Samhällsstrukturen
ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR
Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det. Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt. Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.
Detta måste bero på någonting, men vad?
samhällsstrukturen.se Jan Opöien
|
Arkiv» februari 2020
(1)
» januari 2020
(1)
» december 2019
(2)
» november 2019
(2)
» oktober 2019
(2)
» september 2019
(3)
» augusti 2019
(2)
» juli 2019
(2)
» juni 2019
(1)
» maj 2019
(4)
» april 2019
(3)
» mars 2019
(3)
» februari 2019
(2)
» januari 2019
(3)
» december 2018
(4)
» november 2018
(7)
» oktober 2018
(2)
» september 2018
(3)
» augusti 2018
(3)
» juli 2018
(2)
» juni 2018
(1)
» maj 2018
(1)
» april 2018
(1)
» mars 2018
(2)
» februari 2018
(2)
» januari 2018
(3)
» december 2017
(2)
» november 2017
(2)
» oktober 2017
(3)
» september 2017
(2)
» augusti 2017
(2)
» juli 2017
(2)
» juni 2017
(3)
» maj 2017
(2)
» april 2017
(2)
» mars 2017
(3)
» februari 2017
(3)
» januari 2017
(3)
» december 2016
(2)
» november 2016
(2)
» oktober 2016
(1)
» september 2016
(1)
» augusti 2016
(1)
» juli 2016
(3)
» juni 2016
(5)
» maj 2016
(3)
» april 2016
(5)
» mars 2016
(5)
» februari 2016
(4)
» januari 2016
(3)
» december 2015
(4)
» november 2015
(5)
» oktober 2015
(4)
» september 2015
(4)
» augusti 2015
(4)
» juli 2015
(2)
» juni 2015
(5)
» maj 2015
(4)
» april 2015
(5)
» mars 2015
(3)
» februari 2015
(2)
» januari 2015
(2)
» december 2014
(1)
» november 2014
(1)
» oktober 2014
(1)
» september 2014
(1)
» augusti 2014
(21)
» juli 2014
(13)
» juni 2014
(3)
» maj 2014
(4)
» april 2014
(4)
» mars 2014
(5)
» februari 2014
(4)
» januari 2014
(5)
» december 2013
(2)
» november 2013
(3)
» oktober 2013
(2)
» september 2013
(5)
» augusti 2013
(8)
» juli 2013
(1)
» juni 2013
(1)
» maj 2013
(1)
» april 2013
(5)
» mars 2013
(3)
» februari 2013
(8)
» januari 2013
(14)
» december 2012
(13)
» november 2012
(2)
» oktober 2012
(4)
» september 2012
(3)
» augusti 2012
(3)
» juli 2012
(3)
» juni 2012
(1)
» maj 2012
(5)
» april 2012
(4)
» mars 2012
(5)
» februari 2012
(1)
» januari 2012
(1)
» december 2011
(1)
» november 2011
(1)
» oktober 2011
(1)
» september 2011
(1)
» augusti 2011
(1)
» juli 2011
(1)
» juni 2011
(1)
» maj 2011
(2)
» april 2011
(1)
» mars 2011
(1)
» februari 2011
(2)
» januari 2011
(1)
» december 2010
(1)
» november 2010
(1)
» oktober 2010
(1)
» september 2010
(1)
» augusti 2010
(1)
» juli 2010
(1)
» juni 2010
(2)
» maj 2010
(1)
» april 2010
(1)
» mars 2010
(3)
» februari 2010
(2)
» januari 2010
(3)
» december 2009
(1)
» november 2009
(1)
» oktober 2009
(2)
» september 2009
(1)
» augusti 2009
(2)
» juli 2009
(1)
Kategorier» Samhälle, politik
(369)
|
visar: arkiv för februari 2020 |
|
torsdag 6 februari Angående "välfärden"
Man kan tycka att den privatägda marknaden inte ska behöva påverka den, så kallade, offentliga marknaden. Att alltså den offentliga marknaden skulle kunna fungera mer "lugnt och sansat" i jämförelse med den privata. Att stress och effektiviseringar borde kunna undvikas i det offentliga samtidigt, som vi vet, att stress och effektiviseringar är något "naturligt" i det privata. Att konkurrens och "tillväxt" bara ska utmärka det privata och inte det offentliga. Man kanske kan tycka att dessa två åtskilda marknadsförhållanden borde innebära också två åtskilda "behov" för dessa marknadsförhållanden.
Men fungerar det så i våra samhällen? Nej det gör ju inte det. Det fungerar ju som om vi har ett enda marknadsförhållande - det kapitalistiska marknadsförhållandet. Och så är det naturligtvis, alltså helt "normalt", om ni förstår vad jag menar?
Att arbeta i den offentliga verksamheten kan i stället innebära än mer stress och utslitning av människor än om dom skulle ha arbetat i det privata. Hur förklarar vi det här förhållandet?
Jo det förklaras av att den privata sektorn sätter sin prägel även på den offentliga sektorn. Det privata "dirigerar" det offentliga - privatas beslutsprocesser sätter normen för hur det offentliga ska besluta. Kan alltså inte det offentliga "värja" sig mot det privata? Nej detta går, som vi ser, inte och det beror på att det privata "universaliseras" - tränger in - lägger under sig offentliga verksamheter i en allt snabbare takt. Denna utveckling följer kapitalismens "normala" gång - det vill säga att växa är förutsättningen för kapitalismen - skulle denna "normala" gång avstanna då kollapsar kapitalismen. Utifrån denna korta teoretiska genomgång så måste vi närmare förklara varför den offentliga "välfärdspersonalen" numera bokstavligen arbetar sig sjuka.
"Det finns inga pengar längre", svarar den offentliga arbetsköparen. "Vi är tvungna att effektivisera annars överskrider vi budget", blir det andra svaret.
Hur reder vi ut den här ekonomiska härvan?
Jo eftersom skattemedlen som ska täcka upp det offentligas utgifter inte räcker till då måste ledningen för det offentliga "dra in" på utgiftssidan så långt det bara går. Alltså slår dessa besparingar på "välfärdens" alla områden.
Men varför kommer det då in för lite skattepengar som ska garantera "välfärden"?
Jo därför att det ökande "flödet" av pengar i våra samhällen tar en annan "väg" än "vägen" till det offentliga. Och vilken "väg" tar då pengarna?
Jo pengarna, med dess tilltagande "flöde", blir kvar i den privatägda marknadsekonomin vilket då naturligtvis får till följd att skatteintäkterna inte kan öka i samma takt som intäkterna i den privata sektorn. Förhållandet mellan sektorerna när det gäller intäktssidan förskjuts hela tiden till det privatas "fördel". Eftersom utgiftssidan blir alltmer socialiserad så kan vi därav inse att den här "ekvationen" inte går att lösa, under rådande förhållanden.
Resultatet av denna "ekvation" blir att det offentliga kommer att utarmas ännu mer vilket gör att "välfärden", i sin förlängning, blir en "sak" för vår kapitalistiska marknadsekonomi. "Välfärden" måste alltså, även den, gå med vinst! I förlängningen så innebär ju detta att för att "välfärden" ska gå med vinst så krävs det naturligtvis att "välfärden" måste köpas. "Välfärden" görs till en marknadsplats, som allting annat. Precis så som man köper försäkringar så måste också "välfärden" hanteras.
"Välfärden" kommer därför inte att vara en "självklarhet" för hela samhället - vilket det ju inte heller är när vi betraktar dagens samhälle. Redan nu så ser vi alltså att "välfärden" kan köpas för pengar. Att tro att den här utvecklingen kan brytas under rådande marknadsförhållanden är, som vi kanske förstår, en helt orimlig tanke.
Publicerad i kategori Samhälle, politik
|
