ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» november 2019 (1)
» oktober 2019 (2)
» augusti 2019 (2)
» juli 2019 (2)
» juni 2019 (1)
» maj 2019 (4)
» april 2019 (3)
» mars 2019 (3)
» februari 2019 (2)
» januari 2019 (3)
» december 2018 (4)
» november 2018 (7)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: arkiv för oktober 2019

måndag 28 oktober

e-boken i pappersformat (redigerad)

 

"Mejlsamtal om ekodemokrati och resiliens" mellan Bo Herlin och Jan Opöien

 

https://www.dropbox.com/s/l4pwy2fa3f3gguc/Mejlsamtal-BoH-JanO-256s-A5-svv.pdf?dl=0

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 10 oktober

Politiska diskussioner 22

 

"Vad kan vi göra mot det statliga våldet?"

 

En mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien

 

 

"Dessutom har vi nu en, på det existerande dysfunktionella systemet överlagrad utveckling, som går åt rakt motsatt håll, och med stor fara för en eskalering av militärt våld – just när vi som allra minst behöver det. Vad kan vi göra mot det?" (Bo)
 
"Eskalering av militärt våld", menar jag, är intimt sammanbundet med kapitalismens tilltagande sönderfall. Och frågan är då: "Vad kan vi göra mot det?" Mitt korta svar på denna fråga blir därför: att den viktigaste uppgiften för vår del blir att skriva om det intima sambandet mellan kapitalismens sönderfall och den militära eskaleringen. 
Våra samhällen måste medvetandegöras om detta samband och också inse detta sambands tilltagande destruktiva utveckling mot den 'totala' kollapsen. Samtidigt menar jag är det viktigt att förstå att vårt "dysfunktionella system" måste leda till kollaps, eftersom det bygger på odemokratiska och orättvisa strukturer som saknar alla möjligheter till hållbarhet, med allt vad det innebär.
 
En medvetenhet om vårt rådande "dysfunktionella system" och vad detta system leder till anser jag vara den kanske viktigaste uppgiften som vi bör ta oss an att förmedla 'utåt'. I detta arbete ingår att söka skapa en växande rörelse som kan formulera svaren på de frågor som kommer upp angående alternativen till vårt rådande "dysfunktionella system".
 
/Jan
 
 

Det kan vara bra att först studera sambandet mellan kapitalismen och behovet av en statlig polisorganisation med våldsmonopol men ändå knuten till rättssystemet och dess funktion som försvarare av status quo och därigenom det kapitalistiska regelverket. Kapitalismen kan ju ses som ett sätt för företagsamma personer att öka sin rikedom och sin ställning i samhället utan att använda fysiskt våld. Det gäller "bara" att hålla sig till regelverket, som – av främst redan mäktiga – har utformats så att det är fördelaktigt för just dem som redan har en god ställning i samhället.

    När klyftorna ökar, tack vare ’spelet’ enligt detta regelverk, så ökar de sociala spänningarna, och då (om inte förr) kan polisen behövas för att försvara ett nytt status quo, som betraktas som rättvist i den mån det har uppstått genom ett accepterat utnyttjande av det existerande regelverket – som från början borde ha betraktats som orättvist genom att det särskilt gynnar de redan välbeställda.


Militären har delvis samma roll som polisen – att försvara den senaste versionen av status quo – men mot hot från en omgivning som i första hand följer andra regelverk än de som militären, liksom polisen, är en ”produkt” av.

    En kanske viktigare roll är att försvara kapitalismens möjligheter till expansion. Här sammanfaller två möjligheter: Å ena sidan kan en expansion i bästa (dvs. sämsta) fall säkras genom militära hot och våldsanvändning. Men dessutom kräver militären materiel som måste köpas in, vilket, om staten stöder kravet, gynnar vapenindustrin så att man kan tala om ett militärindustriellt komplex.

 

/Bo

 

 

Statens roll handlar ytterst om att vara förvaltare åt vår kapitalistiska marknadsekonomi. Vilket i förlängningen kan betyda att kapitalismen måste försvaras med våld. På så vis blir ju eventuellt statligt våld legaliserat - hur våldsamt och brutalt det än ter sig (så som du också beskriver det hela).
 
"Militären har delvis samma roll som polisen – att försvara den senaste versionen av status quo – men mot hot från en omgivning som i första hand följer andra regelverk än de som militären, liksom polisen, är en ”produkt” av."
 
Här vill jag föra in själva den 'maktstrukturella ordning' - som vi för övrigt diskuterade i förra kapitlet - som historiskt har format våra samhällen och även format den 'strukturella relationen' mellan våra samhällen. 
Mellan våra samhällen råder konkurrensliknande förhållanden som, historiskt sett, har utlöst krig och elände. Och dessa konkurrensliknande förhållanden har ju sin grund i själva den 'maktstrukturella ordning' som våra samhällen har att förhålla sig till. 
 
Vad jag vill säga är att 'skapandet' av stater/länder har tillkommit genom en 'maktstrukturell ordning' som betraktar 'grannar' ur ett konkurrensliknande förhållande och inte som 'samarbetande partners' - vilket skulle varit en självklarhet om vår historiska utveckling byggde på demokrati och rättvisa. Alltså ser jag rådande 'statsbildningar' som destruktiva, inhumana strukturer vars funktion är att förvalta kapitalismen och framför allt understödja de nationella kapitalistiska företagens ambitioner, som ju innebär en än mer fördjupad konkurrens. I slutändan skapar denna 'maktstrukturella ordning' öppna konflikter mellan stater.
 
Ja, vad kan vi göra mot det statliga våldet?
 
/Jan
 
 

Ja vad kan vi göra? Säg det den som kan! … – Ska åtminstone försöka…

För det första måste vi betrakta våldsutövning i sig som något mycket problematiskt (trots dess skenbara effektivitet (t.ex. när det för politiker gäller att visa att man har tagit något problem på stort allvar). Det skadar inte bara dem som utsätts för det utan det har en oerhört stark tendens att skapa självförstärkande återkopplingar så fort det används – och för att undvika sådana återkopplingar från en motståndare som inte tvekar att använda våld som försvar kan det vara nödvändigt att fullständigt omintetgöra motståndarens möjligheter att försvara sig. Vilket, förutom långvarig fientlighet och förstörda livsbetingelser för en mängd livsformer (inte bara människor), ökar risken för allt större våldsanvändning från en mängd oförutsebara håll.
 Och ändå förbereder sig staten Sverige, tillsammans med en mängd andra ”fredliga” stater, att ’hindra’ våldsanvändning från andra ”mindre pålitliga” stater med hot om ett starkt motriktat våld – helt(?) medvetna om att ett verkligt våld från en sådan ”opålitlig” stat (inte omöjligt om staten verkligen är opålitlig) måste bemötas med ett verkligt motriktat våld för att hotet om motåtgärder inte ska bli verkningslöst. Det blir alltså nödvändigt att försöka upprätthålla en bräcklig ’terrorbalans’ med ständig upprustning – tills ”förhoppningsvis” någon part kollapsar utan att konkreta krigsåtgärder har ”behövts”, men med en katastrofal obalans mellan ”segrare” och ”förlorare”.

Här behövs en radikalt annorlunda syn – även när det gäller småskaliga förhållanden, som hur man bäst kan bidra till att minska polisiärt övervåld utan att riskera våldsam upptrappning.
 Det gäller förstås i första hand att försöka undvika att sådana spänningar mellan olika parter byggs upp, som kan få det att verka som att våldsamma lösningar är de enda som är möjliga för att uppnå ett önskvärt tillstånd. Ökad jämlikhet och olika tillitsskapande åtgärder (t.ex. diplomati) kan bidra till det. – Men om ojämlikheten redan är katastrofal och misstron mellan olika grupper av människor ”explosiv”, vad kan man då göra om inte våld (t.ex. en våldsam revolution) är en bra lösning?
 För det första är diplomati aldrig fel, det gäller verkligen att försöka upprätthålla någon form av informationsutbyte, vad det än gäller.
 För det andra är det viktigt att inse att våld är verkningslöst när det gäller att förena och engagera människor för ett gemensamt mål och dessutom onödigt om man kan få tillräckligt många med sig.
 För det tredje: Med tillräckligt många människor kan det helt enkelt räcka med passivt motstånd.

Det här är förstås lättare sagt än gjort, så det måste utvecklas en hel del för att bli en användbar strategi.

 

/Bo

 

 

Vi ser vad vår destruktiva samhällsstruktur har gjort med oss. Strukturen har format oss till människor där vi betraktar det som normalt och normativt att utöva våld mot våra 'grannar' om dessa våra 'grannar' uppträder 'hotfullt'.

Stora konflikter ska 'lösas' med våld, i vår rådande strukturella verklighet. Att 'lösa' konflikter med våld speglar egentligen vår marknadsekonomis lösningar som ju sker med konkurrens. 'Motståndaren' ska till varje pris 'krossas'.
Detta är den verklighet vi alla lever i. Vill vi överleva? Ja det vill vi! Eftersom vi vill överleva så har vi i stort sett inget val - vi måste förhålla oss till den verklighet som gäller. 
Kräver vår överlevnad att vi beväpnar oss så har vi inget annat val. Kräver vår överlevnad att vi tvingas bruka våld för att komma över livsförnödenheter så agerar vi därefter. Kräver vår situation att vi tvingas bruka våld för att ta oss från en plats till en annan, så agerar vi också därefter. Med mera, med mera.

Våldet löser däremot inte de grundläggande problemen men eftersom vår rådande samhällsstruktur till stor del är uppbyggd utifrån nödvändigheten av maktstrukturellt våld så måste vi - för vår överlevnads skull - förhålla oss och agera därefter. Ungefär på liknande sätt som vi har att förhålla oss till vår marknadsekonomi - för att kunna överleva. 

/Jan


"Att 'lösa' konflikter med våld speglar egentligen vår marknadsekonomis lösningar som ju sker med konkurrens. 'Motståndaren' ska till varje pris 'krossas'."


"Men", skulle kanske någon som betraktar sig som socialliberal kunna invända, "konkurrensen är ju till för att lösa ekonomiska och andra motsättningar utan våld. Den som förlorar skadas ju inte, utan hamnar bara i ett socialt underläge, som det går att ta sig ur om man anstränger sig lite. Möjligheten att vinna och hotet att förlora stimulerar i stället till individuella initiativ så att alla blir vinnare – utom de som inte förtjänar något bättre än att hamna utanför."


Bara ett exempel på vilken hjärtlös attityd som i en ond spiral både främjar och främjas av en nyliberal marknadsekonomi (som kanske egentligen inte är så ny).


Att 'inifrån' och med våld försöka bryta en sådan spiral, som inkluderar både polisen, det 'fria näringslivet' och det militärindustriella komplexet och som samtidigt i allt högre grad drar med oss alla i kampen för överlevnad, är naturligtvis direkt kontraproduktivt. I stället måste vi, så gott det går (när vi är någotsånär fria), ställa oss utanför det hela, med en konsekvent icke-våldsprincip, och skapa tillitsfulla relationer mellan varann genom en mängd olika samarbeten, som bl.a. kan öka vår självständighet i förhållande till det 'etablerade' samhället.

    Bara en antydan om vilket enormt, men helt nödvändigt, arbete som krävs om vi ska klara oss utan 'alltför' (vad nu detta innebär) stora förluster ur den situation som vi (dvs. mänskligheten) nu befinner sig i.


/Bo



"Bara en antydan om vilket enormt, men helt nödvändigt, arbete som krävs om vi ska klara oss utan 'alltför' (vad nu detta innebär) stora förluster ur den situation som vi (dvs. mänskligheten) nu befinner sig i."
 
Att situationen "som vi nu befinner oss i" kommer att leda till någon form av kollaps anser jag som oundviklig. Jag menar också att vi bör betrakta denna kommande kollaps som helt nödvändig. Den bör kunna ge oss en bra möjlighet att kunna bygga en demokratisk och rättvis struktur ut den 'aska' som vår rådande kapitalistiska maktstruktur lämnar efter sig.
Kan vi "ställa oss utanför det hela, med en konsekvent icke-våldsprincip" så är naturligtvis detta att föredra. Hur nu än kollapsen kommer att se ut så tänker jag att det är viktigt att alla görs förberedda inför detta scenario. Det får inte komma som en överraskning utan önskvärt är att vi alla är medvetna om vad som väntar och ur denna medvetenhet växer det fram en förståelse om nödvändigheten av demokrati som ska genomsyra hela vår samhällsstruktur. 
 
Angående att "ställa oss utanför det hela, med en konsekvent icke-våldsprincip":
Här är det viktigt att förstå kapitalismens kommande kollaps som ett 'verk' av kapitalismen själv, utan inblandning 'utifrån'. Alltså till skillnad från de historiska exempel där 'folken utifrån' söker störta kapitalismen.
Själv så ser jag kollapsens orsaker från kapitalismens kommande oförmåga att kunna generera tillväxt. Kanske du vill beskriva kollapsens orsaker från en annan synvinkel? 
Hur som helst så menar jag att det är viktigt att kunna sätta sig in i orsakssambanden, som kommer att utlösa kollapsen. Kanske orsakssambanden finns att söka på ett helt annat 'plan'? Viktigt att diskutera!

/Jan


Ja, utan olika länders statliga stöd skulle säkert den nuvarande fasen av kapitalism ha kollapsat för länge sedan – och frågan är hur länge stödåtgärderna kan vara tillräckliga eftersom också statlig ekonomi är en (aning mer självständig) del av samma system. När motsättningarna nu ökar i världen ökar också behovet av vapen och det blir politiskt lämpligt för regeringar att satsa extra mycket på vapenindustrin, vilket tillfälligt kan ge en stabiliserande ekonomisk tillväxt – på bekostnad av den politiska stabiliteten och i värsta fall världskrig.

    Det gäller för oss att inte gå med på en sådan utveckling och alltså göra vad vi kan för att stoppa en våldsam utveckling. De som arbetar inom vapenindustrin och de som funderar på militärtjänst har ett särskilt stort ansvar, men det är viktigt att en fredsrörelse blir global och också omfattar dem i länder som våra regeringar ser som potentiella fiender.

De aktioner som görs av en fredsrörelse skulle kunna påverka tillväxten negativt och på så sätt öka risken för kollaps. Men samtidigt skulle fredsrörelsen kunna samarbeta med en rörelse för självförsörjning genom ekodemokrati som tillsammans med minskad våldsanvändning skulle kunna göra den oundvikliga kollapsen mindre destruktiv (detta skulle nog snarare vara ett resultat av ”kamp” än av ”kollaps”).

 

/Bo

 

 

"Ja, utan olika länders statliga stöd skulle säkert den nuvarande fasen av kapitalism ha kollapsat för länge sedan –"
 
Vilket visar att staten är beredd att ge stöd ända fram till kollapsen. Därför är det inte fel att påstå att statens primära uppgift är att hålla vårt rådande ekonomiska system vid liv.
Alltså är det mycket viktigt att påtala och visa statens verkliga roll i 'samspelet' till kapitalismen. Att tro att staten skulle kunna inta en slags 'förmedlande rättvis' roll gentemot 'sitt' samhälle är dömt att misslyckas. 
På liknande sätt som vi kritiserar kapitalismen så måste vi också kritisera statens roll i 'sönderfallet'. Som jag ser det så universaliseras staten, bit för bit, av vårt rådande ekonomiska system och jag ser ingen möjlighet för staten att kunna bryta sig ur denna destruktiva utveckling. Statens roll kommer därför att 'fördjupas' i takt med kapitalismens tilltagande sönderfall. Detta samband, menar jag, är viktigt att vi alla förstår i dessa tider. 
 
/Jan
 
 

Ja, det är just den förhoppningen som ligger bakom alla ’reformistiska’ (social­demokratiska) misslyckanden med övergången till en ’demokratisk socialism’. Tron på att en statsapparat, tillsatt av ett någorlunda demokratiskt valt parlament, genom att öka sitt inflytande över ’näringslivet’ skulle kunna ’genomsyra’ detta med någon slags ’social’ demokrati. Att alltså ett demokratiskt näringsliv (med ’ekonomisk demokrati’?) är något som kan genomföras uppifrån, om det finns ett ’demokratiskt mandat’. På liknande sätt kunde också illusionen/lögnen om arbetarklassens övertagande/ägande av produktionsmedlen i det byråkratiska, ’sovjetiska', Ryssland användas för att rättfärdiga alla dess diktatoriska beslut, även över proletariatet självt.

 I båda fallen (alltså även i en borgerligt ”demokratisk blandekonomi”) har ’socialism’ i mångas ”öron” blivit liktydigt med ”odemokratiskt uppifrånstyre”. Det är ett viktigt argument för att använda ordet ’ekodemokrati’ i stället för ’socialism’ när vi menar ’ekologisk och ekonomiskt demokratisk socialism’.

Men ’ekodemokrati’ inkluderar inte (nödvändigtvis) den politiska nivån, så  hur ska vi förhålla oss till den? Denna nivå, tillsammans med de lagar (inklusive grundlagen) som den borgerliga demokratin har stiftat, innehåller mycket som inte helt kan avskaffas utan problem och som delvis är ett resultat av en borgerlig kamp från tiden då den fortfarande var progressiv i förhållande till adeln och kunga­makten. Jag tror att en lösning på det problemet (under en sönderfallande kapitalism) kräver en noggrann genomgång av dessa lagar – med inriktning på ett bevarande av det som fortfarande är väsentligt för en ekodemokrati, och demokratiskt styrd förändring av resten.
 Ett större problem när det gäller denna högsta nivå kan militären vara, som ju alltid har varit knuten till den högsta makten för att försvara just den. Här krävs en oerhört stark folklig uppslutning, så stark att även stora delar av ’försvarsmakten’ ställer sig bakom förändringsarbetet – men inte genom att militärt angripa andra delar av militären, vilket skulle kunna få katastrofala följder, utan genom att vägra delta i militära aktioner mot den ”egna” befolkningen, liksom även mot andra länders befolkningar, som man naturligtvis bör ha utvecklat ett nära samarbete med.

 

/Bo

 

 

"Men ’ekodemokrati’ inkluderar inte (nödvändigtvis) den politiska nivån, så  hur ska vi förhålla oss till den?"
 
Jag tänker så här: 
Att vår sönderfallande kapitalism leder till kollaps inte bara för vår kapitalistiska marknadsekonomi utan denna kollaps kommer även att dra med sig hela vår rådande samhälleliga struktur i ett slags sönderfall. Jag menar att vår rådande samhällsstruktur i grunden är uppbyggd utifrån maktstrukturella ambitioner där i synnerhet vår rådande marknadsekonomi har ett avgörande inflytande över hur 'övriga' samhället ska byggas strukturellt. I dessa ambitioner formas så våra institutioner och den statliga förvaltningen. 
'Maktstrukturens främsta garant' - militären - kommer, som jag ser det, naturligtvis också att dras med i kollapsen. Här har jag det svårt att se vad denna 'maktstrukturens främsta garant' ska kunna försvara och jag har svårt att se att militären ska ha ett 'behov' av att angripa såväl det 'egna' folket som 'angränsande' folk. 
 
Kanske har jag här en alltför optimistisk inställning till militärens framtida roll när vi står inför kollapsens faktum? Hur som helst, en viktig fråga som måste analyseras ingående.
 
/Jan 
 
 

Ja, militärens roll är en viktig fråga, trots att den åtminstone i Sverige har spelat en ganska obetydlig roll. Men ändå verkar det finnas mycket starka intressen i Sverige för ökade militära satsningar. Motivet sägs vara att öka säkerheten i en tid av ökande internationella spänningar på grund av ökande militär aktivitet i omvärlden. Men att öka säkerheten genom ökade militära satsningar ökar också de internationella spänningarna, vilket minskar säkerheten, vilket ökar behovet av ”skydd” och samarbete med starkare makter, vilket i ännu högre grad gynnar hela det militärindustriella komplexet – vilket antas gynna den ekonomiska tillväxten och statens inkomster, som t.ex. kan användas till större satsningar på polis och militär, vilket kan behövas när den ekonomiska ojämlikheten nu ökar på grund av att den ekonomiska tillväxten, som vanligt, är sned.

    Militärens roll blir på detta sätt i "fredstid" att vara en "tillväxtmotor" för en tillväxtkrävande ekonomi – och kanske också en inspiratör för en ny nationalism som kan få en berättigad kritik mot de högsta makthavarna att i stället riktas mot andra länders regeringar eller befolkning. Alltså precis tvärt emot vad världen, sedd som en helhet, behöver.

    Vid en kollapsande världsekonomi (som vi kanske redan ser en början till) kan spänningarna mellan olika länder, eller grupperingar av länder, öka så mycket att de hotbilder som har målats upp enligt de militära komplexens intressen "måste" förverkligas för att hoten inte ska framstå som tomma. – Kanske kan bara en mycket stark internationell fredsrörelse förhindra detta. En rörelse som knappast har något annat val än att förena sig med alla andra rörelser som också kämpar mot en 'universaliserad' kapitalism.

 

/Bo

 

 

"Militärens roll blir på detta sätt i "fredstid" att vara en "tillväxtmotor" för en tillväxtkrävande ekonomi – och kanske också en inspiratör för en ny nationalism som kan få en berättigad kritik mot de högsta makthavarna att i stället riktas mot andra länders regeringar eller befolkning."
 
Jo men så är det! Och det är ju exakt så som den nu rådande utvecklingen ser ut. 
Kanske var jag lite otydlig i mitt förra mejl när jag skrev att: 
"Här har jag det svårt att se vad denna 'maktstrukturens främsta garant' ska kunna försvara och jag har svårt att se att militären ska ha ett 'behov' av att angripa såväl det 'egna' folket som 'angränsande' folk."
 
Min spekulation handlade om vad som kan tänkas hända under kollapsen och, kanske viktigare, efter kollapsen. Men observera att det handlar om spekulationer - ingenting annat. Kanske utmynnar kollapsen i en fullständig tragedi. 
Hur som helst så är det viktigt att vi alla blir medvetna om orsakssammanhangen som leder fram till kapitalismens kollaps. Förhoppningsvis kommer nu rörelser att växa sig starka som också kan formulera de svar som människorna i våra samhällen ställer angående kapitalismens sönderfall och vilka hållbara strukturella alternativ som måste förverkligas efter kollapsen.
 
Jag har alltid ställt mig frågan: Vad ska vi med militärer till om vi nu levde våra liv i en demokratisk och rättvis värld? Att vi nu inte lever våra liv i en demokratisk och rättvis värld är ju helt uppenbart. Därför finns det naturligtvis militärer och därför finns det såklart krig och elände. Min förhoppning är ju då att kollapsen även slår ut militärens roll i våra samhällen. Ett önsketänkande kanske?
 
/Jan 
 
 

"Min spekulation handlade om vad som kan tänkas hända under kollapsen och, kanske viktigare, efter kollapsen. ... Min förhoppning är ... att kollapsen även slår ut militärens roll i våra samhällen."

 

Ordet 'kollaps' brukar nog oftast syfta på ett plötsligt och fullständigt sammanbrott, Men man bör nog också tänka sig att en 'kollaps' av ett samhällssystem kan verka vara mindre plötslig för dem som befinner sig mitt i den. Och säkert kan den inte heller vara särskilt fullständig om de människor som fanns före kollapsen finns kvar efter den. Så det är nog bäst att betrakta kollapser som processer – som successiva (i ett historiskt perspektiv mycket snabba) övergångar från ett tillstånd till ett annat.

    Om kollapsen är mycket omvälvande och dessutom dåligt förberedd är nog risken stor att en kaotisk situation uppstår med en kamp om överlevnad mellan individer och mindre grupper, där större grupper med tillgång till vapen kan komma att betrakta sig som "ordningens upprätthållare", kanske i konflikt med andra väpnade grupper, så att resultatet i värsta fall kan bli inbördeskrig eller världskrig.

    Det gäller alltså att förbereda sig, och det bästa sättet är nog att – så gott det går före en trolig kollaps och tillsammans med så många som möjligt – etablera en del av de strukturer som skulle kunna utgöra en grundstomme till den demokratiska samhällsstruktur som förhoppningsvis en majoritet skulle kunna bli överens om efter en kollaps. För att det ska hända måste nog en hel del av dessa strukturer redan fungera så väl före, under, och efter den värsta kollapsen att man kan tala om ett (embryo till ett) 'övergångssamhälle'.

    Detta kan säkert under hela övergångsprocessen utsättas för attacker av dem som ser sig som förlorare, och det gäller då att konsekvent använda sig av icke-våldsmetoder för att hindra en eskalering. – Endast på så sätt kan det militära (och polisiära) våldet övervinnas (enligt bland annat en nyutkommen översättning av en bok med titeln "Att övervinna våldet" av Bart de Ligt (Bokförläggarna Röda Rummet).

 

/Bo

 

 

Tack för boktipset!
 
Idag utgår vi ifrån att vårt samhälle - Sverige - är det samhälle som för alltid ska gälla. Vilket då innebär att Sverige är ett samhälle som har upprättat gränser mot angränsande samhällen. 
Kan denna strukturella gränsuppbyggnad ha att göra med maktstrukturella ambitioner? Om det nu är så då innebär ju detta att vårt samhälle Sverige kommer att kollapsa eftersom det har tillkommit utifrån maktstrukturella ambitioner. Alltså ambitioner som saknar demokratiska och rättvisa strukturella uppbyggnader. 
Sverige som normativt framtida strukturellt samhällsbygge blir därmed en omöjlighet om vi tänker oss samhällen som demokratiska och rättvisa. Kanske detta är en alltför omtumlande tanke? 
Var ska vi leva om vi inte ska leva i Sverige? En provokativ fråga som ifrågasätter dagens samhällen/stater.

/Jan


Inte särskilt lätta frågor! Jag tror det är bäst att först diskutera frågan om gränser mera generellt.

Kanske är det så att de flesta gränser mellan och inom länder är resultatet av maktambitioner, men på båda sidor om varje gräns – annars skulle expansionsmöjligheten för den ena sidan bokstavligen vara gränslös. Sådana gränser är ändå tecken på att en viss maktbalans har uppstått och att någon överenskommelse därefter har träffats för att möjliggöra administrativ verksamhet utan störande inslag på båda sidor om gränsen. Det är viktigt att dessa överenskommelser inte är ett resultat av övervåld från den ena partens sida, så att den andra sidan, med rätta, betraktar den som orättvis – även om den också skulle kunna ses som en rättvis bestraffning för tidigare oförrätter (Versaillesfreden efter första världskriget brukar ses som ett sådant exempel). En annan möjlighet är förstås att en gräns har upprättats av rent praktiska skäl för att naturförhållandena är sådana att den utgör en praktisk avgränsning mellan olika verksamheter (t.ex. vattendrag och bergskedjor.
    Kanske är det bäst att de flesta gränser som har etablerats sedan generationer tillbaka inte flyttas i första taget. Det kan nog ofta vara bättre, för båda sidorna av en gräns, att i stället försöka komma överens om vilka funktioner gränsen ska ha. Framför allt bör inga gränser hindra människor att förflytta sig över dem. De bör helt enkelt bara avgränsa olika områden för praktisk administration, t.ex. när det gäller infrastruktur m.m., vilket skulle kunna beslutas demokratiskt på högre beslutsnivå än den hos de områden som gränserna avser. Både EU och FN skulle 'i princip' kunna bidra med en sådan nivå – om de fungerade tillräckligt demokratiskt, vilket de inte gör. Men någon form av diplomatisk hjälp borde man åtminstone kunna begära.
    För Sveriges del tror jag att detta betyder att vi inte behöver bekymra oss alltför mycket över själva gränsdragningarna till våra grannländer, de borde kunna betraktas som historiska faktum, som vi för länge sedan borde ha kommit till rätta med. Nu gäller det, åtminstone i första hand, att komma överens om hur vi på andra sätt kan utjämna olika orättvisor som kan förekomma mellan oss. Kanske genom någon slags övergripande ekonomisk demokrati. Olika mindre justeringar av gränserna kan kanske alltid behövas, men gamla historiska oförrätter bör nog betraktas som 'preskriberade' när det inte längre finns några skyldiga som kan ställas till svars. Och den odemokratiska samhällsstruktur som de kan ha skapat kan alltid "rättas till" i efterhand. Det kan ta lång tid, men jag tror inte att det finns någon annan lösning än att tålmodigt arbeta för en demokratisering just där man befinner sig.

/Bo


Ja det är komplicerade frågor! Och frågorna kanske blir än mer komplicerade när vi noterar att vår globaliserande kapitalistiska marknadsekonomi i praktiken agerar 'över' alla gränser. 
Alltså föredrar vår marknadsekonomi gränslöshet. Knepigt nog så betraktar jag en framtida demokratisk och rättvis värld också som gränslös. Med den avgörande skillnaden att framtidens demokratiska marknadsekonomi agerar lokalt och alltså inte globalt.

Hur som helst så noterar vi att dagens gränsdragande värld har uppkommit genom maktstrukturella ambitioner. Och resultaten i stort för dessa gränsdragningar är, menar jag, förödande för en mycket stor del av världens befolkning. Att det är så bör kunna ge oss 'signaler' att våra maktstrukturella gränsdragningar skapar mer destruktiva än konstruktiva effekter dels mellan våra samhällen och dels också inom våra samhällen.

I en maktstrukturell gränsdragning uppstår en slags 'maktbalans' mellan maktens parter, som grundar sig på militärt våld från bägge parter. Vi har alltså 'ärvt' en värld vars gränser är upprättade utifrån maktstrukturella ambitioner där militärt våld har varit den huvudsakliga 'ingrediensen'. Vi fortsätter att leva i en värld där det militära våldet eller hotet om våld är den 'maktbalans' som vi har att förhålla oss till. 
Ska vi fortsätta leva efter denna verklighet? Ja tydligen så måste vi fortsätta räkna med denna verklighet i alla fall så länge som den rådande maktstrukturen behåller sitt grepp om oss. Vilket naturligtvis inte hindrar oss från att genomskåda och analysera allt det destruktiva som dagens samhällen/stater, med sina gränser, representerar.

/Jan


Kanske bör vi klargöra för oss lite bättre vad vi menar med orden 'gräns', 'begränsning'. Det kan vara lärorikt att titta på dess motsats, 'gränslös', 'obegränsad'.

    Även motsatsen kan vara problematisk, särskilt när det gäller kapitalismens (och även tidigare samhällens) obegränsade tillväxt och äganderätt. När denna rätt utövas av olika aktörer på planeten uppstår så småningom (på grund av dess begränsade utrymme) konfrontationer som hindrar tillväxten och som kan bli våldsamma ända tills överenskommelser om begränsningar av (t.ex. det geografiska) utrymmet för tillväxten kan uppnås – men behovet av överträdelser kommer troligen att kvarstå så länge den grundläggande frågan om den obegränsade tillväxten är olöst.

    Vi har alltså en situation där en parts behov att överskrida (eller avlägsna) en gräns motsvaras av en motparts behov att förstärka samma gräns. De geografiska gränsernas existens blir på det sättet bara ett paradoxalt symptom på kapitalismens (orealistiska) behov av gränslös tillväxt. Även om gränserna är förknippade med kapitalismen är det nog fel att se dem som orsaker till kapitalismens uppkomst.

   Hur störande de gamla gränserna kan vara för uppbyggnaden av en annan samhällsstruktur beror mest på hur de används av den nya strukturen – om de inte avlägsnas. Kanske behöver andra områden för lokal administration specificeras med andra 'gränser', som naturligtvis inte bör hindra passage. Däremot bör det naturligtvis vara tillåtet för individer att omgärda en mindre 'privat' trädgård (kanske hyrd eller del av ett kooperativ) med ett staket som hindrar passage. Och det bör också finnas gränser (olika beroende på hur tättbebyggt samhället är) för hur stora sådana 'privata' tomter får vara.

 

/Bo

 

 

Jag ser på de "geografiska gränsernas existens" utifrån en 'konstlad' konstruktion av den, för stunden, 'starkaste' parten i det ständiga konkurrerandet om 'ägandet' av geografiska områden. I denna konkurrens skapas både 'vinnare och förlorare' ungefär på liknande sätt som när det handlar om konkurrensen om marknadsandelar i vår rådande marknadsekonomi. 
Av denna 'geografiska konkurrens' kan vi idag tydligt se skillnaden mellan den 'rika' världen och den 'fattiga' världen. Denna skillnad utnyttjar sedan kapitalismens inneboende prioriteringar genom att förlägga produktion i 'fattiga' samhällen och där konsumtionen i stort sett är förbehållen den 'rika' världen. Vårt rådande ekonomiska system har därför, som vi ser, grundläggande ekonomiska intressen av att världen är uppdelad i en 'rik' sfär och i en 'fattig' sfär. Att den alltså ser ut som den nu gör.
Våra rådande geografiska gränser har alltså tillkommit genom maktstrukturella syften och dessa syften har sedan blivit 'uppdukade' inför kapitalismens inträde. Kapitalismens ständiga 'behov' av ekonomisk tillväxt 'underlättas' - som vi kan se - av den tidigare historiska konkurrensen om 'ägandet' av geografiska områden.

/Jan



 
 
 
 
 
 


 

 

 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng