Fortsättning från "Politiska diskussioner 7".

Fortsättning från "Politiska diskussioner 6".

"Villkoren för denna konkurrens ges av de lagar som riksdagen har beslutat om, men på grund av den ojämlika representationen har dessa lagar blivit sådana som framför allt gynnar de framgångsrika och mäktiga inom denna konkurrens. Och detta har kunnat ske utan att beslutsfattandet inom 2a har haft några formella möjligheter att påverka beslutsfattandet inom 1 (inklusive riksdagen)."

 

 

Nu är jag dålig på att exemplifiera de "villkor" som "ges av de lagar" som gäller. Men om jag förstår "villkor" och "lagar" rätt när det gäller "konkurrens" så är det fritt fram att, så att säga, ta för sig så mycket man kan av kapitalkakan som flödar i samhället. Var och en är "fri" att kunna äga kapitalet. 

Denna "lagliga" rättighet skapar "konkurrens". Ytterst handlar då denna "lagliga" rättighet om att kunna överleva, både som människa och företagare. 

 

Sedan kan man fråga sig om denna "lagliga" rättighet är positiv för våra samhällen? Och här kan vi se att denna "lagliga" rättighet istället skapar en destruktiv utveckling för våra samhällen. Kan vi av detta konstaterande se vad som orsakar denna destruktiva utveckling? Ja det kan vi se! Våra samhällens destruktiva utveckling beror framför allt på det privatägda kapitalet och vad denna strukturella verklighet ger upphov till.

 

Vad kan man då dra för slutsatser av "villkor" och "lagar" som gäller för "konkurrensen"? Slutsatsen måste ju bli, som jag ser det, att "konkurrens" är skadligt för våra samhällen och för att kunna undvika "konkurrens" så måste kapitalägandet tillfalla samhället.

 

"Villkor" och "lagar" måste därmed förändras av riksdagen! Och detta är som vi vet en omöjlighet att genomföra i dagens samhälle. 

 

Här ser vi behovet av det utomparlamentariska arbetet.

 

Angående konkurrensen: Hur ska vi se på den när det handlar om socioekonomisk välfärd?

 

/Jan

 

 

 

Ja, den obegränsade äganderätten verkar vara det som välbärgade borgerliga är mest angelägna att bevara och försvara med alla medel. Därefter kommer nog obegränsade inkomster, både av tjänst och kapital, samt skattebefrielse så långt som möjligt, samt obegränsad arvsrätt. Sedan bör lagstiftningen främja goda etableringsmöjligheter för företag som tillverkar produkter som de flesta inte har råd med och som därför kan fungera som statusmarkörer för ekonomisk framgång, för hur man har "lyckats" i samhället och för hur goda framtidsutsikter man har – i konkurrens med andra som eftersträvar samma position. Då är andras välfärd och t.ex. tillgång till vård mindre viktig, huvudsaken är att lagarna och politiken tillåter och främjar exklusiva privata lösningar som man slipper köa för, eftersom det är så få som har råd med dem. De rika måste konkurrera inbördes, men slipper konkurrensen från de fattiga som i sin tur tvingas konkurrera med varandra. Allt detta missgynnar naturligtvis majoriteten av jordens befolkning – och kan kanske ses som en illustration till ditt senaste mejl.

    Några andra lösningar än de som fördelar jordens, för mänsklig välfärd nödvändiga, tillgångar (i första hand naturkapitalet) mera jämnt finns knappast. Här finns det olika lösningar, som bygger på gemensamt, samhälleligt ägande eller på att naturen betraktas som utan ägare eller med endast tillfälliga ägare/förvaltare för olika samhällsviktiga ändamål. – Ett ämne att behandla lite djupare?  – Kanske tillsammans med välfärdsproblematiken?

 

/Bo

 

 

 

"Några andra lösningar än de som fördelar jordens, för mänsklig välfärd nödvändiga, tillgångar (i första hand naturkapitalet) mera jämnt finns knappast. Här finns det olika lösningar, som bygger på gemensamt, samhälleligt ägande eller på att naturen betraktas som utan ägare eller med endast tillfälliga ägare/förvaltare för olika samhällsviktiga ändamål."

 

Jag antar att den första meningen beskriver den rådande samhälleliga elitens tankegångar och att den andra meningen beskriver våra (dig och mig) tankegångar. Ska jag tolka ovanstående rader så? I så fall delar jag din beskrivning.

 

Kan då rådande marknadsekonomi med sin inneboende konkurrens skapa socioekonomisk välfärd? 

Nej detta var och är en omöjlighet, påstår jag. Om man nu påstår detta - vilket jag gör - då utmanar man i princip hela den dominerande uppfattningen i våra samhällen - i alla fall etablissemangets uppfattning. 

Här krävs det i det närmaste att man kan bevisa detta motsatta påstående. Det räcker således inte med "logiska" argument som att: samhällelig välfärd uppnås bäst med samarbete. Vi måste kunna bevisa att det är endast genom samarbete - och inte genom konkurrens - som socioekonomisk välfärd kan uppnås. 

Samtidigt som detta påstående måste bevisas så krävs det likaledes en bevisning om konkurrensens omöjlighet, att skapa välfärd för alla. Klarar vi av att göra detta?

 

Det knepiga med socioekonomi är ju att den inte är en "exakt vetenskap" - som fysik och kemi - vilket gör eventuella försök till bevisningar mycket ifrågasättande. Man skulle kunna säga att dessa försök blir subjektiva istället för objektiva och därmed mycket ifrågasättande.

Som jag ser det så måste man underbygga sina påståenden när det gäller socioekonomisk "vetenskap" genom att ta historien till sin hjälp. Människans historia ger oss de bästa svaren på hur vi i vår tid ska formulera våra påståenden. Vilket då i synnerhet gäller socioekonomisk välfärd.

 

Om vi exempelvis betraktar hela jorden som ett samhälle - vilket man alltid bör göra i dessa sammanhang - så är det ju, utom allt tvivel, bevisat att socioekonomisk välfärd inte kommer alla till del. Vilket egentligen skulle bevisas!

 

Kan bevisningen vara så här enkel? Jag tvivlar!

 

/Jan

 

 

 

– [Jan:] "Jag antar att den första meningen ['Några andra lösningar än de som fördelar jordens, för mänsklig välfärd nödvändiga, tillgångar ... mera jämnt finns knappast.'] beskriver den rådande samhälleliga elitens tankegångar..."

Nej, det var bara en dålig formulering av det enkla fundamentala kravet att alla för oss acceptabla lösningar på ett eller annat sätt måste bidra till en jämnare fördelning mellan oss människor av sådant vi behöver för att må bra.

   Den andra meningen ["Här finns det olika lösningar, som bygger på gemensamt, samhälleligt ägande eller på att naturen betraktas som utan ägare eller med endast tillfälliga ägare/förvaltare för olika samhällsviktiga ändamål."] syftar just på sådana, mera stabila lösningar, som vi ju är överens om, och som alltså utesluter vår "rådande marknadsekonomi med sin inneboende konkurrens".

   Alla modeller måste prövas i praktiken, och inte minst 'universella' samhällsmodeller (som t.ex. ekonomisk demokrati) måste först prövas i mindre skala och sedan införas successivt för att inte ge oönskade eller katastrofala resultat – vilket historiska storskaliga "experiment" (med otillräckligt utprövade modeller) visar ganska övertygande. Vad som (bland annat) krävs (och som antagligen inte fanns i tillräcklig omfattning) är ett stort och kontinuerligt engagemang med åtföljande krav 'underifrån' av en väl medveten allmänhet med goda kunskaper om, och helst träning i, ickevåldsmetoder. I en sådan process skulle mycket väl fördelarna med samarbete och nackdelarna med konkurrens kunna bli allt tydligare, utan att särskilt mycket 'bevis' krävs för just detta.

Det är riktigt att sociologi (där en slags 'icke-klassisk', marxistisk ekonomi nu borde kunna sägas ingå), men att den inte är 'exakt' på samma sätt som fysik och kemi, betyder inte att den kan avfärdas som alltför subjektiv. Att sociala processer är så sammansatta att de är svåra att beskriva entydigt är något den har gemensamt med historia. Men till skillnad från historia kan alternativa modeller prövas under likartade omständigheter. Visserligen inte i stor skala, men det är ju just mycket storskaliga experiment vi bör undvika – inte minst för att man nu vet att stora medvetandeförändringar av mänskliga psyken är mycket svårförutsägbara och kan ta lång tid. Vi måste pröva oss fram men samtidigt försäkra oss om en så stabil folklig bas som möjligt.

Ekonomi har en annan problematik. För det första är 'vår' 'klassiska' (national)ekonomi i hög grad ett ideologiskt redskap som i första hand tjänar stora, ojämlika ekonomiska intressen. Så när dess resultat förmedlas till människor med andra intressen kan man räkna med att den i hög grad har subjektiva drag. Men den bygger delvis på ganska exakt formulerade regelverk, som bl.a. kan tvinga in människor i obehagliga situationer som de inte kan lösa. Det är ganska lätt att se att dessa regelverk – särskilt de som har med vinstutdelning och tillväxt att göra – gör vårt ekonomiska system till ett instabilt system, som inte kan fungera utan återkommande kriser.

   Frågan är om det finns, eller om man kan uppfinna, regelverk som inte är lika instabila som (särskilt den nyliberala) kapitalismens regelverk, utan som både har mindre destabiliserande regelverk och dessutom olika mekanismer för att stabilisera den instabilitet, som av olika skäl (t.ex. miljöskäl) ändå har uppkommit.
   Globalt kan man säkert aldrig uppnå en av människor upprätthållen stabilitet, men de enorma skillnader som nu finns kan nog till största delen skyllas på kapitalismen – t.ex. efter ett studium av olika dokument (handelsavtal m.m.) som visar vad dess regelverk har haft för konsekvenser.

Det här blev långt – eftersom det var intressanta frågeställningar du tog upp!

/Bo

"Frågan är om det finns, eller om man kan uppfinna, regelverk som inte är lika instabila som (särskilt den nyliberala) kapitalismens regelverk, utan som både har mindre destabiliserande regelverk och dessutom olika mekanismer för att stabilisera den instabilitet, som av olika skäl (t.ex. miljöskäl) ändå har uppkommit."

 

Intressant Bo!

Jag kan inte se att det "finns" sådana regelverk idag, kan du? Och jag kan heller inte tänka mig att "man kan uppfinna, regelverk som inte är lika instabila som (särskilt den nyliberala) kapitalismens regelverk,".

 

Kanske är jag naiv i tron att "nödvändiga regelverk" kan skrivas utifrån hur strukturens verklighet ser ut. 

Vad menar jag med det? Jo jag menar att dagens strukturella verklighet inte möjliggör "nödvändiga regelverksförändringar", även om dessa "förändringar" är helt "nödvändiga". Jag menar att det i grunden handlar om maktstrukturella frågor vilket idag innebär att parlamentet både saknar "mandatet" och viljan/kunskapen att kunna förändra. Vår rådande marknadsekonomi måste ju förvaltas och därmed stöttas av parlamentet - så länge som denna rådande ekonomi tar de "avgörande" besluten - fram till den dag då besluten inte längre förmår påverka samhället. Alltså en kollapsande ekonomi, med sina "regelverk".

 

Denna framtida strukturella verklighet (en kollapsande ekonomi) kräver då ett "logiskt regelverk" - utifrån den rådande verkligheten - för att kunna bemästra och bygga en strukturell stabilitet. 

Jag tror tyvärr att den rådande marknadsekonomin måste kollapsa innan det "nödvändiga regelverket" kan skrivas/"uppfinnas".

 

I det här sammanhanget - en alltmer sönderfallande marknadsekonomi - så ser vi hur politiken vrids åt höger och detta, vill jag påstå, är parlamentets "svar" på den här strukturella verkligheten (marknadsekonomins tilltagande sönderfall). 

Parlamentet, som helhet, reagerar "logiskt" utifrån den verklighet som råder. Nämligen att den rådande marknadsekonomin kräver politisk stöttning och därför sker heller ingen förändring av "kapitalismens regelverk", snarare en fördjupning av "regelverket". Och, som sagt, fram till den dag då systemet kollapsar.

Därav politikens vridning åt höger (fram till den dag då systemet kollapsar). 

 

Det utomparlamentariska arbetet blir ju därför viktigare för var dag som går!

 

/Jan

 

 

 

Det är nog sant att varken marxistisk eller borgerlig historia har några särskilt långvariga exempel på demokratiskt styrd produktion och fördelning av livsförnödenheter att referera till. Inte ens 1900-talets historia har några exempel på stabila former av ekonomisk demokrati av större omfattning (det fortfarande existerande spanska Mondragon, med ca 75000 medlemmar, är det största lyckade exempel som brukar nämnas). Historiska kunskaper är alltså inte tillräckliga. Vi behöver också en annan slags kunskaper, som kan ge oss de mera aktuella redskap vi behöver för att förändra världen (eller delar av den) till något bättre (och som inte har alltför kort varaktighet). Vi behöver veta vilka villkor som gäller för hur sociala system av olika slag utvecklas och för hur de förhåller sig till de begränsningar som ges av vår miljö. Vi behöver aktuella kunskaper om hur olika regelverk fungerar i olika sammanhang, kunskaper som i sin tur bygger på tidigare sociala och ekonomiska erfarenheter. Med sådana, mer eller mindre formella kunskaper, kan vi bygga modeller som med stor sannolikhet fungerar i liten skala och som senare kan testas i större skala. Avsnitt 2 i min text om ekonomisk demokrati skulle till exempel kunna fungera som en enkel sådan modell.
    När det gäller den fullskaliga utvecklingen behöver vi också goda kunskaper så att vi kan förbereda oss så bra som möjligt inför det som hända. Du skriver att "dagens strukturella verklighet inte möjliggör 'nödvändiga regelverksförändringar'". Om detta var en helt orubblig sanning, så skulle jag hålla med om att "den rådande marknadsekonomin måste kollapsa innan det 'nödvändiga regelverket' kan skrivas/'uppfinnas'". Men eftersom du skriver att "det utomparlamentariska arbetet blir ju därför viktigare för var dag som går", så antar jag att du ändå menar att situationen inte är så hopplös att alla förberedelser för ett annat samhälle är meningslösa innan den nuvarande samhällsstrukturen har kollapsat.

    Jag håller med dig om att "den rådande marknadsekonomin kräver politisk stöttning och därför sker heller ingen förändring av 'kapitalismens regelverk', snarare en fördjupning av 'regelverket'". Men samtidigt finns det mycket som tyder på att ingen kollaps är så fullständig som det är lätt att föreställa sig. På samma sätt som det kan vara både möjligt och ofrånkomligt att leva tillsammans med strukturer från det gamla samhället, kan det vara möjligt att, med ett starkt utomparlamentariskt stöd, införa vissa nya strukturer bland de gamla före en (alltid ofullständig) kollaps. Ju mer man har lyckats med detta, desto mindre katastrofal kan en senare kollaps vara. Många revolutioner kan ha misslyckats just på grund av en alltför stor klyfta mellan de gamla och de nya strukturerna.

Diagrammet på s. 7 i "Ekonomisk demokrati" (som appendix i den pdf jag bifogar) visar hur en katastrofal kapitalistisk utveckling enligt rutorna a–g, med förstärkande återkopplingar från rutorna e till a och där processerna e–g är så gott som oåterkalleliga, mildras genom införande av nya strukturer (t.ex. kooperativ med alternativa former av ekonomiskt stöd) från i till a med hjälp av starkt folkligt stöd enligt h (säkert främst utomparlamentariskt under nuvarande förhållanden).
   Jag tror det är bra att vänja sig vid sådana här diagram eftersom de (genom sin rumsliga 2-dimensionalitet, till skillnad från språkets tidsmässiga 1-dimensionalitet) gör det lättare att se hur en mängd orsaksrelationer samverkar på komplicerade sätt.

Det här blev lite komplicerat och svårt att formulera. Hoppas det inte var alltför svårt att följa!

/Bo

"Vi behöver veta vilka villkor som gäller för hur sociala system av olika slag utvecklas och för hur de förhåller sig till de begränsningar som ges av vår miljö. Vi behöver aktuella kunskaper om hur olika regelverk fungerar i olika sammanhang, kunskaper som i sin tur bygger på tidigare sociala och ekonomiska erfarenheter. Med sådana, mer eller mindre formella kunskaper, kan vi bygga modeller som med stor sannolikhet fungerar i liten skala och som senare kan testas i större skala."

 

Instämmer i detta samtidigt som jag har lite funderingar kring att "bygga modeller"! Och jag dristar mig till att påstå att vi (du och jag) vet "vilka villkor som gäller". Kan det möjligtvis finnas några "villkor" som vi båda ännu inte har redogjort för? Kan det finnas någonting som vi inte känner till? Kanske du har någon fundering som behöver ventileras än mer? 

Samtidigt vill jag nog också påstå att vi har "kunskaper om hur olika regelverk fungerar i olika sammanhang,".

 

Med dessa, "mer eller mindre formella kunskaper, kan vi bygga modeller.....". Menar du av parlamentet accepterade "modeller"?

Här är jag lite mer skeptisk - som du säkert har noterat i mina tidigare mejl - hur detta ska kunna genomföras.

 

Jag tänker så här: I en alltmer sönderfallande kapitalistisk marknadsekonomi så ökar prioriteringen, för både företag och människor, att kunna "få in" pengar för sin överlevnad. Denna prioritering för med sig att såväl företag som enskilda människor kommer att göra allt för att "komma undan" utgifter, bland annat offentliga skatter. Vilket vi ju känner till! 

Naturligtvis så påskyndar detta ekonomiska beteende sönderfallet. Men samtidigt så skapas, vill jag påstå, en slags insikt i att vårt ekonomiska system är ohållbart - eftersom vi måste kringgå lagar och regler för att kunna överleva. 

Min "modell" - som jag tidigare kortfattat har beskrivit - bygger egentligen på det vi idag benämner "svartjobb". Människor/företag byter "arbetstider" med varandra och skapar därmed, som jag ser det, den enda hållbara "modellen" för samhällelig välfärd. Denna "modell" fungerar, som vi vet, redan idag. Men eftersom den inte respekterar det rådande regelverket - eftersom den strider mot den rådande strukturella ordningen - så är den naturligtvis lagvidrig.

 

Därav min skepsis till att bygga "modeller" som kan accepteras av den rådande parlamentariska ordningen. Min "modell" skulle däremot kunna platsa i en utomparlamentarisk ordning. En sådan ordning som kommer att mildra kollapsen.

En sönderfallande ekonomi tvingar fram alternativa "modeller" av oss alla, för att kunna överleva. Så på sitt sätt kan man väl säga att den "primitiva modellen" att byta arbete mot arbete är den enda hållbara "modellen", även "i större skala".

 

/Jan

 

 

 

– [Jan:] "Kan det möjligtvis finnas några 'villkor' som vi båda ännu inte har redogjort för?"

   Med 'villkor' menade jag egentligen alla yttre förhållanden som kan påverka utvecklingen av ett socialt system (t.ex. 'ekonomisk demokrati' enligt avsnitt 2 i min text om det). Dvs. juridiska förhållanden, sociala förhållanden (inklusive människors medvetanden och attityder, t.ex. i vilken utsträckning man bör ta hänsyn till andras behov jämfört med ens egna), ekologiska förhållanden, tillgången till mat och andra livsförnödenheter, risken för fientliga attacker från grupper i ens omgivning som man kan behöva skydda sig emot (eller, hellre, träffa rättvisa avtal med) osv, osv.

   Mera allmänna kunskaper om hur obalanser i sociala system kan uppstå och utvecklas (eller hindras från att utvecklas) i skadlig riktning är också viktiga. Till exempel hur självförstärkande återkopplingar – som kan få maktobalanser att att accelerera – kan hindras från att uppstå, eller motverkas, genom balanserande (maktfördelande) system.

   Punkt 5 i avsnitt 2 i min 'Ekonomisk demokrati' ('2.5 i EkD' kan vara en praktisk förkortning) beskriver just ett sådant system, som det faktiskt finns långlivade exempel på inom kapitalismen (t.ex. i den spanska kooperativgruppen Mondragon). En mängd olika lösningar är möjliga, även om de inte kan förverkligas utan problem med lagar och missnöjda politiker m.m., men manifestationer av starka folkopinioner kan hjälpa. Det är framför allt en utomparlamentarisk verksamhet jag tänker på (Annika Lillemets [MP] tog visserligen initiativ till att visa dokumentärfilmen "Kan vi göra det själva" [som jag tipsat om tidigare] i Riksdagshuset, men hon var naturligtvis för radikal för MP).

 

[Jan:] "Människor/företag byter "arbetstider" med varandra och skapar därmed, som jag ser det, den enda hållbara "modellen" för samhällelig välfärd."

 

Det här måste utvecklas mera för att jag säkert ska förstå vad du menar. Jag gör ett eget, personligt försök, och utgår från att jag befinner mig i ett samhälle utan ett etablerat penningsystem, för att se vart det kan leda:

 

Eftersom omedelbara gentjänster oftast inte är möjliga, behöver man ha någon slags bytesmetod, 'något' som både kan symbolisera den tidsuppoffring (det negativa värdet, 'arbetstidsvärdet') som har behövts för att utföra arbetet och värdet av tjänsten/produkten (det positiva värdet, 'bruksvärdet') av det som arbetet har åstadkommit.

   Om jag utför ett arbete för någon, så skulle jag med en sådan metod, om en omedelbar gentjänst inte är möjlig, kunna få ett bevis av mottagaren på att denne i framtiden är villig att antingen utföra ett motsvarande arbete för mig eller ge mig något annat som jag betraktar som lika värdefullt.

   Om sådana bevis dessutom mångfaldigas och görs allmängiltiga (så att jag lika gärna kan gå till någon annan för att få något som är lika värdefullt för mig) då har man helt enkelt skapat ett penningsystem.

 

Men här finns tre problem: hur ska pengarna allra först fördelas, hur ska de negativa och de positiva värdena (på arbete resp. produkter) beräknas och hur ska man förhindra att alltför mycket pengar ackumuleras hos ett fåtal.

Är alternativet att helt avstå från ett penningsystem och i stället förlita sig på mer eller mindre demokratiska hierarkiska (eventuellt datoriserade) ordersystem eller på den ojämna fördelning som ekosystemen åstadkommer på egen hand? Eller finns det bra lösningar på 'de tre penningproblemen'? Detta kan det vara intressant att samtala om. (Att avstå från pengar tror jag är svårt för ett samhälle, eftersom de är så praktiska när man har ett omedelbart behov – och dessutom lockande för dem som vill skaffa sig makt utan att behöva använda alltför mycket av mera direkt våldsamma maktmedel.)

 

/Bo

 

 

 

Jo jag menar det samma som du skriver Bo: "Med villkor menade jag egentligen alla yttre förhållanden som kan påverka utvecklingen av ett socialt system …." 

Kanske har vi, i stort sett, gått igenom "alla yttre förhållanden"?

 

"[Jan:] "Människor/företag byter "arbetstider" med varandra och skapar därmed, som jag ser det, den enda hållbara "modellen" för samhällelig välfärd." 

 

Även här delar jag din uppfattning: att ett penningsystem måste finnas som hjälpmedel, en "mellanhand", när vi utbyter arbeten med varandra. Beklagar att jag uttrycker mig lite oklart i frågan.

 

"Men här finns tre problem: hur ska pengarna allra först fördelas, hur ska de negativa och de positiva värdena (på arbete resp. produkter) beräknas och hur ska man förhindra att alltför mycket pengar ackumuleras hos ett fåtal."

 

Ja detta är "delikata" problem Bo! Jag har tidigare försökt formulera mina svar på dessa problem, dels via min hemsida www.samhällsstrukturen.se och dels via mejldiskussioner, längre tillbaks. 

 

Ska försöka igen: En marknad finns alltid på plats när människor träffas och utbyter affärer (arbeten) med varann. Och nu behöver ju inte människor träffas fysiskt, för att utbyta affärer. 

Nåväl, i dessa marknadsaffärer så sätts priset på varor och tjänster. Och dessa priser speglar, i stora drag, de arbetsinsatser som är nedlagda i varornas framställning. Till denna hjälp används pengar som då ska motsvara värdet av varornas framställning.

 

Jag menar att marknaden likställer "arbetstidsvärdet" med "bruksvärdet", i en rättvis och jämlik marknadsekonomi.

 

Hur förhindras då "att alltför mycket pengar ackumuleras hos ett fåtal"? 

Som jag ser det så kan detta bara förhindras om samhällets "kapitalinstitution" (banken) är ägare av kapitalet - som ju ständigt produceras i samhället. Pengarna i sig - alltså "symbolerna" för "kapitalvärdet" - måste då likaså ägas av "samhällsbanken". 

 

Alla tilldelas en slags basinkomst, oberoende av vilket arbete/sysselsättning som utövas. 

 

Detta är naturligtvis en mycket "grov skiss" hur jag tänker mig det hela och jag är medveten om att jag säkert kan ha missat många frågeställningar som ju kommer upp av ovanstående rader.

 

"Detta kan det vara intressant att samtala om."

 

/Jan

 

Fortsättning följer i "Politiska diskussioner 8".

 

 

"Odemokratisk vs demokratisk ekonomi - om övergången."

Mejlsamtal mellan Bo Herlin och Jan Opöien

"Men eftersom vi [dvs hela världen] redan är mitt inne i de processer som kan vara avgörande för vilka lösningar som blir möjliga längre fram, kan det vara bra att titta lite på dem. Vad kan och bör man helst göra här och nu? Vilka förutsättningar för en övergång finns det – eller kan man bidra till?"

   Att fortsätta skriva, som vi gör här, hör naturligtvis till det bästa vi (två) kan göra.

   Men vi skriver ju både för att 1) åstadkomma en medvetande/opinions-förändring och för att 2) denna förändring ska åstadkomma en process som medför/inkluderar politiska/ekonomiska systemförändringar. Och eftersom vi nu har vidareutvecklat ganska mycket av avsnitt 2, s. 3-4 i "Ekonomisk demokrati" (som handlar om själva målet), kan det vara bra att fortsätta med avsnitt 3, s.5-6, och försöka gå djupare in på de processer som det talas om där (alltså om olika vägar till målet, som naturligtvis också kan sägas utgöra delar av målet). Punkt 1 i avsnitt 3 är väl exakt det som vi håller på med, så vi skulle kanske nu kunna börja med att försöka utveckla punkt 2.
   Har du några synpunkter, t.ex. på vilka rörelser och vilka slags förändringar som kan vara de mest intressanta i sammanhanget? På vilket sätt kapitalismen 'universaliseras' (genomtränger allt) kan vara intressant att titta på – och vilket (allas) vårt 'svar' bör vara. Vi har mycket att skriva om!

/Bo

Punkt 2: "En bred, delvis informell folkrörelse..."