Att äga skog! Ett känsligt ämne att diskutera och ha åsikter om.

Men varför ska det vara okej att privat kunna äga skog? Ska människor kunna köpa sig delar av planeten? För det är ju detta som frågan handlar om. Skogen, med sin förädlingsprocess, har ju kapitalvärden och betraktas därför som vilket kapitalägande som helst, i samhället. Skogen kan alltså köpas och säljas som i princip allting annat i vår rådande ekonomiska marknad. Här gäller samma prioriteringar som alla andra kapitalinvesteringar som görs, nämligen att investera så billigt som möjligt för att sedan kunna sälja "produkten" så dyrt som möjligt.

Här som i allt annat företagande så får vi inte blanda ihop drivandet - företagandet - av skogen med ägandet av skogen. Att arbeta som företagare med skogen, med allt vad det innebär, är naturligtvis både en nödvändighet och en självklarhet men detta får inte blandas ihop med ägarfrågan av skogen. Alla kapitalvärden, inklusive skogen, måste därför i den humana logikens namn ägas av samhället vilket, som vi vet, inte är fallet. Det ska med andra ord vara samhället som måste ha det övergripande ansvaret över hur alla kapitalvärden förvaltas. Att lägga ansvaret över skogen på privat ägande är inte hållbart, av många skäl, vilket vi får bevisat inte minst när vi synar den globala skogsmarknaden.

Varför är då detta ämne så känsligt att diskutera? Kan det vara på det viset att privatägandet av skog är en sådan, så att säga, urgammal "tradition" som har blivit så normaliserad i samhället att den är en "icke-fråga". Att ifrågasätta ett privat skogsägande betraktas säkert av många som en idiotisk fråga. Ett ifrågasättande som ses rentav som ett intrång i vars och ens kanske mest privata angelägenheter.

"Skogen har jag ärvt och den har gått i arv sedan ett flertal generationer och nu har det fallit på min lott att föra det här arvet vidare!"

Ungefär så här kan innehavet av skogen ses och det är naturligtvis förståeligt att även nuvarande ägargeneration betraktar skogsägandet som lika självklart som att man äger jackan man bär på sig. På så vis är ägandet av skog en betydligt personligare "ägodel" än att vara aktieägare i ett stort börsbolag. Men likafullt så handlar kapitalägandet om samma prioriteringar vare sig det är skog eller aktier på börsen. Visserligen så kanske du som skogsägare lägger ner bra mycket mera energi i skötseln av skogen än vad du  anstränger dig i aktieaffärer. Men det handlar innerst inne om samma principer, att äga skog eller aktier handlar om att investera i ett kapitalägande som förhoppningsvis ger förräntning. Och utifrån denna rådande förutsättning så dras man in i den oundvikliga kapitalkonkurrensen, där det handlar om att växa, stå still eller slås ut och därmed förlora marknadsandelar.

Skogen är en naturresurs som dessutom förnyar sig, till skillnad mot fossila resurser som alltså är ändliga. Alla dessa resurser, de ändliga och de förnybara, är utsatta för marknadens spekulativa krafter i och med att dom i stort sett alla är privatägda.

Är det rimligt att naturresurser hamnar i privata ägares händer?

Vi måste komma ihåg att dessa naturresurser har varit och fortfarande är själva navet i vårt rådande ekonomiska systems fortlevnad. Våra ständigt stigande BNP-ökningar och tillväxttakter har sitt ursprung i utvinningen av naturens resursreserver. Att denna utvinning nu verkar ha nått vägs ände - de fossila resurserna har i princip peakat - sätter därmed vårt rådande ekonomiska systems fortlevnad i fokus. 

I och för sig så är inte "vårt rådande ekonomiska systems fortlevnad", med sönderfall, någonting som vi bör sörja, det handlar i stället om vad detta system gör med våra samhällen. Våra samhällen är, som vi vet, helt inrättade efter den kapitalistiska marknadsekonomin och vi vet också att denna ohållbara "allians" leder till samhälleliga sönderfall. Det är denna effekt som är tragiken med vårt rådande ekonomiska system.

Det är utifrån dessa kapitalismens konsekvenser som vi har att förhålla oss till det privata kapitalägandet och här utgör skogsägandet inget undantag.

Att äga fastighet då? Naturligtvis ett ännu känsligare ämne att diskutera och ha åsikter om. Att ifrågasätta det privata ägandet när det gäller fastigheter kan vi nog påstå är tabubelagt. Men det privata fastighetsägandet måste upp till diskussion, på samma sätt som det privata skogsägandet.

I takt med kapitalismens allt svårare möjligheter att finna en "acceptabel" förräntning på varuproduktion så söker sig investeringarna till så kallade "säkra" investeringar. Och det är här som våra fastigheter kommer in i bilden.

Fastigheter är investeringsobjekt som drar till sig kapital på grund av en "säker" värdeökning. Att handla med människors bostäder har egentligen alltid varit en "säker" investering och då särskilt på de orter där det råder större efterfrågan än tillgång. Människors bostäder följer, som vi vet, systemets inneboende prioriteringar på samma sätt som all annan kapitalinvestering. När nu människor efterfrågar bostäder mer än vad tillgången medger så är det självklart en marknad där investerare tjänar mycket pengar på ett sådant marknadsförhållande. Sett utifrån denna verklighet så finns heller inget intresse av att bygga "ikapp" efterfrågan. En sådan åtgärd skulle ju sänka förräntningen och därmed orsaka olönsamma investeringar.

"Men ska man ändå inte kunna få äga sin egen bostad?"

Hur ska vi svara på denna självklara fråga som kommer upp när vi diskuterar fastighetsägande? Jag menar: att mitt hem är där jag bor. Okej att vi säger: jag äger min bostad. Men min bostad äger jag i egenskap av att det är mitt hem, inte i egenskapen av att min bostad är en vara som det går att spekulera i, vilket ju tyvärr är fallet i dagens rådande ekonomi. Därmed så tillhör även bostadens "spekulationsvärde" den ekonomiska marknad som vi alla lever i.

Kort och gott handlar det därför om att privatpersoner ska- eller inte ska kunna spekulera i bostäder.

"Mitt hem" borde istället ägas utan att det finns pengar med i avtalet.

"Hemmet" betingar självfallet ett ekonomiskt värde i och med att det har producerats, och därmed så benämns det för ett kapitalvärde. Och som vi förstår så kan därför inte kapitalvärden, i vår rådande ekonomiska verklighet, tillhandahållas "gratis" åt människor där privata investerare riskerar sitt kapital. Så fungerar inte kapitalismen.

Men, åter igen, det är ju detta ekonomiska förhållande som är ohållbart!

För att äga "mitt hem" idag så måste du se till att skaffa fram dom pengar som behövs, någon annan lösning finns inte i praktiken. Och hur detta går till känner vi alla till. Det är bara det att processen "skaffa fram pengar" inte heller är hållbar i längden.

Slutsatsen blir att kapitalvärdena, fastigheten och skogen, måste ägas av samhället och för att detta skall göras möjligt så krävs ett diametralt annat ekonomiskt system. En demokratisk ekonomi.

Slutsatser om vad som bör göras i givna sammanhang skiljer sig åt, i många fall, helt och hållet. När det gäller samhälleliga frågor, med allt vad det innebär, så går åsikterna ofta isär på ett "djupare" plan. Det dras helt motsatta ideologiska insikter om vad som bör göras åt samhälleliga problem, som växer. Hur ska vi, som samhälle, agera för att bäst bemöta de växande samhälleliga problemen? Måste inte det första steget vara att söka identifiera uppkomsten av problemet?

Om vi tar ett av de kanske största samhälleliga problemen som exempel, nämligen arbetslösheten - och vi betraktar detta problem ur en global synvinkel - vad kan vi se för faktiska kännetecken på detta problem? Jo vi ser att arbetslösheten, i ett längre perspektiv, hela tiden växer i omfattning. Detta är en realitet som alla samhällen har att förhålla sig till. Utifrån detta faktiska framtidsscenario kunna komma fram till "logiska" svar på vår fråga, skapar som vi vet, djupgående åsiktsskillnader.

Hur ska dessa åsiktsskillnader kunna "mötas" så att problemet - arbetslösheten - kan få "logiska" svar på hur lösningen bör se ut?

Som vi vet så "möts" åsikterna under det vi benämner, "demokratiska" beslut.

Det jag nu benämner "demokratiska" beslut åsyftas naturligtvis samhällen med så kallad politisk demokrati. Och det är ju långt ifrån alla samhällen som har denna, så kallade, politiska demokrati. Samtidigt ska vi vara medvetna om att den politiska demokratin - i de samhällen där den finns - bara speglar en del av hela den samhälleliga "kakan", eller rättare sagt demokratin.

Vad menas med det? Jag menar att hela samhället, alltså även den del som vi benämner den ekonomiska marknaden, måste räknas in som en del av den samhälleliga "kakan". Men observera att denna del, den ekonomiska marknaden, inte ingår i det rådande demokratibegreppet. Den helt dominerande delen av "samhällskakan" står med andra ord helt utanför en demokratisk beslutsprocess.

När det nu förhåller sig på detta vis, då menar jag, är det fel att hävda att våra samhällen är demokratiska. Vår ekonomiska marknad styrs av helt andra förhållanden, den styrs av ekonomiska maktförhållanden i marknaden.

Hur påverkar detta faktum just "slutsatser om vad som bör göras i givna sammanhang"? Jo det måste ju påverkas på det viset att den "dominerande delen av samhället",den rådande ekonomiska marknaden, hamnar utanför de beslutsprocesser som gäller för övriga samhället. Kan denna "ordning" innefattas i problematiken kring "att söka identifiera uppkomsten av problemet"?

Jag ställer frågan igen, så som den formulerades ovan: "Hur ska vi, som samhälle, agera för att bäst bemöta de växande samhälleliga problemen?"

Går det att "identifiera uppkomsten av problemet" när våra samhällen är uppdelade på en demokratisk del och en icke-demokratisk del?

Ur denna samhälleligt "demokratiska klyfta" så har det dessutom "byggts in" ideologier som, man kan säga, förstärker den redan djupa "klyftan".

Hur ser då dessa ideologiers skillnader i huvudsak ut?

Den huvudsakliga skiljelinjen går just mellan synen på det "demokratiska samhället". Det politiska etablissemanget menar att den strukturella samhällsuppbyggnad som råder - med en politisk demokrati samt en ekonomisk marknad som ju benämns "fri" för var och en att etablera sig i - är den optimala ordningen för våra samhällen. Och när etablissemanget menar att denna ordning både är och ska, även i framtiden vara rådande, så blir det i praktiken omöjligt att kunna komma fram till liknande slutsatser angående "identifiera uppkomsten av problemet" med oss som inkluderar den rådande samhälleliga strukturen som en del av problemet.

Är man således för att den kapitalistiska marknadsekonomin skall råda även i framtiden då blir det ju förståeligt att ett sådant ställningstagande är oförenligt med att anse att "de växande samhälleliga problemen" finns att söka i vår rådande ekonomiska marknad.

I denna fråga så uppstår en djup ideologisk "klyfta" om hur våra samhällen skall utvecklas vidare och, som sagt, därför blir det i princip omöjligt att kunna ena hela samhällen om hur man ska ta sig an den viktiga frågan att "identifiera uppkomsten av problemet".

Hur tar vi oss då vidare ur det här dödläget?

Först och främst så kommer naturligtvis verkligheten att tala om för oss vad som gäller.

Då vi kommer fram till att "samhälleliga problem växer" och att det är så som vi alla har att förhålla oss till, ja då fördjupas de frågor som vi ställer här. Vad vi också vet det är att diskussionerna om att "identifiera uppkomsten av problemet" kommer att tillta i omfattning allt eftersom de samhälleliga kriserna växer.

Att i detta alltmer krisartade läge vara oförstående - likt etablissemanget - till att "uppkomsten av problemet" finns att söka i själva den strukturella uppbyggnaden av våra samhällen kommer att leda till ett svårare sönderfall, än om samhället som helhet inser "problemets" konsekvenser.