ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» mars 2020 (3)
» februari 2020 (1)
» januari 2020 (1)
» december 2019 (2)
» november 2019 (2)
» oktober 2019 (2)
» augusti 2019 (2)
» juli 2019 (2)
» juni 2019 (1)
» maj 2019 (4)
» april 2019 (3)
» mars 2019 (3)
» februari 2019 (2)
» januari 2019 (3)
» december 2018 (4)
» november 2018 (7)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: arkiv för november 2019

torsdag 7 november

"Vad skapar ekonomiskt värde?"

 

 

Följande diskussion hänger ihop med föregående!

 

 

B:

Tack I, för att du uppmärksammar den viktiga frågan om vad som skapar ekonomiskt värde. Jag ser detta som en kärnfråga för att förstå tillväxt, även om det är teoretiskt snårigt och kanske inte så lätt att kommunicera kring. Inte desto mindre är det ju helt avgörande för att förstå vad som kan frikopplas från vad. Jag gör som förra gången och knoppar av diskussionen från den förra tråden – så får vi se hur många som vill engagera sig i detta ämne.

 

 

Jag håller i stort sett med om dina resonemang, men vill ändå förtydliga lite hur jag ser på det. Jag tänker att det stämmer med vad du skriver men är lite annorlunda uttryckt. Och bortsett från en sista invändning om skuldsättningen.

  • Den relevanta frågan för oss som funderar över makroekonomisk tillväxt är vad som bygger upp BNP – summan av alla värden. Det ställer andra krav på en värdeteori än om vi vill förklara priser på enskilda varor och tjänster.
  • Befintliga värdeteorier bygger på arbetsvärde (klassisk teori), marginalnytta (neoklassisk teori) och olika varianter av energi/exergi (ekologisk ekonomi).
  • Den neoklassiska teorin är förmodligen den bästa på att förklara priser på marknaden. Förenklat säger den att värdet är det pris där utbud=efterfrågan.
  • Ett problem för neoklassikerna när vi höjer blicken är dock att priset ökar när utbudet minskar. Till exempel går oljepriset upp när det blir oljekris. Men BNP ökar inte när vi minskar utbudet av varor och tjänster. Tänk om det gjorde det – då skulle evig tillväxt vara lätt att fixa, bara att tömma alla resurser så går priserna mot oändligheten. Men nej, så funkar det inte.
  • Problemet med neoklassisk teori på makronivå är att utbud och efterfrågan är beroende av varandra. Efterfrågan är lika stor som konsumenternas köpkraft, och den köpkraften genereras när konsumenterna går till jobbet och blir producenter. ”Says lag” brukar hånas för att den är en idealisering, men i stort sett är den sann i ett större perspektiv. Utbudet skapar sin egen efterfrågan. Om vi säljer varorna för X miljoner så uppstår exakt X miljoner i köpkraft (löner och vinster). Att dessa löner och vinster är snedfördelade och att marknaden ständigt är i ojämvikt är visserligen sant – men den invändningen räddar på inget sätt den neoklassiska teorin. ”Värde” på makroekonomisk nivå har helt enkelt ingenting med nyttomaximering eller utbud och efterfrågan att göra.
  • Den klassiska teorin bygger i stället på produktionskostnader, och den är helt och hållet rimlig. Ju mer resurser vi satsar i produktionen, desto dyrare blir produkterna och desto högre blir BNP.
  • I slutändan verkar det dock som att alla produktionskostnader kan reduceras till arbetskostnader. Råvaror och energi är i sig gratis, men har en produktionskostnad. Att gräva upp en viss mängd järnmalm tar en viss tid och betalas med en viss lön. Använder vi spadar, grävskopor och infrastruktur (gruvschakt, vägar) som hjälpmedel har det också en kostnad – det är kapitalet.
  • Det är i regel kapitalägare som står för spadarna och fabrikerna – i kapitalismen är det dessa som styr produktionen och anställer arbetskraften – och lägger beslag på en del av arbetsvärdet – enligt Marx. Enligt Ricardo och Sraffa kan detta dock ses som en skälig ersättning för nedlagt arbete vid produktionen av kapitalet (som ju också kostat arbete, kapital och insatsvaror vid framställningen).
  • Att den samlade produktionskostnaden ständigt ökar i ekonomin kan egentligen bara förklaras med att vi ackumulerat arbete i form av kapital som vi senare använder i produktionen. Kapital läggs till kapital, byggnader till byggnader, infrastruktur till infrastruktur. Den samlade insatsen bakom produktionen ökar – det är det som gör att BNP stiger.
  • Att vi får ut mer och blir mer effektiva i produktionen är egentligen oviktigt ur ett värdeperspektiv. Kan vi framställa en viss mängd varor och tjänster med hälften så mycket insatser så halveras priset (och BNP). Åtminstone på en konkurrensutsatt marknad (vilket är en bra approximation på ekonomin som helhet – men ibland en dålig approximation för enskilda marknader).
  • Det finns en ansats bland ekonomer att räkna BNP ”i fasta priser” för att komma runt det faktum att effektivare produktion ger lägre priser. Det är önsketänkande, det finns ingen metod som klarar detta. Dessutom är detta alltid en efterhandskonstruktion. Realekonomin bryr sig inte om statistikernas justeringar.
  • Ekologiska ekonomer försöker ibland hitta på teorier om att vår produktion i grunden styrs av mängden energi (material och mänskligt arbete innehåller ju energi). De försöker dock i grunden knappast förklara BNP utan snarare ”värde” i någon annan (kanske mer fundamental?) dimension. Det finns förvisso korrelationer mellan BNP och energiinsatser som verkar rimliga – men i mina ögon känns de mer statistiskt relevanta än rent teoretiskt. Det finns också starka korrelationer mellan energianvändning och kapitalstockens storlek – förmodligen är det där den teoretiska länken finns.
  • En slutsats av allt detta är att ”värde” i meningen ”ökad BNP” förutsätter ökade insatser av arbete och kapital (och som en följd av det, material och energi). ”Välstånd” är dock inte samma sak som värde. Vi kan i teorin (och ibland i praktiken) faktiskt framställa varor och tjänster mer effektivt – med mindre insatser – till lägre pris. Och det är ju bra! Men det skapar inte BNP-tillväxt (och inte ökade löner, vinster, skatteintäkter osv.)
  • Slutligen måste jag säga emot dig I när det gäller skuldsättningen: Tillväxten handlar ju inte om konsumtion, utan om produktion (bruttonational p r o d u k t). Att köpkraften ökas genom skuldsättning ökar inte värdet av produktionen. Det kan möjligen höja priserna på kort sikt (utöver produktionskostnaderna), men jag tror inte att det är en viktig del av den långsiktiga tillväxten.
 
A:

Tänkte kort bemöta de senare inläggen i tillväxtdebatten utifrån min ETC-artikel. 

 

Återigen är vi överens om mycket. G:s argument om att ”tillväxt-ideologin” ibland legitimerar passivitet i klimatfrågan är intressant. Även andra har varit inne på att det finns en stark ”tillväxt-ideologi” som motverkar miljöhänsyn. Jag håller med om att det kan vara så, men vill samtidigt varna för att ”tillväxt-ideologin” ganska ofta är mer av ett slagord än politisk realitet. Politiker och andra pratar gärna om tillväxt, men agerar de verkligen för att maximera tillväxten? Nej, vågar jag påstå. Och anledningen är nog att kapitalismen inte drivs av tillväxt, utan av ackumulation och vinster. Därför syftar borgerlig politik till att maximera vinster, inte tillväxt. Ibland finns ingen motsättning däremellan, men ofta gör det det. Ett exempel: för att maximera tillväxten bör vi så klart ha full sysselsättning, ju fler som arbetar, desto mer växer ekonomin. Vi vill också ha höga löneökningar, för lönehöjningar leder ju till högre konsumtion och stimulerar därmed ekonomin och tillväxten. Ändå hör vi sällan borgerliga politiker kräva full sysselsättning och höga löneökningar, och det beror förstås på att de riskerar att minska företagens vinster, eftersom de bygger på att arbetskraften inte får betalt för hela det mervärde de producerar. Jag förnekar inte att samhället, så som det är konstruerat idag, är beroende av tillväxt – men ”tillväxtideologin” är till viss del ett bländverk, en retorisk figur.

 

Jag tycker inte heller att G förklarar varför det är så enorm skillnad mellan 7 och 9 procents årlig minskning av kolintensiteten. Att det görs alldeles för lite idag för att minska utsläppen, att det krävs mycket större investeringar, är vi sannolikt överens om. Att det i sin tur leder till större uttag av andra naturresurser än fossila bränslen är självklart. Jag är inte så insatt i tillgången på de olika mineraler du nämner, men andra menar att det inte utgör något (akut) hot mot en omställning. Däremot illustrerar det att i tillväxt i längden är ytterst problematiskt, det anser ju jag också.

 

D och jag verkar vara eniga om det mesta, jag håller i stora drag med om beskrivningen av drivkrafterna i en konkurrensutsatt ekonomi. Detsamma gäller H:s inlägg. Du frågar också hur vi ska hantera klimatkrisen. Frågan är stor och svår, men om man ser till vilka typer av samhällen i historien som har varit förmögna till snabba omställningar (t ex under krigsmobiliseringar eller energiomställningar), så verkar de mest framgångsrika exemplen vara samhällen med starka stater som inte dragit sig för att intervenera i ekonomin genom regleringar, subventioner, investeringar, ransoneringar, till och med konfiskeringar. Men för att få legitimitet för en sådan politik krävs också starkt stöd från allmänheten, så opinionsskapande aktiviteter är absolut viktiga. Även J tycks i grunden enig med mina resonemang. HUR vi ska avskaffa kapitalismen(s exponentiella tillväxt) är delvis en annan fråga. Jag berör den frågan kort i slutet av min artikel: den dynamik som uppstår i kampen för klimatet kan kanske leda vidare och dra med sig kapitalismen, så som vi känner den, i fallet. En av dem som jag tycker har skrivit klokast om detta är (tillväxtkritikern och marxisten) Andre Gorz: Genom att kräva ”icke-reformistiska reformer” för att uppnå vad som är nödvändigt, snarare än det som är ”möjligt” (inom ramen för den nuvarande ordningen) tar vi successiva steg mot ett annat system.

 

I hävdar att det är lättare att avskaffa tillväxtekonomin än förändra de planetära gränserna. Så är det onekligen. Men jag argumenterade för något annat, nämligen att de nog är enklare att lösa den akuta klimatkrisen inom tillväxtekonomin än genom att avskaffa den. Jag håller självfallet med om att omställning är viktigare än tillväxt och har inget emot att ”designa” om ekonomin. Men det är exakt detta som jag menar är en teknokratisk hållning som bortser från att vi lever i en värld präglad av makt och konflikter. Ekonomin förändras sällan genom design, utan genom kamp. Så: vad har ni för resurser att sätta upp mot några av de största organisationerna i mänsklighetens historia, de globala storföretagen? Jag tror nämligen att de kommer att sätta in alla sina resurser, om det krävs, för att behålla sina vinster.

 

I:s värdeteoretiska resonemang har redan gett upphov till en ny debatt och även om de är intressanta så passar jag på det.

 

 

I:

Tack för genomtänkt svar och tankar B. Du förklarar det med andra ord vilket gör att i alla fall jag förstår det bättre. Detta var bra beskrivet:


"Kapital läggs till kapital, byggnader till byggnader, infrastruktur till infrastruktur. Den samlade insatsen bakom produktionen ökar – det är det som gör att BNP stiger."

 
Det är alltså de samlade insatserna som gör att BNP stiger. Men det betyder väl att det inte måste vara just mänskligt arbete som är en värdeskapande insats? Mer olja eller mer solenergi borde göra samma jobb? Eller mer häst/ox-kraft förr i tiden som var energi från åkermarken. Eller mer metaller som tas upp ur gruvan, mer trä från skogen.


Jag tänker att ekosystemtjänster substituerar mänskligt arbete. Om en produktiv skog finns runt hörnet, om jorden är bördig, sjön är full med fisk och oljan lättåtkomlig kan vi hämta in resurser med lite arbete och omsätta de till höjd BNP. Men försämras ekosystemtjänserna - naturens förmåga att leverera tjänster och varor - måste vi arbeta mer för att hämta in resurserna tills det tillslut inte går med någon mängd arbete. Idag finns det dock en fördröjning i detta, för att kapitalet har kunnat hämta resurser någon annanstans ifrån om de tar slut på en plats. Så vi märker inte problemet förrän det har gått väldigt långt på global skala (typ nu snart). Naturen är också resilient och står emot/återhämtar sig/anpassar sig till ett hårt mänskligt tryck, fram till en viss gräns då resiliensen bryts och naturen kollapsar. 

Om skulderna. Allt som konsumeras produceras ju någonstans. Men du menar att mycket är importerat och därför produceras i ett annat land och inte räknas in vårt lands BNP? Men allt som konsumeras har ju ett ekologiskt fotavtryck någonstans. Och lika väl måste ju skulderna betalas tillbaka, vilket betyder att nya inkomster behöver skapas för de skuldsatta, eftersom pengarna inte fanns innan utan skapades av banken iom lånet. Visst, de utlånade pengarna kan ju fortsätta cirkulera efter de lånats ut och sen återvända till låntagaren, men grejen är väl att ny köpkraft har skapats av ett lån och produktion behövs för att betala tillbaka lånet.
 
 
H:
Instämmer i B:s tankegångar: "En slutsats av allt detta är att ”värde” i meningen ”ökad BNP” förutsätter ökade insatser av arbete och kapital (och som en följd av det, material och energi)."
Vill förtydliga att kapital tillkommer genom mänskligt arbete.

I frågar:  "Men det betyder väl att det inte måste vara just mänskligt arbete som är en värdeskapande insats? Mer olja eller mer solenergi borde göra samma jobb?"
Jo, jag menar att det "måste vara just mänskligt arbete som är en värdeskapande insats". Allt som har producerats är ju "mänskligt arbete" och därmed en "värdeskapande insats". Även oljan och solenergin måste 'framställas' för att kunna göra en "värdeskapande insats" och till detta fordras ju "mänskligt arbete".


K:
Intressant diskussion kring tillväxtens förutsättningar, inte minst D:s betoning av konkurrensfrågorna.
Vill bara göra två kommentarer samt komma med ett tips.
Vad gäller kommentarerna så gäller den ena betydelsen av tillgången på billig och högvärdig energi, den andra skuldsättningens betydelse.
B tycks betrakta skulderna som mindre viktiga för tillväxten. H tycks mena att tillväxt främst har med mänskligt arbete att göra.
 
Låt oss börja med energin. Om vi betraktar utvecklingen av världsekonomin de senaste två tusen åren var tillväxten fram till 1700-talets mitt försumbar. Den steg sakta med befolkningens ökning - med set backs under Medeltiden p g a krigen och pesten. Det var först när kolet kom in i bilden - och från 1800-talets mitt - oljan som tillväxten sköt i höjden.
Vi kan inte nog betona tillgången på fossil energi och dess betydelse. Richard Heinberg är en av dem som analyserat energifrågans betydelse mest. Hans sätt att uttrycka betydelsen av de fossila bränslena ser ut så här:

"En 100-hästkrafters bil körande på motorvägen gör jobbet för 2.000 personer.

Om vi skulle lägga ihop kraften av alla bränsledrivna maskiner som vi förlitar oss på för att lysa upp och värma våra hem, transportera oss, och i övrigt fortsätta som vi vant oss vid, och sedanjämföra denna total med vad som kan genereras av människokroppen, skulle vi finna att varje 

amerikan förfogar över motsvarande 150 'energislavar' som arbetar för oss 24 timmar varje dag."

Det är mot denna bakgrund man skall förstå alla dem som uttrycker tvekan kring de förnybara energikällornas möjligheter. Energitätheten är så mycket lägre än oljan och det krävs därför så stora ytor - vare sig vi talar om sol eller vind - för att kompensera bortfallet av de fossila bränslena. Det går, därom är jag övertygad. Men det innebär en stor utmaning.
 
Slutligen. Det är just avsaknaden av modern högvärdig energi som gör att människor sitter fast i fattigdom. Ett förhållande som biståndet länge negligerat. En orsak är troligen att ekonomerna länge bara framhållit arbetskraft och kapital som viktiga för utvecklingen; naturresurser, inkl energi,
har märklig nog spelat en underordnad roll - detta till trots markens eller jordens helt avgörande betydelse under perioden fram till industrialismens genombrott.
 
Därefter skulderna. Skuldsättningen spelar naturligtvis en avgörande roll. När skuldsättningen i ett land ökar så ökar möjligheterna till produktion av olika slag. En del av produktionsresultatet hamnar hos ägarna, en del hos dem som arbetar. Den faktor som påverkar är dock hur upplåningen sker.
Under perioden efter finanskrisen - det vi kallar quantitative easing - stannade en stor del av pengarna i finanssektorn och ledde till spekulation i tillgångsvärden, f f a fastigheter. Så det finns ingen direkt automatik mellan ökade skulder och tillväxt men i ”normalfallet” bör tillväxten gå upp då
skulderna växer.
 
 
B:
Jag vill återigen understryka skillnaden mellan BNP och välstånd. Att dessa två historiskt korrelerat gör det svårt att hålla isär. K:s exempel med energin och dess betydelse för välståndsutvecklingen är bara att instämma i - men observera att det handlar om välstånd - inte nödvändigtvis BNP.
 
I undrar om inte alla resurser kan förklara tillväxt - inte bara arbete och kapital. Men pratar vi enbart om BNP så är det produktionskostnaden som gäller. De naturresurser som i princip är gratis - som luft och vatten - spelar liten roll för BNP. Ändå är de naturligtvis viktiga produktionsfaktorer. Till det ekonomiska värdet - kronor, euro, dollar - bidrar dock endast sådant som kostar pengar. Och hur mycket pengar det kostar beror helt enkelt på arbetsvärdet. H har alltså rätt, som jag ser det.
 
Och vad gäller skuldproblematiken så kanske vi pratar förbi varandra. Skulder, finansiella system kan naturligtvis generera ekonomisk dynamik och spela stor roll för tillväxten. Men att skapa köpkraft ur tomma intet är inte att skapa värde. Möjligen kan det orsaka att någon väljer att producera något och därmed skapa värde.
 
 
I:
Illustrationen med "oljeslavar" är bra. Vi har substituerat mänsklig arbetskraft och häst-/oxkrafter (båda med energin från markytor) med fossila bränslen. Det har besparat oss land och mänsklig arbetskraft och drivit tillväxten (med den lilla detaljen att det sabbar klimatet)
 
Kan man säga så här B?:
Det som avgör BNP-storleken och tillväxten är mängden insatser av antingen:
A. Samhälleligt nödvändig arbetstid (alltså som Marx beskrev det; arbetstid med den för nuvarande samhällets, med dess kunskap, genomsnittliga arbetstiden)
B. Lagrad energi (i allt ifrån olja, till hästar, ved eller biobränsle)
C. Flödande energi (sol, vind och vatten)
D. Råmaterial från naturen
 
Det som avgör hur mycket insatser vi kan stoppa in för att få ut varor är:
1. Hur mycket samhället tillåter folk att jobba (+ demografi)
2. Ackumulerat realkapital (konstruerat kapital såsom maskiner, byggnader, infrastruktur etc.)
3. Ackumulerat naturkapital (fungerande ekosystem och ändliga resurser)
 
Det tredje har mest naturen fixat på egen hand, även om vi har gjort den mer effektiv genom bla. jordbruk, förädling, gruvor. Vilket har gjort att mer råvaror och mer lagrad energi har kunnat stoppas in i tillväxtmaskinen.
Naturkapitalet har blivit mer effektivt men mindre resilient. Och i väldigt många fall eroderat naturkapital, såsom med världens matjordar. 
 
Tekniska effektiviseringar har också bidragit till tillväxten indirekt för att de möjliggjort att mer insatser av A, B, C och D kan stoppas in. Men ökad effektivitet kan inte i sig skapa tillväxt, bara möjliggöra för mer insatser. Insatserna skapar ekonomiskt värde och därmed tillväxt. 
 
Att det bara skulle vara bara energin och inte råmaterial som driver tillväxt verkar fel. Då skulle vi kunna ha jättemycket tillväxt på en tom planet med bara massor av olja... 
 
 
D:
Jag tillhör dem som inte riktigt tror på att skulder driver tillväxt på
aggregerad nivå (däremot kan givetvis det göra det i ett enskilt fall,
som om en stat lånar upp stora belopp för att bygga järnvägsnät eller
så). Skälen är ungefär de som B anför. Men jag kan tillägga två
till orsaker i mitt perspektiv:

Den första är att det omöjligen kan finnas en GLOBALT ökande skuld,
eftersom någons skuld alltid är någon annans tillgång. Rent filosofiskt
kanske vi kan låna av framtida generationer genom att överutnyttja
naturresurser. Men i ekonomiska termer måste en skuld alltid motsvaras
av någons tillgång. Detta är också orsaken till att jag heller inte tror
att "bankernas pengaskapande" har någon nämnvärd betydelse för
tillväxten (det kan säkert han andra funktioner).

Det andra skälet är att det förefaller gå emot de verkliga
erfarenheterna i ekonomin. Om det vore så att skuldsättning vore ett
recept för tillväxt borde vi väl kunna se en rad länder som
framgångsrikt skapat ekonomisk tillväxt genom att låna massor, eller att
företag som lånar växer bäst. Men det verkar inte finnas något sådant
samband överhuvud taget. Och orsaken är säkert just det som B 
anför. Om man genom lån på ett effektivt sätt kan öka produktionen och
sätta mer folk i arbete, då kan det skapa tillväxt för ett tag, men
samtidigt måste det på ett eller annat sätt vara "lönsamt" i det långa
loppet.

Nu är jag ingen ekonom, så jag är öppen för att jag har tänkt fel. Men
jag har genomlevt ett antal diskussioner om skulddriven tillväxt det
senaste på åren men verkligen aldrig sett vare sig en hållbar teoretiskt
förklaring eller empiriska stöd för den på aggregerad, global nivå vill
säga.


I:
B, menar du att det är arbetsvärdet som avgör det ekonomiska värdet på varje vara. Men inte att arbete är det enda som driver tillväxten väl. 
För det kan ju inte vara enda drivkraften för ökad BNP. Hur kan vi då ha mångdubblat BNP och ökat BNP/capita enormt sedan 1900? Vi arbetar ju inte direkt mer nu än 1900.
 
Det måste främst vara insatserna av fossil energi och råmaterial som drivit tillväxten. 
 
 
B:

Jo men jag menar ju alltså att det är så här:


  • Att den samlade produktionskostnaden ständigt ökar i ekonomin kan egentligen bara förklaras med att vi ackumulerat arbete i form av kapital som vi senare använder i produktionen. Kapital läggs till kapital, byggnader till byggnader, infrastruktur till infrastruktur. Den samlade insatsen bakom produktionen ökar – det är det som gör att BNP stiger.

Vad som skapar värde och vad som driver tillväxt är inte samma sak. Ingen kan tvivla på att tekniska effektiviseringar, energislavar i form av kol och olja, innovationer och institutioner har varit avgörande för att driva 1900-talets tillväxt. Men det som avgör det ekonomiska värdet är de produktionskostnader som detta inneburit – och produktionskostnader är definitionsmässigt exakt lika med arbetskostnader och kapitalkostnader. Löner och vinster. Förädlingsvärdet, helt enkelt.


J:

Det totala penningflödet i ett samhälle under ett år för köp av varor och tjänster (exklusive moms) borde, så vitt jag förstår, kunna fungera som ett mått på BNP. Den summan borde i en ekonomi utan tillväxt motsvaras av de sammanlagda utgifter i form av löner som respektive säljare tidigare har haft för att bli ägare av respektive såld produkt. Utgifterna för de produktionsmedel som använts för varje produkt måste undantas för att undvika dubbel registrering av dessa belopp, men de måste tas med i den företagsekonomiska kalkylen, som inte (i längden) får bli negativ – i så fall skulle respektive företag hamna i svårigheter och inte heller kunna bidra till tillräckliga inkomster i ekonomin som helhet.


Överskott är naturligtvis att föredra för varje företag, vilket bidrar till växande BNP, men också (om överskotten hamnar hos företagens ägare, som naturligtvis vill använda dem till sin egen fördel) till ökande ojämlikhet. För att undvika detta och samtidigt minska risken för ekonomiska svårigheter för företagen borde pengar skapas centralt (och demokratiskt reglerat) i varje samhälle, så att lämpliga belopp kan skapas för finansiering av samhällsviktig produktion och stora överskott krävas tillbaka för att undvika ökande ojämlikhet. För att det senare ska accepteras krävs det säkert demokratiskt styrda företag.

 

Några invändningar mot detta försök att beskriva ekonomiska villkor – eller andra tankar? Något fel någonstans eller saknas något som kan vara avgörande?

 

 

L:

Det är uppenbart att vår livsstil kräver mycket energi; mätt i mänsklig energi (muskelkraft)
använder varje svensk ungefär 45 ”energislavar”.
Å andra sidan visar
USA-data att uttaget av energi per capita bara är tre gånger större än före industrialiseringen
(då vi var hänvisade till ved, dragdjur och enkla kvarnar). Att vi ändå
kan leva ett mycket rikare och bekvämare liv i dag beror på att energin används så
mycket effektivare – vi eldar inte för kråkorna lika mycket som förr! Det ökade
uttaget av energiråvaror följer av befolkningsökningen.


 Antagande: en duktig cyklist kan producera 100 W, medan den genomsnittliga förbrukningen (inklusive industrins användning) är ca 4,5 kW/capita. En arbetsdag på cykeln motsvarar mindre än en deciliter olja. Begreppet ”energislav” bör dock inte övertolkas: även på 1800-talet kom bara en bråkdel av energin från mänskligt arbete och kanske tio gånger mer från ved och djur.
 Hayden (2011 + personlig kommunikation) anger för USA att energiuttaget mellan 1900 och 2000 per capita ökade ungefär tre gånger. Samtidigt har effektiviteten i användningen ökat 5,3 gånger (Ayres i Stern 2007). På så sätt kan en amerikan tillgodogöra sig 16 gånger mer energi än för hundra år sedan.
Hayden uppskattar att amerikanarna har 100 ”energislavar” var.
 
Antalet "energislavar"(för USA) är i samma härad  i uppskattningarna men det är anmärkningsvärt att den ökade nyttan beror mer på effektivisering än ökat uttag (som vi kanske tänker först på). Och där finns mycket kvar att göra! Kan tillväxt kanske tillskrivas teknikutveckling lika mycket som ökad resursanvändning?
 
 
H:
I K:s inlägg dras följande slutsats:
 
"Slutligen. Det är just avsaknaden av modern högvärdig energi som gör att människor sitter fast i fattigdom." (K)
 
Frågor som uppstår till följd av denna slutsats: Människor som saknar "modern högvärdig energi" behöver väl inte sitta "fast i fattigdom"? Kan "fattigdom" i ett samhälle bero på den orättvisa ekonomiska fördelningen? Varför uppstår "fattigdom" i samhällen med "modern högvärdig energi"?
 
 
I:
Ok B, så du menar att mängden arbete styr produktionskostnaden som anger det ekonomiska värdet för varje vara.
Medan mängden energi från naturen (i form av olja, biobränslen, djurfoder etc) och mängden råmaterial styr hur mycket som kan produceras.
 
Tillsammans borde de, som jag skrev innan, utgöra parametrarna som styr den ekonomiska tillväxten. Ju mer insatser desto mer tillväxt.
 
Medan effektiviseringar, politik, utlåning mm. styr hur mycket insatser (arbete, energi och råmaterisl) vi förmår "stoppa in" i det ekonomiska maskineriet. Ju effektivare vi blir ju mer kan vi stoppa in och ju mer stiger BNP. 
 
 
M:
Linjär eller exponentiellt tillväxt? Det beror på hur vi investerar överskottet. Säkert självklart för ekonomer, och egentligen samma som A redan sagt nedan (tror jag).
 
För det första har vi ingen tillväxt om vi 'lever ur hand i mun' dvs allt som produceras konsumeras genast. Men ett samhälle vill ha ett överskott som försäkring mot dåliga tider. 
Om vi får ett överskott i produktionen kan detta investeras. 
Om vi investerar allt överskott i kapitalvaror utanför produktionen får vi ingen  ekonomisk tillväxt. Tex om produktionen ger X % överskott varje år efter att vi konsumerat vad som behövs för status quo kan vi tex bygga hus, kyrkor eller pyramider  Då växer den icke-produktiva kapitalstocken linjärt.  Men avkastningen av produktionen håller sig på samma nivå år från år. Dvs ingen tillväxt. (Förutom en dynamisk tillväxt av stenhuggerier, cement etc)
Om vi investerar en fast summa (alltså i kronor och inte i procent) av överskottet i produktionsmedlen och resten i samhällsbygge får vi linjär tillväxt av produktionen. Och ett samhälle som växer linjärt och tillsynes blomstrar. Tror att detta kanske är gille-modellen?
 
Om vi däremot investerar alla dessa x% i produktionskapitalvaror kommer avkastningen att öka med x% varje år. Varje y antal år fördubblas avkastningen och produktionsstocken (det kända sambandet y=70/x)   Vi har exponentiell tillväxt. (Gäller även för en procentuell andel av överskottet.) Produktionen och därmed resurs- och energi utnyttjande ökar exponentiellt liksom konsumtionen. Men det betyder inte att vi automatiskt får fler och bättre hus eller större kyrkor. Men vi konsumerar mer varor. 
 
Man funderar ibland på hur de hade råd att bygga katedraler på medeltiden? Förklaringen är att de investerade överskottet utanför produktionen medan vi idag investerar inom produktionen. 
Förr hade feodala samhället den linjära tillväxten medan idag är det kapitalismen , dvs det exponentiellt tillväxtens samhälle. 
I det feodala samhället som byggde på markens avkastning fanns inget territorialt utrymme att investera hela överskottet i produktionsmedel - dessutom byggde samhället på förtroende och prestige, så imponerande skrytbyggen kunde vara värt mycket. 
För en kapitalist idag som 'redan har allt' finns all anledning att  investera hela överskottet i produktionsmedel och vi får exponentiellt tillväxt. Konkurens och rädsla att bli utkonkurrerad spelar också in. För alla företag gäller det att växa. 
 
I stället för att prata om tillväxt eller inte,  bör vi prata om hur överskottet skall hanteras. Om vi lägger överskottet på tjänster (sk 'grön tillväxt') sker ingen investering för framtiden, vi lever upp överskottet idag, och det är fel att tala om 'tillväxt' , men det hindrar ändå inte att vi lever bättre, vi kan vara snyggare i håret, gå på restaurang oftare osv
Man kan tycka ett idag är produktionsapparaten redan för stor (åtminstone för västerländska konsumtionsvaror) så vi bör se över hur vi skall investera överskottet och inte lämna dessa beslut till en skara kapitalister/ företagsledare. Vi måste först och främst bryta den exponentiella tillväxten. En viktig komponent är nog företagsformen med aktiebolag och systemet med 'juridiska personer' som Naomi Klein skrivit om. En juridisk person värdesätter inte 'det goda livet' utan är bara en algoritm för att växa (exponentiellt) och ge mer avkastning. 
Kanske vi idag nått de planetära gränserna pss som feodalismen nådde de territoriala gränserna. 
 
 
I:
D, under högkonjunkturen efter andra världskriget, the New Deal-åren och Marshall-planen var väl skulder något som möjliggjorde tillväxt? Men de motsvarades ju då, i alla fall till största delen ,av tillgångar/kapital, även om det fanns fiat-pengar även då. Idag behöver inte skulderna motsvaras av några tillgångar längre, då bankerna kan skapa nya digitala pengar med löften om framtida inkomster som säkerhet. Så det stämmer väl inte det som du säger att en skuld alltid motsvaras av någons tillgång. 


N:
Trådens rubrik är Vad skapar ekonomiskt värde. 
 
Det är en bra fråga. Om vi kan svara på den har vi en värdeteori. Vår värdeteori. Jag har fem frågor till er. 
 
1. Kan man tala om vad som skapar ekonomiskt värde om man inte samtidigt förklarar vad som skapar värde? 
2. Kan man tala om värde utan att definiera detta begrepp? 
3. Och sedan, vad är skillnaden mellan värde och ekonomiskt värde? 
4. Kan ekonomiskt värde definieras utan att relatera till ekosystemet? 
5. Blir det lättare att tala om värdet av ekonomisk tillväxt när vi har definierat vad vi menar med värde och ekonomiskt värde? 
 
 
H:
Viktiga och nödvändiga frågor N. Jag ska göra ett försök att svara.
 
"Värde" är en personlig känsla av att vara tillfreds, med allt vad det kan innebära. Detta "värde" skapas av förhållandet, till allt vad det kan innebära. "Värde" bör alltså definieras, vilket vi naturligtvis slarvar med.
 
"Ekonomiskt värde" skapas av mänskligt arbete.
 
Kan vi förstå skillnaden mellan "värde" och "ekonomiskt värde" då underlättas självfallet förståelsen av "ekonomisk tillväxt", som för övrigt Gunnar Rydnell utredde.
 
"Kan ekonomiskt värde definieras utan att relatera till ekosystemet?"
Knepigt! Men i slutändan måste vi alltid relatera alla aktiviteter till ekosystemet, även om vi för stunden inte gör det.
 
En "värdeteori"??
 
 
D:

I, Att intensiva satsningar och återuppbyggnad av krigshärjade länder skapar tillväxt är nog väl belagt.  Investeringar i infrastruktur är överlag en viktig del av tillväxten, se bara på Kina under de senaste årtiondena. Men om dessa möjliggörs av skulder eller inte är inte det som är avgörande. De kan lika gärna möjliggöras av sparande, eller av att man helt enkelt prioriterar dessa investeringar över annat.

Även om bankerna påstås skapa pengar ur intet så redovisas deras utlåning som tillgångar i balansräkningen. Swedbank redovisar till exempel tillgångar på  1 600 miljarder i form av utlåning till allmänheten 2018. Balansräkningar balanserar både för banker, företag och stater och måste rimligen också göra det för hela världens ekonomi. Därför blir begreppet "global skuldsättning" meningslöst.

 

 

J:

Begreppet "ekonomiskt värde" är nog bara meningsfullt som ett 'kvantitativt begrepp' i ett samhälle som tillåter individuellt 'ägande' (dvs. en gentemot andra exkluderande kontroll över vissa – 'ägda' – objekt) och även möjliggör 'ägarbyten' med hjälp av ett 'kvantifierande' symbolsystem (pengar) som ersättning för (i bristsituationer ofullbordade) byten av 'ekonomiskt likvärdiga' objekt (uttryckt med hjälp av symbolsystemet som ett 'trovärdigt resultat' av en mängd mer eller mindre kända bytessituationer). Redan i den situationen är pengar en sorts 'skuld'/'fordran' som kan ersättas av vem som helst. Om jag inte har en sådan 'fordran' kan jag överlämna en försäkran om en framtida överlämning av den överenskomna penningsumman, en slags fordran som endast jag, enligt samhällets lagar, är tvungen att ersätta. Men i båda fallen handlar det om uppskjutna ägarbyten av ekonomiskt likvärdiga (i samhället lika eftertraktade) objekt. På så sätt kan ett oerhört trassligt nätverk av mänskliga relationer byggas upp i ett samhälle – ända tills en bristning uppstår (kanske på grund av förstörda ekosystem, som har kunnat 'bli ägda' utan större ekonomiska ersättningar) som fortplantar sig okontrollerat i det. Då är det viktigt att det finns en beredskap för ett alternativ.

 

    I ett kapitalistiskt samhälle hör ju även arbetskraft och mark (inklusive dess resurser) till ekonomiska bytesobjekt, vilket säkert är en viktig orsak till arbetslöshet och resursmissbruk. Därför borde en tidig åtgärd vara att skapa övergripande, demokratiskt styrda finansieringssystem för demokratiskt styrda, ekologiskt hänsynsfulla företag, som det nu finns allt flera av i världen. Detta är svåra frågor som vi verkligen borde diskutera mycket mer.

 

 

B:

Ja vi är nog ganska överens.
 
I den snäva meningen "ekonomiskt värde" är det produktionskostnaden som styr. Denna snäva mening är intressant eftersom det är vad som bygger upp BNP, och som därmed måste frikopplas från miljöpåverkan (vilket lär vara svårt, givet kapitalets beskaffenheter).
 
Hur "mycket som kan produceras" är inget enkelt mått. De varor som vi vanligen produceras förutsätter ju energi, material mm för att producera. Vad vi rent teoretiskt kan producera, och hur vi kvantifierar det (dvs vad är "mycket"), tänker jag att vi behöver välja hur vi definierar.
 
 
I:
Som du kanske vet, D, så skapar banker pengar när någon tar ett lån och det skapas då en skuld och tillgång på samma gång. Tillgången motsvaras inte av någon reell tillgång utan om ett löfte om återbetalning, alltså framtida inkomster. Det är detta jag menar låser fast oss i tillväxtberoende. Vi skapar extra köpkraft idag som konsumerar naturresurser och energi, och vi lovar samtidigt att betala detta med produktion i framtiden, vilket använder naturresurser och energi.  Det i stort sett enda som begränsar hur mycket skulder och pengar bankerna kan skapa, enligt Positiva Pengar, är bankernas tro på marknaden. Alltså till största del tron på tillväxten. 
För vanliga företag är det annorlunda, de kan inte använda ett löfte som en tillgång, utan måste vänta på att intäkterna trillar in innan de kan använda dem. (De kan ju dock be investerare om pengar genom att emittera aktier).
Jag skulle inte säga att skulder är en fundamental drivkraft bakom tillväxten, men de möjliggör för mer insatser (arbete, energi, råmaterial, som är de fundamentala drivkrafterna) att kunna användas i produktionen. Så tänker jag nu i alla fall. 
 
Och N:s frågor är knepiga. Jag försöker besvara dem:
Med ekonomiskt värde menar jag (nog) det som Marx benämner "bytesvärde". Alltså varornas värde i relation till andra varor när de byts på en marknad. Det som inte ämnas säljas på en marknad har inget ekonomiskt värde. Eftersom penningen är det enda som kan bytas mot alla varor är penningen måttet på vad varorna är värda i relation till varandra. 
En kapitalist vill kunna byta till sig mer efter hen fått sin vinst - mer oavsett vad det är för sorts varor. Alltså mer pengar efter än innan en investering = mer varor = tillväxt. 
Det trixiga är väl att jämföra värde över tid, för att våra preferenser ändras. De som räknar ut KPI försöker ju sig på detta. 

Alla dessa varor, dess materia och energi har ju sitt ursprung i ekosystemen (+ solen, klimatet, jordskorpan). 
BNP är ju extremt snävt för att det räknar bara med pengaflöden men inte med kapitalen som skapar pengaflödena (naturkapital, realkapital, socialt kapital, humankapital, finansiellt kapital). Så det säger ju inget om hur det står till med helheten som ekonomin är beroende av (eller är?). Men om vi ska titta på just BNP-tillväxt och om det går att frikoppla från miljöförstöring så måste vi ju titta på just BNP och ekonomiskt värde.   

Sen kan man prata om värde i en mer filosofisk normativ mening, där säger olika teorier olika. Jag lutar åt att det är lycka/tillfredsställelse/nöjdhet och avsaknad av lidande som ger värde (oavsett vem som känner detta). Detta är en annan diskussion, men jag tycker ju att ekonomin borde syfta till att uppfylla dessa verkliga värden istället för ekonomiskt värde, som kapitalismen strävar efter. 


O:
Visst har du,D, rätt i att en skuld alltid motsvaras av en tillgång. Men som jag förstår det finns det ändå en tillväxtdrivande del av den totala globala skulden, den del som består av banklån. Från denna skapas ett ekonomiskt värde som jag vill kalla ett finansiellt övervärde och som inte beror på någon reell produktion.
 
Som I skrev skapas pengar samtidigt med att en bank ger ett lån. Lånet blir en skuld på låntagarens balansräknings skuldsida och en tillgång på bankens balansräknings skuldsida. Pengarna blir omvänt en tillgång låntagaren och en skuld hos banken. Ingen har blivit rikare men både pengar och lån har uppstått ur "tomma intet". Men pengarna kan användas nu och lånet betalas tillbaka i framtiden. Som I skriver lånar vi av framtiden och kan använda pengarna nu. Det är denna del som driver på den ekonomiska tillväxten. Notera at detta inte sker vid lån av en icke-bank. Vid dessa lån lånar man av någon som avstår att använda sina pengar för en tid. Ingen skuld till framtiden uppstår.
 
Men I, det som begränsar banklånen är, anser jag, ursäkta om vi i PP har sagt annorlunda förut, nog inte så mycket bankernas tro på marknaden, utan istället regleringar som kapitaltäckningskrav men framför allt om det finns låntagare som är villiga att låna. Och det finns det så länge de tror att tillgångar skall fortsätta att växa i värde. 
 
Oftast används de nyskapade pengarna till att köpa en tillgång som samtidigt är säkerhet för lånet. Ett värdepapper, en fastighet eller bostad. Det driver upp tillgångspriser samtidigt som den som sålde oftast får loss en en stor reavinst. Detta gynnar alltså de som äger tillgångar och missgynnar de andra. De ekonomiska klyftorna ökar samtidigt som de som får loss pengar ofta satsar på det som ger mest och snabbast avkastning vilket driver på den ekonomiska tillväxten ytterligare.
 
Dessutom... Eftersom svenska bostadslån är mycket säkra och ger en förhållandevis hög ränta till bankerna så ger bankerna ut bostadsobligationer med bostadslånen som säkerhet. Detta innebär en hävstång som ökar på vinsten men även risken för bankerna. Dessa bostadsobligationer kan i sin tur bli säkerhet för ytterligare lån vilket driver upp spiralen ytterligare.
 
Bankerna balanserar alltså på den högsta risken de kan ta utan att bryta mot reglerna. (Men ibland går de förstås för långt ändå....) Eftersom det ger den högsta vinsten.
 
 
Det finns alltså en komponent i den ekonomiska tillväxten som beror på att pengar skapas i samband med lån och inte beror på mer producerade varor och tjänster. Det är denna del, ett växande finansiellt övervärde, som orsakar större delen av de växande ekonomiska klyftorna. Jag tror inte att detta finansiella övervärde i sig orsakar någon miljöbelastning, men jakten på dessa snabba vinster gör att alla investeringar påverkas. Väldigt lite investeras på lång sikt och de mycket viktiga investeringar för klimatet vilka är både långsiktiga och inte ger någon monetär vinst alls, får stryka på foten. 
 
Hur få bukt med detta? Jag tror det är omöjligt via regleringar utan det enda som funkar är en reform som gör att Riksbanken ger ut alla pengar och att banker endast lånar ut de pengar som de först lånar in. Glädjande nog är detta på gång i Sverige genom det e-kronprojekt som Riksbanken drivit i flera år. Och den 18 juni beslutade en enhällig Riksdag att på RIksbankens begäran starta en statlig utredning om "Statens roll på betalningsmarknaden". Då E-kronkonton hos Riksbanken kommer innehålla pengar som inte har koppling till affärsbanker och gör att alla i Sverige skall kunna sköta sina betalningar utan att vara beroende av en affärsbank, så är detta ett mycket stort steg mot en komplett reform.
 
En komplett reform skulle göra att det finansiella övervärdet skull minskas långsamt under kontrollerade former och därmed skulle de för klimatet nödvändiga långsiktiga investeringarna framträda mycket tydligare. De skulle inte längre skymmas av det kortsiktigt lönsamma och det finansiella systemet blir inriktat på det reellt lönsamma. Och som ett mycket positiv bieffekt skulle de ekonomiska klyftorna minska. Samhället kan nu mycket tydligare se vad som behöver göras för att rädda miljön och politiker blir mer direkt ansvariga för sina beslut och kan inte skjuta kostnader på framtiden.
 
 
H:
"Hur få bukt med detta?" (O)
 
En lärorik beskrivning av det "finansiella övervärdet"! 
En fråga som sällan kommer upp: Vad händer med investeringarna i det finansiella systemet - en sektor som ofta ger "mest och snabbast avkastning" - om politiken lyckas genomföra den "reform" som du beskriver O? 
Min tolkning av den här frågan blir: att kapitalet söker sig till marknader där det fortsatt kan ge "mest och snabbast avkastning". Och dessa marknader finns ju, som vi vet, globalt. Jag menar därför att de "ekonomiska klyftorna" inte kommer att minska, utan istället fortsätta öka.
 
"Samhället kan nu mycket tydligare se vad som behöver göras för att rädda miljön och politiker blir mer direkt ansvariga för sina beslut och kan inte skjuta kostnader på framtiden." (O)
 
Ja "samhället" (vi alla) kan "se vad som behöver göras" men jag menar att "politiker", i praktiken,  fortsatt kommer att sakna möjligheten att kunna påverka vår rådande marknadsekonomis beslutsprocesser. 
I takt med kapitalismens pågående och tilltagande sönderfall - vilket det "finansiella övervärdet", kan man säga symboliserar - så kommer vår marknadsekonomi att 'desperat' söka sig 'snabba pengar' utanför politikens möjligheter till praktisk påverkan.
 
Alltså menar jag att det, i praktiken, blir omöjligt att genomföra den "reform" och leda till de effekter, som vi alla skulle önska!
 
 
J:
"Alltså menar jag att det, i praktiken, blir omöjligt att genomföra den "reform" och leda till de effekter, som vi alla skulle önska!". (H)

 

Ja, för att det ska bli möjligt behövs nog inte minst ett starkt opinionstryck "underifrån".

 

 

D:

Man kan ha synpunkter  på hur pengar skapas, men för diskussionen om hur skulder driver tillväxt verkar det oväsentligt om pengar skapas av banker, Riksbanken eller FN? Skulle en investering som görs med "andras pengar" istället för av mina "egna" sparade pengar på något sätt driva tillväxten mer? Om vi tittar på de faktorer som faktiskt utgör BNP verkar det inte göra någon skillnad alls. De finansiella värdena har väl inget inflytande på BNP, BNP växer väl inte för att aktiekurserna stiger, eller  för att  valutahandlare tjänar pengar på spekulation. Eller för  att Svensson kaschar en vinst på 50% när hen säljer  sin bostadsrätt?



L:

D, är du säker på det?  Jag har ett minne av en på sin tid mycket känd svensk nationalekonom som brukade tala om lågproduktiva sjukvårdsbiträden och högproduktiva aktiemäklare. Apropå deras respektive bidrag till BNP.
Samhällsnytta talade han inte alls om.
 
 
B:
Här håller jag fullständigt med D.
Det L pratar om (möjligen ironiskt) är någon form av mervärde som går ut på att kreativt bokföra värdeskapande på ett annat konto. Hinner inte utveckla det mer just nu.
 
 
J:
Men fördelningsmässigt borde det väl ha en betydelse om pengar utges av demokratiskt styrda centralbanker eller av privata storbanker (med eller utan krav på framtida återbetalning) även om den totala varucirkulationen inte påverkas direkt av detta. Skulle t.ex. inte en 'privat penningutgivning' kunna bidra till en ökad snedfördelning som i sin tur kan stimulera till en ökning av BNP?


I:
D, det är skillnad på om vi lånar av någon annan (pengar som finns) eller om vi lånar av framtiden (nyskapade pengar). I det första fallet minskar någons köpkraft till förmån för någon annan.
Dock kan pengar som skulle legat på hög gå till någon som konsumerar för pengarna - ökad konsumtion, vilket kan ge en signal till producenter att öka produktionen (BNP). 
 
Men när vi lånar av framtiden med nyskapade pengar (t.ex. bostadslån) minskar ingens köpkraft utan ny köpkraft uppstår som kan driva på ökad produktion. 
Tänk t.ex. att ett bostadsbolag bygger ett nytt hus och en familj köper det för pengar från ett bostadslån. Familjen hade inte pengarna innan, ingen behövde ha sparat ihop pengarna innan de lånades ut. De skapas i en dator, för att banken tror familjen kommer kunna tjäna ihop pengarna i framtiden (plus ränta). De räknar alltså med att familjen kommer vara produktiva i framtiden (detsamma med konsumtionslån).
 
Huset fungerar visserligen som säkerhet och i grunden är det husbygget som skapar tillväxten. Men köpet hade inte blivit till utan lånet, så lånen möjliggör tillväxten. Dessutom finns det troligen en övervärdering av huset pga. tron på stigande huspriser och bankers incitament att fortsätta låna ut. Detta gör att mer köpkraft släpps lös. Om produktionen följer efter blir det tillväxt, om inte blir det inflation. 

Om inte arbetskraft och produktionsmedel används till sin fulla kapacitet kan de alltid producera mer om det finns en efterfrågan. Lån håller uppe efterfrågan, och får ekonomin att snurra vidare. Åtminstone tillfälligt. 
Det kan dock bli att alla nya pengar bara köper befintliga tillgångar och då blir det tillgångsinflation och bubblor och inte så mycket BNP-tillväxt.
Så tänker jag.  


D:
J, min diskussion handlar bara om den påstådda tillväxtdrivande effekten av skulder. Inte effekten på fördelningen i samhället eller effekten av räntor. Om ökad ojämlikhet i sin tur driver ekonomisk tillväxt eller inte vet jag inte - jag vet att jag i en bok argumenterade för att den gör det  indirekt eftersom den driver folks konsumtion och att de kommer att jobba mer för att kunna klättra på stegen. Jag tror att Wilkingson och Picket argumenterar att det är tvärtom, att ökad jämlikhet faktiskt gynnar tillväxten.


J:
En allmänt ökad långivning under en kort period borde väl bidra till en tillfälligt ökad konsumtion oavsett varifrån lånen kommer. När pengarna efter en tid  måste betalas tillbaka borde detta kunna medföra att låntagarna minskar sin konsumtion och därmed bidrar till minskad tillväxt i proportion till den av lånen ökade tillväxten. Men somliga skulle kanske känna sig tvungna att arbeta mer och på så sätt bidra till ytterligare ökad tillväxt. Kanske skulle ett incitament för detta vara en ökad ojämlikhet. Men ojämlikheten skulle kanske också bidra till ökad arbetslöshet, som i så fall skulle minska tillväxten. En avskrivning av lånen skulle i så fall kunna lösa 'problemet' med den minskade tillväxten.
Om detta stämmer någotsånär, borde den tillväxtdrivande effekten av skulder åtminstone vara högst osäker...


B:
Den konventionella visdomen är ju att den långsiktiga tillväxten styrs av produktionsförmågan, alltså från utbudssidan. Där finns arbetskraften, kapitalet, energin, kunskapen.


Kortsiktigt kan tillväxten påverkas av konsumtionssidan, alltså människors efterfrågan. Där kommer lånen in. Keynesianism handlar ju till stor del om att hitta balansen mellan faktisk BNP och potentiell BNP – där den senare beror på produktionsförmågan. Outnyttjad kapacitet drar ner ekonomin, och då måste konsumtion stimuleras, till exempel med lån. Konsumtionen påverkar dock inte produktionsförmågan, annat än möjligen indirekt på något sätt.


Bara en påminnelse om vad våra vänner ekonomerna brukar säga. Var och en får sedan tänka fritt.



P:

Att Banker skapar pengar är inte enbart problematiskt ur ett kapitaltäckningsperspektiv (då pengar skapas ur tomma intet).

 

Det är i detta sammanhang viktigt att se de andra dimensionerna i ränteekonomin. Det handlar ju inte enbart om att skapa mer pengar. Det grundläggande problemet är att det skapas mer ränteskulder för varje ny kredit som skapas. Ser vi det ur ett individuellt eller nationellt perspektiv kan det vara svårt att förstå men om vi tar den totala världsekonomin så kanske det blir lättare.

 

Låt mig visa det genom ett exempel:

 

Vi vet att i princip 100% av pengarna skapas genom krediter så låt oss för enkelhetens skull använda den siffran. Om 100% av pengarna ska generera mer än hundra procent när man räknar med räntan så går det totalt sett inte ihop. För att ränteekonomin ska fungera krävs hela tiden ökade krediter för att täcka den skapade räntekostnaden. Det är detta som gör ränteekonomin till ett pyramidspel. Denna struktur ökar ständigt snedfördelningen av de monetära resurserna med ökade klyftor som följd.

 

Man talar oftast om omfördelningseffekter av skatter på kapital med mera men den grundläggande omfördelningseffekten av räntan/avkastning på kapital missar man ofta. Resonemanget blir oftast baserat på en bild som om det bara handlar om krediten, inte ränteskulden och då blir det fel.

 

Många fokuserar istället på företagens vinster på arbete och då hamnar man i ett skattefördelningsresonemang men missar räntesystemet som urholkar ekonomin totalt. Man måste för att få en bra bild över strukturen skilja mellan:


-        vinst på arbete och

-        ränta/avkastning på pengar.

 

Resursfördelningen i samhället av de pengar som finns ska man självklart diskutera och det är det som politiken ständigt hänger sig åt. Däremot tar politiken inte upp frågan om hur pengar skapas, men som flitigt diskuteras i detta forum. Det jag saknar i detta överhuvud taget (jag kanske har missat det), är just hur räntestrukturen tvingar fram ökade krediter med ökade ränteskulder som följd.

 

Det finns en del som tror att det inte spelar någon roll om finanssektorns räntevinster växer så länge vi inte förbrukar mer naturresurser än vad moder jord kan klara av. Det finns numera, som ni säkert känner till klara besked om att det inte fungerar.

 

Inflation sägs ofta bero på balansen mellan priset på varor/tjänster och löner. Jag vill argumentera för att det endast är ett symtom. Problemet är ränteekonomins tvingande struktur som leder till ständigt ökande penningmängd. Dessa symtom försöker man rätta till genom olika skattefördelningsstrukturer. Då ser man inte skogen för alla träd som jag ser det.




 
 



 
 
 
 
 
 
 

 

  
 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

lördag 2 november

"Måste tillväxten stoppas?"

 

A:

Förra veckan avslutades med gigantiska klimatdemonstrationer och inleddes med Greta Thunbergs starka tal inför FN:s extrainsatta klimatmöte i New York:

”Människor lider, människor dör, hela ekosystem kollapsar. Vi är i början av en massutrotning och allt ni kan tala om är pengar och sagor om evig ekonomisk tillväxt”.

 

Tillväxt är något som ofta diskuteras i relation till miljö- och klimatkrisen och inte utan skäl. Bara de senaste veckorna har bland annat SVT gjort ett inslag om att ”Grön tillväxt inte är möjlig i stor skala” och SVT Opinion iscensatt en debatt i ämnet på bästa sändningstid.

Men frågan är mycket äldre än så, diskussionen har pågått av och till åtminstone sedan Romklubbens berömda rapport ”Tillväxtens gränser” (1972) och fick ett nyuppsving i relation till klimatet, specifikt, för tio år sedan när Tim Jackson publicerade ”Välfärd utan tillväxt?”.

Själv har jag följt debatten i tio år och landat i följande femton teser.

 

1. Greta Thunberg har rätt i att ”evig” ekonomisk tillväxt är en saga. Det följer logiskt av följande antaganden: all ekonomisk verksamhet kräver tillförsel av åtminstone ett minimum av energi och materia, och jorden (och universum) är begränsad. Eftersom evigheten är en väldigt lång tid kommer till slut alla tillgängliga resurser att ha förbrukats, och tillväxten måste upphöra.

 

2. Redan nu ser vi allvarliga konsekvenser av ekonomins växande aptit på naturresurser att exploatera: avskogning, utfiskning, föroreningar och mest allvarligt: ständigt ökande användning av fossila bränslen trots att vi vet att det leder till klimatförändring.

 

3. Det finns samtidigt exempel på att resurs- och miljöproblem har övervunnits eller åtminstone förbättrats, utan att den ekonomiska tillväxten har upphört. Farliga miljögifter, som DDT och freoner, har fasats ut. Smogen som länge låg tät över västvärldens industristäder har skingrats. Även om sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökade

klimatutsläpp aldrig har brutits på global skala har det skett på vissa platser under vissa tidsperioder.

 

4. Ett centralt begrepp i tillväxtdebatten är frikoppling (decoupling). Det betyder att ekonomin blir mer effektiv i relation till dess miljöpåverkan. Om exempelvis förbrukningen av fossila bränslen minskar i relation till produktionens ekonomiska värde avtar dess koldioxidintensitet. Frikoppling kommer i två smaker: Absolut frikoppling innebär att ekonomisk tillväxt förenas med minskad miljöpåverkan. Relativ frikoppling innebär att ekonomisk tillväxt förenas med ökningsminskning av miljöpåverkan: alltså att miljöpåverkan ökar, men i lägre takt än ekonomin växer.

 

5. Kapitalismen, det ekonomiska system som dominerar världen, drivs inte primärt av ekonomisk tillväxt utan av kapitalackumulation. De är besläktade men inte identiska begrepp. Ekonomiskt tillväxt är ett mått på förändringen av totalvärdet av samtliga ekonomiska transaktioner. Kapitalackumulation betyder att privat ekonomisk verksamhet syftar till att generera ett mervärde som ökar kapitalstocken. Därmed ökar den ekonomiska aktiviteten och ger ekonomisk tillväxt. Men drivkraften är privata vinster.

 

6. I längden kan kapitalismen inte överleva utan tillväxt. Privata vinster kan fortsätta antingen genom att expandera verksamheten eller genom att öka utsugningsgraden. Om den förbjuds att expandera måste utsugningsgraden öka. Men för det finns en absolut gräns: ingen kommer att jobba för mindre än ingenting. Därmed upphör kapitalismen. Den som vill avskaffa tillväxten ställer alltså ett revolutionärt krav: avskaffa kapitalismen.

 

7. Att avskaffa kapitalismen är ingen enkel sak. Många rörelser har försökt, hittills har ingen lyckats, åtminstone inte mer än delvis och temporärt.

 

8. Klimatkrisen är akut. Ska vi hålla oss under 1.5 grader behöver, enligt IPCC, utsläppen halveras på tio år och vara nära noll vid seklets mitt. Det kommer nog tyvärr inte att lyckas, men även två eller tre grader är betydligt bättre än skenande klimatförändring utan slut. Ett misslyckande blir, av allt att döma, fatalt.

 

9. Att ta klimatkrisen på fullt allvar innebär därför en skyldighet att förespråka de lösningar som på ett socialt acceptabelt sätt har störst möjligheter att lyckas avvärja det akuta hotet. Allt annat är cynism. Eftersom det är svårt att avskaffa kapitalismen inom ett par decennier bör det endast ställas som villkor för en lösning på klimatkrisen om det inte finns någon enklare väg.

 

10. Tillväxtkritikerna argumenterar för att grön tillväxt, det vill säga absolut frikoppling, inte är möjlig, åtminstone inte i den skala som krävs. Men ett krympande av ekonomin (nedväxt) är knappast ett mer realistiskt alternativ till att minska utsläppen. Utan frikoppling är förhållandet mellan ekonomins storlek och utsläppsnivån konstant. Det innebär att utsläppsminskning förutsätter att ekonomins storlek minskar i samma takt. För att klara klimatmålen behöver utsläppen minska med cirka 7-8 procent årligen. Under det rekordstora BNP-fallet krisåret 2008 minskade BNP med 1,7 procent. Under chockterapins 1990-tal föll den ryska BNP:n med närmare 40 procent. Men eftersom utsläppen behöver närma sig noll hade det inte räckt. Utan frikoppling behöver vi nollekonomi. Det är förstås inte möjligt, inte ens efter en socialistisk världsrevolution.

 

11. Alltså kräver även en nedväxtstrategi frikoppling. Ett räkneexempel. Koldioxidutsläppen kan ses som ekonomins storlek (BNP) multiplicerat med ekonomins koldioxidintensitet, det vill säga utsläpp per BNP-enhet. Om utsläppen behöver minska med sju procent per år och ekonomin växer med två procent per år behöver kolintensiteten minska med 9 procent per år. Om ekonomin i stället står stilla behöver kolintensiteten fortfarande minska med sju procent per år. Om ekonomin krymper med 2 procent per år – en permanentering av krisåret 2008 – behöver kolintensiteten minska med 5 procent. En fråga som tillväxtkritikerna är skyldiga oss ett svar på: varför är en frikoppling på fem eller sju procent per år möjligt, men nio procent omöjligt?

 

12. I praktiken, bortom siffrornas värld, innebär en snabb frikoppling en hög omställningstakt: att kolkraft läggs ner och ersätts av fossilfri energi, att transporter elektrifieras, att avskogningen minskar, att antalet idisslare minskar, och så vidare. Underlättas eller försvåras den omställningen av en stagnerad eller krympande ekonomi? Å ena sidan sjunker utsläppen i en ekonomi i kris, men ofta i lägre grad än BNP och bara för att återigen ta fart om ekonomin vänder. En snabb strukturomställning, å andra sidan, kräver tillgängligt kapital och tenderar att generera ökad tillväxt.

 

13. Om vi någon gång når en helt fossilfri ekonomi är dilemmat avskaffat. Då återstår ingen koppling alls men ekonomins storlek och (fossila) koldioxidutsläpp. Då är den akuta klimatkrisen avvärjd. Men det vore ytterst naivt att tro att inga andra miljöproblem skulle återstå. Ekonomisk tillväxt kommer alltid att vara problematiskt ur miljösynpunkt. Förr eller senare, och enligt min bedömning om betydligt kortare tid än en evighet, kommer tillväxten att behöva upphöra.

 

14. För att klara den akuta klimatkrisen behöver den politiseras. Enligt IPCC behöver 2-3 procent av global BNP investeras i omställningen de närmaste decennierna: en gigantisk, global Green New Deal. Vad kräver det av oss i termer av ekonomisk politik, satsningar, prioriteringar, förändrade maktrelationer, mobiliseringar, narrativ? Det tror jag blir det avgörande, snarare än huruvida omställningen påverkar ett abstrakt och tekniskt begrepp som BNP.

 

15. Inom det tidsfönster som står öppet för oss att klara klimatkrisen är ekonomisk tillväxt närmast ett predikament, det vill säga ett givet tillstånd. Men ur den dynamik av politiska förändringar och mobiliseringar som klimatomställningen innebär kan mycket väl ett helt annat samhälle födas och växa fram.

 

B:

Som tillväxtkritiker möts jag ofta av argumentet att även om ”tillväxten” är problematiskt så är det fåfängt att försöka stoppa den. Som skäl anges ibland att vi behöver tillväxt av fossilfri el, fossilfria transporter och annat för att klara klimatomställningen, och att detta kommer generera tillväxt. Ett annat skäl, senast framfört av Thomas Sterner när SVT rapporterade om omöjligheten att uppnå grön tillväxt, är att vi inte har något verktyg att stoppa tillväxten, det finns ingen stoppknapp. Ska vi slösa energi på att uppfinna denna stoppknapp eller ska vi ägna oss åt verklig omställning? A:s text i Dagens ETC framför några ytterligare argument.

Jag håller inte riktigt med om att vi saknar en stoppknapp, jag återkommer strax till det. Men oavsett: Det viktiga är inte att BNP-siffran minskar, utan att vi bryter vårt beroende av tillväxten, eftersom tillväxten är ett argument emot mycket av den politik som vore bra för världen. Tillväxten prioriteras framför allt annat – vi ”måste” ha TTIP, vapenexport till Saudiarabien och sänkt skatt på både kapital och arbete – annars hotas tillväxten. Och så vidare, och så vidare …

 

För att rädda klimatet behöver vi visserligen MER av vissa saker – som vindkraft, järnväg och annan infrastruktur. Men vindkraften blåser inte bort klimathotet, järnvägen åker inte iväg med våra utsläpp. Det som faktiskt leder till minskad miljöpåverkan är MINDRE fossilel, mindre bilism, minskad konsumtion av varor och tjänster. Jag håller för all del med dem som säger att OM investeringarna i förnybar energi och infrastruktur skulle generera makroekonomisk tillväxt så är det i sig inget argument emot dessa investeringar. BNP-siffran är, återigen, inte problemet som ska lösas.

 

Vad gäller den efterfrågade stoppknappen så menar jag att den finns. Det finns ingen knapp för att reglera själva BNP-siffran, men desto fler verktyg för att reglera miljöförstörande produktion och konsumtion. Jag har inget konkret förslag på vilken mix av regleringar, skatter och andra styrmedel vi ska använda – men att påstå att vi inte kan styra produktionen och konsumtionen också i minskande riktning, det ser jag som en trött undanflykt. Vi måste styra bort från konsumismen, och vi borde absolut inte vänta till efter klimatomställningen. Tvärtom är det en del av klimatomställningen.

 

Sedan detta med kapitalismen. Många verkar se det som ett väldefinierat system som vi antingen har eller inte har. Nu lever vi med kapitalismen, heter det. ”Den” måste avskaffas (alternativt inte avskaffas just nu eftersom det är för svårt). Jag tycker det är vettigare att se kapitalism som ett antal karaktärer som vi kan ha mer eller mindre av. Ungefär som marknadsekonomi och planekonomi. Vissa delar av ekonomin följer en marknadslogik, andra delar planeras, och ytterligare en del av ekonomin styrs av det stora kapitalägandet. Vi lever i en blandekonomi, och vi kan påverka blandningen. Vi kan väl blanda in mer statlig planering, och mindre kapitalism genom reformistisk politik?

 

Kräver kapitalismen tillväxt? Inte nödvändigtvis. All ekonomisk verksamhet genererar löner och vinster. Även bolag som inte växer har arbetsinkomster och kapitalinkomster. Kapitalinkomster kallas vinster och de är inte noll i en steady-state-ekonomi. Jag tror att A och andra faller tillbaka på Marx och den fallande profitkvoten, men det är en problematisk del av marxismen där Marx fällde krokben på sig själv (transformationsproblemet). Så även om vinstintresset gynnas av tillväxt så behöver inte kapitalägandet förintas i en ekonomi som inte växer. Företag kan vara lönsamma även i en steady-state-ekonomi – den som vill ha tips på litteratur som diskuterar detta får gärna höra av sig.

 
 
C:
Tack B för inlägget.
En fundering om stopp-knappen:
Finns väl en hel del att göra tänker jag. Sänkt arbetstid (på totalen då). Behöver antagligen kombineras med robot-skatt.
Skydda massor av mark och andra naturresurser från exploatering.
För att nämna några exempel.
Eller skulle den typen av åtgärder inte räknas som stopp-knapp?

 

 

D:

I min analys är "marknadsekonomin" minst lika besvärlig som kapitalackkumulationen (vinsten, räntan, avkastningskraven). Min analys landar i att marknader i allmänhet och globala i synnerhet fungerar som de skall enligt ekonomiska läroböcker, men att konkurrensen driver externalisering av kostnader och en ständigt ökad produktivitet.

Externalisering kan man till viss del hantera med skatte
r, avgifter och regleringar, men den global handeln minskar kraftigt möjligheterna för detta - vilket ju syns i att exportindustrin är undantagen från energiskatterna, och att jordbrukarna får rabatt på dieselskatten.

Ökad produktivitet låter ju väldigt bra, men med den följer - i en kapitalistisk marknadsekonomi - oundvikligen ökad total resursanvändning. Det vore annorlunda om vi växlade in produktivitetsökningen i minskat arbete, men det fungerar inte i en konkurrensdriven ekonomi. 

Marknaderna behöver begränsas. Nyliberalerna har helt rätt att det är marknaden som är motorn för tillväxt. Deras slutsats att vi därför skall låta den vara så litet reglerad som möjligt. Men det förhåller sig tvärtom, det är just därför att marknader driver tillväxten som de behöver tyglas hårt. Det är bara genom att begränsa de många olika marknadernas kontroll över våra liv som vi kan undvika tillväxtens och konkurrensens piska. Det handlar om att minska lönearbetet, minska handeln, i synnerhet den globala handeln och undanta hela områden från marknadsstyrning och konkurrens.


E:

Mycket bra artikel ETC-artikel A.

Tydlig, neutral, informativ och tillgänglig för de flesta, även de som saknar baskunskaper.

Du nämner Green New Deal som det märkligt nog fortfarande viskas om i Sverige.
Den socialdemokratiska föreningen Reformisterna har möjligtvis börjat fingra på ämnet

Green New Deal (GND) är paketet som levererar en helhetslösning som inkluderar ekonomi, sociala frågor, demokrati, gröna investeringar, miljöfrågor med mera.



F:

Tack för kloka reflektioner. Jag håller med om att många fastnar i en felaktig marxistisk analys att kapitalismen kräver tillväxt för att giriga kapitalägare kräver en högre vinst och den kan inte tas från arbetarnas mervärde hur länge som helst. Enligt en enkel logik är det helt fel. Företag kan mycket väl ligga på samma omsättning och samma vinstandel år efter år. Samtidigt, om sektorn där man verkar är dynamisk med många nya konkurrenter så gäller det att inte bli utslagen av konkurrenter som strävar efter en större marknadsandel. Alltså är det konkurrensen som innebär att man som företag kan behöva växa, om sektorn växer, för att inte tappa marknadsandel och konkurrenskraft. Speciellt viktigt vid stordriftsfördelar (fallande genomsnittskostnad): med stora fasta kostnader krävs en hög omsättning för att kunna konkurrera med lågt pris. Hänger du inte med och fusionerar med andra företag så ökar risken att åka ut. Samtidigt vill företagsledningar vidmakthålla denna myt att tillväxt är nödvändigt och naturligt, som i deras fall handlar om att löner för VD och övriga chefer ofta är proportionerliga mot omsättningen.

Jag håller också med B om att det viktigaste inte är att BNP-siffran är negativ, det är snarast en konsekvens som vi måste acceptera när vi genomför en framgångsrik klimatpolitik och fasar ut fossila bränslen. A gör det lite enkelt för sig när han retoriskt frågar varför decoupling är en baggis om den innebär att CO2-utsläppen ska minska med 7% per år men är omöjlig om det handlar om 9%. Decoupling är inte främst en fråga om procent utom om legitimitet: begreppet stärker tron på att BNP-tillväxt är eftersträvansvärt. Decoupling där välbefinnande ökar och utsläpp minskar är bra! Ersätt BNP med välbefinnande så löser du logiskt dilemmat, A!

Frågan är, som B skriver, att vi måste genomföra en kraftfull och effektiv klimatpolitik ÄVEN om detta förväntas minska BNP. Självklart är det lättare att minska utsläppen med 7% än med 9% men den relevanta frågan är om det är lättare att minska utsläppen om vi inte är bakbundna av tillväxt-beroende. Och svaret på den frågan är tveklöst JA. Det som behövs inom politiken är klarsyn om vad som är mål och vad som är bivillkor. Målet är mänskligt välbefinnande och bivillkoret är att ekosystemen är resilienta och fortsätter leverera och inte närmar sig några negativa tipping points. Man behöver inte vara helt överens om exakt vad detta innebär, det finns utrymme för såväl liberaler som socialister och gröna, man kan betona individers frihet från att livsförutsättningarna rycks undan (liberaler), eller trygghet och rätt till en hållbar utveckling (socialister) eller en etik som omfattar allt levande (gröna) så länge man är överens om att ökad BNP inte är behjälpligt längre, varken som mål eller som bivillkor.

Nja, kanske ska vi undvika att BNP sjunker med 10% för det skapar social oro, alltså kan BNP vara ett bivillkor på detta sätt. Men med tanke på att det finns ett brett politiskt stöd för att expandera hållbar teknik/infrastruktur så behöver vi nog inte oroa oss för att en planerad omställning orsakar lågkonjunktur. Nerväxt får vi kanske kanske som en konsekvens, även under omställningen om vi menar allvar med att snabbt fasa ut det fossila, men knappast lågkonjunktur. Men så fort nerväxt uttalas som ett självändamål så får vi svårt att pedagogiskt förklara vad som är mål och bivillkor och konsekvens. Som B visar så torde BNP minska som en konsekvens av att vi behöver använda hela vår (imaginära) CO2-budget för att bygga en hållbar infrastruktur och att vi därför måste dra ner rejält på konsumtionen.



 

A:

Tack för intressanta mothugg. Mycket är vi överens om, vilket gläder mig. Ska kort beröra några av de punkterna, men för debattens skull fokuserar jag på de punkter där vi inte är överens. Så, håll till godo den som orkar...

 

Frånvaron av en stoppknapp tar jag inte upp i min artikel, men där är jag och B uppenbarligen överens. När jag har gått igenom de policyförslag som förts fram från nedväxtare har jag hittills alltid slagits av att a) det mesta är bra idéer som jag helt skriver under på, men som b) knappast kommer att stoppa tillväxten mätt i BNP. Men nu skriver ju även B att det inte finns någon knapp för att stoppa BNP-ökningen, så där är vi överens. Vi är även rörande överens om att det finns metoder för att stoppa miljöförstörande produktion och konsumtion.

 

Vad gäller det hållbara investeringsutrymmet är det en extremt intressant aspekt. Det kan absolut begränsa den typ av investeringsprogram som jag ser som nödvändigt för att klara klimatomställningen. B har givetvis helt rätt i att vindkraft inte i sig minskar utsläppen, men som framgår av min artikel tror jag inte att det inte heller är realistiskt med att minska utsläppen genom att reducera ekonomin. Därför behövs investeringar.

 

Den dynamiska syn på kapitalismen som B beskriver tycker jag på många sätt är rimlig, kapitalismen är inte en monolit utan föränderlig. Men för att det ska vara meningsfullt att tala om kapitalism behöver den ändå definieras på något sätt. Jag (och många med mig) hävdar att ekonomisk tillväxt är en närapå omistlig följd av kapitalismen. Här tycker vi olika, och så vitt jag kan se på två sätt (profitkvotens fallande tendens är inte en av dem).

 

1. Vi ger förmodligen olika stor betydelse åt frågor som rör makt och inflytande. I princip är det enkelt att säga att mer av ekonomin borde planeras eller styras av det offentliga eller löntagare (jag är för alla tre). I praktiken är alla sådana förändringar smärtsamma, svåra och kräver mobilisering. Kapitalet försvarar nämligen sina intressen. Jag skymtar ofta en teknokratisk politiksyn hos nedväxtare: Det är bara vrida på den knappen och trycka på den pedalen så blir det bra. Tyvärr är det sällan så enkelt. Det kräver kamp. Det är av det skälet som jag beskriver tillväxt som ett predikament i det korta loppet. Jag kan önska bort tillväxten, men vågar inte förlita mig på att vi har förmågan att göra oss av med den på kort sikt. Det är därför jag letar efter andra sätt att hantera klimatkrisen. Jag är för den delen inte heller säker på att vi har förmågan att driva igenom en storskalig global green new deal – men jag bedömer det som i alla fall mer sannolikt.

 

2. Det andra rör definitionen av vad kapitalism är, men framför allt vad det är med kapitalismen som kapitalistklassen kommer att vara beredda att försvara enligt 1. Inom marxismen (som jag inte sticker under stol med att jag är influerad av) är ett produktionssystem som ger en fast avkastning på kapital inte kapitalistiskt. Det motsvaras snarast av den jordränta som feodalherrarna samlade in från sina livegna bönder, och som var ungefär lika stor från år till år. Det gav herrarna möjligheter till ett gott liv inom ramen för ett förhållandevis stillastående samhälle. Skillnaden mellan feodalism och kapitalism är bland annat något som jag tycker att ni borde vara väl bekanta med här, nämligen exponentiell tillväxt. Marx beskriver kapitalets allmänna formel som P-V-P’, alltså pengar–varor–pengar plus ränta. Systemet drivs av att kapitalister investerar pengar i produktion av varor i syfte att få tillbaka MER pengar.  Det innebär att nästa investering inte består av P, utan P’, och kan beskrivas som P’-V’-P’’. Och så fortsätter det (P’’-V’’-P’’’ osv) – inte utan avbrott i form av kriser, men i princip i evighet. Det är det som är utgör kapitalackumulationen; en kontinuerlig, exponentiell tillväxt av kapitalet som på aggregerad nivå motsvaras rätt väl av ökad BNP. Nu behöver man ju inte vara överens om den definitionen. Man kan ju, som både B och F om jag förstår er rätt, tycka att privat företagsamhet som levererar en stadig men inte växande vinst också är kapitalism. Men själva begreppsdefinitionen är inte det väsentliga här, utan innehållet: i det ena systemet växer kapitalet exponentiellt, i det andra inte alls. I det ena systemet ökar de privata vinsterna hela tiden, i det andra är de ungefär konstanta. Vi kalla båda systemet för kapitalism, om ni vill, det väsentliga är hur kapitalistklassen kommer att reagera på vad som är en klar inskränkning av deras ”rätt” till ändlös ackumulation (inte bara en fast ränta.) Själv tror jag att de kommer att försvara den ”rätten” till det yttersta. Jag hoppas alla förstår att jag inte är en anhängare av denna ”rätt”, vad det handlar om är om vi tror att vi kommer att kunna mobilisera till kamp mot och vinna den striden på kort sikt? Jag är inte övertygad om det. Så om det finns enklare sätt att rädda klimatet så satsar jag hellre på dem.

 

F tar också upp frågan om frikoppling/decoupling. Nedväxtare hävdar ofta och gärna att ”grön tillväxt är omöjlig”. Vad som då betraktas som omöjligt är att frikoppla utsläpp från ekonomins storlek. Det handlar alltså om huruvida det är möjligt att minska kolintensiteten (CO2/$). Min poäng är att om utsläppen måste minska med säg 7 % per år och ni inte tror att ekonomin ska minska i samma takt (dvs störtdyka bortom vad som öht är känt i den mänskliga historien) så är vi ju alla beroende av frikoppling/minskad kolintensitet för att uppnå den utsläppsminskningen. En lätt krympande ekonomi kräver en minskad kolintensitet med 5 % per år, en steady-state-ekonomi 7 % per år, och en lätt växande ekonomi 9 % per år. Så frågan är: varför skulle en årlig minskning av kolintensiteten med 5 % eller 7 % vara möjligt, men 9 % omöjligt? Det har jag aldrig hört en nedväxtanhängare svara på. Det tycks ju lättare med 5 än 9, men det är inte givet, vilket jag också kort berör. Men vad jag framför allt undrar över är denna tvärsäkra gräns mellan vad som är möjligt och vad som är omöjligt. Skulle vara spännande höra någon utveckla det!

 


G:

Tack för intressant artikel A och spännande svar ni andra. 


Absolut frikoppling är teoretiskt möjligt, och nerväxt är inget självändamål. Det är vi många (men inte alla) som skriver under på i detta forum. 

Problemet är som B och F skriver att tillväxtkravet gör att man struntar i nödvändiga klimatåtgärder. Ett utmärkt exempel på detta är när alliansen gjorde ett tillkännagivande vid antagandet av det klimatpolitiska ramverket: "klimatpolitiken ska vara långsiktigt effektiv och bedrivas så att minskade utsläpp av växthusgaser förenas med tillväxt."

Detta tillväxtkrav gör att man tex vägrar minska flygtrafiken eller transportvolymen. 
 
I praktiken gör tillväxten att det inte sker någon omställning alls. Skillnaden mellan 9 och 7 procents frikoppling är väldigt, väldigt stor.. All förnybar energi som byggs äts upp av ökad efterfrågan i dagsläget. Frikopplingen sker ju hela tiden, om den ska kallas relativ eller absolut avgörs som A skriver bara om miljöpåverkan ökar eller minskar.. I snitt ligger frikopplingen mellan World GDP och totala CO2 utsläpp på i genomsnitt ca 3% per år sedan år 2000 om jag inte räknar fel. Hade ekonomin stått still de senaste 19 åren hade, allt annat lika (vilket iof antagligen är orealististk), co2-utsläppen minskat med 40% enligt min egna snabba kalkyl. Men eftersom tillväxten var i genomsnitt ca 6 % per år samma period ökade utsläppen med 46%. 
 
Det finns dessutom gränser för hur mycket förnybar energi vi kan bygga på kort tid. Dels pga koldioxidbudgeten och investeringskostnaden. Men också pga de metaller som behövs. En utredning i Storbritannien kom fram till att bara för att byta ut den nuvarande fordonsflottan i landet till elbilar skulle det behövas:  "2x world’s cobalt production, 1x world’s neodymium production, 3/4 world’s lithium production , 1/2 world’s copper production". För att inte tala om att byta ut alla fordon eller bygga extrema mängder sol och vindkraft som också kräver resurser som de ovan.  

Det Steg 3 enats om är att samhället bör släppa tillväxtkravet och fokusera på omställning. Om sedan tillväxt ändå sker är det enligt många av oss inget problem, men så länge det är ett krav försämras oddsen för en omställning markant. 
 
 
D:

Konkurrens leder till produktivitetsökning i form av ökad produktion per arbetare leder till ökad resursförbrukning och ökad konsumtion. Till tillväxt om man så vill.

Frånvaron av stoppknapp ser jag egentligen inte som så problematisk. Jag ser heller inte att det främst är genom teknokratiska beslut man skall förändra, utan genom att förändra drivkrafterna i systemet. Om vi är tydliga i vad som är drivkrafterna så handlar det om att manipulera dem. Diskussionen om företagsamhet utan vinstkrav är bra exempel på varför ett ensidigt fokus på kapitalackumulation och vinst gör att man missar konkurrensen effekter. Vi har ju en mycket lång tradition av kooperativa, icke-kapitalistiska företag i Sverige. Men efter en kort tid av radikalism brukar de emulera kapitalismen och agerar på samma sätt. Vi måste helt enkelt begränsa konkurrensen.  Varför utvecklar jag nedan.

Konkurrens verkar förstås olika på olika typer av marknad, framför allt är det skillnad mellan marknader som kan växa mycket därför att behoven är omättliga och marknader som är begränsade på grund av råvarubrist eller brist på avsättning. Jordbruk är ett exempel på marknad med begränsad avsättning. På en sådan marknad fungerar konkurrensen ungefär så här: Ny teknik möjliggör att mindre arbete går åt för att producera samma mängd (ny skördetröska) eller att man kan producera mer från samma areal (konstgödsel, bevattning). I båda fallen leder det till lägre kostnad och ökad insats av externa resurser (energi, mineraler osv). Den lägre kostnaden kan under en kort tid eventuellt öka lönsamheten, men ju fler som använder samma teknik ju lägre kommer priset att bli, till dess att lönsamheten är tillbaks på den låga nivå där den började. Eftersom folks förmåga att äta mer är begränsad har överproduktion under lång tid varit det normala i jordbruket. Därför är den starkaste drivkraften att minska arbetsinsatsen per producerad enhet. Att det är så är ju lätt att konstatera eftersom andelen sysselsatta i jordbruk har minskat från kanske 80 % till mindre än 2 % på hundrafemtio år i de avancerade ekonomierna. Jordbruket har, i vissa fall, minskat resursförbrukningen per producerad enhet. Per arbetad timme har resursförbrukningen ökat enormt.  
Alla de människor som ”frigjordes” från jordbruket skulle ha något annat att göra och en stor del hamnade i industrin. I Industrin fungerar ungefär samma logik som i jordbruket, med skillnaden att det i många fall går att stimulera en kraftigt ökad konsumtion under lång tid. I de fallen kan en hel industrisektor växa så fort att antalet sysselsatta ökar parallellt med produktionen, så var till exempel fallet med bilindustrin i efterkrigstiden. Men förr eller senare ökar konkurrenstrycket och marknader blir mättade. Då måste man rationalisera produktionen för att sänka kostnaderna. Även om man samtidigt effektiverar produktionen och använder mindre råvaror per producerad enhet, så minskar arbetskraften snabbast och användningen av resurser per arbetad timme ökar. De anställda som får sparken sysselsätts i andra näringar där samma drivkrafter verkar, dvs resurserna per arbetad timme ökar och ökar. Produktivitetsförbättringarna leder också till ökade löner. I kombination med fallande priser leder ökade löner till en kraftigt ökad konsumtion.
Detta leder till följande förhållande på samhällsnivå:
Konkurrens leder till produktivitetsökning i form av ökad produktion per arbetare leder till ökad resursförbrukning och ökad konsumtion.
Om alla som jobbar förbrukar mindre resurser per producerad enhet, men mer resurser per arbetad timme är det inte svårt att förstå varför den totala resursförbrukningen per person i världen ökar trots det mycket omfattande effektiviseringarna.
För företag i konkurrensutsatta marknader är det inte intressant, ja inte ens möjligt, att stanna upp och vara nöjd som det är, utan de måste ständigt öka produktiviteten och effektivitet. För kapitalet som ständigt kräver avkastning är det inte heller ett alternativ att vila i madrassen, utan det kommer rastlöst att starta nya (resurskrävande) verksamheter, för att få avkastning på kapitalet. Ökad konsumtion och ökad resursförbrukning är därför både en logisk följd av och en helt nödvändig beståndsdel av denna kapitalistiska marknadsekonomi.
Utan en konkurrensutsatt marknad kan skomakaren som hittar på ett sätt att göra skor dubbelt så snabbt välja att gå och fiska efter fyra timmar. Men om det finns fler skomakare som konkurrerar på marknaden och en hittar på en arbetssparande metod som sänker priset på skor, då måste alla andra skomakare hänga med – fisket får vänta. Så får vi hjulen att rulla och ekonomin att växa.
Det är nog del av vår mänskliga natur att försöka göra saker på ett bättre sätt, men så länge effektivisering styrs av marknadens konkurrens och vinstintressen kommer den inte att leda till lägre tryck på naturens resurser, utan tvärtom högre.

 

H:

Mycket intressant artikel A! 
 
"men så länge effektivisering styrs av marknadens konkurrens och vinstintressen kommer den inte att leda till lägre tryck på naturens resurser, utan tvärtom högre." (D)
 
Instämmer i D:s inlägg! Vår kapitalistiska marknadsekonomi är boven i dramat.
 
"Jag kan önska bort tillväxten, men vågar inte förlita mig på att vi har förmågan att göra oss av med den på kort sikt. Det är därför jag letar efter andra sätt att hantera klimatkrisen." (A)

Det knepiga med den kapitalistiska marknadsekonomin är att vi, så att säga, inte rår på den. Den lever sitt eget liv vare sig vi vill eller inte. Vill vi överleva så måste vi alla förhålla oss till dess "inneboende regler". Den formar våra liv till köpstarka konsumenter, på andras bekostnad.
Jag är av den åsikten att vi tyvärr saknar "förmågan att göra oss av med den (tillväxten) på kort sikt". En åsikt som vi i stort sett delar, A.
Hur ska vi då "hantera klimatkrisen"? Kan opinionsskapande rörelser vara ett av de starkaste alternativen?

 
I:
Väldigt intressant diskussion. Jag tror jag håller med om det mesta som ni skrivit, men inte riktigt om slutsatserna. Här kommer min utläggning. 
Först håller jag inte med A om att det skulle vara lättare att klara klimat och miljömålen inom tillväxtekonomin. Jag tror det är betydligt svårare. Att det är svårt att förändra det ekonomiska systemet är sant, men det är ännu svårare att förändra de planetära gränserna. Det är bra om vi skapa opinion för:
1) att vi måste fokusera på omställning framför tillväxten.
2) att förbereda ekonomin på att en omställning kommer medföra stor risk för sänkt BNP, och designa ekonomin så att den klarar detta och kan upprätthålla en god välfärdsnivå.
Om vi ska skapa opinion kring detta tror jag det är bäst att inte själva propagera för att det är svårt att förändra det ekonomiska systemet. Det är egentligen inte svårt, det är bara många som inte vill det. Hittills. Men med opinion kan det ändras. Och håller med B om att vi kan jobba både inom systemet och för att förändra det. 

Sen tror jag D är inne på något fundamentalt. Konkurrensen driver företagen till produktivitetsutveckling. Men i längden kan tillväxt bara genereras antingen genom ökad mängd arbete eller ökad input av material eller energi (ev. genom att minska konkurrensen). Därför tänker jag att det i princip är teoretiskt omöjligt med tillräcklig absolut frikoppling om vi ser till alla planetära gränser. Det kanske är teoretiskt möjligt vad gäller cO2-utsläpp genom hög input av solenergi, men då på bekostnad av andra planetära gränser genom ökad materialanvändning. Så ser jag det nu, men jag kan ändras i min uppfattning. Jag kommer tillbaka till varför jag tror det är så.
(Se denna text lite som att jag tänker högt. Jag är inte helt övertygad)

Vad skapar ekonomiskt värde?
Konkurrensen driver företagen till produktivitetsutveckling. I dag gör denna effektivisering kanske främst att det är arbete som rationaliseras bort. Vi kan producera fler enheter per arbetad timma.
En mer hållbar effektivisering skulle vara att rationalisera bort input av material och energi. Det kan t.ex. åstadkommas genom en grön skatteväxling. Så vi kan producera samma mängd (i steady state) eller fler enheter (i en tillväxtekonomi) per enhet material- och energi-input. En enhet kan ju också bytas från att vara en materiell vara till att vara en tjänst, så länge den värderas till lika mycket på marknaden.

Men det är här den marxistiska analysen kommer till användning. För vad ger varan/tjänsten sitt ekonomiska värde? Den neoklassiska marginalnytta-teorin säger att det är efterfrågan styrd av preferensen i kombination med produktionskostnader. Alltså det priset som blir när den upplevda nyttan av ytterligare en vara inte längre kan produceras till den kostnad som konsumenten kan acceptera. Men detta är inget svar på frågan tycker jag. Det beskriver vad som påverkar priset upp och ner, men inte vad som ger varor ett ekonomiskt värde på lång sikt.
En konsument kan visserligen tänka sig betala ett visst pris, men den betalar ju hellre ett lägre pris, så konsumenterna kommer anpassa sig till förändringar i produktionsledet. Och vad bestämmer produktionskostnaderna? Jo, andra inköpspriser osv osv. Teorin (som jag förstått den) talar inte om hur ekonomiskt värde skapas från första början.

Min tes
Jag testar istället denna tes nu, vilken känns logisk för mig:
På lång sikt är det det (samhälleligt nödvändiga) mängden arbete + mängden input av material och energi, som avgör det ekonomiska värdet på en vara. 
Dessa styrs av flöden från två kapitalstockar som är begränsade - tillgänglig arbetstid och tillgängligt naturkapital. Naturkapitalet är alltså biosfärens, klimatets och jordskorpans kapacitet att producera naturresurser och nödvändiga ekosystemtjänster, vilket är begränsat. 
 
Exempel från en ekonomi med perfekt konkurrens och information
Det är alltså inte hur effektiv produktionen är, kvalitén eller folks preferenser som avgör en varas långsiktiga ekonomiska värde.  
Skulle vi ha en perfekt konkurrens och perfekt informerade konsumenter skulle alla välja varorna till lägst pris (så ser inte ekonomin ut, men vi låtsas det för exemplets skull).
Minskar ett företag sin material- och energi-förbrukning per enhet kan företaget sänka priset och de andra företagen måste följa efter eller slås ut. När priset sänks måste det produceras fler varor för att generera tillväxt = (allt annat lika) lika mycket eller mer miljöpåverkan. Det kan teoretiskt sett bli fler fysiska varor samtidigt som mindre mängd material och energi, men om varje vara värderas lägre (pga konkurrensen) ökar inte det ekonomiska värdet.
Alternativt använder företaget effektivitetsvinsten till högre vinst eller högre löner = (allt annat lika) mer miljöpåverkan.
Ett företag som höjer den upplevda kvalitén på en vara kommer också behöva pressa ner priset pga. konkurrensen. 

Cirkulär ekonomi då? Det är bara en annan form av effektivisering av material- och energianvändning. I en perfekt konkurrens pressas priserna ännu mer. 

Personliga tjänster (som inte bygger på varuproduktion) kan inte effektiviseras i alls samma grad som varuproduktion, därför att de bygger på personlig kontakt, vilken begränsas av dygnets 24 timmar. Det enda sättet att öka tillväxten är genom mer arbete.
Ökad kvalitét då? Ett företag som höjer den upplevda kvalitén på en tjänst kan upplevas bidra till grön tillväxt när fler väljer tjänsten och betalar ett högre pris för den. Men priset mäts i förhållande till andra varor. Om vi ska försöka uppnå grön tillväxt med dyrare och dyrare tjänster pga. ökad upplevd kvalitét och samtidigt dyrare och dyrare materiella varor pga. höjda miljöskatter då har vi allmän prishöjning = inflation, inte tillväxt. 

Digitala varor har en mycket lägre marginalproduktionskostnad så i en perfekt konkurrens med perfekt information skulle priset per vara närma sig noll. Anledningen att priser hålls uppe idag är patent och naturliga monopol. 

Det finns alltså två möjligheter till tillväxt i en ekonomi med fungerande konkurrens och information.
1) Vi arbetar mer och då får ut fler enheter.
2) Vi stoppar in mer material eller energi
 
Exempel från en ekonomi med imperfekt konkurrens och information
I verkligheten finns inte perfekt konkurrens eller perfekt information. Där skapar företag nischer och tillfälliga monopol där de kan sätta priser högre än det ekonomiska värdet för att få ut mer vinst (som också arbetarna kan få del av om de är organiserade och bor i ett land med få fattiga som letar jobb i deras bransch). 
Det finns också stordriftsfördelar, nätverkseffekter, det har också skapats patent och copyright vilket gör att priser inte kan attackeras av konkurrenter. Detta gör att priser kan hållas uppe. Konsumenter i verkligheten är irrationella och ofta inte så välinformerade. Reklamen kan därför lura dem att betala högre priser. Det har också skapats överproduktion och företag använder reklam för att skapa nya upplevda behov och laddar varor med sociala värden så att produktionen och priserna kan höjas. 

Kan dessa fenomen skapa grön tillväxt då? Ja, genom att skapa artificiella knappheter minskar konkurrensens prispressning och det ser ut som vi skapar ekonomiskt värde när fler varor säljs till höga priser utan att miljöpåverkan behöver öka. Men inget verkligt värde skapas ju och det blir ett orättvist samhälle som bara tjänar vissa kapitalintressen, och där vi hela tiden måste luras in i ha-begär. 

Ett annat sätt tillväxten kan frikopplas på är ju det man gjort i Sverige med t.ex. RUT - mer obetalt arbete internaliseras i BNP. Eller Facebook - data om personliga relationer blir till en vara (dock oftast för  reklam för att sälja materiella produkter).
Vi ökar också skuldsättningen i samhället och möjliggör då för konsumenter utan egentlig köpkraft att få köpkraft och konsumera. Men ska lånen betalas tillbaka utan att minska konsumtionen måste nytt ekonomisk värde skapas i framtiden = framtida tillväxt. Tillväxten idag ser alltså mindre smutsig ut än vad den är, eftersom den också måste smutsa ner i framtiden (i alla fall om lånen ska betalas tillbaka). 
 
 
J:

Jag instämmer i A allmänna beskrivning av kapitalismen:

"Marx beskriver kapitalets allmänna formel som P-V-P’, alltså pengar–varor–pengar plus ränta. Systemet drivs av att kapitalister investerar pengar i produktion av varor i syfte att få tillbaka MER pengar.  Det innebär att nästa investering inte består av P, utan P’, och kan beskrivas som P’-V’-P’’. Och så fortsätter det (P’’-V’’-P’’’ osv) – inte utan avbrott i form av kriser, men i princip i evighet. Det är det som är utgör kapitalackumulationen; en kontinuerlig, exponentiell tillväxt av kapitalet som på aggregerad nivå motsvaras rätt väl av ökad BNP."


Jag har en delvis liknande beskrivning: 

 

"Kapitalism kan definieras som ett system med privatägda företag som är tvungna att konkurrera för sin ekonomiska existens och där deras (och alltså deras ägares) tillgångar utnyttjas, med hjälp av inhyrd arbetskraft, som ’kapital’ – alltså så att tillgångarna genom värdehöjande produktion och vinstgivande handel blir allt större. Och man kan också tala om ’kapitalism’ när ett samhälle domineras av sådana förhållanden. Det är inte en exakt definition, men den gör det möjligt att tala om systemförändring (förändring inom systemet) när denna dominans har ökat (t.ex. på grund av nyliberalism) eller minskat (t.ex. genom en reformpolitik som ökar statens roll), samt om systemövergång – tills de kapitalistiska förhållandena inte längre dominerar."


Eftersom den 'inbyggda' konkurrensen med dess ständiga krav på privat kapitalackumulation (för att öka möjligheterna till enskild dominans och minska risken för konkurs) gör kapitalismen i princip ostyrbar, kan det vara bäst att satsa på en systemövergång av något slag. Till exempel en successiv övergång till "ekonomisk demokrati" genom en ökning av antalet demokratiskt styrda företag som (tack vare ett demokratiskt styrt statligt finansieringssystem med statligt utgivna pengar, t.ex. enligt föreningen Positiva Pengars förslag) inte måste konkurrera med varandra för att överleva. Men samtidigt behövs det en stark rörelse 'underifrån'  för att ge tillräcklig fart åt en sådan förändring. 

 

 

A:

Tänkte kort bemöta de senare inläggen i tillväxtdebatten utifrån min ETC-artikel. 

Återigen är vi överens om mycket. G:s argument om att ”tillväxt-ideologin” ibland legitimerar passivitet i klimatfrågan är intressant. Även andra har varit inne på att det finns en stark ”tillväxt-ideologi” som motverkar miljöhänsyn. Jag håller med om att det kan vara så, men vill samtidigt varna för att ”tillväxt-ideologin” ganska ofta är mer av ett slagord än politisk realitet. Politiker och andra pratar gärna om tillväxt, men agerar de verkligen för att maximera tillväxten? Nej, vågar jag påstå. Och anledningen är nog att kapitalismen inte drivs av tillväxt, utan av ackumulation och vinster. Därför syftar borgerlig politik till att maximera vinster, inte tillväxt. Ibland finns ingen motsättning däremellan, men ofta gör det det. Ett exempel: för att maximera tillväxten bör vi så klart ha full sysselsättning, ju fler som arbetar, desto mer växer ekonomin. Vi vill också ha höga löneökningar, för lönehöjningar leder ju till högre konsumtion och stimulerar därmed ekonomin och tillväxten. Ändå hör vi sällan borgerliga politiker kräva full sysselsättning och höga löneökningar, och det beror förstås på att de riskerar att minska företagens vinster, eftersom de bygger på att arbetskraften inte får betalt för hela det mervärde de producerar. Jag förnekar inte att samhället, så som det är konstruerat idag, är beroende av tillväxt – men ”tillväxtideologin” är till viss del ett bländverk, en retorisk figur.

Jag tycker inte heller att G förklarar varför det är så enorm skillnad mellan 7 och 9 procents årlig minskning av kolintensiteten. Att det görs alldeles för lite idag för att minska utsläppen, att det krävs mycket större investeringar, är vi sannolikt överens om. Att det i sin tur leder till större uttag av andra naturresurser än fossila bränslen är självklart. Jag är inte så insatt i tillgången på de olika mineraler du nämner, men andra menar att det inte utgör något (akut) hot mot en omställning. Däremot illustrerar det att i tillväxt i längden är ytterst problematiskt, det anser ju jag också.

D och jag verkar vara eniga om det mesta, jag håller i stora drag med om beskrivningen av drivkrafterna i en konkurrensutsatt ekonomi. Detsamma gäller H:s inlägg. Du frågar också hur vi ska hantera klimatkrisen. Frågan är stor och svår, men om man ser till vilka typer av samhällen i historien som har varit förmögna till snabba omställningar (t ex under krigsmobiliseringar eller energiomställningar), så verkar de mest framgångsrika exemplen vara samhällen med starka stater som inte dragit sig för att intervenera i ekonomin genom regleringar, subventioner, investeringar, ransoneringar, till och med konfiskeringar. Men för att få legitimitet för en sådan politik krävs också starkt stöd från allmänheten, så opinionsskapande aktiviteter är absolut viktiga. Även J tycks i grunden enig med mina resonemang. HUR vi ska avskaffa kapitalismen(s exponentiella tillväxt) är delvis en annan fråga. Jag berör den frågan kort i slutet av min artikel: den dynamik som uppstår i kampen för klimatet kan kanske leda vidare och dra med sig kapitalismen, så som vi känner den, i fallet. En av dem som jag tycker har skrivit klokast om detta är (tillväxtkritikern och marxisten) Andre Gorz: Genom att kräva ”icke-reformistiska reformer” för att uppnå vad som är nödvändigt, snarare än det som är ”möjligt” (inom ramen för den nuvarande ordningen) tar vi successiva steg mot ett annat system.  

I hävdar att det är lättare att avskaffa tillväxtekonomin än förändra de planetära gränserna. Så är det onekligen. Men jag argumenterade för något annat, nämligen att de nog är enklare att lösa den akuta klimatkrisen inom tillväxtekonomin än genom att avskaffa den. Jag håller självfallet med om att omställning är viktigare än tillväxt och har inget emot att ”designa” om ekonomin. Men det är exakt detta som jag menar är en teknokratisk hållning som bortser från att vi lever i en värld präglad av makt och konflikter. Ekonomin förändras sällan genom design, utan genom kamp. Så: vad har ni för resurser att sätta upp mot några av de största organisationerna i mänsklighetens historia, de globala storföretagen? Jag tror nämligen att de kommer att sätta in alla sina resurser, om det krävs, för att behålla sina vinster.



Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng