ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» februari 2020 (1)
» januari 2020 (1)
» december 2019 (2)
» november 2019 (2)
» oktober 2019 (2)
» augusti 2019 (2)
» juli 2019 (2)
» juni 2019 (1)
» maj 2019 (4)
» april 2019 (3)
» mars 2019 (3)
» februari 2019 (2)
» januari 2019 (3)
» december 2018 (4)
» november 2018 (7)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: alla inlägg

torsdag 6 februari

Angående "välfärden"

 


Man kan tycka att den privatägda marknaden inte ska behöva påverka den, så kallade, offentliga marknaden. Att alltså den offentliga marknaden skulle kunna fungera mer "lugnt och sansat" i jämförelse med den privata. Att stress och effektiviseringar borde kunna undvikas i det offentliga samtidigt, som vi vet, att stress och effektiviseringar är något "naturligt" i det privata. Att konkurrens och "tillväxt" bara ska utmärka det privata och inte det offentliga. Man kanske kan tycka att dessa två åtskilda marknadsförhållanden borde innebära också två åtskilda "behov" för dessa marknadsförhållanden.
Men fungerar det så i våra samhällen? Nej det gör ju inte det. Det fungerar ju som om vi har ett enda marknadsförhållande - det kapitalistiska marknadsförhållandet. Och så är det naturligtvis, alltså helt "normalt", om ni förstår vad jag menar?

Att arbeta i den offentliga verksamheten kan i stället innebära än mer stress och utslitning av människor än om dom skulle ha arbetat i det privata. Hur förklarar vi det här förhållandet?
Jo det förklaras av att den privata sektorn sätter sin prägel även på den offentliga sektorn. Det privata "dirigerar" det offentliga - privatas beslutsprocesser sätter normen för hur det offentliga ska besluta. Kan alltså inte det offentliga "värja" sig mot det privata? Nej detta går, som vi ser, inte och det beror på att det privata "universaliseras" - tränger in - lägger under sig offentliga verksamheter i en allt snabbare takt. Denna utveckling följer kapitalismens "normala" gång - det vill säga att växa är förutsättningen för kapitalismen - skulle denna "normala" gång avstanna då kollapsar kapitalismen. Utifrån denna korta teoretiska genomgång så måste vi närmare förklara varför den offentliga "välfärdspersonalen" numera bokstavligen arbetar sig sjuka.

"Det finns inga pengar längre", svarar den offentliga arbetsköparen. "Vi är tvungna att effektivisera annars överskrider vi budget", blir det andra svaret.
Hur reder vi ut den här ekonomiska härvan?
Jo eftersom skattemedlen som ska täcka upp det offentligas utgifter inte räcker till då måste ledningen för det offentliga "dra in" på utgiftssidan så långt det bara går. Alltså slår dessa besparingar på "välfärdens" alla områden.
Men varför kommer det då in för lite skattepengar som ska garantera "välfärden"?
Jo därför att det ökande "flödet" av pengar i våra samhällen tar en annan "väg" än "vägen" till det offentliga. Och vilken "väg" tar då pengarna?
Jo pengarna, med dess tilltagande "flöde", blir kvar i den privatägda marknadsekonomin vilket då naturligtvis får till följd att skatteintäkterna inte kan öka i samma takt som intäkterna i den privata sektorn. Förhållandet mellan sektorerna när det gäller intäktssidan förskjuts hela tiden till det privatas "fördel". Eftersom utgiftssidan blir alltmer socialiserad så kan vi därav inse att den här "ekvationen" inte går att lösa, under rådande förhållanden.
Resultatet av denna "ekvation" blir att det offentliga kommer att utarmas ännu mer vilket gör att "välfärden", i sin förlängning, blir en "sak" för vår kapitalistiska marknadsekonomi. "Välfärden" måste alltså, även den, gå med vinst! I förlängningen så innebär ju detta att för att "välfärden" ska gå med vinst så krävs det naturligtvis att "välfärden" måste köpas. "Välfärden" görs till en marknadsplats, som allting annat. Precis så som man köper försäkringar så måste också "välfärden" hanteras.

"Välfärden" kommer därför inte att vara en "självklarhet" för hela samhället - vilket det ju inte heller är när vi betraktar dagens samhälle. Redan nu så ser vi alltså att "välfärden" kan köpas för pengar. Att tro att den här utvecklingen kan brytas under rådande marknadsförhållanden är, som vi kanske förstår, en helt orimlig tanke.

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 4 januari

"Blir vi fattigare trots att vi blir rikare?"

 

A:

Tillväxten belastar planetens olika livsuppehållande system pga sådant som exponentiellt ökande resursuttag och dito ökande mängd avfall.
 
Vi sägs ”behöva” tillväxten för att den ska finansiera välfärden. Tillväxten motiveras med detta.
 
Men varför finns det då nedskärningar i ett samhälle som hela tiden blir ekonomiskt rikare? 
Blir vi fattigare trots att vi blir rikare?
 
Har vi hamnat i en situation där vi belastar planetens livsuppehållande system, och samtidigt ”inte ens” får bättre välfärd?
 
Nedskärningarna sägs ibland bero på att skatterna sänkts för de rika. Men stämmer detta?
 
Varför existerar nedskärningar i en tillväxtekonomi?
 
 
B:
Är det Beumoleffekten som ligger bakom behovet av nedskärningar? Att när vi har tillväxt ökar lönerna även i offentlig sektor utan produktivitetsökning.

Sen är väl åldrande befolkning en annan faktor.
 
 
C:
Sverige som helhet sedan 90-talet blivit rikare, men den privata sektorn har blivit mycket rikare än den offentliga sektorn. Fördelningen i samhället har alltså förändrats: mycket mer till det privat och mindre till det gemensamma.


D:
Intressanta frågor och funderingar som A ställer!
 
Min syn på dessa:
"Men varför finns det då nedskärningar i ett samhälle som hela tiden blir ekonomiskt rikare?" (A)
En fördelningsfråga, som C skriver. Vilket har att göra med vårt marknadsekonomiska system, i slutändan.
 
"Vi sägs ”behöva” tillväxten för att den ska finansiera välfärden." (A) 
Denna etablerade lögn bör istället läsas: Vi "behöver" tillväxten för att den ska finansiera vår rådande marknadsekonomi.
 
"Har vi hamnat i en situation där vi belastar planetens livsuppehållande system, och samtidigt ”inte ens” får bättre välfärd?" (A)
Javisst, så är det! Vilket också fortsättningsvis kommer att resultera i allt sämre välfärd.
 
"Nedskärningarna sägs ibland bero på att skatterna sänkts för de rika. Men stämmer detta?" (A)
Den huvudsakliga orsaken till "nedskärningarna" har att göra med fördelningen av "nationalförmögenheten i Sverige", där bland annat skatteuttagen spelar roll.
 
"Är det Beumoleffekten som ligger bakom behovet av nedskärningar?" (B)
Ja, denna effekt speglar ju vårt ojämlika och orättvisa ekonomiska system!
 
 
E:
Bakom nedskärningar av klinisk personal, läkare och undersköterskor, ligger den inkompetenta planeringen av KS. Så kallad private-public partnership är säkert bra för investeringar i fossilfria cement men för den offentliga sektorns kärnverksamhet som vård omsorg skola polis åklagare finns inga logiska skäl att blanda in privata sektorns vinstfokus. 
 
Alla dessa konsulter som kostat KS miljarder hade vi kunnat spara om vi låtit vanliga tjänstemän göra jobbet. Se bara hur statliga pensionsfonder ofta har större avkastning än privata. Det är marknadsfundamentalism snarare än marknadsekonomi som ligger bakom katastrofen. Konsulterna har gjort det som de är bäst på dvs tjäna pengar. De moderata politiker som planerat och beställt detta borde åtalas.
 
Sen har B rätt i att om lönerna ökar lika fort i offentlig sektor medan arbetsproduktiviteten ökar långsammare (de kan inte springa fortare som en läkare sa) så äts BNP tillväxten upp av dessa löneökningar. Då blir det mindre, inte mer, pengar till offentlig sektor (dvs ökad skattekvot), eftersom de behöver anställa fler, jämfört med privat sektor. Men det är en obekväm sanning för alla partier som av princip är mot en höjd skattekvot. 
 
Sen kan vi ha olika uppfattningar om lösningen är en reglerad marknadsekonomi eller ren och skär socialism där privat kapital avskaffas, all makt centraliseras och alla beslut över investeringar fattas av politruker. För mycket maktkoncentration tenderar att korrumpera, såväl i kapitalistiska som socialistiska system. 
 
 
F:

Instämmer i stort, E, men jag kan inte låta bli att reagera mot tolkningen av begreppet

"(ren och skär) socialism" som något "där privat kapital avskaffas, all makt centraliseras och alla beslut över investeringar fattas av politruker".

Det är knappast ett sådant auktoritärt samhälle som jag förmodar att de flesta som kämpar (och har kämpat) för 'socialism' någonsin har föreställt sig. I stället för "ren och skär socialism" borde detta snarare benämnas 'byråkratiskt urartad och misslyckad' "socialism", alltså till exempel 'stalinism'.

Sedan kan man alltid diskutera frågan huruvida alla försök till en verkligt demokratisk socialism, med ett stort inslag av demokratiskt styrt företagande i form av producentkooperativ startade genom lokala initiativ, men ekonomiskt understödda genom högre demokratiska samhällsnivåer (så att vinstkravet på samhällsviktig verksamhet kan upphöra), måste urarta till ett alltmer auktoritärt samhälle – i likhet med den kapitalism vi nu har.

Men denna (ofta kanske avsiktliga) misstolkning av begreppet 'socialism' (som egentligen handlar om socialt ansvarstagande) är orsaken till att jag hellre använder ordet 'ekodemokrati' än 'ekosocialism' när det i båda fallen handlar om 'demokratisk ekologisk och ekonomisk socialism', när jag riktar mig till personer som inte uttryckligen är 'demokratiska socialister'. I det sammanhanget tycker jag också att det är viktigt att diskutera frågan om social resiliens och dess betydelse för ett på alla nivåer demokratiskt samhälle.

 

 

G:

Jag tror att du har helt rätt, E, ifråga om KS. Vad gäller privat och offentliga konsumtion har jag en favoritbild som visar tillväxten sedan 1950-talet. Här ser man tydligt hur den offentliga sektorn först växer parallellt med den privata men hur den sedan sätts på svältkur. Bilden har jag använt länge; de sista staplarna visar förljugenheten i politikersnacket om att satsa på "vård-skola-omsorg" samtidigt som långtidsutredningen talar ett helt annat språk. Här är det privat som gäller så det ryker om det!



D:

"Sen kan vi ha olika uppfattningar om lösningen är en reglerad marknadsekonomi eller ren och skär socialism där privat kapital avskaffas, all makt centraliseras och alla beslut över investeringar fattas av politruker. För mycket maktkoncentration tenderar att korrumpera, såväl i kapitalistiska som socialistiska system." (E)

Men finns det bara dessa två lösningar att välja mellan? Är vi så trångsynta att vi inte förmår oss tänka längre än näsan räcker? Kanske är det för komplicerat att föreställa sig en marknadsekonomi, så som F beskriver - där vi går utanför de "ramverk" som vi har lärt känna?


E:
Jag håller med er på en punkt, nämligen att vi behöver experimentera med andra organisationsformer, till exempel  NotForProfit (NFP) organisationer typ stiftelser och arbetarägda kooperativ. 
 
Sverige hade en gyllene chans när marknaden inom skola vård omsorg öppnades upp för konkurrens (tidigare var det bara speciella inriktningar som montesorri, Waldorf,  kristna osv som fick driva privata alternativ). 
 
Den nyliberala hegemonin sa att endast ett starkt vinstintresse kommer att sätta fart på alternativa driftsformer, som det offentliga sedan kan lära sig av. Man valde privatisering för dess egen skull istället för att begränsa konkurrensen till NFP organisationer. Som Bo Rothstein och Sverker Sörlin påpekat finns gott om exempel på goda verksamheter som drivs utan vinstintresse. I USA finns t o m stora företag som drivs så. Men i Sverige har denna utveckling hamnat i kläm mellan SAF och LO eftersom bägge känner sig hotade av t.ex. personalkooperativa skolor.
 
Själv tror jag att en i grunden marknadsekonomisk modell har mycket lättare att inlemma och acceptera olika sorters experimenterade som bygger på enskilda entreprenörers initiativ, jämfört med en i grunden socialistisk modell. Men där tycker vi tydligen olika. Vi kanske bör fokusera på de reformer där vi är överens och prata mindre om den grandiosa ekonomiska modell som vi tror kan främja dessa reformer? Att vi alla ser dagens nyliberala kapitalistiska system som ohållbart är vi ju överens om och hur vi än ändrar på detta system kommer vi att möta motstånd.
 
 
F:

Jag håller med om att det kan vara bra att "fokusera på de reformer där vi är överens" (E), t.ex. NFP-organisationer, men hur kan en "i grunden marknadsekonomisk modell", som har lätt att "inlemma och acceptera olika sorters experimenterade som bygger på enskilda entreprenörers initiativ" se ut?

 

Här tror jag att finansieringsfrågan är väldigt viktig, och den är ofrånkomligen storskalig i det samhälle som vi har att förhålla oss till.

Avgörande här kan dessutom frågan om penningutgivningen vara: bör vi fortsätta som nu, med en i praktiken decentraliserad penningutgivning av vinstkrävande storbanker (för vilka NFP-organisationer är ganska ointressanta) eller kan vi ordna penningutgivning och finansiering på ett annat sätt?

 

Jag kan se två alternativ (som kan komplettera varandra). 1. Att vi delar upp samhället i områden med lokala valutor och småskalig produktion inom dessa områden eller 2. att vi t.ex. låter Riksbanken återgå till att bli huvudansvarig för den nationella penningutgivningen. I båda fallen skulle inte vinstkravet behöva bli dominerande. (Föreningen Positiva Pengar har t.ex. intressanta förslag, som t.o.m. Riksbanken har intresserat sig för.)

 

 
 
H:
Jag ser också kapitalismens krav på ökad kapitalackumulation och finanssystemets krav/förväntningar om tillväxt och avkastning som ohållbart, men en hållbar ekonomi tänker jag inte behöver betyda avskaffande av marknader eller privat ägande (tror också det är svårt att avskaffa). De domänerna har dock blivit oproportionerligt stora idag och håller på att "tippa hela tårtan", så därför behöver många områden tas bort från marknadslogiken. Sen tror jag också marknader kan ha mer inslag av samarbete och allmänna tillgångar (av t.ex. kunskap, information, open source osv).

Men tänker att marknader och konkurrens kan vara bra på flera områden för att stimulera innovationer och effektivitet, men kraven på ständig expansion och kapitalackumulation (vinstmaximering till externa ägare) behöver bytas mot andra mål. Dessutom kan vi stimulera den informella (ideella) ekonomin mera, och skapa sektorer som ligger emellan informellt och marknad som t.ex. lokala valutor och tidsbanker mm.
Ökat kollektivt ägande och inflytande över produktionen tror jag är bra på många områden (helt klart inom välfärden!), ibland passar mer centralt - kommunalt eller statligt ägande - ibland är decentraliserat ägande med kooperativ bättre. Finansiell sektor behövs men borde ägna sig åt det som många tror att de gör idag - sprida risker och kapital för investeringar. Det betyder att finansiell sektor inte behöver vara en så gigantisk stor sektor som den har blivit idag. 
 
 
I:
Men finns det bara dessa två lösningar att välja mellan?”
Ja verkligen D!! Frågan som uppenbarligen måste ställas igen och igen.


F:
Men om vi väljer bort "ren och skär" (dvs. auktoritär) "socialism" så kan det ändå vara så att minst två mycket olika alternativ fortfarande återstår: en (någorlunda) "reglerad marknadsekonomi" i ett kapitalistiskt samhälle eller en (mera resilient) "reglerad marknadsekonomi" i ett 'ekodemokratiskt' samhälle – dvs ett ekologiskt hänsynsfullt samhälle med ekonomisk och politisk demokrati.


D:
"Men tänker att marknader och konkurrens kan vara bra på flera områden för att stimulera innovationer och effektivitet, men kraven på ständig expansion och kapitalackumulation (vinstmaximering till externa ägare) behöver bytas mot andra mål." (H)

"Marknader" är en självklarhet i samhällen! Men frågan är om "konkurrens kan vara bra"? Finns det belägg för att konkurrens kan vara bättre än samarbete när det gäller "innovationer och effektivitet" i "byggandet" av samhällen, med allt vad detta innebär? Själv är jag av den uppfattningen att samarbete är både effektivare och mera innovationsrikt när det gäller "byggandet" av samhällen. Vilket - som jag ser det - betyder en helt annan marknadsekonomi. Baserad på demokratiska beslutsprocesser.
Intressant att höra kommentarer i denna fråga!

Hur förändras "kraven på ständig expansion och kapitalackumulation"? Kan dessa krav "bytas mot andra mål" under rådande marknadsekonomi? Även här ser jag det omöjliga under rådande förhållanden. Kanske delar vi denna åsikt H?

"Det betyder att finansiell sektor inte behöver vara en så gigantisk stor sektor som den har blivit idag." (H)

Instämmer! Men samma fråga igen: Går det att förändra vår "finansiella sektor", i grunden, inom vår rådande marknadsekonomi?

"Själv tror jag att en i grunden marknadsekonomisk modell har mycket lättare att inlemma och acceptera olika sorters experimenterade som bygger på enskilda entreprenörers initiativ, jämfört med en i grunden socialistisk modell. Men där tycker vi tydligen olika." (E)

Jag uppfattar dina rader ovan som något oklara! 
Ska försöka förklara mig: En "marknadsekonomisk modell" måste väl finnas i alla samhällen? Frågan är hur den "modellen" ska se ut? "Enskilda entreprenörer" är väl en nödvändighet för att bygga samhällen? Frågan är hur kapitalägandet ska se ut?


J:
Har med intresse fört diskussionen. Har samtidigt följt en spännande 
- och ganska avslöjande - diskussion på Peak Prosperity - kan rekommendera det 
nyhetsbrevet. Den fråga som engagerar är främst det enorma skuldberg som byggts upp
under senare år, inte minst som en effekt av ”quantitative easing”, dvs centralbankernas
påfyllning av likviditeten under ett drygt decennium. 
För att klara denna skulduppbyggnad - dvs hamnar ett mer balanserat läge - skulle krävas många år av hög tillväxt.
Och det är ingen som tror att detta är möjligt, bl a som en följd av klimat- och ekosystemkriserna.
Men här har vi ytterligare en pusselbit att ta hänsyn till i den alltmer
komplexa värld som är vår…

 
 
 
 


 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 11 december

En omöjlig reglering!

 

Varför kan inte kapitalismen regleras?
Många påstår att en reglering av kapitalismen skulle vara den bästa lösningen av dels den ekologiska krisen och dels även den ekonomiska. Först en motfråga till alla som förordar denna idé: varför har inte i så fall denna reglering redan gjorts? Vi har ju haft en hel del år på oss att kunna lösa kapitalismens ökande problem - om det nu går att lösa via reglering?
Men jag påstår att det är en omöjlighet att reglera kapitalismen. Och varför är det då omöjligt? Helt enkelt därför att kapitalismen inte låter sig regleras.
 
För att kunna förstå kapitalismen så måste vi sätta oss in i dess "inneboende regelverk". En kortfattad beskrivning av detta "inneboende regelverk" - som jag mer detaljerat har redogjort för i tidigare inlägg:

I kapitalismen så handlar det primärt om att investerat kapital måste ackumuleras, med betoning på måste. I annat fall så slås det investerade kapitalet ut och ersätts, i "bästa" fall, av kapital från någon annan investerare. Kapitalism handlar om att det privatägda kapitalet hela tiden måste växa annars väntar konkurs eller uppköp. I princip en kamp om liv eller död - för att vara bokstavlig. Den enes död den andres bröd. Denna konkurrens mellan kapitalägare kan sägas vara själva drivkraften för kapitalismen. Kapital investeras där avkastningen är "acceptabel" och där det hela tiden kan växa, i annat fall "byts investeringsobjekt". Och det är denna ständiga för kapitalismen nödvändiga tillväxtspiral som skapar en alltmer globaliserad ekonomi, eftersom kapitalet kräver nya marknader hela tiden.
Så fungerar kapitalismen i stora drag, vilket betyder att eventuella föreslagna regleringar från politiker skulle få kapitalet att överge de "kapitalfientliga" samhällen, som föreslår regleringar, och istället skulle kapitalet investeras i "kapitalvänliga" samhällen där möjligheterna till ackumulation är mer fördelaktig. 

Förespråkarna för en reglering (som jag alltså påstår är en omöjlighet) nämner hela tiden våra politiker som ansvariga och därmed de "rättmätiga" att kunna åstadkomma denna reglering. Men här, menar jag, visar sig också okunskapen om hur kapitalismen fungerar.

Vårt rådande ekonomiska system är, som alla vet, ett "slutet" system där besluten tas utan att den offentliga delen av våra samhällen har möjligheter att kunna påverka avgörande beslut. Denna strukturella ordning för med sig att de ekonomiska besluten står "över" de politiska. Vilket naturligtvis betyder att den etablerade politiken saknar praktiska möjligheter att kunna genomföra beslut som går emot de ekonomiska besluten.

Ett ekonomiskt system vars strukturella utformning går ut på att skapa ständig tillväxt och detta med beslutsprocesser som tas utifrån storleken på ägarnas ekonomiska makt är, som vi bör inse, ett högst odemokratiskt system. Men utifrån kapitalismens inneboende "spelregler" så är ju en sådan process helt "normal". Det är ju den ekonomiskt starke som hela tiden går vinnande ur spelet.

Förhoppningsvis så kanske detta komprimerade inlägg om det omöjliga i att kunna reglera kapitalismen hjälpa till i förståelsen av det "ekorrhjul" som vi befinner oss i.


 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

«första «tidigare Visar 369–371 av 371 inlägg   
 
stäng