ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» november 2018 (4)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: arkiv för december 2014

torsdag 18 december

Diskussionen 11

 

 

 

A:

B, betraktar du medborgarlön (inget bra begrepp) och progressiv beskattning som alternativ eller      komplement till en gradvis förkortning av arbetstiden? 

 

 

B:

Basinkomst är i mina ögon en mycket intressant idé som jag lekt med ibland. Den har dock några uppenbara problem. Det första är opinionen; det är extremt svårt att driva idén om att människor      ska få något för ingenting. Alla enkäter visar att vi gärna betalar skatt för skola/sjukvård etc. medan man är mycket mer skeptisk till "socialhjälp" och allehanda bidrag. Man kan också se det på alla hätska reaktioner mot friåret: – som "att få betalt för att inte arbeta..." etc –– som ändå hade goda skäl för sig.


 Ett annat problem är gränsdragningar och vilka som ska innefattas i en ganska öppen värld med många människor som flyter över gränserna.


 Ett bra argument FÖR basinkomst som kan avvärja en del invändningar, är att vår levnadsstandard i så hög grad beror vad tidigare generationer åstadkommit och på vårt gemensamma arv i form av naturtillgångar. Det är tillgångar som inte bara de som förvärvsarbetar borde få ta del av.


 Jämfört med basinkomst/medborgarlön etc. bör dock kortare arbetstid vara oändligt mycket lättare att få förståelse för i den politiska processen. Minskad arbetsvolym har ju också en så direkt      koppling till tillväxt (BNP = arbetsvolym * arbetsproduktivitet; om det senare ökar så måste det förra minska om inte BNP ska öka). Kortare arbetstid har ju också en så direkt mening för den enskilde; ett val mellan högre lön och mer fritid som är lätt att begripa. Hur basinkomst skulle påverka arbetsvolymen och en hållbar framtid vet vi ju inte; däremot vet vi att det måste innebära stora resursöverföringar (skatt). Därför står kortare  arbetstid i en klass för sig. Progressiv beskattning är väl ett komplement eftersom det handlar om (ekonomisk) jämlikhet medan kortare arbetstid handlar om livskvalitet och ekologisk hållbarhet.

 

 

C:

Kortare arbetstid = bra tycker jag, men hur kommer det sig att det istället är uppfattningen att vi måste arbeta mer och längre som dominerar diskussionen?

 

 

D:

Basinkomst betraktar jag som en "rättvis" inkomst. Därför kan omöjligen basinkomst genomföras inom vårt nu rådande ekonomiska system. Vilket ju egentligen är ganska självklart. I grund och botten handlar det ju om vem/vilka som skall fördela det kapital som skapas i samhället. Hur det fungerar idag det vet vi.  

Samma sak med kortare arbetstid. Att "uppfattningen är att vi måste arbeta mer och längre" beror ju på att kapitaltillväxten "kräver" det.   

 

 

E:

Kan inte motstå att elda på diskussionen om basinkomst/medborgarlön.

 





Min främsta invändning är att den går emot ett solidariskt tänkande om ”från var och en efter dess förmåga till var och efter dess behov”. Vi har idag socialförsäkringssystem där avsikten är att behovspröva och ge till dem som är i störst behov. Dessa system må ha stora brister och vara ineffektiva, men i grunden finns en god tanke om att vissa är mer utsatta och har större behov av stöd än andra.

 



I mina öron har tanken att villkorslöst ge bidrag också till mig i den privilegierade medelklassen en touch av nyliberalism som jag inte är tilltalad av och något som, till skillnad från kortare arbetstid, riskerar stimulera konsumtionen.

 



Är medveten om att jag inte är ”politiskt korrekt” och säkert trampar på någon öm tå, men det bjuder jag på.

 

 

F:

Jag delar E:s invändingar, även om jag också ser fördelar med basinkomst.

 

 

E:

Det handlar om den politiska fingertoppskänslan som jag överlåter till andra som är bevandrade i korridorerna.

Men, vi måste ju ha en idé om att det är ett medel att hantera en framtid med sinande resurser och en krympande ekonomi.

 

 

G:

Jag har också lite svårt för begreppet och delar E:s tveksamhet. En garanterad minimi-inkomst har jag lättare att tänka mig. Kanske skulle begreppet "basinkomst" kunna uppfattas som en sådan garanti, men det kanske inte är möjligt med tanke på den användning det fått.

 

 

H:

Människor i Sverige och internationellt sätts i ”karantän” på grund av det ekonomiska system vi har som utgår från att det är lönearbetet som fördelar pengarna i samhället och det enda sätt en människa kan vara legitim är genom lönearbete eller ägande av pengar.

 





I och med att lönearbetet minskar på grund av effektiviseringar och ny teknik, hamnar fler och fler utanför lönearbetsmarknaden permanent.

 





Samtidigt har vi mänskliga rättigheter som erkänner rätten till tillfredsställande levnadsstandard samt rätten att åtnjuta bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa.

 





Då kan vi inte fortsätta med det klassiska systemet som gör att skrupelfria människor kan berika sig på sina medmänniskors bekostnad. Ett system som är uppbyggt på en föråldrad definition av arbete och en cynisk människosyn.

 

 

I:



Vi har ju inga färdiga förslag, men måste peka, gärna med hela handen,  på möjliga lösningar. Sedan känns det avigt om vi ska vinnlägga oss om att tassa  fram i filttofflor, när den fråga vi diskuterar är så viktig. Att lösa upp  tillväxtdilemmat kräver nog att vi utmanar rätt ordentligt. Filttofflornas tid  är rimligen förbi! (För att riktigt förstå varför jag tycker det måste man ha  varit med några decennier och malt frågan om och om igen utan något som helst  resultat.)

 

 

J:

Vad är fördelen med tillväxt?
Att det skapar överskott som kan fördelas i samhället som välfärdsförmåner?
Vad är problemet med evig tillväxt?
Att det inte är möjligt i en begränsad värld?
Basinkomst (välfärdsförmån) bygger på att ekonomin ger ett överskott som kan fördelas.
Överskottet bygger på värdeskapande, en förädling av ngt. Grovt förenklat: järn + energi + kunskap = Volvo XC90 => värde/nytta => överskott => basinkomst.
Om vi lever i en värld av begränsade resurser (energi + järn) kommer förr eller senare resursbegränsningarna leda till kostnader som överväger värdeskapandet. Produktionen upphör. Överskottet uteblir. Basinkomsten kan inte finansieras.
Välfärd måste tas tillbaka.
Införda välfärdsförmåner upplevs med tiden som rättigheter. Svårt, ja för att inte säga omöjligt, att backa. Uruguay 1970-talet. Athen 700 f.Kr.
 
 
H:
Det är dagens ekonomiska system som bygger på en idé om överskott. Basinkomst bygger på en idé om att skapa ett kretslopp för pengar utifrån en annan värdegrund än lönearbete.
 

Det är en intressant fråga J, som fler borde analysera. I tillväxtekonomin (läs skuldekonomin) finns det en myt som florerar att det skulle vara företagen som skapar pengarna. Lika tokigt som att påstå att det är mer lönearbete som är välfärdens grund.

 



Pengar är i grunden ett psykologiskt kontrakt mellan människor i ett geografiskt område. Jag talar då inte om värdet på pengarna utan pengarna som sådana. Därför har människor kunnat skapa nya valutor när man inte varit nöjd med de gamla. Ett exempel är Euron som ersatt flera länders tidigare valuta. Man har även velat byta ut vår egen kronvaluta mot denna som bekant.

 



Idén om basinkomst är en fördelningsmodell som utgår från att människor är fria och vill skapa något bra och meningsfullt för sig själv och andra oberoende av anställning.

 

Grunden i ränteekonomin är att människan är lat och måste tvingas genom ekonomiska incitament att skapa saker utan respekt för om individen upplever det meningsfullt eller inte. Många skuldekonomikramare hävdar att dagens ekonomi skapar förutsättning för fria människor. Det är en myt. De enda som kan definieras som fria är de som äger pengar och möjligen de som har anställning (ända tills anställningen dras in av vinseffektiviserande skäl). Egentligen är även det en myt då mer pengar inte skapar lyckligare människor (och då talar jag om dem som redan har tillräckligt). Den som är olycklig är inte fri för att göra en parafras på ”den som är satt i skuld är inte fri” som utgår från villkoren i skuldekonomin.

 

I skuldekonomin är det bankerna och finanssektorn som skapar pengar trots att det enligt lag är förbjudet för andra än riksbanken. Räntan tvingar fram en expansion av pengar d v s krediter vilket gör att man inte kan kontrollera ekonomin.

 



Försök i andra länder med lokala valutor har gett intressant kunskap. Det har gett en lokal injektion som varit grunden till ny verksamhet oberoende av skuldekonomin. Dock har skuldekonomins aktörer haft för stort inflytande vilket har raserat idén om en ekonomi för aktivitet och verksamhet, till förmån för en ekonomi baserad på överskott (vinst på pengar). De som tjänar på skuldekonomin är nämligen inte intresserade av varken människors frihet eller företagens frihet. Deras existens bygger på idén att tjäna pengar på pengar och ju skrupelfriare man är desto mer tjänar man. Därför är det så viktigt att politiker vinnlägger sig om att förstå att det finns alternativ till skuldekonomin och visar stark vilja gentemot de skrupelfria.

 



Det är viktigt att man i sammanhanget skiljer mellan vinst på arbete och vinst på pengar. I en räntefri ekonomi som jag hävdar att vi kommer att tvingas skapa till slut, är det enbart vinst på arbete som går att generera.

 

Du tog tidigare även upp frågan: Vad är problemet med evig tillväxt?

På samma sätt som det inte är nyttigt att tillföra för mycket gödning på en åker är det inte nyttigt att skapa en penningmängd som inte står i paritet med moder jords kapacitet. Vinstkravet på pengarna tvingar fram överkonsumtion som i år gjorde att Earth overshoot day inträffade den 19 augusti i år vilket innebär att vi konsumerat moder jords återväxt på 8 månader.

 

Vi måste börja tänka utanför boxen och sluta hålla skuldekonomin i handen av rädsla för det nya och oundvikliga.

 

 

 

K:

•    Varför tillväxt när vi redan har välfärd ?    o    Annars kraschar kronan!

 .    Varför kraschar kronan ?    o    Vi kan inte betala lånen!

 •    Varför kan vi inte betala lånen ?    o    Mängden lån är större än mängden kronor!

 •    Varför är mängden lån större än mängden kronor ?    o    Nya pengar delas bara ut som        lån!

 •    Varför delas nya pengar bara ut som lån ?     o    Att dela ut nya pengar som lån är  

       Riksbankens enda sätt att hålla inflationen uppe! 

•    Varför får Riksbanken bara dela ut de nya pengarna som lån ?

 

 



Ovanstående är naturligtvis en grov förenkling, men är det fel? I så fall varför? Om inte, vad skulle hända om Riksbanken fick ett sätt till att dela ut nya pengar för att kunna hålla inflationen på 2% när vi inte har någon tillväxt?

 

 

(Bakgrundsinformation:)

 I Sverige har vi både tillväxt och inflation. Det betyder att det varje år måste finnas mer pengar i omlopp än året innan. Vem är det då som får de nya pengarna som inte tidigare har funnits? De flesta svenskar är inte medvetna om det, men när man tar ett banklån så är en del av pengarna man lånar pengar som inte existerade innan man tog lånet. Att vi hela tiden tar fler och större lån är alltså det enda sättet som vi kan få inflation i Sverige samtidigt som vi har tillväxt.

 

 

 

G:

Vet inte om alla håller med om detta, men här är i alla fall ett förslag till omformulering av de sista frågorna/svaren med ett tillagt svar och en möjlig(?) lösning.

 

 



   o    Nya pengar delas bara ut som lån (som kräver ränta)! •    Varför delas nya pengar bara ut som lån ?         o    Att låta privatägda storbanker ge ut  nya pengar som lån är Regeringens  sätt att hålla tillväxten uppe. •    Varför kan dessa banker bara  dela ut de nya pengarna som lån ?         o    Bankerna måste ha balans i sin ekonomi och dessutom kunna dela ut vinst (från ränta på lånen) till sina ägare.

 Att bara låta Riksbanken ge ut pengar skulle tillsammans med ett till Riksbanken knutet finansieringssystem och icke vinstdrivande företag kunna bidra till en stabilare samhällsekonomi som inte kräver tillväxt.

 

 

 

F:

Angående E:s inlägg:

Kanske är det för osäkert om basinkomst skapar tillväxtoberoende och är en av lösningarna för att hantera en krympande ekonomi. Nu var resonemanget att det delvis kunde lösa problemet med arbetslöshet. Men i en krympande ekonomi kanske det inte är bästa lösningen.

 

 

 

K:

Tack G för ditt tänkvärda svar. Dina ändringar är korrekta men gör att lite av min poäng går förlorad. Min poäng är att om det inte finns tillväxt så har Riksbanken inte något fungerande verktyg för att reglera inflationen. Så länge styrräntan är Riksbankens enda verktyg så måste Regeringen alltså se till att vi har tillväxt för annars kraschar kronan.
Hur tänker du dig "ett till Riksbanken knutet finansieringssystem"?

 







•    Varför delas nya pengar bara ut som lån ?    o    Att nya pengar ges ut som lån är Riksbankens enda sätt att hålla inflationen uppe. •    Varför får Riksbanken inte dela ut nya pengar som något annat än lån ?

Vad skulle hända om Riksbanken fick ett sätt till att ge ut nya pengar för att kunna hålla inflationen på 2% när vi inte har någon tillväxt? Skulle en basinkomst vara ett bra sätt att ge ut de nya pengarna?

 

 

 

G:

Inflation behöver nog inte vara ett mål i sig - särskilt inte i en icke tillväxtkrävande ekonomi. Däremot måste pengar både kunna delas ut som finansiering av företag och överskott föras tillbaka (genom t.ex. skatter) till utgivaren. Med säker, icke räntekrävande finansiering av icke vinstdrivande företag, krav på återföring av    överskott, någorlunda fasta löner och mer variabla varupriser borde en balans kunna upprätthållas mellan tillgång och efterfrågan av olika varor som inte är tillväxtdrivande. En sådan förändring kan knappast ske i ett steg, det skulle innebära en riskabel revolution, men kan mycket väl ske gradvis genom etablering och ombildning till nya företagsformer, som kooperativ. En del av pengarna skulle naturligtvis kunna delas ut direkt som basinkomst, men samtidigt borde detta i ett sådant system, som skulle lösa problemet med arbetslöshet, kanske också kombineras med ett krav på något för samhället viktigt arbete. Det var ett förslag, men kanske inte ett bra svar.

 

 

 

H:

Basinkomst handlar främst om att fördela makten på marknaden mer rättvist och att bredda begreppet arbete. När människan inte tvingas lönearbeta för sitt grundläggande behov infinner sig en situation där människan bättre kan utveckla mening, begriplighet och hanterbarhet i sitt sammanhang. Det skulle innebära att onödigt och meningslöst lönearbete inte längre behöver utföras. Samtidigt skulle det innebära att begreppet arbete skulle breddas till att inbegripa alla mänskliga aktiviteter som är viktiga för individen och dess omgivning. Det skulle även legitimera vila som är en underskattad aktivitet i dagens ”ratraceekonomi”. Konsekvenserna blir ett hälsosammare och jämställdare samhälle där människorna inte behöver se varandra som konkurrenter utan som de människor de är. I de försök där basinkomst prövats har det lett till ökad aktivitet, inte minskad aktivitet, som många kritiker hävdar skulle ske.

 

 

 

För att hantera tillväxtberoendet handlar det om att bryta med skuldekonomin/tillväxtekonomin/ränteekonomin. Det skulle innebära att bryta med idén om att det goda samhället skapas av dem som tjänar pengar på pengar. En räntefri ekonomi skapar bättre balans mellan marknaden och moder jord.

 

 

 

Arbetslöshet är endast ett begrepp som härrör från tillväxtekonomin där människans legitimitet kommer ur lönearbetet. I ett samhälle med basinkomst skulle arbetslöshet som idé inte längre vara relevant då legitimiteten kommer genom att människan definieras som människa i stället för arbetskraft som i tillväxtekonomin. Här blir basinkomsten en del i processen att frigöra människan för att skapa i stället för att arbeta som Ernst Wigforss uttryckte det.

 

 

 

Frågan handlar inte om vad man ska ha med, eller inte, i direktiv utan vad det är för samhälle vi vill ha. Släpp rädslan för vad andra tycker!

 

 

 

B:

Angående C:s fundering:   

 

Jag tycker din fråga är värd att stanna upp vid. Nästan alla tycker som du, att det är/vore bra. Och det präglade arbetarrörelsen ända fram till 1970-talet. Visserligen gick      regeringen alltid försiktigt fram, med ett ständigt sneglande åt näringslivets önskemål. Det fanns också en tendens att snarare slänga åt de krävande en extra semestervecka än att rucka på den vecka som höll oss fullt "sysselsatta". Fri tid är ett otyg som de styrande i alla tider fruktat.

Sen tog det slut, på 70-talet. Med stora krav på skatter för välfärden (fast det är en missuppfattning; det blir inte mer välfärd av en produktivitetsdriven tillväxt pga tjänstedilemmat; vad det handlar om är att våga kräva erforderliga skatter), konservativa könsroller (om han kommer hem före henne, ska han då behöva städa och laga mat?) eller att konsumismen slog rot i oss. Eller globalisering, ett starkare och rörligare kapital med större kraft att ta tillbaka tidigare eftergifter. Allt är förmodligen bitar av sanningen. 
      
Samtidigt tror jag att inställningen till kortare arbetstid är ett test på hur seriös man egentligen är till en hållbar framtid. Om man inte är beredd att dämpa      löneutveckling/konsumtionsutrymmesökning så är alla vackra fraser ganska meningslösa.

 

När det är sagt måste jag ta ett steg tillbaka: Piketty visar på ett skrämmande sätt hur tillväxten i USA i stort sett helt tillfallit de rika. Då blir det mer begripligt att de andra inte tycker de har något val mellan mer pengar och mer fritid. I Sverige är det inte lika illa men Katalys rapport Mest åt de rika visar ändå på väldigt stora och ökande klyftor. En reform av arbetstiden måste också vara acceptabel för de lågavlönade (och när det är sagt måste jag påminna om att det minsann inte är de bäst avlönade som yrkar på kortare arbetstid i Sverige...)

Till allra sist: kortare arbetstid har vi kunnat genomföra tidigare; det fordrar inget nytt ekonomiskt system, ingen revolution. Bara god politisk vilja.

 

 

 

E:

 Kortare arbetstid är, som B argumenterar för, enklare att få acceptans för och borde ha en dämpande effekt på konsumtionen, vilket är en nyckelfråga för att närma sig ett hållbart samhälle.

 

 Sedan kan jag i ett längre perspektiv vara orolig för att vi inte kommer att ha resurser vare sig till arbetstidsförkortning eller andra omställningar som leder till mer fri tid. Det handlar inte om vi får en krympande ekonomi utan när och hur.

 

I en värld utan flödande billig fossil energi kommer muskelarbetet att få en helt annan betydelse än idag.
 
 
L:
 Håller med E i frågan om energi. Men frågan är NÄR den relativt billiga oljans tid är förbi?! Hela peak oil-debatten har kommit i ett annat läge i och med ”the shale revolution”. Även om mycket talar för att hela shale-utvecklingen är en bubbla så vet ingen säkert på kort sikt. (Läste en intressant analys av Jeremy Leggett igår som visar att de företag som exploaterar shale i USA uppvisar helt andra möjliga reserver att utvinna till amerikanska myndigheter än till aktiemarknaden). I opinionsbildningen så dominerar under alla förhållanden alla glada rapporter om stora - ja oändliga - tillgångar, inte minst i USA. Tilläggas bör att få företag - och nästan inga politiker - arbetar med en tidssikt som är längre än 5-10 år. Så även om det skulle gå att visa att shale-bubblan spricker på sikt så blir påverkan på beteenden och investeringar sannolikt begränsad.
 
Vad sedan gäller basinkomst: Syftet som vi betraktar det idag skulle ju vara att skydda alla dem som hamnar utanför arbetsmarknaden - hur den än definieras - och se till så att dom inte tvingas söka socialhjälp för att klara en hygglig försörjning. Ett alternativ kunde vara en obligatorisk försäkring. 

 

Inser att begreppet är känsligt. Kanske klokt välja en formulering som inte stöter bort/alternativt leder till en massa missförstånd. 

 

Att konceptet i någon form bör finnas med ser jag som självklart. Även vid kortare arbetstid föreställer jag mig att många människor riskerar att hamna utanför.
 
 
K:
Muskelarbete löser inte energiproblemet på något enkelt sätt. Idag använder vi nästan 150 kWh per person och dag, och det tar 8 timmas kroppsarbete att producera 5 kWh.  (Och då behöver vi dessutom äta mat som  troligen har krävt tredubbla energin att producera.) 

 

Jag anser att vi behöver förkorta arbetstiden både för att må bättre och för att få bukt med överkonsumtionen, men jag tvivlar på att det skulle ha någon större effekt på arbetslösheten. Tvärt om så är ett vanligt argument för att inte anställa att det inte finns tid att lära upp någon ny.

De som har ett arbete eller driver ett företag är ofta så hårt pressade för att inte bli utkonkurrerade så att de arbetar långt över 100%, samtidigt som så många inte får chansen att ens försöka göra jobbet.

 

Min magkänsla är att vi inte arbetar så hårt för att få det materiellt bättre utan för att vi pressade att betala våra lån.

 

 

D:

Förstår vi att våra - samhällets - behov av humanare levnadsvillkor kolliderar med kapitalismens helt motsatta behov? Eller är vi - samhället - "blinda" och inte varken ser eller förstår dessa diametralt motsatta behov?

 

K skriver: "Jag anser att vi behöver förkorta arbetstiden både för att må bättre och för att få bukt med överkonsumtionen, men jag tvivlar på att det skulle ha någon större effekt på arbetslösheten. Tvärt om så är ett vanligt argument för att inte anställa att det inte finns tid att lära upp någon ny.
De som har ett arbete eller driver ett företag är ofta så hårt pressade för att inte bli utkonkurrerade så att de arbetar långt över 100%, samtidigt som så många inte får chansen att ens försöka göra jobbet. Min magkänsla är att vi inte arbetar så hårt för att få det materiellt bättre utan för att vi pressade att betala våra lån."

 

E skriver: "Sedan kan jag i ett längre perspektiv vara orolig för att vi inte kommer att ha resurser vare sig till arbetstidsförkortning eller andra omställningar som leder till mer fri tid. Det handlar inte om vi får en krympande ekonomi utan när och hur.
I en värld utan flödande billig fossil energi kommer muskelarbetet att få en helt annan betydelse än idag."
 
B skriver: "Samtidigt tror jag att inställningen till kortare arbetstid är ett test på hur seriös man egentligen är till en hållbar framtid. Om man inte är beredd att dämpa      löneutveckling/konsumtionsutrymmesökning så är alla vackra fraser ganska meningslösa. När det är sagt måste jag ta ett steg tillbaka: Piketty visar på ett skrämmande sätt hur tillväxten i USA i stort sett helt tillfallit de rika. Då blir det mer begripligt att de andra inte tycker de har något val mellan mer      pengar och mer fritid. I Sverige är det inte lika illa men Katalys rapport Mest åt de rika visar ändå på väldigt stora och ökande klyftor."
 
L skriver: "Tilläggas bör att få företag - och nästan inga politiker - arbetar med en tidssikt som är längre än 5-10 år. Så även om det skulle gå att visa att shale-bubblan spricker på sikt så blir påverkan på beteenden och investeringar sannolikt begränsad."
 
Ovanstående utdrag ur inläggen, anser jag, belyser konflikten mellan samhällets behov och det rådande ekonomiska systemets behov.
Förstår vi att denna konflikt är olöslig inom det rådande systemets "ramverk"?
 
 
I:
När du talar om “kapitalismen” då avser du väl egentligen  marknadsekonomin? Kapitalism är ett egendomsrättsligt system, liksom  socialism. Hela diskussionen här handlar ju om vad som utspelar sig på  marknaden. Idag finns ju knappast någonting annat än marknadsekonomi, som ju  också den alltid är mer eller mindre reglerad. Att frångå marknadsekonomin är  drastiskt och leder enligt min mening till mindre humana levnadsvillkor. Alltså  kan det endast handla om att reglera marknadsekonomin så att den i olika  avseenden fungerar bättre. Problemet, som jag ser det, är att de olika system  som idag bär upp marknadsekonomin har blivit så stora och komplexa att de till  stora delar lever sina egna liv, har sina egna krav och sätter sina egna  dagordningar. Marknadsekonomin har nästan blivit som en levande varelse. Ingen  vågar röra den, utan vad man gör är att mata den med pengar och konsumtion så  att den kan fungera ännu ett tag. Ekonomin är inte längre ett redskap. Istället  är det vi som är ekonomins redskap. Alla som kan räkna kan ju se det omöjliga i  att ha som grund i ekonomisystemet att detta ska växa exponentiellt. Det var ett  genialt drag den gången “den osynliga handen” introducerades, och den har ju  lett till mycket gott. Men följderna på sikt! De är ju katastrofala! 
 
 
K:
Det är absolut "det rådande systemets ramverk" som måste förändras. Det nuvarande ramverket främjar de beteenden vi ser och om vi vill ha andra beteenden behöver vi ett ramverk som främjar dem.
Min tanke var att en liten förändring i reglerna för Riksbanken kan öppna möjligheter till förändringar på andra håll. T.ex. skulle det öppna en möjlighet för att betala av lånen vilket i sin tur skulle kunna ge dem som så önskar möjlighet att gå ner i arbetstid.
En så enkel förändring av något som redan upplevs som ett problem i ekonom-kretsar skulle det kanske finnas en möjlighet att få igenom politiskt, om förslaget presenteras i rätt sammanhang. (Ekonomerna ser ett problem med att få upp inflationen)
 
 
F:
"Förändring av kreditgivning
Ett system som det som föreslås i ”The Chicago Plan Revisited” (IMF 2012) där Riksbanken tar 
över pengaskapandet i Sverige från bankerna har potential att göra samhället mindre 
tillväxtberoende. Bland annat på grund av att beroendet av att låna pengar av utländska aktörer 
skulle minska. Dagens system där banker står för pengaskapandet skulle också kunna få 
problem att fortsätta vid långvarig nolltillväxt då kreditgivningen skulle riskera att helt strypas."
 
 
G:
I skrev:  "Att frångå marknadsekonomin är drastiskt och leder enligt min mening till mindre humana levnadsvillkor. Alltså kan det endast handla om att reglera marknadsekonomin så att den i olika    avseenden fungerar bättre. Problemet, som jag ser det, är att de olika system som idag bär upp marknadsekonomin har blivit så stora och komplexa att de till stora delar lever sina egna liv, har sina  egna krav och sätter sina egna dagordningar."
 Man bör nog skilja mellan kapitalistisk marknadsekonomi och t.ex. "demokratisk marknadssocialism" eller, med ett bättre ord, "ekonomisk demokrati" eftersom  "socialism" alltför ofta har inneburit planhushållning, och det är inte fråga om det (förutom centraliserad penningutgivning, samordning av välfärdsfunktioner, kommunikationer m.m.). Ett sådant system skulle kunna införas i flera steg - men det förutsätter förstås att man vågar utmana starka intressen hos stora koncentrationer av kapital.    
 
 
M:
... en intressant implementation av det här med "basinkomst" eller "medborgarlön" är negativ inkomstskatt.
 
Detta innebär att alla, precis som idag, har rätt till ett grundavdrag. Vad som är nytt med begreppet "negativ inkomstskatt" är att om man hamnar på "minus" efter detta avdrag, så skall man erhålla en andel av detta "minusbelopp" som ett bidrag - en negativ skatt. 
 
Exempel: Grundavdraget är 100 000 kr. Om din inkomst är 100 000:- före skatt, så blir din beskattningsbara inkomst noll, och du betalar inget i skatt, och erhåller inget bidrag. 
 
Tjänar du 200 000:-  före skatt, så blir din beskattningsbara inkomst 100 000, och vid tex. 50% skatt, så blir din inkomst efter skatt 150 000:-.
 
Tjänar du noll före skatt, så blir din "beskattningsbara inkomst"  -100 000, du erhåller 50% av detta i "negativ skatt", mao. en "basinkomst" på 50 000. Det är den lagstadgade "minimilönen".
 
Tjänar du 50 000:- före skatt, så blir din beskattningsbara inkomst -50 000, och du erhåller ett bidrag på 25 000, mao. din disponibla inkomst blir 75 000:-. 
 
Vad grundavdraget och skattenivåerna skall vara är upp till partier och politiker att komma överens om. 
 
En fördel med detta system är att det tar inte bort incitamentet att arbeta och höja sin inkomst.  
En annan fördel är att det, åtminstone i teorin, gör att lägre inkomser är skattemässigt subventionerade. Vilket innenbär att minimilönekostnaden för arbetsgivare, om skattenivåer /avdrag väljs lämpligt kan bli noll. Vilket, åtminstone i teorin, borde eliminera arbetslösheten.
 
Idag betalar vi människor för att de skall gå sysslolösa, vilket är ett slöseri med resurser.
 
 
H:

 I ett system med negativ inkomstskatt finns fortfarande den underliggande idén att det är lönearbetet som är individens huvudsakliga mål i livet oavsett om det är onödigt arbete. Det så kallade incitamentet för att arbeta behövs enbart i ett system som utgår från en människosyn där människan endast är legitim som arbetskraft/konsument.

 

Negativ inkomstskatt kräver en stor administration för att kontrollera folk. Dessutom sker en eftersläpning då inkomstskatten inte är slutgiltigt uträknad förrän långt efter det att inkomsten är intjänad.

 

Basinkomstsystemet utgår från att människor har friheten att utgå från sina egna behov och kan välja bort påhittade behov från företag vars mål är att öka konsumtionen.

 

Vad vi behöver är ett system som inte innehåller incitament för lönearbete utan istället gör det möjligt för människor att arbete med annat än lönearbete som ger hälsa för denne och dennes omgivning. Mindre lönearbete kan dessutom minska konsumtionen vilket moder jord är tacksam för.

 

 

 

D:

I skriver: "När du talar om “kapitalismen” då avser du väl egentligen marknadsekonomin?"  

 

Jag avser "kapitalistisk marknadsekonomi". G förklarar detta på ett bra sätt i sitt inlägg.   

 

I skriver: "Marknadsekonomin har nästan blivit som en levande varelse. Ingen vågar röra den, utan vad man gör är att mata den med pengar och konsumtion så att den kan fungera ännu ett tag. Ekonomin är inte längre ett redskap. Istället är det vi som är ekonomins redskap."

 

Det är ju precis så som du skriver som, jag menar, att den "kapitalistiska marknadsekonomin" fungerar och ser ut idag. Och så kan vi inte ha det.  

 
 
 
I:
 Begreppsklarhet är viktigt, anser jag.
Kapitalism och socialism är egendomsrättsliga system.  Kapitalism innebär privat ägande, socialism innebär gemensamt (offentligt)  ägande.
Marknadsekonomi och planekonomi är ekonomiska system.  Marknadsekonomi förknippas vanligen med kapitalism, planekonomi med socialism.  Socialistisk planekonomi innebär i praktiken en katastrof både för människor och  miljö. Kapitalistisk marknadsekonomi fungerar, på grund av dess växande  komplexitet, allt sämre för både människor och miljö.
 
Som alternativ till kapitalistisk marknadsekonomi ställs nu demokratisk  marknadssocialism, så kallad ekonomisk demokrati. Vad demokratisk  marknadssocialism konkret är vet väl bara den som myntade begreppet. Ekonomisk  demokrati däremot är ett gammalt begrepp och har diskuterats i omgångar genom  historien. Att det ännu inte existerar något väl genomarbetat förslag, vittnar  väl om svårigheterna vid övergången till praktiken. Den kapitalistiska  marknadsekonomins försvarare är ju alltid måna om att framhålla att demokratin i  ekonomin redan ligger i systemet med marknadsekonomi; demokratin kommer till  uttryck genom valen på marknaden. Punkt slut. Ingen diskussion alltså om att  produktionen alltid föregår konsumtionen, d.v.s. demokratin har ingenting  inom företagen att göra.
 
Jag ser en annan svårighet som ligger mer på det psykologiska planet. Så  länge människor har mat på bordet och det mesta fungerar någorlunda vill få ha  någonting annat. De vill framför allt inte ha några experiment som kan kullkasta  deras vardag. De tidiga socialisterna kunde peka på utbredda och allvarliga  missförhållanden och få arbetarna med sig. Visserligen finns det ännu  missförhållanden i samhället, men långt ifrån i den omfattning som fanns under  tidigare skeden. De allra flesta i dagens samhälle både har det bra och mår bra.  Det paradoxala är emellertid att många därmed inte heller ser eller förstår på  vilka grunder vi lever idag. Mycket är dolt för oss. Ekonomisk demokrati är det  nästan ingen som kräver eftersom de flesta anser att de kan styra sin egen  tillvaro genom marknadsval, och så länge detta fungerar händer ingenting. Det är  människors frihet inom systemet som räknas, och man är väl medvetna om att andra  system visat sig vara mycket sämre.
 
 
N:
Jag har länge varit anhängare av minskad normalarbetstid. Det är ett tilltalande koncept.
Tyvärr tror jag dock numera att det är en lösning som inte är anpassad för rådande och kommande verklighet. Hela idén om arbetstid är förlegad och kommer bli så allt mer, när samhället förändras. En rest från 1800-talet som i bästa fall bara får begränsad applikation idag.
 
Jag ser flera problem med arbetstidförkortning:
- Global konkurrens och experter. Antingen är du så bra att du kan konkurrera på den stenhårda globala marknaden, eller så är du inte det. De som är riktigt bra jobbar långt över normal arbetstid. Minskad arbetstid kommer inte ge jobb till grannen, utan till någon på andra sidan jorden. Dessutom kanske den som går ner i arbetstid i förlängningen också blir utan jobb eftersom hen inte kan konkurrera.
- Automation och digitalisering. Miljoner jobb förväntas försvinna de närmaste 10-20 åren. Minskad arbetstid blir ytterst begränsad plåster på såren och hjälper knappt alls när vissa yrkesgrupper försvinner helt (t ex buss- och taxichaufförer när de självkörande fordonen sprids)
- Nätverk och entreprenörer. Vi går från ett traditionellt samhälle där alla jobbar i fabriken, till ett där många är sina egna entreprenörer. Arbetstid blir i det läget tämligen irrelevant. Även om många fortfarande har "traditionella jobb" så är det just de yrkesgrupperna som kommer försvinna med digitaliseringen och automatiseringen.
 
Vi behöver en modell för arbete och välfärd som är anpassad till denna sidan millennieskiftet. Basinkomst och beskattning av produktion känns i det läget mycket bättre än minskad arbetstid och beskattning av arbete.
 
 
G:
N skriver: "Vi går från ett traditionellt samhälle där alla jobbar i fabriken, till ett där många är sina egna entreprenörer. Arbetstid blir i det läget tämligen irrelevant."
    Koncentrerat kan man kanske beskriva ett sådant samhälle så här:

I en marknadsekonomi där många är sina egna entreprenörer, vilka är tvungna att sälja sina produkter i tillräcklig mängd för att kunna betala utgifterna för produktionen, och där detta underlättas av större produktionsenheter som i sin tur underlättar (framgångsrika entreprenörers) finansiering av ytterligare utvidgningar mot löfte om vinstutdelning eller med krav på räntebetalning – i en sådan marknadsekonomi uppstår, som ett mer eller mindre spontant resultat, nätverk av positiva återkopplingsprocesser som gör samhället alltmer ojämlikt, samtidigt som belastningen på omgivningen ökar – och arbetstid blir irrelevant för dem som drivs runt i denna process.

 
    Vi borde kanske försöka ändra på detta.
 
 
D:
Intressant inlägg I!   
 " Den kapitalistiska  marknadsekonomins försvarare är ju alltid måna om att framhålla att demokratin i  ekonomin redan ligger i systemet med marknadsekonomi; demokratin kommer till  uttryck genom valen på marknaden. Punkt slut. Ingen diskussion alltså om att  produktionen alltid föregår konsumtionen, d.v.s. demokratin har ingenting  inom företagen att göra."
 
   Att den "kapitalistiska marknadsekonomins försvarare" månar om att framhålla att det är ett demokratiskt system som gäller på dagens marknad är ju förståeligt. Det är ju därför vi lever i det samhälle som vi alla - över hela jorden - har att förhålla oss till. Och precis som du skriver så "fungerar, på grund av dess växande komplexitet, allt sämre för både människor och miljö".
 
   Är då den "kapitalistiska marknadsekonomin" demokratisk? Nej, den är ju inte det! Den bygger ju på att "den starke" dominerar över "den svage". Alltså att det är ekonomiska fundamenta som avgör hur beslutsprocesserna tas på den globala marknaden. Eftersom nu den globala marknaden, i huvudsak, är privatägd så innebär ju detta att ett fåtal människor, i praktiken, sätter reglerna för hur marknaden skall agera runt om på jorden. Att dessa beslut dessutom tas i, mer eller mindre, slutna styrelserum - utan insyn från samhällenas sida - understryker ju än mer den odemokratiska beslutsprocessen.   
 
  "Ekonomisk demokrati är det  nästan ingen som kräver eftersom de flesta anser att de kan styra sin egen  tillvaro genom marknadsval, och så länge detta fungerar händer ingenting. Det är  människors frihet inom systemet som räknas, och man är väl medvetna om att andra  system visat sig vara mycket sämre."
 
   Är "människor fria inom systemet"? Knappast! Några få "ekonomiskt starka" kanske, men inte flertalet.
 
   Ja då är frågan: Hur skall vi ha det? "Ekonomisk demokrati" - vad är det för något? Nej vi vet nog inte, i allmänhet, vad det innebär. Vi har anpassat oss, genom flera generationer, att så som det rådande ekonomiska systemet fungerar, så skall också framtiden se ut. Men i grunden så är det ju bara genom ett demokratiskt ekonomiskt system som vi har möjligheten att kunna vända den nuvarande destruktiva utvecklingen mot ett, för människor och miljö, hållbart samhälle för allt och alla.
 
   Hur ser då denna "ekonomiska demokrati" ut? Svår fråga! Men som jag ser det så utesluter den såväl "socialistisk planekonomi" som "kapitalistisk marknadsekonomi".
 
   En verklig demokrati måste genomsyra alla beslutsprocesser i samhället, inklusive marknaden!
 
 
 
I:
 Du utskåpar både socialistisk planekonomi och kapitalistisk marknadsekonomi  och vill ersätta dessa med “ett demokratiskt ekonomiskt system”, ...som ju har  diskuterats i evigheter och aldrig sett dagens ljus...

 

 

Den kapitalistiska marknadsekonomins styrka ligger framför allt i den  upplevda friheten för människor. Det är marknadsekonomin som  skapat ett enormt överflöd av varor, och det är varan som är centrum i  tillvaron. Varorna underlättar våra liv på miljoner olika sätt, ger oss en  mening med tillvaron och stärker vår identitet. Det är detta faktum jag avser  när jag skriver att det är människors frihet inom systemet som räknas. De flesta  människor är följaktligen inte det minsta intresserade av att ersätta denna  guldkalv med experiment kring “ekonomisk demokrati”. Så länge marknadsekonomin  kan ge oss varor i överflöd, kommer möjligheterna att övergå till ett annat  system att vara obefintliga. Detta är också anledningen till att  arbetarrörelsen aldrig på allvar utmanat kapitalismen. Även socialister  vet att marknadsekonomin, som kan ge även arbetarna drägliga  levnadsförhållanden, är omistlig, och de vill vara med och dela på resultatet av  produktionen. En och annan socialdemokrat, bl.a. Ernst Wigforss, ville  gå längre men av det blev intet. Löntagarfonderna är ett i tiden mer  näraliggande exempel.

 

 

Det jag vill ha sagt med detta är egentligen också att vi inte kan  negligera de psykologiska faktorerna bakom styrkan i tillväxtsamhället.  Människor viker sig inte för argument om någonting nytt som “måste” komma,  om de själva tycker att det nuvarande fungerar bra, d.v.s. man ger sig inte ut  på hal is. Vår moderna livsstil har verkligen inte pågått länge, men den  har ändå under denna korta tid och inom en eller ett par generationer bitit sig  fast ordentligt. En alltmer absurd konsumtionsnivå och en allt starkare känsla  av att vi kan klippa av även de sista banden till naturen är idag  kännetecknande. Och här har politiken svikit, av förklarliga skäl. Det är  fortfarande tabu att kritisera människors livsstil, det är privat område.

 

 

Ekonomisk demokrati i annan betydelse än den gängse marknadsliberala kan  jag inte se har utvecklats någonstans. Jag önskar naturligtvis att så hade  skett. Återstår då att försöka ändra på människors beteende, vilket ett fåtal  klarar av men inte de allra flesta. Återstår då att invänta alla förändringars  pålitliga pådrivare, nämligen att verkligheten här och nu slutar fungera på ett  tillfredsställande sätt. Men då är ju risken att det kan vara försent...

 

 

 

G:

I skrev: "Den kapitalistiska marknadsekonomins styrka ligger  framför allt i den upplevda friheten för människor." 
 

   Detta gäller naturligtvis (trots all statusjakt som människor inte kan befria sig från) utanför företagen. Men inuti dem råder ofta(st) mindre demokratiska förhållanden – vilket accepteras med hänvisning till ägarnas ekonomiska intresse ('tillsammans med de anställda') att företaget kan klara sig i en 'fri konkurrens' med andra företag.



 
 
 
D:
 I skrev: "Du utskåpar både socialistisk planekonomi och kapitalistisk marknadsekonomi och vill ersätta dessa med “ett demokratiskt ekonomiskt system”, ...som ju har diskuterats i evigheter och aldrig sett dagens ljus..."
 
   Det finns ju en anledning till att den "aldrig har sett dagens ljus". Kan anledningen vara att kapitalets ägare av "naturliga" skäl inte önskar någon förändring av dom rådande ägarförhållandena?
 
I skrev : "Ekonomisk demokrati i annan betydelse än den gängse  marknadsliberala kan jag inte se har utvecklats någonstans. Jag önskar naturligtvis att så hade skett. Återstår då att försöka ändra på människors beteende, vilket ett fåtal klarar av men inte de allra flesta. Återstår då att invänta alla förändringars pålitliga pådrivare, nämligen att verkligheten här och nu slutar fungera på ett tillfredsställande sätt. Men då är ju risken att det kan vara försent..."
 
   Javisst, "den gängse marknadsliberala" är global, över så gott som hela världen. Och om jag förstår dig rätt så önskar du, liksom jag, en förändring av denna rådande ordning?   Jag skulle vilja säga att "verkligheten här och nu" redan har "slutat fungera på ett tillfredsställande sätt".



 
 
B:
Går det att leva hållbart och ett "modernt och bekvämt liv" och samtidigt kunna "rädda världen". 
 Det skulle, enligt min analys, kräva en del uppoffringar (kanske framför allt mindre flygande) men inte värre än att vi hamnade på en levnadsstandard som vi hade för kanske 30 år sedan. Kalkylerna är grova men pekar åt rätt håll. 
 
 En förutsättning var att vi verkligen satsade på hållbar teknik och inte lät den ätas upp av rekyleffekter. Och att vi slog av på arbetandet, kortare arbetstid, i takt med ökad      arbetsproduktivitet. Dvs ingen rekyleffekt där heller. Men det har jag redan ordat mycket om. 
 
 Och igen: detta kräver politiskt mod men ingen revolution.
 
 
 
N:
Vad är det du vill ändra G, att fler blir entreprenörer, återkopplingsprocesserna, vinstförväntningarna..?
 
Jag kan hålla med om flera saker i din beskrivning; dock utgår den från traditionellt kapitalistiskt tänkande och missar sådant som socialt företagande och nätverksbaserad ekonomi (som t ex Air BnB). I vissa sektorer kanske stora företag finns kvar, i andra sektorer kommer de vara för stelbenta för att leva kvar och slås ut av mindre aktörer som kan uppfatta trender och röra sig snabbare.
 
Själv ser jag positivt på om rigida arbetstider luckras upp (bara en sån sak som att många jobbar bättre 16-24 än 7-15), oavsett om det är inom företag eller som entreprenörer. Jag tycker också att människor ska ha en grundläggande trygghet som är baserad på något annat än arbete. Det är så många som idag är arbetslösa eller iaf saknar traditionell fast/visstids anställning att vi inte längre kan lita på trygga tidsbestämda jobb för att ha trygghet för alla. Hellre i så fall en modell med basinkomst, och sen får man själv bestämma hur mycket man vill jobb utöver den. Det skulle ge utrymme för många att faktiskt jobba mindre, vilket skulle vara positivt för miljön.
 
 
G:
Avsikten med att skriva så koncentrerat var att försöka ge en (mycket schematisk) helhetsbild av en typisk socioekonomisk process i den fundamentala obalans (som karakteriserar den kapitalistiska    ekonomin - trots 'öar' i balans) och dess genom olika nätverk med varandra interagerande delprocesser. Obalansen innebär ökande ojämlikhet, sociala katastrofer och en i längden ohållbar    resursförbrukning.
 
Detta måste vi försöka ändra på – på olika sätt. Vi kan t.ex. gå in i systemet och försöka balansera det genom att kontrollera olika variabler, vilket kan ge tillfälliga förbättringar. Men samtidigt borde vi förändra systemet, vilket borde gå att göra successivt genom att införa (t.ex. mindre    tillväxtkrävande) delsystem som visserligen samverkar med det större systemet, men på nya sätt som ger upphov till krav på ytterligare förändringar (t.ex. nya finansieringssystem).
 
Det var så jag tänkte, på ett ganska abstrakt sätt.
 
 
D:
B skriver:
"En förutsättning var att vi verkligen satsade på hållbar teknik och inte lät den ätas upp av rekyleffekter. Och att vi slog av på arbetandet, kortare arbetstid, i takt med ökad arbetsproduktivitet. Dvs ingen rekyleffekt där heller. Men det har jag redan ordat                mycket om.  Och igen: detta kräver politiskt mod men ingen revolution."
 
 Vi "ordar mycket om" det som vi verkligen vill få fram, så även jag!
När du skriver ( "att vi verkligen satsade på hållbar teknik och inte lät den ätas upp av rekyleffekter. Och att vi slog av på arbetandet, kortare arbetstid, i takt med ökad arbetsproduktivitet. Dvs ingen rekyleffekt där heller." ) så kan vi säkert alla instämma i detta. Men är detta genomförbart?
 
Du menar att det är genomförbart. Jag menar att det inte är genomförbart.
 
Skall försöka förklara mig: Vem/vilka genomför ovanstående önskemål? Vem/vilka i dagens rådande ekonomiska system har "mandatet" till detta? Är det våra politiker? Är det kapitalets ägare?
 
Menar att vi måste syna förhållandet mellan våra politiker och kapitalets ägare. Hur ser det ut? Förhållandet utvecklas till att kapitalets ägare alltmer tar dom avgörande besluten för hur våra samhällen utvecklas. Vilket ju också ligger helt i linje med hur kapitalismens inneboende drivkrafter ser ut.
 
När det nu utvecklas så här då innebär det ju att "mandatet" för att åstadkomma hållbara förändringar i våra samhällen förflyttas från den "politiska sektorn" till den "ekonomiska sektorn". Och eftersom den "ekonomiska sektorn" drivs av sina inneboende krav på ständig tillväxt så leder detta till en omöjlighet att kunna genomföra hållbara förändringar.
 
 Enligt min mening så kommer därför det "politiska modet" tyvärr att stå sig slätt mot den alltmer destruktiva kapitalismen.
 
Hur skall vi då agera? Jag svarar som dig: "det har jag redan ordat mycket om".

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng