ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» november 2018 (4)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: arkiv för april 2014

onsdag 30 april

Klimatfrågan - ödesfrågan

 

 

För att gå rakt på sak: Varför leder klimatförhandlingar aldrig till positiva konkreta resultat? Varför har vi hamnat i det fastlåsta tillstånd som vi nu befinner oss i? Bokstavligt talat så har mänsklighetens förutsättningar att leva vidare drastiskt minskat. Vad är det för fel som har gjorts eftersom vi nu befinner oss i ett så akut läge? Var bör man söka efter svaren på frågorna? Dessa frågor bör vara av högsta prioritet att få besvarade. Inte minst för alla dom politiska makthavare som gång efter gång och år efter år sätter sig ned i förhandlingar som då skall leda till, vad man säger, bindande avtal.
 
Kan det vara så att det är själva samhällsstrukturen som är boven i dramat? Att det handlar om uppbyggnaden av våra samhällen. Genom att försöka förstå vår tids ödesfråga så är det helt avgörande att också söka förstå den historiska orsaken till frågan. Att studera våra samhällens uppbyggnad, menar jag, ger den avgörande förståelsen till frågeställningen. Vad är det då i så fall i våra samhällens uppbyggnad som är så grundläggande felaktigt så att hela vår existens nu ifrågasätts?
 
Hur ser då våra samhällen ut? Och hur fungerar själva "motorn" - det ekonomiska systemet - i våra samhällen?
Vi vet ju att alla grundläggande samhällsfrågor inbegriper, mer eller mindre, det ekonomiska systemet. Systemet, så att säga, bygger våra samhällen. Alltså har själva klimatfrågan "byggts upp" utifrån det rådande systemets struktur. Och när nu så är fallet då måste naturligtvis detta ekonomiska system granskas.
Hur ser det då ut? Som vi alla vet så lever mänskligheten i det kapitalistiska ekonomiska systemet. Och det är detta globala system som "driver" våra samhällen. Kapitalägandet är som vi vet i huvudsak privatägt och eftersom systemet "drivs" utifrån prioriteringen att "lägga under sig" kapital på grund av den konkurrenssituation som ständigt uppstår i marknaden så ser vi också att kapitalägandet koncentreras på allt färre ägare. I detta "marknadsspel" så bildas därför både vinnare och förlorare.
Här är det viktigt att förstå just systemets "inneboende" drivkrafter. Att "överleva" och "växa" är det absolut grundläggande för kapitalets ägare. Det vill säga: minimera utgiftssidan och maximera inkomstsidan. Här blir ju självfallet tillväxten av kapitalet helt centralt.
 
Hur skall vi då koppla samman det här systemet med politiken och i synnerhet dom politiska klimatförhandlingarna? Här måste vi först kunna se sambandet mellan den rådande politiken och vårt ekonomiska system.
Hur ser då denna "relation" ut?
Jo utan någon djupare analys så kan var och en se att våra politiker har att förhålla sig till systemet på ett sådant sätt att den rådande politiken har, mer och mer, kommit att handla om en förvaltning och administrering av systemet.
I takt med att kapitalägandet koncentreras på allt färre händer så fördjupas klyftan mellan den ekonomiska makten och politikens samhälleliga inflytande. Dom ekonomiska besluten bestämmer så att säga agendan för hur politiken skall förhålla sig.
Det är utifrån denna verklighet som vi kan förstå varför klimatfrågan inte "tar sig framåt". Dom politiska förhandlarna, världen över, kan helt enkelt inte gå emot den ekonomiska verklighet som dom har att förhålla sig till. Man kan därför säga att dom ledande politikerna har blivit kapitalets "springpojkar" i allt väsentligt.
 
Klimatfrågor är utgiftsfrågor för kapitalet. Detta går stick i stäv med det rådande ekonomiska systemets "naturliga" prioritering - nämligen tillväxten av det egna kapitalet. Så länge vårt ekonomiska system har den här strukturen så kan heller ingen lösning i klimatfrågan nås.
I den här pågående debatten, såväl i detta forum som i politiska samhällsdebatter, så behandlas överhuvud taget inte detta "systemfel". "Systemfelet" ses heller inte som ett "fel" utan det ses som någonting helt "normalt". Jag menar, i samhällsdebatter betraktas inte vårt ekonomiska system som orättvist och därmed inhumant. Det rådande ekonomiska systemet ifrågasätts därmed aldrig som en tänkbar orsak till varför klimatförhandlingarna aldrig leder till konkreta åtgärder. Egentligen är detta inte så svårt att förstå när vi betänker att det i grunden är dom ekonomiska besluten som styr våra samhällen. I praktiken så medför ju denna ordning att dom politiska besluten underställs dom ekonomiska. Det är så vi måste förstå dom ständiga "haverierna" i klimatförhandlingar.
 
Klimatfrågan - ödesfrågan kan, menar jag, bara lösas om vi arbetar för en förändring av det orättvisa/odemokratiska och inhumana kapitalistiska systemet. Och som vi vet så är det inte bara klimatfrågan som måste lösas. Själva vårt ekonomiska system genomgår nu allt oftare och alltmer omfattande kriser. Även dessa ekonomiska kriser visar oss tydligt att ett rättvist ekonomiskt system är en nödvändighet.
Vad menas då med "ett rättvist ekonomiskt system"? Jo med det menas att det ekonomiska systemet skall vara uppbyggt på ett demokratiskt sätt - en demokratisk ekonomi. Först när ett sådant ekonomiskt system blir verkligt, först då kan klimatfrågan nå sin lösning.

Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 17 april

Den eviga frågan

 

 

Den eviga frågan: vad är rätt och vad är fel?

Inte ens, som man kan tycka, dom självklaraste svaren på dom grundläggande frågorna är vi överens om.

 

Att döda en människa är fel, skulle dom flesta av oss skriva under på. Men inte alla. Att döda någon för något, som denne har gjort eller sagt, är ingenting "märkvärdigt" i en mängd samhällen. Alltså är det helt lagenligt i dessa samhällen att döda någon för att denne har exempelvis en avvikande åsikt gentemot det samhällets lagar och bestämmelser.

 

Här ser vi omgående att det är den samhälleliga maktordningen som avgör vad som får göras och sägas. Med andra ord så kan vi säga att det är makten som avgör vad som är rätt och fel. Anser makten att den och den åsikten är till "skada" så kan makten hänvisa till samhällets lagtext som då påbjuder exempelvis dödsstraff vid avvikande åsikter. Makten i samhället avgör då vad som är rätt och fel.

Om det nu fungerar så här då betyder det att det inte finns något "universellt" svar på vad som är rätt och fel?

 

Det vi i vårt samhälle tycker är rätt det kan man i ett annat samhälle tycka är helt fel. Ja det är så det ser ut här i världen.

 

Men om vi försöker närma oss frågan sett ur ett logiskt och förnuftigt synsätt hur nära kan vi då komma ett "universellt godtagbart" svar? Vi nöjer oss här med att fundera över människors samhälleliga/sociala förhållanden gentemot varann.

 

Att gå ut i samhället och skada, döda någon är logiskt sett helt felaktigt. Här måste vi försöka definiera vad som menas med att tillfoga någon skada. Skada någon både fysiskt och psykiskt.

Såväl fysisk som psykisk skada börjar vi nu, i vår tid, kunna få grepp om. Det blir alltmer möjligt att kunna fastställa hur, var och när den fysiska/psykiska skadan kan ha uppstått. Därmed så tar vi oss ett steg närmare hur ansvarsfrågan till skadan kan lösas.

När det gäller skador på människor som har skett genom direkta "möten" med andra människor så har vi själva rättsväsendet att ta till. Rättsväsendet kan då oftast utifrån utredningar på ett logiskt sätt avgöra vad som skall anses vara rätt respektive fel.

 

Men om vi nu konstaterar skador på människor som har uppstått till följd av organisationers, företags, samhällets egna "övergrepp" hur skall vi då kunna avgöra vad som är rätt eller fel? Har vi då någon "logisk mall" att gå efter?

Nej när samhället utför "övergrepp" då är den "logiska mallen" satt ur spel. Och när nu detta sker då uppkommer nästa fråga. Vilka sätter lagar och bestämmelser på pränt? Jo det gör ju den politiska makten och när vi nu vet att den politiska makten är underställd den ekonomiska makten så skrivs naturligtvis lagar och bestämmelser utifrån detta faktum.

 

Exempelvis så är det helt lagenligt att det "producerande" kapitalet i samhället ägs privat. Vilket då skapar enorma orättvisor i dom ekonomiska och också sociala förhållandena mellan samhällets människor. Dessa " övergrepp" har således makthavarna förvandlat till "normgivande" förhållanden i våra samhällen. Således är det lagligt att ett fåtal stora kapitalägare, på grund av just sitt kapitalägande, sätter agendan för hur våra samhällen skall byggas.

 

Går det då att besvara den "eviga frågan"? Ja logiskt och förnuftsmässigt kan vi komma fram till, eller i vart fall komma relativt nära, vad som är rätt respektive fel i sociala förhållanden. Men eftersom vi, människor i våra samhällen, saknar "mandat" att fastställa dessa ståndpunkter beroende på att den maktstrukturella ordningen omöjligen kan ta till sig dessa så blir därför svaret på frågan: i maktstrukturer avgörs "rätt och fel" av makten oavsett om det som kan anses "rätt" är "fel" och vice versa.

 

 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

söndag 13 april

Politikerförakt

 

 

Är det politikernas fel att världen ser ut som den gör? Det är ju mot politikerna som vi riktar vårt missnöje när "allting" går åt fel håll. Man kan ju därför tro att det beror just på dom beslutande politikerna.

 

I takt med att vårt missnöje över den förda politiken växer så tilltar naturligtvis föraktet. Politikerföraktet sprider sig genom samhället som en svulst. Med denna bakgrund så blir det, så att säga, förståeligt att vi beskyller våra politiker för allt negativt som drabbar våra samhällen.

 

Men är problemet så enkelt att förklara? Skall vi förstå politikens roll i våra samhällen så måste vi också se hur hela den strukturella uppbyggnaden av våra samhällen fungerar. Så som våra samhällen är uppbyggda så måste också våra politiker förhålla sig. Och vi vet ju hur den strukturella byggnaden ser ut. Jag tänker inte beskriva den ännu en gång utan konstaterar att politikerna helt enkelt, mer eller mindre, accepterar uppbyggnaden. Man accepterar alltså att den ekonomiska makten - marknaden - i allt väsentligt formar våra samhällen. Politikerna ser därför som sin "uppgift" att göra allt för att denna rådande strukturella ordning skall kunna "blomstra" på ett så bra sätt, som möjligt.

 

Men eftersom vi har lärt oss att vårt rådande ekonomiska system - det kapitalistiska systemet - inte klarar av att skapa humana samhällen så leder naturligtvis denna ordning till att det uppstår missnöje över hur våra samhällen fungerar.

 

När vi nu konstaterar att systemet finns- och har funnits på plats sedan mycket lång tid så kan man tycka att vårt missnöje borde rikta sig mot systemet och inte mot våra förvaltande politiker. Men så är tydligen inte fallet. Istället så får våra politiker ta "skiten" när systemet havererar.

 

Att vi reagerar så kan enklast förklaras med att vi också, liksom våra politiker, accepterar det rådande systemet. Vi "förmår" oss inte att tänka "utanför" dom strukturella ramar som våra samhällen är uppbyggda i. När nu dessa strukturella ramar inte klarar av sin "uppgift" då riktar vi vårt missnöje mot politikerna när vi istället borde ha riktat vårt missnöje mot själva den strukturella uppbyggnaden.

Vårt missnöje skall alltså, i första hand, riktas mot den ekonomiska makten som är själva "grundbulten" i våra samhällens strukturella uppbyggnad.

 

Men kan då våra politiker agera på ett annat sätt än vad dom nu gör? Nej egentligen kan dom inte det. Dom har ju att förhålla sig till den rådande verkligheten. Och den rådande verkligheten är nu det samhälle vi lever i. Alltså gäller det i den politiska beslutsprocessen att "smörja" det strukturella "maskineriet" så gott det går. Man kan därför säga att politiken är "bakbunden" av dom överordnade ekonomiska besluten som tas i marknaden. Politiker blir "springpojkar" åt dom verkliga makthavarna i våra samhällen. Detta beroendeförhållande mellan den politiska- och ekonomiska makten skapar politikerföraktet emedan det är dom offentliga politikerna som vi kan "komma åt".

 

 Dom ekonomiska besluten tas utan offentlig insyn eller medverkan. Det är en dold och sluten värld som gäller för den verkliga makten. Vi kommer inte åt dom. Lagar och bestämmelser gör att den ekonomiska makten i praktiken kan agera ostört på marknaden.

 

Politikerna får istället ta "skiten" när nu det rådande ekonomiska systemet "rämnar" och inte klarar av att ge människorna "drägliga" liv. Dessutom späds föraktet på när politiker utnyttjar dom "dolda" ekonomiska beslut som är mer eller mindre legitima för systemet.

 

Jag menar, ett ekonomiskt system som baseras på privatägt kapitalägande förutsätter att vi människor i våra samhällen konkurrerar om kapitalet som flödar genom samhället. Att roffa åt sig en så stor "kakbit" som möjligt ingår, så att säga, i spelets regler. Vare sig det sker legalt eller illegalt, har i praktiken inte så stor betydelse. Huvudsaken är att det illegala sköts på ett "fint" sätt.

 

Det säger sig självt att politiker på ledande befattningar har stora möjligheter att fiffla till sig pengar i dom "affärsuppgörelser" som ständigt uppkommer mellan samhället och marknaden. När så ibland detta fiffel uppdagas, vilket ju händer då och då, så blir samhällets reaktion på våra folkvalda naturligtvis negativ. Politikerföraktet fördjupas alltmer.

 

 Men observera här, att det är själva det ekonomiska systemet - kapitalismen - som möjliggör korruptionen och både det legala och illegala fifflandet.

 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 4 april

Diskussionen 8

 

 

A:

Några funderingar kring tillväxten:

 

Kommer den ekonomiska tillväxten att ta slut? Kan vi inte gå över till en tjänstedominerad tillväxt som inte är beroende av ökad resursanvändning? Varför fäster vi så stor vikt vid ekonomisk tillväxt? Kan inte förnyelsebar energi ersätta fossil och möjliggöra fortsatt tillväxt?

 

B:

Jag vill komplettera frågorna med ytterligare en fråga:

 

Vad är det för "system" som har försatt oss alla och hela jordens ekologiska "ramverk" ur spel? Jag menar att vi idag kan identifiera detta "system". Nämligen det kapitalistiska systemet.

 

C:

Sovjet hade också tillväxt. Till döds. Bör vara enklare att debatera tillväxt och kanske resursslöseri.

 

D:

Det system som låtit tillväxten bli destruktiv är mycket större än kapitalismen. Elefantismen har någon kallat det. Verkar vara gemensamt för alla länder som fått smak för industrialismens frukter. Trots att visdom från alla religioner och diverse myter varnar för det. Tex Adam och Eva, Prometeus, Faust. Neoklassisk nationalekonomi och kapitalism legitimerar och underlättar tillväxten men dess värsta mest destruktiva effekter finns i länder som inte är kapitalistiska. 
Jag tror vi kan likna detta vid knark, människor har blivit indoktrinerade och vant sig vid tillväxt och använt diverse ursäkter för att acceptera destruktiva effekter. Det är en mental, känslomässig omprövning som krävs.
 
E:
Håller med om att det inte bara handlar om kapitalism. Jag brukar lite förenklat tänka att en stor skillnad mellan kommunism och kapitalism är att kommunismen förstörde mest för människor och miljö i det egna landet medan kapitalismen mest förstör för männsikor och miljö i andra länder.
Det finns flera andra "kulturer" under tidens gång som har brakat ihop bl.a. för att de överutnyttjat resurser.
 
A:
Ang diskussionen om systemet som fört oss hit håller jag personligen med föregående talare om att kapitalismen inte ensamt kan skyllas. 
 
F:
Några motargument man kan få höra (vissa överlappar varandra):
 
- Tillväxten behöver inte innebära fysisk tillväxt, vi kan bygga "virtuella ekonomier". Man kan inte sätta likhetstecken mellan en krona och en viss mängd resurser. Redan idag är många varor digitala, ettor och nollor. Man kan betala mycket för en film eller ett program, men den har mycket låg miljöpåverkan.
 
- Utsläppen ökar inte. I Sverige var försurningen värre på 80-talet än idag. + andra utvalda indikatorer som blivit bättre. Det är mindre föroreningar i utvecklade länder. När utvecklingsländerna kommer upp till "vår" nivå så kommer deras utsläpp också att minska
 
- Vi kan "decoupla" tillväxten från klimatutsläpp
 
- Om vi får slut på ett visst material så kommer marknaden se till att vi substituerar det med något annat. Det har visat sig fungera flera gånger under historien.
 
- Vi kommer bli effektivare på att utnyttja resurser, effektiviseringen går idag snabbare när oljepriset växer. Vi kommer kunna göra mer med mindre. Marknaden hittar en lösning.
 
- Om vi bara löser problemet med en evig, ren energikälla så kan ekonomin växa hur mycket som helst utan att förstöra klimatet
 
- Tillväxt kanske är omöjlig i förlängningen, men vi kan köra på i hundra- eller tusentals år till. Fyndigheterna av järn, fosfor, torium mm är tillräckliga för att köra på länge till (vilket är sant rent teoretiskt)
 
- Våra barnbarn kommer vara så rika att de har råd att betala för de miljöskador vi orsakar idag
 
G:
Vill här delge lite av mina funderingar.
 
Att definiera ekonomisk tillväxt som en ökning av BNP är som jag ser det inte korrekt. Ekonomisk tillväxt är expansion av penningmängden. BNP är ett mått på graden av ekonomiska flöden i samhällsekonomin. Även ökad brottslighet ökar BNP vilket inte fokuserar på grundproblemet, monetär expansion.
 
Kapitalism är ett luddigt begrepp. Oftast räknar man in allt från kapitalägande till marknadsekonomi i begreppet. Här tror jag det kan vara bra om vi skiljer mellan Kapitalism och Marknadsekonomi. Kapitalism kan då definieras som en ekonomi där förräntning av kapital är grundläggande för ekonomins utveckling. Marknadsekonomi kan då definieras som en ekonomi där varor och tjänster byter ägare med hjälp av pengar som bytesmedel. I den kapitalistiska ekonomin görs pengar till en produktionsfaktor i nivå med produktionsfaktorn Arbete. Detta är en illusion som man lär ut på ekonomiinstitutionerna.
 
Att välfärd endast kan åstadkommas genom kreditekonomins tillväxt är också en myt. De enda som tjänar på kreditekonomin är de som äger pengarna, vilka är få.
 
A:
BNP är ju i allmänt tal måttet på ekonomisk tillväxt. När man talar om att nästa år får vi X% tillväxt så avser man BNP ökning, inte primärt ökning av penningmängden.
 
G:
Jag är inte lika säker på att BNP-begreppet är så relevant att använda trots att det är så många som använder det. Ett problem är att det används slarvigt samt att det mäter både ökning av penningmängden, marknadsaktiviteter samt ökad brottslighet. Brottsligheten ökar penningflödet i ekonomin och därmed BNP som lyfts upp som ett positivt mått i ekonomin. Det gör att BNP inte är ett bra mått ens på tillväxtekonomin.
 
Min slutsats är att en ökning av penningmängden i en räntefri ekonomi inte kan benämnas tillväxt. Det är en anpassning av de reala tillgångarna i relation till människans behov och aktiviteter.
 
Problemet är att det inte bara är penningmängden som ökar i tillväxtekonomin utan även ränteskulderna. I tillväxtekonomin är inte syftet att skapa balans inom eller mellan länder, det är att ett fåtal ska tjäna mer pengar på sina pengar.
 
H:
Är nyfiken på vilket "samhälle" som avses i formuleringarna?
 
I:
Angående G:s inlägg.
 
Vi talar om tre saker:
Produktion (BNP) och tillväxt i produktion även kallad "ekonomisk tillväxt" (%).
Penningmängd (M3) och tillväxt i penningmängd (%).
Välfärd = f (ekonomisk tillväxt).
 
I dom politiska korridorerna utgår man från att ekonomisk tillväxt i stort sett innebär ökad välfärd. Det är ju trams och det vet man säkert men man är kanske osäker på vad som händer om man börjar distansera sig från denna gamla floskel.
 
 
Sambandet mellan de andra två sakerna, produktion och penningmängd, kan beskrivas med hjälp av två badkar med påfyllningskranar och avlopp. 
 
Min hypotes är att det globala skuldbaserade penningsystemet, där privilegiet att skapa pengar tillkommer privata centralbanker och privata kommersiella banker, har evolverat som ett system som innesluter den reala ekonomin och dom politiska och militära systemen samt systemen för forskning och utveckling, media och kultur. Detta överordnade system har som ändamål att penningmängden ska växa. (Det är en hypotes och ni behöver inte hänga upp er på den just nu. Vi diskuterar ju pedagogiska sätt att tala om tillväxt, hållbarhet och välfärd.) 
 
Tänk er att nivån i det ena badkaret motsvarar penningmängden. Badkaret fylls på när bankerna lämnar kredit i samband med att de beviljar ett lån och bokför ett belopp på kundens konto. Det tappas av när lånen amorteras. Eftersom lånen ska återbetalas med ränta och penningmängden i varje stund motsvarar den skuld som ska återbetalas så behöver penningmängden öka för att inte utbudet av pengar ska bli för litet. 
 
Tricket i en ekonomi som vår är att se till att den nödvändiga ökningen av utbudet av pengar motsvaras av en ökad efterfrågan på pengar. Denna efterfrågan kommer från den reala ekonomin som representeras av det andra badkaret. Efterfrågan på pengar står i proportion till produktionsnivån. Produktionen måste öka i samma takt som penningmängden för att det inte ska bli inflation eller deflation. Inflation blir det om penningmängden ökar mer än den reala ekonomins efterfrågan på pengar. 
 
Det är Riksbankens och Regeringens uppgift att försöka balansera dessa två mängder. De behöver alltså ständigt mäta nivån i de bägge badkaren och försöka påverka dem. Riksbanken försöker styra nivån i det vänstra badkaren och Regeringen nivån i det andra. 
 
Det finns ingen anledning att haka upp sig på de begrepp som Riksbanken och Regeringen anser sig behöva. För deras syften passar de perfekt. Det vi behöver göra är att ifrågasätta varför vi har ett tillväxttvång och vad vi kan göra åt den saken.
 
B:
 
Ovanstående formulering av det "överordnade systemet" tål att upprepas!  
 "Min hypotes är att det globala skuldbaserade penningsystemet, där privilegiet att skapa pengar tillkommer privata centralbanker och privata kommersiella banker, har evolverat som ett system som innesluter den reala ekonomin och det politiska och militära systemen samt systemen för forskning och utveckling, media och kultur. Detta överordnade system har som ändamål att penningmängden ska växa."  
 
 Skulle själv vilja formulera mig så här men gör det oftast mera "grovhugget".  
 Du ställer en fråga på slutet:
 "Det vi behöver göra är att ifrågasätta varför vi har ett tillväxttvång och vad vi kan göra åt den saken."
 
  Anser att svaret finns i den ovanstående "hypotesen".   
 
 Angående G:s funderingar kring "förvirringen" mellan den kapitalistiska ekonomin och den renodlade marknadsekonomin.  
 Anser att du reder ut "förvirringen" på ett bra sätt. Minns från en tidigare diskussion hur samma fundering kom upp.
 
H:
Kan det verkligen vara ett överordnat "ändamål att penningmängden ska växa"? Är inte det snarare ett medel för det överordnade ändamålet att skapa/bibehålla köpkraft och politisk stabilitet?
 
Håller också med G om att det är värt att skilja på något sätt mellan kapitalism och marknadsekonomi. Jag brukar göra en distinktion mellan å ena sidan en fri marknad (fri för utbyte av varor och tjänster, men också från slaveri och utarmning) och å andra sidan en kapitalistisk marknad, som för mig står för en avreglerad/laglös marknad.
 En fri marknad inom ramen för ett gott (demokratiskt) regelverk är eftersträvansvärt enligt mig. Men en laglös marknad skapar ofrihet och förstör förutsättningarna för ett hållbart liv på jorden.
 
G:
Angående H:s inlägg:
 "Kan det verkligen vara ett överordnat "ändamål att penningmängden ska växa"? Är inte det snarare ett medel för det överordnade ändamålet att skapa/bibehålla köpkraft och politisk stabilitet?"
 
 Det är en viktig frågeställning du lyfter. Återigen är det lätt att det blir förvirring mellan vad som är mål och medel.
 Jag vill återknyta till mina tidigare beskrivningar om individuella och sociala beteendemönster. Att tjäna pengar på pengar är ett sätt att få bekräftelse när man inte är trygg i sig själv utan hela tiden måste bevisa att man "är någon" genom materiell status. Detta beteende är besläktat med spelberoende m m. När många har samma beteendemönster blir det en kultur som upplevs som en "naturlag". Det gör att ändamålet är varken att öka penningmängden eller att skapa/bibehålla köpkraft och politisk stabilitet. Ändamålet är att tjäna pengar på pengar för de beroende som kan berika sig när penningmängden växer. När sedan befolkningen upplever denna "naturlag" antar de ett liknande beteendemönster trots att de egentligen förlorar på det. Enligt beräkningar som gjorts är det endast ca 3 % av befolkningen som tjänar på skuldekonomin när alla räntekostnader i samhället räknats in.
 Att skapa/bibehålla köpkraft och politisk stabilitet blir då enbart ett argument för att samhällsmedborgarna inte ska förstå det grundläggande beteendemönstret då det annars blir uppenbart att det handlar om beteendemönster/kulturer.
 Ju fler som kommer till insikt om detta ju större chans är det att fler kan se skuldekonomins dysfunktion.
 
J:
Angående E:s inlägg:
Det är ju helt korrekt att naturkapitalet inte är konstant om man pratar om vår värdering av det. Det som är gratis kan ju få ett mycket stort värde om det börjar ta slut. I själva verket så är det ju brist som skapar naturens "värde" i det ekonomiska system vi har (som är en kapitalistisk marknadsekonomi, med viss politisk kontroll, även om det verkar finnas en viss ångest över att använda denna helt korrekta bedöming i denna grupp).
Och från ett annat perspektiv så är det ju så att vi upptäcker nya möjligheter i material eller resurser som vi tidigare inte har använt.
Men i mångas munnar så handlar det väl mest om att det därför inte gör så mycket om vi kör slut på oljan, för vi kan använda kol, eller kärnkraft, eller något annat som våra barn-barn kommer uppfinna.
 
K:
Vi tycks vara överens om kritiken av att ensidigt använda BNP som det viktigaste ekonomiska måttet och att ha tillväxt av BNP som det viktigaste övergripande målet för ekonomin.  
 
Det jag saknar i diskussionen är:
 
- behovet av att få andra ekonomiska mått som bättre mäter den långsiktiga förändringen av realekonomin i samhället. Mått där penningmått inte är lämpliga och kanske inte ens möjliga. Jag tror att fixeringen vid penningmått gör att vi tappar det långsiktiga perspektivet på ekonomin samtidigt som vi exkluderar den ekonomi som ligger utanför den i penningmått synliga mätbara delen av samhället. Det här handlar om att förstå att ekonomi är alldeles för komplext för att enbart kunna mätas i pengar, vilket blir tydligt när man ska försöka bedöma ekonomin i ett samhälle om hundra år eller göra historiska jämförelser med samhällen som ligger hundra år eller mer bakåt i tiden. Hållbar utveckling handlar om att ha ett långsiktigt perspektiv. Då duger det inte med BNP eller andra penningmässiga mått för att mäta "hållbarhet" i ekonomin.
 
- genom att fokusera på BNP sätter vi fokus på fel saker i ekonomin. För att göra jämförelsen med ett företag så mäter vi produktionen eller omsättningen i landet, vilket talar om för oss hur stor ekonomin är men ingenting om "företaget" går bra eller dåligt, d v s om den produktion vi har också gör nytta. Att bedöma nyttan är ytterst en subjektiv fråga som i ett samhälleligt perspektiv också borde vara politisk. Genom att använda BNP som välfärdsmått överför vi nyttodiskussionen till marknaden. Men bara genom att rensa bort alla uppenbara "onyttigheter" i BNP som görs i de alternativa mått som tagits fram till BNP typ GPI (Genuine Progressive Indicator) får vi en indikation på att ekonomin inte utvecklats så bra som BNP-utvecklingen visar. I princip minskar GPI i de flesta länder under den senast 30-40 åren. 
 
Ska vi på allvar kunna börja mäta nyttan i samhället behöver vi ta fram en uppsättning indikatorer som bättre speglar välfärdsutvecklingen. Dessutom behöver vi fånga realkapitalets förändring (byggt kapital, naturkapital, socialt kapital, kunskapskapital) som jag också  varit inne på i tidigare inlägg. Det är ju denna som på något sätt långsiktigt anger om vi blir rikare eller inte. Om man nu till varje pris måste ha tillväxt så är det tillväxt av hur vi tillgodoser grundläggande behov samt realkapitalet som är det viktiga, inte BNP. Men dessa är svåra att mäta i pengar! Dessutom inser man snabbt att det rör sig om kvalitativa mått som ytterst är en fråga om värderingar. Men är det inte bättre att dessa värderingar sköts i ett öppet demokratiskt samtal där de långsiktiga perspektivet lyfts fram istället för att vi som nu när vi använder BNP som måttstock låter värderingarna avgöras av marknaden. Jag är inte emot marknadsekonomi men dess ramar och spelregler måste bestämmas av samhället om den ska fungera långsiktigt.
 
L:
Angående H:s inlägg:
 På en fri marknad utan centralbanker så är penningmängden mindre elastisk, och där är "pengar" är vad marknaden, inte staten, vill vad det skall vara. Då omöjliggörs den här "spekulationsekonomin" där vi ser den här groteska expansionen av finanssektorn, derivatmarknaden och medelklassens skuldsättning. Enda sättet att skapa välstånd är att spara, arbeta och investera klokt. Men vänstern avskyr det, de vill ha billig kredit, och masskonsumtion åt folket. Vänstern (och till viss del också högern) älskar den här Keynesianismen och lågräntepolitiken som bara gör att klyftorna växer och gör de rika rikare. Vi lånar till välfärd och konsumtion nu, betalar senare, med ränta. "Tillväxten" är det som skall lösa skuldproblemet åt oss. Detta är,  med små variationer, hela det politiska etablissemangets budskap. 
 
Kort och gott, att ha en centralbank som reglerar/manipulerar räntenivån är INTE en fri marknad. Det är DEN regleringen som gör de rika rikare och ignoreras av alla vänstertyckare som beklagar sig över att det är "bristen på reglering" som gör de rika rikare.
 
Jag vet inte var du står politiskt, men du kanske tycker det fungerar jättebra idag, med centralbanksmanipulation där medelklassen är totalt förslavad av skulder och totalt beroende av att kreditbubblan fortsätter att blåsas upp.  Detta gör oss slavar under den ständiga tillväxten och den ständiga kreditexpansionen. 
 
 Nu är anden ute ur flaskan, att ta bort lågräntepolitiken/centralbankerna nu vore som att dra upp stegen ur det djupa hål av skulder som medelklassen och staterna grävt ned sig i, och som berikat de redan rika. Så vad skall man göra nu? Jag ser ingen annan vettig utväg än att på något sätt avsiktligt trycka ned det reala värdet på skulderna tex. genom massiva skuldavskrivningar eller hyperinflation, så att vi kan börja om, med något annat/bättre. Jag tror inte svaret är guld eller bitcoin, även om jag tror att dessa sorters "pengar" kommer ha en plats även i framtiden. Det politiska etablissemangets framgångsrecept är att fortsätta trycka ned räntan så att vi kollektivt kan gräva ned oss ännu djupare i skuldhålet. Men vid någon tidpunkt spricker bubblan.
 
H:
Svarar på L:s inlägg:


 
" Jag vet inte var du står politiskt, men du kanske tycker det fungerar jättebra idag, med centralbanksmanipulation där medelklassen är totalt förslavad av skulder och totalt beroende av att kreditbubblan fortsätter att blåsas upp.  Detta gör oss slavar under den ständiga tillväxten och den ständiga kreditexpansionen."
 

Jag står politiskt för många saker, men kanske mest relevant i detta sammanhang: ett mer hållbart förvaltande av jordens begränsade resurser, en fri och välreglerad marknad inom ramen för en demokratisk styrning, där vi fritt kan erbjuda det vi har och efterfråga det vi behöver och önskar utan att det sker (som idag) i orimligt hög utsträckning på människors och jordens bekostnad, och en global (och lokal) demokratisk samhällsgemenskap där den samlade mänsklighetens och varje enskild människas röst kan komma till tals. Jag är alltså inte alls nöjd med dagens situation. "Vänster" och "höger" har jag dock ofta svårt att förstå eller finna intresse för. Jag röstar på det parti som jag tycker har bäst förutsättningar (vilket inte är så lätt att hitta) att driva en politik i ovannämnda riktning.
 
" På en fri marknad utan centralbanker så är penningmängden mindre elastisk, och där är "pengar" är vad marknaden, inte staten, vill vad det skall vara."
 
Lite osäker på om jag förstår detta. Jag föreställer mig att det behövs (inte bara, men också) en central bank och penningpolitik, men jag kanske har fel. På global nivå saknas väl hursomhelst en fungerande centralbank. IMF och Världsbanken styrs i alla fall inte utifrån globala allmänmänskliga intressen, utan utifrån de mäktigaste aktörernas (både nationer och kapitalägare) intressen. Det som vi brukar kalla för centralbanker är väl i regel nationellt (ECB undantag?) ägda banker, alltså utifrån ett globalt perspektiv inte särskilt centrala. 
 
Hur tänker du kring vilken/vilka valutor som ska få existera om det inte finns statligt ägda banker? Vem ska ha mandat att producera kontanter?
 
" Kort och gott, att ha en centralbank som reglerar/manipulerar räntenivån är INTE en fri marknad. Det är DEN regleringen som gör de rika rikare och ignoreras av alla vänstertyckare som beklagar sig över att det är "bristen på reglering" som gör de rika rikare."
 
En fri marknad kräver regler och ordningsmakt om det inte ska bli en tjuvarnas marknad. Allt från VAD som får handlas (droger, människor, vapen?) till HUR det får handlas (under tvång, med bytesrätt?) behöver regleras. Regler ska i allmänhet vara så få som möjligt och så många som nödvändigt för att upprätthålla en fri handel utan att människor och jord bryts ner och förslavas. Åter igen: "vänster" och "höger" menar jag är av underordnad betydelse i detta sammanhang. Det problem vi har idag är att marknaden är global men verktygen för reglering är nationella.
 
E:
Angående J:s inlägg:
Ja, om vi ska ta upp naturkapital så måste vi ha en klar definition på det. Tror att på det sätt du säger så är ju naturkapitalet inte konstant. Det är ju rent fysiskt, naturresurserna, som är begränsade. Frågan är ju dock inte så enkel som att vi bara kommer att fortsätta komma på nya sätt. Det handlar ju också bl.a. om, som tagits upp innan, de negativa effekter som användandet och omvandlingen av olika naturresurser har på miljön. Vilket påverkar just naturresurserna negativt och försämrar förutsättningarna för framtida,och samtida, generationer.
 
H:
Svar till G:
Jag håller med om att det finns något "sjukt" eller i alla fall väldigt bristfälligt med nuvarande system eller brist på system, och att detta kan kopplas både till det individuella/psykologiska och till det kollektiva/sociologiska planet. Jag tror också att mycket kan förstås utifrån t.ex. det mänskliga bekräftelsebehovet.
Samtidigt är jag tveksam till om det överordnade syftet med att skapa pengar i allmänhet kan förklaras utifrån det mänskliga bekräftelsebehovet. De första pengarna som någon gång skapades skapades rimligen utifrån ett behov att förenkla och stimulera mellanmänskligt utbyte av varor och tjänster. Visst kan det ha funnits ett större eller mindre mått av bekräftelsebehov inblandat. Men trots det skulle jag säga att det i grund och botten är något positivt att det har skapats och skapas pengar för att underlätta den mellanmänskliga handeln. Jag skulle säga att förekomsten av pengar snarare är ett mänskligt sundhetstecken än en sjukdom. Sjukdomen ligger snarare i att girigheten och konkurrensen överordnas omsorgen och samarbetet.
Ytterligare en tanke som jag känner mig tvungen att återkomma till är att det bekräftelsebehov, den girighet och konkurrens, som idag tar helt orimliga proportioner på mänsklighetens och jordelivets bekostnad, i allra högsta grad är verksam på det nationella planet. Det är nationer/nationalstater (med något undantag) som genom sina nationella valutor och penningpolitik försöker gynna den egna nationella konkurrenskraften på omvärldens bekostnad. Det är bruttoNATIONALprodukt som är vårt mått på tillväxt, eftersom "vårt" samhälle slentrianmässigt först och främst anses vara det nationella samhället. Denna nationalism är en avgörande del av sjukdomsbilden och jag tänker envist att detta rimligen borde återspeglas i diagnosen.
 
B:
Angående K:s inlägg:
Instämmer helt med dig i det du "saknar i diskussionen"!  
 För att fylla på dina, och även mina, funderingar som du för fram i inlägget så lägger jag till följande efter din följande mening:  
 
 "Genom att fokusera på BNP sätter vi fokus på fel saker i ekonomin."  
 
 Vilka vill fokusera på BNP? Jo denna "nyttodiskussion" är tillägnad "marknaden", som du också menar.
 Det är alltså "marknaden" som sätter agendan för hur samhället - alla vi människor - skall förhålla oss till detta "välfärdsmått".
 Politiken är, så att säga, underordnad dom ekonomiska besluten som tas i marknaden. Vilket då för med sig att våra samhällen "anpassas" efter dom "värderingar som avgörs av marknaden".  
 För att förändra detta förhållande så måste naturligtvis dom politiska besluten "överta välfärdsmåtten" från marknaden. Eller som du skriver:
"Jag är inte emot marknadsekonomi men dess ramar och spelregler måste bestämmas av samhället om den ska fungera långsiktigt."  
 Helt klart är detta "viktiga diskussionsområden"!
 
G:
Angående H:s inlägg:

Du skriver:

 "Samtidigt är jag tveksam till om det överordnade syftet med att skapa pengar i allmänhet kan förklaras utifrån det mänskliga bekräftelsebehovet. De första pengarna som någon gång skapades skapades rimligen utifrån ett behov att förenkla och stimulera mellanmänskligt utbyte av varor och tjänster. Visst kan det ha funnits ett större eller mindre mått av bekräftelsebehov inblandat. Men trots det skulle jag säga att det i grund och botten är något positivt att det har skapats och skapas pengar för att underlätta den mellanmänskliga handeln. Jag skulle säga att förekomsten av pengar snarare är ett mänskligt sundhetstecken än en sjukdom. Sjukdomen ligger snarare i att girigheten och konkurrensen överordnas omsorgen och samarbetet."

 



Jag tror att det föreligger ett missförstånd här. Jag kanske uttryckte mig luddigt. Det är risken när man vill säga mycket. Det är viktigt att vi skiljer mellan ”att skapa pengar” och ”att tjäna pengar på pengar”. Att skapa pengar för att underlätta ”mellanmänskligt utbyte av varor och tjänster” är inte det jag vänder mig emot. Det är den kapitalistiska kreditbaserade ekonomins förutsättningar som gör att individer och grupper inom finanssektorn kan öka kreditgivningen för att berika sig på folkens bekostnad jag vänder mig emot. Detta sätt att hantera pengar är inte adekvat om man vill ha balans mellan arbete, livskvalitet och miljö. Bekräftelsebehovet är alltid individuellt men kan delas av andra genom ”groupthink”.

När bekräftelsen inte kommer genom att man utför kärleksfulla handlingar utan istället kommer genom att berika egot blir det sjukt. Bekräftelsen kan ta sig olika uttryck som att öka penningmängden på sitt konto, kärlekslös politisk eller religiös makt, brottslighet m m.

 

M:    

 Ekonomisk tillväxt för ekonomer är ökning i BNP. Vissa debattörer har ibland satt likhetstecken mellan    tillväxt och t ex ökad livskvalitet eller kortare arbetstid. Sådant är nonsens. Ekonomer brukar sedan hävda att teoretiskt kan BNP öka utan att det leder till ökad resursförbrukning och nedsmutsning (genom mer raffinerade produkter, genom andra priser på marknaden etc). Därför vill de inte ta avstånd från ekonomisk tillväxt. Detta är inte nonsens men däremot ren teori. Ingen har sett en ekonomisk tillväxt utan vidhängande nackdelar.

 

Någon har citerat:

 Ekonomisk tillväxt definieras som ökad produktion av varor och tjänster och är en följd av en kombination av mer arbete, en växande kapitalstock och ökad produktivitet.

 





 Det är alltså inte ekonomernas definition och en blotta om någon eftersom den tydligt visar att det handlar om MER, om ÖKAD PRODUKTION, och då blir det ohållbart.

 

I:

Tillåt mig invända. Den ovanstående definition på ekonomiskt tillväxt är faktiskt den som vi ekonomer brukar använda oss av. För att mäta produktionens storlek används måttet BNP och för att mäta den ekonomiska tillväxten används måttet: den procentuella förändringen i BNP. 

 

G:

Oavsett hur tillväxten definieras är det ändå dess konsekvenser som gör att människor och jorden lider. Anställda lider för att de har ojusta arbetsvillkor, anställningslösa lider för att de har ojusta levnadsvillkor, jorden lider för att vi människor kräver mer av jorden än vad den kan ge tillbaka. Kort sagt lider alla då den kreditbaserade tillväxten tvingar folk att se produktivitet som meningen med livet. Ju mer människor stressas för att uppnå effektiv produktion desto lägre blir den produktiva kompetensnivån just på grund av stressen. Det gör att konsumtionen av psykofarmaka ökar. Detta är konsekvenserna av den kreditbaserade tillväxtekonomin. Läkemedelsindustrin är glad i alla fall.

 

I:

Vi måste vända oss emot ökad produktion, dvs tillväxt. Mitt skäl är att vi har nått oljetoppen och att energisektorns energiavkastning stadigt närmar sig den gräns där dagens komplexa och därmed energikrävande samhälle kollapsar. Syftet med en omställning är att mildra effekterna av denna kollaps och att öka de lokala ekonomiernas resiliens. 

 

G:

Produktionstillväxt är en konsekvens av ekonomisk monetär tillväxt genom kreditbaserad ekonomi. Då borde vi kunna vara emot även kreditbaserad ekonomi?

 

I:







 Ja, självklart!
 
Tillväxtkravet är infört genom det kreditbaserade penningsystemet. Penningmängden måste växa med ränta på ränta. I och med att utbudet av pengar måste växa måste även efterfrågan på pengar växa för att vi inte ska få inflation. Riksbanken försöker styra den ekonomiska tillväxten med hjälp av styrräntan så att inflationen hamnar på 2 procent per år. Tyvärr påverkar styrräntan även andra saker. Bland annat bidrar den till att vi blåser upp en bubbla i fastighetsvärden. 
 
N:
Frågan om tillgången på energi av hög kvalitet och energisektorns avkastning är helt central. Men där finns även andra viktiga argument för en omställning, främst klimatförändringen och överutnyttjandet av många helt centrala ekosystem. Bara en minskad omsättning av energi och material kan adressera dessa problem på ett adekvat sätt.
 
A:
Absolut, håller helt med, men jag tror att omställningen till att använda mindre resurser kommer oavsett om vi vill eller inte och att det vi kan göra idag är att försöka förbereda oss för det scenariot så gott det går. Men oavsett om man tror att en minskad resursförbrukning kommer komma till stånd genom ett aktivt val eller genom en kollaps så landar man ju sedan i samma grundfråga. Hur ser ett samhälle ut som inte är beroende av tillväxt? Ett samhälle där vi har mindre resurser att tillgå men ändå kan leva goda liv?

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng