ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» juli 2019 (2)
» juni 2019 (1)
» maj 2019 (4)
» april 2019 (3)
» mars 2019 (3)
» februari 2019 (2)
» januari 2019 (3)
» december 2018 (4)
» november 2018 (7)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: alla inlägg

måndag 13 maj

Politiska diskussioner 14

 

"Individuell vs social resiliens"

 

Fortsatt mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien

 

 

Ja, det är en intressant och viktig problematik du har tagit upp, Jan, som kan ha stor betydelse för vilka villkor som måste vara uppfyllda i ett någorlunda jämlikt samhälle för att en obetydlig minskning av jämlikheten inte ska innebära en stor fara för ytterligare ökning av den uppkomna, obetydliga, ojämlikheten.

 

Du har nog helt rätt i att "kapitalismen, på sätt och vis, är ett 'arv' från tidigare maktstrukturell ordning och i denna ordning ingår det att könen har ett ojämlikt/ojämställt förhållande". Och du har säkert också rätt i att "Kapitalismen liksom tidigare ekonomiska system ... bygger på 'förutsättningen' att våra samhällen är strukturellt ojämlika", och att kapitalismen inte kan "existera i ett jämlikt/jämställt samhälle eftersom den förutsätter ojämlika/ojämställda förhållanden."

   Ändå menar jag, trots att det inte finns några historiska exempel på det, att kapitalismen inte kräver en sådan ursprunglig ojämlikhet för att kunna uppstå. Och jag menar dessutom – för att provocera lite – att det är ett viktigt påstående. Varför?

   Helt enkelt för att kapitalismen, enligt sitt eget enkla krav på ett system för enkla bytesrelationer med möjlighet till en, åtminstone till en början, för oinvigda osynlig ökning av möjligheten att byta till sig ett större värde än det som det just utförda bytet gett upphov till – en möjlighet som inte går att undvika i något (enkelt) betalningssystem.

   Om denna typ av vinstgivande handel för fortgå utan att det uppmärksammas kan det till slut bli mycket svårt att hindra en eskalerande process. Det är därför som det är viktigt att uppmärksamma möjligheten av en sådan process även i ett jämlikt samhälle.

   Det räcker alltså inte med att det är jämlikt – det måste också, redan från början, finnas något system för att motverka en sådan utveckling. Det är nog inte helt lätt att åstadkomma det, vilket kan vara en av orsakerna till att det inte  finns historiska exempel på (åtminstone större) i alla avseenden någorlunda jämlika samhällen (även utan penningsystem kan naturligtvis ojämlika byten (och personliga relationer) ganska lätt åstadkomma – självförstärkande – ökande ojämlikhet).

 

En resilient ekonomisk demokrati (helst 'ekodemokrati') måste alltså ha, helst flera, sådana system. Det kanske vi kan gå ännu närmare in på än vi tidigare gjort ...

 

/Bo

 

 

"Det räcker alltså inte med att det är jämlikt – det måste också, redan från början, finnas något system för att motverka en sådan utveckling."

 
Jodå det har du säkert helt rätt i att det måste "finnas något system för att motverka en sådan utveckling". Allra helst i en framtida ekonomi som ju ska byggas upp ifrån nuvarande kapitalistiska tillstånd. 
Vi alla har ju blivit 'stöpta' i vårt nu rådande ekonomiska system och vi förhåller oss till detta vårt system som om det vore det enda 'rätta'. Det är alltså helt okej att "byta till sig ett större värde". Det är ju denna verklighet vi idag har att förhålla oss till. Därför måste det "finnas något system för att motverka en sådan utveckling". 
 
Hur ska då ett "betalningssystem" utformas så att det blir omöjligt att "byta till sig ett större värde"? Ja den frågan är, som vi förstår, inte så lätt att lösa. Och kanske det inte är helt nödvändigt att kunna ge ett svar just nu. Men om vi ändå ska försöka närma oss frågan och söka finna någon form av förutsättning till ett 'godtagbart' svar så tänker jag mig följande: "en resilient ekonomisk demokrati" måste vara helt 'öppen' för människor i samhället. All handel och alla affärer måste redovisas öppet. Och den avgörande skillnaden mot dagens ekonomiska system är ju att kapitalägandet tillfaller samhället och inte privata personer. Betalningsmedlet pengar tänker jag mig måste, på något sätt, 'slussas' tillbaka in i samhällets förvaltning efter en affärs avslutning. Pengarna från affären kan därmed inte få stanna kvar i någons privata ägo.
 
En enkel beskrivning hur jag tänker mig att framtida 'betalningar' kan gå till.
 
/Jan
 
 
Våra senaste mejl har berört en fråga som kan vara så viktig att den förtjänar ett särskilt kapitel, nämligen två olika aspekter av resiliensbegreppet; ’individuell’ vs ’social’ ’resiliens’ – definierad som ’motståndskraftig återställningsförmåga’ av individuella respektive sociala strukturer, där individer förutom att vara ’individuellt resilienta’ dessutom kan vara ’socialt resilienta’, dvs bidra till social resiliens, och samhällen även kan bidra till ’individuell resiliens’ – som ökar den sociala resiliensen.

Det som kan vara avgörande för vår diskussion här är kanske förhållandena mellan dessa fyra möjliga former av resiliens och de olika slag av växelverkan mellan individ och samhälle som de kan ge upphov till.

Den mest ursprungliga formen av resiliens i alla sammanhang kan väl den individuella, icke sociala resiliensen vara, den som kan uppfattas som ren egoism trots att den är nödvändig för vår omedelbara överlevnad och är ganska oberoende av de stora sociala sammanhangen.
 Men den kan naturligtvis medföra konflikter i sociala sammanhang, som minskar den sociala resiliensen. Jag tror att detta är ett ofrånkomligt problem i alla samhällen. Den kan förstås lösas med utvecklade samarbeten som bidrar till socialt resilienta individer och god social sammanhållning, men blir i stället ofta ’löst’, dvs. undertryckt, med repressiva metoder mot individer (det kan till synes gå fortare och ser effektivt ut).
 Jämfört med detta kan kanske den ’rena’ (läs nyliberala) kapitalismen uppfattas som ’genial’: den bejakar helt enkelt den rena individuella resiliensen, och låter hela samhället – och människors psyken – byggas upp kring den. De starkaste överlever men klyftorna ökar och hela samhället blir mindre resilient – och repressionen blir hårdare i det frihetsälskande samhället. Man har helt enkelt försummat samhället i ’omtanken’ om den socialt oengagerade individen (utan social resiliens).

När det gäller individers betydelse för den sociala resiliensen så är det naturligtvis socialt resilienta individer, (som producenter, konsumenter och politiska aktörer enligt diagrammet på s. 2 i appendix) som är avgörande i ett ’underifrånperspektiv’, t.ex. som potentiella ’visselblåsare’. I ett väl fungerande samhälle borde ingen större individuell övervakning behövas eftersom ett sådant samhälle, per definition, är både ganska jämlikt och inte särskilt våldsamt och troligen har många socialt resilienta individer
 Däremot är organisationer viktigare att kolla, både underifrån (på medlemsnivå) och från högre nivåer, eftersom de har inre strukturer som kan vara mer eller mindre väl fungerande, och kan ha stor förmåga att samla på sig ekonomiska överskott – som jag tänker mig måste återgå till betalningssystemet som någon slags ’skatt’ eller vad man vill kalla det. Öppenhet är naturligtvis viktig, särskilt när det gäller företag, men på den individuella nivån i ett relativt jämlikt samhälle bör inte någon noggrann redovisning behövas eller ens vara möjlig.
 Och sist men inte minst måste regeringen kollas, och där är öppenheten som allra mest väsentlig.

/Bo


I vår rådande kapitalistiska marknadsekonomi så handlar det primärt om att kunna överleva, dels som individ och dels som företag. Eftersom alla våra inarbetade kapitalvärden hamnar på den privatägda marknaden så är det därmed upp till var och en att försöka komma över en så stor del av dessa kapitalvärden som det bara är möjligt. Denna strukturella ordning påbjuder att individen 'tar för sig' på marknaden och därmed så kommer den sociala resiliensen på undantag. Det säger sig självt, menar jag, att en sådan strukturell ordning leder, förr eller senare, till samhällelig kollaps.
 
En fungerande social resiliens betraktar alla människor som värdefulla i samhällsbygget medans en icke-fungerande social resiliens betraktar exempelvis arbetslösa som en belastning för samhället. Eftersom den icke-fungerande sociala resiliensen växer i samhället som en 'naturlig' följd av vår rådande marknadsekonomis tilltagande sönderfall så förstår vi att den individuella resiliensen ökar på bekostnad av den sociala resiliensen. 
 
Vill vi ha ett samhälle med en god social resiliens så krävs det naturligtvis att vi bland annat övergår till en marknadsekonomi som bygger på demokrati - i dess 'rätta' betydelse.
 
/Jan
 
 

Ja vi behöver ett samhälle som är både socioekonomiskt och ekologiskt resilient, det vill säga – för att vara propagandistisk – ett samhälle med ­eko­demokrati enligt denna boks appendix.

 Vad är det som är så speciellt med en sådan demokrati? Om man bara fokuserar på det triangelformade diagrammet på s.2 så kan man ju finna alla dess element i någon form i vårt nuvarande samhälle.

    Men teckenförklaringen under diagrammet går längre. I den mån som dess beskrivningar är uppfyllda kan man tala om ekodemokrati – och kanske bara ekonomisk demokrati om M och V inte är uppfyllda, och bara politisk demokrati (alltså vår nuvarande situation) om inte heller C, O och P (utan bara I och D) är uppfyllda.

 Varje brist enligt dessa beskrivningar kan ge upphov till spänningar som minskar ett samhälles resiliens. Och det kan naturligtvis finnas andra brister i samhället som kan påverka något i  M, C, O, I, D, P, V så att resiliensen minskar. Bristande öppenhet i samhället, som Jan tog upp i sitt förrförra mejl, kan bl.a. minska individers (I) resiliens sä att hela samhället blir mera sårbart (men individer i ett samhälle som har demokratiska brister bör naturligtvis skyddas mot alltför stor offentlig eller politisk insyn).


/Bo



"Ja vi behöver ett samhälle som är både socioekonomiskt och ekologiskt resilient, det vill säga – för att vara propagandistisk – ett samhälle med ­eko­demokrati enligt denna boks appendix."

 
Inser vi att "ett samhälle med ekodemokrati" bland annat medför att 'behovet' av företagandets globalisering upphör och istället ersätts av lokalisering? Företagandets resiliens kan bara förverkligas när strukturen är sådan att ekonomisk tillväxt inte är ett 'måste'. Vilket, som jag ser det, enbart kan uppfyllas när konkurrensen har försvunnit från marknaden. Och denna uppfyllelse kan bara genomföras när kapitalägandet förvaltas av samhället, inte av privata individer.

 

Ett "socioekonomiskt och ekologiskt resilient" samhälle kan alltså inte innehålla en marknadsekonomi som är uppbyggd på konkurrens och privat kapitalägande. Följaktligen är våra rådande samhällen långt ifrån resilienta. Vilket ju inte är någon nyhet för oss. 

 

Begreppet resiliens tolkas olika beroende på vem man frågar. Etablissemanget tolkar ett resilient företag som ska vara konkurrenskraftigt på en global marknad medans jag tolkar ett resilient företag som "samhällsviktigt" på en lokal marknad och dessa två skilda tolkningar kräver två skilda marknadsekonomier. Vilket vi säkert förstår.

 

/Jan 


– [Jan:] Resilient företagande kan bara förverkligas när samhällsstrukturen är sådan att ekonomisk tillväxt inte är ett ’måste’. … [och detta] kan bara genomföras när kapitalägandet förvaltas av samhället, inte av privata individer.

 

Jag instämmer, Det är riktigt att när samhället t.ex. tar över ägandet av kapitalförvaltande företag, t.ex. aktiebolag, och aktivt stöder dem ekonomiskt, så kan kraven på dem att växa och ge vinst minska. Men själva begreppet kapital handlar om något som ger någon slags ekonomisk utdelning till dess ägare i förhållande till dess storlek, och då kan inte det ekonomiska stödet bli alltför stort – även om företaget skulle vara värdefullt för samhället i andra avseenden och därför bör fortsätta att existera även om det skulle innebära en ekonomisk kostnad för samhället.

 I stället för ’kapital’ bör man alltså, när det gäller en ekonomisk demokrati (eller till och med ’ekodemokrati’), tala om ’naturtillgångar’ och ’produktionsmedel’, samt statligt utgivna ’finansiella medel’ som en slags – demokratiskt reglerad – delegering av statlig makt (hellre än ’naturkapital’, ’realkapital’ och ’finanskapital’).

 Här handlar det alltså, som Jan påpekade, med andra ord, om att försäkra sig om en ’lokal resiliens’ som främjar en mera samhällsviktig ’global resiliens’. Här kan naturligtvis också ’resilienta individer’ spela en viktig roll.


Men än så länge är vårt samhälle långt ifrån resilient, och med accelererande hastighet närmar det sig obevekligt ett opåverkbart kaos. Om detta är en helt riktig beskrivning finns det inte något vi kan eller kommer att kunna göra för att påverka situationen. – Men beskrivningen är inte helt riktig, eftersom även ett kaos kan ha icke-kaotiska överlagringar – som t.ex. ljudvågor i en gas. Och ordnade strukturer kan växelverka med andra ordnade strukturer så att nya ordningar uppstår; ordningar som även kan innehålla strukturer som gör dem resilienta, alltså både uthålliga och motståndskraftiga mot angrepp utifrån. Det är en sådan övergång till ekodemokrati vi måste försöka bidra till – en möjlighet som innebär att nästa rubrik inte är orimlig.


/Bo



 

 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 8 maj

Politiska diskussioner 13

 "Universaliseringens gränslösa överlagringar"

 

Fortsatt mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien

 

 

"Men det är viktigt att se de psykiska faktorerna som integrerade delar i psykosocioekonomiska system, där till exempel avgörande ekonomiska regelverk överhuvudtaget inte skulle fungera som avsett om de inte var (över)lagrade (tillsammans med en mängd konkurrerande material) i människors med­vetanden så att de påverkar människors ekonomiska beteenden på önskat sätt."

 
Visst är det så. Vi formas att vara de människor som vårt "psykosocioekonomiska" system, så att säga föreskriver. Förutsättningen för vårt rådande ekonomiska system är ju att vi alla agerar som systemet föreskriver. Alltså matas vi hela tiden med det rådande systemets marknadsföring så att vi stadigt ska tillföra marknaden pengar. Kan vi inte tillföra marknaden pengar med egna medel så måste marknaden få oss till att ta lån. Man kan säga att allting går ut på att pumpa in pengar i marknadsekonomin. Vilket ju inte är någon nyhet för oss.
 
Men den här "livsstilen" för med sig psykisk ohälsa. Och psykisk ohälsa slår tillbaka mot den rådande marknadsekonomin på det viset att pengaflödet in i marknaden avtar. Till viss del kompenseras detta avtagande pengaflöde genom att den offentliga ekonomin går in med pengar i marknaden - sjuka människor får, än så länge, ekonomisk hjälp av det offentliga.
 
Kan det vara så att våra "medvetanden" nu börjar nå gränsen för hur den rådande marknaden kan påverka våra "ekonomiska beteenden på önskat sätt"?
 
/Jan
 
 
Det är här, som alltid (men särskilt här), flera faktorer som samverkar. Så det kan vara bra att titta på de viktigaste tillsammans. Diagrammet på s.2 i 'Ekodemokrati' (appendix) visar sju stycken som det är viktigt att ta hänsyn till i en ekodemokrati:
 
M: Miljön som påverkas av systemets omfördelning av materia.
C: Centrum för politik och fördelning av pengar.
O: Demokratiska organisationer (t.ex. kooperativ).
I:  Resilienta individer som producenter, konsumenter, politiska aktörer.
D: Demokratisk makt från både organisationer och individer.
P: Balanserade penningflöden där överskott i företag återgår som skatt.
V: Balanserat varuflöde (även i form av tjänster).
 
Frågan är hur väl vårt nuvarande system överensstämmer med detta. Inte särskilt väl när det gäller någon faktor tycks det - utom när det gäller individer som producenter och konsumenter. Detta är verkligen problematiskt eftersom alla faktorerna, även i vårt samhälle, är mycket nära beroende av varandra. Och de måste därför studeras tillsammans om man ska kunna dra några inte alltför osäkra slutsatser om troliga händelseutvecklingar och resultat av olika åtgärder.
  Det betyder, närmare bestämt att de 'akademiska disciplinerna' psykologi, sociologi, (alternativ) ekonomi, ekologi, juridik, historia borde samlas kring ett gemensamt ämne som studerar den universella spridningen av olika processer inom respektive område. Men det skulle också kräva betydligt öppnare lärosäten och mindre konkurrens på alla plan. Och frågan är vilka 'yrkeskarriärer' som detta skulle passa för. Samhällsreformatör, revolutionär …?
 
/Bo
 
 
När det gäller våra "akademiska discipliner" idag så betraktar jag dom som, så att säga, 'förlängda armar' av vår rådande samhällsstruktur. Alltså att dom ska förmedla vår strukturella 'ordning' genom akademiska lärosäten.

Jag brukar tänka så här i denna fråga: Hur skulle det se ut om våra "akademiska discipliner" förmedlade ut 'budskap' som skulle gå stick i stäv med de rådande strukturella normer som vårt/våra samhällen har att förhålla sig till? 
Som jag ser det så skulle detta innebära någonting ohållbart för den rådande strukturen att kunna förhålla sig till. En slags omöjlig motsättning för våra dagars samhällen. Denna omöjliga motsättning - som alltså hotar hela den rådande strukturella ordningen - kan därför inte tillåtas växa sig stark så att den påverkar vår rådande strukturella ordning. 
Visst innehåller våra "akademiska discipliner" kritiskt tänkande mot det rådande 'normativa' och visst fortsätter det att vara så på en del lärosäten men så länge som detta kritiska tänkande inte utgör någon 'fara' för den rådande ordningen så tillåts denna undervisning fortsätta. 
När den huvudsakliga undervisningen på våra lärosäten 'predikar' förträffligheten med vår strukturella ordning så finns det heller ingen anledning för vår samhälleliga elit att vara orolig. 
En "yrkeskarriär" för att bli "samhällsreformatör, revolutionär" blir därför en omöjlighet.

Så brukar jag tänka i den här frågan.

/Jan


"Hur skulle det se ut om våra "akademiska discipliner" förmedlade 'budskap' som gick stick i stäv med de rådande strukturella normer som vårt/våra samhällen har att förhålla sig till?"

  Jag har ganska klara minnen av hur det kunde se ut under åren 1968-71, då jag studerade sociologi och socialpedagogik. Den sociologiska institutionen hade ett traditionellt synsätt dominerat av statistiska metoder inspirerade av naturvetenskapens imponerande resultat när det gällde att kontrollera världen med hjälp av matematiska metoder.
  Men under den perioden fanns det också motsatta idéer om 'dynamiska processer' i 'sociala nätverk' och hur mera 'demokratiska strukturer' skulle kunna etableras, inte minst i undervisningen - och de hade faktiskt kommit ganska långt med detta på den pedagogiska institutionen i Stockholm - också i den praktiska undervisningen. Och hade jag inte studerat där, så hade jag nog inte suttit här och skrivit detta. Det var visserligen en försöksverksamhet som inte fick fortsätta särskilt länge på grund av införandet av 'näringslivsanpassade studiegångar'. Så du har inte helt fel. Men att säga att sådana studier innebär en "omöjlig" motsättning eller att den inte kan "tillåtas växa sig så stark att den påverkar vår rådande strukturella ordning", är nog att vara alltför pessimistisk - eftersom 'samhället' omöjligt kan veta vad som måste förbjudas.
  Det kan också, till exempel av opinionsskäl, vara omöjligt för 'samhället' att förbjuda en viss undervisning. Så var det under en kort tid efter 1968 - och ett decennium senare kom den verkliga katastrofen med 'nyliberalismen'!
  Men innan dess hade den nog inte varit omöjlig att förhindra - om bara tillräckligt många hade varit övertygade om att det var både möjligt och väldigt viktigt! Men nyliberalismen kom med falska förhoppningar, som inte avslöjades i tillräcklig omfattning - förrän nu, när det börjar bli för sent. Men än så länge , kan vi inte helt säkert veta om det är för sent att överhuvudtaget göra någonting alls.
  I USA kunde sociologiprofessorn Charles Derber (med en lång yrkeskarriär som politisk aktivist - inte utan svårigheter - i samma land) kort efter Trumps makttillträde publicera sin bok "Welcome to the Revolution" (Derber 2017, se litteraturlistan i appendix) på ett välkänt förlag.
  Vi måste förstås också vara beredda på svårigheter, men vi vinner ingenting på att säga att någonting är omöjligt i sociala sammanhang.
  Universaliseringsbegreppet, så som Derber använder det, är ju till för att just göra det "omöjliga" möjligt. Det gäller också det närbesläktade överlagringsbegreppet, eftersom det just är möjligheten till överlagringar på i stort sett allt - även det som står i stark motsatsställning till oss - som gör det möjligt att vara lite mindre pessimistisk än vi annars skulle behöva vara.
  Till exempel min "ekodemokrati" så som den "avbildas" på s.2 i appendix skulle faktiskt kunna överlagras på strukturer med mindre utvecklad demokrati så att de blir betydligt mer demokratiska, särskilt om processen universaliseras till många fler rörelser, som också agerar så demokratiskt som möjligt i en omgivning utan utvecklad demokrati.
  Man kan t.ex. utgå från ekodemokratins sju grundläggande faktorer (se mitt förra mejl) för att få en uppfattning om hur läget är i ens egen bostads- eller arbetsmiljö så att man sedan lättare kan dra slutsatser om vad som behöver göras för att förbättra situationen. Tänk då på att helheten är viktig.

/Bo


"Akademiska discipliner" har jag egentligen alltid betraktat som 'institutioner' i det samhälleliga etablissemangets tjänst. När det gäller nödvändiga samhälleligt strukturella förändringar så är min uppfattning att dessa alltid initieras utanför våra 'institutioner' vilket förstärker mitt intryck av att våra "akademiska discipliner" saknar förmågan att vara 'samhällsreformatoriska/revolutionära'.

Nej "samhället kan omöjligt veta vad som måste förbjudas" om man med "samhället" menar du och jag plus, i stort sett, alla andra. Men lever vi i en samhällelig struktur som är uppbyggd utifrån ett ekonomiskt system som mer och mer sätter spelreglerna för hur vi alla ska agera då är min uppfattning att dessa spelregler även gäller våra "akademiska discipliner". 
Vårt rådande ekonomiska system blir alltmer trängt - jag ser det också som ett tilltagande sönderfall - vilket gör att systemet blir än mer benäget att - för sin egen överlevnad - dominera över den offentliga delen av våra samhällen, i vilket våra 'institutioner' ingår. Så jag betraktar denna samhälleliga dominans, vilket utövas av vårt ekonomiska system, som en kapitalistisk universalisering där man kan jämföra denna dominans med förbud för "akademiska discipliner", att förespråka vårt rådande ekonomiska systems oundvikliga sönderfall.

Nej ingenting är väl omöjligt i "sociala sammanhang", framför allt inte för 'rörelser' som agerar vid sidan om våra rådande 'institutioner'. Jag har däremot svårt att se hur våra "akademiska discipliner" kan ingå i ett "socialt sammanhang" där dessa 'institutioner' är underställda vår ekonomiska struktur. Man kanske kan säga att dessa "discipliner" - så som dom nu är utformade - är viktiga för vårt samhälles strukturella ordning och på så vis ändå ingår i ett "socialt sammanhang". I så fall i ett destruktivt "socialt sammanhang".

Samhälleliga förändringar kan åstadkommas genom 'rörelser' som då kan beteckna ett konstruktivt "socialt sammanhang". 

/Jan



 ”​... jag betraktar denna samhälleliga dominans, ​utövad ​av vårt ekono​​miska system, som en kapitalistisk universalisering …​”
  Ja, det tycker jag också att man kan göra, och visst kan förbud för t.ex. ​”revolutionär propaganda” bli ett resultat av en kapitalistisk universalisering. ​
Men människor är komplicerade, och ’resilienta individer’ – som jag har lagt ​in som ’I’ i min modell på s.2 i appendix – kan inom sig lagra en mängd ​
motstridiga idéer, där förbud ofta inte har någon verkan. På det sättet kan, ​genom överlagring i mentala strukturer, ett universaliserat motstånd uppstå ​
som repressiva lagar inte rår på så lätt. ​
  Om man tillfälligt bortser från de formella lagarna i det kapitalistiska samhället (vilket man kan göra eftersom de inte ​efterlevs​ så strikt) så kan man ​låta modellen på s.2 representera relationer i ett ​kapitalistiskt​ samhälle. Dess ​sju element (M, C, O, I, D, P, V) kan då tänkas försedda med minustecken ​(’M’ får ett starkt minustecken för miljöskador, ’C’ blir ett odemokratiskt – ​auktoritärt – centrum, ’O’ ett odemokratiskt aktiebolag, ’I’en passivt anpasslig ​individ, ’D’ får en motsatt riktning osv.). På det sättet kan man föreställa sig de ​båda modellerna helt eller delvis överlagrade på varandra så att olika aspekter ​av dem påverkas på olika sätt och olika mycket. Man kan också tänka sig att ​spänningar mellan dess delar då fortplantar sig i (det sammansatta) systemet ​på olika sätt. ​
  I verkligheten är förstås systemets delar utspridda i rummet i komplicerade ​nätverk – så det är inte lätt att få ett grepp om den verklighet vi lever i. Men ​
jag tror att det är bra att på detta sätt försöka skaffa sig en bild av dess kom​plexitet. Förhoppningsvis kan den åtminstone bli mindre missvisande än de ​bilder vi ständigt matas med.​
 
/Bo
 
 
"Men jag tror att det är bra att på detta sätt försöka skaffa sig en bild av dess komplexitet."
 
Alldeles utmärkt! Själv är jag van att via texten försöka förstå komplexiteten, men ditt sätt att förklara komplexiteten med kompletterande diagrammform kan ju absolut förbättra förståelsen. Men man är lite ovan än så länge.
 
"Så nu tyckte jag att det kunde passa bra att försöka utveckla begreppet 'överlagringar' lite mera i det nya kapitlet..."
 
Vår kapitalistiska universalisering tar sig bland annat uttryck i att politiska beslut 'tvingas' in i ageranden som går emot den allmänna folkmeningen. Beslut om nedläggningar av offentliga 'inrättningar', för att ta ett exempel. 
I spåren av denna politik så följer naturligtvis misströstan och uppgivenhet. Folk tappar förtroendet för våra folkvalda politiker och betraktar därför dessa som en elit, stående över och också motarbetande folkets önskemål.
 
Denna elit 'smälter' ihop med den rådande universaliseringen och kan liknas vid en "överlagring", där våra demokratiskt valda företrädare 'smälter' ihop med den destruktiva utveckling som kapitalismen innebär. 
Exempel på en destruktiv "överlagring".
 
/Jan
 
 

 Ja – och inte nog med det! En dubbel hopplöshet breder ut sig när de ​som utgett sig för att verka för ett mera rättvist samhälle själva bidrar till mot​satsen – just när behovet av den rättvisa det talas om är större än någonsin. 
 
​Då skapar de kapitalistiska processerna själva sin ”lösning”: ”Angrip inte de ​rika, de är starka, eftersom de är ekonomiskt framgångsrika, och kan se till ​att ni får det bättre om ni håller er väl med dem. De ’farliga’ är de som – ’på ​grund av dåliga egenskaper eller egenskaper som inte passar här’ – har råkat ​riktigt illa ut och därför är så desperata att de är en fara också för er. De rika ​har resurser att skydda er mot dem och det finns dessutom ett parti (eller till ​och med två, för att inte säga tre) som har bra relationer till just dem som vet ​hur man lyckas ekonomiskt.”
Det här blir en riktigt farlig kombination: Kapitalismens självförstärkande, ​resursförstörande processer överlagras med skadligt självförstärkande sociala ​processer som har en tendens till gränslös (delvis osynlig) universalisering – ​samtidigt som (som du säger, Jan) de folkvalda dras med i spiralen. ​
   Måste vi ge upp? Nej, det skulle bara förvärra problemet – även om det ​skulle vara ’bekvämt’. Om (dvs. ​eftersom​) detta var en korrekt bild av verklig​heten borde man i stället försöka lära sig något av den. Kanske kan avsnitt​ 3, ​s.​6 i appendix,​”Förutsättningar för övergång till ekonomisk demokrati” ge ​några led​trådar...​
 
/Bo
 
 
Ur "Ekodemokrati":
 
"Här finns alltså förutsättningar för att med folkligt stöd åstadkomma återkopplade processer som minskar den kapitalistiska ekonomins inflytande över politiken samtidigt som det demokratiska inflytandet ökar så att även politiken blir mer demokratisk - tills det inte längre är fel att säga att kapitalismen har övergått till demokratisk socialism."
 
Detta vore ju naturligtvis ett önskvärt scenario. Men jag befarar att det kommer att stanna vid en vision. 
 
Vad får mig att tänka så: jo kapitalismens primära krav handlar ju, som vi vet, om en ständig ackumulation av kapitalet. En ekonomisk tillväxt som måste fortgå ständigt och jämt. I detta primära krav så kommer även politiken att drabbas av kapitalismens 'nödvändiga krav' på universalisering. Vilket, som jag ser det, leder till en för kapitalismens ögon nödvändig minskning av "det demokratiska inflytandet". Politikens utveckling skulle då gå mot att bli mindre demokratisk för att på så sätt 'stötta' upp kapitalismen, som vi ser går mot sönderfall. 
 
Jag kan alltså inte se förutsättningen för att vi kommer att kunna "säga att kapitalismen har övergått till demokratisk socialism".
Däremot ser jag "processer" där vi/folket tar saker och ting i egna händer - måhända lagvidrigt - där vi, så att säga, mer på ett lokalt plan försöker få våra samhällen att fungera.
 
/Jan
 
 
Ja, det dröjer nog innan världen är mogen för verklig socialism. Avsikten med det jag skrev var att både ta ställning för demokratisk socialism och att betona (kanske inte tillräckligt) att det som nu är aktuellt är att demokratisera ekonomin så mycket som möjligt och att samtidigt bidra till att den blir mer ekologiskt hållbar, alltså först ’ekodemokrati’, sedan får vi se…
 
/Bo
 
 
Sedan flera år tillbaks så har jag funderat över varför "klimat- och miljöfrågornas djupare orsaker alltför gärna undviks" när människor träffas för att diskutera och debattera just klimat- och miljöfrågor. Detsamma gäller när det diskuteras och debatteras kring socioekonomiska frågor, i vårt alltmer 'problematiserade' samhälle. Vad beror det på att de "djupare orsakerna" undviks?

Jag har kommit fram till följande: vi människor betraktar 'innerst inne' våra samhällen som normativa/ideala men ändå som 'dåligt fungerande', i och med att våra 'ödesfrågor' hela tiden växer sig större. Detta betraktande av våra samhällen, som normativa/ideala, får oss att tro att våra samhällen kan förändras i 'rätt riktning' om bara vi människor också kan förändras i 'rätt riktning'. Ett sådant resonemang leder ju fram till att de "djupare orsakerna" finns att söka hos oss själva. Detta resonemang kan ju, i all hast, framstå som helt logiskt och därmed som det sannolika svaret på frågan. Men eftersom vi alla lever, enligt mig, i ett destruktivt icke idealt samhälle så förmår vi inte 'tränga ner' i de "djupare orsakerna" till varför våra 'ödesfrågor' växer. Hur ska jag säga? Det blir för svårt att föreställa sig en diametralt motsatt samhällsstruktur som svaret på våra 'ödesfrågor'. Man kan säga att de "djupare orsakerna" undviks helt enkelt därför att vi människor är omedvetna om att det liv vi lever är orsakat av en destruktiv 'ordning'.

Här brukar jag ställa följande fråga: Vad händer om vi människor är medvetna om orsakssambanden till att våra 'ödesfrågor' hela tiden växer? Svaret måste ju då bli: att våra 'ödesfrågor' äntligen får ett 'riktigt' svar.
Alltså är vi alla, i allmänhet, omedvetna om orsakssambanden och därmed undviker vi, omedvetet, de "djupare orsakerna". Det som vi är omedvetna om kan vi heller inte diskutera.

/Jan


Och om nu ”dessa ’ödesfrågor’ äntligen får ett ’riktigt’ svar”. ’vad gör vi sedan…?’
 Kanske kan det hjälpa att än en gång, som jag gjorde för fyra dagar sedan (s. 126), försöka föreställa sig en dysfunktionell version av diagrammet på s. 2 i appendix. Alltså en version som motsvarar vår aktuella situation, där:

’M’=miljö som förstörs av omfördelningen av materia,
’C’= auktoritärt centrum för politik utan tillräckligt med pengar,
’O’=odemokratiska organisationer (t.ex. aktiebolag),
’I’= passiva individer, otillräckligt medvetna om viktiga orsakssamband,
’D’= ofta missvisande demokratisk påverkan en gång vart fjärde år,
’P’= mycket obalanserade penningflöden som ökar ojämlikheten,
’V’= okontrollerat varuflöde som omfördelar materia alltför mycket.

Men ’överlagrad’ på detta förekommer ofullständiga ’närmanden’ till den ekodemokratiska visionen. Vårt skattesystem (överlagrat på ’P’) kan, hur odemokratiskt det än är, betraktas som ett ofullständigt system för balanserade penningflöden (P) eftersom vår situation skulle bli ännu mera kaotisk om staten helt förlorade sina inkomster förutom dem som är resultatet av statlig affärsverksamhet. ’C’ skulle kunna vara mindre demokratiskt på två olika sätt: antingen ännu mera auktoritärt eller, motsatsen, fullständigt från­varande som beslutsorgan – så vissa demokratiska tendenser finns alltså…
 Så kan man fortsätta i full skala. Men man kan också tänka sig lokala överlagringar på den större dysfunktionella strukturen. Det finns t.ex. verksamma kooperativ med demokratiskt styre, trots de svårigheter med finansiering som bankers vinstkrav innebär. Här kan t.ex. lokalt, frivilligt stöd vara avgörande.
 Spänningar både mellan och inom olika överlagringar är ofrånkomliga – men att föreställa sig samhället på detta sätt skulle kanske kunna ge uppslag till flera olika lösningar på problemen än som annars vore omöjligt.

 

/Bo

 

 

Ja "vad gör vi sedan"? 
Ett 'riktigt' svar på våra 'ödesfrågor' skulle sätta igång en rörelse som relativt snabbt kommer att växa till en massrörelse - likt Metoo:s kartläggning av hur våra samhällen ser ut och hur dom istället bör förändras. 

Alltså, vad gör vi (du och jag)? Vi fortsätter naturligtvis att skriva och försöka formulera 'riktiga' svar på våra 'ödesfrågor'. Liknelsen med konstnären och dennes konstverk är slående: "Det är ingen konst att måla tavlan, konsten är att sälja den!" 
För dig och mig är det ingen 'konst' att ge 'riktiga' svar, 'konsten' är att kommunicera ut de 'riktiga' svaren till hela samhället. Kan detta göras så är jag övertygad om att rörelsen kommer att växa till sig relativt snabbt. En sådan utomparlamentarisk rörelse kommer - som jag tror - att få ett stort genomslag i våra samhällen. Vilket också kommer att blottlägga motsättningen mellan kapitalet och arbetet - man kan säga de grundläggande orsakssambanden till våra 'ödesfrågor'.

/Jan


"Det är ingen konst att måla tavlan, konsten är att sälja den!".

   Det kan vara sant för en 'rutinerad' konstnär – men osant för en rutinerad försäljare (med tillgång till en god försäljningsorganisation. Vi fortsätter naturligtvis att skriva så länge vi lyckas åstadkomma något som vi har anledning att tro kan vara intressant för många andra (det handlar åtminstone om viktiga frågor som många borde intressera sig för att diskutera och föra vidare).

   Det kan nog vara värre att lyckas bra med försäljningen av ett dåligt verk än att misslyckas med försäljningen av ett lyckat verk. I det senare fallet är åtminstone ingen skada skedd, men om verket är så dåligt att det till och med har ett skadligt inflytande, skulle det vara värre om det fick en god spridning än om det inte fick det. Tyvärr har högerpopulister m.fl. lyckats ganska väl med spridningen av huvudsakligen känslomässiga 'argument', men det kan inte vara någon bra väg för oss.

   Vi har en svårare uppgift, särskilt när det gäller att formulera samhällsviktiga idéer om t.ex. resiliens och ekodemokrati på ett lättbegripligt sätt som är så intresseväckande och tydligt att det är lätt att förmedla till andra utan att innehållet förvanskas. Vi måste alltså både utveckla tankarna och samtidigt försöka hitta andra intresserade som både kan bidra till detta och till att sprida dem vidare. Det görs en del på andra håll, så kanske kan ett växande kontaktnät skapas för både utveckling och spridning av liknande idéer – även om det än så länge går lite trögt, men så är det med all exponentiell tillväxt i början.


/Bo



 

Instämmer naturligtvis i din analys av 'konstverket' och dess vidare spridning!

Vi diskuterade "överlagringar" för några mejl sedan och jag har sedan flera år tillbaks försökt att finna svaret på hur patriarkatet och även hur religioner kan förstås i samhälleliga strukturer. 
Kanske kan man säga att dessa strukturella 'former' (patriarkatet och religioner plus en mängd olika trosuppfattningar) bildar "överlagringar" i den maktstrukturella ordning som vi har att förhålla oss till, sedan tusentals år tillbaka i tiden. Ungefär så vill jag, mycket kortfattat, formulera mitt ovanstående påstående angående dessa strukturella 'former'.

I det här sammanhanget har jag försökt finna svaret på vad som kom 'först' -  den maktstrukturella ordningen, patriarkatet eller trosuppfattningar. 

Det här 'ämnet' är ju, som jag ser det, oerhört komplext och kräver genomtänkta analyser innan man kan ge sig på försöken att formulera 'hållbara' påståenden.
Jag nöjer mig med de här inledande orden så får vi se om det leder vidare till en 'djupare' diskussion.

/Jan


Det kan vara intressant att se vad NE skriver om 'överlagring';


"överlagring,superposition, begrepp inom matematik, fysik och angränsande vetenskaper som innebär att man från två eller flera möjliga tillstånd genom addition kan bilda ett nytt, möjligt tillstånd. Med tillstånd avses här en funktion som beskriver egenskaper hos det fenomen som studeras. T.ex. kan vågor överlagras och ge upphov till interferens, såväl förstärkande som försvagande".

 

Det stämmer ganska bra med hur jag har använt begreppet, trots att det snarare handlar om humanvetenskap, där det kanske oftast handlar om kulturell överlagring.

   Men jag menar att det minst lika väl kan användas om maktstrukturer, som du föreslår, eftersom "olika tillstånd" av politisk och ekonomisk makt till exempel kan adderas/samverka i en 'överlagring' i en och samma person eller grupp så att de "kan bilda ett nytt, möjligt tillstånd", som alltså möjliggör en åtgärd som annars hade varit omöjlig. I feministisk teori har jag också sett att begreppet 'kulturella överlagringar' förekommer och då handlar det säkert ofta om patriarkala inflytanden när det gäller maktstrukturer.

 

Så jag tycker att begreppet är mycket användbart när det gäller övergångsprocesser från en maktstruktur till en annan. Särskilt praktiskt kan det då vara att använda två till synes likadana diagram (som det på s. 2 i appendix, men det ena med symbolerna inom enkla citattecken, som i mitt förrförra mejl) som båda beskriver ekonomiska och politiska maktrelationer, men där dessa relationer är av fundamentalt olika karaktär. Men trots detta kan de adderas till (överlagras på) varandra på liknande sätt som positiva och negativa tal kan adderas till varandra: om slutresultatet ska bli positivt eller negativt beror på deras styrkeförhållande (där vi i det här sammanhanget naturligtvis bör ge demokratiska processer plustecken). Den streckade 'demokratipilen' får naturligtvis en motsatt riktning (även om man i en diktatur skulle kunna tala om ett 'negativt maktflöde' i demokratipilens riktning).

   Men två motsatt riktade pilar är också möjliga i de fall överlagringen inte är fullständig – vissa beslut skulle kunna vara demokratiska och andra inte. Men de skulle också kunna 'neutralisera' varandra så att de mer eller mindre upphör. Detta skulle innebära anarki eller bara en nyliberal situation med en försvagad stat. Men i vilket fall som helst skulle resultatet kunna bli en obalans i de ekonomiska nätverken (symboliserade med heldragna pilar) på grund av självförstärkande återkopplingar som annars skulle kunna stabiliseras av ett effektivt styre – vare sig det är demokratiskt eller auktoritärt grundat. (De tre svarta pilarna i diagrammet bör ses som en helhet, antingen i balans [=] eller växande obalans [<|)

Det får räcka för tillfället, men det skadar inte att försöka föreställa sig olika samhällen med olika grader av demokrati, anarki eller diktatur i olika delar och hur de kan interagera med varandra.

 

/Bo

 

"I det här sammanhanget har jag försökt finna svaret på vad som kom 'först' -  den maktstrukturella ordningen, patriarkatet eller trosuppfattningar." (Mitt eget citat)

Jag formulerade mig lite felaktigt här. Det ska läsas: "den socioekonomiska ordningen, patriarkatet eller trosuppfattningar". Dessa tre 'ordningar' ingår i den 'maktstrukturella ordningen' som naturligtvis var för sig också bildar en 'maktstrukturell ordning'. 
Det betyder ju då att när dessa tre 'ordningar' överlagras på varann så fördjupas den 'sammantagna maktstrukturella ordningen'. Vi får således samhällen som på inget sätt vare sig är rättvisa, jämlika eller jämställda. Samhällen som alltså sätter olika status på människor utifrån en 'maktstrukturell ordning'. 

För att ett samhälle ska kunna benämna sig demokratiskt så, menar jag, kan vi inte ha 'ordningar' där den samhälleliga strukturen i praktiken innebär statusskillnader mellan människorna. Och som jag ser det så finns heller ingen demokrati varhelst vi söker i världen. Ändå så basunerar våra samhälleliga företrädare ut sina budskap om hur förträffligt och 'demokratiskt' det 'egna' samhället fungerar. Rena lögner alltså.
 
Men nu var det ju det här med "vad som kom först". Kanske man inte ska stirra sig blind på 'turordningen' eller kanske ändå 'turordningen' har en stor betydelse när vi analyserar den 'maktstrukturella ordningen'? 
Jag vet att vi tidigare delvis har diskuterat den här problematiken, det är bara det att jag inte kan släppa dessa tre 'överlagringar' i och med att de just bildar den 'maktstrukturella ordning' som vi alla lever i.
 
Kan det vara så att om vi inte hade en global patriarkal struktur så skulle vi inte heller ha någon kapitalism?
 
/Jan
 
 

"...när dessa tre 'ordningar' [den socioekonomiska ordningen, patriarkatet, trosuppfattningar] överlagras på varann så fördjupas den 'sammantagna maktstrukturella ordningen'."


Ja, de kan säkert samverka/adderas på det sättet. Olika trosuppfattningar har säkert förekommit så länge människor har kunnat formulera berättelser, och kulturella föreställningar om manlig dominans har nog krävt berättelser om förmåga att utkämpa strider med andra djur och människor, som ställt stora krav på kroppens förmåga till just detta. Olika fysiska miljöer kan förstås också ha ställt olika krav på olika platser, som bidragit till kulturella skillnader, mer eller mindre 'patriarkala', mellan olika människogrupper. Här kan många kulturella överlagringar ha samverkat på en mängd olika sätt, med olika balanserande eller självförstärkande återkopplingar.


Men kapitalismen är inte bara ett kulturellt fenomen med olika materiella förutsättningar. Den bygger framför allt på att en viss 'mängd' makt över människor förknippas med en viss (allmänt accepterad) 'mängd' makt över utbytbara föremål eller annat, dvs. ägande, och att ett ojämlikt utbyte av dem (mer eller mindre av tvång) accepteras.

   Frågan är om en globalt spridd ojämlikhet mellan könen är en förutsättning för att den, för kapitalismen nödvändiga, ojämlika handeln ska accepteras och på så sätt möjliggöra kapitalismen.
   Jag tror inte det – särskilt inte eftersom den kapitalistiska ojämlikheten kan börja med så små steg att de är knappt märkbara eller lätt kan 'ursäktas', även om kravet på jämlikhet i samhället skulle vara mycket stort. Efter en lång period av relativt oproblematisk tillväxt skulle en tillvänjning vid en först långsam men exponentiellt tilltagande, självförstärkande, ökning av ojämlikheten kunna ske under nästan vilka startvillkor som helst. Därför bör man nog snarare koncentrera sig på att förstå kapitalismens mekanismer än att känna till dess exakta historiska ursprung när det gäller hur övergången till ett annat samhälle ska kunna ske. (Men historiska kunskaper om olika historiska utvecklingar kan förstås vara en hjälp när det gäller att förstå dessa mekanismer – och försök till 'revolutioner'.)


/Bo



 

"Frågan är om en globalt spridd ojämlikhet mellan könen är en förutsättning för att den, för kapitalismen nödvändiga, ojämlika handeln ska accepteras och på så sätt möjliggöra kapitalismen."

 
Intressant fundering Bo och en fundering som jag själv 'brottas' med! 
Jag brukar hamna i slutsatsen att kapitalismen i ett, så att säga, 'lagbundet' sätt följer på tidigare ekonomiska system. Där det likaså existerar en "globalt spridd ojämlikhet mellan könen". För det är ju inte så att ojämlikheten mellan könen uppstår i och med tillkomsten av kapitalismen. Ojämlikheten mellan könen har ju en avsevärt längre historia än vad kapitalismen har. På liknande sätt så har ju också vår maktstrukturella ordning en mycket lång historia. 
Av dessa faktiska orsaker så kommer jag fram till att kapitalismen, på sätt och vis, är ett 'arv' från tidigare maktstrukturell ordning och i denna ordning ingår det att könen har ett ojämlikt/ojämställt förhållande. Därför kommer jag fram till slutsatsen att ojämlikhet är en "förutsättning" för en kapitalistisk ekonomi och den största ojämlikheten är ju den mellan könen. Men som sagt jag menar också att denna ojämlikhet var en 'förutsättning' för våra föregående ekonomiska system.
 
Kapitalismen liksom tidigare ekonomiska system, menar jag, bygger på "förutsättningen" att våra samhällen är strukturellt ojämlika i annat fall skulle kapitalismen inte kunna överleva och än mindre kunna expandera. Vår rådande globala ojämlikhet har, menar jag, byggts upp under tusentals år av historia och den kapitalistiska marknadsekonomi som vi nu lever i är alltså en, så att säga, 'förfinad' maktstrukturell ordning som nu har nått 'vägs ände'. Den går inte att 'förfina' mer eller med andra ord: tillväxten är nådd.
 
Så svaret på din frågeställning ovan blir: ja jag menar att ojämlikheten mellan könen är en förutsättning för att ojämlik handel ska accepteras och på så sätt möjliggöra kapitalismen. 
När hälften av mänskligheten har levt och fortfarande till stora delar lever under ojämställda förhållanden så har ju detta medfört att våra samhällen - inklusive marknadsekonomin - utformats utifrån den maktstrukturella ordning som har varit och är rådande. 
En kapitalistisk marknadsekonomi kan, enligt mig, inte existera i ett jämlikt/jämställt samhälle eftersom den förutsätter ojämlika/ojämställda förhållanden.
 
/Jan

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 4 maj

Politiska diskussioner 12

 

"Mera om universalisering"

 

En fortsatt mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien

 

 

Vårt (alla människors) språk och dess logik (som bygger på statiska symboler för ofta ganska obestämt avgränsade klasser av verkliga företeelser) är till stor del en avspegling av verkliga förhållanden, t.ex. orsakssamband. Men det är oftast ofrånkomligen en alldeles för grov avspegling. Vilket lätt ger felaktiga resultat även om den språkliga logiken är alldeles korrekt. I sådana fall kan det vara bra att inte tolka slutresultatet (t.ex. att en företeelse 'inte alls går ihop' med en annan företeelse) alltför ordagrant.

Att politiker har beslutat något i demokratisk ordning kan t.ex. vara helt sant, och att alla som deltagit i beslutet verkligen accepterar det som ett giltigt beslut kan också vara sant, men det betyder inte att alla verkligen bidrog till resultatet – och de som röstade på ett annat sätt kan fortfarande vara negativa till det och beredda att motarbeta det i andra sammanhang. Jag menar att viktiga saker kan hända som inte alls syns på ytan. Det kan ibland gå att påverka politiker i avgörande fall. Amerikanska politiker kan t.ex. ha påverkats av Vietnamprotesterna så att dessa protester åtminstone var en faktor som bidrog till att kriget avslutades (därmed inte sagt att allt var frid och fröjd). I andra fall kan protesterna förstås misslyckas, som t.ex. när de gällde G. W. Bushs planer på att invadera Irak.
   Jag menar alltså att en 'universaliserad' (eller 'universaliserande') 'motståndskraft' trots allt, i vissa fall, kan sprida sig till politiker så att den motverkar en 'universaliserad' kapitalism.

    Jag håller också med om att politikerrollen är problematisk och mycket överskattad, men menar att man inte helt kan bortse från dess betydelse, eftersom den påverkas av all slags universalisering – även om det är olika mycket. Det kan alltså handla om mycket utspridd påverkan i olika miljöer som kan vara svår att uppfatta. (Jag tänker mig att pilarna i mina diagram bl.a. kan symbolisera just sådana subtila processer med en blandning av olika starka strömmar. Ibland kan det fungera bättre att tänka mera visuellt än verbalt. Att processer är 'överlagrade' på varandra kan man t.ex. ofta tänka sig, även om det inte handlar om en särskild över- eller underordning.)


/Bo



 

Inga problem Bo! Jag tror mig hänga med i ditt resonemang angående politikerrollen och att den "är problematisk och mycket överskattad".

Vid den första anblicken av ordet universalisering så förknippar jag detta med ordet globalisering, som kännetecknar kapitalismens 'erövring' av världen. Men du och jag har ju nu skrivit ett antal inlägg där universaliseringen har tagit en central plats och där får ordet betydelsen av att: på ett djupare sätt 'tränga in' i vi människors 'hela' liv. 
Kapitalismen 'tränger in' i våra liv på alla plan där det finns pengar att tjäna - kapitalismens universalisering. Denna 'inträngning' i våra liv skapar en motståndskraft - ett universaliserat motstånd.
Så uppfattar jag ordet universalisering.

Är då universalisering bara av ondo? Den är väl av ondo när vi har ett ekonomiskt system som - för sin egen överlevnad - universaliserar alla mänskliga aktiviteter? Man kan nog säga att vi alla nu har 'trätt in' i kanske den slutgiltiga fasen när det gäller kapitalismens universalisering. 
Om det nu skulle vara så då borde detta innebära att kollapsen för systemet står för dörren. Universaliseringen kan, så att säga, inte 'tränga in' längre i våra liv vilket alltså borde innebära att systemets krav på ständig ekonomisk tillväxt har nått vägs ände.

I det här sammanhanget kanske man kan likna ordet universalisering med ordet exploatering? Exploatering av alla mänskliga sammanhang och aktiviteter.

/Jan


"Kapitalismen 'tränger in' i våra liv på alla plan där det finns pengar att tjäna – kapitalismens universalisering." Javisst, och inte nog med det, den fortsätter att tränga in överallt genom allas, oftast omedvetna och i stort sett oundvikliga, anpassning.

"Denna 'inträngning' i våra liv skapar en motståndskraft – ett universaliserat motstånd." Ja, men för att inte bara bli en passiv anpassning – eller, kanske ännu värre, hatiska attityder (i värsta fall uppmuntrade av starka, motsatta, ekonomiska intressen) mot ekonomiskt svagare grupper, som felaktigt uppfattas som huvudorsaker till egna ekonomiska misslyckanden – behövs ett aktivt, medvetet utformat motstånd grundat på goda kunskaper om sociala processer. Hur ska ett sådant motstånd kunna bli så resilient att det, utan att försvagas eller förvrängas, kan universaliseras i lika hög grad som kapitalismen, och dessutom (eftersom inte minst miljön kräver det) blir mera framgångsrikt – så att i stället kapitalismen försvagas för att till slut upphöra, åtminstone som dominerande system? Det är verkligen mänsklighetens (och våra ekosystems) ödesfråga, och mycket kan hända på vägen dit.


Trots, eller kanske tack vare, sin universalisering, är inte kapitalismen så 'stark' som den kan verka. Dess viktigaste underlag (hållbara ekosystem, rika råvarukällor och en köpstark, positivt inställd befolkning) har exploaterats så mycket att det nu sviktar ordentligt. Det betyder att universaliseringen hotas av ett spontant sönderfall, vilket kan leda till farliga processer om det inte finns alternativa strukturer, som då kan ta vid. Verkligen något att tänka på för alla aktivister! Och vi två får försöka bidra så gott vi kan...


/Bo



 

"Det betyder att universaliseringen hotas av ett spontant sönderfall, vilket kan leda till farliga processer om det inte finns alternativa strukturer, som då kan ta vid." 
 
Min bedömning är att det "spontana sönderfallet" inte går att undvika. Här tror jag mig ha gjort en mer pessimistisk bedömning än dig Bo. Jag har svårt att se hur "alternativa strukturer" ska kunna etablera sig hos oss alla innan "sönderfallet" slår till.
 
Jag brukar resonera så här: en kapitalistisk marknadsekonomi kräver att vi alla agerar utifrån denna ekonomis 'inneboende' prioriteringar. I annat fall "sönderfaller" denna marknadsekonomi. 
Nu är det ju så att denna marknadsekonomi ändå går mot "sönderfall" beroende på att den inte längre kommer kunna skapa ekonomisk tillväxt. 
Frågan blir ju då: vad kommer att ske först? Blir det omöjligheten att skapa ekonomisk tillväxt eller blir det på det viset att vi alla får svårt att enas kring "alternativa strukturer"? 
Jag tror att vårt ekonomiska system först 'faller' på sin egen oförmåga att kunna skapa tillväxt. Och är vi inte förberedda på detta scenario - vilket jag tror att vi inte är - då blir ju risken för "farliga processer" överhängande.
 
Jag vill nog påstå att det "spontana sönderfallet" redan har drabbat stora delar av vår värld. Och först att drabbas är ju, som vanligt, våra 'fattiga' samhällen. Här råder, som vi ser, ren desperation bland befolkningen. Min åsikt är att vi här i väst inte heller klarar av att samla befolkningen under någon form av "alternativ struktur".
Även om vi alla, mer eller mindre, känner ett universaliserat motstånd gentemot kapitalismens totala 'intrång' i våra liv så har jag svårt att kunna se en samlad rörelse hinna forma en "alternativ struktur" när "sönderfallet" slår till. Och ändå är det en sådan rörelse som jag vill medverka till. Är man realist eller pessimist?
 
/Jan
 
 

"Jag har svårt att se hur 'alternativa strukturer' ska kunna etablera sig hos oss alla innan 'sönderfallet' slår till. ... Och ändå är det en sådan rörelse som jag vill medverka till. Är man realist eller pessimist?"


Hur ska man kunna ta sig ur en sådan motsägelse – är det meningsfullt att delta i en rörelse som (under rådande förhållanden och vare sig man är med i den eller inte) helt säkert inte kommer att hinna uppnå den storlek som är nödvändig för att överleva en oundviklig händelse som skulle omintetgöra det som är rörelsens mål? Uttryckt på det absoluta sättet är det, när det gäller rörelsens mål, 'alternativa strukturer hos oss alla', inte meningsfullt att delta, vare sig man är pessimist eller inte.

 

    Men själva målet, är ju ändå viktigt – finns det ingenting man kan göra åt det?

 

    Man kan börja med att ifrågasätta själva förutsättningarna för resonemanget. Är det verkligen nödvändigt att etablera 'alternativa strukturer hos oss alla' för att verksamheten ska vara meningsfull? Jag varken tror eller tycker det. Även om strukturerna inte kommer att räcka till för att förhindra en 'kollaps', tror jag att det fåtal (t.ex. kooperativ) som under rådande förhållanden trots allt redan finns, och som fortfarande kan öka, faktiskt kan bidra till att mildra konsekvenserna av en sådan.

   (Märk de avgörande, kursiverade, nyanseringarna här, till skillnad från de problematiska, också kursiverade, absoluta uttrycken i första stycket. Sådana nyanseringar kan ibland/ofta vara ett bra sätt att lösa en till synes olöslig meningsmotsättning.)

 

Det är möjligt att vi alla är så vana vid debatter där det gäller att vinna över en meningsmotståndare (i betydelsen att få en publik med sig) att vi har svårt att se hur nyanseringar kan lösa logiska motsägelser – som t.ex. 'moment 22', där två förutsättningar omöjliggör en lösning för båda parter och i stället kan ge upphov till en ond spiral (som t.ex. kravet på en global temperaturminskning för att öka det arktiska istäcket som själv bidrar till temperaturökningen genom att minska). Det handlar ofta om grader och successiva förändringar, men hjälpen kan behöva komma utifrån.

 

/Bo

 

 

Javisst är det en "motsägelse", som jag har försatt mig i. Men att bara lägga sig ned och iaktta den rådande utvecklingen är inget alternativ. Särskilt inte när man tror sig kunna analysera sig fram till orsakssambanden av våra samhällens destruktiva utveckling och utifrån denna analys sedan tro sig kunna redovisa vilka grundläggande förändringar som måste till för att våra samhällen ska uppleva rättvisa och jämlikhet, inom alla områden.

Att skriva om allt detta - vilket vi nu gör - är naturligtvis en rörelse i sig. En rörelse som man vill ska ge avtryck ute i samhället och därigenom växa. Jag tror alltså att vi inte skriver förgäves - vilket jag nog har påpekat ett antal gånger tidigare - men jag menar att kraften i kapitalismens universalisering är så stark att jag är rädd att denna kraft kommer att, mer eller mindre, 'radera' ut den rörelse som vi driver. 
Men, som jag ser det, så har vi inget alternativ. Vi måste fortsätta att skriva den 'berättelse' som vi är övertygade om kan förklara orsakssambanden till våra samhällens destruktiva utveckling. Detta agerande och denna övertygelse gör mig till optimist men kapitalismens universalisering har styrkan/makten att tysta oss - när detta system står inför sin fullständiga kollaps - vilket gör mig till en pessimist. 

/Jan


Jag instämmer i din pessimism, Jan, när du (lite förkortat och omdisponerat) skriver att'kapitalismens universalisering har styrkan/makten att tysta oss [och] att, mer eller mindre, radera ut [vår] rörelse'. Situationen är verkligen oroande.

   Men jag ser att det också i dina formuleringar finns ett visst utrymme för motsatta processer.

   Att universalisering överhuvudtaget kan förekomma beror på att sociala och kulturella ('sociokulturella') strukturer är så komplexa – och 'mjuka' – att de kan 'överlagras' ('adderas') på varandra så att de förstärks eller försvagas in i minsta iakttagbara detalj.

   Det kan därför också finnas strukturer (på samma plats) som bidrar till kretslopp av självförstärkande eller stabiliserande processer. Det gäller 'bara' för oss att lära oss att utnyttja dem på ett bättre och mer kraftfullt sätt än våra potentiella motståndare (t.ex. genom att utnyttja de möjligheter till exponentiell tillväxt av 'motståndskultur' som ges av en självförstärkande och universaliserande sociokulturell överlagring 'ovanpå' den kapitalistiska 'överbyggnaden'). Inte omöjligt eftersom vi är betydligt fler än de som har ett objektivt (ekonomiskt) intresse av att bekämpa oss.

   Det är viktigt att den sociokulturella överlagringen (som skulle kunna vara ett slags parallellbegrepp till Marx' 'överbyggnad' om jag inte tar fel) verkligen är resilient – och för att bli det tror jag att det behövs många stabila kulturcentrum eller 'överlagringscentra' som kan bidra till en uthållig förmedling av relevanta idéer och erfarenheter (som naturligtvis är mer resilienta i sig själva än våra motståndares idéer).


/Bo



 

Absolut så behövs det "många stabila kulturcentrum eller 'överlagringscentra' som kan bidra till en uthållig förmedling av relevanta idéer och erfarenheter (som naturligtvis är mer resilienta i sig själva än våra motståndares idéer)."

Om vi nu går till våra egna idéer så är naturligtvis min övertygelse att de är "resilienta i sig själva" medan däremot "våra motståndares idéer" (kapitalägarnas) bevisligen är destruktiva för hela det ekologiska samspelet och då inte kan vara "resilienta i sig själva". 
Desto fler "stabila kulturcentrum" som kan skapas ju bättre är det så klart.
Men för närvarande så ser jag i stället instabila "kulturcentrum" poppa upp. Jag menar då "kulturcentrum" som, hur ska jag säga, anpassar sig efter den rådande samhälleliga verkligheten. Som, med andra ord, accepterar den rådande ordningen och tror sig kunna förändra sina idéer inom den rådande ordningens ramverk. 
 
Eftersom jag menar att grundläggande idéförändringar inte låter sig genomföras under rådande ordning så anser jag dessa "kulturcentrum" som instabila. Instabila "kulturcentrum" har ofta den egenheten att dom spelar "motståndaren" i händerna - den kapitalistiska marknadsekonomins idéer slår rot i dessa "kulturcentra" och får dem att, mer eller mindre, involveras i det rådande systemets idéer.
 
Så vi måste verkligen poängtera nödvändigheten av "stabila kulturcentrum", som du också skriver.
 
/Jan
 
 

"Eftersom jag menar att grundläggande idéförändringar inte låter sig genomföras under rådande ordning så anser jag dessa "kulturcentrum" som instabila. Instabila "kulturcentrum" har ofta den egenheten att dom spelar "motståndaren" i händerna – den kapitalistiska marknadsekonomins idéer slår rot i dessa "kulturcentra" och får dem att, mer eller mindre, involveras i det rådande systemets idéer."

 

Ja, våra historiska erfarenheter, inte minst under 1970-talet, säger oss att det är på det viset.

   Men man bör nog inte dra alltför skarpa slutsatser av historiska händelser. De är egentligen alltför få och kan inte upprepas under likartade omständigheter, vilket är nödvändigt för att kunna dra någotsånär säkra slutsatser av olika projekt. Dessutom är, särskilt i vår tid, alltför många ickedeterministiska psykosociala processer inblandade i växelverkan med förändrade ekologiska system och en teknisk utveckling med komplicerade sociala nätverk över hela världen – för att inte tala om den i grunden, och nu alltmer, instabila kapitalistiska ekonomin – om den inte redan har kollapsat till en mängd mindre system, med osäkra inbördes relationer, när detta läses.

   Men det finns massor av erfarenheter på närmare håll (inklusive våra egna direkta erfarenheter) som säger oss något om hur sociala system av olika storlek och inre struktur kan fungera och utvecklas under olika omständigheter. Tillsammans bildar dessa en mer eller mindre medveten, mer eller mindre pålitlig, kunskapsbas som tillsammans med ganska enkla rationella resonemang (även de byggda på erfarenheter) kan användas för att utveckla teoretiska modeller, som sedan kan prövas på olika sätt. Ett exempel på detta är 'ekodemokratin' i bokens annex., som är 'öppen' för kritik (och fortsatt utveckling) av varje läsare. Men redan som den är, så är tanken att den och liknande modeller tillsammans ska kunna fungera som ett slags stabiliserande (och mångfaldigat) centrum för kulturella och praktiskt verksamma 'överlagringar' på den universaliserade kapitalism som nu hotas av sönderfall. Då krävs det mycket av de icke-kapitalistiska strukturernas universalisering och resiliens, så att de inte "involveras i det rådande systemets idéer". En fara som vi bara kan undvika om vi verkligen är medvetna om den. Vi var nog inte det under 70–90-talen...

 

/Bo

 

 

Ett kännetecken på att den universaliserade kapitalismen 'tränger' sig på avspeglas i den psykiska ohälsan, som framför allt drabbar yngre människor. Men att det officiellt anses bero på vår kapitalistiska marknadsekonomi - vilket jag anser vara huvudorsaken till den tilltagande psykiska ohälsan - förs överhuvud taget aldrig på tal. 
Så kallade experter inom psykisk ohälsa beskriver naturligtvis rådande arbetsförhållanden i kombination med ett allt intensivare leverne som 'tändvätska' för den ökande psykiska ohälsan. I samma grad ökar självklart drogmissbruket och med den också social oro. Denna destruktiva spiral drabbar, som sagt, våra ungdomar mest. Och jag menar att den orsaken kan sökas i den universaliserade kapitalismen. Men den offentliga bilden av den här problematiken kommer aldrig fram till slutsatser att det skulle handla om strukturella orsakssamband - du och jag vet nog också varför man inte kommer fram till dessa slutsatser.

Vad är det då som jag vill komma åt med ovanstående rader? Jo att vi alla - men i synnerhet ungdomar - sakta men säkert 'bryts ned' av den 'inträngande' universaliserande kapitalismen. Följden av denna 'nedbrytning' gör oss mindre motståndskraftiga mot den här universaliseringen. Hur ska jag säga - vi görs omedvetna om de verkliga orsakssambanden. Med andra ord kan man säga att ju mer den universaliserade kapitalismen bryter ned oss så får det till följd att vi drabbas av psykisk ohälsa och därmed ökande social oro.

Kollapsen för vårt rådande ekonomiska system drar också med oss i en kollaps för oss själva med våra liv. Våra liv är en spegling av den struktur som vi lever i. 
Ett "stabilt kulturcentrum" måste vara medveten om de strukturella orsakssambanden!

/Jan


I en debattartikel i Svenska Dagbladet 2/3 2019 skriver psykologen Billy Larsson att "... målsättningen [att åstadkomma ett hållbart samhälle] är stum – den knyter inte an till något i vår psykologi ... Vi borde ... utveckla solidaritetstänkande med kommande generationer ... den tanken är inte stum, utan berör vår moraliska sida." Men den moralen blir ganska poänglös om vi inte har några realistiska föreställningar om hur vi bör handla i enlighet med den. Ännu värre blir det om man dessutom har ett starkt motstånd mot de strukturförändringar i samhället som kan krävas för att handlingar enligt denna moral ska vara meningsfulla. Billy Larsson skriver också: "Det kan inte vara minskade ekonomiska klyftor, att alla som kan jobba jobbar, ekonomisk tillväxt, eller ökad individuell valfrihet som bäst hanterar samtidens utmaningar."

   Men det som allt oftare nämns, tillsammans med miljöproblemen, som samtidens största utmaningar är just ekonomiska klyftor. Och det blir svårt att ta sig an båda dessa utmaningar om man nöjer sig med att man "[o]avsett ideologi kan ... ställa krav på partier att vara solidariska med kommande generationer", som Billy Larsson skriver.

   Om man inte nöjer sig med det, utan går utanför den politiska sfären till den ekonomiska så blir svårigheterna att vara ideologiskt neutral uppenbara – det är väl därför den undviks av så många. Men tanken om jämlikhet är definitivt inte "stum", den är i högsta grad emotionellt laddad och aktuell, så man kan ju börja där, med systemfrågan, med kapitalismen och dess universalisering som äter sig in överallt – så att de flesta inte ens är medvetna om den. Ett starkt emotionellt laddat medvetandegörande om ojämlikheter och deras ursprung skulle då bli en viktig uppgift även för psykologer. 


Det kan vara lätt att glömma bort den ekonomiska systemproblematiken när man koncentrerar sig på psykologiska frågor. Men i kritiken av det ekonomiska systemet får vi inte heller glömma att ta hänsyn till psykiska faktorer. Särskilt avgörande kan de vara för universaliseringen av både kapitalismen och motståndet mot den och för hur dessa processer överlagras på varandra. Men det är viktigt att se de psykiska faktorerna som integrerade delar i psykosocioekonomiska system, där till exempel avgörande ekonomiska regelverk överhuvudtaget inte skulle fungera som avsett om de inte var (över)lagrade (tillsammans med en mängd konkurrerande material) i människors med­vetanden så att de påverkar människors ekonomiska beteenden på önskat sätt.
 Men den ekonomiska resursfrågan – tillsammans med ekologiska faktorer – är förstås också ständigt närvarande och verksam i människors psyken, till exempel när det gäller bedömningar av ekonomiska sannolikheter och hur önskvärda olika resultat är för ens egen del och för den större sociala helheten. Alla studier av verkligheten måste ta hänsyn till hela denna komplicerade verklighet, så gott det går, för att vara användbara när det gäller den förändring av sociala relationer och våra relationer till omgivningen som nu är akut nödvändig.


/Bo

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

«första «tidigare Visar 352–354 av 358 inlägg    nästa» sista»
 
stäng