När vi nu alla, globalt sett, lever i en kapitalistisk marknadsekonomi så är det, på sätt och vis, förståeligt - det är förståeligt men ändå helt fel - att politiken agerar så som den gör. Man agerar hängivet och följsamt efter hur den ekonomiska verkligheten ser ut och vad den kräver - den kräver ständig ekonomisk tillväxt. Att politiken skulle komma till insikt om att bryta följsamheten gentemot den ekonomiska utvecklingen - vill jag påstå - låter sig inte göras även om en sådan slutsats är den enda riktiga.

På kort sikt så skulle ju en bruten följsamhet skapa betydande återverkningar i våra samhällen. Kapitalet i det icke "följsamma" samhället skulle omgående försvinna ut och istället investeras i "vänligare" samhällen. Effekten av en sådan kapitalförflyttning skulle, som vi förstår, slå mycket hårt mot det icke "följsamma" samhället. Alltså skulle det vara helt förödande för politiska partier att driva en politik som kritiserade den rådande ekonomiska ordningen även om en sådan kritik, som sagt, vore det enda rätta. 

Varför då? Jo en väl genomarbetad analys av vårt rådande ekonomiska system kan inte komma fram till en annan slutsats än att kapitalismen är uppbyggd utifrån orättvisa, inhumana och ohållbara grunder.

Politiken befinner sig i den berömda "rävsaxen" där man på grund av sin undergivenhet gentemot de ekonomiska beslutsprocesserna inom marknaden i praktiken saknar reella möjligheter att styra våra samhällen mot hållbarhet och rättvisa, med allt vad det innebär. Och vi vet ju sedan tidigare vad denna politiska oförmåga beror på, eller hur?

Ett ekonomiskt system som saknar alla former av demokratiska marknadsregler och där kapitalet är privatägt lever sitt liv bokstavligt talat vid sidan om det offentliga samhället. Men det där har vi beskrivit ett otal gånger så det är ingen nyhet.

När politiken i praktiken hänvisas till att agera förvaltare åt ett odemokratiskt ekonomiskt system så kan det bara sluta på ett sätt. Och att det bara kan sluta på ett sätt, nämligen i kollaps, det klarar heller inte politiken att ta till sig. Att ta till sig en sådan ödesmättad ståndpunkt är ju det samma som att ta avstånd från vårt rådande ekonomiska system, vilket vi ju som sagt ser att maktpolitiken inte förmår.

Nej politiken spelar med på kapitalets villkor. Dom har, som vi säger, inget annat val. Och i takt med att samhällets behov alltmer fjärmar sig från kapitalets behov - eftersom kapitalet inte längre klarar av att tillgodose samhällets alla berättigade krav - så leder denna allt vidgade spänning till växande social oro. Vilket vi följaktligen nu ser utspelas, dels hos oss men framför allt i en mängd samhällen där den sociala oron har tagit sådana dimensioner att det i praktiken råder total kollaps. Men som vi vet så drar inte våra folkvalda politiker denna slutsats - att kapitalismen skapar social oro på grund av att dess system inte klarar av att tillfredsställa samhälleliga behov - utan dom drar en helt annan slutsats som går ut på att vi skall behålla vårt ekonomiska system och utifrån denna utgångspunkt så ska fördelningspolitiken kunna lösa de samhälleliga problemen.

Dagens politik handlar också just om hur fördelningen av de offentliga medlen ska gå till. Det är just denna fråga som egentligen all vår rådande maktpolitik grundar sig på: hur ska den offentliga fördelningen ordnas utifrån det ständiga kravet på att tillmötesgå kapitalets primära intressen. En ekvation som alltså är omöjlig att lösa.

När den så kallade gröna politiken eller det vi benämner omställningsrörelsen ställer helt berättigade krav på att vi måste skifta om från fossil energianvändning till förnyelsebar så är detta krav naturligtvis det enda riktiga men det stora misstaget som denna omställningspolitik gör sig skyldig till det är att man utgår ifrån att denna förändring ska kunna genomföras inom rådande ekonomiska system. Eftersom detta är en praktisk omöjlighet så blir man därmed medskyldig till att sprida falska illusioner på samma sätt som den etablerade maktpolitiken. Man hamnar, som vi säger, i samma båt som etablissemanget vilket tydligt utmärker sig då känsliga klimat- och miljöbeslut skall tas, som i stort sett alltid i slutändan sammanfaller med de rådande marknadskrafternas beslutsprocesser.

Hur sådana förhållanden löses vet vi och ser vi mycket väl. Dessa styrkeförhållanden går alltid enligt marknadens villkor. Den gröna politiken tvingas därmed att gå den rådande ekonomiska ordningen tillmötes.

En starkt bidragande orsak till denna tillmötesgående politik beror självfallet på att rörelsen inte har gjort en grundläggande analys av det ekonomiska systemet med dess återverkningar på hela vårt ekologiska system.

Funderar kring fossila- respektive förnyelsebara energikällor.

Oljepriset har ju stabiliserats på en relativt låg nivå, sedan en längre tid. Kommer priset att falla till ännu lägre nivåer eller kan det vända uppåt?

För ett antal år sedan spåddes det en långsiktig uppgång av oljepriset - oljan skulle ju börja tryta samtidigt som bränslebehoven förväntades öka - därför så skapades intresse för att kunna ersätta oljan i drivmedelsproduktionen, med etanol. Dom allt högre oljepriserna öppnade upp för etanolproduktion, som man antog delvis kunde ersätta oljan som fordonsbränsle.

Men oljepriserna fortsatte inte att stiga, som man antog, utan priserna föll istället. Vilket resulterade i att etanolproduktionen inte lönade sig. "Etanolbilar" som alltså tidigare upplevde en allt ökande försäljning föll nu tillbaka i försäljningsstatistiken i takt med att oljepriserna sjönk. Marknadsintresset för etanoldrivna fordon upphörde mycket snabbt. Man kan säga att det relativt låga oljepriset helt enkelt satte stopp för alternativa bränslen.

Här kan man då fråga sig varför förväntningarna på ett ständigt högre oljepris inte besannades? Vad var orsakerna till att priserna föll?

Det korta svaret är ju att tillgången på olja överstiger efterfrågan. Det produceras mer olja än vad det fanns avsättning för. Kapitalismens "lagar" gäller här som i alla andra produktionsområden. Faller efterfrågan så faller priserna - alltså pressas profiten!

Liknande scenario har vi sett inom elenergiområdet. Elpriset spåddes gå upp ungefär på liknande sätt som oljepriset förutspåddes en uppgång. Men inte heller här besannades spådomarna, elpriset har fallit tillbaks främst som en följd av att, även här, tillgången i elproduktionen överstiger efterfrågan. Detta har lett till att den förnyelsebara elkällan vindkraften har fått marknaden att vända den ryggen. Marknadens intresse för att investera i vindkraften har svalnat betänkligt. Att investera i vindkraft bedöms som olönsamt vid dessa låga elpriser som nu råder.

Tillbaka till oljan som drivmedel. När det nu tas fram alternativa drivmedel, exempelvis eldrivna fordon, så blir man fundersam över om marknaden även den här gången förkastar dom alternativa drivmedlen med sina nyproducerade fordon. Ett fortsatt lågt oljepris skulle ju - enligt kapitalismens "lagar" även här - minska marknadens intresse för de alternativa drivmedlen. De fossila utsläppen skulle inte få en möjlighet att minskas vid detta scenario - alltså vid fortsatt låga oljepriser.

Låga oljepriser blir också följden av en allt ökande tillgång på alternativa drivmedel eftersom efterfrågan på drivmedel, totalt sett, understiger den totala tillgången. Att investera i dyrare fordon som drivs runt med förnyelsebar energi kommer kanske därför att råka ut för en liknande process som vindkraftverken i elproduktionen.

Förbränningen av den fossila energin måste dessutom minska i snabb takt, av orsaker som är välbekanta. Om vi då i detta kända läge ställer oss frågan hur vår kapitalistiska marknad reagerar inför denna nödvändiga förändring så skulle ju oljepriserna falla ännu lägre när "motståndet" mot oljeproduktionen sprider sig i våra samhällen. Marknadens "lagar" talar ju om för oss, åter igen, att minskad efterfrågan leder till fallande priser. Vad betyder detta scenario - att oljeproduktionen sätts under press på grund av dess negativa påverkan på klimatet och att det också pressas av ett flertal alternativa förnyelsebara energikällor? Hur reagerar oljemarknaden på denna konkurrens som, som sagt, tillför den totala drivmedelsmarknaden ännu mer energi?

Globalt sett så leder den här överproduktionen av energi, till allt lägre priser. Och den etablerade oljemarknaden kommer absolut att gynnas av en sådan utveckling medans den oetablerade förnyelsebara energimarknaden kommer att missgynnas. På vad sätt då?

Jo som vi har lärt oss så handlar allting primärt om kostnader och intäkter i den rådande ekonomi som vi har att förhålla oss till. En oetablerad marknad kräver dyra investeringar innan den på allvar förmår konkurrera med en etablerad marknad som dessutom verkar inom fallande priser. Här avgör den globala marknaden vad som kommer att ske. I denna marknadskonkurrens så tas ingen hänsyn till klimatproblematiken och om några stater skulle exempelvis pålägga väsentligt högre skatter på de fossila bränslena och de fossildrivna fordonen så flyttas kapitalinvesteringarna, som helhet, bort från dessa "högkostnasstater" till "marknadsvänligare" stater. Klimatproblematiken flyttas bara från en plats till en annan och samma problematik kommer att finnas kvar eftersom problematiken slår globalt.

Eftersom vi funderar kring problematiken om fossilt respektive förnyelsebart så måste vi ju nämna kolet. Kolkraftverken har ju, kan man säga, fram till nu varit en mycket viktig energikälla i framställningen av el och då naturligtvis även stått för en väsentlig del av klimatpåverkan. Kolets andel av miljöförstöringen kommer fortsättningsvis att vara stor, vilket är ödesdigert, men det har nu visat sig att förnyelsebar energi kan konkurrera mot kolenergin.

Kapitalets investeringar i förnyelsebar energi växer hela tiden, naturligtvis beroende på att dessa investeringar beräknas ge högre förräntning än vad liknande investeringar i kolenergin skulle ge. Detta är självfallet mycket uppmuntrande i den kapitalistiska värld som vi alla har att förhålla oss till. Men kommer den här omställningen från fossil energi till förnyelsebar när det gäller producerandet av el att räcka för att rädda klimatet?

Nej den gör ju inte det. Vi konstaterar alltså att kolenergin har spelat ut sin roll när det gäller framtida elförsörjning baserad på hållbarhet för klimatet. Men som vi har sagt tidigare: detta är någonting som dagens rådande marknadssystem inte tar någon hänsyn till. Vilket är ett faktum som vi inte får glömma. Således kommer det att fortsätta spys ut så mycket koldioxid så att klimatet inte ges någon möjlighet att stabiliseras på en "godtagbar" nivå.

Vad måste alltså göras för att vända den här dystra utvecklingen? Det finns bara ett sätt och det är ett förändrat ekonomiskt system, som poängterats här otaliga gånger och beskrivits utförligt i tidigare inlägg. Observera åter igen att vår kapitalistiska marknadsekonomi inte kan förändras utifrån etiska; moraliska eller logiska insikter om att rådande ekonomiska fortsättning obönhörligen leder till en klimatkatastrof.

Vårt rådande system är dessutom byggt på ständig ekonomisk tillväxt med ett privat kapitalägande och denna strukturella ordning kan omöjligen förändras på grund av sina egna "livsbetingelser", för att kunna existera. Hur skall i så fall detta gå till?

Turbulensen inom politiken, i synnerhet maktpolitiken, visar inga tecken på att avta. Snarare så tilltar polariseringen både mellan politiska partier och även inom partiernas väggar. Så ser verkligheten ut och denna politiska turbulens speglar det strukturella "felbygge" som nu, mer och mer, ger sig tillkänna.

Just denna utveckling har kunnat förutses - baserat på vårt globalt strukturella "felbygge" - så egentligen är det ingen överraskning för oss.

I det här läget - den alltmer turbulenta politiken - så finns inget annat val än att fortsätta söka förstå alla dom orsakssamband som ligger till grund för den ökande och som sagt förväntade turbulensen.

Som vi vet så klarar inte politiken av att leverera de samhälleliga välfärdsbehov som vi alla globalt ställer,  med allt vad det innebär. När vi nu har detta att förhålla oss till, här och globalt, så växer naturligtvis missnöjet i våra samhällen och detta missnöje letar sig självklart också in i våra politiska partier. Därav en tilltagande oro och turbulens i hur partierna skall föra sin politik.

Eftersom det strukturella "felbygget" leder till sönderfall - som ju är påtalat ett otal gånger - och alla etablerade partier tydligen saknar förmågan och viljan att söka förstå det komplexa sambandet mellan kapitalismens primära behov och detta behovs inverkan på det samhälleliga livet - vilket alltså i förlängningen leder till kollaps - så uppstår ur denna oförmåga att förstå sambandet en politisk omöjlighet att föra en "riktig" politik.

Men en sådan kritik vill man överhuvud taget inte kännas vid utan alla fortsätter, i vanlig stil, att angripa varann dels inom de egna partierna och dels "blåsa" till strid utåt mot opponerande partier. I denna tilltagande turbulens så handlar striderna inte om ideologiska skiljelinjer - eftersom det inte finns några tydliga skiljelinjer - utan istället så inriktas striden på personangrepp och till viss del lite olika syn på hur den offentliga skattefördelningen skall se ut.

I ett så snävt debattklimat - där de grundläggande strukturella formerna lämnas utanför - frodas självklart missnöjesdebatter om vem som är orsaken till vad och hur detta leder till allt sämre opinionssiffror.

"Hur ska vi kunna få fler i arbete?" är den stående frågan för, i stort sett, alla etablerade partier. När denna stående fråga aldrig finner sin lösning i vårt rådande ekonomiska system så leder denna omöjlighet till frustration i samhället som helhet och denna samhälleliga frustration smittar av sig på våra etablerade partier i form av missnöje. Ett missnöje som därför hela tiden ökar.

När "stående" frågor och medföljande krav aldrig kan få sin lösning i vårt rådande ekonomiska system så bäddar detta för en ständigt ökande turbulens inom maktpolitiken och när nu kapitalismen agerar alltmer desperat i sin jakt på profit och denna profit får allt svårare att infinna sig då inser vi att turbulensen inom politiken kommer att öka än mer.

Turbulensen inom politiken är som sagt en spegling av våra samhällens turbulens och det dystra framtidsscenariot gör att ingen politisk "stabilitet" är i sikte!