Producera för att konsumera. Är detta livets mening? Ja i det system som vi alla lever i och som vi därför har att förhålla oss till så kan man säga att detta är livets mening. Vad gör detta förhållande med oss? Kan det vara så att det här förhållningssättet berövar oss den "sanna" meningen med livet? I så fall kan man undra vad som kan anses vara den "sanna" meningen?

Eftersom vi är "flockdjur" av naturen så kan vi nog påstå att meningen finns i umgänget. "Flockdjur" umgås tillsammans, vilket gör oss gott, och jag vill nog påstå att just umgänget är själva det centrala i meningen med livet. Hamnar vi utanför gemenskapen så far vi illa helt enkelt, både fysiskt och psykiskt. Man kan säga att vi är inte skapta för ett liv i ensamhet och därmed isolering.

Ett system som kräver en allt ökande konsumtion tvingar oss i princip att överge umgängesförhållandet som den högsta prioriteringen i livet. Konsumtionssamhället slår sönder våra förhållanden och slår sönder oss själva genom den allt mer stressade tillvaro som blir följden av den "konsumerande" meningen med livet där även - som ligger till grund för konsumtionen - "jakten" på kapitalkakan är den primära drivkraften.

När vi talar om kapitalismens kollaps så får vi denna kollaps därmed också bevisad genom nedbrytningen av oss själva på grund av det "jagande" liv som vi är satta i att leva. Det är det rådande livet som sådant med allt vad det innebär som gör oss sjuka. Systemkollapsen visar sig kanske tydligast också på det här viset. Kapitalismens villkor fortplantar sig i våra samhällen på alla plan och allting speglar sig i individens sociala liv. När samhället bryts ner så bryts också individen ner - vi alla är ju samhället. 

Ett samhälle fullt av pillerätande individer visar oss ett samhälle som lider av sjukdom. Allt detta hänger självklart ihop. Det privata kapitalägandet ger upphov till konkurrens som medför kravet på ökad konsumtion och därmed en allt ökande ekonomisk tillväxt. Dessa effekter som dessutom hyllas av samhällseliten skapar i slutändan sociala problem såväl för våra samhällen som helhet, som för den enskilde individen.

Dom sociala problemen tilltar allt eftersom kapitalismens primära intressen får svårare att förverkligas. I takt med kapitalismens sönderfall så ökar därför trycket på de enskilda individerna i samhället. Jag menar att det är så vi ska förstå den ökande sociala oron och den enskildes psykosociala ohälsa. Den "sanna" meningen med livet blir alltmer avlägsen.

Ett sjukt samhälle skapar sjuka individer. Det sjuka samhället kan alltså omöjligen skapa friska individer. Svårare än så behöver det inte vara i förståelsen av våra rådande samhällen och vad dessa i praktiken står för.

Det är ju inte precis någon vacker syn som målas upp för oss när vi betraktar världens samhällen som en global enhet. Att denna globala enhet lider av allvarlig "sjukdom" råder väl inga tvivel om?

Den viktiga uppgiften blir att identifiera orsakssambanden till denna allvarliga "sjukdom", så att vi hittar tillbaka till den "sanna" meningen med livet. Och svaret på denna viktiga uppgift ligger, som ni nog anar, i förståelsen av kapitalismens primära drivkrafter.

Alla så kräver vi rättvisa, jämlikhet och jämställdhet! Partier, organisationer ja överhuvud taget alla politiska "plattformar" kräver dessa "självklarheter". Men likafullt så existerar inte dessa "självklarheter" i vårt samhälle eller i andra samhällen.

Betraktar vi dessa "självklarheter" med "objektiva" ögon så bör vi väl bli förvånade över att allas krav på att våra samhällen ska innehålla dessa grundläggande "självklarheter" - men inte alls motsvarar den vardagliga verkligheten - leder till stora funderingar över varför verkligheten inte motsvarar allas våra krav?

Kan det vara så att vi definierar rättvisa, jämlikhet och jämställdhet olika? Det som betraktas som rättvisa för dig kan betraktas som orättvisa för mig.

Är det exempelvis rättvist att en läkare tjänar mer än en undersköterska? Är det rättvist att en chef tjänar mer än en vanlig anställd? Är det rättvist att en småföretagare i praktiken måste arbeta 10 timmar medan en anställd arbetar 8 timmar? Är det rättvist att vi i västvärlden i allmänhet lever mer välbärgade liv än övriga världen?

Hur svarar vi på dessa frågor? Jo vi får mycket skilda svar. Alltså blir rättvisebegreppet en subjektiv åsikt och samma sak gäller för synen på jämlikhet och jämställdhet. Begreppen blir inte allmängiltiga när vi tar fram konkreta exempel på vad kraven i praktiken innebär. Därmed så blir slusatsen att allas våra krav splittras upp i skilda åsikter när vi definierar "självklarheterna" i praktiken. Och således gäller även denna splittring - i synen på "självklarhetsdefinitioner" - för alla politiska "plattformar".

Kan vi av detta dra slutsatsen att vad vi tycker och tänker om våra "självklarheter" i praktiken saknar betydelse - allt kan ju tolkas hur som helst? Vilket då skulle betyda att det du och jag anser som rättvist det betraktas på ett helt annat sätt i det praktiska livet, eftersom det i praktiken just inte fungerar rättvist. Javisst så ser det naturligtvis ut.

Med den här synen så anses det som rättvist, i praktiken, att vissa människor kan vältra sig i rikedomar medans andra inte har mat för dagen. Eller hur, det är ju så våra samhällen ser ut? Det "självklart" orättvisa betraktas, i praktiken, som rättvist. Vad blir det för konsekvenser av en sådan verklighet, som vi alla nu lever under?

Konsekvenserna kan ju bara bli på ett sätt och dom leder naturligtvis till att våra samhällen splittras upp med ökande social oro som följd. Eller kan man dra någon annan slutsats?

Dom "självklara" kraven på rättvisa, jämlikhet och jämställdhet har alltså förvandlats till den "självklara" verkligheten på orättvisa, ojämlikhet och ojämställdhet.

Kan vi lära oss någonting utifrån denna diametralt motsatta omsvängning mellan "självklara" krav och "självklar" verklighet?

Jag menar att denna, kan man tycka, ologiska omsvängning bara kan förklaras med att samhällenas strukturella uppbyggnad är så konstruerad att dom "självklara" kraven omöjligen kan förverkligas under den rådande strukturella verklighet som vi alla lever under. Eller har ni någon annan förklaring på problemet?

Skulle denna, vilket jag menar, förklaring gälla då innebär det att problemet - i alla fall i teorin - är löst.

När "självklara" krav visar sig omöjliga att kunna lösas så innebär detta att orsaken finns att söka i den samhälleliga uppbyggnaden. I denna omöjlighet  så kan vi utifrån detta konstaterande formulera att förutsättningen för vår strukturella uppbyggnad ligger i just orättvisans nödvändighet. Det är alltså nödvändigt med en orättvis samhällelig uppbyggnad för att vårt rådande ekonomiska system ska kunna drivas vidare. Vilket då blir "teoriproblemets" lösning!

Skulle vårt samhällssystem vara rättvist uppbyggt då fanns det heller inga "självklara" krav att ställa. Om ni förstår vad jag menar?

Är det alltså ingen mening med att ställa "självklara" krav i ett samhällssystem som inte förmår genomföra dessa krav? Så kan man naturligtvis tycka, men dom "självklara" kraven måste ju ställas i alla lägen oberoende av var vi befinner oss i vårt rådande globala ekonomiska system.

Men samtidigt som kraven ställs så måste vi visa på lösningen ur den här problematiken och den är då, åter igen, att vårt kapitalistiska system omöjliggör en lösning, vilket innebär att lösningen bara kan möjliggöras under ett demokratiskt ekonomiskt system.

Fokus på hela den här problematiken måste därför läggas på att ersätta kapitalismen. Inser man inte denna grundläggande nödvändighet utan istället begränsar den "självklara" kravlistan i åsikten att all förändring är möjlig under rådande ekonomiska verklighet då har man misstagit sig grundligt.