ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» november 2019 (1)
» oktober 2019 (2)
» augusti 2019 (2)
» juli 2019 (2)
» juni 2019 (1)
» maj 2019 (4)
» april 2019 (3)
» mars 2019 (3)
» februari 2019 (2)
» januari 2019 (3)
» december 2018 (4)
» november 2018 (7)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: arkiv för mars 2019

söndag 17 mars

Politiska diskussioner 8

Fortsättning från "Politiska diskussioner 7".

 

 

 

– [Jan:] "Kanske har vi, i stort sett, gått igenom 'alla yttre förhållanden'?"

   Ja, men omgivningen förändrar sig ständigt, så sådana genomgångar är alltid aktuella.
   Bra också, Jan, att få klarhet i frågan om behovet av pengar. Jag förstår att det var tanken att det bör vara det totala arbete som åtgår för produktionen av en blivande vara, som bestämmer dess bytesvärde som låg bakom din korta formulering, eftersom du skriver att "dessa priser speglar, i stora drag, de arbetsinsatser som är nedlagda i varornas framställning". Men du skriver också att "i dessa marknadsaffärer så sätts priset på varor och tjänster". Och jag håller med dig om att det nedlagda arbetet (bara) "i stora drag" återspeglas i varornas priser.

"Tillgång och efterfrågan" är ju också en faktor som bidrar till marknadspriset, och den är säkert också verksam när det gäller arbetskostnaderna för produktionen, som i en kapitalistisk arbetsmarknad både beror på 'tillgång och efterfrågan' på arbetskraft och på den kamp för bättre arbetsvillkor som ständigt måste föras. Här har också konkurrensen mellan företagen och aktieägarnas krav en betydelse när det gäller att minska kostnaderna för produktionen för att maximera dess lönsamhet. (De enorma lönerna för de allra högst anställda i många stora företag beror nog så gott som uteslutande på konkurrensen mellan företag – om förmågan att träffa fördelaktiga avtal och att visa upp en fördelaktig image m.m. – och på konkurrensen mellan dessa anställda och deras förmåga att förhandla om sina löner.)

   Den stora frågan är: måste det vara så här? Måste arbetskraften vara en vara som är beroende av marknadskrafterna? Och måste alternativet vara ett system helt utan marknader och därför utan möjligheter till (någotsånär fria) individuella val när det gäller arbete och konsumtion?

   Vi skulle förstås inte diskutera den här frågan om vi inte trodde att det finns lösningar. Så hur skulle de kunna förverkligas? Vilka är de mest avgörande problemen?

   Den tvingande "fria" konkurrensen mellan företag för att överleva är nog ett av dem. Och det största, mest omedelbart avgörande överlevnadsproblemet kan nog finansieringen vara, särskilt eftersom finansiärerna i ett kapitalistiskt system själva kräver avkastning och tillväxt av sitt kapital – alltså ett dubbelt problem.

   Lösningen har du redan nämnt i ditt mejl, men som en lösning på ett annat problem: Hur förhindras att alltför mycket pengar ackumuleras hos ett fåtal?

   Lösningen på det dubbla problemet är alltså (med mina ord, som jag är mera van vid:-) Att alla pengar, även elektroniska, ges ut av en demokratiskt kontrollerad centralbank utan krav på tillväxt och risk för konkurs. De privata bankerna skulle då endast bli förvaltare av dessa pengar och skulle därför också kunna befrias från samma krav och risk och helst också (mot en rimlig ersättning) från sina ägare. Bankernas uppgift skulle då kunna bli att finansiera för samhället viktig verksamhet, som också den skulle befrias från samma krav på tillväxt och risk för konkurs och helst också från sina (i större företag) oftast externa (dvs. icke arbetande) ägare. Men kapitalackumulationen då – som ändå måste kunna ske – och frestelsen att betala ut stora delar av den till de verksamma i företag med stora överskott (vilket skulle kunna bidra till allt större ojämlikhet mellan anställda – eller medlemmar i kooperativ – som borde få demokratiskt fastställda, rimliga löner). Eftersom dessa pengar (liksom kooperativa företag) inte har någon privat ägare måste överskotten (liksom en slags skatt) återlämnas till centralbanken. Underskott kan på samma sätt utjämnas genom 'bidrag' från centralbanken.

   Om detta fungerar, så att alla också får ett socialt sammanhang att befinna sig i – med rimliga krav på arbete efter förmåga – så skulle en allmän basinkomst därigenom vara förverkligad. Men en allmän försäkran om detta skulle nog ändå behövas.

   Det var allt jag kommer på just nu. Tack för att du gav mig tillfälle att förtydliga mina idéer (som till stor del också ser ut att vara dina). Jag skulle inte ha gjort det annars. Men jag vet förstås inte hur begripligt det blev!

 

/Bo

 

 

 "Måste arbetskraften vara en vara som är beroende av marknadskrafterna? Och måste alternativet vara ett system helt utan marknader och därför utan möjligheter till (någotsånär fria) individuella val när det gäller arbete och konsumtion?"

 

Ja i vår kapitalistiska marknadsekonomi så "måste arbetskraften vara en vara som är beroende av marknadskrafterna", eftersom vi lever i en konkurrensutsatt marknad där det ytterst handlar om "liv eller död". 
I en ekonomisk demokrati kan jag inte se en konkurrens på "liv eller död" utan jag ser samarbetet mellan människor/företag som det enda tänkbara i utvecklandet av samhällelig välfärd.
 
Nej "ett system helt utan marknader" anser jag vara en omöjlighet.
 
"Lösningen på det dubbla problemet är alltså (med mina ord, som jag är mera van vid:-) Att alla pengar, även elektroniska, ges ut av en demokratiskt kontrollerad centralbank utan krav på tillväxt och risk för konkurs. De privata bankerna skulle då endast bli förvaltare av dessa pengar och skulle därför också kunna befrias från samma krav och risk och helst också (mot en rimlig ersättning) från sina ägare." 
 
Instämmer med din "lösning på det dubbla problemet". Men denna "lösning" kan bara förverkligas i en ekonomisk demokrati, vilket jag antar att du också menar? 
 
När du skriver "de privata bankerna" menar du då de privatägda bankerna? Jag kan inte se privatägda banker i en ekonomisk demokrati, vilket jag likaledes antar att du inte heller kan se? Och jag kan heller inte se att "de privata bankerna skulle då endast bli förvaltare av dessa pengar" i en kapitalistisk marknadsekonomi. En banks primära syfte i dagens system är ju att ge en "skälig avkastning på investerat kapital" och detta primära syfte kommer aldrig, enligt mig, att kunna förändras i vår rådande marknadsekonomi.
 
Förmodligen tänker vi lika här men missförståendet kan ibland göra sig påmind!
 
"Eftersom dessa pengar (liksom kooperativa företag) inte har någon privat ägare måste överskotten (liksom en slags skatt) återlämnas till centralbanken. Underskott kan på samma sätt utjämnas genom 'bidrag' från centralbanken." 
 
Det är intressant det här med "skatt". "Skatt" ser jag som en nödvändighet i dagens samhälle för att försöka åstadkomma samhällelig välfärd. Samtidigt betraktar jag "skatt" i en ekonomisk demokrati som uteslutet. 
I en ekonomisk demokrati "måste överskotten", som du skriver, "återlämnas till centralbanken". Därför kan begreppet "skatt" aldrig komma på tal.
 
Samhället får ju, som vi båda tydligen ser det, in pengaöverskottet på ett smidigt och enkelt sätt - vida överlägset dagens jagande av pengar. För att inte tala om skillnaden i rättvisa och jämlikhet i jämförelse med dagens system.
 
/Jan
 
 

Vi är nog ganska överens om 'lösningarna' och och att de bara kan förverkligas (tillfredsställande) i en 'ekonomisk demokrati'. Men systemövergångar kan innebära språkliga svårigheter. Så det kan passa bra att redan nu ta upp den problematiken – som inte är så lätt att formulera, men man kan alltid börja med definitioner.

 

Systemförändringar (eller övergångar till nya system) som innebär förändringar av förhållanden som tidigare betecknats med väldefinierade ord kan alltid behöva nya definitioner av gamla ord, eller helt nya ord, för dessa förändrade (eller nya) förhållanden.

 

Vad är t.ex. en 'systemförändring' – och när kan man tala om ett 'nytt system'? När kan man säga att 'kapitalismen' har övergått till 'ekonomisk demokrati' eller 'demokratisk socialism'.

 

'Kapitalismen' kan definieras som ett system med, för sin existens, konkurrerande företag där deras tillgångar (förutom produktion) genom handel (på en 'marknad') utnyttjas som 'kapital', dvs. så att det uppstår en ökning, 'tillväxt', av dessa tillgångar. Och man kan särskilt tala om 'kapitalism' när ett samhälle domineras av sådana förhållanden. Det är inte en exakt definition, men den gör det ändå möjligt att tala om en 'systemförändring' när denna dominans har förändrats, dvs blivit större (som t.ex. genom nyliberalismen) eller mindre (t.ex. genom en reformpolitik som ökar statens roll).

 

En 'ekonomisk demokrati' domineras av företag utan andra 'ägare' än den demokratiskt styrda förening vars medlemmar ansvarar för företagets skötsel och inte utnyttjas för att öka dess tillgångar, utan samarbetar för att uppnå helt andra, mera samhällsviktiga, syften, varav ett kan vara att bidra till existensen av en varumarknad för samhällsmedlemmarnas behov. Finansieringen bör ha samma syfte och också bidra till medlemmarnas krav på att kunna utnyttja den marknad som många av dem genom sitt arbete bidrar till. Det betyder att finansieringen måste vara av ett annat slag än inom kapitalismen. Den kräver ett solidariskt återförande av olika överskott (som ändå ingen gör anspråk på eftersom de inte har personliga ägare och företagen är garanterade 'bidrag' vid eventuella underskott) till ett räntefritt demokratiskt banksystem (eller åtminstone bara en räntefri bank). En sådan struktur är inte helt omöjlig att upprätthålla inom kapitalismen. Och med ett starkt folkligt engagemang

skulle den till och med kunna växa, t.ex. genom ombildningar till kooperativ av konkurshotade aktiebolag, och ytterligare solidariska satsningar på det demokratiska banksystemet. Till slut skulle detta demokratiska delsystem i detta 'övergångssamhälle' kunna dominera så mycket över de kapitalistiska strukturerna (särskilt med hjälp av en 'centralbank') att man skulle kunna säga att samhället har blivit ett nytt system, en 'ekonomisk demokrati'. En mycket svår uppgift, men absolut inte omöjlig. (För att kunna tala om 'demokratisk socialism' måste också det politiska systemet ha blivit mera demokratiskt, och i bättre harmoni med ekonomisk demokrati' än vad som nu är fallet.)

 

/Bo

 

 

Dina "definitioner" delar jag naturligtvis.


"En mycket svår uppgift, men absolut inte omöjlig. (För att kunna tala om 'demokratisk socialism' måste också det politiska systemet ha blivit mera demokratiskt, och i bättre harmoni med ekonomisk demokrati' än vad som nu är fallet.)"

 
 
Nej jag hoppas, liksom dig, att uppgiften inte är omöjlig. 
 
Några funderingar som flyger genom mitt huvud: I en sönderfallande kapitalistisk marknadsekonomi formas det politiska systemet, enligt mig, efter hur denna rådande marknadsekonomi lyckas med sin "primära uppgift". Vars "primära uppgift" är att kunna ge "skälig" avkastning till sina ägare. 
Denna "primära uppgift" underlättas om det "politiska systemet" aktivt ställer sig bakom den rådande marknadsekonomin. Alltså krävs det att det "politiska systemet" blir "mindre demokratiskt" (med allt vad som kan läggas in i begreppet demokrati) för att kunna gå vårt ekonomiska system till viljes. Vilket ju också utspelas nu, i vår tid.
 
Slutsatsen blir: kapitalismen fungerar som bäst när det politiska systemet fungerar som sämst! Ju mindre politisk demokrati ju bättre kapitalistiska förutsättningar! 
 
En slutsats av detta blir: Det "politiska systemet" kan inte fungera demokratiskt i vår rådande marknadsekonomi!
 
/Jan
 
 

"I en sönderfallande kapitalistisk marknadsekonomi formas det politiska systemet ... efter hur denna rådande marknadsekonomi lyckas med 'primära uppgift' ... att kunna ge "skälig" avkastning till sina ägare."

 

Ja, just den uppgiften hos det ekonomiska systemets aktörer har ju format hela systemet och åstadkommit en enorm maktkoncentration – med lobbyister som har en tacksam uppgift att med allt större ekonomisk makt bakom sig bakom sig påverka politiker enligt de ekonomiska makthavarnas önskemål – som naturligtvis skiljer sig från de ekonomiska intressena hos majoriteten av dem som röstat på politikerna. Ju mindre tvingade politikerna känner sig att ta hänsyn till väljarnas intressen desto lättare blir det för dem att anpassa sig efter lobbyisterna. Jag hörde just en moderat politiker som, inför kravet på ökad öppenhet om lobbyismen i Bryssel, sa att en sådan öppenhet skulle få politikerna att fatta sämre beslut! – Inte så svårt att förstå vilka intressen moderaterna främst värnar om.

 

 /Bo

 

 

Funderar kring konkurrens gentemot samarbete. 

Är det inte, på sitt sätt, lite märkligt att det finns så motstridiga synsätt inför uppgiften att bygga samhällelig välfärd? Man kan ju tycka att den samhälleliga eliten, vid det här laget, borde ha kommit fram till slutsatsen att samhällelig välfärd byggs bäst genom samarbete. Men som vi vet så ser det inte ut så. Och du och jag är också medvetna om varför den samhälleliga eliten inte har dragit denna enkla logiska slutsats. 
Man kan ju ändå tycka att denna elit genom, som man förmodar, sina hyfsade kunskaper om socioekonomiska frågor borde kunna tillåta sig att ändå diskutera denna, för samhället, livsviktiga fråga. Nej man diskuterar överhuvud taget inte en sådan frågeställning. Sådana frågeställningar är förbjudna teman. Vi förstår att skulle sådana frågeställningar komma upp inom den samhälleliga eliten så skulle en sådan fråga omedelbart tystas ned. Bara ifrågasättandet innebär ju faktiskt hela den rådande strukturens ifrågasättande. Det blir som att leka med elden.

Att ifrågasätta rådande strukturella ordning är en icke-fråga för vår samhälleliga elit. Att döma ut konkurrensen när det gäller bygget av samhällelig välfärd - vilket jag gör - medför en, i det närmaste, idiotförklaring från etablissemanget.

Jag tror att den samhälleliga kollapsen i västvärlden - den enda kollaps som "räknas" - ligger närmare oss i tiden än vad vi kan ana.

Som sagt, lite funderingar kring konkurrens gentemot samarbete.

/Jan


 

Ja, visst är det – eller kan det tyckas vara – märkligt att den samhälleliga eliten, som i hög utsträckning har formats genom en konkurrens som ställer höga krav på intellektuell förmåga, inte tycks ha någon förmåga att inse att allmänt accepterade mål för samhället, som t.ex. goda levnadsförhållanden för alla, säkrast uppnås genom att så många som möjligt kommer överens om att samarbeta för att uppnå detta mål och sedan verkligen gör det med metoder som genom 'forskning och beprövad erfarenhet' har visat sig vara effektiva.

 

I de (få?) fall förmågan till insikt om fördelarna med samarbete inte finns, kan detta bero på själva 'urvalsmetoden' till eliten, som ju bygger på konkurrens. Och som vid all konkurrens kan endast ett begränsat antal faktorer (egenskaper) vara avgörande för vinst (ett starkt argument mot all slags konkurrensutsättning) – och i det här fallet troligen inte just de egenskaper som krävs för goda beslut när det gäller välfärd.

 

Men ännu troligare är nog att viljan till samarbete inte finns eftersom verkligt samarbete kräver någorlunda jämlika maktförhållanden (inklusive ekonomisk jämlikhet) – och eliten kan, genom just konkurrens, ha avlägsnat sig alltför långt från sådana relationer – som de då inte har något 'objektivt' intresse av.

 

Med andra ord: jag instämmer helt i dina funderingar (men är ändå osäker på hur tydligt det framgår av mina resonemang).

 

Ytterligare en fundering: Det som ser ut som samarbete kan i ett auktoritärt samhälle eller en auktoritär organisation kan vara ett resultat av samma konkurrens som har bidragit till den auktoritära strukturen (eller ett direkt resultat av denna struktur) och kan alltså egentligen vara tvångsarbete (den av många auktoritära personer beundrade militära disciplinen  hör naturligtvis dit). Den kännetecknas särskilt av en brist på just den sorts kreativitet som vi i vår nuvarande situation har allra mest behov av. En brist som på ett illavarslande sätt präglar vår nuvarande försvarsdebatt!

 

/Bo

 

 

 Fortsättning följer i "Politiska diskussioner 9"
 
 
 
 
 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

onsdag 13 mars

Politiska diskussioner 7

 

Fortsättning från "Politiska diskussioner 6".

 

 

 

"Villkoren för denna konkurrens ges av de lagar som riksdagen har beslutat om, men på grund av den ojämlika representationen har dessa lagar blivit sådana som framför allt gynnar de framgångsrika och mäktiga inom denna konkurrens. Och detta har kunnat ske utan att beslutsfattandet inom 2a har haft några formella möjligheter att påverka beslutsfattandet inom 1 (inklusive riksdagen)."
 
 
Nu är jag dålig på att exemplifiera de "villkor" som "ges av de lagar" som gäller. Men om jag förstår "villkor" och "lagar" rätt när det gäller "konkurrens" så är det fritt fram att, så att säga, ta för sig så mycket man kan av kapitalkakan som flödar i samhället. Var och en är "fri" att kunna äga kapitalet. 
Denna "lagliga" rättighet skapar "konkurrens". Ytterst handlar då denna "lagliga" rättighet om att kunna överleva, både som människa och företagare. 
 
Sedan kan man fråga sig om denna "lagliga" rättighet är positiv för våra samhällen? Och här kan vi se att denna "lagliga" rättighet istället skapar en destruktiv utveckling för våra samhällen. Kan vi av detta konstaterande se vad som orsakar denna destruktiva utveckling? Ja det kan vi se! Våra samhällens destruktiva utveckling beror framför allt på det privatägda kapitalet och vad denna strukturella verklighet ger upphov till.
 
Vad kan man då dra för slutsatser av "villkor" och "lagar" som gäller för "konkurrensen"? Slutsatsen måste ju bli, som jag ser det, att "konkurrens" är skadligt för våra samhällen och för att kunna undvika "konkurrens" så måste kapitalägandet tillfalla samhället.
 
"Villkor" och "lagar" måste därmed förändras av riksdagen! Och detta är som vi vet en omöjlighet att genomföra i dagens samhälle. 
 
Här ser vi behovet av det utomparlamentariska arbetet.
 
Angående konkurrensen: Hur ska vi se på den när det handlar om socioekonomisk välfärd?
 
/Jan
 
 
 

Ja, den obegränsade äganderätten verkar vara det som välbärgade borgerliga är mest angelägna att bevara och försvara med alla medel. Därefter kommer nog obegränsade inkomster, både av tjänst och kapital, samt skattebefrielse så långt som möjligt, samt obegränsad arvsrätt. Sedan bör lagstiftningen främja goda etableringsmöjligheter för företag som tillverkar produkter som de flesta inte har råd med och som därför kan fungera som statusmarkörer för ekonomisk framgång, för hur man har "lyckats" i samhället och för hur goda framtidsutsikter man har – i konkurrens med andra som eftersträvar samma position. Då är andras välfärd och t.ex. tillgång till vård mindre viktig, huvudsaken är att lagarna och politiken tillåter och främjar exklusiva privata lösningar som man slipper köa för, eftersom det är så få som har råd med dem. De rika måste konkurrera inbördes, men slipper konkurrensen från de fattiga som i sin tur tvingas konkurrera med varandra. Allt detta missgynnar naturligtvis majoriteten av jordens befolkning – och kan kanske ses som en illustration till ditt senaste mejl.

    Några andra lösningar än de som fördelar jordens, för mänsklig välfärd nödvändiga, tillgångar (i första hand naturkapitalet) mera jämnt finns knappast. Här finns det olika lösningar, som bygger på gemensamt, samhälleligt ägande eller på att naturen betraktas som utan ägare eller med endast tillfälliga ägare/förvaltare för olika samhällsviktiga ändamål. – Ett ämne att behandla lite djupare?  – Kanske tillsammans med välfärdsproblematiken?

 

/Bo

 

 

 


"Några andra lösningar än de som fördelar jordens, för mänsklig välfärd nödvändiga, tillgångar (i första hand naturkapitalet) mera jämnt finns knappast. Här finns det olika lösningar, som bygger på gemensamt, samhälleligt ägande eller på att naturen betraktas som utan ägare eller med endast tillfälliga ägare/förvaltare för olika samhällsviktiga ändamål."
 
Jag antar att den första meningen beskriver den rådande samhälleliga elitens tankegångar och att den andra meningen beskriver våra (dig och mig) tankegångar. Ska jag tolka ovanstående rader så? I så fall delar jag din beskrivning.
 
Kan då rådande marknadsekonomi med sin inneboende konkurrens skapa socioekonomisk välfärd? 
Nej detta var och är en omöjlighet, påstår jag. Om man nu påstår detta - vilket jag gör - då utmanar man i princip hela den dominerande uppfattningen i våra samhällen - i alla fall etablissemangets uppfattning. 
Här krävs det i det närmaste att man kan bevisa detta motsatta påstående. Det räcker således inte med "logiska" argument som att: samhällelig välfärd uppnås bäst med samarbete. Vi måste kunna bevisa att det är endast genom samarbete - och inte genom konkurrens - som socioekonomisk välfärd kan uppnås. 
Samtidigt som detta påstående måste bevisas så krävs det likaledes en bevisning om konkurrensens omöjlighet, att skapa välfärd för alla. Klarar vi av att göra detta?
 
Det knepiga med socioekonomi är ju att den inte är en "exakt vetenskap" - som fysik och kemi - vilket gör eventuella försök till bevisningar mycket ifrågasättande. Man skulle kunna säga att dessa försök blir subjektiva istället för objektiva och därmed mycket ifrågasättande.
Som jag ser det så måste man underbygga sina påståenden när det gäller socioekonomisk "vetenskap" genom att ta historien till sin hjälp. Människans historia ger oss de bästa svaren på hur vi i vår tid ska formulera våra påståenden. Vilket då i synnerhet gäller socioekonomisk välfärd.
 
Om vi exempelvis betraktar hela jorden som ett samhälle - vilket man alltid bör göra i dessa sammanhang - så är det ju, utom allt tvivel, bevisat att socioekonomisk välfärd inte kommer alla till del. Vilket egentligen skulle bevisas!
 
Kan bevisningen vara så här enkel? Jag tvivlar!
 
/Jan
 
 
 

– [Jan:] "Jag antar att den första meningen ['Några andra lösningar än de som fördelar jordens, för mänsklig välfärd nödvändiga, tillgångar ... mera jämnt finns knappast.'] beskriver den rådande samhälleliga elitens tankegångar..."

Nej, det var bara en dålig formulering av det enkla fundamentala kravet att alla för oss acceptabla lösningar på ett eller annat sätt måste bidra till en jämnare fördelning mellan oss människor av sådant vi behöver för att må bra.

   Den andra meningen ["Här finns det olika lösningar, som bygger på gemensamt, samhälleligt ägande eller på att naturen betraktas som utan ägare eller med endast tillfälliga ägare/förvaltare för olika samhällsviktiga ändamål."] syftar just på sådana, mera stabila lösningar, som vi ju är överens om, och som alltså utesluter vår "rådande marknadsekonomi med sin inneboende konkurrens".

   Alla modeller måste prövas i praktiken, och inte minst 'universella' samhällsmodeller (som t.ex. ekonomisk demokrati) måste först prövas i mindre skala och sedan införas successivt för att inte ge oönskade eller katastrofala resultat – vilket historiska storskaliga "experiment" (med otillräckligt utprövade modeller) visar ganska övertygande. Vad som (bland annat) krävs (och som antagligen inte fanns i tillräcklig omfattning) är ett stort och kontinuerligt engagemang med åtföljande krav 'underifrån' av en väl medveten allmänhet med goda kunskaper om, och helst träning i, ickevåldsmetoder. I en sådan process skulle mycket väl fördelarna med samarbete och nackdelarna med konkurrens kunna bli allt tydligare, utan att särskilt mycket 'bevis' krävs för just detta.


Det är riktigt att sociologi (där en slags 'icke-klassisk', marxistisk ekonomi nu borde kunna sägas ingå), men att den inte är 'exakt' på samma sätt som fysik och kemi, betyder inte att den kan avfärdas som alltför subjektiv. Att sociala processer är så sammansatta att de är svåra att beskriva entydigt är något den har gemensamt med historia. Men till skillnad från historia kan alternativa modeller prövas under likartade omständigheter. Visserligen inte i stor skala, men det är ju just mycket storskaliga experiment vi bör undvika – inte minst för att man nu vet att stora medvetandeförändringar av mänskliga psyken är mycket svårförutsägbara och kan ta lång tid. Vi måste pröva oss fram men samtidigt försäkra oss om en så stabil folklig bas som möjligt.


Ekonomi har en annan problematik. För det första är 'vår' 'klassiska' (national)ekonomi i hög grad ett ideologiskt redskap som i första hand tjänar stora, ojämlika ekonomiska intressen. Så när dess resultat förmedlas till människor med andra intressen kan man räkna med att den i hög grad har subjektiva drag. Men den bygger delvis på ganska exakt formulerade regelverk, som bl.a. kan tvinga in människor i obehagliga situationer som de inte kan lösa. Det är ganska lätt att se att dessa regelverk – särskilt de som har med vinstutdelning och tillväxt att göra – gör vårt ekonomiska system till ett instabilt system, som inte kan fungera utan återkommande kriser.

   Frågan är om det finns, eller om man kan uppfinna, regelverk som inte är lika instabila som (särskilt den nyliberala) kapitalismens regelverk, utan som både har mindre destabiliserande regelverk och dessutom olika mekanismer för att stabilisera den instabilitet, som av olika skäl (t.ex. miljöskäl) ändå har uppkommit.
   Globalt kan man säkert aldrig uppnå en av människor upprätthållen stabilitet, men de enorma skillnader som nu finns kan nog till största delen skyllas på kapitalismen – t.ex. efter ett studium av olika dokument (handelsavtal m.m.) som visar vad dess regelverk har haft för konsekvenser.


Det här blev långt – eftersom det var intressanta frågeställningar du tog upp!

/Bo




"Frågan är om det finns, eller om man kan uppfinna, regelverk som inte är lika instabila som (särskilt den nyliberala) kapitalismens regelverk, utan som både har mindre destabiliserande regelverk och dessutom olika mekanismer för att stabilisera den instabilitet, som av olika skäl (t.ex. miljöskäl) ändå har uppkommit."
 
Intressant Bo!
Jag kan inte se att det "finns" sådana regelverk idag, kan du? Och jag kan heller inte tänka mig att "man kan uppfinna, regelverk som inte är lika instabila som (särskilt den nyliberala) kapitalismens regelverk,".
 
Kanske är jag naiv i tron att "nödvändiga regelverk" kan skrivas utifrån hur strukturens verklighet ser ut. 
Vad menar jag med det? Jo jag menar att dagens strukturella verklighet inte möjliggör "nödvändiga regelverksförändringar", även om dessa "förändringar" är helt "nödvändiga". Jag menar att det i grunden handlar om maktstrukturella frågor vilket idag innebär att parlamentet både saknar "mandatet" och viljan/kunskapen att kunna förändra. Vår rådande marknadsekonomi måste ju förvaltas och därmed stöttas av parlamentet - så länge som denna rådande ekonomi tar de "avgörande" besluten - fram till den dag då besluten inte längre förmår påverka samhället. Alltså en kollapsande ekonomi, med sina "regelverk".
 
Denna framtida strukturella verklighet (en kollapsande ekonomi) kräver då ett "logiskt regelverk" - utifrån den rådande verkligheten - för att kunna bemästra och bygga en strukturell stabilitet. 
Jag tror tyvärr att den rådande marknadsekonomin måste kollapsa innan det "nödvändiga regelverket" kan skrivas/"uppfinnas".
 
I det här sammanhanget - en alltmer sönderfallande marknadsekonomi - så ser vi hur politiken vrids åt höger och detta, vill jag påstå, är parlamentets "svar" på den här strukturella verkligheten (marknadsekonomins tilltagande sönderfall). 
Parlamentet, som helhet, reagerar "logiskt" utifrån den verklighet som råder. Nämligen att den rådande marknadsekonomin kräver politisk stöttning och därför sker heller ingen förändring av "kapitalismens regelverk", snarare en fördjupning av "regelverket". Och, som sagt, fram till den dag då systemet kollapsar.
Därav politikens vridning åt höger (fram till den dag då systemet kollapsar). 
 
Det utomparlamentariska arbetet blir ju därför viktigare för var dag som går!
 
/Jan
 
 
 

Det är nog sant att varken marxistisk eller borgerlig historia har några särskilt långvariga exempel på demokratiskt styrd produktion och fördelning av livsförnödenheter att referera till. Inte ens 1900-talets historia har några exempel på stabila former av ekonomisk demokrati av större omfattning (det fortfarande existerande spanska Mondragon, med ca 75000 medlemmar, är det största lyckade exempel som brukar nämnas). Historiska kunskaper är alltså inte tillräckliga. Vi behöver också en annan slags kunskaper, som kan ge oss de mera aktuella redskap vi behöver för att förändra världen (eller delar av den) till något bättre (och som inte har alltför kort varaktighet). Vi behöver veta vilka villkor som gäller för hur sociala system av olika slag utvecklas och för hur de förhåller sig till de begränsningar som ges av vår miljö. Vi behöver aktuella kunskaper om hur olika regelverk fungerar i olika sammanhang, kunskaper som i sin tur bygger på tidigare sociala och ekonomiska erfarenheter. Med sådana, mer eller mindre formella kunskaper, kan vi bygga modeller som med stor sannolikhet fungerar i liten skala och som senare kan testas i större skala. Avsnitt 2 i min text om ekonomisk demokrati skulle till exempel kunna fungera som en enkel sådan modell.
    När det gäller den fullskaliga utvecklingen behöver vi också goda kunskaper så att vi kan förbereda oss så bra som möjligt inför det som hända. Du skriver att "dagens strukturella verklighet inte möjliggör 'nödvändiga regelverksförändringar'". Om detta var en helt orubblig sanning, så skulle jag hålla med om att "den rådande marknadsekonomin måste kollapsa innan det 'nödvändiga regelverket' kan skrivas/'uppfinnas'". Men eftersom du skriver att "det utomparlamentariska arbetet blir ju därför viktigare för var dag som går", så antar jag att du ändå menar att situationen inte är så hopplös att alla förberedelser för ett annat samhälle är meningslösa innan den nuvarande samhällsstrukturen har kollapsat.

    Jag håller med dig om att "den rådande marknadsekonomin kräver politisk stöttning och därför sker heller ingen förändring av 'kapitalismens regelverk', snarare en fördjupning av 'regelverket'". Men samtidigt finns det mycket som tyder på att ingen kollaps är så fullständig som det är lätt att föreställa sig. På samma sätt som det kan vara både möjligt och ofrånkomligt att leva tillsammans med strukturer från det gamla samhället, kan det vara möjligt att, med ett starkt utomparlamentariskt stöd, införa vissa nya strukturer bland de gamla före en (alltid ofullständig) kollaps. Ju mer man har lyckats med detta, desto mindre katastrofal kan en senare kollaps vara. Många revolutioner kan ha misslyckats just på grund av en alltför stor klyfta mellan de gamla och de nya strukturerna.


Diagrammet på s. 7 i "Ekonomisk demokrati" (som appendix i den pdf jag bifogar) visar hur en katastrofal kapitalistisk utveckling enligt rutorna ag, med förstärkande återkopplingar från rutorna e till a och där processerna eg är så gott som oåterkalleliga, mildras genom införande av nya strukturer (t.ex. kooperativ med alternativa former av ekonomiskt stöd) från i till a med hjälp av starkt folkligt stöd enligt h (säkert främst utomparlamentariskt under nuvarande förhållanden).
   Jag tror det är bra att vänja sig vid sådana här diagram eftersom de (genom sin rumsliga 2-dimensionalitet, till skillnad från språkets tidsmässiga 1-dimensionalitet) gör det lättare att se hur en mängd orsaksrelationer samverkar på komplicerade sätt.


Det här blev lite komplicerat och svårt att formulera. Hoppas det inte var alltför svårt att följa!


/Bo




"Vi behöver veta vilka villkor som gäller för hur sociala system av olika slag utvecklas och för hur de förhåller sig till de begränsningar som ges av vår miljö. Vi behöver aktuella kunskaper om hur olika regelverk fungerar i olika sammanhang, kunskaper som i sin tur bygger på tidigare sociala och ekonomiska erfarenheter. Med sådana, mer eller mindre formella kunskaper, kan vi bygga modeller som med stor sannolikhet fungerar i liten skala och som senare kan testas i större skala."
 
Instämmer i detta samtidigt som jag har lite funderingar kring att "bygga modeller"! Och jag dristar mig till att påstå att vi (du och jag) vet "vilka villkor som gäller". Kan det möjligtvis finnas några "villkor" som vi båda ännu inte har redogjort för? Kan det finnas någonting som vi inte känner till? Kanske du har någon fundering som behöver ventileras än mer? 
Samtidigt vill jag nog också påstå att vi har "kunskaper om hur olika regelverk fungerar i olika sammanhang,".
 
Med dessa, "mer eller mindre formella kunskaper, kan vi bygga modeller.....". Menar du av parlamentet accepterade "modeller"?
Här är jag lite mer skeptisk - som du säkert har noterat i mina tidigare mejl - hur detta ska kunna genomföras.
 
Jag tänker så här: I en alltmer sönderfallande kapitalistisk marknadsekonomi så ökar prioriteringen, för både företag och människor, att kunna "få in" pengar för sin överlevnad. Denna prioritering för med sig att såväl företag som enskilda människor kommer att göra allt för att "komma undan" utgifter, bland annat offentliga skatter. Vilket vi ju känner till! 
Naturligtvis så påskyndar detta ekonomiska beteende sönderfallet. Men samtidigt så skapas, vill jag påstå, en slags insikt i att vårt ekonomiska system är ohållbart - eftersom vi måste kringgå lagar och regler för att kunna överleva. 
Min "modell" - som jag tidigare kortfattat har beskrivit - bygger egentligen på det vi idag benämner "svartjobb". Människor/företag byter "arbetstider" med varandra och skapar därmed, som jag ser det, den enda hållbara "modellen" för samhällelig välfärd. Denna "modell" fungerar, som vi vet, redan idag. Men eftersom den inte respekterar det rådande regelverket - eftersom den strider mot den rådande strukturella ordningen - så är den naturligtvis lagvidrig.
 
Därav min skepsis till att bygga "modeller" som kan accepteras av den rådande parlamentariska ordningen. Min "modell" skulle däremot kunna platsa i en utomparlamentarisk ordning. En sådan ordning som kommer att mildra kollapsen.
En sönderfallande ekonomi tvingar fram alternativa "modeller" av oss alla, för att kunna överleva. Så på sitt sätt kan man väl säga att den "primitiva modellen" att byta arbete mot arbete är den enda hållbara "modellen", även "i större skala".
 
/Jan
 
 
 

– [Jan:] "Kan det möjligtvis finnas några 'villkor' som vi båda ännu inte har redogjort för?"

   Med 'villkor' menade jag egentligen alla yttre förhållanden som kan påverka utvecklingen av ett socialt system (t.ex. 'ekonomisk demokrati' enligt avsnitt 2 i min text om det). Dvs. juridiska förhållanden, sociala förhållanden (inklusive människors medvetanden och attityder, t.ex. i vilken utsträckning man bör ta hänsyn till andras behov jämfört med ens egna), ekologiska förhållanden, tillgången till mat och andra livsförnödenheter, risken för fientliga attacker från grupper i ens omgivning som man kan behöva skydda sig emot (eller, hellre, träffa rättvisa avtal med) osv, osv.

   Mera allmänna kunskaper om hur obalanser i sociala system kan uppstå och utvecklas (eller hindras från att utvecklas) i skadlig riktning är också viktiga. Till exempel hur självförstärkande återkopplingar – som kan få maktobalanser att att accelerera – kan hindras från att uppstå, eller motverkas, genom balanserande (maktfördelande) system.

   Punkt 5 i avsnitt 2 i min 'Ekonomisk demokrati' ('2.5 i EkD' kan vara en praktisk förkortning) beskriver just ett sådant system, som det faktiskt finns långlivade exempel på inom kapitalismen (t.ex. i den spanska kooperativgruppen Mondragon). En mängd olika lösningar är möjliga, även om de inte kan förverkligas utan problem med lagar och missnöjda politiker m.m., men manifestationer av starka folkopinioner kan hjälpa. Det är framför allt en utomparlamentarisk verksamhet jag tänker på (Annika Lillemets [MP] tog visserligen initiativ till att visa dokumentärfilmen "Kan vi göra det själva" [som jag tipsat om tidigare] i Riksdagshuset, men hon var naturligtvis för radikal för MP).

 

[Jan:] "Människor/företag byter "arbetstider" med varandra och skapar därmed, som jag ser det, den enda hållbara "modellen" för samhällelig välfärd."

 

Det här måste utvecklas mera för att jag säkert ska förstå vad du menar. Jag gör ett eget, personligt försök, och utgår från att jag befinner mig i ett samhälle utan ett etablerat penningsystem, för att se vart det kan leda:

 

Eftersom omedelbara gentjänster oftast inte är möjliga, behöver man ha någon slags bytesmetod, 'något' som både kan symbolisera den tidsuppoffring (det negativa värdet, 'arbetstidsvärdet') som har behövts för att utföra arbetet och värdet av tjänsten/produkten (det positiva värdet, 'bruksvärdet') av det som arbetet har åstadkommit.

   Om jag utför ett arbete för någon, så skulle jag med en sådan metod, om en omedelbar gentjänst inte är möjlig, kunna få ett bevis av mottagaren på att denne i framtiden är villig att antingen utföra ett motsvarande arbete för mig eller ge mig något annat som jag betraktar som lika värdefullt.

   Om sådana bevis dessutom mångfaldigas och görs allmängiltiga (så att jag lika gärna kan gå till någon annan för att få något som är lika värdefullt för mig) då har man helt enkelt skapat ett penningsystem.

 

Men här finns tre problem: hur ska pengarna allra först fördelas, hur ska de negativa och de positiva värdena (på arbete resp. produkter) beräknas och hur ska man förhindra att alltför mycket pengar ackumuleras hos ett fåtal.

Är alternativet att helt avstå från ett penningsystem och i stället förlita sig på mer eller mindre demokratiska hierarkiska (eventuellt datoriserade) ordersystem eller på den ojämna fördelning som ekosystemen åstadkommer på egen hand? Eller finns det bra lösningar på 'de tre penningproblemen'? Detta kan det vara intressant att samtala om. (Att avstå från pengar tror jag är svårt för ett samhälle, eftersom de är så praktiska när man har ett omedelbart behov – och dessutom lockande för dem som vill skaffa sig makt utan att behöva använda alltför mycket av mera direkt våldsamma maktmedel.)

 

/Bo

 

 

 

Jo jag menar det samma som du skriver Bo: "Med villkor menade jag egentligen alla yttre förhållanden som kan påverka utvecklingen av ett socialt system …." 
Kanske har vi, i stort sett, gått igenom "alla yttre förhållanden"?
 

"[Jan:] "Människor/företag byter "arbetstider" med varandra och skapar därmed, som jag ser det, den enda hållbara "modellen" för samhällelig välfärd." 

 

Även här delar jag din uppfattning: att ett penningsystem måste finnas som hjälpmedel, en "mellanhand", när vi utbyter arbeten med varandra. Beklagar att jag uttrycker mig lite oklart i frågan.

 

"Men här finns tre problem: hur ska pengarna allra först fördelas, hur ska de negativa och de positiva värdena (på arbete resp. produkter) beräknas och hur ska man förhindra att alltför mycket pengar ackumuleras hos ett fåtal."
 
Ja detta är "delikata" problem Bo! Jag har tidigare försökt formulera mina svar på dessa problem, dels via min hemsida www.samhällsstrukturen.se och dels via mejldiskussioner, längre tillbaks. 
 
Ska försöka igen: En marknad finns alltid på plats när människor träffas och utbyter affärer (arbeten) med varann. Och nu behöver ju inte människor träffas fysiskt, för att utbyta affärer. 
Nåväl, i dessa marknadsaffärer så sätts priset på varor och tjänster. Och dessa priser speglar, i stora drag, de arbetsinsatser som är nedlagda i varornas framställning. Till denna hjälp används pengar som då ska motsvara värdet av varornas framställning.
 
Jag menar att marknaden likställer "arbetstidsvärdet" med "bruksvärdet", i en rättvis och jämlik marknadsekonomi.
 
Hur förhindras då "att alltför mycket pengar ackumuleras hos ett fåtal"? 
Som jag ser det så kan detta bara förhindras om samhällets "kapitalinstitution" (banken) är ägare av kapitalet - som ju ständigt produceras i samhället. Pengarna i sig - alltså "symbolerna" för "kapitalvärdet" - måste då likaså ägas av "samhällsbanken". 
 
Alla tilldelas en slags basinkomst, oberoende av vilket arbete/sysselsättning som utövas. 
 
Detta är naturligtvis en mycket "grov skiss" hur jag tänker mig det hela och jag är medveten om att jag säkert kan ha missat många frågeställningar som ju kommer upp av ovanstående rader.
 
"Detta kan det vara intressant att samtala om."
 
/Jan
 
Fortsättning följer i "Politiska diskussioner 8".
 
 



Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

måndag 11 mars

Politiska diskussioner 6

 

"Odemokratisk vs demokratisk ekonomi - om övergången."

 

Mejlsamtal mellan Bo Herlin och Jan Opöien

 

 

"Men eftersom vi [dvs hela världen] redan är mitt inne i de processer som kan vara avgörande för vilka lösningar som blir möjliga längre fram, kan det vara bra att titta lite på dem. Vad kan och bör man helst göra här och nu? Vilka förutsättningar för en övergång finns det – eller kan man bidra till?"

   Att fortsätta skriva, som vi gör här, hör naturligtvis till det bästa vi (två) kan göra.

   Men vi skriver ju både för att 1) åstadkomma en medvetande/opinions-förändring och för att 2) denna förändring ska åstadkomma en process som medför/inkluderar politiska/ekonomiska systemförändringar. Och eftersom vi nu har vidareutvecklat ganska mycket av avsnitt 2, s. 3-4 i "Ekonomisk demokrati" (som handlar om själva målet), kan det vara bra att fortsätta med avsnitt 3, s.5-6, och försöka gå djupare in på de processer som det talas om där (alltså om olika vägar till målet, som naturligtvis också kan sägas utgöra delar av målet). Punkt 1 i avsnitt 3 är väl exakt det som vi håller på med, så vi skulle kanske nu kunna börja med att försöka utveckla punkt 2.
   Har du några synpunkter, t.ex. på vilka rörelser och vilka slags förändringar som kan vara de mest intressanta i sammanhanget? På vilket sätt kapitalismen 'universaliseras' (genomtränger allt) kan vara intressant att titta på – och vilket (allas) vårt 'svar' bör vara. Vi har mycket att skriva om!

 

/Bo

 

 

Punkt 2: "En bred, delvis informell folkrörelse..."      

"Har du några synpunkter, t.ex. på vilka rörelser och vilka slags förändringar som kan vara de mest intressanta i sammanhanget? På vilket sätt kapitalismen 'universaliseras' (genomtränger allt) kan vara intressant att titta på – och vilket (allas) vårt 'svar' bör vara."           
 
När det gäller mitt eget skrivande så brukar jag ibland länka det vidare till så kallade rödgröna medier. Har också ett fåtal gånger länkat vidare till de stora "drakarna", men där blir det alltid nobben. 
Jag tror att vi har större möjligheter att "få ut" vårt material när vi agerar gemensamt. Det blir, som vi säger, lite mer "tyngd" åt våra inlägg. 
 
Vi ska naturligtvis delge vårt skrivande till de rörelser som aktivt arbetar för "hållbarhet", med allt vad det innebär. Dessa rörelser finns ju framför allt i Stockholm och du vet säkert mer om dessa än vad jag vet.
 
När det gäller "förändringar" då: Eftersom "klimatproblematiken" och överhuvud taget miljöförstöringen är så akut för oss alla så är det mest angeläget att skriva om denna "problematik" och dess orsaker. Även kapitalismens pågående sönderfall måste naturligtvis klargöras, som du också nämner ovan.
 
En fråga till oss båda, nu när kapitalismen "universaliseras": Varför vrids politiken åt "höger" i dessa tider? Jag återkommer med mina funderingar och svar.
 
/Jan
 
 
"En fråga till oss båda, nu när kapitalismen "universaliseras": Varför vrids politiken åt "höger" i dessa tider? Jag återkommer med mina funderingar och svar."
 
Ja det är en enormt viktig fråga! En av de viktigaste och kanske för mänskligheten mest ödesdigra frågorna överhuvudtaget. Jag har också funderingar kring detta och inom vänstern från och med V och utåt är man ofta direkt drabbade av problemet med reaktioner, ibland inom de egna leden, som är direkt kontraproduktiva.
Det kan inte diskuteras för mycket, så jag ser fram emot det.
 
/Bo
 
 

Jag kommer fram till följande svar: 
I takt med den kapitalistiska marknadsekonomins tilltagande sönderfall så "krävs" det stöd av politiska beslutsprocesser för att om möjligt kunna lindra detta pågående sönderfall.

Eftersom våra ledande politiska partier, såväl i vårt land som utomlands, "bekänner" sig till vår rådande marknadsekonomi så kan, i princip, inte de politiska besluten gå emot de marknadsekonomiska beslutsprocesserna. 
Politiska beslut är därmed underställda den rådande ekonomins beslutsprocesser. I en ekonomisk demokrati ska det naturligtvis fungera tvärt om.

När således det ekonomiska sönderfallet tilltar, vilket nu sker, så måste politiken alltså agera. Mer kapital (pengar) ska in på marknaden och detta kan ske på olika sätt, huvudsaken är att det "slussas" in pengar. Man kan säga att det offentliga tvingas avyttra allt större delar av den totala "kapitalkakan" för att kunna subventionera den privatägda delen.
 
Vår etablerade maktpolitik har att förhålla sig till det marknadsekonomiska läge som nu gäller. Därför vrids den hela tiden "högerut", i takt med det tilltagande ekonomiska sönderfallet.
Skulle något maktpolitiskt parti gå emot den här "högerstyrningen" och fatta beslut som strider mot marknadsekonomins beslutsprocesser så leder detta till, mer eller mindre, ekonomisk kollaps för landet.
 
Här kan vi se hur "bakbunden" politiken har blivit i vår alltmer globaliserade ekonomi.
Maktpolitiken "tvingas", medvetet eller omedvetet, längre "högerut", så länge man bekänner sig till vår kapitalistiska marknadsekonomi. 

Några ytterligare funderingar till min fråga:
Inte nog med att politiken, som "helhet", vrids åt höger när den kapitalistiska marknadsekonomin sönderfaller, den - politiken alltså - "splittras" och polariseras också som en orsak av sönderfallet. Vi ser det med all tydlighet, här och överallt.
Denna ökande politiska polarisering, menar jag, uppkommer när vårt socioekonomiska "klimat" - som en följd av det ekonomiska sönderfallet - uppvisar ett liknande tydligt sönderfall. Egentligen helt logiskt, sett ur ekonomins synvinkel.

I denna, för samhället, destruktiva utveckling frodas extrema politiska inriktningar - som därmed skapar den politiska polarisering som nu breder ut sig överallt. Man kan säga att denna destruktiva utveckling föder ett politikerförakt som särskilt riktar sig mot våra etablerade partier. Det politiska etablissemanget ställs således till ansvar för vår destruktiva utveckling. 
Som vi förstår orsakar detta missnöje politiska kriser.

Detta folkliga missnöje mot "sakernas tillstånd" måste, som jag ser det, få förståelse för att orsakssambanden har sin upprinnelse i det ekonomiska system som råder. Missnöjet måste alltså, i första hand, riktas till "källan" för våra samhällens destruktiva utveckling.

/Jan


Bara en kort kommentar - motiverad av dagsläget: Med den nya regeringen, visar det sig vara ännu viktigare med en stark utomparlamentarisk opposition än det någonsin har varit!
Kanske går det att utveckla något på det temat, alltså om både ekonomisk makt och utomparlamentarisk opposition riktad underifrån mot ett, milt sagt, dåligt fungerande parlament. Vad tror du om det?

/Bo


Ja "en stark utomparlamentarisk opposition" blir viktigare och viktigare. Dessutom blir den helt nödvändig för att kunna mobilisera oss alla att arbeta för en förändring av vårt ekonomiska system. Verkliga förändringar kan bara initieras av en "utomparlamentarisk opposition", är min övertygelse. Det bevisas, anser jag, av de samhälleliga förändringar historiskt sett som i grunden "skakar" om våra samhällen. Nu senast är det ju "Metoo".

Min, kanske förutfattade, åsikt om "Klimatriksdagen" är att den ska lägga fram förslag till Riksdagen om hur den (Riksdagen) bör "arbeta" med klimatfrågor och utifrån detta "arbete" sedan fatta beslut. I detta "arbete" så antar jag att "Klimatriksdagen" utgår ifrån att nödvändiga förändringar kan genomföras inom rådande ekonomiska system. Alltså en omöjlighet, enligt mig. 
"Klimatriksdagen" bör istället lägga sina resurser på opinionsbildning och söka komma till insikt om att den kapitalistiska marknadsekonomin är själva "boven i dramat".

Detta är min förutfattade åsikt om "Klimatriksdagen", som kanske inte stämmer? Kanske denna min fråga hänger ihop med min tidigare ställda fråga: "Varför vrids politiken åt höger, i dessa tider?"
 
"Ett dåligt fungerande parlament", skriver du Bo. Vilket ju stämmer.

Vad är parlamentets viktigaste uppgift? Och så får vi inte glömma frågan: "Varför vrids politiken åt höger, i dessa tider?"

/Jan


 

Eftersom parlamentet (riksdagen) är det högsta beslutande organet i vår 'parlamentariska demokrati', där

"[enligt Regeringsformens 1§] All offentlig makt i Sverige utgår från folket ... Den offentliga makten utövas under lagarna." [och enligt dess 2§] "Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa ..."

så innebär "ett dåligt fungerande parlament", vars verksamhet inte överensstämmer med dessa avgörande villkor för en fungerande demokrati, stora risker för alla verksamheter som är beroende av dess beslut. Med andra ord, också dessa verksamheter kommer att fungera dåligt.

   Men eftersom knappast någon social påverkan sker utan att de som påverkar också själva påverkas av dem de påverkat (t.ex. genom att "den offentliga makten utövas under lagarna") så finns det en stor risk för självförstärkande processer i en för demokratin ogynnsam riktning – så att demokratin kommer att fungera ännu sämre än den tidigare gjort.

   Detta är alltså vad som nu håller på att ske. Så den stora frågan är: Hur kan vi (så många som möjligt) bidra till att bromsa den utvecklingen (eller delar av den), så att den förhoppningsvis någon gång kommer att gå i en, för allt fler (åtminstone under en viss tid), bättre riktning?


Det tål att tänka på, så det kanske är bäst att göra en paus här... :-)


Ok, jag fortsätter. Det gäller att urskilja de viktigaste stora, någorlunda samverkande aktörerna. En viktig indelning kan vara:


1. Stat och regeringsorgan (och kommuner på en lägre nivå),

2 a. privata banker och vinstkrävande företag  –  2 b. icke vinstkrävande företag,

3. demokratiska grupper och rörelser av en mängd olika slag, som står närmare 2b än 2a.


Den för demokratin mest skadliga dynamiken sker mellan 1 och 2a samtidigt som utvecklingen inom 2a är den mest skadligt pådrivande på grund av konkurrensen om vinst. För oss gäller det att bidra till en utveckling genom samarbeten som bidrar till att göra 3 till en stark påtryckningsgrupp mot konkurrensen inom 2a, och samtidigt försöka bidra till att fler och fler verksamheter inom 2a övergår till 2b och kan bli stabila där genom en icke vinstkrävande finansiering. På så sätt skulle den katastrofala dynamiken mellan 1 och 2a kunna övergå till en allt starkare motkraft bestående av 3 och 2b tillsammans som i bästa fall kan ha en gynnsam (revolutionär) inverkan på 1. – Men här gäller det att inte ha för bråttom och att inte verka med våld, eftersom 2a kan ha mycket att vinna på att utmåla 3 som terrorister, fastän de är raka motsatsen – och motsatser förenas inte så lätt som det ibland påstås.

Det här var väl ett enkelt recept för en övergång till ett bättre samhälle!

Du får gärna komplicera – eller utveckla – det ;-)

 

/Bo

 

 

 

Tack för det väl genomarbetade svaret på frågan, som jag ställde!

Ska försöka ge min syn på frågan:
Parlamentet har att förhålla sig till den verklighet som gäller. Vilket, enligt min mening, innebär att "parlamentets viktigaste uppgift" är att förvalta vårt rådande samhälleliga system, så bra det bara går. Denna "uppgift" innebär i sin tur att den rådande destruktiva struktur, som nu leder till ett tilltagande sönderfall för samhället, ändå måste upprätthållas.  

Här uppstår intressanta frågor. Är det "fel" på parlamentets strukturella uppbyggnad? Eller kan "felet" sökas i den samhälleliga strukturella uppbyggnaden som parlamentet har att förvalta? 
Svaret måste vara att den samhälleliga strukturella uppbyggnaden - uppbyggd under en lång historisk period - bär på grundläggande "felaktigheter". Att ur dessa grundläggande "felaktigheter" bygga en så kallad parlamentarisk demokrati kan, som jag ser det, omöjligen forma en samhällelig demokrati - alltså inbegripet vår rådande marknadsekonomi. Det avgörande skälet för denna omöjlighet beror på att våra ekonomiska beslutsprocesser - som står över vårt parlaments beslut - har sin lagliga rätt att göra detta (att ta sina beslut utifrån den kapitalistiska marknadsekonomins inneboende prioriteringar). Vilket, som sagt, parlamentet har att förhålla sig till.

Går det då att "bromsa den här utvecklingen"? Ja men det finns bara ett sätt att "bromsa" på och det är det utomparlamentariska arbetet plus de alternativa lokala ekonomiska strukturer som vi tidigare har redogjort för. Om detta räcker till för att undvika en kollaps verkar osannolikt.

Parlamentet som "det högsta beslutande organet i vår parlamentariska demokrati" inbegriper alltså inte våra rådande ekonomiska beslutsprocesser. Därmed faller demokratibegreppet för vårt/våra samhällen, som jag ser det.

/Jan


 

Ja, du har förstås rätt i att "Parlamentet har att förhålla sig till den verklighet som gäller"!

Men verkligheten har en komplicerad historia, som det fortfarande finns verksamma spår av.


Om riksdagen skriver NE bland annat: "Vid riksmötet i Västerås 1527 förekom en bred representation av tre stånd, adel, borgare och bönder. ... Riksdagen fick fasta former först under Gustav II Adolfs tid. I kungaförsäkran 1611 stadgades att dess samtycke krävdes för lagstiftning och beskattning."

 

Man kan väl anta att det främst var ekonomiskt framgångsrika borgare och storbönder som var representerade i riksdagen och att deras intressen kom att avspegla sig i den lagstiftning som de efter 1611 kunde påverka. De var alltså inte bara förvaltare utan kunde också påverka samhället efter sina önskemål. Och när representationen sedan utvidgades i början av 1900-talet kan man nog säga att hela samhället, för tillfället, blev mera demokratiskt.

   Men de mäktigare hade naturligtvis större möjligheter än de fattigare att påverka resultatet av omröstningar, både i riksdagen och till riksdagen. På så sätt kan en ojämlik samhällsstruktur ge upphov till en ojämlik samhällsrepresentation i riksdagen – vilken i sin tur åstadkommer en lagstiftning som gynnar de rika och missgynnar de fattiga och bidrar till en allt större ökning av ojämlikheten och minskning av demokratin.

   Det här var framför allt en beskrivning av den skadliga dynamiken mellan 1 och 2a enligt mitt förra mejl. Och det kan kanske också (om jag uppfattat dig rätt) ses som ett slags förtydligande av det som du skrev: "Att ur dessa grundläggande 'felaktigheter' bygga en så kallad parlamentarisk demokrati kan, som jag ser det, omöjligen forma en samhällelig demokrati." ("Felaktigheter" uppfattar jag här som bristande jämlikhet – vilket, om den är stor – naturligtvis hör till de största och mest avgörande felaktigheterna i ett samhälle.)

   Men vi får inte heller glömma utvecklingen inom 2a – alltså den som beror på konkurrensen om vinst inom det ekonomiska systemet. Villkoren för denna konkurrens ges av de lagar som riksdagen har beslutat om, men på grund av den ojämlika representationen har dessa lagar blivit sådana som framför allt gynnar de framgångsrika och mäktiga inom denna konkurrens. Och detta har kunnat ske utan att beslutsfattandet inom 2a har haft några formella möjligheter att påverka beslutsfattandet inom 1 (inklusive riksdagen). Den viktigaste metoden för att åstadkomma detta är nog lobbying, som kanske närmast kan liknas vid en slags laglig korruption.

   Det är nog detta som gör att problemet är så svårt att ta tag i och angripa formellt. Det gynnar de rika, men dessa kan säga att allt bara sker enligt demokratins lagbundna utveckling – men en utveckling som egentligen handlar om demokratins urartning till att handla om "de starkares 'rätt'".

   Du frågar: "Går det då att 'bromsa den här utvecklingen'?" Och jag instämmer i dina svar – möjligen med reservationen att vår borgerliga demokratis beslutsstrukturer ändå bör bevaras i (kanske hopplös) väntan på förändrade maktförhållanden i den ekonomiska sektorn – det vill säga att dominansen av 2a förändras till en inte helt omöjlig dominans av 2b (med stöd av statlig penningutgivning) som ett resultat av ökad aktivitet och styrka i sektor 3.


/Bo



Fortsättning i nästa blogginlägg "Politiska diskussioner 7".

 
 
 
 
 



 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng