ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» juli 2019 (2)
» juni 2019 (1)
» maj 2019 (4)
» april 2019 (3)
» mars 2019 (3)
» februari 2019 (2)
» januari 2019 (3)
» december 2018 (4)
» november 2018 (7)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: arkiv för juni 2019

fredag 14 juni

Politiska diskussioner 16

"Internationella perspektiv"

 

Fortsatt mejlväxling mellan Bo Herlin och Jan Opöien

 

 

"Internationella perspektiv" är intressant att diskutera!


Själv har jag funderat och också skrivit en del på min hemsida om just länder/stater och dess förhållanden dels inom stater och dels mellan stater. Jag vill börja med att göra en kort sammanfattning av mina funderingar i det här 'ämnet':

Staters tillkomst, anser jag, har med maktstrukturella ambitioner att göra. Jag menar att det finns egentligen ingen logisk anledning - förutom då maktstrukturella ambitioner - att bygga stater/samhällen som ska åtskiljas från varann med gränsdragningar. Djuren har inga gränser. Varför ska då människan, också djuret, upprätta gränser mellan varann? 
Vad dessa gränser har lett till och fortfarande leder till, vet vi mycket väl. Utifrån dessa historiska fakta om förhållanden mellan stater och inom stater så bör man idag, anser jag, komma fram till insikten om att gränsdragningar mellan människor leder till konflikter och absolut inte till samarbete. 
Men eftersom vi nu lever våra liv med samhälleliga gränsdragningar som ytterst alltså har att göra med maktstrukturella ambitioner så blir det därför i praktiken en omöjlig uppgift för etablissemanget att dra denna slutsats. Slutsatsen blir istället att mänskligheten är uppdelad på ett stort antal stater och detta betraktas som helt normalt - ingenting att diskutera. Att denna etablerade slutsats är intimt förknippad med vårt rådande ekonomiska system bör därmed inte vara så svårt att räkna ut - enligt mitt sätt att se på saken. 

Skilda språk då? Finns det någon förnuftig anledning att separera människor från varann på grund av språkvariationer? Självklart inte! Kanske det istället är de strikta gränserna som kan vara en förklaring till språkvariationer?
Etnisk härkomst och 'utseende' då? Samma här! Det är gränser som skapar konflikter när vi istället behöver samarbete.
 
Angående uppdelningen av mänskligheten genom åtskilda samhällen/stater så är min uppfattning att denna strukturella ordning har uppstått av maktstrukturella ambitioner och i denna ordning ingår vår kapitalistiska marknadsekonomi som en, för vår tid, grundläggande 'partner' i etablissemangets strukturella normer.
 
/Jan
 
 

Ja, våra nationsgränser är naturligtvis en maktfråga genom att de avskiljer områden inom vilka den politiska makten har ett ganska stort inflytande och utanför vilka den inte har så stort inflytande över framför allt dem som betraktas ’hemmahörande’ i området. Och den territoriella gränsdragningen är förstås ett resultat av maktkamp med olika medel understödd av verkligt eller potentiellt våld mellan dem som ansluter sig till/ingår i respektive makthierarki.

 Ytterst handlar det alltså om makt över olika grupper av människor som på en mängd olika sätt, kanske generationer tillbaka, har inlemmats i respektive grupp och makthierarki. Gränsdragningarna tror jag kan vara en något senare historia, åtminstone i våra trakter. Det norska kustlandet kan till exempel ursprungligen, efter istiden, ha befolkats av grupper som vandrade in både norrifrån och söderifrån, och då måste ha mötts utan att några, i närmare släktled, kan ha haft något umgänge med varandra – och därför borde ha haft ganska olika sätt att tala. En spekulation, men detta kan ha inneburit svårigheter som kan ha bidragit till att de isolerade sig från varandra, och i den situationen kan gränsdragningar ha uppstått för att undvika omedelbara konflikter.

 Jag menar alltså att gränsdragningar både kan vara en följd av och en orsak till konfliktfyllda situationer – vilket betyder att självförstärkande återkopplingar är möjliga, som både kan förstärka gränserna och öka konflikterna. Men den grundläggande orsaken är i båda fallen olika maktstrukturer, som du också skriver – med ett perspektiv som ligger lite längre fram i tiden.

 Om man lägger till ekonomisk makt så kan den nog både ha en mildrande verkan – genom att underlätta ett fredligt utbyte av resurser – och en konfliktökande effekt genom att bidra till ökande ojämlikhet. Att lösa detta problem har historiskt varit så svårt att det knappast har funnits några storskaliga, fredliga lösningar. – Detta blir vår stora historiska uppgift! – där vi troligen bara kan bidra till, relativt sett, mycket små lättnader…


/Bo



"Om man lägger till ekonomisk makt så kan den nog både ha en mildrande verkan – genom att underlätta ett fredligt utbyte av resurser – och en konfliktökande effekt genom att bidra till ökande ojämlikhet. Att lösa detta problem har historiskt varit så svårt att det knappast har funnits några storskaliga, fredliga lösningar."

 
Nej "att lösa detta problem" har det aldrig, som jag ser det, funnits någon anledning till. Och varför inte då? Jo därför att när "ekonomisk makt" har etablerats i samhället så finns det inga ambitioner från samhällets elit att 'släppa' denna makt, så därmed går inte problemet att lösa. Om problemet ska kunna lösas så måste det ske genom någon form av 'påtryckningar' underifrån. Alltså på ett liknande sätt som vi idag ser på lösningar när det gäller samhälleliga förändringar.
 
När det gäller "ekonomisk makt" och när denna makt etablerades historiskt sett så kan vi nog komma fram till slutsatsen att denna makt, i alla fall, har ett antal tusentals år på nacken. 
Jag brukar ställa frågor som: Kunde mänskligheten ha undvikit den destruktiva utveckling som nu har lett fram till våra rådande samhällen? Vad var den grundläggande orsaken till att utvecklingen gick 'snett'? Dessa frågor, menar jag, är helt nödvändiga att förstå om vi ska komma till rätta med dagens problem och ödesfrågor. 
Till att börja med så är ju inte vi alla överens om att påståendet om destruktiv utveckling skulle vara en riktig historisk skildring och heller inte  påståendet att utvecklingen gick 'snett'. Alltså kanske man kan dra slutsatsen att den motstridiga historiska förståelsen bidrar till att vi inte kommer till rätta med dagens problem och ödesfrågor? 
 
Min åsikt kring dessa mina frågor är att mänskligheten kunde ha undvikit den destruktiva utvecklingen om den grundläggande orsaken inte hade fått möjligheten att etableras. Vilken är då den grundläggande orsaken? På något sätt etableras en maktstrukturell ordning i våra samhällen - hur detta exakt gick till får vi kanske aldrig reda på - och denna ordning växte sig så stark att den till och med, kan man säga, blev normgivande för våra samhällen, långt tillbaka i tiden.
 
För vi tror väl inte att dagens samhällen har tillkommit av en slump eller att dom, på något vis, var förutbestämda?
 
/Jan
 
 

De historiska förloppen riktigt långt tillbaka i tiden kan vi nog bara göra oss ganska vaga föreställningar om.

 Men vi har en hel del allmänna, erfaren­hetsbaserade, kunskaper om hur makthierarkier kan etableras under olika omständigheter i mindre skala och under kortare tid. Dessa kunskaper kan man ha nytta av vid bedömningen av historiska beskrivningar, till exempel av hur olika händelseförlopp kan ha lett fram till krig och vilka generella mönster det kan finnas. (Något som kanske vår försvarsminister skulle kunna ha nytta av.)

 Det finns en hel del kunskaper om hur händelseförlopp i komplexa system kan  utvecklas under olika omständigheter, som konkurrens i olika brist­situationer, vad positiv respektive negativ återkoppling kan ha för konsekvenser, vilken roll information kan spela m.m.

 Utifrån ganska enkla grundantaganden kan man resonera sig fram till olika händelseförlopp och sedan kanske pröva detta i praktiken i liten skala. Penningflöden och olika ekonomiska regelverk kan man också pröva och studera modeller av.

 Även psykologiska kunskaper kan man ha nytta av, till exempel när det gäller hur man bör förhålla sig till besegrade individer och grupper.

 

Allt detta är sådant man kan ha nytta av, på alla nivåer, till och med när det gäller internationell konfliktlösning, vilket kan komma att bli en av mänsklighetens mest avgörande frågor. Här kan vi kanske återknyta till parollen:

Demokrater i alla länder, förena er!


/Bo



"Det finns en hel del kunskaper om hur händelseförlopp i komplexa system kan  utvecklas under olika omständigheter, som konkurrens i olika brist­situationer, vad positiv respektive negativ återkoppling kan ha för konsekvenser, vilken roll information kan spela m.m. "

 
Vår tids nu rådande "händelseförlopp" vill jag knyta samman med dåtidens "händelseförlopp". I den meningen att historien upprepar sig. Krig och elände som har utspelats under mycket lång tid tillbaks fortsätter ju än idag att utspelas. Inför detta faktum så måste vi ställa frågan: Varför krigas det? 
Var i vår samhälleliga struktur kan vi söka finna svaret? För det är väl i strukturen vi måste leta? Eller ska vi söka oss 'utanför' vår strukturella uppbyggnad för att hitta något svar? 
 
Om vi resonerar att krig och elände kan anses som, så att säga, normativa inslag i människans historia så, menar jag, utesluter ett sådant resonemang att krig och elände har med den samhälleligt 'ideala' strukturen att göra. Nej jag menar ju att krig och elände har med vår 'icke-ideala' samhälleliga struktur att göra. Att det alltså är denna struktur som 'skapar' krig och elände och på detta vis har gjort dessa "händelseförlopp", som vi säger, normativa. Det är inte normativt med krig och elände men däremot har vår strukturella ordning gjort krig och elände normativt. Krig och elände 'skapas' alltså på grund av att våra samhällen har byggts upp utifrån maktstrukturella förhållanden dels inom samhället och dels mellan samhällen. 
 
Därför är jag mycket tveksam till att "konkurrens i olika bristsituationer" kan utlösa våldsamma konflikter. Däremot menar jag att om konkurrensen är 'inbyggd' i själva den samhälleliga strukturen - vilket historien visar att den är - då 'skapar' denna maktstrukturella ordning våldsamma konflikter. 
Jag betraktar konkurrensen i sig, när det handlar om socioekonomiska frågor, som en slags konflikt och därmed som ett tecken på att människan har levt och fortfarande lever i maktstrukturella förhållanden. Vilket då skulle betyda att strukturell rättvisa och jämlikhet inte kan innehålla konkurrens när det gäller socioekonomiska frågor. Socioekonomiska frågor löses alltså genom samarbete och inte konkurrens.
 
Ska försöka sammanfatta min åsikt: "Händelseförlopp", som krig och elände, uppstår ur en maktstrukturell ordning som alltså innehåller socioekonomisk konkurrens och en sådan konkurrens, menar jag, kan inte förekomma i en strukturell rättvisa och jämlikhet - vilket då utesluter "händelseförlopp" som krig och elände.
 
/Jan
 
 

Du skriver att du är "mycket tveksam till att "konkurrens i olika bristsituationer" kan utlösa våldsamma konflikter" och att "om konkurrensen är 'inbyggd' i själva den samhälleliga strukturen ... då 'skapar' denna maktstrukturella ordning våldsamma konflikter."

   Det andra citatet är nog sant, men jag tror ändå att konkurrens kan utlösa våldsamma konflikter utan att först vara 'inbyggd' i någon samhällsstruktur – åtminstone om man skiljer mellan individer och samhällen bestående av flera individer. Det skulle då kunna räcka med att två hungriga individer med stark 'självbevarelsedrift' och utan särskild samhällstillhörighet (t.ex. två kattdjur eller två människor i en liknande situation) samtidigt får syn på ett attraktivt köttstycke som inte så lätt kan delas i två stycken. Det kan förstås räcka med att försöka ta ett köttstycke från en hund som håller på att äta av det.

   Det finns säkert strukturella orsaker (t.ex. ett 'naturligt' urval) till att våldsamma konfliktskapande reaktioner kan uppstå, men jag tror inte att de konfliktskapande beteenden måste vara orsakade av individer som tillhör olika maktstrukturer. Det kan lika väl vara så att sådana individuella beteendetendenser i vissa situationer i sin tur tenderar att skapa hierarkiska maktstrukturer i en grupp – och att dessa maktstrukturer sedan förstärker de individuella, våldsamma beteendetendenserna.

   Orsaksrelationen skulle alltså i så fall vara dubbelriktad – så att det finns en risk för självförstärkande onda spiraler. Diagrammet på s. 8 i appendix beskriver i rutorna till vänster en sådan händelseutveckling i ett mänskligt samhälle, som i bästa fall kan balanseras av den demokratiska utvecklingen enligt rutorna till höger.

 

/Bo

 

 

"Det kan lika väl vara så att sådana individuella beteendetendenser i vissa situationer i sin tur tenderar att skapa hierarkiska maktstrukturer i en grupp – och att dessa maktstrukturer sedan förstärker de individuella, våldsamma beteendetendenserna."

 
 
När jag hänvisar till "våldsamma konflikter" då avser jag konflikter som ingår i "det andra citatet", som du också nämner. 
Visst kan konflikter uppstå under "konkurrens i olika bristsituationer" men jag kan inte tänka mig att detta scenario leder fram till sådana "våldsamma konflikter" som krig och 'öppet' våld. Men det är klart att när bristsituationer kan uppstå och när detta utspelas i maktstrukturella samhällen - alltså våra dagars samhällen - så betraktar ju vi människor dessa konflikter som att det skulle vara helt 'normalt' att ta till våld för att finna en 'lösning'. 
Eftersom samarbete - ur ett djupare perspektiv - är ett 'okänt' begrepp i våra konkurrensutsatta samhällen så handlar konflikters lösningar om att konkurrera fram 'lösningar och då uppstår ju naturligtvis "hierarkiska maktstrukturer". Men, som sagt, för att detta ska kunna ske då tänker jag mig våra dagars samhällen - där alltså konkurrensen är det 'normativa' sättet att lösa konflikter.
 
Om vi tänker oss ett 'helt igenom' demokratiskt samhälle då, menar jag, kommer vi inte att söka lösningar genom konkurrens utan eventuella konflikter löses istället genom samarbete, som då är det 'normativa' sättet att ta sig an konflikter. 
På grund av vilken samhällelig strukturell uppbyggnad vi lever i, så formas vi också själva som individer. Således så kommer vi att tänka och agera helt annorlunda i ett 'helt igenom' demokratiskt samhälle i jämförelse med dagens kapitalistiska samhälle, är min uppfattning.
 
/Jan
 
 

”Visst kan konflikter uppstå under ”konkurrens i olika bristsituationer” men jag kan inte tänka mig att detta scenario leder fram till sådana ”våldsamma konflikter” som krig och ’öppet’ våld.”

Nej, det är kanske inte så lätt att föreställa sig. Därför tycker jag att det var bra att ditt förra mejl gav mig anledning att försöka förklara sådana processer som diagrammet på s. 8 i appendix är avsett att beskriva, det vill säga sådana processer som språket är mindre lämpat för på grund av sin ’enkelriktade endimensionalitet’, som lätt betonar orsak–verkan men mindre lätt beskriver återkopplade processer och dessutom överlappande eller överlagrade sådana.
 Diagrammet är två­dimensionellt, men man bör tänka sig att det är satt i  rörelse så att olika orsaksrelaterade händelseförlopp fortplantas ’i’ pilarna (ofta i båda riktningarna) och förstärker eller försvagar det som försiggår i rutorna (kanske i flera ’lager’).
 Med hjälp av ett sådant diagram kan man t.ex. (i rutan K1) föreställa sig en ursprunglig (primitiv) situation där en mängd individer är samlade men utan någon bestämd struktur. I den strukturen kan det t.ex. finnas några eftertraktade, odelbara föremål som inte räcker till alla, men som några lyckas tillskansa sig (genom en ’inre självbevarelsedrift’). Genom en sådan  ’ackumulation av ägande’ (K2) blir det ­lättare för dem att skaffa sig en position i gruppen där de kan utöva ett större inflytande över andra än vad de flesta i gruppen kan. På så sätt kan efter en tid av självförstärkande processer (i och mellan rutorna K1–K3 utan någon tydlig ’första orsak’) en konservativ, auktoritär struktur (K3) av olika ’rika’ och mäktiga individer utvecklas som det kan vara mycket svårt för andra att ändra på.
 Det mest effektiva sättet kan vara att på en låg nivå (S1 i diagrammet) inleda samtal om samarbete för att samla så många som möjligt, som tillsammans kanske kan komma på någon metod som går ut på att ersätta den auktoritära strukturen med en struktur som bygger på hänsynstagande och samarbete mellan i princip alla människor i strukturen (dvs. samhället). ’Ekodemokrati’ kan nog vara en sådan metod, som alltså skulle kunna bidra till en dominans av processerna S1–S3 i diagrammet på s. 8 i appendix.
 Det framgår inte direkt av diagrammet, men naturligtvis innebär alla processerna K och S olika psykiska förändringar hos de deltagande individerna som bidrar till självförstärkande destabiliserande processer (särskilt i K1–K3) och balanserande processer (särskilt i S1–S3) i hela systemet.

https://www.dropbox.com/s/p4hjutx53hesh6k/Mejlsamtal-BoH-JanO-I-II.pdf?dl=0

 

/Bo

 

 

"Genom en sådan  ’ackumulation av ägande’ (K2) blir det ­lättare för dem att skaffa sig en position i gruppen där de kan utöva ett större inflytande över andra än vad de flesta i gruppen kan. På så sätt kan efter en tid av självförstärkande processer (i och mellan rutorna K1–K3 utan någon tydlig ’första orsak’) en konservativ, auktoritär struktur (K3) av olika ’rika’ och mäktiga individer utvecklas som det kan vara mycket svårt för andra att ändra på." 

 
Ungefär som du ovan beskriver "ackumulation av ägande", instämmer jag helt i. 
När jag tänker mig "konkurrens i olika bristsituationer" då avser jag att exempelvis livsnödvändiga livsmedel har plötsligt blivit en bristvara i samhället. Under sådana omständigheter uppstår naturligtvis kaos i samhället och nog så allvarliga konflikter sprider sig genom samhället. 
Skulle dessa "bristsituationer" uppstå i ett 'helt igenom' demokratiskt samhälle - vilket jag anser skulle vara osannolikt - då kommer ju detta samhälle att kunna lösa ett sådant problem på ett tillfredsställande sätt, för hela samhället. Om däremot dessa "bristsituationer" skulle uppstå i ett maktstrukturellt samhälle - vilket inträffar allt som oftast -  som exempelvis vårt kapitalistiska samhälle då klarar inte detta samhälle att lösa problemet, av kända orsaker. 
 
När "ackumulation av ägande" - för det privata 'behovet' - någon gång under historiens lopp slår igenom och på så sätt gör ett avtryck på hur den samhälleliga strukturen byggs, då byggs det också in en inneboende motsättning i strukturen som kommer att utlösa våldsamma konflikter. 
Jag tänker mig alltså att "ackumulation av ägande" kan ske under, så att säga, 'ordnade' förhållanden men att dessa 'ordnade' förhållanden på lång sikt kommer att underminera samhället just beroende på att det orättvisa och ojämlika ägandeförhållandet gör denna strukturella uppbyggnad ohållbar. Det är ju i denna ohållbara strukturella uppbyggnad som vi alla nu befinner oss i. 
Finns det då någon lösning? Ja det finns, som du skriver:  "'Ekodemokrati' kan nog vara en sådan metod."
 
Du nämner som slutord: "olika psykiska förändringar hos de deltagande individerna som bidrar till självförstärkande destabiliserande processer (särskilt i K1–K3) och balanserande processer (särskilt i S1–S3) i hela systemet".
 
Intressant det här med "psykiska" kontra 'socioekonomiska' förändringar och vilken 'tyngd' man ska lägga i respektive 'vågskål', när det handlar om "processer"?
 
/Jan 
 
 

Skulle dessa ’bristsituationer’ uppstå i ett ’helt igenom’ demokratiskt samhälle – vilket jag anser skulle vara osannolikt – då kommer ju detta samhälle att kunna lösa problemet på ett tillfredsställande sätt, för hela samhället.

Ett ”›helt igenom‹ demokratiskt samhälle” skulle förstås vara en socialistisk ’ekodemokrati’ – alltså, som jag förstår det, ett samhället med fullt utbyggd fungerande politisk och ekonomisk demokrati, och därför socialt resilient, och med så stort hänsynstagande till miljön att det också är ekologiskt resilient. Detta kräver att också omgivande ’delsamhällen’ (tidigare nationer) uppfyller detta krav – att de alltså har utvecklat så välfungerande strukturer för samarbete att hela världen kan betacknas som en ’global ekodemokrati’.
 Om en ’bristsituation’ skulle uppstå någonstans i en sådan värld så skulle det, på en planet av jorden storlek i förhållande till dess invånare, säkert finnas något demokratiskt delsamhälle som, tack vare dess demokratiska ideal och en fungerande demokratisk organisering, skulle ställa upp med en adekvat hjälp, som i längden blir en 'hjälp till självhjälp'. – En helt förverkligad ’reell utopi’ så som jag har upfattat Erik Olin Wrights begrepp ”real utopia” i artikeln ”How to be an Anticapitalist Today” (Wright 2015 – se litteraturlistan i appendix s.   8). – Ett begrepp som ändå inte behöver vara helt förverkligat för redan vara praktiskt användbart, så som det framförs i texten ”Ekodemokrati” i appendix.

För övrigt instämmer jag i det du skriver i ditt senaste mejl, Jan, och skulle gärna lite senare ta upp frågan om psykiska faktorer i sociala system.
 Men det vi har samtalat om i det här kapitlet har ju en särskilt stor relevans när det handlar om relationerna mellan våra nuvarande nationer. Global ekodemokrati borde naturligtvis vara det bästa ’botemedlet’ mot alla internationella konflikter – åtminstone inte svårare att genomföra än alla andra fruktlösa försök att åstadkomma en ’världsfred’.

/Bo
 
 
"Detta kräver att också omgivande ’delsamhällen’ (tidigare nationer) uppfyller detta krav – att de alltså har utvecklat så välfungerande strukturer för samarbete att hela världen kan betacknas som en ’global ekodemokrati’."
 
Javisst är det så! Och här uttryckte jag mig lite oklart när jag skrev "ett 'helt igenom' demokratiskt samhälle". Vilket kan tolkas som att ett enskilt samhälle kan "lösa problemet" även om det omges av kapitalistiska samhällen. Nej detta skulle inte fungera! 
I just den här problematiken - omöjligheten att genomföra "ett 'helt igenom' demokratiskt samhälle" (socialistisk 'ekodemokrati') i en omgivning av kapitalistiska samhällen - har jag kommit fram till följande: 
Eftersom en kapitalistisk värld är den värld vi alla har att förhålla oss till så betyder det att för allas vår överlevnads skull så måste vi leva våra liv utifrån hur den här strukturella ordningen ser ut. Vi kan bokstavligen inte överleva varken som privatpersoner, företag eller samhällen om vi går emot den här rådande ordningen. Vår universaliserade kapitalism sätter, så att säga, agendan globalt sett. Därmed så är den överordnad våra politiska beslutsprocesser vilket ju då får till följd att den etablerade politiken egentligen inte har något val - politiken måste underkasta sig marknadsekonomins beslutsprocesser. I annat fall så kommer det privatägda kapitalet att först försvinna från det 'motsträviga' samhället till att investeras i det 'kapitalvänliga' samhället. 
När vi nu har en värld som ser ut på det här viset då handlar 'överlevnaden' om att göra kapitalet till viljes. Alltså betyder det att ett enskilt samhälle omöjligen kan  bygga "ett 'helt igenom' demokratiskt samhälle" eftersom kapitalet då skulle fly samhället och på så vis utarma det. 
 
Kan vi förstå att politiken, på sitt sätt, har fastnat i rävsaxen, oförmögen att ta sig ur denna. Nej ska vi kunna uppnå "ett 'helt igenom' demokratiskt samhälle" då är det nödvändigt att vi alla, världen över, samarbetar för en 'global ekodemokrati'.
 
/Jan
 
 

Instämmer – det är nödvändigt att ”vi alla, världen över” samarbetar för detta ouppnåeliga mål, så att vi åtminstone har en riktning, med flera delmål, som successivt leder mot en bättre värld – med många faror på vägen!

 

Ett andra alternativ (”det enda rimliga”) är att arbeta nationellt för ett fullt uppnåeligt mål – med kanske en något större säkerhet på vägen (det är just det som det sägs gå ut på) och samtidigt betydligt större vinster för andra – men (helt säkert) med katastrofala konsekvenser i en framtid som kanske (helt säkert felaktigt) uppfattas som alltför avlägsen för att vara relevant för oss nu levande människor.

 Det handlar naturligtvis om de flesta länders nuvarande ’militära säkerhetspolitik’ – ett (eller i praktiken flera nationella) alternativ, som genom sin egen inre logik måste betrakta det första alternativet som väldigt hotfullt: en demokratisk rörelse som oupplösligt inkluderar en internationell fredsrörelse – i direkt motsättning till det ”andra alternativet”.

 Det här gör det naturligtvis ännu viktigare för oss att arbeta internationellt. Under svåra omständigheter kan det förstås vara svårt att upprätthålla internationella kontakter, och då är det särskilt viktigt att rörelsen utgår från likvärdiga dokument och översättningar av de viktigaste dokumenten, både till engelska och svenska. Till exempel det här (som nämnts tidigare): http://www.cadtm.org/Manifesto-for-a-new-popular-internationalism-in-Europe.

________

 En annan fråga som är bra att ta upp i ett internationellt sammanhang handlar om kulturens roll för en så global ekodemokrati som möjligt. Särskilt viktigt är det att uppmärksamma dess ’politiska’ roll eftersom den i lika hög grad kan användas för att åstadkomma det rakt motsatta: inskränkt nationalism och fascism.
 Så det får bli nästa ämne.


/Bo

 

 

 

 

 

 


 


 

 

 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng