ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» november 2018 (4)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: arkiv för februari 2017

torsdag 16 februari

Inlägg 31: "Vetenskaplig" bevisning

 

Den politiska makten kommer att uppbacka kapitalismen så länge som den "lever" och så länge som det inte går att bokstavligen bevisa dess egen framtida omöjlighet. Vi ska alltså inte ha några förhoppningar om att maktpolitiken överger vårt rådande ekonomiska system. Hur mycket vi än argumenterar för systemets framtida omöjlighet, så kommer inte detta att få maktpolitiken på andra tankar.

Denna bild måste vi ha klart för oss när vi synliggör alla systemets destruktiva sidor. Och vi måste vara medvetna om att systemet har överlevt ända fram till vår tid och kommer förmodligen att överleva ännu ett tag även om vi nu ser allt tydligare hur det sönderfaller.

Vi kan inte göra annat än att fortsätta granska systemet och försöka komma så nära en "vetenskaplig" bevisning av kapitalismens framtida omöjlighet.

 

Som sagt, vår kapitalistiska marknadsekonomi har överlevt fram till vår egen tid. Den driver våra samhällen idag så som den har gjort under en relativt lång tidsperiod. Men kommer den att kunna fortsätta driva våra samhällen i framtiden?

Nej jag påstår att detta är en omöjlighet och det är detta påstående som jag menar måste kunna bevisas om maktpolitiken överhuvud taget ska komma på tanken att ifrågasätta systemet. Detta blir naturligtvis inte lätt. Att bevisa någonting som strider mot vår normativa idé av hur samhället med dess ekonomiska marknad ser ut och drivs låter sig inte göras utan ett stort ifrågasättande, från alla håll. Detta ifrågasättande måste vi räkna med. Trots allt så lever vi ju vidare i dagens kapitalistiska verklighet.

 

Hur ska vi då ta oss an den här uppgiften? Vi måste förstå hur kapitalismen fungerar och utifrån detta fungerande så måste vi komma fram till om detta fungerande kan eller inte kan fortsätta in i framtiden.

Hur fungerar då kapitalismen? Hur ser den ut?

Det centrala i systemet är att kapitalet, i huvudsak, ägs privat. Detta är själva grundidén med en kapitalistisk marknadsekonomi. Alltså att producerande kapitalvärden ägs privat. Vilket då betyder att inte alla kapitalvärden kommer alla människor till del.

Betyder då detta att samhället, som helhet, inte heller kan ta del av alla producerande kapitalvärden? Ja, så är det naturligtvis, men för att samhället inte ska gå miste om hela "kapitalkakan" så har den politiska kampen,historiskt tillbaka, resulterat i bestämmelser om indrivning av skatter. Det offentliga kan genom dessa bestämmelser - skatter - komma över en viss del av de värden som skapas.

 

Nåväl, vilka är då de utlösande faktorerna till påståendet om systemets sönderfall och därmed framtida omöjlighet? Först måste vi nämna en del viktiga effekter som systemet har givit upphov till.

Eftersom systemet bygger på privat kapitalägande så uppstår ur denna faktiska verklighet en konkurrenssituation gällande alla producerande kapitalvärden och just denna effekt av konkurrensen får ju till följd att kapitalägandet koncentreras. Man kan säga att det uppstår ett lagbundet mönster mellan det privata ägandet och dess koncentration. Detta oundvikliga samband blir således följden av förhållandet mellan privatägt kapital och den oundvikliga kapitalkoncentrationen.

Vad kräver detta förhållande i vår ekonomiska verklighet för att fortsätta kunna leva vidare? Detta ekonomiska förhållande kräver en ständig ekonomisk tillväxt, för att kunna leva vidare. Och denna ekonomiska tillväxt sker utifrån systemets konkurrerande "drivkraft".

 

Maktpolitiken ser vi också hur den anpassar sig till dessa nödvändiga kapitalistiska förutsättningar - ekonomisk tillväxt genom konkurrensens inneboende "drivkrafter". Därav den ständigt ökande globaliseringen av kapitalägandet som koncentreras på allt färre "händer".

Eftersom det är denna, som jag påstår, destruktiva utveckling som präglar våra samhällen då uppstår ju frågor kring konkurrensens vara eller inte vara. Samtidigt måste vi ställa samma fråga angående den ekonomiska tillväxten. Vi vet ju, som sagt, att maktpolitiken i alla lägen förespråkar både konkurrensen och den ständiga ekonomiska tillväxten.

Konkurrens och ekonomisk tillväxt har blivit politiska begrepp som har gjorts så normativa och självklara att det överhuvud taget aldrig kommer upp på agendan som ifrågasättande. Ett ifrågasättande av konkurrens och ekonomisk tillväxt betraktas av makten som om ifrågasättarna saknar all grundläggande kunskap om nationalekonomi. Ledande nationalekonomer, som vi har lärt oss, går i ledband med det rådande ekonomiska systemet och de har också pekat ut maktpolitikens ageranden i synen på hur ekonomisk politik bör bedrivas för att gagna det rådande ekonomiska systemet på bästa vis.

 

Törs vi utifrån elitens och etablissemangets odisskutabla stöd för konkurrens och ekonomisk tillväxt ändå hävda att dom har fel? Hur bevisar vi konkurrensens och den ekonomiska tillväxtens framtida omöjlighet?

Låt oss, åter igen, försöka ta oss an konkurrensens, som jag påstår, framtida omöjlighet.

 

Konkurrens handlar om att slå ut konkurrerande företag och bli störst inom den bransch eller nisch av bransch som man verkar. Lyckas man inte med detta så blir man antingen uppköpt eller så försvinner man från marknaden. Denna kapitalistiska logik går inte att förändra under nu rådande förhållanden. Så vad händer då när denna logik leder till en allt ökande globalisering?

Om vi tänker oss hur exempelvis livsmedelsnäringen "uppför" sig i denna logik så följer naturligtvis även denna bransch konkurrensens inneboende lagar. Vilket ju innebär att livsmedelsnäringen konkurreras ut i de samhällen där vinstförutsättningarna är sämre än i andra samhällen. Alltså helt logiskt utifrån rådande förutsättningar! 

Att producera livsmedel kommer då att bedrivas i samhällen som kan ligga långt bort från "högkostnadssamhällen".

Men påverkas då konkurrensens vara eller inte vara av den här globaliserade logiken? Ja i långa loppet så gör den ju det. Vi förstår ju att samhällen som har förlorat sin livsmedelsnäring i det här konkurrensförloppet blir extra utsatta om det skulle uppstå olika former av "stopp" i kedjan mellan producenter och konsumenter. Förstår vi hur utsatta alla dom här "länkarna" i kedjan är? Bara att transportera livsmedel runt jorden är i sig ett vågspel som kan gå snett.

 

Jag tog just livsmedelsnäringen som exempel för att det primärt är denna näring som måste fungera för vår överlevnad. Men kan vi utifrån det här exemplet bevisa konkurrensens framtida omöjlighet?

Om vi tänker oss följande scenario: Globaliseringen medför att multinationella företag "erövrar" världen och dessa företagskolosser har vuxit sig så stora på grund av att konsumentunderlaget också växer i motsvarande takt. Konkurrensens inneboende regler leder fram till bildandet av dessa jättar på marknaden.

Kan det vara så att konkurrensen aldrig kan avstanna? Vad händer i så fall?

I konkurrensens inneboende regler så är det nödvändigt att minimera allt vad utgifter heter och maximera allt vad inkomster gäller. Och eftersom konkurrensen på grund av kapitalismen underblåser en ständig konkurrens så måste detta leda till att företagandet söker undanhålla utgifter, på alla sätt och vis. Att dölja kapitalet genom sinnrika metoder känner vi till. Man kan säga att alltmer kapital flödar genom den "svarta/dolda" ekonomin. Den "svarta" ekonomin växer på den "vita" ekonomins bekostnad blir den logiska följden av konkurrensens effekter. När den "vita" ekonomin krymper då minskar helt logiskt även kapitalflödet i den offentliga ekonomin. Resultatet av det här blir att den så kallade samhälleliga välfärden blir ett minne blott eftersom vi får en stadigt ökande "svart/dold" ekonomi som stannar hos kapitalets ägare. Vad detta leder till bör vi kunna förstå.

 

I den här utvecklingen kommer den samhälleliga konsumtionen att gå ned. Köpkraften bland oss alla minskar eftersom dom producerande kapitalvärdena alltmer koncentreras hos kapitalägarna. Detta blir effekterna av den "nödvändiga" konkurrensen. Så det som händer blir att konkurrensens "nödvändighet" bidrar till att bryta sönder vårt rådande ekonomiska system och därmed visa på dess framtida omöjlighet.

 

Vi känner till maktpolitikens applåderande av konkurrensen och det ständiga förespråkandet av ökande ekonomisk tillväxt. Man intar alltså en okritisk ställning till kapitalismens inneboende drivkrafter.

Men om vi nu övergår från att påstå konkurrensens framtida omöjlighet till att betrakta den ekonomiska tillväxtens framtida möjligheter, så hur ska vi betrakta den? Enligt både kapitalets ägare och politikens makthavare så ställs kraven på ekonomin, att den måste växa år efter år. Den måste växa med minst några procent varje år.

Förstår vi och förstår framför allt systemets makthavare vad denna matematik leder till? En ständig ekonomisk tillväxt ökar exponentiellt vilket är enkel matematik när kravet ligger på procentuella höjningar år efter år.

Är det möjligt att en sådan tillväxt kan fortgå hur länge som helst? Nej det är inte möjligt, inte ens matematiskt möjligt. Och det är framför allt inte möjligt i den värld som vi alla lever i.

Den kraftiga ekonomiska tillväxt som vi har sett nu under ett antal decennier har åstadkommits med hjälp av, framför allt, fossil energi. Vi vet också att utvinningen av fossil energi nu har nått sådana nivåer att en fortsatt ökande utvinning i praktiken inte låter sig göras. När dessutom denna energis negativa klimatpåverkan visar sig allt tydligare då medför detta naturligtvis att en fortsatt ökande ekonomisk tillväxt i princip blir omöjlig att kunna genomföras.

Vad får detta för konsekvenser på vårt ekonomiska system? Jo systemet kan inte växa längre, vilket ju var och är systemets krav för att kunna drivas.

Vad händer då? Systemet sönderfaller även här, av dessa krav, naturligtvis.

Hur kan detta sönderfall se ut i praktiken? Kapitalets ägare slutar att investera i "tillväxande" verksamheter på grund av att dessa verksamheter får allt svårare att kunna förränta det investerade kapitalet. Eller med andra ord, den ekonomiska tillväxten har stannat av i "produktiva" verksamheter. Vart tar då kapitalet vägen? Jo det tar vägen via "fasta" kapitalvärden, som fastigheter och värdepapper exempelvis. Eller så "låses" det in på finansmarknaden där det kan gömmas undan på alla möjliga och omöjliga sätt, vilket vi ju får återkommande bevis på.

 

Här ser vi att den "produktiva" kapitalismen inte längre kan drivas vidare. Den stagnerar och väljer i stället den "improduktiva" vägen vilket då får till följd att samhället dräneras på kapitalvärden, med allt vad det innebär för alla människor. Kan vi inse att även denna utveckling är ohållbar?

 

På grund av konkurrensens inneboende "tävlan" om kapitalet så måste alla "tävlande" effektivisera sig. Detta känner vi till sedan tidigare och det är självfallet ingen nyhet för oss. I denna process så faller det sig logiskt att ersätta mänskligt arbete med tekniska innovationer som effektiviserar framställningen av produkten/tjänsten, mellan producent och konsument. Detta är en helt logisk och nödvändig process för att ha möjlighet att kunna hävda sig i vår rådande konkurrens. Men i och med att alla som ingår i denna process tänker och agerar på likartat sätt - alltså att utarbeta tekniska innovationer som då till stora delar kan ersätta den mänskliga arbetsinsatsen - så uppstår någonting som vi benämner "profitkvotens fallande tendens".

I korthet så kan denna förklaras på det viset att det är bara den "rörliga" arbetskraften som möjliggör profit. Det är den mänskliga arbetsinsatsen som kan skapa mervärdet för produkten/tjänsten. Om alla konkurrenter har kommit så långt i den tekniska utvecklingen att det inte finns behov av "rörlig"/mänsklig arbetskraft så uppstår inget mervärde i arbetsprocessen och då går det inte att göra vinst på produkten/tjänsten. Ungefär så kan man förklara "profitkvotens fallande tendens". 

 

Åter så ser vi hur kapitalismens primära behov omintetgörs. Investeringar "lönar" sig inte längre när den tekniska utvecklingen har nått så långt att alla konkurrenter har rationaliserat bort all "rörlig"/mänsklig arbetskraft. Det finns alltså inga pengar att tjäna i den specifika branschen och när det inte finns det varför då investera i den? Denna kapitalismens logik har, som vi ser, nått vägs ände.

Som beskrivits ovan så kommer kapitalet att söka sig andra vägar; spekulativa vägar; undanhållas från offentligheten; bygga upp en alltmer omfattande "svart/dold" ekonomi.

Kan vi redan nu ana att det är så här som vår värld börjar se ut?

 

Nå hur ser det då ut med finanskapitalet? Finansmarknaden har ju utvecklats till att bli den rådande marknadsekonomins "guldkalv".

"Ska det investeras något, så ska vi investera i finansmarknaden!"

Denna marknad konkurrerar på precis samma sätt som övriga marknader. Alltså gäller det att locka till sig så mycket kunder som det bara går.

Kreditgivningen utgör en avgörande del av marknadens intäkter. Kreditgivning kan också sägas vara ett sätt för finansbolagen att skapa pengar, elektroniska pengar. Ej riktiga pengar.

Du ser på ditt konto en penningsumma som du har blivit beviljad och denna summa kan du sedan snabbt använda för konsumtion. Dessa elektroniska/fiktiva pengar som sattes in på ditt konto förvandlas nu till riktiga pengar när du börjar betala av ditt lån till finansbolaget. Du betalar av från ditt "intjänande/gamla" konto vilket alltså gör finansbolaget rikare och dig själv fattigare.

Observera här att finansbolaget inte själv behöver ha de fysiska pengarna som lånas ut, i stället ges det ut som sagt fiktiva pengar som du spenderar och i denna process övergår dom fiktiva pengarna till att bli riktiga pengar som skuldtynger dig.

När dessa skuldberg växer sig stora - eller till och med mycket stora som idag - då uppstår en "kreditbubbla" som vi inte klarar av att betala tillbaka. Denna reaktion leder till att finansmarknaden dras med i fallet och när detta fall blir så stort att hela samhällen, med sina marknader, inte klarar av att "drivas" runt enligt de rådande ekonomiska villkor som gäller då sönderfaller självfallet systemet, såvida det inte kan "räddas" av de offentliga samhällenas skattetillgångar. Vilket ju skedde i många samhällen under den senaste ekonomiska krisen.

Men i och med finansmarknadens allt ökande kreditgivning - vilket måste förstås som det "logiska" svaret på kapitalismens tilltagande problem - så ökar naturligtvis de samhälleliga riskerna för än större framtida sönderfall.

Kan vi förstå att den här ekvationen inte heller går att lösa inom det rådande systemets ramverk?

 

En sak till: I samband med låga räntenivåer, som vi har nu, och en hög kreditgivning så ökar kapitalets investeringar i spekulativa värden som exempelvis fastigheter och värdepapper. Att spekulera med kapitalvärden, har vi lärt oss, leder förr eller senare till krascher. Denna "lek" med kapital måste vi förstå som en nödvändig process i den kapitalistiska ekonomin och ju mer denna "lek" breder ut sig så säger den oss att systemet befinner sig i ett pågående och ökande sönderfall.

 

Går det då att förutse hur maktpolitiken kommer att agera utifrån kapitalismens tilltagande sönderfall och därav dess framtida omöjlighet?

Svårt att förutse men med tanke på dagens totala ointresse att överhuvud taget ta en diskussion om systemets ifrågasättande så ser det ut som en omöjlighet att släppa taget om dagens "normativa" verklighet.

Likt orkestern på Titanic så vägrar man att se vad som händer och följaktligen så följer man med sönderfallet ända ned!

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 11 februari

Inlägg 30: Tre frågor

 

"Vad borde vänstern göra, som den inte gör idag? Vilka frågor borde drivas och vad borde det pratas mer om? Hur borde strategin, både på kort och lång sikt, se ut?"

 

Vi har att förhålla oss till ett odemokratiskt och därmed orättvist ekonomiskt system - kapitalismen. Hur ska vänstern förhålla sig till detta vårt rådande system, som ju också är själva "motorn" i våra samhällens strukturella uppbyggnad. Som vi förstår så kan inte detta system fortsätta att verka i framtiden utan det måste ersättas med ett demokratiskt och rättvist ekonomiskt system, i annat fall så väntar systemkollaps med påföljande destruktiva konsekvenser för hela vårt ekologiska ramverk, med allt vad det innebär.

 

Hur ska då vänstern agera utifrån vår nu rådande verklighet och det framtidsscenario som blir följden? Kapitalismen måste analyseras och förstås varför den omöjligen kan uppfylla de samhälleliga behoven, varken hos oss eller övriga världens samhällen. Varken miljö- och klimatkatastrofer samt sociala och samhälleliga kollapser,krig och elände, kan undvikas med vårt rådande ekonomiska system och denna analys måste kommuniceras ut i hela samhället genom alla befintliga "kanaler" som står till buds.

Eftersom dagens marknadsekonomiska beslut är överställda våra politiska beslutsprocesser - i en demokratisk ekonomi fungerar det tvärt om - så medför detta att våra beslutande politiska församlingar i grundläggande frågor aldrig tar beslut som går emot dagens marknadsekonomiska prioriteringar. Med andra ord, kapitalismen måste stöttas till varje pris enligt maktpolitiken!

Utifrån denna verklighet så ska vänstern alltid befinna sig i opposition i det parlamentariska arbetet. Att vara med och administrera en maktpolitik kommer att skada vänstern både i det parlamentariska- och utomparlamentariska arbetet i processen att bygga en stark opinion för nödvändigheten av ett demokratiskt ekonomiskt system.

 

Kapitalismen är ett maktstrukturellt system med samverkande patriarkala normer. Detta faktum måste, i alla lägen, kommuniceras ut och medvetandegöras i samhället.

 

Vad vill vi ha för samhälle? Denna fråga styr strategin både på kort och lång sikt. Utifrån denna fråga ställs kraven. Vill vi ha en arbetsdag på sex timmar; vill vi ha ett utträde ur EU; vill vi ha ett rättvist skattesystem; vill vi ha ett ekologiskt ramverk som är hållbart; vill vi ha en välfärd som är till för alla; vill vi ha stopp för vinster i all offentlig verksamhet; vill vi, kort sagt, ha ett rättvist, jämlikt och jämställt samhälle? Vill vi detta då ställer vi dessa självklara krav, som tyvärr kapitalismen inte kan leverera. Kraven måste ändå ställas. Genom att ställa kraven och samtidigt syna och förklara systemets omöjlighet då bygger vi en stark opinion och rörelse mot en grundläggande systemförändring.

 

Kapitalismens inneboende strävan leder till kravet på ständig ekonomisk tillväxt som ska åstadkommas med konkurrens och påföljande globalisering. Det är denna process som bokstavligt talat bryter ner allt i sin framfart vilket även oundvikligen leder till systemets egen undergång. Att förklara denna process och visa på lösningen med ett demokratiskt ekonomiskt system ligger på vänsterns axlar.

 

Lägg fokus på dom grundläggande orsakssambanden som måste förändras - nämligen vårt maktstrukturella kapitalistiska system!

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 2 februari

Inlägg 29: Omöjligt att föra "bra" politik!

 

Kapitalismens pågående sönderfall sätter nu allt tydligare avtryck i politikens agerande. Det ekonomiska sönderfallet får naturligtvis konsekvenser på våra samhälleliga liv. Denna destruktiva utveckling gör att politiken nu polariseras alltmer. Och den för då också med sig politiska beslut som skapar samhälleliga klyftor - se exempelvis den nya USA-administrationens tokerier - men som görs i tron att samhällen ska kunna "stärkas" igen.

 

Den rådande ekonomins globalisering och med den konkurrensen, den "fria" marknaden, förmår inte längre upprätthålla västvärldens "välfärd". Den övriga världens "välfärd" har, som vi vet, aldrig kunnat upprätthållas. Vilket resulterar i mer eller mindre socialt förfall, globalt sett. Politiken både splittras och polariseras av detta faktum.

När den globaliserande ekonomin, som sagt, inte längre klarar av att "sprida välfärden" då prövar nu maktpolitiken alternativa vägar - Brexit - i den mördande ekonomiska konkurrensen. Vi kan helt enkelt dra slutsatsen att "bra" politik inte låter sig göras i den ekonomiska värld som vi har att förhålla oss till.

 

Verkar denna slutsats helt uppåt väggarna? Jag kan hålla med om att det kan höras minst sagt deprimerande att komma fram till en sådan slutsats. Men tänk efter, tas det några grundläggande politiska beslut som förändrar den destruktiva utvecklingen till att utvecklas positivt?

Hur ska vi alltså förstå dom "stora" politiska beslutsprocesserna som alltid verkar utmynna i inhumana och därmed orättvisa ageranden?

Som jag ser det finns det bara en förklaring till maktpolitikens oförmåga att "leda" våra samhällen i en rättvis och hållbar utveckling. Förklaringen är att hållbar och rättvis politik inte kan kombineras ihop med ett ekonomiskt system som drar åt diametralt motsatt håll. Någon annan förklaring kan inte finnas. Eller ser ni saken på annat sätt?

Av denna motsägelse så bör vi komma fram till förståelsen av den ökande politiska polariseringen och vad detta leder och kan leda till. Ur denna motsägelse växer sig det sociala förfallet, med allt vad det innebär.

 

Vad skulle det innebära för maktpolitiken om den börjar inse att "bra" politik inte kan åstadkommas under kapitalismens framfart? När tvivlet börjar sprida sig i maktens korridorer, vad händer då?

Kan det vara så att den tvivlande makten börjar isolera sig och föra en politik för att locka tillbaks kapitalvärden som har etablerats i låglöneländer?

Genom att bryta upp gamla handelsavtal och träda ut ur unioner hoppas makten att den egna nationalstaten skall kunna återta förlorad ekonomisk styrka. Men genom att gå emot kapitalismens inneboende drivkrafter samtidigt som man försöker isolera sig ekonomiskt på den globala marknaden så uppstår naturligtvis motsättningar, både ekonomiska och politiska, mellan nationalstater. Är det inte så som dagens politiska turbulens ser ut, både nationellt och internationellt?

 

En politik som både bekänner sig till en kapitalistisk marknadsekonomi och samtidigt för en isolationistisk politik i ett försök att ta tillbaks förlorade marknadsandelar splittrar än mer det redan sönderfallande ekonomiska systemet. Handelskrig blir den direkta följden av sådan politik. Ur denna motsägelse som leder till handelskrig så förstärks även konfliktrisken när det gäller direkta våldshandlingar mellan stater.

 

Den nu pågående utvecklingen kommer alltså att trappas upp än mer och den förblir olöslig så länge som våra samhällen drivs runt av vårt rådande ekonomiska system.

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng