Bakom nedskärningar av klinisk personal, läkare och undersköterskor, ligger den inkompetenta planeringen av KS. Så kallad private-public partnership är säkert bra för investeringar i fossilfria cement men för den offentliga sektorns kärnverksamhet som vård omsorg skola polis åklagare finns inga logiska skäl att blanda in privata sektorns vinstfokus.
Alla dessa konsulter som kostat KS miljarder hade vi kunnat spara om vi låtit vanliga tjänstemän göra jobbet. Se bara hur statliga pensionsfonder ofta har större avkastning än privata. Det är marknadsfundamentalism snarare än marknadsekonomi som ligger bakom katastrofen. Konsulterna har gjort det som de är bäst på dvs tjäna pengar. De moderata politiker som planerat och beställt detta borde åtalas.
Sen har B rätt i att om lönerna ökar lika fort i offentlig sektor medan arbetsproduktiviteten ökar långsammare (de kan inte springa fortare som en läkare sa) så äts BNP tillväxten upp av dessa löneökningar. Då blir det mindre, inte mer, pengar till offentlig sektor (dvs ökad skattekvot), eftersom de behöver anställa fler, jämfört med privat sektor. Men det är en obekväm sanning för alla partier som av princip är mot en höjd skattekvot.
Sen kan vi ha olika uppfattningar om lösningen är en reglerad marknadsekonomi eller ren och skär socialism där privat kapital avskaffas, all makt centraliseras och alla beslut över investeringar fattas av politruker. För mycket maktkoncentration tenderar att korrumpera, såväl i kapitalistiska som socialistiska system.
Instämmer i stort, E, men jag kan inte låta bli att reagera mot tolkningen av begreppet
"(ren och skär) socialism" som något "där privat kapital avskaffas, all makt centraliseras och alla beslut över investeringar fattas av politruker".
Det är knappast ett sådant auktoritärt samhälle som jag förmodar att de flesta som kämpar (och har kämpat) för 'socialism' någonsin har föreställt sig. I stället för "ren och skär socialism" borde detta snarare benämnas 'byråkratiskt urartad och misslyckad' "socialism", alltså till exempel 'stalinism'.
Sedan kan man alltid diskutera frågan huruvida alla försök till en verkligt demokratisk socialism, med ett stort inslag av demokratiskt styrt företagande i form av producentkooperativ startade genom lokala initiativ, men ekonomiskt understödda genom högre demokratiska samhällsnivåer (så att vinstkravet på samhällsviktig verksamhet kan upphöra), måste urarta till ett alltmer auktoritärt samhälle – i likhet med den kapitalism vi nu har.
Men denna (ofta kanske avsiktliga) misstolkning av begreppet 'socialism' (som egentligen handlar om socialt ansvarstagande) är orsaken till att jag hellre använder ordet 'ekodemokrati' än 'ekosocialism' när det i båda fallen handlar om 'demokratisk ekologisk och ekonomisk socialism', när jag riktar mig till personer som inte uttryckligen är 'demokratiska socialister'. I det sammanhanget tycker jag också att det är viktigt att diskutera frågan om social resiliens och dess betydelse för ett på alla nivåer demokratiskt samhälle.
G:
Jag tror att du har helt rätt, E, ifråga om KS. Vad gäller privat och offentliga konsumtion har jag en favoritbild som visar tillväxten sedan 1950-talet. Här ser man tydligt hur den offentliga sektorn först växer parallellt med den privata men hur den sedan sätts på svältkur. Bilden har jag använt länge; de sista staplarna visar förljugenheten i politikersnacket om att satsa på "vård-skola-omsorg" samtidigt som långtidsutredningen talar ett helt annat språk. Här är det privat som gäller så det ryker om det!
D:
"Sen kan vi ha olika uppfattningar om lösningen är en reglerad marknadsekonomi eller ren och skär socialism där privat kapital avskaffas, all makt centraliseras och alla beslut över investeringar fattas av politruker. För mycket maktkoncentration tenderar att korrumpera, såväl i kapitalistiska som socialistiska system." (E)
Men finns det bara dessa två lösningar att välja mellan? Är vi så trångsynta att vi inte förmår oss tänka längre än näsan räcker? Kanske är det för komplicerat att föreställa sig en marknadsekonomi, så som F beskriver - där vi går utanför de "ramverk" som vi har lärt känna?
E:
Jag håller med er på en punkt, nämligen att vi behöver experimentera med andra organisationsformer, till exempel NotForProfit (NFP) organisationer typ stiftelser och arbetarägda kooperativ.
Sverige hade en gyllene chans när marknaden inom skola vård omsorg öppnades upp för konkurrens (tidigare var det bara speciella inriktningar som montesorri, Waldorf, kristna osv som fick driva privata alternativ).
Den nyliberala hegemonin sa att endast ett starkt vinstintresse kommer att sätta fart på alternativa driftsformer, som det offentliga sedan kan lära sig av. Man valde privatisering för dess egen skull istället för att begränsa konkurrensen till NFP organisationer. Som Bo Rothstein och Sverker Sörlin påpekat finns gott om exempel på goda verksamheter som drivs utan vinstintresse. I USA finns t o m stora företag som drivs så. Men i Sverige har denna utveckling hamnat i kläm mellan SAF och LO eftersom bägge känner sig hotade av t.ex. personalkooperativa skolor.
Själv tror jag att en i grunden marknadsekonomisk modell har mycket lättare att inlemma och acceptera olika sorters experimenterade som bygger på enskilda entreprenörers initiativ, jämfört med en i grunden socialistisk modell. Men där tycker vi tydligen olika. Vi kanske bör fokusera på de reformer där vi är överens och prata mindre om den grandiosa ekonomiska modell som vi tror kan främja dessa reformer? Att vi alla ser dagens nyliberala kapitalistiska system som ohållbart är vi ju överens om och hur vi än ändrar på detta system kommer vi att möta motstånd.
F:
Jag håller med om att det kan vara bra att "fokusera på de reformer där vi är överens" (E), t.ex. NFP-organisationer, men hur kan en "i grunden marknadsekonomisk modell", som har lätt att "inlemma och acceptera olika sorters experimenterade som bygger på enskilda entreprenörers initiativ" se ut?
Här tror jag att finansieringsfrågan är väldigt viktig, och den är ofrånkomligen storskalig i det samhälle som vi har att förhålla oss till.
Avgörande här kan dessutom frågan om penningutgivningen vara: bör vi fortsätta som nu, med en i praktiken decentraliserad penningutgivning av vinstkrävande storbanker (för vilka NFP-organisationer är ganska ointressanta) eller kan vi ordna penningutgivning och finansiering på ett annat sätt?
Jag kan se två alternativ (som kan komplettera varandra). 1. Att vi delar upp samhället i områden med lokala valutor och småskalig produktion inom dessa områden eller 2. att vi t.ex. låter Riksbanken återgå till att bli huvudansvarig för den nationella penningutgivningen. I båda fallen skulle inte vinstkravet behöva bli dominerande. (Föreningen Positiva Pengar har t.ex. intressanta förslag, som t.o.m. Riksbanken har intresserat sig för.)
H:
Jag ser också kapitalismens krav på ökad kapitalackumulation och finanssystemets krav/förväntningar om tillväxt och avkastning som ohållbart, men en hållbar ekonomi tänker jag inte behöver betyda avskaffande av marknader eller privat ägande (tror också det är svårt att avskaffa). De domänerna har dock blivit oproportionerligt stora idag och håller på att "tippa hela tårtan", så därför behöver många områden tas bort från marknadslogiken. Sen tror jag också marknader kan ha mer inslag av samarbete och allmänna tillgångar (av t.ex. kunskap, information, open source osv).
Men tänker att marknader och konkurrens kan vara bra på flera områden för att stimulera innovationer och effektivitet, men kraven på ständig expansion och kapitalackumulation (vinstmaximering till externa ägare) behöver bytas mot andra mål. Dessutom kan vi stimulera den informella (ideella) ekonomin mera, och skapa sektorer som ligger emellan informellt och marknad som t.ex. lokala valutor och tidsbanker mm.
Ökat kollektivt ägande och inflytande över produktionen tror jag är bra på många områden (helt klart inom välfärden!), ibland passar mer centralt - kommunalt eller statligt ägande - ibland är decentraliserat ägande med kooperativ bättre. Finansiell sektor behövs men borde ägna sig åt det som många tror att de gör idag - sprida risker och kapital för investeringar. Det betyder att finansiell sektor inte behöver vara en så gigantisk stor sektor som den har blivit idag.
I:
” Men finns det bara dessa två lösningar att välja mellan?”
Ja verkligen D!! Frågan som uppenbarligen måste ställas igen och igen.
F:
Men om vi väljer bort "ren och skär" (dvs. auktoritär) "socialism" så kan det ändå vara så att minst två mycket olika alternativ fortfarande återstår: en (någorlunda) "reglerad marknadsekonomi" i ett kapitalistiskt samhälle eller en (mera resilient) "reglerad marknadsekonomi" i ett 'ekodemokratiskt' samhälle – dvs ett ekologiskt hänsynsfullt samhälle med ekonomisk och politisk demokrati.
D:
"Men tänker att marknader och konkurrens kan vara bra på flera områden för att stimulera innovationer och effektivitet, men kraven på ständig expansion och kapitalackumulation (vinstmaximering till externa ägare) behöver bytas mot andra mål." (H)
"Marknader" är en självklarhet i samhällen! Men frågan är om "konkurrens kan vara bra"? Finns det belägg för att konkurrens kan vara bättre än samarbete när det gäller "innovationer och effektivitet" i "byggandet" av samhällen, med allt vad detta innebär? Själv är jag av den uppfattningen att samarbete är både effektivare och mera innovationsrikt när det gäller "byggandet" av samhällen. Vilket - som jag ser det - betyder en helt annan marknadsekonomi. Baserad på demokratiska beslutsprocesser.
Intressant att höra kommentarer i denna fråga!
Hur förändras "kraven på ständig expansion och kapitalackumulation"? Kan dessa krav "bytas mot andra mål" under rådande marknadsekonomi? Även här ser jag det omöjliga under rådande förhållanden. Kanske delar vi denna åsikt H?
"Det betyder att finansiell sektor inte behöver vara en så gigantisk stor sektor som den har blivit idag." (H)
Instämmer! Men samma fråga igen: Går det att förändra vår "finansiella sektor", i grunden, inom vår rådande marknadsekonomi?
"Själv tror jag att en i grunden marknadsekonomisk modell har mycket lättare att inlemma och acceptera olika sorters experimenterade som bygger på enskilda entreprenörers initiativ, jämfört med en i grunden socialistisk modell. Men där tycker vi tydligen olika." (E)
Jag uppfattar dina rader ovan som något oklara!
Ska försöka förklara mig: En "marknadsekonomisk modell" måste väl finnas i alla samhällen? Frågan är hur den "modellen" ska se ut? "Enskilda entreprenörer" är väl en nödvändighet för att bygga samhällen? Frågan är hur kapitalägandet ska se ut?
J:
Har med intresse fört diskussionen. Har samtidigt följt en spännande
- och ganska avslöjande - diskussion på Peak Prosperity - kan rekommendera det
nyhetsbrevet. Den fråga som engagerar är främst det enorma skuldberg som byggts upp
under senare år, inte minst som en effekt av ”quantitative easing”, dvs centralbankernas
påfyllning av likviditeten under ett drygt decennium.
För att klara denna skulduppbyggnad - dvs hamnar ett mer balanserat läge - skulle krävas många år av hög tillväxt.
Och det är ingen som tror att detta är möjligt, bl a som en följd av klimat- och ekosystemkriserna.
Men här har vi ytterligare en pusselbit att ta hänsyn till i den alltmer
komplexa värld som är vår…