Kapitalismen befinner sig nu i stadiet där den har blivit bidragsberoende för att kunna fungera. Den kräver statliga pengar annars brakar den ihop fortare än kvickt.

För ett antal år sedan så "klarade" sig kapitalismen utan "inblandning" från staten. Men dom tiderna är nu passerade. Den reglerade sig själv när penningbekymmer uppstod.

Eftersom våra samhällen är uppbyggda utifrån den kapitalistiska strukturen så medför det att samhällena idag blir mer känsliga för störningar i marknadsspelet än vad som var fallet för ett antal år sedan.

Hur kan det ha blivit så, blir ju då den naturliga frågan? Jo kapitalismens, så att säga, inneboende

drivkrafter kräver ju en ständig förräntning av det investerade kapitalet. Och när kapitalets ägare inte kan se någon förräntning av sitt kapital då uteblir självfallet investeringen i samhället. Istället så kanske investeringen görs i ett annat samhälle, där utsikterna till förräntningen bedöms som gynnsammare, vilket då leder till att det ursprungliga samhället dräneras på kapital. Vad detta för med sig det känner vi till. Arbetslöshet uppstår på grund av att investeringarna i ursprungssamhället uteblir. Ekonomiska och sociala problem blir följdverkningarna av uteblivna investeringar.

Kapitalismen har genom en lång tidsperiod byggt upp våra samhällen så att dom naturligtvis skall

"passa" dom villkor som privat kapitalägande innebär. När så kapitalet alltmer globaliseras då innebär

detta att samhällena i princip måste följa dom nya krav som kapitalet ställer.

Politikens "uppgift" blir alltså att förse kapitalet med nödvändiga pengar. I annat fall så riskerar våra

samhällen att brytas sönder.

Den krisande kapitalismen som ju får allt svårare att finna investeringsobjekt som leder till "god" förräntning gör alltså större och större "ingrepp" i våra statskassor.

"Vill vi ha kvar företaget på orten så måste vi också hjälpa till på alla sätt så att det inte "väljer" att försätta sig i konkurs eller etablerar sig i låglönesamhällen".

Så här långt har den kapitalistiska utvecklingen nu kommit. Och denna negativa spiral kommer under tidens gång att försämras allt mer och dessutom i ett allt snabbare tempo. Vad vi alltså nu ser och upplever det är kapitalismens "sista fas" innan kollapsen slår till med full kraft.

Det förunderliga är att ingen av samhällenas förvaltare verkar kunna se och förstå denna förödande utveckling. Kapitalets ägandeförhållanden ifrågasätts aldrig och i synnerhet aldrig i dom politiskt beslutande "församlingarna". Besluten handlar uteslutande om hur kapitalet skall räddas. Den politiska makten är väl medveten om att kapitalet "flyr", om regler och bestämmelser skärps. Därför kommer man aldrig på tanken att sätta sig in i och förstå kapitalismens framtida omöjlighet. Istället agerar man som om kapitalismen tillhör framtiden. Alltså att dom rådande ägandeförhållandena skall gälla även i framtiden. Eftersom den politiska makten är fast övertygad i denna rådande strukturella ordning så betraktar man det inte som "förödande" för kapitalismen när denna "tvingas" be om hjälp av staten för att kunna "leva vidare".

Bidragsberoendet kommer därför att öka i takt med att investeringsviljan avtar. Skattepengar kommer

därför att omfördelas allt mer från samhällelig upprustning till att förse kapitalets ägare med pengar så att deras verksamheter kan fortsätta.