Frågor: Varför olika inkomster? Varför finns religioner? Varför har vi kapitalism? Varför är våra samhällen patriarkala? Varför finns stater? Varför skatter och varför inte hellre ett samhälleligt ägande?

Frågor av den här typen hänger ihop och har att göra med vår samhälleliga uppbyggnad, själva den strukturella ordning som råder. Redan i innebörden av frågorna så ser vi att det handlar om en maktstrukturell ordning som vi har att förhålla oss till. Och denna ordning är etablerad sedan tusentals år tillbaka i historien. Dagens rådande ordning är således ärvd sedan mycket lång tid tillbaks.

När en sådan ordning för med sig krig och elände av alla de slag då bör man komma fram till slutsatsen att någonting inte står rätt till med den strukturella uppbyggnaden som vi lever i och som bevisligen har existerat i tusentals år.

Kan denna slutsats vara värd att tas på allvar? Eller ska vi anse att denna ordning - med krig och elände - som har existerat under så lång tidsperiod kan anses som "normal", så därför finns heller inte någon anledning att ifrågasätta vår strukturella ordning?

I vår rådande maktstrukturella ordning så tas dom avgörande besluten, på politikernivå, allt mindre plats. Besluten har över tid förflyttats alltmer till den ekonomiska maktens "sfär", vilket blir förståeligt då vi ser hur kapitalismens marknad breder ut sig globalt och därmed minskar de politiska beslutsprocessernas möjligheter att sätta samhällets behov i främsta rummet. Under dom här omständigheterna så hamnar politiken i det svåra dilemmat mellan samhällets behov och kapitalismens prioriteringar. Fördelningspolitikens dilemma kan vi benämna det.

Hur ska skatter tas ut och hur ska sedan skatter fördelas? Detta ständigt återkommande politiska ämne och egentligen det enda ämne som politiken, under rådande strukturella förhållanden, har inflytande över.

Några ord om detta ständigt återkommande politiska ämne.

Om ambitionen är att skapa ett så kallat välfärdssamhälle för alla samhällets individer, då måste i så fall fördelningen av samhällets intäkter ske på ett rättvist sätt - eller är denna åsikt förlegad? 

Om vi dessutom antar att politiken avser att bibehålla ett ekonomiskt system där det inarbetade kapitalet, i huvudsak, är privatägt - alltså dagens kapitalistiska system - hur ska då intaget respektive fördelningen av skatter gå till?

Ovanpå denna fråga så ställer vi nu frågan om det överhuvud taget är möjligt att genomföra en rättvis fördelning av samhällets skatteintäkter?

Och när vi ställer denna fråga då måste vi självfallet också ställa frågan om det är möjligt att kunna ta in de skatteintäkter som de samhälleliga behoven kräver?

För att kunna besvara dessa frågor så måste vi först göra klart för oss om vårt rådande ekonomiska system klarar av att leverera dom ekonomiska tillskott som samhällets behov kräver?

Vi vet ju sedan tidigare att detta är en omöjlighet. Varför då? Jo det är just här som det fördelningspolitiska dilemmat ger sig tillkänna.

Ett ekonomiskt system som bygger på ständig tillväxt kan inte leverera skatteintäkter utifrån de samhälleliga behoven av den enkla orsaken att den ständiga tillväxten är omöjlig.

Hur ska samhället med politiken agera i detta läge? Utifrån rådande faktalägen så väljer samhället, med sina maktpolitiker, att minska sitt åtagande att vara en garant för en välfärdsutveckling åt alla dess individer. I denna strategi så ser sig samhället, med sin politiska ledning, det som helt nödvändigt att överlåta stora delar av sina offentliga åtaganden på privata ägarintressen. Där, som vi vet, dels skattepengar och avgifter tas ut för att kunna "driva runt" offentliga åtaganden i privat regi.

Eftersom systemets krav på ständig ekonomisk tillväxt måste gälla - vilket i praktiken ju är en omöjlighet - så kan därmed inte de samhälleliga behoven tillgodoses - vilket kan bevisas.  Ser vi här dilemmat som fördelningspolitiken har försatt sig i?

Finns det då någon lösning i den här återvändsgränden som den rådande fördelningspolitiken befinner sig i? Ja den enda lösningen ligger i förståelsen att vårt kapitalistiska system är en framtida omöjlighet och att det måste ersättas av ett ekonomiskt system som bygger på diametralt annorlunda prioriteringar jämfört med dagens system.

Vad innebär då detta rent konkret? Jo ytterst så handlar det om att dagens privata kapitalägande måste ersättas med ett samhälleligt kapitalägande. Alltså ett diametralt annorlunda strukturellt kapitalägande.

Men går det då att genomföra en sådan här förändring och hur ska det i praktiken gå till?

Mycket svårt att svara på, men så som kapitalismen fortsätter - i vår tid - att drivas på så kan systemet inte överleva och det kommer, så att säga, att sönderfalla av sin egen "tyngd". Det sönderfaller på grund av att det inte förmår leverera en förräntning av sitt investerade kapital, vilket ju är ett primärt krav för att kunna driva runt systemet. En ständig ekonomisk tillväxt är alltså en omöjlighet och när nu inte detta primära krav kan uppnås då måste den rådande marknadsekonomin tillföras kapital "utifrån".

Vad menar jag då med "utifrån"? Jo jag menar att "utifrån" handlar om att tillföra skattemedel, plus att det sker en allt ökande kreditgivning in i marknaden. Och vi vet att när det gäller en ökande kreditgivning så sker detta, så att säga, med konstlade pengar. Alltså pengar som, vi kan säga, inte har någon täckning - dom är "uppblåsta" - i vårt ekonomiska system. Vilket är det som just nu utspelas för oss. Vi alla och därmed hela samhället bygger upp en allt större skuldsättning - som saknar täckning - och när denna skuldsättning växer sig så stor att vi inte förmår betala tillbaks då drabbas i slutändan hela samhället med sin kapitalistiska marknad.

Tillbka till dom inledande frågorna som ställdes. Dessa frågor och naturligtvis en mängd liknande frågor uppstår till följd av att vi lever i samhällen med en strukturell uppbyggnad som gynnar fåtalet på bekostnad av flertalet. Detta faktiska förhållande beläggs än mer när vi studerar samhällen runt omkring oss.

Skulle vi alltså leva i rättvisa samhällen så kommer inte dom inledande frågorna att ställas.

Korruption förutsätter ett ekonomiskt system som bygger på privat kapitalägande! Alltså vårt nu rådande ekonomiska system. Korruption kan därmed inte verka i ett system som bygger på ekonomisk demokrati.

Varför skulle inte detta kunna gå - alltså att korruption inte kan verka i en ekonomisk demokrati - blir frågan? 

Därför att i en ekonomisk demokrati handhas alla kapitalvärden på ett offentligt sätt och fördelas ut i samhället på ett öppet demokratiskt vis. I en ekonomisk demokrati försvinner prioriteringen att tillskanska sig egna privata kapitalvärden av den enkla orsaken att detta inte går. Dagens ekonomiska konkurrens på marknaden görs omöjlig i ett system som bygger på samarbete som den enda möjliga vägen för våra samhällen att komma till rätta med dom ödesfrågor vi nu står inför.

När ett ekonomiskt system är utformat på ett sådant sätt att det är upp till var och en i samhället att så att säga "jaga" sin egen försörjning - som sker idag - då uppstår därmed korruptionen som ett sätt att berika sig, eftersom systemets utformning utgår just från prioriteringen att "berika" sig. Således går det inte att komma till rätta med korruptionen i vårt rådande ekonomiska system. Här måste vi förstå att alla folkliga protester mot korruption i tron att detta kan leda till dess upphörande till trots, så kan endast ett demokratiskt ekonomiskt system få bukt med korruptionens grundorsaker.

Korruptionen är således en del av vårt rådande ekonomiska system. Man kan säga att korruptionen följer systemets "spelregler" om än inte lagligt, om man med "lagligt" menar att inarbetade kapitalvärden ska fördelas på ett orättvist sätt i våra samhällen.

Förstår ni mitt resonemang: det är alltså fullt lagligt att fördela kapitalvärden på ett sådant sätt att det skapar orättvisa i samhällen förutsatt att det går till på ett "snyggt" sätt, men det är inte tillåtet att "roffa" åt sig kapitalvärden på ett "osnyggt" sätt - alltså genom ett korrupt handlande.

Vi konstaterar att såväl det korrupta handlandet som det "snygga" och "lagliga" sättet att tillskanska sig kapitalvärden egentligen är två sidor av samma mynt - nämligen att prioritera dom egna privata kapitalintressena på bekostnad av de samhälleliga behoven. Därmed så ingår korruptionen som en normativ förutsättning i kapitalismen och den bidrar självfallet till systemets sönderfall och framtida omöjlighet.

Kan det anses som en bevisning över samhällens "hälsa", genom att redovisa en faktagrundande verklighet? Om vi nu antar att en faktagrundad verklighet håller som bevisning, bör vi då kunna dra bevisbara slutsatser utifrån denna verklighet?

När verkligheten är sådan att alltmer människor ökar intaget av antidepressiva läkemedel, kan vi av denna faktagrundade verklighet påstå att samhällen lider av "ohälsa", dessutom av en allt ökande "ohälsa"? Skulle alltså denna verklighet vara ett bevis på att samhällen utvecklas destruktivt? Kan denna destruktiva utveckling rent av vara ett bevis på den rådande samhälleliga strukturens sönderfall?

Om det nu förhåller sig så här, vilket jag menar, då måste ju orsaken till ökningen av antidepressiva läkemedel, i första hand, kunna spåras i den samhälleliga strukturen. Vad är det då främst i den rådande samhälleliga strukturen som bär skulden för att intaget av antidepressiva läkemedel ökar?

Här pekar den så kallade expertisen på stressfaktorer i vardagslivet, med allt vad det innebär. Naturligtvis en slutsats som vi instämmer i.

Vad rekommenderar då expertisen för åtgärder för att komma tillrätta med dom här problemen?

Ja i praktiken så ser vi att det handlar om en ökande utskrivning av antidepressiva läkemedel. Alltså  tillfälliga "hjälpmedel" för stunden. Tillfälliga "hjälpmedel" löser, som vi förstår, inte själva grundproblemet utan dessa läkemedel blir enbart plåster på såren.

Men jag menar att dessa "sår", som växer, kan vara bevis för dom grundläggande problemen i våra samhällen. Och dessa grundläggande problem lämnas, som vi också ser, olösta. I och med att dom lämnas olösta så bäddar detta naturligtvis för att problemen tilltar. Därav så drar vi slutsatsen att när grundläggande problem lämnas olösta, av vad slag det än må vara, så fortsätter den destruktiva utvecklingen och den sprider sig dessutom till hela "samhällskroppen" som till slut sönderfaller helt.

Jag tog exemplet med det ökande intaget av antidepressiva läkemedel dels för att det är ett stort omdebatterat ämne och dels för att det är ett av de bästa exemplen på hur människan reagerar på den samhälleliga strukturens nedbrytning.

Eftersom samhällen inte klarar av att lösa grundproblemen så måste vi fråga oss varför det förhåller sig så? Kan det rent av vara på det viset att den samhälleliga struktur som vi lever i helt enkelt inte har möjligheten att finna en lösning? Om det nu är så, vilket jag menar, då blir det ju också omöjligt att få igenom en mängd djupgående och nödvändiga förändringar som måste till.

Vad är det då i den rådande samhälleliga strukturen som är orsaken till att "djupgående och nödvändiga" krav inte kan möjliggöras? Här ser vi åter igen att vi kommer tillbaks till samhällenas "drivande" krafter.

Vårt ekonomiska system är själva navet i den strukturella utformningen av våra samhällen, som helhet. Vilket betyder att det är i den kapitalistiska marknadsekonomin som vi ska söka svaren till de grundläggande problemen som nämndes ovan.

Som tidigare konstaterats så kan inte samhällenas behov tillgodoses under vårt rådande ekonomiska system. Detta menar jag är en "faktagrundande verklighet" som vi absolut måste förhålla oss till. Hur ska vi då förhålla oss till detta faktum?

Det rätta förhållningssättet måste ju vara att kommunicera ut den "faktagrundande verkligheten" till hela samhället av den enkla orsaken att dom enda som kan förändra vår destruktiva samhälleliga struktur är alla vi som lever i samhället. Det är bara vi själva som kan förändra samhället!

Som vi förstår så spelar media en mycket stor roll i det här sammanhanget. Samtidigt måste vi förstå att även mediabranschen verkar under samma förutsättningar som alla andra branscher i vår kapitalistiska marknadsekonomi. Alltså drivs branschen utifrån konkurrensens inneboende regler och därigenom så kan man säga att media, i stort, måste förhålla sig till kapitalismens förutsättningar och krav i första hand och inte till den "faktagrundande verkligheten" med dess ödesdigra förutbestämda framtidsförlopp. Med andra ord så betyder detta att media först och främst måste sälja sin "produkt"! Att kunna sälja är det primära och detta överskuggar allt vad "faktagrundad verklighet" har att säga!

Går det inte att sälja "faktagrundad verklighet" då kommer heller inte detta att kunna kommuniceras ut i samhället och därmed så försvåras bevisföringen mot kapitalismens framtida omöjlighet. 

Förstår vi vilket ekorrhjul som vi trampar runt i ?