Klimatkrisen måste förstås utifrån den faktiska realitet som råder! Och hur ser då denna faktiska realitet ut?

Realiteten är att skadeverkningarna ökar såväl på jorden som ovanför jorden. Det är denna verklighet vi har att förhålla oss till. Denna verklighet för med sig att det vi benämner "tipping point" har nåtts. Alltså att det är för sent att 'rädda' jorden! Skadeverkningarna kommer därför att fortsättningsvis tillta i omfattning och detta kan vi inte förhindra. Som vi har nämnt tidigare så finns de grundläggande orsakerna till det rådande akuta läget att söka i våra samhällens strukturella uppbyggnad.

Vi måste också förstå att när våra samhällen brottas med en ökande ojämlikhet såväl inom samhällena själva som mellan samhällen, vilket självklart leder till konflikter, så kan heller inte nödvändiga klimatåtgärder genomföras.

Att eliten i våra samhällen talar sig varma för nödvändigheten att 'ställa om' måste betraktas som tomma ord - den faktiska verkligheten talar ett helt annat språk.

Vad kan dagens politiker då göra för att åstadkomma en förändring? Politiker måste lära sig förstå att under rådande strukturella förhållanden så kan ingen grundläggande förändring ske! Hur ska det kunna gå att förändra den ekologiska krisen när det saknas så fundamentala grundläggande rättigheter som politisk demokrati; yttrandefrihet; där jämlikhet och jämställdhet är satta på undantag; där det frodas våld och konflikter som skapar elände och fattigdom?

Skall klimatkrisen kunna lösas så måste naturligtvis våra samhällen vara mottagliga för en sådan förändring, eller hur? Är dom det nu? Nej, som vi borde veta vid det här laget så är våra samhällen inte alls mottagliga för en förändring.

Det går inte att genomföra nödvändiga förändringar därför att den strukturella uppbyggnaden ser ut som den gör! Strukturen med den kapitalistiska marknadsekonomin i högsätet blockerar nödvändiga förändringar. Just denna insikt saknas hos den politiska eliten. Man verkar leva i en övertygande fantasi om att nödvändiga förändringar kan genomföras i nu rådande samhällen som - åter igen måste poängteras - innehåller all den destruktiva  strukturella uppbyggnad vi har att förhålla oss till.

Era vackra avtalsskrivningar på klimatkonferenser är bara ouppnåeliga fantasier, under rådande förhållanden - vilket också är bevisat!

Idag den 24 februari har diktaturstaten Ryssland inlett en total invasion av Ukraina! Vad betyder detta för världen och för oss alla? Såväl relationer inom som mellan stater och därtill klimatarbetet - det lilla som finns - som nu kommer att sättas på undantag, vad händer?

Man kan tycka att det är helt naturligt när ekonomiskt och militärt underlägsna stater försöker mobilisera sin stat så mycket det bara går gentemot en övermäktig statsmakt som visar aggressivitet. Att reagera på detta sätt inför hot av alla de slag är naturligtvis en normal självbevarelsedrift. Därmed kan man också tycka att statsbildningar är någonting självklart och normativt. Ett starkt militärt försvar anses som ett måste i dessa rådande tider när globala maktstater hotar med krigshandlingar.

När det nu är på det här viset då måste vi självklart ställa frågeställningen: varför är det så här? Ja hur kan det ha blivit på det här viset att 'överlägsna' stater hotar andra? Är det så här samhälleliga relationer ska fungera?

Att det handlar om destruktiva maktambitioner är det väl ingen som betvivlar? I den här maktkonkurrensen så handlar det ytterst om att överleva, man måste försvara sig. Stater måste svara på militärt våld med samma mynt - det handlar ju om att överleva.

I och med att vi har och har haft en strukturell uppbyggnad som handlar om konkurrens - i huvudsak ekonomisk - såväl inom våra samhällen som mellan våra samhällen så leder en sådan uppbyggnad oundvikligen till fysiska konflikter. Det är bara att studera vår historia och världens historia så får vi detta faktum konstaterat - ett bevis på att våra samhällens strukturella uppbyggnad ständigt leder till allehanda och återkommande kollapser, med allt vad detta innebär.

Statsbildningar har således sin historiska bakgrund i maktambitioner, destruktiva sådana. Där makten strävar efter ytterligare makt, som man kan säga föder nationalistiska känslor, där det handlar om att utvidga sin makt. Och för den 'underlägsne' handlar det likaså om ökande nationalistiska känslor i försvaret av samhället.

Så föds alltså nationalistiska stämningar, dels där den maktgiriga staten söker utvidga sin makt och dels där den utsatta staten gör allt som går för att kunna försvara sig. Nationalismen är vår tids och även historiskt sett den politik som krävs för att överleva i en struktur som bygger på konkurrens om det globala kapitalet. Såväl kapitalismen som statsbildningar är uppbyggda utifrån denna verklighet. Skulle vi haft en demokratisk uppbyggnad av våra samhällen vilket då inbegriper en ekonomisk demokrati såväl som politisk demokrati så skulle vi haft en diametralt annorlunda värld mot idag.

Men åter igen: statsbildningar är ett resultat av destruktiv samhällelig uppbyggnad och inte ett resultat av att människor önskar bygga statsgränser mot sina grannar. Vi önskar inga gränser, vi tvingas att upprätta gränser på grund av rådande destruktiva strukturella förhållanden! Och observera här: dessa destruktiva strukturella förhållanden kommer att försämras över tid, just beroende på att kapitalismens kris ständigt tilltar i omfattning!