Är det inte underligt att det finns så mycket lovord kring vårt ekonomiska system, vår kapitalistiska marknadsekonomi? När jag beskriver det som "underligt" så syftar jag på all den teoretiska support som görs av såväl ekonomiska "experter" som ett "väloljat" politiskt etablissemang, i dessa tider när systemet sönderfaller och tydligen inte klarar av att "bära" våra samhällen. Ett ekonomiskt system som har blivit så omhuldat, på alla sätt och vis, där den ledande och prisbelönade ekonomiska teorin lovsjunger ett system som inte klarar av att skapa ekonomisk rättvisa.

Man får intrycket när man lyssnar till ekonomiska debatter att det är en räcka av ekonomiska teorier som har legat till grund för vår kapitalistiska marknadsekonomi. Att, så att säga, en "överlägsen" marknadsekonomi har framtagits av, mer eller mindre, geniförklarade ekonomiteoretiker. Vilket alltså då, enligt rådande "expertis", har resulterat i en marknadsekonomi som har fört med sig att våra samhällen, världen över, har lyckats utveckla sig på ett sådant positivt sätt, som skulle vara omöjligt utan vår kapitalistiska marknadsekonomi.

Det är ungefär så som den officiella bilden av vårt ekonomiska system beskrivs av etablissemanget. Och som vi har lärt oss så är etablissemangets analyser de officiella och därmed "trovärdiga", som vi har att förhålla oss till. Är det inte så?

Men visst måste det väl anses som "underligt" att ett ekonomiskt marknadssystem - som har "lovsjungits" under så lång tidsperiod - inte klarar av att tillfredsställa våra samhälleliga behov? Kan det vara på det viset att det ligger en "hund begraven" i den här teoretiska övertygelsen? Är det verkligen ekonomiska "snillen" som har uppfunnit vår marknadsekonomi eller kan den ha "uppfunnits" på annat sätt? Kan den här "övertygelsen" ha att göra med någon form av "försvar" för ett system där det finns "intressen" av att systemet är som det är?

Ett system som har funnits på plats och inte behövts ha "uppfunnits" därför att det ärvdes helt "naturligt" från forna tiders maktstrukturer.

Att tjäna privata pengar i affärer måste med nödvändighet drabba inblandade parter på något vis. Eftersom en marknad inkluderar alla människor i de samhällen som det verkar och där prioriteringen i affärer är att kunna tjäna på affären så skapas naturligtvis vinnare och förlorare. Så har maktstrukturer verkat före kapitalismens epok och så fortsätter vår rådande maktstruktur att verka. Här finns det ingen ekonomisk teori inblandad i detta faktum. Affärsuppgörelser görs utifrån prioriteringen att tjäna på en ekonomisk uppgörelse och då ligger det i sakens natur att ju större kapitalägande som en part innehar ju större fördelar kan denna part skaffa sig i uppgörelser.

Även rådande så kallade ekonomiska "teorier" ingår i detta marknadsspel. Dessa "teorier" lyfter upp marknadsspelet i samma syfte som redan marknaden, sedan en lång tidsperiod, har stakat ut. Därför kan dessa "teorier" inte erbjuda några nyheter utöver vad marknaden redan erbjuder.

En kapitalistisk marknadsekonomi som lovsjungs av ekonomiska teoretiker kan förvänta sig alla möjliga former av kompensation via institutioner vilkas uppgift ju bland annat är att sätta sin tydliga prägel på den samhälleliga strukturen. Att framhäva teorier som lovsjunger vår rådande marknadsekonomi ligger så att säga i våra institutioners inbyggda strukturer. Det är så vi ska förstå institutioners "belöningssystem" till "genier" som hela tiden predikar vår rådande marknadsekonomis förträfflighet.

Alltså kan vi inte förvänta oss att rådande samhälleliga institutioner agerar på ett annorlunda sätt, även om vi tydligt kan bevisa vårt ekonomiska systems sönderfall. Vi måste förstå ekonomiska "geniers" teorier som institutionella bärare, vars uppgift är att backa upp rådande struktur med alla möjliga teoretiska idéer som alla går ut på att rättfärdiga vår kapitalistiska marknadsekonomi.

Det handlar ju om pengar, eller hur?

Hur ska politiken agera när den ställs inför framtidsscenariot att den kapitalistiska marknadsekonomin sönderfaller?

I den här frågan så kan vi också lägga in att "framtidsscenariot" redan är här vilket vi har, vill jag påstå, bevisat sedan tidigare.

Att den kapitalistiska marknadsekonomin sönderfaller ligger, så att säga, i sakens natur. Detta är ingen överraskning utan det är istället en nödvändighet utifrån systemets inneboende "natur". Sönderfallet är således helt väntat och får också ses som en slags "befrielse" för våra samhällen.

Vad som är problematiskt med detta sönderfall det är ju att hela vårt samhällsbygge har gjorts beroende av vårt rådande ekonomiska system, vilket då innebär att det är inte bara den ekonomiska marknadsstrukturen som sönderfaller med denna "samhällsmotor", vilket den rådande ekonomin är, för "motorn" drar därmed in hela samhällsbygget i sönderfallet. Alltså för detta sönderfall med sig att hela samhället som sådant, mer eller mindre, kollapsar. Vårt samhälle kan inte fungera så som vi har tänkt att det ska fungera. Om ni förstår vad jag menar?

Det är utifrån denna verklighet som jag ställer frågan: hur ska politiken agera? Hittills så har ju inte den politiska eliten alls reagerat, som att sönderfallet är på gång eller ens skulle ha påbörjats. Utan man backar istället helt upp den rådande kapitalistiska marknadsekonomin, med allt vad det innebär.

Detta är på sätt och vis helt förståeligt för om man gjorde tvärt om, det vill säga motarbetade den ekonomiska strukturen så skulle naturligtvis kapitalet fly vårt samhälle snabbare än kvickt.

Politiken hamnar utifrån denna "uppbackning" i en knepig sits och slutsatsen blir att politiken "lappar och lagar" en "sönderfallande byggnad". Ungefär så, menar jag, tar sig den politiska eliten sig an dagens ekonomiska verklighet. En verklighet som hela tiden går mot allt påtagligare sönderfall.

Men kan då maktpolitiken agera på annat sätt än vad som nu är fallet? Nej egentligen inte. Man kan säga att maktpolitiken agerar med "bakbundna händer".

Om vi vill söka förstå den rådande politiken så måste vi sätta in den i det historiska sammanhanget, mellan ekonomin och politiken. Och vad visar oss då detta sammanhang?

Jo den ekonomiska maktstrukturen, som kapitalismen är, sätter "reglerna" för hur politiken ska utformas - inte omvänt. Här måste vi, åter igen, understryka politikens "underlägsenhet" gentemot ekonomins beslutsprocesser - i en fullvärdig samhällsdemokrati skall det naturligtvis fungera tvärt om. 

Om politiken skulle sätta sig på tvären så väljer kapitalet självfallet att investeras i "vänligare" samhällen, vilket har bevisats ett flertal gånger under historiens gång.

Den etablerade maktpolitiken är naturligtvis medveten om detta faktum och därför uppstår aldrig ett ifrågasättande av den rådande ekonomiska ordningen.

Vi måste inse att maktpolitiken är intimt förbunden med vår rådande ekonomiska struktur. Man kan säga att de "två" är oskiljaktliga gentemot varann och ur denna insikt så bör vi kunna förstå att det blir en omöjlighet för maktpolitiken att ställa krav på den ekonomiska makteliten om en demokratisering av marknaden.

En sådan politik - demokratiseringen av marknaden - kan därför bara utformas av "rörelser" i samhället, som står utanför den etablerade maktpolitiken. Även detta är naturligtvis politik, men som sagt, med den skillnaden att "rörelsers" politik utformas av "involverade" människor i samhällen som inser att grundläggande förändringar måste genomföras. Av denna orsak så hamnar frågan - om hur politiken ska agera inför det rådande samhälleliga förfallet - hos "rörelser" som står vid sidan om etablissemanget eftersom det är enbart vi, den så kallade allmänheten, som med vårt politiska agerande kan genomdriva förändringar, verkliga förändringar.

Förändringar - de som vi här och nu diskuterar - kan aldrig och kommer heller aldrig att kunna genomföras av det politiska etablissemanget och denna slutsats måste vi vara fullt medvetna om. De eventuella "förändringar" som det politiska etablissemanget kan åstadkomma handlar om fördelningspolitik utifrån den "odiskutabla självklarheten" med dagens rådande marknadsekonomi.

Ett verkligt politiskt förändringsarbete kan endast genomföras "ute" i samhället och därifrån kan det förhoppningsvis tas vidare "in" i de etablerade "korridorerna" för eventuellt vidare åtgärder. Politiska förändringar startar alltid "underifrån" och med denna vetskap borde vi kunna förstå var vi ska rikta in oss på politiskt arbete.

Att bygga politiska "rörelser" är i stort sett den enda möjligheten om vi vill åstadkomma grundläggande förändringar i vår samhällsstruktur.