ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» november 2018 (4)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: arkiv för april 2011

måndag 4 april

31 Kvinna och man

 

ALLT HÄNGER IHOP

 

 

Vi tar steget från den patriarkala marknadsstrukturen till den patriarkala kvinnoförnedringen. Steget däremellan är inte långt. Allting hänger ju samman i strukturen som vi lever i. Således kan inte hela strukturen fungera bra om delar av strukturen fungerar dåligt. Eller hur? Allt hänger ihop och allt är beroende av varann. Kan vi förstå det här?

Jag menar så här: i samhällen där kvinnor utsätts för våld av männen så säger det oss att denna "del" av strukturen visar att "hela" strukturen lider av allvarliga fel; i samhällen där arbetslösheten utgör svåra problem så visar det oss att denna "del" bevisar att "helheten" inte fungerar; i samhällen där människor lider nöd så säger det oss att denna "del" av strukturen talar om att resten av strukturen är inhuman.

Låt oss säga att vi är helt ovetande om ett samhälle som vi besöker. Vi slås av intrycket att vi bara ser män ute på gatorna. Därav så drar vi slutsatsen att det här samhället är ett samhälle för män. Vi ser ju inga kvinnor. Kvinnorna syns inte till i det offentliga livet. Slutsatsen av strukturen blir ju då att kvinnan har degraderats till en andra klassens medborgare. Och eftersom det nu är på det viset då vet vi att allting i strukturen är felaktigt uppbyggt. Den inhumana "delen" (att det enbart är män som syns) bevisar att "helheten" inte fungerar på ett rättvist sätt.

I ett annat samhälle så slås vi av att mängder av män går på droger och dom beter sig naturligtvis därefter. Samma sak här. Strukturen som "helhet" kan omöjligen fungera på ett rättvist sätt när männen beter sig ("delen") som dom gör.

I ytterligare ett annat samhälle så ser vi hur män springer runt med vapen i hand och skjuter ihjäl allt och alla. Hur skall ett sådant samhälle kunna fungera på ett rättvist sätt? Nej det förstår väl alla att detta är en omöjlighet. Eller vi kanske inte förstår det?

Är således "delen" inhuman så säger det oss att även "helheten" är inhuman. Allting hänger ihop. Om vi kan ta till oss dessa fakta då bör det inte vara så svårt att förstå vilka enorma orättvisor som våra samhällen är behäftade av.

I vår orättvisa struktur så innebär ju det att allting fungerar, mer eller mindre, dåligt. Just beroende på att strukturen är orättvis. Någonting annat vore ju otänkbart.

Ser vi mannens våld mot kvinnan? Våld strider ju mot all förnuft och logik. Ändå så utspelas detta hänsynslösa råa våld dagligen runt om i våra samhällen. Det är snarare regel än undantag att mannen, på ett eller annat sätt, både våldför sig och förnedrar kvinnan. Vad detta beror på har vi tidigare klargjort.

 

LOGIKEN ÄR SATT UR SPEL

 

Inom djurvärlden så är det honorna som väljer hane. Honan väljer ut den hane som hon vill para sig med. Hanar som inte tilltalas av honor får således ingen möjlighet att para sig. Dessa hanar får bida sin tid och vänta tills omständigheterna är dom rätta. Det bara är så. Så fungerar det i naturen och detta är det logiska förhållandet mellan hona och hane. Honan väljer ut sin hane.

Varför uppehåller jag mig vid hur det ser ut i djurvärlden? Jo det slår mig att parningen inom djurvärlden följer ett annat mönster än vad som sker i "vår värld".

Hur fungerar det då hos människan? Jo naturligtvis så fungerar förhållandet mellan könen, i många fall, som det ska även bland oss. Men det är bara det att i vår patriarkala struktur så har logiken och det naturliga satts ur spel. Det naturliga har satts ur spel på så vis att kvinnan är den stora förloraren i vår ologiska struktur.

Vad detta fruktansvärda scenario för med sig det känner vi ju till. Eller gör vi inte det?

Religiösa och filosofiska påbud tillsammans med lagar och förordningar har genom historien gjort kvinnan till en andra klassens medborgare. Och vad medför detta när det gäller relationen mellan könen? Jo jämlikheten mellan könen är som bortblåst.

Tvärt emot det naturliga och normala samspelet så är det mannen som tar makten över kvinnan. Eftersom då kvinnan har varit underställd mannen genom årtusenden så uppstår det fruktansvärda scenariot att mannen bestämmer över "sin" kvinna. Redan här har ett slags våldstagande av kvinnan genomförts. Hon sitter fast i mannens nät och kan inte ta sig ut därifrån. Hela den patriarkala strukturen är ju uppbyggd utifrån principen att kvinnan är en andra klassens medborgare.

Så ser den traditionella historiska bilden ut och denna bild gäller, mer eller mindre, även idag.

På grund av den patriarkala strukturen så kan vi se att det är upp och nedvända världen i allt som rör förhållanden mellan könen. Dessa förhållanden strider mot all logik när vi jämför med det naturliga samspelet mellan honor och hanar, i naturen.

Med denna korta historiska beskrivning av förhållandet mellan könen så förstår vi bättre varför dagens våld på kvinnor är så utbrett. Och detta våld sker dessutom huvudsakligen innanför hemmets väggar.

Jag menar att våldet har sitt ursprung i den patriarkala strukturen. Våldet blir så att säga mannens sista desperata handling att dominera över kvinnan.

Eftersom det finns inbyggt i strukturen att mannen är kvinnan överlägsen så är det också inbyggt i vårt tänkande att kvinnan som vi lever med är underlägsen. Så synnerligen ologiskt fungerar vårt tänkande och vi är, mer eller mindre, omedvetna om det. Vi betraktar det som självklart. Lika självklart som det var för några generationer sedan när kvinnan saknade rösträtt. Eller när hon förlorade sitt efternamn vid det så kallade äktenskapet. Ingen reagerar, livet går vidare som om ingenting har hänt.

Skulle vår struktur vara logisk och jämlik så skulle naturligtvis våld mot kvinnor vara en sällsynthet. Men nu är det ju inte så.

Allt det ologiska i vår struktur gör att vi måste ifrågasätta allting i den. Äktenskapet och familjekonstellationen är uttryck för den patriarkala synen på förhållandet mellan könen. Därför är den ologisk och därmed inhuman. Men även här krävs det att vårt tänkande tar en annan vändning.

Vi sitter fast i gamla invanda mönster som är oerhört svåra att bryta. Hur skall det naturliga förhållandet mellan könen fungera när strukturen är uppbyggd på det viset att mannen skall dominera över kvinnan? Nej det fungerar naturligtvis inte. Våldtäckter och övergrepp mot kvinnor världen över är en del av vardagen. Det är ett samhällsproblem med gigantisk omfattning. Och, som sagt, det strider mot allt förnuft att dessa övergrepp fortgår i generation efter generation. Men det blir förståeligt när vi ser hur den strukturella orättvisan är uppbyggd.

 

FAMILJEFÖRHÅLLANDEN SPRICKER

 

Att man väljer att leva som ensamstående nuförtiden är ju inte alls ovanligt, i vårt samhälle. Om det nu sker efter en separation eller om det är en självvald levnadsform. Hur som helst, denna form av levnad blir allt vanligare. Det är ju nästan så att man kan säga att det är mera vanligt att förhållanden spricker, än att dom överlever. Den fråga som inställer sig blir då: vad är det som har gått fel i alla dessa parförhållanden? Vi har ställt frågan förut. Kanske kan vi tillföra något nytt.

Vi konstaterar att i dessa parförhållanden så är det framför allt kvinnan som väljer att bryta upp. Det är hon som väljer att separera. Är det en slump att det är just kvinnan som, i huvudsak, tar det här ställningstagandet? Är det en slump eller finns det en logisk förklaring?

Som vi tidigare har redogjort för så är den traditionella familjebildningen en av patriarkatets grundstenar. Dessutom en av de allra viktigaste grundstenarna. Detta har vi konstaterat.

Numera har kvinnan, i vårt västerländska samhälle, tillkämpat sig möjligheter att bryta sig ur förhållanden på ett helt annat sätt än för bara ett antal generationer sedan. Kvinnan väljer idag ofta att separera trots att hon är fullt medveten om att levnadsvillkoren för henne och hennes barn blir märkbart sämre. Hon väljer ändock separationens väg.

Kan det vara en slump att det går till på detta vis? Kvinnan är missnöjd med parförhållandet därför väljer hon, allt som oftast, att leva som ensamstående. Trots en försämrad ekonomi och överhuvud taget försämrade levnadsvillkor. Så är det. Hon värderar tydligen "friheten" som ensamstående högre.

Kan det vara så att hon väljer separationen på grund av de maktförhållanden som råder i själva samhällsstrukturen? Naturligtvis speglar sig dessa maktförhållanden också inom själva familjekonstellationen. Sedan tidigare har vi ju fastslagit att strukturen formar oss att tänka och agera precis så som strukturen ser ut. Beror det alltså på att kvinnan är strukturellt underställd mannen som hon väljer att bryta upp ett parförhållande? Vi har ventilerat frågan förut men den är så viktig och avgörande så den måste undersökas vidare.

 

I vår orättvisa struktur så har vi lärt oss att dom normer och regler som vi idag lever efter understryker själva den orättvisa strukturen. Låt mig förklara med några exempel hur jag menar.

Samhället är inriktat på att kapitalet skall vara privatägt.

Samhället är likaså inriktat på att gränser skall avskilja människor från varann, det vi benämner nationsgränser.

Samhället är uppbyggt utifrån övertygelsen att kärnfamiljen skall vara det naturliga levnadssättet för människan.

Samhället är utformat som om det vore fullt normalt och naturligt att det skall vara sociala skillnader mellan oss människor.

Detta var några få exempel på vad samhället har för normer som skall gälla. Jag menar att bland annat dessa normer cementerar vår orättvisa struktur. Istället så skulle det motsatta agerandet mot samhällets normer leda fram till ett rättvisare och humanare samhälle.

I dom ovanstående exemplen så skulle detta innebära att samhället skall vara ägare av kapitalet; att alla nationsgränser skall tas bort; att den lilla kärnfamiljen skall ersättas av en större grupp och att sociala skillnader skadar våra samhällen.

Angående kärnfamiljen: jag menar att den i många fall skadar relationen mellan könen. Kärnfamiljen är skapad av den patriarkala strukturen och det ursprungliga syftet med kärnfamiljen var att mannen skulle vara överhuvudet i denna familjestruktur. Det mannen sade och gjorde var det som gällde för familjen. Och vi vet ju att denna regel gäller i så gott som alla samhällen även idag.

Min fråga blir då: kan en förtrolig och jämlik relation fungera under sådana förhållanden? Nej den kan naturligtvis inte fungera under sådana förhållanden.

Resultatet av denna inhumana familjestruktur ser vi idag. Nämligen att relationer spricker och därmed knäcks kärnfamiljens strukturella ramar.

Kan vi förstå att någonting grundläggande i vår familjestruktur är, så att säga, felbyggt när denna struktur spricker? Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Det är inte människorna i familjen som det är fel på utan felet sitter i själva familjekonstruktionen. När mängder av människor lever missnöjda i sina kärnfamiljer då måste vi våga inse att det är själva strukturen som det är fel på.  

 

VI BETRAKTAR DET ONATURLIGA SOM NATURLIGT

 

Den patriarkala strukturen bär skulden. Och ju starkare patriarkatet är, det vill säga ju mer konfliktfyllt samhället är, ju mer våld utsätts kvinnorna för. Därav följer att i samhällen där det öppna våldet tillhör vardagen där är också kvinnan särskilt utsatt.

Men våldet finns egentligen överallt mitt ibland oss. Det är så vanligt så vi betraktar det som normalt. Vi betraktar det på samma sätt som när vi sätter oss ned framför TV:n och tittar på våldsfilmer.

Våldsfilmerna som visas går nästan uteslutande ut på att visa onda mäns våld mot kvinnor. Naturligtvis är detta en spegelbild av det verkliga livet och vi betraktar det som så, utan att reagera. Så fungerar livet, tänker vi. Självklart vill vi att skurkarna skall åka fast. Men att inse att vårt eget tänkande är "skadat" blir en omöjlig tanke. Men så är det.

Det ena ger det andra. Eftersom samhällsstrukturen fungerar på ett ologiskt sätt så kan heller inte vårt tänkande fungera logiskt. Vilket vi naturligtvis inte är medvetna om. Utan det vi registrerar det betraktar vi som normalt och riktigt. Konsekvensen av allt detta blir ju fruktansvärd, vilket vår historia är ett bevis för.

För att understryka det ologiska i förhållandet mellan könen så kan vi jämföra oss med djurens samspel, som vi gjorde ovan. I djurens värld vore det naturligtvis ohållbart om hanarna förgrep sig mot honorna på det vis som sker i människans värld. Det skulle strida mot all logik. Vid denna jämförelse mellan honor och hanar inom djurvärlden och hur vi själva beter oss mellan könen så framgår det ju med all tydlighet hur ologiskt vårt förhållande fungerar.

 

Vårt rättsväsende talar visserligen om för oss att det är olagligt att våldföra sig på kvinnor såväl som på män. Våldför man sig på andra då skall man bestraffas.

Ja visst är lagen skriven på det viset. Men vi finner aldrig grundorsaken till varför våldet aldrig tar slut. Våldet kommer att fortsätta i ur och skur hur mycket straff som än utmäts mot dom skyldiga. Lagar och förordningar kan visserligen peka på vad som är rätt och fel men samtidigt så är dessa strukturella instrument konserverande på själva tänkandet. Tänkandet låser sig fast i invanda mönster och får svårt att "se förbi" det vedertagna.

Förstår ni mitt resonemang? Vi lever i det patriarkala samhället och vi betraktar den struktur som vi lever i som normal och riktig. Lagar och förordningar är en del av strukturen och då är dom naturligtvis till för att följas. Lagar är således inte universella utan dom är skrivna på olika sätt beroende av var någonstans i världen vi befinner oss.

Varför är det så? Borde inte lagar vara universella? Jag menar, vi är ju likadana människor var vi än lever våra liv. Att lagar skrivs på olika sätt beror ju på att strukturen ser olika ut beroende på vilket samhälle vi lever i.

Bara det faktum att vi lever i olikartade strukturer säger oss att förhållandet mellan könen styrs av ett ologiskt tänkande. Inte beter sig djuren annorlundare mot varann bara för att dom lever här eller om dom lever där. Borde inte det samma gälla för oss människor? Naturligtvis borde det fungera på samma sätt för människan. Men som vi vet så är det inte på det viset. På vissa ställen förtrycks kvinnan mer än på andra ställen. Lagar och förordningar som skall reglera förhållandet mellan människor är följaktligen skrivna på olika sätt. Varför är det så? Jo därför att våra strukturer ser olika ut så därför framkallas, mer eller mindre, orättvisor.

Det naturliga och logiska vore ju att vi kunde leva, som djuren, utan lagar och förordningar. Rent instinktivt så skulle vi känna vad som vore rätt och riktigt när vi umgås med varann. Vi borde alltså leva med varann på samma sätt var vi än befann oss. Eller hur?

Jag menar så här. Vi människor befolkar jordens alla hörn. Vi har likadana hjärnor och är intellektuellt på samma nivå. Men ändå så tänker och agerar vi olika. Och detta beror ju då på att vi lever i, mer eller mindre, orättvisa strukturer. Det normala vore istället att vi tänkte likartat, när det gäller mänskliga relationer, var vi än befinner oss på jorden.

Att så bevisligen inte är fallet styrker det faktum att våra samhällsstrukturer är ologiska och att vi därmed tänker och agerar ologiskt. Härmed understryks det ytterligare att relationen mellan könen fungerar ologiskt.

När det nu är så här då förstår vi varför relationen mellan könen är som den är. Den naturliga och därmed logiska relationen är förstörd.

Där kvinnan har skaffat sig en starkare ställning i samhället så kommer detta till uttryck i allt fler separationer. Kvinnan väljer separationens väg istället för att "binda" upp sig i äktenskapet eller överhuvud taget att "binda" upp sig i ett förhållande.

Äktenskapet som ju historiskt sett innebär kvinnans "medgivande" till underkastelse gentemot mannen fungerar därmed som en av dom största källorna till förstörandet av den naturliga relationen mellan könen.

Men nu ser vi reaktionen, framför allt under dom senaste generationerna, vad kvinnans allt starkare ställning i samhället får för konsekvenser för äktenskapet. Det spricker.

I tidigare funderingar kring detta faktum så har vi ställt frågan. Är det fel på äktenskapet som strukturell form eller är det fel på människorna som går in i äktenskapet? Det självklara svaret, som vi också tidigare har kommit fram till är ju att äktenskapet som strukturell form är huvudorsaken till separationer.

I och med denna slutsats så hamnar vi därmed i samma läge som ovan: vi måste ifrågasätta hela den traditionella familjekonstellationen.

 

HUR SKALL VI LEVA?

 

Hur skall då kvinnan och mannen leva sina liv för att relationen skall vara den bästa? Här blir det naturligtvis mycket svårare att kunna komma fram till svaret.

Eftersom vår patriarkala struktur har varit etablerad i tusentals år så innebär ju detta att det är i det närmaste en omöjlig uppgift att finna ett säkert svar. Vi tänker och agerar ju utifrån dom strukturella ramar som råder i våra samhällen. Det är ju så det är och vi måste då tänka oss förbi dessa ramar för att söka finna svaret på frågan.

Vi var ju ovan inne på att jämföra oss med djurvärlden. Alltså att studera relationen mellan honor och hanar i djurens värld. Vi fortsätter med det.

Våra närmaste släktingar aporna, hur lever dom? Jo dom lever som flockdjur. Alltså borde vi också vara flockdjur, eller hur? Jodå vi levde som flockdjur i många tusentals år i mänsklighetens barndom. Men lever vi som flockdjur även idag? Nej den familjekonstellation som vi lever våra liv i är ingen riktig flockgemenskap. Det är ju långt därifrån. Lever vi inte ensamma så är det den så kallade kärnfamiljen som gäller. Vi isolerar oss från varann och ensamheten blir det signum som kännetecknar våra liv. Är ett sådant liv bra eller dåligt? Ja enligt min mening så är svaret ganska givet. Vi skulle fungera mycket bättre om vi fick in flockmentaliteten i våra liv.

Dom stora vinnarna i en större familjekonstellation skulle bli våra barn. Men naturligtvis så skulle även kvinnan och mannen gynnas av en sådan strukturell förändring. Detta är ju det naturliga och logiska levnadssättet för aporna och då borde det vara det naturliga levnadssättet även för människan. Eller vad säger ni? Dom tidiga människorna levde ju så här och mänskligheten har aldrig haft det så harmoniskt som då.

Fördelarna är ju uppenbara, på alla sätt och vis, som jag tidigare har redogjort för. Inom alla områden finns klara fördelar med att leva i en flock- eller gruppkonstellation. Och det är ju framför allt relationen mellan kvinnan och mannen som äntligen kan komma upp på ett jämlikt plan.

Men åter igen så krävs det att vårt tänkande tar sig an helt nya banor, vilket kommer att leda fram till en strukturell förändring av samhället. Har vi då något val? Skall vi fortsätta att leva som vi gör idag? Våldet och förnedringen av kvinnan världen över måste få ett slut.

 

VÅRT FELAKTIGA TÄNKANDE

 

Tänkandet låser sig fast i invanda mönster och får svårt att "se förbi" det vedertagna. Det är ju så att vi tror oss kunna se och tänka objektivt på allt som vi ställs inför. Vi tror att det vi ser och gör är det logiska utifrån vårt tänkande. Så har vårt tänkande fungerat i alla tider. Det vi begrundar omarbetas av vårt tänkande utifrån den strukturella form som gäller och vi bedömer därefter hur vi skall ta oss an problemet, som vi har begrundat. Det är alltså själva strukturen som vi befinner oss i som är avgörande för vårt tänkande. Därav följer att vårt tänkande förändras med den struktur som vi lever i.

En struktur som är väldigt stressig och inhuman för med sig att människan i den strukturen tänker stressigt och inhumant. Men man upplever ändå, trots detta, sitt eget tänkande som naturligt och riktigt oavsett den inhumana strukturen.

När vi således iaktar hur våra samhällen fungerar och ser ut så tänker vi att det är så här som våra samhällen ska se ut. Vi "konserverar" vårt tänkande och betraktar därigenom vårt eget tänkande som naturligt och normgivande.

Jag upprepar: vårt eget tänkande underblåser strukturen som vi lever i. Sedan får strukturen, i stort sett, se ut hur som helst.

I och med att det nu fungerar på detta vis så ser vi vilka oerhörda konsekvenser som vårt tänkande ställer till med.

 

För mig står det alltmer klart att det är familjekonstellationen som är en av de mest avgörande frågorna för människans sociala liv.

Eftersom vanliga enkla människor har manipulerats av maktens män, genom historiens lopp, och fått oss att tänka i ologiska banor så blir jag alltmer övertygad om att detta ologiska tänkande även gäller för strukturen i familjekonstellationen. Denna grundbult, alltså familjekonstellationen, i den patriarkala strukturen är en av huvudskälen till varför våld och missbruk tilltar och blir som varbölder i våra samhällen.

Man kan ställa frågan så här: när vi människor har blivit så indoktrinerade av religiösa och ologiska påbud i tusentals år och dessutom manipulerade av det inhumana marknadstänkandet under lika lång tid, så varför skulle vi då inte fungera ologiskt när det gäller livet i den påbjudna familjekonstellationen?

Vi betraktar, som sagt, familjen sådan den ser ut idag som ett normalt och naturligt sätt att leva i. Vi ser det som lika normalt och naturligt som vi betraktar stater på vår jord som normala och naturliga.

Att folken och olika stater lever under vitt skilda vilkor funderar vi inte så särskilt mycket över. Lika lite som vi funderar över dom enorma sociala klyftor som finns mellan olika familjer i ett och samma samhälle.

Livet är så och det är inte så mycket att fundera över.

Vi är så fastnaglade i föreställningen om kärnfamiljen som skall leva sitt liv inom husets väggar så ett alternativt tänkande inte är att reflektera över. Men som sagt jag blir mer och mer övertygad om att detta traditionella familjekonstellationstänkande är lika ologiskt som mycket av allt annat i vårt tänkande.

 

DEN ISOLERADE KÄRNFAMILJEN

 

Jag ber er igen, tänk efter! Vad tror ni att det ökande våldet; kvinnomisshandeln; barnpornografin; missbruk av allehanda slag kommer sig av? Sitter felen i själva individen eller kan man söka felen på annat håll?

Svaren är ju att felen sitter i själva strukturen som vi lever i. Det är strukturen som skapar oss, inte tvärtom. För att få svaren så måste vi söka i själva strukturen. Det är inte svårare än så.

Kan det ändå vara så att det är själva familjekonstellationen som vi lever i som kan vara en stor del av orsaken?

Jag inser att det kan vara mycket känsligt för oss alla att behöva inse att den isolerade kärnfamiljen är en inhuman konstellation för oss att leva i. Och då särskilt för barnen och kvinnan. Vi måste inse att kärnfamiljen inte är en så kallad trygg plats att leva i.

Tidigare har vi konstaterat att den lilla isolerade kärnfamiljens struktur strider mot all logisk gruppbildning, när vi jämför med hur dom tidiga människorna levde. Det kan inte nog förtydligas att svaren på mycket av allt elände som utspelar sig i våra samhällen har sin grogrund i den lilla isolerade kärnfamiljen. Alltså bör vi kunna dra slutsatsen att dess konstellation är ologisk.

Ja men tänk lite förnuftigt! Vi utgår ifrån att föräldern eller föräldrarna till barnen bär på en mängd ologiskt tänkande och agerande, precis som både du och jag. Föräldrarna missbrukar droger; sprit; tobak; tabletter; mat. Vi är stressade och har svårigheter att få vardagen att fungera som vi önskar och allt detta måste bero på någonting.

Hur skall vi under dessa omständigheter kunna ge våra barn en trygg och human tillvaro? Nej det går inte. Den lilla kärnfamiljen kan inte fungera som den optimala lösningen för oss. Våra barn är ju helt utlämnade åt sin eller sina föräldrar och deras tänkanden och ageranden. Vilket för med sig att mängder av barn inte får den trygghet och omvårdnad som skall vara en självklarhet sett utifrån en human struktur. Istället utsätts dom för allehanda slitningar och påfrestningar som föräldrarna lever i och tar med sig in i kärnfamiljen. Barnen växer upp och hamnar i det samhälleliga ekorrhjulet som vilsna otrygga individer, med allt vad det innebär.

En sak till: när det gäller föräldrarna i kärnfamiljen så betvivlar ingen att dom känslomässigt älskar sina barn. Men att man känslomässigt älskar sina barn är inte lika med att man ger barnen den bästa uppväxten.

Ställer man frågan till föräldrar om dom tror sig kunna vara dom bästa för sina barns uppväxt så svarar väl samtliga ja. Eller vad tror ni? Men hur kan det då komma sig att så många barn far så oerhört illa i våra samhällen? Jo svaret finner vi i att vi föräldrar inte fungerar på ett logiskt sätt. Vi blir ologiska föräldrar som är formade utifrån det ologiska samhälle som vi lever i. Detta tänkande och synsätt överför vi sedan på våra barn. Det har ingenting att göra med vårt känslomässiga förhållande.

 

VARDAGSVÅLDET

 

Vi går vidare. I våra samhällen lever, som vi vet, en mängd farliga män. Män som inte drar sig för att skada andra. Dessa män misshandlar dagligen kvinnor och barn, som dom lever tillsammans med. Man kan säga att våldet är en del av vardagen i dessa kärnfamiljers liv. Detta vet vi existerar mitt ibland oss.

Hur ser vi på den här problematiken? Hur betraktar vi detta vardagliga våld som finns mitt ibland oss? Jo samhället betraktar och tar sig an våldsproblematiken som om roten till våldet finns att söka bland dom våldsamma och kriminella individerna. Samhällets resurser sätts in för att få fast våldsverkarna, vilket i sig naturligtvis är helt rätt. Våldsverkare kan inte få fortsätta att plåga andra.

I praktiken är ju det här ett gigantiskt problem i våra samhällen, eller hur? Visst är vi medvetna om det?

Men våra samhällen har inte förmågan att se det strukturella problemet. Vi ser inte problemet som ett strukturellt problem. Samhället ser alltså inte våldsproblematiken som ett strukturellt samhällsproblem utan man ser det som om grundorsaken till våldet finns att söka i individuella personers våldsbenägenheter.

Eftersom det nu förhåller sig på det här viset så kan därmed det nuvarande samhället aldrig lösa problemet. Istället så kommer våldet att breda ut sig än mer och bli allt grövre. Och det är ju precis det som utspelar sig mitt ibland oss. Eller hur?

Förr eller senare måste samhället emellertid komma fram till frågeställningen: varför stegras våldsspiralen trots att samhället lägger ner mer och mer resurser på våldsbekämpningen? Samhället måste komma fram till den här frågeställningen: kan våldets ursprung sökas på annat håll än från individuella avvikelser, individuella abnormiteter? Vi måste, förr eller senare, komma fram till den här frågeställningen.

 

När vi nu lever våra liv i det patriarkala samhället så innebär det följaktligen att samhället är oförmöget att "tänka sig utanför" sin egen strukturella ram. Alla samhällets mekanismer fungerar ju utifrån tänkandet att samhällets struktur är normal. Uppstår "gnissel" i maskineriet så betraktar samhället problemet utifrån individuella abnormiteter. Samhället kan omöjligen sätta "krokben" på sig själv och förklara sin egen död.

Förstår ni vad jag menar? Jo jag menar att en präst är oförmögen att komma fram till slutsatsen att gud inte existerar. Trots att logiken bevisar att det inte finns några gudar så kan präster omöjligen komma fram till denna slutsats. Just detta resonemang kan vi tillämpa på hela det samhälleliga tänkandet inför grundläggande strukturer som existerar i våra samhällen.

Samhället ser inte sin egen ologik utan man betraktar problem inom samhället som individuella "svulster", som skall bekämpas. Detta samhälleliga tänkande för då med sig att samhället inte kan se dom grundläggande problemen utifrån ett logiskt tänkande.

Allt det som patriarkatet representerar det betraktar sålunda samhället som normalt och riktigt.

Ett annat exempel: samhället kan omöjligen tänka i banor som att det orättvisa kapitalägandet är ett grundläggande problem.

Ännu ett annat exempel: det nuvarande samhället kan heller aldrig komma fram till slutsatsen att avgränsningen av människor i separerade stater strider mot alla former av logiskt tänkande.

Vi tar ytterligare ett exempel: samhället kan omöjligen komma fram till slutsatsen att den lilla kärnfamiljen är till nackdel för oss.

 

HUR SKALL FAMILJEKONSTRUKTIONEN SE UT?

 

Jag vill här skjuta in att ett förhållande mellan endast en man och endast en kvinna är jag inte kritisk mot. Förhållanden bygger ju på känslor eller bör i alla fall göra det. Det är ju det logiska sättet för könen att dras till varann. Men jag menar att detta kärleksförhållande inte automatiskt måste betyda att det kärleksfulla paret skall bilda en traditionell kärnfamilj. En kärnfamilj som ju i stora delar blir till en isolerad enhet i samhällsstrukturen. Och vi känner så väl till hur denna lilla isolerade enhet, kärnfamiljen, lätt slås sönder av den minsta lilla motgång. Det är alltså inte det kärleksfulla parförhållandet som är boven i dramat. Utan det är den ytterst utsatta kärnfamiljen som jag är kritisk mot.

Man kan om man så vill också benämna kärnfamiljen som samhällets minsta ekonomiska enhet. Då förstår vi, kanske bättre, vilken utsatt situation som den lever under.

Kärnfamiljen fungerar otillfredsställande även här, alltså som en ekonomisk enhet.

Det kärleksfulla paret skall naturligtvis fortsätta att utveckla sin kärlek, men paret skulle må bättre av att inte tvingas isolera sig i den patriarkala byggstenen - kärnfamiljen.

 

Efter denna utläggning följer den stora frågan. Hur skall människans familjekonstellation se ut?

Den som kunde svara på det. Hur som helst. För att kunna komma så nära en tillfredsställande lösning på frågan så måste vi åter igen utgå ifrån barnens bästa. Det som har visat sig bra för barnen det är också bra för oss vuxna. Vi upprepar därför att barn behöver många vuxna omkring sig. Det räcker således inte med de biologiska föräldrarna eller, som blir allt vanligare,  en biologisk förälder. Barn behöver flera runt omkring sig under dygnets alla timmar. Detta är en nödvändighet för att barnen skall ha en möjlighet att kunna utvecklas på ett sunt och humant sätt.

Denna slutsats får då till följd att den traditionella familjebildningen måste ersättas med någonting annat.

När vi nu i dessa tider har skaffat oss kunskap om vad som är bra och vad som är dåligt för barn, då vet vi att barn kräver ett flertal vuxna runt omkring sig. Hur detta praktiskt skall lösas det är givetvis mycket svårt att uttala sig om. Men helt klart är att dagens isolationsmodell med kärnfamiljer är synnerligen destruktiv för en mängd barn. Och då kan vi utgå ifrån att även de vuxna i dessa familjebindningar lever på ett inhumant sätt. Vilket ju styrks när vi betraktar våra samhällen.

Nej barn och vuxna skall inte leva som ensamvargar utan vi människor mår bäst av att leva tillsammans med en grupp "själsfränder". Utifrån dessa fakta skall framtidens familjekonstellation byggas.

 

Detta var ytterligare några rader om förhållandet mellan kvinna och man.

 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng