Samhällsstrukturen
ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR
Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det. Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt. Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.
Detta måste bero på någonting, men vad?
samhällsstrukturen.se Jan Opöien
|
Arkiv» september 2019
(3)
» augusti 2019
(2)
» juli 2019
(2)
» juni 2019
(1)
» maj 2019
(4)
» april 2019
(3)
» mars 2019
(3)
» februari 2019
(2)
» januari 2019
(3)
» december 2018
(4)
» november 2018
(7)
» oktober 2018
(2)
» september 2018
(3)
» augusti 2018
(3)
» juli 2018
(2)
» juni 2018
(1)
» maj 2018
(1)
» april 2018
(1)
» mars 2018
(2)
» februari 2018
(2)
» januari 2018
(3)
» december 2017
(2)
» november 2017
(2)
» oktober 2017
(3)
» september 2017
(2)
» augusti 2017
(2)
» juli 2017
(2)
» juni 2017
(3)
» maj 2017
(2)
» april 2017
(2)
» mars 2017
(3)
» februari 2017
(3)
» januari 2017
(3)
» december 2016
(2)
» november 2016
(2)
» oktober 2016
(1)
» september 2016
(1)
» augusti 2016
(1)
» juli 2016
(3)
» juni 2016
(5)
» maj 2016
(3)
» april 2016
(5)
» mars 2016
(5)
» februari 2016
(4)
» januari 2016
(3)
» december 2015
(4)
» november 2015
(5)
» oktober 2015
(4)
» september 2015
(4)
» augusti 2015
(4)
» juli 2015
(2)
» juni 2015
(5)
» maj 2015
(4)
» april 2015
(5)
» mars 2015
(3)
» februari 2015
(2)
» januari 2015
(2)
» december 2014
(1)
» november 2014
(1)
» oktober 2014
(1)
» september 2014
(1)
» augusti 2014
(21)
» juli 2014
(13)
» juni 2014
(3)
» maj 2014
(4)
» april 2014
(4)
» mars 2014
(5)
» februari 2014
(4)
» januari 2014
(5)
» december 2013
(2)
» november 2013
(3)
» oktober 2013
(2)
» september 2013
(5)
» augusti 2013
(8)
» juli 2013
(1)
» juni 2013
(1)
» maj 2013
(1)
» april 2013
(5)
» mars 2013
(3)
» februari 2013
(8)
» januari 2013
(14)
» december 2012
(13)
» november 2012
(2)
» oktober 2012
(4)
» september 2012
(3)
» augusti 2012
(3)
» juli 2012
(3)
» juni 2012
(1)
» maj 2012
(5)
» april 2012
(4)
» mars 2012
(5)
» februari 2012
(1)
» januari 2012
(1)
» december 2011
(1)
» november 2011
(1)
» oktober 2011
(1)
» september 2011
(1)
» augusti 2011
(1)
» juli 2011
(1)
» juni 2011
(1)
» maj 2011
(2)
» april 2011
(1)
» mars 2011
(1)
» februari 2011
(2)
» januari 2011
(1)
» december 2010
(1)
» november 2010
(1)
» oktober 2010
(1)
» september 2010
(1)
» augusti 2010
(1)
» juli 2010
(1)
» juni 2010
(2)
» maj 2010
(1)
» april 2010
(1)
» mars 2010
(3)
» februari 2010
(2)
» januari 2010
(3)
» december 2009
(1)
» november 2009
(1)
» oktober 2009
(2)
» september 2009
(1)
» augusti 2009
(2)
» juli 2009
(1)
Kategorier» Samhälle, politik
(361)
|
visar: alla inlägg |
|
tisdag 24 september Politikens "handlingsförlamning"
Påstående: Den rådande politiken kan omöjligen föra en "hållbar" klimatpolitik så länge som vi har att förhålla oss till en kapitalistisk marknadsekonomi. Detta, mitt påstående, vill jag åter igen aktualisera eftersom så kallade samhällsforskare och ekonomiska "experter" hela tiden pekar på våra politiker som, så att säga, huvudansvariga för att klimatmålen ej kan förverkligas.
Klimatforskningen kommer med allt dystrare prognoser för hur jordens temperaturökning går allt snabbare mot vad den tidigare har kalkylerat med. Dessa dystra siffror tillskrivs våra politiker som anses som "handlingsförlamade", inför vad som måste göras.
Vi måste alltså ställa frågan: Vad kan våra politiker göra? Svaret blir: De kan i stort sett inte göra någonting, som förändrar den pågående klimatkrisen.
Detta nedslående svar måste förklaras.
Vi måste förstå att politiska beslut väger lättare än ekonomiska beslut. Den maktstruktur som vi alla lever i är uppbyggd utifrån privatägt kapitalägande. När vi nu lever i denna strukturella ordning så innebär detta att ekonomiska beslutsprocesser står över politiska beslutsprocesser. Politiken har alltså att rätta sig efter vad marknadsekonomiska beslut kommer fram till.
Just detta ohållbara förhållande mellan politiken och ekonomin resulterar, som vi då kan se, i att det är vår marknadsekonomi som i grunden måste anses skyldig till att klimatmålen blir ouppnåliga. Politiska beslut står, som sagt, under de ekonomiska besluten. Denna insikt är nödvändig i förståelsen av varför klimatmålen ej går att förverkliga.
Det lustiga i sammanhanget är att våra "toppolitiker" själva tror sig sitta på den "yttersta" beslutsmakten i alla för samhället grundläggande frågor och problem, inräknat klimatkrisen.
Jag ska försöka förklara varför de tror detta: Våra etablerade politiker kan överhuvud taget aldrig tänka sig att kritisera vårt rådande ekonomiska system. Att leva i detta rådande system betraktas därmed som helt normgivande och därför finns det inte på "kartan" att ens tänka sig ett annat ekonomiskt system. Och i och med att det nu inte gör det så finns det ju heller ingen anledning för den etablerade politiken att ifrågasätta den rådande ordningen. I denna ordning ingår, som vi då måste försöka förstå, att politiken ska sköta allt i samhället förutom den marknadsekonomiska "sektorn". Vilket betyder att den mest betydelsefulla- och därmed mest samhällspåverkande sektorn i praktiken ställs vid sidan om politikens beslutandeförmåga. Vår rådande marknadsekonomi kör sitt eget "race", helt utanför demokratiska politiska beslutsprocesser.
När nu den strukturella ordningen ser ut på det här viset då kan man säga att politiken saknar förståelsen för att en sådan strukturell ordning är oförenlig med kravet på en klimatpolitik som kan sägas vara hållbar.
Alltså bör vi kunna dra slutsatsen att den rådande "toppolitiken" omöjligen kan genomdriva en "hållbar" klimatpolitik när vi har en kapitalistisk marknadsekonomi att förhålla oss till.
Publicerad i kategori Samhälle, politik
måndag 16 september Politiska diskussioner 21
"Är (var) en annan samhällsutveckling möjlig?"
Mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien.
Min sista fråga tog jag upp för en tid sedan och jag tar upp den igen. Kanske beroende på att vi då inte uttömde frågan så som jag hade önskat. Jag anser frågan som helt grundläggande när det gäller förståelsen av kapitalismens uppkomst.
När jag hänvisar till historiska fakta då avser jag maktstrukturella fakta i hur våra samhällen byggdes. Jag påstår alltså att våra samhällens strukturella uppbyggnad följer ett mönster sedan åtminstone tusen år tillbaka i tiden. Och detta mönster känns igen på det viset att våra samhällen på ett medvetet sätt byggs upp ifrån strukturell orättvisa och ojämlikhet. Detta vill jag påstå kan verifieras genom historiens gång, fram till våra dagar. Utifrån dessa historiska fakta så, menar jag, går det inte att förvänta sig ett rättvist och jämlikt samhälle idag.
Kapitalismens tillkomst ser jag som något av en 'naturlig' fortsättning på den maktstrukturella ordning som genomsyrar våra samhällen och framför allt 'lyfter' vårt ekonomiska system till en 'förfinad' nivå i jämförelse med tidigare ekonomiska system.
Skulle den här kortfattade analysen av kapitalismens tillkomst stämma då, menar jag, innebär det att det skulle kunna gå att förutsäga vårt rådande ekonomiska system - från lokalt till globalt och därmed ett system som kräver tillväxt. En ekonomisk tillväxt som i längden kan förutses vara ohållbar.
Kan denna slutsats 'vetenskapligt' beläggas då borde det underlätta för oss att gå i svaromål "för en övergång till ekodemokrati".
Lite kort hur jag tänker inför frågan som togs upp i mitt förra mejl.
/Jan
Din fråga: "Kunde kapitalismen undvikas utifrån de historiska fakta som vi har att förhålla oss till?" skulle med hjälp av dina preciseringar: "När jag hänvisar till historiska fakta då avser jag maktstrukturella fakta i hur våra samhällen byggdes" och "våra samhällen på ett medvetet sätt byggs upp ifrån strukturell orättvisa och ojämlikhet", kunna formuleras som en fråga om möjlighet: Var det möjligt att undvika kapitalismen utifrån de maktstrukturella fakta vi har om hur våra samhällen på ett medvetet sätt byggdes upp ifrån strukturell orättvisa och ojämlikhet?
Ett samhällsbyggande är alltid ett resultat av en mängd olika mål, satta av en mängd individer, och det är inte nödvändigtvis så att dessa individer var medvetna om att dessa mål tillsammans innebar någon orättvisa eller nämnvärd ökning av ojämlikheten. Orättvisa förhållanden har kunnat uppstå ändå på grund av strukturella förhållanden, som i sin tur har kunnat uppstå av en mängd tillfälligheter i samverkan med då existerande regelverk (som naturligtvis i sin tur kan ha varit resultat av maktfullkomlighet av olika slag).
En annan fråga uppstår: Har det någon gång varit möjligt att undvika en utveckling mot kapitalism genom ett medvetet ingripande i de aktuella samhälleliga processerna?
Problemet här är att ett sådant ingripande förutsätter kunskaper om vad kapitalismen verkligen är, hur den fungerar och att den är något som bör undvikas. Så även om det teoretiskt har varit möjligt att hindra utvecklingen så har det inte varit det i 'praktiken' före 1800-talet, då kapitalismen redan var etablerad, eftersom de nödvändiga teorierna saknades.
Men hur är det nu – när vi har kapitalism sedan länge, historiska kunskaper om hur den har uppstått och om hur den, tillfälligt och lokalt, har kunnat stoppas samt en hel del, men tyvärr otillräckliga, kunskaper om alternativa ekonomiska och demokratiska system och, ännu mer otillräckliga, kunskaper om hur de kan hindras att urarta (och därför inte förväntar oss "ett rättvist och jämlikt samhälle"?
Nu tror jag att det handlar om både medvetandeförändring och praktik i växelverkan i en exponentiellt växande internationell process som ständigt måste studeras, balanseras och utvecklas med hjälp av de kunskaper som samlas in, bearbetas och förmedlas till det förhoppningsvis ökande antal som är aktiva i denna process.
/Bo
Intressant diskussion Bo!
"Ett samhällsbyggande är alltid ett resultat av en mängd olika mål, satta av en mängd individer, och det är inte nödvändigtvis så att dessa individer var medvetna om att dessa mål tillsammans innebar någon orättvisa eller nämnvärd ökning av ojämlikheten."
Nej självklart så var "dessa individer" omedvetna om "att dessa mål tillsammans innebar någon orättvisa eller nämnvärd ökning av ojämlikheten".
Hur förklaras det? Jo den då samhälleliga eliten levde och agerade utifrån övertygelsen att mänskligheten delades upp i - hur ska jag säga - 'övermänniskor' respektive 'undermänniskor'. Samhället formas därmed utifrån 'övermänniskans' övertygelse att 'undermänniskans' roll i samhället är att 'serva' den maktägande klassen. Det var alltså det 'normativa' sättet att strukturellt bygga samhällen. Historien visar oss åtskilligt av sådan strukturell uppbyggnad. Från antika slavsamhällen; rasåtskillnad; etniskt förtryck.
Fram till dagens 'moderna' samhälle där eliten köper arbetskraften i sin övertygelse att denna strukturellt mänskliga åtskillnad är det 'normativa' sättet att bygga samhällen. Helt omedvetna om att denna strukturellt mänskliga åtskillnad skapar orättvisa och ojämlikhet.
"Problemet här är att ett sådant ingripande förutsätter kunskaper om vad kapitalismen verkligen är, hur den fungerar och att den är något som bör undvikas. Så även om det teoretiskt har varit möjligt att hindra utvecklingen så har det inte varit det i 'praktiken' före 1800-talet, då kapitalismen redan var etablerad, eftersom de nödvändiga teorierna saknades."
Jag skulle vilja tillägga att den 'dåtida' utvecklingen var så fullkomligt inriktad på den 'normala självklarheten' av klasskillnader mellan människorna att detta omöjliggjorde allt som hade med rättvisa och jämlikhet att göra.
I och med att vår historiska utveckling ser ut på detta vis så, menar jag, faller det sig 'naturligt' att denna utveckling måste leda fram till dagens kapitalism.
En annan fråga som är intressant: Kunde mänskligheten undvika denna destruktiva utveckling eller kan man på något sätt komma fram till att vår destruktiva utveckling var omöjlig att förhindra?
Ja du har helt rätt i att det idag "handlar om både medvetandeförändring och praktik i växelverkan …."!
/Jan
– "Ja du har helt rätt i att det idag 'handlar om både medvetandeförändring och praktik i växelverkan ….'! [min fetstil]" Om man bortser från fortsättningen av citatet från det sista stycket i mitt förra mejl, så menar jag att detta (dvs. 'medvetandeförändring och praktik i växelverkan') är avgörande för all mänsklig samhällsutveckling, men ofta glömmer man bort (eller är inte medveten om) hur avgörande just växelverkan kan vara – inte sällan så avgörande att det är meningslöst (eller ointressant) att försöka avgöra vilken av de två orsaksslagen, 'medvetande' och 'praktik' (inklusive materiella konsekvenser av praktiken), som var den "yttersta" orsaken.
"Kunde mänskligheten undvika [vår historiska] destruktiva utveckling eller kan man på något sätt komma fram till att [denna] utveckling var omöjlig att förhindra?"
Vissa "destruktiva utvecklingar" kan naturligtvis ha haft rent materiella orsaker, ursprungligen fristående från både medvetande och praktik (som vulkanutbrott och stora meteoritnedfall), andra kan vara ett materiellt, oavsiktligt resultat av bl.a. mänsklig praktik (t.ex. översvämningar). Frågor (och svar) om vad mänskligheten kunde ha gjort måste handla om vilka mänskliga medvetandeförändringar (eftersom alla våra avsiktliga handlingar bara kan utgå från våra medvetanden) som hade varit möjliga under historiens lopp. Hur hade sådana förändringar kunnat fördelas mellan människorna i olika situationer? Och hur framgångsrika hade de kunnat vara? Jag tror (förstås) att en medvetandeförändring i riktning mot de rekommendationer om samarbete m.m., som bl.a. finns i 'Ekodemokrati', åtminstone hade ökat möjligheterna till en mindre destruktiv historisk samhällsutveckling en hel del (mer eller mindre beroende på de aktuella materiella förhållandena).
/Bo
"Medvetandeförändring och praktik i växelverkan" måste ha 'praktiserats' av den härskande klassen - för ett antal tusentals år sedan - som gjorde det möjligt att vår historia antog en sådan destruktiv utveckling, som ju pågår ända fram i vår tid.
Vem/vilka har haft möjligheten att genomföra en "medvetandeförändring" - under vår historias gång - som skulle kunna bryta denna destruktiva utveckling? Jag menar att 'folken' har befunnit sig i så starkt förtryck att detta 'totala' förtryck har omöjliggjort en brytning av vår destruktiva utveckling även om det hos 'folken' naturligtvis måste ha 'uppstått' insikter av "medvetandeförändring". Sådana "medvetandeförändringar" har ju också skett vid ett antal tillfällen men utan att kunna bryta den destruktiva utvecklingen på ett avgörande sätt.
"Medvetandeförändringar" har alltså i praktiken endast varit förbehållet den härskande klassen. Och av 'naturliga' skäl så har denna klass inte varit intresserade av att förändra den historiskt strukturella utveckling som alltså, i princip, varit oförändrad ända in i vår tid. Denna klass drar också därav en helt annan historisk analys av vår utveckling - man ser vår historiska utveckling istället som en konstruktiv/positiv utveckling.
Det totala förtryck som den härskande klassen utövade genom historiens lopp gör att jag kommer fram till "... att denna utveckling var omöjlig att förhindra", som svar på den fråga jag tidigare ställde.
/Jan
Ja, ”denna utveckling” var ganska säkert ”omöjlig att förhindra” för dem som hade ett intresse av att förhindra den. Men vi kan inte helt säkert avgöra om det då inte någon gång under historiens lopp hade varit möjligt för någon mycket kapabel grupp utanför den ’härskande klassen’ att påbörja en självförstärkande process som så småningom hade kunnat förhindra en destruktiv samhällsutveckling. Nu, med facit i hand, kan vi säga att, om det någon gång har funnits en sådan grupp (eller system av samverkande grupper) med sådana möjligheter, så kom en sådan process aldrig igång i tillräcklig omfattning för att bli historiskt registrerad som en trovärdig möjlighet till en positiv global samhällsförändring (t.ex. att Oktoberrevolutionen 1917 verkligen hade kunnat fortsätta som en global övergång till ekonomisk demokrati om bara några små missöden aldrig hade inträffat). Men nya fakta kan alltid dyka upp...
/Bo
Den maktstrukturella destruktiva samhällsutveckling som jag påstår påbörjades för ett antal tusentals år sedan, menar jag, får en avgörande betydelse för byggandet av vår samhällsstruktur. Skulle det i efterhand kunna gå att 'bevisa' sambandet mellan dåtidens destruktiva utveckling fram till dagens fortsatt destruktiva struktur så borde detta, på ett avgörande sätt, underlätta 'förändringsarbetet'.
Själv har jag aldrig stött på dessa tankar - att 'bevisa' sambandet - hos någon författare. Kanske du har gjort det Bo?
Jag vill även påstå att upprättandet av stater; religioners tillblivelse; det 'normativa' patriarkatet är resultatet av en destruktiv samhällsutveckling som bottnar i en 'tidig' maktstruktur byggd på orättvisa och ojämlikhet.
/Jan
"Skulle det i efterhand kunna gå att 'bevisa' sambandet mellan dåtidens destruktiva utveckling fram till dagens fortsatt destruktiva struktur så borde detta, på ett avgörande sätt, underlätta 'förändringsarbetet'." Vad man skulle kunna säga med någorlunda säkerhet är att samhällen med auktoritär struktur och destruktiv maktkamp har varit dominerande (när det gäller antal och kulturell påverkan) under flera tusen år före vårt århundrade. Och det är möjligt att denna dominans har bidragit till att det har varit svårare för andra, mindre auktoritära samhällsformen att utvecklas. Så mycket längre kan man kanske inte komma, eftersom det handlar om så komplexa förhållanden under så lång tid. Frågan är vilken praktisk nytta man skulle kunna ha av ett sådant konstaterande, dvs. att en viss dominans ökar sannolikheten för en fortsatt liknande dominans. Samma förhållande skulle också kunna gälla för icke auktoritära samhällen. Är det bara 'olyckliga tillfälligheter' för tusentals år sedan som har bidragit till att sådana samhällen är så sällsynta – om de ens existerar? Eller blir de alltid så bräckliga när de väl har etablerats att de aldrig blir långlivade. Kanske är det 'helt enkelt' för svårt att skapa hållbara icke auktoritära strukturer. Jag tror faktiskt att det är mycket svårare och att detta kan vara den viktigaste "orsaken" till att de är så sällsynta. De mest oundgängliga beteendetendenser som varje levande varelse har är sådana som ökar förmågan att överleva. De enklaste fallen är sådana som omedelbart ökar en individs överlevnadschanser utan hänsyn till andra individer och som därför i en grupp kan bidra till konkurrens mellan dess 'medlemmar'. På grund av olika styrkeförhållanden kan en makthierarki uppstå mer eller mindre spontant, där de som befinner sig högre upp i hierarkin har fördelar när det gäller att tillfredsställa sina behov (t.ex. genom att utnyttja individer längre ned i hierarkin). Det här kan vara enkla men stabila strukturer, som även kan uppstå bland 'högre' djurarter. I icke-auktoritära strukturer måste individer ta större hänsyn till andra individers behov (om de överhuvudtaget ska vara icke-auktoritära). Det kan visserligen bidra till större hållbarhet, men ställer också så stora krav på informationsflöden och utbildning, medvetna målsättningar m.m. att detta kan vara en ganska god förklaring till deras sällsynthet. En ökad medvetenhet om dessa krav, och förmåga att förverkliga dem, skulle kanske bästa fall kunna bidra till historiens största ökning av sådana strukturer. Men samtidigt står vi också inför en mängd av mänsklighetens allra svåraste problem – som antagligen bara kan lösas med hjälp av icke-auktoritära strukturer.
/Bo
"Kanske är det 'helt enkelt' för svårt att skapa hållbara icke auktoritära strukturer. Jag tror faktiskt att det är mycket svårare och att detta kan vara den viktigaste "orsaken" till att de är så sällsynta."
Jag ser det lite på det här viset:
Till att börja med så kan vi ju fastställa att människan är ett 'flockdjur'. Hon är alltså helt beroende av 'gruppen/samhället' för att kunna överleva. Ett sådant beroende talar ju 'logiskt' för att det krävs samarbete inom gruppen för att den ska kunna leva vidare.
Som jag ser det så talar det emot 'logiken' att vissa personer inom gruppen skaffar sig 'fördelar' gentemot gruppen, som helhet. En sådan strukturell 'orättvisa', menar jag, kommer att försvaga gruppen på sikt.
Men nu är det ju ändå så att den samhälleligt strukturella orättvisan blev den dominerande strukturella formen, som då etablerades för tusentals år sedan. Till sin 'hjälp' för att kunna behålla och fortsätta med denna strukturella orättvisa såg den då härskande klassen till att 'bygga ut' en 'våldsapparat' som på sitt sätt garanterade en fortsatt bibehållen maktstruktur. Med denna 'våldsapparat' kunde sedan samhällseliten dels underkuva sitt 'eget folk' och dels gå ut i krig mot angränsande samhällen.
Även när det nu är så att det är dessa destruktiva samhällsstrukturer som har 'överlevt' och 'överlevt' ända in i vår tid så betraktar jag dessa strukturer som ohållbara.
Vad är det för samhällen som dessa strukturer har lämnat efter sig? Inte kan det vara hållbart när människorna i dessa samhällen lever sina liv i krig och elände, med allt vad därtill tillkommer?
Ändå är det dessa destruktiva samhällen som har tagit oss hit! Hur kan detta förklaras? Kanske, som du skriver, att den "destruktiva maktkampen" blev så dominerande i den strukturella utformningen att den på sätt och vis blev omöjlig att förändra. Att denna "destruktiva maktkamp" ändå visar sig vara ohållbar det får vi ju nu, i vår tid, bevisat av kända skäl.
/Jan
Ja, visst är mänskligheten helt beroende av samarbeten – både inom och mellan grupper av olika storlek och med olika uppgifter beroende på en mängd olika omständigheter. Men ändå kan olika slag av konkurrens och korruption ofta pågå samtidigt i en samarbetande grupp, så att det faktiskt händer att "vissa personer inom gruppen skaffar sig 'fördelar' gentemot gruppen, som helhet". Det kan visserligen försvaga gruppen, men skulle ändå kunna innebära en förstärkning av livsvillkoren hos just dem som skaffat sig 'fördelar', vilket – särskilt om dessa aktiviteter inte har krävt någon komplicerad organisering – kan förklara varför de förekommer. Vilket samhälle som helst, som är någorlunda stabilt, tack vare dess samarbetande sociala och ekonomiska strukturer, kan överlagras av andra strukturer som ger särskilda fördelar åt vissa av samhällets medlemmar (så som beskrevs ovan). Genom att utnyttja de stabila strukturerna – utan att själva behöva vara lika stabila – kan dessa strukturer snabbt växa som ett slags överlagrade parasiter på de tidigare stabila strukturerna och få dem att försvagas något, vilket skulle kunna utnyttjas av framgångsrika individer bland de överlagrade konkurrerande strukturerna, t.ex. genom att successivt omforma de tidigare stabila strukturerna efter sina (troligen auktoritära) intressen (Hitler är väl det värsta exemplet). Ett tyvärr ganska aktuellt fenomen som samtidigt skulle kunna vara en förklaring till varför auktoritära förhållanden är så dominerande i historien. – Ett viktigt ämne att diskutera är då förstås vad ett samhälle kan göra för att förhindra detta...
/Bo
Några ytterligare funderingar:
Att våra samhällen ser ut som dom gör - det vill säga strukturellt formade utifrån maktambitioner som måhända omedvetet resulterat i sönderfallande samhällen - är mer sannolikt än att våra samhällen skulle ha formats på ett rättvist och jämlikt sätt.
Är inte detta konstaterande rätt anmärkningsvärt? Det får ju en att anta att den destruktiva utveckling som mänskligheten har upplevt fram till idag kan betecknas som 'normativ'. Denna 'normativa' utveckling finner då 'stöd' i vårt rådande ekonomiska system - kapitalismen. Kapitalismen kan därför klassas som ett 'normativt' ekonomiskt system. Alltså ett ekonomiskt system som 'överträffar' andra ekonomiska system - om man får tro samhällseliten.
Vår fortsatta destruktiva strukturella utveckling följer därmed den 'normativa' banan som vår historia en gång 'stakade ut'.
Det är nästan som att man skulle kunna tro att vår 'normativa' historia vore förutbestämd - med tanke på den senaste diskussionen!
/Jan
Ett försök till svar:
I mitt förrförra mejl skrev jag att jag tror att "det är mycket svårare [att skapa hållbara icke auktoritära strukturer /än auktoritära strukturer/] och att detta kan vara den viktigaste 'orsaken' till att de är så sällsynta". Jag tror alltså att auktoritära strukturer kan uppstå spontant som ett resultat av individers strävanden att tillfredsställa sina individuella behov. De individer i en grupp som lyckas bäst med detta (så att det blir tydligt för andra gruppmedlemmar) kan nog därigenom få en dominerande roll i gruppen utan att några (gemensamma) beslut behöver fattas om detta. En icke auktoritär, demokratisk struktur kan nog uppstå 'spontant' i t.ex. en familjestruktur med nära samverkande individer, bl.a. hänsynsfulla föräldrar. Men större grupper kräver ett mera planerat gemensamt beslutsfattande och mer omfattande tillitsskapande åtgärder. Om detta inte görs i tillräcklig utsträckning (större grupper ställer större krav, t.ex. på ett utbildningssystem) så tror jag risken är stor att individuella, spontant uppkomna behov, och konkurrens om att tillfredsställa dem, i värsta fall kan komma att dominera gruppen så mycket att den riskerar att bli alltmer auktoritär. Att alltså en utveckling mot en auktoritär struktur lättare uppstår spontant, och kanske just därför har fått sådana strukturer (åtminstone i större format) att bli vanligare än icke-auktoritära strukturer, kan förstås också ha bidragit till att de betraktas som 'normala' och därför också 'normativa', dvs. eftersträvansvärda. Men det är ju i själva verket de icke-auktoritära, demokratiska strukturerna som särskilt bör eftersträvas, både för att de är svårare att åstadkomma och för att de (bevisligen) får människor att må så mycket bättre. Utan en sådan strävan (och den har bevisligen varit helt otillräcklig under historiens gång) så skulle förstås det destruktiva i vår historia kunna uppfattas som förutbestämt. Men den hade alltså inte behövt vara så destruktiv om goda kunskaper om, och erfarenheter av, demokrati hade funnits tidigare . /Bo
Det är mycket möjligt att ditt resonemang håller och det är nog troligt att det håller när vi ser tillbaka på historien ett antal hundra år. Men när jag spekulerar kring den strukturella utvecklingen då vill jag nog röra mig tillbaks ett antal tusen år, kanske så långt tillbaks som innan den strukturella utvecklingen definitivt tog en destruktiv vändning.
Den tidiga människan, vill jag nog påstå, hade intuitiva kunskaper om demokrati - vilket alltså bör liknas med 'sunt förnuft' och 'logik' - eftersom det handlar om att gruppen/samhället ska kunna leva vidare. Individuella behov kan knappast i en sådan utsatt miljö göra sig tillkänna över gruppens behov. Demokrati och rättvisa i alla lägen, menar jag, är vad som gäller för alla gruppmedlemmar.
Att det sedan - ett antal tusentals år senare - urartade i en destruktiv utveckling är ju känt. Vad som riktigt iscensatte en sådan förödande utveckling är kanske omöjligt att få svar på men att utvecklingen tog den här 'vändningen' kan nog bevisas.
Från att ha varit ett rättvist strukturellt uppbyggt samhälle under åtskilliga tusentals år så antog den fortsatta strukturella uppbyggnaden formen av en tilltagande destruktiv utveckling som fortsätter in i vår tid. Skulle kanske tro att den tidiga rättvisa strukturen överträffar vår sena destruktiva struktur med åtskilliga tusentals år.
Naturligtvis är detta spekulationer men jag menar att det finns 'vetenskapliga fakta' som tyder på att människan - fram till det att hon blev 'bofast' - levde sitt liv i 'harmoni' med naturen och sina medmänniskor.
Nu för tiden behöver vi 'återupptäcka' demokratin och rättvisan och på den vägen söka få våra samhällen i 'harmoni och balans'!
/Jan
"Den tidiga människan, vill jag nog påstå, hade intuitiva kunskaper om demokrati ..." Ja, jag var nog lite otydlig när jag skrev "En icke auktoritär, demokratisk struktur kan nog uppstå 'spontant' i t.ex. en familjestruktur med nära samverkande individer". Även för tusentals år sedan kan det förstås ha funnits större grupperingar än familjer med demokratiska, både evolutionärt och erfarenhetsmässigt grundade, traditioner. Men en utvidgning av hållbara demokratiska relationer till större grupper, som till att börja med inte har så nära relationer, kan kräva så mycket 'utprövningsarbete' m.m., att auktoritära strukturer, som mera direkta resultat av konkurrens, i stället har kommit att dominera i historien. Det kan ju vara både enklare och mer kortsiktigt tillfredsställande för en vinnare i en konkurrenssituation att med mer eller mindre våldsamma metoder åstadkomma en auktoritär struktur. De stora 'flodkulturerna' (i t.ex. nuvarande Kina, Indien och Egypten) för tusentals år sedan var antagligen ganska auktoritära, men ändå stabila (kanske bortsett från olika regimförändringar) eftersom bl.a. produktionen av livsförnödenheter genom olika uppfinningar var så effektiv att den möjliggjorde en avancerad arbetsfördelning som accepterades av resten av befolkningen (säkert, åtminstone delvis, genom våldsutövning). Men samtidigt skapades förstås klyftor, både internt och mellan dem och resten av världen – en värld som måste ha bestått av både små, mer eller mindre nomadiserande, folkgrupper med icke-auktoritära strukturer (kanske delvis konkurrerande med varandra) och större grupperingar med mer bofasta människor och mer auktoritär struktur. I denna situation, med en successivt ökande befolkning på många ställen (inte minst i de rika bofasta kulturerna) finns det många möjligheter till olika konflikter med krav på snabba beslutsprocesser, vilket inte gynnar en demokratisk utveckling. Men det hindrar naturligtvis inte att det också kan ha funnits lugnare platser där en utveckling mot mera demokrati faktiskt kan ha förekommit under en lång tid, och där människor har haft ett bättre liv än på andra ställen – för att till slut ändå ha krossats av mera våldsamma, auktoritära kulturer när dessa har behövt större utrymme.
"Skulle kanske tro att den tidiga rättvisa strukturen överträffar vår sena destruktiva struktur med åtskilliga tusentals år." Sedan mänskligheten spridits åt olika håll i världen (troligen ursprungligen från Afrikanska kontinenten) så måste många grupper av geografiska skäl ha blivit ganska isolerade från varandra. Denna spridning måste (bl.a. på grund av jordens storlek) ha tagit tillräckligt lång tid för att ganska olika kulturer med olika språk måste ha utvecklats. Till en början måste det ha handlat om mindre grupper som kan ha haft stora möjligheter att utveckla sin kultur ganska ostört av andra kulturer och därför kunnat utveckla mycket välfungerande former av demokrati. Det största problemet för oss – som mänskligheten aldrig har haft tidigare – är att knyta ihop en värld, full med svåra, av kapitalismen 'universaliserade', konflikter, till en enda fungerande demokrati – med regionala, ömsesidigt solidariska självstyren. För detta behövs en kamp som även den är universaliserad och delvis överlagrad på den existerande kapitalismen så att denna så småningom oskadliggörs genom en integrerande omvandling av denna till ett system av ekonomisk demokrati och, i förlängningen, 'ekodemokrati' (ekologisk ekonomisk demokrati). Dessutom har vi nu en, på det existerande dysfunktionella systemet överlagrad utveckling, som går åt rakt motsatt håll, och med stor fara för en eskalering av militärt våld – just när vi som allra minst behöver det. Vad kan vi göra mot det?
/Bo
Publicerad i kategori Samhälle, politik
onsdag 4 september Politiska diskussioner 20
"Konkurrens - som problematisk drivkraft!"
En mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien
”Varför uppstår det troligtvis ’en ny konkurrens om makt’ [Efter exempelvis en ’kollaps på grund av missväxt och hungersnöd’]?”
Det enkla svaret är: ’i bristsituationer’ – vilket måste utvecklas eftersom det finns olika slag av bristsituationer, t.ex. psykosociala resp. materiella. De rent (psyko-)sociala bristsituationerna skapas av sociala traditioner och föreställningar om makthierarkier, som innebär att eftertraktade sociala positioner endast tilldelas ett fåtal. Sådana konkurrensskapande sociala bristsituationer kan alltid undvikas eller minskas genom demokratisk organisering – men det har säkert varit mycket sällsynt i brist på trovärdiga alternativ.
/Bo
Att en "demokratisk organisering" är själva 'fundamentet' för att finna 'lösningar' på de "bristsituationer" som du räknar upp, anser jag naturligtvis som helt grundläggande. "De rent (psyko-)sociala bristsituationerna skapas av sociala traditioner och föreställningar om makthierarkier …"
Här menar jag att "sociala traditioner och föreställningar om makthierarkier" har tillkommit just eftersom 'samhället' har - hur ska jag förklara det - 'normaliserat' dessa "makthierarkier". Makten har 'tagits' och genom historiens lopp blivit en 'normaliserad' "tradition". Alltså, menar jag, går det inte att "skapa" en "tradition om makthierarkier". En "makthierarkies tradition" tillkommer, menar jag, genom våld - med allt vad det innebär - och saknar därmed alla former av "demokratisk organisering".
"De materiella bristsituationerna", anser jag, är underordnade de "(psyko-)sociala bristsituationerna" helt enkelt beroende på att "makthierarkiernas" strukturella utformning är sådan att "demokratisk organisering" har omöjliggjorts. Som historien visar så är det alltid 'folken' som lider 'materiell brist'.
"Allvarliga bristsituationer …. så att konkurrens för att uppnå höga sociala positioner med goda materiella villkor har uppfattats som nödvändig …."
Ja och det kan ju liknas med den tid vi lever i nu! Alltså att det betraktas som helt 'normativt' att konkurrera "för att uppnå höga sociala positioner med goda materiella villkor" - och som du skriver också nödvändigt.
/Jan
”Makten har ’tagits’ och genom historiens lopp blivit en ’normaliserad tradition’. [Det går] inte att ’skapa’ en ’tradition om makthierarkier”. En ’makthierarkisk tradition’ tillkommer … genom våld … och saknar därmed alla former av ’demokratisk organisering’.”
Samma ömsesidiga orsaksrelation finns antagligen mellan materiella bristsituationer och (psyko)sociala bristsituationer. Det är alltid ”folken” som lider mest av materiell brist. Men både materiella och sociala missförhållanden kan, som jag ser det, vara primära (alltså ’överordnade’ eller ’grundläggande’) orsaker till bristsituationer.
/Bo
Begreppet - "tillkommer genom" - låter bättre, i mina öron. Du redde ut detta på ett 'galant' sätt! "Odemokratisk konkurrens", skriver du längre ned i texten. Jag vill absolut inte 'hacka' på dig, men när vi ändå är inne på begrepp så funderar jag över begreppet "odemokratisk konkurrens". Jag ställer frågan: Kan konkurrens (i betydelsen 'samhällsbyggande välfärd') vara demokratisk? För det är väl 'samhällsbyggande välfärd' som ska vara prioriteringen för alla våra samhällen?
/Jan
"Kan konkurrens [när det handlar om att bygga ett välfärdssamhälle(?)] vara demokratisk?" Har jag uppfattat dig rätt i min inkopierade hakparentes? I vilket fall som helst, så håller jag med om att mitt uttryck "Odemokratisk konkurrens" kan vara missvisande. Det var menat som en förstärkning av det odemokratiska i en maktsituation som uppkommit genom konkurrens. Men samtidigt menar jag att 'konkurrens', utan att vara demokratisk i sig, måste kunna finnas som tillfälliga element (uppkomna spontant eller genom demokratiska beslut) även i en demokrati. Sådana element är visserligen odemokratiska (i sig) men ändå, i viss mening, 'demokratiska' om de har uppstått och kontrolleras med demokratiska metoder. Det gäller förstås att vara försiktig med "konkurrensutsättning" – men att inte alls tillåta det skulle nog vara kontraproduktivt. Vi måste i stället lära oss att hantera uppkomna konkurrenssituationer så att de inte hotar de demokratiska delstrukturer som förhoppningsvis finns i varje situation. (Man kan då behöva urskilja olika kulturella 'överlagringar'.)
/Bo
Jodå, du har uppfattat mig rätt! Det finns mycket att resonera om när det gäller 'elementet' konkurrens. Och i vår kapitalistiska marknadsekonomi så är ju konkurrensen helt avgörande. Man kan säga att 'allt' går ut på att konkurrera. Den som 'vinner' gör det på bekostnad av 'förlorarna'.
När det gäller att "bygga ett välfärdssamhälle" - vilket alltså bör vara varje samhälles främsta prioritet - kan jag inte se någon anledning till att det ens finns "tillfälliga element" av konkurrens. Idag konkurrerar vi alla om 'marknadsandelar' för att överhuvud taget kunna överleva. Och detta är, som vi vet, själva 'drivkraften' i vårt ekonomiska system. Konkurrensen leder alltså till orättvisa just för att den 'skapar' vinnare respektive förlorare. Denna strukturella ordning är, som vi också vet, ohållbar i längden.
Jag menar att ekonomisk konkurrens kommer att sakna alla möjligheter att göra sig gällande i en ekonomisk demokrati. Man kan förenklat ställa frågan så här: Varför konkurrera om du ändå inte tjänar någonting på det? I grunden handlar det ju om ägandet av kapitalet. Är det jag som privatperson som ska äga eller är det vi alla i samhället som ska äga - alltså äga det som vi alla producerar? Svårare än så är inte 'problemet'. Jag kan inte se att den ekonomiska 'problematiken' kring konkurrensen har med annat att göra än med 'ägandet'.
/Jan
"När det gäller att 'bygga ett välfärdssamhälle' ... kan jag inte se någon anledning till att det ens finns 'tillfälliga element' av konkurrens." Du kan förstås ha rätt i att det inte finns någon anledning till att bygga ett välfärdssamhälle så att det finns 'element' av konkurrens i det. Men sådana "element" (jag använde det ordet för att ange en åtskillnad mellan det avsedda samhället och den eventuella konkurrensen) av konkurrens (i den allmänna betydelsen "kamp eller tävlan, ofta mellan mer el. mindre jämbördiga parter" enligt Svensk Ordbok) kan alltid uppstå oavsiktligt i situationer där någras strävan efter ett visst mål av någon tillfällighet hindras av andras strävan efter samma mål. Detta mål skulle till exempel kunna vara en (laglig eller olaglig) tillgång till något som (åtminstone uppfattas som något) som ökar ens chans till överlevnad. Det skulle t.ex. kunna vara någon medicin som genom ett (dåligt men ändå demokratiskt) beslut tillverkats i alltför liten mängd. Det blev komplicerat – men bra att du reagerade på det jag skrev! Jag menar helt enkelt att man inte kan bortse från att konkurrens (i den allmänna betydelsen) skulle kunna uppstå även i den mest perfekta ekodemokrati, och att man alltså måste vara beredd på att hantera sådana situationer så att de demokratiska strukturerna inte skadas. Oskyldigare former av konkurrens (om de inte, som i vårt samhälle, går till överdrift) kan ju vara sportevenemang eller andra tävlingar med någon form av belöning. Det kan nog dröja länge innan intresset för sådant har försvunnit som en slags 'kapitalistisk kulturell överlagring'.
/Bo "Oskyldigare former av konkurrens..." har jag ingenting emot. Det får man nog betrakta som ett 'normalt' beteende mellan människor. Utan det är ju först när konkurrensen handlar om 'liv' eller 'död' - när människor på grund av den strukturella utformningen tvingas att konkurrera mot varann för att kunna överleva - som i dagens kapitalistiska samhällen där konkurrensen bryter ned 'välfärden' och på så sätt framkallar ett samhälleligt sönderfall. Denna uppfattning tycker jag mig förstå att vi delar, du och jag. Som sagt, det är mycket att diskutera när det gäller konkurrens. Om man funderar över frågan: att bygga samhällelig 'välfärd' så är det, på sitt sätt, ganska fascinerande att se hur diametralt skilda synsätt som man kan ha till konkurrens. Rent förnuftsmässigt betraktar jag det som självklart att samhällelig 'välfärd' kräver samarbete mellan människor. Alltså innan vi 'kopplar' in en marknadsekonomi i problematiken. Jag skulle tro att de flesta resonerar på ett liknande sätt inför en sådan fråga.
Men eftersom vi nu lever i en kapitalistisk marknadsekonomi så är ju konkurrensen en av 'huvudingredienserna' i denna vår ekonomi vilket gör att ett 'förnuftsmässigt betraktande' av frågan blir, på sätt och vis, omöjligt. Vår rådande marknadsekonomi kan ju inte 'ställa om' till en ekonomi som bygger på samarbete. Resultatet av detta dilemma blir ju att samhället sönderfaller och där konkurrensen alltså är av avgörande betydelse.
Märkligt att begreppet konkurrens har blivit så omhuldat och rent av 'välsignat' av vår samhälleliga elit. Samtidigt är det ju inte så märkligt ur ditt och mitt perspektiv, när vi analyserar sammanhangen.
/Jan
Nej, I brist på demokrati (i den ”heliga”, obegränsade, äganderättens namn) framstår lätt ekonomisk konkurrens som det enda skyddet mot alltmer auktoritära förhållanden – genom möjligheten att ”rösta med fötterna” mot företag som missbrukar sin begränsade frihet för att klara sig i konkurrensen med andra företag. Men den möjligheten minskar i takt med kapitalets ökande koncentration – och gradvis vänjer man sig vid alltmer auktoritära förhållanden, vars representanter man i stället tacksamt tar emot hjälp av när det gäller att försvara sig mot dem som har råkat allra mest illa ut som ett resultat av konkurrensen.
Konkurrensen skulle ”öka mångfalden” sades det. Visst, en mängd konkurrenssituationer uppstod i början av ”frisläppandet” på 1980-talet. Men det karakteristiska för konkurrens är ju att den brukar avse maximering av endast en eller ett fåtal variabler på bekostnad av en mängd andra som, för att ge framgång i konkurrensen, är mer eller mindre irrelevanta – men som kan vara samhällsviktiga på en mängd andra sätt och som på grund av konkurrensen försummas. Väl utvecklade samarbeten brukar både kräva och gynna de rakt motsatta förhållandena – alltså både mångfald och, naturligtvis, demokrati. /Bo
När det gäller konkurrens och ägande så utspelar sig följande scenario återkommande, 'inom' mig:
"Vi tänker oss att vi är ombord på ett stort fartyg och att detta fartyg förliser mot en 'öde' ö. Vi är ungefär 1000 individer som råkar ut för denna förlisning. Vi är ungefär jämt fördelade könsmässigt och åldersmässigt. Man kan alltså säga att vi representerar ett samhälle. Vi alla lever våra liv utifrån dagens rådande ekonomiska system - kapitalismen. Genom våra liv har vi lärt oss vad som gäller i denna vår rådande marknadsekonomi, för att kunna överleva.
Men nu har vi alltså - vi tusen personer - blivit strandsatta på en 'öde' ö. I våra personliga tillhörigheter så har vi mängder med bankkort och kreditkort samt kontanter, som uppskattningsvis kan värderas till åtskilliga miljoner. Och plötsligt blir vi medvetna om att dessa 'värden' är helt värdelösa. Efter ett tag går det också upp för oss att vi troligtvis måste leva resten av våra liv på denna ö. Olika omständigheter har gjort att någon 'räddning' utifrån i princip är omöjlig.
Vi tusen individer inser att vi måste bygga någon form av samhälle, där vi kan få en dräglig möjlighet att leva vidare. Eftersom vi alla har kapitalismens 'regler' i våra 'bakhuvuden' så upptäcker vi snart att dessa 'regler' inte kommer att fungera här på ön. Ska vi alla kunna få till ett någorlunda drägligt leverne då förstår vi att det enda tänkbara alternativet är samarbete. Med egna arbetsinsatser och unika färdigheter hos var och en, så lyckas vi, efter många 'om och men', få till ett samhälle som vi alla känner oss tillfreds med."
/Jan
Ett utmärkt scenario, Jan, att utgå från [något redigerat]: "Vi tusen individer inser att vi måste bygga någon form av samhälle, där vi kan få en dräglig möjlighet att leva vidare. ... vi ... har [kapitalismens] 'regler' i våra 'bakhuvuden' [men] upptäcker ... snart att dessa 'regler' inte kommer att fungera här på ön. ... det enda tänkbara alternativet är samarbete."
Även en social struktur som bygger på samarbete kräver ett allmänt accepterat (inte alltför frihetsinskränkande) regelverk för att fungera tillräckligt förutsägbart för att gemensamma, demokratiska, beslut ska kunna förverkligas. Den första åtgärden i den här situationen måste då vara att i en 'dialektisk' process välja och/eller utveckla samt sprida idéerna och slutligen, tillsammans med 'tillräckligt många', komma överens om att införa ett grundläggande sådant regelverk. Därefter behövs först och främst en 'lagom omfattande' social struktur bestående av engagerade samhällsmedlemmar som tillsammans lär sig att fungera i enlighet med detta regelverk, där en viktig uppgift bland annat är att lära resten av samhällsmedlemmarna hur regelverket fungerar, men också att ta emot och förmedla idéer om förbättringar av det redan fungerande regelverket. Det är då viktigt att detta stimulerar till – och är öppet för – sådana förändringar (som kan införas genom demokratiska beslut). Det kan naturligtvis vara bra att utgå från redan existerande och delvis redan utprövade idéer, t.ex. de som 'Ekodemokrati' i appendix bygger på – särskilt eftersom många tankar och vanor från det kapitalistiska samhället fortfarande kan finnas kvar hos de allra flesta.
/Bo "Även en social struktur som bygger på samarbete kräver ett allmänt accepterat (inte alltför frihetsinskränkande) regelverk för att fungera tillräckligt förutsägbart för att gemensamma, demokratiska, beslut ska kunna förverkligas."
Ja visst är det så! Och jag tänker mig att "ett allmänt accepterat regelverk" kommer att 'mejslas' fram - om inte omgående så efter en viss tid - efter liknande kollapsande scenarion. Eftersom vi alla bär 'oket' av kapitalismen inom oss så är det naturligtvis särskilt nödvändigt att "ett allmänt accepterat regelverk" utformas genom "demokratiska beslut", och vidare för att "demokratiska beslut ska kunna förverkligas".
Jag har svårt att se att kollapsande scenarion - och då tänker jag mig vårt rådande kapitalistiska systems framtida globala kollaps - kan utvecklas på ett annorlunda sätt än som beskrivs ovan. Men kanske har jag en alltför 'välvillig' inställning till allas vår förmåga att forma en "social struktur som bygger på samarbete"? Ett kollapsande scenario bör ju ändå 'säga' oss att någonting högst 'betydelsefullt' i scenariot innehåller grundläggande 'felaktigheter'.
Vi - som är kapitalismkritiska - är införstådda med dessa grundläggande 'felaktigheter' men tyvärr vill jag nog påstå att det globala kapitalistiska systemet först måste kollapsa innan vi kan forma ovanstående "sociala struktur". (Nu kom jag in på den diskussion som vi tidigare har gått igenom på ett bra sätt.)
/Jan
"... det globala kapitalistiska systemet [måste först] kollapsa innan vi kan forma ['en social struktur som bygger på samarbete']. (Nu kom jag in på den diskussion som vi tidigare har gått igenom på ett bra sätt.)"
Det skadar inte att ta upp 'övergångsproblematiken' igen, eftersom den är så avgörande för alla människors och andra levande varelsers framtid och så oerhört komplicerad och svårlöst. Dessutom kan den betraktas på många olika sätt med uppmärksamhet på olika överlagrade 'ekosociala' strukturer som interagerar med varandra. Det största delsystemet, det globala ekologiska systemet, utnyttjas bl.a. av ett delsystem inom det mänskliga sociala delsystemet, 'kapitalismen', som bl.a. utnyttjar (och har format efter sina 'huvudaktörers', 'kapitalisternas', behov) ytterligare ett delsystem: 'penningsystemet', som används av oss alla. Eftersom (framför allt) de kapitalistiska delstrukturerna inom detta globala system hotar att förstöra livsvillkoren för en mängd värdefulla strukturer (inte minst för oss själva) långt innan dessa kapitalistiska strukturer har förstört villkoren för sin egen existens, så bör vi redan nu göra vad vi kan för att minska detta omedelbara hot. Jag har försökt ge en bild av hur komplicerade våra livsvillkor är genom att använda de väldigt allmänna begreppen (del)struktur och (del)system som, för att få plats i vår världs begränsade utrymme måste överlagras på varandra. Varje delsystem kan sägas ha sina egna speciella orsaksrelationer, som man bör känna till när man vill påverka dem så som man önskar. Vissa delar av varje människas medvetande kan t.ex. sägas vara delar av den kapitalistiska strukturen, som det kan vara bra att känna till när när det gäller att minska sin delaktighet i den. Vissa kunskaper om t.ex. företagande som man kan ha fått genom de kapitalistiska strukturerna kan också vara användbara när det gäller att i stället skapa nya, demokratiska strukturer. Då gäller det verkligen att vara uppmärksam på hur de nya strukturerna har överlagrats på de gamla (dvs. hur man utnyttjar de gamla kunskaperna på ett nytt sätt). Ett svårt arbete i vårt nuvarande samhälle, men i den mån man (nästan) lyckas är det möjligt att man senare kan ha stor nytta av de nya överlagringarna när de kan få en annan funktion i en ny samhällsstruktur. Det här är svårt, och naturligtvis ännu svårare i verkligheten, men jag tror att det är viktigt att inte blunda för svårigheterna. – Och vår gamla diskussion kan utvecklas hur långt som helst!
/Bo
En bra redogörelse över "övergångsproblematiken"!
Texten får mig att reflektera över hur olika vi och etablissemanget ser på orsakssambanden till det sociala förfallet – såväl globalt som lokalt – vilket ju då får till följd att 'lösningar' på det sociala förfallet – enligt vårt sätt att betrakta problematiken – leder helt fel. Jag menar, den etablerade politiken förstärker det sociala förfallet vilket, enligt mig, beror på att politiken saknar insikt i orsakssambanden. Vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom jag hävdar att de politiska besluten är underställda de rådande marknadsekonomiska besluten. Bara det säger oss att vi lever långt ifrån begreppet 'demokrati'. Observera – i det här sammanhanget – hur den politiska eliten ständigt lovsjunger vår 'odiskutabla demokrati'.
Etablissemangets 'lösningar' av det sociala förfallet leder därmed till att problematiken 'individualiseras', vilket får till följd att människa ställs mot människa. Hur mycket än etablissemanget förnekar en sådan utveckling – 'människa mot människa' – så är det ändå denna 'lösning' som blir den konkreta följden av en politik som saknar insikten i orsakssambanden.
Orsakssambanden finns ju – som vi vet – att söka i "det mänskliga sociala delsystemet, kapitalismen". När således samhället och i synnerhet dess elit saknar förståelsen för orsakssambanden till det sociala förfallet då förstärks ju bara den destruktiva utvecklingen mot samhällelig kollaps.
Alltså är insikten om orsakssambanden helt avgörande i vilka "delsystem" vi än tar oss an!
/Jan
"... den etablerade politiken ... saknar insikt i orsakssambanden. ... Etablissemangets 'lösningar' av det sociala förfallet leder ... till att problematiken 'individualiseras', vilket får till följd att människa ställs mot människa."
Ja, så är det! – och man kan fråga sig varför en sådan insikt saknas hos "den etablerade politiken". Kanske finns en del av förklaringen på individnivå (för ovanlighetens skull i våra resonemang). Politikerna är ju människor – som ofta är måna om sina privilegier – och att kritisera just de förhållanden som garanterar dessa privilegier gör man nog inte så gärna (även om insikten skulle finnas). Säkrast att endast hålla sig på individnivå, där det kan vara lätt – och ofta politiskt framgångsrikt – att använda sig av (ibland känslomässiga) argument riktade mot grupper (inte system) av individer och mot deras personliga egenskaper (ofta så "oskyldigt" som att se dem som förlorare i konkurrensen). Inget ont (för tillfället) om dessa politiker (de flesta går inte lika långt när det gäller känslomässiga argument som de värsta bland dem) – det politiska urvalet och komplicerade (bl.a. ekonomiska) mekanismer ställer just sådana (olika långtgående) krav på politikerna – om de inte vill förlora sin ställning. Och för att undvika 'intellektuell dissonans' kan man förtränga alla tankar om att ens position kan vara en 'produkt' av ett orättvist system. Det är lättare att se sig som "vinnare" i ett system som inte kan eller bör förändras.
/Bo
En viktig orsak till den - som eliten hävdar - 'framgångsrika' kapitalismen måste därför också bestå i att "den etablerade politiken", i princip aldrig, kritiserar vårt kapitalistiska system. Och man kan ju undra varför detta aldrig sker när det, vill jag påstå, bevisligen går att visa systemets ökande destruktiva utveckling?
Mitt svar på denna fråga är: att "den etablerade politiken" är underställd kapitalismens beslutsprocesser. Man kan också se det som att "den etablerade politiken" ingår i den kapitalistiska strukturella utformningen. Vilket - om nu denna analys stämmer - borde innebära att vår så kallade 'politiska demokrati' i själva verket bara har funktionen som ett 'vackert skyltfönster' åt vårt rådande ekonomiska system. Jag har svårt att kunna se någon annan funktion - än den här - för "den etablerade politiken".
"Politikerna är ju människor – som ofta är måna om sina privilegier – och att kritisera just de förhållanden som garanterar dessa privilegier gör man nog inte så gärna (även om insikten skulle finnas)."
Därför skulle jag rent av vilja påstå att "den etablerade politiken" i grund och botten är korrumperad. Vilket innebär att den i praktiken är 'köpt' av den ekonomiska eliten.
"Pengar är makt", var det väl någon som sa!
/Jan
"... 'den etablerade politiken' är underställd kapitalismens beslutsprocesser." Ja, men "den etablerade politiken" är inte formellt underställd de kapitalistiska beslutsprocesserna, där i första hand ledningarna i aktiebolag är underställda deras styrelser som i sin tur är valda av aktiemajoritetens innehavare för att tillgodose deras krav på maximal vinstutdelning och konkurrensförmåga. Hur det kapitalistiska systemet som helhet utvecklas beror på vad som händer i konkurrensen mellan de ingående företagen. Eftersom alla dessa har vinstmaximering som grundläggande mål, men har olika produktionsinriktning som medel för att uppnå detta, så har systemet en "inbyggd" tendens att öka produktionen, eftersom detta generellt ger en ökad vinst, men samtidigt finns det ingen medveten styrning, fri från slumpmässighet, av produktionens inriktning i systemet som helhet. Inga aktörer inom detta system har på grund av konkurrensen en sådan möjlighet (så länge det inte behärskas av ett dominerande monopolföretag). Systemet måste påverkas utifrån genom olika regleringar, och det är den roll som politikerna har. Men deras möjligheter till styrning av systemet är också mycket begränsade av en mängd faktorer: av systemets inneboende svårberäknelighet, av hur penningsystemet är uppbyggt, av starka aktörer inom det kapitalistiska systemet, som kan hota med oönskade åtgärder inom systemet om politikerna inte anpassar sig efter den starka aktören vilja (sådana aktörer kan naturligtvis också rikta sig direkt till vissa politiker med "belöningar" av skilda slag för önskade politiska beslut – alltså helt enkelt korruption). Politikerna fungerar på så sätt som 'redskap' för de mäktigaste kapitalisterna – särskilt när en hög grad av kapitalackumulation (dvs. ojämlikhet) har skett (vilket kan betraktas som systemet andra inneboende 'mål' tillsammans med produktionstillväxten). Det är inom ramen för detta som dessa kapitalister kan skaffa sig en oproportionerligt stor makt, både direkt ekonomiskt och över politiker.
/Bo
"Politikerna fungerar på så sätt som 'redskap' för de mäktigaste kapitalisterna – särskilt när en hög grad av kapitalackumulation (dvs. ojämlikhet) har skett (vilket kan betraktas som systemet andra inneboende 'mål' tillsammans med produktionstillväxten)."
Vi uttrycker oss på lite olika sätt, vilket jag tycker är bara bra, men samstämmigheten går inte att ta miste på!
I och med att "politikerna" fungerar som "redskap" så bör ju detta betyda: att i takt med kapitalismens tilltagande sönderfall så innebär detta likaså den "etablerade politikens" tilltagande sönderfall. När 'helheten' faller sönder så drabbas, som jag ser det, även "redskapen" som 'helheten' förfogar över. Alltså sönderfaller också hela den rådande samhälleliga strukturen. Är det inte detta sönderfall vi nu bevittnar runtom i världen? Eftersom det sker runt omkring oss så sker det naturligtvis även hos oss, måhända i 'blygsammare' omfattning.
Det tilltagande sönderfallet kommer 'logiskt' sett att drabba de 'fattiga' och mest 'utsugna' samhällena hårdast. Samtidigt så måste vi räkna med att de så kallade 'rika' samhällena dras med i det globala sönderfallet. Och det är först när detta sker som paniken börjar sprida sig i själva det kapitalistiska systemets "inneboende mål".
"Inneboende mål" som alltså inte är värda att försvara. Just beroende på att de är destruktiva.
En annan frågeställning som kommer över mig då och då: Kunde kapitalismen undvikas utifrån de historiska fakta som vi har att förhålla oss till?
/Jan
" ... kapitalismens tilltagande sönderfall ... innebär ... den "etablerade politikens" tilltagande sönderfall." Ja, det är nog en riktig slutsats av det jag nådde fram till i mitt förra mejl (om vår nuvarande situation), att "starka" kapitalister kan skaffa sig en oproportionerligt stor makt över politiker. Och jag instämmer i det, som du retoriskt frågar, att det är "detta sönderfall vi nu bevittnar runtom i världen", och att det "kommer ... att drabba de 'fattiga' och mest 'utsugna' samhällena hårdast" – och redan drabbar dem hårt! Sönderfallet är alltså inte jämnt fördelat – vilket betyder att det fortfarande finns möjligheter för de mindre drabbade i världen att bidra till att de att minska lidandet hos de mest drabbade. På så sätt skulle globala strukturer för utjämning kunna skapas som överlagrade strukturer redan nu – strukturer av en mängd olika slag, som också senare skulle kunna spela en viktig roll vid kampen för en övergång till ekodemokrati. Slutligen: Svaret på din sista fråga måste bero på vilka historiska fakta vi väljer (för vi måste ju välja) att utgå från. Det tål att tänka på... /Bo
Publicerad i kategori Samhälle, politik
|
