ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» juli 2019 (2)
» juni 2019 (1)
» maj 2019 (4)
» april 2019 (3)
» mars 2019 (3)
» februari 2019 (2)
» januari 2019 (3)
» december 2018 (4)
» november 2018 (7)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: alla inlägg

lördag 13 juli

e-bok

Mejlsamtal om ekosocial resiliens och ekodemokrati.

 

https://www.dropbox.com/s/7gkfevut8bcjhlk/Mejlsamtal_BoH-JanO_192s-A5.pdf?dl=0.

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 4 juli

Politiska diskussioner 17

 

"Kulturens roll"

 

Fortsatta mejldiskussioner mellan Bo Herlin och Jan Opöien

 

 

Vid första anblicken av orden "Kulturens roll" så tänker jag mig mänskliga aktiviteter som var och en kan finna tillfredsställelse med. Aktiviteter som vi kan ägna oss åt på vår 'fritid'. Alltså i princip allt mellan himmel och jord, som vi brukar säga. 

Men betyder detta då att kulturella aktiviteter är någonting som enbart hänger ihop med vår 'fritid'? Kan man kalla arbeten för kulturella aktiviteter? Jag finner dessa frågor som svåra att besvara och de kanske inte behöver frågas heller? 
Kulturella aktiviteter tänker jag mig också som 'fria' från samhällelig strukturell påverkan, men efter lite eftertanke så menar jag att detta inte stämmer. Kulturella aktiviteter är i många fall en 'spegling' av hur den samhälleliga strukturen ser ut. Och om nu detta mitt påstående stämmer då innebär ju detta att kulturen är utformad på ett sådant sätt att den gynnar vissa människor på bekostnad av andra, alltså som samhället i övrigt. Kulturen är, med andra ord, ojämlik. 
Kanske man därför rent av kan påstå att kulturen i en ojämlik samhällsstruktur har en ojämlik roll att fylla?
 
/Jan
 
 

Ja, kulturen fungerar ju som en förmedlande länk mellan människorna i ett samhälle så att också samhällets struktur förs vidare – och det gäller nog hur begreppet än definieras. Men det finns så många olika definitioner att det kan vara bra att bestämma sig för en som pssar bra för oss. I uttrycket ”kulturella aktiviteter” finns ’underförstått’ en begränsning av ’kultur’ till ett visst slag av aktivitet, och då är det lätt att man t.ex. tänker på någon slags ”finkultur” eller just fritidsaktivitet. Men vi behöver, som du är inne på, en vidare definition.
 En av de många definitioner som NE nämner är ”den komplicerade helhet som innehåller erfarenheter, tro, moralbegrepp, rättsföreställningar, seder och alla övriga färdigheter och vanor en människa har förvärvat som samhällsmedlem”, och den tror jag kan kan passa bra för oss, om man ersätter ”färdigheter och vanor” med ’föreställningar och vanor’. Den skulle till och med kunna förkortas till ”den komplicerade helhet som innehåller [alla föreställningar] och vanor en män­niska har förvärvat som samhällsmedlem” (ett samhälles kultur, som man oftast talar om, kommer då att gälla ’totaliteten’ av dess medlemmars kulturyttringar). Det handlar alltså om förvärvade egenskaper av alla möjliga slag som är av betydelse i umgänget mellan människor, t.ex. sådana som tidigare generationer har förmedlat för att de för dem visat sig väsentliga för ett ’gott liv’.
 På så sätt kan kulturer genom att spridas från generation till generation bidra till ett samhälles resiliens – särskilt om den förmedlade kulturens ’innehåll’ är sådant att det bidrar till det. Principen om alla människors lika värde är ett exempel på ett sådant innehåll. Du kan nog ha rätt i att ”kulturen i en ojämlik samhällsstruktur har en ojämlik roll att fylla” – och det kan vara ett exempel på det motsatta fallet.
 I princip skulle man kanske kunna rangordna olika kulturer efter deras förmåga att bidra till samhällelig resiliens. Men jag skulle bestämt avråda från det. För det första eftersom kultur är ett så komplicerat begrepp att det det skulle vara omöjligt att göra ett urval där rättvisa jämförelser är möjliga. Men framför allt eftersom – kanske alltför frestande – generaliseringar till individnivå (som så gott som alltid blir missvisande), och jämförelser mellan individer grundade på detta, skulle vara ett brott mot principen om män­niskors lika värde.
 Det betyder inte att man bör avstå från kritik av något innehåll i en kultur som man anser strider mot någon viktig mänsklig princip, sådant finns säkert i alla kulturer. Men det gäller då att vara tydlig med vad det är man avser.

Så långt när det gäller jordens alla olika kulturer. Med ett internationellt perspektiv blir det annorlunda. Då bör vi försöka hitta sådant som kan förena alla oss människor, särskilt sådant som bidrar till resiliens och som också finns i de allra flesta kulturer och naturligtvis särskilt i internationella rörelser. Det betyder inte att vi måste avstå från alla de övriga kulturer som vi ’tillhör’. Begreppet ’överlagring’ hjälper oss här. Vi kan ju faktiskt tillhöra en mängd kulturer och grupper samtidigt!

 

/Bo
 
 
"På så sätt kan kulturer genom att spridas från generation till generation bidra till ett samhälles resiliens – särskilt om den förmedlade kulturens ’innehåll’ är sådant att det bidrar till det."
 
Instämmer naturligtvis! Men det är bara det att jag har så svårt att kunna se att det positiva överväger det negativa i "den förmedlade kulturens 'innehåll', när det gäller - som du skriver på annan plats i ditt inlägg - "'totaliteten' av dess medlemmars kulturyttringar". 
I och med kapitalismens universalisering inom i snart sagt alla 'vrår' av vårt samhälle och då i synnerhet kulturen - vilken kanske är den 'del' av 'totaliteten' som har lyckats 'freda' sig längst - som nu, anser jag, genomgår en 'brutal' universalisering av vårt rådande ekonomiska system. Kulturen har genom denna universalisering förfallit och blivit en affärsverksamhet och på det viset haft sönder "betydelsen i umgänget mellan människor" - som ju är, påstår jag, kulturens 'primära mening'.
 
"Då bör vi försöka hitta sådant som kan förena alla oss människor, särskilt sådant som bidrar till resiliens och som också finns i de allra flesta kulturer och naturligtvis särskilt i internationella rörelser."
 
Om vi nu antar att kulturens 'primära mening' är "umgänget mellan människor" då är det denna "kulturella roll" som bäst bidrar till resiliens. Och skulle det nu vara på detta vis då tänker jag mig kommunikationen över sociala medier som kanske den starkaste faktorn när det gäller att "förena alla oss människor" och, som sagt, bäst bidra till resiliens. 
Men det är möjligt att jag övervärderar betydelsen av kommunikationen över sociala medier. Kanske är det det fysiska "umgänget mellan människor" som är den starkaste faktorn till resiliensen. Skulle detta stämma då tycker jag mig se en allt svagare utveckling och därmed en försvagad resiliens.
 
Kanske man kan påstå att "ett samhälles kultur" är på tillbakagång, hur man än vänder och vrider på det?
 
/Jan 
 
 

… det är bara det att jag har så svårt att se att det positiva överväger det negativa i ”den förmedlade kulturens ’innehåll’

 

Det är lätt att bli pessimistisk, och alltför lätt att bli alltför pessimistisk, så att man blir alltför passiv – och indirekt bidrar till att förvärra det som först gjorde att man blev pessimistisk, så att man riskerar att hamna i en ond ­spiral…

 Kapitalismens universalisering kan bidra till det. Men universaliseringen sker genom överlagringar – och det är något som ett universaliserat motstånd mot detta också kan utnyttja genom att bli en konkurrerande, och slutligen starkare överlagring. Men det kräver förstås en stor gemensam motstånds­rörelse, med ett gemensamt program, i en mängd sektorer av samhället. Och framför allt metoder som inte polariserar (så att de driver fram onda och våldsamma spiraler), det vill säga icke-våldsmetoder.

 

… kommunikationen över sociala medier kanske är den starkaste faktorn när det gäller att ”förena alla oss människor …

 

Ja, framför allt kvantitativt. Men den är också en stark faktor när det gäller att hetsa människor mot varandra, liksom när det gäller kommersiellt bruk. Det är alltså en viktig faktor, både när det gäller att använda den positivt, men naturligtvis också när det gäller att förhindra missbruk (inklusive det kommersiella) där den kanske är som allra starkast. Så vi får inte glömma bort den.

 

Kanske är det det fysiska ’umgänget mellan människor’ som är den starkaste faktorn till resiliensen.

 

Ja, helt säkert kvalitativt, men inte när det gäller antalet möjliga relationer i ett stort område. Men det kan ändras snabbt i en krissituation när de sociala medierna helt enkelt inte fungerar. Så även om de sociala medierna är effektiva, när det gäller missbruk, så är de sårbara – även när det gäller missbruk.

 Slutsatsen måste bli att vi borde försöka satsa mycket mera på det fysiska umgänget än vi nu gör – men samtidigt inte försumma de sociala medierna och vara särskilt vaksamma på den fara de kan utgöra.

 

/Bo

 

 

Kan bara instämma i dina kommentarer till mitt senaste inlägg och jag konstaterar att din "slutsats" lika väl kunde skrivas under av mig: 

"Slutsatsen måste bli att vi borde försöka satsa mycket mera på det fysiska umgänget än vi nu gör – men samtidigt inte försumma de sociala medierna och vara särskilt vaksamma på den fara de kan utgöra."

 
När vi nu diskuterar "kulturens roll" så, menar jag, måste man lyfta upp 'trosföreställningar' på agendan. Religioners inverkan i våra samhällen. 
Man kan ju ställa en massa frågor om religioner: Varför finns de? Har de något syfte? Varför uppstod de? Vad gör de med oss?
Alla ställer sina frågor utifrån vilken 'trosföreställning' var och en har. Utifrån min 'horisont' så betraktar jag 'trosföreställningar' som just en 'tro' på någonting som är 'vetenskapligt' obevisbart. Alltså en i praktiken påhittad 'föreställning', som alla människor har att förhålla sig till.
 
Vid närmare studier av 'trosföreställningar' så kan man urskilja ett grundläggande drag: De har en tydlig patriarkal struktur inom sig och denna struktur går därmed hand i hand med den strukturella uppbyggnaden av våra samhällen. 
Den samhälleliga eliten, såväl ekonomiskt som politiskt lierar sig allt som oftast med den för samhället dominerande 'trosföreställningen'. Här uppstår, menar jag, en intressant frågeställning: Var det den samhälleliga eliten som 'uppfann' - någon gång under historiens gång - 'trosföreställningen' i syftet att konsolidera sin samhälleliga makt? Om det nu var och är på detta sätt då kanske det blir förståeligt varför 'trosföreställningar' har varit och fortfarande är ett så känsligt ämne som till och med orsakar ödesdigra samhälleliga konflikter? 
 
/Jan
 
 

När det gäller min syn på ’trosföreställningar’ kan det vara bra att börja med ett citat ur not 2 på s. 10 i ”Ekodemokrati" (appendix):

Att i [’en större helhet där allt levande ingår’] tänka sig sig en extra ’djup­dimension’ (som en obevisbar realitet eller bara som en metafor för psyket) kan bidra till en förståelse av ’•’ i diagrammet [både på s. 2 och s. 10 i appendix] så att man tydligare kan se den som en symbol för stabiliserande inre processer.

Den ’djupa dimensionen’ har naturligtvis med våra känslor att göra. Det är visserligen ”’vetenskapligt’ obevisbart” att sådana existerar (hos andra än en själv), men eftersom vi numera är överens med de allra flesta människor om att även andra människor och djur måste kunna ha känslor (eftersom vi trots allt är så lika varandra) måste alla vetenskaper som studerar levande varelser betrakta känslor som en realitet för att, så gott det går, undvika att göra allvarliga misstag.
 Vi måste alltså ta människors berättelser om sina ’inre upplevelser’ på stort allvar, inte minst eftersom sådana kan ha stor betydelse för hur människor handlar – till exempel för hur motståndskraftigt eller följsamt deras handlande kan vara i förhållande till yttre påverkan av olika slag.
 Det är när det gäller detta som religioner (och även andra former av kultur) kan ha en särskilt stor betydelse för ett samhälle fungerar. I bästa fall kan de (t.ex. genom att få oss, som KG Hammar i not 2 på s. 10 i appendix, att ”se oss själva som delaktiga i en större helhet där allt levande ingår”) förstärka människors medkänsla med andra varelser och på så sätt bidra till ett samhälles resiliens.
 Men i värsta fall domineras religioner av, som du skriver ”en tydlig patriarkal struktur”. Det innebär en följsamhet hos de ”troende” till ett auktoritärt ledarskikt av ”präster” som i sin tur förhåller sig okritiskt till en skriftlig auktoritet som, inte minst på grund av dess ålder och därmed ’oförklarliga’ och ’heligförklarade’ tillblivelse, absolut inte kan förändras.
 Men hur kan människor fås att tro på något sådant? Genom att förknippas med en lång tradition av makt och därmed kunna göra anspråk på att ha något väsentligt att säga om sådant som verkligen betyder mycket för människor: om vilka regler man måste följa för att få ett bra liv på jorden och vilken betydelse detta liv kan ha för en eventuell existens efter döden. Genom att dessutom utveckla, och under historiens gång förfina, metoder som tillfredsställer djupa emotionella behov hos de flesta människor, har prästerskapet, i nära förbund med eventuell övrig makt, ytterligare kunnat befästa sin makt.
 Så tänker jag mig det, och det stämmer väl ganska bra överens med din uppfattning…
 Men hur ska mänskligheten kunna befria sig från detta oerhört effektiva maktsystem? Vi måste upptäcka dess svagheter. Det är svårt att förändra det, men det är inte resilient. Det bygger på en ojämlik struktur och (nödvändigtvis) på lögner som inte tål att avslöjas. Och människorna i sådana regimer är inte resilienta i sig själva i den mening som beskrivs i hela not 2 i appendix. Här kan en kultur som stärker människors självkänsla och stimulerar deras kreativitet ha en stor betydelse för att skapa en verkligt resilient rörelse i hela världen som utmanar patriarkatet.
 Det betyder inte att alla religioner måste överges av dem som har ett stort behov av de element i många religioner som bidrar till en stark känsla av gemenskap och solidaritet med människor som har råkat illa ut. Det gäller i så fall att frigöra dessa element från de patriarkala strukturerna – och här tror jag faktiskt att man kan ha hjälp av begreppet överlagringar när det gäller att skilja ut de element i en religion som är värda att bevaras från de övriga. Man måste till exempel vara vaksam på hur vissa element utnyttjas av de patriarkala strukturerna för deras egna syften.

 

/Bo

 

 

"Här kan en kultur som stärker människors självkänsla och stimulerar deras kreativitet ha en stor betydelse för att skapa en verkligt resilient rörelse i hela världen som utmanar patriarkatet."

 
Javisst är det så och här tänker jag på "metoo´s" genomslag i vårt samhälle som kanske är den första verkliga utmaningen mot patriarkatet. En sådan resilient rörelse utgör självfallet ett 'hot' mot själva den strukturella uppbyggnaden av vårt/våra samhällen och därmed blir den också ett 'hot' mot vårt rådande ekonomiska system. Jag vill nog påstå att "metoo´s" genomslag till och med har 'skakat' om etablissemangets synsätt på patriarkatet och därmed fått stora delar av den samhälleliga eliten att inse existensen av en patriarkal struktur. Men att därifrån komma fram till slutsatsen att vår kapitalistiska marknadsekonomi är 'sprungen' ur en maktstrukturell ordning där patriarkatet intar en ledande position låter sig inte göras än så länge. Skulle vår samhälleliga elit komma fram till den här slutsatsen så borde ju detta innebära 'dödsstöten' för vår rådande marknadsekonomi. Alltså låter sig inte en sådan slutsats, komma till tals. Däremot så vill jag påstå att resilienta rörelser, som "metoo", kommer att växa i takt med att vår rådande strukturella ordning alltmer 'förverkligar' sina 'inneboende' prioriteringar. Eller med andra ord - i takt med vårt ekonomiska systems tilltagande sönderfall så kommer också motsättningarna i våra samhällen att öka och här har en 'resilient kultur' en avgörande roll i en jämlik och jämställd rörelse som både utmanar kapitalismen och dess patriarkat.
 
Jag vill nog hävda att kapitalismen vore en omöjlighet utan en patriarkal samhällsstruktur, i vilket ju ingår en liknande kulturell struktur!
 
/Jan
 
 

Jag borde nog mildra betydelsen av det jag själv skrivit. Att ”en kultur som stärker människors självkänsla och stimulerar deras kreativitet [kan] ha en stor betydelse för att skapa en verkligt resilient rörelse” betyder inte att en sådan rörelse, eller ens några andra kulturyttringar tillsammans, skulle kunna vara tillräckliga för att få ett slut på kapitalismen. De är säkert nödvändiga för att få ett slut på den – men de ekonomiska regelverken måste också förändras.
 Men för att få kapitalismen att börja tror jag inte att kulturer eller kulturyttringar, som till exempel patriarkatet, är vare sig nödvändiga eller tillräckliga – även om de kan vara nödvändiga för att få kapitalismen att fortsätta under en längre tid.
 Det kan verka paradoxalt: hur skulle ett perfekt jämlikt samhälle kunna urarta till ett så djävulskt ojämlikt samhälle som kapitalismen utan någon påvisbar, vare sig kulturell eller materiell orsak? Sådana faktorer kan visser­ligen bidra, men jag tror att det är viktigt kunna att se att även ett samhälle i perfekt jämlikhet kan befinna sig i ett instabilt jämviktsläge som – utan tillräcklig kännedom om samhällets ekonomiska regelverk – kan vara omöjligt att upptäcka.
  För att ett instabilt, eller labilt, jämviktsläge ska rubbas kan det bara behövas en obetydlig, helt tillfällig, förskjutning för att en eskalerande, t.ex. exponentiell, process ska sätta igång. I ett ekonomiskt jämlikt samhälle, med jämlika och jämställda relationer och med ett nystartat penningsystem med jämlikt fördelade pengar till en befolkning där alla arbetar lika länge för en lika hög ersättning och där varornas pris bestäms efter den sammanlagda, icke nedslitande, arbetstid som har behövts för att tillverka varje marknadsförd vara, kan det hända att det säljs lite mer av en viss vara på några ställen än på andra (längre bort) utan att det till en början finns någon kunskap om det. Det kan fortgå någon tid, också med andra varor, och efter en tid kan människor börja vänja sig vid att det finns lite olikheter mellan olika landsändar utan att bry sig särskilt mycket om det. Men så småningom kan den på så sätt uppkomna ojämlikheten komma att uppfattas som ”naturlig”(en kulturell ’överbyggnad’ på den ekonomiska ’basen’), där de som har blivit rikare betraktas som mer begåvade och mer lämpade för höga maktpositioner, som de också genom sin rikedom har lättare att ’köpa’ sig till. Nu kan det bli verkligt svårt att ändra på det kapitalistiska system som på så sätt är på väg att uppstå. Men inte för sent! Det behövs helt enkelt (kanske inte så enkelt) att man kommer överens om ett ekonomiskt fördelningssystem och att den ojämlika (och därmed vinstgivande) handeln upphör.
 Vad som från början hade behövts var i det här fallet ett ekonomiskt fördelningssystem och en medvetenhet om hur en från början ganska oförarglig framgång i affärer med tiden kan växa exponentiellt till att så småningom bli ett verkligt allvarligt problem, där eventuella patriarkala relationer naturligtvis kan utnyttjas. Men de behöver inte ha varit den första orsaken.
 Detta visar alltså på betydelsen av att från början utgå från en samhällsmodell med ’inbyggd resiliens’ – som t.ex. ’ekodemokrati’.

 

/Bo 

 

 

Mycket intressant det här med våra spekulationer kring hur kapitalismen 'startades'.

 
"Det kan verka paradoxalt: hur skulle ett perfekt jämlikt samhälle kunna urarta till ett så djävulskt ojämlikt samhälle som kapitalismen utan någon påvisbar, vare sig kulturell eller materiell orsak?"
 
Vad jag saknar i ditt inlägg det är, enligt mig, det historiska konstaterandet att under en mycket lång tidsrytm före kapitalismens tillkomst så existerade ju en tydlig samhälleligt strukturell orättvisa och ojämlikhet. Alltså 'startades' kapitalismen utifrån en, sedan lång tid tillbaks, strukturell ojämlikhet. 
Jag brukar därför betrakta kapitalismen som en, så att säga, 'naturlig' följd av den strukturella orättvisa som redan, sedan lång tid, var ett etablerat faktum. Kapitalismen ser jag som ett 'förfinat' ekonomiskt system som principiellt sett följer en liknande strukturell utformning som föregående ekonomiska system. Därför menar jag också att kapitalismen vore en omöjlighet om den inte kunde 'startas' utifrån de historiska 'gynnsamma' förutsättningar som ju bygger på att människor behandlas strukturellt olika.
 
"Detta visar alltså på betydelsen av att från början utgå från en samhällsmodell med ’inbyggd resiliens’ – som t.ex. ’ekodemokrati’."
 
Ja detta är helt riktigt! Vår "samhällsmodell" måste ha en 'inbyggd strukturell jämlikhet' för att 'ekodemokrati' ska kunna bli det ekonomiska system som egentligen är det enda system som är resilient.
 
Hur kunde det gå så fel under historiens gång att den samhälleliga strukturen byggdes så ojämlikt?
 
"För att ett instabilt, eller labilt, jämviktsläge ska rubbas kan det bara behövas en obetydlig, helt tillfällig, förskjutning för att en eskalerande, t.ex. exponentiell, process ska sätta igång."
 
Det är möjligt att din analys av den här 'ödesfrågan' stämmer. Jag funderar själv mycket över hur denna olyckliga 'vändning' av strukturella förhållanden kan få en sådan enorm betydelse över människans fortsatta historiska leverne. 
Och i denna olyckliga 'vändning' så kommer jag fram till att ett patriarkalt 'scenario' av något slag har slagit 'rot' och sedan vuxit exponentiellt. När denna 'rot' väl har etablerats så kan det eskalera väldigt snabbt. 
Sedan så kommer jag fram till att denna 'rot' måste ha etablerats så långt tillbaks som före människans utvandring från Afrika. Vilket jag menar att det finns 'bevis' för. Men detta kan man säga är en annan historia.
 
/Jan 
 
 

under en mycket lång tidsrymd före kapitalismens tillkomst så existerade ju en tydlig samhälleligt strukturell orättvisa och ojämlikhet. Alltså ’startades’ kapitalismen utifrån en, sedan lång tid tillbaka, strukturell ojämlikhet.

 

Ja, man skulle kunna kalla detta en ’kulturell underbyggnad’ som underlättade, eller till och med bidrog till, kapitalismens tillkomst.

 Men det räcker förstås inte. Ett nödvändigt villkor är att det finns ett praktiskt bytesmedel som möjlig­gör en så gott som obegränsad ackumulation av ’ägda’ bytesobjekt – med dina ord: ”ett ’förfinat’ ekonomiskt system som principiellt sett följer en liknande strukturell utformning som föregående ekonomiska system.” Man skulle kunna se detta som en ’ekonomisk bas’ (utan att här bry sig alltför mycket om innebörden av marxismens begrepp), som efter ett tag ger upphov till en ’kulturell överbyggnad’, som ofrånkomligen blir en ’överlagring’ på den redan existerande ’kulturella underbyggnaden’. Sedan får vi inte heller glömma att den ekonomiska basen har en ’ekologisk grund’ som inte får förstöras eller förbrukas för att kapitalismen ska ’fungera’.

 Allt detta för att ge en bild av hur komplicerade, interagerande sammanhang vi har att göra med – med rot (eller rötter), som du säger, ” före människans utvandring från Afrika”, och jag tror att det är viktigt att ha en sådan bild i huvudet.

 Ändå försökte jag förenkla i mitt förra mejl och, som ett tankeexperiment utgå från ett perfekt jämlikt samhälle, för att, så att säga, ’frilägga’ den ekonomiska basen från både social ojämlikhet och bristande ekologiska resurser (som jag inte ens nämnde) för att se om (eller snarare visa att) kapitalismen kan vara katastrofal även om allt annat (den kulturella ’underbyggnaden’, den ’sociala basen’ och den ’ekologiska grunden’) är perfekt. Den hade till och med kunnat införas med helt oskyldiga intentioner i ett fullständigt jämlikt samhälle för att ändå en helt obetydlig obalans skulle kunna utveckla sig exponentiellt (alltså enligt en matematisk princip) på ett katastrofalt sätt.

 Det är därför det behövs ett helt system av balanserande faktorer i ett resilient ekonomiskt system. I ’Ekodemokrati’ är faktorerna C, O, I, D, P, enligt diagrammet på s. 2 i appendix, just sådana balanserande faktorer (om de fungerar som de ska). Alla dessa saknas nästan helt i kapitalismen.


/Bo



"Den hade till och med kunnat införas med helt oskyldiga intentioner i ett fullständigt jämlikt samhälle för att ändå en helt obetydlig obalans skulle kunna utveckla sig exponentiellt (alltså enligt en matematisk princip) på ett katastrofalt sätt."

 
"Tankeexperiment" som kanske stämmer. En spekulation i hur kapitalismen kanske kan 'startas' utifrån "ett fullständigt jämlikt samhälle". 
För mig låter detta orimligt eftersom människorna i "ett fullständigt jämlikt samhälle" logiskt sett borde kunna 'rätta' till eventuella "oskyldiga intentioner" som naturligtvis kommer att utspelas med jämna mellanrum. Självklart behövs det "balanserande faktorer i ett resilient ekonomiskt system" och i ett sådant system så är ju människorna den bästa garanten för "balanserande faktorer". 
Jag tänker mig en helt annan 'typ' av människa som lever i "ett fullständigt jämlikt samhälle" jämfört med dagens människa som ju lever i 'ett fullständigt ojämlikt samhälle'. Dessa diametralt strukturellt motsatta samhällen kommer likaså att 'forma' människan diametralt annorlunda. Ett "resilient ekonomiskt system" möjliggörs av resilienta människor och om "ändå en helt obetydlig obalans skulle kunna utveckla sig" så har jag mycket svårt att se hur denna "obetydliga obalans" ska kunna utvecklas "katastrofalt". Resilienta människor i ett resilient ekonomiskt system borde kunna balansera upp en "obetydlig obalans", kan man tycka. Men detta är ju en spekulation från min sida.
Att "balanserande faktorer" saknas i kapitalismen, som du skriver, leder ju förr eller senare till kollaps! Jag måste upprepa det som jag tidigare har upprepat så många gånger: jag har så förtvivlat svårt att kunna se att det går att undvika en ekonomisk kollaps.
 
/Jan
 
 

För mig låter detta [tankeexperiment] orimligt eftersom människorna i ’ett fullständigt jämlikt samhälle’ logiskt sett borde kunna ’rätta’ till eventuella ’oskyldiga intentioner’   

 

Det var kanske snarare en osannolik situation som beskrevs i tankeexperimentet i mitt förrförra mejl. Jag tror inte att händelseförloppet var orimligt eftersom även de mest perfekta människor ibland, t.ex. av yttre omständigheter, kan vara ouppmärksamma – och också förändras, omärkligt för dem själva, av (allra först) mycket små förändringar, så att de inte lägger märke till sådant som borde uppmärksammas.
 Antag att det ”perfekt jämlika” samhället inte har en resilient ’P-faktor’ (enligt diagrammet på s. 2 i appendix), t.ex. att de vertikala pilarna för finansiering och skatt saknas (eller är mycket obetydliga). Då skulle C, O, I och D kunna vara hur demokratiskt resilienta som helst utan att, till en början, kunna upptäcka en ojämlikhet som ökar som ett resultat av ’horisontella’ penningflöden genom handel (eftersom de obetydliga finansierings- och skatte­flödena inte skulle ge tillräcklig information). Det här motsvarar faktiskt en idealisk ’nyliberal’ utgångspunkt för ”konkurrens på lika villkor”, dvs. ett samhälle med så lite statliga ingripanden som möjligt i ekonomin, och med, till en början, en demokrati som uppfattas som perfekt. Jag tror inte ens att ’resilienta individer’ som arbetar i demokratiska företag säkert skulle upptäcka, eller reagera för, ojämlikheten i tid – eftersom de kan vara fullt upptagna med att se till att de företag de är verksamma i klarar sig i konkurrensen med andra företag - en nödvändighet på grund av det bristande finansiella systemet. Det här tror jag överensstämmer ganska väl (bortsett från bristen på demokratiska företag) med hur vår egen nyliberalism har utvecklats som en överlagring på ett försvagat ”socialdemokratiskt” samhälle.
 Det här var alltså en argumentation mot att ”resilienta människor i ett resilient ekonomiskt system borde kunna balansera upp en ’obetydlig obalans’. ” Jag tror inte att det är så säkert – om systemet saknar ett tydligt ekonomiskt regelverk och inte heller har bra ’kanaler’ för ’vertikala’ penningflöden.
 Men i så fall, vilket nu är vårt stora problem, är risken för kollaps kanske oundviklig, som du säger. Men det finns inga fullständiga kollapser – hur skulle sådana se ut? Alltid finns det någonting kvar – och det gäller att se till att så mycket av det som ändå är värdefullt i vårt samhälle kan finnas kvar – och att vi kanske till och med kan hinna skapa något nytt som också är värt att finnas kvar – som kan mildra kollapsen och om möjligt göra fortsättningen mer uthärdlig för oss och andra levande varelser. I den situationen borde all slags kultur, till en början, ha en viktigare roll än formella regelverk som inte längre fungerar. Men idéer om nya sådana måste vi ha.

 

/Bo

 

 

"Det här motsvarar faktiskt en idealisk ’nyliberal’ utgångspunkt för ”konkurrens på lika villkor”, dvs. ett samhälle med så lite statliga ingripanden som möjligt i ekonomin, och med, till en början, en demokrati som uppfattas som perfekt. Jag tror inte ens att ’resilienta individer’ som arbetar i demokratiska företag säkert skulle upptäcka, eller reagera för, ojämlikheten i tid – eftersom de kan vara fullt upptagna med att se till att de företag de är verksamma i klarar sig i konkurrensen med andra företag - en nödvändighet på grund av det bristande finansiella systemet."


Ur "en idealisk 'nyliberal' utgångspunkt" så ska naturligtvis den 'perfekta demokratin' innehålla "konkurrens på lika villkor". Men eftersom vi alla efterfrågar ett samhälle där 'välfärden' står i 'centrum' - i alla fall för de allra flesta - och där denna 'välfärd' också måste vara 'hållbar' över tid så, menar jag, går det att bevisa att "en idealisk 'nyliberal' utgångspunkt" innehållande "konkurrens på lika villkor" varken är 'demokratisk' eller 'hållbar'. 
 
Om vi nu gör "tankeexperimentet" att vi idag 'omformar' vårt samhälle så har vi ju med oss i 'bagaget' den kapitalistiska marknadsekonomin, med allt vad den innebär, vilket då medför att vi logiskt sett måste se till, genom 'regelverk', att samhället övertar rollen som ägare över kapitalet. I denna helt avgörande kapitalägandeförändring så kan den 'perfekta demokratin' skapas och med den kommer också den ekonomiska konkurrensen att försvinna.
 
Nej 'resilienta individer' i dagens "demokratiska företag" är självklart upptagna med 'sitt' - "att se till att de företag de är verksamma i klarar sig i konkurrensen med andra företag". Och detta är "en nödvändighet", precis som du beskriver dagens verklighet. Det är ju bara det att dagens verklighet är en verklighet som leder till kollaps - om än inte "fullständig". 
För att "demokratiska företag" ska kunna 'blomstra' så gör dom ju detta bäst i en samhälleligt demokratisk 'miljö' och denna 'miljö' existerar, som vi vet, inte idag.
 
"I den situationen borde all slags kultur, till en början, ha en viktigare roll än formella regelverk som inte längre fungerar. Men idéer om nya sådana måste vi ha."
 
Ja kulturen i vår sönderfallande samhällsstruktur måste stärkas. Men jag vill nog påstå att kulturen, som allting annat, i vårt samhälle försvagas av vår kapitalistiska universalisering. 
Är det möjligt att stärka kulturen under rådande omständigheter? Ja du tror ju detta är möjligt Bo medans jag är mer skeptisk men ändå hävdar att vi har inget val - att agera eller inte agera.
 
/Jan
 
 
”… eftersom vi alla efterfrågar ett samhälle där ’välfärden’ står i ’centrum’ … så går det … att bevisa att ’en idealisk nyliberal utgångspunkt’ innehållande ’konkurrens på lika villkor’ varken är ’demokratisk’ eller ’hållbar’.”

Det var just det jag också försökte visa (”bevisa” är nog ett för starkt ord här för oss båda) i mitt förra mejl, när jag skrev (med syftning på bl.a. nyliberala samhällen) att jag inte ens tror att ”’resilienta individer’ som arbetar i demokratiska företag säkert skulle upptäcka [en ojämlikhet som ökar som ett resultat av ’horisontella’ penningflöden] i tid”. Så även utan en befolkning som kräver välfärd kan inte ett nyliberalt samhälle vara hållbart eftersom det, enligt den nyliberala ideologin, inte har några mekanismer som kan balansera en uppkommen ojämlikhet. Min avsikt var alltså att visa på nödvändigheten av sådana mekanismer för ett i längden hållbart samhälle (som t.ex. tillräckligt höga skatter för rika). – Men avsaknaden av rättvisa välfärdssystem är naturligtvis också en viktig faktor som bidrar till att nyliberala samhällen är ohållbara.
 Vi tycks alltså vara på väg att allt tydligare visa att kulturella faktorer som stärker individuella krav på jämlikhet och välfärd inte kan vara tillräckliga för att  göra ett samhälle resilient – även om de är nödvändiga.

Då återstår formella faktorer, t.ex. demokratiska och ekonomiska regelverk.
Du skriver att ”vi logiskt sett måste se till, genom ’regelverk’, att samhället övertar rollen som ägare över kapitalet”. Då är vi tillbaka till våra första samtal om vad som menas med ’ägare’, ’kapitalet’ och ’samhället’.
 Som jag minns det kan väl ’ägare’ här sägas vara den, eller det, som har den yttersta beslutanderätten över något som kan ägas; ’kapitalet’ kan väl här betyda ’produktionsmedlen’ och ’samhället’ borde kanske här snarare betraktas som det högsta beslutande organet i just ’samhället’ (eftersom ägande kräver kontroll över det ägda). Ägandet måste alltså också ytterst omfatta även kooperativ eftersom de inte har (och inte heller bör ha) några privata ägare, och den lag, som de har att rätta sig efter, har stiftats av ’samhället’ (och faktiskt uppfyller en hel del demokratiska krav som man också borde försöka bevara under och efter en kollaps).
 När det gäller frågan om det är ”möjligt att stärka kulturen under rådande omständigheter”, så kan våra olika uppfattningar bero på att vi inte har samma förståelse av begreppet ’överlagring’. Fördelen med det begreppet är att en verklighet som ’på avstånd’ ser heltigenom mörk ut, vid närmare betraktande kan ses som sammansatt av olika lager där några är positiva och kan förändras i positiv riktning även om helheteen domineras av negativa lager. Kan det vara så att du inte kan se dessa lager, som jag tror mig kunna se? Visserligen finns det inget som är helt avskiljt från något annat, men en hel del ömsesidiga beroenden kan vara ganska svaga. Det gäller att ta vara på dem– men det kanske du gör när du skriver: ”vi har inget val”.
 
/Bo
 
 
Jodå jag är införstådd med att även du "försökte visa" att "nyliberala samhällen" varken är 'demokratiska eller hållbara'. 
Det är ju det här med våra olika uttryckssätt, som var och en känner sig bekväm med. Jag har lärt mig under 'resans' gång att dina uttryckssätt nog är de formellt riktiga medan jag själv väljer ett uttryckssätt som kanske inte är formellt riktigt men som jag känner mig bekväm med.

"Då är vi tillbaka till våra första samtal om vad som menas med ’ägare’, ’kapitalet’ och ’samhället’."
 
'Samhället' är alltså alla vi människor som lever tillsammans. Ett mycket tänjbart begrepp som i slutändan omfattar alla människor på jorden. Man skulle också kunna säga att hela världen bildar ett 'samhälle' lika väl som man kan säga att den byn som jag lever i bildar ett 'samhälle'. 
Det viktiga i sammanhanget är att 'samhällen' inte ska kunna upprätta gränser. Varje 'litet samhälle' ingår i ett 'större samhälle', i slutändan alltså hela världen.
Med 'kapitalet' avser jag 'värdet' av slutprodukten på marknaden och naturligtvis även 'värdena' fram till slutprodukten. Detta 'värde' ska tillfalla samhället; 'ägas' av samhället och inte tillfalla/'ägas' av privatpersoner. 
Dessa förändringar kräver "regelverk".
 
Angående begreppet "överlagring":
"Kan det vara så att du inte kan se dessa lager, som jag tror mig kunna se?"
 
Kanske är det så. Jag betraktar den huvudsakliga riktningen - när det gäller det kulturella - som negativ och kanske därav förbiser eventuella positiva tendenser som kan inträffa och som vi måste arbeta för eftersom 'vi inte har något val'.
 
/Jan
 
 
Ja, det är nog så att du ofta ”betraktar den huvudsakliga riktningen” – och faktiskt ofta ’hamnar rätt’ när du gör det – medan jag försöker analysera och därför måste vara mer noggrann när det gäller språket.

Till exempel blir uttrycket ”samhället övertar rollen som ägare över kapitalet”, med din definition av ’samhälle’ som ”alla vi människor som lever tillsammans”, obegripligt för mig när ’ägare’ definieras som någon som har full kontroll över något, i det här fallet ’kapitalet’, som per definition har ett ’värde’, vilket betyder att dess ’ägare’ kan byta det mot andra värden. Men hur ska det gå till när ’ägaren’ är ”alla vi människor som lever tillsammans”. Den ’traditionella’ lösningen, som alltid har ställt till med problem, är att ett ”statligt organ” får representera alla människor – vilket jag förstår är varken din eller min lösning.
 Men definitionen av samhället som ”alla vi människor som lever tillsammans” är ganska bra, så problemet är nog snarare uttrycket ”ägare över kapitalet”. Varken naturen eller ’arbetskraften’ behöver någon ägare i en fungerande ’ekodemokrati’ eftersom de där varken ska säljas eller köpas. Och kontrollen över (ansvaret för) olika delar av ’realkapitalet’, dvs. ’produktionsmedel’ av olika slag, kan överlåtas åt olika kooperativ, som själva inte har någon formell ’ägare’ (förutom möjligen ’samhället’, i så fall definierat som ’det högsta lagstiftande organet’).
 Min slutsats blir alltså att när ”samhället övertar rollen som ägare över kapitalet”, så finns det varken kapital eller kapitalägare och alltså ingen ’roll’ som behöver övertas. Begreppet ’kapital’ blir helt enkelt överflödigt när vi inte har någon kapitalism.

Men innan dess kommer vi att ha ett ’övergångssamhälle’ (till en verklig ekodemokrati) med olika ’lager’ av ägandeformer – som vi faktiskt redan har (både som privatfinansierade aktiebolag och – tyvärr otillräckligt ’offentligt’ finansierade – kooperativ).
 En kollaps, slutligen, av de kapitalistiska strukturerna (’överlagringarna’ eller ’lagren’) kan bli katastrofal för det mesta på ’vår’ planet, men i bästa fall överlever några strukturer som kan utgöra en grund för fortsatt – inte helt outhärdligt – liv under en ’kortare’ eller ’längre’ tid.
 
/Bo

 

 


 

 

 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 14 juni

Politiska diskussioner 16

"Internationella perspektiv"

 

Fortsatt mejlväxling mellan Bo Herlin och Jan Opöien

 

 

"Internationella perspektiv" är intressant att diskutera!


Själv har jag funderat och också skrivit en del på min hemsida om just länder/stater och dess förhållanden dels inom stater och dels mellan stater. Jag vill börja med att göra en kort sammanfattning av mina funderingar i det här 'ämnet':

Staters tillkomst, anser jag, har med maktstrukturella ambitioner att göra. Jag menar att det finns egentligen ingen logisk anledning - förutom då maktstrukturella ambitioner - att bygga stater/samhällen som ska åtskiljas från varann med gränsdragningar. Djuren har inga gränser. Varför ska då människan, också djuret, upprätta gränser mellan varann? 
Vad dessa gränser har lett till och fortfarande leder till, vet vi mycket väl. Utifrån dessa historiska fakta om förhållanden mellan stater och inom stater så bör man idag, anser jag, komma fram till insikten om att gränsdragningar mellan människor leder till konflikter och absolut inte till samarbete. 
Men eftersom vi nu lever våra liv med samhälleliga gränsdragningar som ytterst alltså har att göra med maktstrukturella ambitioner så blir det därför i praktiken en omöjlig uppgift för etablissemanget att dra denna slutsats. Slutsatsen blir istället att mänskligheten är uppdelad på ett stort antal stater och detta betraktas som helt normalt - ingenting att diskutera. Att denna etablerade slutsats är intimt förknippad med vårt rådande ekonomiska system bör därmed inte vara så svårt att räkna ut - enligt mitt sätt att se på saken. 

Skilda språk då? Finns det någon förnuftig anledning att separera människor från varann på grund av språkvariationer? Självklart inte! Kanske det istället är de strikta gränserna som kan vara en förklaring till språkvariationer?
Etnisk härkomst och 'utseende' då? Samma här! Det är gränser som skapar konflikter när vi istället behöver samarbete.
 
Angående uppdelningen av mänskligheten genom åtskilda samhällen/stater så är min uppfattning att denna strukturella ordning har uppstått av maktstrukturella ambitioner och i denna ordning ingår vår kapitalistiska marknadsekonomi som en, för vår tid, grundläggande 'partner' i etablissemangets strukturella normer.
 
/Jan
 
 

Ja, våra nationsgränser är naturligtvis en maktfråga genom att de avskiljer områden inom vilka den politiska makten har ett ganska stort inflytande och utanför vilka den inte har så stort inflytande över framför allt dem som betraktas ’hemmahörande’ i området. Och den territoriella gränsdragningen är förstås ett resultat av maktkamp med olika medel understödd av verkligt eller potentiellt våld mellan dem som ansluter sig till/ingår i respektive makthierarki.

 Ytterst handlar det alltså om makt över olika grupper av människor som på en mängd olika sätt, kanske generationer tillbaka, har inlemmats i respektive grupp och makthierarki. Gränsdragningarna tror jag kan vara en något senare historia, åtminstone i våra trakter. Det norska kustlandet kan till exempel ursprungligen, efter istiden, ha befolkats av grupper som vandrade in både norrifrån och söderifrån, och då måste ha mötts utan att några, i närmare släktled, kan ha haft något umgänge med varandra – och därför borde ha haft ganska olika sätt att tala. En spekulation, men detta kan ha inneburit svårigheter som kan ha bidragit till att de isolerade sig från varandra, och i den situationen kan gränsdragningar ha uppstått för att undvika omedelbara konflikter.

 Jag menar alltså att gränsdragningar både kan vara en följd av och en orsak till konfliktfyllda situationer – vilket betyder att självförstärkande återkopplingar är möjliga, som både kan förstärka gränserna och öka konflikterna. Men den grundläggande orsaken är i båda fallen olika maktstrukturer, som du också skriver – med ett perspektiv som ligger lite längre fram i tiden.

 Om man lägger till ekonomisk makt så kan den nog både ha en mildrande verkan – genom att underlätta ett fredligt utbyte av resurser – och en konfliktökande effekt genom att bidra till ökande ojämlikhet. Att lösa detta problem har historiskt varit så svårt att det knappast har funnits några storskaliga, fredliga lösningar. – Detta blir vår stora historiska uppgift! – där vi troligen bara kan bidra till, relativt sett, mycket små lättnader…


/Bo



"Om man lägger till ekonomisk makt så kan den nog både ha en mildrande verkan – genom att underlätta ett fredligt utbyte av resurser – och en konfliktökande effekt genom att bidra till ökande ojämlikhet. Att lösa detta problem har historiskt varit så svårt att det knappast har funnits några storskaliga, fredliga lösningar."

 
Nej "att lösa detta problem" har det aldrig, som jag ser det, funnits någon anledning till. Och varför inte då? Jo därför att när "ekonomisk makt" har etablerats i samhället så finns det inga ambitioner från samhällets elit att 'släppa' denna makt, så därmed går inte problemet att lösa. Om problemet ska kunna lösas så måste det ske genom någon form av 'påtryckningar' underifrån. Alltså på ett liknande sätt som vi idag ser på lösningar när det gäller samhälleliga förändringar.
 
När det gäller "ekonomisk makt" och när denna makt etablerades historiskt sett så kan vi nog komma fram till slutsatsen att denna makt, i alla fall, har ett antal tusentals år på nacken. 
Jag brukar ställa frågor som: Kunde mänskligheten ha undvikit den destruktiva utveckling som nu har lett fram till våra rådande samhällen? Vad var den grundläggande orsaken till att utvecklingen gick 'snett'? Dessa frågor, menar jag, är helt nödvändiga att förstå om vi ska komma till rätta med dagens problem och ödesfrågor. 
Till att börja med så är ju inte vi alla överens om att påståendet om destruktiv utveckling skulle vara en riktig historisk skildring och heller inte  påståendet att utvecklingen gick 'snett'. Alltså kanske man kan dra slutsatsen att den motstridiga historiska förståelsen bidrar till att vi inte kommer till rätta med dagens problem och ödesfrågor? 
 
Min åsikt kring dessa mina frågor är att mänskligheten kunde ha undvikit den destruktiva utvecklingen om den grundläggande orsaken inte hade fått möjligheten att etableras. Vilken är då den grundläggande orsaken? På något sätt etableras en maktstrukturell ordning i våra samhällen - hur detta exakt gick till får vi kanske aldrig reda på - och denna ordning växte sig så stark att den till och med, kan man säga, blev normgivande för våra samhällen, långt tillbaka i tiden.
 
För vi tror väl inte att dagens samhällen har tillkommit av en slump eller att dom, på något vis, var förutbestämda?
 
/Jan
 
 

De historiska förloppen riktigt långt tillbaka i tiden kan vi nog bara göra oss ganska vaga föreställningar om.

 Men vi har en hel del allmänna, erfaren­hetsbaserade, kunskaper om hur makthierarkier kan etableras under olika omständigheter i mindre skala och under kortare tid. Dessa kunskaper kan man ha nytta av vid bedömningen av historiska beskrivningar, till exempel av hur olika händelseförlopp kan ha lett fram till krig och vilka generella mönster det kan finnas. (Något som kanske vår försvarsminister skulle kunna ha nytta av.)

 Det finns en hel del kunskaper om hur händelseförlopp i komplexa system kan  utvecklas under olika omständigheter, som konkurrens i olika brist­situationer, vad positiv respektive negativ återkoppling kan ha för konsekvenser, vilken roll information kan spela m.m.

 Utifrån ganska enkla grundantaganden kan man resonera sig fram till olika händelseförlopp och sedan kanske pröva detta i praktiken i liten skala. Penningflöden och olika ekonomiska regelverk kan man också pröva och studera modeller av.

 Även psykologiska kunskaper kan man ha nytta av, till exempel när det gäller hur man bör förhålla sig till besegrade individer och grupper.

 

Allt detta är sådant man kan ha nytta av, på alla nivåer, till och med när det gäller internationell konfliktlösning, vilket kan komma att bli en av mänsklighetens mest avgörande frågor. Här kan vi kanske återknyta till parollen:

Demokrater i alla länder, förena er!


/Bo



"Det finns en hel del kunskaper om hur händelseförlopp i komplexa system kan  utvecklas under olika omständigheter, som konkurrens i olika brist­situationer, vad positiv respektive negativ återkoppling kan ha för konsekvenser, vilken roll information kan spela m.m. "

 
Vår tids nu rådande "händelseförlopp" vill jag knyta samman med dåtidens "händelseförlopp". I den meningen att historien upprepar sig. Krig och elände som har utspelats under mycket lång tid tillbaks fortsätter ju än idag att utspelas. Inför detta faktum så måste vi ställa frågan: Varför krigas det? 
Var i vår samhälleliga struktur kan vi söka finna svaret? För det är väl i strukturen vi måste leta? Eller ska vi söka oss 'utanför' vår strukturella uppbyggnad för att hitta något svar? 
 
Om vi resonerar att krig och elände kan anses som, så att säga, normativa inslag i människans historia så, menar jag, utesluter ett sådant resonemang att krig och elände har med den samhälleligt 'ideala' strukturen att göra. Nej jag menar ju att krig och elände har med vår 'icke-ideala' samhälleliga struktur att göra. Att det alltså är denna struktur som 'skapar' krig och elände och på detta vis har gjort dessa "händelseförlopp", som vi säger, normativa. Det är inte normativt med krig och elände men däremot har vår strukturella ordning gjort krig och elände normativt. Krig och elände 'skapas' alltså på grund av att våra samhällen har byggts upp utifrån maktstrukturella förhållanden dels inom samhället och dels mellan samhällen. 
 
Därför är jag mycket tveksam till att "konkurrens i olika bristsituationer" kan utlösa våldsamma konflikter. Däremot menar jag att om konkurrensen är 'inbyggd' i själva den samhälleliga strukturen - vilket historien visar att den är - då 'skapar' denna maktstrukturella ordning våldsamma konflikter. 
Jag betraktar konkurrensen i sig, när det handlar om socioekonomiska frågor, som en slags konflikt och därmed som ett tecken på att människan har levt och fortfarande lever i maktstrukturella förhållanden. Vilket då skulle betyda att strukturell rättvisa och jämlikhet inte kan innehålla konkurrens när det gäller socioekonomiska frågor. Socioekonomiska frågor löses alltså genom samarbete och inte konkurrens.
 
Ska försöka sammanfatta min åsikt: "Händelseförlopp", som krig och elände, uppstår ur en maktstrukturell ordning som alltså innehåller socioekonomisk konkurrens och en sådan konkurrens, menar jag, kan inte förekomma i en strukturell rättvisa och jämlikhet - vilket då utesluter "händelseförlopp" som krig och elände.
 
/Jan
 
 

Du skriver att du är "mycket tveksam till att "konkurrens i olika bristsituationer" kan utlösa våldsamma konflikter" och att "om konkurrensen är 'inbyggd' i själva den samhälleliga strukturen ... då 'skapar' denna maktstrukturella ordning våldsamma konflikter."

   Det andra citatet är nog sant, men jag tror ändå att konkurrens kan utlösa våldsamma konflikter utan att först vara 'inbyggd' i någon samhällsstruktur – åtminstone om man skiljer mellan individer och samhällen bestående av flera individer. Det skulle då kunna räcka med att två hungriga individer med stark 'självbevarelsedrift' och utan särskild samhällstillhörighet (t.ex. två kattdjur eller två människor i en liknande situation) samtidigt får syn på ett attraktivt köttstycke som inte så lätt kan delas i två stycken. Det kan förstås räcka med att försöka ta ett köttstycke från en hund som håller på att äta av det.

   Det finns säkert strukturella orsaker (t.ex. ett 'naturligt' urval) till att våldsamma konfliktskapande reaktioner kan uppstå, men jag tror inte att de konfliktskapande beteenden måste vara orsakade av individer som tillhör olika maktstrukturer. Det kan lika väl vara så att sådana individuella beteendetendenser i vissa situationer i sin tur tenderar att skapa hierarkiska maktstrukturer i en grupp – och att dessa maktstrukturer sedan förstärker de individuella, våldsamma beteendetendenserna.

   Orsaksrelationen skulle alltså i så fall vara dubbelriktad – så att det finns en risk för självförstärkande onda spiraler. Diagrammet på s. 8 i appendix beskriver i rutorna till vänster en sådan händelseutveckling i ett mänskligt samhälle, som i bästa fall kan balanseras av den demokratiska utvecklingen enligt rutorna till höger.

 

/Bo

 

 

"Det kan lika väl vara så att sådana individuella beteendetendenser i vissa situationer i sin tur tenderar att skapa hierarkiska maktstrukturer i en grupp – och att dessa maktstrukturer sedan förstärker de individuella, våldsamma beteendetendenserna."

 
 
När jag hänvisar till "våldsamma konflikter" då avser jag konflikter som ingår i "det andra citatet", som du också nämner. 
Visst kan konflikter uppstå under "konkurrens i olika bristsituationer" men jag kan inte tänka mig att detta scenario leder fram till sådana "våldsamma konflikter" som krig och 'öppet' våld. Men det är klart att när bristsituationer kan uppstå och när detta utspelas i maktstrukturella samhällen - alltså våra dagars samhällen - så betraktar ju vi människor dessa konflikter som att det skulle vara helt 'normalt' att ta till våld för att finna en 'lösning'. 
Eftersom samarbete - ur ett djupare perspektiv - är ett 'okänt' begrepp i våra konkurrensutsatta samhällen så handlar konflikters lösningar om att konkurrera fram 'lösningar och då uppstår ju naturligtvis "hierarkiska maktstrukturer". Men, som sagt, för att detta ska kunna ske då tänker jag mig våra dagars samhällen - där alltså konkurrensen är det 'normativa' sättet att lösa konflikter.
 
Om vi tänker oss ett 'helt igenom' demokratiskt samhälle då, menar jag, kommer vi inte att söka lösningar genom konkurrens utan eventuella konflikter löses istället genom samarbete, som då är det 'normativa' sättet att ta sig an konflikter. 
På grund av vilken samhällelig strukturell uppbyggnad vi lever i, så formas vi också själva som individer. Således så kommer vi att tänka och agera helt annorlunda i ett 'helt igenom' demokratiskt samhälle i jämförelse med dagens kapitalistiska samhälle, är min uppfattning.
 
/Jan
 
 

”Visst kan konflikter uppstå under ”konkurrens i olika bristsituationer” men jag kan inte tänka mig att detta scenario leder fram till sådana ”våldsamma konflikter” som krig och ’öppet’ våld.”

Nej, det är kanske inte så lätt att föreställa sig. Därför tycker jag att det var bra att ditt förra mejl gav mig anledning att försöka förklara sådana processer som diagrammet på s. 8 i appendix är avsett att beskriva, det vill säga sådana processer som språket är mindre lämpat för på grund av sin ’enkelriktade endimensionalitet’, som lätt betonar orsak–verkan men mindre lätt beskriver återkopplade processer och dessutom överlappande eller överlagrade sådana.
 Diagrammet är två­dimensionellt, men man bör tänka sig att det är satt i  rörelse så att olika orsaksrelaterade händelseförlopp fortplantas ’i’ pilarna (ofta i båda riktningarna) och förstärker eller försvagar det som försiggår i rutorna (kanske i flera ’lager’).
 Med hjälp av ett sådant diagram kan man t.ex. (i rutan K1) föreställa sig en ursprunglig (primitiv) situation där en mängd individer är samlade men utan någon bestämd struktur. I den strukturen kan det t.ex. finnas några eftertraktade, odelbara föremål som inte räcker till alla, men som några lyckas tillskansa sig (genom en ’inre självbevarelsedrift’). Genom en sådan  ’ackumulation av ägande’ (K2) blir det ­lättare för dem att skaffa sig en position i gruppen där de kan utöva ett större inflytande över andra än vad de flesta i gruppen kan. På så sätt kan efter en tid av självförstärkande processer (i och mellan rutorna K1–K3 utan någon tydlig ’första orsak’) en konservativ, auktoritär struktur (K3) av olika ’rika’ och mäktiga individer utvecklas som det kan vara mycket svårt för andra att ändra på.
 Det mest effektiva sättet kan vara att på en låg nivå (S1 i diagrammet) inleda samtal om samarbete för att samla så många som möjligt, som tillsammans kanske kan komma på någon metod som går ut på att ersätta den auktoritära strukturen med en struktur som bygger på hänsynstagande och samarbete mellan i princip alla människor i strukturen (dvs. samhället). ’Ekodemokrati’ kan nog vara en sådan metod, som alltså skulle kunna bidra till en dominans av processerna S1–S3 i diagrammet på s. 8 i appendix.
 Det framgår inte direkt av diagrammet, men naturligtvis innebär alla processerna K och S olika psykiska förändringar hos de deltagande individerna som bidrar till självförstärkande destabiliserande processer (särskilt i K1–K3) och balanserande processer (särskilt i S1–S3) i hela systemet.

https://www.dropbox.com/s/p4hjutx53hesh6k/Mejlsamtal-BoH-JanO-I-II.pdf?dl=0

 

/Bo

 

 

"Genom en sådan  ’ackumulation av ägande’ (K2) blir det ­lättare för dem att skaffa sig en position i gruppen där de kan utöva ett större inflytande över andra än vad de flesta i gruppen kan. På så sätt kan efter en tid av självförstärkande processer (i och mellan rutorna K1–K3 utan någon tydlig ’första orsak’) en konservativ, auktoritär struktur (K3) av olika ’rika’ och mäktiga individer utvecklas som det kan vara mycket svårt för andra att ändra på." 

 
Ungefär som du ovan beskriver "ackumulation av ägande", instämmer jag helt i. 
När jag tänker mig "konkurrens i olika bristsituationer" då avser jag att exempelvis livsnödvändiga livsmedel har plötsligt blivit en bristvara i samhället. Under sådana omständigheter uppstår naturligtvis kaos i samhället och nog så allvarliga konflikter sprider sig genom samhället. 
Skulle dessa "bristsituationer" uppstå i ett 'helt igenom' demokratiskt samhälle - vilket jag anser skulle vara osannolikt - då kommer ju detta samhälle att kunna lösa ett sådant problem på ett tillfredsställande sätt, för hela samhället. Om däremot dessa "bristsituationer" skulle uppstå i ett maktstrukturellt samhälle - vilket inträffar allt som oftast -  som exempelvis vårt kapitalistiska samhälle då klarar inte detta samhälle att lösa problemet, av kända orsaker. 
 
När "ackumulation av ägande" - för det privata 'behovet' - någon gång under historiens lopp slår igenom och på så sätt gör ett avtryck på hur den samhälleliga strukturen byggs, då byggs det också in en inneboende motsättning i strukturen som kommer att utlösa våldsamma konflikter. 
Jag tänker mig alltså att "ackumulation av ägande" kan ske under, så att säga, 'ordnade' förhållanden men att dessa 'ordnade' förhållanden på lång sikt kommer att underminera samhället just beroende på att det orättvisa och ojämlika ägandeförhållandet gör denna strukturella uppbyggnad ohållbar. Det är ju i denna ohållbara strukturella uppbyggnad som vi alla nu befinner oss i. 
Finns det då någon lösning? Ja det finns, som du skriver:  "'Ekodemokrati' kan nog vara en sådan metod."
 
Du nämner som slutord: "olika psykiska förändringar hos de deltagande individerna som bidrar till självförstärkande destabiliserande processer (särskilt i K1–K3) och balanserande processer (särskilt i S1–S3) i hela systemet".
 
Intressant det här med "psykiska" kontra 'socioekonomiska' förändringar och vilken 'tyngd' man ska lägga i respektive 'vågskål', när det handlar om "processer"?
 
/Jan 
 
 

Skulle dessa ’bristsituationer’ uppstå i ett ’helt igenom’ demokratiskt samhälle – vilket jag anser skulle vara osannolikt – då kommer ju detta samhälle att kunna lösa problemet på ett tillfredsställande sätt, för hela samhället.

Ett ”›helt igenom‹ demokratiskt samhälle” skulle förstås vara en socialistisk ’ekodemokrati’ – alltså, som jag förstår det, ett samhället med fullt utbyggd fungerande politisk och ekonomisk demokrati, och därför socialt resilient, och med så stort hänsynstagande till miljön att det också är ekologiskt resilient. Detta kräver att också omgivande ’delsamhällen’ (tidigare nationer) uppfyller detta krav – att de alltså har utvecklat så välfungerande strukturer för samarbete att hela världen kan betacknas som en ’global ekodemokrati’.
 Om en ’bristsituation’ skulle uppstå någonstans i en sådan värld så skulle det, på en planet av jorden storlek i förhållande till dess invånare, säkert finnas något demokratiskt delsamhälle som, tack vare dess demokratiska ideal och en fungerande demokratisk organisering, skulle ställa upp med en adekvat hjälp, som i längden blir en 'hjälp till självhjälp'. – En helt förverkligad ’reell utopi’ så som jag har upfattat Erik Olin Wrights begrepp ”real utopia” i artikeln ”How to be an Anticapitalist Today” (Wright 2015 – se litteraturlistan i appendix s.   8). – Ett begrepp som ändå inte behöver vara helt förverkligat för redan vara praktiskt användbart, så som det framförs i texten ”Ekodemokrati” i appendix.

För övrigt instämmer jag i det du skriver i ditt senaste mejl, Jan, och skulle gärna lite senare ta upp frågan om psykiska faktorer i sociala system.
 Men det vi har samtalat om i det här kapitlet har ju en särskilt stor relevans när det handlar om relationerna mellan våra nuvarande nationer. Global ekodemokrati borde naturligtvis vara det bästa ’botemedlet’ mot alla internationella konflikter – åtminstone inte svårare att genomföra än alla andra fruktlösa försök att åstadkomma en ’världsfred’.

/Bo
 
 
"Detta kräver att också omgivande ’delsamhällen’ (tidigare nationer) uppfyller detta krav – att de alltså har utvecklat så välfungerande strukturer för samarbete att hela världen kan betacknas som en ’global ekodemokrati’."
 
Javisst är det så! Och här uttryckte jag mig lite oklart när jag skrev "ett 'helt igenom' demokratiskt samhälle". Vilket kan tolkas som att ett enskilt samhälle kan "lösa problemet" även om det omges av kapitalistiska samhällen. Nej detta skulle inte fungera! 
I just den här problematiken - omöjligheten att genomföra "ett 'helt igenom' demokratiskt samhälle" (socialistisk 'ekodemokrati') i en omgivning av kapitalistiska samhällen - har jag kommit fram till följande: 
Eftersom en kapitalistisk värld är den värld vi alla har att förhålla oss till så betyder det att för allas vår överlevnads skull så måste vi leva våra liv utifrån hur den här strukturella ordningen ser ut. Vi kan bokstavligen inte överleva varken som privatpersoner, företag eller samhällen om vi går emot den här rådande ordningen. Vår universaliserade kapitalism sätter, så att säga, agendan globalt sett. Därmed så är den överordnad våra politiska beslutsprocesser vilket ju då får till följd att den etablerade politiken egentligen inte har något val - politiken måste underkasta sig marknadsekonomins beslutsprocesser. I annat fall så kommer det privatägda kapitalet att först försvinna från det 'motsträviga' samhället till att investeras i det 'kapitalvänliga' samhället. 
När vi nu har en värld som ser ut på det här viset då handlar 'överlevnaden' om att göra kapitalet till viljes. Alltså betyder det att ett enskilt samhälle omöjligen kan  bygga "ett 'helt igenom' demokratiskt samhälle" eftersom kapitalet då skulle fly samhället och på så vis utarma det. 
 
Kan vi förstå att politiken, på sitt sätt, har fastnat i rävsaxen, oförmögen att ta sig ur denna. Nej ska vi kunna uppnå "ett 'helt igenom' demokratiskt samhälle" då är det nödvändigt att vi alla, världen över, samarbetar för en 'global ekodemokrati'.
 
/Jan
 
 

Instämmer – det är nödvändigt att ”vi alla, världen över” samarbetar för detta ouppnåeliga mål, så att vi åtminstone har en riktning, med flera delmål, som successivt leder mot en bättre värld – med många faror på vägen!

 

Ett andra alternativ (”det enda rimliga”) är att arbeta nationellt för ett fullt uppnåeligt mål – med kanske en något större säkerhet på vägen (det är just det som det sägs gå ut på) och samtidigt betydligt större vinster för andra – men (helt säkert) med katastrofala konsekvenser i en framtid som kanske (helt säkert felaktigt) uppfattas som alltför avlägsen för att vara relevant för oss nu levande människor.

 Det handlar naturligtvis om de flesta länders nuvarande ’militära säkerhetspolitik’ – ett (eller i praktiken flera nationella) alternativ, som genom sin egen inre logik måste betrakta det första alternativet som väldigt hotfullt: en demokratisk rörelse som oupplösligt inkluderar en internationell fredsrörelse – i direkt motsättning till det ”andra alternativet”.

 Det här gör det naturligtvis ännu viktigare för oss att arbeta internationellt. Under svåra omständigheter kan det förstås vara svårt att upprätthålla internationella kontakter, och då är det särskilt viktigt att rörelsen utgår från likvärdiga dokument och översättningar av de viktigaste dokumenten, både till engelska och svenska. Till exempel det här (som nämnts tidigare): http://www.cadtm.org/Manifesto-for-a-new-popular-internationalism-in-Europe.

________

 En annan fråga som är bra att ta upp i ett internationellt sammanhang handlar om kulturens roll för en så global ekodemokrati som möjligt. Särskilt viktigt är det att uppmärksamma dess ’politiska’ roll eftersom den i lika hög grad kan användas för att åstadkomma det rakt motsatta: inskränkt nationalism och fascism.
 Så det får bli nästa ämne.


/Bo

 

 

 

 

 

 


 


 

 

 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

«första «tidigare Visar 356–358 av 358 inlägg   
 
stäng