ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» november 2018 (4)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: arkiv för februari 2014

fredag 21 februari

Konkurrensens misslyckande

 

 

 

"Konkurrensen måste mötas med konkurrens!" Så säger våra samhällsföreträdare både inom den politiska sektorn och inom den ekonomiska sektorn. "Den alltmer tilltagande konkurrensen runt om i världen gör att vi i vårt samhälle måste satsa alltmer på utbildning så att vi inte hamnar efter i denna mördande konkurrens."

Ja så kan det låta när makten uttalar sig. Är dessa uttalade påståenden "riktiga"? Detta är intressant och måste därför granskas. Skulle man i det här sammanhanget kunna ställa den helt motsatta frågan: istället för konkurrens så kanske sammarbete vore den optimala "formen"?

 

Konkurrensen är den "form" som idag gäller på marknaden. Företagen som lyckas "bäst" i denna konkurrens avgår med "segern". Belöningen i denna "utslagstävling" är naturligtvis pengarna. Vi kallar dessa för framgångsföretag eller ännu bättre, tillväxtföretag. Tillväxtföretag "drar" till sig investerare som ser goda möjligheter till "snabba pengar". Sådana är konkurrensens villkor i våra dagars samhällen. Denna konkurrens skapar vinnare och förlorare. Människor/företag blir alltså vinnare eller förlorare.

 

Det kapitalistiska systemet är uppbyggt utifrån dessa konkurrensförhållanden. Privatägt kapital flödar runt på marknaden och genom just systemets inneboende drivkrafter så skärps hela tiden konkurrensen. Så som marknaden ser ut idag så handlar det om konkurrens mellan kapitalets ägare. Alltså en helt "normal" process för det rådande samhälle som vi lever i.

 

Men måste vi ha denna konkurrens? Vad har vi fått för samhälle om vi ser tillbaka ett antal generationer? Vad har konkurrensen åstadkommit?

När vi betraktar vår konsumtion av dagligvaror och livsmedel så har konkurrensen fört med sig att produktionen av dagligvaror och livsmedel har flyttat ur från vårt samhälle och istället etablerat sig i samhällen som, i många fall, ligger på andra sidan jorden.

Vad har denna förändring lett till? Jo den har lett till att "våra" närproducerande företag lämnar vårt samhälle, med allt vad det innebär. Konkurrensen om kapitalet tvingar bokstavligen talat "våra" företag att lämna oss för att därigenom söka förbilliga produktionsprocessen så mycket som möjligt. Eftersom det är den högsta möjliga förräntningen som gäller för företagen så agerar dom helt "naturligt" utifrån det kapitalistiska systemets "normer". Producera så billigt som möjligt och sälja så dyrt som möjligt.

Företagen lämnar på det här viset efter sig arbetslöshet och därigenom social utslagning.

 

Men är det då inte bra för oss konsumenter att varupriserna hålls nere? Vi går ju oftast efter priset när vi väljer av likvärdiga produkter.

 Om produkten är "närproducerad" men har ett högre pris än den likartade produkten som är producerad kanske på andra sidan jordklotet så väljer vi oftast den "långväga" produkten. Att sedan den "långväga" produkten sannolikt har producerats under betydligt sämre arbetsmiljöförhållanden och till usla lönevillkor ingår, så att säga, i spelets regler. Dessutom orsakar produkter som skall transporteras över hela jorden ytterligare skador på miljön och klimatet. Så rent samhällsekonomiskt måste det bli en förlust att konsumera varor som produceras långväga ifrån. Här ser vi en tydlig "konfrontation" mellan samhälleliga intressen och rådande företagsekonomiska intressen.

 Denna varuproduktion är också inriktad på att säljas där den ger bäst betalt, alltså hos oss. Den är således inte inriktad på att tillgodose behoven hos dom människor och dom samhällen som står för produktionen. Exempelvis så måste i många fall det grundläggande behovet av rent vatten stå tillbaka för kapitalets vattenbehov i klädesproduktionen. Eller när livsnödvändiga grödor för producentsamhället konkurreras ut av det multinationella bolagets "behov".

 

Om vi nu vänder på konkurrensen och istället söker samarbete som den "naturliga" formen för våra samhällens uppbyggnad. Hur skall detta kunna genomföras i våra dagars samhällen? Svaret är enkelt: det går naturligtvis inte. Och varför går det då inte? Nej under rådande maktstrukturella ordning så finns, så att säga, ingen framkomlig väg för samarbete.

 

Vårt nuvarande kapitalistiska system "bygger" våra samhällen utifrån ekonomisk konkurrens och kommer därför att formligen "sluka" eventuella planer på företagsekonomiska samarbetsprojekt.

Hur vet vi att det kommer att bli så? Jo det beror på just den kapitalistiska strukturen som ju bygger på ett privat ägande av kapitalet.

För att ett ekonomiskt samarbete skall göras möjligt så krävs att det privata kapitalägandet upphör och istället så ligger det på samhället att äga och också ansvara över kapitalet. Först när denna strukturella förändring har genomförts då kan samarbetet verkligen bli den "naturliga" formen för våra samhällens uppbyggnad.

 

Kreativa idéer och lösningar utvecklas bäst genom samarbete och inte genom konkurrens. Men, som sagt, denna verklighet kan först bli möjlig när vårt kapitalistiska system upphör att finnas till. 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 1 Permalänk

onsdag 12 februari

Normgivande maktstrukturer


 

Det blir mer och mer förståeligt att världen ser ut som den gör. Ju mer vi analyserar historien desto mer blir vi övertygade om att vår nutid egentligen inte kan se annorlundare ut än vad den nu gör.

Ja men tänk själva. Vår historia är kantad av grundläggande strukturella orättvisor sedan mycket lång tid tillbaks. Varför skulle vi då kunna leva våra liv idag utan dessa strukturella orättvisor? Nej det blir ju en omöjlighet. Och det är just den här "omedvetenheten" om att våra samhällen ärver, så att säga, in det historiska förloppet som är en grundläggande orsak till att våra samhällens strukturella orättvisor består.

 

Okej, vi kan kanske ändå påstå att vi har lärt oss en del utifrån vårt historiska arv. Samtidigt så kan vi också påstå att vi verkar inte ha lärt oss någonting. Kanske kan man säga att dessa diametralt motsatta påståenden speglas av våra nuvarande konfliktfyllda samhällen. Alltså, å ena sidan ett nytänkande som strävar efter genomgripande förändringar och å andra sidan det konservativa tänkandet som vill behålla den rådande strukturella ordningen, i allt väsentligt.

 

I det här sammanhanget så måste man verkligen fråga sig varför människorna för låt oss säga tusen år sedan inte lyckades att omforma den strukturella orättvisan? Var denna grundläggande orättvisa så djupt "förankrad" i den samhälleliga "konstruktionen" att det, så att säga, inte fanns någon praktisk möjlighet att åstadkomma dessa grundläggande förändringar? Vi ska ju komma ihåg att den absolut grundläggande strukturella orättvisan, från den här tiden, är könsbunden. Vilket ju betyder att hälften av människorna, alltså kvinnorna, lever bokstavligen som förtryckta i våra samhällen. Denna patriarkala struktur har genom flera årtusenden genomsyrat våra samhällen så till den grad att man kan säga att den har blivit normgivande. Att förändra "normgivande" maktstrukturer är inte gjort i en handvändning vilket vi kan se idag överallt i världen.

 

En annan "normgivande" maktstruktur är ju den rådande ordningen vad beträffar kapitalägandet. Att äga kapital går, mer eller mindre, lika långt tillbaks i historien som det patriarkala ursprunget. Dessa bägge maktstrukturella "uppbyggnader" av våra samhällen förvaltas och administreras ytterst med hjälp av våldsapparater. Också detta "förvaltningssätt", med våldets "hjälp", har blivit normgivande för våra samhällen.

 

När alltså tusenåriga "traditioner" lever vidare så kan man säga att dom "upphöjs" till att bli normgivande för oss alla. Oavsett om dessa "traditioner" står för rättvisa eller orättvisa. Vi tar det "normgivande" till oss hur illa det än slår.

 

Eftersom det nu fungerar så här då bör vi också kunna förstå varför det blir så oerhört svårt att få till stånd strukturella förändringar av dagens samhällen. Även om vi ser den djupa orättvisan och ologiken i dagens organisering så bör vi kunna förstå varför inga grundläggande förändringar i samhällskonstruktionen kommer till stånd, när vi analyserar våra samhällens historiska bakgrund.

Utifrån denna analys så blir det därför alltmer förståeligt varför våra samhällen ser ut som dom gör idag.

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 7 februari

Det destruktiva samhället

 

 

 

Hur förklaras det faktum att fler och fler människor sympatiserar med främlingsfientliga; nationalistiska; fascistiska; rasistiska ja kort sagt inhumana politiska partier och organisationer?

 

Jo svaret på denna fråga är inte alls komplicerad eller svår. Alla dessa ytterst destruktiva "strömningar" får fästen i samhällen när orättvisan och ojämlikheten tilltar.

Man kan ju tycka att människors vrede borde riktas mot den samhälleliga "konstruktionen", strukturen, som bevisligen är själva grundorsaken till det samhälleliga förfallet. Men istället för att fokusera missnöjet mot den grundläggande orsaken så fokuseras missnöjet mot grupper av människor som redan tidigare lever utsatta liv. Samhällsproblemen läggs på minoriteter.

 

Varför blir det så? I det destruktiva samhället, som ju har generationer och åter generationer på nacken, så "skapas" människan att tänka och agera destruktivt. Destruktiva samhällen kan omöjligtvis "skapa" logiskt och rättvist tänkande människor. Skulle så vara fallet då kan ju våra samhällen inte ta en strukturellt orättvis inriktning.

 Alltså fortsätter våra samhällen i samma hjulspår som dom har gjort i generationer. Våra inhumana samhällen förmår inte att slå in på en human och rättvis väg eftersom den samhälleliga ordningen helt enkelt inte påbjuder en sådan inriktning. När så vårt missnöje med den samhälleliga ordningen och dom ansvariga för denna ordning inte gör några försök att vrida utvecklingen åt rätt håll då uppstår organisationer som varken förstår eller vill sätta sig in i dom grundläggande orsakssammanhangen. Eftersom nu varken etablerade politiska partier eller nytillkomna missnöjespartier inte ser dom grundläggande orsakssammanhangen så blir följaktligen samhällsanalysen helt felaktig. Därav följer att partier och organisationer tror sig finna förklaringar till samhällsproblematiken utanför dom grundläggande orsakssammanhangen. Att rikta missnöjet mot minoriteter och härigenom redan utsatta människor blir den "enkla" och "naturliga" vägen att gå då missnöjespolitiken skall utformas.

 

Tilltagande arbetslöshet skylls på invandring, för att ta ett exempel. Människors missnöje mot den tilltagande arbetslösheten riktas därmed mot minoritetsgrupper som man menar försvårar för den "inhemska" befolkningen att kunna ta dom allt färre jobb som erbjuds. Att arbetslöshetsproblematiken ligger på ett helt annat plan förstår inte, så att säga, våra samhälleliga förvaltare.Därför så kan dom heller inte förklara problematikens grundläggande orsaker. När nu så är fallet då klarar naturligtvis inte dessa maktens "springpojkar" - politikerna - att förmedla dom rätta orsakssammanhangen till sina samhällens invånare. Denna bristande vetskap, menar jag, ligger till grund för det ökande intresset för främlingsfientlighet.

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 3 februari

Diskussionen 6

 

A:

Politiker världen runt träffas på klimatkonferenser för att söka få till bindande avtal. Hur skall dom kunna lyckas med det? Politiker i Europa tror sig ha den rätta "medicinen" för skuldkrisen. Har dom det? Politiker i Sverige menar att vårt samhälle kommer att "fungera bättre" om just vårt partis politik fick gälla. Stämmer detta?  

 Jag lägger här ut ett påstående: Den rådande politikens roll är att förvalta och administrera det ekonomiska system - kapitalistiska systemet - som vi alla lever i. Inte att förändra det. Därför kan heller inga grundläggande förändringar ske. Den rådande politiken kommer därav aldrig att kunna lösa dom akuta problemfrågor vi nu står inför på grund av att den just inte tar tag i den grundläggande frågan - det kapitalistiska systemet.

 Det ser alltså ut som om systemet bestämmer "färdriktningen" för våra samhällen.  

 Hur kommer det sig att den politiska rollen ser ut som den nu gör?

 

 

B:

Ja, men jag tror att den nuvarande politikens roll på ett mer grundläggande plan är att förvalta eller stärka nationell/regional konkurrenskraft. Det starkaste mandatet som vi har gett våra politiker är inte att rädda det kapitalistiska systemet (vad det nu egentligen är), utan att rädda de svenska jobben.

 

 

C:

Frågan som ställdes:
Hur kommer det sig att den politiska rollen ser ut som den nu gör?
 Svaret: det beror på att det inte finns några vettiga politiska idéer om framtiden, som är hållbara. "Alla" är bra att beskriva problemen men dåliga på att föreslå möjliga politiska lösningar.
 
 
D:
 Att "managera" Sverige synes vara det viktigaste. Därför studeras väljaropinioner löpande och budskap testas av. Partierna är också mer toppstyrda - en följd dessutom av blockpolitiken.
Följden är att politiken blivit mer att "lyssna" än att "leda". 
En annan skillnad är att partierna tycks sätta av mycket litet tid och pengar till djuplodande analyser och/eller programarbete. När såg Ni ett parti presentera en spännande och framåtsyftande analys av ett viktigt problemområde. De nya tankarna kommer i allt mindre omfattning från partierna; de kommer från fristående tänkare, det civila samhället och forskarvärlden.
Utvecklingen i media spelar också in. Mer och mer av yta i rapporteringen; mer och mer personfixerat. Allting ska ges en nyhetsvinkel. Utrymmet för reflekterande debattartiklar blir allt mindre. Frågan är var idédebatten ska föras?! På nätet? Tja. Men den stora utmaningen är ju att nå gemene man och de allra flesta medborgare blir förbigångna om media tappar rollen att spegla nya tankar och idéer.
Till sist. Det är alltid farligt att generalisera. Det finns exempel både på partier och enskilda politiker som driver långsiktiga frågor hårt och systematiskt. Men trenden i politiken är den jag beskriver och den oroar starkt!
Så utmaningarna är många
 
 
E:
Jag vet inte om jag håller med om att det inte finns några vettiga politiska idéer om framtiden som är hållbara. Det finns flera bra lösningsförslag på en övergång till bättre system. Men det är väl snarare politiken som inte är redo för lösningarna?
 
 
 
A:
"Det starkaste mandatet som vi har gett våra politiker är inte att rädda det kapitalistiska systemet (vad det nu egentligen är), utan att rädda de svenska jobben." Skriver B.  


 
Hur "räddas då de svenska jobben"? Jo jag menar att det, så att säga, ingår i den "politiska rollen" att inte ifrågasätta det kapitalistiska system som ju är den "drivande" kraften för våra samhällen. När det nu visar sig att denna "drivande" kraft inte ens lyckas "rädda de svenska jobben" då, menar jag, bör den "politiska rollen" ställa sig frågan: Kanske det är det kapitalistiska systemet som är den grundläggande orsaken till dom akuta problemfrågor vi nu står inför?
 
 
B:
Ja, jag håller nog med till stor del. Men om nu kapitalismen - utifrån politikens perspektiv - är ett verktyg  i nationalismens tjänst, snarare än tvärtom, är det då inte det nationalistiska systemet som är den ännu mer drivande kraften för våra samhällen?
 
Jag undrar vidare om man verkligen kan kalla "kapitalismen" för ett system eller en ordning? Är inte kapitalismen snarare vårt uttryck för en ekonomi som saknar ordning?
 
Dessa frågor kan förstås besvaras på många olika sätt, beroende på hur begrepp som kapitalism och nationalism definieras. 
 
Men om vi ser nationalismen som idén om att mänskligheten består av ett antal gentemot varandra avgränsbara folk, och att dessa folk har att realisera sig själva mer eller mindre på sin omvärlds bekostnad, då menar jag att det är nationalismen som är satt i system snarare än något annat. Kapitalismen skulle jag då snarare kalla den oordning eller det icke-system som blir konsekvensen av att en nationalistisk ordning ska försöka politiskt förvalta en global ekonomi.
 
 
A:

 B skriver:
" Ja, jag håller nog med till stor del. Men om nu kapitalismen - utifrån politikens perspektiv - är ett verktyg  i nationalismens tjänst, snarare än tvärtom, är det då inte det nationalistiska systemet som är den ännu mer drivande kraften för våra samhällen?" 
 
  På den här frågan vill jag svara så här: Kapitalismen agerar ju globalt, "utan hänsyn" till nationella gränser. Vilket ju betyder att politiska "önskemål och insatser" från exempelvis vårt eget samhälle "väger lätt" i dom beslutsprocesser som tas av, framför allt, stora kapitalägare. Jag ser alltså inte kapitalismen som "ett verktyg i nationalismens tjänst", utan ser det som att politiken söker "anpassa" vårt samhälle efter kapitalismens globala villkor.  
 
   "Jag undrar vidare om man verkligen kan kalla "kapitalismen" för ett system eller en ordning? Är inte kapitalismen snarare vårt uttryck för en ekonomi som saknar ordning?" 
 
  Vad man vill kalla "kapitalismen" för har jag egentligen inte funderat så mycket över. Att vi alla lever i det, som dom allra flesta hävdar, "kapitalistiska systemet eller ordningen" är, för mig, en bra definition. Att den "saknar ordning", har du ju helt rätt i.      
 
"Men om vi ser nationalismen som idén om att mänskligheten består av ett antal gentemot varandra avgränsbara folk, och att dessa folk har att realisera sig själva mer eller mindre på sin omvärlds bekostnad, då menar jag att det är nationalismen som är satt i system snarare än något annat. Kapitalismen skulle jag då snarare kalla den oordning eller det icke-system som blir konsekvensen av att en nationalistisk ordning ska försöka politiskt förvalta en global ekonomi."
 
Ja, varken nationalismen eller kapitalismen är humana, rättvisa strukturer. Dom har bägge "vuxit" fram ur maktstrukturella "ambitioner" sedan lång tid tillbaks. Att vi nu idag lever med dessa "missfoster" för ju med sig att politiken blir än mer komplicerad


Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng