ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» november 2018 (4)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: arkiv för september 2009

fredag 18 september

4 Ägandet

 

 

 KAPITALÄGARE

 

I våra patriarkala samhällsstrukturer så intar ägandet en nyckelroll. Att äga är för många, på sätt och vis, själva målsättningen med livet. Ägandet fungerar som en slags drivfjäder. Men det är inte alla som äger, det är i själva verket ett fåtal människor som är "riktiga" ägare. Vad menar jag då med "riktiga" ägare? Jo jag menar människor som äger kapital och då menar jag människor som är stora kapitalägare. Är man ägare av kapital då ligger det i ens eget intresse att försöka få sitt kapital att växa, eller i alla fall att få behålla sitt kapital och inte låta det falla i värde.

Att vara kapitalägare innebär att man får ekonomiska möjligheter till ett, materiellt sett, drägligt liv. Man får möjligheter som människor utan kapital inte kommer i närheten av.

När nu våra strukturer är inrättade på det här viset så innebär det att människorna i våra samhällen strävar efter att komma över kapital. Denna "kapitalkaka", som finns i våra samhällen, är det fritt fram för människorna att lägga beslag på. Det utmynnar i en slags kamp. Några få lyckas, på olika sätt, komma över stora "kakbitar". Andra kommer över mindre "bitar" medan dom flesta inte kommer över några bitar alls. Ägandet blir på så vis ojämnt fördelat bland människorna i samhället.

Eftersom det nu ser ut så här i våra samhällen så innebär det att ett fåtal människor äger sådant som den vanliga människan är beroende av för att överleva. Ett fåtal kapitalägare dikterar härigenom villkoren för en majoritet av samhällenas invånare. Denna ojämna fördelning av ägandet skapar naturligtvis orättvisa förhållanden mellan människor. En minoritet kan leva sina liv i materiellt överflöd medan majoriteten har fullt upp med att arbeta ihop till ett någorlunda drägligt liv. Många har dessutom svårigheter att skaffa sig mat för dagen. Så ser det ut i våra samhällen. Vi känner ju alla till att våra samhällen fungerar så här. Detta är inga nyheter.

 

Men skall våra samhällen fungera så här? Är den här ägarstrukturen den optimala för människorna i våra samhällen? Uppenbarligen så anser våra samhällsföreträdare att våra samhällen skall fungera så som dom nu gör.

Att fundera över ägandets roll i strukturen sysslar inte våra politiker med. Ägandets nuvarande förhållande i strukturen är för våra samhällsföreträdare en fullständigt naturlig del i våra samhällsliv. Och jag vill nog påstå att synen på det privata ägandets roll i strukturen delas för övrigt av både fattig och rik. Alltså en majoritet av människorna i samhället anser att det nuvarande ägarförhållandet har en naturlig plats i våra strukturer.

Innebär ett sådant synsätt att detta är det logiska och naturliga sättet att se på saken? Nej jag menar att bara för att strukturen är som den är och att synen på denna struktur är allmänt accepterad så innebär det inte automatiskt att strukturen är gynnsam för människorna i samhället. Däremot är det nödvändigt för strukturens fortlevnad att människorna i samhället, mer eller mindre, accepterar strukturen. Vad jag vill säga är alltså att vi människor accepterar ägarförhållandet i strukturen, men därmed inte sagt att ägarförhållandet är gynnsamt för samhället.

 

 

MED ÄGANDE FÖLJER MAKT

 

Det nuvarande ägarförhållandet har ju existerat i våra samhällen under mycket lång tid. Det har funnits så länge att vi, som sagt, betraktar det som naturligt hemmahörande i strukturen.

Med ägande följer, som vi vet, också makt. För ser man historiskt på ägandet (vilket man ju för övrigt alltid skall göra då man studerar ett strukturellt förhållande) så ser man med all tydlighet att med ägande följer makt.

Vår patriarkala struktur visar i det historiska perspektivet med vilken våldsamhet som ägandet kan ta sig uttryck. Allting går att äga. Här finns inga restriktioner i praktiken. Att äga människor, djur, natur gör ingen skillnad. Allt kan köpas för pengar.

En kapitalägare kan köpa sig en slav. Livet i sig blir ingenting värt utan det som betyder något, i ägarens ögon, det är arbetsinsatsen som den köpta människan kan tillföra.

Maktmänniskorna kunde skaffa sig slavar genom att helt enkelt vifta med sitt kapital. I den här strukturen är det kapitalet som prioriteras, allting annat kommer i andra hand så även människorna. Och som vi vet så fungerar det på precis samma sätt idag, alltså att maktmänniskor lägger beslag på fattiga och utsatta individer. Denna förnedrande människosyn är lika utbredd idag som igår.

Här ser vi att ägandet inte har några gränser. Precis allt kan ägas, inklusive människor. Vilket, som sagt, historien bevisar för oss. Med dessa fakta för ögonen så skulle man ju kunna tro att ägandet borde betraktas med avsky av människorna i dagens samhällen. Men så är det inte. Nej kapitalägare ser vi istället upp till. Vi betraktar, allt som oftast, dessa kapitalägare som lyckosamma människor här i livet. Vi ger dom många gånger statusen som om dom vore övermänniskor, gudar. Dom har lyckats med det som vi alla drömmer om, nämligen att bli rika. Det är liksom det som livet går ut på, anser vi.

 

 

VARFÖR ACCEPTERAR VI ÄGANDET?

 

Vad är det som gör att vi betraktar ägandet och livet på det här sättet? Jo i grund och botten så beror det på att vi betraktar strukturen som vi lever i som naturlig och normal. Strukturen må vara hur ojämlik och orättvis som helst, men vi är ändå vana med att livet skall levas just så, därför ser vi ingenting ologiskt med strukturen i och med att vi är mitt uppe i den.

När vi går till våra arbetsplatser så funderar vi inte över att företaget som vi arbetar åt ägs av människor. Dessa människor har investerat kapital i företaget och dom gör detta för att det investerade kapitalet skall förränta sig, vilket är det primära skälet för deras investeringar. Allt annat kommer i andra hand, inklusive människorna som arbetar åt företaget. Och eftersom nu våra samhällsstrukturer ser ut på det här viset så finns det liksom ingen anledning för oss att ifrågasätta det här förhållandet. Alltså förhållandet mellan kapitalägande människor och icke-kapitalägande människor. Vi som går till företaget ser det som den naturligaste sak i världen att vi arbetar åt företaget - att vi arbetar åt ett antal människor som äger företaget. Eller hur? Det bara fungerar så i våra samhällen, alltså ingenting att reflektera över.

På samma sätt ser det ut när vi konsumerar varor och tjänster. Här är det naturligtvis också människor som är ägare av dom varor och tjänster som vi konsumerar. Dessa människor har gjort samma investeringar i butiker som säljer dom varor som tidigare producerades. På precis samma sätt som tidigare så är det kapitalinvesteringen som skall förränta sig, som har den högsta prioriteringen. Naturligtvis så är detta tänkande och agerande helt logiskt i den struktur som vi nu lever i. Det privata kapitalet kan omöjligen investeras i marknaden för att sedan ge ägaren en förlust. Att det ändå uppkommer förluster för många kapitalägare det känner vi till. När detta sker så konkureras också dom förlustdrabbade företagen ut. Kvar blir dom vinstdrivande företagen och det är hit som kapitalet söker sig.

Marknaden blir på det här viset en "spelplan" för ett förhållandevis fåtal kapitalstarka människor. Dessa fåtal kapitalstarka människor, maktens män, hamnar som vi ser i ett maktförhållande till majoriteten av samhällenas invånare. Maktens män sätter upp dom "spelregler" som alla vi andra måste följa i samhället. Vi har inget val, vi kan omöjligen ställa oss utanför strukturens regler. Just detta faktum innebär helt enkelt att vi betraktar strukturen som naturlig och normgivande. Exakt så fungerar vi människor idag i våra samhällen. Vi får mycket svårt att se "vårt eget" samhälles fel och brister. Jag menar att det är så vi tänker och agerar när det gäller ägandet. Ägandet ser vi som någonting normalt och naturligt beroende på att vi lever våra liv mitt uppe i denna strukturella form. Vi har svårt att se på ägandet, som för övrigt vilken annan strukturell "grundpelare" som helst, på annat sätt än så som vi gör. Den strukturella "grundpelaren" må vara hur inhuman som helst.

 

 

ÄGANDETS URSPRUNG

 

Varför har då ägandet uppstått? Vore det inte naturligare att vi levde i samhällen där ägandet inte existerade? Ja man kan ju tycka att det naturliga vore ett icke-ägande för oss. Eller kanske mer naturligt att alla i samhället fick vara kapitalägare, att investeringar och avkastningar fördelades på ett rättvist sätt i samhället. Vore inte detta den naturliga och rättvisa strukturella fördelningen i våra samhällen?

Ser man riktigt långt tillbaka i tiden, då mänskligheten var helt ung, så skulle jag vilja påstå att ägandet inte existerade på det sätt som vi menar med ägande. Människan var ett med naturen som alla andra arter. Naturligtvis så fanns väl ett slags revirtänkande på precis samma sätt som hos våra närmaste släktingar, aporna. Och det är väl mycket möjligt att dagens ägande fick "hjälp" att utvecklas från ett slags revirtänkande. Men detta är ju naturligtvis bara spkulationer. Jag vet inte om kapitalägandets ursprung någonsin går att finna den direkta orsaken till.

Istället så vill jag nog hävda att ursprunget till ägandet har att göra med etablerandet av vår patriarkala samhällsstruktur. Vår struktur, runt om i världen, har ju varit patriarkal sedan flera tusentals år tillbaka i tiden. Och den har varit och är inhuman, ojämlik och därmed orättvis. Detta bevisar det historiska förloppet för oss. Eftersom nu ägandet hänger intimt samman med makten och makten är karakteristisk för den patriarkala strukturen så ser vi det självklara sambandet mellan ägandet och patriarkatet. Eller hur?

Ägandet har alltså förmodligen uppstått i samband med etableringen av vår struktur. Vi kan också säga att patriarkatet är orsaken till det orättvisa kapitalägandet. Här får vi därav ytterligare ett starkt skäl till att förstå det ologiska/orättvisa i kapitalägandets fördelning bland oss människor. Man skulle omvänt kunna säga att ägandet inte kan existera i en human och rättvis struktur.

 

 

KAN VÅRA SAMHÄLLEN FUNGERA UTAN ÄGANDE?

 

Kan då våra samhällen fungera om inte ägandet existerar? Fungerar marknaden om inte ett fåtal stora kapitalägare får bestämma villkoren för majoriteten av samhällenas invånare? Eller kort och gott: kommer våra samhällen att fungera om strukturen förändras?

Jag menar vi har ju så fullständigt accepterat ägarförhållandet i våra samhällen att vi därigenom svårligen kan ta till oss att leva utan detta ägarförhållande. Som jag tidigare beskrivit så kan vi inte tänka oss att leva våra liv på ett annorlundare sätt än så som dom levs just nu. Ett samhälle utan det nuvarande kapitalägandet innebär naturligtvis en grundläggande strukturell förändring av samhället. Hur skulle dom stora kapitalägarna och överhuvud taget samhällets maktmänniskor agera om frågan om ägandets vara eller icke-vara på allvar ifrågasattes?

Som vi så väl vet så är ju marknaden, spelplanen för kapitalet, i allra högsta grad internationell. Här har statsgränserna spelat ut sin roll. Kapitalet flödar, mer eller mindre fritt, genom våra samhällen oberoende av var vi lever. Kapitalet flödar mer genom dom samhällen där det ges större avkastning och mindre genom dom samhällen där avkastningen är lägre. Detta betyder att samhällen som av någon anledning inte kan garantera kapitalets värdestegring får mycket svårt att locka till sig kapitalägare som är villiga att investera sitt kapital. Följden blir då att samhällen som seriöst diskuterar ägande eller icke-ägande gör det i praktiken omöjligt för kapitalägare att investera.

Vad leder då detta till? Jo samhällen som kommer fram till slutsatsen att kapitalfördelningen, så som den nu fungerar, innebär en stor orättvisa för människorna leder till att kapitalet inte kommer att investeras i dessa samhällen. Samhällena utarmas på kapital vilket för med sig att levnadsvillkoren för människorna kommer att kraftigt försämras. Man kan därför säga att våra samhällen sitter i klorna på ägarna till kapitalet. Flyr kapitalägarna ett visst samhälle till förmån för ett annat samhälle så innebär detta helt krasst att levnadsvillkoren i det förra samhället försämras medan dom förbättras i det andra samhället.

Förstår ni, vi alla sitter fast i dom beslut som kapitalet fattar? Vi är helt i händerna på dom stora kapitalägarna, dom har våra liv helt i sina händer. Inser vi detta?

Är det därför som våra samhällsföreträdare aldrig vågar diskutera ägandets vara eller icke-vara?

Min fråga var: kan våra samhällen överhuvudtaget fungera om ägandets nuvarande roll försvinner? Svaret måste då bli att enstaka samhällen som väljer att förändra ägandeförhållandet i strukturen inte kommer att kunna fungera på ett tillfredsställande sätt för människorna i samhället. Dessa enstaka samhällen kommer att utarmas på kapital beroende på att ägarna till kapitalet kommer att investera i samhällen där dom förväntar sig att kapitalet ger dom mångdubbelt tillbaka.

Därav kan vi dra slutsatsen att om icke-ägandet skall kunna bli verklighet så måste i princip alla världens samhällen vara eniga om denna grundläggande strukturella förändring. Om ett eller ett fåtal samhällen försöker ge sig på denna förändring så är det dömt att misslyckas. Vilket också historien har bevisat för oss, vilket vi minns. Eller hur? Nej eftersom kapitalet flödar globalt genom alla samhällen så krävs det en global strukturell förändring för att icke-ägandet skall kunna genomföras.

Som sagt, våra samhällsföreträdare diskuterar överhuvud taget aldrig kapitalägandets förhållande i strukturen och varför gör dom inte det? Kan det bero på att denna ytterst känsliga fråga ställer hela vår nuvarande strukturs vara eller inte vara, på sin spets? Skulle "våra" politiker på allvar börja diskutera det privata kapitalägandet så skulle kapitalet omgående slå tillbaka och därmed skulle samhället riskera att dräneras på kapital. Detta scenario vågar inte "våra" politiker riskera därför så inser dom att det är bättre att gå dom stora kapitalägarna till mötes än att välja konfrontation. I det korta perspektivet så tjänar ju samhället på denna politik. "Våra" politiker inser därför att dom i praktiken är "springpojkar" åt samhällets verkliga makthavare, dom stora kapitalägarna.

 

 

DET LOGISKA TÄNKANDET

 

Man kan också ta sig an frågan utifrån ett förnuftigt/logiskt synsätt. Låt oss säga att vi har en grupp människor som får valet att antingen dela på ett visst kapital eller antingen så får ett fåtal slumpmässigt kapitalet. Hur kommer gruppen att välja? Jo logiken säger oss att gruppen väljer att dela lika på kapitalet. Det är ju högst oförnuftigt att låta slumpen välja ett fåtal kapitalägare och därmed låta majoriteten av gruppen stå utan kapital. Man riskerar ju själv att tillhöra den stora gruppen som blir utan kapital vid ett slumpmässigt val.

Om vi tänker tanken att gruppen representerar ett samhälle så innebär ju detta slumpmässiga val att majoriteten av samhällets invånare kommer att hamna i beroendeställning till dom få kapitalägarna. Det är ju kapitalägarna som väljer hur dom vill investera sitt kapital. Låt oss anta att kapitalägarna inte ser till samhällets bästa, i första hand, utan dom ser istället till sitt eget bästa. Exakt så som det alltså fungerar i våra samhällen. Vad blir resultatet då? Jo i kraft av maktförhållandet som har uppstått så skaffar sig dessa kapitalägare egna förmåner på bekostnad av övriga invånare i samhället. Och detta resultat är väl inte vad gruppen/samhället önskar sig av kapitalägarnas investeringar. Rent logiskt och förnuftsmässigt så kan vi därför dra slutsatsen att kapitalet gör mest nytta för samhället om majoriteten av människorna i samhället får avgöra hur kapitalet skall investeras. Inte att detta beslut avgörs av ett fåtal, dessutom kapitalstarka, människor. Risken blir då stor att en betydande del av kapitalet hamnar i kapitalägarnas egna fickor istället för att komma samhället till del. Alltså precis så som det ser ut i dagens samhällen.

 

 

BROTTSLIG VERKSAMHET

 

Som ni märker så ser ju dagens verklighet ut på det vis som är beskrivet ovan. Med den avgörande skillnaden att det är inte samhället som beslutar eller har beslutat vilka som skall ha makten över kapitalet. Makten över kapitalet har på olika sätt kommit i händerna på ett antal människor. Och ser vi tillbaka på det historiska förloppet, som vi som sagt alltid skall göra, så ser vi omgående att kapitalägandet har i många fall kommit till genom tvivelaktiga affärer och rent maktmissbruk. Man kan säga att kapitalägandet kom till, allt som oftast, genom rent brottslig verksamhet. Men eftersom det är kapitalet som är den verkliga maktfaktorn i våra samhällen så skrevs naturligtvis lagar och regler på ett sådant sätt att ägarna av detta kapital alltid gick fria.

Vad är det egentligen för skillnad på en inbrottstjuv, som kommer över lite pengar, och en kapitalägare som skor sig på arbetares bekostnad. Jo strukturen som vi lever i är utformad på det sättet att det är helt i sin ordning att den som är ägare av kapital också i slutändan avgör hur kapitalet skall användas. Att inbrottstjuven rånar pengar skall bestraffas men att kapitalägaren manipulerar med kapitalet, genom sinnrika metoder, är helt i sin ordning. Inser vi att detta beror på det strukturella förhållandet som vi alla lever i?

Kapitalkakan i samhället är det ju fritt fram för människorna att lägga beslag på och som historien visar så är det alltid dom redan kapitalstarka som fortsättningsvis roffar åt sig. Och, som sagt, det är dessa stora ägare av kapital som bestämmer reglerna för hur kapitalet skall strömma genom våra samhällen.

Borde inte ett sådant agerande betraktas som brottsligt? Jo naturligtvis så borde ett sådant agerande betraktas som brottsligt och det skulle också anses som brottsligt om vi levde i ett rättvist och logiskt samhälle. Men nu gör vi ju inte det, vi lever ju i samhällen där strukturen är utformad av dom människor som har varit och är dom stora ägarna av kapitalet i våra samhällen. Därmed så är det inte brottsligt att kapitalägare skor sig på vanliga människor.

 

 

ÄGANDE AV MÄNNISKOR

 

Angående ägandet av människor som jag nämnde tidigare. Jag ställer frågan: Vad är det för skillnad på att vara slav och på att vara lönearbetare? I grund och botten, menar jag, är det ingen skillnad alls. Låt oss försöka bena ut frågan.

Slaven hämtas med våld eller köps av kapitalägaren, som vilken annan vara som helst. Jag vill först inflika att slavhandeln är lika aktuell idag som någonsin tidigare. Nåväl, i kapitalägarens ögon är nämligen slaven ingen människa utan slaven är en arbetsmaskin som skall tillföra mervärden, alltså skapa mer inkomster än utgifter genom sitt arbete. Kapitalägaren äger följaktligen slaven under dygnets alla timmar och kan därför använda slaven till i princip allting. För att slaven skall kunna producera dessa mervärden, under kanske ett antal år, så krävs det naturligtvis att kapitalägaren sörjer för att slaven får mat och husrum. Ägaren vill ju att inkomsterna för slaven förräntar sig så mycket som möjligt och under så lång tid som möjligt, därför ligger det i ägarens eget intresse att omsorgen om slaven sköts på ett bra sätt. Väljer ägaren att missköta slaven så håller naturligtvis inte slaven. Slaven får svårigheter att vara lönsam för sin herre.

Lönearbetaren då? Jo hon köps hon också. Hon köps för att arbeta ett visst antal timmar per dygn. Hon får en lön av sin arbetsköpare för det antal timmar som hon arbetar. När hon har arbetat färdigt för dagen så är hon "fri" att fara hem. Hennes lön skall då räcka till allt det som hon måste ha för att kunna leva vidare. Nästa dag så infinner hon sig igen på sitt arbete och gör sitt arbetspass. Kapitalägaren har investerat i lönearbetaren för att denne skall skapa inkomster som vida överstiger de utgifter som investeringen innebär. Detta är huvudanledningen till att ägaren väljer att anställa arbetare.

Vi ser av detta vilka likheter som präglar slaven och arbetaren. Båda är underställda kapitalägarens makt över produktionsmedlen. Behövs det ingen slav så köper inte ägaren någon. Behövs det ingen lönearbetare så köper inte heller här ägaren någon lönearbetare.

Ägaren sörjer för att slaven får mat och husrum medan han överlåter till lönearbetaren att själv sörja för mat och husrum.

Man kan då fråga sig om det är någon avgörande skillnad mellan slaven och lönearbetaren? Skillnaden mellan slaven och lönearbetaren är väl den att lönearbetaren, till viss del, kan bestämma över sin tid när hon inte är på sitt arbete. Men annars så är det kapitalägaren som bestämmer villkoren på marknaden. Här har inte förhållandet förändrats sedan slavepokens tid.

Arbetare eller slav, kalla det vad ni vill, deras funktion på marknaden är identiska. Bägge köps för att skapa inkomster till sin ägare.

 

 

PRODUCERANDE OCH KONSUMERANDE

 

Jag vill nämna några ytterligare ord angående konsumtionen på marknaden. Ägandet begränsar sig inte till produktionsmedlen, som vi vet, på marknaden. Utan ägandet innefattar alla led i affärerna på marknaden, så även konsumtionen. Det betyder ju, kort och gott, att pengarna som lönearbetaren tjänar måste konsumeras tillbaka till marknaden. Lönearbetaren och hennes familj måste ju skaffa dom nödvändiga varorna för att livet skall kunna levas vidare. Därav följer ju att pengarna kommer tillbaka till kapitalägarna. Pengarna cirkulerar runt på marknaden och eftersom marknadens villkor ( alla avgörande beslut ligger i händerna hos ett fåtal stora kapitalägare så leder detta förhållande till oerhörda orättvisor i samhället ) är till nackdel för den stora majoriteten av människorna i samhället så blir den naturliga följden att våra samhällen präglas av motsättningar.

Det privata ägandet på marknaden skapar oundvikliga konflikter mellan ägare och icke-ägare, vilket ju dessutom historien bevisar för oss.

 

Producerande och konsumerande, att göra affärer, är naturligtvis helt naturligt och nödvändigt i våra samhällen. Men det onaturliga/ologiska består i att denna marknad ligger i händerna på ett fåtal människor som därigenom sätter reglerna för alla samhällets invånare.

Om vi således resonerar sunt och förnuftigt angående privata människors ägande eller icke-ägande av kapitalet i våra samhällsstrukturer så kommer vi logiskt sett fram till att alla samhällets människor gynnas bäst om kapitalet får ägas av alla människorna och inte enbart av ett fåtal. Drivfjädern blir inte kapitalets värdestegring utan drivfjädern blir att med hjälp av kapitalet skapa utveckling av samhället.

Människorna i samhället kommer gemensamt fram till vad som skall produceras och hur det skall genomgöras. Dessa synnerligen avgörande beslut för våra samhällen kommer då inte att ligga i händerna på ett fåtal kapitalstarka människor, vars främsta intresse består i att få det investerade kapitalet att öka i värde. Nej kapitalets investering görs, för att på alla punkter, förbättra livet för samhällets alla invånare. Denna grundläggande och som man kan tycka självklara strukturella ordning existerar inte, som vi ju alla vet, i våra dagars samhällen. Istället råder, som vi likaledes är fullt medvetna om, ett ägande på ett fåtal människor som för med sig makt att bestämma villkoren för samhällets invånare.

Och varför existerar då inte denna självklara strukturella ordning i våra dagars samhällen? Huvudskälet är, som jag gång på gång upprepar, att våra samhällen har byggts och byggs enligt patriarkala normer vilket bland annat leder till att ägarstrukturen som har rått och råder i dagens samhällen förblir oförändrad.

 

Som vi ju vet så innebär det privata kapitalägandet att den högsta prioriteringen består i att kapitalet skall förränta sig, inte att samhället i första hand skall utvecklas på ett gynnsamt sätt för dess invånare. Om vi inser detta faktum då bör vi också komma fram till slutsatsen att kapitalet gör allt som står till buds för att få oss att konsumera all smörja som produceras. Det är fel att tro att det är kunden som bestämmer vad som skall produceras. Okey kunden kan i många fall få ägarna i producentledet att förändra produkten men när väl varan/tjänsten har kommit ut på marknaden så är det säljbudskapet som gäller och då finns inga restriktioner för hur kapitalet agerar. Nej verkligheten är den att kapitalet leder kunden till att konsumera allt som har producerats och detta åstadkomms genom sinnrika och utstuderade metoder. Prioriteringen är att det konsumeras,inte vad som konsumeras. Spendera pengarna är budskapet från kapitalet.

 

En annan sak: det finns inga pengar till det eller det, säger vi. Det saknas kapital att investera i, låt oss säga, ett större sjukhus eller i en speciell skola. Det offentliga samhället saknar det nödvändiga kapital som krävs för att det eller det projektet skall kunna genomföras. I sådana lägen så ställer vi vårt hopp till det privata kapitalet, att kapitalägarna skall förmås att investera i projekt som knappast ger några pengar tillbaks. Men det är ju bara det att kapitalet är inte intresserade av projekt som saknar möjligheten för pengarna att förränta sig. Är det offentliga projekt som förhoppningsvis skall genomföras då kräver också kapitalet att ägarstrukturen skall förändras från det offentliga till det privata, om inte detta sker så väljer kapitalet att inte investera det nödvändiga kapitalet. Förstår vi vad detta agerande leder till? Naturligtvis så leder det till att den offentliga delen i samhället hela tiden krymper samman och ersätts av den privata delen, vilket då betyder att "nödvändiga" samhällsprojekt i många fall saknar investeringsmöjligheter. Här ser vi ytterligare en för samhället ologisk och därmed negativ utveckling. Och det är ju mitt i denna strukturella verklighet som vi lever i idag, eller hur?

Men ändå så förstår vi inte det olyckliga med dom strukturella ägarförhållanden som råder och som på grund av detta orsakar den fruktansvärda orättvisan i våra samhällen. Man behöver inte tillhöra någon speciell politisk gruppering för att inse att våra samhällen fungerar orättvist. Däremot verkar det vara omöjligt för politiker och så kallade samhällsexperter att komma fram till åsikten att våra orättvisa samhällen i grunden har orsakats av den patriarkala strukturen och det därpå följande ägarförhållandet. Eller det kanske inte är så konstigt att vi är omedvetna om denna grundläggande orsak?

 

 

 

 

 

 

 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng