Varför leder politiska beslut, allt som oftast, till missnöje bland oss alla, allmänheten?

Vårt missnöje med den politiska makten snarare ökar än minskar och detta faktum bör ju kunna förklaras på något sätt. Varför leder besluten, när det kommer till kritan, till att vi människor i våra samhällen tappar tilltron till den politiska makten. Borde inte, logiskt sett, politiken anpassa sina beslut efter hur människor i allmänhet tycker och tänker?

Det måste, som jag ser det, finnas förklaringar till varför missnöjet bara verkar breda ut sig.

Om vi spetsar till frågan: varför dras andra slutsatser, av makteliten, än vad verkligheten pekar på? Om verkligheten pekar på att vi måste minska koldioxidutsläppen för att "rädda" klimatet då ökar istället dessa utsläpp. Vilka kommer fram till dessa beslut, som leder till helt motsatta slutsatser gentemot vad som måste göras för att "rädda" klimatet? Hur kan sådana beslut tas, som bokstavligen förgör våra samhällen? Är det kanske inte maktpolitiken som tar dessa beslut? Finns det andra maktstrukturer i våra samhällen som är ansvariga till dessa förödande beslut?

Som ni vet sedan tidigare inlägg så har dessa frågor blivit besvarade från alla möjliga synvinklar. Det här med koldioxidutsläppen är ju bara ett exempel på hur "motstridig" verkligheten ser ut i jämförelse med vad vi i allmänhet tycker. Andra exempel är brottsligheten; jämlikheten; jämställdheten; ekonomin; välfärden, ja det går att räkna upp hur många exempel som helst där verkligheten ser helt annorlunda ut än det människor världen över tänker sig hur samhällen bör fungera.

Allt detta visar på en samhällelig struktur som sönderfaller mer och mer. Men, som sagt, detta har vi tidigare redovisat utförligt och vad jag vill komma åt det är det faktum att det är en omöjlighet att åstadkomma grundläggande förändringar i strukturen med den ekonomiska verklighet som vi lever i. På något sätt så måste vi, allmänheten i våra samhällen, starta rörelser som visar på möjliga politiska vägar att möjliggöra en demokratisk ekonomi som ju är det enda alternativet till den nedbrytande kapitalistiska marknadsekonomi som vi har att förhålla oss till.

Hur agerar vi för att skapa en demokratisk marknadsekonomi när vi samtidigt har att förhålla oss till vår rådande kapitalistiska marknadsekonomi? Är försöken till detta eventuella "skapande" överhuvud taget möjligt? Är det möjligt att bygga upp en "parallel" ekonomisk struktur vid sidan om en redan etablerad? Eller måste vi avvakta tills den rådande ekonomiska strukturen kollapsar?

Har vi svarat på den inledande frågan: Varför leder politiska beslut, allt som oftast, till missnöje bland allmänheten? Jo eftersom politiken idag är underställd ekonomin så tas de politiska besluten utifrån den verklighet som råder för vår rådande marknadsekonomi. Och när då ekonomin inte klarar av att "leverera" de "procentsatser" som kapitalägarna kräver så resulterar detta naturligtvis i missnöje hos allmänheten - välfärden urholkas alltmer. Kan detta bero på att maktpolitiken ser som sin prioritering att göra allt som går för att stötta vår kapitalistiska marknadsekonomi, som nu går in i sitt sönderfall och därför inte längre klarar av att leverera de resurser som välfärden kräver?

Hjälp mig att räta ut dessa frågetäcken!

Migrationen! Den stora politiska frågan, runt om i Europa. Hur ska vi i vårt samhälle ta oss an denna fråga?

Flyktingfrågan som är ett tilltagande problem för våra samhällen speglar naturligtvis den alltmer orättvisa och inhumana "utveckling" - både hos oss men framför allt runt omkring oss - som vi är mitt uppe i. Men går det då att finna en lösning på detta tilltagande problem?

Vi ser hur samhällen väljer olika strategier för att finna "lösningar". Och i takt med att problematiken ökar så intar samhällena en hårdare och därmed inhumanare syn på hur flyktingkrisen ska hanteras.

Först måste vi ställa frågan: Kan denna kris lösas?

Nej den kan inte lösas i den samhälleliga struktur som nu råder globalt sett. Men om den då inte kan lösas hur ska vi då bete oss?

"Botemedlet" bör då vara att söka förstå krisens orsakssamband. Först när dessa samband förstås så kan vi göra något åt problemet.

Vi måste förstå varför samhällen råkar ut för allvarliga konflikter och vad det är i själva strukturen som ger upphov till dessa konflikter. Det är alltså ingen slump som gör att människor flyr från vissa samhällen för att sedan försöka ta sig vidare till en tryggare tillvaro. Att krig och elände florerar som om de vore normativa inslag i samhällen runt om oss visar att rådande maktstrukturer fungerar nedbrytande för allt och alla.

Kan vi ta till oss att rådande maktstruktur har byggts upp under en lång historisk tidsperiod och att därmed våra samhällen har formats utifrån denna nedbrytande maktstruktur?

När vi nu vet att vi går mot allt mer tilltagande konflikter så innebär ju detta att migrationsproblematiken hela tiden kommer att förvärras.

Effekterna av vårt rådande ekonomiska system ser vi nu tydligt och dess "resultat" slår som allra hårdast mot samhällen där orättvisorna är som störst.

Flyktingkrisens orsakssamband kan kortfattat försöka förklaras ungefär så här: dom samhälleliga maktstrukturer som är inbyggda i våra samhällen har blivit etablerade sedan en lång tid tillbaks. Det utmärkande för dessa strukturer är att samhällenas kapitaltillgångar ägs privat vilket för med sig att samhällena skapar ojämlikhet och därmed orättvisa. Alltså kapitalismen i ett nötskal.

I denna strukturella orättvisa skapas därför spänningar som övergår i konflikter, såväl mellan samhällen som inom samhällen, vilket har lett till bland annat gränsdragningar mellan samhällen och sociala klyftor inom samhällen. Inhumana maktgränser och sociala klyftor, som naturligtvis ökar på spänningar mellan människor,  där också  etniska och religiösa tillhörigheter spär på den redan tilltagande orättvisan utmynnar i rena folkmord.

Dessa konflikter - som alltså har sitt ursprung i konsekvenserna av den ekonomiska ojämlikheten såväl inom som mellan samhällena - orsakar flyktingströmmar därför att människor inte längre kan leva kvar i inhumana levnadsvillkor där konflikter utvecklas till socialt sönderfall.

Samhälleligt socialt sönderfall utmärker sig där ojämlikheten och orättvisan är som störst och leder då till flyktingkriser världen över.

Eftersom nu allt detta har sin grund i vår ekonomiska struktur så kan inte problematiken lösas så länge vi har kvar denna kapitalistiska struktur. Alltså får vi räkna med att problemen hela tiden ökar i omfattning.

Väljer vårt samhälle att öppna sig för flyktingar - vilket är den rätta vägen - så får det till följd att humana politiska beslut krockar med det rådande ekonomiska systemets intressen.

På vad sätt krockar då sådana politiska beslut?

Vi föreställer oss att vår politiska makt ser humanitärt på flyktingkrisen och låter därför öppna våra gränser så att flyktingar kan strömma in i vårt samhälle. Detta föreställda humana politiska initiativ kräver, som vi förstår, ökande resurser från det offentliga. Helt enkelt behöver det tillföras kapital för att kunna ge alla flyktingar drägliga levnadsvillkor. Men varifrån ska dessa kapitaltillskott komma som ska täcka ökande skatteutgifter?

Om nu det privatägda kapitalet inte förser det offentliga med det nödvändiga tillskottet - vi vet ju att det privata kapitalägandet försöker undvika allt vad skatter heter - hur kommer det då att se ut?

Vi måste förstå att flyktingmottagandet, inom vår rådande samhälleliga struktur, i grunden handlar om pengar som precis allting annat i välfärdssektorn. När skattepengarna inte räcker till då kommer restriktionerna i flyktingmottagandet att öka. I slutändan betyder detta att flyktingar inte bör få uppehållstillstånd utan istället skickas tillbaks till sina "hemländer". På detta vis sparar självklart staten pengar. Det är så vi ska förstå dagens migrationspolitik. Den krassa verkligheten handlar om pengar inte om det ovan beskrivna tänkta förloppet att "öppna sig för flyktingar".

Följden av en sådan politik leder till att samhällen isolerar sig och försöker mota bort allt vad flyktingar heter eftersom flyktingar betraktas som en ekonomisk utgift, där staten anpassar sig till kapitalismens inneboende regelverk som alltså sätter kapitalförräntningen före human omsorg.

Den här politiken leder naturligtvis till att misären för flyktingar ökar och den leder också till att vårt samhälle, genom de alltmer stängda gränserna, ökar på ojämlikheten för alla de samhällen som har att ta itu med sina egna flyktingar. Vi får alltså en än mer ojämlikare värld att förhålla oss till.

Som vi inser så är inte den här utvecklingen hållbar i längden. Man kan därför säga att vi i vårt samhälle lever på lånad tid som då självklart inte heller är hållbart i längden.

Hur ska vi alltså ta oss an frågan som ställdes inledningsvis? 

Det finns bara ett svar och detta svar kan formuleras som: Flyktingfrågan kan endast lösas när vi globalt sett kommer fram till att vårt rådande ekonomiska system måste förändras till ett demokratiskt ekonomiskt system eftersom det är just samhällenas ekonomiska struktur som väger tyngst och därmed formar allt samhälleligt byggande. Åter igen så kommer vi fram till samma slutsatser som i tidigare inlägg när det gäller nödvändiga samhälleliga förändringar: först måste det rådande ekonomiska systemet förändras beroende på att dessa nödvändiga förändringar inte kan genomföras under rådande ekonomiska förhållanden.