Är det inte märkligt att så kallade klimatkritiska experter - alltså så kallade experter som kritiserar samhällets politiska oförmåga att kunna ta sig an klimatproblematikens ödesfrågor - inte inser att grundproblematiken finns i vårt rådande ekonomiska system?

Dessa så kallade klimatkritiska experter hävdar, på fullt allvar, att det går att genomföra nödvändiga politiska förändringar med ett fortsatt bibehållande av vårt rådande globala ekonomiska system. Kapitalismen skall alltså kunna regleras hävdar dessa så kallade experter.

Men detta är ju rent nonsens. Ser ni inte hur vår värld fungerar? Menar ni att den nuvarande katastrofala globala samhällsutvecklingen plötsligt skall stanna av och förbytas i en positiv riktning? Hur har ni tänkt er att detta skall ske? Tror ni att kapitalismens primära drivkrafter kommer att förändras?

Ett ekonomiskt system som har som förutsättning, för sin fortsatta existens, vilket bygger på konkurrens som därigenom utvecklas på ett globalt sätt och därför kräver en ständig ekonomisk tillväxt. Ett sådant ekonomiskt system är ju i grunden uppbyggt utifrån en nödvändig strukturell orättvisa.

Kan man överhuvud taget förvänta sig att ett sådant system plötsligt skall agera "klimatvänligt"? Nej det är ju helt befängt att tro något sådant.

Det är bara att beklaga att okunskapen om dom grundläggande orsakssambanden är så dålig.

Förstår vi varför den här ekvationen är omöjlig? Den lyder: det ekonomiska system som vi alla lever i kräver en ständig ekonomisk tillväxt för att kunna fungera samtidigt som vår planet har ändliga resurser att erbjuda detta ekonomiska system.

Dessa ändliga resurser består, som vi vet, av fossil energi. Det är ju denna fossila energi som i huvudsak har gjort det möjligt för vårt ekonomiska system att kunna växa på det sätt som vi ser idag. Men dessa fossila energikällor har nu "gått i taket" och kan inte längre förse vårt ekonomiska system med dom ökande resurser som systemet kräver för att fortsätta ge ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska tillväxten börjar nu därför avstanna och kommer framöver därför att förbytas i negativ tillväxt eller som vi kanske kan säga, nerväxt.

Vad detta kommer att leda till är således inte så svårt att räkna ut. Vårt ekonomiska system havererar därför att dom grundläggande förutsättningarna för systemets fortlevnad inte längre kan förse systemet med nödvändiga resurser, i huvudsak i form av fossil energi.

Naturligtvis vet vi att förnybar energi är framtidens enda hållbara energikälla. Detta vet vi. Men det vi vet står sig slätt gentemot marknadens praktiska ageranden. Därför förser sig marknaden med det energislag som är så effektivt som möjligt till så låg kostnad som bara går. Vilket betyder att vi fortsatt måste förhålla oss till fossila energikällor hur vi än vänder och vrider på problemet. Resultatet av detta faktum blir då en fortsatt försämring av miljö, klimat och naturligtvis hela det ekologiska ramverket.

Är vi införstådda i att det blir på detta vis? Inser vi att detta är en omöjlig ekvation?

Funderar över dom alltmer tilltagande spänningarna mellan politiska partier och det vi kallar politiska block. Likaså ser vi ökande politiska spänningar och konflikter då vi studerar allt detta globalt sett.

Det vi benämner politikerförakt och därmed misstro har, mer eller mindre, blivit det "normala" sättet när vi bedömer våra politiker. Finns det någon förklaring till allt detta förakt?

Min förklaring blir att denna negativa "spiral" på det politiska planet är en spegling av dom ökande motsättningarna mellan kapitalets primära "krav" och samhällenas primära "behov". För i och med kapitalets krisartade utveckling och dess ständiga "inneboende krav" på maximal avkastning så leder självklart dessa krav till ökande motsättningar gentemot samhällenas "logiska behov". Marknaden förmår således inte att svara upp till våra samhällens behov.

I dessa marknadsmässiga otillräckligheter har alltså våra politiker att förhålla sig till. Deras uppgift blir då att försöka "lappa och laga" utifrån deras partiers "övertygelser". Och som vi ser så kolliderar dessa "övertygelser". Dom kolliderar dessutom allt hårdare i takt med marknadens ökande problem att hitta "godtagbara" förräntningar på sina eventuella investeringar. När denna oro sprider sig över hela "marknadsspelet" så sätts därmed hela det samhälleliga "maskineriet" på spel.

Politikens uppgift, som vi ju vet är underordnad marknadens beslutsprocesser i vårt rådande ekonomiska system, är att förvalta och dessutom underlätta marknadskrafternas "inneboende krav".  Därmed ställs politiken inför en omöjlig uppgift. Denna omöjliga uppgift består då av att försöka tillfredsställa samhällenas "behov" samtidigt som man brottas med den "övergripande" uppgiften att pröva underlätta marknadens alltmer svåråtkomliga "krav". Denna omöjliga uppgift avtecknar sig i våra samhällen som politikerförakt och tilltagande politiska spänningar.

I takt med att våra samhällens grundläggande "behov" alltmer urholkas så växer naturligtvis missnöjet i våra samhällen. Detta missnöje riktas då främst till dom politiska beslutsprocesserna som ju inte klarar av att varken utveckla eller ens vidmakthålla samhällenas grundläggande "behov". I detta missnöje uppstår självfallet politiska så kallade missnöjespartier som ytterligare spär på politiska motsättningar.

Dessa tillspetsade politiska motsättningar kan omöjligen gå mot en lösning emedan den etablerade politiken såväl som den växande missnöjespolitiken inte ser dom verkliga orsakssambanden till varför våra grundläggande samhälleliga "behov" försämras i rask takt. Så länge som förståelsen saknas för att vårt ekonomiska system är ohållbart, på alla plan, så länge kommer dom politiska motsättningarna att trappas upp allt eftersom.

Det saknas bostäder. Unga vuxna är den grupp som drabbas hårdast av bristen på bostäder. Efterfrågan är alltså större än tillgången. Varför är det så? Och hur skall vi förstå varför tillgången aldrig verkar komma i jämvikt med efterfrågan?

Bostadsbranschen fungerar som vilken annan bransch som helst. Det är viktigt att vi har detta klart för oss när vi försöker sätta oss in i marknadens agerande i denna, för oss, livsviktiga bransch.

Marknadsaktörerna har ett för ögonen och det är prioriteringen av kapitalförräntningen på dom investeringar som görs. Denna prioritering gäller naturligtvis i alla dom led som finns. Från byggandet av bostäder till försäljningen av "produkten". Alla som är involverade i bostadsprojekten är involverade av en enda anledning. Denna anledning är att tjäna pengar på projektet.

Så fungerar kapitalismen och så fungerar även kapitalismen när det gäller bostadsbranschen. I princip är det alltså ingen skillnad mellan att bygga bostäder och att tillverka tandkräm.

Jo det finns ändå några väsentliga skiljelinjer som är viktiga att förstå. Tandkrämen kan produceras i lågkostnadssamhällen medan uppförandet av bostäder måste ske här, i vårt samhälle. Som ju då är ett högkostnadssamhälle. När det gäller kapitalinvesteringen så gäller naturligtvis att förräntningen skall ha samma förhållande oberoende av om investeringen sker i lågkostnadssamhället eller i högkostnadssamhället.

Det säger sig självt att en investering i ett högkostnadssamhälle fördyrar produkten gentemot om den skulle produceras i ett lågkostnadssamhälle. Produkten kan fördyras så mycket att den rent av inte kan säljas. När en produkt blir så dyr (förräntningskravet) att den inte kan säljas då avstannar självklart produktionen. Då produktionen avstannar så är detta ett tydligt tecken på att kapitalet inte är intresserat av att investeras i branschen. Kapitalet ser alltså ingen "godtagbar" avkastning.

Kan det vara detta som nu har inträffat i bostadsbranschen? Javisst är det så. Dom höga produktionskostnaderna kräver att köparen och "slutkunden" har möjlighet att finansiera bostadsprojektet som man går in i. Och detta blir naturligtvis svårt när hyresgäster och bostadsinnehavare ser att bostadskostnaden tar en allt större andel av den disponibla inkomsten. Pengarna räcker helt enkelt inte längre till.

Bostadsmarknaden noterar självklart denna utveckling och drar helt logiskt slutsatsen att det blir för riskfyllt att investera i branschen. Alltså byggs det för få bostäder. Vilket ju då medför att befintliga bostäder stiger i värde och effekten av denna utveckling blir då naturligtvis att dom "värdefullaste" bostäderna tillfaller dom med mest kapital.

Att äga en bostad, särskilt i så kallade attraktiva områden, blir i sig en kapitalplacering som förräntar sig mer än om kapitalet "aktiveras" i "normala" investeringar i samhället. Detta faktum blir än mer förtydligat av att bostadsbyggandet inte tar fart. Att hyra ut till en hög kostnad garanterar ju att kapitalinvesteringen kan betala sig relativt snabbt, över tid. Och som sagt denna ordning underlättas då av att bostadsbyggandet hålls på en låg nivå.

Hur får man då fart på bostadsbyggandet i vårt rådande ekonomiska system?

Tidigare, för ett antal tiotal år sedan, så gick staten in med olika former av subventioner i branschen. Med subventioner till byggbranschen och bidragsformer till "slutkunden" så kunde bostadsbyggandet hållas uppe. Att få fart på bostadsbyggandet under idag rådande ekonomiska förutsättningar kräver därmed att det skjuts till statliga pengar, dels i själva produktionen och dels till låntagaren/hyresgästen.

Vi måste förstå att kapitalet vägrar att investeras i denna bransch så länge avkastningen inte är "säkrad".  Kapitalet bryr sig nämligen inte över om människor har en bostad eller ej. Som vi vet så finns det helt andra prioriteringar.

Vår krisande kapitalism kräver bokstavligt talat att staten går in med kapital i bransch efter bransch eftersom just kapitalismen kräver tillväxt för att överhuvud taget kunna fungera. Denna faktiska verklighet drabbar naturligtvis bostadsbranschen som vilken annan bransch som helst. Här finns ingen skillnad. Men eftersom bostadsbranschen är en speciell bransch, en livsviktig sådan där samhällets människor skall kunna ha ett boende, så blir följaktligen denna bransch utsatt på ett helt annat sätt än övriga branscher. Om ni förstår hur jag menar?

När statens kassa går med underskott så kan det självklart inte "delas ut" pengar hur som helst. Statens pengar bedöms då inte kunna "göda" bostadsbranschen så som branschens aktörer önskar vilket då får till följd att människor blir utan egen bostad. Detta blir följdverkningarna av vårt rådande ekonomiska system som vi alla har att förhålla oss till. Vad vi ser är alltså att marknaden i den här branschen inte själv klarar av att tillgodose de mänskliga behoven i denna livsviktiga fråga. Och jag upprepar, detta ser heller inte marknaden som sin egentliga uppgift heller. Om nu någon får för sig att tro något sådant. Den egentliga eller rättare sagt primära uppgiften är ju att tjäna pengar i alla de affärsuppgörelser som ingår i bostadsbranschen. När denna primära uppgift inte lyckas då drar sig naturligtvis kapitalet sig ur. Investeringar görs någon annan stans och i andra branscher.

Hur kommer man då tillrätta med den här problematiken? För människor måste ju ha en möjlighet att kunna skaffa sig ett boende.

Åter igen kan vi se att kapitalismen havererar och därför krävs ett diametralt motsatt ekonomiskt system gentemot dagens. Svaret blir, som så många gånger förr, att kapitalägandet måste bli samhällsägt. Inte privatägt. Först då kommer marknaden att kunna svara upp mot dom grundläggande mänskliga behoven. I det här fallet kunna se till att människorna kan skaffa sig ett drägligt boende.

Är det möjligt att reglera kapitalismen?

När man ställer denna fråga då utgår man ifrån kapitalismen som vårt fortsatta framtida ekonomiska system. Man betraktar tydligen inte kapitalismen som det orättvisa system som det i grunden är. Men tydligen så ser man ändå med oroliga ögon på systemets faktiska oförmåga att komma till rätta med dom ekonomiska kriser och de efterföljande problem som inte verkar kunna "repareras".

Som så många gånger tidigare så ställs frågeställningen om möjligheterna och nödvändigheterna av regleringar över det ekonomiska systemet. Men är detta möjligt?

Innan vi försöker besvara denna fråga så måste vi sätta oss in i kapitalismens grundläggande förutsättningar. Vilket vi ju har försökt göra tidigare i mängder av inlägg.

Det sammanfattande svaret blir kortfattat: att kapitalismen bygger på "friheten" för alla att "ta för sig" av alla dom marknadsaffärer som uppstår i våra samhällen. Och vad detta leder till det kan vi se. Det leder alltså fram till hur våra dagars samhällen utformas.

Håller ni med om denna kortfattade beskrivning av vårt rådande ekonomiska system?

Hur som helst. Är det möjligt att reglera detta system?

Kapitalismens "frihet" leder, som vi ser, till en allt tilltagande globalisering. Detta som en logisk följd av konkurrensens inneboende "regler". Kapitalets ackumulation blir likaså det "naturliga" i den ständiga jakten på kapitalvärden som skapas i våra samhällen.

Jag ställer frågan igen: är det under dessa förutsättningar möjligt att reglera kapitalismen? Kan man sätta "käppar i hjulet" för ett system som bygger på  "friheten" till kapitalet? Kommer systemet att acceptera dessa "käppar i hjulet"?

Nej detta kommer inte systemets aktörer att acceptera. Och det ser vi naturligtvis idag bevis på.

Att genom regler och liknande försöka "hejda" kapitalismens framfart är därför dömt att misslyckas.

Vi gör ett försök att förklara detta påstående lite närmare.

Jo, ett ekonomiskt system som är strukturellt uppbyggt utifrån förutsättningen att var och en i våra samhällen har "friheten" att kunna "ta för sig" av alla dom kapitalvärden som skapas genom alla de mängder av arbetsprocesser som sker medför att det uppstår en konkurrens om alla dessa värden vilka skapas i arbetsprocesserna. Denna konkurrens medför då med nödvändighet att dom aktörer som är "svagast" att "ta för sig" av samhällenas kapitalvärden antingen blir uppköpta av konkurrenter eller så tvingas dom in i konkurser. Det är denna strukturella uppbyggnad som jag kallar konkurrensens inneboende regler. Således "överlever" dom aktörer som kan "ta för sig" mest av dom kapitalvärden som skapas.

Skulle våra politiska beslutsfattare försöka reglera denna kapitalistiska "ordning" så kommer detta obönhörligen att leda till en kapitalflykt från samhället. Kapitalets ägare kommer att överge ett sådant samhälle och istället etablera sitt kapital i ett "kapitalvänligare" samhälle. Kapitalet känner, som bekant, inga gränser. Likaså har kapitalets ägare lärt sig mängder av "knep" för att kunna ta sig "runt" dom eventuella regler som vissa samhällen sätter upp. Som vi vet så tillämpas dessa "knep" på ett för kapitalisterna mycket framgångsrikt sätt. Kapitalets framfart är därför ohejdbar. Vilket jag vill påstå bevisas av hur rådande system fungerar idag och vad detta för med sig på ett globalt plan. Alla former av genomgripande försök till regleringar blir därmed omöjliga att genomföra. Vilket vi måste lära oss att förstå.

Som vi alltså kan se så medför kapitalets ohejdbara framfart att den fortsatta samhälleliga utvecklingen ser mycket dyster ut. Den politiska makten, som vi vet är underställd den ekonomiska makten, kan följaktligen inte förhindra ett än mer koncentrerat kapitalägande på en tilltagande globaliserad marknad. Kapitalismen driver därmed sin egen utveckling mot den fullständiga kollapsen. Och som vi vet, sedan tidigare, så beror detta i huvudsak på systemets ohållbarhet på alla plan.

Finns det då inga positiva framtidsutsikter för den fortsatta samhälleliga utvecklingen? Det finns naturligtvis en förändringsfaktor att räkna med och troligtvis också den enda.  

Grundläggande förändringar av ett ohållbart system kan bara åstadkommas av människorna själva, i våra samhällen.

 Att försöka reglera ett ohållbart ekonomiskt system - samtidigt som man erkänner detta systems legitimitet - leder till ständiga bakslag för hela samhällslivet och självklart också för hela det ekologiska ramverket.