ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» augusti 2019 (2)
» juli 2019 (2)
» juni 2019 (1)
» maj 2019 (4)
» april 2019 (3)
» mars 2019 (3)
» februari 2019 (2)
» januari 2019 (3)
» december 2018 (4)
» november 2018 (7)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: arkiv för februari 2019

söndag 17 februari

Politiska diskussioner 5

 

Fortsättning från "Politiska diskussioner 4".

 

 

"Och om vi inte "vinner" kommer den, som sagt, att självdö – så vi måste åtminstone vara beredda på det, och då kan vårt globala universaliserade motstånd, i denna svåra situation, vara en stor tillgång."


Så är det. Jag får nog erkänna att jag tillhör dem som tror att "monstret" kommer att "självdö". Samtidigt kommer med all säkerhet vårt "globala universaliserade motstånd" att tillta i omfattning i takt med att "monstret" sönderfaller alltmer. 
 
Vad har vi lärt oss av "monstret" (en bra benämning i det här sammanhanget)? Hur ska vi agera i utformningen av en framtida marknadsekonomi? Kanske vi inte inser att en framtida marknadsekonomi kan utformas på ett annorlunda sätt - alltså till en absolut nödvändig demokratisk marknadsekonomi?
 
Här gäller det att vi lär oss förstå att vi måste uppträda på marknaden där vi byter "arbetsinsatser" med varann. Vi skapar värden genom våra arbetsinsatser och vi kan dessutom skapa mer värden än vi förbrukar. Dessa "mervärden" tillfaller samhället som vi verkar i. Samhället blir på så vis garanten/förvaltaren av de kapitalvärden/överskottsvärden som produceras. Enklare än så kan det inte bli. Det är ju på det här viset som samhällelig välfärd måste byggas.
 
Kan vi förstå att en tavla av Picasso kanske kostar några hundralappar att framställa men att den betingar ett marknadsvärde idag på ett par miljoner? Förstår vi det ohållbara med detta ekonomiska förhållande som ju, kan man säga, symboliserar vår kapitalistiska marknadsekonomi?
 
/Jan
 
 

– [Jan:] "Jag får nog erkänna att jag tillhör dem som tror att "monstret" kommer att "självdö".
    Ja, det är nog det troligaste. Men det hindrar inte att vi kan hjälpa till – på två sätt: genom att påskynda "döendet" (avvecklingen) och genom att se till att det sker så lugnt som möjligt utan farliga dödsryckningar, som gör folk rädda och får dem att handla fientligt mot varandra för att skydda sig själva. Eftersom kapitalismen framför allt bygger på aktiebolag skulle man kunna förändra aktiebolagslagen, http://aktiebolag.org/aktiebolagslagen/, så att den blir betydligt mera lik Lagen om ekonomiska föreningar, särskilt när det gäller ägandet. Detta skulle naturligtvis oroa mäktiga aktieägare väldigt mycket, så det måste ske försiktigt. Samtidigt bör man kunna rädda över "döende", konkurshotade, företag (och även andra "svagare" företag) till ombildningar till kooperativ enligt lagen om ekonomiska föreningar, https://bolagsverket.se/fo/foreningsformer/ekonomisk/vad-1.1700, utan att aktieägare och ledningar kan betrakta sig som så orättvist behandlade att det kräver ett våldsamt motstånd. Men det kräver naturligtvis ett starkt folkligt engagemang och en beredskap att använda 'icke-våldsmetoder'.

 

[Jan:] "... vi kan dessutom skapa mer värden än vi förbrukar. Dessa 'mervärden' tillfaller samhället som vi verkar i. Samhället blir på så vis garanten/förvaltaren av de kapitalvärden/överskottsvärden som produceras."

    Vad är då "samhället"? Samhället, i form av "staten", kan, liksom privatpersoner, vara delägare i aktiebolag – men ekonomiska föreningar (enligt svensk lag) har i stället 'medlemmar', som alltså inte äger (det kooperativa) företaget eller något i det, t.ex. produktionsmedel och det som just har producerats av dem. Det är bara den ekonomiska föreningen, som alltså själv inte har några ägare, som "äger" de bokförda produktionsmedlen och produkterna. Men eftersom föreningen är registrerad av "samhället" och lyder under dess lagar kan den nog ses som en del av samhället, även om föreningen måste få utgifter och inkomster att gå ihop. Det är då 'logiskt' att "samhället", staten, också har ett ansvar att se till att jämna ut alltför stora underskott eller överskott, vilket kan vara ett tecken på att produktionen är dåligt anpassad till resten av samhällets, befolkningens, behov. För att säkert kunna ta detta ansvar måste staten (genom riksdagen) också ha den yttersta kontrollen av all penningutgivning (även i form av digitala lån). Även denna förändring (som det redan finns seriösa förslag för) kräver nog ett starkt folkligt engagemang gentemot bankerna.
   Kanske inte helt enkelt om man tittar närmare, men i princip genomförbart, och det kan nog inte bli enklare om vi vill använda pengar för att underlätta fördelningen av resurser utan att riskera (alltför stor) kapitalackumulation – som konstmarknadens enorma summor är ett symptom på!

 

 /Bo

 

 

"Vad är då "samhället"?"

 
Ja vad menar jag med "samhället" som jag ofta hänvisar till?
"Samhället" är gruppen av människor som inte omgärdar sig av fysiska gränser och som är strukturellt uppbyggt av rättvisa och jämlikhet, med allt vad det innebär. "Samhället" är för mig något "visionärt" som inte existerar i dag. 
 
Jag hänvisar mycket sällan till begreppet "land/stat" beroende på att "land/stat" i sig är en orättvis och ojämlik strukturell uppbyggnad. Alltså ingenting som har med framtiden att göra, efter "monstrets självdöd". När jag således hänvisar till "samhället" så menar jag att dagens "staten" på inget vis kan förknippas med det "samhälle" som jag har en vision om. Dagens "staten" ser jag som en både förvaltare och "delägare" av vår rådande kapitalistiska marknadsekonomi. 
 
Jag är införstådd med att mina hänvisningar till "samhället" kan skapa missförståelse, men jag hittar inget bättre ord än "samhället" för att beskriva en "grupp" människor.
 
 
"Eftersom kapitalismen framför allt bygger på aktiebolag skulle man kunna förändra aktiebolagslagen,http://aktiebolag.org/aktiebolagslagen/, så att den blir betydligt mera lik Lagen om ekonomiska föreningar, särskilt när det gäller ägandet. Detta skulle naturligtvis oroa mäktiga aktieägare väldigt mycket, så det måste ske försiktigt."
 
Kan vi förändra "monstrets" lagar? Nej jag betecknar det som helt uteslutet, tyvärr. Vad händer om maktpolitiken ens börjar fundera i dom banorna? 
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så kommer kapitalet omgående att "fly" till mer "vänligt" sinnade marknadsplatser. Och då sitter vi alla i en "sjunkande båt". Detta inser dagens maktpolitik så några sådana funderingar, menar jag, vågar sig inte maktpolitiken på. Vilket dessutom, anser jag, bevisar politikens underdånighet gentemot ekonomins beslutsprocesser. 
Ändå är det ju så att vi måste arbeta för att politiken ska avgöra hur ekonomin ska utformas. Vilket, enligt min mening som sagt, blir möjligt först när "monstret självdör". 
 
"Lokala ekonomier", som du beskriver Bo, kommer nog att få ett större inflytande i takt med att det rådande sönderfallet tilltar i omfattning - vilket jag likaså tolkar som din åsikt. Jag tänker mig, i det här sammanhanget, att arbetstid byts mot arbetstid utan rådande statlig inblandning. En form av "svartjobb", som vi säger idag.
 
/Jan
 
 

Olika världsbilder kan kräva olika definitioner, men för att att kunna förmedla dem till varandra måste vi ändå i stort sett, mer eller mindre medvetet, använda ungefär samma definitioner. Den definition av 'samhälle' som du ger i början av ditt senaste mejl av  förklarar nog många svårigheter att förstå varandra som vi ibland har haft. Eftersom det för dig är ett 'visionärt' begrepp behöver vi också en annan definition.

    NE tycker jag ger en mycket användbar definition (vars innebörd kan variera en del beroende på sammanhanget, som i så fall bör anges):


"samhälle, benämning på en grupp individer förenade av ett nätverk av sociala relationer med viss varaktighet och kontinuitet över tid."

 

Genom att hos en grupp av individer (t.ex. alla som har vistats inom ett lands gränser under minst ett år) urskilja olika "nätverk av sociala relationer" är det också möjligt att inom ett 'samhälle' med både 'fasta' och 'lösa' nätverk av sociala relationer urskilja andra 'samhälllen', t.ex. med endast 'fastare' (mera varaktiga) nätverk.

    Det var så jag använde begreppet när jag i mitt förra mejl skrev "Samhället, i form av 'staten'", och fortsatte med att skriva om kooperativ och 'lagen om ekonomiska föreningar' som en del av detta samhälles (statens) sociala nätverk. Det statliga 'nätverket av sociala relationer' är visserligen, i sin helhet, oerhört orättvist, eftersom det till stor del har utformats enligt det privata näringslivets intressen (trots att 'näringslivet' inte är en del av 'staten'), men tack vare en del framgångsrik folklig kamp är det inte riktigt så orättvist som det skulle ha varit utan denna kamp (t.ex. kampen om allmän rösträtt). Utan den hade vi nog inte heller haft en 'lag om ekonomiska föreningar' som ger utrymme för ganska demokratiska stadgar för kooperativ, trots att dess komplexitet (åtminstone delvis) är ett symtom på motsättningarna i det omgivande samhället. (Se t.ex 6 kap, 1-3 § här: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-2018672-om-ekonomiska-foreningar_sfs-2018-672.) Eftersom vi lever på denna jord och inte kommer undan, måste vi använda alla de möjligheter som finns till att skapa goda, mer demokratiska, relationer, och kooperativ inom ramen för de lagar som finns är en av dessa möjligheter.

 

Visst kan kapitalet fly till andra ställen på jorden om det känner sig hotat av ökade krav på demokrati och jämlikhet, men det betyder inte att vi inte kan göra någonting, som inte är helt dolt för kapitalet, i väntan på en kollaps. Det pågår ju redan nu en global omställningsrörelse som till stor del bygger på kooperativ. Och den rörelsen, tillsammans med andra demokratiska rörelser som fortfarande tillåts, kan vara till stor hjälp när kollapsen väl inträffar. Detta kan vara en väldigt farlig situation, så vi bör förstås inte heller påskynda den. Alla gemenskaper med demokratiska värderingar som vi kan bygga upp som lokala 'nätverk av sociala relationer' kan bli väldigt viktiga...

/Bo

 

 

"Olika världsbilder kan kräva olika definitioner, men för att kunna förmedla dem till varandra måste vi ändå i stort sett, mer eller mindre medvetet, använda ungefär samma definitioner."

 
Nej men jag instämmer naturligtvis i vad du här skriver. NE:s definition skulle kunna vara min egen, som jag ser det. Tydlighet och noggrannhet kan inte nog betonas så det är bara att ta nya tag. 
En av många fördelar med våra mejlsamtal det är att vi, eftersom tiden går, lär oss förstå vad den andre menar även om inte allt faller på sin plats.
 
 
"Alla gemenskaper med demokratiska värderingar som vi kan bygga upp som lokala 'nätverk av sociala relationer' kan bli väldigt viktiga..."
 
Helt klart är det så. Och detta gäller naturligtvis även ekonomiska relationer. 
I mitt förra mejl refererade jag till att "arbetstid kan bytas mot arbetstid". Jag tänker mig här - vilket på sitt sätt redan existerar till viss del - att en grupp människor (samhälle) utför arbeten till varann. Man utbyter - jag benämner det - arbetstider utan att "blanda in" pengar för de arbeten som utförs. Det liknar ett slags "urtillstånd" - som vi var inne på i ett tidigare inlägg - för hur människor i den tidiga historien byggde sin välfärd. 
Dessa båda, socioekonomiska relationer, "kan bli väldigt viktiga" inför det som väntar oss.
 
Människan har ju den "gåvan" att hon kan producera mer värden än vad hon behöver konsumera för att kunna skapa sig ett drägligt liv!
 
 
Nu till en fråga som jag har "brottats" med länge och som jag försökt bringa klarhet i, på mitt sätt, via min hemsida. Kanske den inte direkt platsar under rubriken "Politisk vs ekonomisk makt", men eftersom den handlar om privat ekonomiskt ägande - till och med en form av kapitalistisk marknadsekonomi - så kan den nog ändå platsa under rubriken.ta

Frågan lyder: Hur ska vi se på ägandet av den egna bostaden/fastigheten? 

Efter en hel del funderingar, fram och tillbaka, så har jag bildat mig en uppfattning i frågan. Men jag vill inte redovisa den nu innan jag får läsa dina åsikter i saken. Kanske ser du frågan som lättbesvarad - vi får se?

/Jan


– [Jan:] "Hur ska vi se på ägandet av den egna bostaden/fastigheten?"

 
Visst passar den frågan in under rubriken "Politisk vs ekonomisk makt"! Bostadsägandet, och de nödvändiga lånen för detta, bidrar ju till storbankernas största inkomster. Och bostadsfrågan är ju i högsta grad politisk. Dessutom är ägandet av fastigheter en både komplicerad och kontroversiell fråga  och alltså intressant!: Att "äga" något innebär ju oftast att man, utan att skada andra, har rätt att behandla det ägda precis som man vill – till och med att helt förstöra det. När det gäller fastigheter, med och utan byggnader/bostäder, så finns det förstås en hel del lagliga begränsningar för brukandet som gör ägandebegreppet problematiskt, och ofta hotat. Kanske är det just därför som många markägare försvarar det så intensivt – det handlar ju också om stora (och på "gott" och ont) föränderliga – summor! Men det ökar ju bara den samhälleliga angelägenhetsgraden.
   Min slutsats blir att fastigheter inte bör ägas privat. Ändå måste brukandet fördelas på något sätt mellan individer och företag med olika behov. För att undvika dold politisk korruption (eller öppna strider) när det gäller fördelningen av användandet bör man nog lösa det öppet med olika slags samhälleliga hyr- eller arrendesystem – men ändå med starka skydd för den individuella besittningsrätten så att det inte är fritt för "samhället" (på olika nivåer) att vräka individer eller företag med betalningssvårigheter.

När nu de flesta av landets fastigheter redan är fördelade på olika sätt, med olika besittningsskydd, så behövs det en mjuk övergång till ett bättre system. Kanske successivt höjda avgifter för all slags "besittning", särskilt för "ägd" sådan (som en slags fastighetsskatt, som kan få variera något beroende på hur eftertraktad fastigheten är). Handel med "besittningsrätter" bör på så sätt kunna förmås att minska – men det är nog inte något enkelt problem!
   På så sätt borde skillnaden mellan t.ex. hyresrätter och bostadsrätter kunna minska. Den stora skillnaden mellan dem beror ju på att marknaden för bostadsrätter är helt oreglerad och på att det finns alldeles för få bostäder överhuvudtaget. Privata hyresvärdar borde inte få finnas, utan sådana borde ombildas till demokratiska ekonomiska föreningar med hyresgästerna som medlemmar utan att de behöver "köpa" sig in i föreningen. Svart handel med sådana "besittningsrätter" kan nog bara undvikas genom att se till att det finns tillräckligt stort antal av dem.

Intressanta problem, som man kan vända och vrida en hel del på (inte minst när det gäller användningen av mina begrepp här). Ska bli roligt att se hur våra idéer kan fungera ihop!

/Bo


"Min slutsats blir att fastigheter inte bör ägas privat."
 
Jag kommer – efter tidigare mycket funderande – fram till samma slutsats! Mitt främsta argument är att alla kapitalvärden - vilket inkluderar fastigheter - måste ägas av samhället. Även här handlar det om rättvisa och jämlikhet. Hur avtal och liknande ska skrivas angående rätten till boende är naturligtvis frågor som måste lösas på ett demokratiskt sätt.
 
"Att "äga" något innebär ju oftast att man, utan att skada andra, har rätt att behandla det ägda precis som man vill – till och med att helt förstöra det. När det gäller fastigheter, med och utan byggnader/bostäder, så finns det förstås en hel del lagliga begränsningar för brukandet som gör ägandebegreppet problematiskt, och ofta hotat."
 
Så fungerar det idag - att man "har rätt att behandla det ägda precis som man vill". Här ser man vilket kapitalförstörande som "lagligen" görs möjligt "tack vare" den privata kapitaläganderätten. 
När vi här kommer in på lagskrivningar - i synnerhet när det handlar om kapitalägandet - då blir det ju också helt uppenbart att lagar skrivs utifrån rådande strukturella förhållanden. Lagar - i dessa frågor - kan alltså inte skrivas på ett sådant sätt att de strider mot den rådande "ordningen". 
Man kan därför säga att lagar, så att säga, inte kan göras "neutrala" eller "objektiva". Lagar skrivs "subjektivt" av  den rådande samhälleliga eliten.
 
I vår rådande marknadsekonomi så finner jag det helt uteslutet att det kan byggas bostäder åt alla och på lika villkor. Vår rådande marknadsekonomi prioriterar ju avkastningen på investerat kapital så därför är det av underordnad betydelse om det finns eller inte finns bostäder åt alla. 
Och politiken saknar ju - som jag brukar säga - "mandatet" att möjliggöra dels bostäder åt alla och dels att det kan byggas på lika villkor. Dessutom har ju bostadsmarknaden mer eller mindre blivit en "spelplats" för spekulation - såväl lagligt som olagligt (exempel på "laglighetens subjektivitet").
 
Jag tror man kan påstå att sönderfallet för kapitalismen märks tydligast i bostadsmarknaden!
 
/Jan
 
 
– [Jan:] "Mitt främsta argument är att alla kapitalvärden – vilket inkluderar fastigheter – måste ägas av samhället."
"I vår rådande marknadsekonomi så finner jag det helt uteslutet att det kan byggas bostäder åt alla och på lika villkor."


Två argument för att "fastigheter inte bör ägas privat". Jag instämmer i båda.

   Kanske kan de stärkas ytterligare med argumentet att en god bostad – dvs. en som ger det skydd som behövs för att en människa ska kunna hålla sig fysiskt och psykiskt frisk – är en mänsklig rättighet enligt principen om människors lika värde, vilket betyder att tillgången inte kan tillåtas understiga efterfrågan som för vilken vara som helst. Av samma anledning måste naturligtvis detta också gälla för rent vatten och luft och tjänster, som läkarvård (inklusive läkemedel) och utbildning.

   ("Kapitalvärden", som nämns i det första argumentet, bör väl här förstås som "naturkapital" – eftersom t.ex. annat mera lättrörligt realkapital som producerats av människor och som används som produktionsmedel skulle kunna ägas av t.ex. kooperativ vilka helst inte borde äga fastigheter utan hyra dem av det övriga samhället – som de ändå är delar av eftersom de inte har några andra ägare – bara 'medlemmar'). Vet inte om du förstår vad jag menar i parentesen – det är knappt så jag själv gör det, eftersom det handlar om så subtila betydelsenyanser! Kanske bäst att sluta :-)


/Bo



Knepigt det här Bo! Med "alla kapitalvärden" avser jag alla kapitalvärden, såväl "naturkapital" som "realkapital". 


 

Jag tänker så här (en framtidsvision): Låt oss säga att vi startar upp en företagsamhet från grunden. Vi har en idé inom oss hur denna företagsidé ska kunna förverkligas i praktiken. Och för att kunna göra detta möjligt så behöver investeringar göras. Vi behöver helt enkelt hjälp med att komma igång med företagandet. Därför vänder vi oss till samhället - idag vänder sig företagare till privatägda finansbolag - som står som garanten och ägaren för finansieringen av nödvändiga investeringar. 

 

Vi behöver en lokal för att kunna "producera" i och vi behöver också materiell utrustning för att kunna genomföra den idé som vi vill förverkliga. Allt detta som vi behöver inkluderar såväl "naturkapital" som "realkapital" och dessa "kapitalvärden" kan inte köpas av privatpersoner. 

 


 

Skulle dessa "kapitalvärden" kunna köpas så borde ju detta innebära, som jag ser det, att dessa "värden" därmed "ägs" privat. Vilka då, i ett senare skede, skulle kunna säljas och därmed skapa en orättvis/ojämlik kapitalfördelning i samhället. "Kapitalvärden" måste därför ägas av samhället och därifrån sedan kunna lånas ut till människor som startar och driver företag. I gengäld så kommer ju "kapitalvärden" samhället till del genom de "värden" som skapas av just företagandet. 

 


 

Det skapas alltså mer värden genom företagandet än vad samhället lånar ut - om vi tänker oss ett genomsnittligt företagande. Detta baserar jag på faktumet att människan producerar mer värden än vad hon konsumerar för att kunna leva ett drägligt liv.

 


 

Jag ser, så att säga, ingen logik i att "kapitalvärden" skulle kunna ägas av någon annan än samhället.

 


 

/Jan


– [Jan:] "Med 'alla kapitalvärden' avser jag alla kapitalvärden, såväl 'naturkapital' som 'realkapital'."

 

'Kapital' har verkligen blivit ett svårhanterligt begrepp. Jag skulle vilja definiera det som 'något (med ett potentiellt bruksvärde/bytesvärde) som kan användas (och används) så att det skapas ytterligare bytesvärde (mervärde)'. Med den definitionen skulle man kunna skilja mellan 'finanskapital' (pengar), 'realkapital' (tillverkade materiella produkter), 'immateriellt kapital' (varumärken, design m.m.), 'humankapital' (utbildad arbetskraft) och 'förnybart resp. icke förnybart naturkapital' (förnybara resp. icke förnybara naturtillgångar).

 

"Vi behöver helt enkelt hjälp med att komma igång med företagandet. Därför vänder vi oss till samhället".


Så här skulle jag uttrycka det med hjälp av mina definitioner och min modell för 'ekonomisk demokrati' (som använder sig av pengar som ett hjälpmedel för att fördela resurser): Vi behöver finanskapital för att kunna skaffa oss det naturkapital, realkapital och humankapital vi behöver för att komma igång (med ett kooperativ). Finanskapitalet kan vi i en ekonomisk demokrati skaffa oss genom "samhället", dvs. det demokratiska, samhälleligt (lokalt) förgrenade och statligt finansierade banksystemet, som vi alltså vänder oss till på en relevant (lagom lokal) nivå.

   Naturkapitalet kan vi inte köpa, utan vi får anmäla till 'stat' eller 'kommun' att vi vill hyra/arrendera en fastighet för vår verksamhet. Finns det en byggnad där får vi nog också hyra den. Men var får vi tag på realkapitalet, de produktionsmedel, den utrustning och det (av andra skördade/producerade) råmaterial som vi behöver för vår verksamhet. Vi måste kontakta de fysiska verksamheter där allt detta produceras. I min vision av en ekonomisk demokrati görs detta av demokratiska företag (dvs. kooperativ) av olika storlekar (av praktiska, organisatoriska m.fl. skäl) finansierade på olika hög nivå av det statligt finansierade banksystemet.

   Dessa företag är styrda av sina arbetande medlemmar (med demokratiskt bestämda, mer eller mindre, fasta löner) och har inga privata ägare (faktiskt inga ägare alls, om inte 'samhället' formellt räknas som ägare). Men de produkter som kooperativen tillverkar 'ägs' av kooperativen, dvs. de har ansvaret för fördelningen av de tillverkade produkterna. Och för att hålla en viss ordning på den fördelningen är pengar ett bra hjälpmedel, eftersom det annars skulle krävas någon annan form av räkenskaper med någon slags samhällelig/byråkratisk kontroll på högre nivåer för att undvika en skev fördelning.
   Det kan förstås uppstå både överskott och underskott av pengar i kooperativen, men eftersom det inte finns några personer i företagen som har rätt att ta ut några överskott, så måste dessa betalas tillbaka till det statliga banksystemet (som en slags skatt). Om det däremot uppstår ett underskott, bör staten, om det för övrigt anses vara en samhälleligt viktig verksamhet, ge ett ekonomiskt stöd så att underskottet försvinner. Om verksamheten inte bedöms som så viktig bör den i stället kunna förändras med ett större stöd.

 

På det sättet bör alltså den av somliga önskade, men i längden för samhället katastrofala, kapitalackumulationen kunna undvikas, samtidigt som penningekonomin möjliggör lokala initiativ, som ofta innebär omfördelning och som skulle vara omöjliga i ett system utan pengar. Om kooperativ 'ägs' av samhället så borde alltså dessa kunna 'äga' åtminstone portabelt kapital (alltså inte fastigheter). Det 'privata' ägandet skulle då bara gälla helt personliga tillhörigheter i 'skälig' omfattning – ingen spekulation med hyres- och bostadsrätter och inga lyxjakter och stora flygplan!

 

Hoppas du/ni orkar läsa igenom allt!

 

/Bo

 

 

Mycket intressant läsning Bo! Och jag läser igenom det både två och tre gånger, utan att "misströsta"!


Inga problem med att du byter ut "kapitalvärden" mot "sådant kapital". Allt för att undvika misstolkningar!
 
 
"Jag skulle vilja definiera det som 'något (med ett potentiellt bruksvärde/bytesvärde) som kan användas (och används) så att det skapas ytterligare bytesvärde (mervärde)'."
 
Ja jag tolkar ovanstående rader som att "(mervärde)" skapas i den fortsatta arbetsprocessen med att "förädla" den slutgiltiga produkten. I alla fall är det så jag menar med "ytterligare bytesvärde (mervärde)".
 
 
Vi behöver finanskapital för att kunna skaffa oss det naturkapital, realkapital och humankapital vi behöver för att komma igång (med ett kooperativ)."
 
Är helt överens med dig om denna definition, "(som använder sig av pengar som ett hjälpmedel för att fördela resurser)".
 
 
"Men var får vi tag på realkapitalet, de produktionsmedel, den utrustning och det (av andra skördade/producerade) råmaterial som vi behöver för vår verksamhet. Vi måste kontakta de fysiska verksamheter där allt detta produceras. I min vision av en ekonomisk demokrati görs detta av demokratiska företag (dvs. kooperativ) av olika storlekar (av praktiska, organisatoriska m.fl. skäl) finansierade på olika hög nivå av det statligt finansierade banksystemet."
 
Ja "realkapitalet" måste vi få ekonomisk hjälp med att införskaffa. Och denna hjälp kan vi söka hos "samhället" - "det statligt finansierade banksystemet". När denna hjälp är beviljad så måste vi "kontakta de fysiska verksamheter där allt detta produceras". Denna "fysiska verksamhet" - företaget - "ägs" av människan/människor. Men "kapitalet" som finns och skapas i denna "fysiska verksamhet" ägs av "samhället".
 
 
"Men de produkter som kooperativen tillverkar 'ägs' av kooperativen, dvs. de har ansvaret för fördelningen av de tillverkade produkterna. Och för att hålla en viss ordning på den fördelningen är pengar ett bra hjälpmedel, eftersom det annars skulle krävas någon annan form av räkenskaper med någon slags samhällelig/byråkratisk kontroll på högre nivåer för att undvika en skev fördelning."  
 
Ja "ansvaret för fördelningen" av "de tillverkade produkterna" sköts av människorna i företaget och "pengar är ett bra hjälpmedel".
 
Angående kapitalackumulationen: Jag menar att denna försvinner i och med att samhället - och inte företaget - står som ägare till "kapitalet". Att "ackumulera kapital" (mer pengar) har samhället inget intresse av eftersom konkurrensen, menar jag, är satt ur "spel" i och med att just "kapitalet" inte är privatägt.   
 
 
"Det 'privata' ägandet skulle då bara gälla helt personliga tillhörigheter i 'skälig' omfattning – ingen spekulation med hyres- och bostadsrätter och inga lyxjakter och stora flygplan!" 

Instämmer!

/Jan   


Vi tycks vara ganska överens, Jan, om de kanske allra viktigaste grunderna för ett nytt samhällssystem utan krav på ekonomisk tillväxt för dess egen skull!
   Bra, eftersom vi då kan säga att vi har ett gemensamt mål att sträva efter. Det är förstås inte så detaljerat – men det tror jag inte heller att det bör vara, eftersom närmare detaljer ändå kommer att avgöras under processens gång, beroende på olika maktförhållanden m.m. – och man bör vara öppen för en mängd olika möjligheter inom ramen för de väsentligaste förändringarna.
   Men eftersom vi redan är mitt inne i de processer som kan vara avgörande för vilka lösningar som blir möjliga längre fram, kan det vara bra att titta lite på dem. Vad kan och bör vi helst göra här och nu? Vilka förutsättningar för en övergång finns det – eller kan vi bidra till?

   Kanske kan avsnitt 2 på s. 5-6 i min "Ekonomisk demokrati" ge några uppslag. Vad säger du?

 

/Bo

 

 

"Vad kan och bör vi helst göra här och nu? Vilka förutsättningar för en övergång finns det – eller kan vi bidra till?"


Det vi gör nu - "Mejlsamtal" - ser jag som mycket viktiga bidrag i opinionsarbetet. Detta "bör vi helst göra här och nu"!

 
Den andra frågan då: Jag ser nog vårt skrivande som det viktigaste vi kan "bidra till". Ja "vilka förutsättningar för en övergång finns det"? Jag anar, genom din fråga, att du kanske "sitter" på ett svar.
 
Att försöka "sammanlänka" de olika "nätverken", som du skriver om i "Ekonomisk demokrati" är ju en grannlaga uppgift - "en universalisering av antikapitalistiskt motstånd". 
 
Har vi något annat val än att fortsätta skriva som vi nu gör?
 
/Jan


 

 
 



 
 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

söndag 3 februari

Politiska diskussioner 4

 

Politisk vs ekonomisk makt.

 

En diskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien.

 

 

Att förstå skillnaden mellan politisk makt och ekonomisk makt. 


I vår rådande samhällsstruktur så tas politiska beslut utifrån den rådande "ordning" som gäller i samhället. Därför kan man säga att den rådande "ordningen" liksom bestämmer vad politiken har att rätta sig efter. Om ni förstår vad jag menar? Den rådande "ordningen" är på så vis "överordnad" de politiska beslutsprocesser som tas.

Eftersom jag nu påstår det här då innebär detta, i så fall, att politiken har att förhålla sig till en viss "ordning", alltså den rådande. Med andra ord så "underordnas" politiken den rådande "ordningen".

Försök till förtydligande: En samhällsstruktur som är inriktad på ekonomisk tillväxt där kapitalet är privatägt måste - för sin egen överlevnad - eller kanske rättare sagt nödgas konkurrera och detta på en alltmer globaliserad marknad (som ju uppstår just "tack vare" konkurrensen). Denna samhälleliga struktur har politiken att rätta sig efter. 

Ett kortfattat inlägg i förståelsen av skillnaden mellan politisk makt och ekonomisk makt.

Varför är denna skillnad viktig att förstå? Jo därför att många debattörer och "klimatexperter" påstår - som jag tolkar debatten - att "vi alla" är medskyldiga till vår ohållbara ekologiska utveckling. Det förekommer - vill jag påstå - ingen uttalad kritik mot vår kapitalistiska marknadsekonomi som en grundläggande orsak till det "dilemma" som vi befinner oss i.
 
Alltså förstås inte skillnaden i relationen mellan politisk makt och ekonomisk makt.

----------
 
Vår rådande "ordning" - eller som jag oftare uttrycker mig (vår rådande samhälleliga struktur) - är uppbyggd utifrån orättvisa/ojämlika socioekonomiska strukturella relationer mellan oss människor. Och detta påstående tror jag nog de flesta, i våra samhällen, instämmer i. 
Att detta "instämmande" kan anta olika former av "uttryck", hos var och en, bör heller inte vara så svårt att förstå. Jag menar att vi kan ha - vilket vi har - helt olika uppfattningar om ideologiska övertygelser till varför världen ser ut som den gör men vi alla, i stort sett, har den gemensamma uppfattningen att någonting är "galet" - för att uttrycka sig milt - med vår värld.
 
Vissas "uttryck" antar också former av destruktivt socialt beteende som också påvisar, på sitt sätt, att den rådande "ordningen" är orättvis. Förutom att vår rådande "ordning" är orättvis så skapar också denna "ordning" social oro, vilket heller inte bör vara svårt att förstå.

Så ser alltså vår värld ut - för att uttrycka sig mycket kortfattat - och denna, som jag benämner "ordning", har vi alla att förhålla oss till. 
En sådan "ordning" uppstår naturligtvis på något vis. Den kan, så att säga, inte bara "ramla" ned på oss, utan den kräver mänskliga beslutsprocesser för skapandet av denna "ordning". Vilket vi även här, antar jag, bör vara ganska eniga i förståelsen av.

Som vi dessutom alla, i stort sett, är ense om så är det att den här "ordningen" bygger på ekonomisk makt och hur denna ekonomiska fördelning har gått till och går till.
Om vi nu är ense om det här - vilket jag ju påstår - så betyder ju detta att vår "ordning" utgår ifrån den dåvarande och nuvarande ekonomiska makten - alltså dels historiskt sett och att den "ärvts" vidare in i vår egen tid. Vår rådande "ordning" har därav framför allt med rådande ekonomisk makt att göra. Vilket, som sagt, vi alla nog är överens om. Egentligen inga konstigheter alltså angående en sådan förståelse om "sakernas tillstånd".

Varför förändras då inte "ordningen" när vi alla - påstår jag - har en sådan förståelse om "sakernas tillstånd"? Jag låter denna fråga bli obesvarad just nu och återkommer till den.

/Jan


Jag tror att vi, inför det svåra ämnet "politisk gentemot ekonomisk makt" bör ta några steg "tillbaka till grunderna", för att förhoppningsvis få det lite lättare längre fram.


Kanske kan dessa grunder vara:

1. Ett "urtillstånd" där mänskligheten kan livnära sig direkt av det som produceras av det ekosystem hon befinner sig i och där det finns utrymme för stora familjegrupper att utan förödande konfrontationer förflytta sig bort från andra grupper, som livnär sig av samma tillgångar, till andra områden med tillräckliga resurser.

2. En situation med allmänt minskade resurser, där en eller flera grupper har lyckats få mer gynnsamma förhållanden genom att a) befinna sig på en säkrare plats med rikare naturtillgångar än övriga, b) kunna utnyttja dessa bättre än andra genom olika uppfinningar, t.ex. odling och social organisering, c) ha skaffat sig effektiva metoder för att försvara dessa och, i bästa fall, d) ha sociala metoder för ett fredligt utbyte av resurser med andra grupper.

3. Det sistnämnda, fredligt utbyte av resurser,,,, är en förutsättning för att bilda större grupper med bättre möjligheter att fördela de naturtillgångar som finns i ett område – men det blir större avstånd mellan människorna, både vertikalt, i sociala makthierarkier av olika slag, och horisontellt, i form av stora fysiska avstånd. De högsta sociala makthavarna i ett sådant stort område kan behöva ett effektivt system för fördelning av resurser, ett system som inte belastar deras verksamhet alltför mycket och som kan vara en hjälp när önskade resurser inte är tillgängliga. Den enklaste lösningen är ett enhetligt, massproducerat, kvantifierbart och allmängiltigt system av symboliska ersättningar ('pengar') för allmänt eftertraktade men inte omedelbart tillgängliga resurser, ersättningar som också kan fördelas till "allmänheten" enligt vissa, av makten bestämda, villkor – t.ex. som 'lön' för en överenskommen mängd arbete.


4. Användningen av pengar förutsätter att kunskaperna om vad de kan användas som ersättning för är allmänt spridda och att fördelningen av 'ägandet', dvs. 'kontrollen över de tillgängliga resurserna ('den ekonomiska makten') är någorlunda accepterad av samhällsmedborgarna. Men pengarnas möjlighet till successiva vinstgivande transaktioner innebär också att de utan våld (genom handel) kan åstadkomma ekonomiska förändringar inom de socialt accepterade maktförhållandena – förändringar som så småningom kan bli så stora att de mäktigaste bland de sociala makthavarna (den politiska eliten) till slut enas om att bygga upp ett starkt våldsbaserat försvar för både den politiska och den ekonomiska makten.


På dessa sätt har den högsta makten blivit uppdelad i ett komplicerat system av ekonomisk makt, politisk makt och våldsbaserad makt – ett instabilt system med stora brister, särskilt när det gäller en maktfaktor, som borde vara verksam i alla dessa tre områden och som inte ens har nämnts här:  demokratiskt beslutsfattande. Här är en kort definition (som jag har använt tidigare):


Ett beslutsfattande är 'demokratiskt' om det sker under ett jämlikt fördelat inflytande av alla som berörs av det (t.ex. genom en röst per person) – alltid enligt principen om alla människors lika värde.


/Bo



En bra beskrivning av ”grunderna” Bo!

Mina kommentarer:

1. ”Urtillståndet” har jag alltid betraktat som det ”ideala tillståndet” för mänskligheten och jag tolkar din beskrivning som att du delar denna åsikt.

2. ”Minskade resurser”. Så kan det naturligtvis ha gått till när du beskriver de olika scenarierna under a; b; c; och d. Naturligtvis spekulationer som även jag kan skriva under på. Mer eller mindre ”gynnsamma förhållanden” är likaså ett självklart scenario för  olika ”grupper” av människor. Människan har ju lärt sig att anpassa sig från det ”gynnsammaste förhållandet” till det mest extremt ”missgynnsammaste förhållandet” och ändå kunnat leva sitt liv i ”harmoni” med sin natur och också, som jag förmodar, med sina  närmaste grannar (vilket kanske ändå kan diskuteras) om vi förhåller oss till ”urtillståndet”.

3. ”d; fredligt utbyte av resurser med andra grupper”. Då ställer jag frågan: Varför måste det uppstå ”vertikala” avstånd mellan   människorna i form av ”sociala makthierarkier”? Att detta har uppstått – någon gång under historiens gång – råder ingen tvekan om.  Men hur uppstår dessa ”sociala makthierarkier”?  Kan det inte vara så att dessa ”makthierarkier” tillskansas genom olika former av  förtryck? Vilket jag förmodar att du också menar.  Dessa ”makthierarkier” tar, så att säga, saken i egna händer utan en demokratisk hänsyn till den övriga gruppen. Ungefär så tolkar  jag själv historiens framväxt av ”sociala makthierarkier”. Din beskrivning av ”symboliska ersättningar (pengar)” är mycket träffsäker,  anser jag.  Det stora historiska ”felet” under mänsklighetens utveckling, menar jag, tillkom just genom uppkomsten av ”sociala makthierarkier”.  Men detta ”fel” skulle kunna ha undvikits om naturliga/demokratiska beslutsprocesser hade fått råda.   I den här frågan Bo finns det oerhört mycket att diskutera om. Just för att den är så ”grundläggande”.

4. ”Kontrollen över de tillgängliga resurserna”. När denna ”kontroll” behärskas av privata intressen så tar historien den gång som vi nu  känner till och som du också beskriver på ett bra sätt.  Det har saknats ”demokrati” och det saknas fortfarande ”demokrati”. Tänk att vår mest ”bestämmande sektor” i vårt samhälle  fortfarande sköts odemokratiskt.

 

 

/Jan
 
 

1. Ja, det jag kallade ”urtillstånd” har ju – kanske med enklare, ej miljöförstörande, hantverksmässig produktion – kunnat fungera i ca 200.000 år, medan hela vår existens är hotad efter bara drygt 200 år av kolbaserad kapitalistisk industrialism!

 

2. "Människan har ju lärt sig att anpassa sig ... och ... kunnat leva sitt liv i 'harmoni' med sin natur och också, som jag förmodar, med sina  närmaste grannar (vilket kanske ändå kan diskuteras)". Ja, när t.ex. grupper som länge har levt åtskilda och utvecklat egna traditioner och språk, från olika håll (av olika skäl) tvingats förflytta sig till ett område med bra resurser, men som inte räcker till alla, då har nog våldsamma konflikter kunnat uppstå. Men med hantverksproducerade vapen (i begränsad omfattning) har inte någon effektiv förstörelse av de ekosystembaserade livsvillkoren för människan kunnat ske, eftersom vi fortfarande finns kvar – men hur länge till?


3. "Men hur uppstår dessa 'sociala makthierarkier'?" Det enklaste sättet, som inte kräver någon särskild planering, eftersom utfallet ändå är osäkert, är att konfrontera kampinriktade människor mot varandra i en situation där det finns attraktiva resurser för välbefinnande, men inte i tillräcklig mängd för att tillfredsställa allas önskemål. En konkurrenssituation skulle uppstå, både för människor och andra djur, och i många fall skulle några individer få mera dominanta roller än tidigare och bidra till en slags makthierarki inom gruppen. Men som enskilda individer är det inte säkert att skillnaden skulle bli så stor. Det avgörande är rollfördelningen – alltså en gruppegenskap. Att vissa (gynnade) individer senare är beredda till ett individuellt försvar av själva hierarkin är en ytterligare komplikation. Men naturligtvis kan makthierarkier också startas och utgå både från individer och mindre grupper med sådana auktoritära sympatier och strukturer. Etableringen sker framför allt uppifrån och ned och på ett hotfullt sätt, även om en karismatisk auktoritär ledare kan lyckas locka till sig ett stöd från "sina" underställda.

4. En demokratisk struktur kan också (särskilt om den består av minst några tiotal individer) behöva en "hierarki" (något slags beslutscentrum) för att fungera. Det avgörande är om den utgår "underifrån" och motsvaras av en önskan att samarbeta och en demokratisk viljeyttring (t.ex. enligt min definition av demokratiskt beslutsfattande). Just det här tror jag är lite svårare att åstadkomma än auktoritära/konservativa hierarkier som har uppstått genom konkurrens. Det måste både finnas en stark allmän vilja att fördela de resurser som finns tillgängliga jämlikt och att de då verkligen räcker till att hålla alla vid liv (vilket de än så länge gör på jorden som helhet). Den nödvändiga materiella faktorn måste alltså möjliggöra den lika nödvändiga ideella faktorn.

 

/Bo

 

 

Det är intressant det här!

Okej, det har "kunnat fungera i ca 200.000 år", men under de senaste tusentals åren (svårt att säga den exakta tiden) så har en betydande orättvisa och därmed ojämlikhet präglat våra samhällen, vilket vi alla känner till. 
Jag vill också hävda att när väl denna maktstruktur har blivit, så att säga, etablerad då visar sig den historiska fortsättningen på så sätt att det uppstår maktstrukturella konflikter. Jag menar att det var och också är den samhälleliga eliten som konfronterar eliten i "grannsamhället". Inte alls nödvändigtvis beroende på skilda traditioner eller brist på resurser utan enbart beroende på just maktbegäret. 
Folken i respektive samhällen har ju, som jag ser det, inget intresse av att uppträda konfrontativt mot varandra. 
Historien bevisar, anser jag, att folken bara får det sämre, med allt vad det innebär, när makteliten startar krigföring mot det "andra" samhällets maktelit. Därför vill jag nog påstå att konflikter mellan "grupper/samhällen" historiskt sett har att göra med elitens maktbegär och inte beroende på bristen av resurser. Vilket jag förmodar är en åsikt som vi båda delar?
 
"Men hur uppstår dessa 'sociala makthierarkier'?"
Det var ju frågan som jag ställde. Och jag delar nog din förklaring här. 
På olika sätt tillskansar sig vissa personer i "gruppen" fördelar - såväl materiella som sociala. Därmed så undermineras demokratiska "relationer" att göra sig gällande. 
Kanske var det så det gick till för ett antal tusentals år sedan? 
Att dessa odemokratiska "relationer" sedan har fått prägla våra samhällen, menar jag, är bevisat.
 
Här ser vi hur viktigt det är att en "demokratisk struktur utgår underifrån", som du också påpekar. Den kan, så att säga, inte "planteras" ovanifrån vilket vi tydligen förstår när vi idag betraktar frågan, som jag ställde i ett tidigare inlägg: 
"Varför förändras då inte "ordningen" när vi alla - påstår jag - har en sådan förståelse om "sakernas tillstånd"?" 
Nej denna "ordning" kan inte förändras av den rådande politiska- och ekonomiska makten utan förändringen måste "skapas" av folkliga rörelser, den "utgår underifrån".

/Jan


– Jan: "Därför vill jag nog påstå att konflikter mellan 'grupper/samhällen' historiskt sett har att göra med elitens maktbegär och [beror inte] på bristen av resurser. Vilket jag förmodar är en åsikt som vi båda delar?"


Ja, om grupperna inte är hierarkiskt organiserade blir väl de konflikter, som trots allt ändå kan uppstå, oftast kortvariga och begränsade till ett fåtal individer. Långvarigare och mer utbredda konflikter måste nog underhållas av något slags 'centrum för makt och påverkan', dvs. av en 'social makthierarki'.
    Men för tillkomsten av en sådan kan nog en ursprunglig brist på användbara resurser vara en bidragande faktor, eftersom någon form av organisering – för tillverkning och fördelning av nya resurser – kan behövas för att avhjälpa bristen. Men först måste någon form av urval ske till den blivande hierarkin, där relationerna mellan de olika nivåerna är avgörande. Genom individuell konkurrens kan åtminstone de som är mest motiverade (men ofta inte mest lämpade) att tillhöra de mest inflytelserika individerna framträda.

    Nu kan de inbördes relationerna mellan resten av gruppmedlemmarna vara avgörande:

    Hur isolerade är de från varandra, hur lätt kan information spridas mellan dem, hur stor tillit till varandra har de, hur är deras inställning till samarbete respektive konkurrens, hur vana är de att samarbeta – eller konkurrera – med varandra? Här är det snarare möjligheterna och förmågan till samarbete som är avgörande för de lägre nivåernas styrka gentemot de högre nivåerna och för möjligheterna att etablera en demokrati – troligen med andra ledare än de som först har utmärkt sig genom inbördes konkurrens. – Här finns stora möjligheter till konflikter som bara kan lösas genom ett starkt tryck underifrån av en väl samarbetande befolkning med egna demokratiskt valda beslutscentra.

Det här var mest bara en teoretisk utvidgning av det vi båda har skrivit, men jag tror att man faktiskt kan ha en praktisk nytta av sådana här, rätt abstrakta, modeller. Även av diagrammet på s. 8 i"Ekonomisk demokrati", https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0 , där K1->K2->K3 står för odemokratisk konkurrens, lika väl mellan t.ex. potentiella auktoritära ledare som mellan kapitalistiska företag, och S1->S2->S3 för demokratifrämjande samarbete (där K2 och S2 kan hoppas över när ägandet mindre väsentligt). Mycket enkelt, men det väsentliga här är att tänka sig att alla processerna ofta interagerar både vertikalt och horisontellt (enligt diagrammet) och till och med kan överlappa varandra. Det är så jag tycker att man kan försöka föreställa sig de komplicerade processerna som vi har skrivit om.


/Bo


När vi nu diskuterar "Politisk vs ekonomisk makt" så finns det en frågeställning som ständigt och sedan en längre tid tillbaks kommer upp. Jag ska försöka formulera den och ge min förklaring:

Då ett "enskilt" samhälle kommer till maktpolitisk insikt om att vår globala kapitalistiska marknadsekonomi är destruktiv - på alla sätt och vis (vilket den ju är) - så kommer en sådan insikt att resultera i att kapitalet "flyr" från detta "enskilda" samhälle. Konsekvensen av denna kapitalflykt blir ju då att det "enskilda" samhället, mer eller mindre, kollapsar. Detta får ju, som jag ser det, förödande återverkningar med allt vad det innebär för det "enskilda" samhället. Ändå så är ju denna maktpolitiska insikt helt riktig.

Men för att undvika en sådan "enskild" kollaps så kan inte den maktpolitiska insikten, så att säga, sättas på pränt. Den kan inte offentliggöras. Detta tänkbara scenario får mig att vilja påstå att samhälleliga rörelser som agerar för en grundläggande förändring av vår rådande marknadsekonomi måste, på något vis, agera gemensamt och globalt. Detta är helt nödvändigt för att kunna åstadkomma en "ekonomisk demokrati". 
Men hur som helst så är också min inställning att en ekonomisk kollaps är omöjlig att förhindra, av kända skäl som vi ständigt återkommer till.
Komplicerat så det förslår!

/Jan


Ja, kapitalismen är verkligen ett komplicerat och svårfångat "väsen"! När man "klämmer till" på ett ställe så att det till och med skadas, kan den dyka den upp som ett värre monster på en annan plats. Vi måste vara försiktiga och tala tyst om det för att inte väcka monstret! Men vi måste ju bli av med det, så hur gör vi?
    Antingen ingenting alls eftersom det är så komplicerat och skadar sin omgivning i så hög grad att det måste självdö – men med oerhörda skador som följd, som vi under alla omständigheter måste förbereda oss för.
    Eller så försöker vi att försiktigt förändra det genom att successivt ersätta delar av det med andra system, som kan interagera med dess delar på ett sådant sätt att det till slut måste bli en fullständig demokrati.
   Men innan dess kommer det, om det fortfarande lever, försvara sig på något sätt, som vi måste vara beredda på. Vi måste, som du säger, agera gemensamt överallt där det har 'universaliserat' sin verksamhet, det vill säga låtit kapitalismen genomtränga så gott som allt. Vi måste därför, enligt den amerikanske sociologen Charles Derber i boken "Welcome to the Revolution: Universalizing Resistance", också universalisera vårt motstånd. (Derber har skrivit mycket, https://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?ac_used=no&search_word=charles+derber, men inget tycks tyvärr vara översatt.)
    Vi måste alltså samarbeta globalt inom alla områden som kapitalismen har trängt in i, så att den inte kommer undan. Det är ändå bara en mycket liten del av dess 'centrala nervsystem' (de största aktiva kapitalisterna och deras närmaste medhjälpare) som har ett objektivt (materiellt) intresse av att överleva. Och om vi inte "vinner" kommer den, som sagt, att självdö – så vi måste åtminstone vara beredda på det, och då kan vårt globala universaliserade motstånd, i denna svåra situation, vara en stor tillgång.

 

En schematisk bild av 'monstret' och dess inre processer (återgivna som självförstärkande återkopplingar) ges av de fem rutorna överst till vänster i illustationen på s.7 i "Ekonomisk demokrati". De två understa rutorna står för dess katastrofala "externa" konsekvenser och rutan med den feta texten (i mitten till höger) för ett universaliserat (även parlamentariskt) motstånd. Rutan överst till höger, slutligen, står för det successiva ersättandet av delar av kapitalismen (symboliserat av ett minustecken) som faktiskt redan pågår lite försiktigt (t.ex. genom omställningsrörelsen).

 

/Bo

 

 

Fortsättning följer i "Politiska diskussioner 5".

 


 


 



Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng