ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» januari 2019 (3)
» december 2018 (4)
» november 2018 (7)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: alla inlägg

lördag 12 januari

Politiska diskussioner 3

 

Fortsättning från föregående blogginlägg.

 

 

Så här i efterhand hoppas jag att det blev en stark manifestation - "Mot katastrofbudgeten!"


Intressant det här med "systemet som möjliggjorde (eller åtminstone betydligt underlättade) kapitalismen, dvs. penningsystemet".
Själv brukar jag alltid formulera mig på det viset att: våra samhällens maktstrukturella ordning uppstod för tusentals år sedan för att sedan "leva" vidare in i vår tid. 
Ungefär så brukar jag se på den samhälleliga historiska utvecklingen, fram till vår tid. Vilket jag förmodar att även du gör.

Men det är ju intressant det här med "penningens" införande, som betalningsmedel. Jag förstår ditt resonemang att den "smarte" personen i affärsuppgörelser kan se ett högre "värde" i varan och därför säljer det vidare till det nya högre priset, för att helt enkelt tjäna pengar på uppgörelsen.

Pengarnas historia har ju flera tusentals år på nacken och det kanske är så, som jag tolkar dig, att "penningens" införande blev själva den "utlösande" faktorn som "möjliggjorde kapitalismen". Annars, som sagt, betraktar jag den samhälleliga strukturen som, i stora drag, fastställd före "penningens" intåg på marknaden. Pengars cirkulerande på marknaden för tusentals år sedan ser jag mer som affärsuppgörelser mellan den samhälleliga eliten och inte något som "vanligt" folk använde sig av. Men här kan jag absolut ha fel eftersom jag inte har tillräckligt fördjupande kunskaper i ämnet.
Hur som helst så är det mycket intressant att studera forntidens samhällen och söka förstå sambanden mellan dåtiden och nutiden.
 
/Jan
 
 

Ja, det blev en bra manifestation med uppåt 5000 personer på Medborgarplatsen trots lite snöblandat regn och snålblåst i skymningen och många bra talare, där nog Jonas Sjöstedt var bäst. Bra stämning utan provokationer – och därför naturligtvis ointressant för massmedia! Att det är så kan åtminstone delvis förklara extremhögerns framgångar...


[Jan:] "våra samhällens maktstrukturella ordning uppstod för tusentals år sedan för att sedan "leva" vidare in i vår tid". Ja, några samhällsomvandlingar som varit så fullständiga att tidigare maktförhållanden mer eller mindre utplånats har nog knappast skett. Mäktiga personer som överlevt en omvandling kan nog bidra till att mycket av det gamla vidarebefordras. Det är alltid svårt att skapa helt nya strukturer, så du har nog rätt.

Även utan ett allmänt betalningsmedel var det nog möjligt för företagsamma människor att successivt öka sin kontroll över (ägande av) materiella tillgångar genom fördelaktiga byten. Men rent våld kan då ha varit ett mera direkt sätt att skaffa sig kontroll. Med system av lagar kunde nog våldet minskas, men det kan också ha gjort samhället mera statiskt och med undersåtar starkt beroende av överheten (om de inte levde isolerat). Pengar kan i så fall först ha varit ett medel för de styrande att skjuta upp ett krav på tilldelning av resurser (och även tjänster) som inte omedelbart kan uppfyllas – alltså en garanti om ett framtida tillskott som då också kunde användas som ett bytesmedel för något som man hade ett mer omedelbart behov av.
    Så kan man tänka sig att penningsystem kan ha uppstått på flera platser i världen. Tillsammans med fysiskt erövringar kan det romerska penningsystemet ha bidragit till romarrikets makt, med dess skattskrivningar för att också driva in pengarna (nu spekulerar jag kanske för mycket). Men penningcirkulationen var kanske inte så stor på grund av användningen av slavar utan betalningsförmåga på den "fria marknaden", och dessutom fanns det inte så effektiva massproducerande fabriker för en stor marknad, så det fanns inte samma möjligheter att ackumulera kapital utan direkt våldsanvändning (eller korruption inom makthierarkin).
    Industrialismen var nog det som gav de slutliga förutsättningarna för kapitalismens uppkomst. Särskilt i England där flera viktiga faktorer fanns, råvaror (bl.a. brutalt införskaffade från kolonier) och inte minst kol på hemmaplan, som kunde bidra till järnframställning och driva maskiner och även ångbåtar som underlättade importen. Dessutom fanns det, bl.a. på grund av detta många arbetslösa ungdomar som inte hade någon mark att försörja sig på men kunde erbjudas lågbetalt arbete.

    – Början på en fascinerande, och skrämmande, historia som jag också borde kunna bättre. Jag har läst Andreas Malms bok "Fossil Capital", som tyvärr bara verkar finnas på engelska, men säkert är hans bok "När kapitalet tar till vapen: Om imperialism i vår tid" också mycket intressant". Ska nog skaffa den.


/Bo



Jag dristar mig till att återgå till det "ämne" som vi startade vår diskussion med, nämligen klimatfrågan, "ödesfrågan". Klimatmötet i Katowice, Polen.


Har några avgörande framsteg tagits på mötet? Enligt mitt sätt att se på det hela så har inga avgörande framsteg tagits. Och jag förväntade mig inte heller att några avgörande framsteg varken skulle eller kunde tas. Vad grundar jag detta mitt resonemang på?

Jo, som jag i tidigare diskussioner framhärdat så beror avsaknaden av nödvändiga framsteg på att de politiska besluten är underställda de ekonomiska beslutsprocesserna. För att förtydliga: Hur ska mötesdeltagarna i Katowice kunna formulera bindande avtal när dom saknar, som jag menar, "mandatet" att i praktiken "styra om" vår kapitalistiska marknadsekonomi. 
De avtal som har skrivits är ju frivilliga och det kan vi alla räkna ut vad det innebär. Det innebär att vår rådande marknadsekonomi "rullar" på som den är van att göra. Vilket då för med sig att inte heller 2 graders målet kan nås. Och innerst inne så hade vi väl inte förväntat oss något annat?

Nej jag ser ingen lösning av klimatproblematiken så länge som vi lever i vårt nu rådande ekonomiska system. 

Vad jag skulle ha önskat mig mest av klimatmötet det vore om mötesdeltagarna kom fram till följande skrivning: "Människans negativa klimatpåverkan beror på att vi alla lever i en kapitalistisk marknadsekonomi som förutsätter en ständig ekonomisk tillväxt vilket alltså är själva grundorsaken till att vi inte klarar att hålla oss under de klimatmål som ekologisk hållbarhet kräver."

Men som vi också inser: att tala klartext gäller inte i sådana här exklusiva sammanhang. För övrigt är väl deltagarna knappast mottagliga för den här sortens infallsvinklar på klimatproblematiken?

/Jan


Som "etablissemangets guru" Johan Rockström sa i det viktiga nyhetsmagasinet The Guardian: "Vi fortsätter att följa en väg som är väldigt farlig och kommer att leda till en 3–4 grader varmare värld under detta sekel".
    Och Samuel Jarrick, talesperson för Klimataktion, som talade på mötet igår, säger att "Eftersom klimatförhandlingarna helt bygger på frivilliga åtaganden från medlemsländerna är det upp till oss att se till att minst femdubbla ambitionerna, om vi ska ha skuggan av en chans att undvika klimatkaos."
    Det har nu gjorts så många noggranna studier att det inte finns någon anledning att betvivla det.

 

Men samtidigt anser ekonomipristagaren William Nordhaus att det skulle bli alltför höga kostnader för vår ekonomi om temperaturstegringen tvingas hålla sig under 3,5 grader! Han kanske också har rätt! – men i så fall är det bara ett ytterligare ett bevis på att det är vårt ekonomiska system som är problemet, och med en sådan systemkritik är det knappast troligt att han skulle ha fått ett ekonomipris till Nobels minne. Det handlar om ideologi, inte vetenskap.

 

Men vad säger de 'riktiga' vetenskapsmännen? Allt fler erkänner nog systemproblemet. Men så länge de är beroende av systemet är det svårt för dem att opponera sig. De måste ta risken att bli avskedade eller förlora sina uppdrag för att på allvar förena sig med oss andra som inser problemet.
    Så vad bör vi, som inte ser någon "lösning av klimatproblematiken så länge som vi lever i vårt nu rådande ekonomiska system", göra – om vi inte bara vill vänta tills den stora socioekologiska ekonomiska kollapsen kommer?
    Jag tycker att vi borde förbereda oss genom att förena oss i studier för att skaffa oss så goda kunskaper, grundade på egna och andras erfarenheter om krisers dynamik och vad man kan göra för att omvandla 'krisprocesserna' till mera hållbara system.

 

/Bo

 

 

"Men vad säger de 'riktiga' vetenskapsmännen? Allt fler erkänner nog systemproblemet. Men så länge de är beroende av systemet är det svårt för dem att opponera sig. De måste ta risken att bli avskedade eller förlora sina uppdrag för att på allvar förena sig med oss andra som inser problemet."

 
Ja, självklart fungerar det så här, som du skriver ovan. Alltså sitter vi alla inklusive de "riktiga vetenskapsmännen" i rävsaxen, som jag brukar säga. Och detta gäller också våra politiker. Även de - jag skulle nog vilja säga de flesta - "erkänner nog systemproblemet".
 
Därför måste vi alla underordna oss vår rådande marknadsekonomis "spelregler", om vi vill överleva. Vårt ekonomiska system har en närmast total makt över oss och därmed över våra liv. Så länge som vi är med och producerar mervärden - skit samma egentligen vad det handlar om - så "belönar" systemet oss. När vi inte längre producerar mervärden då blir vi ointressanta och "dumpas" över till det övriga samhällets olika inrättningar.
 
Ska våra samhällen fungera så här? Nej naturligtvis inte, de ska fungera tvärt om. Det är vi alla inklusive de "riktiga vetenskapsmännen" och våra politiker som ska agera och därmed förändra strukturella missförhållanden. Hur ska vi annars kunna förändra felaktiga samhällssystem?
 
Som sagt, vi alla sitter i rävsaxen! Men ingen av oss vågar, så att säga, förändra - med risk för repressalier.
Kan vi förstå att vi på sätt och vis lever våra liv i en ekonomisk diktatur? Inte undra på att delegaterna vid klimatmötet i Katowice blir "omyndigförklarade" när det kommer till fattandet av beslut.
 
"Jag tycker att vi borde förbereda oss genom att förena oss i studier för att skaffa oss så goda kunskaper, grundade på egna och andras erfarenheter om krisers dynamik och vad man kan göra för att omvandla 'krisprocesserna' till mera hållbara system."
 
Helt rätt!
 
/Jan
 
 

"När vi inte längre producerar mervärden då blir vi ointressanta och "dumpas" över till det övriga samhällets olika inrättningar."


Detta är ju omänskligt, så för att "mildra problemet" behöver de (som borde vara) ansvariga en övertygande ideologi som stöd för ointresset – och också gärna ett stöd för att minska samhällets kostnader eller, om det inte det är möjligt på grund av humana krav, se till att de minimerade kostnaderna (som ändå inte behöver vara så små på grund av dåligt tillgodosedda behov) åtminstone delvis kan bli till vinster i privata inrättningar.

 

Den mest framgångsrika ideologin för ett sådant stöd "stöd för samhällelig likgiltighet" är utan tvekan nyliberalismen, som överbetonar varje individs eget ansvar för den sociala situation som denne befinner sig i (Margaret Thatcher lär till och med ha sagt att samhällen inte finns: "There is no such thing as society". – Jag hittade faktiskt ett längre citat, på 'The Spectators' webbsida, https://blogs.spectator.co.uk/2013/04/margaret-thatcher-in-quotes/, som bekräftar denna hennes syn på det individuella ansvaret: "There is no such thing as society. There is living tapestry of men and women and people and the beauty of that tapestry and the quality of our lives will depend upon how much each of us is prepared to take responsibility for ourselves and each of us prepared to turn round and help by our own efforts those who are unfortunate.")

 

Nyliberalismen har tyvärr blivit så världsomfattande att dess negativa konsekvenser för stora befolkningsskikt har blivit så omfattande att sittande regeringar och regenter har röstats bort och ersatts av andra, i många fall ännu mer nyliberala tack vare ett stort inflytande från mäktiga 'representanter' för 'näringslivet' (t.ex. Trump och i värsta fall vår blivande regering). Dessa måste till varje pris försöka vända det missnöje – som bidrog till att de blev valda (utan att kunna/vilja lösa problemen) och som hotar att fortsätta – bort från dem själva. En väldigt farlig grogrund för nyliberalismens yttersta konsekvens: ren fascism eller nazism. Men det handlar här inte om ett direkt orsakssamband utan om en ond spiral: extrem kapitalistisk ideologi –> obönhörligt ökande ekonomisk ojämlikhet –> behov av mindre mäktiga syndabockar –> ...

Vad kan vi göra åt det? – Med risk för att upprepa mig: ... vi borde förbereda oss genom att förena oss i studier för att skaffa oss så goda kunskaper, grundade på egna och andras erfarenheter om krisers dynamik och vad man kan göra för att omvandla 'krisprocesserna' till mera hållbara system. :-)

/Bo

 

 

Ja jag ser nyliberalismen som en "naturlig" påföljd av vårt rådande ekonomiska systems tilltagande sönderfall. Jag menar att när kapitalismen får allt svårare att uppfylla kraven på kapitalets värdestegring då krävs det politisk hjälp för att kunna nå denna förväntade värdestegring. I detta läge uppstår nyliberalismen som ett svar på kapitalets behov av ständig värdestegring. 

Vår kapitalistiska marknadsekonomi - som står över politikens beslutsprocesser - skapar därmed en politik (om än omedvetet) vars ideologi naturligtvis går ut på att rädda systemet, sett utifrån den rådande marknadsekonomins prioriteringar.

Om nu denna min fundering kring nyliberalismen skulle stämma då har, så att säga, nyliberalismen ingen uppgift att fylla i en kapitalistisk marknadsekonomi som är "välmående". Alltså när kapitalismen är "självgående" utan "inblandning" av exempelvis samhälleliga subventioner av alla möjliga varianter, då behövs heller inget politiskt stöd för att "upprätthålla" detta systems fortlevnad. Systemet klarar sig utan politisk/samhällelig inblandning.

Men, som sagt, idag klarar sig inte vår rådande marknadsekonomi utan politisk/samhällelig inblandning. Detta systemets avsaknad av ekonomiskt stöd täcks därför upp av en politisk ideologi, nyliberalismen, vars grundidé består i att, till varje pris, rädda systemet. 
Vilket då får till följd att ett tilltagande sönderfall av vårt ekonomiska system leder till en allt radikalare nyliberalism som kan utvecklas till fascism.

Jag tolkar ditt inlägg ungefär på liknande sätt, som jag själv ser på nyliberalismen.

/Jan


– [Jan:] "... jag ser nyliberalismen som en "naturlig" påföljd av vårt rådande ekonomiska systems tilltagande sönderfall."    

 

Ja, dess införande var säkert både en fördröjd motreaktion mot vänsterrörelserna på 60- och 70-talen och ett svar på ökande svårigheterna att ackumulera kapital (ett sätt att uttrycka konsekvenserna av 'värdestegring' som ett flöde av pengar från många mindre källor till betydligt färre mottagare som samlar pengarna i gränslöst rymliga "reservoarer" av finansiellt kapital. Men om alltför mycket samlas där, kan källorna (om penningmängden är begränsad) börja sina så att inflödet inte blir så stort som förväntat, vilket bl.a. kan hindra planerade investeringar och sprida sig som kriser i systemet. Mera pengar måste alltså cirkulera i ekonomin.
    Men statligt utgivna pengar skulle öka statens ekonomiska förmåga för mycket i förhållande till privata makthavares möjligheter och hota den önskade privata penningackumulationen, själva drivkraften till det nyliberala projektet. Den avgörande lösningen för den redan kapitalstarka och mäktiga borgerligheten blev att få staten att tillåta i stort sett obegränsade möjligheter för banker att låna ut pengar utan att kräva "alltför mycket ekonomiska tillgångar" som säkerhet.

 

Det här kan väl ses som en komplettering till ditt första och andra stycke (jag tror att det är bra med flera olika perspektiv på samma fenomen – särskilt när det är så svårgripbart som kapitalismen.

 

Mellanstycket om en "välmående" kapitalism som inte behöver någon inblandning är egentligen, på grund av kapitalismens ständiga ofrånkomliga kriser, nästan överflödigt – utom under korta perioder, då kapitalismen ändå borde överges på grund av dess "externa" naturförstörande effekter.

    Inte heller den motsatta lösningen, att göra staten ekonomiskt stark genom tillräckligt höga och progressiva skatter, som fungerade under efterkrigstiden fram till 70-talet, har visat sig vara tillräckligt effektiv för att motverka den borgerliga kapitalackumulationen.

 

Hur ska vi då befria oss från detta gissel utan att riskera att bidra till något ännu värre – en eskalerande nyfascism? Kan avsnitten 1 och 3 i min "Ekonomisk demokrati", https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0, ge några idéer som är värda att diskuteras?

 

/Bo

 

 

"Hur ska vi då befria oss från detta gissel …?"

 
Avsnitten i "Ekonomisk demokrati" instämmer jag helt och hållet i. Du ställer en högaktuell fråga som vi alla, samhället, måste förhålla oss till och därmed ta ställning i. Hur gör vi? 
 
Men förhåller sig samhället till denna fråga? Nej jag tvivlar på att samhället med sin politiska elit förhåller sig till denna frågeställning. Därför måste "folket" ta tag i denna fråga. Rörelser tar ställning och kommer att behöva ta ännu mer ställning i frågan. Dessa "folkliga" rörelser måste dessutom växa sig stora och starka för att kunna få ett betydande samhälleligt inflytande.
 
"... vi borde förbereda oss genom att förena oss i studier för att skaffa oss så goda kunskaper, grundade på egna och andras erfarenheter om krisers dynamik och vad man kan göra för att omvandla 'krisprocesserna' till mera hållbara system. :-)"
Ja vad kan vi göra? Ovanstående rader instämmer jag naturligtvis i. Är nyfiken på att höra om du har en idé om hur vi bör gå till väga, rent praktiskt, med dessa "studier"? 
 
/Jan
 
 

   Så vi är redan deltagare i "studier ... grundade på egna och andras erfarenheter om krisers dynamik". Men vi behöver också fördjupa våra kunskaper. Den bästa fördjupning jag kan komma på för tillfället är en bok som jag läste för sex år sedan: "Kapitalets gåta och kapitalismens kriser" av David Harvey, https://www.bokus.com/bok/9789186273231/kapitalets-gata-och-kapitalismens-kriser/. Det är nog en av de bästa böckerna om hur kapitalet 'fungerar' som finns på svenska (och överensstämmer naturligtvis – om jag inte har missuppfattat honom – ganska väl, men betydligt mer utvecklat, med hur jag själv tänker om kapitalismen).

    Harvey ger alltså en bra grund att utgå ifrån – utan detaljerade anvisningar om vad som behöver göras. Det måste bli vårt eget verk beroende på våra personliga förutsättningar och vilka roller vi på olika sätt har råkat få i samhället.
    Jag har naturligtvis tänkt mig att mitt häfte "Ekonomisk demokrati" ska kunna fungera som en utgångspunkt och ett hjälpmedel för skapandet av en rörelse med en grundläggande gemensam målsättning för nödvändiga samhällsförändringar. Alltså att tillsammans med det bifogade "Språngmanifestet" fungera som ett inte alltför detaljerat manifest för en demokratisk omvandling av samhället som kan accepteras av många. Det kan alltså behöva justeras och kompletteras på olika sätt beroende på olika omständigheter. En viktig 'uppgift' för en sådan text bör vara att bidra till att en omvandlingsprocess inte urartar på grund av konkurrens och oenighet om de grundläggande demokratiska målen.
    Punkterna 1-6 i avsnitt 2 i häftet är ett förslag till regelverk som skulle kunna gälla för nybildade (eller demokratiserade) företag – 'kooperativ' enligt min definition. Till att börja med är nog punkt 1-4 mest aktuella, men så småningom borde samhällets roll bli alltmer akut och då kan strukturer ungefär enligt 5-6 behövas. Samtidigt bör avsnitt 4 ('språngmanifestet') vara aktuellt för manifestationer för olika aktuella krav beroende på händelseutvecklingen i samhället. Det handlar om mycket som det redan protesteras en hel del emot. Så det är bara att fortsätta!

/Bo

 

 

Tack för tipsen om Harveys bok. Själv så har jag, genom åren, blivit mest påverkad av Marx genom hans böcker och skrifter. De är ju lika aktuella nu som då.


Jag förstår dina tankar kring "Ekonomisk demokrati" och att den "ska kunna fungera som en utgångspunkt och ett hjälpmedel för skapandet av en rörelse med en grundläggande gemensam målsättning för nödvändiga samhällsförändringar."

Javisst, det är ju helt rätt! Problemet som vi brottas med, som jag ser det, är "skapandet av en rörelse". 
Om detta problem har vi både skrivit och talat om. Jag ser, som du vet, internet som den mest framkomliga vägen, att ta sig fram på. Vet inte om du delar den här åsikten?
 
Hur ska vi då agera på nätet? Jo genom att skriva, som vi nu gör, och länka ut vårt skrivande. Det finns inga genvägar utan det får ta den tid det tar. 
Som du vet så har jag tidigare föreslagit att vi skulle kunna träffas fysiskt och föra politiska diskussioner som videofilmas och sedan länkas ut. Detta är ju också ett sätt att föra ut våra "budskap". Naturligtvis får man ta med i beräkningen att ett sådant scenario kan misslyckas men, jag menar att, vi bör försöka ta oss an alla de möjligheter som står till buds, även om resultatet visar sig bli ett misslyckande. Vad har vi att förlora? 
Ändå har jag nog kommit fram till åsikten att vi genom det skrivna ordet kan få ett större genomslag. Vilket, som sagt, inte hindrar oss från att använda både den videofilmade diskussionen och den skrivna diskussionen, för att få ut våra "budskap".
 
/Jan
 
 

"[Marx böcker och skrifter] är ju lika aktuella nu som då".

Ja, det har David Harvey också sagt! Men ändå skriver han i "Kapitalets gåta..." (2010): "Idag behöver vi nya mentala föreställningar som kan hjälpa oss att förstå världen". Han bidrar förstås själv till det, men det kan, och måste, vi också göra eftersom världen förändras ständigt. Det finns mycket som tyvärr bara finns på engelska (och Harvey själv kan man hitta på YouTube), men det här tycker jag är en mycket läsvärd översättning (till skillnad från ett par översättningar jag har försökt läsa av Naomi Kleins böcker).

Ja, internet borde åtminstone vara den mest framkomliga vägen. Men t.ex. Facebook (och liknande sociala medier) har avancerade digitala system som kopplar ihop människor som systemet uppfattar som att de skulle passa som "vänner" (oftast enligt principen att en väns vän också borde vara min vän). Det kan vara väldigt effektivt, men kan också bli väldigt fel. Det kan också utnyttjas av personer som vill skada de nätverk som har uppstått på så sätt. Så man måste vara försiktig så att man inte råkar ut för för "troll" som inte är intresserade av någon diskussion utan bara vill förstöra den. För mer utvecklade diskussioner är åtminstone Facebook inte särskilt lämpligt – det är i allt för hög grad inriktat på rena känsloresponser,  "likes", "emojis", och mer eller mindre datorgenererade kontaktförslag som stör det man redan håller på med kommer ständigt. Och man har alltför dålig kontroll över vart det man själv håller på med tar vägen och hur det presenteras för andra.

    Vi borde alltså utveckla nätverk som vi själva har kontroll över och inte förlita oss på system där andra har den övergripande makten – om det finns sådana. Mejlgrupper är i alla fall än så länge ganska ostörda, och före Facebook var särskilda ämnesorienterade diskussionssajter med 'moderatorer' som höll ordning på nättrollen mer verksamma än de verkar vara nu. Men de måste skötas noga, och spam var ett problem redan då.

Från vårt "uppifrånperspektiv" tycker jag att vi har två viktiga nivåer att arbeta på: 1) en "intern" nivå, där vi arbetar med utveckling vår förståelse av samhället och hur det kan förändras och 2) en "extern" nivå för en vidare spridning av det vi kommer fram till på ett mera tillgängligt sätt i direkta samtal och i många olika medier (men så att det inte kan skada oss så lätt som Facebook skulle kunna göra). Om liknande arbete görs på flera ställen i landet/världen (vilket säkert sker) så kan man hoppas på en exponentiell spridning, som på många olika sätt skulle kunna leda till stora positiva förändringar, mentalt, socialt, ekonomiskt, ekologiskt och politiskt. Men fortfarande ganska oklart hur det kan komma att ske på olika ställen i världen.
    Internet kan förstås användas på många olika sätt, men jag tycker att vi bör vara lite försiktiga med "sociala" medier och deras automatiska kontaktskapande funktion (som i första hand är avsedd att tillgodose betalande användares intressen. Hur kan de annars vara så ekonomiskt framgångsrika?).

 

/Bo

 

 

"Från vårt "uppifrånperspektiv" tycker jag att vi har två viktiga nivåer att arbeta på: 1) en "intern" nivå, där vi arbetar med utveckling vår förståelse av samhället och hur det kan förändras och 2) en "extern" nivå för en vidare spridning av det vi kommer fram till på ett mera tillgängligt sätt i direkta samtal och i många olika medier (men så att det inte kan skada oss så lätt som Facebook skulle kunna göra)." 

 
Så ska vi naturligtvis ta oss an den "uppgift" som vi har föresatt oss. Vad beträffar Facebook så har jag inga tankar på att vi ska ta oss vidare den vägen. Vet egentligen inte hur den fungerar, trots att jag en gång anmälde mig. Nej med "sociala medier" menar jag att vi arbetar på som vi nu gör och länkar ut vårt material till såväl hemsidor,mejlgrupper som pappersmedia vilka vi känner förtroende för. Och så ser vi fram emot en "exponentiell spridning".
 
Lite diskussionsfunderingar så här inför helgerna: Nu är vi, som det heter, på toppen av en högkonjunktur. Likväl så dras många av våra offentliga "inrättningar" - kommuner och landsting - med stora underskott. Hur kan detta komma sig när vi nu har en så kallad högkonjunktur? Går detta att förklara?
 
Ett försök till förklaring: Tydligt är att utgifterna överstiger intäkterna. Eftersom intäkterna till största delen täcks av skatter så bör detta betyda att skatteintäkterna inte räcker till för att balansera utgifterna. Skatteuttagen bör alltså öka. Men detta låter sig inte göras bland annat beroende på att det finns för få skattepliktiga människor. 
Alltså avfolkning med åtföljande urbanisering till storstäder, som vi alla känner till. Med minskade antal arbetstillfällen så minskar också skatteintäkterna. Att det förhåller sig så är ingen nyhet för oss.
 
Vad resulterar den här destruktiva utvecklingen i? Jo den resulterar i att den offentliga välfärden inte kan fullgöra sina uppdrag. Det kostar för mycket. Privatägda "välfärdsföretag" kommer då in på den här "marknaden" genom så kallade upphandlingar som det offentliga är ålagda att genomföra. Härmed växer oftast underskotten ännu mer eftersom betalningsansvaret ligger på det offentliga. De privatägda "välfärdsföretagen" ska ju förutom "driftskostnader" även ge en "skälig" avkastning till sina ägare.
 
Ett försök till förklaring. Som vi bör se så kan inte denna utveckling vara hållbar. Men detta var heller ingen nyhet! Vi lever ju i en kapitalistisk marknadsekonomi och den här utvecklingen är därför helt "normal".
 
                                                                  ---------------------------
 
När nu välfärden succesivt urholkas så protesterar vi alla, med rätta. Ibland så sker det stora demonstrationer mot de politiska beslut som verkställer välfärdens nedmontering. Men det är mycket sällan eller snarare aldrig som orsakssammanhangen till nedmonteringen av exempelvis en skolas nedläggning "medvetandegörs". 
Orsakerna till nedläggningen sägs bero på "nödvändiga ekonomiska besparingar", eller hur det nu brukar beskrivas. Och denna beskrivning är i och för sig helt riktig när man ser sambandet mellan offentliga utgifter och den rådande marknadsekonomins inverkan på samhället. 
Denna beskrivning är emellertid ofullständig emedan den "blundar" för de grundläggande orsakssammanhangen som ju beror på att vår rådande marknadsekonomis inneboende prioriteringar leder till avfolkning av landsbygden. Människor blir därför, kan man säga, förda bakom ljuset eftersom de grundläggande orsakssammanhangen inte "redovisas".

Å andra sidan så kan man fråga sig: vem ska "redovisa" de grundläggande orsakssammanhangen? Ansvariga politiker är lika omedvetna som de drabbade landsbygdsborna. Ingen ser sambanden.
Protester och demonstrationer måste därför innehålla grundläggande "fakta" om varför välfärden nedmonteras.
 
 /Jan
 
 

 

 

 
 
 

 

 

 
 
 


Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 10 januari

Politiska diskussioner 2

 

Forsättning från föregående blogginlägg.

 

 

"Ordet kooperativ använde jag eftersom det handlar om (helst demokratiskt styrt) samarbete och inte (så mycket) om konkurrens."

 
Javisst, vi använder våra egna ord och uttryck. Och jag har insett, sedan länge, att vi i stort sett delar varandras åsikter. Vilket naturligtvis underlättar förståelsen av hur våra samhällen fungerar.
 
"... eller (b) en ekonomi med verksamheter utan ekonomisk självständighet (t.ex. med globalt samarbete om produktmängder m.m.) vars produkter tillhör samhället. Eftersom en planekonomi inte ger tillräckligt utrymme för lokala initiativ (om det överhuvudtaget ska vara en planekonomi) så kan bara alternativ (b) vara möjligt som en global lösning."
 
Ja, samtidigt som det är "möjligt som en global lösning" så är det också nödvändigt som en lokal lösning. 
När samhället äger och förvaltar alla skapade kapitalvärden så upphör också vår globala kapitalistiska marknadsekonomi. Kapitalet får, så att säga, inget "behov" av att söka förmera sig. Det finns ingenting att "hämta" för tidigare privata kapitalägare eftersom de inte äger kapitalet. Och samhället som ägare "nöjer" sig med att "täcka" upp sina egna "behov", någon annan prioritering kan omöjligen förekomma i ett demokratiskt samhälle som inbegriper en demokratisk ekonomi. 
Lokala ekonomier är den globala lösningen!
 
Dagens konkurrens kommer därmed att försvinna och ersättas av samarbete. Och den helt avgörande faktorn för detta hänger ju ihop med att kapitalägandet förändras från privatägt till samhällsägt. 
Man kan ju ställa frågorna: Varför ska vi konkurrera om vi kan samarbeta? Vem tjänar på konkurrensen och vem tjänar på samarbete? Svaren ger sig självt, anser jag. Samarbete innebär högre kvalitet på varor och tjänster vilket, enligt mig, understryker konkurrensens svaghet. 
Jag vill nog påstå att ekonomisk konkurrens tillsammans med sin "följeslagare", det privata kapitalägandet, är den stora "boven" till den destruktiva utveckling vi befinner oss i.
 
Brukar tänka så här: Är det inte fascinerande att våra "kloka" politiker förespråkar konkurrens i stället för samarbete? Mitt svar till detta destruktiva förespråkande är: politiken är underordnad den rådande ekonomins beslutsprocesser. Vilket har gett oss och ger oss förödande konsekvenser.
 
/Jan
 
 

"Är det inte fascinerande att våra "kloka" politiker förespråkar konkurrens i stället för samarbete?"

Jo, "politiken" (dvs de politiska institutionerna) borde ju vara den plats där olika viljor kan samordnas till kloka beslut med goda, ömsesidigt stödjande konsekvenser. Visserligen kan enstaka önskade egenskaper (eller medelvärden av olika sådana) maximeras genom tävling, men oftast på bekostnad av andra (viktiga) egenskaper. Och särskilt en egenskap brukar av naturliga skäl dominera: själva förmågan att dominera över andra, en förmåga som i hög grad underlättas av goda ekonomiska tillgångar. Andra, i längden betydligt viktigare egenskaper, som en god samhällsanalytisk förmåga som gör det möjligt att framgångsrikt skilja mellan för samhället gynnsamma och för samhället ogynnsamma beslut, är inte alls lika spektakulära och möjliga att konkurrera med. Inte så konstigt då att politiker gärna gynnar ett ekonomiskt system som främjar ekonomisk makt framför allt annat!

Så hur ska då "politiken" kunna bli den demokratiska plats som den, för allas bästa (och i längden för mänsklighetens och många djurarters överlevnad) borde vara? Svårt att veta – så därför gör vi "för säkerhets skull" ingenting!
    Eller så samlas vi...: "Demokrater i alla länder, förena er!" – Inte "proletärer" eftersom den gruppen, genom förändrade ekonomiska omständigheter, nu har blivit så splittrad att den är alldeles för liten som avgörande grupp. "Prekariatet", som jag själv kan identifiera mig med, är inte heller så bra. En klasskamp mellan "prekära" och (relativt) "välbärgade" leder till polarisering, och i "bästa" fall till en "prekariatets (demokratiska?) diktatur". Ett fortsatt klassamhälle alltså – och vi ville ju ha bort det system som leder till just detta! Men demokrat (som per definition hävdar alla människors lika värde – en nödvändig princip för ett bra samarbete) kan alla, som vill, vara. Och därför kan just "Demokrater i alla länder, förena er!" vara en bra paroll att börja med. På så sätt kan en intressegemenskap och en bra grund för fortsatta diskussioner bildas – utan t.ex. SD, som i sitt principprogram utesluter grupper som inte betraktas som "tillräckligt svenska".

 

Nästa diskussionsämne: Hur kan de demokratiska mål vi bör inrikta oss mot se ut? Där har vi ju kommit en bra bit på väg, så det är bara att fortsätta... Men just nu måste jag göra en paus för idag.

/Bo

 

 

"Hur kan de demokratiska mål vi bör inrikta oss mot se ut?"

 
Parollen, "Demokrater i alla länder, förena er!", är ju helt rätt. Den ger "en bra grund för fortsatta diskussioner".
 
När det gäller våra "demokratiska mål" så handlar det främst om, enligt mig, att diskutera och blottlägga vår kapitalistiska marknadsekonomi som ju till sin "form" inte alls är demokratisk. Dessutom är denna "sektor" i våra samhällen den mest avgörande "sektorn" för hur våra samhällen utformas strukturellt. 
Vilket då skulle betyda att en demokratisering av vår rådande marknadsekonomi medför en helt annan strukturell uppbyggnad av hela vårt samhälle. I en sådan förändrad strukturell uppbyggnad så kommer politiska/samhälleliga  beslutsprocesser att stå "över" ekonomiska beslutsprocesser vilket då innebär att våra förtroendevalda kan åstadkomma verkliga förändringar när det gäller exempelvis vår "ödesfråga", klimatfrågan.
 
Våra samhällen måste medvetandegöras om att det är just vårt rådande odemokratiska ekonomiska system som bär det största ansvaret till varför "ödesfrågan" förblir olöslig så länge som detta vårt system får fortsätta verka. Detta ser jag som det primära "demokratiska mål vi bör inrikta oss mot". Alltså att blottlägga vår kapitalistiska marknadsekonomi och vad den för med sig.
 
Åter igen: En mycket bra paroll Bo, som du presenterar! Den måste offentliggöras! Då uppstår frågeställningen, som så många gånger förr: Hur gör vi?
 
                                                             ---------------------------
 
Men låt oss fortsätta diskussionen, så får vi se vad tiden utvisar. Ingen brådska, det får ta den tid det tar!
 
I miljö- och klimatdebatter så hör man genomgående att "vi måste förändra vårt sätt att leva". Vilket naturligtvis inte är ett felaktigt sätt att uttrycka sig på. Man menar alltså att samhället måste "ställa om" för att kunna nå klimatmålen. Också detta ett helt riktigt resonemang. 
Men i detta resonemang så likställs "näringslivet" med övriga samhället, som om en nödvändig förändring kan åstadkommas av "näringslivet" och övriga samhället gemensamt. Vilket i så fall skulle betyda att "näringslivet" - med allt vad som ingår i denna rådande marknadsekonomi - på "egen hand" förändrar sig utifrån vad klimatmålen förespråkar. 

Eftersom nu "näringslivet" inte kan förändra sig så som övriga samhället kräver då betyder ju detta faktum att vi måste särskilja "näringslivet" från övriga samhället när det gäller att "ställa om". 
Jag menar att det är denna åtskillnad som saknas i våra miljö- och klimatdebatter. När debattörer hävdar att "vi måste förändra vårt sätt att leva" så saknas insikten om att vår kapitalistiska marknadsekonomi lever sitt "eget" liv och därmed, så att säga, står vid sidan om övriga samhället. Att "näringslivet" genom sina inneboende prioriteringar, kräver en ständig ekonomisk tillväxt som ska åstadkommas genom den ökande konkurrensen med dess globalisering, blir en omöjlighet att kunna förändra på "egen hand.

Avsaknaden av denna insikt om "näringslivets" strukturella utformning gör att vi människor som tar del av dessa viktiga debatter bibringas en felaktig uppfattning om hur våra samhällen "ser ut" och vad som, i synnerhet, måste förändras. Alltså måste insikten om vårt samhälles strukturella utformning medvetandegöras om vi ska kunna genomföra nödvändiga förändringar.
Vi måste förstå vad det är för samhälle vi lever i!

/Jan


Ja, jag tycker också att vi fortsätter diskussionen – eller samtalet, eftersom det inte så mycket handlar om en  kamp mellan motstridiga uppfattningar som om en ömsesidig utveckling och komplettering av idéer som kan bidra till socioekologisk hållbarhet, för att uttrycka sig kort om om något som omfattar alla aspekter av livet på jorden – och som står i ständig motsättning till allt som bidrar till socioekologisk ohållbarhet. Men det finns också sådant som visserligen, när det gäller vissa aspekter, bidrar till socioekologisk hållbarhet, men som samtidigt, när det gäller andra aspekter, bidrar till socioekologisk ohållbarhet. En enorm komplikation! Det som är hållbart på kort sikt och inom ett litet område behöver alltså inte vara hållbart på lång sikt över ett stort område. Kapitalismens marknadsmekanismer kan t.ex. kortsiktigt bidra till en stabil jämvikt inom ett visst område (vilket brukar vara den klassiska ekonomins målsättning) trots att systemet i sin  helhet i grunden är instabilt, med ständiga kriser och partiella kollapser som leder till krig.
    Eftersom "allt hänger ihop" borde det kanske räcka med att ändra en del av helheten på ett bra sätt för att få en positiv spridning. Men inte heller det är säkert, vilket jag tycker att du uttrycker bra i ditt senaste mejl hela vägen fram till att "vi måste förstå vad det är för samhälle vi lever i!".
    Vi lever alltså i ett samhälle, till och med ett socioekologiskt system, som i grunden (på lite längre sikt och i lite större skala än vi ofta tänker) är instabilt. Det betyder att konsekvenserna av något som händer på ett ställe i systemet kan sprida sig oregelbundet så att de blir fullständigt omöjliga att förutse på längre sikt...
    Men systemet har framför allt en grundläggande egenskap som är ganska konstant och som till och med är avgörande för dess speciella egenskaper: kravet på konkurrensförmåga och tillväxt hos dess relativt stabila delsystem: de kapitalistiska företagen och deras finansiärer. Vad kan vi göra åt detta? Företag går ju ständigt i konkurs och försvinner utan att så mycket händer med systemet. Det fortsätter att vara instabilt, så det räcker inte att angripa enskilda företag (även om det förstås är bra att rikta sig mot det största företagen som ställer till med riktigt mycket elände).
    Vi måste få till stånd en motkraft som har en vitt utbredd stabilitet, byggd på samarbete och en gemensam grundläggande förståelse av hur kapitalismen fungerar – och skulle kunna förändras som ett resultat av denna förståelse.
    Jag tror att det här blev, som jag skrev i början, en "utveckling och komplettering", av våra idéer. Men anmärk gärna, om du tycker att något blev för oklart eller dåligt formulerat – eller obegripligt!

/Bo


"Vi måste få till stånd en motkraft som har en vitt utbredd stabilitet, byggd på samarbete och en gemensam grundläggande förståelse av hur kapitalismen fungerar – och skulle kunna förändras som ett resultat av denna förståelse."
 
Javisst, så är det. Och jag ser ingenting att "anmärka" på i ditt inlägg.
 
Ett "ämne" som sällan eller aldrig kommer upp till diskussion - när det handlar om samhällsdebatter - gäller våra gränsdragningar mellan samhällen/stater. 
Varför har vi gränser mellan våra samhällen? Vore inte det naturliga att allt vore gränslöst? Eftersom vi nu har gränser då måste man också fråga sig hur dessa gränser har uppkommit, särskilt om man har åsikten att det borde vara gränslöst - vilket jag har.
 
Jag menar att stater, med sina gränser, har bildats utifrån maktstrukturella motsättningar. Om det nu är så - vilket jag påstår - då borde ju detta innebära att själva "konstruktionen" av stater vara ohållbar. Jag menar att en "konstruktion" som har tillkommit genom konkurrens om land- och sjöområden, i långa loppet, är ohållbar. En sådan "konstruktion" leder till ständiga konflikter, vilket historien bevisar för oss. Ändå så har vi fortfarande den här "konstruktionen" trots att vi upplever ständiga konflikter.
 
Kan den maktstrukturella uppdelningen av land- och sjöområden ha ett samband med makten över ekonomin? 
 
/Jan
 
 
Ja, varför har vi gränser? Det kan förstås vara praktiskt att dela upp geografiska områden av rent administrativa skäl – och utan att hindra passager. Men varför har vi också så våldsamt försvarade gränser, som är mer eller mindre svåra, eller omöjliga, att passera och ständiga källor till konflikter? I så fall borde väl konflikterna upphöra, till allas fördel, om man bara kunde komma överens om att ta bort gränserna...
    Men det är nog, som du skriver, att den yttersta orsaken till deras existens är maktstrukturer. Säkert med en mycket gammal historia av strävan efter expansion, en strävan som kolliderar med andra maktstrukturers expansion i samma område.
    Ekonomiska fördelar, för båda parter, av att ha kontroll över ett större område, innebär förstås, om man bara ser till detta, en olöslig konflikt. Men den konflikten skulle delvis kunna lösas för båda parter genom handel över gränsen mellan vinstkrävande företag, som alla skulle ha intresse av det. Och nu har vi ju en globaliserad ekonomi...
    Men ändå börjar det gå åt andra hållet, med allt större gränskonflikter. Problemet är att globaliseringen inte räcker till för att lösa allt större företags ökande behov av kontroll över råvarukällor m.m. i andra länder. Det som var (tillfälliga) lösningar för involverade makthavare (kapitalister och regeringar) blir nu istället till hot mot de mindre starka bland dem (som till och med kan vara regeringar).
    En inte så liten uppgift för oss att sätta stopp för :–( ... Men antalet makthavare med sådan enorm makt är i förhållande till hela jordens befolkning försvinnande litet :-) ...  Det allra största problemet är nog krigsindustrin och tillgången till vapen i fel händer :-[ ... Kan vi vara klokare än dem? – Tillsammans kanske vi kan ... :-]

/Bo


"Problemet är att globaliseringen inte räcker till för att lösa allt större företags ökande behov av kontroll över råvarukällor m.m. i andra länder. Det som var (tillfälliga) lösningar för involverade makthavare (kapitalister och regeringar) blir nu istället till hot mot de mindre starka bland dem (som till och med kan vara regeringar)." 
 
Ja det kan verka lite komplicerat att det just beror på vår kapitalistiska marknadsekonomis "nödvändiga" globalisering som, så att säga, förespråkar "gränslösa" samhällen. Det är ju "gränslösa" samhällen som vi alla borde sträva efter. Man kan tycka - vid en ytlig granskning - att det inte borde ligga i den rådande maktekonomins intressen att sträva efter "gränslöshet" eftersom det var i den ekonomiska maktens intressen att "dra upp gränser", en gång i tiden. Detta verkar, som sagt, motsägelsefullt. Men förklaringen är naturligtvis så som du Bo beskriver den.
 
Jag tänker på EU, i det här sammanhanget. Unionen ska, inom sig, vara "gränslös". Alltså ska kapitalet kunna röra sig "fritt" inom unionen oberoende av staters "gränsdragningar". Vilket även gäller för oss människor, boende inom unionen. Men som vi vet så är det här regelverket utformat på det viset att det i praktiken handlar om kapitalets "frihet".
Vid en ytlig granskning av EU så kan man även här anse att den här unionen står för någonting "gott" - "öppna gränser" för sina medlemsstater. Det är väl bra?
Så enkelt är det inte. EU börjar ju nu sönderfalla. Varför sker detta? Jo den ekonomiska globaliseringen för med sig att enskilda stater drabbas både negativt och positivt av denna "ordning". Stater som ser sig drabbas negativt söker sig därför istället ut ifrån unionen av, innerst inne, ekonomiska skäl. 
 
Denna utveckling är i och för sig helt väntad när vi betraktar vår rådande marknadsekonomi med dess konsekvenser. Globaliseringen "räcker inte till" som Bo skriver ovan. Alltså fungerar inte kapitalets "behov" av "gränslöshet" vilket då har sin orsak i att vår rådande marknadsekonomis inneboende krav medför att stater/samhällen missgynnas i den pågående globaliseringsprocessen. Stater bygger nu istället både fysiska- och organisatoriska "murar" för att skydda "sina egna" kapitalflöden.
 
Att denna "process" leder till konflikter står väl utom allt tvivel? 
 
/Jan
 
 

Det kan vara intressant, både filosofiskt och praktiskt, att skaffa sig en övergripande bild av uppbyggnaden och spelet mellan olika slags maktrelationer.

Den mest primitiva (ursprungliga) makten bygger på rena fysiska egenskaper och (den i hög grad sociala) förmågan att utveckla och utnyttja dem på ett för andra gynnsamt (eller hotfullt) sätt så att dessa i sin tur kan utnyttjas så att ett växande maktcentrum skapas – ett centrum som både kan stifta lagar och (ytterst genom våld) se till att de efterföljs.
Men detta kan bli outhärdligt för den närmaste befolkningen – om inte åtminstone några av de starkare lyckas samla en opposition som kräver medinflytande – ett slags embryo till politisk demokrati.
    En viktig åtgärd för att underlätta fredliga relationer kan vara att på något sätt 'formalisera' de eventuella system för ekonomiska överenskommelser (t.ex. överföring av kontroll över materiella tillgångar) som redan kan ha uppstått. Alla som använder det måste kunna lita på att det fungerar, dvs att det endast skapats (och endast kan skapas) av det högsta maktcentrum som har ett allmänt stöd av befolkningen inom det område där systemet används. Med ett sådant system blir det mycket lättare för alla att skaffa sig just det som man behöver för tillfället.
    Om man är 'smart' kan man också skaffa sig lite mer än man egentligen borde ha fått i utbyte – och så småningom kan också flera andra 'smarta' ha skaffat sig betydligt mer än vad det flesta har lyckats med när det gäller kontrollen över materiella tillgångar. Ett ojämlikt samhälle, vid sidan av den politiska hierarkin, har på så sätt uppstått utan att någon form av våld har behövt användas (annat än i 'brottsliga' undantagsfall).
    Kan detta (embryo till kapitalism) då betraktas som ett rättvist samhälle? Om man tar det kursiverade ordet 'borde' (ovan) på allvar, borde svaret bli 'nej'.
Kapitalismen borde alltså inte betraktas som rättvis – vilket vi förstås visste!

/Bo

 

 

"En viktig åtgärd för att underlätta fredliga relationer kan vara att på något sätt 'formalisera' de eventuella system för ekonomiska överenskommelser (t.ex. överföring av kontroll över materiella tillgångar) som redan kan ha uppstått. Alla som använder det måste kunna lita på att det fungerar, dvs att det endast skapats (och endast kan skapas) av det högsta maktcentrum som har ett allmänt stöd av befolkningen inom det område där systemet används. Med ett sådant system blir det mycket lättare för alla att skaffa sig just det som man behöver för tillfället." 

 
Om jag förstår dig rätt här så innebär det att vi idag lever i ett "formaliserat system för ekonomiska överenskommelser". Vilket även jag skriver under på. Och vi har utgått och utgår ifrån att "alla som använder det måste kunna lita på att det fungerar". Men frågan är om det längre går att lita på "att det fungerar"? Vilket vi ser att det inte gör. 
Alltså borde man kunna räkna ut detta på förhand - när vårt "formaliserade system för ekonomiska överenskommelser" (kapitalismen) blev etablerat att det inte skulle kunna fungera på grund av systemets nödvändiga inneboende krav - vilket Marx konstaterade och som nu var och en, vid lite eftertanke, bör kunna konstatera.
 
Jag vill även påstå att "formaliserandet" i sig var en brottslig åtgärd av vårt dåvarande "högsta maktcentrum". Varför kan man påstå det?
Jo när ett "maktcentrum formaliserar" ett "system" så gör man det primärt utifrån maktens egna "behov". 
En sådan "formalisering" kan därför omöjligen förhålla sig objektiv till samhället som helhet utan den blir istället en subjektiv "formalisering", skapad av det rådande maktcentrat. Eftersom det då rådande maktcentrat "formaliserade ekonomiska överenskommelser" som faktiskt skapade samhällelig orättvisa och självfallet fortfarande gör det så bör vi i objektivitetens namn hävda att detta var och är brottsligt.
Men, som sagt, det är ju inte vi som skriver lagarna!
 
/Jan
 
 

"Om jag förstår dig rätt här så innebär det att vi idag lever i ett 'formaliserat system för ekonomiska överenskommelser'." Ja det stämmer – men jag föreställde mig först ett betydligt ursprungligare stadium än det vi befinner oss i nu, alltså före en utvecklad kapitalism, men med det system som möjliggjorde (eller åtminstone betydligt underlättade) kapitalismen, dvs. penningsystemet. Ett mycket praktiskt system för att möjliggöra framtida ersättning för något erhållet önskvärt föremål (V1), när man för tillfället inte har något lika önskvärt att erbjuda den ursprungliga ägaren (A). Dessutom gör systemet det möjligt att i stället erhålla något lika önskvärt (V2) från någon annan som erkänner systemet. Den önskade bytesrelationen V1–V2 kan på så sätt möjliggöras genom genom mellanledet 'pengar' (P). Alltså, ur A's synvinkel: V1–P och P–V2. Så långt är allt väl: två frivilliga transaktioner där ingen är (eller åtminstone känner sig) utnyttjad av A.

    Men kanske var inte A intresserad av V2 som bruksvärde utan endast som allmänt bytesvärde, som denne kan ha förstått var högre än P, dvs P'. Man får följden P–V2, V2–P', som inte heller ifrågasätts så länge den första transaktionen är obekant, eller om den andra transaktionen, med P', betraktas som en rättvis belöning för en företagsamhet som "skapar rikedom" och möjliggör stora och ojämnt fördelade investeringar.

    I och med denna möjlighet måste de "lyckligt lottade" ha erfarit ett starkt behov att lagligt befästa det som uppnåtts, som ett skydd mot de mindre lyckosamma. Också ett ideologiskt stöd behövs, enligt vilket de som lyckats betraktas som strävsamma och duktiga m.m. medan förlorarna ses som lata eller bara misslyckade. En stark polismakt behövs också för att försvara orättvisorna i det kapitalistiska systemet.
    När detta är väletablerat finns knappast något att förlora genom att tillåta en allmän rösträtt, som kan minska spänningarna utan större förluster. Men frågan är hur länge det är möjligt...
    Till sist, när jag nu läser ditt senaste mejl ser jag att mejlen kompletterar varandra ganska bra.

 

(Nu ska jag snart ut och protestera mot den uppkomna ordningen, som nu hotar att skapa den mest katastrofala situation som vårt system har åstadkommit sedan andra världskriget. Med alla organisationer som stöder manifestationen – "Mot katastrofbudgeten!" – skulle det kunna bli den största på länge – ett tryck underifrån som verkligen behövs!)

/Bo

 

 

Fortsättning följer i nästa blogginlägg.



 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 5 januari

Politiska diskussioner

 

Mejldiskussion om "Hållbar ekonomi". Diskussionen förs mellan Bo Herlin och Jan Opöien.

 

Vår tids "ödesfråga" klimatet, med dess konsekvenser kommer nu och framöver att bli det stora debatt- och samtalsämnet i takt med att vi får in fortlöpande rapporter om hur våra förutsättningar stadigt försämras att klara 1,5 graders målet. För mig står det helt klart att detta "mål" ej kan förverkligas. Orsaken är, enligt mig, att vi lever i en kapitalistisk marknadsekonomi. Vilket beror på att denna vår rådande marknadsekonomi förutsätter en ständig ekonomisk tillväxt, för att rentav kunna leva vidare. Denna marknadsekonomiska förutsättning kan inte kombineras ihop med kravet på "klimatmålet", som våra samhällen har enats om (Parisavtalet).

Hur ska våra samhällen agera utifrån den här paradoxen?

/Jan


 

Bra att börja med de två tydligaste – och mest ödesdigra – förutsättningarna för fortsatta diskussioner – och för fortsatt "högtstående" liv på "vår" planet: den globala medeltemperaturen och det mest övergripande och dominerande sociala system (den konkurrens- och vinstkrävande marknadsekonomin) som påverkar (och påverkas av) maktrelationerna (dvs. möjligheterna till påverkan på lägre nivåer) mellan människor och mellan dem och den omgivning som är förutsättningen för deras existens.
Dessa förhållanden kan sägas utgöra en "bas" för en kulturell "överbyggnad", som kan utvecklas till att innehålla realistiska (testbara) modeller för omställning andra, mera socialt och ekologiskt hållbara socioekologiska system på olika nivåer (som tillsammans skulle kunna klara 1,5-gradersmålet). Sådana modeller finns, och det gäller för oss (som deltagare i en förhoppningsvis växande rörelse) att försöka vidareutveckla dem, sprida dem, diskutera dem och i bästa fall bidra till praktisk utprövning av dem på allt högre nivåer. Det är nog det bästa vi kan göra – trots att detta antagligen, pga bristande samarbeten, inte kommer att räcka för att klara 1,5- (eller ens 2-)gradersmålet (men t.ex. bättre katastrofberedskap kan också vara ett viktigt mål som en sådan rörelse kan bidra till).

/Bo

 

 

 

Angående "... realistiska (testbara) modeller för omställning …" tänker jag:
 
Dessa "modeller" har vi ingenting emot. Vi välkomnar alla sådana initiativ som har tagits och som tas av många av oss. "Realistisk" företagsamhet, med andra ord. 
Här föreställer jag mig företagsamhet som agerar utifrån det lokala samhällets behov och som därigenom, till sitt "väsen", blir en "modell för omställning". 
 
Det uppstår en frågeställning? Kan denna lokala företagsamhet överleva som "modell för omställning" i en marknadsekonomi som ständigt "kastar sig över" verksamheter där pengar är närvarande?
 
Jag kan förstå att kooperativa företag i en del fall kan överleva som "öar" i vår kapitaliserade värld men jag fruktar att när dessa "öar" börjar ta marknadsandelar, av betydelse, då "äts" de snabbt upp av den rådande marknaden. 
Eller kanske en bättre formulering blir: företagen som står "modeller för omställning" tvingas att anpassa sig till rådande marknadsförhållanden, för att kunna överleva.
 
Kan alltså inte se att den ekonomiska kollapsen kan undvikas och kan därför heller inte se att vår tids "ödesfråga" kan lösas under rådande förhållanden. 
"Modeller för omställning" ser jag som svaret på den oundvikliga kollapsen samtidigt ska vi välkomna alla "realistiska modeller för omställning" som uppstår under våra rådande ekonomiska förhållanden även om jag, som sagt, fruktar att dessa "tvingas" in i vår destruktiva marknadsekonomi. 
 
/Jan
 
 
 

Tack, Jan, för att du tog upp det kanske allra viktigaste argumentet mot att satsa på lokala kooperativ (att "erodera kapitalismen" enligt sociologen Erik Olin Wright) som en lösning på våra stora sociala och ekologiska problem: att de skulle ha svårt att överleva "i en marknadsekonomi som ständigt 'kastar sig över' verksamheter där pengar är närvarande".
    Jag tror att du har rätt. E.O. Wright nämner t.ex. tre andra lösningar som inte heller har visat sig hållbara: 1) att först krossa kapitalismen och sedan bygga upp något nytt, 2) att fly undan kapitalismen i isolerade lokalsamhällen och 3) att tämja kapitalismen så som socialdemokratin har försökt med en stark stat (som nu nyliberalismen gör allt för att försvaga).

 

Vad vi kan göra, när vi nu står inför allt större svårigheter att bevara någotsånär fungerande sociala och ekologiska förhållanden, är att börja med att försöka öka medvetenheten om detta och samtidigt ge trovärdiga förslag, som åtminstone skulle kunna mildra den hotande situationen.
    Att öka den lokala sammanhållningen och förmågan till samarbete och demokratisk organisering på lokal nivå och att bidra till en rörelse för detta kan vara en början. Det kommer att behövas ett starkt opinionstryck 'underifrån' för ett (bl.a. ekonomiskt) stöd 'uppifrån' till den demokratiska, socialt och ekologiskt hållbara, företagsamhet som rörelsen förhoppningsvis har lyckats starta på egen hand (om möjligt också med ett eget lokalt stödsystem, som t.ex. det spanska kooperativnätverket Mondragon har).
    Det är bråttom, men jag tror att detta skulle kunna gå fortare (om det blir en exponentiellt och internationellt växande rörelse) och framför allt bli mera accepterat och socialt stabilt (vad som än händer) än den odemokratiska organisering uppifrån som t.ex. Jörgen Randers har föreslagit: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6815596. (Här säger Anders Wijkman att kapitalismen måste tyglas bättre - nu säger han till och med att vi behöver en systemförändring - medan Mattias Svensson (M) tvärtom säger att vi behöver mer av kapitalism. Det finns fortfarande mycket att göra.)

/Bo

 

 

"... en exponentiellt och internationellt växande rörelse …" vore ju optimalt och jag tror, liksom dig, att detta är helt nödvändigt för att möjligtvis kunna "erodera kapitalismen".

 
"... börja med att försöka öka medvetenheten om detta och samtidigt ge trovärdiga förslag, som åtminstone skulle kunna mildra den hotande situationen". Delar den här åsikten. Här ser jag sociala medier som det kanske mest effektiva verktyget "att försöka öka medvetenheten". 
 
Ytterligare några ord om vad jag tänker angående "lokalt företagande", som berördes i mitt tidigare mejl:
 
Ett företagande behöver inte nödvändigtvis vara kooperativt för att vara en "modell för omställning". Jag menar att företagande kan drivas i privat regi, likt dagens företagande, men med den tydliga skillnaden att själva kapitalägandet tillfaller samhället.
 
Vad blir effekterna av en sådan uppdelning av företagande och kapitalägande?
Jo den tydligaste förändringen av denna uppdelning blir att samhället "automatiskt" kommer att äga och förvalta alla kapitalvärden som företagandet skapar. 
Vi människor är ju så finurligt skapta så att vi kan producera mer än vad vi behöver konsumera, för att kunna leva ett drägligt liv. Dessa producerande mervärden kan vi då benämna kapitalvärden. 
I det här sammanhanget förstår vi också att skatteindrivning inte behövs. Kapitalvärdena, pengarna, når ju per automatik samhället.
 
Andra tydliga effekter vid uppdelningen av företagande och kapitalägande: 
Konkurrensen försvinner, mer eller mindre; därmed upphör en globaliserande ekonomi och ersätts av lokala ekonomier; marknadsekonomin kommer med nödvändighet att anta formen av en demokratisk ekonomi vilket då för med sig att samhället kommer kunna ta beslut som anpassar just samhället efter ekologins "riktmärken"; social oro av alla de slag kommer att upphöra i och med att samhället förvaltar kapitalägandet och därmed bereds möjligheten att fördela detta rättvist.
 
Som jag ser det så kan inte vår "ödesfråga" lösas, främst beroende på att kapitalägandet är privat. Här krävs en omedelbar förändring. Men som vi vet så kommer denna nödvändiga förändring inte att ske i nutid. Alltså sitter vi i rävsaxen!
 
/Jan
 
 

Vi är ju överens om ganska mycket – trots att det händer att vi använder samma ord i olika betydelser. Det finns några ord i ditt senaste mejl, Jan, där jag är osäker på din användning av dem. För att också undvika missförstånd när vi kommunicerar med andra, kan det vara bra att utgå från NE:s nätordboks definitioner.

Ett av de viktigaste begreppen för oss är nog 'ägande', så jag börjar med det. Här är NE:s definition av verbet 'äga' (1): "ha stadigvarande, laglig rätt att oberoende och (mer eller mindre) utan inskränkningar förfoga över visst föremål etc.; särskilt med avseende på vara som kan köpas och säljas" [även (a) "med avseende på icke-materiell tillgång"].
    Kanske inte så kontroversiellt när det gäller ett begränsat individuellt ägande. Men när det gäller ägandet av företag och företagen som ägare blir det mera komplicerat, eftersom företagen på ett eller annat sätt inkluderar de människor som är verksamma i dem, och människor inte får ägas – medan deras arbetskraft får hyras, dvs. åtminstone tillfälligt ägas.

    Ägandet av företag kan, helt enligt definitionen av ägande, innebära en mer eller mindre fullständig kontroll över dess verksamhet (men ofta indirekt via styrelser). Dessutom kan ägarna vara (a) en eller flera privatpersoner (eller andra företag), (b) det omgivande samhället och/eller (c) de som arbetar i företaget. (a) kan betraktas som privata företag, (b) som statliga eller kommunala företag och (c) eventuellt (om de är styrda på ett demokratiskt sätt där var och en har en röst) som kooperativ.
    Så långt är vi kanske överens. Men hur är det med företagen som ägare? Vad kan de äga? Inte arbetarna, men i princip både produktionsmedlen och därför (hävdas det) de tillverkade produkterna (som då ytterst ägs av företagsägarna). Här är det lätt att glömma bort arbetskraften, som bara tillfälligt är uthyrd till företaget och på så sätt skiljs från de produkter som de har tillverkat medan de utgjorde en del av produktionsmedlen.

 

Du skrev att "företagande kan drivas i privat regi, likt dagens företagande, men med den tydliga skillnaden att själva kapitalägandet tillfaller samhället". Det tolkar jag som att företaget (inklusive dess produktionsmedel och därigenom de tillverkade produkterna) är samhällsägt enligt (b), men styrs som ett privat företag enligt (a). Men några sådana privatpersoner finns inte i det här fallet. De enda som finns är de som arbetar i företaget enligt (c) och i så fall skulle företaget kunna styras som ett kooperativ, vilket vore det bästa. Det kanske är det du menar, men ordet "privat" är i så fall missvisande. 
    I själva verket är ett kooperativs tillgångar, enligt den svenska "Lagen om ekonomiska föreningar", (nästan?) alltid ägda av den ekonomiska förening som (nästan?) alla kooperativets arbetare är medlemmar i (inte ägare av). Därför är ett kooperativs arbetare inte automatiskt ägare av dess produkter, utan vad som ska ske med dem och eventuell vinst kan beslutas i samråd med det omgivande samhället eller anges i föreningens stadgar (t.ex. att vinstuttag inte ska ske och att överskott ska återgå till samhället, så "att skatteindrivning inte behövs", men att i gengäld verksamheten ska få statligt stöd om så behövs). På det sättet skulle man också här kunna säga att samhället förvaltar kapitalägandet, men via begreppet kooperativ i stället för det i det här fallet missvisande begreppet "privatstyrt företag".
    Det blir också en samhällsförvaltning av kapitalet – som fortfarande finns kvar, delvis fördelat på de tidigare företagen (vilket förenklar processen och kan göra den snabbare), men där företagen nu är omvandlade från aktiebolag till demokratiska kooperativ – utan ekonomiska krav från de tidigare ägarna (som ändå kan ha fått viss kompensation för att undvika alltför stora konflikter, vilka skulle hota övergången till ett klasslöst samhälle).

 

/Bo

 

 

Ska försöka ge mig på en förklaring Bo, utifrån mitt sätt att se på saken. 

 
Jag tänker mig en "ideal" marknad, en marknadsekonomi som är till gagn för hela samhället:
 
Marknaden prissätter alla produkter, varor och tjänster. När dessa produkter, varor och tjänster går till försäljning på marknaden så menar jag att hela försäljningspriset ska "gå vidare" till samhället. "Säljaren" av produkten får alltså ingenting av försäljningen, pengarna hamnar istället hos samhället. Samhället som nu är "ägare" av pengarna från försäljningen fördelar sedan ut en del av pengarna till människorna i samhället. Man kan benämna detta som en "basinkomst" åt alla.
 
När företag behöver investera i produktionsmedel och anställa personal så krävs det kapital/pengar. Samhället som äger kapitalet/pengarna lånar då ut gratis allt nödvändigt som företagandet kräver. I gengäld så kommer ju företagets produkter, i form av ekonomiska värden, tillbaka till samhället. Och, som sagt, dessa ekonomiska värden förvaltar/äger samhället som sedan under demokratiska former fördelar dessa värden vidare "ut i" samhället.
 
Ungefär så här tänker jag mig en demokratisk marknadsekonomi.
 
Samhället står, så att säga, som "ägare" till allting i den här "kapitalcirkulationen", frånsett människan. Människan är på sitt sätt både marknaden och samhället. Hon producerar och konsumerar och genom sina arbetsinsatser, produktiviteten, så skapar hon kapitalvärden som kommer hela samhället till del.
 
Jag ser alltså människan som en "privat företagare" och därmed som "ägare" av sin "företagsamhet". Men inte som "ägare" av det hon producerar.
 
Kanske krånglar jag till det onödigt mycket? Men du ska veta att jag instämmer helt med din definition, som du beskriver i ditt mejl.
 
/Jan
 
 

Tack för svaret, Jan. Intressant och berikande tycker jag! Det kan nog vara ännu en variant (som jag inte har tänkt på) av  kooperativ (enligt punkt 3 i avsnitt 2 i min "Ekonomisk demokrati") som skulle kunna ersätta den nu dominerande "privata" aktiebolagsformen (som är ganska "privat" även när staten är aktieägare). Det är bra, eftersom flera möjliga alternativ skulle kunna underlätta och påskynda en nödvändig omställning.
    Här är några alternativ:
    Välfärdskooperativ (för gratis vård, skola, omsorg – betalt av samhället), 'fria' producentkooperativ (som måste sälja sina produkter som varor, men med garanterat samhällsstöd), större allmännyttiga kooperativ (t.ex. för samhällsstödd infrastruktur) och konsumentkooperativ (för varuhandel). Alla är samhällsägda i betydelsen att de har registrerats av samhället, att de lyder under dess lagar (som också innebär ett garanterat stöd så länge verksamheten är värdefull enligt samhällets demokratiska styre) och att kooperativens 'egna' produktionsmedel och tillverkade produkter i sista hand ägs av samhället.
    Men på samma sätt som välfärdskooperativ inte omedelbart får betalt för de tjänster de utför, så skulle också materiella produkter kunna levereras direkt till samhällsägda konsumentkooperativ och först senare betalas till producentkooperativen enligt demokratiskt bestämda planer (inte nödvändigtvis kopplade till bestämda produkter). Konsumentkooperativen skulle i så fall (i samråd med representanter för stat/kommun) stå för en eventuellt lämplig reglering av priset i förhållande till efterfrågan.
    Man skulle kunna kalla sådana kooperativ för samproduktkooperativ för att betona samarbetet om produktmängder m.m. och för att skilja dem från 'fria' (lite mera marknadsberoende) producentkooperativ (eller friproduktkooperativ). Kanske skulle bl.a. socialdemokrater föredra samproduktkooperativ medan borgare nog skulle föredra friproduktkooperativ (trots att kravet på vinstfrihet och återbetalning av överskott också kan gälla dem). I vilket fall som helst tror jag att en sådan möjlighet till olika kooperativ skulle underlätta den nödvändiga övergången bort från kapitalismen.

Jag tycker inte att du krånglade till det så mycket – inte i jämförelse med hur det här blev. Ser du något som skulle behöva redas ut bättre?

 

/Bo

 

 

Ser ingen nackdel i din beskrivning av olika kooperativa varianter. Men när jag söker finna "lösningar" till ett "Nytt Samhällssystem" så kanske jag, måhända lite omedvetet, väljer bort redan idag, så att säga, etablerade former av marknadsekonomiska "lösningar" vilket man kanske ändå, till viss del, får säga att kooperativ representerar. Kanske betraktar jag kooperativa "modeller" som en onödigt krånglig lösning för att nå fram till en nödvändig demokratisk ekonomi.

 
En demokratisk marknadsekonomi borde inte vara svår att genomföra - om de "rätta" förutsättningarna finns vill säga. Vilka tyvärr inte finns idag. Att bedriva rättvis ekonomi/marknadsekonomi, menar jag, handlar om att tänka "logiskt" ur ett samhälleligt perspektiv. Vem/vilka ska äga kapitalvärdena som vi människor producerar i samhället? Och hur ska denna fördelning av kapitalvärdena gå till?
 
Man behöver inte vara särskilt begåvad för att kunna förstå att rättvisa är ett centralt begrepp i sammanhanget. Att denna rättvisa är satt på undantag i vår värld, känner vi alla till.
 
Dagens "Samhällssystem" är svårbegripligt och framför allt så gäller detta den ekonomiska/marknadsekonomiska "sektorn" i våra samhällen. När man lyssnar på och läser de så kallade etablerade ekonomerna, då framförs ekonomiska "lösningar" som ytterst svårbegripliga och jag får intrycket av att denna svårbegriplighet syftar till, kanske omedvetet, att komplicera och därmed rättfärdiga dagens orättvisa ekonomi.
 
Men jag menar att ekonomi är enkelt om man utgår ifrån ett rättvisebegrepp. Vem ska äga och vem ska fördela? Egentligen mycket enkelt om man tänker efter.
 
Har alltså ingenting emot kooperativa lösningar men anser att en rättvis och demokratisk marknadsekonomi inte behöver "ta vägen" genom kooperativ för att finna en lösning.
 
/Jan
 
 

Jag håller med om att åtminstone en stor del av vår nuvarande ekonomi, särskilt den finansiella sektorn, mer eller mindre avsiktligt har gjorts svårbegriplig, till exempel för att undvika skatter och skaffa sig ekonomisk vinst (utan tanke på att dela med sig). Till och med detta kan uppfattas som "rättvist", om man t.ex. ser sig som offer för ett skattesystem som man ser som orättvist, eller om man, enligt nyliberal logik, menar att de som uppfinner "smarta" ekonomiska lösningar "förtjänar" den vinst som blir resultatet.
    För att rättvisebegreppet ska bli någotsånär enkelt måste man släppa alla sådana tankar och ta principen om mänskliga rättigheter (till vad som krävs för ett gott liv enligt principen om alla människors lika värde) på allvar (vilket också kräver en utvidgning till omsorg om jordens ekosystem). Detta är inte så lätt för många – jag hörde nyligen en liberal debattör som menade att principen om människors lika värde bara var abstrakt och kunde betyda vad som helst!

Ändå bör förstås alla försöka bidra till att vi får en jämnare egendomsfördelning och slutar att förstöra ekosystemen. Men för att hela mänskligheten ska lyckas med det, måste vi på något sätt ordna våra handlingar, både inbördes och i förhållande till naturen, så att det verkligen händer. Vi måste kunna samarbeta mera och därför behövs det en övergång från en ekonomi som alltmer domineras av odemokratiskt styrda kapitalistiska företag till en mera demokratisk ekonomi.
    Hur kan en sådan se ut utan kooperativ, dvs. utan flera (delvis ekonomiskt självständiga) demokratiska företag? Det skulle, så vitt jag kan se, kunna vara (a) en global (eller åtminstone nationell) planekonomi, eller (b) en ekonomi med verksamheter utan ekonomisk självständighet (t.ex. med globalt samarbete om produktmängder m.m.) vars produkter tillhör samhället. Eftersom en planekonomi inte ger tillräckligt utrymme för lokala initiativ (om det överhuvudtaget ska vara en planekonomi) så kan bara alternativ (b) vara möjligt som en global lösning.
    Men den nödvändiga lokala uppdelningen av verksamheter gör att detta faktiskt liknar det alternativ för kooperativ som du inspirerade mig till i förra mejlet, det slags producentkooperativ som jag kallade för samproduktkooperativ på grund av det nödvändiga samarbetet om produktmängder m.m. (eftersom produkterna i det här fallet inte tillhör kooperativet). Ordet kooperativ använde jag eftersom det handlar om (helst demokratiskt styrt) samarbete och inte (så mycket) om konkurrens.

Det här kan verka komplicerat, men jag tror inte att mängden alternativa kooperativ försvårar omställningen utan underlättar den, eftersom alla slags kooperativ inte är möjliga för alla verksamheter. Då är det bra om det finns alternativ.
Ordet 'kooperativ' har en svag tradition i Sverige, kanske beroende på fackligt motstånd mot fritt företagande, men med ett bra fördelningssystem mellan icke vinstdrivande kooperativ tror jag att en ökande ojämlikhet (en fara i alla samhällen) borde kunna undvikas. Någon form av organisering är i alla fall nödvändig och kooperativ behöver inte vara krångligare än andra, bara (helst) mer demokratiska och absolut inte styrda av utomstående, vinstkrävande ägare.

/Bo

 

 

Fortsättning följer i nästa blogginlägg.

 


 

 

 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

«första «tidigare Visar 341–343 av 343 inlägg   
 
stäng