Frågan lyder: "Vad går livet ut på?"

En nog så viktig fråga - en egentligen helt grundläggande fråga. Men kanske en fråga som lämnas obesvarad inför samhällsproblematiken - "det finns väl viktigare saker att resonera om!" Men låt oss försöka bena ut frågan, så gott det går.

Personligen har jag kommit fram till ett svar: 'livet går ut på att umgås'. Vi mår som bäst i umgänget med andra. Här delar vi sorg och glädje, kan kommunicera ut allt det som vi bär inom oss. Finna lösningar på problem som ständigt uppkommer. Ungefär så skulle jag vilja uttrycka mig angående frågeställningen. Kan vi då alla förverkliga våra 'drömmar'?

Om vi nu antar att umgängesfrågan är den helt grundläggande frågan, när det gäller 'meningen' med livet, så kan vi stödja oss på följande fakta: Vi kan konstatera att vi tillhör gruppen 'flockdjur'. Alltså fungerar vi som allra bäst, liksom våra närmaste artfränder aporna, då vi har våra 'nära och kära' runt omkring oss. Våra sociala liv bör med andra ord utgå ifrån detta sammanhang - när det gäller umgängesfrågan. Håller ni med om detta resonemang?

Enligt min mening så bör därmed vårt sociala sammanhang byggas upp efter 'flockdjursprincipen'. Detta leder oss fram till en påföljande frågeställning: lever vi idag enligt 'flockdjursprincipen'?

Nej, vi gör ju inte det. Och detta dystra svar får vi bekräftat bland annat av den alltmer tilltagande psykosociala ohälsan. Den här deprimerande utvecklingen sprider sig allt längre ner i åldrarna vilket, enligt mig, bevisar att någonting helt grundläggande har gått snett i samhället. Eller kan någon vara av uppfattningen att det är individen själv, som ligger till grund för den här dystra utvecklingen?

Säkert finns det dom som argumenterar för att det just förhåller sig på det här viset - att det är upp till varje individ att 'skapa' sig en 'sund' psykosocial hälsa. Men så enkelt kan inte problematiken förklaras. Det finns djupare orsakssamband till att våra samhällen mår som dom mår. Ensamheten och den psykosociala ohälsan hos alltfler människor har även här att göra med vår samhälleliga uppbyggnad.

Kapitalets koncentration dess globalisering med det ständiga kravet på tillväxt eldar på konkurrensen och medför naturligtvis en urbanisering - storstadsregionerna växer på bekostnad av landsorten. Man kan säga att vi tvingas in i en utveckling där vi måste följa med kapitalets investeringar - arbeten skapas på platser där kapitalet kan växa. I denna process så 'slits' vi från platser och från 'nära och kära' vilket påverkar oss negativt. Vi hamnar alltså utanför 'flockdjurslivet' och detta gör oss deprimerade, vilket uttrycker sig i psykosocial ohälsa. Och den helt grundläggande orsaken till den här utvecklingen finns alltså att söka i kapitalismens ökande inflytande på det samhällsstrukturella byggandet.

Skall vi komma till rätta med den ökande psykosociala ohälsan så krävs, som vi ser, ett diametralt motsatt ekonomiskt system. Har vi insett det?

Några ord till. Meningen med livet - sett utifrån kapitalismens synvinkel - är en ständigt stigande ekonomisk tillväxt vilket formar oss människor till i första hand konsumerande och producerande individer där det privata ägandet av kapitalet är den helt grundläggande orsaken till våra samhälles ohälsa.

Denna utformning av samhället distanserar oss från att utöva vår 'roll' i livet - nämligen att umgås.

Vi är 'produkter' av den struktur vi lever i! Vi agerar och lever våra liv utifrån hur våra samhällen är uppbyggda!

Känns dessa påståenden som självklara? Behöver kanske inte kommenteras?

Det bara är så - ingenting att bråka om kan tyckas. Du kan ju själv se hur allt fungerar. Är allt som det ska?

"Ingen ska väl komma och påstå saker och ting - vi har ju egna ögon och öron."

Varför ser det då ut som det gör? Ska det se ut så? Att det ser ut som det gör måste väl bero på någonting? Det är väl ändå inte slumpen som formar våra liv och därmed vårt samhälle?

Globalt sett - så som vi alltid måste betrakta världen med våra samhällen - ser det inte alls bra ut. Men även det ser vi väl? Naturligtvis är det i denna vår värld som vi formas, som vi blir 'produkter'. Och i och med att det inte ser bra ut så formas vi därefter - vi blir agerande människor utifrån denna rådande struktur.

Alltså strävar vi efter att 'ligga på topp' inom allt vi företar oss. Denna strävan är på sitt sätt nödvändig eftersom förutsättningen att nå 'toppen' bygger på konkurrens. De få som når denna 'topp' kan 'skörda' sina liv med all den 'glans' som står till buds. Det förstår var och en att denna konkurrens likaså skapar 'förlorare' i våra samhällen. Men det är ju så strukturen är uppbyggd. Det ska konkurreras och därav skapas 'vinnare' och 'förlorare'. Den vidare effekten av denna ordning är att samhällena i sig hamnar i konkurrens med varann, vilket även här leder till 'vinnare' och 'förlorare'.

Också detta känner vi till. Det är väl bara att hoppas att vårt eget samhälle fortsättningsvis får ligga på 'vinnarsidan' - eller vad säger vi? Vilka ligger då på 'förlorarsidan'? Även detta ser vi, vilket inte kräver någon ytterligare utläggning. Varför då fortsätta 'tjafsa' om allt det här eftersom vi alla ser, med egna ögon, hur eländigt våra samhällen fungerar? Ett kort svar: därför att det är nödvändigt!

Som sagt, det går ju ut på att vinstmaximera så därför krävs konkurrens och denna konkurrens skapar 'vinnare' och 'förlorare'. Som ni förstår så syftar jag naturligtvis på den 'drivande' sektorn i våra rådande samhällen - nämligen den ekonomiska. Ingen trodde väl på något annat?

Den 'drivande' sektorn har en mycket lång historia - som vi också mycket väl känner till. Inte heller denna historia behöver rekapituleras. Eller?

Men ändå påstår jag att strukturen - sedan tusentals år - är 'felaktig'. Hur kan man påstå något sådant när vi har levt med denna struktur i tusentals år? Jo därför att dagens struktur bygger på gårdagens och att vi idag kan se hur denna struktur går mot kollaps.

Men är vi då medvetna om de grundläggande historiska strukturella 'felen'? Kanske det ändå behövs en snabb genomgång?

Ja ser man till hur våra samhällen globalt sett fungerar idag så inser man att politiska ansvariga och ekonomiska makthavare ingenting har lärt sig av de grundläggande strukturella 'felen'.

Vår maktstrukturella ordning har sin historiska grund i privatägd makt över 'allt och alla' och med den följer destruktiva ambitioner som privatägd ekonomisk makt vilket i sin tur leder till underkuvande av människor, med 'sina' samhällen. Samhällen kommer därför att byggas utifrån ekonomiska maktambitioner.

Staters tillblivelse är ett destruktivt resultat av en redan 'etablerad' maktstrukturell 'felaktighet', som nyss nämndes. Dessa effekter, på grund av den destruktiva samhällsstrukturen, framkallar ekonomisk konkurrens, med allt vad detta innebär. En annan påtaglig effekt av den här destruktiva 'ordningen' är det vi benämner religioner - som historiskt sett och även idag har ett starkt 'grepp' över människor i en mängd samhällen.

Att med dessa grundläggande destruktiva 'byggstenar' i bagaget kunna åstadkomma strukturell jämlikhet, jämställdhet och rättvisa går inte. Varför då? Helt enkelt därför att det inte går att strukturellt förändra grundläggande 'fel' om man samtidigt låter dessa 'fel' få fortsätta ligga till grund för dagens samhällen.

Vår globala kapitalistiska struktur låter sig inte förändras till en ekonomisk demokrati eftersom den rådande ekonomiska strukturen ses som den enda möjliga - den självklara. Att då tro att klimat- och miljöproblematiken kan lösas inom rådande 'ramverk' är dömt att misslyckas. Likaså är det en omöjlighet att lösa socioekonomiska problem, såväl i vårt samhälle som i övriga samhällen.

Det går alltså inte att lösa - för att ta några exempel - brottsligheten; migrationen; ojämlikheten; orättvisan; klimat- och miljöproblematiken, under rådande samhällsstruktur! Vad jag vill få fram är att krig och elände, av alla de slag, är olösliga i en 'felaktig' struktur!

Inte nog med detta. I och med att dagens svåra problem förblir olösliga så blir dessutom effekten att problemen tilltar - de förvärras! Vad måste då lösas?