Menar du att vi inte ska ifrågasätta den kapitalistiska strukturen?

 Jag tolkar det som att du anser att lösningen ligger i att "justera" den. Är detta en rätt tolkning? Enligt dig så ska vi "vrida" den rådande strukturen tillbaka ett antal generationer och på så vis kunna få en humanare kapitalism.

Men hur ska nu detta kunna gå till? Du svävar runt  svaret i den här frågeställningen. Sammanfattningsvis så kommer du fram till att om vi alla hjälps åt och börjar tänka långsiktigt så bör vi kunna komma fram till att dagens kapitalism kan byggas på ett humanare sätt. Har jag tolkat dig rätt här?

Alltså är vi eniga om att dagens kapitalism är inhuman och att den därigenom skadar våra samhällen. Våra åsikter skiljer sig åt när vi börjar diskutera hur dagens kapitalism skall kunna ersättas av någonting humanare. Du säger att vi ska utveckla dagens kapitalism till en humanare kapitalism, på alla plan. Jag säger att vi ska avveckla dagens kapitalism för att komma närmare en strukturell rättvisa.

Min fråga blir då: Förstår du kapitalismens "logik"? Kapitalismens logik följer ju en, man kan säga, på förhand utstakad linje. För kapitalets ägare prioriteras en sak och det är det investerade kapitalets förräntning. Detta är kapitalismens logik. Om kapitalets ägare inte kan se förräntningsmöjligheter på sitt eventuella framtida investerade kapital då finner naturligtvis ägarna ingen anledning att investera i den reala ekonomin. Istället investeras kapitalet i finansiella spekulativa "projekt" eller så placeras kapitalet i banker med förmånliga regler och räntor.

Detta betyder alltså att när samhället försöker att begränsa kapitalets "rörelsefrihet", att göra kapitalismen "humanare", då kommer självfallet ägarna att hålla ännu hårdare i sitt kapital. Att alltså tro att kapitalismen kan göras "humanare" blir en omöjlighet.

I kapitalismens logik ligger då att exploatera allt, så långt det bara går. Och då menas bokstavligen allt.

Därmed så kan bara kapitalismen gå åt ett håll. Nämligen mot en alltmer inhuman struktur. Detta är den rådande strukturens logik. Vilket ju bevisas, med all tydlighet, när vi studerar den.

När du ställer frågor i en organisation som uppfattas som kontroversiella eftersom denna organisation saknar dessa frågor på sin "agenda" då uppfattas du som obekväm. Det spelar ingen roll om dessa frågor är högst berättigade. Du saknar, så att säga, legitimitet att överhuvudtaget ställa dessa frågor.

Och för du dessutom fram påståenden som är diametralt motsatta det organisationen står för då skall du inte alls yttra dig. Att det bevisligen går att styrka riktigheten av analysen i dina påståenden, tas det ingen notis om.

"Man yttrar sig helt enkelt inte så som du gör!"

Vad vill jag säga med dessa rader? Jo jag vill få fram att grundläggande frågor och påståenden aldrig kommer på tal i varken ekonomiska eller politiska maktcentra. Även om dessa frågor och påståenden  visar sig vara helt avgörande för våra samhällens framtid.

Hur skall vi tolka maktens ignorering av dom grundläggande frågorna och påståendena angående våra samhällens framtid?

Vi skall tolka det så att makten överhuvudtaget inte är intresserad av våra samhällens framtid. Maktens intressen begränsas till vad som sker här och nu. Jag menar, tänk dig, om delar av den politiska makten börjar ifrågasätta det system som dom är satta att förvalta och administrera. Hur skulle det se ut? Dessa delar av den politiska makten kommer ju då att gräva sin egen politiska död.

Skulle dom vara beredda att offra sina egna privilegier? Nej naturligtvis inte. Att ifrågasätta den rådande strukturella ordningen finns det därför ingen anledning att göra.

Därför måste vi vara medvetna om att den politiska makten aldrig kommer att kräva en förändring av dom rådande strukturella förhållanden som vi lever i.

Angående avtalsförhandlingar. Arbetsköparna sitter på ena sidan och arbetssäljarna sitter på den motsatta sidan. Arbetssäljarna strävar efter att få igenom sina krav på att arbetsköparna skall köpa arbetskraften till ett visst belopp. Och dom strävar likaså efter att arbetstider och arbetsförhållanden skall göras så humana som det bara går.

Maktförhållandet mellan köpare och säljare framstår här på ett mycket synligt sätt. När det nu ser ut så här i våra samhällen, så undrar jag: är det fel att ifrågasätta detta förhållande? Är det fel med påståenden att detta förhållande bygger på ett maktförhållande?

Skall man utifrån denna verklighet acceptera ett sådant förhållande?

Det man verkligen blir fundersam över det är om arbetssäljarsidan, alltså facken, anser att den här strukturella ordningen är den ideala ordningen när det gäller arbetsmarknadsförhållandet på marknaden? Som det ser ut idag så ifrågasätts aldrig detta maktförhållande. Ja facket nämner överhuvudtaget aldrig ordet maktförhållande.

Hur skall vi tolka fackens tystnad i den här frågan? Som jag ser det så accepterar facken att maktförhållanden på arbetsmarknaden är någonting fullt naturligt och normalt.

"Det är så här det ser ut och då får vi finna oss i det."

Någon kritik mot det rådande förhållandet hörs aldrig. Det måste vi tolka som att det rådande förhållandet är det förhållande som skall gälla. Så även i framtiden. Eller med andra ord: den strukturella ordning som gäller idag skall också gälla imorgon. Maktförhållandet på arbetsmarknaden kan alltså inte ifrågasättas. Kapitalet bestämmer reglerna sedan får facken kämpa, så gott det går, för att försöka förmå makten att agera mer humant.

Är det så vi skall ha det? Skall vi acceptera detta maktförhållande?

Javisst så här är livet. Du känner inte till något annat. Vill du överleva så måste du, på något sätt, komma över pengar så att dom täcker dagens och helst morgondagens behov. Annars blir det svårt.

Hur du kommer över dessa pengar är naturligtvis upp till dig att fixa. Om det går "lagligt eller olagligt" till är ju en annan sak. Huvudsaken är att pengarna kommer in.

Vad som skall anses som "lagligt eller olagligt" är, som vi vet, en tolkningsfråga. Det som är lagligt här kan vara olagligt där och vice versa. Lagar och regler formuleras ju alltid utifrån maktens behov. Vilket kanske inte var någon nyhet, eller?

Om makten formulerar lagar och regler som, så att säga, slår fast att den rådande strukturella ordningen är den ordning som skall gälla då är det dessa lagar och regler som var och en har att rätta sig efter oavsett om dom är "lagliga eller olagliga".

Lagar och regler, när det handlar om strukturella förhållanden, skrivs inte utifrån en human rättvis syn på saker och ting. Om nu någon skulle tro det.

Men tillbaka till överlevnadsproblematiken. Den att du själv måste fixa pengarna för att kunna överleva.

Är det svårt att kunna tänka sig förbi det här strukturella förhållandet?

Jo jag kan förstå att detta är svårt. Varken den ekonomiska makten eller den politiska tänker i dessa banor. Så då kan man ju inte begära att alla vi andra skall ta till oss ett "förnuftigare" tankesätt. Om inte "våra" politiker kan ta till sig ett humant tankesätt så kan väl inte vi heller ta till oss det?

Men om vi nu ändå försöker ta oss förbi den rådande strukturella ordningen och formulera frågan: Finns det något annat sätt att kunna överleva i våra samhällen än att det är upp till var och en att jaga pengarna? Om vi lyckas förmå oss själva att nå fram till denna frågeställning då har vi, så att säga, redan kommit fram till att den rådande strukturella ordningen är inhuman och därigenom orättvis.

För vad kommer vi fram till angående frågan om det är möjligt att kunna överleva i våra samhällen på annat sätt än att var och en själv jagar pengarna? Om vi istället tänker oss att alla pengarna, kapitalet, i våra samhällen ägs av samhällena själva hur förändrar det våra möjligheter att kunna överleva morgondagen?

Är tanken alltför främmande? Ja den bör ju vara det eftersom frågeställningen aldrig kommer på tal. Och varför kommer den då aldrig på tal? Svaret är enkelt. Frågan kullkastar ju hela den strukturella ordningen som vi lever i. Den ekonomiska makten skulle ju förlora sin maktposition i samhället om frågan realiserades. Naturligtvis så är det därför som frågan aldrig blir en fråga.

Allt som ifrågasätter den strukturella ordningen skall helst tystas ned. Förstår vi att det är så det fungerar? Det som aldrig tas upp och diskuteras av vare sig den politska makten eller den ekonomiska makten skall självfallet inte diskuteras runt om i samhället. Det blir en icke-fråga.

Så därför skall vi fortsätta att leva våra liv som dom nu levs. Du måste fortsätta att jaga pengarna för att kunna överleva. Strukturen påbjuder detta.

Vårt ologiska tänkande tar sig underliga banor. Så kallade ungdomsgäng samlas numer med en enda avsikt, nämligen att dom skall slåss mot varann.

Naturligtvis är det enbart fråga om män i dessa gäng. Är det någon som har tänkt sig någonting annat?

Vi ser att vårt tänkande tar sig vilka abnorma uttryck som helst. Män från en speciell grupp samlas för att med våld slå ned på en annan speciell grupp.

Vi fasar över när vi dagligen nås av nyheter om religiösa eller etniska grupper som utövar besinningslöst våld mot varann. Eller vi kanske inte fasar över det längre?

Men sätt vapen i händerna på ungdomsgängen så skulle dom heller inte dra sig för att ta livet av varann.

Den intressanta frågan återstår att ställa. Hur kan det ha blivit så här i våra samhällen?

Jo jag påstår ju nu att vi har svaret på den här frågan. Nämligen att orättvisa strukturer leder till inhumant tänkande.

Varför tilltar det här våldet? Man skulle ju kunna tycka att det här våldet borde avta när vi har så många bevis på att den här dårskapen bara leder till elände för både inblandade och icke inblandade personer.

Men nej våldet bara tilltar och blir grövre och grövre.

Svaret på frågan blir då att den orättvisa strukturen bara förvärras.

Ingen ser galenskapen med våra samhällsstrukturer. Maktens män beskyller våldsverkarna för att våra samhällen har blivit otryggare. Man menar att våldet bäst bekämpas av att fler poliser mobiliseras.

Somliga menar att den religiösa moralen blir allt sämre, därav ökat våld.

Partier lägger ner hela sin själ på att få ut budskapen att alltför höga skatter är en stor bidragande orsak till att samhället ser ut som det gör.

Det är ingen som ser den orättvisa strukturen. Man famlar i blindo efter allehanda förslag till lösningar. Men lösningen sitter inte i lägre skatter; abortförbud; fler poliser; hårdare straff; en mer auktoritär skola; sämre ersättning till arbetslösa; med mera.

Lösningen sitter i att vi alla blir medvetna om vår orättvisa samhällsstruktur.

Naturligtvis menar jag inte att det är oväsentligt att arbeta för högre löner; kortare arbetstid; mindre utsläpp av avgaser. Nej det är mycket viktigt att sådana frågor får högsta prioritet. Alla frågor som leder till en naturlig och sund utveckling måste intensifieras.

Men våldet i våra samhällen mattas inte av.

Maktens män får fortsätta att bestämma spelreglerna på marknaden.

Utnyttjandet av kvinnor och barn blir mer och mer omfattande världen över.

Orättvisorna snarare växer än minskar. Varför?

Jo därför att samhällsstrukturen, världen över, går mot allt större orättvisa.