Så här, ett antal dagar efter Brexit, kan vi göra en första analys av Storbritanniens Nej till fortsatt EU-medlemsskap.

Vi konstaterar att EU projektet går mot sitt definitiva sönderfall. Detta sönderfall har sin grund i den globala ekonomins oförmåga att bygga rättvisa och jämlika samhällen. Ett sönderfallande EU speglar också ett sönderfallande ekonomiskt system. EU och den kapitalistiska marknadsekonomin är intimt sammanbundna.

EU projektet var från början tänkt som en kapitalets europeiska spelplan där medlemsstaterna skulle skörda frukterna av den privatägda ekonomiska tillväxten. Men denna ekonomiska tillväxt är, som vi vet sedan tidigare analyser, både långsiktigt ohållbar och långsiktigt omöjlig. Med dessa fakta så vet vi också att kapitalismen därmed är dömd att gå under.

EU:s och kapitalismens primära drivkrafter kan alltså inte tillgodoses och därmed spricker projekt som från början var tänkta att underlätta för systemets fortsatta "utveckling". Detta är vad som nu sker med EU projektet. Det är utifrån kapitalismens sönderfall som vi ska förstå EU projektets sönderfall.

Att vår politiska elit inte delar den här analysen vet vi sedan tidigare och det understrykes lika tydligt nu, efter Brexit. Man nämner överhuvud taget inget om ekonomiska grundorsaker som anledningar till Brexit, istället poängteras dom vanliga fraserna om tillväxt och en starkare konkurrenskraft för att få EU på "fötter" igen. Det görs ingen reflektion över om vårt rådande ekonomiska system klarar av att leverera dessa i sig ohållbara och omöjliga förväntningar.

Vi kan därför konstatera att vår politiska elit saknar kunskaper om hur kapitalismen "beter" sig. Om detta har vi ordat om i tidigare inlägg men eftersom denna kunskapsbrist leder till allvarliga politiska felbeslut så måste vi fortsätta att upprepa oss.

Dessa politiska felbeslut skapar naturligtvis folkliga missnöjen som leder till krav på utträde ur ekonomiska unioner, vilket då får till följd att det tidigare "fria" marknadsspelet nu försvåras. Sådana nyheter är självfallet negativa för kapitalet med sin finansmarknad.

Just dessa negativa signaler talar om för oss att Brexit innerst inne handlar om det ekonomiska "spelet" och att en turbulent börs vittnar om ett system som uppträder alltmera osäkert.

Hur ser då den närmaste framtiden ut för EU som ju är en del av vårt kapitalistiska system?

I takt med att dom ekonomiska villkoren, för oss alla, stadigt kommer att försämras som en "naturlig" följd av kapitalismens omöjlighet att "växa" mer - "toppen" är nådd - så berörs EU och självfallet övriga världen av denna ekonomiska "tillbakagång". Att EU sönderfaller råder det ingen tvekan om. Spänningar och motsättningar inom unionen kommer att tillta och vad detta leder till kan vi bara ana.

När vi börjar inse att EU:s påbörjade sönderfall hänger intimt samman med kapitalismens kriser och dess framtida omöjlighet då har vi tagit ett stort steg framåt till att bygga ett demokratiskt ekonomiskt system.

Vi lånar som aldrig förr. Vi noterar att bostadspriserna stiger. Vi ser också att börsen går upp. Konsumtionen ökar likaså. BNP följer efter, i samma bana. Man kan alltså säga att den ekonomiska "aktiviteten" ökar.

Allt verkar därmed vara frid och fröjd! Eller hur? Våra makthavande politiker känner sig nöjda när, i synnerhet, BNP-siffrorna redovisas. Bankerna, våra långivare, slår sig för "bröstet" när utlåningen går mot nya rekord. Kurvorna pekar uppåt, brant uppåt! Kan det fortsätta så?

När vi granskar den ovan faktiska beskrivningen av den ekonomiska "aktiviteten" då kan man ju, med rätta, bli misstänksam mot att det inte står rätt till med alla dessa "brant uppåtriktade kurvor".

Vad döljer sig egentligen bakom den här ökande ekonomiska "aktiviteten"?

Att vi lånar som aldrig förr, vad betyder det med andra ord?

Det måste ju betyda att vi skuldsätter oss i en omfattning som saknar motstycke historiskt sett. När det nu verkligen förhåller sig så, då kan vi förstå att en ökande skuldsättning är det samma som en stigande ekonomisk tillväxt. Eller med andra ord, den ekonomiska "aktiviteten" ökar.

Och hur reagerar BNP på sådana fakta? Jo BNP stiger naturligtvis! Som vi har konstaterat så jublar våra makthavare åt dessa besked.

"Ekonomin går ju bra och därmed bygger vi vårt samhälle starkt", kan det låta som vi så ofta får höra.

När det gäller vår ökande skuldsättning och bankernas utlåning så finns det en del mycket viktiga samband som vi måste känna till.

Det ligger i bankernas intresse att vi lånar. Genom räntan tjänar dom ju pengar och ju mer vi lånar ju mer tjänar dom. Som säkerhet för lånen (som oftast handlar om bostadslån) gäller kapitalvärden, av något slag. Bostaden är det mest vanliga kapitalvärdet och när nu bostadspriserna stiger år efter år då ser bankerna detta kapitalvärde, bostaden, som en "säker investering". Denna "investering" är säker så länge bostadspriserna stiger. Och den är också "säker" för "bostadsspekulationer" mellan oss låntagare. Vilket alltså fungerar som ett slags pyramidspel, där värdet hela tiden stiger. Tills det inte stiger längre. Men det är en annan historia.

En annan konsekvens av vår ökande skuldsättning - som vi kanske inte känner till - det är att det "pumpas" in mer pengar i vår ekonomi och att dessa pengar "skapas" av våra banker genom själva utlåningen. Observera att det "skapas" inte fysiska pengar utan det som "skapas" det är "kontopengar". Med dessa "skapade kontopengar" bidrar bankerna till en ökande ekonomisk "aktivitet" och därmed stigande BNP. Denna ökande ekonomiska "aktivitet", kan vi säga, uppstår på ett konstlat sätt i och med att den är "lånedriven".

Här måste vi då förstå att dessa "skapade kontopengar" för med sig att vi då blir alltmer skuldsatta. Kan en sådan utveckling fortgå, vilket var frågan som ställdes i början på inlägget? Nej, det säger sig självt att detta scenario spricker, förr eller senare. Och när denna "bubbla" spricker så dras hela samhällsekonomin med i fallet. Men som sagt, detta var ju en annan historia.

Den låga räntenivån tillsammans med den stora efterfrågan på bostäder garanterar att bostadspriserna stiger. Denna låga räntenivå resulterar också i ett ökande intresse för börsen. Avkastningen på investerat kapital ses i dessa bägge fall - bostaden och börsen - som säkra investeringar.

Att komma på tanken att spara i banken är ju att betrakta som en förlustaffär. Och att investera i den reala ekonomin är alldeles för osäkert med dom avkastningskrav som kapitalet ställer. Nej kapitalet väljer befintliga värden istället för osäkra nyinvesteringar.

Vi noterar alltså följande viktiga samband när det gäller den privata skuldsättningen: en ökande skuldsättning leder till en ökande ekonomisk "aktivitet" i samhället medans en minskande skuldsättning följaktligen leder till en minskande "aktivitet". Då det "skapas mindre kontopengar" så leder detta till en minskande konsumtion, lägre BNP och sämre vinstförutsättningar för våra långivare. Med mindre "kontopengar" så påverkas naturligtvis även börsen - på ett negativt sätt.

Vad säger oss all denna motsägelsefullhet: jo om vi, som privatpersoner och företag, strävar efter att bli skuldfria så leder detta agerande till en stagnerande ekonomi i vårt samhälle. En stagnerad ekonomi resulterar i ökad arbetslöshet; utebliven ekonomisk tillväxt; och såväl en finansiell som real ekonomisk kris och i slutändan en kollapsande kapitalism.

Kan det vara så att ett ekonomiskt system som innefattar all denna motsägelsefullhet är ett på förhand dödsdömt system?

Förstår vi alla vad handelsavtal avser? Internationella avtal mellan stater. Varför skrivs det sådana avtal? I vems/vilkas intressen tjänar dessa till?

Motsatsen till handelsavtal är handelskrig. Hur kan det uppstå handelskrig? Och vad tjänar det till? Här kan vi ana vilka oerhört känsliga "ämnen" vi nu har att göra med. Vi rör oss mellan ytterligheter i handelsutbyten mellan stater. Hur skall vi förstå dessa ytterligheter?

En kapitalistisk ekonomi förutsätter tillväxt. Denna tillväxt kräver att kapitalflödena tillåts röra sig fritt genom stater och mellan stater. Kapitalet globaliseras, med andra ord. Upplever kapitalet att det uppstår hinder i denna globalisering så agerar marknaden genom att försöka underlätta för det egna kapitalet att kunna röra sig så fritt som det bara går. Alltså ingås det handelsavtal.

Eftersom vi vet att ekonomiska beslutsprocesser i vår rådande ekonomi bygger på konkurrens mellan alla inblandade parter så innebär detta förhållande att besluten fattas utifrån regeln att störst kapitalägande betyder mest inflytande över besluten. Handelsavtal bygger därmed på avtal där det största kapitalägandet gynnas på bekostnad av ett mindre kapitalägande. Det större ägandet dikterar villkoren för övriga. Det är så vi skall förstå handelsavtal och det är så vi skall förstå i vilkas intressen dessa avtal tecknas.

Nu förhandlas det om handelsavtal mellan USA och EU. TTIP är förkortningen för detta avtal. Och tanken med detta avtal är, som alltid, att kapitalet skall ges ännu större inflytande över staters "självbestämmande". Man kan säga att kapitalet skall kunna utöva än mera makt över samhälleliga beslutsprocesser. För övrigt en utveckling helt i linje med kapitalismens "nödvändiga förutsättningar". Vi kan dessutom tolka TTIP-förhandlingarna som en allt mer krisartad kapitalism och därmed krisartad samhällsutveckling. Jag menar att den lilla "självbestämmande" möjlighet som stater fortfarande har över sin samhälleliga utvecklingen nu är på väg att, i det närmaste, raderas ut av kapitalets "inneboende krav". Just dessa "inneboende krav" visar på det ekonomiska systemets desperation efter total kontroll över avgörande beslutsprocesser i våra samhällen.

Hade vi förstått vad handelskrig innebär? I korthet så innebär det att det "egna" företagandet ska skyddas mot "utomstående" företagande. Regler införs så att "utomstående" företagande förhindras att agera på en specifik marknad. Ett slags "krig" alltså. Man skulle kunna säga att handelskrig är den mest tillspetsade formen av konkurrens i en kapitalistisk marknadsekonomi.

Allt handlar om att vinna "marknadsandelar"!

Funderar kring löner!

"Lönegapet ökar!", står det att läsa. Vidare så refereras det till personaldirektörens uttalande: "Vissa grupper lönesätts utifrån marknaden för att vi ska vara attraktiva. De lägst avlönade av våra anställda följer vi fackets avtal. De har lyckats bra med sina avtal de senaste åren. Det är inget som säger att vi ska minska eller öka gapet."

Så här ser det ut och personaldirektören kunde inte ha uttatat det mer riktigt. Marknaden sätter lönerna för "vissa grupper" medans facket och arbetsköparna når överenskommelser för de "lägst avlönade".

Får man ställa en fråga som just aldrig ställs? Varför ska människor avlönas olika? Eller är en sådan fråga helt obefogad? Vore det inte logiskt om alla människor i samhället hade samma lön? Varför ska vissa ha högre lön än andra?

När "lönegapen" ökar så resulterar detta i sociala spänningar i samhället. Är detta bra?

Ja det blev inte bara en fråga utan det blev fler. Hur som helst, dessa frågor måste vi försöka besvara.

Den, i allt väsentligt, privatägda marknaden försöker med högre och högre löner finna "attraktiva" chefer och "nyckelpersoner" samtidigt som marknaden vill hålla nere löneutvecklingen så långt det bara går. I båda fallen - de högavlönade och de lågavlönade - gäller så kallade "marknadsmässiga" löner.

Marknaden vill ha det så och därför blir det också så. "Marknadsmässiga" löner är den löneform som genomsyrar inte bara vårt utan alla våra samhällen. Och därav sätts våra löner olika.

I vår ekonomi kan det egentligen inte gå till på ett annat sätt. Vår kapitalistiska marknad, med allt vad det innebär, är ju uppbygd utifrån prioriteringen att var och en av oss ska ha "friheten" att söka komma över en så stor bit av "kapitalkakan" som det bara går. Denna konkurrens på marknaden leder då självklart fram till att dom "stora" kapitalägarna sätter reglerna på marknaden. De "stora" beslutar över de "små". I detta "regelverk" ingår naturligtvis lönefrågor. Likaså är det helt "naturligt" att i detta rådande system så avgör, till sist, marknaden vilka lönenivåer som ska gälla.

Sett utifrån systemets sätt att fungera så är det så att säga helt logiskt att det uppstår löneskillnader och att dessa skillnader växer. "Lönegapen" ökar.

Människor ska, med andra ord, avlönas olika sett utifrån hur vårt ekonomiska system fungerar. Alltså helt "normalt" och ingenting att överhuvud taget ifrågasätta. Men är då detta "bra" för samhället då vi vet att sociala spänningar tilltar när vi också vet att ökande "lönegap" dessutom påskyndar samhällelig oro? Nej det är inte "bra" för samhället när "lönegapen" ökar.

Hur hanterar vi då den här vetskapen? Jo vi kan definitivt slå fast att så länge som vårt ekonomiska system med sin maktstrukturella uppbyggnad ser ut som det gör då omöjliggörs alla försök att jämna ut löneskillnader. Utifrån detta konstaterande så drar vi, åter igen, slutsatsen att löneskillnader har med systemets "inneboende drivkrafter" att göra. Skall vi alltså försöka arbeta för ett jämlikt och jämställt samhälle så är det helt grundläggande att kapitalismen inte kan få fortsätta. Denna insikt från samhället är avgörande för om vi ska kunna lyckas bryta den farligt destruktiva spiral som präglar våra samhällen idag.

Men åter igen: samhället med sina beslutsfattare har inte den här insikten. Man vägrar överhuvud taget att diskutera maktstrukturella orsakssamband angående "lönegapen".

Så vi kan därmed dra slutsatsen att "lönegapen" kommer fortsätta att öka och i spåren av dessa "gap" så tilltar även den sociala oron. Alltså ingen ljus bild av framtiden!

Det finns väl knappast något ord, i vår politiska och ekonomiska värld, som är mera omtalat än ordet konkurrens. Från politikens alla "hörn" till ekonomins "spelplaner" så gäller konkurrens, mer än någonsin.

"Vill vi ha ett välfärdssamhälle så finns inget val. Vi måste ligga i framkant inom alla områden. Genom kvalitativ konkurrens på vår globala marknad så ska vi se till att välfärden garanteras även för kommande generationer."

Något i den stilen kan det ju låta från våra beslutsfattare. Att påstå något annat om konkurrens skulle naturligtvis avspisas omgående, från alla "hörn" och "spelplaner".

Om man nu ändå vill utmana ovanstående "dogm" och dessutom påstå att den är ohållbar, orättvis och därigenom helt felaktig så kommer etablissemanget att gå i taket. Nej, att ifrågasätta konkurrensbegreppet som det enda självklara medlet i vår rådande marknadsekonomi låter sig inte göras utan ett massivt kritiserande från maktens "boningar".

Javisst så är det och man kan väl säga att våra beslutsfattare, i alla "valörer", på sitt sätt har rätt. Ett ekonomiskt system som är uppbyggt utifrån det privata kapitalägandet förutsätter just konkurrensen. Om denna förutsättning rubbas så krisar sig systemet. Att konkurrera om "kapitalkakan" är, så att säga, själva meningen med kapitalismen. Denna förutsättning är tillväxtdrivande och den kräver också tillväxt. Skulle nu inte dessa "dogmer", konkurrens och tillväxt, få agera som dom nu gör då innebär detta ekonomisk stagnation och följs av ett kollapsande system.

Utifrån den verklighet som vi nu alla lever under så ser vi, med all tydlighet, att den ekonomiska stagnationen griper tag om våra samhällen allt tydligare. Den "fria" konkurrensens dagar verkar nu vara räknade. Det går, så att säga, inte att lyfta den ekonomiska tillväxten mot högre höjder. Den "fria" konkurrensen lyckas inte längre bidra med ekonomiska "lyft" för sina ägare. Dom ekonomiska "lyften" sker numera via en lånedriven marknad. Alltså befinner vi oss just nu i ett havererande ekonomiskt system.

Att den "fria" konkurrensen nu har lett oss till denna punkt bör kunna få oss att tänka och agera utifrån andra "normer". Vilket kan vara nog så svårt!

Konkurrensen måste, som synes, ersättas av samarbete. När detta sker då förändras också hela "spelplanen" för oss alla, i samhället.

En ekonomi som bygger på samarbete utvecklar ingen konkurrens. Och den utvecklar heller ingen ekonomisk tillväxt. Varken konkurrens eller ekonomisk tillväxt är nödvändigt i samhällen där samarbete är det självklara "marknadsbeteendet". Ekonomiskt samarbete leder heller inte till urbanisering och globalisering av ekonomin.

I ett ekonomiskt samarbete - som naturligtvis är uppbyggt på ett demokratiskt sätt - så sätts själva samhället i fokus. Företagandets "naturliga uppgift" blir att bygga samhället "starkt". Produktionen av allt det som vi idag förknippar med samhälleligt nödvändigt kommer att så långt det bara är möjligt att utföras i själva samhället där konsumtionen äger rum. Att förlägga produktionen i andra utomstående samhällen finns det varken behov eller hållbara motiv till. Våra livsförnödenheter produceras "hemma" och därigenom blir ekonomin lokal.

Att konkurrera på en global marknad - vilket är dagens verklighet - försvinner i och med att det ekonomiska samarbetet leder till helt andra prioriteringar gentemot dagens privata marknadsprioriteringar. Eftersom ekonomiskt samarbete sätter samhället i "främsta rummet" så betyder detta också att alla människor får helt andra värden än vad som är fallet idag. Alla kan bidra i det samhälleliga bygget vilket betyder att arbetslösheten blir ett minne blott.

Det "unika" med arbete är att vi producerar mer än vad vi själva, så att säga, konsumerar upp. Genom arbetet uppstår mervärden och dessa mervärden "tillägnar" vi samhället där vi lever. Egentligen ganska logiskt, eller hur? Mervärden kan också uttryckas som kapitalvärden eller samhälleliga värden. Dessa värden blir inte privata vinster, som idag, utan de blir istället samhälleliga vinster.

Vad finns det då för garantier att våra samhällen inte fortsätter att "utvecklas" så som dom gör idag när den privatägda "spelplanen" ersätts av en "spelplan" där konkurrensens "inneboende regelverk" får ge vika för samarbete?

Demokratiska samhällen - vilket innebär såväl politisk demokrati som ekonomisk demokrati - kan omöjligen fatta beslut som leder till ohållbarhet. Ett sådant påstående kan synas enkelt och lättvindigt att dra men om man utgår från självklara humana, rättvisa och jämlika bedömningar inom samhällen och mellan samhällen så kan inte grundläggande beslutsprocesser leda till annat än hållbarhet inom alla plan. Att våra samhällen idag inte uppfyller dessa kriterier när det gäller demokrati för ju med sig bland annat konkurrensens nedbrytande "effekter".

Så sammanfattningsvis kan vi fastslå att konkurrens leder till såväl ekonomisk som ekologisk kollaps. Konkurrensen behöver, ja den kräver, en privatägd marknadsekonomi. Konkurrensen för med sig samhällelig urbanisering och en alltmer globaliserande ekonomi.

När våra politiska och ekonomiska beslutsfattare "predikar" konkurrensens förträfflighet då vet vi att man sätter dom privata kapitalprioriteringarna före dom samhälleliga behoven. Så illa ställt ser det ut!