ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» november 2018 (4)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: arkiv för april 2010

torsdag 15 april

17 Barn och ungdomar

 

FRÅN VINNARE TILL FÖRLORARE

 

Vi har talat om familjen och familjekonstellationen tidigare och när vi nu skall tala om barns och ungdomars situation i våra samhällen så kommer vi att fortsätta utveckla tankarna om vår tids familjer och dess konstellation.

Om vi jämför forntidens familjekonstellation med dagens vad ser vi då för fördelar respektive nackdelar?

Som jag ser det så måste den största fördelen med forntidens familjekonstellation tillfalla barnen. Att vara barn hos urtidsmänniskorna måste ha varit rena paradiset. Jag tänker då på den sociala och känslomässiga aspekten. Då var barnen omgivna av ett flertal vuxna, som tog hand om dem på bästa tänkbara sätt. Ensamhet var ett okänt begrepp. Barnmisshandel både vad det gäller den fysiska och den psykiska delen var ju helt otänkbart. Det fanns alltid någon till hands. Här är kontrasten slående i jämförelse med situationen för dagens barn.

Uppväxten för barnen i dagens minifamilj balanserar på en mycket skör tråd. Deras utsatthet är så mycket större idag. Nu för tiden är det ju inte ovanligt med endast en vuxen i barnens närhet. Ett sådant scenario skulle vara helt uteslutet under dom tidiga människornas vardag. Dagens minifamilj riskerar ju att få stora negativa konsekvenser för våra barn och ungdomar. Vilket vi ju får bekräftat dagligen. När det dessutom dras in på personal i barnomsorg och skola så blir ju följden för många barn förödande. Det säger ju sig självt att både den sociala och känslomässiga utvecklingen för våra barn blir lidande av det här.

Just barnens situation i jämförelse från forntiden visar på en destruktiv utveckling av familjekonstellationen. Denna destruktiva utveckling är den viktigaste lärdomen som vi drar vid studiet av familjen från förr gentemot idag. Vi lär oss dessutom mycket av att jämföra dagens "moderna" familjer med familjekonstellationer hos våra dagars urbefolkningar.

Jag skulle vilja säga att den största fördelen med urbefolkningars familjekonstellationer är just den större gruppen av människor. Och att det blir barnen som får den stora fördelen av detta. Barnen blir vinnare i denna familjekonstellation. Omvänt så gäller ju då följande resonemang. I dagens minifamilj så är barnen som stora förlorarna.

 

Att kunna ge barn och ungdomar den allra bästa starten i livet det måste vara familjens och därmed samhällets viktigaste uppgift. Det är ju klart bevisat att dagens familjer, i stora drag, inte klarar denna sak. Och därmed så faller samhällets viktigaste uppgift. Eller är inte det här våra samhällens viktigaste uppgift? Vad är viktigare i så fall än att se till så att våra barn och ungdomar får den bästa starten i livet?

Istället för att gå in och kritisera den enskilde föräldern så måste vi i stället fundera över om den samhälleliga familjestrukturen är den rätta. Och jag påstår att ut barnens synvinkel så är dagens familjekonstellation destruktiv. Den är alltså osund.

Jag vill påstå att våra barn står som värdemätare för vad som är rätt respektive fel i samhällsstrukturen. Det som barnen mår bra av det är till fördel för samhället och det som barnen mår dåligt av det är till nackdel för samhället. Ganska logiskt, eller hur? Men tyvärr, våra samhällen har inte tagit till sig denna gyllene regel.

 

Du har blivit vuxen nu och du ser tillbaka med ångest på din uppväxt.

Vi vet att barn och ungdomar far illa överallt i våra samhällen. Detta är ingen nyhet för oss. Vi vet också att detta elände snarare ökar i omfattning än minskar. Hela den här problematiken går alltså åt fel håll. Jag ställer därför den vanliga frågan, som jag alltid gör. Vad beror detta på? Tycker ni att det är någon idé att jag lägger ut texten angående den här problematiken? Det har ju skrivits och det skrivs ju mängder av artiklar om barns och ungdomars utsatthet i våra samhällen. Vad skulle i så fall jag kunna tillföra i den här debatten? Vi blir ju ständigt upplysta om misshandel av våra barn och vi blir hela tiden påminda om hur våra barn utnyttjas sexuellt. Barn behandlas som slit och släng i stora delar av vår värld. Är det alltså någon mening att jag ägnar tid att skriva om detta elände. Att upprepa saker och ting blir man kanske trött av att höra. Därför så skall jag inte skriva en ny artikel om hur djävligt en mängd barn och ungdomar har det i våra samhällen, utan jag skall skriva om frågeställningen: vad beror det på att vi, i många fall, behandlar barn och ungdomar som lägre stående varelser?

 

VI FÖRSTÅR INTE ORSAKEN

 

Enligt våra samhällens lagar och förordningar så är det straffbart att våldföra sig på minderåriga, precis som det är straffbart att våldföra sig mot vuxna. Våra samhällen är alltså inriktade mot att söka finna gärningsmän som förgriper sig mot minderåriga.

Naturligtvis så måste ett samhälle agera mot människor som förgriper sig mot andra. Ja nu är det inte alla samhällen som agerar så. Men om vi håller oss till vårt samhälle så förhåller det sig  på det viset att om man bevisas vara skyldig till att ha förgripit sig mot någon annan så skall man straffas. Vilket naturligtvis är helt rätt. Men det är inte detta som jag vill ifrågasätta. Vad är det då som skall ifrågasättas? Jo det är att samhället inte ifrågasätter sig självt. Ja ni vet nog vid det här laget hur jag menar, eller hur? Samhället saknar förmågan att ifrågasätta sin egen, hur skall vi säga, duglighet i att fungera som ett rättvist samhälle.

I alla våra patriarkala samhällen, runt om på vår jord, så anser maktens män i sina respektive samhällen att man agerar rätt och förnuftigt i konflikter som uppstår. Även om samhällena kan ha olika strukturella uppbyggnader, som för med sig mer eller mindre rättvisa, så agerar alla samhällen lika när det gäller synen på sitt eget samhälle. Jag vill alltså komma fram till att våra samhällen är oförmögna att kunna se sin egen struktur som orsaken till allt elände som drabbar människorna, i det egna samhället. Samhället är oförmöget att kunna komma fram till att orsaken till våra barn och ungdomars utsatthet beror på den egna samhälleliga strukturen. Samhället lägger enbart skulden på individen som förgriper sig mot minderåriga, man ifrågasätter överhuvud taget aldrig den egna strukturen som en orsak till problemet.

Varför gör man då inte det? Svaret är helt enkelt att vi lever i ett maktsamhälle. Makten kan så att säga inte sätta krokben på sig själv. Hur skulle det se ut? Tänk om maktens män helt plötsligt kom fram till slutsatsen att vi lever våra liv i en orättvis struktur och att det är denna struktur som är orsaken till att våra barn och ungdomar far illa. Nej vår maktstruktur uppfattas inte som en maktstruktur av dom som har makten, utan den uppfattas istället som en normal och därmed naturlig struktur. I maktens ögon kan inte strukturen se annorlundare ut. För skulle den se annorlundare ut så skulle den uppfattas som onormal och därmed onaturlig. Hänger ni med? Enligt makten så är det alltså inget fel på våran struktur utan felen som uppstår i samhället dom beror endast på förövarna. Detta synsätt gäller överallt, i vilket samhälle vi än befinner oss i.

Med en sådan här syn från den samhälleliga makten så kan omöjligen en förändring komma till stånd. Barn och ungdomar kommer fortsättningsvis att behandlas på ett orättvist sätt, inom alla områden, så som dom behandlas idag. Snarare så kommer ytterligare försämringar att drabba dom som är mest utsatta i våra samhällen. Men detta kommer aldrig den samhälleliga makten att kunna förstå orsaken till. Barn och ungdomar kommer därför fortsättningsvis att behandlas som lägre stående varelser och detta kommer att öka i omfattning så länge som vår strukturella ordning inte genomgår en förändring. Ungdomars svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden kommer också att växa i takt med att kapitalet roffar åt sig än mer marknadsandelar. Sak samma med alla former av brottslighet.  När våra orättvisa strukturer inte kan lösa dom ständiga konflikter som våra samhällen brottas med, utan konflikterna istället fördjupas så kommer därför våra barn att dras med i och självklart drabbas ännu hårdare.

Således finns ingen ljusning i sikte under rådande strukturella förhållanden. Eller finns det någon som tror att dom barn som vi misshandlar och dom ungdomar som vi inte ger någon framtidstro skall gå stärkta ur våra samhällens ökande orättvisor?

 

VÅR STRUKTUR ÄR ORSAKEN

 

Hur skall familjer kunna ge sina barn en lycklig och harmonisk uppväxt om föräldrarna är arbetslösa och inte klarar att få ekonomin att gå ihop? Hur skall föräldrar som har fastnat i missbruksproblem kunna sköta om sina barn på bästa möjliga sätt? Hur skall föräldrar som jobbar och sliter under stressiga förhållanden orka med att ge sina barn all den trygghet som barn kräver? Hur skall skolan och barnomsorgen kunna hinna med att ge varje barn all den tid som krävs för att barnen skall tillgodogöra sig all undervisning när effektivisering och personalneddragningar sätts i högsätet?

 

En person i ledande samhällelig befattning uttryckte sig så här: "föräldrarna bär huvudansvaret till att deras barn sköter sin hälsa, med allt vad det innebär". Stämmer ett sådant resonemang? Ett sådant resonemang skulle stämma i ett rättvist samhälle, men det stämmer inte i ett orättvist. Alltså stämmer inte detta resonemang i våra nuvarande samhällen. Varför stämmer det inte? Det stämmer inte av den enkla anledningen att barnens föräldrar tänker och agerar så som strukturen ser ut i det samhälle som dom lever i.

Varför tror ni att det finns massor av föräldrar som är alkoholiserade? Varför tror ni att det finns massor av föräldrar som röker och drogar sig? Varför tror ni det finns massor av föräldrar som formligen vräker i sig mängder av onyttig "dynga" som leder till att dom får svåra sjukdomar? Varför tror ni att det finns massor av föräldrar som inte ens har råd  att äta sig mätta? Varför tror ni att det finns massor av föräldrar som dagligen utsätter sina barn för våld och övergrepp? Varför tror ni att det finns massor av föräldrar som nästan jobbar ihjäl sig?

Hur tror ni barnen skall kunna utvecklas till logiskt tänkande individer när deras förebilder, föräldrarna, inte kan det? När dessutom skola, barnomsorg och hela samhällsapparaten inte klarar av att ge våra barn och ungdomar trygghet och en bra start i livet, hur skall man då överhuvud taget kunna förvänta sig att våra barn kan utvecklas till harmoniska individer?

Det är den struktur som vi lever i som formar oss till dom vi är. Våra barn blir feta, sjuka och oharmoniska på grund av den struktur som dom växer upp i. Våra barn har ingen möjlighet att kunna utvecklas till harmoniska, friska individer i våra samhällen. Därför kan man också påstå att föräldrarna inte bär huvudansvaret till att deras barn blir våldsamma; feta; sjuka; otrygga. Det är strukturen som vi lever i som gör så att dom blir oharmoniska individer. Det är först när vi inser att problemet sitter i strukturen som vi kan hjälpa våra barn till att utvecklas positivt.

Därmed så kan vi konstatera att personen i den ledande befattningen inte förstod sig på problematiken kring den ökande brottsligheten blan våra ungdomar. Men vad skall vi säga? Personer i nyckelpositioner i samhället är inte medvetna om sina samhällens grundproblem och så länge som det fungerar på det viset kan inga genomgripande förändringar åstadkommas.

Skall det vara så svårt att förstå att all samhällelig orättvisa som vi lever i det överför vi till våra barn och denna domino effekt rullar vidare i generation efter generation. Och när dom samhälleliga orättvisorna utmynnar i allvarliga konflikter så fördjupas hela tiden problemen för dom mest utsatta i våra samhällen, alltså blir det våra barn som hela tiden blir dom stora förlorarna.

 

DET RUTTNA SAMHÄLLET

 

Till dig som är ung, vilken syn har du på tillvaron? Du vet ju redan att allt mäts i pengar. Att lyckas i livet är lika med att tjäna mycket pengar. Visst är det den bilden som du har vuxit upp med?

Du noterar att världen ser oerhört komplicerad ut. Vissa människor är stormrika medan andra inte har mat för dagen. Det krigas och utövas våld runt om på jorden. Även i vårt relativt sett lugna samhälle så utövas våld och övergrepp jämt och ständigt. Detta känner du till och du är medveten om att kvinnor och barn misshandlas dagligen. Det börjar mer och mer gå upp för dig att samhället du lever i är ett ruttet samhälle. Ett samhälle som talar om för dig att lyckan här i livet består av att tjäna mycket pengar.

När du betraktar samhällena runt om i världen så noterar du att människorna delar upp sig i en mängd religioner. Man delar också upp sig efter etnisk tillhörighet. Människorna är dessutom avskurna från varann genom gränsdragningar. Och inte nog med det. Man bekämpar varann utifrån dessa skillnader. Självklart så noterar du också att ojämlikheten mellan könen är vida utbredd i våra samhällen.

Vad är det för en samhällsstruktur som människorna före mig har skapat?

Allt är en enda röra och orättvisa och ojämlikhet råder mellan oss människor. Detta känner du till.

Jag vill säga till dig att du har helt rätt. Vi lever i en orättvis samhällsstruktur. Vi lever i en patriarkal struktur. Du har helt rätt när du ifrågasätter om livet skall levas så här.

Vad tjänar det till att utbilda sig när det ändå inte finns några jobb att få?

Du noterar att dina föräldrar går arbetslösa och att dom likaså har tappat förtroendet för det här samhället. Du ställer dig frågan: varför skall jag växa upp i ett sånt här samhälle som gör sådana skillnader på människa och människa?

 

Vilka råd ges då till ungdomar för att "lyckas" i vår orättvisa värld? Eller vi säger så här: vilka råd ger marknaden till unga, för att bli "lyckosamma"?

För vi har ju lärt oss att det är maktens män som sätter spelreglerna för oss alla. Eller hur? Till att börja med, vad menas med att lyckas? Jo med det så menar marknaden att du skall skaffa dig en "rejäl" utbildning, i första hand. Efter det så skall du "ta för dig" på en tuff arbetsmarknad. Ingen skall kunna stoppa dig i din framfart. Når du sedan ända fram till ett så kallat toppjobb, då har du lyckats. Efter detta så kan du börja fundera över att skaffa barn och bilda familj. Alltså familjekonstellationen mamma, pappa, barn. Nu är lyckobilden fullständig.

Vår orättvisa struktur har format den här lyckobilden av hur ungdomar skall ta sig an sin framtid. Men det är bara det att den här framtidsbilden rämnar. Den skapar vinnare och förlorare. Den skapar stress och otrygghet. Den skapar ångest och sjukdomar. Den skapar hat och våld. Den skapar ojämlikhet. Den är ologisk eftersom strukturen vi lever i är totalt snedvriden.

Vi föds som harmoniska barn med aptit på livet men redan i unga år bryter strukturen ner oss till ångestfyllda nervvrak. Mina vänner det är så samhället formar oss. "Mitt lilla barn du måste vara duktig och ambitiös så att du blir någonting". Det räcker inte med att födas fram för att kunna leva ett harmoniskt liv. Nej du måste bli någonting. Först då blir du värd något. Du skall utbilda dig och sedan tjäna mycket pengar. Först då har du blivit någonting och du kan sträcka på dig.

Dessa tankegångar känner våra barn av redan i mycket unga år. Och vi lyckas bryta ner dom. Vinna eller försvinna, det är det som gäller. Men förlorarna slår tillbaka. Våldet breder ut sig och samhället blir sjukare och sjukare.

 

Har vi då fått svar på frågan vad det beror på att vi behandlar barn och ungdomar så illa? Ja visst har vi fått det. Grundorsaken till problemen ligger i vår patriarkala struktur och det är naturligtvis makten över kapitalet som är boven i dramat. Hade ni väntat er något annat svar? Nej kanske inte. Om ni har läst alla mina andra artiklar så bör det vara enkelt att räkna ut vilket svar jag skall ge. Som sagt, det är den ständiga jakten på kapitalet som har den högsta prioriteringen i våra samhällen allting annat får en underordnad betydelse och dit hör våra barn och ungdomar.

Höj blicken och betrakta den fruktansvärda förnedring  som en mängd av våra barn utsätts för dagligen runt om i våra samhällen, överallt på jorden. Skall vi förvänta oss att våra samhällen kan fungera på ett annorlundare sätt än vad dom nu gör när vi ser hur våra samhällen behandlar sina barn? Nej, nej detta skulle vara ett önsketänkande.

Så som våra samhällen behandlar sina barn så kommer också våra samhällen att se ut framöver. Och det är som sagt den strukturella orättvisan som är grundorsaken till eländet.

 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng