ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» november 2018 (4)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: arkiv för januari 2014

torsdag 30 januari

Vad ska vi med länder till?

 

 

Allvarligt! Vad ska vi med länder till?

 

Att det historiska ursprunget till länder har sin förklaring i maktstrukturella ambitioner det känner vi till. Och sett utifrån denna "ursprungstanke" så äger ju inte länders "existens" något rättvist eller humant berättigande.

 

Betraktar vi så länder utifrån dagens verklighet ser vi att nationella maktstrukturella ambitioner i större delen av världen egentligen har spelat ut sin roll. Idag är det den globala kapitalistiska maktstrukturen som "erövrar" våra samhällen och därmed hela världen. Sett ur det här perspektivet så får länders "existensberättigande" allt mindre betydelse.

 

Förr så eftersträvade maktens män territoriella erövringar. Att kriga för en utvidgning av markområden var det "naturliga" sättet för den absoluta makten att befästa just sin makt och dessutom utvidga den.

 

Idag så "mäts" makten i kapitaltillgångar vilket gör att länders gränser egentligen har spelat ut sin roll, sett utifrån kapitalets intressen. Vi kan säga att kapitalet bryr sig inte om nationsgränser. Kapitalet bryr sig primärt om högsta möjliga förräntning och detta kan idag endast genomföras när kapitalet agerar globalt.

 

Här kan man då tycka att det skulle vara "logiskt" att arbeta för nationsgränsers bevarande. Att, så att säga, "låsa in" kapitalet innanför landets gränser. Alla produkter som samhället är i behov av skulle alltså kunna produceras i och av människorna i det "konsumerande" samhället. Detta scenario låter ju alldeles förträffligt och är också i grunden det mest hållbara för alla samhällen. Men för att denna framtidsvision ska kunna gå i lås så krävs en helt grundläggande förändring i ägarstrukturen av kapitalet. Från dagens privata kapitalägande så måste framtidens kapitalägande bli samhällsägt.

 

Där människor bor och lever samt arbetar där är samhället. I detta samhälle produceras, så långt det är möjligt, allt det som människan behöver för att kunna leva ett drägligt liv. Att "skärma av" detta samhälle mot övriga samhällen skapar, som vi ser, bara konflikter.

 

"Självförsörjande" samhällen är således inte det samma som att samhällen sätter upp gränser gentemot andra samhällen. Samhällen har i sig inga egna behov av att konfronteras med andra vilket ju skapar förstörelse och elände, på alla sätt, för dom inblandade samhällena. Nej det är samarbete och åter samarbete inom alla plan som skapar den bästa hållbara utvecklingen. Och för att underlätta sådana förhållanden så kan inte gränsmarkeringar mellan människor upprättas.

 

Detta är någonting helt annat än vad dagens "gränsöverskridande" kapitalism sysslar med.

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 25 januari

Samhällsekonomer

 

 

I diskussioner med ekonomer så slås man av att dom i princip aldrig betraktar våra samhällens ekonomiska problem och kriser som ett resultat av maktstrukturella förhållanden.

Dom orättvisa kapitalägandeförhållandena nämns mycket sällan i analysen av dåvarande och även nu rådande kriser. Det verkar vara ett "område" som överhuvud taget inte kan komma ifråga i diskussionen. Nej att ifrågasätta ägarstrukturen i samhället är tydligen en omöjlighet. Och ändå så, menar jag, har vi kommit fram till att just detta förhållande är själva grundorsaken till ekonomiska kriser.

 

Ekonomer vill inte diskutera orsakssammanhang i dom här termerna. Dom ser samhället som, så att säga, en "färdig konstruktion" där grundläggande förändringar i den strukturella "uppbyggnaden" inte kan göras. Har man dessutom fått "lära" sig att samhället skall se ut så här så blir det näst intill en omöjlighet att kunna komma fram till alternativa synsätt på hur samhällsbygget kan förändras.

 

Dessa "välutbildade" samhällsekonomer har således givits "tolkningsföreträde" till våra samhällens ekonomiska beslutsprocesser. Varför skulle dom komma fram till andra svar än det makten förväntar sig? Nej, det låter sig inte göras. Dom har ju utbildat sig till att det ekonomiska system som vi alla lever i är det "optimala" systemet. När därför kriser och problem uppstår i systemet så ser dom ekonomiska "experterna" lösningarna inom de rådande ekonomiska ramarna. Att överhuvud taget fundera över grundläggande systemfel kan aldrig komma på tal. I synnerhet så blir det fullkomligt omöjligt att ifrågasätta kapitalets ägandeförhållanden. Alltså, enligt mig, den avgörande orsaken till dagens ekonomiska kriser.

 

Utifrån dessa diametralt skilda uppfattningar så blir det därför begripligt varför ekonomer aldrig tar kapitalets orättvisa fördelning, i sin mun. Dom har ju utbildats till att "företräda" det samhälle som vi lever i. Inte att "kullkasta" det rådande systemet.

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 22 januari

Ett påstående

 

 

 

Ett påstående:

Uttrycksmedlen att beskriva våra samhällen, eller rättare sagt, behoven av att uttrycka sig om våra samhällen kommer att avta ju mer rättvisa våra samhällen blir.

 

Naturligtvis måste man då ställa frågan: kommer våra samhällen att gå mot större rättvisa? Ja det blir en annan frågeställning. Men just nu så var det påståendet som skulle granskas.

 

Jag tänker så här. Protester och missnöjesyttringar kommer självfallet att avta i takt med att våra samhällen görs mer humana. När så sker då minskar, så att säga, anledningarna att uttrycka sig kritiskt mot själva den strukturella ordningen.

Varför skall vi uttrycka oss mot någonting som vi lever i "harmoni" med? Vi blir ju "ett" med livet och samhället vi lever i. Funderingar varför livet ser ut just så här, blir därmed helt överflödiga. Att njuta av det dagliga livet och leva i nuet "kräver" inga förklaringar.

 

Så kallade filosofiska betraktelser över livet blir oväsentliga när allting är "frid och fröjd". Men det finns en "aspekt" som vi inte kan bortse ifrån. Nämligen vår historia. Denna "aspekt" går inte att trolla bort utan den kommer att följa oss som en skugga genom framtiden. Utifrån detta faktum så kommer vi då fortsättningsvis att kunna formulera filosofiska betraktelser.

 

I takt med att våra samhällen görs mer humana så kommer detta att leda till kulturella förändringar. Kulturen, som ju är en slags spegel av den rådande verkligheten, kommer då att genomgå förändringar från att vara samhällskritisk till att vara mer tillvänd och "vänlig". Samtidigt så kommer dom idag kommersialiserade "inslagen" i samhällslivet med sitt människoförakt att, sakta men säkert, tyna bort.

Vi själva förändras naturligtvis i lika hög grad. Från dagens egoglorifierande till morgondagens solidaritetstänkande människor.

 

Men observera än en gång: det var ett påstående som skulle granskas. Det ovan beskrivna påståendet kanske stannar vid en utopi. En utopi som kanske aldrig kommer att förverkligas.

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

tisdag 14 januari

Skattefrågan

 

 

I våra samhällen så har den här frågan blivit ett av de "hetaste" debattämnena i den politiska diskussionen. Den rör upp våldsamma känslor när frågan ställs på sin spets. För högre eller lägre skatt? Denna fråga delar, allt som oftast, samhället i två läger.

 

Skall det då vara så, till synes, komplicerat att kunna fastställa vad som gagnar samhället bäst?

Dom som förespråkar lägre skatt argumenterar denna åsikt med att den lägre skatten skapar bland annat mera arbetstillfällen och därmed så tillförs statskassan, i slutändan, mer skatt eftersom fler människor kommer i arbete.

Dom som, å andra sidan, föreslår högre skatter anser att detta är det mest säkra sättet att tillföra kassan mer pengar. Dom menar att det alltså är högst ovisst om skattesänkningar för med sig fler arbetstillfällen.

När man argumenterar utifrån dessa två "valmöjligheter" så "låser" man in sitt tänkande i dagens rådande strukturella ordning. Att tänka "utanför" detta rådande "ramverk" blir därför, för dom flesta, en omöjlighet. Men jag menar, som ni vet, att den rådande strukturella ordningen i grunden är helt felaktig.

 

För att förstå skattefrågan så måste vi också förstå kapitalägarfrågan i våra samhällen.

Om vi gör antagandet att skatt inte existerar i vårt samhälle så blir man ju nyfiken på hur det skulle se ut. Skulle det finnas någon välfärd? Vård, skola och omsorg? Infrastruktur? Många frågor skulle komma upp.

Här kan vi omgående konstatera att ägandet av pengar avgör vars och ens "välfärd". Finns ingen skatt så kan man köpa sig vård, skola och omsorg. Men hur går det då för dom som saknar pengar till denna "välfärd"? Ja dom får naturligtvis inte ta del av denna "välfärd". Dom blir "andra klassens" medborgare i samhället. Vi får ett samhälle där det privata ägandet av kapitalet blir den grundläggande frågan för hur livet i samhället skall kunna levas på ett drägligt sätt.

Snabbt så inser man att sådana här kapitalägarförhållanden skapar orättvisa samhällen. Dessa samhällen utvecklar, på grund av sin strukturella orättvisa, konflikter av alla slag. Konflikter som ibland leder till att kraven på "välfärd" resulterar i någon form av ekonomiskt "utjämningssystem" som vi kallar för skattesystem.

Samhället kräver in en summa pengar av dom som har pengar. Av dessa inkrävda pengar så är tanken att dessa skall gå till bland annat "välfärden". Som vi vet så går dessutom skattepengarna till allt mellan "himmel och jord".

 

Vad vi också vet det är att vi skattebetalare försöker, på alla sätt och vis, undkomma skatteindrivningen. Det finns en mängd olika knep för att försöka undkomma och minimera skatteinbetalningen. Och dessa möjligheter utnyttjas också, främst av dom som just äger mest kapital. Samhället går på så vis miste om betydande skattebelopp.

Vad beror den här "skatteflyktsmentaliteten" på? Jo det är här som samhällets kapitalägarförhållanden kommer in i bilden.

I och med att kapitalet är privatägt i våra samhällen så strävar naturligtvis varje kapitalägare efter att kunna få behålla så mycket som möjligt av detta kapital. Det ligger, så att säga, i sakens natur. Var och en av oss vill självfallet betala in så lite som det bara går. Och det är ju efter detta tänkande som var och en agerar.

 

"Systemfelet" i våra samhällen beror därför huvudsakligen på att kapitalägandet just är privatägt. Skall rättvisa kunna skapas så måste därför detta kapitalägande tillfalla samhället och inte endast enstaka individer i samhället. När detta "systemfel" rättas till så kommer "behovet" av att försöka minimera skatten att försvinna. Därför att det finns ingen skatt att betala in.

 

Låter detta som helt uppåt väggarna? Men tänk efter! Allt kapital som har arbetats in i samhället skall därför på ett rättvist sätt också tillfalla samhället. Enskilda personer ska, med andra ord, inte kunna sko sig på andras arbete. Företagande innebär då följaktligen att överskott i verksamheten går tillbaka in i samhället. Alltså diametralt motsatt hur det ser ut idag. Om detta har jag skrivit mycket om tidigare.

När således kapitalägarfrågan får sin logiska och rättvisa lösning så kommer därmed "jakten" efter detta kapital att försvinna eftersom samhället står som ägare. Vilket för med sig att "skatteindrivningssystemet" inte får någon funktion längre.

 

Ett samhälle som baseras på rättvisa skall självfallet också vara ägare av kapitaltillgångarna som skapas i samhället. Skatter blir därmed ett okänt begrepp. Marknadens överskott respektive underskott regleras av samhället och denna "process" blir naturligtvis mångdubbelt både enklare och säkrare än dagens "jagande" av skatteintäkter.

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 3 januari

Diskussionen 5

 

 

A:

I regel sägs ju nuförtiden att pengar främst skapas genom att banker ger ut lån. För att ge ut lån behöver de själva bara ha en liten del av vad det lånar ut, resten skapar de genom att trycka på lite    knappar i datorn. Ungefär så brukar det hela beskrivas.
    Men jag får inte riktigt ihop det med det som bankerna brukar prata om när de pratar bolån och marginaler. 
  De brukar säga att nivån på bolånen bestäms mycket av hur billigt/dyrt de själva kan låna upp pengarna. Men om de lånar upp pengarna de ska låna ut så skapas ju lånet inte genom att de trycker    in några siffror i datorn.
    Vem kan förklara hur de här två sakerna hänger ihop?

 

B:

Detta är inte enkelt och jag utger mig inte för att fullt ut förstå det, men ett litet försök att reda ut saker:

1.       In- och utlåning matchar varandra hos bankerna. Inte på sekundnivå, men varje dag ser man till att det råder jämvikt.

2.       En nyckelfråga är vad som räknas till penningmängden. Detta är en definitionsfråga där det inte finns någon absolut sanning. Grovt räknat ingår i penningmängden kontanter hos allmänheten och banktillgodohavanden som är lätt tillgängliga (t.ex. lönekonto). Däremot ingår inte sedlar hos bankerna och långfristiga tillgångar (t.ex. bundet sparande eller bankens tillgångar i form av bolån).

När man tar ett bolån sätts pengarna in på ett konto i banken, vilket gör att in- och utlåning matchar varandra. De pengar du lånar av banken lånar du alltså i din tur ut till banken. Det som gör att man kan säga att pengar ”skapas” är att tillgångarna på lönekontot ingår i penningmängden, medan bolånet inte gör det.

 







För den utlåning som banken gör måste den ha en viss mängd eget kapital (aktiekapital och tidigare vinster), men detta är mycket lågt. För bolån handlar det om promillen och för utlåning till stater är det noll.

 





Det finns förstås många bottnar i detta, och även om ”pengaskapandet” inte är magiskt i sig, finns det grundläggande problem i bank- och finanssystemen …

 

 

C: 

De lånar pengar och lånar ut dem och genom att göra det skapas pengar!

 

Alla banker lånar upp pengar, vanligtvis från försäkringsbolag eller andra stora finansiella institutioner. Banker lånar i från staten i ganska liten utsträckning.

 

Den här diskussionen om att banker skapar pengar kan ibland bli för enkel. Det är bara att kolla på en banks balansräkning för att se hur stora upplåningskostnader de har för att inse att de inte kan skapa pengar utan att det kostar dem något.

 

Banken eller en affär(!) kan när som helst skapa en kredit som kunden kan utnyttja med sitt kreditkort men banken/affären måste alltid ha täckning för krediten genom att låna upp de pengar som behövs när väl krediten utnyttjas.

 



En annan sak som är viktig att tänka på när man diskuterar hur pengar blir till är att när pengar skapas betyder det inte att värde skapas. När reellt värde förstörs minskar värdet hos pengarna och vice versa.

 





Investerar vi pengarna bra ökar värdet på pengarna och konsumerar vi dem på sådant som förstör minskar vi värde.

 



Jag tror att om vi  väntar lite med att diskutera huruvida banker skapar pengar eller inte och istället börjar diskutera hur banker använder pengar, hur de investeras, och vad som egentligen är en investering kommer vi närmare vad som är problemet med ekonomin idag.
När fler får en förståelse för hur finanssystemet fungerar i helhet blir det lättare att förändra. Vi löser inget med att tex. införa en lag som ifråntar bankerna/affärer/företag rätten att skapa pengar/krediter och ge den rätten till staten. Det här är ett globalt problem som måste lösas med ökad förståelse och förändrad investeringskultur!

 

 

D: 

Det stämmer att varje gång en bank beviljar en kredit (jag tycker ordet "lån" är missvisande), så ökas bankens balansräkning; mao nya "pengar" i form av bankkredit, skapas. På ena sidan i balansräkningen ökas kontoinnehavet hos kredittagaren (en skuld för banken). Tillgångssidan i BR ökar på samma sätt; krediten är ur bankens synvinkel en tillgång som genererar en ränte-intäkt på längre sikt. 

 

Kredittagaren behöver pengarna av en anledning och spenderar dem som regel ganska omgående efter att krediten beviljats. Mao. pengar förs över till en betalningsmottagare som typiskt har ett konto i en annan bank (Bank "B"). I det ögonblicket försämras den första bankens likviditet omedelbart: banken (Bank "A") förlorar "reserver" som förs över till en annan bank (som typiskt har betalningsmottagaren som kund), den banken ökar sin likviditet, samtidigt som dess skuld till betalningsmottagaren ökar. Bank "B"'s balansräkning ökar.

 

Nu när bank A förlorat reserver och skulder så har dess balansräkning krympt en aning. Bankens likvida medel; deras "reserver" (mynt och sedlar i valvet och kontoinnehav i centralbanken) är s.a.s  hårdvaluta för banken (det är därför de inte vill att vi skall använda kontanter) och deras likviditet har försvagats en aning. Därmed uppstår ett behov att låna upp pengarna igen så att de erhåller ny skuld (tex. i form av inlåning på vanliga konton) och ny likviditet (i form av nya innehav av reserver i centralbanken). Denna upplåning sker på en marknad, och det är ganska många ägare av "pengar" som inte är intresserade av den nollränta som ett vanligt bankkonto ger. Därför uppstår en "tävling" eler budgivning mellan banker att låna upp så billigt och bra som möjligt. Det är på denna marknad det uppstår olika alternativ för ägare av "pengar" att låna ut dem till banker till olika villkor. Det kan tex. handla om att du som ägare av pengarna förbinder dig att inte röra dem undder en viss tid. Då kan du få bättre ränta, eftersom du då inte kan ta ut dem hur som helst. Vanliga bankkonton är mest riskfyllda för banken, eftersom ägarna av dessa pengar kan begära ut dem när som helst. Olika typer av penningmarknads- och bostads-obligationer är säkra eftersom de har förutbestämda löptider och belopp. Sådana obligationer är sätt för banker att "paketera" inlåning, så att kostnaden för den inlåningen blir förutsägbar. Jag vet inte hur det fungerar i detalj, men sådana bostadsobligationer kan vara knutna till specifierade tillgångar typiskt bostadslån. Så äger du en bostadsobligation så äger du någon annans skuld, med banken som mellanhand. Banker lånar även av varandra och av centralbanken. Centralbanken är "lender of last resort" och den ränta som centralbanken bestämmer, sätter s.a.s. ribban för var övriga marknadsräntor hamnar. Centralbanken sätter sin ränta godtyckligt, utefter vad den anser att den skall vara med hänsyn till prisstabilitet och maximering av tillväxt och sysselsättning. Man försöker "elda" på ekonomin så mycket man kan,med billig kredit, dock utan att priserna skenar pga för snabbt växande penningmängd. 

 

Ett dilemma för bankerna är att deras intäkter till viss del är bundna lån, vars ränta inte kan ändras i framtiden, även om förutsättningarna i ekonomin i övrigt ändras. Detta innebär mao. en risk för banken. Banker behöver därför balansera sin inlåning mot sin utlåning, med olika löptider och olika räntor så att de balanserar sin  risk/reward på kort och lång sikt.

 

Om bankerna är "starka" så är väl det dels ett tecken på att de har bra kapitaltäckning, dvs har mycket eget kapital i förh. till riskvägda tillgångar.(Enligt regelverket Basel III) De "vågar" betala låga inlåningsräntor för att de vet att de kan det, utan att de tappar kunder. .Men det är också vara ett tecken på dålig konkurrens; de kommer undan med att betala låga räntor utan att vi kunder bryr oss. Vi har ett fåtal stora banker, och vi bankkunder är nog alldeles för snälla mot dem. Det har uppstått en slags "nära monopol"-situation där konkurrensen fungerar dåligt. Alltså kan de fortsätta låna in billigt.

 

Man brukar säga att typiskt ca 95% av penningmängden är bankers skuld till allmänhet, företag etc. 5% är mynt sedlar och elektroniska centralbankspengar.

 

Jag vet inte om detta besvarar din fråga, men hoppas att det skingrar dimman lite.
 
 
E: 
 Nej, det stämmer inte att det skapas nya pengar varje gång banken beviljar en ny kredit. Det gäller bara om banken har ett underskott av inlåning och upplåning, vilket de sällan har.
 
T ex amorteras det hela tiden på bostadslån, som banken faktiskt lånar upp via obligationsmarknaden. Det innebär att bankerna hela tiden kan låna ut lika mycket nytt som amorteras utan att nya pengar skapas, eftersom bostadsobligationerna har en löptid som går ut klumpvis.
 
F:
 Här är mitt försök till enkel förklaring av hur bankers penningskapande genom att bevilja krediter hänger ihop med deras upplåning för att hantera sin likviditetsrisk. 
 
1. Varje gång en bank beviljar en kredit växer bankens balansräkning. Krediten bokas som behållning på kredittagarens konto och utgör bankens skuld till denne. Samtidigt bokar banken upp en tillgång i form av en lika stor kreditfordran på kredittagaren. Krediten utgör nyskapade pengar.
 
2. Kredittagaren X behöver den kredit han har fått av Bank A för att göra en betalning till Y som har ett konto i Bank B. Vi antar att han genomför sin betalning redan samma dag som krediten har beviljats. Därvid förs pengar över från kredittagarens konto i Bank A till Y:s konto i Bank B. Vid denna överföring minskar likviditeten i Bank A och ökar lika mycket i Bank B. Det innebär att Bank A:s balansräkning krymper medan Bank B:s balansräkning växer. 
 
3. Alla kredittagare amorterar sina krediter enligt överenskommelse. Alltså kan Bank A under dagens lopp både ha beviljat krediter, gjort betalningar till andra banker och tagit emot betalningar från andra banker varav en del avser amortering på krediter medan en annan del avser inbetalningar till bankens kontohavare. 
 
4. En gång per dygn stämmer alla banker i landet av sina betalningar sins emellan (en clearing). Några har fått en ökad likviditet medan andras likviditet har minskat. Det betyder att några banker behöver stärka sin likviditet medan andra tycker att de har en onödigt stor likviditet och vill minska den. Några lånar och andra lånar ut. 
 
5. Banksystemet som helhet kan ha vuxit under dagen dvs det kan ha skapats mer pengar i systemet genom att bankerna har beviljat mer krediter än vad som har förstörts genom amorteringar på krediter. 
 
Svaret på frågan är alltså att bankers skapande av pengar genom att bevilja krediter är en sak och deras finansiering av sin likviditet är en annan. 
 
D:
Jag håller inte med om E:s beskrivning. Varje ny kredit innebär att balansomslutning ökar. Inga andra förändringar sker i balansräkningen. Inga andra konton ändras, när en bank beviljar en ny kredit, inte heller bankens reserver. 
 
Viktigt också att påpeka det som F nämner, att pengar kvittas mot skulder och försvinner, när skulder betalas tillbaka.
 
G:







 Jag har förstått frågan precis som F och D beskriver och har aldrig riktigt förstått din beskrivning, E. Balansomslutningen ökar rimligen varje gång ett lån skapas och skulder försvinner vid amorteringar. Utöver detta måste bankerna ordna med likviditeten, vilket är en annan fråga som jag ser det.
Men det stora problemet är väl oavsett att räntan gör att samhället som helhet hela tiden ligger efter och det finns aldrig, vid något givet tillfälle, möjlighet att betala av alla skulder. Enda sättet är att växa i all evighet i jakt på en omöjlig återbetalning till bankerna.
Och en kanske lika stor konsekvens är att de som har rätten att skapa pengarna, mot ränta, också får en mycket stor makt i samhället. Där t ex denna studie visar att det även blir så i praktiken, där 147 bolag (nästan uteslutande banker och finansbolag) kontrollerar en mycket stor del av samhället/industrin.
Och frågan är hur stort intresse dessa supermäktiga finansbolag har av en övergång till ett hållbart samhälle? Min erfarenhet är att det är väldigt svårt att få finansiering för nya, hållbara lösningar i start-ups, men enkelt i stora stabila bolag i traditionell masstillverkande industri (med säkrare återbetalning).
 
H:
Diskussionen kring finanssektorns roll i våra samhällen understryker ju verkligen ägarproblematiken av kapitalet.
 En föredragshållare avslutar med orden: "Hur ska vi finansiera det här? 80% av omställningen till en förnyelsebar värld skall komma från den privata sektorn, 80% av pengarna."
  G ställer den följdriktiga frågan: "Och frågan är hur stort intresse dessa supermäktiga finansbolag har av en övergång till ett hållbart samhälle?"  
 En fråga till! Den är "obekväm" men nödvändig och jag har ställt den förut: Vem/vilka skall äga kapitalet i våra samhällen?
 
F:
  1. "Hur ska vi finansiera det här? 80% av omställningen till en förnyelsebar värld skall komma från den privata sektorn, 80% av pengarna."
  2.  "Och frågan är hur stort intresse dessa supermäktiga finansbolag har av en övergång till ett hållbart samhälle?"
  3. En fråga till! Den är "obekväm" men nödvändig och jag har ställt den förut: Vem/vilka skall äga kapitalet i våra samhällen?

 

Låt mig ge mitt försök till svar.
 
 



 Dom kopplingar som tidigare fanns mellan oss själva i den lokala ekonomin, har ersatts med kopplingar till främlingar spridda över hela världen. Tidigare var dessa kopplingar korta och överskådliga och band oss samman med vänner och bekanta i vår egen lokala ekonomi. Idag, när de går via globala enheter, har vi förlorat det mesta av dessa lokala band till vänner och bekanta och vår överblick. Vi ser inte längre resultatet av vår insats i produktionen och inte heller konsekvenserna av hur vi konsumerar. Vi kan inte bedöma om de priser, räntor och skatter vi betalar är rättvisa. Vi kan se hur makten och kapitalet koncentreras på allt färre händer. Så länge vi passivt accepterar vårt öde ligger det i dessa händer - men vi kan inte se ägarna till dem. 

 

 

Det duger inte längre. Allt mer intensiva försök att ställa dem till ansvar tycks endast leda till "fredsbevarande operationer" i områden där oljan pumpas upp och transporteras, massövervakning, geoengineering och bioengineering. De är farliga. En bättre väg än att söka förhandling med dessa osynliga makthavare tycks vara att ta saken i egna händer och ställa om det vi faktiskt råder över. 

 

 

 

Exemplen på vad man i så fall kan göra börjar nu bli så många att det faktiskt känns lite lättare att förklara vad det är för värderingar och bilder av framtiden som motiverar oss att formulera våra mål och vilka strategier som vi väljer för att nå dem. 
 
För oss som vill minska vårt beroende av olja och krediter handlar det om att kombinera idéerna bakom lokalkapital, sambruk, holistic management och annat på ett sätt som passar den egna gruppen och den egna platsen. Det som krävs är ett enormt experimenterande och att vi ser till att alla kan vara med.
 
I:
För att inte bara hamna i diskussioner om hur detaljerna ser ut så kan det vara bra att ställa sig ett par övergripande frågor:
Om vi vill ha en penningekonomi som är i 100% balans med naturens resurser (real ekonomi), är det då ok att kreditgivare inte har 100% kapitaltäckningskrav?
Oavsett hur vi definierar penningmängden, vill vi ha ett system där det lite förenklat förväntas att 100% skuld/kredit ska generera mer än 100% till kreditgivarna?
Det är ju det som skapar incitamentet för ränteekonomins ständiga expansion.
 
C:


När du säger att en bank ska ha 100% kapitaltäckningskrav antar jag att du inte menar att banken bara ska låna ut eget kapital.

 

 Som jag skrev tidigare är inte penningmängden problemet. Det är hur pengar investeras som är problemet. Värdet förändras heller inte tillsammans med penningmängden. Det finns såklart en problematik hur man tar betalt för krediter men den löser vi inte genom att förbjuda företag att sälja krediter. Det förändrar vi genom ökad kunskap om vad det innebär att skuldsätta sig och hur olika finansiella aktörer tar betalt för sina "tjänster".
Jag tror staten ska ägna sig åt att stifta lagar för att förhindra överutnyttjande av resurser. De kan även införa andra ekonomiska styrmedel som miljöskatter för att förändra överutnyttjandet. Vi får heller inte glömma att detta är ett globalt problem, att lobba för att förändra hela det ekonomiska systemet i Sverige är i princip omöjligt om vi inte kan göra det globalt. Staten har tidigare kontrollerat valutan men lyckades inte så bra och släppte den fri efter 90-talskrisen.
Jag tror vår uppgift är att förändra kultur och sprida kunskap. Genom att förändra investeringskulturen har vi mycket att vinna.
Jag tror också på att uppmuntra och utveckla kooperativa banker, lokalt förankrade banker som har den lokala utvecklingen för ögonen och inte vinst.





 

 

 

Kan vi förmå människor att förstå vikten av att spara sina pengar i banker som har miljömässig och social hållbar utveckling som mål har vi kommit långt på vägen.

 

J:

Visst spelar folks värderingar och kultur en stor roll. Värderingar och kultur påverkar och påverkas av andra system, ekologiska och ekonomiska. Man kan tvista i oändlighet om vad som är viktigast.
Men för mig är det rätt uppenbart att vi INTE kommer kunna förändra samhället genom att BARA skjuta in oss på folks värderingar. Jag tycker att utvecklingen av sparbanker och kooperativ i Sverige belyser det rätt väl. Så gott som alla har tvingats att anpassa sig till "marknaden" för att vara "konkurrenskraftiga", och anpassat sina värderingar därefter, snarare än tvärtom. Det gäller konsument, bostad, olje (minns ni OK?) och producentkooperationen. Det samma händer med dagens ideer som CSR, sociala företag och "goda investeringar".
Därför är det otroligt viktigt att vi OCKSÅ pekar på vilka grundläggande ekonomiska mekanismer som styr vårt samhälle mot den ständiga tillväxten. Om vi inte gör det så kommer vi aldrig någon vart. Frågan för mig är mest vilka krav som är strategiskt viktiga att driva som första steg för att i grunden FÖRÄNDRA det systemet.

 

C: 

 Systemet är i det här fallet skapat av kulturen till skillnad från eko-systemet som är skapat av gud vet vem....
Små förändringar i systemet kan leda till väldigt stora förändringar på sikt.
Ett exempel är att man ändrar redovisningspraxis för hur man bokför med nuvärdesmetoden, det får makrokonsekvenser.
Eller, en förändring i hur man prissätter krediter så att risken flyttas mer till bankerna än till småsparare/låntagare får också makrokonsekvenser.
Eller, en förändring i hur praxis för hur BNP räknas ut kommer också få stora makrokonsekvenser.
Eller hur man räknar ut inflationen:  Om den hade räknats ut på ett annat sätt skulle det få andra konsekvenser för hur USAs bostadsbubbla skulle se ut.
OSV...
De mekanismer vi som människor är styrda av är kulturen - det ekonomiska systemet är en artefakt av våra värderingar. Kan vi förstå systemet kan vi också ändra det lite i taget..

 

K:

Jag delar J:s uppfattning att vi behöver diskutera systemförändringar för att kunna hantera våra sociala, ekonomiska och ekologiska system. C skriver att ”Systemet (det ekonomiska systemet) är i det här fallet skapat av kulturen till skillnad från eko-systemet som är skapat av gud vet vem”…

Det här är intressant. Naturen är ett ekologiskt system och människan är ett ekologiskt system. Jag anser, ur ett systemteoretiskt perspektiv, att vi ska betrakta samhället som ett undersystem till naturen och därför är även samhället och det ekonomiska systemet ekologiska system. På grund av att vi inte har betraktat dem som ekologiska system, har vi kunnat tro att vår tillväxt inte haft några gränser.



 







 Min uppfattning är att vi behöver utveckla ett annat ekonomiskt system som underordnas samhället och naturen. Något man kan kalla en kretsloppsekonomi. I dag har den finansiella ekonomin överordnats den reala ekonomin som överordnats samhället som i sin tur överordnats naturen med sina ekologiska system. Vi behöver vända upp och ner på denna hierarki.

 

H: 

 Ja självklart är det systemförändringar som måste diskuteras.  

 När man säger att "systemet är skapat av kulturen" så tolkar jag det som att man kan säga: systemet är skapat av samhället. Vad är det då för system vi lever i? Att definiera detta system och hur det fungerar blir, enligt min mening, det grundläggande. Delar vi denna syn? 

 C skriver: "De mekanismer vi som människor är styrda av är kulturen - det ekonomiska systemet är en artefakt av våra värderingar. Kan vi förstå systemet kan vi också ändra det lite i taget..." 

 Eftersom det ekonomiska systemet vi alla lever i fungerar strukturellt orättvist så skulle denna orättvisa vara kulturellt betingad, om jag förstår dig rätt? Om vi nu kan förstå denna orättvisa "kan vi också ändra den lite i taget...". Tolkar jag dig rätt här?

 Bortser vi ifrån vilka "mekanismer" som styr oss människor - samhällen - så delar vi uppfattningen att det här "systemet" måste förändras, eller?

 

F: 

J säger att ”det [är] otroligt viktigt att vi OCKSÅ pekar på vilka grundläggande ekonomiska mekanismer som styr vårt samhälle mot den ständiga tillväxten. Om vi inte gör det så kommer vi aldrig någon vart”. 

 

 

Därefter säger du att "Frågan för mig är mest vilka krav som är strategiskt viktiga att driva som första steg för att i grunden FÖRÄNDRA det systemet" men jag antar att du egentligen menar att du lägger fast denna strategi först efter 

 

 

 

  1. att du har konstaterat att "ständig ekonomisk tillväxt" är omöjlig som ett övergripande politiskt mål på en begränsad planet, 
  2. att du är klar med din analys av vad som "styr vårt samhälle mot den ständiga tillväxten", 
  3. att den visar att detta är den mäktigaste samhällsklassens önskan om att vidmakthålla ett kreditbaserat banksystem som också skapar våra pengar samt
  4. att centralbankerna formas som organ för att stödja ett sådant bank- och penningsystem. 

 

Detta kan man sammanfatta med att det är det kreditbaserade bank- och penningsystemet som är den mest grundläggande ekonomiska mekanismen som styr vårt samhälle mot ständig ekonomisk tillväxt. 

 

 

 

Mitt antagande är naturligtvis en fråga till dig men om jag har rätt i mitt antagande så har du samma hypotes som jag och i så fall kan vi gå vidare till nästa punkt som är att pröva vad som kan göras för att förändra systemet. Om jag inte har rätt så är vi kvar i en diskussion om vilket system som är det mest övergripande och därmed mest styrande för vårt samhälle. 

 

 

 

Min hypotes om den grundläggande styrningen är naturligtvis inte på långa vägar den enda tänkbara men den är inte heller särskilt ovanlig bland personer som söker orsaken till vårt samhälles märkliga ansträngning att åstadkomma en ständigt procentuell ekonomisk tillväxt trots att alla naturvetare vet att det är fysiskt omöjligt. 

 

 

 

Lika intressant är det att förstå varför vuxna personer som är engagerade som politiker, på fullt allvar, framhåller ekonomisk tillväxt som det överordnade målet för vår ekonomiska politik. Deras argument är att tillväxten kommer att ge alla en ökad välfärd men de har svårt att vidhålla detta efter den energikris och kreditkris som blev akut 2007 och som blommade ut 2008. 

 

 

 

Vårt personliga problem är att vi, i allmänna val, har röstat på partier som har nominerat dessa vuxna individer och att det är dessa personer som möter storföretagens lobbyföretag i den lagstiftande process som formar vårt samhälle utifrån den tekniska utveckling som dessa företag driver. 

 

 

 

Kanske innebär denna hypotes att vi bör ta ställning till hur vi bör hantera dessa slag av hypoteser i förhållande till sin målsättning att få till stånd en diskussion om tillväxten som en styrande ideologi i vårt samhälle. 
 
L:


 Är inte F:s argumentation lite onödigt ensidig vilket betyder att hela diskussionen kan fastna i ett spår, det om ränte/banksystemet? Andra skulle ju kunna se det som ett praktiskt system för att lösa ett behov, nämligen kapitalförsörjningen. Tillväxten har ju även andra grunder. En självklar är människors önskan att få det "bättre". Man kan visserligen argumentera emot att "mer inte är bättre" idag (det brukar jag göra) men man måste ju få alla att inse det också och det kan var svårt i en      reklamfylld värld som främjar vissa värderingar. Tillväxten kan också förklaras, på en politik nivå, med att den möjliggör en bättre välfärd (som vi alla vill ha, bättre vård och skolor och så). Det är visserligen inte sant – jag har många gånger beskrivit det som tjänstedilemmat – men i den politiska debatten är det fortfarande ett gångbart argument. Tjänstedilemmat innebär ju att en bättre vård-skola-omsorg i första hand kräver en ökande andel av samhällsresurserna – läs högre skatter  – vilket är  politiskt impopulärt.


 Vi måste få människor att förstå att de inte gagnas av tillväxt (och fundera på styrmedel mot detta). Vi måste också kunna argumentera för högre skatter eftersom det rycker undan grunden för tillväxt-för-välfärdens-skull . Och när vi diskuterar bank/räntesystemet så borde vi vara mycket tydliga i frågor som vilka (klasser) som tjänar på att bankernas/finansinstitutens funktion och roll blivit perverterad (som den är idag). Och varför inte det politiska systemet förmår behärska det ekonomiska och      återföra bankerna till en nyttig roll i samhällsmaskineriet.

 

F:

Jag ser, som många av oss gör, det mänskliga samhället som en del av ekosystemen som i sin tur delar av hela Jordsystemet. Det är en holarki med system som både är helhet och del i andra helheter. 
 
Vårt samhälle är också en holarki och, eftersom överordnade system är styrande för sina delsystem, är jag intresserad av vilket av alla samhällets system som är det överordnade. 
 
Att pröva och förkasta hypoteser, en i taget, är inte ensidigt men mycket praktiskt. 
 
Det är inte lika praktiskt att, i reduktionistisk anda, studera ett antal delsystem och aldrig försöka få ett grepp om helheten.  
 
Strängarna har sin funktion och musikanten en annan. Vi vill förstå hur de fungerar tillsammans och då behöver vi naturligtvis veta något om strängarna och hur musikanten använder sig av dem men vi behöver också en hypotes om vad som driver musikanten att spela. 
 
J:
Enligt min åsikt så är det inte penningskapandet som är det överordnade systemet. Det överordnade systemet är en kapitalistisk marknadsekonomi.
Kapitalistiskt i meningen att det är byggt på ackumulation av kapital (vinst, ränta, avkastning på aktier) Marknadsekonomi i meningen att mycket stora delar av vår tillvaro och utbyte sker på en marknad som präglas av konkurrens. Dessa två faktorer i kombination styr agerandet av de ekonomiska aktörerna. För den som drivit ett företag i konkurrentsutsatta branscher som jordbruk eller livverkningsindustrin är det ganska uppenbart att det är de som styr mot ständig tillväxt.




 

 Det är det systemet som har "skapat vårt välstånd" också, men det har gjort det till ett pris som jag trodde vi var överens om var för högt. Och skall vi ändra det måste systemet ändras. Det är ju det systemet som gör att det inte går att stå stilla. Kravet på real kapitalavkastning kan bara upprätthållas genom ständig ökning av produktionen. Konkurrenskraften upprätthålls genom minskade kostnader, vilket oftast betyder ersättning av arbetskraft med andra resurser, genom ständiga nyinvesteringar och genom ökade volymer.
Att detta också handlar om makt är klart. Men makten idag är klyftigt nog i första hand byggt på ett system som är helt "rättvist", dvs marknaden. Vi är ju alla lika på den globala marknaden, och om vi är fattiga eller rika beror bara på om vi gör bra val eller inte (jag håller inte med om det, men det är ju det som är det inbyggda argumentet som gör att vi accepterar systemet).
Visst finns det en hel del andra drivkrafter. Offentliga och privata investeringar, spelar också en roll.
Penningsystemets utformning spelar säkert in viss roll också, men efter vad jag förstår har samma tillväxtkapitalism fungerat med olika väldigt olika penningsystem under det senaste århundradet, och det förändrade inte så hemskt mycket.
Aktiebolagens konstruktion där man privatiserar alla vinster och låter andra ta förlusterna är ju också en institution som man kan kritisera eftersom den uppmuntrar risktagande och befriar företagandet för till och med det direkta ekonomiska ansvaret för verksamheten. Och ännu mer det långsiktiga sociala och ekologiska ansvaret. Det är ju vi alla som får rensa upp alla förgiftade fabriksområden som nerlagda fabriker lämnar efter sig.
Spekulationskapitalismen kan förefalla driva tillväxt, men det gör den inte i någon nämnvärd grad. Det faktum att spekulanter som inte har någon majs köper och säljer den globala majsskörden tio gånger om påverkar inte tillväxten nämnvärt - det är bara arvodet till börsmäklarna som är en del av den "ekonomiska tillväxte", BNP. Att det destabiliserar livsmedelspriserna är en annan fråga.
Och självklart spelar våra individuella val en viss roll. Men inte så stor roll som många tror.

 

M:

Jag har fastnat för två starkt kontrasterande citat ur den senaste debatten, samt ett tredje som är nära min egen uppfattning:
 F:s : "...det är det kreditbaserade bank- och penningsystemet som är den mest grundläggande ekonomiska mekanismen som styr vårt samhälle mot ständig ekonomisk tillväxt."
 L:s: "Tillväxten har ju även andra grunder. En självklar är människors önskan att få det 'bättre'".
 J:s: "...otroligt viktigt att vi OCKSÅ pekar på vilka grundläggande ekonomiska mekanismer som styr vårt samhälle mot den ständiga tillväxten."
    Här finns en intressant hierarkisk ordning: "grunder", "grundläggande" och "mest grundläggande", som kan vara förvirrande. Att "det kreditbaserade bank- och penningsystemet", så som det nu fungerar, verkligen bidrar till ekonomisk tillväxt är väl troligt. Men kan det verkligen vara den mest grundläggande mekanismen?
"Människors önskan att få det 'bättre'" skulle kunna ses som mer gundläggande i betydelsen mer ursprunglig, men ändå bara vara en av flera grundläggande psykologiska faktorer. En annan    liknande grund är förstås det sociala behovet av inflytande över andra människor.
    Man kan väl anta att det till stor del är dessa behov som är grundläggande för aktiebolagsformens popularitet, alltså de möjligheter att få marknadsvärdet på ens reella tillgångar att växa som aktiebolagslagen tillåter. Kanske skulle man kunna säga att det är aktiebolagsformens, av dessa skäl, allt större dominans som är den grundläggande mekanismen bakom det ständiga kravet på ökad tillväxt.

 

H:

Vi säger till vardags: "Det är pengarna som styr världen!"  I detta vardagscitat så verkar vi alla vara överens. Inte bara vi här, som debatterar, utan så gott som alla människor i våra samhällen. Och detta är ju en riktig slutsats. Pengarna styr våra liv och därmed våra samhällen.  

 Men nu är det ju så att pengarna i våra samhällen fördelas inte lika mellan människorna. Vissa har massvis, andra har så dom "klarar" sig medan ytterligare andra inte har någonting alls. Vilket vi anser vara orättvist. Strukturellt orättvist! Eller?  

 Varför "fungerar" då våra samhällen på det här viset? Jo naturligtvis därför att dom människor som på olika sätt har "lagt beslag" på merparten av pengarna (kapitalet) därmed också utformar "reglerna" för hur våra samhällen skall "utvecklas".

 I denna ekonomiska marknad som "driver" våra samhällen så prioriteras förräntningen av det egna investerade kapitalet. Var söker sig då detta privatägda kapital för att kunna hitta maximal förräntning? Det söker sig naturligtvis dit tillväxtmarknader finns. Kapitalet söker "den ständiga tillväxten". Detta ständiga jagande efter tillväxt "bryr" sig helt enkelt inte om dom ekologiska ramar som vi har att förhålla oss till.

  Hur löser man då denna "omöjliga ekvation"? Här har vi lite olika åsikter. Själv har jag den åsikten att det "grundläggande" i den här problematiken handlar om ägandefrågan av kapitalet.

 Jag menar så här: Det är först när samhället - alltså alla vi människor - äger och tar det gemensamma ansvaret över kapitalet som vi får möjligheten att förändra den katastrofala utveckling, på alla plan, som vi nu är mitt uppe i.

 

N:

Jag håller helt med H här.

 
Pengar är en mellanmänsklig relation – något vi människor har uppfunnit för att fördela våra resurser. Pengarna har ingen egen vilja, och penningsystemet kan aldrig i sig självt driva vare sig en hållbar eller en ohållbar utveckling. Däremot kan det påverka de mellanmänskliga relationerna.
 
Jag håller med om att penningsystemet idag bidrar till att göra vissa människor rika på andra människors bekostnad – vilket är en generell egenskap hos kapitalismen och något som pågår även utan penningsystemet. Men drivkraften att jaga ekonomisk tillväxt kommer främst av att våra gemensamma resurser är ojämnt fördelade. Vissa investerar och lånar ut, och andra lånar och kämpar för att betala tillbaka.
 
Till denna kapitalismens drivkraft kommer givetvis de drivkrafter L lyfter att vi människor generellt strävar efter att få det bättre på olika sätt – men detta är ju som L också lyfter rent felaktiga föreställningar eftersom vi i grund och botten inte alls får det bättre av ekonomisk tillväxt i allmänhet. De kapitalistiska drivkrafterna är däremot svåra att ”argumentera” bort – de måste nog snarare reformeras bort på demokratisk och politisk väg.
 
M:
 

"... drivkraften att jaga ekonomisk tillväxt kommer främst av att våra gemensamma resurser är ojämnt fördelade ...Till denna kapitalismens drivkraft kommer givetvis de drivkrafter L lyfter att vi människor generellt strävar efter att få det bättre på olika sätt – men detta är ju som L också lyfter rent felaktiga föreställningar eftersom vi i grund och botten inte alls får det bättre av ekonomisk tillväxt i allmänhet."

Jag håller med N om detta, men man bör kanske observera att människors individuella drivkrafter och föreställningar verkar på en nivå där de egentligen inte är "felaktiga", men de kan bidra till ojämnt fördelade resurser (alltså faktorer på en högre nivå) och samtidigt förstärkas, helt rationellt, av just detta, så att en för alla ogynnsam spiral mot större ojämlikhet uppstår.

Det är kanske framför allt denna växelverkan mellan individ- och samhällsnivå som bidrar till och förstärks av det för kapitalismen kännetecknande, helt rationella kravet, på konkurrensförmåga och vinstutdelning, och som nu hotar att få katastrofala följder genom ökad finansiell, social och ekologisk instabilitet.

 

I:

Lite förenklat kan man säga att diskussionen har utmynnat i frågan om verkligheten är inne i huvudet på folk eller i den materiella världen utanför.

Eftersom det finns så många sanningar kan man se det som ett bevis på att vi skapar vår verklighet i vårt inre tankerum.

 

Ränteekonomin (och ekonomiska teorier) skapades för länge sedan av människor som hade förutsättningarna att berika sig på andras bekostnad. De fattigas rättigheter var inte något som räknades in i de ekonomiska modellerna.

Kontentan blir att vi behöver arbeta för att förändra människors föreställningar om ekonomin genom att beskriva vad som är dysfunktionellt i det ekonomiska systemet samt tala om hur man kan få det funktionellt.

Pengar är ju tänkt att vara ett betalningsmedel. Om 100% av naturresursernas värde motsvaras av 200% värde i form av pengar blir resultatet att penningekonomin ger förutsättning för att överutnyttja naturresurserna, så kallad överkonsumtion. Det är det som ränteekonomin leder till genom att penningmängden ökas genom skuld.

I alla ekonomiska redovisningssystem balanseras tillgångar med skulder och eget kapital. Ett problem i ränteekonomin är att pengar inte är en tillgång när de skapas genom skuld. När helheten förbigås blir ekonomiska redovisningar missvisande. Pengar kan bli en tillgång endast i en räntefri ekonomi.

Ränteekonomin är för kapitalisten vad hammaren är för snickaren. Vill man att snickaren ska sluta snickra är det enklast att ta ifrån hen hammaren i stället för att försöka övertyga denne om behovet att inte snickra. Vill man att kapitalisten ska sluta förränta sina pengar på andras bekostnad är det enklast att ta bort ränteekonomin i stället för att försöka övertyga hen om att fördelningen av pengar är orättvis.

Det är här som olika människors föreställningar om världen bryts mot varandra. De som tjänar på ränteekonomin kommer att ha svårare att bryta med sina föreställningar än de som lider av den. Vem är då lättast att komma till tals med om vi vill ha konkret förändring i stället för att bara teoretisera bland redan frälsta?

 

Grunden i mitt tidigare resonemang om 100% kapitaltäckningskrav ligger i att penningmängden för att inte riskera överkonsumtion måste överensstämma med naturresursernas mängd till som mest 100%, helst något mindre.

För att få en hållbar valuta som enbart fungerar som betalningsmedel och inte som produktionsfaktor måste man ta bort rätten att tjäna pengar på pengar. Banker skulle då till exempel bara få ta ut en skälig administrationsavgift för arbetet och inte ränta för att tjäna pengar.

 

Visst är det en kultur vi har att ta oss an. Den är ett resultat av både inre föreställningar och yttre strukturer.

 

 





F:

Min hypotes består egentligen av två delar. 
 
Den första är att vårt mänskliga samhälle inklusive vår ekonomi, är holarkisk till sin natur och att systemet för att tjäna pengar på att skapa pengar är överordnat de andra mänskliga ekonomiska systemen. (Vår kropp är överordnad kroppens olika delsystem som hjärnsystem, nervsystem, blodsystem etc. men kroppen är helt beroende av dem. De är inte hierarkiskt organiserade utan har en hög grad av "lokalt självstyre".)
 
Om vi ser systemen för produktion, handel och finansiering som tre skilda system i vår ekonomi så menar jag att de kapitalägare som ”äger” det finansiella systemet är i en bättre position att tjäna pengar på pengar än de som är ägare av realt kapital i produktions- och handelssystemen. 
Hypotesens andra del är att tillväxtkravet finns inbyggt i vårt samhälle i och med att vi har gått över till ett kreditbaserat penningsystem. Det är naturligtvis inte så lätt att inse varför det är på det viset.  ”Vi skuldsätter oss allt mer för att finansiera framtida ekonomisk tillväxt och vi behöver allt mer framtida ekonomisk tillväxt för att kunna återbetala skulden.” Nyckeln till att förstå denna beskrivning är insikten att pengar skapas som bankkrediter som ska återbetalas med ränta. Eftersom penningmängden växer med ränta på ränta måste även vår reala ekonomi växa i motsvarande grad för att det inte ska bli inflation eller deflation. 
De som, liksom jag, stöder denna hypotes anser att pengar inte ska skapas som bankkrediter utan som räntefria pengar. Riksbankens räntefria pengar har en stor begränsning i och med att de endast finns i form av mynt och sedlar. Det finns dock inte som hindrar att Riksbanken låter oss medborgare öppna konton som vi kan använda för att göra betalningar via Internet eller att använda ett bankkort för att ta ut Riksbankens bokföringspengar i form av mynt och sedlar. 
 
Att pengar är en relation, att de inte har en egen vilja och att de inte likt människor kan utveckla något, har inte med hypotesen att göra. Inte heller att relationer kan ändras. Det är väl något som alla inser. 
 
Att krediter gör det lättare för de rika att berika sig på de mindre bemedlades bekostnad är ett urgammalt fenomen som man kan läsa om på många ställen i Gamla Testamentet.. Att den som blir rik kan bli kapitalist dvs leva på att äga kapital som arbetarna arbetar med, är också ett urgammalt fenomen. Att arbetare strävar lika mycket eller mer än kapitalister, ändrar inte på den saken. När kapitalägarna lyckas skaffa sig möjlighet att tillverka pengar i form av bankkrediter så förändras saken på det viset att deras ackumulation av kapital kan gå ännu snabbare.  
 
O:
Jag tror det är en hel del olika rattar som måste skruvas på för att komma till rätta med att det i det nuvarande systemet är inbyggt att vi måste producera/konsumera mer i framtiden än vi producerar/konsumerar idag för att det inte ska braka ihop. Kreditdriven ekonomi (dvs konstanta löften om framtida prestationer) och kortsiktiga avkastningskrav från aktieägare och mycket mycket mer.
 
M:
Kanske skulle vi kunna bli någorlunda överens om att tillväxtkravet är inbyggt i vårt samhälle både genom att vi har ett vinstkrävande finansieringssystem och (av detta finansierade) aktiebolag som både måste betala ränta (och amorteringar) på lånen och tillgodose sina ägares förväntningar på både vinstutdelning och värdeökande investeringar i mer effektiva produktionsmedel – som både gör det möjligt att kompensera de (pga. tillväxten) ökade lönekraven med färre anställda (vilket i sin tur, åtminstone tillfälligt, hotar den eftersträvade tillväxten) och att öka en i så fall mindre viktig produktion.
    Det behövs verkligen många rattar för att, när det blir akut nödvändigt, balansera detta konfliktfyllda system. Medan "vi" gör det bör vi nog samtidigt försöka hitta, och successivt (så fort som möjligt) åstadkomma en väg bort från det.
 
F:
O menar att "det är en hel del olika rattar som måste skruvas på för att komma till rätta med att det i det nuvarande systemet är inbyggt att vi måste producera/konsumera mer i framtiden än vi producerar/konsumerar idag för att det inte ska braka ihop”. Självklart kan man gå in på många olika nivåer och på flera ställen på en viss nivå. 
 
Det jag menar (min hypotes) är att (1) vårt samhälle är en holarki och att det överordnade systemet blir styrande för sina delsystem och att (2) detta system är systemet för att tjäna pengar på att skapa pengar. Om jag får tolka dig lite fritt så menar du att man ska manipulera någonstans i detta övergripande system för att rädda samhället. Jag menar att vi inte ska bry oss om de underordnade systemen utan sikta in oss på det system som styr sina delsystem. 
 
M:
F, du skriver att vi ska "sikta in oss på det system som styr sina delsystem" och det håller jag med om, även om vi kanske inte helt kan negligera dess underlydande system.  Jag undrar bara om man inte kan urskilja andra övergripande system i den holarki, som kapitalismen tycks vara, än enbart "systemet för att tjäna pengar på att skapa pengar". Eller man kanske skulle fråga sig om inte det systemet är så nära sammanflätat med den struktur som utgörs av de privatägda, och i "bästa fall" vinstskapande, produktionsmedlen att de borde räknas till samma system. Och inom detta system, skulle inte "den ideologi eller paradigm ur vilken systemet växer fram" samt "systemets mål" tillsammans kunna räknas som "det system som styr sina delsystem" även om det på sätt och vis är mer abstrakt?
"[Det kapitalistiska] systemets mål", som nämns i den sista meningen, kan inte preciseras särskilt enkelt, eftersom systemet utvecklas som om det ibland styrs av en balanserande  "osynlig hand", ibland av en obalanserande sådan som orsakar, "positiva", oönskade återkopplingar. Dess delsystem kan däremot ha en konstant målsättning, t.ex. ökad konkurrensförmåga och vinstutdelning. En målsättning som på en högre nivå styrs av lagar, politiska beslut m.m.
 
H:
 I skriver: "Kontentan blir att vi behöver arbeta för att förändra människors föreställningar om ekonomin genom att beskriva vad som är dysfunktionellt i det ekonomiska systemet samt tala om hur man kan få det funktionellt."  
 Håller helt med om detta. Genom att "arbeta för att förändra människors föreställningar" om det rådande ekonomiska systemet så kommer till slut hela samhället att ifrågasätta systemet.   
 "De som tjänar på ränteekonomin kommer att ha svårare att bryta med sina föreställningar än de som lider av den. Vem är då lättast att komma till tals med om vi vill ha konkret förändring i stället för att bara teoritisera bland redan frälsta?"  
 Lättast "att komma till tals med" är ju bland "de som lider av den".  En "hållbar" konkret förändring kan, enligt min mening, bara genomföras om människorna i samhället verkligen vill ha denna konkreta förändring.
 "De som tjänar på ränteekonomin" eller, som jag skulle ha uttryckt mig, tjänar på den rådande strukturella ordningen finner, så att säga, ingen anledning att "bryta med sina föreställningar". Strukturen "rullar" på som vanligt eftersom den är uppbyggd utifrån just det "dysfunktionella" sätt som det rådande ekonomiska systemet innebär.
 
 N skriver: "De kapitalistiska drivkrafterna är däremot svårare att ´argumentera´ bort - de måste nog snarare reformeras bort på demokratisk och politisk väg."
  Nej det går naturligtvis inte att "argumentera bort" drivkrafterna. Det enda sättet, som jag ser det, det är att samhället "genomsyras" av övertygelsen om att dom kapitalistiska drivkrafterna leder oss mot en fullständig kollaps. När en sådan övertygelse uppnås i samhället då finns, så att säga, inget alternativ längre. Samhället klarar inte längre av att fungera under de rådande "kapitalistiska drivkrafterna". Och denna nödvändiga förändring kan naturligtvis enbart ske "på demokratisk och politisk väg".  
 
F skriver: "Jag menar att vi inte ska bry oss om de underordnade systemen utan sikta in oss på det system som styr sina delsystem."
  Förstår jag dig rätt här så menar du att det "styrande systemet" är just "systemet för att tjäna pengar på att skapa pengar"? Du ser alltså inte det kapitalistiska systemet i sig som det "styrande systemet"? Eller har jag missuppfattat dig här? För övrigt så delar jag dina tankegångar i allt väsentligt som du skriver.  
 
 
I:
När det gäller begreppet kapitalism kan det vara värt att analysera lite mer. Det finns ju så olika syn på det.
Kapitalism används ibland specifikt för att beskriva det ränteekonomiska systemet, ibland för att beskriva fenomenet att vara vinstdrivande. Det kan bli lika förvirrande som att kalla kapitalism för marknadsekonomi.
 
Jag tror det är viktigt att skilja mellan att tjäna pengar på pengar och tjäna pengar på arbete. Om vi skulle ha en räntefri ekonomi så ökar inte penningmängden genom krediter. Det skulle innebära att vinst på lönearbete endast omfördelar pengar i samhället. Att vinst kan ha moraliska aspekter tar jag i detta sammanhang inte hänsyn till.
 
Miljömässigt har vinst på arbete ingen negativ inverkan (om penningmängden är i balans med naturresurserna). Däremot kan det socialt vara negativt för dem som inte kan tjäna pengar på lönearbete och då blir det intressant att hitta ett komplementärt fördelningssystem som basinkomst.
 
Jag tror det är fruktbart att endast se kapitalism som ett system där man kan tjäna pengar på pengar. Då kan vi avgränsa begreppet marknadsekonomi till att endast vara ett system för byte av varor och tjänster (pengar är i denna definition inte en vara).
 
Vi kommer alltid att behöva en marknad för konsumtion vilket innebär marknadsekonomi oavsett om vi avser betalning med pengar eller byte av vara/tjänst.
 
Genom dessa definitioner kan vi lättare hitta andra grunder för ekonomin än lönearbete och ägande som nuvarande system använder för att legitimera människan.
 
Angående funderingarna över vad man menar med att förändringsarbetet ska ske på "demokratisk och politisk väg":
Vi måste akta oss så vi inte bara ser det som att vi ska inrikta oss på det partipolitiska systemet.
Om vi tar fasta på att vi lättast kan komma till tals med dem som lider av systemet så kanske vi borde agera opinionsbildande bland befolkningen i högre grad än att stånga pannan blodig i det partipolitiska systemet. Det är också ett sätt att arbeta demokratiskt och politiskt men mer underifrån.
 
 
M:
Eftersom "kapital" i första hand definieras som "tillgångar som förväntas ge vinst och vilkas värde    kan mätas i pengar" och "kapitalism" som ett "ekonomiskt system som kännetecknas av att huvuddelen av produktionsmedlen befinner sig i enskild ägo" skulle man kunna komplettera den sista definitionen så att man får: kapitalism är ett ekonomiskt system som kännetecknas av att huvuddelen av de vinstgivande produktionsmedel vilkas värde kan mätas i pengar befinner sig i enskild ägo.
    För att produktionsmedlen ska ge vinst krävs en varumarknad, så kapitalism är därför en marknadsekonomi till skillnad mot en fullt utvecklad planhushållning. Men det betyder naturligtvis inte att en marknadsekonomi måste vara kapitalistisk. Dess aktörer kan ju helt enkelt vara företag som visserligen kan äga sina produktionsmedel, men som inte har enskilda ägare utan t.ex. drivs som kooperativ, som återför sitt överskott ("vinst") till samhället som en slags skatt (eller som får ett samhällsstöd vid underskott). En del av överskottet skulle kunna fördelas som en basinkomst, men alla skulle också kunna erbjudas ett arbete i ett sådant räntefritt system.
 
H:
Delar dina synpunkter I. 
  "Vi måste akta oss så vi inte bara ser det som att vi ska inrikta oss på det partipolitiska systemet."
 
  Själv ser jag det "partipolitiska systemet" som en slags "förlängning" av det strukturellt orättvisa samhälle som vi alla lever i.
 I korthet så menar jag att den rådande maktpolitiken har som sin primära uppgift att administrera och förvalta det kapitalistiska systemet. Vilket då innebär att den rådande politiken "underställer" sig dom ekonomiska besluten som fattas i det kapitalistiska systemet. I ett rättvist och humant samhälle skall det naturligtvis fungera tvärtom. Därför borde vi, som du skriver, "agera opinionsbildande bland befolkningen i högre grad än att stånga pannan blodig i det partipolitiska systemet".
 
D:
Självklart är det så att det inte är enbart penningsystemets design som programmerar oss att sträva efter tillväxt hela tiden. 
 
Men jag och många andra anser att det är en viktig faktor. 
 
Och det är en faktor som, funnes den politiska viljan, vi hade kunnat välja att ändra på. 
 
Penningsystemets egenskaper påverkar  vilka beslut som fattas och vilka val som görs. Med den sorts penningsystem vi har idag där räntan inte sätts på marknadsmässiga villkor, och där penningmängden är helt elastisk, så formas det ekonomiska beteendet mot att vi försöker maximera tillväxt, vi blåser upp bubblor, spekulation för lånade pengar mm. samtidigt som sparsamhet missgynnas. Jag är övertygad om att med tex. guldmyntfot och utan centralbank som "lender of last resort"  så skulle vår ekonomi och världen se väldigt väldigt annorlunda ut. Inte nödvändigtvis bättre, men defitivt annorlunda. 
 
Detta räcker för att övertyga mig om att någon form av reform av hur "pengar"  fungerar, är ett viktigt steg framåt, för att skapa en ekonomi som kan fungera, leva och frodas även om den inte växer hela tiden, och som därmed låter oss ta tag i miljöproblem mm. 
 
 "Pengar" är en järnring som vi slagit genom näsan på oss själva. Vi har glömt att det var vi själva som skapade dem, och nu leder de oss omkring. Så som det ser ut idag så belönas vi för att vi går runt och ler mot varandra och bekräftar varandras tro på att "nu går det uppåt". Det är runt detta tillväxt-tema som all politisk diskussion formas, hållbarhetsfrågor blir underordnade. Det underliggande budskapet i annonsfinansierade media är att du kan, och bör, konsumera dig lycklig.  
 
Ordet "ekonomi" lär f.ö. betyda "hushållning" men såsom vår ekonomi fungerar idag, så vore "miss-hushållning" vara mer passande, speciellt med tanke på hur vi hanterar icke-förnyelsebara resureser, och miljön. 
 
P:
Just detta att vi har en sådan fixering kring pengar som mått för ekonomin är problemet i vårt sätt att se på ekonomin. Neoklassikerna lyckades på ett tidigt skede få bort värdediskussionen genom att referera till marknaden. Det är priset på marknaden som anger värdet på något, punkt slut! Folks värderingar skulle så småningom få priset att stabiliseras kring en nivå som kunde antas vara den rimliga nivån. På så sätt slapp man undan den besvärliga diskussionen kring vad något egentligen var värt, något som den gamle Marx lyft fram med sin observation kring skillnaden mellan bytesvärde och bruksvärde. Ren luft har ett högt bruksvärde men inget bytesvärde (förrän det börjar bli ont om det). Vad neoklassikerna lyckades göra var att flytta diskussionen från den reala ekonomin till den strikt penningmässiga där marknaden står för värderingarna. 
 
Ett av problemen med att göra så att du tappar tidsdimensionen. Det är marknadspriset just nu idag som anger värdet för något. Men hur ska jag kunna värdera något som ligger långt bak eller långt fram i tiden. Vad är skogen värd om hundra år? Eller tusen? Eller hur mycket var en pyramid värd i Egypten när dom byggdes? Man inser snabbt att pengar är ett fullständigt värdelöst mått när man lägger in längre tidsperspektiv. 
 
Det är därför jag vill betona vikten av att ha fokus på realekonomin istället för pengar, i likhet med vad man gjort i Bhutan när man gått över från BNP till "Bruttonationallycka". Är det någon som fortfarande vill prata om tillväxt så är det hur tillväxten i hur vi tillgodoser våra grundläggande behov som är intressant eller hur tillväxten i naturen sker.
 
Alla inser att termen tillväxt inte längre blir lika relevant. 
 
Jag minns en tid för inte så länge sedan när politiker och ekonomer fortfarande hellre pratade om utveckling istället för tillväxt. Utveckling var något större och heligare än bara ekonomisk tillväxt. Utveckling går inte att mäta i enbart monetära termer! 
 
Jag undrar, när blev politiken monetariserad? Osökt ser jag ett samband med tidpunkten för avregleringen av det finansiella systemet.
 
Men även om man absolut vill hålla sig fast vid penningmässiga beräkningar så finns det idag alternativ till BNP typ GPI (Genuine Progressive Indicator) som åtminstone försöker göra en åtskillnad mellan vad som är kostnader och intäkter i våra räkenskaper. Enligt en rapport som kom i maj i år var den globala GPI per capita som högst 1978, sedan har det sakta gått utför.....
 
Vi har alltså inte ens i monetära termer blivit rikare de senaste 35 åren....
 
H:
Fick några tankar efter att ha läst P och D:s inlägg:
 Vår "fixering kring pengar som mått för ekonomin" har väl tillkommit av någon orsak? Tanken är väl att någon skall "gynnas" av detta "mått"? Vilket jag också tolkar att ni menar.
 Med detta vill jag bara säga att det är så lärorikt att se andras "infallsvinklar" i problem och frågeställningar. Sedan så slår ju D huvudet på spiken genom påståendet: "Det är runt detta tillväxt-tema som all politisk diskussion formas, hållbarhetsfrågor blir underordnade."
 
 
 
 



Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 1 Permalänk

 
stäng