ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» november 2018 (4)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: arkiv för december 2016

torsdag 15 december

Inlägg 25: Småföretagandets villkor

 

"Nya jobb skapas genom att människor startar företag!"

Känns uttalandet bekant? Javisst gör det det. Och uttalandet är naturligtvis något som vi alla ställer oss bakom, så även ledande politiker som med jämna mellanrum återger liknande uttalanden och konstateranden. Alltså ingen nyhet för oss.

Men att utifrån dessa konstateranden verkligen ta steget till praktisk handling, för entreprenören, är lättare sagt än gjort. Vad är det för marknad som man ska ge sig in på? Hur ser den ut? Hur fungerar marknaden? Man måste ju förhålla sig till den verklighet som gäller.

 

Är du redo att ta lån för att kunna omsätta din idé till praktiskt företagande? Är du medveten om att marknaden är uppbyggd utifrån konkurrensens inneboende regelverk? Dina produkter/tjänster måste kunna säljas!

Det är detta som är själva grundförutsättningen med att ge sig in på marknaden. Kan du inte sälja det som du driver ditt företagande runt, då har du så att säga inte på marknaden att göra. Ingen bryr sig ifall du jobbar ihjäl dig. Du måste ju få in dina pengar för att kunna betala av dina lån. Du ska veta att det långivarna är intresserade av det är att kunna tjäna på sin utlåning. Kan du inte betala i tid så ligger du illa till.

Det går ut på att sälja. Kan du sälja så är alla nöjda. Kan du inte sälja så måste versamheten läggas ner. Är du medveten om denna verklighet? Så ser marknaden ut, en ständig jakt efter pengar. Att konkurrera med alla till buds stående medel är vad det handlar om.

 

"Det är småföretagarna som skapar jobben!"

Ja vi håller med om detta uttalande. Men åter igen, hur många är det då som lyckas i den här mördande konkurrensen? Hur många går in i väggen på grund av den här nakna verkligheten?

En stilla fundering: skall det fungera så här? Man får naturligtvis tycka som man vill, men det är ju så här verkligheten ser ut. Det är denna ekonomiska värld vi har att förhålla oss till. Att denna verklighet är inhuman, orättvis och ohållbar är det ingen som bryr sig i, i alla fall inte när det gäller den finansiella sektorn, det är ju denna sektor som ska tjäna pengar på sin utlåning. Huvudsaken är att du kan få in pengar på ditt företagande. Kosta vad det kosta vill.

 

När det gäller det populära budskapet "Hela Sverige skall leva" vilket självklart innefattar ett ökande småföretagande så måste man ställa sig frågan varför välfärden med alla dess institutioner och inrättningar monteras ned, framför allt på landsbygden? Detta är ju vad som sker. Och eftersom det sker så måste ju frågan besvaras annars kan ju inte frågeställningen lösas. Alltså först konstatera den verklighet som utspelas och sedan försöka besvara frågan varför verkligheten nu ser ut som den gör. Först i nästa steg så måste man dra slutsatser av vad som ska göras för att kunna förändra den rådande verkligheten - som ju alltså konstaterats inte stämmer överens med budskapet "Hela Sverige skall leva".

 

Vi är oftast eniga i vad som händer och sker, med den samhälleliga utvecklingen, men att därifrån dra slutsatser om vad som måste till för att lösa den rådande verkligheten, som vi konstaterar går åt fel håll, delar oss allt som oftast i djupa åsiktsskillnader. Här blir det intressant att ställa frågan varför vi kommer fram till dessa så diametralt olika synsätt på problemlösningar. Vad är orsaken till dessa skilda synsätt? Oftast ser vi alla problemen men vi drar så helt olika slutsatser vad som är orsaken och vad som, utifrån denna orsak, måste göras.

Hur kan det bli så? Kan det vara så att vi redan innan problemet framträder har en bestämd åsikt om varför problemet uppstår?

 

Om vi nu tar problemet med avfolkningen av landsbygden. Har vi redan innan, när vi uppfattar avfolkningen som ett problem, skilda uppfattningar om orsaken till att detta problem - avfolkningen - inträffar? Vad är det då vi anser vara orsaken till avfolkningen? I den här frågeställningen ligger också funderingarna kring svårigheterna vid etableringen av småföretagandet.

Vi lär alla gemensamt komma fram till att avfolkningen måste bero på någonting mycket allvarligt, kalla det systemfel, i den samhälleliga verklighet som råder. Eller kanske vi inte ens i denna, som jag ser det, enkla slutsats kommer överens? Vi alla kanske inte delar uppfattningen att avfolkningen av landsbygden är ett allvarligt samhälleligt problem? Men jag utgår ändå ifrån att väldigt många människor uppfattar den rådande verkligheten som ett stort problem.

 

Denna verklighet medför ju att urbaniseringen, inflyttningen till centralorter och framför allt till storstäderna skapar ytterligare och växande problem inom många områden. Människor tvingas söka sig till storstäder för att kunna finna en försörjning för sig själva och sina familjer.

Kan vi, i stort sett, vara överens om denna bild av vad avfolkningen och den påföljande urbaniseringen innebär?

Alltså är vi tillbaka i vårt "kära" ämne, pengar! Att, som jag kallar det, jaga pengarna på marknaden. Vi alla jagar pengarna på marknaden, för att kunna överleva. Vilket då blir avfolkningens och urbaniseringens huvudorsak. Här bör vi, som jag ser det, i stort sett vara överens om denna problembild.

Men betraktar vi då, innerst inne, urbaniseringen som negativt för samhället? Måste den här omfördelningen av människor och pengar från landsbygden till storstäderna innebära någonting negativt?

I dessa två frågor uppstår också två skilda synsätt om vad som är positivt respektive negativt för samhället. När vi försöker ge oss på en förklaring och svara på dessa frågor så måste vi ta i beaktande den verklighet som nu råder.

Vad menar jag då med det? Jo verkligheten vi lever i ser ju ut på det viset att urbaniseringen är ett faktum överallt. Vi kan i princip inte välja mellan landsbygd och storstad. Ordningen är ju sådan att vare sig vi vill eller inte så driver vårt ekonomiska system våra samhällen mot en allt ökande urbanisering, med allt vad det innebär. Människor och pengar koncentreras inom några relativt sett få storstadsområden.

Eftersom det nu ser ut på det här viset så innebär det att kapitalets ägare ser en koncentration av kapitalet vilket i praktiken innebär att denna ägarstruktur gynnas av och därmed bör uppleva urbaniseringen som positiv.

Alltså blir det andra synsättet - flytten från landsbygden till storstaden - att urbaniseringen upplevs negativt. Människor och pengar försvinner från landsbygden. Vi tvingas bort från våra tidigare "små" samhällen där vi tidigare har kunnat försörja oss. Att detta uppfattas som någonting negativt för samhället som helhet tror jag också de flesta kan skriva under på. Kan det vara så att parollen "Hela Sverige skall leva" har uppkommit ur denna verklighet?

 

När företag och institutioner väljer att centralisera sina versamheter - av skälen som anges ovan - så måste som vi sagt också människorna följa efter. Något annat logiskt val finns inte. Där kapitalet samlas där kommer också människorna att samlas.

 

Detta faktum måste ju innebära att kapitalismen inte kan decentraliseras. Vilket då bör betyda att när politiken lyfter parollen "Hela Sverige skall leva" så är denna paroll omöjlig att kunna genomföras i den rådande verklighet som gäller. Politiken som hela tiden lyfter frågan om en "levande landsbygd" blir på så vis ett slag i luften eftersom verkligheten gör denna vision omöjlig i den strukturella ordning som råder. Vore det däremot, tvärt om, en annorlunda strukturell ordning - ett samhälleligt ägande av kapitalet - då skulle ju småföretagandet och alla samhälleliga institutioner fortsätta utvecklas överallt i samhället, inklusive landsbygden.

 

Som ni förstår så närmar jag mig, som alltid, själva grundorsaken till orsakssambanden till den rådande utvecklingen. Jag menar att det finns inga tvivel om varför - jag kallar det - kapitalets historiska "decentralisering" sedan generationer tillbaka i tiden på grund av konkurrensens inneboende regler för med sig en koncentration, en centralisering av kapitalet. Det finns ingen annan logisk förklaring till problemet. I så fall, vilken annan förklaring skall annars gälla?

 

Om vi nu påstår oss ha identifierat problemorsaken innebär det då att - i det här fallet - kapitalägarförhållandet måste förändras? Ja det måste förändras! Därför att om det inte förändras så fortsätter urbaniseringen i en än mer tilltagande form och centraliseringen av kapital och människor kommer att utmynna i sönderfall av våra samhällen, med allt vad det innebär.

 

Allt detta har med ägarförhållandet att göra. En allt större koncentration av kapitalet leder till allt svårare etableringsmöjligheter av småföretagandet. Och småföretagarna - dom som lyckas etablera sig - tvingas in i "slavliknande" förhållanden där den så kallade "välfärden" blir ett minne blott. Småföretagandets vilkor kommer att leda till att det inneboende kravet på företagandet leder fram till ett minimum av vinstförutsättningar som då för med sig allt svårare förutsättningar att kunna leva ett drägligt liv på det som företagandet genererar. Med andra ord kan man säga att framtidens småföretagande innebär att man måste sälja sig själv till ett så litet pris på marknaden att det rent av blir olönsamt att driva företaget.

Är det inte denna verklighet som råder idag, inom stora delar av småföretagsamheten?

 

Några ord om konkurrensens villkor: I och med att den samhälleliga eliten accepterar det rådande kapitalägarförhållandet så medför detta likaså ett stödjande av konkurrensens inneboende villkor på

marknaden. Vi ser här tydligt vattendelaren i synen på förutsättningarna i småföretagandets villkor.

När eliten hävdar åsikten att privat kapitalägande är den ägarform som skall råda på marknaden då godkännes också urbaniseringen, kapitalkoncentrationen och konkurrensens inneboende villkor.

Denna utveckling och dessa förutsättningar leder till en allt mer bekymmersam tillvaro för småföretagandets möjligheter.

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 3 december

Inlägg 24 Ekonomi - lätt eller svårt?

 

Är ekonomi svårt att förstå sig på? Nej, ekonomi är i praktiken väldigt lätt att förstå. Men ställs frågan till finanseliten så blir sannolikt svaret helt annorlunda. Då får säkert frågeställaren, mer eller mindre, obegripliga svar från det finansiella etablissemanget och slutsatsen av dessa svar blir förmodligen att ekonomi är svårt.

Men hur som helst, ekonomi handlar i praktiken om plus och minus. Det handlar om intäkter och utgifter. Att kunna balansera dessa motsatta krafter. Vi har lärt oss att utgifter inte ska överstiga intäkter.

Vad händer i så fall, om alltså utgifterna är större än intäkterna? Jo då uppstår så klart förluster i samhället. Delar av samhället måste få hjälp av andra samhällssektorer så att balans i ekonomin råder. Förluster måste, på något sätt, täckas. Ett samhälle kan således inte i längden leva med kroniska förluster. Förblir utgifterna större än intäkterna så sönderfaller samhället.

Denna ekonomiska verklighet kan appliceras på enskilda individer, företag samt samhället i stort. I sak finns ingen skillnad. Samma ekonomiska verklighet gäller för den enskilde som för samhället i stort.

En individ som inte kan få sin ekonomi i balans hamnar till slut utanför den samhälleliga "ekonomiska gemenskapen" och blir på så vis nödgad att söka hjälp av andra för att kunna överleva. Precis så ser det också ut för samhället som helhet.

 

Men vad är det som gör att samhället/individen kan gå över styr och alltså bli beroende av andras "välvilja" för att kunna klara sig? Hur är detta möjligt? Borde det inte, så att säga, fungera så att samhället som helhet tog in mer intäkter än vad som gick åt som utgifter?

Vi har ju lärt oss att kapitalvärden skapas genom det mänskliga arbetet. Det är bara detta arbete som kan skapa kapitalvärden. När det nu förhåller sig på det här viset då borde det ju logiskt sett vara så att samhället anpassar sina intäkter mot sina utgifter. Detta borde, också logiskt sett, inte vara alltför märkvärdigt att leva upp till.

Det är bara det att detta logiska agerande inte gäller i den värld som vi alla lever i. Någonting måste ha hänt med logiken eftersom den har gjorts ologisk i förhållandet mellan intäkter och utgifter. Hur ska vi förstå vad detta är? Varför har det alltså uppstått ett ologiskt förhållande? Varför balanseras inte intäkter mot utgifter?

Vilket bidrar till att ekonomin blir svår att förstå!

 

Vad gör du själv om dina utgifter överstiger dina intäkter? Om du inte har den omedelbara möjligheten att dra ner på utgifterna så blir du hänvisad till att söka få in pengar på annat sätt. Kanske kan du få låna för att täcka upp dina skulder? Låna till ränta, vilket ju är det vanligaste sättet i vår rådande ekonomiska verklighet.

Vad händer nu om en mängd människor måste ta lån för att få vardagen att gå runt? Vad händer om hela samhället måste låna till sina utgifter? Det som händer, om ingenting görs angående utgifterna, är att samhället måste öka på sin skuldsättning. Såväl den privata- som den offentliga sfären, hela samhället, skuldsätter sig via allt större lån.

Det här fungerar inte i längden, som alla förstår. Det som inte fungerar, det sönderfaller till slut.

 

Ekonomi blir istället svårt att förstå när det enkla logiska får ge vika för det ologiska. När skulder inte längre anses som en svaghet i systemet. När skulder skall täckas upp av lån och krediter som om detta agerande vore det enda självklara. Och när dessa ekonomiska ageranden måste stimuleras i samhället. I vår rådande verklighet via skatteintäkter. Det är då ekonomin blir svårförståelig.

Då ekonomin dessutom kräver en allt högre konsumtionstakt blir det hela rent av obegripligt sett utifrån ett logiskt ekonomiskt tänkande.

Vilket bidrar till att ekonomin blir svår att förstå!

 

Vi lånar mot ränta. Alltså vänder vi oss till en långivare för att antingen kunna betala den skuld som vi har försatt oss i eller så tar vi ett lån för att kunna köpa/investera i någonting som vi inte har pengar till.

Den här räntan fungerar ju på det viset att långivaren tjänar pengar, i längden, på att låna ut och tvärtom så förlorar låntagaren, i längden, pengar på att ta lån. Man kan säga att det uppstår vinnare respektive förlorare i detta vårt rådande ekonomiska förhållande.

Om nu mängder med människor försätter sig i det här förhållandet så förflyttas hela tiden alltmer pengar över från låntagare till långivare.

Kan vi dessutom lockas till att konsumera alltmer så betyder det att långivarna ser ytterligare möjligheter till att kunna tjäna ännu mer på sin utlåning. Vi ser att en allt intensivare konsumtion, så att säga, per automatik leder till ett ökande låntagande. Ju mer som konsumeras, ju mer tjänar långivare på denna ordning. Långivare önskar sig alltså, helt logiskt, en allt högre konsumtion. Låntagare hamnar, också helt logiskt, i en allt högre skuld. En logik som är utmärkande för den ekonomiska verklighet som vi nu idag alla lever i, men som är ologisk sett utifrån ett sunt samhälleligt förhållande.

Vilket bidrar till att ekonomin blir svår att förstå!

 

Men vad händer när dessa låneskulder blir så stora att låntagarna inte längre klarar av att betala av den allt högre skuldsättningen? Jo man konkursar. Långivarna får inte tillbaks sina utlånade pengar.

Här ser vi då - under vissa förutsättningar - att även långivarna förlorar på det här "spelet". Då alltfler konkursar så dras logiskt sett alltfler långivare med i fallet. Låntagares konkurser leder alltså till långivares konkurser.

När denna "onda" cirkel fördjupas så säger oss logiken att konsumtionen minskar. Dom ekonomiska aktiviteterna avtar i samhället. Vilket då - även här helt logiskt - för med sig högre arbetslöshet och därav en ökande social oro och misär.

 

Kan denna destruktiva ekonomiska cirkulation ta ett annat förlopp? Det vill säga, kan vi bygga ett annat ekonomiskt system som förhindrar en sådan här utveckling där människor och företag i samhället går i konkurs och härigenom orsakar allt det som vi nu ser utspelas när hela samhällen till slut lider av skulder?

Vad händer om räntan tas bort i förhållandet mellan långivare och låntagare? Ett sådant förhållande bör ju logiskt leda fram till att det inte går att tjäna pengar på långivning. Vilket då leder till att det inte finns någon ambition att sträva efter en alltmer omfattande långivning.

Hur påverkas konsumtionen av en sådan nyordning?

Även här, logiskt sett, så skulle detta innebära en avtagande konsumtion. Den ekonomiska tillväxten ökar inte längre beroende på att konsumtionen avtar. Hur reagerar vårt rådande ekonomiska system på denna förändring?

Effekten blir här alltså densamma som när konkurserna ökar. Det vill säga arbetslösheten stiger med medföljande social oro och utslagning av människor och företag. Befinner vi oss alltså i ett slags ekorrhjul?

Kan vi nu se den ödesdigra ekonomiska effekt som blir följden av en avtagande konsumtion utifrån konstaterandet av vad som händer om vi tar bort räntan; när konsumtionen avtar; då den ekonomiska tillväxten upphör och när det samhälleliga skuldberget inte blir hanterbart?

Observera igen att dessa logiska konstateranden gäller för den rådande ekonomiska ordning som vi nu alla lever under idag. Den rådande ordning som vi benämner kapitalismen. Men gäller då denna ordning oberoende av vilket ekonomiskt system som råder?

Vilket bidrar till att göra ekonomin svår att förstå!

 

Vad händer om det ekonomiska systemet skulle vara uppbyggt utifrån ett samhälleligt offentligt ägande? Vad händer när det inte går privat att äga kapitalvärden?

Att tjäna pengar på långivning blir ju då inte möjligt eftersom "konstlade" värdeökningar är ohållbart i längden. Därmed försvinner "behovet" av att söka en ökande utlåning - att kunna tjäna pengar på detta vis. Samhället självt blir den naturliga "långivaren".

Att sträva efter en ökande konsumtion för att på så vis tjäna mer på en följande ökning av lånebehovet blir inte aktuellt. Är detta bra eller dåligt för samhället?

 

Den ursprungliga andemeningen med pengar det var ju att dom skulle agera som något av en förmedlare mellan utbytet av varor. Utbyte av varor kan vi - som är ett bevisbart faktum - då också upprepa handlar om ett utbyte av arbete. Eller ännu rättare sagt, mer precist, ett utbyte av arbetstid. Arbetsmängden är lika med det "innersta väsendet" av den färdiga produkten. Att producera en viss mängd produkt eller tjänst motsvarar produktionen av en annan viss mängd produkt eller tjänst. Men arbetstiden att förverkliga dessa i sig helt olika varor tar naturligtvis olika tid att framställa. En produkt/tjänst kan motsvara exempelvis fyra andra produkter/tjänster.

 

Hur skall dessa olika arbetstidsförhållanden värderas? Hur skall dessa förhållanden regleras?

"Länken" mellan produkter/tjänster är, som vi ser, pengar. Det innebär även detta, helt logiskt, att ju mer pengar man äger ju mer produkter och tjänster kan köpas. I ett ekonomiskt system som vårt så uppstår därav en slags jakt efter pengarna som cirkulerar i marknaden. Pengarna i marknaden skapar en ständig efterfrågan för oss alla. När nu denna verklighet råder så blir det "normativt" att det uppstår strukturella skillnader mellan människor, då det gäller kapitalägandet. Med andra ord skapas vinnare respektive förlorare. Så ser världen ut och så har världen sett ut under en mycket lång tidsperiod. Men detta strukturella förhållande är inte hållbart i längden, vilket vi ju har många bevis på.

Vilken roll ska då pengar ha? Jo pengarna ska ha den förmedlande roll, som dom historiskt sett har haft, mellan dom verkliga värden som uppstår i själva produktionsprocessen. Pengarnas "obalans" tilltar när möjligheter finns att tjäna pengar på pengar. Om ni förstår mig?

Vilket bidrar till att göra ekonomin svår att förstå!

 

Att tjäna pengar på pengar - räntan - är i sig inte ett värdeskapande av varuproduktionen. Varuprodukten kräver, som vi vet, ett visst antal timmar för att produceras. Den har tagit sin bestämda tid att framställas.

Att tjäna pengar på pengar blir därför att likna vid ett spel, en spekulation som kan leda till en "konstlad", inte verklig, värdeökning som kan fortsätta att, på denna väg, öka i värde ju mer pengar som är villigt att investeras. Förväntas värdeutvecklingen bestå så fortsätter också, helt logiskt, ännu mer pengar att investeras.

Här ser vi att det går att tjäna pengar på pengar via ren spekulation. Det går att tjäna pengar utan att vara involverad i framställningen av den speciella produkten/tjänsten. En "konstlad" värdeökning uppstår som alltså inte motsvarar det verkliga värdet. Då det verkliga värdet på produkten/tjänsten representerar en viss mängd arbete så utgör värdespekulationen en rubbning av dom "rätta" förhållandena på marknaden. Det är på detta vis dom så kallade finansbubblorna byggs upp. Ett spel som liknar spelet med räntan och båda spelen har det gemensamt att dom skapar vinnare och förlorare.

Vilket bidrar till att göra ekonomin svår att förstå!

 

 Det finns bara ett sätt att få ordning på den här strukturella oredan och det ligger i själva kapitalägandet. En fungerande ekonomi kräver en fungerande marknad och i en sådan marknad görs affärer mellan verkliga produktvärden och en sådan ordning, har vi nu lärt oss, kräver ett samhälleligt ägande av kapitalet. Först när detta sker så försvinner intresset av att spekulera i spelet att tjäna pengar på pengar.

 

Den producerande varan, produkten/tjänsten, kräver som vi ser ett visst antal timmar för att färdigställas. När så denna produkt fortsätter att vara efterfrågad under lång tid efter att den har producerats så kan vi också se att i många fall så fortsätter efterfrågan på produkten. Vi ser denna efterfrågan i exempelvis bostäder. Om nu inte detta efterfrågebehov kan stillas så sker en ökning av kapitalvärdet på bostäder i de områden där efterfrågan råder. Omvänt så faller kapitalvärdet i de områden där tillgången överstiger efterfrågan. Denna variation på produktens olika värden bestäms inte utifrån det ursprungliga värdet - som ju handlade om mängden arbetstid i framställningen av produkten - utan här sätts värdet till följd av spekulation. Alltså så ser vi även här en "konstlad" värdeökning som också den är dömd att i längden "falla sönder".

Inte heller denna spekulativa värdeökning har en framtid och det som möjliggör en sådan spekulation är självklart det privatägda kapitalägandet.

Vilket bidrar till att göra ekonomin svår att förstå!

 

Således kan inte en gammal mästerlig tavla som producerats för en förhållandevis liten summa pengar men som idag värderas till enorma belopp egentligen inte kosta mer än vad antalet arbetstimmar som gick åt för att göra konstverket.

För övrigt så ska det inte vara förbehållet privatpersoner - efter deras storlek beträffande penningägandet - att kunna äga och spekulera i kulturvärden. Dessa "produkter" ska alla människor kunna ta del av. Åter igen ser vi att den självklara ägaren av unika och eftertraktade kulturvärden måste vara samhället.

Så ekonomi - om den bygger på logiska rättvisa affärsuppgörelser - är enkel att förstå. Det som gör den svår idag att förstå beror på att det handlar om "konstlade" och därmed orättvisa affärsuppgörelser där utgångspunkten handlar om att skapa värdeökningar som inte motsvaras av den verkliga arbetsprocessens värdering.

 

I anslutning till texten ovan så uppkommer frågan: Förklara varför minskad konsumtion och ett upphörande av den ekonomiska tillväxten skulle vara bra för samhället?

Jo i grunden handlar det om att få vårt samhälle i samklang med hela vårt ekologiska ramverk. Någon har räknat ut att i vårt samhälle har vi ett ekologiskt "fotavtryck" som motsvarar fyra jordklot. Redan i detta konstaterande så får vi frågeställningen besvarad.

 

Men hur skall det då gå till att minska konsumtionen och göra oss oberoende av ekonomisk tillväxt? Svaret blir att under rådande ekonomiska system - kapitalismen - så är en sådan ekonomisk förändring omöjlig att genomföra.

Alltså krävs det ett diametralt motsatt ekonomiskt system. Ett demokratiskt ekonomiskt system som sätter samhällets behov före allting annat. Där den grundläggande skillnaden mellan systemen ligger i att det privatägda kapitalet istället blir samhällsägt. När denna grundläggande förändring sker så minskar konsumtionen och vi gör oss oberoende av ekonomisk tillväxt. Systemet har helt enkelt inte dessa krav. Vilket ju är tvärt emot dagens ekonomiska system.

Först då blir ekonomin enkel att förstå!

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng