ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» november 2018 (4)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: arkiv för oktober 2015

torsdag 22 oktober

Jobbpolitiken

 

 

"Vi har en politik för jobben!"

 

Ja så kan det låta från alla våra etablerade politiska partier. Man övertrumfar varann om vem som har den bästa jobbpolitiken.

 

"Detta är vår absolut viktigaste fråga!"

 

Men långsiktigt så blir det färre jobb. Hur rimmar detta med den "viktiga frågan"? Det rimmar, som vi ser, väldigt illa. Det rimmar inte alls.

 

Tydligen förstår inte den politiska eliten hur vårt ekonomiska system fungerar. Eller så tror dom sig förstå men väljer istället att förtiga sanningen om hur vårt ekonomiska system påverkar möjligheterna att kunna få ett jobb. Jag antar att det är det första alternativet som gäller: dom förstår inte hur vårt ekonomiska system fungerar.

 

Nåväl, om vi betraktar den här jobbpolitiken utifrån den här synvinkeln: nämligen sambandet mellan arbete och konsumtion. Hur ser detta samband ut?

 

Om sambandet skall fungera optimalt så skall naturligtvis produktionen och konsumtionen leva i ett slags jämviktsläge. Det som produceras skall konsumeras. Konsumtionen har uppnått ett jämviktsläge med, så att säga, arbetsmängden.

När nu detta jämviktsläge upphör att gälla så beror det självklart på någonting. I den värld vi lever i så går mängder av människor arbetslösa i våra samhällen. Här råder tydligen inget jämviktsläge. Om vi håller oss till vårt eget samhälle så konsumeras det som aldrig förr. Tillväxten i konsumtionen slår nya rekord år efter år. Ändå är arbetslösheten hög. Man skulle ju kunna tro att om konsumtionen ökar så borde också arbetsmängden likaså öka. Eller hur? Men så ser det inte ut. Vad kan detta bero på?

 

Jo det finns några viktiga faktorer som orsakar denna bristande jämvikt. Dels så sker det en pågående produktivitetsökning där teknikutvecklingen hela tiden påverkar den mänskliga arbetsmängden. Det krävs alltså mindre mänsklig arbetsmängd för att producera en viss mängd "produkter".

Dels så försvinner produktionen/arbeten från samhället för att istället "uppstå" i andra samhällen. Kapitalinvesteringar flyttas alltså från vårt samhälle till andra samhällen. Vi vet att skälet till detta beror på avkastningskravet på investeringarna.

Den färdiga produkten transporteras sedan till vårt samhälle för konsumtion. Således minskar den mänskliga arbetsmängden fortlöpande i vårt samhälle samtidigt som konsumtionen växer. "Billiga" produkter produceras i så kallade lågkostnadssamhällen för att sedan transporteras till våra högkostnadssamhällen. Här finns köpkraften som stimuleras till allt ökande konsumtion.

I denna stimulering ligger en allt högre belåning som "underlättar" tillväxten av konsumtionen. I klartext så betyder det att kapitalets ägare lånar ut alltmer till oss låntagare så att vi kan konsumera. Att vi dessutom kan få konsumtionen att växa.

Kom ihåg, att detta är ett av själva "grundelementen" med kapitalismen!

 

Är man inte medveten om dessa grundläggande ekonomiska förhållanden som kapitalismen skapar genom sin "inneboende logik" då är man självfallet helt omedveten om att vårt ekonomiska system omöjliggör den jobbpolitik som den politiska eliten har tagit till sin "absolut viktigaste fråga".

 

Den politiska eliten måste ställa frågan: är det marknaden eller samhället som ska tillfredsställas?

 

När nu den politiska eliten är omedveten om hur kapitalismen faktiskt fungerar så innebär det att man tror sig ha lösningen på problemen genom att alltid hävda riktigheten i marknadens/kapitalismens "inneboende logik", som det slutgiltiga svaret på den "absolut viktigaste frågan". Vilket alltså betyder att jobbpolitiken får sin lösning genom att marknaden/kapitalismen skall tillföras så mycket ekonomiska medel, som nu systemet kräver. Med andra ord så kan man därför säga att marknaden ska tillfredsställas. Man tror sig med denna politik också kunna uppnå en samhällelig tillfredsställelse. Att marknaden kan leverera samhället dom ekonomiska grundbultarna som krävs för att utveckla samhället i positiv riktning.

 

I denna jobbpolitik så ingår det att förse marknaden med olika former av ekonomiskt "stöd" som då tas från, det vi benämner, statens kassa.

 

När nu svaren på denna politik visar sig då ser vi att resultatet blir det helt motsatta gentemot vad man har föresatt sig, då uppstår ju naturligtvis frågan: varför blev det så? 

 

Och just denna fråga kan inte den politiska eliten ge ett riktigt svar på eftersom dom inte förstår kapitalismens grundläggande "logik".

 

 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 17 oktober

Ökande politisk polarisering

 

 

Partipolitiken polariseras alltmer!

Vad tyder denna allt häftigare polarisering på? Politiska partier angriper varann i hårda ordalag trots att dom i grunden intar likartade ståndpunkter i det rådande strukturellt ekonomiska systemet. Vad ligger till grund för dessa skilda "detaljuppfattningar" som dessutom når sådana nivåer att regeringskriser uppkommer?

 

Svaret står att finna i kapitalismens allt svårare möjligheter att kunna fungera på det vis som kapitalismen var tänkt att fungera. Systemet har nu nått det stadium där det inte längre klarar av att på egen hand kunna växa så som systemets "inneboende regelverk" medger.

Systemet är ju tänkt att, så att säga, reglera sig självt. Genom konkurrensens "spelregler" så slås dom svagare företagen ut av dom starkare. Dessa "spelregler" fungerade tidigare under kapitalismens utveckling men nu så har dessa "regler" satts ur spel. Eller rättare sagt, nu har denna konkurrens medfört en så gigantisk globalisering att själva samhällets vara eller inte vara är hotat. Den krisande kapitalismen riskerar att försätta våra samhällen i total kollaps.

 

Utifrån dessa fakta blir samhället indraget i kapitalismens allt värre kriser och dessa kriser har därför hamnat på politikens bord. Frågan blir: hur kan systemet räddas?

 

Till att börja med: varför har dessa "regler" satts ur spel?

Jo globaliseringen av ekonomin med dess allt större kapitalkoncentration fortsätter med oförminskad kraft. Dom multinationella företagen tillsammans med sin finanssektor har vuxit sig så stora att, man kan säga, hela samhällen står och faller med deras existens. Konkursar dessa företag så får detta enorma konsekvenser på samhällen som dessa företag verkar i. Hela den samhälleliga ekonomin riskerar att kollapsa eftersom dessa ekonomiska giganter dominerar kapitalflödet genom samhället.

Samhället har, så att säga, inget val längre. Antingen bistå dom krisande företagen eller riskera allvarliga samhälleliga problem. Man väljer naturligtvis det första alternativet. Genom skattemedel försöker man stötta, på alla sätt och vis, krisande företag. Att analysera problemens orsaker och därefter dra logiska slutsatser ligger, som vi ser, utanför den etablerade politikens åtaganden. Agerandet är redan på förhand fastslaget. Det rådande ekonomiska systemet måste räddas. Något alternativ finns inte. Den tidigare självsaneringen gäller, som vi ser, inte längre. Därför att den helt enkelt inte fungerar.

 

När nu den etablerade politiken har blivit en slags serviceinrättning åt dom ekonomiska beslutsprocesserna så kanske vi förstår varför politiken inte förmår att kunna ta till sig alternativa synsätt till den rådande globala ekonomiska utvecklingen. Istället så hårdnar det politiska klimatet mellan partier och frågan handlar om vilket parti som har den "bästa" politiken för att vårt rådande ekonomiska system skall kunna leva vidare. Detta allt hårdare politiska klimat kommer, som vi förstår, att utvecklas till att bli än hårdare i takt med kapitalismens tilltagande kriser.

 

Kan vi enas om att kapitalismens tilltagande kriser ligger till grund för partipolitikens ökande polarisering?

 

 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

söndag 11 oktober

Kommunismens "normer"

 

 

Så här i efterhand kan vi konstatera att så kallade kommunistiska partier, där dom har kommit i maktposition, har misslyckats med uppgiften att kunna göra samhällena rättvisa och jämlika. Precis som för övrigt alla andra partier, från "höger" till "vänster".

 

Men om vi nu granskar just dessa så kallade kommunistpartier så bör vi ha lärt oss ett och annat från dom. De är ju särskilt intressanta utifrån ideologin som ju skiljer sig diametralt från våra traditionella etablerade partier, med sin bergfasta övertygelse att kapitalismen är det optimala ekonomiska systemet.

 

För att kunna förstå framväxten av kommunismen så måste vi vara insatta i våra samhällens historiska utveckling. Kommunismen växer fram ur dom maktstrukturella samhällen som skapar oerhörda sociala klyftor. Orättvisan och ojämlikheten är alltså grogrunden för framväxten av kommunismen, runt om i världen.

All denna historia känner vi till. Alltså ingenting nytt.

 

Men varför klarar då inte kommunistiska partier av att skapa denna rättvisa och jämlikhet - som ideologin beskriver - när dom kommer i maktställning?

 

Enligt mitt sätt att se det så finns några avgörande orsaker till varför rättvisan och jämlikheten inte uppnås.

 

Till att börja med så kan vi konstatera att våra samhällens historia kännetecknas av orättvisa och ojämlikhet av gigantiska mått. Sedan tusentals år tillbaka i tiden har våra samhällen formats av dessa grundläggande strukturella "fel". Alltså orättvisa och ojämlikhet. Dessa "fel" har på sätt och vis blivit normativa för våra samhällsbyggen. Krig, våld och elände har blivit den vardagliga normen sedan tusentals år tillbaka i tiden. Den maktstrukturella ordningen byggs upp utifrån dessa faktiska realiteter. Såväl den ekonomiska- som den politiska makten befäster/förvaltar denna maktordning.

Att utifrån denna "felaktiga" struktur kunna föra tillbaks strukturen till en rättvis sådan, en sådan som existerade i mänsklighetens barndom, har visat sig vara en omöjlighet.

Varför har det då visat sig vara en omöjlighet?

 

Att den rådande maktstrukturella ordningen omöjliggör rättvisa och jämlikhet är ju bevisat, flera gånger om. Detta är ett faktum. Men eftersom vi nu granskar den "avvikande" ordningen av maktstrukturer så är det viktigt att förstå varför även denna "avvikande" ordning har misslyckats.

Jag tänker på försöken att etablera kommunistiska samhällen med diktatoriska maktmedel. Att i mångt och mycket kopiera dom maktmedel som kapitalistiska samhällen använder sig av har visat sig vara helt fel väg att gå. När den kommunistiska ambitionen är att bygga rättvisa och jämlikhet då kan inte detta göras med dom "normativa" maktmedel som kapitalismen rustar sig med. Så kan naturligtvis inte samhällen byggas rättvist. Att tro på allt detta som är förknippat med diktatur strider ju mot allt vad rättvisa och jämlikhet står för. Det är därför dömt att misslyckas. Vilket även detta har blivit bevisat.

 

Med facit i hand så kan vi också se resultaten av vad denna form av diktatur har ställt till med och fortfarande ställer till med. Politisk diktatur som ju bland annat innebär ett förbud för politiska partier; förbud för fackföreningar; indragningar av tryck- och åsiktsfrihet plus mängder av inskränkningar när det gäller, som vi anser, självklara humana och rättvisa inslag i samhällslivet då leder denna maktstrukturella ordning helt fel. Den leder lika mycket fel som dagens globala maktstrukturella ordning.

 

Ytterligare frågeställningar som uppstår: Kan rättvisa och jämlika samhällen uppstå som separata "öar" i vår kapitalistiska värld? Nej, jag menar att detta också är en omöjlighet. Varför då?

Jo den främsta orsaken till denna omöjlighet ligger i det privatägda kapitalets inneboende regelverk.

Hur då?

Ett privatägt kapital söker sig alltid till marknader där investeringar blir som mest vinstgivande. Detta "inneboende regelverk" medför då att kapitalet söker sig bort ifrån samhällen där ägandet av kapitalet är samhällsägt.

Varför göra en privat kapitalinvestering i ett samhälle som inte, av logiska rättviseskäl, godtar privat kapitalägande?

Av denna orsak så kommer därför kapital att dräneras ur den separata "samhällsön" och istället hamna i vår globala privatägda värld. Vilket då självfallet blir förödande för separata samhällen som försöker genomföra rättvisa och jämlikhet.

 

Vår rådande globala ekonomiska värld är så "stark" att den omöjliggör för enstaka samhällen att kunna genomföra en verklig demokratisering av ekonomin och därmed av samhället som helhet. Denna demokratisering, menar jag, måste genomföras globalt. Att alltså våra samhällen, globalt inser, att en demokratisering av ekonomin är det enda framkomliga sättet för samhällen att uppnå rättvisa och jämlikhet.

 

Vilket då innebär att alla former av "isolationistisk"/diktatorisk politik är dömda på förhand att misslyckas. Kanske vi förstår lite av den misslyckade kommunismen, sett också utifrån det här perspektivet.

I denna förståelse ingår också att förstå dom rådande ägandeförhållandena över kapitalet i våra samhällen. Dessa ägandeförhållanden är, som vi vet, starkt koncentrerade till ett fåtal ägare.

Som synes lever vi i ett ekonomiskt system som blir alltmer odemokratiskt.

Vi har alltså att göra med ett ekonomiskt system vars ägande blir alltmer koncentrerat på privata "händer" samtidigt har vi ett politiskt system som blir alltmer underställt dom privata ekonomiska beslutsprocesserna.

 

Att kunna förändra denna destruktiva utveckling kräver en verklig demokratisering. Att med diktatoriska medel söka denna förändring är bevisligen helt fel väg att gå.

 

Kommunismens metoder, så som vi i praktiken känner den, utgår från diktatur och maktstrukturella normer som fjärmar sig helt från rättvisa och jämlikhet! Och, som sagt, dessa normer skiljer sig inte från kapitalismens normer.

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 3 oktober

"Skattefritt"

 

 

Vad säger ni om idén att vi inte skall ha några skatter? Inga skatter överhuvudtaget! Kan en sådan idé vara seriös?

 

Hur skall våra samhällen kunna klara sig utan en "skattebas"? Varifrån skall pengarna tas till allt det som måste fungera i ett rättvist samhälle - undrar vi? Observera att jag skrev "rättvist"!  Alltså inte dagens orättvisa samhälle!

 

Som ni förstår så kan inte detta gå i ett samhälle som är uppbyggt på det sätt som råder idag. Här krävs ett helt annat strukturellt bygge för att kunna åstadkomma idén om ett skattefritt samhälle, som dessutom måste fungera rättvist.

 

Hur ser då ett sådant "bygge" ut?

Det som det i grunden handlar om är, som jag alltid poängterar, ägandeförhållandet till det samlade kapitalet i samhället.

När detta ägandeförhållande är rättvist uppbyggt då behövs ingen "skatteindrivning". Jag menar att när samhället äger det samlade kapitalet då upphör "behovet" för samhället att "jaga" in pengar från oss alla, privatpersoner som företag. Samhället har ju redan, så att säga, tagit hand om dom kapitalvärden som har skapats genom det mänskliga arbetet. Mer än så kan inte "tas om hand". Förstår ni mig?

Det överskott som bildas efter företagandets slutliga resultat skall naturligtvis gå tillbaka till samhället som har att förvalta och administrera detta kapitalägande på ett för samhället demokratiskt och rättvist sätt.

 

I vår kapitalistiska ekonomi så betraktar vi skatter som pålagor, "merutgifter" som vi på alla sätt försöker minimera och helst slippa. Det säger sig självt att ett ekonomiskt system som är uppbyggt utifrån idén att vi alla har att förhålla oss till det faktum att kapitalet i samhället är "fritt att lägga beslag på", vilket ju blir resultatet av konkurrensens inneboende regelverk, innebär att alla former av utgifter begränsar möjligheterna att komma över en så stor bit av kapitalkakan som alla strävar efter. Vilket ju är kapitalismens "andemening"!Därför ses skatter som en sådan utgift som man på alla sätt vill komma undan. Ett sådant ekonomiskt system kan omöjligen fungera optimalt när det gäller att få in pengar till samhällets alla åtaganden.

 

Prioriteringen för oss alla blir ju att jaga pengarna på marknaden. Den strukturella utformningen kräver att vi agerar så. Skatter sätter käppar i hjulet för oss. Att kunna undvika beskattning blir därför en viktig åtgärd för såväl privatpersoner som företag i vårt rådande ekonomiska system.

 

Skulle vi däremot leva i ett ekonomiskt system som var uppbyggt och utformat så att alla människor i samhället gemensamt beslutar och därmed skapar/arbetar fram det samlade kapitalet då kan det omöjligen uppstå en jakt efter kapitalet. Det finns helt enkelt inget att jaga eftersom samhället står som ägare.

 

Dagens invecklade system där samhället påbjuder såväl företag som allmänhet att betala in olika former av skatter kommer inte att behövas av den enkla orsaken att kapitalägandet blir samhällsägt. Denna förändring av det grundläggande ägandeförhållandet för med sig att den rådande privata kapitaljakten försvinner och därmed så försvinner också behovet att driva in skatter. Det inarbetade överskottet hamnar i samhället istället för, som idag, hos privata kapitalister.

Ett diametralt motsatt ekonomiskt system, som alltså för med sig skattefrihet.

 

Skatteindrivning kolliderar med dagens rådande ekonomiska ambitioner. Så kallade ekonomiska experter hävdar att ett lägre skattetryck kommer att skapa flera jobb och genom flera jobb så ökar också skatteintäkterna. Alltså en så kallad "win-win" situation. Andra ekonomer kan hävda att mer av skatteintäckterna bör tillföras och därmed uppmuntra en ökande privat sektor inom vård, skola och omsorg. Också detta som ett argument för mer jobbskapande. 

Det finns, som vi vet, mängder med idéer när det gäller skatteindrivning och vilka effekter som kan komma ut av dessa idéer. Gemensamt för alla dessa idéer det är att kapitalets ägandestruktur skall bibehållas i oförändrat skick. Av denna orsak kan därför inte skatter skapa rättvisa samhällen.

 

Just skatteproblematiken i vårt ekonomiska system skapar mängder av frågeställningar och ger upphov till många förslag på diverse lösningar för hur politiken bör bedrivas för att kunna förvalta systemet på bästa sätt. När vi nu, menar jag, tydligt kan se att alla dessa "diverse lösningar" inte leder fram till önskvärda resultat för hur vi alla vill se våra samhällen utvecklas då är detta en bekräftelse på att något grundläggande har gått fel. Förstår man sig inte på hur kapitalismen fungerar då hamnar man gång på gång i ofullständiga analyser om vad som är orsak och verkan. Vilket naturligtvis även gäller analyser av vårt rådande skattesystem.

 

Som vi ser så är vi där igen. Vad dom makthavande än beslutar sig för så leder det inte fram till en positiv utveckling för våra samhällen. Att tro på olika former av skattepolitik som det främsta medlet till en hållbar förändring för våra samhällen kan inte fungera. Av den enkla orsaken att vårt kapitalistiska samhälle aldrig går att göras rättvist. Hur än skattepolitiken utformas så kommer den aldrig att kunna skapa den rättvisa och jämlikhet som vi alla eftersträvar.

 

Problemet sitter inte i skatterna, problemet sitter i vårt rådande ekonomiska system!

 

 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng