Förra veckan avslutades med gigantiska klimatdemonstrationer och inleddes med Greta Thunbergs starka tal inför FN:s extrainsatta klimatmöte i New York:

”Människor lider, människor dör, hela ekosystem kollapsar. Vi är i början av en massutrotning och allt ni kan tala om är pengar och sagor om evig ekonomisk tillväxt”.

Tillväxt är något som ofta diskuteras i relation till miljö- och klimatkrisen och inte utan skäl. Bara de senaste veckorna har bland annat SVT gjort ett inslag om att ”Grön tillväxt inte är möjlig i stor skala” och SVT Opinion iscensatt en debatt i ämnet på bästa sändningstid.

Men frågan är mycket äldre än så, diskussionen har pågått av och till åtminstone sedan Romklubbens berömda rapport ”Tillväxtens gränser” (1972) och fick ett nyuppsving i relation till klimatet, specifikt, för tio år sedan när Tim Jackson publicerade ”Välfärd utan tillväxt?”.

Själv har jag följt debatten i tio år och landat i följande femton teser.

1. Greta Thunberg har rätt i att ”evig” ekonomisk tillväxt är en saga. Det följer logiskt av följande antaganden: all ekonomisk verksamhet kräver tillförsel av åtminstone ett minimum av energi och materia, och jorden (och universum) är begränsad. Eftersom evigheten är en väldigt lång tid kommer till slut alla tillgängliga resurser att ha förbrukats, och tillväxten måste upphöra.

2. Redan nu ser vi allvarliga konsekvenser av ekonomins växande aptit på naturresurser att exploatera: avskogning, utfiskning, föroreningar och mest allvarligt: ständigt ökande användning av fossila bränslen trots att vi vet att det leder till klimatförändring.

3. Det finns samtidigt exempel på att resurs- och miljöproblem har övervunnits eller åtminstone förbättrats, utan att den ekonomiska tillväxten har upphört. Farliga miljögifter, som DDT och freoner, har fasats ut. Smogen som länge låg tät över västvärldens industristäder har skingrats. Även om sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökade

klimatutsläpp aldrig har brutits på global skala har det skett på vissa platser under vissa tidsperioder.

4. Ett centralt begrepp i tillväxtdebatten är frikoppling (decoupling). Det betyder att ekonomin blir mer effektiv i relation till dess miljöpåverkan. Om exempelvis förbrukningen av fossila bränslen minskar i relation till produktionens ekonomiska värde avtar dess koldioxidintensitet. Frikoppling kommer i två smaker: Absolut frikoppling innebär att ekonomisk tillväxt förenas med minskad miljöpåverkan. Relativ frikoppling innebär att ekonomisk tillväxt förenas med ökningsminskning av miljöpåverkan: alltså att miljöpåverkan ökar, men i lägre takt än ekonomin växer.

5. Kapitalismen, det ekonomiska system som dominerar världen, drivs inte primärt av ekonomisk tillväxt utan av kapitalackumulation. De är besläktade men inte identiska begrepp. Ekonomiskt tillväxt är ett mått på förändringen av totalvärdet av samtliga ekonomiska transaktioner. Kapitalackumulation betyder att privat ekonomisk verksamhet syftar till att generera ett mervärde som ökar kapitalstocken. Därmed ökar den ekonomiska aktiviteten och ger ekonomisk tillväxt. Men drivkraften är privata vinster.

6. I längden kan kapitalismen inte överleva utan tillväxt. Privata vinster kan fortsätta antingen genom att expandera verksamheten eller genom att öka utsugningsgraden. Om den förbjuds att expandera måste utsugningsgraden öka. Men för det finns en absolut gräns: ingen kommer att jobba för mindre än ingenting. Därmed upphör kapitalismen. Den som vill avskaffa tillväxten ställer alltså ett revolutionärt krav: avskaffa kapitalismen.

7. Att avskaffa kapitalismen är ingen enkel sak. Många rörelser har försökt, hittills har ingen lyckats, åtminstone inte mer än delvis och temporärt.

8. Klimatkrisen är akut. Ska vi hålla oss under 1.5 grader behöver, enligt IPCC, utsläppen halveras på tio år och vara nära noll vid seklets mitt. Det kommer nog tyvärr inte att lyckas, men även två eller tre grader är betydligt bättre än skenande klimatförändring utan slut. Ett misslyckande blir, av allt att döma, fatalt.

9. Att ta klimatkrisen på fullt allvar innebär därför en skyldighet att förespråka de lösningar som på ett socialt acceptabelt sätt har störst möjligheter att lyckas avvärja det akuta hotet. Allt annat är cynism. Eftersom det är svårt att avskaffa kapitalismen inom ett par decennier bör det endast ställas som villkor för en lösning på klimatkrisen om det inte finns någon enklare väg.

10. Tillväxtkritikerna argumenterar för att grön tillväxt, det vill säga absolut frikoppling, inte är möjlig, åtminstone inte i den skala som krävs. Men ett krympande av ekonomin (nedväxt) är knappast ett mer realistiskt alternativ till att minska utsläppen. Utan frikoppling är förhållandet mellan ekonomins storlek och utsläppsnivån konstant. Det innebär att utsläppsminskning förutsätter att ekonomins storlek minskar i samma takt. För att klara klimatmålen behöver utsläppen minska med cirka 7-8 procent årligen. Under det rekordstora BNP-fallet krisåret 2008 minskade BNP med 1,7 procent. Under chockterapins 1990-tal föll den ryska BNP:n med närmare 40 procent. Men eftersom utsläppen behöver närma sig noll hade det inte räckt. Utan frikoppling behöver vi nollekonomi. Det är förstås inte möjligt, inte ens efter en socialistisk världsrevolution.

11. Alltså kräver även en nedväxtstrategi frikoppling. Ett räkneexempel. Koldioxidutsläppen kan ses som ekonomins storlek (BNP) multiplicerat med ekonomins koldioxidintensitet, det vill säga utsläpp per BNP-enhet. Om utsläppen behöver minska med sju procent per år och ekonomin växer med två procent per år behöver kolintensiteten minska med 9 procent per år. Om ekonomin i stället står stilla behöver kolintensiteten fortfarande minska med sju procent per år. Om ekonomin krymper med 2 procent per år – en permanentering av krisåret 2008 – behöver kolintensiteten minska med 5 procent. En fråga som tillväxtkritikerna är skyldiga oss ett svar på: varför är en frikoppling på fem eller sju procent per år möjligt, men nio procent omöjligt?

12. I praktiken, bortom siffrornas värld, innebär en snabb frikoppling en hög omställningstakt: att kolkraft läggs ner och ersätts av fossilfri energi, att transporter elektrifieras, att avskogningen minskar, att antalet idisslare minskar, och så vidare. Underlättas eller försvåras den omställningen av en stagnerad eller krympande ekonomi? Å ena sidan sjunker utsläppen i en ekonomi i kris, men ofta i lägre grad än BNP och bara för att återigen ta fart om ekonomin vänder. En snabb strukturomställning, å andra sidan, kräver tillgängligt kapital och tenderar att generera ökad tillväxt.

13. Om vi någon gång når en helt fossilfri ekonomi är dilemmat avskaffat. Då återstår ingen koppling alls men ekonomins storlek och (fossila) koldioxidutsläpp. Då är den akuta klimatkrisen avvärjd. Men det vore ytterst naivt att tro att inga andra miljöproblem skulle återstå. Ekonomisk tillväxt kommer alltid att vara problematiskt ur miljösynpunkt. Förr eller senare, och enligt min bedömning om betydligt kortare tid än en evighet, kommer tillväxten att behöva upphöra.

14. För att klara den akuta klimatkrisen behöver den politiseras. Enligt IPCC behöver 2-3 procent av global BNP investeras i omställningen de närmaste decennierna: en gigantisk, global Green New Deal. Vad kräver det av oss i termer av ekonomisk politik, satsningar, prioriteringar, förändrade maktrelationer, mobiliseringar, narrativ? Det tror jag blir det avgörande, snarare än huruvida omställningen påverkar ett abstrakt och tekniskt begrepp som BNP.

15. Inom det tidsfönster som står öppet för oss att klara klimatkrisen är ekonomisk tillväxt närmast ett predikament, det vill säga ett givet tillstånd. Men ur den dynamik av politiska förändringar och mobiliseringar som klimatomställningen innebär kan mycket väl ett helt annat samhälle födas och växa fram.

B:

D:

I min analys är "marknadsekonomin" minst lika besvärlig som kapitalackkumulationen (vinsten, räntan, avkastningskraven). Min analys landar i att marknader i allmänhet och globala i synnerhet fungerar som de skall enligt ekonomiska läroböcker, men att konkurrensen driver externalisering av kostnader och en ständigt ökad produktivitet.

Externalisering kan man till viss del hantera med skatter, avgifter och regleringar, men den global handeln minskar kraftigt möjligheterna för detta - vilket ju syns i att exportindustrin är undantagen från energiskatterna, och att jordbrukarna får rabatt på dieselskatten.

Ökad produktivitet låter ju väldigt bra, men med den följer - i en kapitalistisk marknadsekonomi - oundvikligen ökad total resursanvändning. Det vore annorlunda om vi växlade in produktivitetsökningen i minskat arbete, men det fungerar inte i en konkurrensdriven ekonomi. 

Det kan vara bra att först studera sambandet mellan kapitalismen och behovet av en statlig polisorganisation med våldsmonopol men ändå knuten till rättssystemet och dess funktion som försvarare av status quo och därigenom det kapitalistiska regelverket. Kapitalismen kan ju ses som ett sätt för företagsamma personer att öka sin rikedom och sin ställning i samhället utan att använda fysiskt våld. Det gäller "bara" att hålla sig till regelverket, som – av främst redan mäktiga – har utformats så att det är fördelaktigt för just dem som redan har en god ställning i samhället.

    När klyftorna ökar, tack vare ’spelet’ enligt detta regelverk, så ökar de sociala spänningarna, och då (om inte förr) kan polisen behövas för att försvara ett nytt status quo, som betraktas som rättvist i den mån det har uppstått genom ett accepterat utnyttjande av det existerande regelverket – som från början borde ha betraktats som orättvist genom att det särskilt gynnar de redan välbeställda.

Militären har delvis samma roll som polisen – att försvara den senaste versionen av status quo – men mot hot från en omgivning som i första hand följer andra regelverk än de som militären, liksom polisen, är en ”produkt” av.

    En kanske viktigare roll är att försvara kapitalismens möjligheter till expansion. Här sammanfaller två möjligheter: Å ena sidan kan en expansion i bästa (dvs. sämsta) fall säkras genom militära hot och våldsanvändning. Men dessutom kräver militären materiel som måste köpas in, vilket, om staten stöder kravet, gynnar vapenindustrin så att man kan tala om ett militärindustriellt komplex.

/Bo