ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» november 2018 (4)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: arkiv för februari 2015

fredag 13 februari

Tillväxtoberoende

 

 

När nu insikten om att de ekologiska ramverken inte är hållbara utifrån den samhälleliga "livsföring" som råder, då blir det en nödvändighet att söka finna de orsakssamband som har tagit våra samhällen till den verklighet som vi befinner oss i. Och utifrån svaren på analysen söka finna möjliga lösningar till ekologisk hållbarhet.

 

Den naturliga första frågan bör bli: Hur har våra samhällen, globalt sett, kunnat hamna i den här destruktiva kollapsliknande spiralen?

Till vår hjälp tar vi då våra samhällens historia. Ur denna historia bör vi kunna få viktiga pusselbitar i vårt sökande efter möjliga svar till denna fråga.

Kan vi urskilja några tydliga kännetecken som har präglat och kanske fortfarande präglar våra samhällen och kan vi se några märkbara förändringar från "igår till idag"? 

 

När det gäller märkbara förändringar så ser vi att det lokala producerandet av livsförnödenheter idag har förändrats till ett alltmer globalt producerande. Det vi "förr" producerade på "hemmaplan" kan idag produceras på andra sidan jordklotet. Med denna märkbara förändring följer naturligtvis en global finansiering och investeringar som, så att säga, hamnar utanför det enskilda samhällets förmåga till kontroll över dom egna samhälleliga behoven. Och varför uppstår en sådan märkbar förändring? Svaret försöker jag formulera nedan.

 

Dom tydliga kännetecken som har präglat och, som jag menar, fortfarande präglar detta vårt ekonomiska system är framförallt det privata kapitalägandet. Har detta privata kapitalägande någon "skuld" i att våra samhällen har hamnat i en destruktiv kollapsliknande spiral?

 

Låt oss undersöka den här saken. Ett ekonomiskt system som baseras utifrån det privata ägandet av kapital för med sig konkurrens om just "kapitalkakan" i våra samhällen. För att kunna "överleva" i denna konkurrens så ligger det, så att säga, i sakens natur att varje kapitalägare "tvingas" att växa. Denna "tvingande tillväxt" för med sig att den "lokala" marknaden alltmer antar formen av en "global" marknad. Man skulle kunna kalla denna "utveckling" för konkurrensens inneboende "spelregler".

 

Utifrån denna kortfattade analys så bör vi kunna fastställa följande: Det privata kapitalägandet driver med "nödvändighet" det ekonomiska systemet mot en allt ökande globalisering. Och därmed så bör vi kunna få svar på frågan varför det inom rådande ekonomiska system blir en omöjlighet att föra tillbaka de ekonomiska förutsättningarna till ett konstruktivt ekologiskt hållbart system. 

 

Vi ser nu också att den "tvingande tillväxten" mattas av alltmer, globalt sett. Själva den grundläggande förutsättningen för vårt nu rådande ekonomiska system kan alltså inte fortgå som tidigare. Vad är det då som orsakar denna förändring?

 

Till att börja med så kan vi se att den ekonomiska tillväxten framför allt möjliggjorts av en "ohämmad" exploatering av fossil energiutvinning. Med denna fossila energiutvinning har det skett en stadig ökning av växthusgaser som nu når nivåer där klimatproblemen gör att hela vårt ekologiska ramverk "sätts ur spel".

Det måste också påpekas att den fossila energiutvinningen nu, mer eller mindre, kan ha nått "vägs ände". Fossil energi finns, så att säga, inte i all oändlighet. Vilket vi alla naturligtvis bör inse.

När så nu är fallet då bör vi kunna finna svaret på den fråga som nyss ställdes. Den fossila energikällan som har varit ett avgörande "hjälpmedel" för den ekonomiska tillväxten kan inte "hjälpa" till längre. Därmed så uppstår kris i detta vårt rådande ekonomiska system.

 

Kan det finnas andra påtagliga "präglingar" och kännetecken av vårt rådande ekonomiska system som ligger till grund för den destruktiva utveckling vi nu befinner oss i?

Jag menar att bristen på demokrati i vårt ekonomiska system är en starkt bidragande orsak till att våra samhällen, världen över, inte klarar av att "greppa" problematiken över hur vi skall kunna finna "framkomliga vägar" i exempelvis klimatöverenskommelser. Som ju krävs för att vi skall ha någon möjlighet att kunna "styra" in oss på ekologisk hållbarhet.

Angående bristen på demokratin i vårt ekonomiska system så, menar jag, hänger detta intimt samman med dom slutna beslutsprocesser som tas i marknaden av dom "starkaste" kapitalägarna. Dessa slutna beslutsprocesser får ett avgörande inflytande över våra samhällens vidare "öden". Och som vi ser så baseras dessa beslut utifrån kapitalägandets "behov" och alltså inte samhällets "behov".

 

Finns det då ytterligare påtagliga kännetecken för vårt globala ekonomiska system?

Ja jag menar att det finns ett grundläggande kännetecken som sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden och som har "överlevt" ända in i vår tid, trots sin avskyvärdhet och därmed inhumana strukturella "form". Det är den patriarkala strukturen som naturligtvis även präglar vårt globala ekonomiska system. Och vad detta strukturella förhållande "ställer till med" i våra samhällens alla "former", så väl det ekonomiska systemet som inom övriga samhälleliga "delsystem", ser vi med all tydlighet. 

 

Ett annat kännetecken som har överlevt och därav naturligtvis påverkar vårt rådande ekonomiska system, som sällan diskuteras och därmed inte heller verkar ifrågasättas, det är nationalstaternas förekomst.

Man bör alltså kunna ställa frågan om vi människor skall upprätta gränser mellan oss? Är detta en ovidkommande fråga i det här sammanhanget när vi ju konstaterar att våra samhällen inte klarar av hållbarhetskraven som gäller för vårt ekologiska ramverk?

Nej jag tror att frågeställningen är nödvändig. Därför, menar jag, är det också viktigt att vi förstår uppkomsten av stater och vad dessa globalt sett "ställer till med".

 

Varför uppkommer stater? Är det utifrån människornas "behov" av att upprätta gränser gentemot "dom andra" som lever sina liv "där borta"? Eller kan staters tillkomst ha att göra med maktambitioner från den "elit" som härskar inom respektive samhälle?

Min åsikt är att svaret finns att söka i den senare frågeställningen. Därmed så skulle vi se ett tydligt samband mellan den ekonomiska makten och nationalstaternas uppkomst. Skulle det nu förhålla sig så, vilket jag hävdar, då blir det förståeligt varför stater i ett historiskt perspektiv ständigt söker, med alla till buds stående medel, en utvidgning av sina territoriella gränser. Man kan också säga att den ekonomiska makten söker ständig tillväxt. Vi ser därmed likheten med dagens ekonomiska system som ju har "ärvt" gårdagens "behov" men som "tillfredsställer" sina "behov" med, mestadels, andra medel.

 

Sammanfattande orsakssamband till att våra samhällen nu går mot ett tilltagande kollapsliknande tillstånd skulle då kunna vara:

Det privatägda kapitalet, som historiskt sett har uppkommit lokalt, har genom konkurrensens inneboende "spelregler" hela tiden "tvingats" till en "ständig" ekonomisk tillväxt. I annat fall väntar "utslagning" från marknaden.

På vägen mot "ständig" ekonomisk tillväxt så blir kapitalkoncentrationen en "naturlig" konsekvens av just konkurrensens inneboende "spelregler". "Naturligt" blir också att det privatägda kapitalet lägger under sig mark och vatten i sin jakt efter dom fossila energikällor som på ett effektivt sätt möjliggör den fortsatta "ständiga" ekonomiska tillväxten.

Dessa fossila energikällor för med sig en belastning på vår miljö och vårt klimat vid utvinning och användning. Vårt ekologiska ramverk klarar inte längre av denna ohållbara utveckling. När nu dessutom den fossila bränsleutvinningen har "gått i taket" så medför detta att vårt ekonomiska system inte klarar av att "upprätthålla" den ekonomiska tillväxten så som systemet är tänkt att fungera. Vi syns därför gå mot en allt allvarligare krisartad utveckling som kan få sin upplösning i fullständig kollaps. I detta dystra scenario dras därigenom hela vår psyko-socio-ekonomiska struktur med i denna destruktiva utveckling.

 

Kan vi då skönja möjliga lösningar på dessa "ödesfrågor"? Om vår framtid kan man naturligtvis bara spekulera men för att kunna undvika vårt rådande systems grundläggande fel och brister så bör vi kunna se ett antal fundamentala skiljelinjer.

Som jag ser det så måste den långsiktiga lösningen handla om att försöka formulera dom ovanstående orsakssambanden och "rätta till dom" på ett diametralt motsatt sätt, för att därigenom möjliggöra en hållbar samhällelig utveckling i samspel med vårt ekologiska ramverk.

 

Vad innebär då detta? Jag gör ett försök till att formulera ett svar på frågan.

Vi behöver ett ekonomiskt system som prioriterar alla våra samhällens bästa i samklang med ekologins ramverk och inte, som idag, prioriterar det privata kapitalägandets bästa.

Hur görs ett sådant ekonomiskt system möjligt? Enligt min mening så ligger det grundläggande svaret i vilka som skall äga kapitalet. Vi alla, samhället, eller hos enstaka privata individer? Ni förstår säkert hur mitt svar blir!

 

Ett sådant ekonomiskt system kommer då, i motsats till dagens system, att baseras utifrån demokratiska beslutsprocesser. Vidare så kommer ett ekonomiskt system som utgår ifrån samhällenas bästa inte att behöva utsättas för konkurrens, som ju är fallet med dagens system. I stället för den "saliggörande" konkurrensen så blir det ett företagande som samarbetar inom samhällen och mellan samhällen som kommer att vara den självklara marknadsekonomin. Är prioriteringen våra samhällens gemensamma konstruktiva utveckling så bör väl denna prioritering vara självklar? Utifrån den här prioriteringen från ett framtida ekonomiskt system så bör det bli förståeligt att varje samhälle balanserar intäkter mot utgifter. Varje samhälle bär sina egna kostnader, kanske man kan säga.

 

Det lokala kommer att ersätta det globala i alla led, från finansiering ned till själva produktionen. Också en självklarhet, som jag ser det. Behovet att "växa" finns ju inte längre. Den samhälleliga bankens funktion blir ju att fördela dom reala pengarna som "flödar" genom denna. I detta scenario vill jag påstå att företagandet kommer att gynnas på ett märkbart sätt. Arbetslöshet kommer att vara ett minne blott. Arbetstid och arbetsmängd per individ kommer också att reduceras väsentligt då vi jämför med hur dagens arbetsmarknad fungerar.

Det är ju vi som är samhället, vad är det för samhälle vi vill bygga?

 

Ovanstående kortfattade beskrivning av ett möjligt framtida ekonomiskt system får ses som en slags vision. En långsiktig lösning.

Vad kan vi då kortsiktigt göra? Finns det kortsiktiga lösningar?

Som jag ser det så handlar mycket om opinionsbildning. Att försöka nå så många som möjligt med "budskapet" att så som våra samhällen fungerar idag så är det ohållbart. Denna ohållbarhet kommer, förr eller senare, att leda till fullständig kollaps. Med allt vad det innebär.

Ur denna medvetenhet bildar människor olika former av företagande som radikalt skiljer sig från dagens tillväxttvingande företagsamhet. Dessa olika former av företagande kan förhoppningsvis bli mer och mer etablerade i vårt nu rådande samhälle och på så sätt ses som ett verkligt alternativ till dagens ekonomiska system.

 

Kanske kan en "mjuk" övergång till ett framtida humant "tillväxtoberoende" ekonomiskt system göras möjligt?

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 12 februari

Diskussionen 13

 

 

 

 

A:

”Kapitalismen” är en kombination av ”psykologiska fenomen” och ekonomiska strukturer. De psykologiska fenomenen kan vi inte lagstifta bort men det räntebärande ekonomiska skuld/kreditsystemet som är grunden i kapitalistisk marknadsekonomi kan man påverka genom opinionsarbete.

Det gäller bara att skaka av sig den klassiska konflikten mellan kapitalism och socialism som de flesta sitter fast i. I dag handlar det om kapitalism vs ekologism om man vill lyfta fram en konflikt, alltså kapitalism mot moder jords livsbetingelser.

En intressant början vore en diskussion om kapitalistisk marknadsekonomi vs räntefri marknadsekonomi . Då tror jag de psykologiska fenomenen (rädsla för förändring, egoism m m.) inte behöver påverka så mycket utan kan leda till en sakdiskussion i stället för känslomässiga låsningar.

 

 

B:

Hänger på A här och testar en hypotes och definition. Sammanblandningen mellan marknadsekonomi och kapitalism förblindar sinnena. Marknadsekonomi utan kapitalism är möjlig, men inte tvärtom. Kapitalism är ett system som kännetecknas av:

 

 1. Finansmarknadens, bankernas och spekulationens (kapitalets) expansion på den övriga ekonomins bekostnad

 

2. Att allt fler områden och livssfärer prissätts

 

3. Att de superrika och skuldslavarna växer i samspel

 

4. Att ränta-på-ränta- systemet skapar exponentiella skulder, som inte kan betalas, utan kräver en ständig tillväxt.

 

Marknadsekonomi behöver inte innehålla dessa beståndsdelar. Sammanblandningen är förödande om det dels leder till ett tankeförbud av rädsla för att förknippas med kommunistiska diktaturer. Guilt by assosiation ägnar vi oss inte åt. Vi måste söka sanningen, oavsett om den är politisk gångbar eller inte. Vår roll är att lyfta tillväxtfrågan. Det taktiska spelet får andra sköta. Om vi är sakliga, professionella och borrar efter sanningen kommer vi inte heller fortsättningsvis viftas bort.



 

 

 

C:

Även jag hänger på er här. B:s "hypotes och definition" kan inte bli bättre!  

 

 "Vi måste söka sanningen, oavsett om den är politisk gångbar eller inte."

 

En mening som jag fastnade för! 

 

 

 

D:

Instämmer i det som B skriver om kapitalism och att marknadsekonomi inte behöver vara 'kapitalistisk'. Man kan till och med tala om 'marknadssocialism' som ett alternativ till kapitalism.   

Men med tanke på att ordet 'socialism' närmast har kommit att betyda 'planekonomi', och att en väl fungerande demokratisk planekonomi kanske är närmast ogenomförbar, tror jag att det kan vara bäst att helt undvika ordet 'socialism' när vi talar om alternativ till kapitalism. Mitt förslag har (sedan länge) varit 'ekonomisk demokrati', som skulle innebära en utvidgning av den politiska demokratin (som dessutom kan få denna att fungera bättre).    

Den skulle kunna uppnås genom en (delvis successiv) demokratisering av företagandet genom självägande, medlemsstyrda (och, när det är lämpligt, delvis samhällsstyrda) företag. Dessutom behövs ett demokratiskt styrt ekonomiskt fördelnings- och finansieringssystem, som också (mer eller mindre direkt) ansvarar för penningutgivningen.   

Varumarknader skulle då kunna bibehållas, men med en mildrad konkurrens (genom ett bättre samhällsstöd) utan tvingande tillväxt och förhoppningsvis en mer demokratisk lönesättning.  

 

 

 

E:

Er sanning verkar vara att kapitalismen är roten till allt ont. Eller åtminstone till ökade inkomstklyftor och ränta på ränta systemet som kräver ständig tillväxt.  Jag tycker att denna analys är ytlig och jag tror att få  delar denna analys. Det är nyliberalismen som är problemet, inte kapitalismen. 

 

Sverige har varit kapitalistiskt i åtminstone 200 år. Extrema inkomstklyftor rådde fram till sossarnas intåg och kohandeln 1933 som var starten på keynesiansk politik (före Keynes). 1980 efter knappt 50 år med denna politik var Sverige ett av världens mest jämlika länder med små inkomstklyftor. Hur förklarar ni det?

 

 Idag efter 35 år av nyliberalism ser vi kraftigt ökade klyftor villet Piketty visar. Kapitalismen är alltså förenligt med olika ideologier,  även om det ofta associeras till nyliberalism. I grunden handlar kapitalism om att kapitalägare (kapitalister) investerar i något där kapitalet kan växa. Detta ger viktiga morötter till entreprenörer. Samtidigt ger det drivkrafter till BNP tillväxt. Jag tycker att ekonomisk kreativitet är bra men att den självklart ska styras. Och då behöver resultatet inte bli BNP tillväxt även om enskilda entreprenörer och kapitalister strävar mot det. Det handlar helt enkelt om att samhället med demokratiska medel reglerar kapitalismen så att gemensamma mål nås. 

 

Detta kallas för social ingenjörskonst eller politisk klåfingrighet av nyliberaler som tycker att allt som växer är vackert även gruvdrift. Den nyliberala ideologin underkänner demokratins makt att styra samhällsutvecklingen och menar att den ska vara självreglerande genom utbud och efterfrågan. Visst är det märkligt att denna ekonomistiska ideologi har vunnit tolkningsföreträde även i Sverige. 

 

I min vision för omställning så krävs en folklig mobilisering för att prioritera jämlikhet, hållbarhet, solidaritet och frihet. Politikerna återtar makten genom att reglera kapitalet. Kapitalister och entreprenörer behövs fortfarande för att klura ut och testa lönsamma affärsmöjligheter men deras frihet är kraftigt beskuren. Staten behöver göra många direkta investeringar som ger riktning åt och skapar affärsmöjligheter för kapitalisterna. Många kapitalister ger en mångfald i experiment som behövs eftersom ingen har tillräckligt med information att planera allt i detalj. Det krävs mycket innovation och så länge kapitalisterna arbetar inom ramarna för social och ekologisk hållbarhet har de lika stor frihet som idag. Jag ser inget självändamål att minska någons frihet, tvärtom!

 

Alternativet är socialism där politiker ska ansvara för hela omställningen i detalj. Det säger sig självt att kreativiteten skulle bli mindre. För att inte tala om den individuella friheten, skulle alla fritänkare underordnas politrucker? Alltför stor maktkoncentration tenderar också att korrumpera. Kooperativ och andra former av ägande är också viktiga i en omställning men de behöver också ta ekonomiska risker på samma sätt som privata kapitalister. Politisk styrning ska ge ramar för planetära och sociala gränser (liksom den gör idag men med mycket större ambitioner) men det strider mot min människosyn att ge politiker makten även över de små besluten. Vi vill behålla marknadsekonomin eller hur?  Målet är en demokrati enligt liberal teori där folket och inte storföretagen  bestämmer regelverket. 

 

Globalt behöver vi, för att finansiera en omställning,  stänga de sista skatteparadisen och införa unitary tax för multinationella företag, så att de deklarerar vinst i proportion till försäljning i varje land. Då slipper varje regering konkurrera med låga kapitalskatter. 

 

Allt detta är en mardröm för nyliberaler som skulle kalla detta för anti-kapitalism trots att det är helt förenligt med kapitalism. Kapitalismen har alltid reglerats, frågan är bara hur. De enda i Sverige som företräder de åsikter jag ger uttryck för här är vänsterpartiet samt vissa inom miljöpartiet och s.. Övriga politiker verkar vara stolta över att de släppt in vinstdrivna företag i skola och omsorg där de kan leka med andras pengar (skattepengar) och föra över vinsterna till Bahamas.

 

 

 

F:

  Jag instämmer I stort i vad D säger om ekonomisk demokrati. Jag är dock inte övertygad om att en marknadsekonomi kan finnas utan kapitalism. Jag ser dem nog som två sidor av samma sak.

 

Men även om de är skilda väsen så är "marknaden" inte så oproblematisk som vi ofta får det att låta. I en fri marknad är det inte bara "kapitalismen", dvs ränta, vinst och kapitalackumulationen som driver tillväxt, exploatering och externalisering av kostnader (i form av skador på miljö och samhälle). Det är också konkurrensen mellan de olika marknadsaktörerna. Vilket är skälet till att "självägande" bönder exploaterar sin egen och anställdas arbetskraft, och att pizzabagarens arbetsdag är mycket lång och lönen sämre än för de anställda hos McDonalds.

 

Det är också skälet till att det aldrig funnits någon marknadsekonomi innan kapitalismens intåg. Det har självfallet funnits marknader, men att det funnits marknader är inte det samma som att det varit en marknadsekonomi, lika lite som det var "kapitalism" när den förste kungen lät prägla silverstycken med sin bild.

 

 

 

G:

 Inte blev förvirringen mindre av det du skrev B. Först anger du i fyra  punkter vad som kännetecknar kapitalism, sedan säger du att ”Marknadsekonomi behöver inte  innehålla dessa beståndsdelar”. Rimligen är det just marknadsekonomin och inte  kapitalismen som kännetecknas av de fyra punkter du anger. 

 

Kapitalism är i likhet med socialism ett egendomsrättsligt system. Privat ägande  vs offentligt ägande. Marknadsekonomi är ett ekonomiskt system.

 

Det är enligt min mening inte särskilt smart att ge sig på  kapitalismen. Det har socialister alltid gjort med förödande resultat, ofta då  tillsammans med en lika förödande planekonomi. Däremot är marknadsekonomier  alltid reglerade på olika sätt och kan följaktligen regleras även i  fortsättningen. Idag måste marknadsekonomin (eller rättare blandekonomin)  kompletteras med regler som ger oss ett långsiktigt hållbart samhälle inom  ramarna för natursystemens krav.

       

Kapitalism och marknadsekonomi är inga synonyma begrepp, därför blir ditt inlägg rörigt. Så när du skriver att  ”Det handlar helt enkelt om att samhället med demokratiska medel reglerar  kapitalismen så att gemensamma mål nås” vill jag byta ut “kapitalismen” mot  “marknadsekonomin”, eftersom det är denna som regleras.

 

 

 

B:

 Tack, E för att du för debatten framåt. Håller med dig i det mesta, förutom möjligtvis att jag påstås se kapitalismen som roten till allt ont. Jag skulle lika gärna kunna hävdas stå för att oljan är roten till allt ont eller att den bristande folkbildningen kring dessa frågor är roten till allt ont. Nej, sådana påståenden är att kraftigt förenkla debatten. Jag vill helt enkelt förstå grundorsakerna till tillväxtens natur och då kan man under inga omständigheter runda kapitalismen. Om det idag globalt funnes en politiskt demokratiskt reglerande motmakt som till exempel i Sverige under 1900-talet (Saltsjöbadsandan, välfärdsstaten) skulle kapitalets makt kunna begränsas. Denna återhållande kraft har kraftigt försvagats under den nyliberala eran de senaste 30 åren, som du mycket riktigt påpekar. Det nya med dagens situation är att vi är i avsaknad av en global motmakt mot kapitalet och att läget är akut i och med att de planetariska gränserna är överskridna vad gäller biologisk mångfald och klimat.

 

Det ni inte tar upp, G och E, är räntans och skulduppbyggnadens avgörande roll för att skapa behovet av tillväxt. Här har vi flera alternativa modeller, som i praktiken försöker formulera svar: islam, JAK etc. där man prövar att arbeta med modeller för marknadsekonomi utan ränta, dvs marknadsekonomi utan kapitalism. Räntans avgörande roll och behovet av jubelår, skuldavskrivningar är också välkända, men bortprioriterade inom kristendomen.

 

 

 

A:

   
   

Om man definierar Kapitalism som att tjäna pengar på pengar (lite förenklat sagt) och inte "att äga pengar" så är det lättare att skilja mellan kapitalism och marknadsekonomi. I den renodlade marknadsekonomin kan man då säga att man tjänar pengar på arbete i stället.
Det handlar om pengarnas syfte. I den kapitalistiska ekonomin definieras pengar som en produktionsfaktor men i en renodlad marknadsekonomi utan kapitalism blir pengar ett betalningsmedel. När man i den kapitalistiska ekonomin upphöjer pengar till en produktionsfaktor i likhet med arbete så blir det ekonomiska systemet obalanserat och dysfunktionellt. Pengar ska inte vara annat än vad hammaren är för snickaren, ett medel för att skapa något.
När den kapitalistiska ränteekonomin får rollen som "medel" leder det till att gränserna och trögheten i systemet förloras. Det gör samtidigt att systemet kan utnyttjas på andra människors bekostnad. Det bland annat därför som 85 personer äger lika mycket som halva jordens befolkning.
Dessutom går överkonsumtionen som är en variabel i kapitalismen ut över moder jord.
Det påstås ofta att kapitalismen har lett till att fler har fått det bättre på jordklotet i och med tillväxtincitamentet. Det är felaktigt. Man behöver varken kapitalism eller ständig monetär tillväxt för att fler ska få det bättre. Det handlar i stället om att ge fler tillgång till pengar på ett mer demokratiskt sätt (läs ny fördelningsmodeller). Därför behöver alla som tror på den "gamla ekonomin" tillåta sig att utmana sina föreställningar om olika faktorer och vad de innebär. Det handlar till exempel om vad pengar är, vad arbete är, vad tillväxt är, om människan ska vara till för produktionen eller tvärtom. Sedan behöver vi sätta in det i en kontext som bättre motsvarar vad vi vill ha för samhälle. Att fortsätta hävda att vi lever i en demokrati när ekonomin inte är demokratisk är att lura sig själv. Då kan vi skapa en ny samhällsberättelse

 

 

 

H:

G, du har visat den definition du brukar använda dig av: ”Kapitalism är i likhet med socialism ett egendomsrättsligt system. Privat ägande vs offentligt ägande. Marknadsekonomi är ett ekonomiskt system”.

 

Man kan diskutera vilka definitioner som är bra men det beror ju helt på vad man vill använda dem till. Om man vill diskutera något där det egendomsrättsliga förhållandet är viktigt så kanske din definition passar bra. Jag har några andra favoriter som passar för de resonemang som jag brukar föra men visst kan jag tänka mig en situation där jag nöjer mig med din. Jag tror inte att du skulle avfärda mitt resonemang på grund av att jag inte väljer din definition utan en annan som jag tycker passar bättre.

 

Det är väl med begrepp på motsvarande sätt som det är med fysiska verktyg. En skruvmejsel är något man kan skruva med men dess utseende kan variera enormt. 

 

Din definition av kapitalism har den fördelen att den är extremt enkel. Samtidigt har den ett begränsat värde i och med att det faktiskt är lika enkelt att säga ”privat ägande”. Den har för övrigt ingen direkt koppling till kapital. Privat ägande kan ju avse annat än kapital t ex konsumtionsvaror eller naturresurser. 

 

 

D:

F skrev: 

"Det har självfallet funnits marknader, men att det funnits marknader är inte det samma som att det varit en marknadsekonomi", och använder alltså en snävare definition än jag, när jag använde ordet 'marknadssocialism' som kan vara missvisande både på grund av att marknader brukar associeras med konkurrens, och socialism med centralstyrning, dvs. frånvaro av konkurrens. 

 

Men, jag tror att jag är överens med F om att marknader kan förekomma utan att det handlar om marknadsekonomi (definierad som ett system som främjar konkurrens om ekonomisk dominans), vilket jag anser att en ekonomisk demokrati bör ha som mål att mildra och motverka negativa konsekvenser av genom fördelningsstrukturer.

 

 

 

H:

Nu har A nämnt ett par definitioner. Låt mig lägga till en som jag brukar använda. Då får vi följande samling:

 

  1. Kapitalism är ett samhällssystem som bygger på det privata ägandet (G)
  2. Kapitalism är ett samhällssystem där kapitalägare (kapitalister) investerar i något där kapitalet kan växa (E)
  3. Kapitalism är att äga pengar (A)
  4. Kapitalism  är att tjäna pengar på pengar (lite förenklat sagt) (A)
  5. Kapitalism är ett samhällssystem där det finns individer och företag som producerar varor till avsalu på marknaden i syfte att göra vinst eller att det förekommer avlönat arbete. Men dessa företeelser har förekommit i tusentals år och kapitalismen endast i 500 år. Det var först när ändlös kapitalackumulation prioriterades som systemet blev kapitalistiskt. Med ändlös kapitalackumulation menas att individer och företag ackumulerar kapital i avsikt att ackumulera ännu mera kapital i en kontinuerlig och ändlös process. Systemet ”prioriterar” genom att de som inte ackumulerar kapital straffas och elimineras medan de som ackumulerar belönas och, om de är framgångsrika, blir rikare. (H)

 

 

B:

"Det var först när ändlös kapitalackumulation prioriterades som systemet blev kapitalistiskt. Med ändlös kapitalackumulation menas att individer och företag ackumulerar kapital i avsikt att ackumulera ännu mera kapital i en kontinuerlig och ändlös process. Systemet ”prioriterar” genom att de som inte ackumulerar kapital straffas och elimineras medan de som ackumulerar belönas och, om de är framgångsrika, blir rikare. (H)"

 

Tack för ditt tillägg i denna punkt.

Att världens rikaste företag och människor (aktieägare/VD) får alltmer makt och pengar är uppenbart genom Piketty, Molander, Oxfam etc. Huvuddelen av makten över jordens framtid sitter hos ett fåtal individer inom olje- och banksfären, jordens största och mäktigaste företag. Denna makt stärks så länge den inte avslöjas och bemöts genom till exempel opinionsbildning, Tobinskatter, koldioxidskatter. Dessa personer tjänar kortsiktigt pengar på att nuvarande system fortsätter. Men de har också barn och barnbarn och kan rimligtvis inte vara obekymrade över att de planteriska gränserna överskrids. Kollapsens verkningar kommer att hinna ifatt även dem, om inget görs för att hejda nuvarande trender.

 

Vad gäller den globala ekonomin existerar ingen demokrati överhuvudtaget, som flera har påpekat. Men vi kan använda oss av de demokratiska sfärer som fortfarande finns för att föra fram vårt budskap om tillväxtens gränser och dess orsaker. Vi kan stärka EUs arbete mot skatteparadis, vi kan påverka politiska partiers syn i tillväxtfrågan, vi kan genom opinionsbildning, folkbildning föra ett allt vidare samtal om globala överlevnadsfrågor. Vi kan ha fria samtal så länge yttrandefriheten inte beskärs eller vår egen självcensur träder in (att vara taktisk, rädsla att utmana makten). Vi är redan "otaktiska", bara genom att lyfta tillväxfrågan - se hur Miljöpartiet straffas ut i pensionsgruppen, så låt oss göra analysen färdigt utan skygglappar. Jag är övertygad om att väldigt många inom kapitalets sfär förstår frågans vidd, men att de flesta spelar med så länge alla andra spelar med.

 

 

A:

Jag skrev:

”Om man definierar Kapitalism som att tjäna pengar på pengar (lite förenklat sagt) och inte "att äga pengar" så är det lättare att skilja mellan kapitalism och marknadsekonomi.”

 

Att äga pengar ser jag alltså inte som kapitalistisk ekonomi. Det är förräntningen av pengarna jag menar. Man kan spara pengar när man tjänar pengar genom arbete i en marknadsekonomi och då är det inte samma sak.

Ägandet har med ackumuleringen att göra vilket man naturligtvis också kan ha åsikter om men det är inte riktigt samma sak. Det handlar mer om vad man gör med resultatet av arbetet respektive förräntningen.

 

 

C:

E skriver:

"I min vision för omställning, så krävs en folklig mobilisering för att prioritera jämlikhet, hållbarhet, solidaritet och frihet. Politikerna återtar makten genom att reglera kapitalet. Kapitalister och entreprenörer behövs fortfarande för att klura ut och testa lönsamma affärsmöjligheter men deras frihet är kraftigt beskuren. Staten behöver göra många direkta investeringar som ger riktning åt och skapar affärsmöjligheter för kapitalisterna. Många kapitalister ger en mångfald i experiment som behövs eftersom ingen har tillräckligt med information att planera allt i detalj. Det krävs mycket innovation och så länge kapitalisterna arbetar inom ramarna för social och ekologisk hållbarhet har de lika stor frihet som idag. Jag ser inget självändamål att minska någons frihet, tvärtom!

 

Alternativet är socialism där politiker ska ansvara för hela omställningen i detalj. Det säger sig självt att kreativiteten skulle bli mindre. För att inte tala om den individuella friheten, skulle alla fritänkare underordnas politrucker? Alltför stor maktkoncentration tenderar också att korrumpera. Kooperativ och andra former av ägande är också viktiga i en omställning men de behöver också ta ekonomiska risker på samma sätt som privata kapitalister. Politisk styrning ska ge ramar för planetära och sociala gränser (liksom den gör idag men med mycket större ambitioner) men det strider mot min människosyn att ge politiker makten även över de små besluten. Vi vill behålla marknadsekonomin eller hur?  Målet är en demokrati enligt liberal teori där folket och inte storföretagen  bestämmer regelverket."

 

 

Mina funderingar är:

Varför behövs kapitalister? Att entreprenörer behövs är ju en självklarhet!

Skulle det inte bli enklare och framförallt ekonomiskt tryggare för entreprenörer om samhället stod som garanten för entreprenörers investeringsbehov? I gengäld så tillfaller överskottet av företagandet åter samhället.

På detta vis blir ju kapitalägandet en samhällelig angelägenhet och inte en privat. Företagandets syfte blir, som jag ser det, en utveckling av kreativa idéer som kommer att gynna samhällets utveckling. Fokus flyttas från prioriteringen att skapa vinster åt privata aktörer, till att istället prioritera samhällets bästa. Naturligtvis sett ur ett globalt och därmed ekologiskt perspektiv.

 

Du skriver "skapa affärsmöjligheter för kapitalisterna".

När det skall "skapas affärsmöjligheter" så, menar jag, att detta skall ske mellan entreprenörerna - alla vi människor - i samhället. Där naturligtvis fortsatt då kapitalägandet finns hos samhället. "Affärsmöjligheterna" begränsas ju idag genom att ett relativt fåtal människor äger merparten av det kapital som skapas i samhället.

Åter igen, det är inte det privata ägandet av kapital som är förutsättningen för innovativa idéer. Förutsättningen finns hos entreprenörerna och för att kunna ge dessa allt det som företagandet kräver så måste själva kapitalägandet innehas av samhället. Här krävs självfallet en helt annan samhällsuppbyggnad mot vad vi ser idag hur våra samhällen förvaltas och administreras.

 

Du nämner den "individuella friheten". Som att det vore bra med kapitalism för att den "individuella friheten" skall kunna existera. Om jag förstår dig rätt?

Jag ser det precis tvärt om! Den "individuella friheten" begränsas av kapitalismen. "Friheten" att kunna utöva entreprenörskapet idag bygger på att det privatägda kapitalet investeras i företagande som, mer eller mindre, garanterar en viss procent i vinst. Vad som produceras, hur det produceras och var det produceras är oviktigt. Prioriteringen är vinsten, inget annat. Entreprenörer som försöker utveckla sina idéer har att förhålla sig till denna vår marknadsekonomi som vi nu lever i. Det leder allt som oftast till utslagning om man inte lyckas anpassa sig till kapitalägandets "behov".

Sett även ur det här perspektivet så gynnas den "individuella friheten" av att samhället ansvarar över kapitalägandet.

 

Det "ekonomiska risktagandet" som du menar skall tas av privata aktörer - kapitalister och därmed även entreprenörer - skall, menar jag, även här tas av samhället. Som jag beskriver ovan.

Idag innebär ofta ett "ekonomiskt risktagande" att entreprenörer, mer eller mindre, tvingas till mycket långa arbetspass för att kunna få företagandet att "gå runt".

 

"Vi vill behålla marknadsekonomin, eller hur?" Detta är frågan som du ställer.

 

Nej, inte så som den ser ut idag, blir mitt svar! Men jag instämmer i att "folket och inte storföretagen bestämmer regelverket".

 

 

H:

C och E, här använder ni begreppet ”kapitalister” utan att definiera det, trots att ni vet att vi  använder många definitioner på det begreppet. 

 

Så länge som ni inte definierar begreppen så vet vi andra inte hur vi ska tolka era inlägg och detsamma gäller er - ni vet inte hur ni ska tolka varandra. (Jag anar att C har missförstått E). 

 

 

D:

Om man antar att "kapitalägare/kapitalister" har den funktion som nämns i E:s definition av "kapitalism" som "ett samhällssystem där kapitalägare (kapitalister) investerar i något där kapitalet kan växa", så ser jag flera problem (bl.a. obegränsad snedväxt) med den funktionen om den domineras av fristående privatpersoner (eller företag ägda av sådana) med obegränsade möjligheter att ackumulera kapital.

Eftersom jag ser olika former av "ekonomisk demokrati" som möjliga lösningar på problemen, håller jag inte med E om att "alternativet är socialism där politiker ska ansvara för hela omställningen i detalj".
Jag tycker att C ger en bra kortfattad beskrivning av sådana lösningar:

"Varför behövs kapitalister? Att entreprenörer behövs är ju en självklarhet! 

Skulle det inte bli enklare och framförallt ekonomiskt tryggare för entreprenörer om samhället stod som garanten för entreprenörers investeringsbehov? I gengäld så tillfaller överskottet av företagandet åter samhället.

På detta vis blir ju kapitalägandet en samhällelig angelägenhet och inte en privat. Företagandets syfte blir, som jag ser det, en utveckling av kreativa idéer som kommer att gynna samhällets utveckling. Fokus flyttas från prioriteringen att skapa vinster åt privata aktörer, till att istället prioritera samhällets bästa. Naturligtvis sett ur ett globalt och därmed ekologiskt perspektiv."


Man skulle kunna tillägga att penningskapandet då skulle ske centralt av ett demokratiskt kontrollerat organ och att företagen skulle styras demokratiskt (mer eller mindre direkt) av de verksamma medlemmarna i dessa och (särskilt när det gäller extra samhällsviktiga verksamheter) av det omgivande samhället. Produktionsmedlen (realkapitalet) skulle då formellt kunna 'ägas' av de demokratiska företagen, som i sin tur inte har någon annan 'ägare' än det samhälle de är delar av.

 

 

C:

 Angående begreppet "kapitalist":
 
Det är möjligt att man då och då uttrycker sig slarvigt i definitionen av "kapitalist". Definitionen på Wikipedia är helt okej: "Kapitalism är ett ekonomiskt system inom vilket kapital och produktionsfaktorer ägs och styrs av privata aktörer" - alltså kapitalister.

 

 

 

 

 H:

 

 

   
   
   
     

Du C, den definitionen kan vara okej för ett givet ändamål men helt olämplig för andra ändamål. Jag har för min del ingen nytta av en sådan definition. Det finns mer än kapital som kan ägas privat och därför är det ut mitt perspektiv, poänglöst att kalla ett sådant system för kapitalism. 

 

 

C:

 H skriver:
"Kapitalism är ett samhällssystem där det finns individer och företag som producerar varor till avsalu på marknaden i syfte att göra vinst eller att det förekommer avlönat arbete. Men dessa företeelser har förekommit i tusentals år och kapitalismen endast i 500 år. Det var först när ändlös kapitalackumulation prioriterades som systemet blev kapitalistiskt. Med ändlös kapitalackumulation menas att individer och företag ackumulerar kapital i avsikt att ackumulera ännu mera kapital i en kontinuerlig och ändlös process. Systemet ”prioriterar” genom att de som inte ackumulerar kapital straffas och elimineras medan de som ackumulerar belönas och, om de är framgångsrika, blir rikare."
 
Jo, jag håller med dig! Din definition träffar mer precist!
Det är också så som jag tänker "kapitalismens system". Men att omsätta själva tanken i dom skrivna orden är lättare sagt än gjort. Det man skriver blir ju subjektivt även om man försöker närma sig det objektiva så långt det bara går.

 

 

H:

C, det objektiva kan vi antagligen inte uppnå. Om fysikerna har släppt den idén så borde också vi samhällsvetare kunna göra det. 

 

Med den här definitionen för kapital hamnar man i ett evolutionärt perspektiv på kapitalackumulationen som en framväxande egenskap hos ett evolverande samhällssystem. 

 

Om vi skriver så här:

 

Förr: det finns inga gränser för tillväxten, den kan fortsätta för alltid.

 

Nu: tillväxten har vissa gränser, men vi kan ta oss förbi dem genom nya genialiska uppfinningar.

 

Framtiden: det finns tydliga gränser och vi måste helt enkelt lära oss att leva inom dem.

 

Hur ser en sådan värld ut och vilka steg kan vi ta för att förverkliga den?

 

Ett sätt att försöka svara på frågan är att utforska de grundläggande orsakerna till tillväxttvånget. Uppenbarligen handlar det om kapital, kapitalbildning, hur kapital ackumuleras och om de mekanismer som gör att samhällssystemet prioriterar kapitalackumulation. Men, eftersom vårt samhällssystem är inbäddad i de ekologiska och biofysiska systemen, måste vi också utforska tillväxtens gränser. Man kan fråga sig hur det digitala skiftet påverkar samhället internt och dess interaktion med de överordnade systemen. 

 

Jag anar att det digitala skiftet, som är en konsekvens av kapitalackumulationen och kapitalkoncentrationen, inte innebär någon avgörande skillnad för den process som är typisk för vårt samhälle - att det blir alltmer effektivt, bräckligt och mindre hållbart. Resiliensen minskar för varje år och till slut är det något som får samhället att kollapsa. 

 

Även om man kan få ett intryck av att det digitala skiftet medför ökad mångfald och konnektivitet som borde öka vår resiliens så tror jag att det är en chimär. Det sker inom ramen för globaliseringen av det industriella systemet. Genom denna utveckling trängs miljontals äldre system undan. De är lokala och präglades av en mångfald och konnektivitet som är av en helt annan storleksordning än det industriella systemet. 

 

Antagligen glädjer jag några och gör andra missnöjda med att skriva så här men jag tror att vi vinner på att vara öppna med vår bild av verkligheten och framtiden.

 

 

C:

Instämmer helt i H:s resonemang!
 

D:

Jag har tydligen också en grundinställning som gör att jag kan instämma i och glädjas åt det som H har skrivit.

Det innebär först och främst en förståelse och ett accepterande av att vår planet har "tydliga gränser" som vi måste "lära oss att leva inom". Men hur?
Om vi inte kan hålla oss inom dessa gränser på grund av vårt ekonomiska systems (delvis) tvingande krav på ekonomisk tillväxt, kan vi ändra på de förhållanden inom systemet som ger upphov till detta tvång (och i förlängningen till en hotande kollaps)?
Eller måste vi, och är det möjligt att, utveckla system vars aktörer är fria från detta krav, både som yttre och inre (psykologiskt) tvång?
Det finns redan en hel del erfarenheter som tyder på att detta är både nödvändigt och möjligt. Att börja studera, diskutera, och kanske bidra till, sådana lösningar borde, som jag ser det, vara vår viktigaste uppgift.

 

G:

En förbisedd väg att bryta tillväxten är att medvetet konsumera mindre. Att en del ekonomer kallar detta tillvägagångssätt sabotage mot landets ekonomi visar ju endast hur effektivt detta medel kan bli. Tillväxten kräver av oss konsumtion och framför allt en ständigt växande konsumtion. De som tjänar mest konsumerar också mest. Köttkonsumtionen exempelvis har exploderat i Sverige under senare år. Vad beror det på? Jo, mycket bättre reallöner. En rejäl konsumtionsbojkott skulle således, om denna blev tillräckligt omfattande, kunna om inte annat få igång en rejäl debatt. En debatt om att vi faktiskt är tvingade att konsumera mer och mer om inte hela ekonomin ska gå åt fanders. Jag tror att de allra flesta konsumenter inser att så kan vi inte ha det.

 

Men så finns det andra faktorer som motarbetar en sådan bojkott. Man brukar tala om ”samhällsstegen” och behovet hos människor att ”klättra”, konkurrera och på alla sätt sträva uppåt på denna stege och framför allt inte falla nedåt, bli ”efter”. Här jämför vi ständigt varandra. I USA växte förorterna fram i början av 1900-talet när massproduktionen och -konsumtionen började slå igenom. I dessa områden registrerade man varandra när det gällde inköp av de varor som markerade att man på stegen stod något pinnhål under eller över grannen. Vad händer när denna möjlighet tas ifrån oss? Vad är vi om vi inte längre genom vår konsumtion kan visa vilka vi är?

 

Det är därför jag menar att beteendevetare är minst lika viktiga som ekonomer och naturvetare i frigörelsen från tillväxtberoendet och i utvecklandet av det hållbara samhället. Vi är så förfärligt rädda för att avvika från gällande normer och värderingar. Och de som i juletid saknar medel att fira i överflöd ska ha hjälp så att de kan delta i gemenskapen. Att vi, med globala mått mätt, konsumerar mer än tre jordklot väger lätt i sammanhanget.

 

Denna sistnämnda uppgift har vi lyckats förtränga. På stan gick en kille omkring i julhandeln och delade ut små lappar på vilka det stod ”3,7”. Ingen visste vad han ville eller vad det betydde, så jag frågade honom: ”3,7 jordklot”, sa han. Men det måste du nog skriva annars förstår ingen, svarade jag. Ännu ett problem alltså. För hur ska människor kunna ta in denna rent förfärande uppgift om vår sanna tillvaro?

 

 

 

I:

 Ja, det är en subversiv tanke att vi skulle minska vår konsumtion. Det skulle vara intressant att fråga politiker och industri- och fackföreträdare hur de tycker att jag som samhällsmed-borgare bör göra för att bidra på bästa sätt till samhället. Förr eller senare måste de ju landa i: "Du bör försöka arbeta heltid och konsumera en stor del av dina inkomster". 

 

Jag tror att man i princip skulle kunna arbeta med information - till viss del - kring möjligheten

att minska vår allas konsumtion. I det sammanhanget känner jag själv att den stora utmaning-

en skulle vara att finna former och tilltal som många kan ta till sig och som förmedlar det posi-

tiva i det. Därför skulle det vara viktigt att undvika att hamna i ett partipolitiskt fack med sådan 

information. En plötslig minskning av konsumtionen skulle väl dock skapa stora problem i 

dagens samhälle.

 

 

C:

D ställer två avgörande frågor:
 
"Om vi inte kan hålla oss inom dessa gränser på grund av vårt ekonomiska systems (delvis) tvingande krav på ekonomisk tillväxt, kan vi ändra på de förhållanden inom systemet som ger upphov till detta tvång (och i förlängningen till en hotande kollaps)?

Eller måste vi, och är det möjligt att, utveckla system vars aktörer är fria från detta krav, både som yttre och inre (psykologiskt) tvång?"   
 
 
Är det viktigt, eller rent av nödvändigt, för oss att försöka förstå innebörden av frågorna? Skulle det kunna underlätta för oss om vi har en klar uppfattning i just dessa två frågor?
 

 

 

H:

En kommentar till D.

 Egentligen är vi bara omställare och till slut kommer vårt samhälle att vara omställt - kollaps eller inte kollaps. Eftersom allt är processer så handlar även omställningen och vårt sätt att förhålla oss till den, om processer. 

 

Tänk er, för resonemangets skull, ett scenario där vi befinner oss tio år fram i tiden och vårt kapitalistiska samhälle, så som vi känner det - med den globaliserade industriella ekonomin, USAs hegemoni och den extrema kapitalackumulationen och kapitalkoncentrationen - har kollapsat. Låt oss nu göra en återblick. Vad har hänt under dessa tio år? Hur har allmänhetens förhållningssätt förändrats i termer av Kübler-Ross-modellens fem faser: förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans?

 

Några hade redan 2014 gått igenom alla dessa faser. Av andra befann sig då en ganska stor del i någon av de fyra första faserna. År 2025 har alla av dessa andra nått den sista fasen utom ett litet antal som ännu inte har accepterat kollapsen trots att den då är ett faktum. 

 

Vissa vill inte gärna tala om risken för en samhällskollaps eftersom en smidig omställning till hållbarhet utan kollaps är möjlig tack vare den tekniska utvecklingen och marknadskrafternas spel. Det gäller att jobba målmedvetet för en sådan utveckling och då måste man ta fasta på möjligheterna, inte hoten. 

 

När därför vissa har kommit till köpslagningsfasen tänker han eller hon till exempel att en omställning utan kollaps är möjlig därför att folk kommer att ge politikerna ett så starkt stöd för radikala åtgärder att de faktiskt vågar och kan genomföra dem. Man kan uttrycka det som D: ”Om vi inte kan hålla oss inom dessa gränser på grund av vårt ekonomiska systems (delvis) tvingande krav på ekonomisk tillväxt, kan vi ändra på de förhållanden inom systemet som ger upphov till detta tvång (och i förlängningen till en hotande kollaps)?” D nämner också en psykologisk variant: ”Är det möjligt att utveckla system vars aktörer är fria från detta [tillväxt-]krav, både som yttre och inre (psykologiskt) tvång?”

 

Hur är det då med oss som har nått den femte fasen och ser den oundvikliga kollapsen? Hur försöker vi vara konstruktiva. Här är en (provisorisk) variant. 

 

1. Bild av framtiden. Det blir en kollaps men hur kommer den att spela ut? Blir det en långsam katalytisk kollaps eller en snabb kollaps pga av att något kritiskt delsystem fallerar? Eller går det först långsamt och sedan snabbt? 

 

2. Analys. När det globala systemen kollapsar får de lokala motsvarigheterna sin chans. De finns redan som en slags undervegetation men kan inte konkurrera så länge som (a) energieffektivitet och energinetto är tillräckligt hög i den fossila energisektorn, (b) så länge som priset på energi är tillräckligt lågt i förhållande till priset på arbete samt (c) så länge som flödet av fossil energi är tillräckligt stort och stabilt för att det globaliserade systemet ska kunna funka (mht just-in-time etc.) 

 

3. Åtgärder. Plan B. Se till att det finns en lokal ”undervegetation” som kan ta över när de globala systemen kollapsar. Se till att alla system som idag prioriterar ändlös kapitalackumulation ersätts med system som härmar naturen. Dit hör lokala valutor, penning- och betalningssystem samt skattesystem.  

 

Detta är bara en tankeövning och idéerna är provisoriska men jag tycker att övningen gör vårt kommunikationsproblem lite tydligare.

 

 

J:

Jag tror dock att det finns många lösningar som är gemensamma för våra olika åsikter. Tex införandet av en cirkulär ekonomi som då är mycket mindre beroende av ständig tillförsel av resurser. En sådan ekonomi är förstås mycket mer motståndskraftig mot ekonomiska kriser. Reform av penningsystemet i stil med positiva pengar är en annan sådan lösning som bör tilltala båda grupperna. Grön skatteväxling också. Även satsningar på förnyelsebar energi inom landets gränser, tex biobränslen från skogen. Gör oss mer självförsörjande vid en ekonomisk kollaps men förstås också tilltalande ur den ena gruppens synvinkel. 

 

 

H:

Tack för invändningen, J. Den är viktig. Det ger mig en chans att bli tydligare. 

 

Indelningen i våra två grupper bygger på hur man förhåller sig till kollapsen. Skälet är att det gör att bilderna av framtiden blir tämligen olika för de båda grupperna. Eftersom bilden av framtiden är helt avgörande för alla stora investeringar som vi gör så kommer också de åtgärder som vi överväger för att ställa om, att bli olika även om inriktningen är densamma. 

 

Man kan ”tro” på kollapsen av olika skäl. I kommentaren till D beskrev jag en provisorisk variant av denna ”tro” i ett försök att vara konstruktiv. I hans analys fanns tre faktorer som alla hade med energi att göra. Det var tillräckligt som en kort illustration men egentligen var det underförstått att vår prekära energisituation är en följd av den ändlösa ackumulation som är specifik för det kapitalistiska systemet så som jag har definierat det. 

 

(Här är definitionen en gång till. "Kapitalism är ett samhällssystem där det finns individer och företag som producerar varor till avsalu på marknaden i syfte att göra vinst och där det förekommer avlönat arbete. Men dessa företeelser har förekommit i tusentals år och kapitalismen endast i 500 år. Det var först när ändlös kapitalackumulation prioriterades som systemet blev kapitalistiskt. Med ändlös kapitalackumulation menas att individer och företag ackumulerar kapital i avsikt att ackumulera ännu mera kapital i en kontinuerlig och ändlös process. Systemet ”prioriterar” genom att de som inte ackumulerar kapital straffas och elimineras medan de som ackumulerar belönas och, om de är framgångsrika, blir rikare.")

 

Detta underförstådda skymtar dock fram i vår ”tros” åtgärdsförslag. Det var dels att se till att det finns en lokal ”undervegetation” som kan få fart när de globala systemen kollapsar, dels att alla system som idag prioriterar ändlös kapitalackumulation ersätts med system som härmar naturen. 

 

Även om du kan ha rätt i att våra grupper har många lösningar gemensamma så ser du nog den avgörande skillnaden i detta. Den typiske ”optimistens” förslag (det finns naturligtvis många variationer) utgår från att de centrala systemen i vårt moderna samhälle är så pass resilienta att de kan anpassa sig till de krav som naturen ställer. I ett sådant perspektiv finns det ingen anledning att, som ”vår grupp”, utveckla en undervegetation och (i denna) ersätta de system som prioriterar ändlös kapitalackumulation. 

 

Dock ger jag dig rätt på en punkt nämligen penningreformen. En sådan kan man inte pyssla med i undervegetation. Jag anser också att man måste motarbeta sådant som på kort sikt drastiskt kan försämra folkets situation till exempel TTIP och västsidans förberedelser för att med vapenmakt förhindra en allians mellan Ryssland och Kina. 

 

 

K:

En sak som kännetecknar kapitalismen är väl dess flexibilitet? Egentligen är den ingen -ism i meningen ett tämligen fast system, som man kan ha eller inte ha. Den är helt enkelt verkligheten vi lever i, till skillnad från socialism, liberalism eller konservatism som är idésystem med uppgift att beskriva och förklara världen samt styra oss i en viss riktning. 

Är det ens nödvändigt att definiera kapitalism definitivt? Hur ser ni t.ex på det samhälle som växer fram i Kina, är det en sorts kapitalism? (ja, det tycker jag, men den kännetecknas ju inte av privat ägande). Vilket slags samhälle är det ryska idag? 

 

Socialistiska planekonomier har visat sig lika "bra" på att ödelägga miljö och natur som kapitalismen. Kanske får vi nöja oss med rättesnöret att det gäller att hålla sig inom ramarna för vad jorden tål (planetary boundaries) och att kombinera det med demokrati.

 

För övrigt tänker jag att det ibland skymtar fram en lite romantisk och idyllisk föreställning om vad det är att efterlikna naturliga system. naturliga system är inte en stillsam kontinuitet utan ofta präglade av just kollaps och sedan återuppbyggnad, det är väl det vi får hoppas på att efterlikna. Men ha inga illusioner om kretslopp for ever i stillsam frid och fröjd.

 

 

C:
Angående "gemensamma lösningar för våra olika åsikter”:

 

Alla önskar vi oss t.ex. "införandet av en cirkulär ekonomi"; "reform av penningsystemet"; "grön skatteväxling"; "förnyelsebar energi inom landets gränser". För att ta dina exempel.

 

Är dessa önskningar möjliga att uppnå inom vårt rådande globala ekonomiska system? Nej dom är inte det. Varför då?

 

Jag väljer H:s svar:

" Med ändlös kapitalackumulation menas att individer och företag ackumulerar kapital i avsikt att ackumulera ännu mera kapital i en kontinuerlig och ändlös process. Systemet ”prioriterar” genom att de som inte ackumulerar kapital straffas och elimineras medan de som ackumulerar belönas och, om de är framgångsrika, blir rikare."

 

I vårt rådande ekonomiska system finns inte "plats" för humana önskemål som ställs ovan. Systemet fungerar helt enkelt inte så! Prioriteringen är ackumulationen av kapital! Ingenting annat.

 

Att vi alla ställer upp på J:s önskemål ovan, råder väl knappast något tvivel om. Detta delar vi alla gemensamt. Men vad vi inte delar gemensamt - om jag förstår saken rätt - det är om vårt rådande globala ekonomiska system klarar av att "leverera" dessa önskemål. Har jag uttryckt mig förståeligt?

 

Ena "gruppen" menar det . Den andra "gruppen" menar inte det .

 

Hur agerar då dessa grupper utåt?

Jo den ena gruppen vänder sig till dom "beslutande politiska församlingarna" i tron att dessa skall kunna förändra "spelreglerna" för det ekonomiska systemet. Vilket naturligtvis inte fungerar. Varför då?

I korthet blir svaret att den rådande politiken har att förvalta och administrera det rådande ekonomiska systemet - inte att förändra det. Ekonomin styr politiken i vårt rådande system.

 

Den andra gruppen då? Vilka vill vi vända oss till? Att genom opinionsbildning få till en "stor och stark" rörelse som formulerar "omöjligheten" i vårt ekonomiska system och därigenom för upp denna fråga på ett "brett sätt" i den offentliga samhällsdebatten.

 

Skiljelinjen mellan oss går i hur vi betraktar vårt rådande ekonomiska system. Kan denna, min uppfattning stämma?

 

 

J:

Ni har då alltså gett upp allt hopp om politisk påverkan? Vad är det då för mening att jobba med opinionsbildning för en stor och stark rörelse som inser omöjligheten med dagens ekonomiska system? Vad ska det leda till om det i sin tur inte kan påverka politiken?
Om målet är att skapa en stark undervegetation så är det väl där man bör engagera sig, försöka starta lokala valutor, banker (JAK är väl ett utmärkt exempel) eller på andra sätt jobba för att på mikronivå förbereda samhället för en kollaps. 

 

Jag tror som väntat inte att du har rätt i din analys om att det inte går att göra meningsfulla reformer inom dagens system. Kanske inte de reformer som egentligen skulle behöva göras men jag tror man kan ta stora steg på vägen. Steg som bidrar till hållbarhet och dessutom kommer göra oss bättre (om än långt ifrån optimalt) förberedda för ett ekonomiskt sammanbrott. 

 

 

L:

Tack för många intressanta inlägg. Det här är en klassisk debatt som pågått under alla de mer än tre decennier som jag jobbat med hållbar utveckling. Pessimisten som inte tror på förändring inom ramen för nuvarande system. Optimisten som hoppas det är möjligt.

 

Själv tror jag inte på några stora globala institutionella och kulturella förändringar utan att en gräsrotsrörelse samtidigt växer sig  stark runt om i världen. Vi kan inte förvänta oss att förändringarna kommer uppifrån. Våra politiska och ekonomiska ledare kommer aldrig att agera starkare än vad dess medborgare och/eller marknad tillåter dem att göra! Förändringen sker på alla nivåer samtidigt men kan aldrig genomföras utan en stark underifrån-rörelse som trycker på. Och om förändringen, mot förmodan, kom uppifrån skulle den riskera att komma i form av hårda regleringar och diktat som i slutänden hotar många av de demokratiska fundament som vi värnar. Något som kanske blir nödvändigt om vi inte påskyndar omställningen. Så är vi rädda om demokratin gör vi bäst i att stärka gräsrotsrörelsen inom hållbar utveckling. Men för att en gräsrotsrörelse ska kunna växa krävs förutom vilja till förändring också en tilltro till att det är möjligt att förändra.

 

 

 

För mig är det en fråga om att få så många "gröna öar" som möjligt att växa sig så starka så snabbt som möjligt innan/om den förväntade kollapsen kommer. Skulle den inte komma, eller inte bli så djup som vi fruktar, kommer dessa "gröna öar" att vara förebilder och "vinnare" i den lyckade hållbara omställning som uppenbarligen skett. Så, oavsett om man är optimist eller pessimist är det bara att kavla upp ärmarna och börja jobba för omställningen! Och vi måste tro att det är möjligt att bygga en hållbar värld, oavsett hur många kollapser som kommer emellan! Annars vad....?

 

Det är här som ett tydliggörande av det hållbara paradigmet är så viktigt, vilket jag påpekat i tidigare inlägg! Vet vi vart vi ska så är det lättare att orientera sig och upprätta långsiktiga strategier för förändringen! 

 

 

H:

Du har ställt den logiska följdfrågan, J:

"Ni har då alltså gett upp allt hopp om politisk påverkan? Vad är det då för mening att jobba med opinionsbildning för en stor och stark rörelse som inser omöjligheten med dagens ekonomiska system? Vad ska det leda till om det i sin tur inte kan påverka politiken?

 

Alla ”vi” kanske inte har samma svar på den frågan men mitt korta svar är att jag tror som L: ”Våra politiska och ekonomiska ledare kommer aldrig att agera starkare än vad dess medborgare och/eller marknad tillåter dem att göra!”. Därför är det viktigt att det finns en upplyst debatt i civilsamhället som engagerar många.

 

 

D:

 
Instämmer helt i L:s och H:s inlägg. Också det här stycket av L tycker jag förtjänar att upprepas:

"För mig är det en fråga om att få så många "gröna öar" som möjligt att växa sig så starka så snabbt som möjligt innan/om den förväntade kollapsen kommer. Skulle den inte komma, eller inte bli så djup som vi fruktar, kommer dessa "gröna öar" att vara förebilder och "vinnare" i den lyckade hållbara omställning som uppenbarligen skett. Så, oavsett om man är optimist eller pessimist är det bara att kavla upp ärmarna och börja jobba för omställningen! Och vi måste tro att det är möjligt att bygga en hållbar värld, oavsett hur många kollapser som kommer emellan! Annars vad....?"

 

 

C:

 J skriver:
"Ni har då alltså gett upp allt hopp om politisk påverkan? Vad är det då för mening att jobba med opinionsbildning för en stor och stark rörelse som inser omöjligheten med dagens ekonomiska system? Vad ska det leda till om det i sin tur inte kan påverka politiken?"
 
 Så här menar jag J:
Det är genom opinionsbildning av en "stor och stark rörelse" som "politisk påverkan" kan uppnås. Precis så som L hävdar:  "Förändringen sker på alla nivåer samtidigt men kan aldrig genomföras utan en stark underifrån-rörelse som trycker på."


Detta gäller i synnerhet våra "ödesfrågor"!
 
Att inse "omöjligheten med dagens ekonomiska system" är ju den faktiska slutsatsen som "vi" drar. Och denna slutsats skall naturligtvis förmedlas ut i samhället, på alla nivåer. Denna "opinionsbildning" kommer att starta en viktig och nödvändig samhällsdebatt som förhoppningsvis genomsyrar hela samhället.
 
Naturligtvis skall även "er" slutsats förmedlas.
 
 Vi bör alltså inte begränsa oss till att vara en "smal" rörelse som menar att "politisk påverkan" bäst kan ske genom att ställa direktiv till våra politiska församlingar.
 
Vi behöver röra om i samhällsgrytan! Och det ordentligt!

 

 

H:

Observera att vi är optimistiska även om vi räknar med att kollapsen är oundviklig. 

 

Jag tror som sagt att vi ”kollapsniks” har olika svar på varför vi gillar opinionsbildning samtidigt som vi är engagerade i utvecklingen av en undervegetation - trots att den är olönsam eftersom den inte syftar till att kapital ska ackumuleras i syfte att ackumulera ännu mer kapital). 

 

J frågar hur man kan skapa en starkare tillväxtoberoende undervegetation. Det handlar om att göra en analys som mynnar ut i en bild av framtiden och att bestämma sig för vilka åtgärder som verkar lovande. Om man är en kollapsnik kan analysen visa att en kollaps för den kapitalistiska världsekonomin är oundviklig och att det därför gäller att mildra effekterna. Ju längre man lyckas skjuta upp kollapsen desto värre blir effekterna på mänsklighetens framtida förutsättningar och ju mer undervegetation desto större möjligheter att mildra effekterna. 

 

Analysen kan vara jobbig att göra men den är helt avgörande för den bild av framtiden som växer fram och vilka åtgärder som då verkar kunna leda dit man vill. De som inte gör analysen på ett medvetet sätt kommer att agera efter en bild av framtiden som har formats av andra. Kampen om makten har alltid handlat om just detta. Folket har velat forma politikernas bild av framtiden, eliten har velat forma både folkets och politikernas bild av framtiden. Politikerna har stått som en hungrig idisslare mellan hötapparna och övervägt sina mål och möjligheter, ”ska jag jobba för folket eller för eliten?” 

 

När vi talar om ”ni” och ”vi” handlar det om personer där analysen har lett till olika resultat. Den avgörande skillnaden är om man kommit fram till att en omställning till hållbarhet kan göras inom ramen för rådande samhällssystem - det kapitalistiska* - eller ej. Vidare tycks det mig som att ”vi” är personer som kommit fram till att det kapitalistiska* systemet av biofysiska skäl står i strid med det uthålliga och att natursystemet kommer att vinna över det mänskliga systemet - som kollapsar dvs tvingas ställa om till något som är betydligt mindre komplext. 

 

[*Kapitalism är ett samhällssystem där det finns individer och företag som producerar varor till avsalu på marknaden i syfte att göra vinst och där det förekommer avlönat arbete. Men dessa företeelser har förekommit i tusentals år och kapitalismen endast i 500 år. Det var först när ändlös kapitalackumulation prioriterades som systemet blev kapitalistiskt. Med ändlös kapitalackumulation menas att individer och företag ackumulerar kapital i avsikt att ackumulera ännu mera kapital i en kontinuerlig och ändlös process. Systemet ”prioriterar” genom att de som inte ackumulerar kapital straffas och elimineras medan de som ackumulerar belönas och, om de är framgångsrika, blir rikare.]

 

Det är här som Kübler-Ross-modell kommer in. När optimisten inser att det kapitalistiska* systemet och därmed också den egna identiteten som individ i ett dödsdömt kapitalistiskt system, startar en Kübler-Ross-process med sina fem faser. Alla kollapsniks har gått igenom detta och upplevelsen är inte behaglig. Den driver vissa av oss till självmord. Det kan vara en bidragande orsak till att den psykiska hälsan hos våra ungdomar är dålig. Jag gissar att vi lite till mans har upplevt ungas ”oförklarliga” självmord på hyfsat nära håll. 

 

För min egen del arbetar jag med ett omställningsperspektiv där vårt samhälle under 500 år har varit en kapitalistisk Wallersteinsk ”världsekonomi” med centrum, först i Venedig sedan Amsterdam, London och nu senast, New York. Dess utveckling har präglats av industrialisering, ”den stora omdaningen” till marknadsekonomi, urbanisering, globalisering samt den exploatering av den ändliga fossila energiresursen som idag står för 83 procent av energitillförseln globalt.

 

Oljetoppen nåddes 2005 och helt i linje med icke-neoklassisk ekonomisk teori, följdes den av en finansiell kris några år senare. I början av 1970-talet hade avkastningen av reala investeringar i den västliga världsekonomin blivit så låg att de stora kapitalägarna började vikta över sina portföljer så att tyngdpunkten kom att ligga mer på finansiella placeringar. En stor del av den producerande industrin flyttades ut från världsekonomins centrum där de hade åtnjutit statligt stödda kvasimonopol, till länder i periferin där konkurrensen är friare och vinsterna lägre. Det digitala skiftet innebär dels att stora produktionsenheter kan automatiseras så att de kräver minimal personal och därför inte behöver placeras i länder där det finns billig arbetskraft, dels att arbetsuppgifter som ligger i skiktet mellan de hög- och lågkvalificerade kan automatiseras. Produktion och förmögenhetsförvaltning blir effektivare men känsligare för störningar samtidigt som samhället drivs mot en ökad uppdelning i hi-tech och lo-tech (tänk William Gibson’s Neuromancer), förmögna och oförmögna. En utveckling av världsekonomin i riktning mot ett Hungerspelsscenario** blir allt mer lockande för eliten som sedan generation varit van att använda sig av samhällets våldsapparat för att ”skydda sina intressen”. 

 

[**Hungerspelen utspelas mot bakgrund av en framtid där det råder resursbrist och där eliten i centrum har infört en ransonering som upprätthålls med hjälp av en militariserad polis. Det fungerar som en världsekonomi som utvecklats till ett imperium med ransonering. Det ojämna utbytet mellan centrum och periferi har kompletterats med en ransonering som är hårdast i de perifera regionerna. Syftet är att göra det möjligt att upprätthålla ett högteknologiskt samhälle i den centrala regionen.]

 

Vi har nått tillväxtens gräns och gått in i omställningens tid. Ett sätt att tolka det som nu sker är att den västliga världsekonomin (med centrum i New York) försöker hålla sig på benen ytterligare en tid. Det förutsätter att eliten i centrum lyckas få till ett regimskifte i Ryssland så att hela Eurasien kan införlivas. Den kampen har hittills förts mest med propaganda, en del diplomati och ganska lite vapen men dessa förhållanden kan skifta snabbt över till ett stort inslag av vapenmakt. 

 

Min analys är att vårt samhälle kollapsar pga kombinationen kapitalism, beroendet av fossil energi och den extrema kapitalackumulationen och kapitalkoncentrationen som innebär en lika extrem skuldsättning hos allmänheten och staterna samt att vår art har skjutit över nivån för ekosystemets bärkraftig och därvid förorsakat den sjätte största artutrotningen och en klimatförändring som nu tycks gå in i en självförstärkande process. 

 

 Ur ett omställningsperspektiv - där vi går in i en omställning präglad av en annalkande kollaps pga att marknaden för olja har stagnerat och blivit oelastisk, att kapitalkoncentrationen har blivit extrem (en liten elit med extrem förmögenhet inklusive skuldfordringar och den breda massan inklusive staterna med extrem skuldsättning), att vi har bubblor i bostäder, fastigheter, städer, skifferolja och värdepapper samt att tillväxten närmar sig noll för att sedan bli negativ - kommer tyngdpunkten på dessa två skalor att förskjutas. Dels från främmande till eget kapital, dels från globala finansiella system till lokala. 

 

Min slutsats är att omställningen är en fråga om investering och finansiering och att vi därför behöver flytta fokus till dessa områden och fundera över vad man kan göra för att stimulera det som finns i form av gamla tynande system som sparbanker och kooperativa banker, ömsesidiga försäkringsbolag samt i form av embryon typ Lokalkapital Sverige och andra former av folkfinansiering. 

 

 

B:

Det handlar om att göra en analys som mynnar ut i en bild av framtiden och att bestämma sig för vilka åtgärder som verkar lovande. Om man är en kollapsnik kan analysen visa att en kollaps för den kapitalistiska världsekonomin är oundviklig och att det därför gäller att mildra effekterna. Ju längre man lyckas skjuta upp kollapsen desto värre blir effekterna på mänsklighetens framtida förutsättningar och ju mer undervegetation desto större möjligheter att mildra effekterna. 

Klarspråk och välutvecklade tankegångar. Jag menar dock att kollapsen redan pågår i stora delar av världens periferi för att låna Wallerstein (som du refererade till). Däremot kan de av oss som "njuter av frukterna" i systemets centrum låna oss tid och "unna oss lyxen" att befinna oss på olika skalsteg i Kübler-Ross-modellen. Lever man redan i en kollapsens konsekvenser har man inte det självklara valet att befinna sig i förnekelsestadiet.

 

Har ofta gjort den koppling du gör mellan det psykiska tillståndet hos många medmänniskor och världens tillstånd.

 

Vi bör alltså enligt mig:

1. Utveckla undervegetationen, så att effekterna av kollapsen mildras eller om möjligt försöka bryta vägen mot kollaps, eftersom dess effekter kan innebära mycket lidande.

2. Jobba med folkbildning, opinionsbildning på olika nivåer, gentemot politiker (så att de inte gör elitvalet) och mot allmänhet. Detta är en delikat pedagogisk uppgift då ett paradigm av positivt tänkande ligger som ett raster över samtiden och att ryckas ur sin förnekelsefas kräver karaktär hos varje individ.

 

Att göra denna analys kräver mod för att den utmanar mäktiga krafter, nämligen de banker, oljebolag, som styr över världens utveckling för att politikerna i hög grad låter dem göra det, inte för att det är oundvikligt.

 

 

 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng