Frågan som ställdes: Hur avskaffas kapitalismen?

Skall försöka ge min syn på saken: Kapitalismen kommer att "avskaffa" sig själv. Och vad menas med detta då? Jo den kapitalistiska marknadsekonomin kommer inte att kunna förränta investerat kapital som ju är själva drivkraften i vårt rådande ekonomiska system. Och hur vet vi då att det blir på det här sättet, det vill säga att förräntningen uteblir?

Utöver en del tidigare inlägg i den här frågan så ska jag försöka ta mig an frågeställningen från ytterligare en infallsvinkel.

Vi vet att konkurrens bland annat leder till utslagning av företag. Dessa utslagna företag klarar alltså inte av att skapa en nödvändig förräntning på sitt investerade kapital.

Den alltmer hårdnande konkurrensen i vår globaliserade ekonomi "mejslar" hela tiden fram vinnare och förlorare och detta, för kapitalismen, normala förlopp tvingar företagen att hela tiden effektivisera produktionen och att minska utgiftssidan så långt det bara går. Förloppet med effektiviseringar och kostnadsbesparingar kan inte ta slut - det ingår så att säga i konkurrensens spelregler - och till sist har den här processen drivits så långt att dom få "överlevare" som finns kvar på marknaden i princip inte kan åstadkomma någon förräntning beroende på att konkurrensens villkor helt enkelt inte medger detta. Eller enkelt uttryckt: det lönar sig inte att investera.

Och som vi vet så är det denna verklighet som gäller idag för mängder av företag. Alltså blir denna verklighet allt vanligare i framtiden och till sist når företagen, generellt sett, fram till denna punkt där det inte finns en ambition att investera. Kapitalismen stagnerar och utifrån detta scenario kan man säga att "avskaffandet" tar vid.

Måste en kollaps av vårt rådande ekonomiska system innebära en samhällelig katastrof?

Kortsiktigt så kommer det sannolikt att innebära en katastrof för våra samhällen - mängder av människor hamnar ju utanför möjligheten att kunna försörja sig själva - men ser vi långsiktigt på problemet så måste ju våra samhällen kunna hämta sig. Finns det något annat val?

Naturligtvis beroende av hur vi lyckas organisera våra "nya" samhällen. Men bara vetskapen om att vårt kapitalistiska system inte har förmågan att kunna förvalta den så kallade välfärden - så som vi känner den idag - borde ju resultera i att stora delar av samhället, på något vis, kan förbereda sig för de omfattande förändringar i strukturen som måste till.

Eftersom sönderfallet är oundvikligt så är det nödvändigt att vi så fort som möjligt blir insatta i den här problematiken - angående sönderfallet och den nödvändiga strukturella förändringen.

Att "avskaffa" kapitalismen kommer således inte att tas av den politiska eliten. Deras uppgift är ju, som vi har noterat tidigare, att förvalta det rådande systemet och därför göra allt som står till buds för att underlätta systemets fortsatta kontroll över den ekonomiska marknaden.

En sådan politik vet vi leder till allt större spänningar i våra samhällen och som vi sagt, detta scenario lever vi alla i redan idag.

Vi måste också inse att ett kollapsande globalt ekonomiskt system, som dessutom bygger på grundläggande orättvisa och ej demokratiska beslutsprocesser, i sig är en helt nödvändig "utveckling" utifrån den verklighet som vi alla lever i idag för att våra samhällen ska ha en möjlighet att "starta" om i ett verkligt demokratiskt bygge.

Det odemokratiska måste först kollapsa innan det kan ersättas av det demokratiska! Så ser tyvärr "konstruktionen" av kapitalismen ut.

Upphandling och likaså offentligt finansierad verksamhet, som läggs ut på entreprenad, är ett sätt för det offentliga att strama åt budgeten. Upphandling av tjänster i den offentliga verksamheten är tänkt som en ekonomiskt fördelaktig åtgärd för det offentliga. Istället för att det offentliga själv försöker lösa dom krav som ställs på verksamheten så läggs verksamheten ut på anbud där privata aktörer ska konkurrera med varann. Dessa offentliga åtgärder speglar det rådande ekonomiska systemets drivkrafter, nämligen att ständigt ta ökande "marknadsandelar" som ger förräntning. Välfärden blir en upphandlingsfråga där privata aktörer ska konkurrera.

Vad får denna offentliga upphandling för konsekvenser? Tanken att sätta välfärden i centrum i den offentliga verksamheten kommer i praktiken att genomgå en förändring där den ekonomiska budgeten istället blir den centrala frågan för det offentliga. En sådan ekonomisk "utveckling" tvingar i princip fram neddragningar på allt, men i huvudsak personalkostnader, vilket innebär att välfärden blir satt på undantag.

Men hur kan det bli på det här viset?

Så klart blir det så här när de offentliga intäkterna inte balanserar utgifterna. När offentliga medel inte räcker till så måste det sparas på utgifter, alltså drabbas verksamheter negativt. Någonting grundläggande är tydligen fel i förhållandet mellan intäkter och utgifter.

Om vi ska förstå hela det komplexa sambandet i ekonomin, som ett samhälle ställs inför, så måste vi förstå var pengarna tar vägen från det att dom "skapas" till det att dom fördelas. Pengarnas väg från mervärdeskapandet till hur dom förvaltas.

Förvaltningen av "pengavärdet" sker av kapitalets ägare som sedan i princip kan välja vad dom vill göra med detta värde. Dom är ju ägare av detta värde alltså är det upp till dessa ägare att fördela värdet.

När nu skatter bokförs som en utgift och utgifter - har vi lärt oss - ska minimeras så agerar också kapitalets ägare efter denna "lag". Följaktligen så blir uppgiften för ägarna att söka undvika skatteutgifter så långt det är möjligt.

Med detta synsätt så minimeras intäktssidan för offentlig verksamhet - ingen vill ju betala skatt - varken privatpersoner eller företag. I och med ett sådant system så ser vi att det så kallade välfärdsbygget blir mycket sårbart. Hur ska det kunna bli ett välfärdsbygge om ingen vill betala skatt?

Detta dilemma avspeglar tydligt kapitalismens avsaknad av rättvisa - när ingen vill bidra med kapital till välfärden då kan följaktligen inte en önskvärd välfärd genomföras. Alltså föreligger ett systemfel när samhället och det offentliga inte förmår bygga den välfärd som alla förväntar sig.

Vari ligger då systemfelet? Detta måste ju bli den naturliga frågan på problematiken. Kan systemfelet sökas i det rådande ekonomiska systemet? Ni vet svaret!