ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» november 2019 (1)
» oktober 2019 (2)
» augusti 2019 (2)
» juli 2019 (2)
» juni 2019 (1)
» maj 2019 (4)
» april 2019 (3)
» mars 2019 (3)
» februari 2019 (2)
» januari 2019 (3)
» december 2018 (4)
» november 2018 (7)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: alla inlägg

lördag 2 november

"Måste tillväxten stoppas?"

 

A:

Förra veckan avslutades med gigantiska klimatdemonstrationer och inleddes med Greta Thunbergs starka tal inför FN:s extrainsatta klimatmöte i New York:

”Människor lider, människor dör, hela ekosystem kollapsar. Vi är i början av en massutrotning och allt ni kan tala om är pengar och sagor om evig ekonomisk tillväxt”.

 

Tillväxt är något som ofta diskuteras i relation till miljö- och klimatkrisen och inte utan skäl. Bara de senaste veckorna har bland annat SVT gjort ett inslag om att ”Grön tillväxt inte är möjlig i stor skala” och SVT Opinion iscensatt en debatt i ämnet på bästa sändningstid.

Men frågan är mycket äldre än så, diskussionen har pågått av och till åtminstone sedan Romklubbens berömda rapport ”Tillväxtens gränser” (1972) och fick ett nyuppsving i relation till klimatet, specifikt, för tio år sedan när Tim Jackson publicerade ”Välfärd utan tillväxt?”.

Själv har jag följt debatten i tio år och landat i följande femton teser.

 

1. Greta Thunberg har rätt i att ”evig” ekonomisk tillväxt är en saga. Det följer logiskt av följande antaganden: all ekonomisk verksamhet kräver tillförsel av åtminstone ett minimum av energi och materia, och jorden (och universum) är begränsad. Eftersom evigheten är en väldigt lång tid kommer till slut alla tillgängliga resurser att ha förbrukats, och tillväxten måste upphöra.

 

2. Redan nu ser vi allvarliga konsekvenser av ekonomins växande aptit på naturresurser att exploatera: avskogning, utfiskning, föroreningar och mest allvarligt: ständigt ökande användning av fossila bränslen trots att vi vet att det leder till klimatförändring.

 

3. Det finns samtidigt exempel på att resurs- och miljöproblem har övervunnits eller åtminstone förbättrats, utan att den ekonomiska tillväxten har upphört. Farliga miljögifter, som DDT och freoner, har fasats ut. Smogen som länge låg tät över västvärldens industristäder har skingrats. Även om sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökade

klimatutsläpp aldrig har brutits på global skala har det skett på vissa platser under vissa tidsperioder.

 

4. Ett centralt begrepp i tillväxtdebatten är frikoppling (decoupling). Det betyder att ekonomin blir mer effektiv i relation till dess miljöpåverkan. Om exempelvis förbrukningen av fossila bränslen minskar i relation till produktionens ekonomiska värde avtar dess koldioxidintensitet. Frikoppling kommer i två smaker: Absolut frikoppling innebär att ekonomisk tillväxt förenas med minskad miljöpåverkan. Relativ frikoppling innebär att ekonomisk tillväxt förenas med ökningsminskning av miljöpåverkan: alltså att miljöpåverkan ökar, men i lägre takt än ekonomin växer.

 

5. Kapitalismen, det ekonomiska system som dominerar världen, drivs inte primärt av ekonomisk tillväxt utan av kapitalackumulation. De är besläktade men inte identiska begrepp. Ekonomiskt tillväxt är ett mått på förändringen av totalvärdet av samtliga ekonomiska transaktioner. Kapitalackumulation betyder att privat ekonomisk verksamhet syftar till att generera ett mervärde som ökar kapitalstocken. Därmed ökar den ekonomiska aktiviteten och ger ekonomisk tillväxt. Men drivkraften är privata vinster.

 

6. I längden kan kapitalismen inte överleva utan tillväxt. Privata vinster kan fortsätta antingen genom att expandera verksamheten eller genom att öka utsugningsgraden. Om den förbjuds att expandera måste utsugningsgraden öka. Men för det finns en absolut gräns: ingen kommer att jobba för mindre än ingenting. Därmed upphör kapitalismen. Den som vill avskaffa tillväxten ställer alltså ett revolutionärt krav: avskaffa kapitalismen.

 

7. Att avskaffa kapitalismen är ingen enkel sak. Många rörelser har försökt, hittills har ingen lyckats, åtminstone inte mer än delvis och temporärt.

 

8. Klimatkrisen är akut. Ska vi hålla oss under 1.5 grader behöver, enligt IPCC, utsläppen halveras på tio år och vara nära noll vid seklets mitt. Det kommer nog tyvärr inte att lyckas, men även två eller tre grader är betydligt bättre än skenande klimatförändring utan slut. Ett misslyckande blir, av allt att döma, fatalt.

 

9. Att ta klimatkrisen på fullt allvar innebär därför en skyldighet att förespråka de lösningar som på ett socialt acceptabelt sätt har störst möjligheter att lyckas avvärja det akuta hotet. Allt annat är cynism. Eftersom det är svårt att avskaffa kapitalismen inom ett par decennier bör det endast ställas som villkor för en lösning på klimatkrisen om det inte finns någon enklare väg.

 

10. Tillväxtkritikerna argumenterar för att grön tillväxt, det vill säga absolut frikoppling, inte är möjlig, åtminstone inte i den skala som krävs. Men ett krympande av ekonomin (nedväxt) är knappast ett mer realistiskt alternativ till att minska utsläppen. Utan frikoppling är förhållandet mellan ekonomins storlek och utsläppsnivån konstant. Det innebär att utsläppsminskning förutsätter att ekonomins storlek minskar i samma takt. För att klara klimatmålen behöver utsläppen minska med cirka 7-8 procent årligen. Under det rekordstora BNP-fallet krisåret 2008 minskade BNP med 1,7 procent. Under chockterapins 1990-tal föll den ryska BNP:n med närmare 40 procent. Men eftersom utsläppen behöver närma sig noll hade det inte räckt. Utan frikoppling behöver vi nollekonomi. Det är förstås inte möjligt, inte ens efter en socialistisk världsrevolution.

 

11. Alltså kräver även en nedväxtstrategi frikoppling. Ett räkneexempel. Koldioxidutsläppen kan ses som ekonomins storlek (BNP) multiplicerat med ekonomins koldioxidintensitet, det vill säga utsläpp per BNP-enhet. Om utsläppen behöver minska med sju procent per år och ekonomin växer med två procent per år behöver kolintensiteten minska med 9 procent per år. Om ekonomin i stället står stilla behöver kolintensiteten fortfarande minska med sju procent per år. Om ekonomin krymper med 2 procent per år – en permanentering av krisåret 2008 – behöver kolintensiteten minska med 5 procent. En fråga som tillväxtkritikerna är skyldiga oss ett svar på: varför är en frikoppling på fem eller sju procent per år möjligt, men nio procent omöjligt?

 

12. I praktiken, bortom siffrornas värld, innebär en snabb frikoppling en hög omställningstakt: att kolkraft läggs ner och ersätts av fossilfri energi, att transporter elektrifieras, att avskogningen minskar, att antalet idisslare minskar, och så vidare. Underlättas eller försvåras den omställningen av en stagnerad eller krympande ekonomi? Å ena sidan sjunker utsläppen i en ekonomi i kris, men ofta i lägre grad än BNP och bara för att återigen ta fart om ekonomin vänder. En snabb strukturomställning, å andra sidan, kräver tillgängligt kapital och tenderar att generera ökad tillväxt.

 

13. Om vi någon gång når en helt fossilfri ekonomi är dilemmat avskaffat. Då återstår ingen koppling alls men ekonomins storlek och (fossila) koldioxidutsläpp. Då är den akuta klimatkrisen avvärjd. Men det vore ytterst naivt att tro att inga andra miljöproblem skulle återstå. Ekonomisk tillväxt kommer alltid att vara problematiskt ur miljösynpunkt. Förr eller senare, och enligt min bedömning om betydligt kortare tid än en evighet, kommer tillväxten att behöva upphöra.

 

14. För att klara den akuta klimatkrisen behöver den politiseras. Enligt IPCC behöver 2-3 procent av global BNP investeras i omställningen de närmaste decennierna: en gigantisk, global Green New Deal. Vad kräver det av oss i termer av ekonomisk politik, satsningar, prioriteringar, förändrade maktrelationer, mobiliseringar, narrativ? Det tror jag blir det avgörande, snarare än huruvida omställningen påverkar ett abstrakt och tekniskt begrepp som BNP.

 

15. Inom det tidsfönster som står öppet för oss att klara klimatkrisen är ekonomisk tillväxt närmast ett predikament, det vill säga ett givet tillstånd. Men ur den dynamik av politiska förändringar och mobiliseringar som klimatomställningen innebär kan mycket väl ett helt annat samhälle födas och växa fram.

 

B:

Som tillväxtkritiker möts jag ofta av argumentet att även om ”tillväxten” är problematiskt så är det fåfängt att försöka stoppa den. Som skäl anges ibland att vi behöver tillväxt av fossilfri el, fossilfria transporter och annat för att klara klimatomställningen, och att detta kommer generera tillväxt. Ett annat skäl, senast framfört av Thomas Sterner när SVT rapporterade om omöjligheten att uppnå grön tillväxt, är att vi inte har något verktyg att stoppa tillväxten, det finns ingen stoppknapp. Ska vi slösa energi på att uppfinna denna stoppknapp eller ska vi ägna oss åt verklig omställning? A:s text i Dagens ETC framför några ytterligare argument.

Jag håller inte riktigt med om att vi saknar en stoppknapp, jag återkommer strax till det. Men oavsett: Det viktiga är inte att BNP-siffran minskar, utan att vi bryter vårt beroende av tillväxten, eftersom tillväxten är ett argument emot mycket av den politik som vore bra för världen. Tillväxten prioriteras framför allt annat – vi ”måste” ha TTIP, vapenexport till Saudiarabien och sänkt skatt på både kapital och arbete – annars hotas tillväxten. Och så vidare, och så vidare …

 

För att rädda klimatet behöver vi visserligen MER av vissa saker – som vindkraft, järnväg och annan infrastruktur. Men vindkraften blåser inte bort klimathotet, järnvägen åker inte iväg med våra utsläpp. Det som faktiskt leder till minskad miljöpåverkan är MINDRE fossilel, mindre bilism, minskad konsumtion av varor och tjänster. Jag håller för all del med dem som säger att OM investeringarna i förnybar energi och infrastruktur skulle generera makroekonomisk tillväxt så är det i sig inget argument emot dessa investeringar. BNP-siffran är, återigen, inte problemet som ska lösas.

 

Vad gäller den efterfrågade stoppknappen så menar jag att den finns. Det finns ingen knapp för att reglera själva BNP-siffran, men desto fler verktyg för att reglera miljöförstörande produktion och konsumtion. Jag har inget konkret förslag på vilken mix av regleringar, skatter och andra styrmedel vi ska använda – men att påstå att vi inte kan styra produktionen och konsumtionen också i minskande riktning, det ser jag som en trött undanflykt. Vi måste styra bort från konsumismen, och vi borde absolut inte vänta till efter klimatomställningen. Tvärtom är det en del av klimatomställningen.

 

Sedan detta med kapitalismen. Många verkar se det som ett väldefinierat system som vi antingen har eller inte har. Nu lever vi med kapitalismen, heter det. ”Den” måste avskaffas (alternativt inte avskaffas just nu eftersom det är för svårt). Jag tycker det är vettigare att se kapitalism som ett antal karaktärer som vi kan ha mer eller mindre av. Ungefär som marknadsekonomi och planekonomi. Vissa delar av ekonomin följer en marknadslogik, andra delar planeras, och ytterligare en del av ekonomin styrs av det stora kapitalägandet. Vi lever i en blandekonomi, och vi kan påverka blandningen. Vi kan väl blanda in mer statlig planering, och mindre kapitalism genom reformistisk politik?

 

Kräver kapitalismen tillväxt? Inte nödvändigtvis. All ekonomisk verksamhet genererar löner och vinster. Även bolag som inte växer har arbetsinkomster och kapitalinkomster. Kapitalinkomster kallas vinster och de är inte noll i en steady-state-ekonomi. Jag tror att A och andra faller tillbaka på Marx och den fallande profitkvoten, men det är en problematisk del av marxismen där Marx fällde krokben på sig själv (transformationsproblemet). Så även om vinstintresset gynnas av tillväxt så behöver inte kapitalägandet förintas i en ekonomi som inte växer. Företag kan vara lönsamma även i en steady-state-ekonomi – den som vill ha tips på litteratur som diskuterar detta får gärna höra av sig.

 
 
C:
Tack B för inlägget.
En fundering om stopp-knappen:
Finns väl en hel del att göra tänker jag. Sänkt arbetstid (på totalen då). Behöver antagligen kombineras med robot-skatt.
Skydda massor av mark och andra naturresurser från exploatering.
För att nämna några exempel.
Eller skulle den typen av åtgärder inte räknas som stopp-knapp?

 

 

D:

I min analys är "marknadsekonomin" minst lika besvärlig som kapitalackkumulationen (vinsten, räntan, avkastningskraven). Min analys landar i att marknader i allmänhet och globala i synnerhet fungerar som de skall enligt ekonomiska läroböcker, men att konkurrensen driver externalisering av kostnader och en ständigt ökad produktivitet.

Externalisering kan man till viss del hantera med skatte
r, avgifter och regleringar, men den global handeln minskar kraftigt möjligheterna för detta - vilket ju syns i att exportindustrin är undantagen från energiskatterna, och att jordbrukarna får rabatt på dieselskatten.

Ökad produktivitet låter ju väldigt bra, men med den följer - i en kapitalistisk marknadsekonomi - oundvikligen ökad total resursanvändning. Det vore annorlunda om vi växlade in produktivitetsökningen i minskat arbete, men det fungerar inte i en konkurrensdriven ekonomi. 

Marknaderna behöver begränsas. Nyliberalerna har helt rätt att det är marknaden som är motorn för tillväxt. Deras slutsats att vi därför skall låta den vara så litet reglerad som möjligt. Men det förhåller sig tvärtom, det är just därför att marknader driver tillväxten som de behöver tyglas hårt. Det är bara genom att begränsa de många olika marknadernas kontroll över våra liv som vi kan undvika tillväxtens och konkurrensens piska. Det handlar om att minska lönearbetet, minska handeln, i synnerhet den globala handeln och undanta hela områden från marknadsstyrning och konkurrens.


E:

Mycket bra artikel ETC-artikel A.

Tydlig, neutral, informativ och tillgänglig för de flesta, även de som saknar baskunskaper.

Du nämner Green New Deal som det märkligt nog fortfarande viskas om i Sverige.
Den socialdemokratiska föreningen Reformisterna har möjligtvis börjat fingra på ämnet

Green New Deal (GND) är paketet som levererar en helhetslösning som inkluderar ekonomi, sociala frågor, demokrati, gröna investeringar, miljöfrågor med mera.



F:

Tack för kloka reflektioner. Jag håller med om att många fastnar i en felaktig marxistisk analys att kapitalismen kräver tillväxt för att giriga kapitalägare kräver en högre vinst och den kan inte tas från arbetarnas mervärde hur länge som helst. Enligt en enkel logik är det helt fel. Företag kan mycket väl ligga på samma omsättning och samma vinstandel år efter år. Samtidigt, om sektorn där man verkar är dynamisk med många nya konkurrenter så gäller det att inte bli utslagen av konkurrenter som strävar efter en större marknadsandel. Alltså är det konkurrensen som innebär att man som företag kan behöva växa, om sektorn växer, för att inte tappa marknadsandel och konkurrenskraft. Speciellt viktigt vid stordriftsfördelar (fallande genomsnittskostnad): med stora fasta kostnader krävs en hög omsättning för att kunna konkurrera med lågt pris. Hänger du inte med och fusionerar med andra företag så ökar risken att åka ut. Samtidigt vill företagsledningar vidmakthålla denna myt att tillväxt är nödvändigt och naturligt, som i deras fall handlar om att löner för VD och övriga chefer ofta är proportionerliga mot omsättningen.

Jag håller också med B om att det viktigaste inte är att BNP-siffran är negativ, det är snarast en konsekvens som vi måste acceptera när vi genomför en framgångsrik klimatpolitik och fasar ut fossila bränslen. A gör det lite enkelt för sig när han retoriskt frågar varför decoupling är en baggis om den innebär att CO2-utsläppen ska minska med 7% per år men är omöjlig om det handlar om 9%. Decoupling är inte främst en fråga om procent utom om legitimitet: begreppet stärker tron på att BNP-tillväxt är eftersträvansvärt. Decoupling där välbefinnande ökar och utsläpp minskar är bra! Ersätt BNP med välbefinnande så löser du logiskt dilemmat, A!

Frågan är, som B skriver, att vi måste genomföra en kraftfull och effektiv klimatpolitik ÄVEN om detta förväntas minska BNP. Självklart är det lättare att minska utsläppen med 7% än med 9% men den relevanta frågan är om det är lättare att minska utsläppen om vi inte är bakbundna av tillväxt-beroende. Och svaret på den frågan är tveklöst JA. Det som behövs inom politiken är klarsyn om vad som är mål och vad som är bivillkor. Målet är mänskligt välbefinnande och bivillkoret är att ekosystemen är resilienta och fortsätter leverera och inte närmar sig några negativa tipping points. Man behöver inte vara helt överens om exakt vad detta innebär, det finns utrymme för såväl liberaler som socialister och gröna, man kan betona individers frihet från att livsförutsättningarna rycks undan (liberaler), eller trygghet och rätt till en hållbar utveckling (socialister) eller en etik som omfattar allt levande (gröna) så länge man är överens om att ökad BNP inte är behjälpligt längre, varken som mål eller som bivillkor.

Nja, kanske ska vi undvika att BNP sjunker med 10% för det skapar social oro, alltså kan BNP vara ett bivillkor på detta sätt. Men med tanke på att det finns ett brett politiskt stöd för att expandera hållbar teknik/infrastruktur så behöver vi nog inte oroa oss för att en planerad omställning orsakar lågkonjunktur. Nerväxt får vi kanske kanske som en konsekvens, även under omställningen om vi menar allvar med att snabbt fasa ut det fossila, men knappast lågkonjunktur. Men så fort nerväxt uttalas som ett självändamål så får vi svårt att pedagogiskt förklara vad som är mål och bivillkor och konsekvens. Som B visar så torde BNP minska som en konsekvens av att vi behöver använda hela vår (imaginära) CO2-budget för att bygga en hållbar infrastruktur och att vi därför måste dra ner rejält på konsumtionen.



 

A:

Tack för intressanta mothugg. Mycket är vi överens om, vilket gläder mig. Ska kort beröra några av de punkterna, men för debattens skull fokuserar jag på de punkter där vi inte är överens. Så, håll till godo den som orkar...

 

Frånvaron av en stoppknapp tar jag inte upp i min artikel, men där är jag och B uppenbarligen överens. När jag har gått igenom de policyförslag som förts fram från nedväxtare har jag hittills alltid slagits av att a) det mesta är bra idéer som jag helt skriver under på, men som b) knappast kommer att stoppa tillväxten mätt i BNP. Men nu skriver ju även B att det inte finns någon knapp för att stoppa BNP-ökningen, så där är vi överens. Vi är även rörande överens om att det finns metoder för att stoppa miljöförstörande produktion och konsumtion.

 

Vad gäller det hållbara investeringsutrymmet är det en extremt intressant aspekt. Det kan absolut begränsa den typ av investeringsprogram som jag ser som nödvändigt för att klara klimatomställningen. B har givetvis helt rätt i att vindkraft inte i sig minskar utsläppen, men som framgår av min artikel tror jag inte att det inte heller är realistiskt med att minska utsläppen genom att reducera ekonomin. Därför behövs investeringar.

 

Den dynamiska syn på kapitalismen som B beskriver tycker jag på många sätt är rimlig, kapitalismen är inte en monolit utan föränderlig. Men för att det ska vara meningsfullt att tala om kapitalism behöver den ändå definieras på något sätt. Jag (och många med mig) hävdar att ekonomisk tillväxt är en närapå omistlig följd av kapitalismen. Här tycker vi olika, och så vitt jag kan se på två sätt (profitkvotens fallande tendens är inte en av dem).

 

1. Vi ger förmodligen olika stor betydelse åt frågor som rör makt och inflytande. I princip är det enkelt att säga att mer av ekonomin borde planeras eller styras av det offentliga eller löntagare (jag är för alla tre). I praktiken är alla sådana förändringar smärtsamma, svåra och kräver mobilisering. Kapitalet försvarar nämligen sina intressen. Jag skymtar ofta en teknokratisk politiksyn hos nedväxtare: Det är bara vrida på den knappen och trycka på den pedalen så blir det bra. Tyvärr är det sällan så enkelt. Det kräver kamp. Det är av det skälet som jag beskriver tillväxt som ett predikament i det korta loppet. Jag kan önska bort tillväxten, men vågar inte förlita mig på att vi har förmågan att göra oss av med den på kort sikt. Det är därför jag letar efter andra sätt att hantera klimatkrisen. Jag är för den delen inte heller säker på att vi har förmågan att driva igenom en storskalig global green new deal – men jag bedömer det som i alla fall mer sannolikt.

 

2. Det andra rör definitionen av vad kapitalism är, men framför allt vad det är med kapitalismen som kapitalistklassen kommer att vara beredda att försvara enligt 1. Inom marxismen (som jag inte sticker under stol med att jag är influerad av) är ett produktionssystem som ger en fast avkastning på kapital inte kapitalistiskt. Det motsvaras snarast av den jordränta som feodalherrarna samlade in från sina livegna bönder, och som var ungefär lika stor från år till år. Det gav herrarna möjligheter till ett gott liv inom ramen för ett förhållandevis stillastående samhälle. Skillnaden mellan feodalism och kapitalism är bland annat något som jag tycker att ni borde vara väl bekanta med här, nämligen exponentiell tillväxt. Marx beskriver kapitalets allmänna formel som P-V-P’, alltså pengar–varor–pengar plus ränta. Systemet drivs av att kapitalister investerar pengar i produktion av varor i syfte att få tillbaka MER pengar.  Det innebär att nästa investering inte består av P, utan P’, och kan beskrivas som P’-V’-P’’. Och så fortsätter det (P’’-V’’-P’’’ osv) – inte utan avbrott i form av kriser, men i princip i evighet. Det är det som är utgör kapitalackumulationen; en kontinuerlig, exponentiell tillväxt av kapitalet som på aggregerad nivå motsvaras rätt väl av ökad BNP. Nu behöver man ju inte vara överens om den definitionen. Man kan ju, som både B och F om jag förstår er rätt, tycka att privat företagsamhet som levererar en stadig men inte växande vinst också är kapitalism. Men själva begreppsdefinitionen är inte det väsentliga här, utan innehållet: i det ena systemet växer kapitalet exponentiellt, i det andra inte alls. I det ena systemet ökar de privata vinsterna hela tiden, i det andra är de ungefär konstanta. Vi kalla båda systemet för kapitalism, om ni vill, det väsentliga är hur kapitalistklassen kommer att reagera på vad som är en klar inskränkning av deras ”rätt” till ändlös ackumulation (inte bara en fast ränta.) Själv tror jag att de kommer att försvara den ”rätten” till det yttersta. Jag hoppas alla förstår att jag inte är en anhängare av denna ”rätt”, vad det handlar om är om vi tror att vi kommer att kunna mobilisera till kamp mot och vinna den striden på kort sikt? Jag är inte övertygad om det. Så om det finns enklare sätt att rädda klimatet så satsar jag hellre på dem.

 

F tar också upp frågan om frikoppling/decoupling. Nedväxtare hävdar ofta och gärna att ”grön tillväxt är omöjlig”. Vad som då betraktas som omöjligt är att frikoppla utsläpp från ekonomins storlek. Det handlar alltså om huruvida det är möjligt att minska kolintensiteten (CO2/$). Min poäng är att om utsläppen måste minska med säg 7 % per år och ni inte tror att ekonomin ska minska i samma takt (dvs störtdyka bortom vad som öht är känt i den mänskliga historien) så är vi ju alla beroende av frikoppling/minskad kolintensitet för att uppnå den utsläppsminskningen. En lätt krympande ekonomi kräver en minskad kolintensitet med 5 % per år, en steady-state-ekonomi 7 % per år, och en lätt växande ekonomi 9 % per år. Så frågan är: varför skulle en årlig minskning av kolintensiteten med 5 % eller 7 % vara möjligt, men 9 % omöjligt? Det har jag aldrig hört en nedväxtanhängare svara på. Det tycks ju lättare med 5 än 9, men det är inte givet, vilket jag också kort berör. Men vad jag framför allt undrar över är denna tvärsäkra gräns mellan vad som är möjligt och vad som är omöjligt. Skulle vara spännande höra någon utveckla det!

 


G:

Tack för intressant artikel A och spännande svar ni andra. 


Absolut frikoppling är teoretiskt möjligt, och nerväxt är inget självändamål. Det är vi många (men inte alla) som skriver under på i detta forum. 

Problemet är som B och F skriver att tillväxtkravet gör att man struntar i nödvändiga klimatåtgärder. Ett utmärkt exempel på detta är när alliansen gjorde ett tillkännagivande vid antagandet av det klimatpolitiska ramverket: "klimatpolitiken ska vara långsiktigt effektiv och bedrivas så att minskade utsläpp av växthusgaser förenas med tillväxt."

Detta tillväxtkrav gör att man tex vägrar minska flygtrafiken eller transportvolymen. 
 
I praktiken gör tillväxten att det inte sker någon omställning alls. Skillnaden mellan 9 och 7 procents frikoppling är väldigt, väldigt stor.. All förnybar energi som byggs äts upp av ökad efterfrågan i dagsläget. Frikopplingen sker ju hela tiden, om den ska kallas relativ eller absolut avgörs som A skriver bara om miljöpåverkan ökar eller minskar.. I snitt ligger frikopplingen mellan World GDP och totala CO2 utsläpp på i genomsnitt ca 3% per år sedan år 2000 om jag inte räknar fel. Hade ekonomin stått still de senaste 19 åren hade, allt annat lika (vilket iof antagligen är orealististk), co2-utsläppen minskat med 40% enligt min egna snabba kalkyl. Men eftersom tillväxten var i genomsnitt ca 6 % per år samma period ökade utsläppen med 46%. 
 
Det finns dessutom gränser för hur mycket förnybar energi vi kan bygga på kort tid. Dels pga koldioxidbudgeten och investeringskostnaden. Men också pga de metaller som behövs. En utredning i Storbritannien kom fram till att bara för att byta ut den nuvarande fordonsflottan i landet till elbilar skulle det behövas:  "2x world’s cobalt production, 1x world’s neodymium production, 3/4 world’s lithium production , 1/2 world’s copper production". För att inte tala om att byta ut alla fordon eller bygga extrema mängder sol och vindkraft som också kräver resurser som de ovan.  

Det Steg 3 enats om är att samhället bör släppa tillväxtkravet och fokusera på omställning. Om sedan tillväxt ändå sker är det enligt många av oss inget problem, men så länge det är ett krav försämras oddsen för en omställning markant. 
 
 
D:

Konkurrens leder till produktivitetsökning i form av ökad produktion per arbetare leder till ökad resursförbrukning och ökad konsumtion. Till tillväxt om man så vill.

Frånvaron av stoppknapp ser jag egentligen inte som så problematisk. Jag ser heller inte att det främst är genom teknokratiska beslut man skall förändra, utan genom att förändra drivkrafterna i systemet. Om vi är tydliga i vad som är drivkrafterna så handlar det om att manipulera dem. Diskussionen om företagsamhet utan vinstkrav är bra exempel på varför ett ensidigt fokus på kapitalackumulation och vinst gör att man missar konkurrensen effekter. Vi har ju en mycket lång tradition av kooperativa, icke-kapitalistiska företag i Sverige. Men efter en kort tid av radikalism brukar de emulera kapitalismen och agerar på samma sätt. Vi måste helt enkelt begränsa konkurrensen.  Varför utvecklar jag nedan.

Konkurrens verkar förstås olika på olika typer av marknad, framför allt är det skillnad mellan marknader som kan växa mycket därför att behoven är omättliga och marknader som är begränsade på grund av råvarubrist eller brist på avsättning. Jordbruk är ett exempel på marknad med begränsad avsättning. På en sådan marknad fungerar konkurrensen ungefär så här: Ny teknik möjliggör att mindre arbete går åt för att producera samma mängd (ny skördetröska) eller att man kan producera mer från samma areal (konstgödsel, bevattning). I båda fallen leder det till lägre kostnad och ökad insats av externa resurser (energi, mineraler osv). Den lägre kostnaden kan under en kort tid eventuellt öka lönsamheten, men ju fler som använder samma teknik ju lägre kommer priset att bli, till dess att lönsamheten är tillbaks på den låga nivå där den började. Eftersom folks förmåga att äta mer är begränsad har överproduktion under lång tid varit det normala i jordbruket. Därför är den starkaste drivkraften att minska arbetsinsatsen per producerad enhet. Att det är så är ju lätt att konstatera eftersom andelen sysselsatta i jordbruk har minskat från kanske 80 % till mindre än 2 % på hundrafemtio år i de avancerade ekonomierna. Jordbruket har, i vissa fall, minskat resursförbrukningen per producerad enhet. Per arbetad timme har resursförbrukningen ökat enormt.  
Alla de människor som ”frigjordes” från jordbruket skulle ha något annat att göra och en stor del hamnade i industrin. I Industrin fungerar ungefär samma logik som i jordbruket, med skillnaden att det i många fall går att stimulera en kraftigt ökad konsumtion under lång tid. I de fallen kan en hel industrisektor växa så fort att antalet sysselsatta ökar parallellt med produktionen, så var till exempel fallet med bilindustrin i efterkrigstiden. Men förr eller senare ökar konkurrenstrycket och marknader blir mättade. Då måste man rationalisera produktionen för att sänka kostnaderna. Även om man samtidigt effektiverar produktionen och använder mindre råvaror per producerad enhet, så minskar arbetskraften snabbast och användningen av resurser per arbetad timme ökar. De anställda som får sparken sysselsätts i andra näringar där samma drivkrafter verkar, dvs resurserna per arbetad timme ökar och ökar. Produktivitetsförbättringarna leder också till ökade löner. I kombination med fallande priser leder ökade löner till en kraftigt ökad konsumtion.
Detta leder till följande förhållande på samhällsnivå:
Konkurrens leder till produktivitetsökning i form av ökad produktion per arbetare leder till ökad resursförbrukning och ökad konsumtion.
Om alla som jobbar förbrukar mindre resurser per producerad enhet, men mer resurser per arbetad timme är det inte svårt att förstå varför den totala resursförbrukningen per person i världen ökar trots det mycket omfattande effektiviseringarna.
För företag i konkurrensutsatta marknader är det inte intressant, ja inte ens möjligt, att stanna upp och vara nöjd som det är, utan de måste ständigt öka produktiviteten och effektivitet. För kapitalet som ständigt kräver avkastning är det inte heller ett alternativ att vila i madrassen, utan det kommer rastlöst att starta nya (resurskrävande) verksamheter, för att få avkastning på kapitalet. Ökad konsumtion och ökad resursförbrukning är därför både en logisk följd av och en helt nödvändig beståndsdel av denna kapitalistiska marknadsekonomi.
Utan en konkurrensutsatt marknad kan skomakaren som hittar på ett sätt att göra skor dubbelt så snabbt välja att gå och fiska efter fyra timmar. Men om det finns fler skomakare som konkurrerar på marknaden och en hittar på en arbetssparande metod som sänker priset på skor, då måste alla andra skomakare hänga med – fisket får vänta. Så får vi hjulen att rulla och ekonomin att växa.
Det är nog del av vår mänskliga natur att försöka göra saker på ett bättre sätt, men så länge effektivisering styrs av marknadens konkurrens och vinstintressen kommer den inte att leda till lägre tryck på naturens resurser, utan tvärtom högre.

 

H:

Mycket intressant artikel A! 
 
"men så länge effektivisering styrs av marknadens konkurrens och vinstintressen kommer den inte att leda till lägre tryck på naturens resurser, utan tvärtom högre." (D)
 
Instämmer i D:s inlägg! Vår kapitalistiska marknadsekonomi är boven i dramat.
 
"Jag kan önska bort tillväxten, men vågar inte förlita mig på att vi har förmågan att göra oss av med den på kort sikt. Det är därför jag letar efter andra sätt att hantera klimatkrisen." (A)

Det knepiga med den kapitalistiska marknadsekonomin är att vi, så att säga, inte rår på den. Den lever sitt eget liv vare sig vi vill eller inte. Vill vi överleva så måste vi alla förhålla oss till dess "inneboende regler". Den formar våra liv till köpstarka konsumenter, på andras bekostnad.
Jag är av den åsikten att vi tyvärr saknar "förmågan att göra oss av med den (tillväxten) på kort sikt". En åsikt som vi i stort sett delar, A.
Hur ska vi då "hantera klimatkrisen"? Kan opinionsskapande rörelser vara ett av de starkaste alternativen?

 
I:
Väldigt intressant diskussion. Jag tror jag håller med om det mesta som ni skrivit, men inte riktigt om slutsatserna. Här kommer min utläggning. 
Först håller jag inte med A om att det skulle vara lättare att klara klimat och miljömålen inom tillväxtekonomin. Jag tror det är betydligt svårare. Att det är svårt att förändra det ekonomiska systemet är sant, men det är ännu svårare att förändra de planetära gränserna. Det är bra om vi skapa opinion för:
1) att vi måste fokusera på omställning framför tillväxten.
2) att förbereda ekonomin på att en omställning kommer medföra stor risk för sänkt BNP, och designa ekonomin så att den klarar detta och kan upprätthålla en god välfärdsnivå.
Om vi ska skapa opinion kring detta tror jag det är bäst att inte själva propagera för att det är svårt att förändra det ekonomiska systemet. Det är egentligen inte svårt, det är bara många som inte vill det. Hittills. Men med opinion kan det ändras. Och håller med B om att vi kan jobba både inom systemet och för att förändra det. 

Sen tror jag D är inne på något fundamentalt. Konkurrensen driver företagen till produktivitetsutveckling. Men i längden kan tillväxt bara genereras antingen genom ökad mängd arbete eller ökad input av material eller energi (ev. genom att minska konkurrensen). Därför tänker jag att det i princip är teoretiskt omöjligt med tillräcklig absolut frikoppling om vi ser till alla planetära gränser. Det kanske är teoretiskt möjligt vad gäller cO2-utsläpp genom hög input av solenergi, men då på bekostnad av andra planetära gränser genom ökad materialanvändning. Så ser jag det nu, men jag kan ändras i min uppfattning. Jag kommer tillbaka till varför jag tror det är så.
(Se denna text lite som att jag tänker högt. Jag är inte helt övertygad)

Vad skapar ekonomiskt värde?
Konkurrensen driver företagen till produktivitetsutveckling. I dag gör denna effektivisering kanske främst att det är arbete som rationaliseras bort. Vi kan producera fler enheter per arbetad timma.
En mer hållbar effektivisering skulle vara att rationalisera bort input av material och energi. Det kan t.ex. åstadkommas genom en grön skatteväxling. Så vi kan producera samma mängd (i steady state) eller fler enheter (i en tillväxtekonomi) per enhet material- och energi-input. En enhet kan ju också bytas från att vara en materiell vara till att vara en tjänst, så länge den värderas till lika mycket på marknaden.

Men det är här den marxistiska analysen kommer till användning. För vad ger varan/tjänsten sitt ekonomiska värde? Den neoklassiska marginalnytta-teorin säger att det är efterfrågan styrd av preferensen i kombination med produktionskostnader. Alltså det priset som blir när den upplevda nyttan av ytterligare en vara inte längre kan produceras till den kostnad som konsumenten kan acceptera. Men detta är inget svar på frågan tycker jag. Det beskriver vad som påverkar priset upp och ner, men inte vad som ger varor ett ekonomiskt värde på lång sikt.
En konsument kan visserligen tänka sig betala ett visst pris, men den betalar ju hellre ett lägre pris, så konsumenterna kommer anpassa sig till förändringar i produktionsledet. Och vad bestämmer produktionskostnaderna? Jo, andra inköpspriser osv osv. Teorin (som jag förstått den) talar inte om hur ekonomiskt värde skapas från första början.

Min tes
Jag testar istället denna tes nu, vilken känns logisk för mig:
På lång sikt är det det (samhälleligt nödvändiga) mängden arbete + mängden input av material och energi, som avgör det ekonomiska värdet på en vara. 
Dessa styrs av flöden från två kapitalstockar som är begränsade - tillgänglig arbetstid och tillgängligt naturkapital. Naturkapitalet är alltså biosfärens, klimatets och jordskorpans kapacitet att producera naturresurser och nödvändiga ekosystemtjänster, vilket är begränsat. 
 
Exempel från en ekonomi med perfekt konkurrens och information
Det är alltså inte hur effektiv produktionen är, kvalitén eller folks preferenser som avgör en varas långsiktiga ekonomiska värde.  
Skulle vi ha en perfekt konkurrens och perfekt informerade konsumenter skulle alla välja varorna till lägst pris (så ser inte ekonomin ut, men vi låtsas det för exemplets skull).
Minskar ett företag sin material- och energi-förbrukning per enhet kan företaget sänka priset och de andra företagen måste följa efter eller slås ut. När priset sänks måste det produceras fler varor för att generera tillväxt = (allt annat lika) lika mycket eller mer miljöpåverkan. Det kan teoretiskt sett bli fler fysiska varor samtidigt som mindre mängd material och energi, men om varje vara värderas lägre (pga konkurrensen) ökar inte det ekonomiska värdet.
Alternativt använder företaget effektivitetsvinsten till högre vinst eller högre löner = (allt annat lika) mer miljöpåverkan.
Ett företag som höjer den upplevda kvalitén på en vara kommer också behöva pressa ner priset pga. konkurrensen. 

Cirkulär ekonomi då? Det är bara en annan form av effektivisering av material- och energianvändning. I en perfekt konkurrens pressas priserna ännu mer. 

Personliga tjänster (som inte bygger på varuproduktion) kan inte effektiviseras i alls samma grad som varuproduktion, därför att de bygger på personlig kontakt, vilken begränsas av dygnets 24 timmar. Det enda sättet att öka tillväxten är genom mer arbete.
Ökad kvalitét då? Ett företag som höjer den upplevda kvalitén på en tjänst kan upplevas bidra till grön tillväxt när fler väljer tjänsten och betalar ett högre pris för den. Men priset mäts i förhållande till andra varor. Om vi ska försöka uppnå grön tillväxt med dyrare och dyrare tjänster pga. ökad upplevd kvalitét och samtidigt dyrare och dyrare materiella varor pga. höjda miljöskatter då har vi allmän prishöjning = inflation, inte tillväxt. 

Digitala varor har en mycket lägre marginalproduktionskostnad så i en perfekt konkurrens med perfekt information skulle priset per vara närma sig noll. Anledningen att priser hålls uppe idag är patent och naturliga monopol. 

Det finns alltså två möjligheter till tillväxt i en ekonomi med fungerande konkurrens och information.
1) Vi arbetar mer och då får ut fler enheter.
2) Vi stoppar in mer material eller energi
 
Exempel från en ekonomi med imperfekt konkurrens och information
I verkligheten finns inte perfekt konkurrens eller perfekt information. Där skapar företag nischer och tillfälliga monopol där de kan sätta priser högre än det ekonomiska värdet för att få ut mer vinst (som också arbetarna kan få del av om de är organiserade och bor i ett land med få fattiga som letar jobb i deras bransch). 
Det finns också stordriftsfördelar, nätverkseffekter, det har också skapats patent och copyright vilket gör att priser inte kan attackeras av konkurrenter. Detta gör att priser kan hållas uppe. Konsumenter i verkligheten är irrationella och ofta inte så välinformerade. Reklamen kan därför lura dem att betala högre priser. Det har också skapats överproduktion och företag använder reklam för att skapa nya upplevda behov och laddar varor med sociala värden så att produktionen och priserna kan höjas. 

Kan dessa fenomen skapa grön tillväxt då? Ja, genom att skapa artificiella knappheter minskar konkurrensens prispressning och det ser ut som vi skapar ekonomiskt värde när fler varor säljs till höga priser utan att miljöpåverkan behöver öka. Men inget verkligt värde skapas ju och det blir ett orättvist samhälle som bara tjänar vissa kapitalintressen, och där vi hela tiden måste luras in i ha-begär. 

Ett annat sätt tillväxten kan frikopplas på är ju det man gjort i Sverige med t.ex. RUT - mer obetalt arbete internaliseras i BNP. Eller Facebook - data om personliga relationer blir till en vara (dock oftast för  reklam för att sälja materiella produkter).
Vi ökar också skuldsättningen i samhället och möjliggör då för konsumenter utan egentlig köpkraft att få köpkraft och konsumera. Men ska lånen betalas tillbaka utan att minska konsumtionen måste nytt ekonomisk värde skapas i framtiden = framtida tillväxt. Tillväxten idag ser alltså mindre smutsig ut än vad den är, eftersom den också måste smutsa ner i framtiden (i alla fall om lånen ska betalas tillbaka). 
 
 
J:

Jag instämmer i A allmänna beskrivning av kapitalismen:

"Marx beskriver kapitalets allmänna formel som P-V-P’, alltså pengar–varor–pengar plus ränta. Systemet drivs av att kapitalister investerar pengar i produktion av varor i syfte att få tillbaka MER pengar.  Det innebär att nästa investering inte består av P, utan P’, och kan beskrivas som P’-V’-P’’. Och så fortsätter det (P’’-V’’-P’’’ osv) – inte utan avbrott i form av kriser, men i princip i evighet. Det är det som är utgör kapitalackumulationen; en kontinuerlig, exponentiell tillväxt av kapitalet som på aggregerad nivå motsvaras rätt väl av ökad BNP."


Jag har en delvis liknande beskrivning: 

 

"Kapitalism kan definieras som ett system med privatägda företag som är tvungna att konkurrera för sin ekonomiska existens och där deras (och alltså deras ägares) tillgångar utnyttjas, med hjälp av inhyrd arbetskraft, som ’kapital’ – alltså så att tillgångarna genom värdehöjande produktion och vinstgivande handel blir allt större. Och man kan också tala om ’kapitalism’ när ett samhälle domineras av sådana förhållanden. Det är inte en exakt definition, men den gör det möjligt att tala om systemförändring (förändring inom systemet) när denna dominans har ökat (t.ex. på grund av nyliberalism) eller minskat (t.ex. genom en reformpolitik som ökar statens roll), samt om systemövergång – tills de kapitalistiska förhållandena inte längre dominerar."


Eftersom den 'inbyggda' konkurrensen med dess ständiga krav på privat kapitalackumulation (för att öka möjligheterna till enskild dominans och minska risken för konkurs) gör kapitalismen i princip ostyrbar, kan det vara bäst att satsa på en systemövergång av något slag. Till exempel en successiv övergång till "ekonomisk demokrati" genom en ökning av antalet demokratiskt styrda företag som (tack vare ett demokratiskt styrt statligt finansieringssystem med statligt utgivna pengar, t.ex. enligt föreningen Positiva Pengars förslag) inte måste konkurrera med varandra för att överleva. Men samtidigt behövs det en stark rörelse 'underifrån'  för att ge tillräcklig fart åt en sådan förändring. 

 

 

A:

Tänkte kort bemöta de senare inläggen i tillväxtdebatten utifrån min ETC-artikel. 

Återigen är vi överens om mycket. G:s argument om att ”tillväxt-ideologin” ibland legitimerar passivitet i klimatfrågan är intressant. Även andra har varit inne på att det finns en stark ”tillväxt-ideologi” som motverkar miljöhänsyn. Jag håller med om att det kan vara så, men vill samtidigt varna för att ”tillväxt-ideologin” ganska ofta är mer av ett slagord än politisk realitet. Politiker och andra pratar gärna om tillväxt, men agerar de verkligen för att maximera tillväxten? Nej, vågar jag påstå. Och anledningen är nog att kapitalismen inte drivs av tillväxt, utan av ackumulation och vinster. Därför syftar borgerlig politik till att maximera vinster, inte tillväxt. Ibland finns ingen motsättning däremellan, men ofta gör det det. Ett exempel: för att maximera tillväxten bör vi så klart ha full sysselsättning, ju fler som arbetar, desto mer växer ekonomin. Vi vill också ha höga löneökningar, för lönehöjningar leder ju till högre konsumtion och stimulerar därmed ekonomin och tillväxten. Ändå hör vi sällan borgerliga politiker kräva full sysselsättning och höga löneökningar, och det beror förstås på att de riskerar att minska företagens vinster, eftersom de bygger på att arbetskraften inte får betalt för hela det mervärde de producerar. Jag förnekar inte att samhället, så som det är konstruerat idag, är beroende av tillväxt – men ”tillväxtideologin” är till viss del ett bländverk, en retorisk figur.

Jag tycker inte heller att G förklarar varför det är så enorm skillnad mellan 7 och 9 procents årlig minskning av kolintensiteten. Att det görs alldeles för lite idag för att minska utsläppen, att det krävs mycket större investeringar, är vi sannolikt överens om. Att det i sin tur leder till större uttag av andra naturresurser än fossila bränslen är självklart. Jag är inte så insatt i tillgången på de olika mineraler du nämner, men andra menar att det inte utgör något (akut) hot mot en omställning. Däremot illustrerar det att i tillväxt i längden är ytterst problematiskt, det anser ju jag också.

D och jag verkar vara eniga om det mesta, jag håller i stora drag med om beskrivningen av drivkrafterna i en konkurrensutsatt ekonomi. Detsamma gäller H:s inlägg. Du frågar också hur vi ska hantera klimatkrisen. Frågan är stor och svår, men om man ser till vilka typer av samhällen i historien som har varit förmögna till snabba omställningar (t ex under krigsmobiliseringar eller energiomställningar), så verkar de mest framgångsrika exemplen vara samhällen med starka stater som inte dragit sig för att intervenera i ekonomin genom regleringar, subventioner, investeringar, ransoneringar, till och med konfiskeringar. Men för att få legitimitet för en sådan politik krävs också starkt stöd från allmänheten, så opinionsskapande aktiviteter är absolut viktiga. Även J tycks i grunden enig med mina resonemang. HUR vi ska avskaffa kapitalismen(s exponentiella tillväxt) är delvis en annan fråga. Jag berör den frågan kort i slutet av min artikel: den dynamik som uppstår i kampen för klimatet kan kanske leda vidare och dra med sig kapitalismen, så som vi känner den, i fallet. En av dem som jag tycker har skrivit klokast om detta är (tillväxtkritikern och marxisten) Andre Gorz: Genom att kräva ”icke-reformistiska reformer” för att uppnå vad som är nödvändigt, snarare än det som är ”möjligt” (inom ramen för den nuvarande ordningen) tar vi successiva steg mot ett annat system.  

I hävdar att det är lättare att avskaffa tillväxtekonomin än förändra de planetära gränserna. Så är det onekligen. Men jag argumenterade för något annat, nämligen att de nog är enklare att lösa den akuta klimatkrisen inom tillväxtekonomin än genom att avskaffa den. Jag håller självfallet med om att omställning är viktigare än tillväxt och har inget emot att ”designa” om ekonomin. Men det är exakt detta som jag menar är en teknokratisk hållning som bortser från att vi lever i en värld präglad av makt och konflikter. Ekonomin förändras sällan genom design, utan genom kamp. Så: vad har ni för resurser att sätta upp mot några av de största organisationerna i mänsklighetens historia, de globala storföretagen? Jag tror nämligen att de kommer att sätta in alla sina resurser, om det krävs, för att behålla sina vinster.



Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 28 oktober

e-boken i pappersformat (redigerad)

 

"Mejlsamtal om ekodemokrati och resiliens" mellan Bo Herlin och Jan Opöien

 

https://www.dropbox.com/s/l4pwy2fa3f3gguc/Mejlsamtal-BoH-JanO-256s-A5-svv.pdf?dl=0

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 10 oktober

Politiska diskussioner 22

 

"Vad kan vi göra mot det statliga våldet?"

 

En mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien

 

 

"Dessutom har vi nu en, på det existerande dysfunktionella systemet överlagrad utveckling, som går åt rakt motsatt håll, och med stor fara för en eskalering av militärt våld – just när vi som allra minst behöver det. Vad kan vi göra mot det?" (Bo)
 
"Eskalering av militärt våld", menar jag, är intimt sammanbundet med kapitalismens tilltagande sönderfall. Och frågan är då: "Vad kan vi göra mot det?" Mitt korta svar på denna fråga blir därför: att den viktigaste uppgiften för vår del blir att skriva om det intima sambandet mellan kapitalismens sönderfall och den militära eskaleringen. 
Våra samhällen måste medvetandegöras om detta samband och också inse detta sambands tilltagande destruktiva utveckling mot den 'totala' kollapsen. Samtidigt menar jag är det viktigt att förstå att vårt "dysfunktionella system" måste leda till kollaps, eftersom det bygger på odemokratiska och orättvisa strukturer som saknar alla möjligheter till hållbarhet, med allt vad det innebär.
 
En medvetenhet om vårt rådande "dysfunktionella system" och vad detta system leder till anser jag vara den kanske viktigaste uppgiften som vi bör ta oss an att förmedla 'utåt'. I detta arbete ingår att söka skapa en växande rörelse som kan formulera svaren på de frågor som kommer upp angående alternativen till vårt rådande "dysfunktionella system".
 
/Jan
 
 

Det kan vara bra att först studera sambandet mellan kapitalismen och behovet av en statlig polisorganisation med våldsmonopol men ändå knuten till rättssystemet och dess funktion som försvarare av status quo och därigenom det kapitalistiska regelverket. Kapitalismen kan ju ses som ett sätt för företagsamma personer att öka sin rikedom och sin ställning i samhället utan att använda fysiskt våld. Det gäller "bara" att hålla sig till regelverket, som – av främst redan mäktiga – har utformats så att det är fördelaktigt för just dem som redan har en god ställning i samhället.

    När klyftorna ökar, tack vare ’spelet’ enligt detta regelverk, så ökar de sociala spänningarna, och då (om inte förr) kan polisen behövas för att försvara ett nytt status quo, som betraktas som rättvist i den mån det har uppstått genom ett accepterat utnyttjande av det existerande regelverket – som från början borde ha betraktats som orättvist genom att det särskilt gynnar de redan välbeställda.


Militären har delvis samma roll som polisen – att försvara den senaste versionen av status quo – men mot hot från en omgivning som i första hand följer andra regelverk än de som militären, liksom polisen, är en ”produkt” av.

    En kanske viktigare roll är att försvara kapitalismens möjligheter till expansion. Här sammanfaller två möjligheter: Å ena sidan kan en expansion i bästa (dvs. sämsta) fall säkras genom militära hot och våldsanvändning. Men dessutom kräver militären materiel som måste köpas in, vilket, om staten stöder kravet, gynnar vapenindustrin så att man kan tala om ett militärindustriellt komplex.

 

/Bo

 

 

Statens roll handlar ytterst om att vara förvaltare åt vår kapitalistiska marknadsekonomi. Vilket i förlängningen kan betyda att kapitalismen måste försvaras med våld. På så vis blir ju eventuellt statligt våld legaliserat - hur våldsamt och brutalt det än ter sig (så som du också beskriver det hela).
 
"Militären har delvis samma roll som polisen – att försvara den senaste versionen av status quo – men mot hot från en omgivning som i första hand följer andra regelverk än de som militären, liksom polisen, är en ”produkt” av."
 
Här vill jag föra in själva den 'maktstrukturella ordning' - som vi för övrigt diskuterade i förra kapitlet - som historiskt har format våra samhällen och även format den 'strukturella relationen' mellan våra samhällen. 
Mellan våra samhällen råder konkurrensliknande förhållanden som, historiskt sett, har utlöst krig och elände. Och dessa konkurrensliknande förhållanden har ju sin grund i själva den 'maktstrukturella ordning' som våra samhällen har att förhålla sig till. 
 
Vad jag vill säga är att 'skapandet' av stater/länder har tillkommit genom en 'maktstrukturell ordning' som betraktar 'grannar' ur ett konkurrensliknande förhållande och inte som 'samarbetande partners' - vilket skulle varit en självklarhet om vår historiska utveckling byggde på demokrati och rättvisa. Alltså ser jag rådande 'statsbildningar' som destruktiva, inhumana strukturer vars funktion är att förvalta kapitalismen och framför allt understödja de nationella kapitalistiska företagens ambitioner, som ju innebär en än mer fördjupad konkurrens. I slutändan skapar denna 'maktstrukturella ordning' öppna konflikter mellan stater.
 
Ja, vad kan vi göra mot det statliga våldet?
 
/Jan
 
 

Ja vad kan vi göra? Säg det den som kan! … – Ska åtminstone försöka…

För det första måste vi betrakta våldsutövning i sig som något mycket problematiskt (trots dess skenbara effektivitet (t.ex. när det för politiker gäller att visa att man har tagit något problem på stort allvar). Det skadar inte bara dem som utsätts för det utan det har en oerhört stark tendens att skapa självförstärkande återkopplingar så fort det används – och för att undvika sådana återkopplingar från en motståndare som inte tvekar att använda våld som försvar kan det vara nödvändigt att fullständigt omintetgöra motståndarens möjligheter att försvara sig. Vilket, förutom långvarig fientlighet och förstörda livsbetingelser för en mängd livsformer (inte bara människor), ökar risken för allt större våldsanvändning från en mängd oförutsebara håll.
 Och ändå förbereder sig staten Sverige, tillsammans med en mängd andra ”fredliga” stater, att ’hindra’ våldsanvändning från andra ”mindre pålitliga” stater med hot om ett starkt motriktat våld – helt(?) medvetna om att ett verkligt våld från en sådan ”opålitlig” stat (inte omöjligt om staten verkligen är opålitlig) måste bemötas med ett verkligt motriktat våld för att hotet om motåtgärder inte ska bli verkningslöst. Det blir alltså nödvändigt att försöka upprätthålla en bräcklig ’terrorbalans’ med ständig upprustning – tills ”förhoppningsvis” någon part kollapsar utan att konkreta krigsåtgärder har ”behövts”, men med en katastrofal obalans mellan ”segrare” och ”förlorare”.

Här behövs en radikalt annorlunda syn – även när det gäller småskaliga förhållanden, som hur man bäst kan bidra till att minska polisiärt övervåld utan att riskera våldsam upptrappning.
 Det gäller förstås i första hand att försöka undvika att sådana spänningar mellan olika parter byggs upp, som kan få det att verka som att våldsamma lösningar är de enda som är möjliga för att uppnå ett önskvärt tillstånd. Ökad jämlikhet och olika tillitsskapande åtgärder (t.ex. diplomati) kan bidra till det. – Men om ojämlikheten redan är katastrofal och misstron mellan olika grupper av människor ”explosiv”, vad kan man då göra om inte våld (t.ex. en våldsam revolution) är en bra lösning?
 För det första är diplomati aldrig fel, det gäller verkligen att försöka upprätthålla någon form av informationsutbyte, vad det än gäller.
 För det andra är det viktigt att inse att våld är verkningslöst när det gäller att förena och engagera människor för ett gemensamt mål och dessutom onödigt om man kan få tillräckligt många med sig.
 För det tredje: Med tillräckligt många människor kan det helt enkelt räcka med passivt motstånd.

Det här är förstås lättare sagt än gjort, så det måste utvecklas en hel del för att bli en användbar strategi.

 

/Bo

 

 

Vi ser vad vår destruktiva samhällsstruktur har gjort med oss. Strukturen har format oss till människor där vi betraktar det som normalt och normativt att utöva våld mot våra 'grannar' om dessa våra 'grannar' uppträder 'hotfullt'.

Stora konflikter ska 'lösas' med våld, i vår rådande strukturella verklighet. Att 'lösa' konflikter med våld speglar egentligen vår marknadsekonomis lösningar som ju sker med konkurrens. 'Motståndaren' ska till varje pris 'krossas'.
Detta är den verklighet vi alla lever i. Vill vi överleva? Ja det vill vi! Eftersom vi vill överleva så har vi i stort sett inget val - vi måste förhålla oss till den verklighet som gäller. 
Kräver vår överlevnad att vi beväpnar oss så har vi inget annat val. Kräver vår överlevnad att vi tvingas bruka våld för att komma över livsförnödenheter så agerar vi därefter. Kräver vår situation att vi tvingas bruka våld för att ta oss från en plats till en annan, så agerar vi också därefter. Med mera, med mera.

Våldet löser däremot inte de grundläggande problemen men eftersom vår rådande samhällsstruktur till stor del är uppbyggd utifrån nödvändigheten av maktstrukturellt våld så måste vi - för vår överlevnads skull - förhålla oss och agera därefter. Ungefär på liknande sätt som vi har att förhålla oss till vår marknadsekonomi - för att kunna överleva. 

/Jan


"Att 'lösa' konflikter med våld speglar egentligen vår marknadsekonomis lösningar som ju sker med konkurrens. 'Motståndaren' ska till varje pris 'krossas'."


"Men", skulle kanske någon som betraktar sig som socialliberal kunna invända, "konkurrensen är ju till för att lösa ekonomiska och andra motsättningar utan våld. Den som förlorar skadas ju inte, utan hamnar bara i ett socialt underläge, som det går att ta sig ur om man anstränger sig lite. Möjligheten att vinna och hotet att förlora stimulerar i stället till individuella initiativ så att alla blir vinnare – utom de som inte förtjänar något bättre än att hamna utanför."


Bara ett exempel på vilken hjärtlös attityd som i en ond spiral både främjar och främjas av en nyliberal marknadsekonomi (som kanske egentligen inte är så ny).


Att 'inifrån' och med våld försöka bryta en sådan spiral, som inkluderar både polisen, det 'fria näringslivet' och det militärindustriella komplexet och som samtidigt i allt högre grad drar med oss alla i kampen för överlevnad, är naturligtvis direkt kontraproduktivt. I stället måste vi, så gott det går (när vi är någotsånär fria), ställa oss utanför det hela, med en konsekvent icke-våldsprincip, och skapa tillitsfulla relationer mellan varann genom en mängd olika samarbeten, som bl.a. kan öka vår självständighet i förhållande till det 'etablerade' samhället.

    Bara en antydan om vilket enormt, men helt nödvändigt, arbete som krävs om vi ska klara oss utan 'alltför' (vad nu detta innebär) stora förluster ur den situation som vi (dvs. mänskligheten) nu befinner sig i.


/Bo



"Bara en antydan om vilket enormt, men helt nödvändigt, arbete som krävs om vi ska klara oss utan 'alltför' (vad nu detta innebär) stora förluster ur den situation som vi (dvs. mänskligheten) nu befinner sig i."
 
Att situationen "som vi nu befinner oss i" kommer att leda till någon form av kollaps anser jag som oundviklig. Jag menar också att vi bör betrakta denna kommande kollaps som helt nödvändig. Den bör kunna ge oss en bra möjlighet att kunna bygga en demokratisk och rättvis struktur ut den 'aska' som vår rådande kapitalistiska maktstruktur lämnar efter sig.
Kan vi "ställa oss utanför det hela, med en konsekvent icke-våldsprincip" så är naturligtvis detta att föredra. Hur nu än kollapsen kommer att se ut så tänker jag att det är viktigt att alla görs förberedda inför detta scenario. Det får inte komma som en överraskning utan önskvärt är att vi alla är medvetna om vad som väntar och ur denna medvetenhet växer det fram en förståelse om nödvändigheten av demokrati som ska genomsyra hela vår samhällsstruktur. 
 
Angående att "ställa oss utanför det hela, med en konsekvent icke-våldsprincip":
Här är det viktigt att förstå kapitalismens kommande kollaps som ett 'verk' av kapitalismen själv, utan inblandning 'utifrån'. Alltså till skillnad från de historiska exempel där 'folken utifrån' söker störta kapitalismen.
Själv så ser jag kollapsens orsaker från kapitalismens kommande oförmåga att kunna generera tillväxt. Kanske du vill beskriva kollapsens orsaker från en annan synvinkel? 
Hur som helst så menar jag att det är viktigt att kunna sätta sig in i orsakssambanden, som kommer att utlösa kollapsen. Kanske orsakssambanden finns att söka på ett helt annat 'plan'? Viktigt att diskutera!

/Jan


Ja, utan olika länders statliga stöd skulle säkert den nuvarande fasen av kapitalism ha kollapsat för länge sedan – och frågan är hur länge stödåtgärderna kan vara tillräckliga eftersom också statlig ekonomi är en (aning mer självständig) del av samma system. När motsättningarna nu ökar i världen ökar också behovet av vapen och det blir politiskt lämpligt för regeringar att satsa extra mycket på vapenindustrin, vilket tillfälligt kan ge en stabiliserande ekonomisk tillväxt – på bekostnad av den politiska stabiliteten och i värsta fall världskrig.

    Det gäller för oss att inte gå med på en sådan utveckling och alltså göra vad vi kan för att stoppa en våldsam utveckling. De som arbetar inom vapenindustrin och de som funderar på militärtjänst har ett särskilt stort ansvar, men det är viktigt att en fredsrörelse blir global och också omfattar dem i länder som våra regeringar ser som potentiella fiender.

De aktioner som görs av en fredsrörelse skulle kunna påverka tillväxten negativt och på så sätt öka risken för kollaps. Men samtidigt skulle fredsrörelsen kunna samarbeta med en rörelse för självförsörjning genom ekodemokrati som tillsammans med minskad våldsanvändning skulle kunna göra den oundvikliga kollapsen mindre destruktiv (detta skulle nog snarare vara ett resultat av ”kamp” än av ”kollaps”).

 

/Bo

 

 

"Ja, utan olika länders statliga stöd skulle säkert den nuvarande fasen av kapitalism ha kollapsat för länge sedan –"
 
Vilket visar att staten är beredd att ge stöd ända fram till kollapsen. Därför är det inte fel att påstå att statens primära uppgift är att hålla vårt rådande ekonomiska system vid liv.
Alltså är det mycket viktigt att påtala och visa statens verkliga roll i 'samspelet' till kapitalismen. Att tro att staten skulle kunna inta en slags 'förmedlande rättvis' roll gentemot 'sitt' samhälle är dömt att misslyckas. 
På liknande sätt som vi kritiserar kapitalismen så måste vi också kritisera statens roll i 'sönderfallet'. Som jag ser det så universaliseras staten, bit för bit, av vårt rådande ekonomiska system och jag ser ingen möjlighet för staten att kunna bryta sig ur denna destruktiva utveckling. Statens roll kommer därför att 'fördjupas' i takt med kapitalismens tilltagande sönderfall. Detta samband, menar jag, är viktigt att vi alla förstår i dessa tider. 
 
/Jan
 
 

Ja, det är just den förhoppningen som ligger bakom alla ’reformistiska’ (social­demokratiska) misslyckanden med övergången till en ’demokratisk socialism’. Tron på att en statsapparat, tillsatt av ett någorlunda demokratiskt valt parlament, genom att öka sitt inflytande över ’näringslivet’ skulle kunna ’genomsyra’ detta med någon slags ’social’ demokrati. Att alltså ett demokratiskt näringsliv (med ’ekonomisk demokrati’?) är något som kan genomföras uppifrån, om det finns ett ’demokratiskt mandat’. På liknande sätt kunde också illusionen/lögnen om arbetarklassens övertagande/ägande av produktionsmedlen i det byråkratiska, ’sovjetiska', Ryssland användas för att rättfärdiga alla dess diktatoriska beslut, även över proletariatet självt.

 I båda fallen (alltså även i en borgerligt ”demokratisk blandekonomi”) har ’socialism’ i mångas ”öron” blivit liktydigt med ”odemokratiskt uppifrånstyre”. Det är ett viktigt argument för att använda ordet ’ekodemokrati’ i stället för ’socialism’ när vi menar ’ekologisk och ekonomiskt demokratisk socialism’.

Men ’ekodemokrati’ inkluderar inte (nödvändigtvis) den politiska nivån, så  hur ska vi förhålla oss till den? Denna nivå, tillsammans med de lagar (inklusive grundlagen) som den borgerliga demokratin har stiftat, innehåller mycket som inte helt kan avskaffas utan problem och som delvis är ett resultat av en borgerlig kamp från tiden då den fortfarande var progressiv i förhållande till adeln och kunga­makten. Jag tror att en lösning på det problemet (under en sönderfallande kapitalism) kräver en noggrann genomgång av dessa lagar – med inriktning på ett bevarande av det som fortfarande är väsentligt för en ekodemokrati, och demokratiskt styrd förändring av resten.
 Ett större problem när det gäller denna högsta nivå kan militären vara, som ju alltid har varit knuten till den högsta makten för att försvara just den. Här krävs en oerhört stark folklig uppslutning, så stark att även stora delar av ’försvarsmakten’ ställer sig bakom förändringsarbetet – men inte genom att militärt angripa andra delar av militären, vilket skulle kunna få katastrofala följder, utan genom att vägra delta i militära aktioner mot den ”egna” befolkningen, liksom även mot andra länders befolkningar, som man naturligtvis bör ha utvecklat ett nära samarbete med.

 

/Bo

 

 

"Men ’ekodemokrati’ inkluderar inte (nödvändigtvis) den politiska nivån, så  hur ska vi förhålla oss till den?"
 
Jag tänker så här: 
Att vår sönderfallande kapitalism leder till kollaps inte bara för vår kapitalistiska marknadsekonomi utan denna kollaps kommer även att dra med sig hela vår rådande samhälleliga struktur i ett slags sönderfall. Jag menar att vår rådande samhällsstruktur i grunden är uppbyggd utifrån maktstrukturella ambitioner där i synnerhet vår rådande marknadsekonomi har ett avgörande inflytande över hur 'övriga' samhället ska byggas strukturellt. I dessa ambitioner formas så våra institutioner och den statliga förvaltningen. 
'Maktstrukturens främsta garant' - militären - kommer, som jag ser det, naturligtvis också att dras med i kollapsen. Här har jag det svårt att se vad denna 'maktstrukturens främsta garant' ska kunna försvara och jag har svårt att se att militären ska ha ett 'behov' av att angripa såväl det 'egna' folket som 'angränsande' folk. 
 
Kanske har jag här en alltför optimistisk inställning till militärens framtida roll när vi står inför kollapsens faktum? Hur som helst, en viktig fråga som måste analyseras ingående.
 
/Jan 
 
 

Ja, militärens roll är en viktig fråga, trots att den åtminstone i Sverige har spelat en ganska obetydlig roll. Men ändå verkar det finnas mycket starka intressen i Sverige för ökade militära satsningar. Motivet sägs vara att öka säkerheten i en tid av ökande internationella spänningar på grund av ökande militär aktivitet i omvärlden. Men att öka säkerheten genom ökade militära satsningar ökar också de internationella spänningarna, vilket minskar säkerheten, vilket ökar behovet av ”skydd” och samarbete med starkare makter, vilket i ännu högre grad gynnar hela det militärindustriella komplexet – vilket antas gynna den ekonomiska tillväxten och statens inkomster, som t.ex. kan användas till större satsningar på polis och militär, vilket kan behövas när den ekonomiska ojämlikheten nu ökar på grund av att den ekonomiska tillväxten, som vanligt, är sned.

    Militärens roll blir på detta sätt i "fredstid" att vara en "tillväxtmotor" för en tillväxtkrävande ekonomi – och kanske också en inspiratör för en ny nationalism som kan få en berättigad kritik mot de högsta makthavarna att i stället riktas mot andra länders regeringar eller befolkning. Alltså precis tvärt emot vad världen, sedd som en helhet, behöver.

    Vid en kollapsande världsekonomi (som vi kanske redan ser en början till) kan spänningarna mellan olika länder, eller grupperingar av länder, öka så mycket att de hotbilder som har målats upp enligt de militära komplexens intressen "måste" förverkligas för att hoten inte ska framstå som tomma. – Kanske kan bara en mycket stark internationell fredsrörelse förhindra detta. En rörelse som knappast har något annat val än att förena sig med alla andra rörelser som också kämpar mot en 'universaliserad' kapitalism.

 

/Bo

 

 

"Militärens roll blir på detta sätt i "fredstid" att vara en "tillväxtmotor" för en tillväxtkrävande ekonomi – och kanske också en inspiratör för en ny nationalism som kan få en berättigad kritik mot de högsta makthavarna att i stället riktas mot andra länders regeringar eller befolkning."
 
Jo men så är det! Och det är ju exakt så som den nu rådande utvecklingen ser ut. 
Kanske var jag lite otydlig i mitt förra mejl när jag skrev att: 
"Här har jag det svårt att se vad denna 'maktstrukturens främsta garant' ska kunna försvara och jag har svårt att se att militären ska ha ett 'behov' av att angripa såväl det 'egna' folket som 'angränsande' folk."
 
Min spekulation handlade om vad som kan tänkas hända under kollapsen och, kanske viktigare, efter kollapsen. Men observera att det handlar om spekulationer - ingenting annat. Kanske utmynnar kollapsen i en fullständig tragedi. 
Hur som helst så är det viktigt att vi alla blir medvetna om orsakssammanhangen som leder fram till kapitalismens kollaps. Förhoppningsvis kommer nu rörelser att växa sig starka som också kan formulera de svar som människorna i våra samhällen ställer angående kapitalismens sönderfall och vilka hållbara strukturella alternativ som måste förverkligas efter kollapsen.
 
Jag har alltid ställt mig frågan: Vad ska vi med militärer till om vi nu levde våra liv i en demokratisk och rättvis värld? Att vi nu inte lever våra liv i en demokratisk och rättvis värld är ju helt uppenbart. Därför finns det naturligtvis militärer och därför finns det såklart krig och elände. Min förhoppning är ju då att kollapsen även slår ut militärens roll i våra samhällen. Ett önsketänkande kanske?
 
/Jan 
 
 

"Min spekulation handlade om vad som kan tänkas hända under kollapsen och, kanske viktigare, efter kollapsen. ... Min förhoppning är ... att kollapsen även slår ut militärens roll i våra samhällen."

 

Ordet 'kollaps' brukar nog oftast syfta på ett plötsligt och fullständigt sammanbrott, Men man bör nog också tänka sig att en 'kollaps' av ett samhällssystem kan verka vara mindre plötslig för dem som befinner sig mitt i den. Och säkert kan den inte heller vara särskilt fullständig om de människor som fanns före kollapsen finns kvar efter den. Så det är nog bäst att betrakta kollapser som processer – som successiva (i ett historiskt perspektiv mycket snabba) övergångar från ett tillstånd till ett annat.

    Om kollapsen är mycket omvälvande och dessutom dåligt förberedd är nog risken stor att en kaotisk situation uppstår med en kamp om överlevnad mellan individer och mindre grupper, där större grupper med tillgång till vapen kan komma att betrakta sig som "ordningens upprätthållare", kanske i konflikt med andra väpnade grupper, så att resultatet i värsta fall kan bli inbördeskrig eller världskrig.

    Det gäller alltså att förbereda sig, och det bästa sättet är nog att – så gott det går före en trolig kollaps och tillsammans med så många som möjligt – etablera en del av de strukturer som skulle kunna utgöra en grundstomme till den demokratiska samhällsstruktur som förhoppningsvis en majoritet skulle kunna bli överens om efter en kollaps. För att det ska hända måste nog en hel del av dessa strukturer redan fungera så väl före, under, och efter den värsta kollapsen att man kan tala om ett (embryo till ett) 'övergångssamhälle'.

    Detta kan säkert under hela övergångsprocessen utsättas för attacker av dem som ser sig som förlorare, och det gäller då att konsekvent använda sig av icke-våldsmetoder för att hindra en eskalering. – Endast på så sätt kan det militära (och polisiära) våldet övervinnas (enligt bland annat en nyutkommen översättning av en bok med titeln "Att övervinna våldet" av Bart de Ligt (Bokförläggarna Röda Rummet).

 

/Bo

 

 

Tack för boktipset!
 
Idag utgår vi ifrån att vårt samhälle - Sverige - är det samhälle som för alltid ska gälla. Vilket då innebär att Sverige är ett samhälle som har upprättat gränser mot angränsande samhällen. 
Kan denna strukturella gränsuppbyggnad ha att göra med maktstrukturella ambitioner? Om det nu är så då innebär ju detta att vårt samhälle Sverige kommer att kollapsa eftersom det har tillkommit utifrån maktstrukturella ambitioner. Alltså ambitioner som saknar demokratiska och rättvisa strukturella uppbyggnader. 
Sverige som normativt framtida strukturellt samhällsbygge blir därmed en omöjlighet om vi tänker oss samhällen som demokratiska och rättvisa. Kanske detta är en alltför omtumlande tanke? 
Var ska vi leva om vi inte ska leva i Sverige? En provokativ fråga som ifrågasätter dagens samhällen/stater.

/Jan


Inte särskilt lätta frågor! Jag tror det är bäst att först diskutera frågan om gränser mera generellt.

Kanske är det så att de flesta gränser mellan och inom länder är resultatet av maktambitioner, men på båda sidor om varje gräns – annars skulle expansionsmöjligheten för den ena sidan bokstavligen vara gränslös. Sådana gränser är ändå tecken på att en viss maktbalans har uppstått och att någon överenskommelse därefter har träffats för att möjliggöra administrativ verksamhet utan störande inslag på båda sidor om gränsen. Det är viktigt att dessa överenskommelser inte är ett resultat av övervåld från den ena partens sida, så att den andra sidan, med rätta, betraktar den som orättvis – även om den också skulle kunna ses som en rättvis bestraffning för tidigare oförrätter (Versaillesfreden efter första världskriget brukar ses som ett sådant exempel). En annan möjlighet är förstås att en gräns har upprättats av rent praktiska skäl för att naturförhållandena är sådana att den utgör en praktisk avgränsning mellan olika verksamheter (t.ex. vattendrag och bergskedjor.
    Kanske är det bäst att de flesta gränser som har etablerats sedan generationer tillbaka inte flyttas i första taget. Det kan nog ofta vara bättre, för båda sidorna av en gräns, att i stället försöka komma överens om vilka funktioner gränsen ska ha. Framför allt bör inga gränser hindra människor att förflytta sig över dem. De bör helt enkelt bara avgränsa olika områden för praktisk administration, t.ex. när det gäller infrastruktur m.m., vilket skulle kunna beslutas demokratiskt på högre beslutsnivå än den hos de områden som gränserna avser. Både EU och FN skulle 'i princip' kunna bidra med en sådan nivå – om de fungerade tillräckligt demokratiskt, vilket de inte gör. Men någon form av diplomatisk hjälp borde man åtminstone kunna begära.
    För Sveriges del tror jag att detta betyder att vi inte behöver bekymra oss alltför mycket över själva gränsdragningarna till våra grannländer, de borde kunna betraktas som historiska faktum, som vi för länge sedan borde ha kommit till rätta med. Nu gäller det, åtminstone i första hand, att komma överens om hur vi på andra sätt kan utjämna olika orättvisor som kan förekomma mellan oss. Kanske genom någon slags övergripande ekonomisk demokrati. Olika mindre justeringar av gränserna kan kanske alltid behövas, men gamla historiska oförrätter bör nog betraktas som 'preskriberade' när det inte längre finns några skyldiga som kan ställas till svars. Och den odemokratiska samhällsstruktur som de kan ha skapat kan alltid "rättas till" i efterhand. Det kan ta lång tid, men jag tror inte att det finns någon annan lösning än att tålmodigt arbeta för en demokratisering just där man befinner sig.

/Bo


Ja det är komplicerade frågor! Och frågorna kanske blir än mer komplicerade när vi noterar att vår globaliserande kapitalistiska marknadsekonomi i praktiken agerar 'över' alla gränser. 
Alltså föredrar vår marknadsekonomi gränslöshet. Knepigt nog så betraktar jag en framtida demokratisk och rättvis värld också som gränslös. Med den avgörande skillnaden att framtidens demokratiska marknadsekonomi agerar lokalt och alltså inte globalt.

Hur som helst så noterar vi att dagens gränsdragande värld har uppkommit genom maktstrukturella ambitioner. Och resultaten i stort för dessa gränsdragningar är, menar jag, förödande för en mycket stor del av världens befolkning. Att det är så bör kunna ge oss 'signaler' att våra maktstrukturella gränsdragningar skapar mer destruktiva än konstruktiva effekter dels mellan våra samhällen och dels också inom våra samhällen.

I en maktstrukturell gränsdragning uppstår en slags 'maktbalans' mellan maktens parter, som grundar sig på militärt våld från bägge parter. Vi har alltså 'ärvt' en värld vars gränser är upprättade utifrån maktstrukturella ambitioner där militärt våld har varit den huvudsakliga 'ingrediensen'. Vi fortsätter att leva i en värld där det militära våldet eller hotet om våld är den 'maktbalans' som vi har att förhålla oss till. 
Ska vi fortsätta leva efter denna verklighet? Ja tydligen så måste vi fortsätta räkna med denna verklighet i alla fall så länge som den rådande maktstrukturen behåller sitt grepp om oss. Vilket naturligtvis inte hindrar oss från att genomskåda och analysera allt det destruktiva som dagens samhällen/stater, med sina gränser, representerar.

/Jan


Kanske bör vi klargöra för oss lite bättre vad vi menar med orden 'gräns', 'begränsning'. Det kan vara lärorikt att titta på dess motsats, 'gränslös', 'obegränsad'.

    Även motsatsen kan vara problematisk, särskilt när det gäller kapitalismens (och även tidigare samhällens) obegränsade tillväxt och äganderätt. När denna rätt utövas av olika aktörer på planeten uppstår så småningom (på grund av dess begränsade utrymme) konfrontationer som hindrar tillväxten och som kan bli våldsamma ända tills överenskommelser om begränsningar av (t.ex. det geografiska) utrymmet för tillväxten kan uppnås – men behovet av överträdelser kommer troligen att kvarstå så länge den grundläggande frågan om den obegränsade tillväxten är olöst.

    Vi har alltså en situation där en parts behov att överskrida (eller avlägsna) en gräns motsvaras av en motparts behov att förstärka samma gräns. De geografiska gränsernas existens blir på det sättet bara ett paradoxalt symptom på kapitalismens (orealistiska) behov av gränslös tillväxt. Även om gränserna är förknippade med kapitalismen är det nog fel att se dem som orsaker till kapitalismens uppkomst.

   Hur störande de gamla gränserna kan vara för uppbyggnaden av en annan samhällsstruktur beror mest på hur de används av den nya strukturen – om de inte avlägsnas. Kanske behöver andra områden för lokal administration specificeras med andra 'gränser', som naturligtvis inte bör hindra passage. Däremot bör det naturligtvis vara tillåtet för individer att omgärda en mindre 'privat' trädgård (kanske hyrd eller del av ett kooperativ) med ett staket som hindrar passage. Och det bör också finnas gränser (olika beroende på hur tättbebyggt samhället är) för hur stora sådana 'privata' tomter får vara.

 

/Bo

 

 

Jag ser på de "geografiska gränsernas existens" utifrån en 'konstlad' konstruktion av den, för stunden, 'starkaste' parten i det ständiga konkurrerandet om 'ägandet' av geografiska områden. I denna konkurrens skapas både 'vinnare och förlorare' ungefär på liknande sätt som när det handlar om konkurrensen om marknadsandelar i vår rådande marknadsekonomi. 
Av denna 'geografiska konkurrens' kan vi idag tydligt se skillnaden mellan den 'rika' världen och den 'fattiga' världen. Denna skillnad utnyttjar sedan kapitalismens inneboende prioriteringar genom att förlägga produktion i 'fattiga' samhällen och där konsumtionen i stort sett är förbehållen den 'rika' världen. Vårt rådande ekonomiska system har därför, som vi ser, grundläggande ekonomiska intressen av att världen är uppdelad i en 'rik' sfär och i en 'fattig' sfär. Att den alltså ser ut som den nu gör.
Våra rådande geografiska gränser har alltså tillkommit genom maktstrukturella syften och dessa syften har sedan blivit 'uppdukade' inför kapitalismens inträde. Kapitalismens ständiga 'behov' av ekonomisk tillväxt 'underlättas' - som vi kan se - av den tidigare historiska konkurrensen om 'ägandet' av geografiska områden.

/Jan



 
 
 
 
 
 


 

 

 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

«första «tidigare Visar 364–366 av 366 inlägg   
 
stäng