ETT FELAKTIGT TÄNKANDE I EN FELAKTIG STRUKTUR

 

Kan vi förstå innebörden av att våra samhällen har fungerat orättvist, det vill säga felaktigt i tusentals år? Är vi medvetna om detta? Jag tvivlar på det.

Om våra samhällen har fungerat felaktigt i tusentals år varför skulle dom fungera rättvist idag? Nej, nej detta är en omöjlighet. Men du och jag tror att livet skall levas precis så som vi lever livet i våra samhällen, just nu. Vi anser att samhällsmaskineriet skall rulla på som det gör idag, detta betraktar vi som normalt och riktigt.

Där har vi fel. Vi skall inte tänka och agera som vi gör idag. Vi lever, som jag benämner det, felaktiga liv. Historien har bevisat för oss att våra samhällen har fungerat högst orättvist och ojämlikt, detta är bevisat. Mycket har förändrats från förr men själva strukturen är den samma. Strukturen idag är den samma som strukturen igår.

 

Detta måste bero på någonting, men vad?

 

 

 

 samhällsstrukturen.se

Jan Opöien

janopoien@hotmail.com

 

Arkiv

» maj 2020 (1)
» april 2020 (2)
» mars 2020 (3)
» februari 2020 (1)
» januari 2020 (1)
» december 2019 (2)
» november 2019 (2)
» oktober 2019 (2)
» augusti 2019 (2)
» juli 2019 (2)
» juni 2019 (1)
» maj 2019 (4)
» april 2019 (3)
» mars 2019 (3)
» februari 2019 (2)
» januari 2019 (3)
» december 2018 (4)
» november 2018 (7)
» oktober 2018 (2)
» augusti 2018 (3)
» juli 2018 (2)
» juni 2018 (1)
» maj 2018 (1)
» april 2018 (1)
» mars 2018 (2)
» februari 2018 (2)
» januari 2018 (3)
» december 2017 (2)
» november 2017 (2)
» oktober 2017 (3)
» augusti 2017 (2)
» juli 2017 (2)
» juni 2017 (3)
» maj 2017 (2)
» april 2017 (2)
» mars 2017 (3)
» februari 2017 (3)
» januari 2017 (3)
» december 2016 (2)
» november 2016 (2)
» oktober 2016 (1)
» augusti 2016 (1)
» juli 2016 (3)
» juni 2016 (5)
» maj 2016 (3)
» april 2016 (5)
» mars 2016 (5)
» februari 2016 (4)
» januari 2016 (3)
» december 2015 (4)
» november 2015 (5)
» oktober 2015 (4)
» augusti 2015 (4)
» juli 2015 (2)
» juni 2015 (5)
» maj 2015 (4)
» april 2015 (5)
» mars 2015 (3)
» februari 2015 (2)
» januari 2015 (2)
» december 2014 (1)
» november 2014 (1)
» oktober 2014 (1)
» augusti 2014 (21)
» juli 2014 (13)
» juni 2014 (3)
» maj 2014 (4)
» april 2014 (4)
» mars 2014 (5)
» februari 2014 (4)
» januari 2014 (5)
» december 2013 (2)
» november 2013 (3)
» oktober 2013 (2)
» augusti 2013 (8)
» juli 2013 (1)
» juni 2013 (1)
» maj 2013 (1)
» april 2013 (5)
» mars 2013 (3)
» februari 2013 (8)
» januari 2013 (14)
» december 2012 (13)
» november 2012 (2)
» oktober 2012 (4)
» augusti 2012 (3)
» juli 2012 (3)
» juni 2012 (1)
» maj 2012 (5)
» april 2012 (4)
» mars 2012 (5)
» februari 2012 (1)
» januari 2012 (1)
» december 2011 (1)
» november 2011 (1)
» oktober 2011 (1)
» augusti 2011 (1)
» juli 2011 (1)
» juni 2011 (1)
» maj 2011 (2)
» april 2011 (1)
» mars 2011 (1)
» februari 2011 (2)
» januari 2011 (1)
» december 2010 (1)
» november 2010 (1)
» oktober 2010 (1)
» augusti 2010 (1)
» juli 2010 (1)
» juni 2010 (2)
» maj 2010 (1)
» april 2010 (1)
» mars 2010 (3)
» februari 2010 (2)
» januari 2010 (3)
» december 2009 (1)
» november 2009 (1)
» oktober 2009 (2)
» augusti 2009 (2)
» juli 2009 (1)

Kategorier

visar: arkiv för maj 2020

torsdag 7 maj

Framtidsscenariot

 

Ekonomiska så kallade experter förutspår nu mycket deprimerande framtidsscenarion för våra samhällen. Arbetslösheten kommer att skjuta i höjden, som aldrig förr i modern tid. Och naturligtvis så har de alldeles rätt i dessa förutsägelser. Vi är ju väldigt exportberoende - till följd av den rådande marknadsekonomins inneboende strukturer - och därmed beroende av hur världen utanför fungerar. Globalt sett ser det ju än mer deprimerande ut.

Hur tacklar vi då den här uppkomna situationen? "Jo vi ska tillbaka till den tid som verkade före krisen" - allting annat vore otänkbart, enligt eliten.

 

Det vi har skrivit om så mycket när det gäller elitens tänkande och agerande gäller självklart även nu, i dessa coronatider. Att 'bryta' sig loss från den rådande marknadsekonomin är en omöjlighet. Att ens tänka tanken att det är det privatägda kapitalet som bär skulden för våra samhällens grundproblem finns inte alls. Ekonomisk tillväxt med konkurrens som ledord är det ständiga mantrat som upprepas för att få fart på samhället igen. Eliten är, som vi ser, helt omedvetna om konsekvenserna som uppkommer ur vår rådande marknadsekonomi. 

 

Våra samhällen klarar inte så länge till, relativt sett, att leva med vår rådande marknadsekonomi. Detta bevisas gång på gång när kriser slår till och eftersom varje ny kris skapar en allt mer svårbemästrad 'lösning' så går det heller inte att 'lösa' de tilltagande problemen. Vår spekulationsekonomi kommer att bli ännu mer spekulativ och det främsta skälet till denna fortsatta utveckling ligger i det 'hårdnande klimatet' att kunna få förräntning genom den 'normala' ekonomin. Den idag 'normala' marknadsekonomin - alltså möjligheten att göra vinster genom det 'vanliga' sättet att producera och konsumera - har sett sina 'bästa' dagar och nu tilltar det 'konstlade' offentliga stödet åt marknadsekonomin för att om möjligt få den på 'fötter' igen. Men denna konstgjorda andning fungerar kanske för stunden men inte i längden, så därför ser vi nu hur ekonomin mer och mer tar formen av en spekulationsekonomi där kapitalet istället investeras i tillgångsvärden som exempelvis fastigheter och värdepapper. Dessa spekulativa investeringar blir därmed alltmer intressanta tack vare nollräntepolitiken som förs globalt.

Som sagt, pyramidspelet fungerar så länge som det finns nya köpare och kreditgivare som ser goda vinster i spekulationen.

 

Eftersom den 'normala' ekonomin under rådande marknadsförhållanden får allt svårare att kunna förränta sig så kommer staten att bli tvungen till ökande 'engagemang' i vår marknadsekonomi. Vilket betyder att alltmer av statens pengar delas ut, till det vi benämner näringslivet. Ett sådant tilltagande 'engagemang' medför, som vi kanske förstår, ett minskande 'engagemang' i det vi kallar välfärden, med allt vad detta innebär. Vad denna pågående och ökande strukturella förändring i statens 'engagemang' innebär bör inte vara så svårt att sätta sig in i. Välfärden kommer att bli den stora förloraren genom den här omvärderingen som staten mer eller mindre känner sig tvungen att genomföra. Staten kommer utifrån den här krisande ekonomin att visa sitt rätta ansikte i konflikten mellan välfärden och marknadsekonomins fortlevnad.

 

Hur länge räcker då statens pengar? Ja det kan man naturligtvis fundera över. Här ska vi komma ihåg att statens kassa kan fyllas på med hjälp av lån och dessa lån tas naturligtvis från de sektorer av samhället som förfogar över pengarna, alltså den privatägda finanssektorn. Vilka annars?

Det är denna sektor som agerar 'försäkringsbolag' för våra samhällen. Staten kan ta lån från marknadsekonomins finansiella 'garanter' och denna strukturella ordning kommer - som vi kanske kan se - att i längden vara ohållbar.

På det här viset så hamnar vår offentliga förvaltning helt och hållet i händerna på det privatägda kapitalet vilket får till resultat att klyftorna i samhället ökar mycket snabbt. Så denna utveckling som vi nu ser kommer relativt snabbt att göra vårt samhälle helt och hållet beroende av hur den finansiella sektorn utvecklas.

Marknadsekonomins spekulativa struktur för med sig att staten blir beroende av denna strukturella ordning - man har egentligen inget annat val.

 

En sak till! Funderar ni ibland över Riksbankens nollräntepolitik och det tilltagande intresset att köpa värdepapper, av alla de slag? Nollräntepolitikens praktiska effekt blir, som vi vet, gynnsamt för låntagare och låntagare väljer att investera sina lånade pengar i tillgångsvärden, vilket vi tidigare nämnde.

Även om andemeningen med nollräntepolitiken skulle vara att underlätta investeringar i den 'normala' ekonomin - för att alltså få fart på den ekonomiska tillväxten - så väljer låntagare att fortsätta investera i så kallade tillgångsvärden. Lånepengarnas förräntning är, som vi förstår, så mycket högre på värdepapper än i 'fysiska' investeringar ute i samhället. Detta förhållande mellan nollräntepolitikens ambition och dess praktiska följdverningar skapar en form av strukturell motsättning som egentligen inte kan hanteras under rådande marknadsekonomiska förhållanden.

Nollräntepolitiken skjuter sig bokstavligt talat sig själv i benet. Riksbankens ageranden vars praktiska syfte är att få fart på konsumtionen och därmed produktionen leder istället till spekulationer i tillgångsvärden, så därför gör de 'nya' pengarna ingen nytta.

Vår marknadsekonomiska kollaps påskyndas därmed av denna motsättning! 

Publicerad i kategori Samhälle, politik Kommentarer: 0 Permalänk

 
stäng