– [Jan:] "... jag ser nyliberalismen som en "naturlig" påföljd av vårt rådande ekonomiska systems tilltagande sönderfall."    

Ja, dess införande var säkert både en fördröjd motreaktion mot vänsterrörelserna på 60- och 70-talen och ett svar på ökande svårigheterna att ackumulera kapital (ett sätt att uttrycka konsekvenserna av 'värdestegring' som ett flöde av pengar från många mindre källor till betydligt färre mottagare som samlar pengarna i gränslöst rymliga "reservoarer" av finansiellt kapital. Men om alltför mycket samlas där, kan källorna (om penningmängden är begränsad) börja sina så att inflödet inte blir så stort som förväntat, vilket bl.a. kan hindra planerade investeringar och sprida sig som kriser i systemet. Mera pengar måste alltså cirkulera i ekonomin.
    Men statligt utgivna pengar skulle öka statens ekonomiska förmåga för mycket i förhållande till privata makthavares möjligheter och hota den önskade privata penningackumulationen, själva drivkraften till det nyliberala projektet. Den avgörande lösningen för den redan kapitalstarka och mäktiga borgerligheten blev att få staten att tillåta i stort sett obegränsade möjligheter för banker att låna ut pengar utan att kräva "alltför mycket ekonomiska tillgångar" som säkerhet.

Det här kan väl ses som en komplettering till ditt första och andra stycke (jag tror att det är bra med flera olika perspektiv på samma fenomen – särskilt när det är så svårgripbart som kapitalismen.

Mellanstycket om en "välmående" kapitalism som inte behöver någon inblandning är egentligen, på grund av kapitalismens ständiga ofrånkomliga kriser, nästan överflödigt – utom under korta perioder, då kapitalismen ändå borde överges på grund av dess "externa" naturförstörande effekter.

    Inte heller den motsatta lösningen, att göra staten ekonomiskt stark genom tillräckligt höga och progressiva skatter, som fungerade under efterkrigstiden fram till 70-talet, har visat sig vara tillräckligt effektiv för att motverka den borgerliga kapitalackumulationen.

Hur ska vi då befria oss från detta gissel utan att riskera att bidra till något ännu värre – en eskalerande nyfascism? Kan avsnitten 1 och 3 i min "Ekonomisk demokrati", https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0, ge några idéer som är värda att diskuteras?

/Bo

"Hur ska vi då befria oss från detta gissel …?"

   Så vi är redan deltagare i "studier ... grundade på egna och andras erfarenheter om krisers dynamik". Men vi behöver också fördjupa våra kunskaper. Den bästa fördjupning jag kan komma på för tillfället är en bok som jag läste för sex år sedan: "Kapitalets gåta och kapitalismens kriser" av David Harvey, https://www.bokus.com/bok/9789186273231/kapitalets-gata-och-kapitalismens-kriser/. Det är nog en av de bästa böckerna om hur kapitalet 'fungerar' som finns på svenska (och överensstämmer naturligtvis – om jag inte har missuppfattat honom – ganska väl, men betydligt mer utvecklat, med hur jag själv tänker om kapitalismen).

    Harvey ger alltså en bra grund att utgå ifrån – utan detaljerade anvisningar om vad som behöver göras. Det måste bli vårt eget verk beroende på våra personliga förutsättningar och vilka roller vi på olika sätt har råkat få i samhället.
    Jag har naturligtvis tänkt mig att mitt häfte "Ekonomisk demokrati" ska kunna fungera som en utgångspunkt och ett hjälpmedel för skapandet av en rörelse med en grundläggande gemensam målsättning för nödvändiga samhällsförändringar. Alltså att tillsammans med det bifogade "Språngmanifestet" fungera som ett inte alltför detaljerat manifest för en demokratisk omvandling av samhället som kan accepteras av många. Det kan alltså behöva justeras och kompletteras på olika sätt beroende på olika omständigheter. En viktig 'uppgift' för en sådan text bör vara att bidra till att en omvandlingsprocess inte urartar på grund av konkurrens och oenighet om de grundläggande demokratiska målen.
    Punkterna 1-6 i avsnitt 2 i häftet är ett förslag till regelverk som skulle kunna gälla för nybildade (eller demokratiserade) företag – 'kooperativ' enligt min definition. Till att börja med är nog punkt 1-4 mest aktuella, men så småningom borde samhällets roll bli alltmer akut och då kan strukturer ungefär enligt 5-6 behövas. Samtidigt bör avsnitt 4 ('språngmanifestet') vara aktuellt för manifestationer för olika aktuella krav beroende på händelseutvecklingen i samhället. Det handlar om mycket som det redan protesteras en hel del emot. Så det är bara att fortsätta!

/Bo

Tack för tipsen om Harveys bok. Själv så har jag, genom åren, blivit mest påverkad av Marx genom hans böcker och skrifter. De är ju lika aktuella nu som då.

"Om jag förstår dig rätt här så innebär det att vi idag lever i ett 'formaliserat system för ekonomiska överenskommelser'." Ja det stämmer – men jag föreställde mig först ett betydligt ursprungligare stadium än det vi befinner oss i nu, alltså före en utvecklad kapitalism, men med det system som möjliggjorde (eller åtminstone betydligt underlättade) kapitalismen, dvs. penningsystemet. Ett mycket praktiskt system för att möjliggöra framtida ersättning för något erhållet önskvärt föremål (V1), när man för tillfället inte har något lika önskvärt att erbjuda den ursprungliga ägaren (A). Dessutom gör systemet det möjligt att i stället erhålla något lika önskvärt (V2) från någon annan som erkänner systemet. Den önskade bytesrelationen V1–V2 kan på så sätt möjliggöras genom genom mellanledet 'pengar' (P). Alltså, ur A's synvinkel: V1–P och P–V2. Så långt är allt väl: två frivilliga transaktioner där ingen är (eller åtminstone känner sig) utnyttjad av A.

    Men kanske var inte A intresserad av V2 som bruksvärde utan endast som allmänt bytesvärde, som denne kan ha förstått var högre än P, dvs P'. Man får följden P–V2, V2–P', som inte heller ifrågasätts så länge den första transaktionen är obekant, eller om den andra transaktionen, med P', betraktas som en rättvis belöning för en företagsamhet som "skapar rikedom" och möjliggör stora och ojämnt fördelade investeringar.

    I och med denna möjlighet måste de "lyckligt lottade" ha erfarit ett starkt behov att lagligt befästa det som uppnåtts, som ett skydd mot de mindre lyckosamma. Också ett ideologiskt stöd behövs, enligt vilket de som lyckats betraktas som strävsamma och duktiga m.m. medan förlorarna ses som lata eller bara misslyckade. En stark polismakt behövs också för att försvara orättvisorna i det kapitalistiska systemet.
    När detta är väletablerat finns knappast något att förlora genom att tillåta en allmän rösträtt, som kan minska spänningarna utan större förluster. Men frågan är hur länge det är möjligt...
    Till sist, när jag nu läser ditt senaste mejl ser jag att mejlen kompletterar varandra ganska bra.

(Nu ska jag snart ut och protestera mot den uppkomna ordningen, som nu hotar att skapa den mest katastrofala situation som vårt system har åstadkommit sedan andra världskriget. Med alla organisationer som stöder manifestationen – "Mot katastrofbudgeten!" – skulle det kunna bli den största på länge – ett tryck underifrån som verkligen behövs!)

/Bo

Vi är ju överens om ganska mycket – trots att det händer att vi använder samma ord i olika betydelser. Det finns några ord i ditt senaste mejl, Jan, där jag är osäker på din användning av dem. För att också undvika missförstånd när vi kommunicerar med andra, kan det vara bra att utgå från NE:s nätordboks definitioner.

Ett av de viktigaste begreppen för oss är nog 'ägande', så jag börjar med det. Här är NE:s definition av verbet 'äga' (1): "ha stadigvarande, laglig rätt att oberoende och (mer eller mindre) utan inskränkningar förfoga över visst föremål etc.; särskilt med avseende på vara som kan köpas och säljas" [även (a) "med avseende på icke-materiell tillgång"].
    Kanske inte så kontroversiellt när det gäller ett begränsat individuellt ägande. Men när det gäller ägandet av företag och företagen som ägare blir det mera komplicerat, eftersom företagen på ett eller annat sätt inkluderar de människor som är verksamma i dem, och människor inte får ägas – medan deras arbetskraft får hyras, dvs. åtminstone tillfälligt ägas.

    Ägandet av företag kan, helt enligt definitionen av ägande, innebära en mer eller mindre fullständig kontroll över dess verksamhet (men ofta indirekt via styrelser). Dessutom kan ägarna vara (a) en eller flera privatpersoner (eller andra företag), (b) det omgivande samhället och/eller (c) de som arbetar i företaget. (a) kan betraktas som privata företag, (b) som statliga eller kommunala företag och (c) eventuellt (om de är styrda på ett demokratiskt sätt där var och en har en röst) som kooperativ.
    Så långt är vi kanske överens. Men hur är det med företagen som ägare? Vad kan de äga? Inte arbetarna, men i princip både produktionsmedlen och därför (hävdas det) de tillverkade produkterna (som då ytterst ägs av företagsägarna). Här är det lätt att glömma bort arbetskraften, som bara tillfälligt är uthyrd till företaget och på så sätt skiljs från de produkter som de har tillverkat medan de utgjorde en del av produktionsmedlen.

Du skrev att "företagande kan drivas i privat regi, likt dagens företagande, men med den tydliga skillnaden att själva kapitalägandet tillfaller samhället". Det tolkar jag som att företaget (inklusive dess produktionsmedel och därigenom de tillverkade produkterna) är samhällsägt enligt (b), men styrs som ett privat företag enligt (a). Men några sådana privatpersoner finns inte i det här fallet. De enda som finns är de som arbetar i företaget enligt (c) och i så fall skulle företaget kunna styras som ett kooperativ, vilket vore det bästa. Det kanske är det du menar, men ordet "privat" är i så fall missvisande. 
    I själva verket är ett kooperativs tillgångar, enligt den svenska "Lagen om ekonomiska föreningar", (nästan?) alltid ägda av den ekonomiska förening som (nästan?) alla kooperativets arbetare är medlemmar i (inte ägare av). Därför är ett kooperativs arbetare inte automatiskt ägare av dess produkter, utan vad som ska ske med dem och eventuell vinst kan beslutas i samråd med det omgivande samhället eller anges i föreningens stadgar (t.ex. att vinstuttag inte ska ske och att överskott ska återgå till samhället, så "att skatteindrivning inte behövs", men att i gengäld verksamheten ska få statligt stöd om så behövs). På det sättet skulle man också här kunna säga att samhället förvaltar kapitalägandet, men via begreppet kooperativ i stället för det i det här fallet missvisande begreppet "privatstyrt företag".
    Det blir också en samhällsförvaltning av kapitalet – som fortfarande finns kvar, delvis fördelat på de tidigare företagen (vilket förenklar processen och kan göra den snabbare), men där företagen nu är omvandlade från aktiebolag till demokratiska kooperativ – utan ekonomiska krav från de tidigare ägarna (som ändå kan ha fått viss kompensation för att undvika alltför stora konflikter, vilka skulle hota övergången till ett klasslöst samhälle).

/Bo

Ska försöka ge mig på en förklaring Bo, utifrån mitt sätt att se på saken. 

Tack för svaret, Jan. Intressant och berikande tycker jag! Det kan nog vara ännu en variant (som jag inte har tänkt på) av  kooperativ (enligt punkt 3 i avsnitt 2 i min "Ekonomisk demokrati") som skulle kunna ersätta den nu dominerande "privata" aktiebolagsformen (som är ganska "privat" även när staten är aktieägare). Det är bra, eftersom flera möjliga alternativ skulle kunna underlätta och påskynda en nödvändig omställning.
    Här är några alternativ:
    Välfärdskooperativ (för gratis vård, skola, omsorg – betalt av samhället), 'fria' producentkooperativ (som måste sälja sina produkter som varor, men med garanterat samhällsstöd), större allmännyttiga kooperativ (t.ex. för samhällsstödd infrastruktur) och konsumentkooperativ (för varuhandel). Alla är samhällsägda i betydelsen att de har registrerats av samhället, att de lyder under dess lagar (som också innebär ett garanterat stöd så länge verksamheten är värdefull enligt samhällets demokratiska styre) och att kooperativens 'egna' produktionsmedel och tillverkade produkter i sista hand ägs av samhället.
    Men på samma sätt som välfärdskooperativ inte omedelbart får betalt för de tjänster de utför, så skulle också materiella produkter kunna levereras direkt till samhällsägda konsumentkooperativ och först senare betalas till producentkooperativen enligt demokratiskt bestämda planer (inte nödvändigtvis kopplade till bestämda produkter). Konsumentkooperativen skulle i så fall (i samråd med representanter för stat/kommun) stå för en eventuellt lämplig reglering av priset i förhållande till efterfrågan.
    Man skulle kunna kalla sådana kooperativ för samproduktkooperativ för att betona samarbetet om produktmängder m.m. och för att skilja dem från 'fria' (lite mera marknadsberoende) producentkooperativ (eller friproduktkooperativ). Kanske skulle bl.a. socialdemokrater föredra samproduktkooperativ medan borgare nog skulle föredra friproduktkooperativ (trots att kravet på vinstfrihet och återbetalning av överskott också kan gälla dem). I vilket fall som helst tror jag att en sådan möjlighet till olika kooperativ skulle underlätta den nödvändiga övergången bort från kapitalismen.

Jag tycker inte att du krånglade till det så mycket – inte i jämförelse med hur det här blev. Ser du något som skulle behöva redas ut bättre?

/Bo

Ser ingen nackdel i din beskrivning av olika kooperativa varianter. Men när jag söker finna "lösningar" till ett "Nytt Samhällssystem" så kanske jag, måhända lite omedvetet, väljer bort redan idag, så att säga, etablerade former av marknadsekonomiska "lösningar" vilket man kanske ändå, till viss del, får säga att kooperativ representerar. Kanske betraktar jag kooperativa "modeller" som en onödigt krånglig lösning för att nå fram till en nödvändig demokratisk ekonomi.

Jag håller med om att åtminstone en stor del av vår nuvarande ekonomi, särskilt den finansiella sektorn, mer eller mindre avsiktligt har gjorts svårbegriplig, till exempel för att undvika skatter och skaffa sig ekonomisk vinst (utan tanke på att dela med sig). Till och med detta kan uppfattas som "rättvist", om man t.ex. ser sig som offer för ett skattesystem som man ser som orättvist, eller om man, enligt nyliberal logik, menar att de som uppfinner "smarta" ekonomiska lösningar "förtjänar" den vinst som blir resultatet.
    För att rättvisebegreppet ska bli någotsånär enkelt måste man släppa alla sådana tankar och ta principen om mänskliga rättigheter (till vad som krävs för ett gott liv enligt principen om alla människors lika värde) på allvar (vilket också kräver en utvidgning till omsorg om jordens ekosystem). Detta är inte så lätt för många – jag hörde nyligen en liberal debattör som menade att principen om människors lika värde bara var abstrakt och kunde betyda vad som helst!

Ändå bör förstås alla försöka bidra till att vi får en jämnare egendomsfördelning och slutar att förstöra ekosystemen. Men för att hela mänskligheten ska lyckas med det, måste vi på något sätt ordna våra handlingar, både inbördes och i förhållande till naturen, så att det verkligen händer. Vi måste kunna samarbeta mera och därför behövs det en övergång från en ekonomi som alltmer domineras av odemokratiskt styrda kapitalistiska företag till en mera demokratisk ekonomi.
    Hur kan en sådan se ut utan kooperativ, dvs. utan flera (delvis ekonomiskt självständiga) demokratiska företag? Det skulle, så vitt jag kan se, kunna vara (a) en global (eller åtminstone nationell) planekonomi, eller (b) en ekonomi med verksamheter utan ekonomisk självständighet (t.ex. med globalt samarbete om produktmängder m.m.) vars produkter tillhör samhället. Eftersom en planekonomi inte ger tillräckligt utrymme för lokala initiativ (om det överhuvudtaget ska vara en planekonomi) så kan bara alternativ (b) vara möjligt som en global lösning.
    Men den nödvändiga lokala uppdelningen av verksamheter gör att detta faktiskt liknar det alternativ för kooperativ som du inspirerade mig till i förra mejlet, det slags producentkooperativ som jag kallade för samproduktkooperativ på grund av det nödvändiga samarbetet om produktmängder m.m. (eftersom produkterna i det här fallet inte tillhör kooperativet). Ordet kooperativ använde jag eftersom det handlar om (helst demokratiskt styrt) samarbete och inte (så mycket) om konkurrens.

Det här kan verka komplicerat, men jag tror inte att mängden alternativa kooperativ försvårar omställningen utan underlättar den, eftersom alla slags kooperativ inte är möjliga för alla verksamheter. Då är det bra om det finns alternativ.
Ordet 'kooperativ' har en svag tradition i Sverige, kanske beroende på fackligt motstånd mot fritt företagande, men med ett bra fördelningssystem mellan icke vinstdrivande kooperativ tror jag att en ökande ojämlikhet (en fara i alla samhällen) borde kunna undvikas. Någon form av organisering är i alla fall nödvändig och kooperativ behöver inte vara krångligare än andra, bara (helst) mer demokratiska och absolut inte styrda av utomstående, vinstkrävande ägare.

/Bo

Fortsättning följer i nästa blogginlägg.