ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» november 2018 (4)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: arkiv för mars 2016

tisdag 22 mars

Inlägg 2: Militärallians eller ej?

 

 

I en seriös diskussion angående vårt militära försvar så, menar jag, måste vi även ta med den grundläggande frågeställningen: Vad är orsaken till att militärt försvar byggs upp? Varför lever vi i en värld som kräver militärt försvar?

När vi nu dessutom faktiskt lever i en värld som kräver militärt försvar då måste vi ställa oss frågan: Vad beror detta på? Skall vi betrakta det som normativt att vi människor är fientligt sinnade mot varann?

 

"Bor vi i ett samhälle så gäller det att vi försvarar oss mot andra samhällen!"
 
Är det, så att säga, helt naturligt att vi betraktar omvärlden på detta sätt? Eller kan det finnas andra förklaringar till varför vi beväpnar oss? Kan det finnas grundläggande orsakssamband till varför våra samhällen - sedan tusentals år tillbaka i tiden - har beväpnat sig mot varann? Orsakssamband som kräver en djupare förklaring än dom förklaringar som makten förmedlar: "grannen rustar, alltså bör vi rusta"!
 
Kan den grundläggande orsaken till "rustningen" ha att göra med våra samhällens strukturella uppbyggnad? Om det nu skulle vara så då bör vi naturligtvis fråga oss hur denna strukturella uppbyggnad ser ut?
För att reda ut denna fråga så tar vi bland annat våra samhällens historia till hjälp. Hur ser då den strukturella uppbyggnaden ut i ett historiskt perspektiv? Vi ser här - utan en djupare analys - att våra samhällen har byggts upp utifrån maktstrukturella förhållanden. Helt enkelt orättvisa; ojämlika och odemokratiska förhållanden.
Kan sådana samhällen fungera humant och fredligt? Tydligen kan dom inte det vilket också är bevisat när vi betraktar den historiska bakgrunden och även ser denna bakgrund till dagens samhällen.
Kan denna slutsats hjälpa oss att förstå varför dagens samhällen beväpnar sig? Kan i så fall också denna slutsats förstås som att dagens samhällen bygger på gårdagens? Om nu så är fallet då bör vi kunna komma fram till att även dagens samhällen är orättvisa; ojämlika och odemokratiska. Alltså kan detta vara en förklaring till varför vi även idag beväpnar oss.
 
Utifrån ett sådant antagande bör vi också kunna dra slutsatsen att våra militära försvar beror på våra egna samhällens strukturella uppbyggnad. Alltså skulle det kunna vara denna uppbyggnad som är orsaken till att vi rustar oss mot varann. I ett sådant antagande så måste vi analysera vilka grundläggande faktorer i våra samhällen som formar denna destruktiva uppbyggnad. Här ligger det då nära till hands att anta att vårt ekonomiska system - som ju är våra samhällens yttersta drivkraft - intar en särställning i utformningen av den destruktiva uppbyggnaden. Vad annars kan det vara?
 
Vårt rådande ekonomiska system, menar jag därför, är grundorsaken till militär upprustning. Och om nu detta påstående skulle vara riktigt då borde ju därför debatten mer omfatta frågan om vårt ekonomiska system. Är det vårt ekonomiska system som är grundorsaken till militärt försvar, upprustning och som i sin tur leder till konflikter? Kan det vara just systemet som framkallar motsättningar mellan våra samhällen och inom våra samhällen?
 
Om det nu är så att systemet framkallar motsättningar då blir det, på sätt och vis, förståeligt att vi rustar oss. Att rusta sig ingår då som en naturlig del av systemet. Och det är ju så som det ser ut i världen. Alla samhällen rustar för att det helt enkelt skall vara på detta vis. Men att därav dra slutsatsen att vårt rustande i grund och botten beror på våra orättvisa samhällsbyggen är säkert att begära för mycket, av våra makthavare.
 
"Vår värld har blivit en osäkrare plats att leva på!"
 
Det är denna fras och liknande som vi blir matade med. Och frasen är ju helt riktig men däremot saknas förståelsen för vad som är grunden till denna "osäkrare plats". Då denna förståelse saknas så finns det heller inget alternativ för makten. Det är rusta som gäller!
 
Hur som helst, så lever vi i en värld där allvarliga konflikter, krigstillstånd, terror, utspelas runt omkring oss och som mycket väl kan få fäste även hos oss. Dessa allvarliga konflikter måste vi lära oss förstå som en slags förlängning av den struktur som vi alla har att förhålla oss till. Krig och våld ingår, så att säga, i strukturens normer.
 
I en värld som är uppbyggd utifrån konkurrensens villkor så gäller, som vi alla vet, maktens spel. Den starke dikterar villkoren, som övriga har att rätta sig efter. I så väl på den globaliserade marknaden som när det gäller militär kapacitet så är det konkurrensens spelregler som råder.
Kapitalismens normer omfattar även militariseringen av våra samhällen. Ytterst så löser kapitalismen tillfälligt sina kriser och konflikter med våld och här ingår naturligtvis att bygga militärallianser på samma sätt som allianser byggs på den globala marknaden.
 
Skall vårt samhälle ingå i en militärallians eller skall vi hålla oss neutrala för att på så sätt undvika en upptrappning av spänningar mellan samhällen? Går vi med i en allians så ökar spänningarna mellan konkurrerande allianser vilket i förlängningen leder till konflikter som kan ge oanade följder. Att förhålla sig neutral dämpar spänningar. Så därmed borde valet vara enkelt.

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 14 mars

Övergrepp

 

Dessa ständiga övergrepp! Vi upplever dom varje dag. Vi tar del av dom i media. Vi tar till oss all denna elände med avsky och förtvivlan.

Hur länge skall detta fortgå? Finns ingen ände på alla dessa avskyvärda övergrepp? Sexuella övergrepp; barnmisshandel; tortyr; etniska rensningar; terror; krig med allt vad detta innebär.

 

I rapport efter rapport slås det fast vilken fasa mängder av människor från barn till vuxna lever under, i vårt samhälle, i våra grannsamhällen, överallt runt omkring oss och mitt ibland oss.

Är det slutet på mänsklighetens "dödskamp" som vi upplever? Eller hur ska vi annars tolka det fullständiga mänskliga sönderfallet som vi lever i här och som levs där?

 

I den här avhumaniseringen av våra samhällen så har övergreppen tagit sådana dimensioner att vi knappt reagerar på alla avskyvärdheter som utspelas. Hur kan det ha blivit så? Var finns förklaringen till all denna samhälleliga dekadens? Vilka orsaker ligger bakom allt detta elände?

 

Just i dessa frågeställningar så saknas det svar. Och där det finns svar så är dom högst tvivelaktiga.

Att det ser ut som det gör, det vet vi. Och att utvecklingen går åt fel håll, det vet vi också. Men vad drar vi då för slutsatser av detta elände? Drar vi överhuvud taget några slutsatser alls? Eller konstaterar vi utan att förstå?

 

Vi konstaterar utan att förstå! Kan man tolka myndigheternas uttalanden på annat sätt? Nej varken myndigheter eller etablissemanget tolkar utvecklingen på ett annat sätt. Dom konstaterar utan att förstå! Hur skall vi annars tolka våra samhällens yttersta ansvariga inför den totala oförmågan att komma till rätta med övergrepp, av vad slag det än handlar om.

 

Ja, jag vet att jag ständigt kommer fram till den här avgörande punkten i förståelsen av våra samhällens uppbyggnad. Men det går inte att komma förbi den här avgörande punkten. Det går inte att komma förbi insikten om att vi lever våra liv i orättvisa maktstrukturella samhällsbyggen. Detta måste ständigt upprepas.

 

Vi måste förstå att inget kommer att kunna förändras till det bättre så länge som vi är oförstående inför de grundläggande orsakssambanden. Övergreppen kommer inte att minska. Dom kommer istället att öka. I takt med att samhällskriserna blir allt intensivare så tilltar även det mänskliga förfallet. Detta är konstateranden som vi har att förhålla oss till. Så ser det ut och så kommer även den framtida utvecklingen att se ut. Vi kommer fortsätta att förfäras och undra över frågan: hur är detta möjligt? I detta tilltagande elände så faller vi själva in i det "normativa" utövandet av övergreppen.

 

Vi ställde frågan: "Vilka orsaker ligger bakom allt detta elände?"

Svaren kräver, som sagt, en ständig upprepning: Våra maktstrukturella samhällen har tusenåriga traditioner som har överlevt och lever vidare i dagens värld. Maktstrukturen bygger på att ekonomiskt starka män genom historiens lopp har gjort sig "starka" genom olika former av förtryck/övergrepp inom- och mellan samhällen. Denna patriarkala och ekonomiska maktutövning har likaså genom historiens lopp institutionerats och därigenom gjorts normativ. Våra samhällen är alltså idag "normativa" trots att dom bygger på patriarkal- och ekonomisk maktutövning. Vi kallar denna värld idag för kapitalistisk. Så länge den bygger på den här maktutövningen så länge kommer också övergreppen att fortgå.

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

söndag 13 mars

Inlägg 1: EU

 

Vad är EU?

EU-projektet har i praktiken visat sig vara en union vars primära syfte är att stötta kapitalets intressen. En politisk institution som har för avsikt att underlätta det rådande ekonomiska systemets fortlevnad. Därmed så ingår EU i vårt ekonomiska systems maktstrukturella ordning som är uppbyggt utifrån grundläggande orättvisa förhållanden. Dessa orättvisa förhållanden skapar alla de konflikter som vi nu ser utspelas runt om i Europa. Och i takt med att kapitalismens kriser förvärras så kommer också EU:s kriser att tillta. Detta samband är oundvikligt.

 

Således finns ingen framtid för EU lika lite som det finns en framtid för vårt rådande ekonomiska system. Såväl EU-systemet som kapitalismen kommer därför att falla. Systemen faller huvudsakligen beroende på deras inneboende oförmåga att kunna fungera så som den strukturella utformningen är tänkt att fungera. Man kan säga att kapitalismen kräver en ständig ekonomisk tillväxt och eftersom denna ständiga ekonomiska tillväxt leder till ohållbarhet såväl samhälleligt och även ekologiskt så finns ingen "räddning" för systemet. Det är dömt att gå under.
 
Hur ska vi då förhålla oss till EU?
När vi nu lever våra liv i detta EU så, menar jag, måste vi ständigt blottlägga EU:s politik och vad denna politik leder till. Att vi ständigt får bevis på EU:s oförmåga att skapa rättvisa, leder fram till allt större missnöje med unionen. Något annat kan vi inte räkna med.
 
De grundläggande orsakssammanhangen till EU:s förestående sönderfall - som redan tagit sin början - finns att söka just i kapitalismens strukturella uppbyggnad. Att försöka "rädda" ett EU som bygger sin existens på ett ekonomiskt system som nu är dömt att gå under leder därför helt fel.
 
Däremot skall vår vision vara ett öppet Europa utan gränser. En öppen värld utan gränser.
För att kunna nå dit så krävs ett diametralt annorlunda ekonomiskt system än dagens. En demokratisk ekonomi där rättvisa och hållbarhet är det självklara.

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

tisdag 8 mars

Bostadsmarknaden

 

Då var det bostäder igen!

Debatten i samhället går högt!

"Hur gör vi för att låginkomsttagare; unga och ensamstående skall kunna få en möjlighet att bosätta sig?"

 

Vad handlar problemen om? Jo det handlar om pengar. Vad annars skulle det handla om? Det handlar om att människor inte har råd med att bosätta sig. Det handlar om att kunna tjäna pengar på att bygga bostäder och det handlar om att tjäna pengar på att äga bostäder. Om inte dessa tre faktorer kan "samspela" då byggs det heller inga bostäder. Svårare än så är inte förståelsen av problemen.

Och när det nu är så att kapitalägandets primära intresse ligger i att få en "rimlig" avkastning på investerat kapital så medför denna prioritering att kapitalägarna betraktar det som alltför riskfyllt att investera i bostadsbranschen.

"Låginkomsttagare; unga och ensamstående" har helt enkelt inte pengar att kunna köpa/hyra bostäder som skulle kunna komma ut på marknaden. Produkter som inte går att sälja produceras självklart inte! Det blir alltså för riskfyllt att producera bostäder och det blir också för riskfyllt att äga dessa fastigheter. Vilket leder till att så kallade "svaga" grupper i våra samhällen inte kommer in på bostadsmarknaden.

 

Denna grundproblematik kan inte kapitalismen lösa utan vad vi ser det är en tilltagande polarisering mellan ägandet och icke-ägandet.

Samhället har tidigare tillfälligt lyckats lösa denna grundproblematik genom att dels subventionera byggandet och dels subventionera hyran för "svaga" grupper. Skattepengar används således till att "minska" byggkostnaderna och "minska" hyresutgifterna. Denna "lösning" har möjliggjort ett fortsatt byggande och en fortsatt möjlighet för "svaga" att kunna ha en bostad.

 

Och som vi tidigare har sett så garanterades kapitalägandet fortsatt "rimlig" avkastning på sina investeringar i branschen. Men när nu hyres- och köpkostnaderna upptar en allt större utgift för var och en samtidigt som byggkostnaderna rusar iväg då drar samhället i bromsen. Skattepengarna räcker helt enkelt inte till för att kunna täcka upp dessa ökande kostnader. Vilket resulterar i att "svaga" grupper inte kan få en bostad och branschen dräneras på investerare.

 

Kapitalet ser ingen möjlighet till "rimlig" avkastning. Byggandet stannar av och den rådande marknadslogiken medför ökande priser på befintliga bostäder, där det finns efterfrågan.

Här uppstår en slags spekulationsekonomi där bostäder kan likställas med värdepapper. Som vi ser så drabbas dom "svaga" dubbelt av den nu rådande marknadslogiken. Dom tar ju sig överhuvud taget inte sig in på bostadsmarknaden och lyckas dom göra det så medför spekulationsekonomin att man måste betala överpriser för att kunna få tak över huvudet. Så illa är det och värre kommer det naturligtvis att bli.

 

Att det kommer bli värre sett ur ett längre perspektiv grundar sig på att bostädernas värdebubbla mer och mer byggs upp utifrån lånade pengar. Denna konstlade värdestegring bygger ju på att det skall finnas köpare oavsett hur priserna stiger. Som vi vet och som vi också bör kunna räkna ut så leder denna ständiga värdestegring till en framtida kollaps inom bostadsbranschen. Dom första som drabbas blir naturligtvis som alltid de "svagaste". Man kan säga att vi redan idag är inne i denna fas. Vilket då yttrar sig i att dom "svaga" grupperna inte alls kan ta sig in på denna marknad. Dom hamnar utanför och får försöka klara upp sina bostadssituationer helt på egen hand.

 

Samhället anser sig inte ha "resurser" för att kunna lösa dessa gruppers problem. Åter igen: det handlar om pengar. Grundproblemet sitter i kapitalägarfrågan.

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

tisdag 1 mars

Förhållningssätt

 

Våra samhällens sönderfall tilltar i omfattning som ett resultat av den maktstrukturella ordning som råder. Detta sönderfall kommer inte som en överraskning utan vi har kunnat förutse denna utveckling under en relativt lång tidsperiod. Sönderfallet kommer dessutom att på sikt accelerera vilket naturligtvis följer logikens "lagar" sett utifrån hur våra samhällen är uppbyggda.

 

Så dom flyktingkatastrofer som nu utspelas till följd av ohållbara maktförhållanden är inte enstaka "händelser" som kommer att gå över. Självfallet kommer dessa katastrofer att då och då "lindras" tillfälligt men på lång sikt finns ingen "lindring". Detta måste vi bli medvetna om. Sönderfallen runt om oss och mitt ibland oss kommer att fördjupas än mer. Någonting annat är inte att vänta.

 

Hur förhåller vi oss till detta faktum? Skall systemet underblåsas än mer? Det vill säga bör samhällena, med dess maktelit, göra allt för att tillskjuta medel så att marknaden kan fortsätta som vanligt med sina prioriteringar?

"Eftersom vi tror på systemet så måste vi göra allt som går för att underlätta den rådande ordningen!"

 

Eller skall vi göra allt som går för att påvisa den ohållbara utvecklingen?

Som vi kanske kan räkna ut så kommer etablissemanget "göra allt som går för att underlätta den rådande ordningen". Vilket då obönhörligen kommer att leda till en än "hårdare landning" mot kollapsen.

Detta scenario ("underlätta den rådande ordningen") vet vi, som sagt, att det inte fungerar. Men eftersom det nu är makteliten som sitter på dom avgörande besluten så kan det bli mer eller mindre omöjligt att kunna påverka makteliten till att fatta dom "rätta" besluten. Utvecklingen ser därför mycket dyster ut.

 

Något val finns inte i praktiken. Vi måste "påvisa den ohållbara utvecklingen"! Det finns ingen annan väg att gå. Dessa båda förhållningssätt kommer självfallet att polariseras allt mer. I takt med att samhällslivet sönderfaller så kommer dessa båda motsatta förhållningssätt att leda till ökande samhällskonflikter överallt.

 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng