ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» maj 2019 (3)
» april 2019 (3)
» mars 2019 (3)
» februari 2019 (2)
» januari 2019 (3)
» december 2018 (4)
» november 2018 (7)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: arkiv för april 2019

torsdag 18 april

Politiska diskussioner 11

 

"Utvidgade perspektiv"

 

Mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien

 

 

När det gäller "rörelsers motståndskraft" - i detta begrepp vill jag också lägga in politiska partier - så, menar jag, att våra etablerade partier (samtliga riksdagspartier) intar mer eller mindre liknande förhållningssätt gentemot kapitalismens universalisering. Jag menar att "motståndskraften" i stora drag inte existerar. 


Här tar jag som exempel inställningen till EU och det stundande valet. 
Från den yttersta högern till vänstern så menar man att EU är en politisk "institution" som man bör verka inom. 
Men kapitalismens universalisering kan inte förminskas eller upphävas genom att politiska partier "träder in" i unionen. Unionens "verkliga uppgift" är ju att underlätta en fortsatt kapitalistisk universalisering av våra samhällen. Politiska partier som önskar "träda in" i den här unionen har därmed att förhålla sig till denna "verkliga uppgift".

EU är på så vis, enligt mig, ett tydligt exempel på hur politiken "tvingas" underkasta sig vår rådande kapitalistiska marknadsekonomis beslutsprocesser.

En "motståndskraft" mot denna kapitalistiska universalisering - som EU är - görs bäst genom att agera utanför unionen och arbeta för att det egna samhället lämnar EU.

/Jan


"Från den yttersta högern till vänstern så menar man att EU är en politisk 'institution' som man bör verka inom."

Ja, visst är det riktigt att "Unionens 'verkliga uppgift' är ... att underlätta en fortsatt kapitalistisk universalisering av våra samhällen", men jag tror, trots att det kan vara väldigt svårt, att det möjligen är bra om Vänsterpartiet har kvar sina ledamöter där, under förutsättning att de då har möjligheter att utveckla viktiga samarbeten med andra vänsterorganisationer som de annars inte skulle ha haft. Det skulle kunna finnas sådana fördelar - som jag inte känner till. Och jag vet inte heller vilka följder det skulle få för t.ex. den bräckliga världsfreden om ett ökande antal länder snabbt skulle lämna EU. Det här är så komplicerade frågor att jag, i full vetskap om hur lätt det kan vara för ett etablerat parti att ge efter för de starka påtryckningar de utsätts för av andra partier och 'näringslivets' lobbyister, att jag inte kan ge något bra svar på hur man bör verka i förhållande till EU. Jag tror att svaret kan variera mycket beroende på vilka sociala sammanhang som man befinner sig i. Det gäller under alla omständigheter att vara oerhört uppmärksam på vad som händer och hur man själv reagerar på det.

/Bo


Ja det är "komplicerade frågor" det här! 
Den kapitalistiska universaliseringen "snärjer" in sig överallt i "samhällskroppen", där det finns pengar att hämta. Och detta är i sig en logisk utveckling sett utifrån det privatägda kapitalets ögon. Denna så att säga logiska utveckling för då med sig att vår marknadsekonomis beslutsprocesser "undantränger" politikens (rörelsers) beslutsprocesser. Man kan säga att politikens inflytande över våra samhällens utveckling underställs vår rådande marknadsekonomis beslut. 

Vad gör politiken åt denna destruktiva beslutsordning? Jo, som jag ser det, så inordnar man sig i den underställande roll som följer av att vår rådande marknadsekonomi - i kraft av sin ekonomiska styrka - i praktiken dikterar villkoren för hur samhällsbyggandet ska se ut. Politiken saknar därmed "mandatet" att överhuvud taget opponera sig mot den rådande ordningen. En politik som inte allierar sig med vår rådande ekonomis prioriteringar får till följd att ägarna av denna vår ekonomi väljer att investera sitt kapital i mer "kapitalvänliga" samhällen. Vilket naturligtvis blir förödande för det ursprungliga samhället. 
Inför ett sådant scenario så har politiken egentligen inget val - man måste inordna sig i det ekonomiska systemets inneboende krav. Alltså blir man mer eller mindre tvungen att släppa sin "rörelses motståndskraft" mot denna alltmer tilltagande kapitalistiska universalisering. Det politiska etablissemanget har så att säga satt sig själva i rävsaxen och gjort sig oförmögna att ta sig ur denna fälla.

En "rörelses motståndskraft", menar jag, blir effektivare på alla sätt om "rörelsen" (politiska partiet) agerar utanför kapitalets "institutioner" och inte inlemmas i dennas "institutioner".
Ungefär så ser jag på "rörelsers motståndskraft" gentemot kapitalets "institutioner".

/Jan


"... vår rådande marknadsekonomi ... dikterar [i praktiken] villkoren för hur samhällsbyggandet ska se ut. ... man måste inordna sig i det ekonomiska systemets inneboende krav."


Ja så är det - men det handlar om sammansatta processer, där vårt språk kan vara missvisande. Och nu när vi ska försöka utvidga perspektivet, kan det vara bra att försöka tränga lite djupare in i vår kapitalistiska marknadsekonomis dynamik. När man talar om 'krav' så underförstår man (åtminstone när det gäller människor) ett medvetet mål som man strävar efter att uppnå, en tydlig viljeinriktning. Och den viljeinriktningen är ju, när det gäller kapitalismen, i första hand vinstmaximering och i andra hand (som ett resultat) ökad makt över andra människor och därigenom också över eftersträvade materiella tillgångar. Men detta gäller varje enskild människa som deltar i det 'kapitalistiska spelet' enligt dess regler. Hur själva spelet utvecklas och hur den utvecklingen påverkar deltagarna är 'biprodukter' som ingen av spelarna har någon egen makt över. Och tillsammans har de ingen makt heller, eftersom de konkurrerar med varandra och därför inte förmår samarbeta om hur helheten ska 'bete sig'. Det arbetet, som bland annat måste handla om vilka regler som ska gälla måste ske någon annanstans, och i våra samhällen är det de 'lagstiftande församlingarna'. Men dessa kan istället påverkas i önskad riktning av enskilda människor, särskilt av dem som har varit framgångsrika i den kapitalistiska konkurrensen. På det sättet kan deltagarna i spelet, i viss utsträckning, påverka dess resultat. Men det är främst 'vinnarna' som kan göra det – och deras påverkan sker naturligtvis i en riktning som de har anledning att förmoda gynnar just dem själva mest. Och det är naturligtvis ökad vinst och makt – vilket för samhället ifråga innebär ökad ojämlikhet (ett sekundärt resultat av allas, dvs även förlorarnas, kamp mot alla).


Det var ett försök att förstå sambandet mellan en helhet och dess delar. Vet inte om någon blir klokare av det. Men hoppas kan man ju!


/Bo



"Men detta gäller varje enskild människa som deltar i det 'kapitalistiska spelet' enligt dess regler. Hur själva spelet utvecklas och hur den utvecklingen påverkar deltagarna är 'biprodukter' som ingen av spelarna har någon egen makt över. Och tillsammans har de ingen makt heller, eftersom de konkurrerar med varandra och därför inte förmår samarbeta om hur helheten ska 'bete sig'." 

 
Exakt så tänker även jag. Själv brukar jag formulera mig, som att "vi alla jagar kapitalet". Detta gäller såväl rik som fattig och detta "jagande" handlar ytterst om att leva eller dö. Så är det "kapitalistiska spelet" uppbyggt. Det handlar om konkurrens, för oss alla, i stället för samarbete. 
Att ställa sig "vid sidan om" och samarbeta är i princip bara möjligt vid aktiviteter där pengar inte är inblandade.
 
Angående de "lagstiftande församlingarna":
Ja precis som du skriver, så formuleras "lagar" utifrån den rådande strukturella ordningen. Alltså kan man säga att "lagar", med andra ord, också speglar vår rådande verklighet. Och eftersom vår rådande verklighet är orättvis så är naturligtvis socioekonomiska "lagar" orättvisa. 
De måste ju vara det för att kunna "säkra upp" vår kapitalistiska marknadsekonomi. 
Att skriva "lagar" handlar inte om att vara objektivt logisk för att uppnå rättvisa utan "lagar", i vår tid, handlar om att skriva subjektivt utifrån gällande maktordning.
 
Några ord angående "rörelsers motståndskraft", som jag vill komplettera från mitt förra mejl:
Jag är lite kluven när det gäller "rörelsers motståndskraft" i vårt parlament och i våra kommuner och landsting. 
Ska en "rörelse/parti" som agerar "motståndskraftigt" mot kapitalismens universalisering kandidera till riksdagen, kommunen och landstingen? 
Till att börja med så kan vi väl konstatera att inget av nuvarande riksdagspartier, i praktiken, agerar "motståndskraftigt" mot kapitalismens universalisering. 
Men frågan gällde: ska en eventuell "rörelse/parti" som agerar "motståndskraftigt" kandidera till våra offentliga församlingar? I denna fråga är jag kluven.
 
/Jan
 
 
Tack för dina kompletterande formuleringar om konkurrens och lagstiftning!
 När det gäller ’rörelsers motståndskraft’ och frågan om det kan vara lämpligt för nya eller än så länge utomparlamentariska rörelser, som tror sig vara tillräckligt motståndskraftiga mot de krafter de kan komma att utsättas för i etablerade politiska sammanhang, att också delta kontinuerligt i sådana sammanhang, så måste nog svaret bli en stark varning.
 Men det kan förstås ändå finnas omständigheter som innebär att de skulle kunna utföra ett viktigt arbete i dessa miljöer, trots allt. Men det måste nog vara varje rörelses uppgift att själv bedöma och demokratiskt besluta om. Det ska bli intressant att se hur det nya Vändpunkt – och de nya Reformisterna i Socialdemokraterna – kommer att klara sig.
 
/Bo
 
 
Ett försök till svar på min egen fråga:  "ska en eventuell "rörelse/parti" som agerar "motståndskraftigt" kandidera till våra offentliga församlingar?"

Genom att "kandidera" så bör man likaså ta ansvar. Vad ska man då ta ansvar för? Jo man ska ta ansvar för det samhälle som är rådande. Vad är det då för samhälle som råder? Vi har ett samhälle som är uppbyggt utifrån orättvisa och ojämlika förhållanden. Alltså är det ett sådant samhälle man ska ta ansvar över. 
Även om man utåt sett har visioner om ett helt annat samhälle så är det i den dagliga "praktiska" politiken som "rörelser/partier" visar om man agerar "motståndskraftigt". Vilket man inte gör. Och varför gör man då inte det? Nej man gör inte det beroende på att "rörelsers/partiers" analys av orsakssambanden till "orättvisa och ojämlika förhållanden" inte görs.

Att ha visioner är en sak men att inte dra "rätt" insikt av orsakssambanden är en helt annan sak. "Kandiderande rörelser/partier" kommer fram till slutsatsen att dagens samhälleliga struktur ska bestå - kanske med den marginella skillnaden att skatteuttagen kan förändras. En sådan politik bevisar ju "rörelsers/partiers" oförmåga att kunna förstå orsakssambanden.

Mitt svar på min egen fråga blir därför att "motståndskraftiga rörelser/partier" inte ska "kandidera" till våra offentliga församlingar. 
Verkliga förändringar initieras i princip alltid utanför parlamentet. Parlamentet har alltid, mig veterligen, agerat förvaltare av den rådande ordningen så också av denna anledning bör "motståndskraftiga rörelser/partier" fokusera på utomparlamentariskt arbete.

/Jan 


Ja, du har nog rätt när det gäller de rådande förhållandena. Till exempel ifråga om MP:s anpassning till S, S:s anpassning till M och SD, och de krav på ansvar som ställs på MP för detta. Krav som har 'tvingat' dem att försvara sådant de inte har trott på, och som till slut till och med kan ha fått dem att tro på det. En brist på resiliens hos MP skulle man kunna säga.

 

Men  problemet skulle möjligen ha kunnat förvärras av omgivningens krav på ansvar och bristande förståelse för ansträngningar som kan ha gjorts (vilket Isabella Lövin hävdar) för att mildra högersvängen. Kravet på ansvar borde i så fall gälla frågan om de verkligen har ansträngt sig så mycket som är rimligt att kräva, eller om de har haft en alltför optimistisk bedömning av sin egen förmåga eller har haft en olämplig strategi, eller om de har underskattat svårigheterna. Antagligen är det en kombination av allt detta, vilket jag kan tycka borde ha fått MP att avstå från regeringssamarbetet – och kanske till och med riksdagsplatsen. V har ju klarat sig bättre, även om inte heller de är oskadade.

    Det stora problemet är ju att verkligheten är så komplex, och allt är så beroende av allt annat, att försök att hålla sig utanför sådant som verkligen fungerar dåligt, eller att inte alls beröra något som är avskyvärt, inte heller alltid är rekommendabelt. Även om parlamentet alltid har "agerat förvaltare av den rådande ordningen" så är det inte helt osannolikt att en kollaps av de parlamentariska strukturer som nu existerar skulle öppna vägen för ett ännu värre, rent fascistiskt samhälle – innan tillräckliga motsatta strukturer har hunnit etableras.

 

Min slutsats blir att V ändå borde stanna kvar i riksdagen (så länge de har så goda utomparlamentariska kontakter och verksamheter att de är tillräckligt motståndskraftiga) eftersom en helt och hållet högerdominerad riksdag skulle underlätta en allt större repression mot systemkritiska rörelser utanför riksdagen. Men andra rörelser, som Vändpunkt, bör tänka sig för väldigt noga.

 

/Bo

 

 

"Min slutsats blir att V ändå borde stanna kvar i riksdagen (så länge de har så goda utomparlamentariska kontakter och verksamheter att de är tillräckligt motståndskraftiga) eftersom en helt och hållet högerdominerad riksdag skulle underlätta en allt större repression mot systemkritiska rörelser utanför riksdagen."

 
 
Som sagt, jag är kluven i den här frågan. 
När det gäller våra offentliga "församlingar" - riksdagen, kommunen och landstingen - så agerar i många fall V helt emot folkliga viljeyttringar. Man kan i kommuner rösta för nedläggning av skolor; indragningar av kommunala bidrag i viktiga samhälleliga fritidsanläggningar; i landstingen opponerar man sällan emot en tilltagande centraliserad sjukvård; och partiet väntas nu förändra sin EU-kritiska linje. Några exempel på att V, enligt min mening, "vrids" alltmer åt höger och därmed infogar sig i det politiska etablissemanget. Vilket sannolikt innebär att de "goda utomparlamentariska" kontakterna och verksamheterna försämras och därmed likaså motståndskraften mot kapitalismens universalisering. 
 
I fråga om kapitalismens universalisering så kan man, menar jag, även se denna universalisering ta plats i våra etablerade politiska partier och detta gäller även V. Vår alltmer "underställda" politik för ju med sig att våra etablerade riksdagspartier anpassar sig till den ekonomiska verklighet som gäller. Även ledningen för V verkar tydligen acceptera denna långsiktigt destruktiva utveckling, som de kanske inte är medvetna om. Eller så är de medvetna men ser ingen möjlighet till förändring.
 
Jag ser därför en risk i att V blir en del av "en helt och hållet högerdominerad riksdag". Att de socioekonomiska klyftorna i samhället ökar och därmed den sociala oron sprider sig blir den, som jag ser det, "naturliga" följden av kapitalismens universalisering och V kommer på grund av sin undfallenhet att sakna "motståndskraft". Detta kan också ses som ett folkligt svek eftersom partiet vill framstå som en "motståndskraft".
 
/Jan
 
 

–[Jan:] "Som sagt, jag är kluven i den här frågan."

   Ja det är nog det bästa man kan vara – om "frågan" inte bara gäller huruvida det skulle förstärka eller försvaga viktiga (tendenser till) demokratiska processer, som eventuellt kan förekomma i riksdag, kommun och landsting, om V snart skulle lämna dessa institutioner. Min citerade 'slutsats' gällde bara detta problem, för övrigt är det omöjligt för alla, som inte har tillgång till en mängd extern och intern information, att ge några tillräckligt välgrundade råd till hur enskilda V-medlemmar bör agera inom partiet.

   Så det är nog bäst att fortsätta vara kluven – men att ändå hoppas att V inte hamnar utanför alla parlamentariska sammanhang och att bidra till det så gott det går, eftersom ett 'utanförskap' troligen skulle förvärra situationen för den obetydliga, men ändå för oss viktiga, demokrati som vi trots allt har.

 

När det gäller kapitalismens 'universalisering' så har sociologen Charles Derber, som skrivit boken "Welcome to the Revolution" ett råd, som till och med finns i undertiteln till hans bok: "Universalizing Resistance", 'universalisera motståndet'. Detta motstånd bör helst också ske på den plats där kapitalismens universalisering gör sig gällande, alltså även i de parlamentariska institutionerna.

 

Men det här rådet kan vara svårt att följa, eftersom båda processerna överlagras på varandra så att det är svårt att skilja dem åt. Och har man inte själv tillräckligt välgrundade uppfattningar, så kan det till exempel vara lätt att man okritiskt övertygas av en karismatisk motståndare. Det är därför som jag har lagt in en "not 2" från mitt kapitel "Ekonomisk demokrati" i "Att slakta en guldkalv") på s. 10 i appendix. Det som den noten (och dess illustration) handlar om är viktigt som en 'resiliensförstärkande' komplettering av de ekodemokratiska strukturer som appendixet framför allt handlar om. – Det här tål väl att tänka på för tillfället!

 

/Bo

 

 

Jag funderar ibland över det faktum att ungdomar verkar mindre benägna att engagera sig partipolitiskt och att detta faktum kan tolkas av våra etablerade partier som att ungdomar saknar politiskt engagemang. 

Min tolkning till varför ungdomar engagerar sig allt mindre i partipolitiken kan istället ses som en insikt i att våra etablerade partier saknar reella möjligheter att åstadkomma strukturella förändringar i våra samhällen. Alltså egentligen ett sundhetstecken av våra ungdomar eftersom de inte kan se att verkliga förändringar kan åstadkommas.
 
Utifrån dessa fakta så borde vi kunna dra slutsatser att: det är inte fel på våra ungdomar utan felet sitter i den politik som levereras. Varför engagera sig partipolitiskt när grundläggande förändringar är omöjliga att åstadkomma?
Jag menar att det egentligen är logiskt - utifrån den rådande parlamentarismens oförmåga att genomföra grundläggande förändringar - när våra etablerade partier inte lyckas engagera våra ungdomar. Ett parlament som saknar mandatet för att kunna genomföra "verkliga" demokratiska förändringar får ju effekten att ungdomen kommer fram till besluten att min röst och mitt engagemang saknar betydelse. 
Partipolitiskt engagemang resulterar inte i grundläggande förändringar så varför då engagera sig partipolitiskt? Denna fråga tyder på att något grundläggande saknas i våra samhällen. Och detta inser ungdomar, måhända omedvetet. 

Det universaliserade motståndet försvagas i parlamentet, varför då engagera sig partipolitiskt? Resonerar säkert många unga.

/Jan


"Min tolkning till varför ungdomar engagerar sig allt mindre i partipolitiken [är istället att de inser] att våra etablerade partier saknar reella möjligheter att åstadkomma strukturella förändringar i våra samhällen."


Det här var lite oklart formulerat, men jag antar att du menar att det var ungdomarnas beteende, och inte din tolkning, som byggde på en insikt (det framgår ju längre ned) – så jag redigerade lite. Och jag instämmer naturligtvis.

   Det var nog just en sådan, mer eller medveten, insikt som också fick mig att avstå från (riksdags)partipolitiskt engagemang under 70-talet – och som fortfarande gör det.

   Men de som ändå engagerade sig, och som fortfarande är parlamentariskt aktiva, kan ha utvecklat många personliga relationer som det är svårt att avstå från. – Om några särskilt politiskt insiktsfulla bland dem skulle börja tvivla på den förda politiken, kan ändå den bästa strategin, för dem, vara att först försöka utveckla de nya idéerna bland flera medlemmar inom samma parti . Vad som sedan kan hända kan vara svårt att förutse, men borde – särskilt med kontakter även utanför parlamentet – kunna bli en värdefull del av ett universaliserat motstånd mot en universaliserad kapitalism).

   Men för de allra flesta som befinner sig utanför parlamentet är det nog, som sagt, bäst att stanna utanför.


/Bo



"Men de som ändå engagerade sig, och som fortfarande är parlamentariskt aktiva, kan ha utvecklat många personliga relationer som det är svårt att avstå från."


Ja då är vi inne på politikers roller i våra samhällen. Politiker vars uppgift är att förvalta den rådande samhällsordningen. Politiker som har sitt levebröd i att vara just politiker.
 
I vår rådande marknadsekonomi handlar det om ekonomisk konkurrens. Detta gäller alla, även våra politiker. En politiker vill tjäna pengar helst mycket pengar, precis som alla vi andra. Att vara politiker är ett yrke och politikeryrket ska vara välbetalt, det har politikerna beslutat. 
Politikerns förhållande till den rådande ordningen är, som vi kanske förstår, positiv. Den rådande ordningen föreskriver ju att politikern ska vara välbetald. 
I och med att den rådande ordningen är utformad på detta vis så har politikern att förhålla sig till detta. Det blir alltså viktigare att tjäna pengar än att fatta "rätt" beslut. Politikern fungerar därför likadant som vi alla: det handlar om att överleva i första hand och i andra hand att fatta "rätt" beslut. 
 
Hur går detta ihop med "motståndskraften"? Inte alls!
 
"Det är synd om våra politiker!" (Lite ironi om politikerrollen.)
 
/Jan
 
 
 


 


 
 
 



Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

fredag 5 april

Politiska diskussioner 10

 

"Allmänt om ekosocial resiliens."

 

Mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien

 

 

Instämmer i det du skriver! – Och när vi har kommit så här långt kan det kanske passa bra att "tränga djupare in i" resiliensbegreppet. Inte minst eftersom många egenskaper hos och förhållanden mellan system på alla nivåer som bidrar till resiliens också kan vara avgörande när det gäller motståndet mot gamla system och arbetet med att bygga upp nya.

   När Vietnamkriget var slut, vänstervågen hade ebbat ut och nyliberalismen höll på att ta sats under andra hälften av 70-talet och socialismen tycktes vara en återvändsgränd som obönhörligen leder till diktatur, var det många, inklusive mig, som söte efter andra hållbara lösningar. Eftersom så många försök till samarbete hade misslyckats var det många som lockades av nyliberalernas tal om "fri konkurrens" och "konkurrensutsättning" i stället för (försök till) samarbete. Jag gick inte så långt när det gällde individualism, men tänkte ändå att även om alla försök till demokratisk organisering är dömda att misslyckas så är det viktigt att det ändå finns ett individuellt motstånd mot organisationers urartning till diktatur. Och eftersom jag var verksam i ett bokförlag som hade gett ut socialistisk litteratur – som nu, omkring 1973, gick med stor förlust – så tyckte jag att det var ett bra förslag att satsa på högklassig skönlitteratur. Särskilt eftersom skönlitteratur kan stimulera fantasin och tänkandet om olika samhällen och bidra till ett motstånd mot auktoritära system. Kort sagt, att kultur kan bidra till en resiliens mot diktatur, och jag tror/tycker fortfarande att detta är väldigt viktigt.

   Men nyliberalismen började under 90– och 00-talen gå alldeles för långt och klimatfrågan började bli alltmer akut och kräva någon form av organiserat samarbete. Resultatet, för min del, blev (omkr. 2010) en första version av "ekonomisk demokrati" som jag presenterade för en arbetsgrupp inom Klimataktion, som så småningom kunde ge ut antologin "Att slakta en guldkalv – visioner för ett hållbart samhälle" (2015) där det finns ett kapitel om ekonomisk demokrati. Nu har 'ekonomisk demokrati', definierat som ett ekonomiskt system med företag som är demokratiskt styrda av dem som arbetar i respektive företag (t.ex. kooperativ), blivit ett ganska vanligt förslag. Men många är kritiska av förståeliga skäl: sådana företag har ofta stora ekonomiska svårigheter och skulle därför inte själva kunna bilda ett resilient system. Den ekonomiska problematiken skulle kunna lösas bl.a. genom ett statligt finansierings- och fördelningssystem. Men det räcker inte för en verklig resiliens. Det är här kulturen kan spela en roll och till att börja med underlätta en övergång till ekonomisk demokrati. Se t.ex. punkt 1 i avsnitt 3 i "Ekonomisk demokrati".

 

Det blev långt, men det var nog nödvändigt för att förklara hur jag ser på resiliensfrågan, som både har en individuell/kulturell och en strukturell/organisatorisk aspekt. Jag tycker att det här är en viktig fråga, så skulle vi kunna börja en ny tråd om just detta, Vad tycker du?

   Som referens till ett samtal om detta har jag utökat "Ekonomisk demokrati" med två noter till avsnitt 3, punkt 1 och punkt 3 samt en illustration från "Att slakta en guldkalv" i slutet på den pdf-fil som jag uppdaterar då och då: https://www.dropbox.com/s/8inzfqqwq9h857i/Mejlsamtal-BoH-JanO.pdf?dl=0.

 

/Bo

 

 

"Jag tycker att det här är en viktig fråga, så skulle vi kunna börja en ny tråd om just detta, Vad tycker du?"


Ja, vi börjar en ny tråd om just detta.
Intressant att läsa ditt inlägg om "resiliensfrågan" där du förklarar två aspekter: "individuell/kulturell" och "strukturell/organisatorisk". 
Om jag förstår dig rätt så önskar du föra fram den "individuella/kulturella" aspekten, som kanske förbises i en "övergång till ekonomisk demokrati". 
 
Som du vet så har jag svårt att kunna se övergången till ekonomisk demokrati från dagens rådande ekonomiska verklighet. Jag ser så att säga inga "tecken" på att detta kan göras möjligt. Alltså räknar jag med att vår rådande marknadsekonomi kommer att kollapsa och först ur denna kollaps kan det uppstå (inte alls säkert) verkliga möjligheter till nödvändiga "strukturella/organisatoriska" förändringar. Först här kan det, som jag ser, byggas "verklig resiliens". Och i detta förändrade samhälleliga tillstånd - kollapsen - kräver nöden en hållbar "individuell/kulturell" resiliens. 
Lösningen på kollapsen kräver samarbete - inte konkurrens; demokrati, inom alla områden; jämlikhet och jämställdhet. Jag har alltså svårt att se att dessa "lösningar" ("individuella/kulturella") kan komma på plats i en "strukturell/organisatorisk" verklighet, som vi lever i idag.
 
Dagens "individuella/kulturella" aspekter anpassar sig till dagens "strukturella/organisatoriska" verklighet av främst ekonomiska skäl. Med andra ord: för "individuella/kulturella" överlevnadsstrategier så tvingas, i praktiken, denna samhälleliga "sektor" att ge avkall på sin egen resiliens. Vår rådande samhälleliga "strukturella/organisatoriska" uppbyggnad "slukar" i princip den "individuella/kulturella" sektorn.
 
Hoppas att jag har förstått ditt inlägg på rätt sätt och jag ser fram emot en fortsättning i denna "viktiga fråga".
 
/Jan
 
 
– [Jan:] "Ja, vi börjar en ny tråd om just detta ... om 'resiliensfrågan' där du förklarar två aspekter: 'individuell/kulturell' och 'strukturell/organisatorisk'. Om jag förstår dig rätt så önskar du föra fram den 'individuella/kulturella' aspekten, som kanske förbises i en 'övergång till ekonomisk demokrati'".
 
På sätt och vis, ja. Men det gällde särskilt under perioden ca 1976–2006, på grund av "den bristande tillgången" på andra alternativ, och eftersom jag tyckte att den 'individuella/kulturella' aspekten hade varit alltför lite uppmärksammad av vänstern.
Det gäller kanske fortfarande, men generellt, i samhället 'som helhet', är åtminstone den individuella aspekten överbetonad.
   Jag menar att vi måste uppmärksamma den dynamiska relationen mellan det 'individuella/kulturella' och det 'strukturella/organisatoriska', det vill säga hur de växelverkar med varandra. Men det finns också växelverkan inom både den informella 'individuella/kulturella' sektorn och den mer formella 'strukturella/organisatoriska' sektorn med sina (bl.a. ekonomiska) regelverk.
 
Eftersom vi (du och jag) inte har gjort det tidigare kan det vara bra att börja med det 'enklaste': hur en direkt påverkan mellan individer kan bidra till att tankar och idéer (om allt möjligt) inom en 'kultur' successivt förändras. Om det finns goda förutsättningar – om samhället inte är alltför repressivt (så att en kreativ verksamhet är möjlig) och om det finns människor och material som kan bidra till en kontinuitet, så kan en exponentiell process uppstå genom att, för att förenkla resonemanget, en individ övertygar minst två individer, som i sin tur var och en också övertygar minst två individer osv.
   Men en stark motreaktion kan så småningom uppstå, så det gäller att vara förberedd på att skydda en sådan process så att den inte krossas, eller att fördröja en motreaktion genom att göra innehållet både acceptabelt och attraktivt för så många som möjligt – och det tror jag är fullt möjligt för t.ex. 'ekonomisk demokrati'. Det väsentliga här är att idéerna har ett socialt samarbetsinriktat innehåll och inte bara går ut på att "satsa på sig själv" i konkurrens med andra.
 
För att gå ett steg längre, så bör idéerna också ha ett praktiskt, organisatoriskt realiserbart innehåll (både i mindre och i större skala) så att de kan prövas inom ramarna för vad som är möjligt inom det existerande samhället (omställningsrörelsen är ett sådant exempel). Om försöken krossas gäller det att ta vara på den erfarenheten, analysera den och bevara erfarenheterna till senare tillfällen. På så sätt kan åtminstone själva rörelsen bli mera resilient och bidra till bättre lösningar, t.ex. efter en stor samhällskollaps.
   Så även om vår rådande 'strukturella/organisatoriska' uppbyggnad "slukar" den 'individuella/kulturella' sektorn, så tror jag inte att den någonsin kan bli fullständigt slukad. Man kan alltid göra något, och det man kan göra för ökad resiliens hos en nästan osynlig demokratirörelse borde, åtminstone delvis, vara av samma slag före som efter en samhällskollaps, särskilt om rörelsen inte utplånats helt av själva kollapsen (även en sådan skulle rörelsen kunna mildra med goda förberedelser).
 
Här finns mycket för oss att utveckla – som jag ser fram emot!

/Bo
 
 
"Om det finns goda förutsättningar – om samhället inte är alltför repressivt (så att en kreativ verksamhet är möjlig) och om det finns människor och material som kan bidra till en kontinuitet, så kan en exponentiell process uppstå genom att, för att förenkla resonemanget, en individ övertygar minst två individer, som i sin tur var och en också övertygar minst två individer osv."

"För att gå ett steg längre, så bör idéerna också ha ett praktiskt, organisatoriskt realiserbart innehåll (både i mindre och i större skala) så att de kan prövas inom ramarna för vad som är möjligt inom det existerande samhället (omställningsrörelsen är ett sådant exempel)." 
 
 
Den första meningen:
Det är precis så som jag tänker mig det "individuella/kulturella" samarbete som du och jag just håller på med. Att vi med vår politiska diskussion ska kunna starta en "exponentiell process" som förhoppningsvis leder till att allt fler inser de orsakssammanhang som vi - vill jag hävda - har svaren på.
 
Än så länge kan vi föra den här mejldiskussionen, utan risken att tystas av eliten. Men, vem vet, en sådan här diskussion kan snabbt bli en nagel i ögat på eliten - när det samhälleliga sönderfallet kommer att eskalera - och då kan vårt "individuella/kulturella" samarbete tvingas gå under jord. Att beskriva sanningen har ju aldrig accepterats av den samhälleliga eliten.
I ett sådant eventuellt läge är det ju viktigt, som du skriver, att rörelsen har skaffat sig en stark resiliens genom "goda förberedelser".
 
Den andra meningen:
När det gäller "omställningsrörelsen" så uppfattar jag den - hur ska jag säga - som bakåtsträvande. Jag uppfattar den som sossarna - partiet alltså - en organisation som har förrått och fortsätter att förråda "vanligt" folk.
 
Vad menar jag med detta kanske drastiskt negativa påstående?
Jo en organisation/rörelse som har skaffat sig ett förtroende hos "vanligt" folk och inte klarar av att göra en riktig analys av "sakernas tillstånd" åsamkar därmed en mycket stor skada för organisationens/rörelsens fortsatta arbete. En felaktig analys av "sakernas tillstånd" leder till att människorna förlorar tilliten till organisationen/rörelsen och den felaktiga analysen kan få effekten att organisationen/rörelsen till och med inlemmas i den politiska förvaltningen av den samhälleliga strukturen - som ju från början skulle förändras. 
Det är här jag kan se sveket från både S och MP. Jag befarar att "omställningsrörelsen" inordnar sig i denna "församling".
 
En analys av "sakernas tillstånd" måste göras på ett "riktigt sätt" även om det i praktiken visar sig vara omöjligt "inom det existerande samhället". En sådan analys tillspetsar naturligtvis motsättningen mot det "existerande samhället" men det blir ju den oundvikliga följden av en "korrekt" analys. Den "sanna" berättelsen måste fram, i alla lägen!
 
/Jan 
 
 

"...en sådan här diskussion kan snabbt bli en nagel i ögat på eliten." Det stämmer nog, och det är många frågor som vi kan behöva utveckla någon slags gemensam syn på. Så jag hoppar raskt på nästa fråga, om 'omställningsrörelsen' där vi kanske har mer att reda ut.

   Jag uttryckte mig nog inte så bra när jag tog hela omställningsrörelsen som exempel på vad som kan göras inom accepterade ramar "både i mindre och i större skala". Jag tänkte på det lokala 'underifrånperspektivet' i dess "sju principer" (se t.ex. http://www.omstallninggoteborg.se/2010/05/16/omstallningens-sju-principer/) som ganska väl överensstämmer det 'lokala innehållet' i 'ekonomisk demokrati'. Deras erfarenheter av sådan verksamhet kan vara värdefulla också för oss – särskilt när det gäller resiliens. Problemet är naturligtvis deras begränsning till lokalsamhället, och då kan man kanske tala om 'svek' – men ett svek som är väsensskilt från det som S och Mp står för, som ju innebär en alltför stor tilltro till auktoritär politik.

   Det verkar istället finnas en slags rädsla eller motvilja inom rörelsen inför det politiska perspektivet – men trots det tycks det finnas en medvetenhet om behovet av större nätverk för förmedling av erfarenheter och kanske också ekonomisk hjälp. Omställningsrörelsen borde egentligen ha ett ganska stort intresse av våra idéer. Det gäller ju att överbrygga den gamla klyftan mellan rött/storskaligt och grönt/småskaligt för att åstadkomma en riktigt stor rörelse som i stället drar nytta av det utvidgade perspektiv som en dialektik mellan de storskaliga och småskaliga (till och med psykologiska) perspektiven innebär.

   En sådan process, med goda och stabiliserande återkopplingar av olika erfarenheter, skulle också ge bättre förutsättningar för att göra korrekta analyser.


/Bo

 

 

Kanske är jag för negativ inför "omställningsrörelsen". Självklart delar jag rörelsens "sju principer", men vem gör inte det? Som jag ser det så omfattar vi (du och jag) dessa principer i det "projekt" som vi är mitt uppe i. Sedan har jag säkert mycket att lära av hur andra arbetar med alla de frågeställningar som jag själv "målar" upp framför mig.

 
Vad jag reagerar mot när det gäller "omställningsrörelsen" det är att jag saknar en grundläggande analys av hur vår samhälleliga struktur - med sin kapitalistiska marknadsekonomi - ser ut och vad denna struktur får för konsekvenser. Jag menar att man måste ta tag i denna analys och utifrån detta sedan formulera sina "principer". Gör man inte det (vilket jag uppfattar att man inte gör) då "vilseleder" man rörelsen som man verkar i och man "vilseleder" alla som sätter sin tillit till att rörelsen för "rätt" politik. Detta "vilseledande" leder dessutom till att människor vänder sig mot en sådan rörelse och på det viset kommer rörelsen att uppfattas som ett svek.

Jag vill påstå att en sådan "vilseledande" politik är vad som kännetecknar vänstern och som lett till att vänstern saknar förmågan att kunna bygga en stark rörelse som har "svaren" som krävs för att genomföra de visioner som vi alla, inklusive "omställningsrörelsen", ser framför oss.

"Omställningsrörelsen borde egentligen ha ett ganska stort intresse av våra idéer. Det gäller ju att överbrygga den gamla klyftan mellan rött/storskaligt och grönt/småskaligt för att åstadkomma en riktigt stor rörelse som i stället drar nytta av det utvidgade perspektiv som en dialektik mellan de storskaliga och småskaliga (till och med psykologiska) perspektiven innebär.

   En sådan process, med goda och stabiliserande återkopplingar av olika erfarenheter, skulle också ge bättre förutsättningar för att göra korrekta analyser."


Helt rätt Bo! Instämmer naturligtvis!
 
/Jan
 
 

– [Jan:] "... när det gäller 'omställningsrörelsen' ... jag saknar en grundläggande analys av hur vår samhälleliga struktur – med sin kapitalistiska marknadsekonomi – ser ut och vad denna struktur får för konsekvenser."


Det gör jag också, och jag tror att denna frånvaro inte bara beror på en förkärlek för det lokala utan också på en egentligen ganska sund skepsis mot de storskaliga, politiska strukturerna i vårt samhälle. Men att fly undan problemen är ju i bästa fall bara en tillfällig lösning – som man kan hoppas att allt fler inom omställningsrörelsen (och liknande rörelser) så småningom inser. Där bör ändå finnas en potential för en bättre förståelse för sammanhangen och därmed förhoppningsvis en beredskap för gemensamma aktiviteter mot en universaliserad kapitalism som lätt genomtränger allt som inte gör ett aktivt motstånd. 'Allt' omfattar naturligtvis också våra medvetanden, så därför måste motståndet också vara mentalt, vilket skulle kunna passa omställningsrörelsens psykologiska förståelse. Men den måste naturligtvis utvidgas till förståelse av de invecklade relationerna mellan psykologi–sociologi/ekonomi–ekologi (för att uttrycka det enkelt). Annars är risken stor att deras positiva, konkreta lösningar på lokal nivå så småningom integreras i den 'universaliserande' kapitalismen – inklusive den interna förståelsen av vad som händer. Därför kan kontakter med andra rörelser (inte minst för demokratisk socialism) vara oerhört viktiga för omställningsrörelsen (och naturligtvis inte bara för den)!

/Bo



Lite mer funderingar som jag har angående "omställningsrörelsen":

Jag kan ana att "omställningsrörelsen" har valt en slags strategi att inte ta ställning i politiskt kontroversiella frågor som exempelvis att analysera dagens kapitalistiska marknadsekonomi och ur denna analys sedan redovisa rörelsens "principer". 
Naturligtvis kommer en sådan strategi - att inte ta ställning - i sådana här mycket känsliga frågor att kunna leda till en stor och också växande rörelse. Men den kommer dessutom leda till att rörelsen saknar svaren på "orsakssambanden" - vad är det i våra samhälleliga strukturer som nu leder fram till en ekologisk kollaps - och denna avsaknad av nödvändiga svar kommer förr eller senare att orsaka splittringar i rörelsen.

Min åsikt är att en "omställningsrörelse" måste ha en grundläggande analys av våra rådande samhällen - eftersom det är våra rådande samhällen som har orsakat bland annat klimatkrisen - och ur denna analys sedan presentera "principer" vad som ska göras. Det räcker således inte med att konstatera att våra samhällen inte kommer att kunna klara av 1,5 graders målet om man inte samtidigt inser vad det är i våra samhälleliga strukturer som orsakar detta misslyckande.

En "omställningsrörelse" som har tagit på sig uppgiften att "ställa om" samhället i en sådan här ödesfråga måste, enligt min mening, först formulera orsakssambanden till ödesfrågan och sedan dra "riktiga" slutsatser utifrån dessa orsakssamband. 
Jag upplever att "omställningsrörelsen" har konstaterat att vi går mot ekologisk kollaps om ingenting "görs" men jag upplever också att "omställningsrörelsen" saknar insikten om orsakssambanden till ödesfrågan och denna brist på insikt kommer att försvaga rörelsen på sikt.
 
 
 
"Annars är risken stor att deras positiva, konkreta lösningar på lokal nivå så småningom integreras i den 'universaliserande' kapitalismen – inklusive den interna förståelsen av vad som händer. Därför kan kontakter med andra rörelser (inte minst för demokratisk socialism) vara oerhört viktiga för omställningsrörelsen (och naturligtvis inte bara för den)!"
 
/Jan
 
 

Instämmer i dina funderingar om 'omställningsrörelsen', som verkligen visar på på behovet av 'universalisering'! Det vill säga att, när kapitalismen genomtränger allt, så måste alla rörelser som hotas av detta också universaliseras – alltså utveckla ett gemensamt motstånd överallt där kapitalismen är ett hot – dvs. överallt!
   För att överhuvudtaget ha några möjligheter att lyckas med det måste vi först och främst ta del av varandras idéer och erfarenheter och vi måste ömsesidigt ta reda på vilka som är intressanta att samverka med när det gäller konkreta intressen (i första hand, naturligtvis, motståndet mot kapitalistiska strukturer) och förutsättningar att bidra med något intressant.

   Förutom omställningsrörelsen, tänker jag på klimatrörelsen med bl.a. Extinction Rebellion och andra miljörörelser, alla politiska rörelser till vänster om (men delvis inklusive) Vänsterpartiet, det nya 'Vändpunkt' (som jag just hörde att bl.a. Carl Schlyter har startat) kampen mot marknadshyror, kampen för bättre arbetsförhållanden, för bättre välfärd, kampen mot kärnkraft, mot kärnvapen, fredsrörelsen, kampen mot rasism, kampen för flyktingars rättigheter ... Det finns hur mycket som helst, som skulle ha nytta av en gemensam grundsyn, för lättare kunna samarbeta när det behövs. Det skulle verkligen kunna öka en övergångsrörelses resiliens.

 

/Bo

 

 

"För att överhuvudtaget ha några möjligheter att lyckas med det måste vi först och främst ta del av varandras idéer och erfarenheter och vi måste ömsesidigt ta reda på vilka som är intressanta att samverka med när det gäller konkreta intressen (i första hand, naturligtvis, motståndet mot kapitalistiska strukturer) och förutsättningar att bidra med något intressant." 

 
Ja "kapitalismen genomtränger allt" och därför måste det "utvecklas ett gemensamt motstånd", vilket som vi kan se är lättare sagt än gjort. Men vi har väl inget annat val? Vilka kan då vara "intressanta att samverka med"? Du föreslår ett antal rörelser som skulle kunna vara intressanta och jag delar dessa förslag. 
Några frågor som far genom skallen: Hur tas kontakten? Vad vill vi åstadkomma efter en eventuell kontakt? Skall vi (du och jag) ha en vidare ambition med vårt projekt än att nöja oss med att publicera våra texter? Jag ser gärna att vi har en vidare ambition och är därför lyhörd inför alla tankar "som kan öka en övergångsrörelses resiliens".
 
Lite mer tankar om rörelsers motståndskraft mot kapitalismens universalisering:
Jag uppfattar vårt tillstånd (alla vi människors inställningar till "tidens rådande utveckling") som att vi alla blir mer och mer negativa till den rådande utvecklingen. Denna "negativism" kan yttra sig på alla möjliga sätt - från konstruktivt ifrågasättande till destruktivt agerande - men kännetecknande är att "negativismen" blir alltmer kritisk till etablissemanget, den samhälleliga eliten. 
Ur denna "negativism" bildas bland annat anti-etablissemangspartier och rörelser. Alltså en slags motståndskraft mot kapitalismens universalisering, utan att denna motståndskraft behöver vara medveten om orsakssambanden till kapitalismens universalisering.

Denna omedvetenhet om orsakssambanden får till följd att mängder av människor väljer att sympatisera med högerpopulistiska partier och rörelser. 
Varför det? Man ser inget alternativ. Högerpopulismen fångar upp människors "negativism" mot "tidens rådande utveckling", men denna högerpopulism är ju oförmögen att vara en motståndskraft mot kapitalismens universalisering.  Låter inte detta motsägelsefullt?
Jo men så är det i alla fall. 

Jag brukar tänka att vilken kraft det finns ute i samhället som skulle kunna bli en verklig motståndskraft mot kapitalismens universalisering om det bara kunde gå att förmedla ut de "rätta" orsakssambanden. Och detta kan gå väldigt fort när tillfället finns på plats. Se bara på Metoo!

Detta var några tankar som kom över mig!

/Jan


Hoppas du har rätt om motståndskraften! När det gäller högerpopulismen har du nog - tyvärr! - också rätt. Begreppet är motsägelsefullt eftersom populism ('folkism') ju borde vara närbesläktad med demokrati eftersom den utger sig för att just uttrycka och kunna tillgodose 'folkets' vilja.
  Att åtminstone uttrycka 'folkviljan' kan vara en särskilt lätt uppgift i ett samhälle där det finns stor anledning till utbrett missnöje. Det gäller naturligtvis ojämlika samhällen och i allra högsta grad samhällen som under en längre tid har varit utsatta för nyliberalt inflytande med hård konkurrens mellan företag och mellan människor som har råkat illa ut på grund av just denna konkurrens och därigenom också har stora motsättningar mellan 'lyckligt' och 'mindre lyckligt' 'lottade' människor.
  Detta kan alltså lätt utnyttjas av högerpopulister vars politiska inriktning innebär att eftersträva goda relationer till dem som har lyckats bäst i ett kapitalistiskt samhälles ekonomiska konkurrens - och att alltså försöka tillgodose deras intresse. En inriktning som alltså är rakt motsatt dem vars intressen de har lätt att utge sig för att företräda. Med utgångspunkt från en så hänsynslös och odemokratisk inriktning är steget inte långt att också avleda det folkliga missnöjet med de ojämlika förhållandena i samhället mot samhällets allra mest maktlösa människor.
  De onda 'självförstärkande' spiraler som kan utvecklas ur dessa förhållanden är, milt sagt, förskräckande!

/Bo


 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

torsdag 4 april

Politiska diskussioner 9

 

Fortsättning från "Politiska diskussioner 8"

 

 

"Men ännu troligare är nog att viljan till samarbete inte finns eftersom verkligt samarbete kräver någorlunda jämlika maktförhållanden (inklusive ekonomisk jämlikhet) - och eliten kan, just genom konkurrens, ha avlägsnat sig alltför långt från sådana relationer - som de då inte har något 'objektivt' intresse av."

 

Nej "viljan till samarbete" finns inte beroende på att strukturen ser ut som den nu gör. Och detta menar jag bevisar strukturens betydelse för hur - i det här fallet - eliten tänker och agerar. Så trots elitens, får man tro, någorlunda tillräckliga kunskaper när det gäller socioekonomiska frågor och hur samhällelig välfärd bör byggas så sätter strukturens rådande verklighet avgörande "märken" i hur eliten ska tänka och agera. Alltså får ett logiskt, rättvist tänkande stå tillbaka för den strukturella verkligheten.

När det gäller det sista stycket i ditt mejl ovan tänker jag på förhållandet mellan arbetsköpare och arbetssäljare. Dessa parter ska ju genom förhandlingar komma fram till diverse olika avtal som då ska gälla över en viss tid. Vi betraktar i allmänhet dessa parter som samarbetande parter i en "normativ" samhällsstruktur. Men den har ju tillkommit genom konkurrens - framförallt ekonomisk - vilket bidragit till en orättvis och ojämlik struktur. Att samarbeta under dessa ojämlika förhållanden förändrar inte det grundläggande förhållandet - ojämlikhet. Den rådande strukturen blir oförändrad.

Detta blir min tolkning av din fundering.

 

Angående "jämlika maktförhållanden" så måste denna "jämlikhet" inkludera "jämställdhet".

Betraktar vi hela jorden som ett samhälle så ser vi tydligt att "jämställdhet" inte existerar. Och när den inte gör det så har vi heller ingen "demokrati".

Jag vill nog påstå att vi här i vårt "eget" samhälle saknar fullständig "jämställdhet" och därmed så har vi heller ingen fullständig "demokrati". Alltså kan vi konstatera att "demokratin" saknas, dels när vi ser hur vårt ekonomiska system är uppbyggt och dels när vi betraktar "jämställdheten" hos oss och runtom i hela världen.

Okej, vi (du och jag) kallar vår "demokrati" för en "parlamentarisk demokrati". Men, jag vill påstå, att denna "demokrati" är högst ofullständig. Den har ännu inte blivit samhällelig.

Vi har en lång väg kvar till en verklig "demokrati"! - Men vi fortsätter diskussionen om demokratimodellen!

 

/Jan

 

 

–  "Angående 'jämlika maktförhållanden' så måste denna 'jämlikhet' inkludera 'jämställdhet'. 

Betraktar vi hela jorden som ett samhälle så ser vi tydligt att 'jämställdhet' inte existerar. Och när inte denna 'jämställdhet' existerar så har vi heller ingen 'demokrati'.
   Jag vill nog påstå att vi här i vårt 'eget' samhälle saknar fullständig 'jämställdhet' och därmed så har vi heller ingen fullständig 'demokrati'. Alltså kan vi då se att 'demokratin' saknas dels när vi betraktar hur vårt ekonomiska system är uppbyggt och dels när vi betraktar 'jämställdheten' hos oss och runtom i hela världen.
    Okej vi (du och jag) kallar vår 'demokrati' för en parlamentarisk demokrati. Men, jag vill påstå, att denna 'demokrati' är högst ofullständig. Den har ännu inte blivit samhällelig.

    Vi har en lång väg kvar till en verklig 'demokrati'!"

– [...och i denna tråd:] "Vi fortsätter med 'demokratimodellen'!"


Ja, och vi kan utvidga den till att omfatta alla dess aspekter – som du just gjorde, Jan, genom att ta upp 'jämställdhet', eller bristen på den i hela världen! För att fortsätta med det kan det vara bra att titta på vad NE skriver om det uppslagsordet:


"jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet.

   Jämställdhet är närbesläktat med jämlikhet. Medan jämlikhet rör alla människors lika värde är jämställdhet emellertid förbehållet förhållandet mellan könen.
   Det svenska ordet jämställdhet i den nu aktuella betydelsen etablerades i samband med att frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering initierades politiskt i början av 1970-talet. År 1979 antogs Sveriges första jämställdhetslag."


Årtalet, 1979, är intressant. Det var ungefär då som jämlikheten var som störst i Sverige, vilket ger ytterligare tyngd åt att "Jämställdhet är närbesläktat med jämlikhet". Men jag tror inte att bristen på jämställdhet orsakas av, vilket ibland antyds, en mer eller mindre naturgiven 'könsmaktsordning', som i sin tur är den avgörande orsaken till kapitalismens uppkomst. Orsaksförhållandet är nog snarare det omvända, även om det handlar om komplicerade processer där det också finns självförstärkande återkopplingar. Så en motsatt process – som under 1970-talet, med en bättre tyglad kapitalism – borde alltså inte bara öka jämlikheten utan också jämställdheten, vilket kanske lagen från 1979 kan ses som ett symptom på. – Och nu ser vi, till stor del tack vare nyliberalismen, det rakt motsatta hända inom så många områden. Kapitalismen har verkligen 'universaliserats'! Något att tänka på i vidsynta diskussioner om demokrati...


/Bo



Bristen på jämställdhet följer, som jag ser det, samma historiska bakgrund som bristen på jämlikhet, med den skillnaden att bristen på jämställdhet slår än hårdare än bristen på jämlikhet. Vilket bevisas genom att studera de lagar och förordningar som instiftades dels historiskt sett och dels fortfarande existerar runt om i världen. 


I det här sammanhanget är det intressant att notera följande: samhällseliten - globalt sett - definierar det "egna" samhället som ett rättvist, jämlikt och jämställt samhälle. Man definierar det så, menar jag, utifrån en maktposition i "sitt" samhälle. 
En position som definierar den rådande ordningen som normativ. Vilket i så fall betyder att en "normativ ordning" kan innebära - och i verkligheten innebär - brist på jämställdhet.
 
Vad lär vi oss av denna "norm"? Jo vi lär oss att den strukturella utformning som råder i våra samhällen inte alls behöver vara varken jämlik eller jämställd, för att ändå betraktas som normativ. Just i den här strukturella utformningen så är det framför allt jämställdheten som har "fått stå tillbaka". Eller rättare sagt ha lidit och lider mest av förtrycket i våra samhällens strukturella utformning.
 
Ja en "bättre tyglad kapitalism - borde alltså inte bara öka jämlikheten utan också jämställdheten...". Visst är det så. Men tyvärr är det ju på det viset - vilket du beskriver - att kapitalismen inte längre "tyglas" på ett "önskvärt" sätt. Vilket då, ur denna "logik", medför att såväl jämlikheten som jämställdheten försämras, särskilt när vi betraktar våra samhällen ur ett globalt perspektiv.
 
Kanske kan man säga att kapitalismens sönderfall återspeglas "bäst" genom ökande socioekonomiska klyftor i våra samhällen där naturligtvis jämlikheten och jämställdheten "tvingas tillbaka"?
 
 
"Men jag tror inte att bristen på jämställdhet orsakas av, vilket ibland antyds, en mer eller mindre naturgiven 'könsmaktsordning', som i sin tur är den avgörande orsaken till kapitalismens uppkomst." 
 
Det är intressant det här med "den avgörande orsaken till kapitalismens uppkomst". 
 
Jag brukar tänka så här: Om vårt samhälle och för övrigt alla samhällen var strukturellt utformade - sedan en lång historisk tid tillbaks - på ett jämställt och därmed jämlikt sätt då skulle vi inte ha en kapitalism idag. 
Skulle detta resonemang, från min sida, vara "korrekt" då betyder det att ojämställdheten och ojämlikheten vore en mycket stark bidragande orsak "till kapitalismens uppkomst". 
Vad "säger" i så fall ett sådant konstaterande? Jo enligt min mening så "säger" det att "kapitalismens uppkomst" förutsätter grundläggande "felaktigheter" i våra samhällens strukturella utformning. Kapitalismens tillblivelse kräver, så att säga, att ojämställdhet och ojämlikhet finns "på plats" för att kapitalismen ska ha en möjlighet att kunna "etablera" sig. En "sjuk" strukturell utformning är då "den avgörande orsaken till kapitalismens uppkomst".
 
Vad innebär då dagens krav på ökande jämställdhet och jämlikhet, alltså mer demokrati? Jo det bör då innebära, enligt mig, att motsättningen ökar mellan den "vanliga" människan och den rådande samhälleliga strukturen, i vilken kapitalismen är den mest "tongivande". 
 
/Jan
 
 
 

Äntligen två frågor där (det åtminstone ser ut som om) vi har helt olika uppfattning! :-)

"bristen på jämställdhet slår än hårdare än bristen på jämlikhet"

"Om ... alla samhällen var strukturellt utformade - sedan en lång historisk tid tillbaks - på ett jämställt och därmed jämlikt sätt då skulle vi inte ha en kapitalism idag."


De väcker en hel del intressanta frågor. Först måste förhållandet mellan jämställdhet och jämlikhet klaras ut lite bättre än vad som framgår av NE:s definition av jämställdhet i mitt förra mejl. Jämlikhet avser förhållandet mellan alla människor oavsett kön, medan jämställdhet avser en delmängd av mänskligheten. Så den största skillnad (i ett visst avseende) som man kan hitta mellan två människor i hela gruppen kan inte överstiga skillnaden mellan två människor i hälften av samma grupp. Men då har man inte tagit hänsyn till skillnaden i fysiskt och socialt avstånd mellan olika människor. Och eftersom frågan om jämställdhet oftast handlar om fysiskt och socialt närstående människor så kan nog en brist på jämställdhet ofta vara mera plågsam än till och med en större brist på jämlikhet ('lika' eftersom båda kan vara en fråga om liv och död). Hoppas du förlåter min 'akademiska petighet' här, Jan, men globalt sett handlar den ekonomiska ojämlikheten om skillnader som är hundratals gånger större än den ekonomiska ojämställdheten inom t.ex. de flesta familjer i vår del av världen.


Vilket perspektiv man har kan också vara avgörande när det gäller frågan om orsaker, som det andra citatet tar upp. Jag tolkar det som att du, till skillnad från mig, menar att bristen på jämställdhet (när det gäller samhällenas strukturella utformning) är en avgörande orsak till kapitalismens uppkomst. Jag tolkar det som att du avser den lokala utformningen eftersom det är fråga om tidiga samhällen som ännu inte har fått en 'etablerad' struktur i större skala.

   Men även de bästa samhällena kan råka ut för svårigheter som de inte kan lösa, och inte har kunnat förutse. Särskilt om de växer i storlek, så kan de hamna i konflikt om resurser med andra samhällen, som de ännu inte har etablerat några relationer med. Den bästa utvägen kan då kanske vara att försöka lösa problemet genom någon slags fredliga utbyten av platsens resurser. En i längden oförutsägbar situation kan då uppstå, som har inslag av både konkurrens och samarbete. En sådan mer storskalig dynamik mellan flera samhällen kan nog också vara en tillräcklig orsak till det som sedan har blivit vår kapitalism. Jag tror alltså inte att samhällena från början måste ha haft något inneboende 'fel' – bara en brist på kunskap om hur man borde ha hanterat en ny situation – som i det nämnda fallet, för båda parter, var bättre än krig.


Det här är verkligen oerhört komplexa frågor, säkert de mest komplicerade och svårhanterliga som mänskligheten någonsin har haft att brottas med, eftersom vi själva är delar av problemet och inte bara av den eventuella lösningen. Men så gott det går bör vi nog försöka att ställa oss vid sidan om och utveckla samarbeten som på något sått kan påverka systemet med strukturer som på något sätt liksom kan växa in i det utifrån, som ett slags välvilliga 'parasiter' :-) som bara vill förändra systemet, eller ersätta det med ett nytt, utan att förstöra dess delar – människorna. Men motståndet kan ändå bli hårt, och det måste vi hantera på ett bra sätt – med ickevåldsmetoder som inte polariserar.


/Bo



"Hoppas du förlåter min 'akademiska petighet' här, Jan, men globalt sett handlar den ekonomiska ojämlikheten om skillnader som är hundratals gånger större än den ekonomiska ojämställdheten inom t.ex. de flesta familjer i vår del av världen."

 

Här delar jag din uppfattning!
Vad jag vill få fram det är att ojämställdheten - alltså inte enbart den ekonomiska - drabbar kvinnan hårdare än mannen. 
Och varför kan det ha blivit så? Någon gång under historiens lopp - sannolikt tidigare än människans utvandring från Afrika - så uppstod statusskillnaden mellan könen. 
Vad grundar jag detta påstående på? I korthet så handlar det om att varhelst på jorden som människan har etablerat sig - för låt oss säga ett antal tiotusentals år sedan - så existerar en statusskillnad mellan könen. 
Hur kan en sådan strukturell ordning verka globalt utan att människorna har haft möjligheten att kommunicera med varann över kontinenterna? En intressant fråga som pockar på svar.
 
Hur som helst så menar jag att den strukturella statusskillnaden mellan könen måste vara det största strukturella "felet" i vår historia för att kunna uppnå rättvisa, jämlikhet och jämställdhet. En värld som formas utifrån en strukturell ordning där ena könet - alltså hälften av jordens befolkning - ska ha en lägre status än det andra könet bäddar för konflikter i alla sammanhang. 
Ur en sådan förtryckande maktstruktur kan alltså inte rättvisa samhällen byggas. Och eftersom kapitalismen är en snedvriden, orättvis och ojämlik maktstruktur så skulle en sådan struktur inte ha haft möjligheten att uppstå ifall könen vore jämställda. 
Man kan ju ställa frågan: Varför bygga en ojämlik ekonomisk struktur om könen vore jämställda? Kan man säga att ojämställdheten skapar den globala ojämlikheten?
 
"Jag tolkar det som att du avser den lokala utformningen eftersom det är fråga om tidiga samhällen som ännu inte har fått en 'etablerad' struktur i större skala."
 
Jag menar faktiskt att "tidiga samhällen har fått en etablerad struktur i större skala". Och det grundar jag på resonemanget ovan. Jag ställer frågan till mig själv, som jag gjort många gånger: Hur förklarar man att "tidiga samhällen" i Sydamerika har en liknande strukturell uppdelning mellan könen som "tidiga samhällen" i exempelvis Asien - dessa "tidiga samhällen" kunde ju inte ha någon kontakt med varann?
 
"Jag tror alltså inte att samhällena från början måste ha haft något inneboende 'fel' – bara en brist på kunskap om hur man borde ha hanterat en ny situation – som i det nämnda fallet, för båda parter, var bättre än krig."
 
Här är jag medveten om att vi båda två kan spekulera i vad vi "tror" och mig veterligen så finns det inte några "vetenskapliga fakta" som kan ge oss svaren. I min spekulation så menar jag att de strukturella "felen" borde ha uppkommit före människans utvandring till övriga kontinenter.
 
/Jan
 
 

Jag instämmer i din syn på dagens förhållanden, även globalt. Men min syn på orsaksförhållanden är nog delvis mera komplicerad än vad som är vanligt inom vänstern – eftersom jag har svårt att utesluta biologiska faktorer så konsekvent som ofta görs inom vänstern. Det är lätt att förstå denna konsekvens (och till och med tabubeläggande) eftersom biologiska faktorer nästan alltid används som argument för all slags konservatism. Men då har man en ganska statisk och endimensionell syn på orsaksrelationer – som det är svårt att undvika, eftersom själva språket är både endimensionellt och enkelriktat (från det förflutna och framåt i tiden) vilket gör att det är svårt att ge korta, begripliga sammanfattningar av system med flera samtidigt interagerande processer, både biologiska och sociala, med både externa och interna orsaker.

 

Jag ska ändå göra ett försök – och börjar med det självklara. Den viktigaste och mest avgörande skillnaden mellan män och kvinnor och som det är omöjligt för oss att ändra på (åtminstone än så länge) annat än på ett negativt sätt är att de flesta kvinnor (till skillnad från alla män) någon gång i livet kan föda barn. En helt avgörande uppgift, som innebär ett stort ansvar och ofta stora svårigheter – vilket självklart borde innebära en statusupphöjelse (som ändå sker ibland).

   Men samtidigt är det alldeles för lätt för män att smita undan långt från familjen (kanske eller kanske inte med viktiga uppgifter för dess försörjning) – och då konfronteras med andra män som också har 'sluppit undan'. Här kan vad som helst hända beroende på vilken ställning de har i den större samhällsstrukturen. Men jag tror ändå att detta, åtminstone delvis, kan förklara den likartade könsuppdelningen i de 'tidiga samhällena'.

   Ett mera komplicerat samhälle, t.ex. under 1400-1800-talen, kan behöva beskrivas på ett annat sätt, med ett annat hjälpmedel. Här skulle männen, genom sin 'frihet från familjen', i större utsträckning än kvinnor kunna bidra till de förstärkande återkopplingsprocesser som beskrivs i diagrammet på s. 7 i 'Ekonomisk demokrati'. Denna tvådimensionella illustration kan man själv 'utöka' med en tidsdimension genom att följa dess pilar (som symboliserar orsaksrelationer) och föreställa sig en självförstärkande ökning av de förhållanden som nämns i rutorna, samt ökningen av de oåterkalleliga 'externa' resultaten, fram till den fetstilta oppositionen och det minustecken (högst upp) som symboliserar en minskning av den viktiga ursprungliga orsaken, 'framgångsrika' mäns vinstkrävande stöd till produktion av 'varor' som efterfrågas av andra. En minskning som i bästa fall innebär kapitalismens ersättande av ekonomisk demokrati.

 

/Bo

 

 

"Men jag tror ändå att detta, åtminstone delvis, kan förklara den likartade könsuppdelningen i de 'tidiga samhällena'."

 
En "könsuppdelning" vad beträffar olika slag av arbetsuppgifter som krävs för att "hålla igång" ett samhälle baserades - menar jag också - säkerligen utifrån biologiska egenskaper. 
"Könsuppdelningen" i sig behöver här inte innebära statusskillnader. Vad är det då, som jag påstår, skapar dessa statusskillnader mellan könen?
 
Min spekulation: Dessa statusskillnader måste ha uppstått i det "kulturella" livet. Och hit räknar jag även så kallade religiösa/övernaturliga trosuppfattningar. I det "tidiga kulturella" livet "tilldelades" mannen - av olika orsaker - så att säga "ansvaret" över familjen (hur den nu såg ut?) och männen som grupp "tilldelades" ansvaret över samhället. 
Alltså en spekulation från min sida! 
 
"Ett mera komplicerat samhälle, t.ex. under 1400-1800-talen, kan behöva beskrivas på ett annat sätt, med ett annat hjälpmedel. Här skulle männen, genom sin 'frihet från familjen', i större utsträckning än kvinnor kunna bidra till de förstärkande återkopplingsprocesser som beskrivs i diagrammet på s. 7 i 'Ekonomisk demokrati'".
 
Ja det är nog troligt att männens "frihet från familjen under 1400-1800-talen bidrar till de förstärkande återkopplingsprocesser" som du beskriver. Men jag vill nog hävda att dessa "förstärkande återkopplingsprocesser" fanns på plats redan tusentals år tidigare. Sedan har dessa "processer" eskalerat - vilket du kanske också menar - in i vår tid.
 
"...'framgångsrika' mäns vinstkrävande stöd till produktion av 'varor' som efterfrågas av andra."
 
Här har vi tagit oss fram till vår tids strukturella verklighet. Att vara "framgångsrik" man likställs med att ha lyckats uppnå den status som vår kapitalistiska marknadsekonomi har som riktmärke. 
Man får nog säga att kapitalismen nu också har fångat in kvinnan i sitt "framgångsrecept".
 
Tänk vad annorlunda våra samhällen skulle se ut om mänskligheten hade levt i strukturell jämlikhet och därmed jämställdhet, tidigare i historien. Denna tanke är nog svår att ta till sig!
 
/Jan
 
 

– [Jan:] "Dessa statusskillnader måste ha uppstått i det 'kulturella' livet."

 

Ja, 'status' är ju ett begrepp som  innebär en rangordning av människor i en slags informell makthierarki i ett samhälle beroende på hur de betraktas av andra medlemmar i samma samhälle. En rangordning som inte överensstämmer särskilt väl med principen om människors lika värde, och vars betydelse för relationerna mellan invånarna i ett samhälle skulle kunna säga något om hur dess (eventuella) demokrati fungerar på olika nivåer (till och med familjenivån). Ett samhällets 'kultur' har definitivt spelat en roll här sedan 'urminnes' tider, bl.a. i växelverkan med samhällets ekonomiska utveckling – oftast i motsatt riktning mot demokratiska krav.

 

Det är väl ungefär vad du gav mera konkreta exempel på i ditt mejl!

 

Jag skulle bara vilja tillägga att tanken på 'strukturell jämlikhet' kan vara "svår att ta till sig" eftersom det finns så mycket som kan hota sådana sociala framgångar och som det är svårt att vara förberedd för – ens i tanken. Det räcker inte med att bara vara ett jämlikt och jämställt samhälle. Det måste också vara resilient, dvs. ha inre strukturer som kan motverka alla störningar som kan utvecklas till nedbrytande processer. En viktig fråga för all demokrati, som vi borde diskutera mera.

/Bo

 

 

"Det räcker inte med att bara vara ett jämlikt och jämställt samhälle. Det måste också vara resilient, dvs. ha inre strukturer som kan motverka alla störningar som kan utvecklas till nedbrytande processer."

 
Absolut, så är det!
Och då tänker jag så här: Eftersom det är livsuppehället - välfärden - som är varje människas grundläggande förutsättning för att kunna leva ett drägligt liv så krävs det därför att samhället ska ha en "inre struktur som kan motverka alla störningar som kan utvecklas till nedbrytande processer". Vilket vi tydligt ser att dagens samhälle inte har. 
Denna "inre struktur" som saknas är ju nödvändigheten av ett ekonomiskt system som fungerar demokratiskt och därmed rättvist, vilket vi båda hävdar. 
 
Varför är det just vårt ekonomiska system som i första hand måste vara resilient? Varför fungerar det inte med att vi enbart prioriterar ett "jämlikt och jämställt" samhälle och, så att säga, låter vårt rådande ekonomiska system vara som det är? Mitt svar - liksom troligtvis ditt - är att ett "jämlikt och jämställt" samhälle inte kan förverkligas i en ekonomisk struktur som är odemokratisk och därmed orättvis. 
Vi människor är ju "flockdjur" som därmed är beroende av varandra för vårt livsuppehälle och i detta livsuppehälle utför vi skilda arbetsuppgifter som sammantaget ger oss alla ett drägligt liv. Man kan säga att när alla dessa arbetsuppgifter möts - marknaden - i form av arbetsbyten så skapas välfärd. Då denna marknad inte fungerar demokratiskt och därmed inte heller rättvist så uppstår - som du brukar säga - en snedfördelning av det mänskliga arbetets värden.
 
Som sagt: först och främst så måste vår ekonomiska struktur vara rättvis för att det ska vara möjligt att uppnå ett "jämlikt och jämställt" samhälle.
 
Det är ju precis i det här sammanhanget som stora delar av den så kallade rödgröna rörelsen gör en felaktig analys. Man tror sig kunna uppnå "jämlika och jämställda" samhällen inom det rådande ekonomiska systemets "ramverk". Vilket alltså är en omöjlighet.
 
/Jan

 

 

 



 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng