"Framtidens jobb!"

 Ett mycket populärt debattämne i våra dagar. Var finns framtidens jobb?

"Nära människorna", svarar någon. Säkert en helt riktig iakttagelse.

Vård, skola och omsorg är ju sådana jobb. Servicejobb likaså. Ja det finns ju mängder av jobb som passar in på "nära människorna".

Men hur går det då med jobben som inte passar in på "nära människorna"? Är dom inte "framtidens jobb"? Jag tänker på basnäringar som livsmedelsproduktion; energiproduktion; dagligvaruproduktion; tillverkningsindustrin med allt vad det innefattar. Tillhör inte dessa näringar "framtidens jobb"?

Rent spontant så kan vi säga att dessa näringar inte innefattas i "framtidens jobb". Och varför gör dom inte det? Nej dessa jobb försvinner ut ifrån vårt samhälle och flyttar istället in i andra samhällen. Varför gör dom då det? Dom gör det på grund av kostnadsbesparingar för de producerande företagen. Företagen flyttar sin produktion till så kallade lågkostnadssamhällen. Vinstmaximeringen blir framför allt högre då företagen väljer att etablera sig i dessa "företagsvänliga" samhällen.

Detta följer helt dom inneboende strukturerna för vårt globala ekonomiska system. Alltså en alltmer globaliserad företagsvärld. Där naturligtvis dom "små äts upp av dom stora". Den globala konkurrensens spelregler.

När det nu fungerar så här då kan vi ju tydligt se att i dessa globaliserande branscher så försvinner jobb. Det försvinner fler jobb än det skapas nya. Här finns alltså inte "framtidens jobb". I alla fall inte i vårt samhälle.

Men om vi nu granskar vårt rådande ekonomiska systems effekter lite närmare då bör vi kunna komma fram till att denna globaliserande utveckling inte är hållbar i längden. Vad händer om det inträffar "störningar" i dom producerande företagen som ofta finns långt ifrån vårt eget samhälle? Vad händer om det inträffar "störningar" i dom många transporterna som skall frakta dom producerande varorna till vårt samhälle? Vad händer med klimatet och ekologin överhuvud taget när produktionen och transporterna miljöförstör hela vår värld? Vad händer med vårt rådande ekonomiska system när den ekonomiska tillväxten "slår i taket" och inte kan växa längre på grund av framför allt dom fossila energikällornas sinande?

Att dessa faktiska "störningar" i själva verket är kriser i vårt ekonomiska system det borde ju stå klart för var och en. Eller hur? Likaså att dessa kriser tilltar i omfattning.

Slutsatsen som vi alltid kommer fram till blir alltså att vårt ekonomiska system, på ett eller annat sätt, går mot fullständig kollaps. Därmed så är det systemets inneboende struktur som omöjliggör "framtidens jobb". Det blir helt enkelt inga "framtida jobb" så som den ekonomiska strukturen ser ut idag. Detta är den bistra sanningen som, framför allt, dagens ungdomar måste få veta.

Gör er alltså inga illusioner om att arbetsmarknaden kommer att utvecklas positivt och därigenom erbjuda er "framtids jobb". Nej dom tiderna är förbi. Förbered er istället på tuffare tider där arbetslösheten kommer att stiga och arbetsmarknaden utvecklas till en alltmer otrygg tillvaro där dom anställdas villkor stadigt försämras. Det är bara att höja blicken en aning och iaktta den globala marknaden med dess spelregler, så bör vi kunna skönja hur detta scenario även griper tag om vårt samhälle. För det är väl ingen som tror att just vårt samhälle kommer att förskonas från denna globala "sjuka"?

Vi kommer åter igen in på frågeställningen varför vårt rådande ekonomiska system inte kan skapa vare sig "framtida jobb" eller en hållbar samhällsutveckling? Följdfrågan blir då: kan "framtida jobb" skapas och vad krävs för att detta skall bli möjligt?

Jo precis tvärt emot hur dagens samhällen utvecklas, så finns lösningen. Hur ser då denna lösning ut?

Den globaliserande ekonomin är dömd att misslyckas. Rent logiskt så säger väl det sig självt att vi kan inte fortsätta med att producera varor, av alla de slag, på andra sidan jordklotet och sedan transportera dessa varor, hela denna långa väg, ända fram till vårt samhälle. Denna marknadsordning är självfallet helt ohållbar, i det långa loppet.

Alternativet till denna ohållbara situation kommer att få sin lösning i det lokala producerandet. Det finns inget annat alternativ. Det är vi själva som måste producera allt det som skall konsumeras. Allt annat är otänkbart.

Att dagens konkurrensutsatta marknad skall kunna bestå är också otänkbart. Konkurrensen utvecklar inte våra samhällen så som vi vill. Istället så är det samarbetet mellan människorna/företagen i samhället som är utvecklande.

Ekonomisk tillväxt förlorar därmed sin överordnande roll som drivkraft för att samhällen skall växa. Det är dagens privatägda marknad som efterfrågar tillväxt. Det egna privata kapitalet får möjligheten att växa på dagens marknad. Men samhället, som helhet, blir förlorare i denna ekonomiska turbulens.

Förstår vi att allt detta hänger ihop med dagens privatägda marknad?

Det privata kapitalägandet är själva motorn i vårt rådande samhällsbygge. Kan vi fortsätta att ha det så? Nej detta blir en omöjlighet. Den faktiska verkligheten visar oss denna omöjlighet.

Kapitalägandet måste, som sagts så många gånger förr, övergå i samhälleligt ägande. Något annat alternativ finns inte. När denna enda "utväg" görs möjlig så försvinner konkurrensberoendet. Vad skall vi konkurrera om? I alla fall inte överskottet av pengar. Detta tillfaller ju samhället.

Istället för konkurrensen så kommer den samhälleliga utvecklingen att bygga på samarbete. Dagens prioritering, att jaga pengarna, blir inte längre någon prioritering. Prioriteringen blir att bygga samhället. Inte att jaga pengarna på marknaden.

Med sådana förändringar så förändras självfallet arbetsmarknaden. Och först då görs "framtidens jobb" möjligt. För att "framtidens jobb" skall kunna förverkligas så krävs alltså ett diametralt motsatt ekonomiskt system mot idag.

"Det behövs riskvilligt kapital till projektet!"

Ja självfallet så behövs det "riskvilligt kapital" för att kunna förverkliga "projektet". Och var finner vi då detta "riskvilliga kapital"? Jo detta kapital sitter naturligtvis samhällets privata kapitalägare på.

Alltså har samhället gjort sig beroende av dessa privata kapitalägare för att kunna genomföra "projektet". I vårt rådande samhälle så är det ju norm att finansieringen av ett sådant här "projekt" sker med privatägt kapital. Möjligtvis kan samhället bidra med "offentligt kapital" i "projektet".

Det är ju så här det kan se ut när "samhälleliga projekt" skall finansieras. Och vad har vi lärt oss av hur det privatägda kapitalet "agerar" vid alla former av investeringar. Jo prioriteringen är, som vi tidigare har fått bekräftat, förräntningen av den egna kapitalinsatsen.

Men samtidigt så vet vi att den privatägda kapitalinsatsen kan sluta med stora ekonomiska förluster. Dessa förluster kan medföra att dom privata investerarna riskerar personliga ekonomiska bakslag som kan föra med sig tragedier av alla de slag. Allt detta känner vi till som "normala" kännetecken på vårt rådande ekonomiska system.

Måste "riskvilligt kapital" agera på detta vis i våra samhällen? Kan det finnas "bättre" lösningar för hur det "riskvilliga kapitalet" kan skötas? Varför skulle inte samhället självt kunna stå för det "riskvilliga kapitalet"? På det viset så tillfaller dom ekonomiska vinsterna själva samhället och, på samma sätt, så belastas samhället för dom eventuella ekonomiska förluster som kan uppkomma. 

Samhället undanröjer därmed att privatpersoner hamnar i ekonomiska problem. Vilket ju borde vara det logiska normala tillståndet för hur "samhälleliga projekt" skall hanteras.

För att detta normala tillstånd skall kunna förverkligas så hamnar vi i en absolut avgörande frågeställning. Vem/vilka skall äga kapitalet? Och svaret på denna fråga är naturligtvis helt självklar: samhället skall äga kapitalet. I annat fall är det omöjligt att kunna uppnå det normala tillståndet för "riskvilligt kapital".

Alltså är det omöjligt att förverkliga det normala tillståndet i vårt rådande ekonomiska system. Och därmed så kommer fortsättningsvis det "riskvilliga kapitalet" att alltmer undergräva våra samhällens möjligheter att kunna utvecklas på hållbara och rättvisa sätt.

Är det inte detta scenario vi nu allt oftare ser?

A:

Det förs en debatt om huruvida tillväxt verkligen är målet för politiken. Bland annat så menar någon att så inte är fallet. Jag menar att personen i just denna del har fel. Akut är nästan alltid tillväxt målet för politiken.

 Min erfarenhet  säger mig att motiveringen att något leder till "ekonomisk tillväxt" är den som får varje finansminister på gott humör. Det är också därför allt från musikskola till nytt operahus i Stockholm motiveras med att det kan ge tillväxt. När t ex maxtaxa på dagis genomfördes så kunde det i den offentliga politiska retoriken heta att det var för barnens bästa, men i underlaget hittade man det verkliga motivet: genom maxtaxa skulle barnen kunna vara längre tid på dagis, vilket skulle få föräldrarna att kunna jobba längre, vilket var bra för tillväxten. (Jag lägger nu inga som helst värderingar på vare sig dagis/förskola utan resonerar om hur det hårda motivet såg ut).

Det akuta målet för politiken är tillväxt. Därför att den behövs för att upprätthålla de system som vi byggt fast oss i. När Stefan Ingves i oktober meddelade den senaste räntesänknigen lade han i Studio 1 (P1) till att han nu önskade att människor “köper mer grejer” (ordagrant så) så vi får igång tillväxten. Vilket är problematiskt ur flera aspekter: ekologiskt naturligtvis men även rent tekniskt – vi har fått allt svårare att uppnå den tillväxt man med så många medel försöker få fram, det är ju hushållens ökande skulder som upprätthåller tillväxten idag.

Tyvärr är väldigt många som slentrianmässigt förespråkar tillväxt inte medvetna om vad tillväxt är för något – vilket kan tyckas vara häpnadsväckande. Man tror att det handlar om mått på “effektivisering” eller att (som Hållbart Näringsliv tycks tro) att det blir hållbar tillväxt bara för att man byter leverantör från en som inte har hållbarhet på agendan till en som har det. Att man ändrar innehåll i BNP-hinken innebär inte att hinken blir större som vi vet.

B:

 “2 500 av världens näringslivstoppar och ledande politiker samlade på ett och samma ställe, det måste vara rätt plats för att övertyga om att ökad global tillväxt och klimatomställning hör ihop”, skriver Helsingborgs Dagblad och citerar ”Nils”: "Den goda förvaltningen av ekosystemen, klimatet och planeten är själva förutsättningen för en god ekonomisk tillväxt."

Hur ska politiker och allmänhet förstå situationens allvar med sådan förvirring?

C:

Han kanske är felciterad. Han kanske sade ”ekonomisk utveckling”? I så fall är det journalisten som skapar förvirring. 

D:

I radio sa han i all fall själv "ekonomisk tillväxt".

C:

Han kanske vill vara politiskt korrekt och har förstått att man riskerar att bli utdefinierad om man ifrågasätter tillväxten?

E:

Jag vet inte exakt vad ”Nils” har sagt i den aktuella intervjun. Men han fullgör en dj-a viktig mission i ett samhälle - i Sverige likaväl som världen i övrigt - där förståelsen om vad som skapar värden är ytterst begränsad. Att värdeskapandet har naturen som bas - inkluderande ett stabilt klimat - är det, som vi vet, påfallande få människor som förstår helt och fullt. Resonemang av typen ”miljöhänsyn kostar pengar”, ”miljöhänsyn äventyrar konkurrenskraften”, resp ”först ska vi få fart på ekonomin, sedan kan vi möjligen tänka på miljön” är legio. Den nya EU-kommissionen med Juncker i spetsen är f ö ett framträdande exempel.

Jag kan inte tänka mig en bättre person än ”Nils” att övertygande visa att det inte blir någon välfärd i framtiden om vi inte vårdar/förvaltar naturens resurser och slutar förorena atmosfären. Han har på 5 år fått en stor del av det internationella systemet - inkl FN, Världsbanken, WBCSD, WEF m fl - att acceptera ett begrepp som planetära gränser. Så ge honom cred, menar jag, snarare än negativa kommentarer.

Jag upprepar vad jag framhöll i ett inlägg tidigare. Det är vårt samlade fotavtryck som är problemet, inte tillväxten per se. Att driva en kampanj mot tillväxt som begrepp tror jag inte på. Återigen: Låt oss föra en debatt om innehåll och former, inte om kvantiteter!

Resultatet av ”Nils” arbete innebär en perspektivförskjutning hos allt fler beslutsfattare - inte tillräckligt många ännu, dock - som rimligen är första steget i en process syftande till att förändra ekonomins ramverk så att en hållbar utveckling blir möjlig. Parallellt måste självklart den sociala dimensionen lyftas fram och frågor som jämnare inkomstfördelning samt meningsfullt arbete få ökat genomslag. 

F:

Finns inget förvånande i det uttalandet. Han har sagt liknande tidigare. Det är också sant, på lång sikt. Går inte att ha tillväxt på en förstörd planet. Problemet är att han i det uttalandet inte låtsas om att tillväxt på kort sikt kan ske till stor kostnad för människa och miljö. 

Jodå, E, visst är ”Nils” oerhört viktig, det är också därför det finns skäl att vara lite bekymrad. Du vet väl lika väl som jag att i varje akut läge – och det är det alltid i politiken nuförtiden – är det tillväxt som gäller, av den enkla anledningen att systemen kräver det. Ska vi kunna få debatt om ändring av systemen – vilket jag är ganska övertygad om att du också anser – måste vi också påtala det orimliga i den syn som gör gällande att tillväxt är medel för att uppnå de mål man sätter upp – och målen håller sig inom tankefiguren tillväxt. Hela arbetslinjen bygger ju på att vi skall få tillväxt – argumenten är ju faktiskt så.

Visst bör vi föra en debatt om innehåll och former – det har vi gjort sedan sextiotalet, ända sedan Gunnar Myrdal funderade högt på tillväxtproblematiken. Vi har milt och vänligt talat om just innehållet i årtionden, men i en omställning som krävs nu klarar vi inte att både förändra innehållet i dagens BNP – se den som en hink – och dessutom skapa hållbar tillväxt – det vill säga dessutom göra hinken större. Det är att lura politiker att påstå att detta går – och medverkar vi till denna uppenbara lögn så är vi också delaktiga i den situation som uppstår den dag det kraschar och vi står där med system och strukturer som kräver tillväxt för att fungera. Vare sig social värdighet eller demokrati kommer att överleva en sådan situation.

Vi måste väl ändå inse det absurda i att tillväxten de facto de senaste tio åren varit lönedriven, vi hade inte haft  någon  tillväxt per capita utan hushållens skuldsättning. 

D:

Självklart gör han en strålande insats.

Och han sa att vi måste rädda ekosystem, klimat mm. för att kunna ha ekonomisk tillväxt. Det är en väldig skillnad mot alla de som vänder på det och säger att vi ska ha ekonomisk tillväxt för att rädda miljön.

C:

”Nils”, liksom E, ska ha ett erkännande för att de har bidragit mycket till att lyfta frågan om hur vårt ekologiska fotavtryck överskrider de planetära gränserna men nu har ”Nils” tydligen uttalat sig på ett sätt som verkligen förvirrar i alla läger. 

Det är synd om ”Nils” offentliga uttalande passerar utan att någon som han lyssnar på, säger till honom att han riskerar att definiera in sig alltför mycket i etablissemanget för att vara intressant för oss andra som vill förändra samhället radikalt. 

Han väcker säkert gillande hos BAU-folket men han riskerar att bli en kommunikationsmässigt besvärlig motståndare till en växande skara av miljövänner och tillväxtkritiker. 

Redan för ett år sedan visade han att han hoppades mer på det globala industrijordbruket framför det lokala småbruket. Det fick mig att inse att han inte har så bra grepp om den sociala/ekologiska/energimässiga/ekonomiska/finansiella verkligheten. 

Och varför skulle jag begripa bättre än han gör? Nå, det är inte det som är min poäng. Det är att många reagerar som jag på hans uttalanden. 

G:

Jag håller med D, ”Nils” uttrycker sig annorlunda än vad de flesta politiker är vana vid. Jacquiline McGlade, EUs förra miljöchef, sa en gång i en intervju att dagens utveckling inom EU inte är hållbar eftersom vi förstör viktiga naturresurser. Och då kan vi varken uppnå en hållbar utveckling eller ekonomisk tillväxt på lång sikt. Nicholas Stern sa att om vi inte räddar klimatet så kommer vi få mycket lägre välfärd OCH drabbas av en ekonomisk katastrof med 5-20% lägre BNP. Tycker några av oss att det var dumt sagt? Det tycker inte jag. Jag håller med Stern och McGlade och jag tycker att man kan tolka det ”Nils” säger på samma sätt, hans budskap innebär en rejäl omställning, det förstår alla intelligenta ledare som lyssnar. Han har för stark integritet för att bli indefinierad. Detta sätt att prata om att effekten av en dålig politik blir ÄVEN dålig för BNP, det har en inkluderande effekt. Det är något annat än att motivera sina förslag med att de skapar tillväxt.

”Nils” gör en viktig insats på en annan arena än den vi verkar på. Det behövs flera olika strategier för att nå en omställning, jag tror inte att det är gynnsamt att alla sluter upp bakom samma budskap eller principer. Jag är inte överens med ”Nils” om allt och jag tror fortfarande att det hade varit bättre om han sagt "hållbar välfärd" istället för "ekonomisk tillväxt" (eller om han sagt både och som McGlade!). Men jag är inte säker, kanske går hans budskap om en radikal omställning fram ändå, kanske t o m bättre. Förändring är dynamisk, ibland kan man flytta gränserna mer effektivt om man inför små kilar i folks medvetande jämfört med om man hävdar att det krävs ett paradigmskifte och därmed sätter igång folks psykologiska försvarsmekanismer.
Så låt oss välkomna att andra aktörer än vi väljer andra strategier för att nå en omställning.

E:

Diskussionen är komplicerad. Dels därför att vi mäter fel saker vad gäller samhällets utveckling, dvs i form av BNP. Dels därför att hela vårt system, som A påminner om, är riggat för att BNP ska och måste växa. Slutligen därför att vi står mitt i ett teknikskifte - både digitaliseringen och energitekniken - som kommer att radikalt ändra förutsättningarna för det mesta av det vi producerar och konsumerar. 

Vi är ju vana vid att allt värdeskapande förutsätter insats av energi och råvaror av olika slag. Men nu är vi inne i en situation där värden skapas med ett minimum av just energi och råvaror. Vi förstår inte vidden av detta ännu men att det är en radikal förändring är helt klart för mig. Ett av problemen för konventionell ekonomi är ju just att BNP inte förmår fånga upp delar av detta värdeskapande.

Jag är självfallet medveten om att teknikskiftet på kort sikt - och kanske även längre sikt - inte påverkar energi- och materialflödena i världen i stort. Och det är självfallet ett stort problem. Även om metabolismen i samhällsekonomin kan förändras här - med långt effektivare energi- och materialflöden som följd och även annorlunda konsumtionsmönster - så kommer produktion och konsumtion i världen i stort att fortsätta på den konventionella vägen. 

Men vad kan ett land som Sverige göra annat än försöka utveckla ett annorlunda och bättre exempel?! 

Hur kan vi då göra detta? Jag har valt att tala om en annorlunda ekonomisk logik - f f a annorlunda från den som rådde i industrisamhället - och fortfarande råder. Det innebär ett avståndstagande från den konventionella tillväxten - både utifrån hänsyn till miljö och klimat - men också därför att tillväxt i ekonomin inte automatiskt längre kommer att ge flera jobb ( jobless growth). Det innebär istället att premiera sådan ekonomisk aktivitet som stöder hållbarhet - ”regenerative economy” brukar Hunter Lovins uttrycka den som - både utifrån miljösynpunkt och socialt. 

På de arenor jag verkar går detta budskap som regel hem. Jag är starkt kritisk mot tillväxten i dess nuvarande former - ja  - men inte kategoriskt emot själva begreppet; många saker ska växa även i framtiden. 

Jag tror precis som G  att vi måste acceptera en viss bredd, både i diskussion och språk. Vi står trots allt varandra nära, både i analys av dagens problematik och i visionen av ett bättre samhälle. Diskussionen i detta forum har ibland en tendens att ägna mesta tiden åt att klyva påvens skägg.

H:

"Utvecklingen fortsätter och världsproduktionen stiger. Men vi har
blivit medvetna om att naturens resurser är begränsade" sade Palme vi
FNs miljökonferens 1972 och lite senare i samma tal, att vi inte kan
fortsätta med BAU vare sig på ekonomins eller teknikens område.

Det är verkligen hög tid att flytta FRAM positionerna, analyserna och
argumenten och inte vara så rädd för att bli utdefinierade. Insikten om
att ständig tillväxt är omöjlig och att vi inte kommer ha någon ekonomi
att tala om om vi förstör planeten är skåpmat, en självklarhet - som
samtidigt ingen bryr sig om....

I:

 ECB, europeiska centralbanken skall genomföra trolleritricket att skapa över 500 miljarder kronor i månaden till och med september nästa år. Totalt rör det sig om 1080 miljarder euro. Pengar är ju ett bytesmedel som på något sätt skall överensstämma med verkliga värden där uti den där verkliga verkligheten. Vi fortsätter att skjuta problemen framför oss. De rika blir rikare och brandskattningen av naturen kommer att accelerera trots att vi redan överförbrukar jordens resurser. Bubblor kommer att spricka! Vi måste nu börja prata klartext om det.

Men självfallet finns det problem med detta, framförallt handlar det om att:

En tillväxtekonomi som inte växer hamnar i kris.

En tillväxtekonomi som ständigt växer kommer att kollapsa ekologiskt, socialt och ekonomiskt.

Jag tror att vår förvirring och oklarhet finns här. Vi måste i grunden förändra vårt ekonomiska system och lämna tillväxtekonomin.

Vår konsumtion, vår produktion och den ekonomiska tillväxten hänger samman som en i en kedja. (Tillväxten är summan av vår inhemska produktion).  Därför kan vi inte ”låta tillväxten bli vad den blir”. Det räcker heller inte att vi ändrar tillväxtmåttet BNP, om vi inte klart deklarerar att den ekonomiska tillväxten samtidigt måste upphöra. Sedan kan ”många saker växa även i framtiden” -men inte ekonomisk tillväxt.  Att tala om att vi är ”tillväxtrealister” eller att vi behöver en ”annorlunda ekonomisk logik” tycker jag inte klargör vår ståndpunkt. Jag anser därför att vi nu behöver sluta att vara alltför svårbegripliga i våra krav och inte låta oss styras av vad vi tror att den politiska och ekonomiska överheten kan acceptera. Jag anser att vi nu är mogna att framföra det tydliga kravet att:

Den exponentiellt växande produktionen, konsumtionen och ekonomin måste upphöra om vi skall kunna skapa ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart samhälle.

Det måste vara det tydliga målet för en nödvändig systemförändring. Sedan kan vi självfallet också lämna förslag inom nuvarande systems ramverk.

När det gäller ”Nils” tycker jag han är en gudabenådad pedagog när det gäller att förklara våra ekologiska problem. Det skall han ha all kredit för. Men när det gäller de samhälleliga lösningarna på problemen anser han att ”det inte finns någon motsättning mellan tillväxt och en hållbar stabil utveckling om man ”bara” håller sig inom de planetära gränserna”. Min uppfattning är att man inte kan ha ständig exponentiell ekonomisk tillväxt om man samtidigt ska kunna hålla sig innanför de planetära gränserna.

J:

Skall det vara så svårt att förstå att vårt rådande ekonomiska system för oss raka vägen mot kollapsen?
 
Jag noterar att ECB, som även I nämner, "hjälper till" att snabba på den här processen.
 
Förstår vi att systemet kräver ekonomisk tillväxt för att överhuvudtaget fungera? Noterar att även några andra inlägg poängterar just detta.
 
Våra samhälleliga institutioner har att förhålla sig till denna verklighet. Vad betyder det? Jo uppgiften blir att förvalta och administrera ett system som kräver ekonomisk tillväxt. Även dom politiska besluten grundar sig utifrån dessa systemkrav. Förstår vi det? 
 
Utifrån denna verklighet kanske vi tror att vi kan förmå dom politiska beslutsfattarna att fatta beslut som går stick i stäv med systemets ständiga krav på ekonomisk tillväxt? Tror vi det?
 
Blir man utdefinierad av påståendet: att kollapsen redan är över oss?

F:

Absolut. Vi måste föra fram det budskap vi tror på och argumentera för vår sak.

Håller med dig E om att själva begreppet ”tillväxt” inte är något dåligt i sig. Vindkraftindustrin behöver ju tex tillväxt osv men det är ju farligt att använda ordet ospecificerat eftersom det i mångas öron då betyder ökad BNP.

B:

Angående H:s inlägg:

Ja, detta är egentligen helt otroligt. Själv uppmärksammade jag
tillväxtproblematiken ännu tidigare, på 60-talet. Jag mötte en lärare som
visste vad exponentiell tillväxt innebär och som hävdade att samhället
kommer att hamna i en stor kris förr eller senare eftersom allting i
samhället bygger på att tillväxten är exponentiell. Under dessa 50 år som
gått har vårt ekologiska fotavtryck sprängt alla gränser, medan våra
politiker ännu inte fattat någonting utan fortfarande ordinerar tillväxt som
lösning på alla problem och påstår att Sverige är världsledande på
miljöområdet. Positionerna borde alltså flyttats fram för längesedan, vi är
mycket, mycket sent ute.

A:

E, jo det kanske är så att diskussionen är komplicerad även om vi som hållit på med den länge förundras över hur den kan uppfatta som komplicerad...:-)

Du skriver att vi är inne i en situation där “värden skapas med ett minimum av just energi och råvaror”. Det är en uppfattning som sprider sig, men den överväldigande basen hänger ändå ihop med såväl energi som råvaror. Häromdagen hamnade jag i en panel där en glad vänsterman  meddelade att hållbar tillväxt sätter fart nu när vi kan 3-D kopiera i våra hus... Som om inte både råvaror och energi går åt i enorm mängd för 3-D-kopiering...

Bortsett från den typen av larvighetet: det blir oerhört förvirrande när vi inte kan enas om att begreppet ekonomisk tillväxt är just BNP-tillväxt. Du skriver “Många saker ska växa även i framtiden”. Javisst. Vem har något emot det? Innehållet i den hink vi kallar BNP skall ersättas med annat och bättre. Men det innebär inte att vi med automatik får tillväxt. Den som lyssnar på den politiska debatt som just nu förekommer kan väl inte annat än förstå att det är växande ekonomi – ekonomisk tillväxt – som är det akuta målet man vill uppnå. Det är detta man talar om, det är detta som är tillväxt i den ekonomiska och politiska världen. Det räcker inte med att ersätta olja med vindkraft etc. för att vi skall få den där tillväxten. Om det där är vi förstås överens.

Vän av klokskap och ordning – som te x du E – menar då att det kommer att skapas värden av annan sort. Finansiella värden, om vi uttrycket det slarvigt och förenklat. Men den värdebasen är  betydligt mer flyktig än den som baserades på fysiskt reella värden. Det är olyckligt att bevara system och strukturer - som gjort sig beroende av ekonomisk tillväxt – med motivet att vi skulle kunna klara av en fortsatt tillväxt genom denna flyktiga art. Vi kommer då att befinna oss i en än mer sårbar situation.

Jag tror också att de flesta av dem fattar att den digitala revolutionens nästa steg kommer att ge varor och tjänster med lägre BNP-värden än de har idag (effektiviseringar ger inte med automatik tillväxt, en gammal dyr mobil gav mer BNP-värde än en ny billig) – och att detta måste ersättas med fler tjänster och snabbare omsättning av varor för att uppnå samma värde mätt i BNP. Genom den utvecklingen klarar  vi inte vare sig klimatmål eller andra miljömål – för att inte tala om sociala mål.

En personlig reflektion av mer filosofisk art jag tror att vi tillväxtkritiker – eller snarare tillväxtrealister – befinner oss i närheten av en balanspunkt där vi å ena sidan uppfattar att vi kan skrämma beslutsfattare från att ta de beslut vi uppfattar som nödvändiga och å andra sidan nyttjas som alibin för fortsatt jakt på ekonomisk tillväxt. De som försvarar dagens system – typ finansministrar och finansdepartement som måste få ihop en budget för nästa år – söker varenda citat man kan ha nytta av för att legitimera den politik man känner sig tvingad att driva för att klara nästa kvartalsrapport. Jag har själv ställts inför detta åtskilliga gånger i reella budgetförhandlingar och blivit lika besviken på de där citaten varje gång. Det är ett av skälen till att jag väljer att hellre riskera att hamna på den eventuella “skrämselsidan” än på den andra.

Nu tror jag inte på det där med att vi skrämmer beslutsfattare, jag tror att de mycket väl fattar att en omställning faktiskt inte med automatik leder till tillväxt, och att man generellt är orolig för den och att man älskar när vi som uppfattas som kritiker intar en linje  och pratar om hållbar tillväxt.

F:

 Någon som läste dagens huvudledare i DN idag? Den är nästan för bra exempel på rubriken på denna konversation för att vara sann.

"Akilleshälen är den långsiktiga tillväxten. Utan politik för ekonomisk utveckling och välståndsökningar som kan komma alla till del har Sverige att se fram emot en grå epok. Glöm jobbmålet. Satsa i stället på tillväxtmålet."

C:

Med utgångspunkt från vad vi står för diskuterar vi vad som är bästa strategin när det gäller att påskynda en social förändring i riktning mot en mer ideologiskt profan syn på ekonomisk tillväxt. Idag är tillväxten helig men vi vet alla att den materiella tillväxten med tiden kommer att övergå i nerväxt. 

Noterar här tidigare uttalande av ”Nils”:

”Målet är utveckling och välfärd. Tillväxt är en effektiv metod att nå detta mål i stora delar av världen. Vår värld är en marknadsekonomi och den har visat sig ge starka incitament till innovation och utveckling. Nu sätter vi regler för denna marknadsekonomi så att den kan spela på en spelplan. Vi vet att vi kan sätta gränserna på den här planeten ganska väl. 

När nu FN:s generalförsamling ska omvandla millenniemålen till globala hållbarhetsmål som kommer att gälla för den globala utvecklingsagendan under åtminstone ett årtionde, så säger man att vi ska radera fattigdom, hunger, vi ska ha ekonomisk tillväxt och hälsa åt alla men vi ska göra det inom ramen för en klimatbudget, en färskvattenbudget, en fosforbudget, en kvävebudget och vi ska inte förlora mer biologisk mångfald. 

Detta är ett sätt att domesticera marknadsekonomin. Du får ha hur mycket tillväxt som helst men du får inte gå utanför spelplanen, du måste hålla dig inom bordets yta. Detta gör vi på så många områden att jag inte kan se att det skulle vara någon motsättning mellan tillväxt och en hållbar stabil utveckling, givet att tillväxten regleras.”

”Nils” beskrivning av det som pågår i vår kapitalistiska marknadsekonomi bryter starkt mot beskrivningarna i andra rapporter. I dessa beskrivs det som händer i vår ekonomi ur andra aspekter. Det är omskakande berättelser och när man tar del av dessa inser man att den bild ”Nils” målar upp är orealistisk. ”Nils” är närmast ”roslingskt” optimistisk. Som agronomekonom har jag svårt att se att det finns  någon som helst grund för en sådan optimism. Kanske finns det en ideologisk grund? En sådan är nära nog grundmurad hos många neoklassiskt skolade ekonomer. Å andra sidan tror jag inte att ”Nils” har studerat ekonomi.  

J:

 Min inställning till ledarskribenter, som ex. "dagens huvudledare i DN idag" är att man kan i stort sett skriva vilken skit som helst. Det är inte det som skrivs som skall väcka intresse utan intresset skall istället fokuseras på personen som skriver. Detta har att göra med den person fixering som blir allt tydligare i våra samhällen.
 
Är du så kallad kändis, på ett eller annat sätt, så väger din röst tyngre i debatten oberoende av vilken åsikt du har om än det ena eller än det andra.
 
Åsikten må vara hur idiotisk som helst. Detta har mindre betydelse. Det är namnet vi ser upp till!
 
Även DN vill ju sälja!

B:

Utmärkt C! ”Nils” ord tycker jag kristalliserar ut väsentligheter i debatten och klargör också, även om ”Nils” själv tydligen är omedveten om det, var den verkliga svårigheten ligger:

Marknadsekonomin ska regleras, på ett annat sätt än idag kan man behöva tillägga. Detta med syftet att den ska hålla sig inom viktiga planetära gränser. Och så avslutar ”Nils” med det långa citatets viktigaste ord, där de sista orden är allra viktigast (här i fetstil): ”Detta gör vi på så många områden att jag inte kan se att det skulle vara någon motsättning mellan tillväxt och en hållbar stabil utveckling, givet att tillväxten regleras.”

Alltså: Hur vi (och ”Nils”) än vrider och vänder på oss, är det i den sista analysen ändå så att vi inte kan smita undan problemet med den exponentiella tillväxten! Att ”reglera tillväxten” låter ju enkelt och bra när ”Nils” får uttrycka det. Smack, så är problemet löst!

Vad ”Nils” gör är ju egentligen att han till sist och med orden ”givet att tillväxten regleras” kommer fram till den punkt där vi brottas med de verkliga problemen! Vi är nämligen beroende av fortsatt tillväxt eftersom en rad system är uppbyggda och fungerar kring idén om tillväxt. Detta brukar ju bl.a. A framhålla gång på gång och han har helt rätt däri.

Så hur gör vi för att ”reglera tillväxten” när hela ekonomisystemet och samhällsutvecklingen i övrigt har som sin grund exponentiell tillväxt, som ju betyder en ständigt växande BNP-hink (för att citera A och hans utmärkta pedagogik som gör allting begripligt för vanligt folk, vilket är oerhört viktigt i sammanhanget)? Vad har ”Nils” själv för förslag? Jag har lyssnat på honom men jag har aldrig hört honom komma in på det mest angelägna, som ju är att ”reglera tillväxten”? Vad menar karln? 

A:

F, avslutningen på DN-ledaren (“Glöm jobbmålet. Satsa i stället på tillväxtmålet.”) är så tydlig den kan bli. Dock ska man komma ihåg att “jobbpolitiken” i sin tur faktiskt motiverats av att tillväxten skall hållas igång. Detta var mycket tydligt i t ex den senaste valrörelsen. Jag har svårt att förstå hur det kan ha undgått någon.

E:

 Vi är helt överens om att dagens tillväxtmått är fel. Vi är också överens om att den finansiella marknadens snabba expansion blåser upp tillgångsvärden, skapar bubblor och kriser. När ”Limits to growth” lanserades 1972 var världsekonomin fortfarande i hygglig balans med naturen. Men accelerationen - för att använda Will Steffen´s begrepp - hade börjat och idag är vi i ett helt ohållbart läge. 

Vad värre är, de flesta människor förstår inte exponentiell tillväxt och inser därmed inte vad den fortsatt snabba tillväxten i världsekonomin innebär i form av ökat tryck på planeten, inkluderande risken för en galopperande klimatförändring. Vad värre är, både ekosystem och klimatet är icke-linjära vilket gör att vi inte känner till var eventuella ”tipping points” finns.

Allt detta sammantaget är naturligtvis starka argument för att helt sonika säga nej till fortsatt ekonomisk tillväxt, i vart fall i vår del av världen. Samtidigt vet vi  att hela samhället inte klarar nerväxt, eller ens nolltillväxt. Vi måste bygga en annan arkitektur för vad Daly kallar ”steady-state”. Den diskussionen är det få som ägnar sig åt. Än mindre talar vi om övergången dit. 

Jag har f ö insett - the hard way - att den jämviktsmodell som Finansen, KI men även EU-kommissionen använder när de ska ta ställning till olika politiska förslag - bl a investeringar i omställning - har som primär utgångspunkt att tillväxten ska öka. Om den riskerar minska med ett förslag så läggs förslaget åt sidan. Det är detta vi har som motkrafter. Att få igång en dialog med den typen av aktörer gör vi knappast med ett budskap som säger kategoriskt nej till tillväxt. 

Jag ser alltså hela denna problematik som en enorm utmaning. Jag tror att en förändring - om den ska kunna ske utan stora kriser/katastrofer först - måste tas i ett antal steg. Och det första steget måste handla om att börja diskutera utvecklingen i kvalitativa - och inte kvantitativa - termer. ”Beyond GDP” alltså. En konsekvens då, men långt ifrån den enda - det finns rader av sociala utmaningar också - blir att på bred front reducera vårt fotavtryck.

Jag är möjligen alltför optimistisk i min inställning till ”decoupling”. Det finns naturligtvis gränser även för åtgärder som längre livslängd, återvinning och återanvändning. Termodynamiken sätter dessa. Men att inte högprioritera denna fråga vore galenskap.

Jag är möjligen också för optimistisk i min inställning till det digitala teknikskiftet. Jag håller naturligtvis med om att digitaliseringen inte automatiskt är lösningen på alla problem. Och sektorer som infrastruktur, mobilitet, matproduktion mm kommer att fortsatt kräva stora insatser av energi och material. Men digitaliseringen öppnar möjligheter för nya och smarta lösningar; även helt andra konsumtionsmönster. Vi har bara sett början av detta. Utvecklingen av konceptet ”sharing economy” är f ö spännande. Den ökar snabbt bland unga människor.

Som jag ser det är radikal decoupling - kopplat till åtgärder för att möta rekyleffekten - rimligen den primära inriktningen av politiken på kort och medellång sikt. Då vinner vi tid och kan ägna vårt fokus åt att utveckla en ekonomisk modell som inte bygger på kvantitativ tillväxt. Tim Jackson och Peter Victor är en bit på väg. Så även Kate Raworth. Men vi ska inte underskatta svårigheterna. 

Faktor 5 är ingen omöjlighet, på vissa områden kan vi nå mycket längre. Incitamenten för att uppnå detta måste naturligtvis på plats - en blandning av skatter och regler - och det kommer inte att ske utan hård politisk fight. Fossilföretagens motstånd idag mot varje form av CO2-skatt är en föraning. Möjligen behöver vi diskutera någon form av stöd till företag/branscher som är de stora förlorarna vid en omställning.

Slutligen. Jag håller naturligtvis med om att språket är viktigt. Men tillväxt som begrepp är komplicerat. Det är positivt i många sammanhang, negativt i andra. Min långa erfarenhet - både i politiken och utanför - har dock lärt mig en sak. Att vinna människor för en förändring förutsätter en positiv grundton - även om budskapet innehåller obehagliga sanningar. Dr King ”had a dream”, inte ”a nightmare”. 

B:

Som vid all förändring måste det enligt min mening även finnas en gräsrotsrörelse. Idag står vanliga väljare helt utanför den diskussion och debatt som förs i Sverige och internationellt. Politiker och andra känner till debatten men gör gång på gång ansträngningar för att förringa och förlöjliga budskapen med syftet att hålla dessa farliga idéer på tillräckligt avstånd från väljarna. Det väljarna behöver hålla reda på är vilket block som serverar den smakligaste tillväxtanrättningen och de ska absolut inte ägna sig åt tillväxtkritik. Debatten måste alltså nå fram även till väljarna-medborgarna och det är här pedagogiken kommer in. Det handlar i högsta grad om barn och barnbarn, dessas framtid, varför en gräsrotsrörelse i stil med linje 3 i folkomröstningen om kärnkraften 1980 måste växa fram. Tillväxtfrågan är helt överordnad allting annat, anser jag, och kommer att bli alltmer akut. Men för att kunna skapa en gräsrotsrörelse måste hela frågan begripliggöras, inte minst det här med exponentiell tillväxt. Men de flesta vet ju vad ränta på ränta är, så just det ska nog gå vägen.

J:

Angående E:s inlägg:
 
"Allt detta sammantaget är naturligtvis starka argument för att helt sonika säga nej till fortsatt ekonomisk tillväxt, i vart fall i vår del av världen. Samtidigt vet vi  att hela samhället inte klarar nerväxt, eller ens nolltillväxt. Vi måste bygga en annan arkitektur för vad Daly kallar ”steady-state”. Den diskussionen är det få som ägnar sig åt. Än mindre talar vi om övergången dit. "
 
Har du några egna idéer om att "bygga en annan arkitektur"? Om jag förstår dig rätt så menar du att "en annan arkitektur" skall kunna byggas inom vårt rådande ekonomiska system? Fattar jag dig rätt här?
För mig blir detta svårbegripligt när du, liksom jag, vet "att hela samhället inte klarar nerväxt, eller ens nolltillväxt". Vore intressant att få höra dina "arkitekturplaner" om detta.
 
 
"Jag har f ö insett - the hard way - att den jämviktsmodell som Finansen, KI men även EU-kommissionen använder när de ska ta ställning till olika politiska förslag - bl a investeringar i omställning - har som primär utgångspunkt att tillväxten ska öka. Om den riskerar minska med ett förslag så läggs förslaget åt sidan. Det är detta vi har som motkrafter. Att få igång en dialog med den typen av aktörer gör vi knappast med ett budskap som säger kategoriskt nej till tillväxt." 
 
Min tolkning av ovanstående blir: att vi har hela det rådande ekonomiska systemet som "motkraft". Stämmer denna tolkning?

"Att få igång en dialog med den typen av aktörer gör vi knappast med ett budskap som säger kategoriskt nej till tillväxt." 

 Detta betraktar även jag som helt uteslutet. 
Varför skall vi föra en "dialog" med en "motkraft" som prioriterar ekonomisk tillväxt, när vi själva inser att just ekonomisk tillväxt är en omöjlighet som dessutom leder till kollaps? 
 
 
"Jag ser alltså hela denna problematik som en enorm utmaning. Jag tror att en förändring - om den ska kunna ske utan stora kriser/katastrofer först - måste tas i ett antal steg. Och det första steget måste handla om att börja diskutera utvecklingen i kvalitativa - och inte kvantitativa - termer. ”Beyond GDP” alltså. En konsekvens då, men långt ifrån den enda - det finns rader av sociala utmaningar också - blir att på bred front reducera vårt fotavtryck."
 
Vad menar du konkret med "att börja diskutera utvecklingen i kvalitativa termer"?
"Konsekvensen" skall alltså då bli "att på bred front reducera vårt fotavtryck". Är oklar över vad du menar här när man sammankopplar dessa rader med hela ditt inlägg. Hjälp mig att reda ut detta!
 
 
"Som jag ser det är radikal decoupling - kopplat till åtgärder för att möta rekyleffekten - rimligen den primära inriktningen av politiken på kort och medellång sikt. Då vinner vi tid och kan ägna vårt fokus åt att utveckla en ekonomisk modell som inte bygger på kvantitativ tillväxt."
 
Vad menar du med "rekyleffekten"? Är det kollapsen, som vi så ofta nämner? Om det nu är det så undrar jag vilka möjliga "åtgärder" som du kan tänka dig kunna "möta rekyleffekten".
Är åter igen nyfiken på dina funderingar och hur dom ser ut när det gäller "att utveckla en ekonomisk modell som inte bygger på kvantitativ tillväxt".

B:

E skriver:

Jag har f ö insett - the hard way - att den jämviktsmodell som Finansen, KI men även EU-kommissionen använder när de ska ta ställning till olika politiska förslag - bl a investeringar i omställning - har som primär utgångspunkt att tillväxten ska öka. Om den riskerar minska med ett förslag så läggs förslaget åt sidan. Det är detta vi har som motkrafter. Att få igång en dialog (Min kursiv./UL) med den typen av aktörer gör vi knappast med ett budskap som säger kategoriskt nej till tillväxt.

Hur ”väcks” en fråga i våra medvetanden? Jo, ofta genom att vi blir medvetna om problemets kärna, i det här fallet den exponentiella ekonomiska tillväxtens gränser vs planetens systemgränser. Medvetenheten om problemets kärna är alltså det som ligger till grund för våra försök att få igång en dialog med andra parter. Frågan är då om en sådan dialog är särskilt meningsfull om dessa andra parter inte är medvetna om eller inte tar notis om problemets kärna. Frågan är också hur vi agerar i en sådan situation. Vinner vi i trovärdighet, inte minst hos allmänheten, om vi då på olika sätt försöker hålla problemets kärna i bakgrunden och inte säga som det är? Genom att hålla problemets kärna i bakgrunden och på så sätt tona ner vårt budskap, signalerar vi inte då också att problemet med den exponentiella ekonomiska tillväxten egentligen inte är så stort? Den stora allmänheten behöver då inte heller oroa sig och politikerna kan fortsätta sin förnekelse och bortträngning, eftersom t.o.m. de uttalade systemkritikerna med sin tystnad i kärnfrågan ger en ljusare bild av hela problematiken. Men anledningen till att vi vill få igång en dialog måste ju vara att problemets kärna måste stå fullkomligt klar även för våra motparter.

Att få igång en dialog med ”den typen av aktörer” hyser jag själv dock inget större hopp om. Att förnekelsen och bortträngningen är massiv på de nivåer E talar om handlar nämligen om ren självbevarelsedrift. Dessa aktörer är per definition en del av problemet, inte en del av lösningen. De förlorar precis allt vid ett systemskifte. Hela deras världsbild och självkänsla rasar samman som ett korthus. Klart då att något sådant vill de absolut inte vara med om. Då hyser jag större hopp om gräsrötterna. Förändringen måste komma underifrån, från en växande medvetenhet om att framtiden inte blir så trevlig om nuvarande trender fortsätter. De allra flesta av oss har barn och barnbarn och det är deras framtid det handlar om. Även bland gräsrötterna finns det förnekelse, bortträngning och en ovilja att lämna det invandra och trygga, och säger varken medierna, politikerna eller ”vetenskapen” något om att det här med tillväxt skulle vara så farligt då är det väl det som gäller och vi är helt ute och cyklar. Inte desto mindre är det en tillräcklig (kritisk) massa bland gräsrötterna som måste byggas upp innan ”den typen av aktörer” blir redo att tala allvar med. Det handlar här också om tilltron till demokratin. Det går inte att överlåta den här frågan till ”den typen av aktörer”.  

En helt relevant fråga i sammanhanget är naturligtvis hur utvecklingen har kunnat drivas så långt att det idag krävs 3,7 jordklot i det fall att alla människor skulle få för sig att leva som vi svenskar. Här har alltså alla under ett antal decennier släppt igenom en fullständigt orealistisk politik och som gör att vi idag egentligen endast har mycket drastiska åtgärder att ta till. Vad, i en sådan verklighet, är det vi ska få igång en dialog om? En dialog som därtill ska föras så försiktigt att problemets kärna inte får nämnas?

H:

Trots att en del verkar tro motsatsen så är
effektivisering på produktnivå inbyggd i det kapitalistiska systemet,
det ligger helt klart i företags intressen att minska insatserna av
resurser i produktionen. Och det gäller i synnerhet resursen arbete. Och
där ligger också en av de stora fallgroparna med decoupling. För det
mesta diskuteras detta i termen av rekyleffekt, att konsumtionen ökar.
Och visst är det ofta så - men jag tror att en ännu viktigare effekt är
det faktum att medan resursanvändningen per producerad enhet minskar, så
ÖKAR resursanvändningen per arbetstimme.

Vi skulle kunna undvika dessa effekter om folk i stället växlade ut ökad
arbetseffektivitet i minskad arbetstid. Men få människor verkar beredda
att växla in ökad produktivitet i minskat arbete, och bibehållen
konsumtion utan föredrar i stället att jobba på och konsumera mer.

Men det är inte bara enskildas konsumtion och arbete som driver
resursförbrukningen. Minst lika viktiga är två andra drivkrafter i den
kapitalistiska marknadsekonomin, konkurrens och vinstkrav. För företag i
konkurrensutsatta marknader är det inte intressant, ja inte ens möjligt,
att stanna upp och vara nöjd som det är, utan de måste ständigt öka
produktiviteten och effektivitet. Det i sin tur leder till billigare
produktion vilken driver ökad försäljning och konsumtion. Och för
kapitalet som ständigt kräver avkastning är det inget alternativ att
vila i madrassen, utan det kommer rastlöst att starta nya
(resurskrävande) verksamheter, eftersom det är i dessa som verkliga
mervärden skapas.

Pga av dessa effekter tycker jag det finns skäl att vara mycket skeptisk
till att faktor 5, eller 10 kommer spela någon särskild roll - inom
ramen för rådande ekonomiskt system. Däremot skall vi givetvis hälsa all
teknisk utveckling välkommen om den gör att vi kan få bättre resultat
med mindre insatser.

Bytesekonomi och sharing ekonomi kommer sannolikt vara ingredienser i
ett framtida system, just därför att de ställer sig bredvid de
drivkrafter som dominerar marknadsekonomin. De är reala alternativ-

DÄREMOT är de inga medel för att skapa en fortsatt ekonomisk tillväxt
med mindre fotavtryck. Deras bidrag till BNP kommer vara litet eftersom
de inte skapar mervärden i ekonomiska termer. Därför kommer de heller
aldrig stödjas av det etablerade systemet. Bibliotek, ett perfekt
exempel på sharing economy, har alltid varit i första hand en offentlig
angelägenhet.

K:

Jag har en kommentar, i synnerhet beträffande de frågor som du J har till E.

Jag förstår att det finns en massa frågor som du vill ha svar på, men samtidigt kan man ställa sig frågan: finns det verkligen svar att ge på alla dessa frågor?

Jag menar att man kan skilja på tämligen hanterbara problem (vad som ibland kallas för "tame problems") där man kan ange att genomförs dessa x antal åtgärder så är problemet löst. Men att vända på samhällets inriktning på ekonomisk tillväxt till ett att annat fungerande system - där naturresurserna inte överkonsumeras - är det ett problem av den typen?

Det tror inte jag. Istället bör ett sådant problem ses som en process av sådan komplexitet att det inte går att ange på ett helt tydligt sätt hur målet ska uppnås. Att problemet är av kategorin "wicked problems".

Ytterst får E svara för sig själv. Men när jag läser hans inlägg tycker jag att det är uppenbart att han ser bytet av ekonomiskt system som en process där man i många fall får prova sig fram för att se vad som kan fungera. Att nu presentera en lösning omfattande de steg som ska tas vore att ta på sig en uppgift som är för stor. Däremot kan man ange viktiga steg på vägen. Att försöka få beslutsfattare att i vart fall släppa inriktningen på ekonomisk tillväxt som en framgångsformel är då ett viktigt steg. Där nästa steg kanske kan vara att förstå att "A:s hink" inte bör bli större.

På samma sätt tycker jag om klimatfrågan. Det finns ingen enkel lösning (som det också finns motivation till att genomföra) för att se till att den globala uppvärmningen inte överskrider två grader, för det rör sig om en historisk process. Men man kan ange en färdriktning, som för mig då är att driva klimatfrågan som en etisk fråga snarare än en win-win-fråga som förnekar att det finns en viss intressekonflikt mellan generationerna.

Så visst vore det toppen om du kunde få svar på dina frågor J, men jag misstänker att det kanske inte går, för att det förutsätter att själva problemet som ska lösas är av en enklare karaktär än vad det är. Tyvärr.

L:

Liksom K tror jag inte heller att det "går att ange på ett helt tydligt sätt hur målet ska uppnås". Men kanske kan man ändå försöka sig på att ge ett svar som ger en viss riktning:
Om det nu är så att vår ekonomis tillväxtkrav till stor del beror på att många av dess företag kräver tillväxt av sin egen ekonomi, pga ekonomisk konkurrens med andra företag och ägarkrav på vinstutdelning, skulle åtminstone en del av lösningen kunna vara att så fort som möjligt börja ersätta dessa företag med (eller ombilda dem till) andra företag utan vinstkrävande ägare (t.ex. kooperativ eller allmänintresseföretag). Detta kan naturligtvis inte ske utan stark opinionsbildning, en hel del politisk kamp och försök att hitta lämpliga överenskommelser med dem som på olika sätt drabbas av en sådan process – där också alternativa finansieringsformer blir nödvändiga (t.ex. en övergång till att centralbanker har monopol på penningutgivning och att det finns demokratiska fördelningssystem för finansiering och utjämning av alltför stor ekonomisk ojämlikhet).
Detta skulle kunna vara en bit på vägen mot att, som E säger, "bygga en annan arkitektur för vad Daly kallar 'steady-state'", och en början på en diskussion som det är "få som ägnar sig åt" och en övergång som vi "än mindre talar om".

M:

 Kanske borde vi fokusera mer på tillväxtens fördelning. Piketty konstaterar att de vanliga amerikanarna egentligen inte haft någon inkomstökning de senaste decennierna. Nästan allt har gått till de rikaste.

Jag blir lite matt av alla påståenden om att vi sitter fast i ett tillväxtberoende; att varje åtgärd för att bryta tillväxten skulle få så negativa effekter att vi gör bäst i att låta bli att försöka. Det är en uppgivenhet som jag inte förstår. I alla fall inte om man hävdar att vi lever i en demokrati; att vi kan bestämma vårt samhälles väg genom politiska beslut och att vi besitter ett mått av anständighet så att vi är beredda att kompensera dem som skulle bli drabbade av politiska åtgärder.

Då borde det vara fritt fram att reformera. Visst vill företagen växa men ekonomin behöver inte växa om de växande företagen slår ut de "svagare" i Darwins och Schumpeters anda. Jag håller till alla delar med H ifråga om rekyleffektens stora betydelse och att lösningen är att växla ökad arbetseffektivitet i minskad arbetstid. Och, som jag sagt många gånger, det vore en populär reform. Jag tror H har fel när hans skriver att "få människor verkar beredda att växla in ökad produktivitet i minskat arbete, och bibehållen konsumtion utan föredrar i stället att jobba på och konsumera mer". Alla enkäter motsäger det – förutsatt att det är något som alla gör, i samma mån. En reform alltså, inte ett individuellt handlande. Därför måste politiken in. Fast makthavarna kommer att invända.

J:

Angående K:s inlägg:
 
Nej jag kräver inte att man "presenterar en lösning" K. I vilken av mina frågor tolkar du mig så? Själv betraktar jag frågorna som enkla att besvara.
Återge gärna någon av mina frågor så kan vi väl diskutera den! Samtidigt är jag väldigt nyfiken på E:s svar!

Angående M:s inlägg:

"Jag blir lite matt av alla påståenden om att vi sitter fast i ett tillväxtberoende; att varje åtgärd för att bryta tillväxten skulle få så negativa effekter att vi gör bäst i att låta bli att försöka. Det är en uppgivenhet som jag inte förstår. I alla fall inte om man hävdar att vi lever i en demokrati; att vi kan bestämma vårt samhälles väg genom politiska beslut och att vi besitter ett mått av anständighet så att vi är beredda att kompensera dem som skulle bli drabbade av politiska åtgärder.

Då borde det vara fritt fram att reformera. Visst vill företagen växa men ekonomin behöver inte växa om de växande företagen slår ut de "svagare" i Darwins och Schumpeters anda. "
 
 
Det är ju så här det ser ut M! Det blir ju dessutom bara värre och värre, på alla plan. Alltså måste det till grundläggande förändringar. Vilket vi vill, antar jag. Att ge upp detta arbete är väl inte aktuellt? 
 
Menar du att vårt rådande globala ekonomiska system inte förutsätter ekonomisk tillväxt?

E:

 Det finns inga klara strategier utarbetade - vad jag vet - på hur man går från dagens typ av tillväxtekonomi till en hållbar ekonomi. Det finns rader av förslag, men ingen genomtänkt strategi eller plan.

L:

E skrev: "Det finns inga klara strategier utarbetade - vad jag vet - på hur man går från dagens typ av tillväxtekonomi till en hållbar ekonomi. Det finns rader av förslag, men ingen genomtänkt strategi eller plan."

Jag undrar om det överhuvudtaget är meningsfullt att på någon samhällsnivå utarbeta (och sedan försöka genomföra) en "genomtänkt strategi eller plan" för "hur man går från dagens typ av tillväxtekonomi till en hållbar ekonomi" så länge vi inte har ett annat opinionsläge och mera erfarenheter av olika alternativa system i mindre skala. Och för att åstadkomma detta tror jag att den typ av praktiskt arbete och opinionsarbete som t.ex. görs av vissa rörelser är just vad som behövs. Det gäller "bara" att se till att det får en exponentiell spridning och att det som åstadkommits kan förmedlas via nätverk, som samtidigt bör utvecklas. Ett politiskt stöd "uppifrån", eller åtminstone tolerans", är förstås önskvärt (särskilt när det gäller mer utvecklade strukturer och finansiering), men det viktigaste arbetet för en alternativ ekonomi är kanske alltid (sett i sin helhet) det som sker på lägre nivåer – särskilt om man i framtiden vill undvika alltför detaljerad, svårhanterad och odemokratisk toppstyrning.

M:

Jag tänker snarare att det är de som alltid säger att det "krävs grundläggande förändringar"  som har givit upp eftersom det inte finns några krafter, någon manifest vilja att ändra "rådande ekonomiska system". Då blir det ju ingen ändring och så sitter man där. Om man däremot accepterar att arbeta med de medel som finns till buds borde man kunna åstadkomma en hel del. Det betyder inte att jag ställer upp på E:s tekniska optimism, "faktor 5" och "cirkulär ekonomi" etc. Då tar rekyleffekten över. Förändringen behövs snarare i livsstil, att byta teknisk effektivisering i kortare arbetstid (i de rika länderna) och en annan fördelningspolitik. Det är också knepiga frågor men då måste man se till sig själv, till sina arbetskamrater och sina riksdagsmän för sådana frågor kan behandlas parlamentariskt.

H:

Jo M, jag håller nog med dig om det. Jag menade att under rådande
omständigheter är det inte många som gör ett sådant val. Om det var det
normala, eller på annat sätt accepterat skulle det säkert vara fler.
Precis som du skriver tror jag att det är en samhällsfråga som inte kan
lämnas till individuella val.

L:

Men det finns ändå en hel del som kan göras när det gäller ekonomiska (och sociala) system, särskilt i mindre skala. Och det gäller då att visa på vilka möjligheter till alternativ organisering som finns, förutom livsstilsförändringar, teknisk effektivisering och traditionell fördelningspolitik, och försöka bidra till att de prövas i praktiken.

N:

En grön eller omställd ekonomi kräver en ny industriell revolution, det är INTE frågan om ett business as usual-scenario med lite extra grön teknik. Den kräver en omställning i alla sektorer, inte bara i vissa delar. Understryker även vikten av politiskt ledarskap, att ändra ekonomins förutsättningar så att den slutar vara riggad på ett sätt som skapar inlåsningseffekter och för den riggad till fördel för fossila bränslen, ohållbart nyttjande av resurser, och miljöförstöring. Arbetar man efter konceptet att göra hela ekonomin hållbar (tex närmare cirkulär) så blir det ett mindre problem att försöka avgränsa vad exakt man menar med "tillväxt" - av vad, och hur.

O:

Varför är det så svårt att få politiker att diskutera den viktiga frågan

om tillväxtens ohållbarhet i vår del av världen? Jag har ett flertal gånger tagit upp ämnet men mötts av negativa repliker eller av tystnad. Eftersom det inte finns några färdiga lösningar

och politiker måste prestera svar på problemen omedelbart blir det inte utrymme för några

utblickar. Av politiker förväntas färdiga lösningar som presenteras koncist och med övertygelse.

Vad jag kan tyda ut av de uttalande som ändå ges är att de flesta politiker oavsett 

partibeteckning har ett övergripande mål och det är att JOBBEN ska bli fler. För att få till stånd alla dessa arbeten måste 

hjulen i samhället snurra fortare, vilket betyder att människor måste konsumera mera så 

att produktionen av varor och tjänster blir större. Alltså måste tillväxten öka annars blir 

det inte fler jobb. Idag finns inga andra recept. Arbetslösheten i Europa var anledningen till ECB:s

stimulanspaket. I valet var jobbfrågan överst på agendan. Fackföreningarna driver högre lön 

och inte kortare arbetstid. I nästan alla val är det dessa frågor som har högsta prioritet, fler 

arbetstillfällen och mer pengar i plånboken.

Jobbfrågan överskuggar allt. Om integrationen ska lyckas måste de invandrande komma i arbete,

ungdomspolitiken bygger på att det finns arbete och samtidigt uppmuntras äldre att jobba längre.

Dessutom är hela Europas arbetskraft välkomna samt även arbetskraftsinvandring utanför EU.

Lönearbete ska alltså finnas i riklig mängd även om det innebär att andra värden missas exempelvis 

klimat, naturtillgångar, biologisk mångfald, vattenbrist etc.

Det behövs en ordentlig genomgång av hur vi organiserar vårt samhälle med en annan

 syn på lönearbete och hur vi i så fall får pengar till välfärden eftersom det bygger på att vi jobbar

mycket och länge även om vi samtidigt fördärvar vårt livsutrymme. Det räcker inte med enbart 

kortare arbetstid eftersom det förslaget alltid skjuts sönder av ekonomer som leder i bevis hur 

välfärden missgynnas.

I tjugo år har jag varit heltidspolitiker men trots att arbetsmarknaden förändrats, stora 

effektiviseringar genomförts samtidigt som befolkningen ökat står vi på samma punkt när det gäller  

jobbpolitiken och den innebär ett behov av ständig tillväxt.

E:

Visst är jobbfrågan central. Och där finns en historia som de allra flesta politiker lutar sig emot, dvs att tillväxt i ekonomin ger flera jobb. Framför allt ser man tillväxten som nödvändig i ett läge där produktiviteten - främst arbetskraftens produktivitet - historiskt ökat med i storleksordningen 2 % om året.

Situationen har dock förändrats i och med digitaliseringen. Statistik främst från USA visar att sambandet mellan produktivitetsökning och ökning av antalet jobb brutits. Det beror främst på automatiseringen. Forskare säger t o m att som ekonomin nu är organiserad kommer snabb tillväxt de facto att öka utslagningen av jobb. Digitaliseringen skyndas på och jobben elimineras. Vissa nya jobb kommer till, men knappast i samma utsträckning. Så termen ”jobless growth” blir alltmera en realitet.

L:

Jag undrar till exempel om det verkligen är arbetslösheten som är det viktigaste motivet för kravet på ekonomisk tillväxt. Är det inte kravet på ökade vinster, och därmed konkurrenskraft, i företagssektorn som är den viktigaste drivkraften bakom tillväxten? Det innebär ett problem när det gäller inkludering eftersom ekonomisk konkurrens tenderar att bidra till en ökande kapitalackumulation och därmed till ökad ekonomisk ojämlikhet. Och det problemet skulle så vitt jag kan se kvarstå även om en frikoppling mellan ekonomisk tillväxt och ökad omsättning av materia i miljön skulle kunna uppnås genom ett teknikskifte.
Så en i längden hållbar grön, inkluderande ekonomi måste kanske under alla omständigheter vara en ekonomi utan tillväxt – och den stora utmaningen blir då att undersöka hur en "grön ekonomi utan tillväxt" skulle kunna se ut – och hur ett samhälle åtminstone skulle kunna närma sig en sådan.

C:

Det var länge sedan som Jord -- i det offentliga samtalet -- upphörde att vara intressant av de tre produktionsfaktorerna Jord, Arbete och Kapital. I och med industrialismen och de billiga fossila bränslena har kapitalet kunnat ackumuleras i hög takt och våra fem inkomstslag tenderar att begränsas till inkomst av arbete och inkomst av kapital. I takt med kapitalets koncentration minskar inkomstslagen ”sociala transfereringar”, självförsörjning och självförsörjandes inkomst av överskottsförsäljning. 

I det offentliga rummet har politikerna lättare att tala om jobben än om kapitalet. Det är ju inte så svårt att förstå. Vårt samhällssystem har utvecklat en rad institutioner som gör att ändlös kapitalackumulation prioriteras. Det blir till ett tvång för oss alla, till och med för kapitalägarna. 

Men det är inte så vackert att tala om tillväxttvånget. Det låter mycket bättre att tala så som O beskriver det, om jobben. På det viset böjer vi oss för tvånget till tillväxt utan att behöva tala om det. På det viset är både fackföreningsfolk och kapitalägare överens med politikerna. Och massmedia spelar med. 

Men vårt grundläggande problem är faktiskt inte jobben eller hur vi ska inkludera dem som inte har jobb. Vårt grundläggande problem är tvånget till tillväxt. 

P:

Du har rätt L! "Ekonomisk tillväxt" är enbart ett mantra! Ett mantra som ingår i religionen "Ekonomi". Vi måste alltså söka de verkliga drivkrafterna bakom Mantrat. 

Den ekonomiska eliten inte bara strävar efter att öka vinsterna, så att de kan öka sina inkomster. Minst lika viktigt - om inte viktigare-  är att öka de ekonomiska klyftorna. Ju större ekonomiskt avstånd till de fattiga, desto högre status i sina egna och närmaste omgivnings ögon.

J:

O skriver
"Varför är det så svårt att få politiker att diskutera den viktiga frågan
om tillväxtens ohållbarhet i vår del av världen?"
 
Denna fråga har vi haft uppe ett flertal gånger tidigare men den tål naturligtvis att belysas ytterligare.
 
Mitt försök till svar:
Eftersom vi lever i samhällen där det "grundläggande problemet är tvånget till tillväxt" (C:s ord) så har våra politiker denna verklighet att förhålla sig till.
Vilken roll i våra rådande samhällen har då våra politiker? Jo naturligtvis att förvalta och administrera våra samhällen - så som dom nu fungerar - efter "bästa förmåga".
Vad innebär det? Jo om våra samhällen är "byggda" utifrån "tvånget till tillväxt" så ankommer det ju på våra politiker att göra allt som står i deras makt för att försöka tillfredsställa detta "tvång". Om inte detta görs så havererar, i första hand, den "drivande faktorn" i våra samhällen. Alltså den ekonomiska delen.
Som jag ser det så är det alldeles för kontroversiellt för ledande politiker att ta i sin mun och säga att: vårt rådande globala ekonomiska system kräver ekonomisk tillväxt och att dessutom denna ekonomiska tillväxt är ohållbar.
 
 
Vidare skriver O:

"Vad jag kan tyda ut av de uttalande som ändå ges är att de flesta politiker oavsett 

partibeteckning har ett övergripande mål och det är att JOBBEN ska bli fler."

Ja så uttrycker sig politiker. Och därmed så uppstår "tvånget" att försöka tillfredsställa samhällets "övergripande mål" som är lättare att ta i sin mun än det kontroversiella  "...kräver ekonomisk tillväxt". Eller som du formulerar: "För att få till stånd alla dessa arbeten måste 

hjulen i samhället snurra fortare, vilket betyder att människor måste konsumera mera så 

att produktionen av varor och tjänster blir större. Alltså måste tillväxten öka annars blir 

det inte fler jobb. Idag finns inga andra recept."

F:

På tal om tillväxten är målet eller inte. Ett citat från EU parlamentet: 

"Hållbar tillväxt är ett av EU:s främsta mål. Inför den globala knappheten på naturresurser gäller det för producenter och konsumenter framför allt att ”göra mer med mindre”. För att möta denna utmaning har EU infört en rad åtgärder och initiativ som syftar till hållbar konsumtion och produktion. "

N:

Jag är till viss del på samma linje som E brukar diskutera, och även här ovan, re digitalisering och automatisering. På gott och ont står vi inför en stor omställning av ekonomin, där de tidiga tecknen redan syns tex i och med att ekonomin slutat växa och det brutna sambandet mellan produktivitet och antal jobb. Det kommer att bli stora förändringar i hur samhället och ekonomin drivs framöver, frågan är hur förändringarna kommer att se ut, och vem som har chansen att påverka detta.

Det positiva är att det är just i tider av ekonomisk stagnation som det är möjligt att bryta inlåsningseffekter som samverkar för att driva utvecklingen i en viss riktning, och istället skapa nya inlåsningseffekter i en ny riktning. Det gäller såväl investeringar, teknik och innovationer, som normer och värderingar hos människor.

En målbild för en hållbar ekonomi kan vara av ett mer generellt slag, den behöver inte ha en specifik väg framåt utstakad. Att låsa in sig mot en viss framtidsbild och en viss mer exakt väg är problematiskt med tanke på de stora osäkerheterna i vilka förutsättningarna för denna framtid blir (klimatmässigt, map på politiska överenskommelser inom EU och på högre nivå, handelsavtal, vilken teknisk utveckling vi kommer att se, mm mm). För att styra mot ett mål som kan fungera i flera olika framtider kan man istället lista upp några kriterier som en hållbar ekonomi måste uppfylla, identifiera verktyg som kan styra i den riktningen, och ta det därifrån. 

 Tekniskt sett är det inte extremt komplicerat att fasa ut fossila bränslen ur stora delar av ekonomin, via kombinationer av byte av energislag, effektiviseringar och strategiförändringar i planering och transportmönster, det finns en hel del rapporter och förslag på hur det skulle kunna gå till. Att genomföra det i praktiken är en annan femma... 

Frågan är kanske för övrigt inte alltid om Sverige vill "gå före" i teknisk utveckling, klimatarbete och liknande (vilket verkar vara en återkommande tanke i många diskussioner om svenskt klimatarbete), utan även hur vi ska undvika att bli frånåkta, vilket ju skulle vara en katastrof för ett land som Sverige. Greklands ekonomiska problem har en mängd orsaker, men en av dem verkar vara att de ligger 5-10 år efter stora delar av övriga Europa när det gäller teknikutveckling och digitalisering. Vi vill inte hamna i den situationen när det gäller digitalisering, automatisering och utveckling av gröna tekniker. 

Vi måste lära oss förstå att varken "röda" eller "gröna" partier kan åstadkomma grundläggande förändringar av politiken. Naturligtvis kan inte heller andra politiska "färger" genomföra sådana förändringar.

När vi går och röstar med tron på förändringar så bygger vi upp denna förändringstro utifrån den verklighet som vi självklart lever i. När då den faktiska verkligheten beskriver en allt mer inhuman och destruktiv utveckling totalt sett inom alla områden så reagerar vi helt naturligt på detta scenario.

Vi önskar ett slut på denna destruktiva utveckling och ställer då vårt hopp till antingen den ena eller andra politiska "färgen".

- Kanske det partiet sitter inne med lösningen på våra samhällsproblem?

Men så är det nu inte. Och detta måste vi lära oss att förstå.

Den verklighet som vi nu lever i har naturligtvis inte uppkommit av en slump. Den har formats utifrån speciella mänskliga förhållanden, nämligen maktförhållanden. Vår rådande destruktiva utveckling är naturligtvis resultatet av dessa orättvisa maktförhållanden. Just detta måste vi lära oss att förstå.

Denna strukturella orättvisa är således inbyggd i den verklighet vi har att förhålla oss till. Eftersom denna strukturella orättvisa har tusentals år på nacken så för det med sig att vi ser vår vardags verklighet som normativ.

På samma sätt förhåller sig våra etablerade politiska partier.

Dom är, så att säga, inte ute efter att ta fram några större förändringar i den samhälleliga strukturen. Dom, liksom vi, betraktar verkligheten som normativ.

- Det är så här våra samhällen fungerar!

-Varför skall man ändra på strukturella förhållanden när vi är vana vid, sedan mycket lång tid, att dom skall fungera på det sätt som vi har lärt oss att det skall se ut?

Detta blir ju då den "naturliga" motfrågan inför påståenden om att verkligheten, sådan den utspelar sig för oss, egentligen inte skall fungera så som den nu gör. Om ni förstår hur jag menar?

Eftersom det nu är så att marknaden i praktiken styr utvecklingen för våra samhällen så innebär detta att såväl "röda" som "gröna" partier i en eventuell regeringsställning hamnar på "kant" med marknadens prioriteringar. Vi förutsätter alltså här att den "rödgröna" politiken innehåller reformförslag och en skattepolitik som marknaden kanske inte tar till sig.

Hur agerar marknaden på en sådan politik? Jo man försöker naturligtvis "gå förbi" dom politiska riktlinjer som har ställts upp. Här finns ju, som vi vet, mängder av idéer där marknaden kan ta sig förbi dessa "hinder".

Resultaten av marknadens "kollision" med politikens "humana" skattepolitik slutar självklart i marknadens avgörande beslut. Allt annat vore otänkbart i det ekonomiska system som vi nu lever i. Marknaden tar dom avgörande besluten hur man skall "gå vidare" efter att politiken har sagt sitt. Är marknaden missnöjd med dom politiska besluten så agerar man därefter. Är man nöjd över dom politiska besluten så agerar man även här. Man kan därför säga att marknaden tar sina praktiska beslut oberoende av vilken politisk inriktning som tas.

När vi nu vet vilken prioritering som gäller för marknaden då får ju detta konsekvenser för hela samhällsutvecklingen. Ingen nyhet, eller?

Således kan inte en "rödgrön" reform- och skattepolitik genomföras eftersom marknaden har helt andra prioriteringar. Den "rödgröna" politiken måste alltså vika ner sig inför den rådande verklighet som gäller. Det finns inget val. Kapitalet måste ju "räddas" kvar i samhället, så långt det bara går.

Alltså tilltar kapitalkoncentrationen och med den globaliseringen. Kapitalet kräver ju accumulation i alla faser på marknaden. Denna verklighet har den rådande politiken att rätta sig efter. Således blir det i praktiken omöjligt för våra etablerade partier, oberoende vilken "färg" dom har, att gå emot marknadens inneboende regler.

Detta är den dystra verklighet som gäller för oss. Och den kommer att accelerera allt fortare. Därför kommer så kallad förändringspolitik att förbli en omöjlighet för "rödgröna" partier.

Det går inte att förvalta ett inhumant och destruktivt ekonomiskt system samtidigt som man förespråkar ett humanare samhällssystem! Viktigt att vi förstår detta faktum!

När då "rödgröna" partier sitter i regeringsställning och förväntningarna på "positiva" förändringar inte infrias då ökar misstroendet mot dessa partier, mer än det skulle ha ökat gentemot så kallade borgerliga partier i regeringsställning.

Att argumentera för en "humanare" politik när det visar sig omöjligt att kunna genomföra en sådan skapar, under rådande ekonomiska system, alltså missnöje och därmed en grogrund för just "missnöjespartier". Vilket vi nu ser bevisas.

Åter igen: partier som säger sig stå på de "svagares" sida och säger sig arbeta för ett "miljövänligare" samhälle blir så mycket mer misstrodda eftersom dom inte lyckas genomföra en sådan politik i praktiken. Detta är förödande för samhällen och denna oförmåga i genomförandet av en "humanare" politik bottnar i en felaktig analys av hur framför allt vårt globala ekonomiska system fungerar.