Förr var 'ledorden': "spara och köp kontant"! Idag är 'ledorden': "låna och konsumera"! Vad är orsaken till denna dramatiska vändning, från ekonomisk 'expertis'?

Det beror självklart på kapitalismens oförmåga att ständigt växa - vilket ju är den 'inbyggda' förutsättningen för systemet att kunna leva vidare. Att kunna leva vidare, för dagens ekonomiska system, hänger ju på tillväxten och det blir ingen tillväxt om vi "sparar och köper kontant" - det kommer in för litet pengar i systemet.

Den tiden är förbi då vi köpte för sparade pengar. Hur såg då den tiden ut, som idag anses vara förbi? Kapitalismen då - för ett antal generationer sedan - kunde växa även om det privata sparandet prioriterades högt. Kapitalismen förr var i huvudsak lokal. Alltså var både konsumtion och produktion i stort sett lokala 'angelägenheter' utan inblandning 'utifrån'. Allt som producerades skedde lokalt inom det konsumerande samhällets 'väggar'. Konkurrensen var begränsad till det lokala företagandet. Produktens pris kunde smidigt sättas på en nivå som ansågs 'skälig' för att kunna ge en 'godtagbar' förräntning på investerat kapital.

Men i och med att kapitalismens 'inbyggda' förutsättning kräver tillväxt så utvecklas den därigenom också globalt och med det så följer en allt ökande konkurrens. Denna - ur kapitalismens synvinkel - nödvändiga utveckling medför en allt hårdare konkurrens och därigenom en allt större prispress på produktionen och i slutändan den färdiga produkten. Idag har denna utveckling nått så långt att företagen får mycket svårt att kunna se en förräntning på sitt investerade kapital.

En åtgärd för att komma åt problemet - sett utifrån kapitalismens synvinkel - är att konsumtionen ökar och att därför konsumenten erbjuds lån för att därigenom avhjälpa problemet.

Effekten av denna åtgärd för naturligtvis också med sig att skuldbördan ökar. Den ökar så att säga i alla led, från den enskilde låntagaren till företagen och samhället i stort. Samhället med alla sina myndigheter och 'instanser' drar hela tiden på sig en allt större skuldbörda som då - måhända lite motsägelsefullt - i praktiken leder till att den rådande marknadsekonomin kan hålla sig 'flytande'. I det här sammanhanget får vi inte glömma räntepolitiken, som ju i praktiken syftar till att öka konsumtionen och underlätta kapitalinvesteringar.

Vi som privatpersoner har i princip slutat med sparande utan vad som gäller det är lån och krediter. När det kärvar i konjunkturen, som nu, då rekommenderas vi att shoppa. BNP:n måste ju upp och tillväxten är högsta prioritering. Alltså är det låna som gäller.

"Gör en tjänst: låna och konsumera!"

Som vi kanske förstår så kan denna 'konstgjorda andning' inte hålla i längden.

Konkurrensen i vår kapitalistiska ekonomi sätter nu tydliga avtryck i staters relationer med varandra. Från att tidigare begränsa konkurrensen till företagssektorn så har den nu definitivt tagit ett ytterligare steg, i och med staters allt hårdare konkurrens. Staters relationer har blivit mer spänt och utmynnar nu allt oftare i gränskonflikter på många håll.

Den ökande efterfrågan på metaller och fossil energi ligger till grund för allt allvarligare konflikter. Handelskrig blir den 'naturliga' konsekvensen som en följd av den alltmer hårdnande konkurrensen. Dessa handelskrig är en förvarning om att 'fysiska' konflikter blossar upp lite varstans.

Vi ser här vad den maktstrukturella historien får för återverkningar på dagens samhälleliga uppbyggnad, när det gäller stater med dess maktstrukturella gränser. Dessa gränser - som jag för övrigt har skrivit en hel del om tidigare - har blivit 'normativa' strukturer för oss alla. Alltså är det helt självklart för oss att betrakta staters militärmakter som någonting fullt 'normalt'. 

Jo jag är medveten om att jag har poängterat den här nedbrytande maktstrukturella uppbyggnaden otaliga gånger och jag kommer naturligtvis fortsätta att göra detta. De samhälleliga makthavarna, ekonomiska såväl som politiska, tolkar ju vår samhälleliga utveckling på ett helt annat sätt. Och självklart gör de en felaktig analys. De uppmanar 'sina' samhällen att agera så kraftfullt som det bara går när det gäller ekonomisk konkurrens och politisk makt med hjälp av en allt starkare militärapparat. Alltså en 'normativ' utveckling, sett utifrån maktens perspektiv. Helt oförstående till att denna utveckling leder raka vägen till kollaps. Därför måste vi fortsätta tjatet om att den förda politiken - som ju baseras utifrån vår rådande marknadsekonomis beslutsprocesser - leder åt helt fel håll.

"Vi måste stärka vår konkurrenskraft - vi är ett exportberoende samhälle som måste ligga i framkant - ekonomisk tillväxt är en förutsättning för ökande välfärd - vår försvarsmakt måste förstärkas i samma takt som övriga samhällens!"

Dessa mantra rabblas upp oavbrutet av våra samhällsledare. Och de rabblas upp ständigt och får naturligtvis effekt. Vi blir mer eller mindre indoktrinerade av att det är så här våra samhällen ska fungera. Men jag menar att våra makthavare har en totalt felaktig analys och att deras analys istället för till kollaps.

"Vi måste värna våra gränser!"

Javisst samhällena är ju byggda utifrån den här strukturella 'normen', sedan tusentals år tillbaka. Men likväl så är ju denna uppbyggnad totalt felaktig sett ur ett jämlikhets och rättviseperspektiv. För att inte tala om hållbarhetsperspektivet, med allt vad detta innehåller. Men vad bryr sig makthavarna om dessa perspektiv?

Kapitalismen är ju ett arv från tidigare maktstrukturer och våra makthavare utgår ifrån att denna nu rådande maktstruktur är den 'normativa' som vi alla har att förhålla oss till. Ja den är 'normativ", men den är 'normativ' i den marknadsekonomi som nu existerar. Vilket även betyder att den omöjligen kan vara 'normativ' i våra samhällen sett till hållbarhet, inom alla plan. Ekvationen går alltså inte ihop, som ni ser.

Vi är nu inne i en ny fas i vår samhälleliga struktur. En, som vi kan se, allvarligare utveckling för våra samhällen runt om i världen. Coronapandemin har satt sina avtryck på vår rådande marknadsekonomi på det viset att ekonomin inte klarar att växa, så som den är 'satt' att göra. Vilket bland annat får till följd att arbetslösheten stiger och 'välfärden' urgröps alltmer. Vi ser alltså resultatet av den rådande marknadsekonomins oförmåga att ombesörja 'välfärd'. Denna dramatiska försämring av 'välfärden' gör att vi kan påstå oss ha gått in i en ny fas. En fas som ändå kan sägas följa kapitalismens rådande utveckling, mot en oundviklig kollaps. Eller med andra ord: det är på inget sätt förvånande att vi upplever försämringar i vår samhälleliga struktur eftersom dessa försämringar är förväntade och speciellt nu då vi ser hur vår rådande marknadsekonomi inte klarar att hantera den djupa kris som pandemin har startat.

Denna kris bevisar vad vi tidigare och egentligen hela tiden har förutspått: att framtida kriser - som även inkluderar 'vanliga' lågkonjunkturer - leder till successivt försämrade möjligheter för det rådande ekonomiska systemet att 'återhämta' sig vilket alltså medför att 'återhämtningen' tar oss till en nivå som inte kommer att nå upp till föregående nivå.

Förstår ni hur jag menar? Exempel: arbetslösheten kommer att ligga på en högre nivå än tidigare nivå även efter att den rådande krisen har 'lagt' sig. Samma sak med den så kallade välfärden: allt fler människor hamnar utanför 'välfärden' även efter det att krisen har 'lagt' sig.

Den reala ekonomin - BNP - har backat rejält,i dessa tider, när vi betraktar allt globalt. Alltså inte spekulationsekonomin som istället visar plussiffror. Men denna 'motsägelse' har sin förklaring, som vi nyligen skrev om. Pandemins verkningar har rört om i kapitalismens ständiga prioritering av ekonomisk tillväxt och därmed så följer tilltagande samhälleliga problem, med allt vad detta innebär. Konflikter världen över fördjupas eftersom den strukturella uppbyggnaden ser ut som den gör. Den är ju beroende av den rådande marknadsekonomis ständiga behov av tillväxt och när denna tillväxt inte infinner sig då tilltar den samhälleliga problematiken. Man kan se detta som en 'naturlig' följd av pandemins påverkningar på våra samhällen.

Som sagt, pandemin fördjupar och påskyndar den rådande marknadsekonomins kollaps. Och de samhällen som först dras med i kollapsen är de - som vi benämner svaga - redan tydligt utmärkande ojämlika. Vi måste därför ställa in oss på en tilltagande samhällelig problematik eftersom den strukturella uppbyggnaden inte kan 'hantera' den reala ekonomins tillbakagång.

Arbetslösheten kommer därmed att hamna på en permanent högre nivå än vad vi är vana vid, vilket resulterar i ökande konflikter inom alla plan. Detta måste vi vara fullt medvetna om. Vi har, så att säga, tagit ett språng närmare den oundvikliga ekonomiska kollapsen.

Låter prognosen dyster? Så är det men det är ju bättre att beskriva den än att låta bli. Ju mer förberedda vi kan bli ju bättre kan vi hantera den ökande samhälleliga problematiken!