Man kan tycka att den privatägda marknaden inte ska behöva påverka den, så kallade, offentliga marknaden. Att alltså den offentliga marknaden skulle kunna fungera mer "lugnt och sansat" i jämförelse med den privata. Att stress och effektiviseringar borde kunna undvikas i det offentliga samtidigt, som vi vet, att stress och effektiviseringar är något "naturligt" i det privata. Att konkurrens och "tillväxt" bara ska utmärka det privata och inte det offentliga. Man kanske kan tycka att dessa två åtskilda marknadsförhållanden borde innebära också två åtskilda "behov" för dessa marknadsförhållanden.
Men fungerar det så i våra samhällen? Nej det gör ju inte det. Det fungerar ju som om vi har ett enda marknadsförhållande - det kapitalistiska marknadsförhållandet. Och så är det naturligtvis, alltså helt "normalt", om ni förstår vad jag menar?
Att arbeta i den offentliga verksamheten kan i stället innebära än mer stress och utslitning av människor än om dom skulle ha arbetat i det privata. Hur förklarar vi det här förhållandet?
Jo det förklaras av att den privata sektorn sätter sin prägel även på den offentliga sektorn. Det privata "dirigerar" det offentliga - privatas beslutsprocesser sätter normen för hur det offentliga ska besluta. Kan alltså inte det offentliga "värja" sig mot det privata? Nej detta går, som vi ser, inte och det beror på att det privata "universaliseras" - tränger in - lägger under sig offentliga verksamheter i en allt snabbare takt. Denna utveckling följer kapitalismens "normala" gång - det vill säga att växa är förutsättningen för kapitalismen - skulle denna "normala" gång avstanna då kollapsar kapitalismen. Utifrån denna korta teoretiska genomgång så måste vi närmare förklara varför den offentliga "välfärdspersonalen" numera bokstavligen arbetar sig sjuka.
"Det finns inga pengar längre", svarar den offentliga arbetsköparen. "Vi är tvungna att effektivisera annars överskrider vi budget", blir det andra svaret.
Hur reder vi ut den här ekonomiska härvan?
Jo eftersom skattemedlen som ska täcka upp det offentligas utgifter inte räcker till då måste ledningen för det offentliga "dra in" på utgiftssidan så långt det bara går. Alltså slår dessa besparingar på "välfärdens" alla områden.
Men varför kommer det då in för lite skattepengar som ska garantera "välfärden"?
Jo därför att det ökande "flödet" av pengar i våra samhällen tar en annan "väg" än "vägen" till det offentliga. Och vilken "väg" tar då pengarna?
Jo pengarna, med dess tilltagande "flöde", blir kvar i den privatägda marknadsekonomin vilket då naturligtvis får till följd att skatteintäkterna inte kan öka i samma takt som intäkterna i den privata sektorn. Förhållandet mellan sektorerna när det gäller intäktssidan förskjuts hela tiden till det privatas "fördel". Eftersom utgiftssidan blir alltmer socialiserad så kan vi därav inse att den här "ekvationen" inte går att lösa, under rådande förhållanden.
Resultatet av denna "ekvation" blir att det offentliga kommer att utarmas ännu mer vilket gör att "välfärden", i sin förlängning, blir en "sak" för vår kapitalistiska marknadsekonomi. "Välfärden" måste alltså, även den, gå med vinst! I förlängningen så innebär ju detta att för att "välfärden" ska gå med vinst så krävs det naturligtvis att "välfärden" måste köpas. "Välfärden" görs till en marknadsplats, som allting annat. Precis så som man köper försäkringar så måste också "välfärden" hanteras.
"Välfärden" kommer därför inte att vara en "självklarhet" för hela samhället - vilket det ju inte heller är när vi betraktar dagens samhälle. Redan nu så ser vi alltså att "välfärden" kan köpas för pengar. Att tro att den här utvecklingen kan brytas under rådande marknadsförhållanden är, som vi kanske förstår, en helt orimlig tanke.