ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» november 2018 (4)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: arkiv för januari 2010

lördag 23 januari

11 Demokrati

 DEMOKRATI?

 

Demokrati - vad menas med det egentligen? När politiker säger att vi lever i ett demokratiskt land - vad menar dom då? När politiker uttalar sig på detta vis då innebär det ju naturligtvis, enligt politiker, att det finns länder som inte är demokratiska. Eller hur? Hur fungerar i så fall dessa länder?

När vi i dagligt tal diskuterar demokrati, då menar vi den politiska demokratin. Människorna i samhället skall ha lika värde och lika rättigheter, i alla fall på pappret. Att det sedan fungerar på ett annat sätt i praktiken, det känner vi ju väl till.

 Majoritetens beslut skall gälla och därmed styra politiken.  Dom politiska organisationerna/partierna som kommer i majoritet skall leda samhället. Eller rättare sagt, dom ledande politiska partierna är satta att administrera den offentliga delen av samhället. Vilket ju betyder att det är den delen av samhället som vi alla skall ha full insyn i.

Vilka delar av samhället har vi då inte full insyn i? Jo i motsats till den offentliga delen av samhället så säger vi den privata delen av samhället och det är denna privata del som vi inte har full insyn i.

Eftersom marknaden är uppbyggd på det viset att det är dom kapitalstarkaste människorna som  har det största inflytandet på hur kapitalet skall flöda i samhället, så måste man ju fråga sig om detta förhållande är demokratiskt? Har vi valt att samhället skall fungera på detta vis? Har vi valt att dessa förhållandevis fåtal kapitalstarka människor skall kunna sätta reglerna för kapitalflödet? Vilket innebär att majoriteten av människorna i samhället blir beroende av hur en liten klick personer agerar på marknaden. Är detta demokratiskt?

 

DEN ODEMOKRATISKA MARKNADEN

 

För det första så kan vi konstatera att marknaden överhuvud taget aldrig har kopplats ihop med begreppet demokrati. "Marknaden är ju privat och det privata har ingen annan med att göra. Vad du och jag sysslar med och vilka affärer vi gör, det är vår sak". Ungefär så resonerar vi. I och med att det förhåller sig så här i våra samhällen, så hamnar den här livsviktiga sektorn utanför dom demokratiska ramarna. Samhällets viktigaste process för att utveckla sig ligger i händerna på privata kapitalintressen. Detta faktum medför att våra samhällen, i grunden, är odemokratiska. Det är skillnad på politisk demokrati och verklig demokrati. Verklig demokrati måste innebära att samhällets invånare skall ha lika värde och lika möjligheter att påverka alla delar av samhällsstrukturen, inklusive marknaden, till samhällets bästa.

Men så fungerar nu bevisligen inte våra samhällen och varför fungerar dom inte så? Varför accepterar vi att den viktigaste byggstenen för våra samhällens utveckling ligger i ett fåtal kapitalstinna människors händer? Varför godtar vi denna odemokratiska ordning?

Som sagt, vi tror att vi lever i en demokrati. Varför tror vi det? Jo vi tror att det här med åsiktsfrihet, valfrihet och alla andra så kallade friheter är det som betyder demokrati. Jämför vi dessutom vårt samhälle med många andra samhällen, runt om i världen, så förstärks säkert vår känsla av att vi lever i en välutvecklad demokrati. Men jag hävdar, som jag nämnt tidigare, att vi befinner oss långt från verklig demokrati. Verklig demokrati uppnås när våra strukturella orättvisor upphör och då är det främst den privata maktstrukturen på marknaden, som jag åsyftar. Men för att nå fram till verklig demokrati så krävs naturligtvis att vi först identifierar våra grundläggande strukturella orättvisor. 

Angående frågan som jag ställde i början på artikeln: bilden av vårt eget samhälle är ju att vi betraktar det som demokratiskt, medan vi kan betrakta ett främmande samhälle som odemokratiskt. Vad beror detta på? Jo det är den politiska demokratin som vi åsyftar. I vårt samhälle är det, som vi säger, fritt att uttrycka åsikter och därigenom fritt att bilda politiska partier som sedan kan väljas fram till att leda och administrera vårt samhälle. I det främmande samhället kanske yttrandefriheten saknas och därmed finns ingen frihet att välja samhälleliga ledare. Vi benämner då detta samhälle för odemokratiskt. Men det knepiga är att vårt samhälle ändå har fler likheter än olikheter med det så kallade odemokratiska samhället. Och likheten är ju att marknaden i de bägge samhällena är uppbyggda efter samma struktur. Nämligen att marknaden ligger i händerna på ett fåtal kapitalägare. Dessa maktens män som behärskar kapitalflödet i samhället agerar på exakt samma sätt i vårt samhälle som i det så kallade odemokratiska samhället. Denna maktstruktur är likadan i alla samhällen och eftersom marknadens maktstruktur är den klart dominerande strukturen överallt i människans samhällen så ser vi att likheterna mellan olika samhällen är påtaglig.

Att yva sig över att vårt samhälle är demokratiskt medan ett främmande samhälle är odemokratiskt har, i grunden, en marginell betydelse. Alla våra samhällen har istället det gemensamma att dom i verkligheten är odemokratiska.

 

I denna slutna värld, marknaden alltså, är det kapitalet som bestämmer färdriktningen. Här är vi så långt bort vi kan komma från demokrati. Avgörande beslut för samhällena tas här av ett fåtal kapitalstarka människor, utan någon som helst insyn från dom vanliga människorna i samhället. Är detta demokrati? Ja enligt våra maktmänniskor i samhället, från stora kapitalägare till politiker, så är detta demokrati. Hur förklarar dom det? Jo det heter ju näringsfrihet, som bekant, och i och med det så har en demokratisk grundprincip uppnåtts. Vem som helst skall kunna starta och driva företag, detta är en demokratisk grundprincip. Jag håller fullständigt med om denna grundprincip (se för övrigt mina inlägg om företagande respektive ägande) men detta skall inte vara liktydigt med ägande, ägande av kapital. Att starta och driva företag skall inte vara det samma som att äga företag. Det är kapitalägandet på ett förhållandevis fåtal människor som skapar orättvisor i samhället, därför så måste kapitalägandet fördelas mellan alla människor i samhället. Det är ju först då som verklig rättvisa kan råda. Skall det vara så svårt att förstå logiken i att alla människor i samhället skall vara delaktiga i hur kapitalflödet skall styras?

Men det är just frågan om ägandet som ingen vågar peta i. Politiker tror att om man börjar debattera ägandet då är detta det samma som att en viktig del av demokratin sätts ur spel. Näringsfrihet kopplas alltså ihop med ägande. Eller man kan också säga att företagande kopplas ihop med ägande, enligt vårt strukturella tänkande. Men, jag upprepar, det är just själva kapitalägandet som är det odemokratiska i sammanhanget. Det är därför som följande fråga hela tiden kommer upp: varför skall ett fåtal äga allt medan majoriteten inte äger någonting alls? Är det demokratiskt att det fungerar så? Och framför allt, är detta förhållande det mest optimala för samhället? Bevisar inte våra ekonomiska kriser att ägandefrågan måste ifrågasättas?

Åter igen: är vi medvetna om att kapitalägandet är grundläggande för hur våra samhällen skall utvecklas? Är vi medvetna om att kapitalägandet idag styrs av ett förhållandevis fåtal människor? Jo men det är klart att vi är medvetna om det, eller hur? Men problemet är att vi, mer eller mindre, accepterar detta förhållande. Vilket ju beror på att detta strukturella förhållande har sett ut så under en oerhört lång tidsperiod och då tar vi till oss detta faktum som naturligt och normgivande. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: strukturen som vi lever i formar vårt tänkande, sedan må strukturen se ut hur som helst.

Nej ägandet får inte blandas ihop med näringsfrihet, vilket ju görs idag. Att starta och driva företag görs utifrån ambitionen att tillföra samhället någonting positivt. Därmed är startandet och drivandet av företag en demokratisk rättighet.

Det är först när den slutna företagsvärlden öppnas och människorna i samhället kan ta del av dom stora besluten som vi börjar närma oss demokrati i affärsvärlden.

 

DÅTIDENS MAKTFULLKOMLIGA SAMHÄLLE PRÄGLAR DAGENS SAMHÄLLE

 

Eftersom jag påstår att vi inte lever i demokratiska samhällen, så kan denna åsikt styrkas även och framför allt vid en historisk granskning.

Är vi fullt medvetna om att dåtidens samhällen, för ett antal generationer tillbaka i tiden styrdes utifrån ett diktatoriskt och oinskränkt sätt? Kan vi göra kopplingen mellan dåtidens oinskränkta samhällen och att våra dagars samhällen, på grund av denna oinskränkthet, lider av denna strukturella orättvisa idag? Kan vi tänka oss denna koppling?

Jag tvivlar på att vi gör denna koppling. Vi menar nog att det som hände och utspelades förr i tiden det har vi nu lämnat bakom oss, för gott. "Dom fruktansvärda orättvisor som vanliga enkla människor fick utstå förr kommer aldrig igen", resonerar vi. Men jag hävdar att kopplingen mellan dåtidens samhällen och dagens samhällen är högst närvarande. I samband med dessa frågeställningar så uppstår följande fråga: varför skulle våra samhällen fungera på ett demokratiskt sätt idag när dom inte gjorde det igår? Ligger det inte närmare till hands att påstå att dagens samhällen fortfarande lider av grundläggande odemokratiska strukturer än tvärtom? Faktum kvarstår ju att den privata ekonomiska sfären i våra samhällen utgår ifrån en maktstruktur där kapitalstyrkan är avgörande för hur besluten skall fattas. Alltså att kapitalägarnas främsta sätts i första rummet och samhället, i övrigt, möjligtvis ges en tanke. Detta faktum råder det väl ingen tvekan om, eller hur?

Är det därmed helt fel att anta att gårdagens förtryckarsamhälle har satt sin prägel på dagens samhälle? Logiskt sett så är det väl helt naturligt att gårdagens samhälle "föder" fram dagens samhälle? En sådan åsikt borde vi väl vara rätt eniga om? Därmed så borde vi också vara relativt medvetna om att dagens orättvisor kan ha haft sitt ursprung i gårdagen. Eller vad säger ni?

 

Okey, vi granskar gårdagen lite närmare. Makten förr var oinskränkt. Det vill säga dom människor som hade den ekonomiska makten i samhället, hade likaså den politiska makten i samhället. Dom människor som beslutade hur samhället skulle skötas var alltså samhällets absolut rikaste människor. Och eftersom dessa fåtal människor, i huvudsak, var män så benämner jag dom för maktens män. Maktens män stod över dom vanliga människorna, man kan säga att maktens män hade dom vanliga människornas liv i sina händer. Den politiska demokratin fanns naturligtvis inte ens i dom vanliga människornas föreställningsvärld. Lika lite som människorna kunde tänka sig en ekonomisk demokrati. Nej politik och ekonomi det var liksom ingenting för vanliga människor att fundera över. Maktens män skötte samhällenas frågor och dess ekonomi precis som dom önskade. I princip fungerar det ju så även idag, i våra samhällen runt om i världen.

 

POLITISKA PARTIER

 

Naturligtvis skapar sådana maktförhållanden motsättningar i samhället. Dom förtryckta människorna organiserar sig, för att om möjligt kunna skaffa sig en drägligare tillvaro. Lite kortfattat så kan man säga att denna organisering leder fram till politiska partier. Politiska partier kämpar för att den politiska makten skall demokratiseras i samhället. Politiska partier arbetar också för att till exempel en viss grupp av människor i samhället skall få mer inflytande över samhällets politiska beslut. Människor organiserar sig för speciella samhälleliga frågor, som i stort sett kan röra sig om allt mellan himmel och jord.

Man kan säga att politiska partiers tillkomst är ett resultat av den tidigare maktfullkomliga oinskränktheten som kännetecknade våra samhällen förr och som fortfarande existerar runt om i världen. Därför kan man också påstå att tillkomsten av politiska partier är ett bevis för att våra samhällen sköttes på ett inhumant och därigenom orättvist sätt.

 

Politiska partier har alltså skapats ur ett samhälle som lider av, eller snarare på grund av,strukturella fel. Våra samhällens historiska bakgrund är ju också fyllda av en salig röra av mänskliga motsättningar. När vi studerar vår historia så förstår vi nu vilka fruktansvärda tragedier som har drabbat och som drabbar våra samhällen. Historien är ju fylld av krig, elände och våld. Ur dessa enorma motsättningar mellan maktens män och dom enkla människorna så blir det nödvändigt för människor att organisera sig. Alltså bildas politiska partier med ambitionen att demokratisera våra samhällen.

 

Samhällenas människor under exempelvis 1700 talet, ja vi kan lika gärna säga 13-, 14-, 15-,

16-, eller 1800 talet och 1900 talet, till stora delar, levde sina liv under fullständigt oacceptabla odemokratiska förhållanden. Så anser vi idag när vi blickar tillbaka och studerar dom här tidsepokerna. Kan vi vara ense idag om den här synen på våra samhällen från förr? Alltså att våra samhällen då styrdes utifrån en oinskränkt diktatorisk makt. Vi har svårt att fatta hur den vanliga enkla människan klarade av att leva vidare under det ofattbara strukturella förtryck som då rådde. Så ser vi, du och jag, idag på dessa samhällen. Eller ser vi inte så? Idag kan vi också uttrycka oss om vissa samhällen som: "dom har det ju på samma sätt som vi hade det på medeltiden". Människorna hade det alltså sämre långt tillbaka i tiden blir vår slutsats. När man drar denna slutsats då måste man också ställa frågan: varför hade människorna det sämre förr? Slutsatsen kanske inte stämmer, människorna kanske hade det bättre förr? Nej vi är nog ense om att människorna hade det sämre, långt tillbaka i tiden. Eller?

 

Varför kan man inte förvänta sig att samhällena från förr kunde vara demokratiska? Med facit i hand så vet vi idag hur våra samhällsstrukturer såg ut förr. Så var det och detta betraktar vi oftast med förfäran när vi sätter oss in i vilka orättvisor som utspelades. Att det skulle förekomma en gnutta demokratiskt tänkande det betraktar vi idag som helt uteslutet. Demokratin (det vi idag benämner demokrati) fick den "moderna" människan kämpa sig till och får fortfarande kämpa för. Nej vi ställer aldrig frågan: varför skulle det inte vara en självklarhet för människorna på, låt oss säga, 1500 talet att kunna leva i en strukturell demokrati? Med facit i hand så vet vi ju idag att detta var omöjligt och att det var omöjligt på grund av det enorma strukturella förtryck som den vanliga människan var utsatt för. Jag säger det igen: det är som om vi förväntar oss att förtrycket skulle vara större förr, som om det skulle vara normalt. När vi läser om alla krig och allt elände från förr då tar vi till oss det som om det skulle vara normalt.

Okey, jag vet inte riktigt om jag får fram det jag vill ha sagt. Men för mig står det helt klart att dåtidens odemokratiska samhällen skapar nutidens odemokratiska samhällen. Med tanke på våra samhällens historia så är det mer förvånande om vi idag skulle leva i demokratiska samhällen än tvärtom. Dom som hävdar motsatsen kan förmodligen inte koppla ihop det historiska förloppet med dagens samhälle.

 

VI ACCEPTERAR VÅR SAMHÄLLELIGA STRUKTUR, HUR DEN ÄN SER UT

 

Nåväl, men hur betraktade då dåtidens människor som levde sina liv i den här strukturella orättvisan, sin tillvaro? Jo trots alla möjliga umbäranden och hemskheter som präglade vardagslivet för dom vanliga enkla människorna så såg dom på sina samhällen som naturliga och normala. Förstår ni mig? Människorna på exempelvis 1700 talet betraktade sina samhällen som fullständigt normala trots att dom inte hade den minsta lilla möjlighet att påverka strukturen. Det var maktens män som skötte politiken och samhällenas ekonomi, den vanliga människan hade ingenting att säga till om och hon hade heller inga förväntningar om någonting annat. Hon tänkte aldrig tanken att samhälleliga beslut skulle kunna skötas på ett annat sätt än som var fallet.

När vi nu idag ser tillbaka på den här tiden då inser vi med rätta att någonting fattas i den samhälleliga beslutsprocessen. Vad är det då som vi anser fattas? Jo vi anser naturligtvis att det saknas en demokratisk beslutsprocess i samhället.

Men, som sagt, människorna som levde då kunde omöjligen tänka sig ett annat strukturellt förhållande än det som då rådde.

Här kommer vi då fram till poängen: jag hävdar att dagens människor, på precis samma sätt som gårdagens människor, anser att den nu rådande samhällsstrukturen är naturlig och normal trots att den faktisk är odemokratisk. Vi betraktar nämligen den privata ekonomiska sfären, som ju är våra samhällens verkliga maktcentra, som normal och kan inte se den som strukturellt orättvis och därmed odemokratisk. Vi ser det som normalt, "våra" politiker ser det som normalt och framför allt maktens män ser det som normalt att kapitalägandet ser ut som det nu gör i våra samhällen. Har du hört någon politiker som ifrågasätter det privata kapitalägandet? Nej inte jag heller, men det är ju just här som själva kärnfrågan ställs på sin spets när det gäller verklig demokrati i våra samhällen.

Vi tänker och agerar så som strukturen har lärt oss att tänka och agera. Precis som vi idag ser felen i dåtidens samhällen så kommer framtidens människor att se felen i våra dagars samhällen, så länge som den strukturella orättvisan får pågå. Förstår ni?

 

I princip, skulle jag vilja säga, så är vi lika långt från verklig demokrati som dåtidens och nutidens förtryckta kvinnor, som befinner sig längst ned på samhällets statusstege, upplever sig själva.

 Kan verklig demokrati existera i en patriarkal struktur? Vi vet ju att våra samhällen byggdes av män för män, sedan lång tid tillbaks. Kvinnan behandlades som en andra klassens medborgare och tilläts naturligtvis inte att delta i den strukturella uppbyggnaden av våra samhällen. Är detta demokrati? Nej naturligtvis inte, men det är bara det att vi svårligen kan ta till oss att vi lever våra liv i en struktur som är uppbyggd utifrån grundläggande fel och brister. När dessutom våra politiker talar sig varma för vårt demokratiska samhälle, då blir det i praktiken omöjligt för oss att se på vårt samhälle som odemokratiskt.

Vi har alltså inte nått fram till målet för den demokratiska processen i våra samhällen utan istället är det ju så att vi har kvar den mest betydelsefulla delen av strukturen att demokratisera.

 

 

 

 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 6 januari

10 Arbetet

 

ARBETE - VAD MENAS MED DET?

 

"Förr fanns det hur mycket jobb som helst", säger vi. "Det var bara att knacka på och erbjuda sina tjänster så kunde du få jobbet nästa dag".

Javisst så kunde det se ut, för några generationer sedan. Men så ser inte arbetsmarknaden ut idag. Arbetslösheten, i synnerhet, bland dom unga är rekordhög. Man måste ju då naturligtvis fråga sig varför det har blivit på det viset? Varför var det lättare att skaffa sig ett jobb förr än vad det är idag? För att söka komma fram till svaren på dessa frågor så måste vi formulera mera frågor kring arbetet.

 

Varför arbetar man? När vi ställer denna, i mångas ögon löjliga, fråga så blir nog svaret att man arbetar för att tjäna pengar så att man kan leva ett drägligt liv. Men är svaret så enkelt? Varför arbetar en del människor mer än andra? Varför har arbetet på många arbetsplatser blivit allt intensivare så att arbetarna får svårt att hinna med det dom skall göra? Skulle inte samhället fungera mer humant om alla arbetsföra människor fick bidra med en arbetsinsats?

Som sagt, varför arbetar man och vad är egentligen arbete? Räknas det som arbete att vara hemma och sköta om barn och hushåll? Till att börja med så undersöker vi frågorna i ett historiskt perspektiv.

 

Varför och hur uppstod arbete? Hur definieras arbetet?

Dom tidiga människorna, för många tusentals år sedan, utförde ju inte ett arbete för att kunna överleva. Eller kan man kalla deras vardag för en arbetsdag ändå? Att samla in föda är ju något som alla djur ägnar sig åt, så även människan. Resten av dagen kunde hon ju ägna sig åt att vara social med övriga människor som hon levde tillsammans med.

Människorna levde på vad naturen hade att erbjuda. Man kanske kan säga att den tidiga människan inte arbetade mer än vad nöden krävde. Tillsammans med alla övriga i gruppen/samhället så kom man överens om när arbete skulle utföras. Dessa tidiga människor arbetade alltså för att gruppen/samhället, som dom tillhörde, skulle kunna få det så bra som möjligt. I detta tänkande är det naturligtvis helt naturligt att prioritera barnen och se till så att allt hushållsarbete får ta den tid det tar. Alla i gruppen/samhället förstår att det är nödvändigt att alla gruppmedlemmar, från ung till gammal, skall kunna leva ett bra liv. Att tillverka bostäder och verktyg är inte viktigare än att ta hand om barn och hushåll, för att ett samhälle skall fungera bra. Detta insåg dom tidiga människorna mycket väl.

Kan vi säga att allt detta måste vara drivfjädern till: varför arbetar man och vad är arbete? Detta måste alltså vara drivfjädern för dom tidiga människorna. Arbetet skapar en drägligare tillvaro för alla i gruppen/samhället.

Sedan den här tiden så har ju det mesta förändrats. Eller hur? Dom tidiga människorna levde i harmoni med sin natur och sina närmaste. När sedan den patriarkala strukturen började ta form så måste det ha inneburit att maktens män tvingade sina underlydande till arbete/slaveri. Från att ha varit ett arbete för gruppens/samhällets bästa så övergick arbetet till att, mer och mer, bli en tvingande sysselsättning för att göda överklassen. Alltså att en viss del av arbetsinsatsen skulle tillfalla maktens män. Vilket ju inte är någon nyhet för oss. Dessa fakta känner ju alla till. Eller?

 

DET ÄR SKILLNAD PÅ ARBETE OCH ARBETE

 

Det vi i dagligt tal menar med arbete det är ju att arbeta åt någon annan som vi blir avlönade av. Eller hur? För tusentals år sedan så försörjde sig människorna på det som naturen gav. Att arbeta åt någon annan, för att överleva, fanns det ingen logik i. Ett sådant tänkande existerade inte. Samlar/jägarfolk klarar ju inom gruppen av att överleva och "hemligheten" för dessa människor att kunna leva vidare beror på att alla gruppmedlemmar/samhället är beroende av varann för att lyckas. Hos dessa människor finns det liksom ingen logik i att man måste arbeta åt någon utomstående, för att klara livet. Behöver gruppen/samhället någonting speciellt för att göra livet drägligare då ser också gruppmedlemmarna till att arbeta för denna sak.

Av dessa historiska fakta så lär vi oss att dagens arbete, lönearbetet, har påtvingats oss utifrån en maktstruktur.

Historien visar oss hur människorna förtrycks och tvingas att arbeta åt maktens män. Maktens män lever alltså ett överklassliv där dom stiftar lagar och regler som påtvingar dom vanliga enkla människorna att arbeta för dom. Istället för att arbeta för samhällets bästa så tvingades människorna att, mer och mer, arbeta för att maktens män, i första hand, skulle tillfredsställas.

 

Vi ser att det är skillnad på arbete och arbete. Det är skillnad att arbeta för samhällets bästa och att arbeta åt någon som tjänar på ditt arbete. Här ser vi en klar strukturell skillnad. Låt mig få återkomma lite längre fram i denna fråga.

 

Idag är det ju en förutsättning att konsumera, det andra producerar, för att överleva. Dagens miljarder människor har ingen möjlighet att själva ge sig ut på jakt efter mat eller att samla in föda. Eller att själva bygga sig en bostad och skaffa sig allt nödtorft, som livet kräver. Nej förutsättningen för att överleva idag ligger i att konsumera dom livsnödvändiga produkterna och tjänsterna. Man kan alltså säga att arbetet har blivit ytterst specialiserat. Och det är väl inte så mycket att säga om det, eller hur? Men däremot så finns det mycket att säga om dom ägarförhållanden som råder idag.

Som sagt, dom livsnödvändiga produkterna måste vi alla konsumera för att kunna överleva. Och dessa livsnödvändiga produkter ägs av ett fåtal kapitalstarka människor, maktens män. Inte nog med att maktens män äger produkterna som vi alla måste konsumera, dom äger också företagen som vi människor skall producera dessa produkter i. Därför kan man med rätta påstå att dessa, maktens män, har våra liv i sina händer.

 

Som vi nyss beskrev så levde dom tidiga människorna ett helt annat liv. Människan donade och fixade med sin tillvaro och levde vidare som en, kan vi anta, fri människa i den grupp som hon tillhörde. Genom sina arbetsinsatser så bidrar hon till att gruppen/samhället kan leva ett drägligare liv.

Men, som sagt, nutidsmänniskans liv har fjärmat sig från det ursprungliga livet, på alla punkter. Man kan säga att våra liv har utvecklats från det logiska till det ologiska. Och den avgörande skillnaden består i att strukturen har utvecklats till en maktstruktur, den patriarkala strukturen.

 

STRUKTURELLA ORSAKER

 

Aldrig tidigare i historien svälter så många människor som idag. Var finns logiken i denna sanning? Ånyo ställer jag frågan: varför lever vissa människor i överflöd medan ännu fler lever i fattigdom? Var finns logiken? Hur skall vi finna en förklaring på detta ologiska förhållande? Är det logiskt att vissa människor äger produktionen av varor och tjänster i samhället?

Det verkar som om samhället på ett medvetet sätt har agerat för att en del människor skall ha möjligheter till ett materiellt rikare liv än andra. Samhället agerar för att denna orättvisa skall bestå och fortsätta. Kan allt detta ha med strukturen att göra?

Vi vet ju nu att den patriarkala strukturen har funnits under mycket lång tid. Därför vet vi också att maktförhållanden mellan människor har existerat lika länge. Och det är just dessa maktförhållanden som präglar strukturen, så även naturligtvis strukturen beträffande arbetet.

Maktens män har sett till att skaffa sig rikedomar på bekostnad av den vanliga enkla människan. Människorna har tvingats att slava åt maktens män för att, på så vis, skapa deras rikedomar. Det ingick, så att säga, i strukturen att slava åt maktens män. Det blev en naturlig del av livet. Dom allra mäktigaste männen var ju bokstavligt talat gudar och åt gudar skulle man slava/arbeta utan ifrågasättande.

Så var livet. Att kunna tänka sig livet på ett annat sätt tedde sig otänkbart. När vi jämför detta tänkande med dagens tänkande, när det gäller förhållandena på arbetsmarknaden, så slås man av likheten i tänkandet. Jag menar att idag ser vi det som fullständigt normalt att vissa äger allting medan dom flesta är beroende av att lönearbeta åt ägarna. Ser ni likheten i tänkandet?

Det är strukturen som formar vårt tänkande. Eller som jag brukar säga: strukturen kan i princip se ut hur som helst, vi betraktar den som normal ändå.

 

LÖNEARBETETS URSPRUNG

 

Har alltså arbetet, lönearbetet, sitt ursprung i att maktens män tvingade vanligt folk till slaveri/arbete? Kan det vara så att vi arbetar, i första hand, för att ägarna till produktionen tjänar pengar på vårt arbete? Det kanske inte är på det viset, som många av oss tror, att vi i första hand arbetar för att vi skall få möjligheten till att leva ett drägligt liv. Man skulle i så fall kunna tro att företagsägarna av ren välvilja gav oss ett arbete.

Att skaffa sig ett arbete idag har ju utvecklats till att bli en ren konkurrens bland lönearbetarna. Idag gäller det att slå sig fram för att få ett jobb. Arbetare ställs mot arbetare och i många fall får den arbetare jobbet som ägaren behöver investera minst i. Detta faktum säger oss att kapitalägarna inte ger oss några arbeten utan ägarna väljer en arbetare utav helt andra skäl.

 

ARBETSKÖPARE - ARBETSSÄLJARE

 

Det heter ju, märk väl, arbetsgivare. Företaget ger oss ett arbete, det är vad ordet arbetsgivare står för. Men här ligger en hund begraven. Vi har ju konstaterat att kapitalägarnas primära intresse av att investera kapital består i att kapitalet skall öka i värde. Att investera kapital i arbetare innebär följaktligen att ägarna förväntar sig att arbetarna skall producera ett mervärde så att inkomsten av arbetet överstiger utgiften av att ha arbetaren anställd. Man kan därför säga att ägarna köper arbetare för att dessa skall åstadkomma mervärden genom produktionen. Den rätta benämningen blir därför arbetsköpare och inte arbetsgivare. Håller ni med mig? Det är ju, som vi vet, allmänt vedertaget idag att säga arbetsgivare men denna benämning är alltså helt felaktig.

På samma sätt är benämningen arbetstagare också helt felaktig. Den korrekta benämningen skall naturligtvis vara arbetssäljare. Arbetarna säljer sin arbetskraft för ett visst pris till arbetsköparna. Den klassiska förmedlingen mellan säljare och köpare ser vi mellan prostituerade och sexköpare. Här förstår vi tydligt vad orden säljare och köpare står för. Och precis på samma sätt fungerar förhållandet mellan arbetssäljare och arbetsköpare. Principen i dessa bägge förhållanden är lika eftersom säljarna försöker få till ett så högt pris som möjligt medan däremot köparna strävar efter ett så lågt pris som möjligt.

Varför har vi då kvar denna felaktiga benämning mellan arbetsmarknadens parter? Jo vi har kvar benämningen av den enkla orsaken att vi lever i en maktstruktur. Våra samhällen är inordnade efter denna maktstruktur. I samhällets ögon är det därför helt i sin ordning att strukturen ser ut som den gör idag. Det ligger inte i samhällets intresse att ifrågasätta strukturen. Därför ifrågasätts naturligtvis inte ägandets roll i produktionen och därför blir den självklara benämningen, i samhällets ögon, arbetsgivare respektive arbetstagare.

 

ARBETAR EN HEMMAFRU?

 

Tidigare så ställde vi frågan om det räknas som arbete att sköta om sitt eget hushåll och sina egna barn. En hemmafru arbetar hon? Javisst en hemmafru arbetar bra mycket mer än många så kallade arbetare.

Vad är det då som skiljer en hemmafrus arbete från andras så kallade arbeten? Jo hemmafrun tjänar inga pengar på sitt arbete. Hon arbetar inte åt någon, hon arbetar hemma för att familjen skall få det så bra som möjligt. Och hon fostrar sina barn till att bli "bra" arbetare i framtiden. Hon tillför samhället nya arbetare och detta gör hon utan betalning. Ja i en del samhällen utgår en minimal ersättning för detta oerhört betydelsefulla arbete. Varför värderas detta arbete så lågt? Jo i vår nuvarande struktur så förväntas det att kapitalinvesteringar skall förräntas relativt snabbt så därför finns inget intresse av att investera kapital i reproduktionen av nya arbetare. Det är först när dom unga har vuxit sig starka som kapitalet intresserar sig för att investera kapital i dessa blivande arbetare. Samhällets syn på reproduktionen av nya arbetare följer självfallet kapitalets syn på frågan. Man kan säga att både samhället och kapitalägarna åker snålskjuts på dom hemarbetande kvinnornas livsviktiga göromål. Deras gratisarbeten kan i princip jämföras med slavsamhällenas syn på slaven.

Som i allting annat så finns det en strukturell förklaring även på det här problemet. Och det har naturligtvis med ägandet av kapitalet att göra. Eftersom kapitalägandet är i händerna på privata personer så är det dessa kapitalägare som köper arbete av dom människor som säljer sin arbetskraft. Därför ger inte hemmafruns arbete något snabbt synbart värde till kapitalet. Vi har ju lärt oss att det enbart är pengarnas värdeökning som betyder något i våra nuvarande samhällsstrukturer.

Skulle däremot samhället stå som ägare av kapitalet då kan kvinnan som arbetar hemma tjäna sina pengar. Hon tillför ju samhället stora värden genom det arbete hon utför. Men för att nå dit så krävs det  bland annat att vi hittar tillbaka till den människosyn som den tidiga människan hade.

Man kan också säga att det är strukturen som definierar arbetet. I en rättvis struktur så värdesätter naturligtvis samhället allt arbete som har med barnens uppväxt att göra. Barnen är ju skaparna av framtidens samhällen därför så är det högsta prioritering på allt arbete som rör våra barn. Men detta scenario blir möjligt först i en rättvis struktur.

I våra nuvarande strukturer så betraktas arbetet på ett annat sätt. Arbetet skall ge en värdeökning åt det investerade kapitalet, annars definieras det inte som ett arbete. Huvudsaken är att det produceras varor eller tjänster som skapar en värdeökning, vad som produceras är av mindre betydelse. Att det produceras krigsmateriel; nikotinprodukter; droger; skräpmat; våld och förnedring, för att ta några exempel, har ingen som helst betydelse. All den här smörjan klassas som arbete i våra orättvisa strukturer.

 

VÅRT STRUKTURELLA TÄNKANDE

 

Är följande frågor onödiga att ställa? Kan man av detta dra slutsatsen att om vi levde i en rättvis och jämlik struktur så skulle det innebära att människorna i samhället skulle få möjligheten till bättre liv? Vore det inte logiskt om vi människor arbetade med utgångspunkten att samhället, som vi lever i, utvecklas i första hand?

Självklart borde arbetets inriktning fungera så, kan man tycka. Men så tycker uppenbarligen inte våra maktmänniskor i samhället. Dom menar att marknaden sköter sådana här frågor, på egen hand. Samhället skall alltså inte lägga sig i dom ekonomiska uppgörelserna/affärerna utan dessa uppgörelser skall skötas av människorna i marknaden.

Konsekvensen av denna strukturella syn blir ju naturligtvis att det är dom kapitalstarkaste som dikterar villkoren på marknaden. Alltså att arbetet, i första hand, skall skapa en värdeökning av det investerade kapitalet. Så fungerar det i våra samhällen och detta anser framför allt våra maktmänniskor är fullständigt normalt. Kanske även du och jag anser detta som fullständigt normalt? Man kan säga om det förmodade svaret: strukturen som vi lever i formar vårt tänkande, vilket jag upprepar med jämna mellanrum i mina inlägg.

 

KAPITALET - ARBETET

 

Det ligger ju i sakens natur att maktens män bestämmer villkoren på marknaden, så som strukturen ser ut idag. Således vet vi att kapitalägarna söker tvinga arbetarna att arbeta så mycket som möjligt, till så låg inkomst som möjligt. Dom klaraste exemplen härpå ser vi idag i så kallade låglöneländer, världen över. Här drar sig inte arbetsköparna för att tvinga barn till hårda arbetsuppgifter. Här är livet i sig inte värt någonting utan värdet, i arbetsköparnas ögon, ligger i vilka förtjänster som arbetet genererar. På grund av denna sanning så flyttar kapitalägarna sina företag dit arbetskraften är billigast. Och, som sagt, dom drar sig inte för att behandla sina anställda som om dom vore andra klassens medborgare. Den vanliga människans liv och leverne bekymrar sig inte maktens män om. Så är det och så har det alltid varit.

Är det inte bättre att fler människor arbetar i stället för att arbetslösheten breder ut sig? Rent samhällsekonomiskt så är det väl bättre att alla arbetar, om än bara några timmar, än att några arbetar mycket medan andra inte får något arbete alls?

När man ställer sådana frågor då utgår man ifrån vad som skulle vara bäst för människorna i samhället, eller hur? Detta är det naturliga och normala sättet att se på saken. Men nu är det ju inte detta naturliga sätt, att se på saken, som gäller för oss. Utan det är marknadens makthavare som fastställer spelreglerna på arbetsmarknaden och dessa regler talar om för oss att det är kapitalets värdeökning som kommer i första hand, inte samhällets bästa.

Hur många gånger skall denna faktiska sanning upprepas? Jag kommer att fortsätta upprepa den otaliga gånger framöver i mina inlägg av den enkla orsaken att vi måste göras medvetna om den orättvisa strukturen som vi lever i.

På frågan varför människor i vissa samhällen har längre arbetstid än människor i andra samhällen, så blir ju det självklara svaret att det är maktförhållandet mellan kapitalet och arbetet som avgör hur lång arbetstiden är för människorna. Där kapitalet har den oinskränkta makten där arbetar människorna till lägre löner och till längre arbetstider. Detta tänkande är inbyggt i själva strukturen.

Där arbetarna har lyckats att organisera sig i motstånd mot kapitalets hämningslösa utsugning, där lyckas man också få till förmånligare avtal och därmed ett drägligare liv.

 

När vi studerar kapitalägare gentemot arbetare så slås man ju av att dessa två parter har så helt motstridiga intressen. Är det logiskt att det är på det viset? Maktens män ser det som den naturligaste sak i världen att ägandet är förbehållet dom som har kapitalet medan arbetarna slåss för att kunna leva ett drägligt liv. Är det logiskt med så motstridiga intressen inom ett samhälle? Borde inte logiken säga oss att alla människor skall samarbeta för att finna en gemensam väg för allas bästa, att nå fram till? Eller vad säger ni?

Vi är ju alla människor i samhället, ligger det då inte i allas intresse att vi finner gemensamma lösningar för marknaden? Eller måste det vara så att människorna i marknaden skall ha motstridiga intressen?

Nej naturligtvis kan det inte få fortsätta på det viset att marknaden värderar människorna olika. Det borde ju vem som helst kunna förstå att meningen med att arbeta är att man tillför sitt samhälle en positiv utveckling och inte som nu att arbetet i första hand går ut på att göda kapitalägarna. Men denna enkla förnuftiga tankegång har tyvärr inte fått något fotfäste i våra samhällen.

 

En sak till: tänker vi på det här angående förhållandet mellan så kallade låglöneländer och våra egna samhällen? Är vi medvetna om att arbetarna ofta behandlas som andra klassens medborgare i så kallade låglönesamhällen? Dom har absolut ingenting att säga till om och om dom skulle opponera sig väntar, i många fall, ett helvete. Deras usla förhållanden gynnar oss konsumenter i den så kallade rika världen. Vi handlar deras varor till helt andra priser än om produktionen skull ha ägt rum här hemma. Kapitalet väljer mer och mer att investera i dessa låglönesamhällen därför att förtjänsten blir så mycket större. Vilket ju inte är någon nyhet för oss, eller hur? Att arbetarnas usla villkor är en avgörande förutsättning för kapitalet att etablera sig, behöver väl knappast diskuteras. Man kan säga att arbetarna där har tredubbla förtryck på sina axlar. Dels så har dom kapitalet som utövar en oinskränkt makt över dom, sedan så är den samhälleliga strukturen utformad på ett diktatoriskt sätt och slutligen så kräver indirekt konsumenterna i våra samhällen att priserna hålls nere. Arbetarna sitter därmed fast som i en rävsax, omöjliga att ta sig ut därifrån. Förtrycket mot dessa människor visar alltså inga som helst gränser. Där är människan inte värd mer än råttan som kilar i rännstenen. Tack vare dessa förhållanden så kan vi handla många av våra konsumtionsvaror till mycket låga priser och dom som får betala för denna konsumtionshysteri det är dom fattiga människorna i låglönesamhällena. Man kan också säga att dom arbetar ihjäl sig för våran skull.

 

Har vi fått svar på frågorna som vi ställde i början? Varför är det svårare att få jobb nuförtiden än förr? Jo svaret är då att kapitalägarna har effektiviserat och rationaliserat så att det helt enkelt inte behövs lika många arbetare i produktionen som förr. Numera flyttar man dessutom sina företag där produktionen blir billigast.

Kapitalet har självfallet räknat på allt det här och kommer då fram till att det är mest ekonomiskt lönsamt att så få arbetare som möjligt producerar så mycket som möjligt. Sedan får övriga samhället ta hand om alla människor som inte får något arbete. Dom mäktiga kapitalägarna är inte dumma i huvudet, om nu någon trodde det. Observera att allt sker, som det så fint heter, på marknadsmässiga grunder. Vilket i klartext betyder att det är dom kapitalstarka i samhället som bestämmer villkoren för hur arbetsmarknaden skall skötas. Mesta möjliga värdeökning till minsta möjliga kostnad. Så ser dagens verklighet ut. Men detta visste vi ju redan. Eller?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 2 januari

9 Klimatfrågan

 

PROBLEM - ELLER INTE?

 

 

Det finns olika åsikter när det gäller klimatfrågan. Till och med så kallade experter på klimatproblematiken är inte överrens. Men den övervägande delen av klimatexperterna hävdar att den nu pågående temperaturhöjningen av jorden har att göra med människans miljöfarliga utsläpp. Dock finns det experter som hävdar att temperaturhöjningen har naturliga orsaker, jorden har ju genom årmiljonerna inte haft någon konstant temperatur utan istället så har den präglats av mer eller mindre kraftiga temperatursvängningar. Vissa hävdar att vi nu är inne i en sådan här naturlig temperatursvängning och den kan då naturligtvis inte människan överhuvud taget påverka. Men så har vi då majoriteten av klimatexpertisen som menar att människan, genom sina miljöfarliga utsläpp, skulle vara huvudansvarig till den nu pågående klimatkatastrofen. Dessa hävdar, med rätta, att jorden och dess atmosfär aldrig tidigare i historien blivit utsatt för liknande avfall och utsläpp som nu sker.

Alltså skulle boven i dramat vara människan själv och därmed kan vi då naturligtvis själva återställa den naturliga balansen. Om vi nu utgår ifrån att det är människan själv som bär huvudansvaret till att vi alla har hamnat i det här akuta läget, vilket jag också tror, då måste det finnas åtgärder för att minimera dom miljöfarliga utsläppen.

Vad måste då göras? Det är om denna fråga som inlägget handlar om.

 

VAD MÅSTE GÖRAS?

 

Miljöfarliga utsläpp har nu utvecklats till att bli ett akut problem för mänskligheten. Experter på miljöfrågor utmålar en mycket dyster framtid för vår planet om ingenting görs för att ta itu med dom ökande miljöfarliga utsläppen. Vi känner till att det förhåller sig på det här viset. Såväl politiker, kapitalägare och allmänheten är numera väl medvetna om att det ser mycket dystert ut. Vi alla ställer frågan vad som måste göras för att begränsa miljökatastrofen som ju redan har påbörjats. Eller vi kanske inte alla ställer den här frågan? Men klart är att frågan måste ställas. Ställs den inte nu så kommer den att ställas när katastrofen slår till med full kraft mot dom ekonomiska centra som finns runtom i världen och då är det förmodligen redan för sent.

Vad måste då göras? Jo som alla bör vara medvetna om så krävs det att utsläppen minskar så mycket att temperaturhöjningen begränsas till någon eller maximalt ett par graders höjning. Vi vet, som sagt, att det ligger till på detta vis. Men den stora frågan är hur nu detta skall kunna genomföras?

Som det har sett ut fram till idag så är det ledande politiker världen över som har tagit på sig rollen som problemlösare, i den här frågan. Kan det vara så att politikerna tror sig kunna lösa klimatfrågan? Naturligtvis så måste ju någon ta initiativet i en sådan här akut fråga för mänskligheten och då ligger det närmast till hands att "våra" politiker blir dom som först söker komma fram till en gemensam lösning. Detta kan jag hålla med om är det naturliga agerandet i det strukturella förhållande som vi nu lever i. Men kommer då politikernas ansträngningar att kunna lösa frågan?

Till att börja med så kan vi konstatera att världens ledande politiker inte är enade om hur frågan skall lösas. Och detta är väl ingen som helst överraskning, eller hur? Kan man överhuvud taget förvänta sig att världens ledande politiker kan enas kring en sådan här fråga? Det omedelbara svaret blir ju då ett nej. Eftersom förutsättningarna för världens stater är så helt olika, som natt och dag, så blir det orimligt att kunna enas. Och om nu, mot förmodan, politikerna skulle kunna enas innebär det att klimatfrågan är löst? Nej det säger ju sig självt att ingenting är klart bara för att politikerna, mot förmodan, ställer sig bakom ett eventuellt gemensamt avtal.

 

VILKA ÄR VÅRA SAMHÄLLENS MILJÖBOVAR?

 

Men klimatfrågan är, som vi vet, så utomodentligt viktig så den kräver en grundlig analys, så att vi lär oss förstå hur den skall lösas. Precis som i alla andra viktiga frågor så krävs det att vi till att börja med granskar frågan ur ett historiskt perspektiv. Man måste förstå det historiska förloppet i allt som rör mänskliga förhållanden i strukturen för att kunna sätta sig in i varför dagens verklighet fungerar som den gör.

Vilka var det och vilka är det som står för dom miljöfarliga utsläppen i våra samhällen? Jo vi ser på en gång att dom stora miljöbovarna finns i dom företag som sysslar med produkter som avger miljöfarligt avfall. Historiskt sett så har företagen aldrig överhuvud taget brytt sig om att försöka rena det miljöfarliga avfallet. Man har dumpat avfallet rakt ut i närmaste vattendrag eller så har man helt enkelt grävt ner det i marken. För att inte tala om allt avfall som genom förbränning far rakt ut i luften och därigenom lagrar sig i atmosfären.

Möjligtvis så var man förr omedveten om dom skadliga effekter som detta hanterande av avfallet kunde leda till. Men det huvudsakliga skälet till att man "gjorde sig av" med avfallet på det snabbaste och enklaste sättet var naturligtvis ekonomiska motiv.

Det innebär utgifter att rena avfallet och det har vi lärt oss att sådant prioriteras inte alls. Och varför prioriteras det inte? Det prioriteras inte, som jag nyss nämnde, av den enkla anledningen att det blir en utgift för företagen. Det företag minst av allt är intresserade av det är att dra på sig kostnader och varför skall man dra på sig reningsanläggningar när man kan dumpa avfallet i närmaste vattendrag? Så har man resonerat kring avfallet och så resonerar man fortfarande om avfallet.

Även om samhället sätter upp regler och bestämmelser om hur avfallshanteringen skall skötas så tar sig företagen förbi dessa bestämmelser genom olika metoder. Och varför kan dom göra det? Svaret är enkelt: det är ägarna av kapitalet som har den verkliga makten i våra samhällen. Så är det idag och så var det igår. Här finns ingen skillnad.

Inte brydde sig gårdagens kapitalägare om att människor förgiftades av livsfarliga utsläpp, från deras företag. Inte bryr sig dagens kapitalägare om att miljöförstöringen leder till att miljoner människor inte kan leva ett drägligt liv.

 

KAN KLIMATFRÅGAN LÖSAS EFTERSOM DET ÄR EN STRUKTURELL FRÅGA?

 

Klimatfrågan är helt enkelt en strukturell fråga. Frågan handlar i grunden om vem som har makten i våra samhällen. Så länge som fåtalet har makten över flertalet så länge fortsätter den strukturella orättvisan att existera. Och så länge fortsätter dom miljöfarliga utsläppen. Är denna enkla ekvation svår att förstå? Ja tydligen så är denna enkla ekvation svår att förstå för "våra" politiker. Politikerna förstår nämligen inte att klimatfrågan är ett strukturellt problem. Dom utgår ifrån att den struktur som vi nu lever i är den naturliga och normala strukturen för oss alla. Att vi lever i strukturellt orättvisa samhällen ser dom inte och allra minst kan dom koppla samman denna strukturella orättvisa med klimatfrågan. Politikerna lurar sig själva att tro att om man stiftar lagar och förordningar mot farliga utsläpp så skall utsläppen därmed minska. Är det så svårt att förstå att den politiska makten är underställd den ekonomiska makten i våra samhällen?

 

Eftersom vår värld är uppdelad på en mängd stater så har grundläggande strukturella fel etablerats sedan lång tid tillbaks (se mitt tidigare inlägg om stater). När sådana allvarliga fel i uppbyggnaden av våra samhällen har gjorts så komplicerar det processen ytterligare. Vissa staters politiker kan ha en mer förstående inställning till att det krävs omgående förändringar av miljöpolitiken medan andra staters politiker är helt oförstående till vissa förändringar. Dessutom är en mängd staters politiker själva involverade i det ekonomiska spelet på marknaden medan kanske andra står vid sidan om marknadsspelet. Och som vi dessutom känner till så är en mängd stater mer eller mindre diktatoriskt uppbyggda vad beträffar det politiska maktspelet.

När också det ekonomiska maktspelet försigår utan någon som helst demokratisk process, i all världens stater, då bör vi kunna förstå att det är en omöjlighet för politiker att kunna enas om vad som måste göras. Och jag upprepar, även om dom skulle enas så är den politiska makten underställd den ekonomiska makten och därmed kan inte genomgripande framsteg göras.

 

Nu är det ju faktiskt så att klimatfrågan är akut. Det innebär att det finns ingen tid över för att genomföra strukturella förändringar av våra samhällen. Klimatfrågan måste få en lösning nu, annars är det för sent. Därmed så måste klimatfrågan lösas i alla samhällen, från dom mest öppna politiska strukturer till dom totalt slutna diktatoriska strukturerna. Alla samhällen måste lösa den här frågan. Går det?

Svaret är nej, det går inte. Alltså kommer vi obönhörligen att dras ned i en allt djupare klimatkatastrof. Det är först när dom ekonomiska maktcentra kommer att hotas som en möjlig förändring kan komma till stånd, vilket troligtvis är för sent.

Således är en strukturell förändring av våra samhällen ogenomförbar så länge som den ekonomiska makten i våra samhällen inte upplever sig hotad. Och att den ekonomiska makten skulle känna sig hotad av majoriteten av människorna i samhället, inom en överskådlig framtid, ser jag som praktiskt taget utesluten. Jag hoppas naturligtvis att mitt antagande är felaktigt. Men däremot så är det ju fullt möjligt att klimatkatastrofen tvingar våra samhälleliga strukturer att genomgå nödvändiga förändringar. På samma sätt kan framtida ekonomiska katastrofer för våra samhällen tvinga fram strukturella förändringar.

 

Men så klart kan vi inte sitta med armarna i kors och bara invänta den totala katastrofen. Sunda förnuftet säger ju oss att vi måste agera nu och ju fler som agerar ju bättre är det naturligtvis. I detta agerande ingår självfallet att visa på att klimatfrågan, i grund och botten, är ett strukturellt problem. Den patriarkala strukturen har genom årtusenden bäddat för att frågan idag har blivit ett akut problem för människans överlevnad. Hade våra samhällen fått utvecklas på ett rättvist och humant sätt genom historiens lopp så hade naturligtvis inte klimatfrågan blivit någon fråga.

Denna viktiga slutsats är grundläggande i förståelsen av vårt akuta problem. Men just denna viktiga slutsats funderar överhuvud taget inte våra maktmänniskor över. Och som jag upprepar i mina inlägg så påstår jag också, som ni vet, att vi vanliga människor inte heller tar till oss denna faktiska slutsats.

I alla grundläggande strukturella frågor, vad det än handlar om, så har vi mycket svårt att inse att frågorna har med strukturen att göra. Vi betraktar nämligen den rådande strukturen som naturlig och normgivande. Eller hur?

 

Förr kunde naturen ta hand om människans avfall och utsläpp. Vattnet, jorden och luften klarade enkelt av att bryta ned avfallet beroende på att avfallet kom från naturens eget "skafferi". Men i takt med industrialiseringen och teknikens utveckling har vi skapat produkter som i praktiken är icke nedbrytbara, vilket för med sig att naturen inte klarar av avfallet. Utsläppen lagrar sig och blir på så vis miljöfarliga. Till slut blir problemen så stora att hela jordens klimatbalans sätts ur spel och det är i denna fas vi nu befinner oss i.

Inte nog med att vi smutsar ner planeten som aldrig förr, vi skövlar vår natur i en omfattning som heller aldrig tidigare har gjorts.

Jordens regnskogar krymper snabbt i omfång och får lämna plats åt allehanda odlingar, som framför allt skall gynna den så kallade rika världen. Med andra ord så kan vi också säga att det är kapitalet som ser stora möjligheter till värdestegringar när regnskogen skövlas. Att skogen är en mycket viktig faktor när det gäller klimatbalansen är ingenting som intresserar kapitalet.

Samma sak gäller vattnet, jag tänker närmast på sötvattnet. När vattnet sinar för en stor del av mänskligheten så ägnar sig företag i dryckesindustrin åt att pumpa upp vatten så att grundvattennivåerna sänks. Att dessa metoder slår undan möjligheterna för många att kunna vara självförsörjande av rent vatten bekymmrar naturligtvis inte heller kapitalet. Kapitalet är enbart intresserade av att förvandla det rena färskvattnet till drycker som kan säljas på flaska. Lika lite bekymmrar sig kapitalet över när det dumpar miljöfarliga utsläpp i vattendrag som bofasta människor är beroende av för att kunna överleva.

Nej och åter nej, kapitalet har aldrig haft och har inte heller det minsta intresse av att agera utifrån ett sunt miljötänkande. Kapitalet agerar enbart utifrån sin egen värdestegring och just detta tänkande är inbyggt i själva det strukturella förhållande som vi alla lever i. Och det borde vi väl ha lärt oss nu, eller?

 

När jag säger att klimatfrågan, i grunden, är ett strukturellt problem då menar jag att problemet först och främst har med ägandet att göra (se mitt tidigare inlägg om ägande). Problemet är alltså att privata människor äger allt sådant som alla vi människor är beroende av för att kunna leva vidare. Privata människor äger, som vi vet, naturen som vi lever i. Privata människor äger företagen som vi arbetar i och dom tar sig därmed friheten att dumpa avfallet från produktionen utan minsta hänsyn till miljön. Privata människor äger marken som vi bor på och privata människor äger maten som vi konsumerar.

Jag menar att det är ägandet som är det grundläggande strukturella problemet och därmed den främsta orsaken till att klimatfrågan inte kan lösas inom dom nu rådande strukturella ramarna. Man slås ju av det faktum att när världens ledande politiker träffas för att diskutera klimatfrågan så berörs överhuvud taget aldrig ägandet och dess roll i problematiken. Det är som om politikerna vore totalt omedvetna om ägandets roll i strukturen. Och skulle dom, mot förmodan, vara medvetna om ägandets roll så väljer dom av eget intresse att hålla tyst.

Som jag tidigare nämnt så är politikernas uppgift att administrera våra samhällen, inte att förändra dom. Därmed så ägnar sig inte dagens politiker åt att kritisera ägandets roll i strukturen.

Våra samhällens verkliga maktmänniskor, alltså dom stora kapitalägarna, kan därför fortsätta med att skita ner vår planet utan att i grunden ifrågasättas.

Dagens politiker har på ett snyggt sätt iklätt sig rollen som kapitalets springpojkar, med betoning på pojkar.

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng