ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» november 2018 (4)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: alla inlägg

söndag 11 november

Socioekonomisk debatt (forts. från föreg. blogg)

 

fortsättning från föregående inlägg (4)

 

Tack Henrik för det kortare svaret!
Bara ett ännu kortare svar för att undvika missförstånd, du skriver:
"Jag ser båda modellerna [min och din] som intressanta och ser ingen av dem som rätt eller fel. De är olika sätt att beskriva olika perspektiv."
En viktig skillnad mellan den vänstra delen av din modell (om vänster-höger), som jag refererade till i mitt förra mejl, och min "vänster-höger-modell" i samma mejl verkar vara att din modell utgår från historiska erfarenheter av odemokratiska system, medan min modell är mera teoretisk, men också aktuell och (särskilt den vänstra delen) utopisk eftersom tanken är att dess olika delar bör ses som verksamma samtidigt och "överlagrade" i olika grad "på" varandra. Det som är "vänster" i din modell har jag faktiskt aldrig betraktat som en "riktig vänster" utan snarare som en "högerurartning". Den högra, utopiska, delen (tack för att du bifogade den kompletta modellen) är mycket närmare min vänstra del, bortsett från att den saknar begreppet "demokrati/demokratisk politik", som jag har med eftersom jag förklarar det på annat håll.
Det var allt jag hann med den här gången. Vi hörs.


/Bo Herlin

 

 

 

"Kapitalackumulation" är ju förutsättningen för vår rådande marknadsekonomi, att kunna "leva vidare". 

Hur ser då "vår rådande marknadsekonomi" ut? Svaret vet vi! 

 

Krävs det då en liknande förutsättning - "kapitalackumulation"- i en demokratisk marknadsekonomi? 

Nej det krävs inte!

Varför inte? Därför att kapitalägandet kommer inte att utsättas för konkurrens i och med att samhället äger och förvaltar det.

 

Observera här - som jag brukar tjata om - att företagandet ägs av var och en, stort som smått, och är en helt annan "sak" än kapitalägande.

 

/Jan Opöien

 

 

 

Frågor med anledning av ditt senaste inlägg:

En ekonomi utan  konkurrens, vad brukar en sådan ekonomi kallas?

Vad är ”samhället”?

 

/Ulf Löfgren

 

 

 

Bo,

Jag konstaterar att vi har lite olika utgångspunkt när det gäller definitionen av vad ”vänster” är.

Din definition utgår från dina personliga erfarenheter medan min definition utgår från den bild som jag uppfattar är dominerande i samhällsdebatten. Vad som är aktuellt eller ej kan ju diskuteras.

Det intressanta vill jag dock hävda är den nya modellen som utgår från humanism och ekologism. Man skulle kunna säga att den kombinerar vänsterns gemensamma trygghetsidé med högerns frihetsideal men med utgångspunkt i de begränsningar som jorden kräver av oss.

 

//Henrik Lund





Bara två korta kommentarer, Henrik,  den här gången.

Jag har visserligen sagt att min "definition" av vad "vänster" är (se mitt mejl 15/10) utgår från mina personliga erfarenheter. Men den är också betydligt mer användbar för analyser än den (än så länge?) dominerande "definitionen", som jämställer "vänster" med diktatorisk höger, vilket gör begreppet olämpligt/oanvändbart för annat än politisk propaganda. När det inte tydligt framgår av sammanhanget (som i mitt mejl 15/10) bör man därför hellre tala om "demokratisk vänster" än bara "vänster".

Till sist: "vänsterns gemensamma trygghetsidé" är väl också en idé om demokratisk organisering (som skulle behöva utvecklas, t.ex. så som jag gjort) trots att det inte nämns i din modell?

/Bo Herlin

 

 

 

 

Bo,

Ingen teoretisk modell kan hävdas inbegripa alla nyanser av den verklighet vi människor lever i. Min modell visar ytterligheterna i två riktningar. Däremellan finns naturligtvis hela skalan av nyanser. Bara för att min modell polariserar det rådande systemet betyder det inte att dina och andras erfarenheter befinner sig i den ena ytterligheten. I ett samhälle där polariseringar ökar inom politik och arbetsmarknad ser jag inte att min modell skulle vara irrelevant. Mina personliga erfarenheter ur verkligheten är att det finns både en demokratisk vänster och en demokratisk höger. Om vi inte kan acceptera det så blir vi en del av polariseringen i samhället.

Min modell kan säkert utvecklas och bli tydligare, liksom din. Kanske ska ytterligheterna vara mellan politisk diktatur och marknadsdiktatur i stället för vänster och höger. Det viktiga som jag  ser det är att vi behöver den nya modell jag skissat till höger på bilden.

Vår roll som kritiska till ekonomisk tillväxt innebär att hjälpa människor i alla läger att få ökad insikt om dess konsekvenser, miljömässigt, socialt, hälsomässigt, ekonomiskt. Samhället balanserar ständigt i en dynamik mellan ytterligheterna och trots att vi lever i en demokrati så finns det utmaningar inom alla områden. Det viktigaste är då att påtala och förklara dessa istället för att tvista om hur vi ska definiera ytterligheterna. Oavsett var på skalan du eller jag anser oss befinna så finns ytterligheterna på denna jord och då behöver vi fokusera på att få människor att förstå det Einstein lär ha sagt, att vi inte kan lösa problemen med samma system som skapat problemen.

 

//Henrik Lund

 

 

 

 

Hej Ulf!

"Frågor med anledning av ditt senaste inlägg:

En ekonomi utan  konkurrens, vad brukar en sådan ekonomi kallas?

Vad är ”samhället”?"

 

En "ekonomi" måste vara rättvis, jämlik och ekologiskt hållbar för att kunna "läka" alla de nedbrytande ekologiska och samhälleliga "processer" vi nu upplever. Därför så kan vi inte fortsättningsvis förlita oss på ett ekonomiskt system - vår globala kapitalistiska marknadsekonomi - som bär huvudansvaret över den nu rådande destruktiva utvecklingen. 

I denna nu rådande "ekonomi" gäller den strukturella ordningen att kapitalet ska vara privatägt. Alltså utsätts kapitalet för "konkurrens". Denna destruktiva strukturella ordning måste ersättas med ordningen att kapitalägandet ska handhas av "samhället" - alltså du och jag plus alla andra som lever i "samhället".

 

En "ekonomi" består av företagande och av företagandet skapas kapitalägande. När kapitalägandet överförs till "samhället" så leder det till att företagandet kommer att baseras på samarbete mellan företag - samarbete mellan människor/företag är den enda möjliga strukturella ordningen för att kunna "rädda" planeten och denna nödvändiga strukturella ordning förutsätter att kapitalet ägs av "samhället". Företagandet ägs av var och en - alltså privatägt!

Jag kallar denna ordning för demokratisk marknadsekonomi. Jag förstår om du vill att jag ska svara: planekonomi. Men det är inte planekonomi som jag eftersträvar. Planekonomi - så som vi har lärt känna den - är någonting helt annat.

Frågan: Vad är "samhället"? Svaret finns i texten ovan!

 

/Jan Opöien

 

 

 

 

Hej Jan,

 

Anledningen till att jag ställer de här två frågorna till dig är naturligtvis att jag, och säkert även andra inom Steg 3, känner en viss oro över att ”70-talsdebatten” nu i repris är på väg in i Steg 3. Den debatten handlade i sin kärna om när och hur den kapitalistiska marknadsekonomin skulle ersättas av ett annat ekonomiskt system, underförstått ett socialistiskt planekonomiskt system. Du uttrycker dig inte explicit om att det är detta du avser, utan använder i stället mycket diffusa begrepp som ”samhället” (i fråga om ägandet) och ”samarbete” (i motsats till konkurrens). Jag menar däremot att du inte kommer undan de svårigheter som man så småningom upptäckte även på 70-talet och som ledde till att debatten tystnade eftersom kritikerna av vänsterns planer ju hade rätt.

 

Inom vänstern var konkurrens ett fult ord. Men då har man inte förstått poängen med konkurrens, som är att ”dåligt” slås ut och ”bra” kommer i dess ställe. I Sovjetunionen begränsades konkurrensen till fabrikerna och till arbetslagen, s.k. socialistisk tävlan, konsumenterna hade dock ingen chans att genom sina val på en marknad påverka vad som skulle gå att köpa. Det är den här stelbentheten som utmärker alla ekonomier som organiseras uppifrån och ner. Uppgiften för ett samhälle som vill förverkliga hållbarhet är att utnyttja marknadens mekanismer, samtidigt som man sätter upp lämpliga ramar för hur marknaden bör fungera.

 

Förstörelsen av marknadsekonomin har alltid och överallt gått hand i hand med socialism i olika skepnader. ”Kapitalism” och ”socialism” är egendomsrättsliga system – privat ägande och gemensamt ägande. Båda fungerar om marknadsmekanismerna respekteras. Men när du skriver att ”Därför så kan vi inte fortsättningsvis förlita oss på ett ekonomiskt system - vår globala kapitalistiska marknadsekonomi - som bär huvudansvaret över den nu rådande destruktiva utvecklingen”, tolkar jag naturligtvis din hållning så att både privat ägande och marknadsekonomi sitter löst i ditt samhälle.

 

”Denna destruktiva strukturella ordning måste ersättas med ordningen att kapitalägandet ska handhas av ’samhället’ - alltså du och jag plus alla andra som lever i ’samhället’.” Det handlar således om socialisering, för att tala klarspråk.

 

Det här trixandet med ord känner vi som varit med länge igen från 70-talsdebatten. ”Du och jag plus alla andra” var även bokstavsvänsterns mantra på 70-talet. Men hur såg verkligheten ut? ”Du och jag plus alla andra” hade i själva verket ingenting att säga till om, och det gällde som nämnts även på marknaden. Så vad är ”samhället”, Jan?

 

Den som lämnar inövade strukturer får alltid problemet med att inöva nya och fungerande strukturer. Det gör man inte i en handvändning. Marknadsekonomi och privat ägande med inslag av offentligt ägande har bister, visst, men systemet fungerar! Alltså är det oerhört mycket bättre att försöka kringgärda systemet med nya och ändrade regler än att riva ner och bygga nytt. Den sistnämnda vägen leder dessutom alltid till fullständigt kaos.

 

/Ulf Löfgren

 

 

 

Hej Ulf,
Ordet är ju fritt här, så jag tar mig friheten att försöka svara lite mer detaljerat på dina frågor till Jan.

Din fråga (16/10 17:19), "[e]n ekonomi utan  konkurrens, vad brukar en sådan ekonomi kallas?", föranleddes, så vitt jag förstår, av att Jan skrev (16/10 01:47): "kapitalägandet kommer inte att utsättas för konkurrens i och med att samhället äger och förvaltar det".

Det handlade alltså om konkurrens om ägandet av kapital, alltså privat (inte allmänt) ägda resurser, som (per definition) kan användas (och används) till ytterligare ökning av varje enskild kapitalägares ekonomiska resurser. Eftersom dessa resurser alltid (bortsett från eventuellt möjlig obegränsad statlig penningutgivning) är begränsade finns det en risk för alla kapitalägare i ett samhälle att misslyckas i sin strävan att säkra sin "ekonomiska existens" genom att "förränta" sitt kapital. En konkurrens om ekonomisk styrka genom kapitaltillväxt, som driver samhället mot en allt intensivare produktion av varor för en förhoppningsvis vinstgivande varuhandel, blir följden. En tillväxt som nu hotar att bli katastrofal.
Frågan är om en ekonomi utan en sådan destruktiv konkurrens är möjlig, vad den kan ha för egenskaper och vad den kan kallas med utgångspunkt från dess egenskaper. Jag antar att ditt underförstådda svar på din retoriska fråga ovan, Ulf, är "planekonomi", som vi inte har sett några lyckade exempel på – säkert mycket på grund av ganska våldsam politisk konkurrens.
Ett bättre svar på frågan om vad en ekonomi som åtminstone är fri från destruktiv ekonomisk konkurrens kan kallas är nog "ekonomisk demokrati". Hur en sådan skulle kunna fungera tar för lång tid att gå in på här, men jag tror att den här texten: https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0, som jag flera gånger har länkat till tidigare, ger svar på båda dina frågor, om den inte skummas alltför snabbt. Genom att den möjliggör både enskilda initiativ och en marknad men på ett, särskilt för samhällsviktig verksamhet, mera stabilt sätt, som dessutom kan införas gradvis (det finns redan lyckade exempel) kan nog en mildare form av den dynamik som du efterlyser, Ulf, uppnås.
(När det gäller "bokstavsvänstern på 70-talet" finns det många uppfattningar om den, och det finns fortfarande en hel del åsikter, som nog kan betraktas som rena fördomar. Den då "nya vänstern" var uttalat antiauktoritär och odogmatisk, men hann inte utvecklas ordentligt innan "nyliberalismen" slog till.)
/Bo Herlin





Ett par korta (slut?)kommentarer till ditt senaste mejl, Henrik, så att tråden inte blir alltför lång.

"Mina personliga erfarenheter ur verkligheten är att det finns både en demokratisk vänster och en demokratisk höger."

Det stämmer nog, men det är väl också troligare att den demokratiska vänstern är mer inriktad på samarbete och jämlikhet än den demokratiska högern, som "per definition" är mindre bekymrad om olikhet, vilket kan vara problematiskt för en demokrati som i princip bygger på människors lika värde.


"Kanske ska ytterligheterna vara mellan politisk diktatur och marknadsdiktatur i stället för vänster och höger."

"Marknadsdiktatur" är, som jag uppfattar det, en extrem marknadsanpassning av "nyliberalt slag", medan "politisk diktatur" snarare är ett resultat av politisk konkurrens, vare sig den har skett i ett samhälle som har "fri", "nyliberal", ekonomisk konkurrens som ideal eller i ett samhälle som har fått en auktoritär planekonomi, antingen avsiktligt eller kanske som ett resultat av misslyckade försök till demokrati. Alla varianterna bör man nog betrakta som resultat av processer som borde ha undvikits, och det är ju svårt att placera dem på en skala.


/Bo Herlin


                                                                                                                                     fortsättning följer


 

 

 

 

 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 10 november

Socioekonomisk debatt (forts. från föreg. blogg)

 

fortsättning från föregående inlägg (3)

 

 

Angående Bo:s inlägg:

 

Det svåraste vi människor har att ta itu med här i världen är våra egna föreställningar om världen.

Jag uttrycker mig explicit och påtalar att jag utgår från ett beteendevetenskapligt perspektiv. Om du ändå väljer att inte se mitt resonemang ur ett beteendevetenskapligt perspektiv så kommer vi inte mötas och ha ett intressant utbyte av synpunkter. Det blir endast att du fortsätter att välja det perspektiv som jag är van vid att du använder vilket jag tycker mig förstå ganska bra sedan tidigare. Jag menar inte att du måste byta åsikt bara för att du för ett ögonblick ser saken som jag ser det.

 

När du definierar pengar som ”en livsviktig resurs” så är det medvetet eller omedvetet en definition med rötterna i en traditionell vänster-höger-världsbild. Där jämställer man pengar med naturresurser vilket gör pengar till en resurs eller vara som man sedan kan förränta. Jag anser att vi måste bort från detta tänkande och enbart definiera pengar som ett betalningsmedel. I en räntefri samhällsekonomi blir pengar enbart ett betalningsmedel.

 

”Fördelningsfrågan kan alltså vara problematisk, men alltid viktig att försöka lösa.” skriver du och där är vi helt överens. Men medan du talar om obalansen på marknaden (som jag inte förnekar) talar jag om obalansen mellan människors betalningsförmåga. Jag tycker kooperativ är en bra företagsform men om vi inte går ned på individnivå kommer det alltid finnas individer som riskerar att inte uppleva sig äga sin tid. Det är anledningen till varför jag anser att basinkomst vore en bättre fördelningsmodell än enbart löneinkomst. Med basinkomst kan man skapa bättre balans mellan individer som kan få en större materiell trygghet vilket dessutom (ur ett beteendevetenskapligt perspektiv) minskar stress och ohälsa.

 

Du talar om kooperativ som en grund för att människor ska styras demokratiskt. Du menar också att kooperativ ska ha statlig stödgaranti. Detta är också ett resonemang som utgår från ett lönearbetslinjesamhälle där vissa kommer att vara inne och andra utanför. Morgondagens samhälle handlar som jag ser det inte bara om att organisera lönearbetet utan att faktiskt ge människor friheten att öka ägandet av sin egen tid, under ansvar.

 

Det är viktigt att förstå att kapitalackumulation sker på två huvudsakliga sätt. Dels genom det du talar om, vinst på arbete, dels vinst på förräntade pengar. Utan den senare skulle vi få bort den värsta funktionen i dagens ekonomi. Om vi dessutom skulle ha basinkomst (till alla) skulle även det du tar upp med den i min mening övervinstmaximering vi har idag begränsas så att vi lättare kan ta itu med alla sociala och miljörelaterade problem vi står inför.

När människor får möjlighet att fritt välja vad de vill lägga sin tid och begränsade pengar, men ändå egna pengar, på så tenderar folk till skillnad mot hur det är idag att göra klokare val. I tester man gjort med någon form av basinkomst har det visat sig att folk blir kloka när de får friheten att vara det. Vi kan, utifrån ett beteendevetenskapligt perspektiv, därför inte utgå från att folk i ett framtida system kommer att agera på samma sätt som många gör idag. Människor är en del av ett sammanhang och om sammanhanget visar människor tillit kommer beteendemönster att förändras.

 

Så länge vi har en ekonomi som baseras på arbetslinjen är det faktiskt lönearbete som är grunden för penningfördelningen i ett samhälle. Alla andra sätt att fördela pengar på är avhängigt lönearbetesprincipen. Alla försäkringssystem och bidragssystem beror av det.

 

Om du menar att basinkomst endast ska ges till dem som blir utan lönearbete är det bara ett annat sätt att ge folk a-kassa eller aktivitetsstöd så som man gör idag. Jag menar då att risken för att klyftorna ökar ännu mer blir större. Det cementerar både monetära och sociala klyftor då vi människor ur ett beteendevetenskapligt perspektiv främst är sociala varelser. En allmän basinkomst skulle ta bort den sociala stigmatisering som ditt alternativ leder till.

 

//Henrik Lund





 

Jan, vi är överens.

 

Jag vill nog dock skilja mellan ägande av pengar genom basinkomst, (man kanske inte gör av med alla pengar och då äger man dem ju), och ägande genom förräntning av ett kapital. Man skulle kunna säga att det är skillnaden mellan realt monetärt ägande och finansiellt monetärt ägande. Det är därför jag ser begreppet kapitalism som problematiskt då allt ägande av pengar i sig inte behöver innebära kapitalism som jag ser det. Det problematiska är kapitalackumulering genom ränteekonomin .

 

Samhällsförändring sker genom att någon eller några människor sätter igång en förändringsprocess genom att ifrågasätta det system man upplever orättfärdigt och ha idéer om ett annat samhälle. Det kan vara på politisk nivå eller genom att medborgare engagerar sig.

Det svåra kan vara att vi människor ofta tror att vi måste göra allt på en gång, samtidigt, för att det ska ske någon förändring. Så har det dock inte sett ut i historien. Förändringsprocessens hastighet är beroende på hur stark opinion man lyckas driva och om timingen är rätt.

 

Mot bakgrund av hur det politiska läget ser ut i vårt land just nu så är jag övertygad om att det finns en potential att skapa förändring. SD har lyckats skapa kaos i politiken vilket är en förändring. Då borde det kunna vara möjligt att skapa förutsättningar för en ekonomi med basinkomst, helst räntefri ekonomi då det är räntefunktionen som undergräver den nuvarande ekonomin men vi måste ju börja någonstans. I många andra länder är ju basinkomst uppe på agendan sedan länge medan vi här i Sverige fortfarande fegar ur när det gäller att ifrågasätta det invanda och hitta konstruktiva lösningar.

Politikerna som enbart agerar på den politiska marknaden vill inte ha kaos men ser dessvärre inte vilka alternativ som skulle minska kaoset. Här finns en potential att skapa opinion innan de får för sig att driva sina gamla modeller ännu längre med än värre resultat som följd.

 

//Henrik Lund




"... ägande genom förräntning av ett kapital." (Henrik)

 

Javisst, det är ju det här som det i grunden handlar om. Ägandet av pengar i sig "innebär inte kapitalism". "Det problematiska är kapitalackumulering genom ränteekonomin." 

Eller som jag vill uttrycka mig: det problematiska är vår kapitalistiska marknadsekonomi som kräver kapitalackumulering för sin egen fortlevnad.


"Då borde det kunna vara möjligt att skapa förutsättningar för en ekonomi med basinkomst, helst räntefri ekonomi då det är räntefunktionen som undergräver den nuvarande ekonomin men vi måste ju börja någonstans." (Henrik)
 
Här uppstår en fråga som vi inte kommer undan med: Vad menar vi med "basinkomst"? Ska alla vi människor i samhället ha exakt lika "basinkomst" oberoende av vad vi "arbetar" med eller ska "basinkomsten" fördelas olika utifrån vad vi "arbetar" med? Själv anser jag att "basinkomsten" ska fördelas lika till alla, oberoende av vad vi "arbetar" med.
 
Nästa fråga blir då: Kan detta genomföras i dagens rådande samhälle? Nej jag menar att detta inte kan genomföras i dagens samhälle.
Varför då? Helt enkelt därför att vi lever i en kapitalistisk marknadsekonomi som av "naturliga" skäl saknar möjligheten att genomföra rättvisa och jämlika "fördelningsfunktioner", som exempelvis fördelningen av "basinkomst".
 
I det här sammanhanget är det viktigt att inse politikens underordnade roll i det rådande förhållandet mellan vår marknadsekonomi och politiska beslutsprocesser.
 
/Jan Opöien
 
 
 

Angående Jans inlägg:

 

Anledningen till varför jag skriver kapitalackumulering genom ränteekonomin är för att kapitalackumulation kan ske på flera sätt. Det kan ske genom att priser på populära varor och tjänster höjs. Det kan också ske genom ett ökat skatteuttag från befolkningen. Historiskt sett har kan det antas att både kungar och kyrkan tagit ut skatt som därmed ackumulerats.

 

Vi uttrycker oss lite olika men det verkar som att vi menar samma sak. Att enbart skriva ”kapitalackumulering för sin egen fortlevnad” innebär dock en osäkerhet i definitionen på grund av det resonemang jag för i förra stycket. Jag menar att det är viktigt att skilja på olika typer av ackumulation då det annars blir svårt att förstå vilka lösningar vi behöver på problemen med de olika typerna av ackumulation.

Ackumulation genom ränteekonomin kan förhindras genom räntefri valuta. Det är en åtgärd för att kunna skapa balans mellan penningsystemet och det uttag vi gör från naturen.

Ackumulation genom skatt, försäljning av varor och tjänster, vilket är den klassiska vänster-höger-konflikten, kan däremot balanseras genom basinkomst. En jämn fördelning av pengar till alla (där är vi överens) skulle skapa ett monetärt kretslopp. På samma sätt som vi behöver kretsloppstänkande när det gäller olika material, behövs det även för att inbegripa människans grundläggande behov av pengar för att klara sig i samhället.

 

Huruvida man kan åstadkomma förändring i det ”rådande samhället” kan man naturligtvis diskutera. Om vi utgår från att det inte går i dagens samhälle riskerar det att luta åt att det krävs att samhällsekonomin kraschar helt eller att det sker en revolution baserad på våld. Då jag av naturen inte är varken våldsam eller speciellt dystopisk så tror jag på en utveckling baserad på allt som sker av utveckling redan, men att insikten om ränteekonomins och lönearbetsmodellens dysfunktion måste öka om vi vill ha balans mellan arbete, livskvalitet och miljö.

 

Rent teoretiskt är räntefri ekonomi med basinkomst kanske inte förenligt med dagens samhälle men då förändring och utveckling oftast sker i flera olika parallella processer är det enda vi kan göra, att sträva efter förändring, inte bara av materiella ting, utan även av insikter, bildning och kunskap om hur vi vill att livet ska vara. Om vi anser att meningen med livet är lönearbete, stress, ständiga rationaliseringar, monetär tillväxt m m, eller inte. Om vi förenklat bara ser på penningmängden och antalet människor i samhället så finns det så det räcker. Om vi tittar på hur mycket pengar som används för att upprätthålla dagens system för sin egen skull så finns det goda chanser att skapa ett basinkomstsystem redan i dagens samhälle.

 

Att lita på att marknaden eller politiken ska lösa de problem vi har verkar kanske utopiskt även om det sker små framsteg ibland. Det är därför som det är så viktigt att alla som vill ha förändring agerar och skapar opinion så att politiken och marknaden till slut förstår att de inte kan skjuta över problemen på kommande generationer längre.

 

//Henrik Lund

 



Tack, Henrik, för ditt långa svar – men kanske borde jag förebrå mig själv för att jag, som du skriver, "[valt] att inte se [ditt] resonemang ur ett beteendevetenskapligt perspektiv".
Men det handlar inte om ett medvetet val, utan beror nog snarare på min bristande förståelse av din uppfattning om vad ett beteendevetenskapligt perspektiv är. Jag har själv en s.k. beteendevetenskaplig bakgrund sedan åren 1968-71, men det har hänt mycket sedan dess. Bl.a. kom en mycket stark reaktion mot de årens "vänsterperspektiv" som förkom på universiteten. Det sociala perspektivet (som också inkluderade ett individperspektiv) övergavs till förmån för en stark betoning på individen och det individuella ansvaret. Eftersom den tidigare kritiserade kapitalismen då inte försvagades utan i stället "förstärktes" så kom många individer att råka i ekonomiska svårigheter, och där hade en allmän basinkomst varit till stor hjälp – och skulle fortfarande kunna vara det. Men det miljöhotande kravet på ekonomisk tillväxt och svårigheterna att styra produktionen i miljövänlig riktning skulle bestå – men nu har jag förstås alltför snabbt återgått till "det perspektiv som [du] är van vid att [jag] använder" och "tycker [dig] förstå ganska bra". Men jag tvivlar på det eftersom du skriver:

 

"När du definierar pengar som ”en livsviktig resurs” så är det medvetet eller omedvetet en definition med rötterna i en traditionell vänster-höger-världsbild. Där jämställer man pengar med naturresurser vilket gör pengar till en resurs eller vara som man sedan kan förränta."


I själva verket skrev jag att "... om det om det finns så lite av en livsviktig resurs att den inte kan delas upp så att alla äger tillräckligt av den (dvs. har tillräcklig kontroll över en del av den) för att överleva (eller må bra) då kan själva bristsituationen vara en mera avgörande faktor än t.ex. gruppmedlemmarnas attityder till konkurrens/samarbete för uppkomsten av konkurrens om den resursen."
Där hade jag inte en tanke på pengar överhuvudtaget, utan endast på materiella resurser som, vare sig de behandlas som utbytbara varor eller inte, har stor betydelse för människors överlevnad. Den "vänster", som jag anser mig "tillhöra" (och som jag tror är vanligast) kritiserar i stället starkt att man i vårt, av "högern" försvarade ekonomiska system, "
jämställer ... pengar med naturresurser vilket gör pengar till en resurs eller vara som man sedan kan förränta", som du menar att man gör enligt "en traditionell vänster-höger-världsbild".


Jag har tidigare kritiserat din tolkning(?) av vänster-högerskalan som en skala vars båda ändpunkter/slutpunkter har diktatoriska system (och som du av förklarliga skäl menar bör undvikas). Så här kan den se ut i u-formad version, för att få plats, och med mina markeringar inom klammer (textgraden kan behöva justeras så att den får plats):


[1v] Vänsterideologier –  Arbete, ägande –  [1h] Högerideologier

           I                                                                                I

[2v] Statsreglerad ek                                     [2h] Individreglerad ek.

           I                                                                                I

[3v] Elitens diktatur                                    [3h] Marknadens diktatur


Min version (som jag tidigare visat) ser ut så här (där v1, v2, v3, h1, h2, h3 i praktiken kan överlappa varandra):


v1. Samarbetande grupper  <––>    h1. Konkurrerande grupper
                   I                                                              I
v2. Fördelning av ägande     <––>    h2. Ackumulation av ägande
                   I                                                              I
v3. Demokratisk politik        <––>    h3. Auktoritär politik


Det som (tycks) saknas i dina 1v och 3v är samarbete och demokrati vilket krävs för att reglera ekonomin på ett demokratiskt sätt (som i mitt v2) vilket i sin tur kräver aktiva, engagerade och så fritt som möjligt kommunicerande individer – och naturligtvis skulle en allmän basinkomst vara till stor hjälp här. Jag menar bara att även det ekonomiska systemet måste förändras till att också inkludera demokratiska, icke vinstdrivande företag och att dessa behöver ett demokratiskt statligt stödsystem för att säkra deras överlevnad. Dessutom behövs ett fördelningssystem för att fördela stora ojämlikheter (både på grupp- och individnivå), som alltid (även utan vinst som huvudsakligt motiv) har en tendens att uppstå. Allt för att undvika den urartning till "elitens diktatur" som du har till vänster din skala (men som skulle ske enligt h1-h3 i min).
Det finns också flera viktiga delar i min koncentrerade modell för ekonomisk demokrati, som bör bidra till att hindra en sådan urartning. Se t.ex. avsnittet 3. Förutsättningar för övergång till ekonomisk demokrati i https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0.

/Bo Herlin

 



Bara en mening, Henrik, som jag inte förstår riktigt i ditt svar till Jan (som också är relevant för mitt tidigare svar till dig):


"Ackumulation genom skatt, försäljning av varor och tjänster, vilket är den klassiska vänster-höger-konflikten, kan däremot balanseras genom basinkomst."


Skatt är väl snarast till för att minska olika problemen som kapitalackumulation genom vinstgivande försäljning av varor och tjänster i den "privata" sektorn medför. Ofta ett (auktoritärt) "vänster"-projekt för att underlätta livet för den fattigare delen av befolkningen, men kan inte heller undvikas av en politisk höger med särskilt behov att försvara den privata äganderätten och "nationen" med polis och militär. Vad de indrivna pengarna ska användas till är väl "den klassiska vänster-höger-konflikten om jag har förstått dig rätt, och den kan nog mildras genom en allmän basinkomst.
Men hade välfärdsstatens försvagning och den enorma, nyliberala ökningen av kapitalackumulationen – och därmed en enorm ekonomisk makt i ett fåtal händer – kunnat undvikas endast genom någon form av basinkomst? Jag tror vi behöver en betydligt mer genomgripande systemförändring än vad som skulle kunna åstadkommas på detta sätt.

/Bo Herlin




Tack själv Bo, för att du orkade läsa hela texten! 

Ska försöka hålla mig lite kortare denna gång.

 

Angående ditt resonemang om livsviktiga resurser så spelar det inte så stor roll om man menar pengar eller naturresurser. Det handlar om ifall man ser naturen/miljön som främst resurser eller våra livsbetingelser som gör skillnaden. I vänster-höger-systemet är naturen till för att konsumeras och då definieras naturen som resurser som ska utnyttjas. Det ska ställas mot att se naturen/miljön som våra livsbetingelser som ska vårdas. Jag anser att det är en betydande skillnad.

 

När det gäller min modell som jag bifogar för den som är intresserad, kontra din modell så är det viktigt att vi endast ser dem som teoretiska modeller och inte verkligheten. Jag ser båda modellerna som intressanta och ser ingen av dem som rätt eller fel. De är olika sätt att beskriva olika perspektiv.

Jag beskriver dels det rådande systemet och spänningen mellan politik och marknad som du mycket riktigt tar upp. Ett system där både samverkan och konkurrens finns parallellt. Samverkan inom t ex företag och myndigheter för att kunna utföra det de är satta att göra.

 

Angående kooperativ så är de redan idag en del av företagsamheten i ekonomin och många har redan stöd från det allmänna. Med basinkomst kan man skifta från ett penningtänk till ett idétänk som utgör en bättre grund för balans och mening.

 

Min (och en del andras) föreställning om hur ett nytt system i bättre balans kan se ut finns i modellens högra del. Till skillnad mot dagens system som belönar den som samarbetar för att konkurrera med andra, vill jag visa en modell där balanserad fördelning mellan alla belönar den som samarbetar för att kunna samarbeta med andra.

 

I stället för att vi ägnar en massa energi åt att diskutera våra tankar om hur dagens system fungerar så hoppas jag vi kan övergå till att börja samtala om det system som kan vara en del av lösningen i stället. Annars riskerar vi att fastna i teoretiska hårklyverier.

 

Allt gott!

//Henrik Lund





Bo,

I en idealiserad vänstervärld är den offentliga sektorns arbete till gagn för individen och privat sektor enbart utsugare. Jag anser att alla människor har en idé om att de vill göra ett bra arbete oavsett vem som äger verksamheten.

Nu råkar det finnas rötägg i båda lägren och det är en anledning till varför jag anser att basinkomst (och räntefri ekonomi) skulle minska ”rötäggens” framfart.

Då både offentlig och privat sektor ska gå med vinst både genom ränteekonomin, skatter och på varor och tjänster så blir medborgarsektorn lidande då pengarna tas därifrån. Fenomenet syns inte utåt då det döljs av ständigt ökande kreditutgivning (med ständigt ökande räntekostnadsökning som följd).

Låt oss inte fastna i beskrivningen av dagens dysfunktionella system utan i stället ge oss hän i att utforska lösningarna och skapa opinion för dem. Det är vad kommande generationer förväntar sig av oss.

 

//Henrik Lund


                                                                                                                              fortsättning följer

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 9 november

Socioekonomisk debatt (forts. från föreg. blogg)

 

fortsättning från föregående inlägg (2)

 

Hej alla!
Och tack Oscar för din utvecklande kommentar om lagstiftare samt demokratisk resp. auktoritär politik!
Som jag förstår det befinner sig lagstiftarna i ett någorlunda demokratiskt samhälle ständigt i spänningen mellan den genom konkurrens framgångsrika "eliten" och resten av befolkningen, "folket". Det är nog riktigt, som Oscar skriver, att "Denna relation präglas idag av ett sådant massivt public relations - propagandatryck från eliten att det är svårt att mobilisera den enighet som ger folket makt att influera lagstiftaren. ... Trots detta ... Oavsett om vi tror att det är möjligt för folket att utöva en starkare press på lagstiftaren än eliten, så måste vi försöka."

Så här skulle man, med utgångspunkt från min "trestegsprocess", kunna illustrera den konflikt som Oscar nämner:

v1. Samarbetande grupper  <––>    h1. Konkurrerande grupper
                   I                                                              I
v2. Fördelning av ägande     <––>    h2. Ackumulation av ägande
                   I                                                              I
v3. Demokratisk politik        <––>    h3. Auktoritär politik
                                                     I
                          v –––––> Lagstiftning <––––– h

"v" och "h" i den här uppställningen skulle naturligtvis kunna uppfattas som en tillfällig placering till vänster resp. höger i diagrammet, som en hjälp för minnet. Men det är det är det förstås inte. Om spalterna bytte plats skulle nog de allra flesta i så fall tänka sig att högerspalten står för "vänsterpolitik" och vänsterspalten för "högerpolitik".
Jag tror alltså att det är omöjligt att vara neutral när det gäller "vänster-höger-skalan".  Jag antar (rätta mig, någon, om det verkar fel) att de allra flesta inom Steg 3 sympatiserar mer med den vänstra än den högra spalten – vilket i så fall skulle betyda att Steg 3 är "vänstervridet", och antagligen, med rätta, också skulle betraktas som det, även om vi försökte dölja det.
Att det ändå finns en utbredd vilja att försöka bortse från den dimensionen tror jag beror på att "vänster", tack vare intensiv propaganda från "höger", har kommit att förknippas med auktoritära politiska system på grund av misslyckade försök att åstadkomma jämlikhet. Men då glömmer man att även system som ursprungligen till stor del bygger på samarbete, ömsesidig solidaritet och demokrati, genom bl.a. yttre påfrestningar och gamla traditioner, kan misslyckas och uppfyllas av konkurrerande strukturer som driver utvecklingen åt höger enligt diagrammet (bl.a. "kommunism" bör i så fall betraktas som ett högerfenomen, inte något som vänstern bör lastas för – utom som ett olyckligt men inte oundvikligt misslyckande).
Det betyder inte att alla högerrörelser måste "demoniseras". De kommer förstås alltid att finnas även i de mest demokratiska samhällen och är en naturlig och ofrånkomlig följd av individuella strävanden. Men en viktig uppgift för politiken är då att hålla ett öga på sådana tendenser, så att inte samhället (i överensstämmelse med t.ex. nyliberala ideal) kommer att domineras av dem.
Jag tror med andra ord att v-h-dimensionen är en viktig dimension att förhålla sig till (där h1-2 och h3 kan urskiljas som liberalism resp. konservatism).

/Bo Herlin (https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0)

 

 

 

 

Tänker så här:

Om vi lever i ett ekonomiskt "samarbetande" samhälle - vilket vi inte gör - då kan det inte uppstå "ekonomisk konkurrens" eftersom samhället då är strukturellt utformat efter "samarbetandets principer". 

"Lagstiftningen" i detta samhälle utformas efter "samarbetandets principer".

 

Om vi lever i ett ekonomiskt "konkurrerande" samhälle - vilket vi gör - då uppstår det krav på "samarbete" eftersom samhället har en strukturell utformning efter "konkurrerande principer". Alltså "principer" som leder till orättvisa, ojämlikhet och ohållbarhet - med allt vad det innebär.

"Lagstiftningen" i detta samhälle utformas efter "konkurrerande principer".
 
Ett bidrag till din "trestegsprocess" Bo?
 
/Jan Opöien
 
 

Ja, Jan, i alla fall en givande frågeställning :-)

Kanske borde jag ha varit tydligare, när det gäller så allmänt förekommande sociala processer som det handlar om här, och starkare betonat att de oftast överlappar varandra på en mängd olika sätt. Särskilt avgörande kan t.ex. processerna v2 resp. h2 (se mitt mejl här den 10/10) vara, där fördelningsmetoder för ökad jämlikhet enligt v2 samtidigt kan motverkas av ackumulationsprocesser enligt h2 så att ojämlikheten ändå ökar.
När det gäller lagstiftningen kanske konflikten mellan v2 och v3 är tydligast, där v2 t.ex. kan handla om skattelagstiftning som motverkar det ojämlika resultatet av h1-h2, medan h3 i högre grad är inriktad på att skydda resultatet av h1-h2, dvs. det privata ägandet.
Eftersom det antagligen finns en mer eller mindre spontan tendens för privata intressen (snarare än för allmänna) att dominera i ett samhälle på ett sätt som ökar resursslöseri och ojämlikhet, borde det vara en viktig uppgift för de flesta folkrörelser att motverka denna tendens – en vänsterinriktning som det borde vara naturligt för varje samhälle (förutom rena diktaturer) att stödja.
/Bo Herlin

 

 

Intressanta perspektiv. Det jag kommer att tänka på är att konkurrens ofta tenderar att kopplas till ägande av pengar och så har det varit länge. Ett alternativt sätt att se på ägande är i vilken utsträckning man äger sin egen tid. Vill man frigöra människan är det egentligen tid som är viktigast.

Utifrån ett beteendevetenskapligt perspektiv är konkurrens ett förhållningssätt, inte ett sätt att beskriva ägande mellan olika grupper. På samma sätt är demokrati/auktoritärism inte bara olika samhällstyper utan även förhållningssätt, människor emellan. Beteendemönster, förhållningssätt och kulturer är svåra att kvantifiera.

 

Det enda som man mer tydligt och objektivt kan kvantifiera är skillnader i inkomster vilket påverkar människans frihetsgrad. Ett par forskare som studerat verkan av skillnader mellan inkomster är Wilkinson & Pickett i boken Jämlikhetsanden. De konstaterar att den största gemensamma faktorn när det gäller länders hälsa (ur ett brett perspektiv) är inkomst.

Om det nu är så att inkomst är den faktor som är viktigast för att ge människor möjlighet att leva i hälsa borde vi kanske se hur detta ska åstadkommas. Kanske kan vi enas om att dagens fördelningssystem skapar obalans? Ett system som har löneanställning som fördelningsmekanism.

 

Ett alternativ vore att skapa ett system där staten fördelar pengar till företagsformer som traditionellt definieras som mer demokratiska, till exempel kooperativ. Hur påverkar då detta individens frihetsgrad i livet? Vad är det som säger att kooperativ står för en mer hållbar produktion och hur ska individer som motsätter sig ohållbar produktion klara sig på denna arbetsmarknad? Problemet jag ser är att så länge pengar styrs till aktörer på en arbetslinjestyrd marknad så kommer det finnas en utslagningsmekanism som skapar förhållningssätt baserat på konkurrensens villkor.

 

Vad finns då kvar? Ett alternativ som inte primärt kopplar ihop arbetsinsats med en summa pengar. Alternativet att styra penningfördelningen direkt till individen genom en basinkomst förenar många goda villkor i samhället. Främst skapar det en direkt frihet för individen som jag inte ser i något av alternativen som basers på lönearbete. Individen kan välja ett mer hållbart liv utan att det påverkar dennes inkomst. Hen kan också välja själv vad hen vill lägga sin tid på. Förväntat resultat är att fler skulle lönearbeta mindre vilket skulle minska produktionen/konsumtionen så att vi får möjlighet att sänka våra CO2-utsläpp utan att det skapar klyftor och ohälsa så som dagens system gör. Fler skulle ha mer tid till familjen och anamma en hälsosammare livsföring vilket minskar ohälsan. Fler skulle kunna lägga sin tid (aktivitet) på att hjälpa varandra vilket skapar förutsättningar för äkta samverkan baserat på känsla i stället för monetära anledningar

 

Frågor som måste ställas är: Vill vi ha ett samhälle i balans mellan arbete, livskvalitet och miljö eller inte? Vill vi ha ett samhälle där enbart arbetstid värderas eller ett samhälle där ”livstid” värderas, där funktion värderas framför människovärde, ett samhälle där fattigdom anses bero på personlighet eller ett samhälle där fattigdom enbart handlar om frånvaron av pengar?

 

//Henrik Lund

 

 

Henrik skriver:

"Problemet jag ser är att så länge pengar styrs till aktörer på en arbetslinjestyrd marknad så kommer det finnas en utslagningsmekanism som skapar förhållningssätt baserat på konkurrensens villkor.

 

Vad finns då kvar? Ett alternativ som inte primärt kopplar ihop arbetsinsats med en summa pengar. Alternativet att styra penningfördelningen direkt till individen genom en basinkomst förenar många goda villkor i samhället." 

 

 

 

Instämmer i det du skriver. Att "pengar styrs till aktörer" brukar jag benämna som att kapitalägandet handhas privat och att denna ordning skapar en "utslagningsmekanism baserat på konkurrensens villkor".
"Alternativet" då? "Styra penningfördelningen direkt till individen genom en basinkomst …" måste vara det rätta "alternativet".
Hur genomförs då detta "alternativ"? (se nedan)
 
Henrik skriver: 
"Vill vi ha ett samhälle där enbart arbetstid värderas eller ett samhälle där ”livstid” värderas, där funktion värderas framför människovärde, ett samhälle där fattigdom anses bero på personlighet eller ett samhälle där fattigdom enbart handlar om frånvaron av pengar?"
 
Om vi vill ha ett samhälle där "livstid värderas" hur genomförs då detta? Kan denna "värdering" genomföras i dagens samhälle? Nej den kan inte det - av kända orsaker! Alltså måste ett strukturellt annorlunda samhälle byggas. Vilket jag förmodar att du också kommer fram till Henrik?
 
/Jan Opöien
 
 
 
 

Henrik skrev:

"Det jag kommer att tänka på är att konkurrens ofta tenderar att kopplas till ägande av pengar ... Utifrån ett beteendevetenskapligt perspektiv är konkurrens ett förhållningssätt, inte ett sätt att beskriva ägande mellan olika grupper."


Men om det om det finns så lite av en livsviktig resurs att den inte kan delas upp så att alla äger tillräckligt av den (dvs. har tillräcklig kontroll över en del av den) för att överleva (eller må bra), då kan själva bristsituationen vara en mera avgörande faktor än t.ex. gruppmedlemmarnas attityder till konkurrens/samarbete för uppkomsten av konkurrens om den resursen. Fördelningsfrågan kan alltså vara problematisk, men alltid viktig att försöka lösa.

Kapitalismens "fria" marknad, som visserligen förutsätter ett statligt våldsmonopol, kan vara ett sätt att "lösa" fördelningsproblemen utan fysiskt våld, men med små (accepterade) orättvisor vid varje handelstransaktion, med en fortgående kapitalackumulation och ökad ekonomisk ojämlikhet, både när det gäller ägande och inkomster (även av kapital), som följd.


Henrik skrev:
"Om det nu är så att inkomst är den faktor som är viktigast för att ge människor möjlighet att leva i hälsa borde vi kanske se hur detta ska åstadkommas. Kanske kan vi enas om att dagens fördelningssystem skapar obalans? Ett system som har löneanställning som fördelningsmekanism."
Jag instämmer i att "dagens fördelningssystem skapar obalans" som försvårar för människor "att leva i hälsa", men det handlar inte bara - som jag försökte förklara ovan - om "löneanställning som fördelningsmekanism", utan framför allt (särskilt när det gäller vår nuvarande situation) om ojämlikhetsskapande konkurrens med vinstmaximering som drivkraft. En konkurrens som berör både individer (särskilt när det gäller löner) och företag (när det gäller deras fortsatta överlevnad).


Henrik skrev:
"Vad är det som säger att kooperativ står för en mer hållbar produktion och hur ska individer som motsätter sig ohållbar produktion klara sig på denna arbetsmarknad?"

Det största problemet med en ekonomi där de flesta företag förväntas ha som primär målsättning att maximera sin vinst är att den bara med mycket stor svårighet kan styras mot andra mål, som kan minska de förväntade vinsterna. Kooperativ har inte ägare/medlemmar som inte är (framförallt genom direkt deltagande) nära knutna till dess verksamhet, och de måste styras demokratiskt av dessa t.ex. när det gäller företagets produktion, löner (inkl kompensation för nödvändigt men mindre trevligt arbete) och eventuell vinstutdelning till medlemmarna. Det sistnämnda kan vara särskilt konkurrensskapande, så det bör nog - och kan - undvikas. I stället bör det finnas en statlig stödgaranti för sådana företag - med krav på återbetalning av överskott som inte är nödvändiga för företagens ekonomiska överlevnad. Dessa villkor gör det möjligt för kooperativens medlemmar att, utan risk för avsked, med demokratiska beslut styra produktionen så som de önskar inom ramen för vad som är önskvärt ur samhällets synpunkt och med hänsyn till miljön (t.ex. minskad produktion). Om en eventuellt samhälls- och miljöfarlig produktion måste läggas ned och det inte finns någon möjlighet till en alternativ produktion, borde naturligtvis samhället garantera någon form av basinkomst till de forna kooperativmedlemmarna.
Självklart är det nödvändigt med (allmänna krav på) insyn i verksamheterna så att eventuella missförhållanden (t.ex. bristande demokrati) kan rättas till.
Och självklart borde alla människor under alla omständigheter garanteras de mänskliga rättigheter som krävs för att minska risken för ohälsa.

/Bo
Herlin

 

                                                                                                                                      fortsättning följer

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

«första «tidigare Visar 331–333 av 333 inlägg   
 
stäng