"Barn och unga mår allt sämre", uttalade en minister helt nyligen. Och det är naturligtvis sant.

Vad ska då det politiska etablissemanget göra för att stoppa den här destruktiva utvecklingen? Jo ministern menade att det krävs stora resurser från samhället för att kunna vända den här utvecklingen. Vilket likaså är sant.

Men vad som saknas i ministerns analys av den här ödesdigra utvecklingen det är de historiskt bakomliggande orsakssammanhangen till att "barn och unga mår allt sämre".

Varför väljer en minister att inte försöka ge sig på en förklaring till varför vi nu befinner oss i den här situationen?

Antingen så är ministern helt omedveten om de "bakomliggande orsakssammanhangen" eller så antar ministern att det är tidens "gång", med allt vad det innebär i form av stress; ökande social oro; sämre välfärd o.s.v., som så att säga, i ministerns ögon, då måste anses som "normativa" inslag i våra vardagliga liv.

Om det nu skulle bero på tidens "gång" så hamnar vi ändå i analysen av vad som är orsaken till tidens "gång". Jag menar att hur vi än vrider och vänder på saken så hamnar analysen ändå i de "bakomliggande orsakssammanhangen". Och utifrån denna verklighet så blir svaret, på vår fråga, att ministern är helt omedveten om orsakssammanhangen till att "barn och unga mår allt sämre".

Vi noterar alltså, som sagt, att "barn och unga mår allt sämre". Kan vi utifrån detta konstaterande dra slutsatsen att detta alarmerande faktum har att göra med själva den samhälleliga strukturen, så som den är uppbyggd? Naturligtvis är det så, vad annars ska det bero på?

Kan "barn och unga må allt ´bättre´" om samtidigt den samhälleliga utvecklingen blir alltmer destruktiv, vilket den ju blir?

Nej detta går ju inte alls ihop. Ett destruktivt uppbyggt samhälle återspeglas självklart i hur människor mår i samhället. Av denna logik följer då att när "barn och unga mår allt sämre" så bevisar ju denna verklighet att samhället är inne i en allvarlig destruktiv utveckling. Det går ju emot allt logiskt tänkande att ett destruktivt samhälle skapar människor som mår allt bättre. Men vi har konstaterat som så många gånger förr: det politiska etablissemanget är oförmöget att dra dessa enkla slutsatser.

Denna oförmögenhet leder då till att den politiska eliten i praktiken betraktar problematiken med att "barn och unga mår allt sämre" som ett individuellt problem för den drabbade och inte ett samhälleligt problem. Resurser ska därför, enligt den politiska eliten, läggas på att hjälpa ´patienten´ att bli frisk så att denne åter kan slussas in på arbetsmarknaden igen. Vilket naturligtvis är bra i sig men eftersom problemet med att "barn och unga mår allt sämre" är ett växande problem, så bevisar väl detta att det i grunden inte handlar om ett individuellt problem?

Slusatsen blir ju därför att "barn och unga mår allt sämre" och detta problem kommer att tillta även om den politiska eliten säger sig förespråka ökande resurser för att komma tillrätta med problematiken. Vilket vi då kan konstatera, i långa loppet, som en omöjlig uppgift!

Då var det dags för nästa "kalldusch" för vårt politiska etablissemang. Dom reagerar med både förvåning och förfäran på hotet om handelstullar som USA säger sig planera för. Som motåtgärd förbereder sig nu EU på att agera på liknande sätt, för att om möjligt få USA på andra tankar.

Tydligt är åter igen att den politiska eliten är helt oförmögen att sätta sig in i hur vårt rådande ekonomiska system fungerar när det nu nått så långt i sin globalisering att konkurrensen - som bland annat även innefattar medveten överproduktion - slår direkt mot västvärldens samhällen och får till följd att våra så kallade välfärdssamhällen ingår handelskrig med varann.

Klimatet hårdnar alltmer. Jag menar förstås det ekonomiska- och politiska klimatet. Vi ser växande motsättningar inom EU som bland annat har lett till Brexit och vi hörde för någon dag sedan om USA:s startskott för ett handelskrig. Hur ska vi förstå den här upptrappade konflikten?

Dessa växande konflikter ligger helt i linje med vad som händer med vårt rådande marknadsekonomiska system.

Inser vi att vår rådande marknadsekonomi går mot sönderfall, eller rättare sagt är mitt uppe i sönderfallet, då förstår vi också att samhälleliga problem med åtföljande konflikter kommer att tillta i omfattning. Den utveckling som vi alltså nu är mitt uppe i är sålunda ingen överraskning. Allting speglar den strukturella ojämlikhet och orättvisa som finns inbyggd i samhällsbygget.

Som vi tidigare har skrivit om så är det politiska etablissemanget helt omedvetet om det här sambandet - alltså strukturens inbyggda ojämlikhet ger effekten av växande samhälleliga motsättningar.

I vanlig ordning så reagerar politiker på växande samhälleliga motsättningar genom att anklaga sina politiska motståndare för uppkomna samhälleliga problem. Etablissemanget vägrar i vanlig ordning att försöka se sammanhangen, så som dom nu i verkligheten har uppstått. Denna totala blindhet inför den verklighet vi lever i och vilka konsekvenser denna verklighet för med sig blir naturligtvis förödande för våra samhällen framöver.

Och kom ihåg, detta förödande scenario är redan vardag för mängder av samhällen runt om i världen. För vi ska väl inte inbilla oss att vårt eget samhälle klarar att hålla sig utanför det här globala sönderfallet?

I det här sammanhanget måste också påpekas att vår samhälleligt strukturella uppbyggnad medför att vi bokstavligen är fastlåsta i den globalt rådande marknadsekonomin. Det går helt enkelt inte att "bryta" sig ur den globala "inlåsning", som vi är en del av.

Varför går då inte detta, blir följdfrågan?

Jo eftersom kapitalägandet är privat så innebär detta systemfel att privatpersoner flyttar sitt ägande från "ogynnsamma" samhällen till "gynnsamma" samhällen varhelst dessa finns runtom i världen. Vilket i praktiken innebär att politiska beslut som går emot den privatägda ekonomins prioriteringar kommer att straffas av kapitalets ägare på det viset att samhällen dräneras på kapital. Därför måste den rådande maktpolitiken - som inte ser något alternativ - gå kapitalets prioriteringar tillmötes. Vi ser här alltså tydligt politikens underställning gentemot ekonomins beslutsprocesser.

Målet med en privatägd kapitalinvestering är alltid att få till en förräntning på sin investering. Om inte denna prioritering kan uppfyllas så finns, så att säga, ingen anledning för kapitalets ägare att investera. Denna strukturella verklighet leder till konkurrens mellan kapitalets ägare och också till konkurrens mellan samhällen om vilket samhälle som kan erbjuda de bästa villkoren, för att göra en investering i.

Det är utifrån denna verklighet som vi ska förstå den nu uppkomna konflikten med handelstullar och att dessa handelstullar dessutom speglar vår rådande marknadsekonomis tilltagande sönderfall.

Ytterst så bevisas denna vansinniga utveckling av det grundläggande systemfelet med ett privat kapitalägande.

Hur ska vi få ett jämlikt och jämställt samhälle när kapitalet är privatägt?

Nej det går inte och denna omöjlighet bevisas nu för oss genom än mer tilltagande ekonomiska och politiska konflikter världen över.