ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» november 2018 (4)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: arkiv för mars 2014

måndag 31 mars

Vi vet!

 

 

 

Alla vet att det är så här! Det är egentligen ointressant att ständigt upprepa vad alla redan känner till. Tillståndet i världen, menar jag. Om detta tillstånd är vi ju alla, i stort sett, överens om. Därför behöver vi inte orda mer om denna sak.

 

När du säger att ungdomsarbetslösheten är så hög att det har blivit ett av dom största samhällsproblemen för oss, så vet vi redan detta. Således ingen nyhet. Ändå upprepas detta samhällsproblem, som om det skulle vara en nyhet.

När du säger att klimatförändringen, i huvudsak, beror på oss människor då vet likaså dom flesta av oss att detta påstående har varit känt sedan relativt lång tid.

När du säger att krig och våldsamma konflikter har existerat i tusentals år då blir det som en förtydling av något som alla kan skriva under på.

När du säger att kriser, av alla de slag och på alla plan, verkar följa oss som en skugga då drar du samma slutsatser som en majoritet av samhällenas invånare.

 

Men allt detta vet vi ju redan. Varför måste vi fortsätta att formulera dessa, redan kända, påståenden?

Vad skall vi då skriva om? Jo vi skall skriva om orsakerna till allt detta som vi nu vet. Vad tjänar det till att veta hur våra samhällen fungerar om vi inte också tar reda på dom grundläggande orsakssammanhangen? Är det inte ur denna kunskap som verkliga förändringar kan åstadkommas?

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

söndag 23 mars

Från belastning till resurs

 

 

Följande resonemang har jag funderat över: om vi skulle leva i ett rättvist samhälle - alltså strukturellt rättvist - så skulle vi alla bli både behandlade och betraktade som livsviktiga resurser för samhället. Men när vi lever i ett strukturellt orättvist samhälle - med andra ord vårt nuvarande samhälle - då "förvandlas" många av oss till en belastning. Hur förklarar vi detta?

 

Angående "förvandlas" så tänker jag här på alla dom som går arbetslösa. Dom är, så att säga, inte efterfrågade på arbetsmarknaden. Alltså betraktas dom inte som en livsviktig resurs för samhället. Eller mer riktigt: dom ses inte som en livsviktig resurs för marknaden. Istället blir ju alla arbetslösa bokstavligt talat en utgift för samhället, eller med andra ord en belastning.

 

Blir alltså människor inte arbetslösa i ett "rättvist" samhälle? Nej människor görs helt enkelt inte arbetslösa i det "rättvisa" samhället. Och den enkla förklaringen är att den arbetsföra människan kan producera ett mervärde. Producera mer än vad hon behöver för att kunna leva ett drägligt liv. Detta mervärde tillfaller samhället som naturligtvis "använder" detta värde i själva "samhällsbygget". På det här viset blir självfallet alla människor en livsviktig resurs emedan arbetet i sig genererar mervärden. Ju fler som arbetar, ju större mervärden för samhället. Förstår vi det här resonemanget?

 

Varför kan det inte fungera så här i dagens samhällen? Nej det har att göra med kapitalägandet. I dagens strukturella system så ägs ju kapitalet privat. Det betyder att kapitalägaren investerar sitt kapital i verksamheter där vinsten kan maximeras så mycket som möjligt. För att kunna uppnå denna maximala vinst så krävs en noggrann planering på både inkomst- och utgiftssidan. Antalet människor i den privatägda verksamheten måste avpassas så exakt som möjligt för att få vinsten maximerad samt att allting på utgiftssidan minimeras så långt det bara går.

På grund av systemets konkurrensutsatthet så innebär detta då att människor ställs utanför arbetsmarknaden. Det investerade privata kapitalet skall ju förränta sig så mycket som möjligt. Och för att detta skall bli verklighet så måste företagens personaltillsättningar avpassas efter denna prioritering.

 

I vårt rådande system - det kapitalistiska systemet - så investeras det privatägda kapitalet utifrån prioriteringen att detta kapital skall förränta sig. Det investeras således inte utifrån prioriteringen att samhället, som helhet, skall kunna ta del av denna investering. Istället så kan samhället ta del av denna privata investering genom olika former av skatter. Alltså är det inte samhällets bästa som prioriteras utan istället det privatägda kapitalet.

 

Med ett sådant system, alltså dagens, så kan omöjligen alla människor i samhället ses som en resurs. Resurser blir enbart dom som arbetar, alltså dom som kan tillföra mervärden till ägarna av kapitalet. Och detta kapital är, som sagt, privatägt. Av denna anledning uppstår arbetslöshet, med allt vad det innebär. Samhället får ta hand om alla arbetslösa medans det privatägda kapitalet fortsätter att investeras i "näringar" som ger högsta möjliga förräntning. Och här har den globala marknaden blivit kapitalets "bästa vän". Det resulterar i att "utsatta" samhällen dräneras på kapital vilket, i många fall, gör det omöjligt att "bygga" för en dräglig tillvaro åt alla människor.

 

Detta systemfel i samhällsbygget kan endast förändras just genom att samhället självt står som kapitalägare. Observera här att vi inte får förväxla privat kapitalägande med privat företagsamhet. Vilket är två helt skilda saker. Och om detta har jag tidigare skrivit mycket om.

 

Politiska partier debatterar ofta om arbetslösheten. Det ena partiet för fram idéer om hur arbetslösheten skall kunna minska samtidigt som ett annat parti tycker sig stå med lösningen på dessa enorma samhällsproblem. Men vad som kännetecknar dessa etablerade partier det är att dom tror sig kunna minimera arbetslösheten inom det rådande strukturella ramverket. Och detta är, som vi ser, en omöjlighet.

 

Det är först när ifrågasättandet av det rådande systemet kommer upp på agendan som någon form av förhoppning kan skönjas.

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 19 mars

Våld mot kvinnor

 

 

Våld mot kvinnor! Detta våld är inte som vilket annat våld som helst. Det är mer strukturellt betingat än andra våldsövergrepp. Just detta våld kommer ständigt upp i samhällsdebatten. Vilket naturligtvis är ett måste.

 

Men resulterar då den ständiga debatten i möjliga lösningar på problemet? Nej den gör ju inte det. Och varför kan då inte några möjliga lösningar skönjas? Det korta svaret blir då: det är en omöjlighet att lösa mäns våld mot kvinnor i den värld vi nu lever i. För att utveckla svaret så menar jag att den strukturella uppbyggnad som genomsyrar, i princip, all världens samhällen så ses kvinnor som andrahandsmedborgare i sina samhällen. Den patriarkala samhällsuppbyggnaden som nu har pågått i tusentals år är den grundläggande orsaken till varför mäns våld mot kvinnor är ett gigantiskt samhällsproblem världen över.

 

För att möjliga lösningar skall kunna bli en verklighet så måste därför hela den rådande maktstrukturella ordningen "brytas upp". Vilket innebär att den patriarkala strukturen ersätts av en jämlik och rättvis strukturell uppbyggnad av våra samhällen. Självklart så medför detta att vårt rådande kapitalistiska system inte kan tillåtas eftersom det är djupt orättvist. Just eftersom det är ett maktstrukturellt system som har sitt ursprung i den patriarkala strukturen.

 

Dessa grundläggande orsakssammanhang saknas i den offentliga debatten. Man kan säga att debattinläggen ser problemen men dom saknar förståelsen för hur problemen skall lösas. Grundläggande strukturella orättvisor, som dessutom har existerat under en mycket lång tidsperiod, kräver en likaledes grundläggande analys för att vi skall kunna förstå "kärnan" i problematiken. Det kommer då att visa sig som en omöjlighet att kunna lösas inom det rådande strukturella "ramverket".

Alltså måste man då dra slutsatsen att hela den rådande strukturella ordningen måste förändras för att kunna finna lösningen på den grundläggande strukturella orättvisan. Vilket var och är kvinnors "underställdhet" gentemot män. Vi kan se detta på ett påtagligt sätt när vi betraktar hela världen som ett samhälle. Ur denna "underställdhet", kan man säga, legitimeras mäns våld mot kvinnor.

 

I takt med det kapitalistiska systemets inneboende oförmåga att kunna lösa dom alltmer tilltagande samhällsproblemen, som istället ökar i omfattning, så blir resultatet av denna oförmåga att alla slag av våld och konflikter i samhället tilltar. Inte enbart mäns våld mot kvinnor ökar. Såväl etniska skillnader som religiösa och kulturella olikheter utlöser våld från "oliktänkande". Tidigare naturliga och vänskapliga förbindelser mellan ibland oliktänkande befolkningsgrupper kan till följd av det ekonomiska systemets alltmer tilltagande sönderfall orsaka och ge upphov till mer eller mindre allvarliga konflikter. I detta sönderfall av våra samhällen så blir det därför kvinnorna som drabbas allra hårdast.

 

Så ser vår historia ut och så ser våra nu rådande samhällen ut. Våldet fortsätter som "vanligt" och som vi ser så kan ingen ljusning i bedrövelsen skönjas.

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 12 mars

"Vetenskapliga" frågor

 

 

 

Går det att förnuftsmässigt komma fram till hur våra samhällen bör utformas? Det bör ju kunna gå, kan man tycka.

Vi har ju vår historia, som ett slags facit. Det som har gått snett för oss, historiskt sett, borde vi kunna dra lärdom av. Eller hur? På samma sätt så borde vi kunna dra lärdom av det som har varit lyckosamt för oss.

 

Hur skall vi då, så att säga, "angripa" frågeställningen? Finns det möjligheter att "vetenskapligt" kunna se hur den bästa lösningen skulle te sig? Eller är dessa frågeställningar omöjliga att besvara? Nej, jag menar att man "förnuftsmässigt" bör kunna påvisa hur samhällen skall fungera.

Vilka "kriterier" bör då tas med när vi formulerar "framtidens" samhällen? Vilka grundläggande strukturella "ingridienser" ser vi  då i "framtidssamhällen? Och vad kan vi räkna som grundläggande strukturella ingridienser?

 

Vi gör ett försök att formulera dessa grundläggande ingridienser.

Utan några större funderingar så är det ju helt grundläggande att samhällen måste fungera på ett rättvist, jämlikt och jämställt vis. Här skall vi också lägga till att våra samhällen måste "hålla" sig inom dom ekologiskt hållbara ramar som vi har att förhålla oss till.

Vad menas då konkret med att samhällen skall fungera rättvist, jämlikt och jämställt? Jo naturligtvis så menar vi att själva den strukturella ordningen i våra samhällen måste fungera efter dessa riktlinjer. Människorna i våra samhällen skall alltså leva i social och ekonomisk rättvisa inom alla "områden" och på alla "plan". I detta inkluderas självklart jämlikhet och jämställdhet, på alla "plan".

Dessa framtidsvisioner tror jag vi alla, i stort sett, kan skriva under på. Här råder inga större meningsskiljaktigheter.

 

Här börjar "knepigheterna". Trots att vi alla, mer eller mindre, är överens om framtidsvisionen så kan vi konstatera att våra samhällen fungerar precis tvärt om. Alltså att det i våra samhällen varken råder rättvisa, jämlikhet eller jämställdhet. Är vi då alla överens om att även detta är fallet? Ja, i stort sett skulle jag vilja påstå. Vi är tydligen överens om att framtidsscenariot för våra samhällen måste bygga på strukturell rättvisa, jämlikhet och jämställdhet. Samtidigt så inser vi alla att våra samhällen, i princip, fungerar tvärt om. Är inte detta ganska förbluffande? Våra visioner om framtiden skiljer sig diametralt ifrån hur dagens verklighet ser ut.

 

Kan det vara intressant att försöka ta reda på varför det förhåller sig på detta vis? Svaret på denna fråga bör väl i så fall hjälpa oss med att finna åtgärder för att kunna "vrida" den fortsatta utvecklingen åt rätt håll?

Om vi nu instämmer i dessa frågeställningar då bör vi kunna komma fram till slutsatsen att det är någonting "felaktigt" med våra dagars samhällen eftersom dom nu ser ut som dom gör.

Tillbaka till det här som jag kallar för "vetenskapliga" belägg för hur samhällen bör utformas. Måste det vara, som det verkar, "vetenskapligt" omöjligt att kunna komma fram till den bästa lösningen för hur våra samhällen bör "ordnas"?

 

Som jag ser det så bör det vara en enkel process att kunna se våra samhällens optimala strukturella ordning. Det första vi måste göra det är att identifiera den rådande ordningen och därefter så måste vi analysera denna ordning för att kunna se eventuella fel och brister.

 

Vi människor ordnar in oss i, på förhand, bestämda strukturella "verkligheter". Den ekonomiska strukturen delar upp oss på kapitalägare respektive icke-kapitalägare. Utifrån denna verklighet byggs våra samhällen och detta tillsammans med "hjälp" av politiska beslutsprocesser. Men observera här att det rådande kapitalägarförhållandet aldrig ifrågasätts. I anslutning till detta faktum så, menar jag, måste vi analysera just denna strukturella verklighet.

 

Är det "vetenskapligt" faststält att våra samhällen fungerar "bäst" med det rådande strukturella förhållandet? Har "vetenskapen" kommit fram till att detta förhållande befrämjar våra samhällen allra bäst? Nej det finns inga "vetenskapliga" belägg för att våra rådande ekonomiska strukturella förhållanden skulle vara dom "bästa". Om nu inte detta är bevisat då måste man ju ställa frågan: varför ser det då ut så här i våra samhällen? Vem/vilka har initierat den här ordningen? Har det skett genom ett demokratiskt förfarande, där människorna i våra samhällen har "röstat" fram denna ordning? Eller har det skett på annat sätt?

 

Vi vet ju svaret. Den nuvarande ekonomiska strukturella ordningen har tillkommit, sedan lång tid tillbaks, utifrån en ekonomisk "maktordning". En maktordning som baserar beslutsprocesserna utifrån den privata tillgången på kapital. Och fortsatt så gäller denna ordning.

När vi nu alla känner till att det förhåller sig så här då borde ju detta ekonomiska förhållande ha granskats "vetenskapligt". I synnerhet när vi nu, i vår tid, har ett slags facit över hur världens alla samhällen fungerar. Också det här måste ju bero på någonting. Jag menar vårt rådande ekonomiska system har ju visat sig vara synnerligen orättvist för en mycket stor del av mänskligheten. Med detta faktum så borde naturligtvis grundläggande "vetenskapliga" analyser ha gjorts. Men inte. Och frågan blir då: varför har detta inte gjorts?

 

Enligt mitt sätt att se på saken så beror detta på att den rådande ekonomiska maktstrukturen helt enkelt inte "tillåter" att den rådande strukturella ordningen ifrågasätts. Hela vår värld är ju inlämmad i vår rådande maktstrukturella ordning. Vad skulle hända om det "vetenskapligt" kunde bevisas att denna rådande ordning var till mer skada än nytta för våra samhällen? Vad skulle hända då?

Den rådande maktstrukturella ordningen skulle naturligtvis ifrågasättas omgående. Tilltron för vårt ekonomiska system kommer att falla ihop som ett korthus. Och detta scenario kan komma att genomföras mycket snabbt. Således en mardröm för dagens ekonomiska makthavare.

 

Kan vi på grund av detta förstå varför ekonomiundervisningen på våra lärosäten, världen över, utbildar ungdomar att lära sig hur dagens ekonomiska system fungerar, som om detta system skulle vara det "enda" systemet? Ekonomipriser delas dessutom ut till "kreativa" ekonomer som "kommer på" diverse "kreativa lösningar" inom det rådande ekonomiska systemets ramar.

 

Ekonomi är ju ingen exakt vetenskap, sägs det ju. Vilket kanske stämmer. Men skall det då behöva vara så svårt att förstå grundläggande ekonomiska "slutsatser"?

Skall det inte anses vara en självklarhet att ett samhälles "inkomster" och "utgifter" handhas av samhället? Förnuftsmässigt borde ju detta förhållande ses som det mest naturliga i världen. Alla kapitalflöden i samhället borde i grunden ansvaras av samhället och inte av privata individer. Denna slutsats, anser jag, kan liknas vid en "exakt vetenskap".

 

Att denna enkla "exakta vetenskapliga" analys inte ännu genomsyrar våra samhällen måste då bero på att den rådande maktstrukturella ordningen helt enkelt inte kan "släppa" kontrollen och makten över kapitalägandet. Ett erkännande skulle ju kullkasta hela det rådande systemet och därmed den privata äganderätten över kapitalet.

 

Avslutningsvis vill jag säga att samhällsekonomi borde vara en mycket enkel "vetenskap". Svårigheter med denna "vetenskap" uppstår när privata intressen "kolliderar" med samhälleliga intressen. Eftersom nu denna "kollisionsordning" råder i våra samhällen så "förvandlas" denna enkla "vetenskap" till dagens problematiska "vetenskap".

 

 

 

 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 3 mars

Diskussionen 7

 

 

A:

Ledande ekonom sågar Bitcoin för att den inte har något reellt värde. Enligt mig mycket lustigt!

 

B:

Varför? Ekonomens tankar är ju korrekta.

 

A:

Det lustiga låg inte i det han sa om Bitcoin, utan liknelsen med annat som ekonomen tycker är helt normalt ... att han sågar en valuta för att den inte har någon koppling till ett reellt värde alltså.

 

C:

Jo, jag har sett ekonomen såga Bitcoin med argumentet att det är svårt att se att det finns någon som garanterar att det har något som helst värde. Visst kan man skratta åt att FED:s dollar ser ut att förlora sitt värde i det långa loppet och att USA aldrig kommer att kunna betala sina statsskulder men samtidigt får man erkänna att det faktiskt råder en stor skillnad mellan garantierna bakom Bitcoin och FED:s dollar. FED:s dollar garanteras av FED:s ägare och av staten och det är faktiskt en jäkla skillnad.

 

A:

Så är det givetvis, men jag tycker ändå det fanns en stor humor i det.

 

D:

Bara för att det finns en garanti behöver det som jag ser det inte innebära att det finns ett verkligt värde i en valuta. I kreditbaserade penningsystem är en stor del av "värdet" bara ett virtuellt värde. Därav kaoset som uppstår när marknaden tappar tron på den virtuella valutan.

 

E:

Det finns en stor skillnad mellan pengar och bitcoin, nämligen att det ligger mänskligt arbete bakom förtjänandet av pengar (som står i proportion till mängden arbete). Ovanpå detta kommer spekulation med värden som skapats av mänskligt arbete, vilket gör att värdet kan bli "fel" och bubblor spricker. Men finns trots allt mänskligt arbete i botten av ett penningsystem - skapar man pengar ur bara luft (som många hävdar) så faller penningvärdet förr eller senare tillbaka.

 

F:

Man kan väl allvarligt ifrågasätta vilket mänskligt arbete som ligger bakom de många miljarder USD som FED pumpar in i storbankerna varje månad. Några tangentbordstryckningar är allt som krävs.

 

D:

Jag tror det är viktigt att skilja på skapandet (tillblivelsen) av pengar och förtjänandet (transaktion) av pengar. Pengar skapas inte genom arbete. Penningmängden står alltså inte i proportion till mängden arbete. Om så vore fallet hade vi inte haft massarbetslöshet. Å andra sidan hade vi haft ännu värre inverkan på jorden.

Pengar är ett socialt kontrakt mellan människor inom ett valutaområde. I tillväxtekonomier skapas pengar genom ökade krediter. När dessa krediter inte står i proportion till reala värden, eller begränsas av den existerande penningmängden (100% kapitaltäckningskrav), utan blir föremål för spekulation blir ekonomin överhettad och till slut brister bubblan. (Kredit är i sig inte ett problem utan det uppstår när kredit skapas med ränta).

Oavsett vad man tycker om bitcoins så är de pengar då det går att byta en vara/tjänst med dem eller köpa dem med en annan valutas pengar.

 

B:

En del anser att handel med bitcoin inte medför någon egentlig konsumtion, och handel i valutor har undantag från momsplikten. Men myndigheten menar att det undantaget inte kan gälla för bitcoin eftersom valutan inte är ett lagligt betalningsmedel.



En nämnd har prövat fallet och hänvisar bland annat till ett utlåtande från inspektionen, som säger att eftersom bitcoin används som betalningsmedel hos flera företag både hos oss och utomlands uppfyller valutan förutsättningarna för att klassas som betalningsmedel. Därmed kan bitcoinhandeln undantas från momsplikten, menar nämnden.
Det håller inte myndigheten med om. Nu har myndigheten överklagat och begärt att denna inhämtar ett besked från EU-domstolen om momsplikten gäller eller inte.
 
F:


 Känns som om vi både behandlar frågan om vad som är pengar och frågan om vad som gör att en viss typ av pengar accepteras som världens reservvaluta. Det är ju onekligen två olika diskussioner.

 
Jag håller med dig, D, om att pengar är en social konstruktion som är starkt förknippad med förtroende och som bevisar sitt värde genom att vara användbar för transaktioner. Sen kan man väl hävda att den mest användbara typen av pengar är den som man kan betala sina skatter med. Dit har ju inte Bitcoin tagit sig än någonstans.
 
E:

Om man seriöst tycker att den viktiga frågan är hur pengar skapas (knapptryckningar på FED, sedelpressar…) så förstår jag inte det stora intresset för frågan. Det måste väl vara mer intressant vad pengar representerar. Även pengarna som skapas av FED syftar ju till att få igång ekonomin och leda till mänskligt arbete, något sådant syfte har bitcoin aldrig haft (vad jag vet). Sedan behöver ni inte övertyga mig om att FEDs strategi kommer att misslyckas, men det är en annan fråga.

 
Jo, jag anser att penningmängden står i proportion till mängden arbete – men inte på det entydiga sätt som man kanske skulle vilja. Om pengar skapas utan att förtjänas så ger det inflation (vilket i princip innebär att pengar inte skapas – åtminstone inte i meningen köpkraft/betalningsmedel).
 
Och ett PS om petrodollar: Det är klart att USA kunnat tillskansa sig oförtjänt mycket av världens oljeproduktion genom sin valutahantering och allt som hänger samman med denna. Men om världens oljeproduktion skulle varit mindre utan detta tycker jag är tveksamt (även om jag inte utesluter det – efterfrågan från USA tar sig dock många uttryck bland annat i investeringar i infrastruktur och geopolitik). Men från de oljeproducerande ländernas synvinkel är det ingen förlustaffär – de byter olja mot köpkraft. De dollar de får kan de i sin tur byta mot varor och tjänster på den internationella marknaden – alltså i förlängningen mot reellt arbete. Det skulle inte varit ett dugg bättre med guld
 
C:


 Jag kan se att vi har berört tre frågor:

  • Vad är pengar?
  • Vad är lagliga betalningsmedel?
  • Vilka valutor används som reservvalutor av de större nationernas centralbanker?
Pengar är naturligtvis sådant man kan betala med till exempel Riksbankens mynt och sedlar, de privata bankernas kreditpengar och Bitcoin.
 
Beträffande lagliga betalningsmedel sägs i 5 kap. 1 § andra stycket lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank att sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken är lagliga betalningsmedel. I förarbetena till lagen anges att detta innebär att var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning (prop. 1986/87:143 s. 64). Frågan är om även de privata bankernas kreditpengar kan räknas som lagliga betalningsmedel eftersom de kan växlas till Riksbankens mynt och sedlar. Svea hovrätt har faktiskt givit en person som vägrade att betala med kreditpengar, rätt i sitt beslut ÖÄ 1269-11. Det betyder att privatbankernas kreditpengar inte är lagliga betalningsmedel. Bitcoin är det definitivt inte. 
 
Slutligen, när det gäller reservvalutorna så är det en rent empirisk fråga -det är bara att se efter vilka valutor som används som reservvalutor.
 
A:
Fast E, att guld inte är en bra  bas kan väl inte vara ett argument som försvarar dollarn/petrodollarns ställning? Det blir lite som att försvara  kapitalismens brister genom att låtsas som att kommunism och planekonomi är det enda alternativet eller att bevisa Darwins  evolutionsteori genom att visa att skapelseberättelsen inte kan vara sann. 
Det måste väl kunna ha funnits/finnas andra bra alternativ? 
Jag har ställt den här frågan förut, men den avfärdades då, just med hänvisning till guldet, men jag ställer den igen; är inte den största anledningen till att USA kunde springa ifrån i välståndsligan just att de genom Bretton Woods överenskommelsen kunde blåsa resten av världen under en lång period?

 Eller är man konspirationsteoretiker om man tänker så? Spontant känns det ju logiskt att om man kan trycka extrapengar som faktiskt går att använda i handeln med andra länder så borde det ju leda till att man (orättvist) kan tillskansa sig mer medel än de som inte kan trycka såna pengar. Utan att behöva arbeta mer för att få dessa medel. Om jag personligen skulle kunna trycka egna pengar kommer jag ju snabbt dra ifrån mina grannar utan att jag jobbar en enda timme mer än dem. Vad är skillnaden?

 

F:

Det där med lagliga betalningsmedel är ju intressant. Betyder det att t ex SL (Stockholms Lokaltrafik) och ett antal affärer (bl a vissa Teliabutiker tror jag) som vägrar ta emot kontanter bryter mot lagen?

 

C:

Ja, det är den logiska slutsatsen av Hovrättens ställningstagande i den dom jag nämnde.

 

E:

Absolut A - jag skrev ju att USA kunnat tillskansa sig en oförtjänt stor del av världens oljeproduktion med hjälp av sin valuta. Jag vet inte om jag någonstans antydde att detta är bra eftersom guld inte skulle vara bättre? Vad jag menade var att guld inte på något sätt är mera "riktiga" pengar än dollar, möjligen mera entydiga. Ur de oljeproducerande ländernas synpunkt kan de lika gärna använda dollar att handla med som de skulle kunnat använda guld - och därmed är det svårt att påstå att dollarn gjort att oljeproduktionen ökat totalt sett.

 

F:

Det är ju ett rimligt antagande att USA i och med dollarns reservvalutestatus fått ett antal fördelar, men det finns efter vad jag har förstått också ett antal nackdelar. Det är absolut inte lätt att reda ut alla komplexa samband som finns.

 
Vad gäller USAs välståndsökning tror jag att man (utöver eventuella reservvalutefördelar) kan finna en del av förklaringen i att USA var mycket tidigare med att expandera konsumentkrediterna.
 
C:
En sak som vi behöver träna på är att INTE utgå från att samhället är homogent. Vi bör med andra ord inte utgå från att "USA har ett antal fördelar” utan inse att det kan finnas fördelar för den lilla klicken (0,01%) superrika som agerar på kontramarknadens samtidigt som det innebär nackdelar för alla oss andra som agerar på marknadsekonomins villkor (99,9%). 
 
Samma resonemang gäller generellt och alltså även i vårt eget land som för övrigt hör till de länder i världen som har den allra mest ojämlika fördelningen av nettoförmögenheter inom sin befolkning (något som få känner till). 
 
A:
Okej E, vi kanske pratade om delvis olika saker då. 
Men tycker du att påståendet om att USA under lång tid byggde upp sitt välstånd främst på att blåsa resten av världen i stora drag kan anses stämma? 
Och F, visst kan krediter ha haft nån slags betydelse, men krediter kan väl inte skapa produktion, eller hur? En ökad konsumtion måste ju komma i från verkligheten på något sätt.
 
F:
Guld är inte mer riktiga pengar än dollar… förrän det är det, som svar på E:s inlägg.
 
Dollarn har sitt värde enbart för att tillräckligt många tror på att USA kommer att betala sina räntor till de som äger amerikanska obligationer och att valutan inte tappar sitt värde mer än vad en rimlig inflation leder till. Hittills har det fungerat, men det finns inga garantier för att det alltid kommer att göra det. Varje gång USA drar igång spektaklet kring skuldtaket naggas förtroendet lite i kanten.
 
Kontentan är att ingen kan spå framtiden. Det kan fortsätta funka för dollarn i många år till, men samtliga tidigare reservvalutor har ersatts. Och i samtliga fall har de nya backats av just guld, liksom fallet var med dollarn fram till 1971.
 
Angående A:s fråga:
Något förenklat tror jag man skulle kunna förklara förloppet med denna kedja:
 
- Vi antar att konsumenterna har slut på konsumtionsutrymme efter att lönen och besparingarna har använts.
 
- Konsumenterna lånar då genom kreditkortsköp eller avbetalningar och ökar därmed efterfrågan.
 
- Efterfrågan ökar därmed och eventuellt stiger priserna pga det.
 
- Producenterna får utrymme att tillverka och sälja fler varor.
 
- Fler personer måste anställas för att designa, tillverka, distribuera och sälja varorna.
 
- Dessa personer får lön som de kan konsumera.
 
- Med sina fasta jobb och löner kan de skaffa kreditkort och ytterligare shoppa loss.
 
Osv.
 
A:
Jo F, jag förstår den teoretiska beskrivningen av hur krediter leder till ökad konsumtion och som      förstås gäller på individnivå, men nu är jag ute efter den riktiga förklaringen av hur krediter kan öka konsumtion och produktion. På samhällsnivå. Jag har ställt frågan till många men hittills inte hört någon som kan förklara det på ett tydligt sätt.
 
G:
Jag gör inga anspråk på att kunna förklara denna sak, allra minst tydligt. Men jag vill lägga till en ytterligare fråga: Jag antar att det inte är krediterna i sig som leder till ökad konsumtion utan en ökad arbetsdelning? Är inte krediterna snarare en respons på, än en drivkraft i, konsumtionen?
 
E:
Svar på A:s funderingar:
Jag tycker du ställer grymt bra frågor – men jag vet inte om vi kan hoppas på ett bra svar som alla kan enas kring. Jag vet att du ställt dem förr!
 
C:s poäng är för övrigt viktig om att vi alltför lättvindigt väljer att prata om att ”USA” har ett antal fördelar. Men med detta i minne så är det nog i viss utsträckning sant att nationen USA kan blåsa resten av världen på köpkraft genom att de själva har en övervärderad valuta.
 
Det är dock viktigt att förstå (tycker jag – och jag har märkt att många här tänker tvärtom) att om USA har en övervärderad valuta, dvs. en oproportionerligt stor köpkraft, ja då har resten av världen relativt sett mindre köpkraft. Det är inte så att världens totala köpkraft ökar för att USA trycker upp pengar. Det som händer när USA trycker upp pengar är att den elit som får tillgång till dessa pengar kan lägga vantarna på en större del av världens samlade produktion (om man kan undvika inflation, vilket man kan tack vare dollarns speciella ställning). Det som däremot inte händer är att världens samlade produktion ökar.
 
Världens samlade produktion bestäms inte av hur mycket pengar som finns. Det är tvärtom. Mängden pengar (i betydelsen köpkraft/betalningsmedel) bestäms av hur stor produktionen är.
 
H:
"USA" är en nationalstat. Det är väl snarare de multinationella företagen som styr den ekonomiska realiteten.
 
F:
Såvitt jag kan se så kommer det som gäller för en individ att multipliceras och därmed gälla för hela samhället.
 
Låt oss dessutom ovanpå detta lägga tre väsentliga utvecklingar:
 
1) Finansiella innovationer har bidragit till att skapa stora värdeökningar på t ex bostäder, som i sin tur har gett konsumenter ett gradvis ökande kreditutrymme. Alltså mer lån och mer konsumtion.
 
2) Räntan i USA har sedan flera årtionden varit fallande, vilket i praktiken också ger ett utökat kreditutrymme eftersom konsumenter i princip belånar sig upp till den nivån där de precis kan hantera räntorna.
 
3) Kredittiderna har blivit längre, vilket även det ökar kreditutrymmet. (Bankernas våta dröm är naturligtvis att ingen amorterar något alls).
 
Allt detta har gjort att främst USAs konsumenter i årtionden kunnat öka sin konsumtion. Detta funkade fram till fastighetskraschen 2007. Sen dess har det inte varit så mycket konsumtion för politiker och bankirer att hurra över.
 
A:
Där tror jag faktiskt du har helt fel F. Jag tror inte det som gäller för en individ gäller på samhällsnivå om man lägger ihop individerna. Inte i det här fallet. 
Det är ju bara att dra det till global nivå så blir det tydligt att så inte kan vara fallet, i linje med E:s resonemang. 
För i så fall skulle följande gälla: 
Om vi gav alla medborgare i hela världen en kredit på säg 10.000 kr så skulle allas konsumtion kunna öka markant månaden efter utan att någon arbetade mer. Och det går ju naturligtvis inte.
 
D:
Mina svar på A:s fråga:
 Krediterna i sig ökar inte konsumtionen utan endast konsumtionsutrymmet. När konsumtionen ökar, ökar även incitamentet för ökad produktion.
Ju fler vilsna människor som konsumerar desto mer ökar produktionen och tillväxten. Vi står alltså inför en strukturell utmaning samt en kognitiv och själslig utmaning.
 
F:
Svar till A:
Jag tror att det leder lite fel att skala upp mitt resonemang till alla jordens invånare och dessutom kräva att den kollektiva produktionskapaciteten ska anpassas så att varorna ligger i butik en månad senare.
 
I praktiken handlar det ju om en gradvis kreditexpansion som ökar över flera år. Dessutom finns det ju sedan länge en enorm produktionskapacitet i främst Kina. Så det har fungerat att i takt med kreditexpansionen även rampa upp produktionen. Det är ju ingen slump att Kina har haft en enorm tillväxttakt.
 
A:
F, det var givetvis inte viktigt exakt när konsumtionen skulle kunna ske. Om det är månaden efter eller ett år efter. Det var inte det som var poängen. Men om  krediter i sig skulle kunna skapa ökat konsumtionsutrymme och ökad produktionskapacitet så skulle mitt exempel visst vara giltigt. Då skulle samtliga jordens innevånare kunna konsumera mer bara genom att alla fick krediter. 
 Jag har som sagt hittills inte träffat någon som förstår varför krediter egentligen kan öka produktion, konsumtion och i slutändan skapa tillväxt. Det pratas ofta om att vi bara har en lånedriven tillväxt nu, men vad tusan innebär det? Jag tror det är jätteviktigt att förstå om vi ska kunna hitta framtidslösningar      som inte kräver ständig tillväxt. Själv har jag ingen aning hur det är möjligt att krediter kan skapa ett konsumtionsutrymme som egentligen inte är möjligt. Annat än på individnivå, där jag givetvis förstår att om jag får 100.000 kr i kredit så kan jag gå ut och konsumera. Men individnivån är ointressant om man ska förstå kreditens effekt på samhällsnivå. 
Vad är det som händer i praktiken när vi lyckas öka produktion, konsumtion och tillväxt genom någon form av krediter? Är det en motivationsfaktor som gör att alla arbetar mer som sätts igång, eller är det en fördelningsmekanism där den som får krediten tar  av någon annans konsumtionsutrymme, är det en      effektiviseringssnurra som stimuleras, eller vad är det för nåt? 
 
I:
 Kan man inte tänka sig att huruvida penningmängden står i proportion till mängden arbete eller bara de pengar skapas som förtjänas är väl också en fråga om hur saker värderas av samhället och av det ekonomiska systemet. Vad menas med förtjänas? Hur mycket pengar/köpkraft förtjänar olika saker skapa?
För länge sedan var produktionen från  jordbruket en av de (få?) saker som hade ett högt värde, både för köpkraft och naturligtvis i form av överlevnad och hälsa precis som idag. Andra saker, som idag kan ha ett högt värde, hade inget värde alls då.
Det är ju skillnad att ha ett värde i monetär form eller köpkraft och i form av överlevnad/hälsa. Om något är viktigt av  rent biologiska orsaker, tex om vi behöver en viss vitamin som finns i vissa födoämnen producerade av jordbruket, så är ju de lika viktiga helt oavsett det monetära värdet. Det ska man dock inte blanda ihop med det inneboende "intrinsic" värdet. Vad som har ett inneboende värde är ju en annan fråga och en mer filosofisk fråga, väldigt svår att avgöra.
 
J:
A skriver:
  " Vad är det som händer i praktiken när vi lyckas öka produktion, konsumtion och tillväxt genom någon form av krediter? Är det en motivationsfaktor som gör att alla arbetar mer som sätts igång, eller är det en fördelningsmekanism där den som får krediten tar av någon annans konsumtionsutrymme, är det en      effektiviseringssnurra som stimuleras, eller vad är det för nåt?"  
 
 Enligt mitt sätt att se på bland annat dessa frågor så finns det "avsikter" med att "ge krediter som leder till ökad produktion, konsumtion och tillväxt". Vad är det då som "händer i praktiken"? Det som händer är inte "en motivationsfaktor som gör att alla arbetar mer". Istället arbetar alla, som har ett arbete, mer utifrån bland annat kreditgivarens "avsikter" att kunna öka vinsterna genom just kreditgivningen. "Motivationsfaktorn" skulle jag istället vilja kalla: "en tvingande faktor".  
 Det här med "fördelningsmekanismen" då? Som jag ser det så blir "konsumtionsutrymmet" mindre för personer/företag där kreditgivning inte ges. Denna "fördelningsmekanism" leder då till att personer/företag slås ut på bekostnad av att kapitalstarkare personer/företag därigenom "tar någon annans konsumtionsutrymme".  
 Är detta en "effektivitetssnurra som stimuleras"? Ja sett utifrån kreditgivarens perspektiv så kanske man kan kalla det för en "effektivitetssnurra" men sett utifrån samhällets perspektiv så leder det till våra dagars kollapsliknande utveckling. Och denna kollaps kommer naturligtvis inte kreditgivaren undan med.
 
D:
A skrev:

”Men individnivån är ointressant om man ska förstå kreditens effekt på samhällsnivå.”

 

Är inte överens i det resonemanget. Om man inte förstår hur individer och grupper agerar som de gör så kan man inte göra en korrekt samhällsanalys. Krediten har ingen effekt på samhällsnivå om det inte finns en mängd individer i samhället med olika beteendemönster. Lek med tanken att vi lyfter över alla individer i Sverige till grannlandet Norge. Det skulle då inte spela någon roll hur mycket krediter som finns när det inte finns människor att hantera dessa krediter. Krediterna är en gång skapade av individer för monetär vinst. Då behöver vi även ta in individnivån bland dem som får krediterna.

 

 

 

Människan har både friheten och ansvaret för sig själv och andra oavsett om denne tar det eller ej. Att krediter används för att berika en liten del av människorna på bekostnad av övriga och miljön beror som jag ser det på att de människor som gör detta inte är integrerade i sig själva och förstår inte att de bär ansvaret för sina handlingar och inte ser sig som en del av helheten utan bara som enskilda individer som ”har rätt” att göra vad som faller dem in. Dessa är skolade in i en kultur där det anses som en födslorätt att ha makten över pengar och människor.

 

Samtidigt som individen är en del av universum är den universum. När vi har svårt att ta in det beror det ofta på att vi glömmer att vi har ett inre universum som är lika stort om inte större som det materiella universum vi bebor under vår levnad som fysiska varelser. När vi integrerar kropp och själ hör alla individer ihop genom ett gemensamt medvetande. Detta resonemang är naturligtvis ovant i dagens samhälle präglat av upplysningens tankar som splittrar det inre och yttre universumet. Det skapar då den vilsenhet jag skrev om i ett tidigare mail.

Den som enbart förlitar sig på mätbara fakta tar då detta resonemang som flum. Hen bör då ställa sig frågan - är jag i mina känslor eller utanför mina känslor? Känslor är subjektiva upplevelser och ej mätbara – ska man för den skull inte ta ansvar för dem? Och vad händer när vi inte gör det? Motivation är en känsla och beroende på vad vi tror på kommer individen och samhällets alla individer att agera utifrån denna tro. Tror huvuddelen på att konsumtion är det enda medlet för välfärd, då konsumerar man när utrymmet finns. Om huvuddelen tror att Arbetslinjen är det enda som kan göra oss legitima i samhället, då agerar man utifrån det. De anställningslösa definieras då som felprogrammerade eller lata.

 

K:



 Utmärkt formulerat. Det är precis här problemet sitter. Och de frågor du reser ligger utanför den gängse spelplanen och därmed är det svårt både att resa dem och än mera att få till stånd en seriös debatt.
 
J:
D skrev:
"Dessa är skolade in i en kultur där det anses som en födslorätt att ha makten över pengar och människor."  
 
 Ja så är det ju. Det är så vårt samhälle ser ut och det är också så som, i stort sett, alla världens samhällen ser ut. Detta betraktar vi allmänt som det "normala" synsättet på samhället. Vare sig vi befinner oss i maktpositionen över "pengar och människor" eller tillhör majoriteten som "lyder" under makten. Detta maktförhållande har, som vi vet, pågått under en mycket lång historisk period. Alltså har vi "lärt" oss betrakta detta maktförhållande som "normalt". "Det är så här världen ska se ut", tänker vi.  
 Hur skall vi då ta oss an problematiken när vi nu ser att våra samhällen närmar sig den totala kollapsen vilket, antar jag, både du och jag i huvudsak anser bero på dom ovan beskrivna maktförhållandena?  
 
Vidare skriver D:
 "Motivation är en känsla och beroende på vad vi tror på kommer individen och samhällets alla individer att agera utifrån denna tro. Tror huvuddelen på att konsumtion är det enda medlet för välfärd, då konsumerar man när utrymmet finns. Om huvuddelen tror att Arbetslinjen är det enda som kan göra oss legitima i samhället, då agerar man utifrån det. De anställningslösa definieras då som felprogrammerade eller lata."  
 
 Jag menar att det är den samhälleliga strukturen som "formar" vårt sätt att tänka och agera. Således har strukturen "format" oss att "tro på att konsumtion är det enda medlet för välfärd". Den rådande maktstrukturens existens - det kapitalistiska systemet - skulle ju vara en omöjlighet om vi nu inte tänker och agerar som vi nu gör. Denna strukturella ordning har ju ett syfte. Nämligen att, som du skriver, "ha makten över pengar och människor".  
 Låt oss anta att vi inte har dagens strukturella ordning. Vi har istället en rättvis och jämlik ordning. Skulle vi då "tro på att konsumtion är det enda medlet för välfärd"? Nej, naturligtvis inte. Varför då? Jo därför att "konsumtionstron" är en del av förklaringen till varför vi lever i en strukturellt orättvis värld.  
 Vi bör alltså rikta in oss på att kritisera det kapitalistiska systemet eftersom det är detta system som "formar" världen och därmed oss själva. Är detta också din tolkning?  
 
  "När vi integrerar kropp och själ hör alla individer ihop genom ett gemensamt medvetande", som du skriver.  
 
 Mycket fint formulerat. En sista fråga: Stämmer din syn med min om hur vi "når fram" till ett mer rättvist samhälle?
 
I:
Angående D:s inlägg:

Jag håller med om att människors känslor också är viktiga för hur de agerar och beter sig.





 

"Motivation är en känsla och beroende på vad vi tror på kommer  individen och samhällets alla individer att agera utifrån denna tro."

Det tror jag också är en stark drivkraft. Samhällens eller individers sk. "narratives" om hur saker och ting är kan helt avgöra hur man tänker på och tolkar olika fenomen. Narratives behöver ju inte alls vara "sanna" och påverkas inte heller alltid av nya fakta, ibland tvärt om. Man klänger fast än mer vid dem. Att tillväxt är nödvändigt och alltid bra kan vara en sådan narrative idag.

 

Vet dock inte riktigt vad du menar med: "vi har ett inre  universum som är lika stort om inte större som det materiella universum  vi bebor under vår levnad som fysiska varelser. När vi integrerar kropp  och själ hör alla individer ihop genom ett gemensamt medvetande."

Hoppas att jag  tolkar det rätt med (även om det  låter lite torrt): att det finns en mängd komplexa samband och faktorer, bla känslor, som avgör hur vi agerar och att vi delar många av dessa med alla människor.

 

Vet inte om jag håller med om att upplysningen splittrar det inre och det yttre. Kan man inte se det tvärtom. Att det förenades. Det som kallades själ, vad det nu var, blev istället en del av det mänskliga, som du själv skriver: "är jag i mina känslor eller utanför mina känslor?". Känslor, medvetande etc blev en del av människan.

Däremot skapades eller förstärktes en del dualismer som fortfarande hänger med och som ibland kan försvåra  analyser av världen.

 

"Känslor är subjektiva upplevelser och ej mätbara..."

 

Hur vet du det?

 

"– ska man för den skull inte ta ansvar för dem?"

 

Jag tycker, som jag nämnt, att känslor är viktiga och påverkar oss, därmed viktiga att förstå och ta med i beräkningarna, men det är väl handlingarna som man ska ta ansvar för.

 

L:

I skrev: "Samhällens eller individers sk. "narratives" om hur saker och ting är kan helt avgöra hur man tänker på och tolkar olika fenomen. Narratives behöver ju inte alls vara "sanna" och påverkas inte heller alltid av nya fakta, ibland tvärt om. Man klänger fast än mer vid dem. Att tillväxt är nödvändigt och alltid bra kan vara en sådan narrative idag."

 

Jag delar helt den bilden, och det är väl detta som är kärnan i det som kallas "postmodernism"... Denna "narrative" behöver inte vara "sann" i någon vetenskaplig bemärkelse, utan vad som är "sanning" är kort och gott den bild av oss själva, den egna gruppen eller samhället i stort, som vi kollektivt är överens om, och får bekräftad från omgivningen. 

 

 "Peak oil", "ingen tillväxt", "penningsystemet/ekonomin är dysfunktionell" finns inte med i den kollektivt accepterade bilden idag; inte i något politiskt parti, eller något företag, (iaf. inte utåt sett), inte i mainstreammedia...
 
D:

Mina svar på J:s frågor:



 

"Hur skall vi då ta oss an problematiken när vi nu ser att våra samhällen närmar sig den totala kollapsen vilket, antar jag, både du och jag i huvudsak anser bero på dom ovan beskrivna maktförhållandena?"

 

Det är bara genom att öka människors kunskap om sig själva och sin omvärld som vi kan nå utveckling och positiv förändring.

Som jag ser det är det inte maktförhållandena i sig som gör att saker i omvärlden kollapsar. Maktförhållande kräver minst två parter. En som upplever sig ha makt och en som inte upplever sig ha makt. Observera att jag skriver "upplever" då makt är en illusion skapad i "tankerummet".

För att ta oss an de annalkande kriserna behöver vi först utgå från att makt är en illusion. Det innebär att de rådande maktstrukturerna bara existerar så länge som flertalet accepterar denna illusion.

 

"Vi bör alltså rikta in oss på att kritisera det kapitalistiska systemet eftersom det är detta system som "formar" världen och därmed oss själva.

 

Så länge "de som har makten" ges tolkningsföreträde till det rådande paradigmet blir det svårt att förändra. Först när vi skriver vår egen berättelse och använder ett annat språk kommer vi kunna börja konkurrera om vems berättelse som är mest hållbar.

 

Ett rättvist samhälle, vad är det i en värld med miljarder människor som har var sin verklighetssyn? Kan vi formulera en berättelse som visar strukturer som ger alla människor individuell frihet samtidigt som de får en materiell trygghet utan att behöva definieras som något annat än människor, då tror jag vi kan ge de flesta en chans till självförverkligande.

 

J:



 Kunskapen om sig själva och omvärlden för att "nå utveckling och positiv förändring" är självklart grundläggande. Men vad händer då när människor nekas kunskapen? Har det då inte uppstått ett maktförhållande med "minst två parter"? Är det inte bland annat sådana här maktförhållanden "som gör att saker i omvärlden kollapsar"?

 

Vi är överens om att de, "annalkande kriserna", kommer. Ja dom är ju redan här. Här råder ju "verkliga" maktförhållanden. Enligt dig så "krävs minst två parter" vilket då alltså har uppfyllts. Ingen illusion med andra ord? Makt, menar jag, är en närvarande verklighet och således ingen illusion.

 
 
 



Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng