2008 –

—————————————————————————-

Terrorregimen i Syrien har fallit idag, den 8/12 2024! Vad kommer att hända nu? 

Spekulationer naturligtvis. Men så här kortsiktigt blir det självklart stor glädje för folket i Syrien. Vi får hoppas att det håller i sig. För terrorstaterna Ryssland och Iran så är det en stor missräkning och bör därför innebära en försvagning av dessa statsmakter. Men osvuret är bäst! 

Likaså måste även Kina anses som en förlorare när det gäller Syrien. Kina stöttar alltid diktaturer och ser ner på demokratier, eftersom det medför kritik av allehanda slag mot sitt eget diktatoriska styre. 

En demokratisk folklig vilja missgynnar Kinas strävan att bli en ekonomisk och militär supermakt! Därför är det ett stort bakslag för Kina att det syriska folket störtade Assads regim.

Hur svarar en ”trängd” diktatur? Jag menar: vad har Kina och Ryssland för motåtgärder? 

Som alltid så blir svaret: ett tilltagande våld i alla dess former!

————————————————————————————————–

”Stress är vår tids stora hälsoproblem!” Så uttryckte sig en väl insatt person i ämnet.

Hur kommer man då tillrätta med den här problematiken? Som jag ser det så kan man angripa problemet från två diametralt motsatta sidor. Å ena sidan så angriper man problemet på det viset som man alltid har gjort, eller i varje fall nästan alltid har gjort, nämligen att lägga fokuset på åtgärder för att få den stressutsatte att ”tillfriskna”. 

Javisst det är i och för sig inget som helst fel att försöka läka stressutsatta så gott det går. Men är det hos den stressutsatte som problemet finns att söka? Är det där vi ska söka efter orsakerna till varför stressen ökar?

Eller kan problemet finnas i det samhälle som vi alla lever i? Alltså att orsakssammanhangen till stress skiljer sig diametralt från den gängse uppfattningen.

Eftersom nu stressproblematiken blir ett allt större problem, år efter år i vårt samhälle och för övrigt i alla samhällen, så vill jag påstå att orsaken till den tilltagande stressen måste sökas i våra samhälleliga strukturer. 

Nästa fråga blir då: var i vår samhälleliga struktur ska vi söka orsaken?

Jo eftersom vår samhälleliga struktur är uppbyggd utifrån nödvändigheten av en ständig ekonomisk tillväxt, som i sig är en omöjlighet, så finns grundproblematiken till stress just i denna orsak.

Att komma fram till ett sådant erkännande från det politiska och ekonomiska etablissemanget är idag inte möjligt. Helt förståeligt, eller hur?

Alltså blir strävandet efter en ständig ekonomisk tillväxt som orsak till den tilltagande stressen – vilket bör kunna bevisas – en omöjlighet för etablissemanget att kunna acceptera, på grund av den rådande samhälleliga strukturen!

—————————————————————————————————————-

Sluta gör affärer med Kina! 

Jag har tidigare skrivit mycket om vår rådande globala marknadsekonomi och vad den ställer till med. Den skapar mängder av problem för företagande som agerar lokalt: exempelvis lokal livsmedelsproduktion som inte klarar att tillgodose sitt lands behov vid ”störningar” i den globala marknadsekonomin; infrastrukturell produktion som ligger helt i händerna på maktfullkomliga stater som därmed kan strypa nödvändiga leveranser när handelskrig uppstår. 

Vi har alltså hamnat i den här sitsen beroende på att vår globala ekonomi följer sin ”logiska” marknadsekonomiska utveckling: producera där det är som billigast och konsumera där det är som mest lönsammast. 

Så långt kanske vi förstår vår rådande marknadsekonomi. Men förstår vi konsekvenserna av den rådande marknadsekonomins ”logik” när produktionen hamnar i låglönestater som behärskas av politiska diktaturer? Diktaturer som i praktiken därmed fråntar andra länders möjligheter att genomföra egen livsnödvändig produktion. 

Kina är det bästa exemplet på en sådan diktatur! 

Kina förser Ryssland med nödvändiga material och tjänster i dess terrorkrig mot Ukraina. Kina utövar ett brutalt och hänsynslöst förtryck mot minoriteter av sin egen befolkning. Kina har genom åren lockat till sig stora företag från hela världen med ”billig produktion” och på så vis underminerat länders lokala produktionsmöjligheter – alltså helt i linje med den ”normala och logiska” gången för vår kapitalistiska marknadsekonomi.

Men allt detta leder också till att Kina blir en mycket farlig stat globalt sett! 

Den ekonomiska konkurrensen skapar dessutom militärt aggressiva stater särskilt när dessa stater styrs diktatoriskt. Kina är därför både ett militärt och ekonomiskt hot mot övriga världen!

Hur ska vi agera mot Kina? Jo Kina måste isoleras både ekonomiskt och politiskt så att diktaturstyret försvagas och försvinner! Lättare sagt än gjort, som vi alla förstår.

Men kom ihåg: diktaturer styrs endast av militärt och ekonomiskt våld! Utifrån detta faktum måste övriga världen agera!

——————————————————————————————————

I efterdyningarna av Trumps seger så talas det om handelskrig. Trump tänker införa höga tullar på utländska varor vilket då kommer att besvaras med höga tullar vid import av varor från USA, handelskrig alltså.

Förstår vi orsakerna till den här ”logiken”?

När den alltmer globaliserande ekonomin breder ut sig så medför detta en allt ökande konkurrens på marknaden. I konkurrensens spår ser vi vinnare respektive förlorare. Förlorarna gör allt för att ta sig ur denna sits och här kan dom få ”hjälp” av sitt lands regering som då upprättar tullar mot specifika varor i syfte att jämna ut konkurrensen.

Vår rådande kapitalistiska marknadsekonomi skapar dessa följdverkningar och dessa följdverkningar kommer dessutom att växa i omfattning. Det ligger så att säga i sakens natur – handelskrigen kommer att bli allt vanligare. Resultaten blir att när länder dras in i den här konkurrensen – vare sig dom vill eller inte – så hamnar dom antingen på ”vinnarsidan eller på förlorarsidan”. 

Exportberoende länder, som Sverige, kommer att utsätta sig för stora risker i den rådande globala marknadsekonomin. Risker som för med sig social oro, på alla plan. Naturligtvis riskeras ”välfärden” att urholkas ytterligare.

Här ser vi ett exempel på vad vår kapitalistiska marknadsekonomi för med sig: klockan kan alltså inte vridas tillbaks! 

Vad menar jag med det? Jo tiderna när vi själva producerade i princip allt som vi själva behövde konsumera för att kunna leva ”drägliga” liv kan inte komma tillbaks under rådande globala marknadsförhållanden. Man kan också säga att våra ”drägliga” liv idag hänger på att vi har en stark exportindustri. En industri som därmed utsätter sig för enorma risker om den skulle exempelvis hamna i konkursförhållanden vilket då naturligtvis innebär att vårt exportberoende samhälle kan kollapsa.

Här kan vi dessutom dra slutsatsen att en sund och riskfri ekonomi bara kan genomföras i stater där marknadsekonomin byggs utifrån demokratiskt ekonomiska förhållanden. Vilket skulle föra med sig att marknadsekonomin inriktar sig på lokalt producerande i motsats till globalt.

Men som vi förstår så är en sådan förändring omöjlig att genomföra under dagens rådande ekonomiska förhållanden. I stället så startas handelskrig med förhoppningen om att ”ta hem” produktionen. Vilket i sin tur leder till ökande social oro, ”tack vare” rådande destruktiva marknadsekonomiska förhållanden.

——————————————————————————————————-

Trump står som vinnare i presidentvalet. 

När människor får det allt sämre ekonomiskt och när vården, omsorgen och välfärden i praktiken slutar fungera då är det en enkel sak att få väljare på sin sida med en förljugen politik som påstås utlova ”guld och gröna skogar”. I ett sådant politiskt landskap blir människorna fördummade vilket resulterar i att dom lägger sin röst på stenrika politiska clowner. Clowner som inte skyr några medel för att berika sig och som naturligtvis saknar all kunskap om jämlikhet, jämställdhet och rättvisa.

Det ser onekligen mycket dystert ut för världen, på alla sätt och vis. Världsledare som inte har det minsta intresse av att arbeta för en klimatvänlig politik. Världsledare som beundrar diktatoriska stater och därmed inte tar avstånd från förtryck av människor, med allt vad detta innebär.

Åter igen så kan vi konstatera att när den samhälleliga strukturen blir alltmer destruktiv då för det med sig att mängder av människor – oftast de mest utsatta – griper efter ”halmstrån” när auktoritära ledare utlovar en bättre framtid, i utbyte mot en röst. Människorna fördummas av miljardärers lögner om framtiden! 

COP 29 har startat, med ambitionen att i-länderna ska ge ekonomiskt stöd till u-länderna. Kommer u-ländernas önskemål att uppfyllas? 

Nej, detta kommer inte att kunna uppfyllas! Varför inte? 

Därför att vi alla lever i en strukturell ekonomisk värld som prioriterar ständig ekonomisk tillväxt utifrån den kapitalistiska marknadsekonomi som vi alla har att förhålla oss till. Just detta faktum omintetgör en rättvis ekonomisk fördelning av det ständigt cirkulerande kapitalet i och mellan våra samhällen. 

”Investerade pengar gör mest nytta i ekonomiska projekt som kan skapa tillväxt! Att skänka bort pengar till korrupta regimer är förlorade pengar, såvida inte dessa korrupta regimer skapar kapitalvärden åt oss!”

Kan det vara så som vår globala marknadsekonomi fungerar? Klimatavtal är en pappersprodukt som ändå ingen bryr sig i!?

—————————————————————————————————

Det går fort utför nu! Fortare än vad som kunde förutses bara för några år sedan! Och vad menar jag med ”fort utför”? Jag menar att det samhälleliga förfallet tilltar i allt högre fart, både vad gäller lokalt och globalt. 

Att förfallet gick att förutse har jag beskrivet tidigare men att det skulle ske så här snabbt kunde inte förutses.

Krigen i Ukraina och Mellanöstern utvecklas i allt våldsammare takt och blir därmed katastrofala. Går det att få stopp på dom? 

Det globala förfallet står främst Ryssland och dess diktatoriska ”partners” för. Inte nog med att dom fysiskt står bakom Rysslands krigföring dom för dessutom ett ”digitalt angreppskrig” världen över, inom alla samhällsområden. Och dom vinner ”terräng”.

Hur får vi då stopp på dessa maktgalningar?

Det enda dessa galningar förstår är militära och ekonomiska påtryckningar. Världens ”fria” länder måste därför samarbeta och slå kraftfullt mot diktaturstater, med alla medel. Så illa har det alltså blivit runt om i världen. Och värre blir det, om ingenting görs, för att bjuda motstånd mot dessa människoförnedrande diktaturer.

Eftersom alla länder i princip är inkopplade till den rådande globala marknadsekonomin – ekonomin som har försatt oss i det här katastrofala läget – så måste ”fria” länder gå samman och isolera galna diktaturer, med alla medel. Det finns inget annat sätt. Självklart så måste det folkliga motståndet inifrån dessa diktaturer understödjas med alla medel. 

Vi måste förstå att det går inte prata diktaturer till rätta. Diktaturer måste krossas, inifrån och utifrån!

———————————————————————————————————

Snart är 2024 till ända! Den ryska terrorn fortsätter och visar inga tecken på att avta. Ukraina måste få ett mycket mer utökat stöd än vad som nu är fallet. Putin kommer att fortsätta med sin terror tills han själv stupar. Detta måste vi alla vara införstådda med. Utifrån detta faktum ska handlingsplaner tas fram, för att tillintetgöra Putin och hans anhang. De ryska terroristernas våld måste bemötas med mycket omfattande militära åtgärder från NATO. 

Europa befinner sig i det här ytterst allvarliga läget just nu. Terroristerna måste stoppas! Men går det då att stoppa dom? Putin sitter ju på kärnvapen!

Men jag menar att vi har inget val. Terrorn måste nedkämpas med militära medel!  Hur ska terrorn annars kunna upphöra? Det går inte att förhandla med terrorister – vilket vi borde ha lärt oss. Statsterrorister fortsätter att sprida våld tills dom själva stupar. 

Putin är självfallet väl medveten om att hans terror måste fortsätta. Han kan inte backa från det läge han nu har försatt sig i. Det handlar om liv eller död för den ryska statsmakten. Backar Putin så innebär det slutet för den ryska statsterrorn och därmed slutet för Putin själv. Han bygger ju sin makt utifrån fortsatt statsterror. Det finns inte på kartan att han drar sig ur angreppskriget! Därmed så finns heller inte något alternativ för västvärldens politiska demokratier.

Att få stopp på Ryssland är det högst prioriterade ”projektet” både politiskt och militärt som måste gälla! Allt annat blir underordnat.

Angående Putin och hans statsapparat så kan man fråga sig hur länge till som det är möjligt för dessa terrorister att hålla sin egen befolkning i schack genom ständiga lögner och korrumperad maktapparat? Kommer det ryska folket någon gång att få nog av den maktfullkomliga politiken? Eftersom den ryska ekonomin numer har blivit en krigsekonomi så innebär detta att samhället i övrigt, mer och mer, kommer att gå på knäna. Vad detta leder till kan vi föreställa oss. Frågan blir: kommer det ryska folket att acceptera denna utveckling? Vi förstår att ryssar är fullständigt manipulerade med lögner och där lögner har lett till indoktrinering av stora delar av befolkningen.

Manipulerade människor är naturligtvis en förutsättning för korrupta ledare och deras anhang för att kunna behålla makten. En maktapparat som bygger på förtryck och förljugenhet ges därför möjligheter att ”tillåtas” fortsätta med sin destruktiva politik.

Tillbaka till Putins angreppskrig: hur ser fortsättningen ut? ? ?

————————————————————————————————————————————

Att vår marknadsekonomiska globalisering för med sig mer negativa konsekvenser än positiva börjar nu den samhälleliga eliten ta till sig. Men en viktig positiv effekt, på grund av globaliseringen, måste ändå nämnas.

När diktatursamhällen slår ner på mänskliga fri och rättigheter och försöker lägga under sig andra samhällen med våld då uppstår, som vi bör förstå, oerhörda konflikter inom samhällen och samhällen emellan. Ett sätt att bekämpa dessa vidrigheter handlar om ekonomiska sanktioner mot diktaturstater och dessa sanktioner får stor effekt ’tack vare’ att vår kapitalistiska marknadsekonomi har blivit global.

Alla företag och stater är ju ’uppkopplade’ mot marknadsekonomin på ett helt annat sätt än för bara några generationer sedan – kapitalismen universaliseras – vilket ju medför att när företag och stater ’missköter’ sig då reagerar marknaden på detta. Vilket då slår tillbaka på staters diktaturfasoner.

I ett lite längre perspektiv så bör detta leda till att diktaturstater som Ryssland och Kina förlorar marknadsandelar globalt sett, vilket i sin tur kan leda till möjliga demokratiska framsteg i dessa stater.

Vi ska vara medvetna om att i vår kapitalistiska marknadsekonomi så är det först och främst ekonomin som avgör hur stater och företag agerar. Vilket också innebär att det är viktigt att försöka tillskansa sig ekonomiska övertag och att dessa övertag kan åstadkommas på olika sätt.

När, som nu, Ryssland invaderar Ukraina så är det därför ett legitimt agerande att trycka tillbaka Ryssland ekonomiskt. Inte bara därför att det är moraliskt riktigt utan att det dessutom, på sikt, gynnar ’västs’ stater och företag ekonomiskt – samtidigt som det alltså missgynnar Ryska och Kinesiska företag långsiktigt – i den alltmer konkurrensutsatta globala värld som vi har att förhålla oss till. Det handlar alltid om att få en så stor marknadsandel som det bara går. 

———————————————————————————————-

Angående orimligt höga energikostnader: Ett samhälles energikonsumtion måste täckas av samhällets egen energiproduktion!

Att detta inte alls fungerar idag vet vi orsaken till, eller hur? Produktionen sker där det är ’billigast’ vilket för med sig att konsumtionen kan drabbas negativt, när det uppstår problem. Precis vad som händer idag.

Och detta förlopp följer samma mönster oavsett vilken varuproduktion det än handlar om, när det nu utspelas i vår rådande marknadsekonomi.

När det nu handlar om många av våra samhällens akuta energibehov så ser vi nu tydligt vilka fel som har byggts upp under lång tid av vår kapitalistiska marknadsekonomi.

En ekonomi som bygger på att privata investerare investerar kapital av en prioriterad anledning: nämligen att investerat kapital ska förränta sig. Därför kommer alltid samhällets ’bästa’ i andra hand! Naturligtvis gäller denna ordning även energibranschen, som vilken annan bransch som helst.

Vår rådande globala marknadsekonomi blir därför helt förödande för samhällen som saknar eller har en bristfällig energiproduktion.

En marknadsekonomi som bygger på global konkurrens grundlägger en motsättning och därmed också konflikter mellan såväl samhällen som företag. Detta är att betrakta som ett ’normalt’ tillstånd som vi har att förhålla oss till. Detta ’normala’ tillstånd understryker systemets svaghet i synnerhet i vår tid då samhällen gör sig beroende av rena fasciststater då de behöver importera energi. Kortsiktigt ekonomiskt agerande visar sig alltså nu bevisligen orsaka samhällen förödande konsekvenser, när nu konflikter uppstår. Och observera här att konflikter ingår i vår rådande marknadsekonomis fortsatta utveckling. Konflikter är så att säga inräknat i ’normaliteten’ samhällen emellan.

Det som därför händer framöver är att ’livsnödvändig’ samhällskonsumtion – exempelvis livsmedelskonsumtion och energikonsumtion – blir än mer konkurrensutsatt och därmed hotas konsumtionen om samhällen saknar egen produktion av ’livsnödvändiga’ produkter.

Men som vi nu borde ha lärt oss: vår rådande marknadsekonomis globalisering medför att konsumtionen, av vad slag det än handlar om, mer eller mindre kan kollapsa när ’störningar’ i produktion och distribution inträffar. Vilket nu är fallet! Det är så här vår kapitalistiska marknadsekonomi fungerar och den ’ska’ fungera så här!

Är det så här vi vill att en marknadsekonomi ska fungera? Nej det vill vi naturligtvis inte. Men som vi sagt otaliga gånger: för att kunna förändra den rådande utvecklingen så måste vi förstå utvecklingens grundläggande orsakssamband.

———————————————————————–

Vad är pengar? Hur uppstår pengar? Vad ska man med pengar till? Vem äger pengarna?

Arbetsinsatser är lika med pengar! Pengar är alltså arbetsinsatser! Man kan säga att en viss mängd arbete motsvarar en viss summa pengar. När du äger en viss summa pengar så äger du en viss mängd arbete. Arbete är pengar! Du betalar och handlar med arbetsinsatser!

Om man då inte har pengar? Då lånar man av någon som äger pengar! Om man inte får låna?

Kan vi se vilka nackdelar som det för med sig med den här rådande strukturella ordningen? Att äga pengar eller inte äga pengar är helt avgörande för hur samhället ska skötas! Att äga pengar medför att ägaren kan fatta avgörande beslut för samhället, som den ’fattige’ måste förhålla sig till.

När alltså samhället är uppbyggt på det viset att ägandet av pengar ger ägaren fördelar i samhället – så som det är uppbyggt idag – då förstår vi att ’jakten’ på pengar är ett primärt behov för var och en.

Kanske vi förstår att den här ordningen inte håller, i långa loppet? Att tro att klimatavtal ska kunna uppnås är en omöjlighet under rådande förhållanden – förhållanden som bygger på att var och en ska ’jaga’ pengarna på marknaden. Sak samma när det gäller ekonomiska och sociala kriser samt de tilltagande energikriserna. Allt har sin grund i den ojämlika fördelningen av kapitalet, i våra samhällen. Ägandet av kapital går före allt annat!

Men denna förklaring till våra akuta klimat- och samhällsproblem kan inte tas upp av våra ledande politiska partier, nu inför valet, eftersom samtliga partier står bakom den strukturella ordning som vi nu har att förhålla oss till. Orsaken till våra nu akuta och grundläggande samhällsproblem är således en ickefråga inför stundande val.

Istället proklameras följande budskap: ”Vårt Sverige kan bättre” och ”Redo för en ny regering”, för att ta några exempel.

Vad säger sådana budskap? Ja inte säger dom att orsaker till de nu förvärrade samhällskriserna finns att söka i den rådande ekonomiska strukturen. Nej vi ska som synes fortsätta med att eftersträva ekonomisk tillväxt – vars syfte är att underblåsa den rådande marknadsstrukturen – även när det går att bevisa dess egen omöjlighet och därmed kollaps.

Att detta leder till kollaps inom nu redan krisande samhälleliga och ekologiska ordningar tar politiken ingen notis till. Ännu!

—————————————————————————————

När vänder det? Jag menar den negativa spiralen för vår samhälleliga utveckling, såväl vårt eget samhälle som alla samhällen globalt sett. Och vänder det överhuvud taget?

Detta är nog frågor som merparten av oss ställer. Svaret blir: det kommer inte att vända! Möjligtvis så kan små ’ljusglimtar’ framträda då och då men på det stora hela så kommer den negativa spiralen, i långa loppet, att fortsätta fördjupas.

Det ser onekligen mycket dystert ut, så vi har inget bättre val än att försöka anpassa oss till dessa allt dystrare tider. Den negativa spiralen kommer inte som en överaskning för oss – den ingår i kapitalismens fortsatta ’färdriktning’ som ju är beskriven sedan tidigare. Vi har alltså att förhålla oss till en värld där motsättningarna tornar upp sig på ett alltmer aggresivt sätt. 

Är det någon som tror sig kunna skönja en lösning på denna alltmer dystra utveckling? Förutom att den allmäna utvecklingen är dyster så tar sig barbariska diktaturer ’friheten’ att ge sig på och invadera demokratiska stater.

’Hur ska det här eländet sluta?’

Är det en slump att alla kriser slår till just nu? Klimatkrisen, miljökrisen och den socioekonomiska krisen! Varför sker allt samtidigt?

Det handlar i grunden om att den rådande kapitalistiska marknadsekonomin har ’slagit i taket’, den förmår sig inte att växa mycket mer. Därför så ’tömmer’ den naturen så mycket det bara går i ett sista försök att växa.

Sedan en annan sak: vi här i väst förundras över varför människorna i öst verkar acceptera att deras militärmakter startar krig och hotar om invasion. Varför inser inte dom ’vanliga’ människorna i dessa stater att detta är destruktiv politik? Jo därför att dom har blivit ’itutade’

redan från barnsben att det maktapparaten förmedlar det är det enda rätta. Alltså betraktas den egna statens aggresiva maktpolitik som en normalitet.

När således staten förmedlar ’budskapet’ att ”vi måste invadera och tillintetgöra” då ses sådana aggresioner som en normalitet. Ni förstår att jag syftar på diktaturstaterna Ryssland och Kina!

Men tänk också efter följande: redan som små så ’lär’ vi oss att vår rådande marknadsekonomi är en normalitet. Att även den bygger på orättvisa och odemokratiskt beslutsfattande betraktar vi som en normalitet.

En slutsats av dessa exempel visar att det går att manipulera hela befolkningar till egentligen vad som helst, när det saknas demokratiskt beslutsfattande. För det är väl ingen som tror att beslutsfattandet i vår kapitalistiska marknadsekonomi sker på ett demokratiskt sätt?

——————————————————————————————

Vem ska stå för investeringar i samhället? Vem ska vara långivare? Ska privatpersoner investera och stå som långivare?

Varför investerar privatpersoner i rådande marknadsekonomi? Naturligtvis för att tjäna pengar – varför annars?

När det nu fungerar så här då gör sig samhällen beroende av att privata investerare tillför pengar i mängder av ’nödvändiga’ projekt – som exempelvis utbyggd internetkommunikation och välfärdsåtaganden inom vård, skola och omsorg.

Bör denna strukturella ordning råda? Kan ett sådant här beroende göra att infrastrukturprojekt och välfärdsåtaganden ’havererar’ om investerare ser att det inte går att tjäna pengar? Självklart är det så!

Privatägt kapital investeras i projekt med avsikten att investeringen ska förränta sig, detta är en grundläggande prioritering i vår rådande marknadsekonomi. Alltså måste ’nödvändiga’ projekt löna sig.

Men som vi kanske inser så är denna strukturella ordning inte optimal – ’nödvändiga’ projekt är måhända för riskabla att investera i och då avstår naturligtvis kapitalägare att gå in med pengar.

Hur ska vi då komma till rätta med problemet? Jo vi måste förändra den rådande strukturella ordningen från privatägt kapital till samhällsägt kapital. Först då kommer ’nödvändiga’ projekt att kunna förverkligas.

Samma sak gäller frågan om långivare: privatägt lånekapital måste förändras till samhällsägt lånekapital. Hänger ni med?

Javisst är det stora förändringar som krävs men observera det är helt nödvändiga förändringar som måste till. Som nämnts i tidigare inlägg: företag och företagsamheten ska inte förändras utan det är ägandestrukturen av kapitalet som kräver en förändring. 

Ska vi lägga in moraliska och etiska aspekter – vilket vi ska enligt min mening – i problematiken så säger moralen och etiken att kapitalfördelningen i samhället ska fördelas på ett rättvist och jämlikt sätt och för att detta ska kunna ske så krävs att marknadsekonomin sköts utifrån demokratiska beslut. Och där är vi inte på långa vägar än.

Utifrån dessa självklara moraliska och etiska aspekter så ser vi dessutom att liberalismens principer om ’fri’ tillgång till kapitalet faller. Ur ett moraliskt perspektiv så ställer man frågan: varför ska en minoritet i samhället inneha makten över hur kapitalet ska fördelas? Vad svarar eliten på denna fråga?

———————————————————————————————————————————————

Ska kapitalets fördelning i våra samhällen ske på ett rättvist och jämlikt sätt? Ja vad säger vi? Förstår vi frågan, till att börja med? Vad menas med ’rättvist och jämlikt’? Skulle vi kunna tro att alla människor i våra samhällen är lika mycket värda? Vad menas i så fall med ’värda’? Står ordet ’värda’ för ekonomisk jämlikhet eller menas det att vi alla är av ’kött och blod’ och därmed så ska vi behandlas lika?

Vi står naturligtvis för åsikten – förnuftigt sett – att kapitalets fördelning ska ske på ett rättvist och jämlikt sätt och vi anser att alla ska behandlas lika. Men vi är också medvetna om att så inte är fallet – kapitalets fördelning sker inte på ett rättvist och jämlikt sätt och vi behandlas heller inte lika – så här finns ett motsattsförhållande. Det är detta motsattsförhållande som måste få en förklaring.

Logiskt sett så förstår vi att fattigdom och elände världen över saknar allt vad mänsklig värdighet innebär. I samma stund så vältrar sig miljardärer i all lyx som kan uppbringas och detta uppfattas som oerhört provocerande – ett motsattsförhållande. Man kan säga att ett humant logiskt tänkande är omöjligt att genomföras i en kapitalistisk marknadsekonomi – ett motsattsförhållande.

Men ska alla i samhället ha samma inkomst? En känslig fråga, eller? Den som har högre utbildning bör ha högre lön, anser många. Men måste det vara så? Varför ska vissa människor ha högre lön än andra? Verkar en sådan ’lönemodell’ förnuftig?

Då invänder någon: ”men om alla ska ha lika lön då är det ju ingen mening att utbilda sig och då finns det heller ingen anledning att gå till jobbet!” Detta resonemang gäller, som vi förstår, för dagens rådande marknadsekonomi men nu är det ju så, som vi tidigare konstaterat, att dagens rådande marknadsekonomi befinner sig i ett kollapsande tillstånd och är därmed dömt att gå under. Och det befinner sig i detta kollapsliknande tillstånd delvis därför att marknadsekonomin belönar människor ojämlikt och orättvist. Vilket också, i sig, är en förutsättning för en kapitalistisk marknadsekonomi, som vi har påpekat ett otal antal gånger. Motsattsförhållandet är alltså en förutsättning för dagens rådande marknadsekonomi – en kort och enkel förklaring!

Alltså är det helt nödvändigt att framtidens marknadsekonomi bygger på jämlikhet, rättvisa och demokrati för att kunna överleva. Denna framtida nödvändiga förändring av marknadsekonomin kommer naturligtvis att åstadkomma ett sundare arbetsklimat där allt arbete värderas lika och därmed också lönerna. Det är inte lönen i sig som ska locka utan det är kompetens och intresse som är helt avgörande för arbetsuppgifter vilket gör att lönen sätts som alla andra löner. En framtida demokratisk ekonomi har ju som inriktning att främja den samhälleliga välfärden och inte, som dagens marknadsekonomi, prioritera det privatägda kapitalinnehavet.

I tidigare inlägg har redogjorts för vilka avgörande förändringar som råder mellan kapitalistisk marknadsekonomi gentemot demokratisk marknadsekonomi och jag vill kort upprepa de grundläggande skillnaderna: ekonomisk konkurrens skapar kollaps och måste ersättas med samarbete; rådande globala ekonomi ökar ojämlikheten vilket kommer att ersättas av lokal ekonomi; dagens arbetstider och förhållanden bygger på en allt ökande tillväxttakt vilket är ohållbart och därför kommer att ersättas av väsentligt kortare arbetstider eftersom välfärd prioriteras i demokratisk ekonomi; kapitalet måste fördelas efter demokratiska principer och inte, som nu, efter konkurrens om pengarna.

——————————————————————————————————–

Ränta och inflation! Det ’lokala’ samhället styr sedan länge tillbaks inte längre över sin ekonomi. Världen har blivit ekonomiskt globaliserad, som vi känner till. Vilket innebär att när ekonomiskt ledande samhällen krisar så smittar detta av sig omgående i resten av världen. Det är så vår globala ekonomi fungerar och därmed så har vi ’lokalt’ förlorat vår egen förmåga att hantera ekonomiska- och egentligen alla större samhälleliga problem.

’Nollräntepolitiken’ vars egentliga funktion handlar om att stimulera konsumtionen får nu ge vika för ökade kostnader i produktionsledet – inflationen tar fart. De stora förlorarna blir naturligtvis låntagarna eftersom räntorna stiger.

Det är så här det ska fungera i vår kapitalistiska marknadsekonomi och det är också så det fungerar – alltså helt enligt plan, som man brukar säga. Men en marknadsekonomi måste inte fungera på det här sättet, utan en marknadsekonomi som är uppbyggd utifrån en demokratisk och lokal struktur behöver varken ränta eller inflation.

Räntans uppgift är ju, kort och gott, att tjäna pengar på pengar och inflation uppkommer för att ägaren/säljaren måste hålla uppe vinstmarginalen – helt enligt kapitalismens ’spelregler’.

För att kunna få till lite ordning och reda i ’finansvärlden’ så måste, till att börja med, privatägd lånegivning upphöra – all lånegivning måste skötas genom offentligt ägande – och därmed så finns inte heller någon anledning att ha kvar räntan. Pengar kan inte öka i värde för en offentlig långivare eftersom låntagaren är offentligheten själv.

Att pengar idag ger långivaren en vinst på utlånat kapital är att betrakta som ren spekulation där långivaren tillägnar sig kapital på låntagarens bekostnad. Denna dagens ordning för med sig en destruktiv och ojämlik strukturell ordning, vilket inte bör vara så svårt att inse.

Inflationen då? Ökade kostnader för företagen gör självklart att konsumentpriserna stiger och i dagens privatägda globaliserade ekonomi så försöker riksbanker att dämpa konsumtionen med hjälp av räntevapnet och därmed bromsa inflationen. Men denna ’katt och råttalek’ är, som sagt, normaliteten för vår rådande inflationsbekämpning och denna ’lek’ hör inte hemma i en demokratisk ekonomi. I en nödvändig framtida demokratisk ekonomi kommer varken ränta eller inflation att vara några ’redskap’ för våra samhällen, beroende på att marknadsekonomin är strukturellt uppbyggd på ett helt annat sätt. I en demokratisk ekonomi så kommer produktionen av samhällets livsnödvändigheter att ske i det konsumerade samhället – lokal produktion och konsumtion ger lokal ekonomi. Ränta och inflation kommer därmed att bli okända begrepp.

Inflation uppstår nu, som vi ser, i princip samtidigt runtom i världen. Varför är det så? Kan det bero på att världens alla samhällen har att förhålla sig till kapitalismens globala marknadsekonomi? Så är det naturligtvis. Inflation kan inte uppstå i en lokal ekonomi helt enkelt beroende på att det lokala samhället omgående kan balansera konsumtion och produktion vilket alltså inte kan göras i dagens marknadsekonomi.

————————————————————————————————————

Systemets strukturella kriser går nu in i en än allvarligare nivå! Polariseringen tilltar överallt och inom alla samhälleliga områden. Vi ser det framför allt nu i krigets Ukraina och vi ser det i den ökande ojämlikheten världen över. Miljö- och klimatkrisen utvecklar sig snabbt till ett kollapsliknande tillstånd där det nu inte blir möjligt att vrida den destruktiva utvecklingen tillbaks till ett ’hanterbart’ tillstånd. Livsmedelskrisen, globalt sett, fördjupas än mer vilket medför att fattigdom och död ökar dramatiskt.

Man kan ställa sig en mängd frågor om varför det är så illa ställt med den här destruktiva utvecklingen – vilket vi har gjort och naturligtvis fortsätter att göra – och vad den ger för följdverkningar.

Varför måste en mängd samhällen importera livsmedel? Förstår vi den frågan? Här har det alltså uppstått något fundamentalt ’sjukligt’, eller hur?

Människor har bott i samhällen världen över i många tusen år och kunnat leva sina liv i sina samhällen, men nu i vår tid så är det brist på livsmedel i många av dessa samhällen. Hur har detta fundamentalt ’sjukliga’ uppstått? Svaret handlar om kapitalets globalisering – fördelningen av kapitalet.

Förr producerade varje enskilt samhälle sitt eget livsmedel, så ser det inte ut idag, nu produceras livsförnödenheter ofta långt ifrån det konsumerande samhället. Vilket som vi vet beror på avkastningen av investerat kapital – producera där det är billigast och konsumera där det är dyrast. Alltså kapitalets globalisering!

Följden av denna ’sjukliga’ utveckling blir då att fattigdomen breder ut sig på bekostnad av att rikedomen koncentreras. Så ser fördelningen av kapitalet ut! Vill vi ha det så? Självklart inte och i synnerhet inte när vi ser hur människorna har det i samhällen där dom har blivit berövade alla möjligheter att kunna försörja sig själva.

Frågan kommer upp: Vad ska politik handla om? Politik ska handla om hur samhället bör formas för att kunna erbjuda sina invånare välfärd, med allt vad detta innebär. Och detta skriver naturligtvis alla under på, vilket underminerar själva frågeställningen.

Jag menar så här: för att kunna erbjuda ett samhälles invånare välfärd så krävs grundläggande förutsättningar i form av bland annat jämlikhet, jämställdhet och därmed rättvisa, inom alla sektorer av samhället. Dessa självklarheter existerar inte i våra samhällen, som vi vet, så därmed går det heller inte att genomföra målsättningen som formulerades ovan. Vilket betyder att politikens ambitioner, när det gäller att erbjuda välfärd, inte kan förverkligas när de grundläggande förutsättningarna saknas.

En omformulering av den här problematiken: att arbeta för jämlikhet, jämställdhet och rättvisa ska vara självklarheter och överhuvud taget inte ens behöva diskuteras. Men så ser ju inte världen ut och eftersom den inte ser ut på detta självklara sätt – rättvisa och jämlikhet överallt – så går det inte att bygga samhällen med välfärd. Är detta en omöjlighet att förstå?

————————————————————————————————

Fakta talar om för oss att det inte ser bra ut! Vad är det då som inte ser bra ut? Kort och gott, vår framtid! Ni förstår vad jag menar, eller hur? Jag behöver väl inte förklara närmare vad jag menar? Bra, då förstår vi varann!

Vår sociala, vår ekonomiska och vår ekologiska framtid ser bekymmersam ut, minst sagt. Och ingenting av detta bekymmersamma verkar kunna lösas. Lösas av vem? Ja vi brukar ju vidarebefordra dessa bekymmer till våra politiker, eller hur? Javisst dom säger naturligtvis att dom arbetar för att kunna lösa dessa bekymmer, men det har dom ju sagt i decennier redan. Alltså kan vi dra slutsatsen att problemen verkar olösliga – eller är vi av en annan åsikt?

Om nu problemen mer eller mindre är olösliga så bör det ju finnas en förklaring till varför det förhåller sig så, kan man ju tycka. Och denna förklaring har jag, som ni vet, försökt redogöra för i mängder av inlägg så det känns inte just nu så angeläget att behöva upprepa sig ännu en gång – även om detta upprepande tydligen ständigt måste tas om.

Det är bara att konstatera att våra politiker, menar jag, saknar möjligheter att kunna sätta sig in i och söka förstå de grundläggande orsakssambanden till den rådande bekymmersamma utvecklingen.

Att grundläggande problem förblir olösta är ju ett bevis i sig att strukturella förhållanden är felaktiga och det är just denna insikt som saknas. Så när insikten saknas så går det inte att begära att problemen kan lösas – svårare än så är det inte att förstå varför politiker saknar lösningar. Att försöka lösa saker och ting när förutsättningar för att kunna lösa dessa saker saknas är vad det handlar om. Detta gäller i allt, stort som i smått!

Det går exempelvis inte att lösa kriget i Ukraina eftersom Putins Ryssland är en diktatur. Därför måste den ’temporära’ lösningen ske på slagfältet.

Det går heller inte att lösa den ekonomiska ojämlikheten i världen eftersom vi alla lever i en kapitalistisk marknadsekonomi. Varför inte? Därför att kapitalismens förutsättning bygger på ekonomisk ojämlikhet.

Inte heller går det att lösa miljö- och klimatproblematiken eftersom samhällsstrukturen är uppbygd utifrån maktstrukturella ambitioner, med allt vad detta innebär.

Brottslighet av vad slag det än handlar om går inte att få slut på, den kommer i stället att öka i omfattning. Man kan formulera denna problematik så här: våra samhällen är uppbygda på ett ’brottsligt’ sätt vilket medför att brottsligheten frodas!

Och en sak till: diktaturstater kommer aldrig att bry sig om miljön och klimatet, här existerar enbart makt och pengar!

Inte heller kommer det ’sunda förnuftet’ att segra över den rådande marknadsekonomins prioriteringar!

——————————————————————————————

När nu Putins Ryssland är ett hot för oss alla så måste det absolut viktigaste bli att bekämpa och få bort Putin och hans anhang från makten. En diktator som har medel att förgöra en stor del av mänskligheten och som hotar med det måste bort. Här finns inga alternativ!

Kriget kommer nu att gå in i ett skede där Putins krigsmaskin definitivt hamnar på defensiven och isoleringen av Ryssland tilltar. Samtidigt måste vi nu försöka förstå att det här katastrofala läget har uppstått på grund av destruktiva strukturella samhällsordingar, som vi har att förhålla oss till. Konflikter runt om i världen eskalerar hela tiden och antar, som vi nu bevittnar, krig på liv och död. I den sociala och ekonomiska verklighet som råder så går det inte att uppnå rättvisa och jämlikhet. Inför dessa förutsättningar, som vi har att förhålla oss till, så ser vi hur maktgirigheten inte har några som helst gränser.

Vi kan alltså, åter igen, konstatera att maktelitens uppdelning av världen – som påbörjades för mer än tusen år sedan – i det som vi nu benämner stater eller länder var och blev ett för alla våra samhällen katastrofalt strukturellt sammanhang.

I detta sammanhang ser vi också hur miljö- och klimatproblematiken saknar möjligheter att kunna lösa vår ekologiska kris. Denna kris samverkar med vår sociala och ekonomiska kris som även den saknar möjligheten att kunna lösa sig under rådande strukturella förhållanden.

Det är alltså på sitt sätt inte så märkligt att galningar som Putin sitter på makten och tar bestialiska beslut när det ryska samhället saknar både politisk- som ekonomisk demokrati. Just den här kombinationen – avsaknaden av politisk och ekonomisk demokrati – ’föder’ fram diktaturer runt om i världen och detta scenario kommer att fortsätta så länge som den rådande strukturella ordningen ser ut som den gör.

Visst, Putin måste bekämpas med alla till buds stående medel men vi måste förstå att denna bekämpning inte löser de grundläggande problemen. Putin är en produkt av vår destruktiva samhällsstruktur och bekämpningen av Putins Ryssland måste ses som en temporär lösning och inte som en definitiv lösning av samhällsproblematiken.

Tillintetgörandet av Putins maktapparat bör skapa förutsättningar till att andra diktatoriska och korrumperade samhällen går liknande öden tillmötes. 

Vad händer då nu?

Putins Ryssland kommer att förlora kriget och därmed så försvagas dess ekonomi, på grund av västs sanktioner, som i sin tur leder till ökade sociala konflikter i landet. Likaså kommer diktaturen i Belarus att gå ett liknande öde tillmötes som Putins Ryssland. Och även Kina kommer att försvagas ekonomiskt framöver också detta beroende på dess diktatoriska ledarskap.

Kanske kan vi i dessa scenarion skönja ett ljus i mörkret?

————————————————————————————

Ekonomin har globaliserats i snabb takt och då funderar man över vad som är orsaken till detta? Det korta och enkla svaret på frågan handlar naturligtvis om pengar – globaliseringen är ekonomiskt vinstdrivande. Man tjänar på att producera där utgifterna är som lägst och konsumera dessa produkter där man får bäst betalt. Detta är globaliseringens grundorsaker i en kapitalistisk marknadsekonomi.

Produktionen sker därför i huvudsak i låglöneländer långt ifrån vårt eget samhälle och för att sedan kunna konsumera dessa produkter så krävs ett gigantiskt transportsystem runt hela jorden.

Som vi förstår så skapas det därigenom ett beroende för det konsumerande samhället att hela kedjan av livsnödvändiga produkter når oss utan större bekymmer. Vad händer då om kedjan av livsnödvändiga produkter inte når oss som beräknat? Eller om krig och konflikter förhindrar produkter att komma fram?

Jag tänker på Europas beroende av den ryska gasen och oljan. Vi ser tydligt att den globala ekonomin i längden är ohållbar – den skapar gigantiska störningar för såväl producerande samhällen som konsumerande. Alltså drar vi slutsatsen att den globala ekonomin som ju är synonym med vår kapitalistiska marknadsekonomi inte klarar att skapa välfärd jorden över – för att inte tala om dess oförmåga att bidra till jämlikhet och rättvisa.

Som ett ödets nyck så kan vi nu emellertid se hur vår globala ekonomi hjälper till att isolera diktaturens Ryssland. En enad politik från västvärlden försöker nu ’svälta’ ut den ryska eliten – som naturligtvis också drabbar befolkningen – så att den inte längre får ekonomiska möjligheter att fortsätta med sitt angreppskrig mot Ukraina. I den rådande globala ekonomiska konkurrensen så kan vi alltså nu se hur diktaturer, som Ryssland, stängs ute från stora delar av marknadsekonomin på grund av invasionen i Ukraina. Vilket är bra! Av detta kan vi dra slutsatsen att diktaturstater, som exempelvis Ryssland och Kina, kommer att isoleras på den globala marknaden och detta på grund av att de bedriver en ytterst inhuman politik. Vilket för med sig att investeringsviljan och överhuvud taget alla affärsuppgörelser minskar från väst – alltså där pengarna finns.

Eftersom nu hela världen har att förhålla sig till vår kapitalistiska marknadsekonomi med sin konkurrens så uppstår det för den rådande ekonomin ’motsägesfulla scenariot’ att vissa stater – Ryssland – mer eller mindre utesluts från marknaden. Marknaden vill absolut inte förknippas med Ryssland!

Så på kort sikt är självfallet marknadens reaktioner helt riktiga men observera här att det långsiktigt inte finns förutsättningar för en global marknadsekonomi baserad utifrån en kapitalistisk agenda.

——————————————————————————————————-

Hur ska vi förstå det allvarliga läge som vi nu befinner oss i? Jag syftar naturligtvis på Putins krig mot Ukraina. Är detta besinningslösa våld orsakat av en galning och kan vi söka förstå orsakssammanhangen om vi gräver lite djupare i den rådande verkligheten? Kan det finnas rimliga förklaringar till att den här katastrofen nu sker?

Ja, jag menar att det går att söka förstå det som händer. Alltså tänker jag åter igen upprepa mig, så som jag gjort så många gånger tidigare. Vi måste söka förstå hur vår rådande samhälleliga struktur har kommit till. Lever vi i en struktur som har blivit och fortfarande är destruktivt uppbyggd eller lever vi i en struktur som bygger jämlikhet och rättvisa? 

Vi lever i en struktur som har varit och fortfarande är destruktiv! Detta råder det inga som helst tvivel om, eller vad säger ni? Jag tror kanske att många är av åsikten att vi lever i en struktur som bygger jämlikhet och rättvisa – vilket alltså är felaktigt.

Nej, vi måste förstå att ekonomisk makt som tillhör en minoritet leder till en destruktiv struktur. Det är framför allt denna ekonomiska makt som har byggt strukturen för våra samhällen och fortfarande bygger våra samhällen. Ur denna destruktiva verklighet skapas samhällen som uppträder förtryckande gentemot den egna befolkningen och utomstående  folk i andra samhällen.

Varför måste det bli så? Observera att jag skriver – måste bli så!

Jo vårt rådande ekonomiska system kräver konkurrens – just kräver. Kapitalet som flödar i våra samhällen och mellan våra samhällen är ’fritt’ att äga, vilket naturligtvis för med sig konkurrens mellan människor och samhällen. Egentligen en normativ förutsättning för kapitalismen – det måste bli så.

Varför är då konkurrens om kapital destruktivt? Det är just på den här punkten – kapitalägandet – som den destruktiva skadan är som värst.

För att kunna åstadkomma jämlikhet och rättvisa såväl inom våra samhällen som mellan våra samhällen så är det helt nödvändigt att inarbetade kapitalvärden måste fördelas rättvist i våra samhällen – vilket bevisligen inte sker.

Så länge vi har ett ekonomiskt system som fördelar kapitalet orättvist, så länge kommer våra samhällen att innehålla allvarliga konflikter – som exempelvis dagens krig i Europa. Kapitalet måste därför fördelas rättvist av samhället inte utsättas för konkurrens, där alltså redan ekonomiskt starka tar för sig merparten av allt inarbetat kapital.

Eftersom kapitalismen nu fungerar på detta vis – att det inarbetade kapitalet fördelas orättvist – så uppstår naturligtvis konflikter, vilket inte är så svårt att förstå. Lägger man till denna orättvisa – kapitalfördelningen – med avsaknaden av politisk demokrati så uppstår allvarliga politiska spänningar. Politiska diktaturer – som Ryssland – utvecklar en maktfullkomlighet hos den politiska eliten, som uttrycker sig i förtryck av den egna befolkningen och där maktambitionerna likaså sträcker sig utanför landets gränser. Det är så här historien ser ut och som vi ser så går historien igen även i vår tid.

Politisk diktatur tillsammans med kapitalistisk ekonomi skapar bokstavligt talat en livsfarlig utveckling.

Här vill jag återigen poängtera det som jag likaså skrivit om så många gånger tidigare: företagande och kapitalägande är två vitt skilda saker. Idag sammankopplas dessa två vitt skilda saker som någonting normativt för kapitalismens grundläggande förutsättningar – vilket alltså är felaktigt. Nej privat företagande är en absolut förutsättning för samhällens utveckling. Däremot så är privatägt kapital en förutsättning för en kapitalistisk marknadsekonomi och i denna ekonomi så utvecklas konflikter – så som vi nu ser.

I en demokratisk ekonomi däremot så kan man därför kortfattat förklara att kapitalägandet tillfaller samhället medans företagandet fortgår som det utövas idag.

————————————————————————————————————————–

Hur ska vi tolka Putins barbariska agerande? Han är desperat och enligt min mening bör han nu börja förstå att hans tid rinner ut. Det skulle förvåna om han lyckas sitta kvar vid makten när vi går in i nästa år.

Den isolering som nu drabbar Ryssland inom alla områden kommer att ’kväva’ Putin och borde därför medföra att demokratiska öppningar sker i strukturen.

I det här ytterst allvarliga läget blir det intressant att följa Kinas ageranden. Denna diktaturstat är ju på många sätt lik den i Ryssland, men med en avgörande skillnad: Kinas kapitalistiska marknadsekonomi är ju en av de världsledande och därmed så är den mycket känslig för vad som händer på den globala ekonomiska marknaden. Skulle Kina gå Putins ärenden så riskerar Kina att tappa investeringsvilligt kapital från väst – ingen vill ju förknippas med en diktatur som stöder folkmord. Alltså kan det bli förödande för Kinas ekonomi om man aktivt ställer sig på Putins sida i kriget.

Pengar är makt, som man säger. Och vi måste komma ihåg att detta gäller i synnerhet när vi nu lever i ett kapitalistiskt system. Politiska diktaturer som Kina och Ryssland bygger upp enorma kapitalrikedomar till sin egen elit, såväl den politiska som ekonomiska. För att åstadkomma detta så är den politiska diktaturen ett ’hjälpmedel’ och den här sortens diktaturer känner bokstavligt talat inga begränsningar. Maktambitionerna går helt i linje med vad man kan förvänta sig av dessa diktaturer, med tanke på vad som gäller i en kapitalistisk marknadsekonomi.

Men i och med att den kapitalistiska marknadsekonomin är global så medför också detta att då politiska diktaturer tar sig ’friheten’ att invadera och förtrycka såväl länder som etniska folk så uppstår möjligheter för politiska demokratier att på många sätt ’straffa’ politiska diktaturer.

Ekonomiska sanktioner får stort genomslag mot diktaturer som bryter mot vedertagna etiska normer, vilket vi nu ser utspela sig. Alltså måste Putins diktatur stoppas med alla medel i annat fall går vi alla en mycket dyster framtid till mötes. Samma sak gäller för Kinas diktatur. Även här hänger ett överhängande hot över oss alla.

Upprepar åter igen: inser vi att den samhälleliga strukturella utformningen världen över är destruktiv

och har varit så under en mycket lång tidsrymd!?

——————————————————————————————————————

Galningen Putin har invaderat Ukraina! Maktambitionerna visar inga gränser när det gäller diktatorer. Så här går det när galningar i diktaturer får möjligheter att utvidga sin makt.

I den destruktiva värld vi nu lever i så måste diktaturer bekämpas på det sätt som de själva tillintetgör allt vad medmänsklighet innebär. Detta måste prioriteras, i annat fall går vi alla under. Så illa ställt är det just nu. Diktaturer tar till allt våld som krävs för att lägga under sig mer makt, inklusive kärnvapen, därför måste bekämpningen av detta dödsvapen ske på liknande sätt. Vi har inget annat val. Det går inte att lägga sig platt inför diktaturer, dom måste bekämpas tills dom faller.

Förstår vi nu vilken destruktiv struktur som har utformats sedan tusentals år sedan – då mänskligheten insorterades i separerade statsbildningar? Då bildades statsbildningar utifrån maktambitioner – alltså inte folkliga ambitioner – och nu lever vi med dessa destruktiva statsbildningar.

När statsbildningar byggs upp på ett diktatoriskt sätt så skapas underlag för maktens män att roffa åt sig ännu mera makt – vilket är det som sker nu. I den här destruktiva strukturella röran frodas diktaturer, med allt vad detta innebär. Galningar genomför krigshandlingar helt oprovocerat och sprider död och förintelse omkring sig och allt görs i ambitionen att utöka sin makt. Dessa galningar måste bemötas med vapen i hand. Det handlar ju om att överleva.

Vi har nu nått ett läge där det bokstavligen handlar om att kunna överleva och här måste vi alla försvara oss med alla till buds stående medel. Den destruktiva strukturella uppdelningen av världen har lett oss fram till det för mänskligheten klart farligaste scenariot sedan andra världskriget. Så länge vi lever med den här destruktiva uppdelningen av mänskligheten så länge kommer också krig och elände att existera. Detta måste vi lära oss förstå!

En destruktiv samhällsstruktur uppstår när kapitalfördelningen i våra samhällen blir orättvist fördelad och ur denna orättvisa skapas samhällen av eliten som på grund av den ojämlika kapitalfördelningen söker utvidga sina maktambitioner. Diktaturstater skaffar sig mer makt genom att förgöra svagare stater. Detta ligger, så att säga, i sakens natur vid agerandet i vår destruktiva ’normalitet’.

——————————————————————————————–

Klimatkrisen måste förstås utifrån den faktiska realitet som råder! Och hur ser då denna faktiska realitet ut?

Realiteten är att skadeverkningarna ökar såväl på jorden som ovanför jorden. Det är denna verklighet vi har att förhålla oss till. Denna verklighet för med sig att det vi benämner ”tipping point” har nåtts. Alltså att det är för sent att ’rädda’ jorden! Skadeverkningarna kommer därför att fortsättningsvis tillta i omfattning och detta kan vi inte förhindra. Som vi har nämnt tidigare så finns de grundläggande orsakerna till det rådande akuta läget att söka i våra samhällens strukturella uppbyggnad.

Vi måste också förstå att när våra samhällen brottas med en ökande ojämlikhet såväl inom samhällena själva som mellan samhällen, vilket självklart leder till konflikter, så kan heller inte nödvändiga klimatåtgärder genomföras.

Att eliten i våra samhällen talar sig varma för nödvändigheten att ’ställa om’ måste betraktas som tomma ord – den faktiska verkligheten talar ett helt annat språk.

Vad kan dagens politiker då göra för att åstadkomma en förändring? Politiker måste lära sig förstå att under rådande strukturella förhållanden så kan ingen grundläggande förändring ske! Hur ska det kunna gå att förändra den ekologiska krisen när det saknas så fundamentala grundläggande rättigheter som politisk demokrati; yttrandefrihet; där jämlikhet och jämställdhet är satta på undantag; där det frodas våld och konflikter som skapar elände och fattigdom?

Skall klimatkrisen kunna lösas så måste naturligtvis våra samhällen vara mottagliga för en sådan förändring, eller hur? Är dom det nu? Nej, som vi borde veta vid det här laget så är våra samhällen inte alls mottagliga för en förändring.

Det går inte att genomföra nödvändiga förändringar därför att den strukturella uppbyggnaden ser ut som den gör! Strukturen med den kapitalistiska marknadsekonomin i högsätet blockerar nödvändiga förändringar. Just denna insikt saknas hos den politiska eliten. Man verkar leva i en övertygande fantasi om att nödvändiga förändringar kan genomföras i nu rådande samhällen som – åter igen måste poängteras – innehåller all den destruktiva  strukturella uppbyggnad vi har att förhålla oss till.

Era vackra avtalsskrivningar på klimatkonferenser är bara ouppnåeliga fantasier, under rådande förhållanden – vilket också är bevisat!

————————————————————————————————————————–

Man kan tycka att det är helt naturligt när ekonomiskt och militärt underlägsna stater försöker mobilisera sin stat så mycket det bara går gentemot en övermäktig statsmakt som visar aggressivitet. Att reagera på detta sätt inför hot av alla de slag är naturligtvis en normal självbevarelsedrift. Därmed kan man också tycka att statsbildningar är någonting självklart och normativt. Ett starkt militärt försvar anses som ett måste i dessa rådande tider när globala maktstater hotar med krigshandlingar.

När det nu är på det här viset då måste vi självklart ställa frågeställningen: varför är det så här? Ja hur kan det ha blivit på det här viset att ’överlägsna’ stater hotar andra? Är det så här samhälleliga relationer ska fungera?

Att det handlar om destruktiva maktambitioner är det väl ingen som betvivlar? I den här maktkonkurrensen så handlar det ytterst om att överleva, man måste försvara sig. Stater måste svara på militärt våld med samma mynt – det handlar ju om att överleva.

I och med att vi har och har haft en strukturell uppbyggnad som handlar om konkurrens – i huvudsak ekonomisk – såväl inom våra samhällen som mellan våra samhällen så leder en sådan uppbyggnad oundvikligen till fysiska konflikter. Det är bara att studera vår historia och världens historia så får vi detta faktum konstaterat – ett bevis på att våra samhällens strukturella uppbyggnad ständigt leder till allehanda och återkommande kollapser, med allt vad detta innebär.

Statsbildningar har således sin historiska bakgrund i maktambitioner, destruktiva sådana. Där makten strävar efter ytterligare makt, som man kan säga föder nationalistiska känslor, där det handlar om att utvidga sin makt. Och för den ’underlägsne’ handlar det likaså om ökande nationalistiska känslor i försvaret av samhället.

Så föds alltså nationalistiska stämningar, dels där den maktgiriga staten söker utvidga sin makt och dels där den utsatta staten gör allt som går för att kunna försvara sig. Nationalismen är vår tids och även historiskt sett den politik som krävs för att överleva i en struktur som bygger på konkurrens om det globala kapitalet. Såväl kapitalismen som statsbildningar är uppbyggda utifrån denna verklighet. Skulle vi haft en demokratisk uppbyggnad av våra samhällen vilket då inbegriper en ekonomisk demokrati såväl som politisk demokrati så skulle vi haft en diametralt annorlunda värld mot idag.

Men åter igen: statsbildningar är ett resultat av destruktiv samhällelig uppbyggnad och inte ett resultat av att människor önskar bygga statsgränser mot sina grannar. Vi önskar inga gränser, vi tvingas att upprätta gränser på grund av rådande destruktiva strukturella förhållanden! Och observera här: dessa destruktiva strukturella förhållanden kommer att försämras över tid, just beroende på att kapitalismens kris ständigt tilltar i omfattning!

————————————————————————————————————————————-

Den ’politiska’ diktaturstaten Ryssland försvagas både invändigt och utvändigt och visar därför aggressivitet mot den ’politiska’ demokratin i väst. Men observera här att dessa båda maktblock har det gemensamt att det är det odemokratiska ekonomiska systemet som gäller i bägge blocken – därför skriver jag den ’politiska’ diktaturstaten och den ’politiska’ demokratin.

Konflikterna mellan blocken har ökat markant den senaste tiden och då kan man ju undra varför? 

Diktaturstatens försvagning har naturligtvis sin förklaring i att vårt globala ekonomiska system – som alltså vi alla lever under – får det allt svårare att växa inom diktaturstatens gränser, än i övriga världen. De ekonomiska styrkeförhållandena gynnar väst i den ständiga ekonomiska konkurrens som utspelas. När då försvagningen blir alltmer märkbar så reagerar den svagare – diktaturen – med fysisk aggressivitet som utmynnar i krigiska handlingar.

Detta mönster är en ständig upprepning av tidigare maktkamper genom historiens förlopp och dessa maktkamper kommer att fortsätta framöver så länge som vi lever i strukturell ojämlikhet. Man kan säga att vi på grund av den här situationen har hamnat i detta rådande läge och att vi därigenom inte har något val: alla måste ’försvara’ sig som det så fint heter.

Det ’normala’ beteendet för våra samhällen utmynnar därför i att förstärka sina egna våldsapparater så att ’fienden’ avskräcks från aggressiva handlingar. Detta destruktiva ’ekorrhjul’ går inte att ta sig ur under rådande strukturella uppbyggnad.

Kom ihåg att så här har världen sett ut under årtusenden. Destruktiva maktstrukturer är inget unikt för vår tid utan man kan säga att det är det ’normala’ tillståndet för våra samhällen. Krig och elände har präglat vår historia under mycket lång tid och kommer fortsättningsvis att prägla våra samhällen så länge som vi har en ekonomi byggd på ojämlikhet.

Som sagt, historien går igen på grund av den destruktiva maktstrukturen som våra samhällen är uppbyggda ifrån. Men detta verkar ingen förstå från den samhälleliga eliten och skulle någon, mot all förmodan, förstå sammanhangen så finns ingen möjlighet att förändra de strukturella sammanhangen. Eliten kan inte förändra sammanhangen, de kan enbart förändras genom bred folklig organisering.

När nu det totalitära maktblocket Ryssland blir alltmer isolerat på den globala ’spelplanen’, med allt vad detta innebär, så tar Ryssland till det yttersta maktmedel man har, nämligen fysiskt våld, med alla dess olika innehåll. Hur kommer då den fortsatta utvecklingen på just den här krisen att bli? 

Som man bäddar får man ligga! Att vi har hamnat i det akuta krigsläge i Europa som nu utspelar sig har sina ’naturliga’ orsaker vilket ju är viktigt att vi blir medvetna om. Våra samhällens destruktiva samhällsstrukturer har byggt och bygger sin struktur utifrån några grundläggande fakta: en patriarkal uppbyggnad, med början historiskt sett, som har fört med sig ojämställdhet och ekonomisk ojämlikhet; etniskt förtryck; destruktiv kulturell utformning; ’fantasiprodukten’ religioner; uppdelning av mänskligheten i separerade maktgränser. I denna ’röra’ av nedbrytande ’byggstrukturer’ råder dessutom maktkonkurrens där det svagare maktblocket försöker ’vinna mark’ genom fysisk aggression.

Förstår vi att denna ’röra’ bryter ner våra samhällen samt orskar ekologisk kollaps? 

——————————————————————————————————————————

”Hur ska det då se ut?”

Många ställer frågan i och med att den kapitalistiska marknadsekonomin ökar ojämlikheten, globalt sett, år efter år. Samtidigt blir klimatmålen alltmer avlägsna. Hur ska då våra samhällen byggas för att vi måste åstadkomma nödvändiga förändringar? Frågan kommer att ställas allt oftare, i takt med kapitalismens oförmåga att skapa jämlikhet och ekologisk hållbarhet.

”Hur gör vi?”

Ja det kan man fråga sig! Vad måste omgående förändras i våra samhällen? Jag skriver ’våra’ samhällen av den enkla anledningen att förändringen måste ske globalt, över hela världen, inte enbart lokalt. Alltså vilka absolut grundläggande strukturella samhällsförändringar måste vi börja med?

En förändring av det finansiella systemet måste omgående ske – vilket måste ha högsta prioritet. Bankerna kan inte förbli i privatägda händer. Utan våra samhällen – alla medborgare – måste ha gemensamt ägande när det gäller alla former av finansiella transaktioner, såsom utlåning och förvaltning. Därmed så försvinner egenintresset av att tjäna pengar på pengar – alltså räntan.

Räntans funktion är just att tjäna pengar på pengar vilket naturligtvis är synonymt med en kapitalistisk marknadsekonomi.

När samhället står som förvaltare av bankväsendet så upphör själva egenintresset – vi alla är ju samhället. Det ska alltså inte gå, varken matematiskt eller moraliskt, att ta pengar från den ene och sedan ge den andre.

Förstår ni vad jag vill komma? En samhällsbank ska stå för utlåning utan räntekrav till låntagaren. Samtidigt ska banken vara förvaltare av allt ’utdelningskapital’ – kapital som idag delas ut till privata ägare. Låter detta som dramatiska åtgärder? Helt rätt, detta är dramatiska åtgärder men inte desto mindre så är de helt nödvändiga. En bank måste vara till för alla i samhället, inte gynna ett fåtal! Detta ska vara en självklarhet, eller är ni av en annan åsikt?

Eftersom den samhällsägda banken förvaltar ’utdelningskapitalet’ så kommer heller inte ett kapitalunderskott att uppstå i samhället. Man kan ställa frågan så här: hur ska pengar tas fram som inte finns? Mer komplicerat än så behöver inte ekonomi vara!

Som en direkt följd av denna högst prioriterade förändring – alltså från privatägd bank till samhällsägd – så uppstår med nödvändighet ytterligare förändringar. Att starta och driva företag blir inte ett privat risktagande eftersom risktagandet tas av samhällsbanken. Entreprenörer riskerar inte personliga konkurser vid eventuella bakslag i företagandet.

För övrigt så kommer den nu rådande marknadsekonomin att ’lugna ner sig’: globala investeringar kommer att förbytas till mer och mer lokala; skatteparadisen har spelat ut sin roll; spekulationsekonomin med allt vad det innebär upphör att vara intressant; arbetsmiljö och arbetsintensiteten går mot en humanare väg; hela den samhälleliga strukturen blir mer jämlik.

Så kommer utvecklingen att bli då finanssektorn med affärsbankerna i centrum går från privatägt till samhällsägt.

Men kommer detta att hända? Nej, inte som det ser ut nu! Förändringen av finanssektorn måste ske globalt – som nämndes tidigare – i annat fall så flyttas det privatägda kapitalet till samhällen som väljer att stå utanför den ovan nämnda nödvändiga förändringen. 

———————————————————————————————————————————————————

Vi tänker oss att en person bygger ett boende enbart med sina egna händer utan tillgång till tekniska hjälpmedel och att det tar 1000 dagar att färdigställa boendet. Efter detta färdigställande blir personen tillfrågad att bygga ett nytt liknande boende, med den skillnaden att nu har personen tillgång till allehanda tekniska hjälpmedel. Vilket nu gör att boendet blir färdigställt på 100 dagar.

Frågan blir då: är det billigare att färdigställa boendet med hjälp av tekniska hjälpmedel/verktyg, eller gör detta bygget dyrare?

Låt oss säga att personens arbete har ett pris/värde på 100 kronor per timme, vilket blir 800 kronor per dag. I första exemplet så blir arbetets pris 800 000 kronor och i andra exemplet så blir priset 80 000 kronor. Men i andra exemplet så används verktyg vilka naturligtvis har producerats och förädlats med en mängd arbetstimmar. Det totala priset för dessa verktyg som personen använder värderar vi till 200 000 kronor. Därmed så skulle priset i andra exemplet hamna på 280 000 kronor. Det blir alltså väsentligt mycket billigare att färdigställa boendet med hjälp av tekniska hjälpmedel än att enbart bygga utan verktyg.

Jag vill här försöka åskådliggöra att innovationer och teknisk utveckling – som i sig är mänskligt arbete – förbilligar arbetsprocesser. Att producera byggnader och annat av allehanda slag görs billigare och billigare, per arbetad timme, tack vare den ständiga produktivitetsutvecklingen. Människan producerar således mer än vad hon konsumerar – eller mer rätt: en effektivare arbetsprocess – och hon förbilligar därmed produktionsprocessen i takt med produktivitetsutvecklingen. Alltså växer gapet mellan vad människan producerar och vad hon konsumerar för att kunna leva i en ’god’ välfärd.

Så här långt – angående ovanstående exempel – verkar allting fungera på ett logiskt sätt, men ändå inte. Att bygga boenden fördyras ju hela tiden, i dessa tider. Hur fungerar detta när vi kommer fram till att byggandet av boenden kan göras billigare och billigare?

Jo vi lever med en kapitalistisk marknadsekonomi som kräver ständig tillväxt. Att investera i byggande och boende görs bland annat utifrån prioriteringen att investeringen ska förränta sig. I denna process så ska alla led naturligtvis – i synnerhet sista ledet – tjäna pengar och för att detta ska bli möjligt så höjs priserna i bygg- och boendeprocessen så mycket som det bara går. För att detta ska kunna fungera så måste utgiftssidan, löner med mera, hållas nere så långt det är möjligt. Kan detta genomföras så ökar investeringsviljan, med hopp om kapitalets förräntning.

Sedan är det ju så att när väl boendet är färdigbyggt så fungerar boendet också som en kapitaltillgång för köparen och tillgångsvärden investerar man i för att tjäna pengar. Tillgångsvärden, som nu exempelvis bostäder, ökar så länge det finns en efterfrågan därför kan bostäders värden öka tiofalt under en relativt kort tidsperiod.

Låt oss säga att ett hus kostar 1 miljon att bygga, efter några år så värderas huset till 10 miljoner. Varför kan det bli så? Jo den kapitalistiska marknadsekonomin ska fungera på detta sätt: den som äger kapitalvärden sätter reglerna på marknaden.

Att folk inte har råd att betala hyran intresserar inte marknaden; att folk saknar bostad bryr sig heller inte marknaden om. Marknaden bryr sig bara om att tjäna pengar på investerat kapital.

Från det ena till det andra. Vi konstaterar att människan producerar mer än vad hon konsumerar – effektiviserar arbetet – för att kunna leva ett ’gott’ liv. Likaså konstaterar vi att människans produktivitetsutveckling leder till att hon behöver arbeta mindre för att fortsätta leva ett ’gott’ liv. Men då kommer vi till det märkliga konstaterandet – som alltså inte är så märkligt i vår marknadsekonomi – att producerandet av bostäder leder till högre och högre kostnader för de som önskar köpa eller hyra sina boenden. Borde det inte fungera tvärt om? Även i byggbranschen så råder ju produktivitetsutveckling.

Svaret blir som tidigare: en kapitalistisk marknadsekonomi drivs av det ständiga behovet av tillväxt. Därför ska vi arbeta mer och mer, snabbare och snabbare, vilket är konkurrensens villkor.

Alla former av utgifter för kapitalet måste minimeras.

Bostadsfrågan är för kapitalet en tillgångsfråga. En tillgång köper man för att senare sälja den dyrare. Att äldre bostäders byggkostnader har betalats flera gånger om spelar ingen som helst roll. Det är tillgångsvärdet som gäller för hur mycket bostaden kostar. Den rådande marknaden dikterar, som vi ser, villkoren.

Köp och sälj, när det gäller tillgångsvärden, kan liknas vid ett pyramidspel – först in och inte sist ut!

———————————————————————————————————————————————————

Varför är samhällen uppdelade i en offentlig respektive privat del? Den offentliga delen kan vi också benämna den öppna och den privata benämner vi den slutna delen.

Så ser det ut i de samhällen som vi benämner demokratiska – alltså det vi kan kalla politisk demokrati, inte ekonomisk.

Tanken är att det offentliga ska skapa och driva välfärden medan det privata ska sköta marknaden, med sin ekonomi. Marknadsekonomin blir därigenom en sluten sektor där besluten tas vid sidan om en offentlig öppenhet. På så vis tas beslut som bevisligen många gånger missgynnar det samhälleligt bästa och naturligtvis i förlängningen missgynnar den ekologiska balansen, som i nu rådande tider leder till akut obalans.

Eftersom det är den privata slutna marknaden som är den för hela samhället helt dominerande ’drivkraften’ så betyder ju den här obalansen att våra samhällen, som är en del av den totala ekologin, hela tiden drivs mot ett alltmer krisartat läge inom allting där människan är involverad

Då vi utgår från det samhälleligt och ekologiskt bästa – vilket ju är det enda vi kan utgå ifrån – så bör vi kunna konstatera att det öppna är att föredra framför det slutna. Jag menar att demokratiska öppna beslut är att föredra framför slutna odemokratiska beslut.

Varför är då inte hela samhället öppet, alltså inräknat både de politiska och de ekonomiska besluten? Svaret har vi, som ni vet, omnämnt otaliga gånger: den maktstrukturella uppbyggnaden av våra samhällen förhindrar att den slutna privata delen öppnar sig offentligt!

Någon ställer då frågan: ”Men det ska väl vara en privat sak vad människor sysslar med på marknaden?”

Hur svarar man på en sådan frågeställning? Ska göra ett försök: Om vi tänker oss att marknaden får fungera som den gör idag, både lokalt och globalt, med den enda skillnaden att överskottet av kapitalet går tillbaka till samhället istället för att som nu gå tillbaka till privata investerare.

Kan vi göra en sådan föreställning? Hur ser vi på en sådan förändring? En sådan förändring vore naturligtvis helt genomgripande för marknaden. En samhällelig kontroll av överskottet i marknaden för ju med sig ett demokratiskt beslutande över hur det ekonomiska överskottet ska fördelas i samhället.

Observera här – som jag nämnt många gånger – att det privata företagandet är avgörande för den samhälleliga utvecklingen och att det representerar något helt annat än privat kapitalägande. Privat kapitalägande hör hemma i den slutna sektorn av samhället och bygger på ständigt behov av ekonomisk tillväxt – vilket ju är en långsiktig omöjlighet.

Det slutna skapar ojämlikhet medan det öppna skapar jämlikhet!

”En mänsklig frihet är att starta och driva företag på marknaden!” Ja jag instämmer i detta! Men det är inte en ”mänsklig frihet” att lägga beslag på kapitalinkomster för egen räkning. Producerande kapitalinkomster – eller mer precist: överskottet av det inarbetade kapitalet – ska tillfalla samhället av det enkla skälet att jämlikhet och ekologisk balans måste uppnås.

Som vi förstår så kommer en sådan grundläggande strukturförändring att omvälva hela vårt globala ekonomiska system. Den globala ekonomin bryts ned till lokala ekonomier; ekonomisk tillväxt förlorar sin roll som samhällelig prioritet; marknadsekonomin blir demokratisk; först nu kan jämlikhet uppnås i samhället.

Kanske börjar vi förstå att den privata sfären måste öppna sig allra helst i nu rådande tider när kriser och kaos av alla de slag hopar sig över oss. Kan vi alltså förstå att den nu rådande marknadsekonomiska strukturella utformning leder till kollapsande samhällen? Öppenhet och demokrati måste alltså gälla för hela samhället, inklusive den ekonomiska sfären!

————————————————————————————————————————————–

Går det att tänka logiskt i våra ologiska samhällen? Eller kanske frågan ska ställas så här: går det att tänka ’rätt’ i våra ojämlika samhällen?

Vad är då ’rätt’ i det här sammanhanget? Jo det går faktiskt att definiera ’rätt’, tro det eller ej!

När jag påstår att alla människor ska ha lika värde är då detta påstående rätt eller fel? Rätt naturligtvis! När jag efter detta sedan påstår att alla samhällen ska värderas lika så måste ju detta vara rätt eftersom förra frågan besvarades med ordet rätt – samhälle är ju lika med en grupp av människor. Efter detta påstår jag att rätt, i detta sammanhang, måste betyda att alla människor och samhällen ska värderas som jämlika. Alltså ska det vara rätt tänkt att göra dessa påståenden. Att sedan,som vi vet, människor liksom samhällen behandlas ojämlikt betyder ju att det finns strukturella fel. Vad annars?

Det rätta tänkandet får stå tillbaka för det felaktiga! På annat sätt kan man inte tolka dagens samhälleliga och mänskliga förhållanden i betraktandet av verkligheten vi lever i. Jag vill alltså påstå att de flesta av oss kan definiera vad som är rätt respektive fel, av mina ovanstående påståenden. Men likväl så fungerar vi och våra samhällen fel, är inte detta faktum knepigt? Jo det kan tyckas så, men när vi fördjupar oss i saken så bör vi kunna förstå varför detta ologiska förhållande är möjligt.

Svaret måste bli: vi är tvungna att anpassa oss till det liv som erbjuds. Felaktiga samhällen är byggda utifrån en felaktig struktur! Detta är det logiska konstaterandet som vi har att förhålla oss till. Det säger sig självt att när det nu ser ut som det gör då kan inte rätta och riktiga beslut fattas, eller hur? Resultaten av felen i våra samhälleliga bygganden återspeglas i det vardagliga livet som vi lever. Och de beslut som tas av den ekonomiska- och politiska eliten blir alltså felande.

Med andra ord så betyder detta att exempelvis klimattoppmöten saknar möjligheten att fatta rätta beslut för våra samhällen eftersom den byggda strukturen är felaktig. Samma sak gäller i alla grundläggande samhällsfrågor – det är de ekonomiska beslutsfattarna i vår kapitalistiska ekonomi som alltid tar det sista avgörande beslutet.

’Är grunden felaktig så kan omöjligen påbyggnaden bli riktig!’ Att tänka rätt går inte att omsätta i praktiskt handlande i en samhällsstruktur som är felaktigt uppbyggd!

—————————————————————————————————————————————————————

I skrivande stund har nu klimattoppmötet i Glasgow kommit igång. Det alla frågar sig är: vad blir resultatet av detta möte?

Först av allt så ska vi komma ihåg maktförhållandet som gäller i våra samhällen, nämligen att de politiska besluten är underordnade beslutsprocesserna som sker i vårt ekonomiska system, alltså vår kapitalistiska marknadsekonomi. Detta maktförhållande är helt avgörande för vad som kan åstadkommas i den klimatkris som nu tilltar. Så utifrån detta faktiska förhållande har vi att bedöma resultaten av klimattoppmötet.

Inledningsvis noterar vi att världens toppolitiker har enats om att temperaturhöjningen alltså 1,5 graders målet från Parisavtalet ligger fast och att skogsskövlingen måste upphöra.

Naturligtvis är dessa ’beslut’ helt riktiga – vem skulle inte skriva under dessa ’beslut’ – men kom ihåg att de politiska ’besluten’ saknar verkliga mandat att kunna genomföras. De politiska ’besluten’ är vad de är, nämligen enbart önskningar – inte bindande – utan möjligheter att kunna förverkligas. Spel för galleriet, med andra ord!

Hur annars kan världens toppolitiker uttrycka sig? Att spela för galleriet är det enda dom kan göra!

Att en del länders politiker nu också uttrycker önskan om att göra sig av med kolberoendet är likaså en önskan, ingenting som är behäftat och avtalat med ett måste. Således kommer allting att rulla på som det tidigare har gjort.

När vi talar om klimattoppmöten då måste vi hålla i minnet att vi lever med ett ekonomiskt system som hela tiden kräver tillväxt. Att vi kan önska oss klimatneutrala utsläpp inom ett antal år tillhör, så att säga, den gängse normen idag. Men åter igen dessa önskningar går inte ihop med systemets prioriteringar och detta måste vi ta till oss.

Den rådande marknadsekonomin är en ekonomi som lever med konkurrens och eftersom det är så då måste alla former av utgifter begränsas och dit hör självfallet så kallade klimatanpassningar. Detta måste vi förstå!

Som alla andra klimattoppmöten så leder inte heller detta möte till något positivt, vilket vi ju visste redan före mötet, eller hur? Och framtidens möten kommer inte heller de till att leda någon vart. Vad politikerna inte själva tycks förstå det är att dom saknar mandatet att förändra den rådande klimatutvecklingen.

För att kunna åstadkomma grundläggande förändringar så måste vårt rådande ekonomiska system förändras diametralt, vilket vi nu har påpekat gång efter gång. Alltså återigen: den rådande politiken är underställd vårt ekonomiska system och så länge det förhåller sig så kan ingen förändring åstadkommas! Tydligen är detta faktum omöjligt att förstå!

Toppmötet är precis slut – den 13 november – och som vi visste sedan tidigare så är slutdokumentet på inga sätt juridiskt bindande. Vem hade trott något annat? Således har ingenting grundläggande kunnat förändras och inte heller det hade vi förväntat oss. Åter igen: den rådande politiken förhåller sig till – förvaltar – vårt rådande ekonomiska system av den enkla orsaken att dagens maktpolitik saknar just makten att förändra! I takt med detta faktum så förvärras klimatkrisen på ett mycket märkbart sätt!

——————————————————————————————————————————————

Nej ekonomi är inte obegripligt. Men ekonomin idag försöker göras, mer eller mindre, obegriplig.

Vi måste ha klart för oss att dagens rådande ekonomi primärt går ut på att tjäna pengar. Inför detta faktum så agerar vi alla utifrån denna rådande situation. Det vill säga: ’stor’ som ’liten’ strävar efter att tjäna pengar. Vi vill – eller rättare sagt måste – kunna få ut så mycket pengar som möjligt för att, bokstavligt talat, klara att leva vidare. Systemet är ju uppbyggt på det viset, nämligen att hela tiden växa. Från den ’lilla’ människan till den ’stora’ riskkapitalisten så handlar det om att överleva. Man måste få in pengar!

Utifrån detta – alltså dagens rådande scenario – så är ekonomiska ageranden lätta att förstå. Alla måste få in pengar och går det inte att få in ’vita’ pengar så kanske det går att få in ’svarta’. Utifrån den här agendan så är ekonomin begriplig – att var och en kämpar om en så stor bit som det bara går att få ut av kapitalkakan.

Att en sådan här agenda medför ekonomisk spekulation, med allt vad detta innebär, ingår så att säga i spelets regler. Så också med produktion och konsumtion av allehanda droger, ’vita’ som ’svarta’.

Likaså medför den rådande marknadsagendan att var och en försöker undvika alla former av samhälleliga pålagor – vilka ju betraktas som personliga utgifter. Nej skatter med flera pålagor försämrar våra möjligheter att tjäna pengar, alltså försöker vi komma runt alla lagar och bestämmelser som hämmar våra pengar att växa.

Ekonomisk brottslighet kommer som en ’naturlig’ följd av att strukturen är inriktad på att var och en måste tjäna pengar. Vilket blir förståeligt när systemet är uppbyggt utifrån prioriteringen att det är upp till var och en att kunna ta för sig av kapitalkakan – lagligt som olagligt. Kan detta sluta med att ’vit’ och ’svart’ ekonomi mer och mer sammanfaller? Kommer desperationen efter pengar att leda till en ’grå’ marknad? Är vi inte redan där?

Har man för ’lite’ pengar så lånar man och man lånar av finansmarknaden – ’vit’ som ’svart’ – som i sin tur tar lån på denna,sin egen, marknad.

Mer och mer pengar kommer ut på marknaden, den växer. Är detta begripligt? Systemet måste alltså växa, i annat fall så kollapsar det. Vilket betyder att det till slut inte går att överleva – med början hos fattiga, våldsutsatta samhällen – inom vårt rådande systems strukturella uppbyggnad. Observera här att ständig ekonomisk tillväxt är ju en både fysisk och matematisk omöjlighet.

Ekonomin blir begriplig utifrån dessa fakta, det vill säga: allt som utspelas inom vårt ekonomiska system kräver tillväxt. Motsägesfullt alltså, vilket slutar i kollaps!

Men måste inte all ekonomisk aktivitet vara lönsam? Jo inom vårt rådande ekonomiska system, kapitalismen, så måste marknadsaffärer resultera i lönsamhet, totalt sett. Egentligen är detta en förutsättning för en ekonomisk marknad, vilken som helst, – produktens utveckling från ’råmaterial’ till färdig vara som ska konsumeras. Men ekonomisk lönsamhet är inte det samma som ständig tillväxt. Kort kan man förklara ekonomisk lönsamhet som att: människan genom produktivitetsutvecklingen producerar mer än hon behöver för sin egen överlevnad.

Det är alltså inte här som skon klämmer utan det handlar om det ohållbara i vårt rådande marknadssystem, vilket beror på den odemokratiska beslutsprocessen som gäller i dagens marknad. Besluten tas ju utifrån storleken på det privatägda kapitalet och inte utifrån en demokratisk beslutsprocess, angående de samhälleliga behoven.

Därav så blir det förståeligt att det uppstår global konkurrens om den globala kapitalkakan. Den räcker, som vi vet, inte till alla. Vem/vilka ska äga kapitalet?

Kan vi alltså förstå att dagens ekonomi – ekonomiska system – syftar till att växa så därigenom blir ekonomin begriplig eftersom alla ekonomiska ageranden, i stort sett, förväntas bli kapitalhöjande.

Vilka tjänar på detta och vilka blir förlorare? Kan man ana att lösningen på den här ohållbara ekvationen har att göra med kapitalägandet och den vidare fördelningen av detta kapital?

—————————————————————————————————————-

Att den psykiska ohälsan ökar är ingen nyhet, men vet vi orsakssammanhangen till den psykiska ohälsan? ’Expertisen’ nämner stress, oro, ångest, arv och miljö som sannolika orsaker till ohälsan.

Eftersom ’expertisen’ nämner dessa faktorer så måste man gå ett steg längre. Det finns ju en ’djupare’ orsak till de här utpekade faktorerna, eller hur? Att komma fram till att bland annat stress är en orsak till psykisk ohälsa bäddar ju för att psykvården, så att säga, lägger ansvaret på att personerna ifråga måste ändra sin egen ’livsföring’ för att kunna uppleva en bättre livskvalitet.  Fokus ska alltså läggas på individens levnadsförändring, enligt ’expertisen’. Men detta ytliga sätt att analysera den psykiska ohälsans orsakssamband har tydliga brister.

Den grundläggande bristen består i att analysen saknar studier av vår samhälleliga strukturs uppbyggnad och vad denna uppbyggnad gör med det psykiska tillståndet. Vilket medför att rådande samhällsstruktur inte ifrågasätts överhuvud taget.

Detta kan vi tolka som att våra samhällen ska ha den strukturella uppbyggnad som vi nu lever i och därmed kan det aldrig bli frågan om att ifrågasätta rådande strukturella orsaker, enligt ’expertisen’. Alltså läggs fokuset på individen för att få bukt med den psykiska ohälsan, inte den strukturella samhälleliga uppbyggnaden.

Jag menar att fokuset måste läggas på samhällenas strukturella uppbyggnad. Att det är just denna ’faktor’ som är grundorsaken till att den psykiska ohälsan tilltar i omfattning.

En destruktiv samhällsstruktur kan omöjligen skapa god livskvalitet för sina invånare – blir ju då den logiska förklaringen – eftersom den ju är orsaken till att människor lider av psykisk ohälsa!

Vad innebär då det här inför framtiden? Jo det innebär att den psykiska ohälsan kommer att fortsätta tillta i omfattning.

Så länge ’expertisen’ tillsammans med etablissemanget vägrar att inse sambandet mellan vår destruktiva samhällsstruktur och ökande psykisk ohälsa så kan heller inte någon förbättring av ohälsan ske.

Alltså först av allt så måste vi inse sambandet och därefter kan arbetet påbörjas att ta itu med de verkliga orsakssambanden! Som vi vet så kommer inte detta att ske – alltså att eliten inser sambandet. 

———————————————————————————————————————————————————————

Det handlar om kapitalets fördelning i våra samhällen! Varför sker kapitalfördelningen ojämlikt? Borde inte kapitalet fördelas lika i samhället? Dessa ’enkla’ frågor bör kunna besvaras på ett lätt och okomplicerat sätt.

Jo självklart ska kapitalet i våra samhällen fördelas jämlikt, allt annat är fullständigt fel. Men som vi ser så fördelas kapitalet inte jämlikt, vilket då är totalt felaktigt, och så har det varit under många generationer bakåt. Allt detta känner vi till men ingenting görs för att få till en jämlik fördelning. Och det går, som vi vet, inte att åstadkomma en förändring under vår rådande kapitalistiska ekonomi. Den rådande ekonomin kräver bokstavligt talat en ojämlik fördelning för att överhuvud taget kunna existera. Jämlika fördelningar är därmed otänkbara under rådande ekonomiska system. Därför sker kapitalfördelningen ojämlikt.

Inför detta faktum så tilltar socio-ekonomiska kriser världen över. Vilket alltså blir den grundläggande effekten av vårt kapitalistiska system!

När det gäller klimatkrisen, som ju förvärras hela tiden, så är denna kris intimt sammanbunden med kapitalets fördelning. Hur? Jo vårt rådande ekonomiska system kräver en ständig ekonomisk tillväxt för att kunna leva vidare. Detta inneboende krav står ju då i motsättning till ett hållbart klimat. Ett hållbart klimat klarar inte, som vi ser, att hantera de destruktiva utsläppen av alla de slag som nu sker dagligen. För att den ekologiska balansen ska fungera så måste utsläppen minska omgående och denna minskning är en omöjlighet i ett system som kräver ekonomisk tillväxt.

”Det verkar alltså vara en omöjlighet att kunna vända alla kriser som nu bara förvärras!”

Så är det, vi måste se realistiskt på den utveckling som nu sker och så länge vi har ett ekonomiskt system som formas utifrån prioriteringen av privat ökande kapitalägande så kan heller inga grundläggande förändringar åstadkommas. Alltså måste vi förbereda oss på dels en klimatkollaps och en kollaps för vårt kapitalistiska system. Att tro att dessa scenarion kan ’sopas under mattan’ kommer bara att förvärra allting. Det enda riktiga är att notera den verklighet som råder och försöka förstå orsakssammanhangen och därifrån söka förändringar.

Ställ frågan: Varför ska avgörande ekonomiska – och därmed samhälleliga – beslut tas utifrån storleken på det privatägda kapitalet?

———————————————————————————————————————————–

Det är en fascinerande historieresa som människan har gjort under de cirka tvåhundratusen år som hon levt. Ungefär för etthundratusen år sedan så gav hon sig ut från Afrika och började befolka resten av världen. Och för cirka tiotusen år tillbaks så tog hon sig upp till norra Europa, i spåren av den krympande inlandsisen. Klimatet var gynnsamt när hon sökte sig norrut och det fanns säkert gott om föda vilket naturligtvis bidrog starkt till att hon kunde etablera sig här.

Men det som framför allt fångar mitt intresse i denna historieresa det är hur den ojämlika och ojämställda strukturen kunde etableras världen över. Hur, när och var tog sig denna för människan så destruktiva struktur sin början? Med facit i hand så kan vi se alla krig och allt elände som är orsakade av vår destruktiva samhällsstruktur. Det är nästan som om man skulle tro att historiens förlopp inte skulle kunna formas på ett annat sätt. Att det som har skett och fortfarande sker är det ’normativa’ livet för oss alla. Som om det skulle vara förutbestämt. Att samhällslivet inte kan fungera på ett annat sätt än vad som har varit och vad som är. Alltså att ojämlikheten, ojämställdheten och orättvisan ska vara det ’normala’ i varje samhälle.

”Så har det ju jämt sett ut,” säger vi. Det är denna destruktiva strukturella uppbyggnad som jag är så nyfiken på att försöka förstå hur den kunde etablera sig. Jag har heller aldrig sett några ’definitiva’ svar på dessa frågor och det går kanske inte att få fram några ’definitiva’ svar. Vi får alltså försöka få fram troliga antaganden till varför samhällsstrukturen en gång formade sig på ett sätt som har hållit i sig, ända in i vår tid.

Är det inte lite förbryllande att vår destruktiva struktur har etablerat sig i alla världsdelar redan då det inte förekom några kontakter mellan världsdelarna? Hur kunde ojämlikheten och orättvisan existera runt om i världen i en tid när människan var ’isolerad’ till sin egen världsdel? Det troliga svaret på denna fråga måste bli: redan då människan utvandrade från Afrika – för hundratusen år sedan – så var den destruktiva strukturen etablerad. Någon annan förklaring har jag svårt för att kunna se.

Tänk tanken om historien hade tagit en annan vändning för ett antal tusentals år sedan. Jag menar, antag att våra samhällen hade slagit in på den ’logiska’ vägen som då hade inneburit att människan kunde bygga våra samhällen jämlikt och rättvist. Hur hade då världen sett ut? Är det kanske fel att ställa en sådan fråga?

Någon säger: ”Det blir hypotetiskt och förvillande – nej vi måste förhålla oss till den verklighet som var.” Javisst så är det kanske, men det är onekligen frestande att spekulera i frågeställningen. Världen hade då, som jag ser det, formats på ett helt annat sätt och därför hade vår rådande samhällsstruktur sett helt annorlunda ut.

Ingenting i strukturen är ju förutbestämt utan allt formas av oss, eller rättare sagt, de som har format vår rådande struktur tillhörde den samhälleliga eliten alltså den ekonomiska eliten. Demokratiska beslutsprocesser existerade inte alls vilket självklart leder till allvarliga konflikter både mellan samhällen och inom ett samhälle.

Tänker så här: borde inte den tidiga människan kunna tänka ’logiskt’ – vad som är bäst för den grupp/samhälle som man lever i? Eller tänkte människan utifrån en rent egoistisk synvinkel – vad är bäst för mig?

Eftersom människan är ett flockdjur vilket betyder att hon är starkt beroende av flocken för att kunna överleva så måste ju detta faktum leda till att hon ser till flockens bästa. Och utifrån detta beroende så bör det följa ett ’logiskt’ tänkande om vad som är bäst för flocken. Enligt min mening så borde ett sådant tänkande förhindra allvarliga konflikter inom flocken och även mellan flockar.

Detta är ju naturligtvis spekulationer. Men ändå, någonstans på vägen så måste den destruktiva strukturen ha tagit sin början och den måste ha tagit sin början före människans utvandring från Afrika. Och nu har den destruktiva strukturen fört oss till den punkt där den ekologiska balansen har satts ur spel.

En tanke som återkommer: borde inte människan ha stannat kvar i Afrika och alltså avstått från utvandringen därifrån? Så här i efterhand kan man ju tycka det. Hon är ju inte så att säga fysiskt lämplig att leva i kallare klimat. Visserligen har hon en unik förmåga att anpassa sig efter de förutsättningar som uppstår men när man betraktar vad människan har gått igenom så handlar väldigt mycket om krig och elände. Sjukdomar och misär har varit en ständig följeslagare i tusentals år så när vi analyserar vår historia då börjar man undra om inte människan gjorde ett felaktigt ’val’ när hon utvandrade.

—————————————————————————————————————————————–

En upprepning av ’sakernas’ tillstånd är nödvändig.

Klimatrapporter konstaterar att uppvärmningen av jorden går allt snabbare. Konflikter och kriser, av alla de slag världen över, fortsätter i oförminskad takt. 

Västvärldens politiska ledare tror sig sitta på svaren hur dessa förestående kollapser ska kunna undvikas. Vilka är då svaren som dom säger sig sitta på?

Nu är det ju så att våra politiska ledare saknar ’mandatet’ att ta de avgörande ekonomiska besluten och därmed så blir deras svar enbart önskemål hur de vill att den framtida utvecklingen ska se ut. Alltså svarar de att jordens uppvärmning inte bör överskrida 1,5 graders ökning och vidare att konflikter och kriser bör lösas genom förhandlingar och samtal. Ingenting fel med dessa önskemål i och för sig. Men världen fungerar idag inte på detta vis.

Ett ekonomiskt system som hela tiden kräver tillväxt kan inte hanteras på ett annorlunda sätt av den ekonomiska eliten, än vad som nu sker. Och för den delen inte heller av den politiska eliten, som ju har rollen att förvalta vårt ekonomiska system.

Prioriteringen är ju tillväxt och då tas de ekonomiska besluten utifrån detta faktum liksom de politiska, vilket naturligtvis innebär att jordens resurser förbrukas i allt snabbare takt. Och som sagt dessa beslut tas av de stora ekonomiska aktörerna utan att det offentliga kan ingripa. Vi borde förstå att denna ordning saknar alla förutsättningar att kunna lösa klimatkrisen och samhälleliga kriser.

I den värld som vi idag lever i så är det ekonomin med dess beslutsfattare som styr! Vilket vi väl alla inser, eller?

En kapitalistisk ekonomi kan omöjligen hantera kapitalets fördelning i våra samhällen. Det ligger så att säga utanför systemets ’intressen’, om ni förstår hur jag menar. Alltså tvärt emot logiken, för att åstadkomma jämlika samhällen.

Att önska sig rättvisa och jämlika samhällen gör vi väl alla, inklusive politiker och ekonomiska beslutsfattare, men att önska sig är inte det samma som praktiskt agerande.

’Sakernas’ tillstånd utvecklas åt motsatt håll gentemot våra önskemål och när det nu de facto ser ut på detta vis då måste vi börja försöka förstå orsaken till det hela. Och när jag menar orsaken då räcker det inte med att säga: ”vi måste alla hjälpas åt för att minimera utsläppen”.

Sådana uttalanden hörs dagligen från den etablerade eliten vilket visar den totala oförmågan i förståelsen av de grundläggande orsakssambanden till att våra samhällen har hamnat i denna kollapsande utveckling.

Eliten menar, på fullt allvar, att lösningarna går att åstadkomma inom rådande strukturella ramverk eftersom dom inte med ett ord nämner vårt kapitalistiska system som en möjlig orsak till det akuta läget.

Det ska bli intressant att se hur länge eliten kan verka i den här bubblan – alltså dagens värld – innan den spricker. Det troliga scenariot blir att eliten över huvud taget aldrig kommer att erkänna att vårt rådande ekonomiska system har det grundläggande ansvaret till dagens kollapsande utveckling, inom alla plan. Detta tragiska faktum gör att vi inte får tid att planera våra liv inför dessa kommande kollapser.

——————————————————————————————————————–

Varför tillåts strukturell ojämlikhet? Kan det vara så att den strukturella ojämlikheten inte anses som ojämlik, den existerar inte i vårt etablerade sätt att tänka och agera? 

”Vi är ju fria människor och därmed så är vi fria att göra som vi vill med det kapital som vi lyckas komma över!” 

Javisst, eftersom det fungerar efter denna princip så är också den strukturella ojämlikheten etablerad. Så ser ju historien ut – alltså vårt etablerade sätt att tänka och agera.

Det du har lärt dig om ekonomi och samhälle handlar om just detta – friheten att äga kapitalvärden och allt som har med dessa värden att göra. Det stannar inte med att äga de mervärden som produktionen skapar utan här handlar ägandet även om skogen, vattnet och marken som vi alla går på. Alla tillgångsvärden är till salu för den som äger kapitalet och som investerar med avsikten på att värdena hela tiden stiger.

Vi måste lära oss förstå att strukturell ojämlikhet är en förutsättning för att vårt ekonomiska system ska kunna leva vidare. Strukturell jämlikhet kan inte existera under vårt rådande ekonomiska system. Svårare än så är det inte! Om vi kan ta till oss detta faktum så bör man kunna förstå varför våra samlade samhällen ser ut som dom gör.

Den etablerade makteliten förkunnar i övertygande ordalag att vi lever i demokratiska samhällen där rättvisan inte kan bli mer rättvis än vad den är. För eliten betyder demokrati att vi är fria att agera i samhället inom lagens råmärken – kanske man kan uttrycka sig. Alltså är vi fria att ta för oss av kapitalkakan som växer hela tidan. Är detta demokrati? Ja, enligt det etablerade sättet att tänka och agera.

Här är det viktigt att förstå att den privatägda kapitalkakan nu är så stor så att den präglar våra samhällens fortsatta strukturella uppbyggnad. Jag menar att det offentliga saknar i praktiken möjligheten att bygga strukturen – som i många fall anses måste byggas ekologiskt hållbar – eftersom den ekonomiska makten ligger utanför offentlighetens ’ramar’. Alltså kan inte våra offentliga företrädare hävda annat än att kapitalismen med sin strukturella ojämlikhet måste få verka på det sätt som den gör idag. Politiken saknar med andra ord möjligheter att genomföra strukturell jämlikhet. Politiker är underkastade de beslut som fattas i de ekonomiska processerna.

———————————————————————————-

Systemets uppgång och fall! Kan det jämföras med människans uppgång och fall? Och hur kan vi likna vårt system med tidigare systems uppgång och fall? Vad har vi för liknelser och vilka skiljaktigheter finns?

Så kallade Riken har under historiens lopp ’uppstått’ och ’blomstrat’ för att sedan förfalla. Vad är grundorsaken till denna genom historien så att säga ’normala’ tidscykel? Varför kunde inte Rikens så kallade ’blomstringstid’ fortsätta?

Frågorna ser vi och vi förstår dom! Svaren har vi även om vi har svårt att formulera oss! Kan det handla om att tänka sig in i frågorna?

Kan etablissemanget tänka sig in i frågorna och sedan formulera svaren? Varför ställer jag frågorna till etablissemanget? Därför att det är ju dom som sitter på svaren och besluten som ska tas. Nej etablissemanget har inget intresse av att tänka sig in i frågorna. Varför skulle dom ha det när dom sitter på besluten? Förstår ni mitt resonemang?

Ett system som innefattar en samhällselit, etablissemanget, kan omöjligen sätta sig in i frågeställningen eftersom eliten är en självklar del av systemets struktur.

Att privat äga kapitaltillgångar går egentligen inte att ifrågasätta i och med att denna strukturella ordning är en grundbult i systemet. Javisst kan du och jag ifrågasätta denna ordning men etablissemanget kan inte ifrågasätta. Vi har att förhålla oss till denna rådande ordning och vi alla även etablissemanget är, så att säga, fastnaglade i denna ordning. Det privata kapitalägandet kommer därför att förbli som det är hur mycket vi än argumenterar emot och det är först när systemet kollapsar som grundläggande förändringar får en möjlighet att påbörjas.

Systemets uppgång och fall får sin tydligaste stämpel när stater hamnar i fysiska konflikter med varann. Alltså när krig utkämpas mellan och inom stater. Här bevisas tydligt att vårt rådande system – som existerat i tusentals år – var och är uppbyggt fullständigt strukturellt felaktigt.

Krig har som vi vet existerat i tusentals år och krig existerar än idag. Hur kan detta vara möjligt? Borde inte våra samhällen ha lärt sig under tusentals år? Eftersom vi inte har lyckats med detta, att lära oss, så finns ingen annan framkomlighet än att granska själva den grundläggande strukturella uppbyggnaden av våra samhällen. Och som vi nyss nämnde så kan inte den etablerade eliten göra en sådan grundläggande granskning och eftersom dom inte kan det så sker heller ingen förändring av systemet.

Dom enda som kan förändra är vi själva men problemet är att vi är så insyltade i systemets strukturella utformning att en förändring ter sig helt omöjlig. Vi lever det liv som systemet har ’lärt’ oss leva; vi jagar kapitalet precis så som alla andra gör och gör vi inte det så går vi under. Det är så här livet är och då är det bara att hänga på! Vi vill ju överleva! Andra går under medans vi överlever!

De tidigare systemen i historien var i princip liknande system som dagens det vill säga de byggdes utifrån maktprincipen att härska över andra – att kontrollera samhällen för egen vinning. Av detta följer naturligtvis konflikter – våldsamma sådana – där den ’starkaste’ överlever. Så såg det ut då och så ser det ut idag. Skillnaden nu för tiden mot förr är den att vi nu står inför ödesfrågor – klimatet och samhällens totala sammanbrott där mänsklighetens liv står på spel.

Vår ’blomstringstid’ har nu nått sin kulmen och förbytts till en snabbt nedåtgående kurva som bara blir brantare. Så ser verkligheten ut, tyvärr!

Frågan om människans uppgång och fall, som ställdes, hur ser vi på den? Är den synkad till systemets uppgång och fall? Så är det!

Ojämlikheten människor emellan har tusenåriga anor och fortsätter så än idag. Globalt sett så blir det allt svårare för människan att kunna leva ett drägligt liv – med allt vad det innebär – vilket har att göra med systemets uppbyggnad som nu faller från en tidigare uppgång.

”Människor med svag konkurrenskraft har svårt att få jobb!”

En officiell bild av vad som gäller! Ett uttalande som säger det mesta om ’samspelet’ mellan människan och rådande system, i en fallande verklighet!

——————————————————————————————————————–

Börjar vi inse att den globala ekonomin fungerar destruktivt?

När vi gör en historisk tillbakablick på hur våra samhällens ekonomier såg ut för cirka 60 – 70 år sedan så kan vi se att i stort sett allt som vi konsumerade då det producerades också av oss själva. Naturligtvis så var det en kapitalistisk marknadsekonomi då som nu men den avgörande skillnaden i ekonomin var att produktion och konsumtion skedda i det lokala samhället. Kapitalismen hade ännu inte utvecklats globalt utan den växte sig snabbt i det lokala samhället. Att kapitalismen då – för 60 till 70 år sedan – var välutvecklad i det lokala samhället innebar självfallet att den av inneboende strukturella prioriteringar måste växa.

En kapitalistisk utveckling kräver tillväxt. Alltså växer den vidare från det lokala till det globala, av dessa kända inneboende prioriteringar. Man kan också säga att den lokala kapitalismen inte klarade av att förbli lokal beroende på att dess strukturella utformning omöjliggör enbart lokal förankring. Den måste utvecklas globalt! Men det är också denna för kapitalismen nödvändiga utveckling som kommer att leda till dess egen kollaps. Jag menar att dessa inneboende krav på ständig tillväxt måste leda till dess egen undergång.

Även om vi alltså föredrar kapitalismen för cirka 60 – 70 år sedan så kan vi inte ha denna dåtida strukturella uppbyggnad av ekonomin. Vi ser ju vad den har lett fram till och dessutom är det praktiskt omöjligt att återgå till denna ’lokala’ kapitalism.

Vad är det då som vi börjar inse med att den globala ekonomin fungerar destruktivt?

Jo som vi förstår så innebär kapitalistisk ekonomi också konkurrens, den är så att säga ett element i kapitalismens utveckling. I konkurrensens spår så följer utslagning av såväl företag som privatpersoner och även utslagning av samhällen. Denna konkurrens tilltar dessutom med tiden, den blir alltmer brutal. Vilket i sig är helt förenligt med kapitalismens utveckling.

I denna ’mördande’ konkurrens så försöker naturligtvis företag, privatpersoner och samhällen att rädda det som räddas kan. Det är i den här turbulensen som vi blir skeptiska mot den globala ekonomin.

Stora globala företag lägger under sig allt som bara går, till priset av att mindre företag och kapitalsvaga samhällen får allt svårare att hävda sig i konkurrensen. Resultatet av denna ’soppa’ blir att motsättningarna ökar i snabb takt mellan företag, människor och samhällen. Och vad denna destruktiva spiral leder känner vi väl till, eller hur?

Genom att upprätta handelshinder gentemot konkurrerande samhällen så söker man därigenom begränsa de ekonomiska flödena globalt. Man söker skydda de ’egna’ företagen på den globala marknaden. Men eftersom dessa hinder, i praktiken, strider mot den rådande globala ekonomins ’normativa’ utveckling så skapar dessa hinder ökande motsättningar. Stater ställs mot stater vilket leder till följdverkningar, där ytterst de fysiska maktmedlen fäller avgörandet.

Som vi ser så kan inte vår rådande kapitalistiska ekonomi hantera de motsättningar som uppkommer just beroende på att den är strukturellt uppbyggd efter principen att kapitalet är ’fritt’ att äga. Det är denna ’frihet’ som leder till globalisering och i sin förlängning till oundviklig kollaps. Kanske vi alltså börjar inse att vår globala ekonomi fungerar destruktivt, men har svårt att förstå hur en lokal ekonomi ska kunna byggas utan en kapitalistisk struktur.

—————————————————————————————————–

Förstår vi kapitalismen? Uppenbarligen inte, för skulle vi förstå den så hade vi agerat annorlunda. Vad är det vi då inte förstår? Vi inser inte att det finns ett alternativ till kapitalismen. Vi ställer frågorna:

Hur skulle det se ut om vi inte hade vårt rådande ekonomiska system? Hur skulle det se ut om vi inte fritt fick äga kapitalet; om det inte förekom ekonomisk konkurrens med varann; om vi inte hade någon ekonomisk tillväxt; om den globala ekonomin togs bort?

Att föreställa sig ett ekonomiskt system helt annorlunda vårt nu rådande låter sig inte göras hur som helst. Det ska mycket till innan vi förmår oss inse att det rådande måste ersättas.

Enligt min mening så kommer den rådande ekonomin att kollapsa innan vi på allvar inser att den måste ersättas av en diametralt annorlunda ekonomi. Men där är vi inte än även om vägen dit kan gå fortare än vi anar. Alltså betraktar vi den rådande ekonomin som självklar och därmed normativ och vi gör det så länge som vi här i västvärlden kan leva våra liv mer ’anständigt’ än övriga världen. Man kan säga att det ingår i vårt leverne att vi ska ha det mer ’anständigt’ än övriga världen. Det är ju därför det byggs gränser av oss när nu misären tilltar, runt omkring oss. 

Kan vi ta till oss att det är kapitalismens ständiga prioritering att växa som är orsaken till att ’välfärden’ går på knäna? Vårdens personal säger upp sig på grund av en mängd orsaker som vi så väl känner till; samma problem gäller för skolpersonal och egentligen all offentlig verksamhet. ’Välfärden’ drivs alltmer in i rådande marknadsekonomiska prioriteringar. Eller med andra ord: kapitalismens prioriteringar styr nu även besluten som tas i det offentliga.

Inser vi att denna utveckling är förutsägbar i vårt rådande ekonomiska system? Förutsägbart blir därför – bland annat på grund av detta – att människor far illa med allt vad detta innebär. Inser vi att denna förutsägbarhet också innebär att klimatproblematiken blir omöjlig att lösa under ett kapitalistiskt system?

Ett ekonomiskt system som prioriterar tillväxt – eller rättare sagt som kräver tillväxt för att kunna överleva – kan inte agera diametralt annorlunda. Förstår vi denna motsättning?

Har ni svaren? Löser vi flyktingproblematiken i världen med ’hårdare’ gränser? Kommer det gigantiska drogmissbruket att finna en lösning genom skärpta straffregler? Klimatet då – kan denna akuta kris lösas av rådande politiska deklarationer?

Ojämlikhet och ojämställdhet världen över: löser vi detta genom en ’effektivare’ skattepolitik, bidrag och subventioner? Ja vad har ni för svar på allt mer tilltagande kriser världen över?

Eller det kanske inte är några kriser – det kanske ska se ut så här? Allt detta är ju normativt! Har ni svaren?

————————————————————————————————————

En strukturell ojämlikhet är en bekräftelse på att frågan är olöslig under rådande strukturella betingelser! Detta faktum är helt grundläggande i förståelsen av hur våra samhällen fungerar.

Förtydligar mig: För att exemplifiera detta faktum så ska vi naturligtvis betrakta våra samhällen ur ett globalt perspektiv – allt annat är fel – inte bara utifrån vårt eget samhälles strukturella uppbyggnad. Således ser vi att den strukturella ojämlikheten mellan könen – som är ett faktum – kommer att bestå. Här behövs inga förtydliganden – betrakta våra samhällen runt om i världen så bör vi förstå denna gigantiska ojämlikhet/ojämställdhet!

Vidare att ojämlikheten dels mellan och dels inom våra samhällen är omöjlig att finna en lösning på under rådande strukturella förhållanden. Denna ojämlikhet kommer därför att öka i takt med att vårt ekonomiska system får allt svårare att kunne ge ’återbäring’ på investerat kapital. Ojämlikheten mellan samhällen leder till att människor söker sig till mer ’välmående’ samhällen och just denna process kommer att öka våldsamt framöver vilket leder till en allt ökande ojämlikhet inom samhällen. Man kan alltså fastslå att ojämlikheten mellan samhällen leder till ökande ojämlikhet inom samhällen.

Vår rådande strukturella ordning har genom sina maktambitioner, sedan tusentals år, lett till att mängder av samhällen världen över har undertryckts och därigenom tvingats att agera under slavliknande förhållanden gentemot en ockuperande maktapparat. En sådan strukturell ojämlikhet kan inte lösas, ens idag, även om den ockuperande maktapparaten formellt är borta, vilket beror på att den ojämlika strukturen präglar alla våra samhällen såväl de ockuperande som de ockuperade – maktambitioner är således det normativa under dagens rådande förhållanden.

Eftersom vi har ett rådande ekonomiskt system som inte är demokratiskt uppbyggt – beslut tas utifrån storleken på kapitalägande – så blir det omöjligt att inom systemets ramverk uppnå ekonomisk jämlikhet. Det säger sig självt att sådan grundläggande strukturell ojämlikhet bekräftar en olöslig samhällelig möjlighet att kunna uppnå rättvisa.

Förklara varför en liten klick människor styr marknaden som i sin tur är avgörande för hur våra samhällen utvecklas samtidigt som majoriteten har att förhålla sig till denna strukturella ordning utan möjlighet att förändra den? Normativ strukturell ordning!

———————————————————————————————————————————————————

Går det att förstå konflikten mellan palestinier och israeler?

Denna djupa konflikt kräver att vi går till roten med de strukturella orsaker som ligger till grund för denna till synes olösliga konflikt. Ska vi försöka förstå denna synbart olösliga konflikt så måste vi ställa grundläggande frågor hela tiden.

Vi vet att stater historiskt sett bildas utifrån maktkamper där dels det finns en maktkamp mellan stater och dels inom stater. Ur dessa maktkamper formas stater.

Man måste då fråga sig: måste det bildas stater och måste det utspelas maktkamper? Nej stater måste inte bildas men de bildas på grund av att den strukturella ordningen – som bygger på maktkamper – ser ut som den gör. Och hur ser den då ut?

Den var och är uppbyggd på det viset att de som innehar den ekonomiska makten sätter de strukturella ramarna för hur samhället ska byggas. I detta ramverk så formas bland annat det grundläggande maktskyddet för den ekonomiska eliten, nämligen våldsapparaten, som ju är till för att bevara den rådande maktstrukturen. Man kan alltså säga att det redan har gått fel från första början – sedan tusentals år. Strukturens jämlikhet och rättvisa har satts åt sidan i och med att samhällets maktelit formar den samhälleliga ordningen utifrån den egna egoistiska prioriteringen.

Maktkamper i sig är alltså ett bevis på att strukturen antar en ojämlik uppbyggnad som i sin tur framkallar konflikter, olösliga sådana. I korthet kan man förklara uppkomsten av stater på detta vis.

Skadan har, som vi då förstår, redan uppkommit sedan mycket lång tid tillbaka. Och detta får vi bekräftat genom grundliga historiska analyser av hur våra samhällen såg ut på den tiden. När nu denna strukturella ojämlikhet och orättvisa etablerar sig som, man kan tycka, en samhällelig normalitet – vilket ju är fallet i vår tid – så leder detta till återkommande konflikter samhällen emellan och dels inom samhällen. Vilket även det betraktas som en slags normdrivande utveckling.

Våld mellan stater och våld inom stater ses som någonting som vi måste få leva med, alltså normativt. Men i själva verket så är denna normativitet ett tecken på att strukturen är ojämlik och därmed olöslig – alltså olöslig i en ojämlik struktur.

Utifrån denna strukturella ojämlikhet så sticker konflikten mellan palestinier och israeler ut på ett speciellt vis. Hur då?

Staten Israel utropades som en självständig stat ’inne’ i palestinska samhällen – en slags ockupation som också har utvidgats. Vilket betyder att en helt främmande kultur och religion gjordes till, man kan säga, officiell samhällsform i ett samhälle som präglades av en helt annan samhällsform – kulturellt och religiöst.

När starkt patriarkala samhällen byggs upp sida vid sida, som dessutom innehåller starkt åtskilda kulturella och religiösa former, så bäddar detta för konflikter. Att tro att det går att etablera ett samhälle ’inne’ i ett annat samhälle med dessa väsensskilda normer är dömt att misslyckas. Detta misslyckande har visat sig gång på gång i och med att krigshandlingar utspelar sig hela tiden med jämna mellanrum. Denna konflikt kommer aldrig att kunna lösas under rådande strukturella former.

I det här sammanhanget måste vi fråga oss: Vad är kultur och vad är religion? Speglar kulturen och religionen den strukturella ordningen som råder? Är detta fallet så förstärker kulturen och religionen den ojämlika samhällsstrukturen. Kan det vara på det viset här, mellan palestinier och israeler?

Vad som krävs för en lösning det är att jämlikhet och rättvisa upprättas, där statsgränser rivs ned och där kulturella och religiösa ideer får ge vika. Ideer som är starkt patriarkala vilket inbjuder till konflikter när dessa maktideer konfronteras.

Som vi också vet så är jämlikhet och rättvisa dessutom omöjligt att genomföra i ett ekonomiskt system som bygger på att privatägd ekonomisk makt är lika med samhällelig makt. Med andra ord så kan en lösning inte uppnås under rådande ekonomiska förhållanden.

——————————————————————————————————————————————————–

”Det är fullt möjligt att bli mångmiljonär, ja miljardär. Visst är det väl värt att sträva till? I dessa tider när räntan är noll så är det inte mycket som slår investeringar i värdepapper och fastigheter. Våga investera, chansa lite, du kan ju bli rik på kuppen! Ta lån, det här kan bli din stora möjlighet här i livet!

Att Börsen står på rekordnivåer får inte avskräcka dig, handla nu medans tid är, för den här möjligheten kanske aldrig återkommer. Spekulera med allt du äger! Livet är en happening, lev nu och våga vinna!

Någon förlorar när någon vinner, men varför ska vi bry oss om det? Var och en får väl sköta sitt, vi lever ju fria liv, den som går under går under helt enligt spelets regler. Ta dina stimulansia och må väl, i morgon är en ny dag med nya möjligheter. Har du inga pengar att investera? Du har väl någon krona över till shopping?

Handla och känn hur lyckan kommer och som en bonus hjälper du till med att höja BNP:n. Marknaden måste ju rulla, det skapas jobb vilket ger dig möjlighet att göra karriär. Med karriär följer högre lön och allt annat, som du känner till. Kavla upp skjortärmarna och gör dig klar för strid. Se konkurrensen som en möjlighet där du själv tar initiativet i allt du företar dig. Konkurrera ut de svagare och gör dig själv till en vinnare på marknaden.

Varför bry sig? Låt dom skjuta ihjäl varann! Gängkrig på hemmaplan och riktiga krig på bortaplan, död och förintelse ett fruktansvärt kaos, men vad kan du göra åt det? Varför bry sig? Börsen går ju bra, vad mer kan man begära? Pengarna trillar in och då får det väl bombas och skjutas så mycket det går, huvudsaken att det inte drabbar mig.

Nej du får inte komma hit! Vad ska du här och göra, vi har nog med bekymmer som vi har det. Vi skickar hem dig så fort du visar dig. Att dom skjuter ner dig är inte vårt problem. Nej du är inte välkommen. Och för övrigt så har du väl inga pengar heller, vem har du tänkt dig ska bekosta ditt uppehälle? Här jobbar vi för att tjäna pengar och dom som inte jobbar, ja vad gör vi med dom?

Klart att vi måste investera i fler vapen och naturligtvis i de mest toppmoderna – kliniska vapen som kan avfyras från skrivbordet och nå till andra sidan klotet. Vi måste hänga med i kapprustningen om vi ska ha en chans att överleva. Störst och starkast vinner har vi ju lärt oss. Det gäller i såväl krig som på marknaden – konkurrensen ni vet. Sträva uppåt se till så att systemets ekonomi växer. Att dom svaga dukar under får vi leva med.

Allt du ser framför mig och runt omkring, så långt ögat ser, äger jag. Kan du fatta det? Det är knappt jag fattar det själv. Men i alla fall, här är det jag som bestämmer vilket innebär att du inte har någon rätt att vistas här utan mitt godkännande. Förstår du? Försvinn härifrån det här äger jag!”

Är det så här det fungerar världen över ?

———————————————————————————————————————————–

Varför effektivisera?

Jag håller med om att teknikutveckling bör leda till arbetsprocesser som främjar oss alla från producent till konsument, i vardagen. Om det nu är detta vi menar med effektivisering? Leder istället en så kallad effektivisering till ökad stress och sämre kvalitet då försämras ju livskvaliten för oss alla och därmed också för vårt samhälle. Är det detta som nu sker inom ’välfärden’, alltså ökad stress och därmed sämre kvalitet? Javisst är det så och i synnerhet inom det vi just benämner, ’välfärden’.

”Välfärden är ju numera konkurrensutsatt”, som en politiker mycket riktigt uttryckte sig.

Att agera på ’välfärdsmarknaden’ handlar alltså ytterst om pengar. ’Välfärdsmarknaden’ blir därmed en mycket lukrativ marknad främst beroende på att investerare kan räkna med säkra pengar i och med att det offentliga står som dels betalare och dels konsument – man står alltså för ’fiolerna’.

Skattepengar överförs i allt större omfattning från det offentliga till det privata. Så att effektivisera betyder i dagens samhälle ingenting annat än minimering av utgifter samt maximering av inkomster. Som politikern sa: ”välfärden är ju numera konkurrensutsatt”!

Eftersom ’välfärden’ lyder under denna strukturella norm då är det inte svårt att förstå att övriga samhället har en liknande strukturell uppbyggnad. Vi måste därmed inse att systemet kräver effektivisering, konkurrensutsättning, i annat fall kollapsar det. Ekonomisk konkurrens kan inte fungera på annat vis – den enes bröd den andres död. Det är så det ser ut och det är så det måste fortsätta se ut så länge som vi lever i en kapitalistisk ekonomi.

’Välfärden’ och egentligen all offentlig verksamhet måste nu bokstavligt talat öppna upp för marknadens villkor – vilket den ju också har gjort. Så när vi dagligen hör krav och kommentarer om en effektivare sjukvård så betyder detta: dra ner på alla former av personalutgifter, med allt vad detta innebär.

Men åter igen: kom ihåg att den här utvecklingen, som vi nu ser, är förväntad och är helt i linje med kapitalismens inneboende krav. Att den här utvecklingen sedan leder till en ökande socioekonomisk ojämlikhet är ju inte kapitalismens problem. Eller?

”Effektivare välfärd kräver konkurrens!” Dagens normgivande handlingssätt!

———————————————————————————————————————————-

Mäns våld mot kvinnor är strukturellt betingat! Samma sak med rasismen, den är också strukturellt betingad!

Dessa två påståenden börjar nu bli officiellt accepterade, inte överallt men ett tydligt genombrott för dessa påståenden har skett. Däremot är det långt kvar i officiella kretsar att komma fram till ståndpunkter som att krig och konflikter, överhuvud taget, har sitt ursprung i strukturella orsaker.

Att vår kapitalistiska ekonomi är sprungen ur den här strukturella problematiken är tabu för det officiella att erkänna. Likaså är det tabu att erkänna sambandet mellan klimatproblematiken och kapitalismen.

I och med att det är på detta vis så kan heller inte klimatfrågan lösas. Inte heller krig och allvarliga konflikter kan finna en lösning och jag menar att mäns våld mot kvinnor – även om det börjar bli accepterat som ett strukturellt problem – knappast kommer att minska utifrån ett globalt perspektiv.

Vi måste komma ihåg att ojämlikheten hela tiden ökar världen över och därmed så ökar även det socioekonomiska problemet med våld och konflikter. Även om vi nu inser att så är fallet så går det inte att förändra denna negativa spiral beroende på att vi lever med ett ekonomiskt system som ju är strukturellt uppbyggt utifrån förutsättningen att kapitalet är något som alla ska konkurrera om. I och med detta faktum så kan inte grundläggande strukturella förändringar åstadkommas, hur mycket vi än önskar att så sker.

Vi sitter alltså fast i rävsaxen hur vi än vänder och vrider. Kom också ihåg att politiker saknar den reella makten att förändra vårt rådande ekonomiska system eftersom den verkliga makten innehas av ’våra’ ekonomiska makthavare. Att så är fallet för ju med sig att de politiska besluten i grund och botten utformas utifrån vårt ekonomiska systems prioriteringar. Vilket till exempel betyder att offentliga pengar mer och mer tar vägen över till det privata, till kapitalets ägare.

I det här sammanhanget får vi heller inte glömma att kapitalismens pågående kris förvärras år efter år vilket kräver ökande behov av ’stödpengar’ från det offentliga.

Slutsatsen blir därför: att det offentliga med etablissemanget skulle komma fram till ställningstaganden som att vi lever i strukturellt ohållbara samhällen, inte kommer att inträffa.

—————————————————————————————————————————————————————————————————

Vad händer om vi alla registrerar oss som egna företagare? Hur skulle detta fungera i vår rådande kapitalistiska ekonomi respektive i en demokratisk ekonomi?

Till att börja med så hävdar jag att vi alla är företag, inom oss själva. Vi är företagsamma och innovativa utan att vi för den skull registrerar oss som företag. I praktiken är vi alltså kreativa och skapande människor även om vi inte tar betalt för allt som vi uträttar.

I vår kapitalistiska ekonomi så räknas företag som ’producenter’ av kapitalvärden. Alltså värden som kan omvandlas till pengar. Vad som uträttas och skapas vid sidan om dessa pengavärden tillför, så att säga, inget kapital och därför blir detta ointressant i en kapitalistisk ekonomi även om vi är, som sagt, företagsamma och innovativa.

Konkurrensen i vår rådande ekonomi skulle naturligtvis tillta än mer om vi alla registrerar oss som egna företagare, vilket skulle medföra att ’jakten’ på pengar blev ännu mer livsavgörande eftersom kapitalismen till sin utformning just kräver ekonomisk tillväxt. Att överleva skulle bli mer hänsynslöst, på alla sätt och vis, än vad som sker idag.

Just på grund av de ekonomiska skälen så kommer detta att kräva att du arbetar fler timmar än idag för att kunna få ihop till ditt levebröd. Under sådana villkor kommer våld och brottslighet att bli mer eller mindre normativt i våra samhällen. Eventuella sociala skyddsnät kommer att träda tillbaka eftersom det blir upp till varje företagare att teckna sitt skyddsnät i form av bland annat diverse försäkringar.

Varför då registrera sig som egen företagare när det sociala skyddsnätet försämras? Jo därför att du måste få in pengar för din egen överlevnad. Som arbetslös idag och särskilt långtidsarbetslös så kommer de ekonomiska bidragen att försämras drastiskt och utifrån dessa förutsättningar så måste du agera på något sätt. Alltså agerar du som många andra idag: du startar ’eget’. Det du har att konkurrera med är din egen arbetsförmåga, antingen som registrerad företagare eller som oregistrerad företagare.  På något sätt måste du få in pengar, antingen legalt eller illegalt. Det handlar ytterst om att överleva. Så brutal ser verkligheten ut världen över i vår rådande kapitalistiska ekonomi.

Skapa en vinst i ditt företagande annars är det ingen mening med att fortsätta. Det är pengarna som räknas, ingenting annat, och hur dessa pengar kommer in är i grunden helt oväsentligt, bara dom kommer in. Så ser förutsättningarna ut om vi alla skulle registrera oss som egna företagare i vår rådande kapitalistiska ekonomi.

Hur skulle det då se ut i en demokratisk ekonomi? Eftersom den ekonomiska strukturen ser helt annorlunda ut främst beroende på att allt ekonomiskt överskott går tillbaka till samhället istället för idag där överskottet går tillbaks till privata ägare, som har att förvalta överskottet efter egna intressen, så följer därav att vi inte måste ’jaga’ pengarna. Låter denna förklaring komplicerad?

Som jag har redogjort för i tidigare inlägg så kommer den ekonomiska konkurrensen att försvinna mellan oss människor i en demokratisk ekonomi vidare så försvinner det ekonomiska tillväxtkravet och vår nu rådande globala ekonomi kommer att ersättas av lokala ekonomier.

Dessa strukturella förändringar medför att företagandet istället kommer att blomstra som aldrig förr. Kreativiteten inom oss alla får nu möjligheter att förverkligas vilket kommer att synas bland annat genom att vi alla kan utveckla våra färdigheter, med hjälp av det egna företagandet.

Även i en demokratisk ekonomi så kommer naturligtvis företag att upphöra med sin verksamhet av en eller annan orsak som till exempel att företagandet uppvisar återkommande underskott. I längden går det ju inte att bedriva företagande som hela tiden går med underskott. Men skillnaden mellan kapitalism och demokratisk ekonomi i det här fallet – när det gäller kapitalunderskott – blir att samhället tar det fulla ansvaret istället för att ansvaret läggs på företagaren.

Som det fungerar idag så bokstavligen tvingas företagare att arbeta långt mycket mer än ’normalt’ för att få sitt företag att kunna gå runt. Så kan det inte se ut i en demokratisk ekonomi – på grund av en helt annorlunda strukturell uppbyggnad – men så ser det ut i en kapitalistisk ekonomi, har vi ju lärt oss. Konkurrera för att överleva!

Har vi fått svar på de inledande frågorna? Ja om vi alla registrerar oss som företagare i vår rådande kapitalistiska ekonomi så skulle detta innebära en förödande konkurrens mellan oss alla vilket skulle resultera i att de flesta av oss skulle gå i konkurs och dessutom stå utan någon form av socialt skyddsnät. Den totala motsatsen skulle bli fallet i en demokratisk ekonomi. Alltså skulle vi alla ha ett socialt skyddsnät eftersom den samlade arbetsinsatsen av allas företagande i slutändan kommer samhället till del och förvaltas därefter på ett demokratiskt sätt.

——————————————————————————————————————————

– ”Så länge allt fungerar är det väl okej?”

– ”Vad är det som fungerar anser du?”

– ”Jag menar att så länge vårt samhälle ser ut som det gör. Vi går till våra jobb; våra barn går på 

   skolan; vi svälter inte; vi har ett hyfsat jämställt och jämlikt samhälle jämfört med många andra 

   samhällen; vår demokrati fungerar väl helt okej.”

Fungerar vårt samhälle? Det beror väl på vad man menar med fungerar? Fungerar andras samhällen? Nej allas våra samhällen fungerar inte.

Vilka visioner har vi om hur samhällen ska fungera? Alla har vi väl visioner om hur perfekta våra samhällen ska se ut. Är det kanske för mycket begärt att ha dessa våra visioner?

Kan du se något i det rådande strukturella bygget som motsvarar dina visioner om hur våra samhällen bör se ut? Och då menar jag att vi ska betrakta våra samhällen i ett globalt sammanhang. Vi ska alltså inte betrakta våra samhällen utifrån enskilda länders ’horisont’.

Det som vi tar som självklart visar sig vid en analys inte alls kunna uppfylla våra visioner, istället är bygget helt förödande i längden för oss. Det självklara har blivit det mer ojämlika; det mer brottsliga; det mer förnedrande; det mer våldsamma; det mer ohållbara. Vårt självklara liv har gått från ett  stabilt liv till ett mer instabilt. Är detta fungerande?

Det är inte bara ditt och mitt liv som ska granskas och sättas betyg på utan det är allas våra liv som ska granskas. Det är allas våra liv som det ska sättas betyg på.

Kan man säga att våra samhällen är fungerande efter en sådan granskning? Inte behöver jag väl gå in på specifika exempel för att göra mig förstådd? Nej vi är väl fullt medvetna om vad som händer och sker i våra samhällen, eller hur? Från individnivå till samhällen i stort, så ser vi väl hur det fungerar? Är det en lovande utveckling vi kan se framför oss? Du får själv svara på den frågan.

Kan vi istället benämna att vi lever våra liv i en lögn? Jag menar att det fungerande är en lögn. En lögn som är presenterad för oss som normativt fungerande. Och den lögnen har vi gått på, var och en av oss. Lögnen presenteras redan när vi föds och den är så fiffigt manipulerad att vi tar den till oss som en självklarhet. Det smidiga med lögnen det är att ingen behöver presentera den för oss utan den serveras som en strukturell självklarhet. Den bara finns där, den presenterar sig själv. 

Hur länge till ska vi då leva i den här lögnen? Så länge som strukturen klarar av lögnen. Så länge som strukturen fungerar tills den kollapsar. Eller med andra ord: strukturen är lögnen personifierad vilket betyder att den inte fungerar.

Ja vi måste ställa in oss på detta scenario för ingenting pekar på att det går att förändra strukturen så att den kommer på fötter, som man säger. Den kommer helt enkelt att braka ihop på grund av sin egen tyngd. Och detta bör vi alltså betrakta som en förutsättning, för att få till en förändring. Vilket vi väl alla vill? En förändring alltså!

—————————————————————————————————————————————————————

Vårt ekonomiska systems struktur måste förändras, men hur? Ja detta är frågan som alltfler ställer sig, med rätta. 

Vi tänker oss ett samhälle, vilket som helst. Hur ska det inarbetade kapitalet – pengarna – fördelas i samhället?

Pengarna ska naturligtvis fördelas lika och därmed rättvist! Hur ska då detta kunna genomföras i praktiken med tanke på hur det fungerar i dagens samhällen? I denna fråga så uppstår självfallet en annan fråga, som måste besvaras: vad är orsaken till att pengarna inte delas lika i dagens samhällen? Det självklara svaret blir: detta är en omöjlighet eftersom samhället är uppbyggt utifrån en orättvis och ojämlik struktur.

Hur ska vi dessutom se på det ’ärvda’ kapitalet?

På grund av vårt systems destruktiva struktur så ’ärver’ vi naturligtvis generationers orättvisa kapitalfördelning.

Hur ’återställer’ man denna snedvridna kapitalfördelning? För ska vi sträva efter ett rättvist samhälle då kan vi väl omöjligen ha kvar ett orättvist kapitalägande? Eller vad säger ni?

Vårt tänkta samhälle visar sig alltså innehålla individer som har ärvt mer eller mindre ansenliga summor pengar från sina tidigare generationer.

Hur tacklar vi den här problematiken då vi försöker bygga en rättvis struktur? Kan samhället helt enkelt genom lagstiftning inkassera dessa ansenliga summor eller är det helt emot all logik och etik att kräva in dessa pengar? Inte ett enkelt problem, eller hur?

Men logiken säger oss att denna ojämlika förmögenhetsfördelning sedan tidigare generationer måste ha tillkommit på grund av ett strukturellt orättvist samhällsbyggande. Vilket för övrigt är bevisat genom historisk forskning. Så sett ur den här historiska tillbakablicken som ju är att betrakta som maktmissbruk både ekonomiskt och socialt så borde ju dessa ’brottsligt’ ärvda förmögenheter tillfalla samhället. Men problemet är inte enkelt att lösa.

Vi får alltså inte glömma detta faktum: det som tidigare generationers – även då orättvisa och ojämlika – samhällsbygge har ställt till med återspeglar sig självfallet i dagens samhällsbygge. Allt det som har utvecklats orättvist under tusentals år kan inte rättas till omgående och i synnerhet inte i ett samhälle som fortsatt lider av strukturell orättvisa.

’Delikata’ problem att lösa!

—————————————————————————————————————————————-

Vi vet att kapital skapas av mänskligt arbete, ingenting annat. Vi vet likaså att pengar är ’synonymt’ med kapitalet. En viss summa pengar motsvarar en viss kapitalmängd. Därför kan vi också säga att en viss summa pengar är lika med en viss mängd arbetstid. Pengar är alltså lika med kapitalet som är lika med arbetstiden. Man kan säga att det råder en slags ’jämvikt’ mellan pengar, kapital och arbete.

Arbetet är själva grundbulten i den här ’jämviktsprocessen’. Det är i arbetsmomenten som skapandet av kapitalvärden startas och för att underlätta ’förmedlingen’ mellan arbete och kapital så uppfanns ’förmedlingsprodukten’ pengar. En genialisk lösning!

Man kan säga att så här ser det ’ideala’ förhållandet i ’jämviktsprocessen’ ut. Men vi vet ju att detta förhållande inte råder idag, eller hur? Varför råder då inte detta förhållande idag? Och vad är då orsaken till denna ’ojämvikt’?

’Ojämvikten’ kommer sig av att det har skapats mer pengar än vad det mänskliga arbetet har åstadkommit. Det har alltså skapats mer pengar än vad kapitalet är värt. Grundbulten arbetsinsatsen har, med andra ord, satts ur spel. Hur kan detta gå till?

Jo det har bland annat skapats pengar av finanssystemet varje gång som vi låntagare lånar pengar. Ju mer vi lånar, ju mer pengar kommer in på marknaden och ju mer skuldsatta blir vi, på bekostnad av ägarna till kapitalet.

Men som sagt, dessa ’nya’ pengar är inte inarbetade pengar – pengar som motsvarar en specifik arbetsinsats för ett kapitalvärde – utan dessa ’nya’ pengar blir naturligtvis ’konstlade’ pengar. Vi kan också benämna dessa pengar för spekulationspengar.

Pengar – både lånepengar och inarbetade/reala pengar – investeras dessutom allt mindre i produktiv verksamhet till förmån för rent spekulativa investeringar. De investeras i värdepapper och det vi benämner tillgångsvärden – fastigheter och konst med mera.

Att pengarna investeras i spekulativa syften beror självfallet på att förräntningen anses vara högre i spekulation än i produktion. Man kan säga att vårt ekonomiska system utvecklas mer åt ’spel och dobbel’, med allt vad detta innebär, än åt investeringar i den reala ekonomin.

Så svaret på frågan angående ’jämviktsprocessen’ blir: vårt rådande ekonomiska system kräver tillväxt för att kunna leva vidare därför så skapas det pengar, utan att det finns ’täckning’ för det. Egentligen helt i linje med kapitalismens ’normativa’ utveckling!

————————————————————————————————————

Hur ska ekonomin skötas för att våra samhällen ska undvika skador, som pandemin orsakar? Ja egentligen kan frågan ställas: hur ska ett ekonomiskt system se ut som är till mest nytta för våra samhällen, oavsett om det råder en pandemi eller inte?

”Företagare hårt pressade när stödpengarna dröjer.” Förstasidesrubriken i en morgontidning! 

Såväl företagare som privata individer får stora svårigheter att klara sin ekonomi i dessa pandemitider. Man kan säga att i princip hela samhällen tar skada av alla de ’nedstängningar’ som måste göras. Men hur ska då pandemikrisen hanteras utifrån det rent ekonomiska?

Såväl företagare som privatpersoner går i många fall på knäna när ekonomin raseras. Men behöver det då se ut på detta sätt – att företag och privatpersoner konkursar? Nej inte alls! Det handlar om hur vårt ekonomiska system är uppbyggt.

Hade vi ett ekonomiskt system som kunde fördela det inarbetade kapitalet på ett rättvist sätt så skulle ingen i samhället drabbas negativt. Även om företagandet i utsatta näringar, på grund av pandemin, inte kan drivas vidare så kommer inte privatpersoner, i dessa näringar, att drabbas därför att alla i samhället har en gemensam ’pott’ att dela på. Ingen drabbas hårdare än någon annan och ingen kan heller leva ett ’lyxigare’ liv än någon annan. Förstår vi hur detta ska kunna gå till?

Det har att göra med den demokratiska beslutsprocessen i det ekonomiska systemet – förväxlas inte med vårt politiska system. Vilket betyder, som ni förstår, att dagens ekonomiska system saknar en demokratisk beslutsprocess. Alltså är det inte möjligt idag att fatta demokratiska beslut i vårt rådande ekonomiska system. Det är denna ’demokratibrist’ som är huvudorsaken till att utsatta företag och privatpersoner far illa under pandemin.

Vårt ekonomiska system, kapitalismen, har det inneboende kravet att ständigt åstadkomma ekonomisk tillväxt. Detta inneboende krav rubbas naturligtvis vid rådande pandemi vilket bland annat yttrar sig i att vissa branscher drabbas hårdare än andra. Konkurser och arbetslöshet blir den direkta följden för många i dessa branscher.

Den rådande politikens primära uppgift blir då, som alltid, att försöka bistå drabbade företag med ”stödpengar” – alltså pengar som lånats upp från finanssystemet, plus vanliga skattepengar. Staten i vårt rådande ekonomiska system har så att säga inget annat alternativ än att se till så att kapitalismen kan leva vidare.

Kan vi se att på detta vis så överförs alltmer kapital från det offentliga till det privata? Ojämlikheten tilltar därmed! Förstår vi också att staten med politikens hjälp, i rådande system, saknar möjligheten att agera på ett annat sätt?

Hur ska då ett ekonomiskt system se ut – frågan som ställdes överst – så att det gagnar hela samhället på bästa sätt? Ja först och främst så måste systemet vara så strukturellt utformat att det förhindrar ojämlikhet och orättvisa, under alla förhållanden. Det handlar om demokratiskt fattade beslut också inom den ekonomiska sektorn – vilket inte är fallet idag. Vidare så måste det inarbetade kapitalet fördelas ut i samhället på ett rättvist och jämlikt sätt – vilket inte heller är fallet idag.

Systemet med en ekonomisk demokrati – som är utförligt beskrivet i tidigare inlägg – garanterar en jämlik, rättvis och framförallt hållbar ekonomisk utveckling för våra samhällen. På så vis undviks konkurser och arbetslöshet emedan systemet saknar möjligheten att eftersträva ekonomisk tillväxt, baserad på privat kapitalägande innehållande konkurrens.

Som sagt, mer om denna struktur – ekonomisk demokrati –  finns att läsa i tidigare inlägg.

Jag upprepar: Företag kan drabbas hårt i kristider, som denna, det är förståeligt men att företagare ska behöva drabbas hårt visar att den rådande strukturella uppbyggnaden är felaktig. Genom en förändring till basinkomster för alla, såväl företagare som anställda, så förhindras därigenom företags- och personliga konkurser samt arbetslöshetens negativa påverkningar. Att en sådan förändring kräver ett diametralt motsatt ekonomiskt system gentemot dagens bör vi kunna se.

————————————————————————————-

Som ni vet så är ju jag av åsikten att klimat- och miljöproblemen inte går att lösa innan vi har en samhällsstruktur på plats, som är rättvis och jämlik, inom allt vad grundläggande mänskliga förhållanden innebär. Alltså menar jag att dagens samhälleliga förhållanden omöjliggör en lösning när det gäller våra klimat- och miljöproblem. Naturligtvis omöjliggörs lösningar även inom alla övriga grundläggande samhälleliga problem också – vilket egentligen säger sig självt.

Jag tar upp den här frågan nu igen beroende på att det både skrivs och sägs så mycket inom både klimat- och miljöproblematiken. Det är självklart bra att det skrivs och sägs samt debatteras om dessa ödesfrågor – detta är ju helt naturligt eftersom problematiken berör oss mer och mer. Men det som är bekymmersamt, enligt min mening, är att i stort sett samtliga inlägg och artiklar samt diskussioner kommer fram till åsikter som att det går att lösa klimat- och miljöproblemen inom rådande strukturella förhållanden.

Jag ställer frågan: hur ska problemen kunna lösas i samhällen där det saknas grundläggande mänskliga fri och rättigheter? Tror vi att dessa diktaturstater har intresse av att finna lösningar när de inte ens har något förtroende av att kunna uppfylla grundläggande mänskliga rättigheter?

Här sitter vi och diskuterar, som vi tror, lösningar på världens ödesfrågor samtidigt som människor, både när och fjärran, lever sina liv i fattigdom och förtryck. Hur ska samhällen kunna lösa världens ödesfrågor när de vägrar att ge människor grundläggande rättigheter? Att tro att grundläggande lösningar på våra ödesfrågor kan lösas samtidigt som stora delar av världens befolkning lever i strukturell orättvisa – som leder till elände av alla slag – visar på en total avsaknad av hur våra samhällen fungerar.

Det är först nu, i vår tid, som den ojämlika och orättvisa samhällsstrukturen har ’nått ifatt’ oss. Det är först nu som mänskligheten i stort står inför ödesfrågor som handlar om att överleva eller ej. Så har fallet ej varit tidigare i historien. Visserligen har förtryck och orättvisa många gånger varit värre än idag men dessa förtryck och orättvisor har aldrig tidigare utgjort ett hot mot hela mänskligheten, så som fallet är idag.

Det är först nu som hela vårt ekologiska ramverk står och faller med hur vi lever och agerar. Det som verkade avlägset för något sekel sedan har nu ’nått ifatt’ oss.

Finns det då någonting i dagens struktur som talar för att klimat- och miljöproblemen ska kunna lösas, under rådande strukturella förhållanden? Nej jag kan inte se någonting som talar för att problemen ska kunna lösas. Ser ni någonting? Allting går ju åt helt fel håll och det går åt helt fel håll trots att alltfler inser att så också är fallet.

Då kan man ju fråga sig: när kommer då vändningen att ske? Vad ska vara den utlösande faktorn som får allting att vända? Ja inte kommer det att ske genom politiska beslut. Varför inte? Nej därför att rådande politiska beslut baseras utifrån vårt ekonomiska systems prioriteringar, vilket inte bör vara så svårt att se.

Att inta en hållning som att allting kommer att ordna sig, kommer tyvärr inte att fungera! Vi måste vara realister och kunna se vart det hela bär iväg, vilket naturligtvis inte är särskilt uppiggande! Se verkligheten som den är och agera därefter!

———————————————————————————————————————–

Vi vet att kapitalismen behöver ’draghjälp’ för att kunna drivas vidare – samtidigt så kan inte dagens rådande politik ’frigöra’ sig från systemet – även fast det är dödsdömt. Vi sitter fast i ekorrhjulet, som jag kallar det. Den rådande politikens huvuduppgift blir därför att understödja vårt ekonomiska system, hur illa det än kommer att utvecklas. Detta är ett faktum som jag menar att vi tydligt kan se.

Vi ser det med all tydlighet, i synnerhet under den nu rådande pandemin. Staten tar enorma lån som sedan ’portioneras’ tillbaka in i systemet. Långivarna, det vill säga finanssystemet, lånar ut pengar till staten mot ränta och efter det så delas pengarna ut till ’behövande’ företag. På det viset så ’skapas’ mer pengar i marknaden och via räntan så berikas självklart finanssystemet av den statliga upplåningen. Man kan säga att pengarna flyttas över från det offentliga till det privata och detta sker med en allt högre hastighet, mycket beroende på pandemin.

Den ”fiffiga” lösningen består således i att staten blir ’fattigare’ till förmån för de stora kapitalägarna. Huvuduppgiften var och är ju att rädda systemet. Den enda tänkbara ’lösningen, under rådande förhållanden, blir ju då att ta från de fattiga och ge till de rika. Förstår ni resonemanget?

Att göra tvärtom går alltså inte. Systemets strukturella uppbyggnad förhindrar en sådan lösning, vilket jag hoppas att vi nu inser. Allt går därmed åt helt fel håll, som ofta ’predikas’ här.

I dessa tider stiger Börsen till rekordnivåer, samt för övrigt alla tillgångsvärden som exempelvis fastigheter. Verkar detta logiskt i ett samhälle som till stora delar är ’nedstängt’? Nej det är inte logiskt men ändå följdriktigt i vårt ekonomiska system som hela tiden ’matas’ med pengar från det offentliga, samtidigt som räntenivån ligger mycket lågt.

Kapitalet ställer frågan: Hur ska vårt kapital investeras för att ge bäst avkastning? Naturligtvis inte i sparande – räntan är ju i praktiken noll! Nej kapitalet ska investeras på Börsen och i fastighetsmarknaden – alltså i spekulation vilket ju än så länge har givit hög avkastning!

Så ser den ’fiffiga logiken’ ut!

———————————————————————————————————

Behövs makt? Eftersom makt är en ’normalitet’ i dagens samhällen så kanske man måste anse makten som en självklarhet? ”Hur skulle det annars se ut”, säger någon?

Kan det vara en bra metod att problematisera begreppet makt genom att göra en historisk tillbakablick?

Vad menas då med makt? Här avser jag maktförhållanden mellan människor. Vad avser vi annars med makt? Nåväl vi håller oss till förhållandet mellan människor. Det är väl detta som de flesta av oss avser när vi ställs inför begreppet makt – kan jag tänka mig.

Att maktförhållanden är en realitet, i dagens samhällen, kan nog alla skriva under på. Men ska det då fungera på detta vis? Är detta förhållande det optimala för våra samhällen?

Nåväl, så kallade demokratiska beslut bygger ju på majoritetens vilja framför minoritetens – vilket naturligtvis är rätt och riktigt. Och här kan man då, med rätta, anse att makten tillhör majoritetens beslut. Majoritetspolitiken har makten att genomföra de beslut som tagits i den politiska demokratins beslutsprocesser.

Men är det då så här enkelt att förstå maktspelet? Tänk er att vi lever i en struktur där ojämlikheten är den etablerade normen i samhället. Att fatta beslut i denna ojämlika strukturella normalitet borde väl innebära att besluten tas utifrån en normalitet som i sig redan är orättvis och därför kan besluten inte fattas från en, så att säga, demokratisk ’plattform’ – en jämlik och rättvis ’plattform’.

Här uppkommer en annan fråga: kan man påstå att en ojämlik ’plattform’ är odemokratisk? Jo men det måste man väl kunna påstå? Låt oss säga att ’plattformen’ påbjuder att ekonomiska beslut i marknaden tas utifrån kapitalägares egna prioriteringar vilket gynnar de beslutstagare som äger mest kapital. Kan en sådan ’plattform’ kallas demokratisk? Nej självklart inte. Besluten tas ju utifrån ägarstorleken på kapitalet. Alltså missgynnas de kapitalägare som äger minst kapital för att inte tala om hur samhället i stort påverkas av att fåtalet stora kapitalägare tar beslut som i första hand prioriterar det egna kapitalägandet på bekostnad av övriga samhället. Makten har alltså förskjutits från den samhälleliga majoriteten till en ekonomiskt stark minoritet. En sådan ’plattform’, menar jag, kan inte kallas demokratisk.

Med andra ord så kan vi därför säga att vi lever i samhällen som är odemokratiska – samhällets grundläggande sektor, den marknadsekonomiska, fattar sina beslut utifrån storleken på det egna kapitalägandet. Makten tillfaller därmed den ekonomiska eliten – inte den politiska majoriteten.

Ser vi till det historiska perspektivet så stärks denna bevisning mycket tydligt. Detta maktmissbruk har tusentals år på nacken vilket den historiska verkligheten beskriver på ett tydligt sätt.

Men tillbaka till frågan: ’behövs makt’? Frågan är svårbesvarad och mitt försök till svar blir: samhället måste följa de ’självklara normerna’ om jämlikhet, jämställdhet och rättvisa inom alla mänskliga förhållanden – alltså inklusive ekonomiska förhållanden. När dessa förhållanden existerar så kan samhälleliga, inklusive ekonomiska, beslut tas utifrån demokratiska processer. Dessa majoritetsbeslut innebär självklart ett maktförhållande. Alltså maktförhållanden som baseras utifrån de ovan ’självklara normerna’, vilket dagens maktförhållanden inte alls uppfyller.

Vi måste förstå att dagens mänskliga förhållanden som exempelvis uppdelningen av människan i separerade samhällen – det vi benämner stater; länder eller nationer – har sitt ursprung ytterst i maktförhållanden mellan redan maktfullkomliga kapital- och egendomsägare som genom våld har lagt under sig ’rikedomar’, i alla dess former. Dagens maktförhållanden – i synnerhet när det gäller ekonomiska förhållanden bygger i princip på liknande ageranden.

Betrakta världen, se den strukturella uppbyggnaden av våra samhällen! Varför dessa gränser mellan människor? Varför ägs landområden privat? Varför ägs kapitalvärden privat? Varför fortgår ständiga konflikter mellan samhällen och inom samhällen? Varför denna ojämlikhet och ojämställdhet? Varför denna orättvisa?

Svaren infinner sig vid betraktandet av vår maktstrukturella uppbyggnad!

—————————————————————————————————————–

Frågan lyder: ”Vad går livet ut på?”

En nog så viktig fråga – en egentligen helt grundläggande fråga. Men kanske en fråga som lämnas obesvarad inför samhällsproblematiken – ”det finns väl viktigare saker att resonera om!” Men låt oss försöka bena ut frågan, så gott det går.

Personligen har jag kommit fram till ett svar: ’livet går ut på att umgås’. Vi mår som bäst i umgänget med andra. Här delar vi sorg och glädje, kan kommunicera ut allt det som vi bär inom oss. Finna lösningar på problem som ständigt uppkommer. Ungefär så skulle jag vilja uttrycka mig angående frågeställningen. Kan vi då alla förverkliga våra ’drömmar’?

Om vi nu antar att umgängesfrågan är den helt grundläggande frågan, när det gäller ’meningen’ med livet, så kan vi stödja oss på följande fakta: Vi kan konstatera att vi tillhör gruppen ’flockdjur’. Alltså fungerar vi som allra bäst, liksom våra närmaste artfränder aporna, då vi har våra ’nära och kära’ runt omkring oss. Våra sociala liv bör med andra ord utgå ifrån detta sammanhang – när det gäller umgängesfrågan. Håller ni med om detta resonemang?

Enligt min mening så bör därmed vårt sociala sammanhang byggas upp efter ’flockdjursprincipen’. Detta leder oss fram till en påföljande frågeställning: lever vi idag enligt ’flockdjursprincipen’?

Nej, vi gör ju inte det. Och detta dystra svar får vi bekräftat bland annat av den alltmer tilltagande psykosociala ohälsan. Den här deprimerande utvecklingen sprider sig allt längre ner i åldrarna vilket, enligt mig, bevisar att någonting helt grundläggande har gått snett i samhället. Eller kan någon vara av uppfattningen att det är individen själv, som ligger till grund för den här dystra utvecklingen?

Säkert finns det dom som argumenterar för att det just förhåller sig på det här viset – att det är upp till varje individ att ’skapa’ sig en ’sund’ psykosocial hälsa. Men så enkelt kan inte problematiken förklaras. Det finns djupare orsakssamband till att våra samhällen mår som dom mår. Ensamheten och den psykosociala ohälsan hos alltfler människor har även här att göra med vår samhälleliga uppbyggnad.

Kapitalets koncentration dess globalisering med det ständiga kravet på tillväxt eldar på konkurrensen och medför naturligtvis en urbanisering – storstadsregionerna växer på bekostnad av landsorten. Man kan säga att vi tvingas in i en utveckling där vi måste följa med kapitalets investeringar – arbeten skapas på platser där kapitalet kan växa. I denna process så ’slits’ vi från platser och från ’nära och kära’ vilket påverkar oss negativt. Vi hamnar alltså utanför ’flockdjurslivet’ och detta gör oss deprimerade, vilket uttrycker sig i psykosocial ohälsa. Och den helt grundläggande orsaken till den här utvecklingen finns alltså att söka i kapitalismens ökande inflytande på det samhällsstrukturella byggandet.

Skall vi komma till rätta med den ökande psykosociala ohälsan så krävs, som vi ser, ett diametralt motsatt ekonomiskt system. Har vi insett det?

Några ord till. Meningen med livet – sett utifrån kapitalismens synvinkel – är en ständigt stigande ekonomisk tillväxt vilket formar oss människor till i första hand konsumerande och producerande individer där det privata ägandet av kapitalet är den helt grundläggande orsaken till våra samhälles ohälsa.

Denna utformning av samhället distanserar oss från att utöva vår ’roll’ i livet – nämligen att umgås.

——————————————————————————————————-

Vi är ’produkter’ av den struktur vi lever i! Vi agerar och lever våra liv utifrån hur våra samhällen är uppbyggda!

Känns dessa påståenden som självklara? Behöver kanske inte kommenteras?

Det bara är så – ingenting att bråka om kan tyckas. Du kan ju själv se hur allt fungerar. Är allt som det ska?

”Ingen ska väl komma och påstå saker och ting – vi har ju egna ögon och öron.”

Varför ser det då ut som det gör? Ska det se ut så? Att det ser ut som det gör måste väl bero på någonting? Det är väl ändå inte slumpen som formar våra liv och därmed vårt samhälle?

Globalt sett – så som vi alltid måste betrakta världen med våra samhällen – ser det inte alls bra ut. Men även det ser vi väl? Naturligtvis är det i denna vår värld som vi formas, som vi blir ’produkter’. Och i och med att det inte ser bra ut så formas vi därefter – vi blir agerande människor utifrån denna rådande struktur.

Alltså strävar vi efter att ’ligga på topp’ inom allt vi företar oss. Denna strävan är på sitt sätt nödvändig eftersom förutsättningen att nå ’toppen’ bygger på konkurrens. De få som når denna ’topp’ kan ’skörda’ sina liv med all den ’glans’ som står till buds. Det förstår var och en att denna konkurrens likaså skapar ’förlorare’ i våra samhällen. Men det är ju så strukturen är uppbyggd. Det ska konkurreras och därav skapas ’vinnare’ och ’förlorare’. Den vidare effekten av denna ordning är att samhällena i sig hamnar i konkurrens med varann, vilket även här leder till ’vinnare’ och ’förlorare’.

Också detta känner vi till. Det är väl bara att hoppas att vårt eget samhälle fortsättningsvis får ligga på ’vinnarsidan’ – eller vad säger vi? Vilka ligger då på ’förlorarsidan’? Även detta ser vi, vilket inte kräver någon ytterligare utläggning. Varför då fortsätta ’tjafsa’ om allt det här eftersom vi alla ser, med egna ögon, hur eländigt våra samhällen fungerar? Ett kort svar: därför att det är nödvändigt!

Som sagt, det går ju ut på att vinstmaximera så därför krävs konkurrens och denna konkurrens skapar ’vinnare’ och ’förlorare’. Som ni förstår så syftar jag naturligtvis på den ’drivande’ sektorn i våra rådande samhällen – nämligen den ekonomiska. Ingen trodde väl på något annat?

Den ’drivande’ sektorn har en mycket lång historia – som vi också mycket väl känner till. Inte heller denna historia behöver rekapituleras. Eller?

Men ändå påstår jag att strukturen – sedan tusentals år – är ’felaktig’. Hur kan man påstå något sådant när vi har levt med denna struktur i tusentals år? Jo därför att dagens struktur bygger på gårdagens och att vi idag kan se hur denna struktur går mot kollaps.

Men är vi då medvetna om de grundläggande historiska strukturella ’felen’? Kanske det ändå behövs en snabb genomgång?

Ja ser man till hur våra samhällen globalt sett fungerar idag så inser man att politiska ansvariga och ekonomiska makthavare ingenting har lärt sig av de grundläggande strukturella ’felen’.

Vår maktstrukturella ordning har sin historiska grund i privatägd makt över ’allt och alla’ och med den följer destruktiva ambitioner som privatägd ekonomisk makt vilket i sin tur leder till underkuvande av människor, med ’sina’ samhällen. Samhällen kommer därför att byggas utifrån ekonomiska maktambitioner.

Staters tillblivelse är ett destruktivt resultat av en redan ’etablerad’ maktstrukturell ’felaktighet’, som nyss nämndes. Dessa effekter, på grund av den destruktiva samhällsstrukturen, framkallar ekonomisk konkurrens, med allt vad detta innebär. En annan påtaglig effekt av den här destruktiva ’ordningen’ är det vi benämner religioner – som historiskt sett och även idag har ett starkt ’grepp’ över människor i en mängd samhällen.

Att med dessa grundläggande destruktiva ’byggstenar’ i bagaget kunna åstadkomma strukturell jämlikhet, jämställdhet och rättvisa går inte. Varför då? Helt enkelt därför att det inte går att strukturellt förändra grundläggande ’fel’ om man samtidigt låter dessa ’fel’ få fortsätta ligga till grund för dagens samhällen.

Vår globala kapitalistiska struktur låter sig inte förändras till en ekonomisk demokrati eftersom den rådande ekonomiska strukturen ses som den enda möjliga – den självklara. Att då tro att klimat- och miljöproblematiken kan lösas inom rådande ’ramverk’ är dömt att misslyckas. Likaså är det en omöjlighet att lösa socioekonomiska problem, såväl i vårt samhälle som i övriga samhällen.

Det går alltså inte att lösa – för att ta några exempel – brottsligheten; migrationen; ojämlikheten; orättvisan; klimat- och miljöproblematiken, under rådande samhällsstruktur! Vad jag vill få fram är att krig och elände, av alla de slag, är olösliga i en ’felaktig’ struktur!

Inte nog med detta. I och med att dagens svåra problem förblir olösliga så blir dessutom effekten att problemen tilltar – de förvärras! Vad måste då lösas?

———————————————————————————————————-

”Den enes död, den andres bröd!”

Konkurserna slår hårt såväl idag, under pandemin, som i ’normala’ tider. Staten går i dessa tider in med enorma belopp för att söka underlätta företagandet.

En ekonomi som kräver tillväxt, för att kunna överleva, måste få ekonomiskt stöd i annat fall havererar hela samhället. Så ser verkligheten ut idag och denna verklighet är vi, mer eller mindre, tvungna att förhålla oss till.

Att denna verklighet hade kunnat undvikas är också en realitet. En realitet som naturligtvis bygger på en helt annorlunda ekonomisk struktur. Men nu är det så att vår rådande ekonomi både globaliseras och får ett alltmer koncentrerat kapitalägande vilket tillsammans gör att våra samhällen hamnar i ett ökande beroendeförhållande till kapitalismens fortsatta strukturella utveckling. Samhället blir på så vis – på grund av detta ökande beroendeförhållande – fastnaglat i den ’rävsax’ som blir följden av den rådande ekonomiska strukturen. Man kan säga att samhällslivet inrättar sig efter vårt rådande ekonomiska systems inneboende utveckling.

Samhället kan bokstavligen inte agera annorlunda, vilket leder till att vi alla i samhället lever våra samhällsliv utifrån föreställningen att allting som händer och sker är ’normativt’. Alltså, det är så här livet ska se ut! Förstår ni hur jag menar?

Du är ’lyckosam’ såväl officiellt som medialt, om du tjänar ’bra’ med pengar – detta är ju normen. Varför har vi annars skilda graderingar på vad vi ska tjäna?

I den här ’filosofin’ så gäller samma principer när det gäller företagandet. Den som inte kan ’gå runt’ konkursar och får då ta de efterkommande smällarna, med allt vad detta innebär. Och den som ’går runt’ får sin ’belöning’ -’lyckosam’ med andra ord. Det är ju så vi har lärt känna systemet och det är utifrån dessa riktlinjer vi planerar och lever våra liv.

I den här knivskarpa konkurrensen så säger det sig själv att allt företagande tvingas till drastiska åtgärder för att söka begränsa sina ekonomiska utgifter. Den stora utgiften handlar ju om anställdas löner. Att få ned denna utgift så långt det går är av högsta prioritet i företagandet. Hur löser företagandet detta problem?

Jo istället för att anställa så läggs jobben ut på underentreprenörer – ett smidigt sätt att pressa ned sina utgifter. Man kan säga att dagens underentreprenörer är gårdagens ’nya’ arbetskraft – med den skillnaden att dagens stora kapitalägare köper sig fria från allt ansvar som sker i arbetet på ’golvet’. Hänger ni med?

Som ni ser så dras ’tumskruvarna’ åt när det gäller att kunna ta del av ”brödet”. Kanske är vi snart i det läget att arbetare är ett minne blott – till ’förmån’ för så kallade entreprenörer? Entreprenörer som i många fall är underbetalda eller rent av jobbar utan lön. Ja vi är väl i det läget redan?

————————————————————————————————

Jordens ekologiska ’status’ går alltså inte att förändra till det positiva under rådande strukturella förhållanden. Är vi medvetna om detta?

Visserligen börjar medvetenheten öka om nödvändigheten av att söka fasa ut fossila energikällor och fossila produkter men dessa ’ytskrapningar’ som nu sker räcker inte på långt när att åstadkomma grundläggande förändringar. Miljöavfall och utsläpp, med allt vad detta innebär, väger så mycket tyngre än de ’ytskrapningar’ som nu börjar iscensättas.

Att politiker med sina partier börjar ifrågasätta den pågående ekologiska utarmningen är naturligtvis en självklarhet – så här i sista minuten – vilket så klart är både bra och nödvändigt men problemet ligger inte i ifrågasättandet utan det ligger i att politiken tror sig kunna åstadkomma grundläggande förändringar, inom rådande strukturella ’ramverk’. Och detta har vi lärt oss – angående rådande ’ramverk’ – fungerar inte.

Positiva grundläggande förändringar kan bara genomföras i ett strukturellt ’ramverk’ diametralt annorlunda vårt nu rådande. Alltså måste vi i både teorin och praktiken lägga fokus på just strukturella förändringar – vilket som sagt inte låter sig göras under rådande ekonomiska system.

Kan vi förstå att vi här och nu sitter fast i en ’rävsax’? Vad betyder det?

Klimatavtal som nu sluts kommer alltså inte att kunna hållas!

Krig och elände kommer inte att avbrytas även om FN är överens!

Ojämlikheten inom stater och mellan stater kommer att öka trots att regeringar förespråkar rättvisa! Dessa motsägelsefulla faktum har sin grundorsak i att vi har att förhålla oss till en kapitalistisk ekonomi. Vilket vi nu kanske börjar förstå?

Jag tänker vidare på en synnerligen deprimerande effekt av vårt ekonomiska system, med sin avgörande ’stämpel’ på hur övriga samhället formas. Vilket handlar om hur det sociala livet inklusive psykologiska effekter bryter sönder oss själva och med detta självfallet får det sociala livet att i många fall haverera.

Är det inte så att det globala sociala sönderfallet – som utmärker sig först och främst i vad vi benämner ’fattiga utvecklingsländer’ – tränger sig in i vårt eget ’väletablerade’ samhälle? Det säger sig självt att vi inte kan, som vi brukar uttrycka oss: ”hålla problemen som existerar i vår omvärld borta från oss”. Även vi dras in i ’problemen’.

I den strukturella utveckling som råder världen över så ’skonas’ ingen. Detta måste vi förstå. När nu våra samhällen sönderfaller så sönderfaller naturligtvis även vi människor, eller hur? Allt går ’hand i hand’. Det kan ju inte fungera tvärt om. Denna process går inte att förhindra under rådande ekonomiska system.

Som ni har delgivits tidigare: Vår grundläggande samhällsstruktur är en maktstruktur som grundar sig på ekonomisk makt där underliggande strukturella ’byggstenar’ handlar om: patriarkat; stater; religion; etnicitet.

Så länge denna ’grund’ med sina underliggande ’byggstenar’ fortsätter verka så är det omöjligt att nå ekologisk balans. Och som vi alla vet så är det just denna grundläggande samhällsstruktur, kapitalismen, med sina underliggande ’byggstenar’ som vi alla har, idag och imorgon, att förhålla oss till.

———————————————————————————————————–

Ett strukturellt fel kommer hela tiden att förvärras i och med att den grundläggande strukturen förblir oförändrad! Hur görs detta påstående begripligt?

Jag går direkt på det grundläggande strukturella fel som jag för övrigt alltid återkommer till. Det handlar naturligtvis om vår samhällsstruktur som ’dirigeras’ i huvudsak av vårt rådande ekonomiska system. Vårt rådande ekonomiska system håller i själva ’taktpinnen’ för hur vår övriga samhällsstruktur ska förhålla sig. Så är det, vilket bör förstås av de flesta.

När nu detta faktum gäller så kan man också påstå att vårt samhälle anpassar sig inför detta faktum, ovetande om huruvida det finns ett strukturellt fel ’inbakat’ i vårt ekonomiska system.

Eftersom vi har konstaterat, som ni vet, att vårt ekonomiska system har ett ’inbakat’ strukturellt fel så ’överförs’ detta fel till det övriga samhället. I och med att detta strukturella fel inte åtgärdas så är det därför omöjligt att kunna få rätsida på de mängder av strukturella ’småfel’ som utspelas hela tiden i våra samhällen. Effekten av denna ’röra’ blir att de strukturella ’småfelen’ hela tiden förvärras.

Jag ska försöka exemplifiera detta: vårt samhälle strävar politiskt att göra hela vårt samhälle ’levande’, alltså även en ’levande’ landsbygd tillhör våra politiska prioriteringar. Men som vi har sett och ser så kan denna politiska prioritering omöjligen förverkligas. Varför? Jo därför att vi har att förhålla oss till ett ekonomiskt system som kräver ständig tillväxt och detta krav medför en allt ökande globalisering och urbanisering, vilket ger en utarmande landsbygd. Vårt ekonomiska systems inneboende krav går således tvärt emot vad politiken strävar efter.

Ett annat exempel: politikens strävan är att vårt samhälle och alla samhällen ska klara de klimatmål som är satta på internationella konferanser. Men eftersom vårt ekonomiska system har sin inbyggda prioritering av ständig tillväxt så kräver, som sagt, denna prioritering att tillväxten går före allting annat, inklusive politikens klimatmål. Även här ser vi att politikens strävan är oförenlig med vårt rådande ekonomiska systems ’nödvändiga’ krav.

Ett exempel till: politiken strävar efter en så låg arbetslöshet som bara går. Alltså mer eller mindre en obefintlig arbetslöshet. Men denna fråga avgörs i rådande ekonomiska system av de beslutsprocesser som tas av den ekonomiska eliten, inte av våra politiska förtroendevalda. Arbetslöshetssiffrorna ligger alltså inte i händerna hos våra politiker utan dom ligger i händerna hos ekonomins makthavare, vilket som vi ser leder till otryggare anställningsformer och på sikt en allt högre arbetslöshet. Ytterligare ett bevis på att strukturens utformning är felaktig.

Ett till: vi alla önskar oss samhällen med social och ekonomisk ’trygghet’, med allt vad det innebär, men istället så ökar den sociala otryggheten i våra samhällen. Hur kan det bli så? Jo i huvudsak beror detta på att vi har att förhålla oss till, som sagt, ett ekonomiskt system som per automatik fungerar ojämlikt och orättvist – vilket då skapar den här sociala nedmonteringen.

Således ser vi hur dessa strukturella ’småfel’ hela tiden förvärras i våra samhällen och dessa ’småfel’ har sitt ursprung i den rådande ekonomin. Rent konkret så betyder detta att våra drömmar om jämlikhet och rättvisa tillsammans med en hållbar ekologisk balans är omöjliga att uppnå i vårt rådande ekonomiska system. Tydligast så utspelas denna omöjlighet i de samhällen där den sociala nedmonteringen har nått längst.

————————————————————————————————————————

”Hur skapas värden?”

Värden skapas genom arbete – inte på något annat sätt! Någon säger: ”jag vann över en miljon på en lott – detta är väl ett bra värde som lotteribolaget förmedlade till mig?”

Javisst är det väl det. Men den här miljonen har ju kommit till på något vis. Den kan ju inte bara ’ramla’ in på bolaget, helt utan vidare. Miljonen måste ju skapas någonstans och sedan ’hamna’ på lotteribolaget.

Eller så kan bolaget ha lånat miljonen hos någon bank. Även lånade pengar har tillkommit genom arbete – förutsätter att vi nu utgår ifrån att dessa lånade pengar likställs med reala kapitalvärden. Observera att dagens banker även sysslar med spekulation – att skapa pengar utan att dessa pengar motsvarar reala kapitalvärden. Vilket ju är en annan fråga, som vi känner till.

Men som sagt endast arbetsinsatser är ’värdeskapande’. Utförs inget arbete så skapas heller inget ’värde’. Man kan också säga: utförs inget arbete så skapas heller ingen ’välfärd’. Och ju mer arbete som utförs ju mer ’värden’ skapas.

Betyder detta att vi ska arbeta så mycket det bara går? Man kan tycka det när vi inser att ’värden’ skapas genom arbetet. Är det så här vi ska betrakta tillväxtproblematiken? Jag menar: ju mer vi arbetar ju mer ’värden’ skapas och tillväxten ökar.

”Kan det bli bättre?” Nej det är ju exakt så som vår rådande marknadsekonomi är uppbyggd. Den fungerar utifrån dessa förutsättningar. Men det är dessa förutsättningar som är förödande för oss. Hur går då detta ihop med ’skapandet av värden’? Nej det går inte ihop, som vi har lärt oss, vilket beror på att den grundläggande frågeställningen saknas. Vilka ska få ta del av de skapade ’värdena’? Det är ju denna grundläggande frågeställning som makten – såväl den ekonomiska som den politiska – saknar möjligheter att hantera.

Vad vill jag då komma fram till? Jag vill poängtera att kapitalvärden enbart kan skapas genom mänskligt arbete och ingenting annat. Naturen finns där den är – den har det värde som vi alla lever av – men där vi förädlar allt det som ger oss ’välfärd’ så kan det bara genomföras med arbetsinsatser. Själva förädlingsprocessen – från råvara till färdig produkt – kan enbart skapas med mänskligt arbete och denna process ger kapitalvärden/’välfärd’. Att dessa ’värden’ fördelas på ett orättvist sätt är en annan sak och att spekulationsekonomin berikar en minoritet är bara ett ytterligare bevis på att reala ’värden’ i praktiken stjäls från den samhälleliga ’välfärden’ för att till slut hamna hos den ekonomiska eliten.

Men om vi nu gör antagandet att alla skapade ’värden’ fördelas på ett jämlikt och rättvist sätt över hela samhället, ska vi ändå fortsätta med att arbeta så mycket det bara går – eftersom ’värden’ bara kan skapas genom mänskligt arbete?

Nej, naturligtvis inte! ’Värden’, alltså kapitalvärden, kan inte produceras eller konsumeras över ’gränsen’ för vad vårt ekologiska ’ramverk’ tillåter. Som det nu förhåller sig så finns det undersökningar på hur mycket vi i västvärlden konsumerar och den siffran visar att vi behöver över fyra jordklot som krävs för att kunna tillgodose vår konsumtion. Och som vi förstår så är detta helt ohållbart, både i praktiken och i teorin, när vi betraktar problemet lite på sikt. Vi vet ju att detta problem har att göra med den samhällsstruktur som vi lever i och att lösningen på problemet då naturligtvis finns i byggandet av en diametralt motsatt struktur – som har beskrivits i tidigare inlägg. Så att arbeta så mycket det bara går omöjliggörs genom en omstrukturering av vårt ekonomiska system.

Då uppkommer frågeställningen: ”men då kommer väl vår välfärd att försämras?” Nej alla våra samhällens samlade ’välfärd’, med allt vad detta innebär, kommer istället att öka – vilket har att göra med den jämlika och rättvisa fördelningen, som dessutom inbegriper mindre arbete per capita.

För det är väl ingen som anser att vi i vårt samhälle ska ha det ’bättre ställt’ än övriga samhällen på vår jord?

——————————————————————————————————————————————

Ska ’berömda’ konstnärer kunna tjäna mer än ’vanligt’ folk? Samma sak gäller för idrottstjärnor och egentligen för vem som helst som tjänar ’bra’ med pengar – ska dom kunna tjäna dessa pengar?

Nej i ett jämlikt samhälle så är inte detta möjligt. Men i ett ojämlikt samhälle så betraktas denna ojämlikhet som en självklarhet. Frågan har att göra med i vilket ekonomiskt system som vi har att förhålla oss till.

Att vi idag betraktar det som en självklarhet att människor tjänar olika mycket beroende på vad för slags jobb som de sysslar med hänger naturligtvis ihop med det rådande ekonomiska system som vi nu har att förhålla oss till. Systemets ’upplägg’ är ju att tillskansa sig pengar – så mycket det bara går – genom marknaden. Detta sker genom en mängd olika möjligheter. Därför ’jagar’ vi bokstavligt talat varenda peng som finns tillgänglig och de som är ’bäst’ på att ’jaga’ lägger också beslag på merparten av pengarna.

Denna strukturella ordning kan bara genomföras i samhällen där marknadsekonomin bygger på privat ägande av det producerande kapitalet. Alltså bäddar det för ojämlikhet och vad detta innebär för våra samhällen känner vi väl till.

Ur denna ’jakt’ på pengar – som alltså har sin orsak i marknadsekonomins strukturella uppbyggnad – så tas i princip ingen som helst hänsyn till varandra. Det handlar ju om att kunna överleva – det är du själv som måste fixa ’dina’ pengar.

Från ’kriminell’ verksamhet till så kallad ’laglig’ verksamhet – där det alltså är ’lagligt’ att ha samhälleliga bestämmelser som i praktiken påbjuder ett ojämlikt fördelande av den producerande ’kapitalkakan’. Detta är, som vi ser idag, en ’laglig’ verksamhet medans det i själva verket handlar om att sko sig på andras bekostnad.

Skillnaden mellan ’kriminell’ verksamhet och så kallad ’laglig’ verksamhet är därför på många sätt ingen skillnad alls. Det är denna verklighet vi har att förhålla oss till och vad som är ’kriminellt’ respektive ’lagligt’ kommer framöver att suddas ut än mer. Att stjäla pengar – vilket det nu i praktiken handlar om – kan göras lagenligt eller olagligt, i båda fallen stjäls det pengar från den samlade ’kapitalkakan’.

En sak till: eftersom den rådande marknadsekonomin kräver ständig tillväxt – vilket både är en teoretisk respektive praktisk omöjlighet – så leder denna strukturella uppbyggnad dessutom till en allt ökande ojämlikhet inom våra samhällen och mellan våra samhällen. Alltså kommer den rådande marknadsekonomin som följd av denna strukturella uppbyggnad att kollapsa framöver – vilket vi har redovisat tidigare som ni vet.

————————————————————————————————————————

Samhällsstrukturell teori måste utgå ifrån jämlikhet mellan människor! Detta har inte gjorts under de senaste tusentals åren. Och vad beror då detta på? Det beror på att våra samhällen har styrts utifrån en ojämlik struktur. Kanske ni uppfattar detta kortfattade svar som ett självklart svar? Hur ska svaret annars formuleras, tänker ni?

Vad betyder då en ojämlik struktur? Jag förmodar att ni avser ojämlika ekonomiska möjligheter till att kunna uppnå en ’dräglig’ tillvaro. Vad jag nu kan mena med en ’dräglig’ tillvaro? Sannolikt menar både du och jag, i stort sett, samma sak. Låt oss inte fördjupa oss i denna fråga – alltså angående ’dräglighet’ – utan bara konstatera att vi har levt och fortfarande lever i en ojämlik ekonomisk tillvaro, sedan ett antal tusentals år.

Tänk på att här får vi inte glömma att betrakta ’drägligheten’ utifrån ett globalt perspektiv – som jag för övrigt alltid menar när jag refererar till ’våra samhällen’. Detta menar jag är en strukturell verklighet som vi alla har att förhålla oss till. En verklighet som på grund av dess långa tidsperspektiv har lett fram till en normalitetsuppfattning om denna strukturs verklighet. Vi betraktar med andra ord dagens strukturella verklighet som självklar – det är så här livet ska levas; det är så här våra samhällen ska se ut. Förstår ni hur jag menar? Det är denna, alltså dagens, strukturella verklighet som fick sin struktur redan för tusentals år sedan. Vad finns det då för belägg att kunna föra fram detta påstående – ojämlika samhällen sedan tusentals år?

Studera historien så förstår vi omgående att det råder skillnad, socialt och ekonomiskt, mellan människa och människa – eller är detta svårförståeligt? Vilket alltså kan bevisas utan minsta tvivel. Utifrån denna bevisning måste samhällsstrukturell teori utgå ifrån – alltså en ojämlikhet mellan människor som redan här underkänner rådande samhällsstruktur. Från vilka bevis ska vi annars utgå ifrån? Nej vi måste starta en sådan här teoriundersökning från en tydlig ’plattform’ och denna ’plattform’ – strukturell ojämlikhet – var det ’normala’ sättet för dåtidens samhällsuppbyggnad. Hänger ni med? Man kan säga att denna ’normalitet’ har ärvts in i vårt nuvarande strukturella samhällsbygge.

Då handlade det om att lägga under sig mark och samhällen med all den vapenmakt som kunde uppbådas. Det ingick så att säga i maktens – kungamaktens – ’normala’ sätt att utöva sitt ämbete. Idag handlar det om att makten – den ekonomiska eliten – söker lägga under sig en så stor del som möjligt av kapitalkakan som produceras. Detta görs med hjälp av det ekonomiska system som är sprunget ur dåtidens strukturella ojämlikhet. I princip så ser vi alltså en liknande strukturell uppbyggnad av våra samhällen idag som dåtidens samhällen. Ser ni denna likhet?

’Normalitetssamhället’ förr har som synes ärvts vidare in i dagens verklighet och lever vidare som dagens ’normalitetssamhälle’. Makt handlar om att äga värden – kapitalvärden. Och dessa värden kan vinnas genom våld och konkurrens.

Vi ser då att dagens så kallade etablerade teori när det gäller samhällsstrukturella frågor saknar den absoluta tillförlitlighet som krävs. Dagens teori utgår, som vi ser, från en ojämlikhet verklighet mellan människor och mellan samhällen. Alltså kan inte den etablerade teorin uppnå ’statusen’ som teori. Den måste betraktas utifrån vad den i verkligheten är – en teori som gagnar det ’normalitetssamhälle’ som vi alla lever i och har att förhålla oss till.

—————————————————————————————————–

Hur förklaras löneskillnaden mellan privat sektor och offentlig sektor inom, det vi benämner, välfärden? Vad beror det på att vårdanställda kan tjäna betydligt mer hos ett privatägt bolag än de gör hos landstingen eller kommunerna?

Ja hur ska vi bena ut den här problematiken? 

Välfärden är själva måttstocken för hur samhället mår, kan man säga. Därför så måste varje samhälle prioritera välfärden – med allt vad den innefattar – vilket betyder att samhället, så att säga, står som garanten för att välfärden kan genomföras. Välfärden ska alltså bedrivas utifrån ett samhälleligt huvudansvar.

Då samhällen ’bjuder’ in privatägda företag att agera inom välfärdssektorns ’ramverk’ så innebär detta, per automatik, att den samhälleliga prioriteringen sätts ur spel. Prioriteringen hamnar någon annanstans – var?

Som vi har redogjort tidigare, ett antal gånger, så hamnar prioriteringen istället i att upprätthålla/stödja vår kapitalistiska marknadsekonomi i den nu pågående kollapsande utvecklingen. Man kan också beskriva det som att den rådande marknadsekonomin ’äter’ sig in i de politiska besluten angående välfärden.

I en kapitalistisk ekonomi så måste det privata företagandet gå med vinst – vilket vi har lärt oss. Detta gäller oavsett om företagandet agerar inom välfärdssektorn eller utanför denna. Allt företagande måste alltså förränta sig, i annat fall går företagandet under. Denna inneboende prioritering har vi att förhålla oss till i våra rådande samhällen.

När nu samhällen ’öppnar’ upp för privatägda företag att ta del av den skattefinansierade välfärden så innebär detta också att företagen ’livnär’ sig på dessa skattepengar. Det offentliga ’försörjer’, med andra ord, de privatägda välfärdsföretagen.  Och fortfarande gäller naturligtvis kriteriet – för att kunna bedriva privatägt företagande i en kapitalistisk ekonomi så krävs ekonomisk tillväxt – oavsett i vilken bransch företagandet äger rum. Åter igen: kriteriet handlar om att kunna göra vinst på investerat kapital.

Samtidigt som detta sker så måste också de privatägda företagen kunna erbjuda arbetskraften högre löner än vad den offentliga sektorn kan erbjuda. Varför måste de det? Jo varför ska vårdpersonal annars välja att avsluta sina ’säkra’ anställningar hos det offentliga om lönerna skulle ligga på en lägre nivå hos det privata? I synnerhet i dessa tider när det råder stor brist på vårdpersonal så kan man tycka att det offentliga borde kunna erbjuda sina anställda ’skäliga’ löner, men så är inte fallet.

En dålig offentlig ekonomi tillsammans med personalbrist tvingar i praktiken vårdpersonal att istället välja ’otrygga’ anställningar i den privata sektorn. Som trots denna ’otrygghet’ ändå erbjuder högre löner.

Sedan ska vi komma ihåg: det går inte att bedriva privatägt företagande inom välfärden om man inte kan få personal. Det privatägda konkurrerar ju med det offentliga! För att kunna vinna i den konkurrensen så är det helt grundläggande att personalen erbjuds en högre lön.

I vårt rådande samhälle så ligger, som sagt, huvudansvaret på välfärden hos det offentliga och för att detta ansvar ska kunna fungera så gäller en skattefinansiering för välfärdssektorn. Vilket innebär i praktiken ’säkra’ pengar till privatägd företagsamhet inom välfärden. Det offentliga står ju för ’fiolerna’! Administration och all annan ’sidoverksamhet’ behöver ju inte det privata befatta sig med. Därav öppnar sig möjligheter till högre löner åt välfärdsföretagens anställda.

Som vi vet så gäller andra ’regler’ i de flesta andra samhällen. Där måste man själv betala – ur egen ficka – för sin egen välfärd och vad detta leder till vet vi. Dessa ’regler’ kommer succesivt att anammas även i vårt samhälle och i övriga samhällen, som påstår sig vara så kallade välfärdssamhällen. Så i takt med att den offentliga ekonomin försämras så kommer de privatägda välfärdsföretagen att ta allt större andelar av välfärdssektorn, där välfärd mer och mer kommer att liknas vid en lyxvara för de som har pengar.

Det kommer alltså mer att handla om privatköp av välfärdstjänster än att samhället kan erbjuda välfärd åt alla. Resultatet blir alltså en allt ojämlikare välfärd där, man kan säga, välfärdens ansvar skjuts över åt privatägda företag som agerar utifrån kapitalismens marknadsekonomiska prioriteringar.

——————————————————————————————————————

Förr var ’ledorden’: ”spara och köp kontant”! Idag är ’ledorden’: ”låna och konsumera”! Vad är orsaken till denna dramatiska vändning, från ekonomisk ’expertis’?

Det beror självklart på kapitalismens oförmåga att ständigt växa – vilket ju är den ’inbyggda’ förutsättningen för systemet att kunna leva vidare. Att kunna leva vidare, för dagens ekonomiska system, hänger ju på tillväxten och det blir ingen tillväxt om vi ”sparar och köper kontant” – det kommer in för litet pengar i systemet.

Den tiden är förbi då vi köpte för sparade pengar. Hur såg då den tiden ut, som idag anses vara förbi? Kapitalismen då – för ett antal generationer sedan – kunde växa även om det privata sparandet prioriterades högt. Kapitalismen förr var i huvudsak lokal. Alltså var både konsumtion och produktion i stort sett lokala ’angelägenheter’ utan inblandning ’utifrån’. Allt som producerades skedde lokalt inom det konsumerande samhällets ’väggar’. Konkurrensen var begränsad till det lokala företagandet. Produktens pris kunde smidigt sättas på en nivå som ansågs ’skälig’ för att kunna ge en ’godtagbar’ förräntning på investerat kapital.

Men i och med att kapitalismens ’inbyggda’ förutsättning kräver tillväxt så utvecklas den därigenom också globalt och med det så följer en allt ökande konkurrens. Denna – ur kapitalismens synvinkel – nödvändiga utveckling medför en allt hårdare konkurrens och därigenom en allt större prispress på produktionen och i slutändan den färdiga produkten. Idag har denna utveckling nått så långt att företagen får mycket svårt att kunna se en förräntning på sitt investerade kapital.

En åtgärd för att komma åt problemet – sett utifrån kapitalismens synvinkel – är att konsumtionen ökar och att därför konsumenten erbjuds lån för att därigenom avhjälpa problemet.

Effekten av denna åtgärd för naturligtvis också med sig att skuldbördan ökar. Den ökar så att säga i alla led, från den enskilde låntagaren till företagen och samhället i stort. Samhället med alla sina myndigheter och ’instanser’ drar hela tiden på sig en allt större skuldbörda som då – måhända lite motsägelsefullt – i praktiken leder till att den rådande marknadsekonomin kan hålla sig ’flytande’. I det här sammanhanget får vi inte glömma räntepolitiken, som ju i praktiken syftar till att öka konsumtionen och underlätta kapitalinvesteringar.

Vi som privatpersoner har i princip slutat med sparande utan vad som gäller det är lån och krediter. När det kärvar i konjunkturen, som nu, då rekommenderas vi att shoppa. BNP:n måste ju upp och tillväxten är högsta prioritering. Alltså är det låna som gäller.

”Gör en tjänst: låna och konsumera!”

Som vi kanske förstår så kan denna ’konstgjorda andning’ inte hålla i längden.

——————————————————————————————————————————————————-

Konkurrensen i vår kapitalistiska ekonomi sätter nu tydliga avtryck i staters relationer med varandra. Från att tidigare begränsa konkurrensen till företagssektorn så har den nu definitivt tagit ett ytterligare steg, i och med staters allt hårdare konkurrens. Staters relationer har blivit mer spänt och utmynnar nu allt oftare i gränskonflikter på många håll.

Den ökande efterfrågan på metaller och fossil energi ligger till grund för allt allvarligare konflikter. Handelskrig blir den ’naturliga’ konsekvensen som en följd av den alltmer hårdnande konkurrensen. Dessa handelskrig är en förvarning om att ’fysiska’ konflikter blossar upp lite varstans.

Vi ser här vad den maktstrukturella historien får för återverkningar på dagens samhälleliga uppbyggnad, när det gäller stater med dess maktstrukturella gränser. Dessa gränser – som jag för övrigt har skrivit en hel del om tidigare – har blivit ’normativa’ strukturer för oss alla. Alltså är det helt självklart för oss att betrakta staters militärmakter som någonting fullt ’normalt’. 

Jo jag är medveten om att jag har poängterat den här nedbrytande maktstrukturella uppbyggnaden otaliga gånger och jag kommer naturligtvis fortsätta att göra detta. De samhälleliga makthavarna, ekonomiska såväl som politiska, tolkar ju vår samhälleliga utveckling på ett helt annat sätt. Och självklart gör de en felaktig analys. De uppmanar ’sina’ samhällen att agera så kraftfullt som det bara går när det gäller ekonomisk konkurrens och politisk makt med hjälp av en allt starkare militärapparat. Alltså en ’normativ’ utveckling, sett utifrån maktens perspektiv. Helt oförstående till att denna utveckling leder raka vägen till kollaps. Därför måste vi fortsätta tjatet om att den förda politiken – som ju baseras utifrån vår rådande marknadsekonomis beslutsprocesser – leder åt helt fel håll.

”Vi måste stärka vår konkurrenskraft – vi är ett exportberoende samhälle som måste ligga i framkant – ekonomisk tillväxt är en förutsättning för ökande välfärd – vår försvarsmakt måste förstärkas i samma takt som övriga samhällens!”

Dessa mantra rabblas upp oavbrutet av våra samhällsledare. Och de rabblas upp ständigt och får naturligtvis effekt. Vi blir mer eller mindre indoktrinerade av att det är så här våra samhällen ska fungera. Men jag menar att våra makthavare har en totalt felaktig analys och att deras analys istället för till kollaps.

”Vi måste värna våra gränser!”

Javisst samhällena är ju byggda utifrån den här strukturella ’normen’, sedan tusentals år tillbaka. Men likväl så är ju denna uppbyggnad totalt felaktig sett ur ett jämlikhets och rättviseperspektiv. För att inte tala om hållbarhetsperspektivet, med allt vad detta innehåller. Men vad bryr sig makthavarna om dessa perspektiv?

Kapitalismen är ju ett arv från tidigare maktstrukturer och våra makthavare utgår ifrån att denna nu rådande maktstruktur är den ’normativa’ som vi alla har att förhålla oss till. Ja den är ’normativ”, men den är ’normativ’ i den marknadsekonomi som nu existerar. Vilket även betyder att den omöjligen kan vara ’normativ’ i våra samhällen sett till hållbarhet, inom alla plan. Ekvationen går alltså inte ihop, som ni ser.

—————————————————————————————-

Vi är nu inne i en ny fas i vår samhälleliga struktur. En, som vi kan se, allvarligare utveckling för våra samhällen runt om i världen. Coronapandemin har satt sina avtryck på vår rådande marknadsekonomi på det viset att ekonomin inte klarar att växa, så som den är ’satt’ att göra. Vilket bland annat får till följd att arbetslösheten stiger och ’välfärden’ urgröps alltmer. Vi ser alltså resultatet av den rådande marknadsekonomins oförmåga att ombesörja ’välfärd’. Denna dramatiska försämring av ’välfärden’ gör att vi kan påstå oss ha gått in i en ny fas. En fas som ändå kan sägas följa kapitalismens rådande utveckling, mot en oundviklig kollaps. Eller med andra ord: det är på inget sätt förvånande att vi upplever försämringar i vår samhälleliga struktur eftersom dessa försämringar är förväntade och speciellt nu då vi ser hur vår rådande marknadsekonomi inte klarar att hantera den djupa kris som pandemin har startat.

Denna kris bevisar vad vi tidigare och egentligen hela tiden har förutspått: att framtida kriser – som även inkluderar ’vanliga’ lågkonjunkturer – leder till successivt försämrade möjligheter för det rådande ekonomiska systemet att ’återhämta’ sig vilket alltså medför att ’återhämtningen’ tar oss till en nivå som inte kommer att nå upp till föregående nivå.

Förstår ni hur jag menar? Exempel: arbetslösheten kommer att ligga på en högre nivå än tidigare nivå även efter att den rådande krisen har ’lagt’ sig. Samma sak med den så kallade välfärden: allt fler människor hamnar utanför ’välfärden’ även efter det att krisen har ’lagt’ sig.

Den reala ekonomin – BNP – har backat rejält,i dessa tider, när vi betraktar allt globalt. Alltså inte spekulationsekonomin som istället visar plussiffror. Men denna ’motsägelse’ har sin förklaring, som vi nyligen skrev om. Pandemins verkningar har rört om i kapitalismens ständiga prioritering av ekonomisk tillväxt och därmed så följer tilltagande samhälleliga problem, med allt vad detta innebär. Konflikter världen över fördjupas eftersom den strukturella uppbyggnaden ser ut som den gör. Den är ju beroende av den rådande marknadsekonomis ständiga behov av tillväxt och när denna tillväxt inte infinner sig då tilltar den samhälleliga problematiken. Man kan se detta som en ’naturlig’ följd av pandemins påverkningar på våra samhällen.

Som sagt, pandemin fördjupar och påskyndar den rådande marknadsekonomins kollaps. Och de samhällen som först dras med i kollapsen är de – som vi benämner svaga – redan tydligt utmärkande ojämlika. Vi måste därför ställa in oss på en tilltagande samhällelig problematik eftersom den strukturella uppbyggnaden inte kan ’hantera’ den reala ekonomins tillbakagång.

Arbetslösheten kommer därmed att hamna på en permanent högre nivå än vad vi är vana vid, vilket resulterar i ökande konflikter inom alla plan. Detta måste vi vara fullt medvetna om. Vi har, så att säga, tagit ett språng närmare den oundvikliga ekonomiska kollapsen.

Låter prognosen dyster? Så är det men det är ju bättre att beskriva den än att låta bli. Ju mer förberedda vi kan bli ju bättre kan vi hantera den ökande samhälleliga problematiken!

—————————————————————————————————————————-

Vi ser det som händer och sker! Du och jag noterar att detta händer och att detta har hänt och sannolikt så kan vi något så när förutse vad som kommer att hända. Men vi tyder det som händer och sker helt olika. Du säger att det som händer och har hänt beror på det och det medan jag säger att det beror på någonting helt annat. Vi tyder således verkligheten helt olika.

Hur kan detta komma sig?Kan man tyda skeenden olika utifrån vilken ’position’ i samhället som man befinner sig?

Vad menas då med ’position’? Jo eftersom vi har skilda ekonomiska förutsättningar i samhället så innebär denna skillnad att vi agerar utifrån olika ’positioner’ då vi tyder saker och ting.

När det nu är så att pengar betyder makt – i vår rådande samhällsstruktur – så för ju detta faktum med sig att ojämlikheten på detta område så att säga automatiskt genererar tvetydigheter angående samhälleliga skeenden. Denna ekonomiska ojämlikhet kan alltså inte resultera i ’logiska’ tydningar/analyser. För att kunna göra ’logiska’ analyser så, menar jag, krävs jämlika förutsättningar och dessa förutsättningar existerar, som vi vet, inte i dag.

Vad betyder då den här slutsatsen – att det idag inte går att göra ’logiska’ analyser? Jo det bör ju betyda att vi har byggt upp våra samhällen utifrån ’ologiska’ förutsättningar och ur denna ’ologik’ formas våra samhällen. Vidare så ger oss denna ’ologik’ svaren på varför våra samhällen fungerar som de gör idag. Jag menar bland annat så här: våra ojämlika samhällen har formats utifrån faktumet att det existerar ojämlikhet och det strukturella byggandet formas därför av de människor som sitter på makten.

Egentligen en självklarhet, om vi tänker efter. ’Logiken’ tillhör makten, om ni förstår mig rätt? Och denna ’logik’ betraktar naturligtvis makten som ’normal’. Alltså styrs våra samhällen utifrån maktens ’logik’. Vidare så ’fortplantar’ sig maktens ’logik’ ned till den stora mängden av människor – samhället – som i praktiken måste anamma denna ’logik’ eftersom strukturen nu ser ut som den gör. Det handlar ju om, för oss alla, att kunna överleva i den nu rådande strukturen. Detta anammande av maktens ’logik’ smittar ju självfallet av sig i de analyser vi dagligen gör.

Vi tar några exempel: Att äga kapital är en ’frihet’ för alla vilket leder till att fåtalet äger och flertalet inte äger. Alltså en ’logik’ som skapar ojämlikhet men betraktas som ’norm’.

Att sträva efter ekonomisk tillväxt betraktas som en självklarhet och därmed en ’norm’ även om denna ’norm’ leder till kollaps på grund av att rådande ekonomiska system just kräver denna ’norm’ och att denna ’norm’, i förlängningen, saknar både praktisk och teoretisk möjlighet att förverkligas.

Systemets ’logik’ förutsätter ekonomisk konkurrens vilket leder till bland annat social utslagning; elände; krig och fattigdom. Trots dessa ’biverkningar’ är den ekonomiska konkurrensen ’normen’, som vi alla har att förhålla oss till.

———————————————————————————————————————————

Numera en återkommande fråga:

Varför går Börsen så bra när ekonomin i samhället går dåligt?

Först måste det påpekas att diverse ’ekonomiexperter’ hävdar att orsaken finns att söka i ’öppningen’ av våra samhällen. Att coronapandemin, så att säga, ses vara under kontroll och därmed väntas ’ljusare’ tider igen. Enligt ’expertisen’ så ska detta vara huvudanledningen till att Börsen stiger.

Nej jag menar att den här analysen är bristfällig. Jag menar att huvudanledningen till att Börsen går som ’tåget’ beror på att de ’stora’ investerarna i praktiken saknar alternativ till sina kapitalinvesteringar. Avkastningen på Börsen är långt större än vad en investering i den reala ekonomin kan erbjuda. Och att spara på banken är ju inte att räkna med. Nej som vi har redogjort tidigare så är avkastningen på tillgångsvärden – fastigheter; värdepapper; guld; konst – någonting helt annat än avkastningen i den reala ekonomin – tillverkning med allt vad det innebär.

Börsen har alltså i praktiken blivit en lekplats för kapitalstinna en spekulationsplats som naturligtvis lockar med sig ’vanligt’ folk.

”Det är här du kan tjäna pengar!”

Man kan säga att i våra samhällen så har det på det här viset bildats två ekonomier. En real ekonomi och en spekulationsekonomi och den ekonomi som ger mest tillbaks för tillfället och framöver är den senare.

Men observera: bubblan kommer att spricka! Den är ju bara en bubbla som saknar reell anknytning till den reala ekonomin. Observera också att när bubblan spricker så drar den dessutom med sig den reala ekonomin i fallet.

Som sagt, Börsen lever sitt eget liv vid sidan om den reala ekonomin! Vilket är den huvudsakliga orsaken till börsuppgången respektive den reala ekonomins nedgång.

———————————————————————————————————————————————————————————————————–

Vi får inte glömma att även media styrs av rådande marknadsekonomi. Mediabranschen måste visa vinstsiffror i annat fall finns ingen framtid för branschen – i den här ekonomin. Vilket betyder att säljandet väger tyngst som i alla branscher. Om inte innehållet i media kan sälja då finns, så att säga, ingen anledning att publicera innehållet.

Varför publicera något som inte säljer? Att sälja är nämligen viktigare än att publicera, eller man kan säga: publicera vad som helst, bara det säljer! Det är denna verklighet som media har att rätta sig efter.

Kanske kan vi ana att någonting inte står riktigt rätt till här? Vad är det som inte står rätt till? Jo media väljer bort att publicera ’viktiga’ frågor och beslut som tas i samhället på grund av att det finns för få köpare till dessa frågor och beslut.

Ni förstår mitt resonemang? De privatägda mediaföretagen kräver vinst, som alla andra företag. Alltså finns ingen anledning att publicera sådant som är olönsamt.

Hur kommer vi då tillrätta med den här problematiken? Det korta svaret blir: i rådande marknadsekonomi går det inte att komma till rätta med den här problematiken.

För att kunna uppnå högsta kvalitet, med allt vad det innebär, i den här branschen som i alla andra branscher så måste kravet på ekonomisk tillväxt upphöra. Och det kan bara uppnås i en marknadsekonomi som agerar utifrån demokratiska och rättvisa regler där prioriteringen, av ’naturliga’ skäl, inte är ekonomisk tillväxt utan i stället medial kvalitet – som ju det ’sunda’ samhället eftersträvar.

Missförstå mig inte här! Inte heller, det vi benämner, statlig inblandning i mediabranschen får förekomma – om vi nu inbillar oss att detta är rätt medicin. Vi ser vad statlig inblandning ställer till med, runt om i världen. Ett slags förmyndarskap som går ut på att kontrollera media så att inget ’ofördelaktigt’ publiceras. Detta är ren och skär diktatur där staten går in och reglerar vad som får sägas respektive inte får sägas. Nej ett sådant samhälle står ivägen för allt vad demokrati innebär.

Vi alla är media, vi alla är företagare och vi alla publicerar och kommunicerar med varann. Endast på det viset får vi information och kunskap om vad som händer och sker i samhället.

Eventuellt kapitalöverskott i mediaföretagandet, som för övrigt i allt företagande, återgår till samhället och fördelas sedan efter demokratiska regler. Endast på så vis kommer kravet på ekonomisk tillväxt att upphöra i mediabranschen som i all annan verksamhet.

————————————————————————————————————————————————-

Exempel på vår marknadsekonomis oförmåga att kunna fungera långsiktigt: betrakta dagens coronakris och se hur marknadsekonomin slår mot handeln.

Exempelvis gränshandeln har byggts upp med tanke på att invånare på andra sidan gränsen ska komma över och spendera sina pengar på våra ’billigare’ varor och produkter. Men när nu krisen har slagit till då har gränsen stängts och våra grannar tillåts inte att åka över. Handelskomplexen står därför tomma och resultatet blir förödande för de företag som har byggt sin verksamhet på att få hit människorna på den andra sidan gränsen. 

Vad visar detta exempel, när det gäller en av marknadsekonomins grundläggande svagheter? Jo systemfelet ligger i att ekonomin gör sig beroende av ’utomstående’ för att ’gå runt’.

En hållbar ekonomisk struktur måste byggas utifrån sin lokala marknads behov. Det är människorna i det lokala samhället som bygger sin ekonomi och sin marknad utifrån de lokala behov som finns. Det är enbart utifrån dessa förutsättningar som en marknadsekonomi kan göras hållbar. 

I det här sammanhanget så ser vi dessutom vilket strukturellt fel det ligger i begreppet gränser. Varför ska människor på andra sidan gränsen leva under andra ekonomiska regler? Samma ekonomiska förutsättningar ska väl finnas oberoende av var man lever – även om förutsättningarna är strukturellt ohållbara? Eftersom det inte är så då kan vi konstatera att gränser är maktstrukturella konstruktioner, sedan lång tid tillbaks, som får sådana här följdverkningar som vi nu ser idag. 

”Vi är så exportberoende”, hör man.

Hur kan det ha blivit så? Naturligtvis för att företagen tjänar pengar, vad annars? Detta risktagande – alltså risken att förlita sig på exporten som tillväxtmotor – är den ’naturliga’ följden av vår rådande marknadsekonomi.

I vår globaliserade konkurrensutsatta ekonomi gäller det att kunna ’ta för sig’, därav exportberoendet. Här ska vi också komma ihåg att exportberoendet idag är helt nödvändigt för att kunna överleva som företag. Det är inbyggt i vår kapitalistiska struktur att som företagare förhålla sig till denna rådande verklighet – vare sig man vill eller inte.

Men även detta exempel visar på vår marknadsekonomis svagheter. Även här gör sig systemet beroende av ’utomståendes’ vilja att göra affärer. Och detta har fungerat under tillväxtens ’glada’ dagar men det kommer inte att fungera länge till. En exportberoende marknad visar sin tydliga svaghet under kriser och konjunkturnedgångar. 

Man kan fråga sig: vem ska köpa våra exportprodukter om det är brist på kapital hos köparen?

I den värld som nu utspelar sig så kommer det att visa sig att exportberoendet leder till en återvändsgränd på grund av kapitalbrist – kapitalet används till annat  än att investeras i den reala ekonomin – vilket snabbt påskyndar den rådande marknadsekonomins kollaps.

På ett liknande sätt kommer naturligtvis även importen att drabbas. Importberoendet har slagit sönder och fortsätter att slå sönder lokalt företagande. Men även importberoendet – som ju bygger på billigare priser för slutkund – förutsätter låga produktionskostnader och dessa kostnader kan inte pressas ned i oändlighet vilket leder till att det till slut inte finns några pengar att tjäna. Kollapsen infinner sig även här.

Så åter igen måste vi upprepa vad som händer med kapitalismens strukturella uppbyggnad. Det strukturella kravet på ständig ekonomisk tillväxt för med sig en marknadsekonomi som till stora delar bygger på export och likaså import. Alltså för detta med sig ett allt snävare lokalt företagande. Denna utveckling blir allt känsligare för kriser – av vad slag det än handlar om – vilket medför att marknadsekonomin till slut inte förmår bära sin egen ’tyngd’.

————————————————————————————————————————–

Hur tänker man logiskt? Handlar logiskt tänkande om att agera utifrån gällande ’regler’ eller handlar det om att agera utifrån ’rättvisa’ och ’jämlikhet’?

Ja detta är frågor som man kan fundera över. 

Vill man följa gällande ’regler’ då bör man naturligtvis agera logiskt utifrån vad som händer och sker. Det handlar ju om att överleva inom gällande ’regelverk’. Att detta gällande/inneboende ’regelverk’ varken är demokratiskt; rättvist eller jämlikt saknar så att säga betydelse i sammanhanget. Det logiska agerandet handlar om att agera utifrån vad ’regelverket’ förväntar sig av dig. Handlar det exempelvis om att ’dra in’ pengar så är det upp till dig att just ’dra in’ pengar, i annat fall är risken mycket stor att du hamnar utanför systemet och därigenom blir en ’andra klassens’ människa. Logiskt sett måste du därför inordna dig i systemet och se till att du ’drar in’ pengar, så att du kan överleva. Denna logik gäller i vår rådande marknadsekonomi och den är lika för alla, såväl privatpersoner som företag. Alltså helt logiskt sett utifrån dagens verklighet.

Men hur ser då denna logik ut i ett lite längre perspektiv? Jo denna logik leder till ohållbarhet.

Alltså kan vi konstatera att logiken har vänt om till ologik. Logiken som handlar om att överleva leder i det lite längre perspektivet till ett ologiskt agerande eftersom såväl samhälle som ekonomin, som helhet, påskyndar en kollapsande utveckling. Logiken är inte längre logisk.

Kan vi utifrån dessa konstateranden påstå att logiskt handlande är beroende av hur hela samhällslivet är uppbyggt? Kan logiskt agerande både genomföras i strukturell orättvisa som i strukturell rättvisa?

Ja logik är tydligen beroende av hur våra samhällen är uppbyggda – strukturellt sett. Det som är logiskt för dig kan vara ologiskt för personen i det andra samhället. Logiskt agerande handlar då om att följa ’strömmen’ även om den leder till kollaps.

Alltså är det logiskt att staten stöttar vår rådande marknadsekonomi på alla möjliga sätt för att hålla den ’flytande’ och få den att kunna fortsätta skapa tillväxt, även om ett sådant agerande är ohållbart. Likaså är det logiskt att vi i vårt samhälle identifierar oss som ’nationella’, där vi har gränsmarkeringar mot grannsamhällen även om dessa markeringar har uppkommit ur maktstrukturella ambitioner – maktstrukturella ambitioner som förorsakar krig och elände mellan grannsamhällen. Denna nationella logik är, som vi kanske ser, helt ohållbar och skulle istället vid strukturell rättvisa lett till omöjligheten av statsbildningar.

’Friheten’ att äga kapital är helt enligt ’reglerna’ och därmed logisk. Att denna ’frihet’ är den grundläggande orsaken till att vår marknadsekonomi nu är inne i ett kollapsande förlopp är tydligen ingenting som etablissemanget noterar – att agera mot detta förlopp skulle då vara helt ologiskt. Och ändå så vore denna ologik logisk när vi betraktar förloppet i ett längre perspektiv.

Några funderingar kring logik!

—————————————————————————————————————————————

Hur bör ett politiskt parti byggas idag? Eller mera exakt – hur måste ett politiskt parti byggas idag?

Vi lever under helt andra förutsättningar idag än, för låt oss säga femtio år sedan. Okej, ingenting har strukturellt förändrats i grunden vad gäller den samhälleliga uppbyggnaden runt om i världen. Samma orättvisor finns nu som då men det är de rådande förutsättningarna för oss alla som har ’tillspetsats’.

Klimatets fortsatta utveckling känner vi idag till och denna utveckling kräver en helt annan politik, än den som vi nu lever under.

Vår rådande marknadsekonomi kommer inom en relativt kort tid att kollapsa – av kända orsaker – och detta faktum ställer helt andra krav på politiken än vad vi nu upplever.

Framför allt är det dessa två förändrade förutsättningar som ett ’partibygge’ måste fokusera på.

Och som vi känner till så ’bekänner’ sig alla så kallade etablerade partier till vår rådande marknadsekonomi, trots att den kommer att kollapsa framöver.

När det nu är vår rådande marknadsekonomi som är grundorsaken till både klimat- och ekonomikollapsens oundviklighet så betyder ju detta faktum att politiken måste ta avstånd från den nu rådande marknadsekonomin, vilket den inte gör. Man kan säga att politiken följer med ’skutan’ ner i djupet. En sådan politik är naturligtvis dömd att misslyckas, vilket utifrån denna logiska utveckling egentligen säger sig självt. Alltså måste vi bygga en politik på en medveten förändring av de grundläggande orsakssamband som har skapat den kollapsartade utveckling som nu gäller.

Jag upprepar, dagens politiska partier är till synes helt omedvetna om dessa grundläggande orsakssamband så därför gör de allt för att understödja vår rådande marknadsekonomi, som helt klart ’sänker’ våra samhällen och ännu värre ställer hela vår ekologiska ’plattform’ på ända. Våra livsbetingelser är, med andra ord, hotade.

Ett partibygge måste alltså först och främst komma till insikt om att marknadsekonomin ska förändras diametralt. En ekonomi som i första hand måste förändras från att vara odemokratisk till att bli demokratisk, med allt vad detta betyder. 

Kan ett partibygge anta denna utmaning?

———————————————————————————————–

Fråga:

”Kommer EU att bestå eller kommer det att upplösas?”

EU kommer att upplösas! Ska försöka att besvara frågan så utförligt som det bara går. 

EU är i praktiken en ekonomisk union, snarare än en europeisk union. Syftet med denna ekonomiska union är att skapa bättre konkurrensförhållanden för företagen, som ingår i denna union. Unionen är således en politisk konstruktion vars ’uppgift’ är att understödja en ’europeisk ekonomisk tillväxt’. Detta är unionens primära ’uppgift’, i praktiken.

Varför kan inte företagen i Europa själva lösa den här ekonomiska ’uppgiften’, utan hjälp från politiskt håll?

Denna fråga har då naturligtvis att göra med det alltmer tilltagande problemet att kunna få förräntning på investerat kapital. Vår globaliserade och därmed mer konkurrensutsatta ekonomi tvingar bokstavligt talat fram politiska stödåtgärder för att ’lyfta’ företagen i vår världsdel. I annat fall väntar ekonomisk utslagning och allt det som medföljer, under kapitalismens inneboende ’regelverk’. Politiken har alltså att förhålla sig till vår marknadsekonomiska verklighet – antingen överleva eller dö. Under denna vår marknadsekonomiska verklighet så har därför våra etablerade politiker egentligen inget val – ”vi måste stödja våra företag vi i bildar en ekonomisk union!”

Lite drastiskt kan man beskriva EU ungefär på det här viset. Men, åter igen, varför fungerar då inte unionen i den alltmer tuffa ekonomiska verklighet som vi nu alla har att förhålla oss till – alltså med mer statligt stöd än någonsin tidigare? Jo därför att det beror just på kapitalismens strukturella uppbyggnad – i vilket bland annat ingår att konkurrensens tilltagande resulterar i att kapitalkoncentrationen för med sig en utslagning av de mindre företagen och därmed en lokal utarmning inom stora delar av Europa.

I denna utveckling söker unionens stater att stödja sina ’egna’ företag gentemot unionens största ekonomiska aktörer, som naturligtvis agerar utifrån systemets inneboende ’regler’. Denna verklighet leder självklart till motsättningar mellan unionens stater och ur dessa motsättningar skapas politisk opposition som kräver utträde ur unionen – som sagt på grund av att mängder av ’nationella’ företag missgynnas i den hårdnande konkurrensen.

Alltså, kapitalismen har i stora drag nått fram till sin ’brytpunkt’ som innebär att den inte förmår att kunna växa – av egen kraft- mycket mer. Därför tar de enskilda staterna en politisk inriktning som i praktiken innebär ett ökat stöd åt det ’lokala näringslivet’. Denna politiska vändning går alltså på tvärs mot den rådande marknadsekonomins inneboende ’strävan’ som ju innebär en fortsatt ökande globalisering – vilken ju, som vi ser, egentligen inte längre klarar av att ’erbjuda’ den förräntning som investerare förväntar sig.

Denna utveckling kunde inte gårdagens politiker föreställa sig utan man trodde stenhårt på att kapitalismen kunde reglera sig själv då ’gnissel i maskineriet’ uppstod. Man hade också uppfattningen att ekonomisk tillväxt i princip kunde fortsätta i det oändliga.

Ur denna verklighet – där staten i allt högre grad skjuter till kapital för att hålla ’liv’ i marknadsekonomin – så tilltar därav konkurrensen mellan stater vilket framkallar handelskonflikter. Alltså en annan typ av konkurrens som i slutändan också handlar om leva eller dö.

Eftersom nu konkurrensen mellan företag självklart består så betyder den tillkommande konkurrensen, mellan stater, att den marknadsekonomiska konkurrensen så att säga ’snedfördelas’. Det vill säga kapitalismens ’normala’ sätt att hantera konkurrens har satts ur spel. Denna ’snedfördelade’ konkurrens kommer självfallet att gynna så kallade starka stater – de stater vars kapitalkassa är stark – emedan de kan diktera villkoren i handelsavtalen mellan stater.

När nu kapitalismen är allomfattande världen över, alltså global, så finns ingen ’reträttväg’ ut för systemet. Vilket betyder att den knivskarpa konkurrensen för med sig att handelskrig utbryter och att därigenom stater väljer att ta egna beslut utifrån föreställningen att det ’egna’ kapitalet måste räddas.

Frågan som ställdes, i början, kan också förklaras utifrån en, jag benämner det, självklar logik.

Jag menar: en strukturell uppbyggnad – kapitalismen med en åtföljande politisk union – som förutsätter konkurrens har ett inbyggt systemfel som bland annat slår orättvist. Den självklara logiken blir då att en sådan strukturell uppbyggnad är ohållbar. Alltså kan den omöjligen fungera i det längre perspektivet. Logiskt sett är detta en självklarhet. Vi kan med andra ord räkna ut denna omöjlighet på ett teoretiskt sätt vilket sedan också kommer att bevisas i praktiken.

Ett annat sätt att förklara saken: en strukturell uppbyggnad med inbyggda strukturella orättvisor framkallar hela tiden konflikter inom den strukturella uppbyggnaden – samhället. Dessa konflikter tar sig alla möjliga uttryck. Från de ’vardagliga’ kraven på ekonomisk rättvisa till ’öppna’ våldsamma konflikter som krig, med allt vad detta innebär. Eller med andra ord – en liknelse av de samhällen som vi alla idag har att förhålla oss till.

Betrakta dagens samhällen, globalt sett, vad förmedlar dagens samhällen? Behöver denna fråga besvaras? Nej var och en kan ju själva se hur våra samhällen fungerar, eller hur? Utifrån denna betraktelse så blir ju frågan om EU:s vara eller inte vara en enkel sak att besvara!

Sedan ska vi komma ihåg att det grundläggande i sammanhanget är att den strukturella helhetsuppbyggnaden av våra samhällen baseras på orättvisa utifrån maktstrukturella orsaker – vår rådande marknadsekonomi; staters existerande; patriarkatet; övernaturliga trosuppfattningar – och att så är fallet betyder att strukturella konstruktioner, exempelvis EU projektet, omöjligen kan överleva i längden därför att en rättvis strukturell konstruktion inte kan genomföras då grundförutsättningen för rättvisa saknas.

Eller med andra ord: en orättvis strukturell konstruktion kräver en orättvis grundförutsättning för att kunna byggas – men den kan omöjligen överleva i det längre perspektivet.

Så ser EU-projektet ut!

—————————————————————————————————————

Ekonomiska så kallade experter förutspår nu mycket deprimerande framtidsscenarion för våra samhällen. Arbetslösheten kommer att skjuta i höjden, som aldrig förr i modern tid. Och naturligtvis så har de alldeles rätt i dessa förutsägelser. Vi är ju väldigt exportberoende – till följd av den rådande marknadsekonomins inneboende strukturer – och därmed beroende av hur världen utanför fungerar. Globalt sett ser det ju än mer deprimerande ut.

Hur tacklar vi då den här uppkomna situationen? ”Jo vi ska tillbaka till den tid som verkade före krisen” – allting annat vore otänkbart, enligt eliten.

Det vi har skrivit om så mycket när det gäller elitens tänkande och agerande gäller självklart även nu, i dessa coronatider. Att ’bryta’ sig loss från den rådande marknadsekonomin är en omöjlighet. Att ens tänka tanken att det är det privatägda kapitalet som bär skulden för våra samhällens grundproblem finns inte alls. Ekonomisk tillväxt med konkurrens som ledord är det ständiga mantrat som upprepas för att få fart på samhället igen. Eliten är, som vi ser, helt omedvetna om konsekvenserna som uppkommer ur vår rådande marknadsekonomi. 

Våra samhällen klarar inte så länge till, relativt sett, att leva med vår rådande marknadsekonomi. Detta bevisas gång på gång när kriser slår till och eftersom varje ny kris skapar en allt mer svårbemästrad ’lösning’ så går det heller inte att ’lösa’ de tilltagande problemen. Vår spekulationsekonomi kommer att bli ännu mer spekulativ och det främsta skälet till denna fortsatta utveckling ligger i det ’hårdnande klimatet’ att kunna få förräntning genom den ’normala’ ekonomin. Den idag ’normala’ marknadsekonomin – alltså möjligheten att göra vinster genom det ’vanliga’ sättet att producera och konsumera – har sett sina ’bästa’ dagar och nu tilltar det ’konstlade’ offentliga stödet åt marknadsekonomin för att om möjligt få den på ’fötter’ igen. Men denna konstgjorda andning fungerar kanske för stunden men inte i längden, så därför ser vi nu hur ekonomin mer och mer tar formen av en spekulationsekonomi där kapitalet istället investeras i tillgångsvärden som exempelvis fastigheter och värdepapper. Dessa spekulativa investeringar blir därmed alltmer intressanta tack vare nollräntepolitiken som förs globalt.

Som sagt, pyramidspelet fungerar så länge som det finns nya köpare och kreditgivare som ser goda vinster i spekulationen.

Eftersom den ’normala’ ekonomin under rådande marknadsförhållanden får allt svårare att kunna förränta sig så kommer staten att bli tvungen till ökande ’engagemang’ i vår marknadsekonomi. Vilket betyder att alltmer av statens pengar delas ut, till det vi benämner näringslivet. Ett sådant tilltagande ’engagemang’ medför, som vi kanske förstår, ett minskande ’engagemang’ i det vi kallar välfärden, med allt vad detta innebär. Vad denna pågående och ökande strukturella förändring i statens ’engagemang’ innebär bör inte vara så svårt att sätta sig in i. Välfärden kommer att bli den stora förloraren genom den här omvärderingen som staten mer eller mindre känner sig tvungen att genomföra. Staten kommer utifrån den här krisande ekonomin att visa sitt rätta ansikte i konflikten mellan välfärden och marknadsekonomins fortlevnad.

Hur länge räcker då statens pengar? Ja det kan man naturligtvis fundera över. Här ska vi komma ihåg att statens kassa kan fyllas på med hjälp av lån och dessa lån tas naturligtvis från de sektorer av samhället som förfogar över pengarna, alltså den privatägda finanssektorn. Vilka annars?

Det är denna sektor som agerar ’försäkringsbolag’ för våra samhällen. Staten kan ta lån från marknadsekonomins finansiella ’garanter’ och denna strukturella ordning kommer – som vi kanske kan se – att i längden vara ohållbar.

På det här viset så hamnar vår offentliga förvaltning helt och hållet i händerna på det privatägda kapitalet vilket får till resultat att klyftorna i samhället ökar mycket snabbt. Så denna utveckling som vi nu ser kommer relativt snabbt att göra vårt samhälle helt och hållet beroende av hur den finansiella sektorn utvecklas.

Marknadsekonomins spekulativa struktur för med sig att staten blir beroende av denna strukturella ordning – man har egentligen inget annat val.

En sak till! Funderar ni ibland över Riksbankens nollräntepolitik och det tilltagande intresset att köpa värdepapper, av alla de slag? Nollräntepolitikens praktiska effekt blir, som vi vet, gynnsamt för låntagare och låntagare väljer att investera sina lånade pengar i tillgångsvärden, vilket vi tidigare nämnde.

Även om andemeningen med nollräntepolitiken skulle vara att underlätta investeringar i den ’normala’ ekonomin – för att alltså få fart på den ekonomiska tillväxten – så väljer låntagare att fortsätta investera i så kallade tillgångsvärden. Lånepengarnas förräntning är, som vi förstår, så mycket högre på värdepapper än i ’fysiska’ investeringar ute i samhället. Detta förhållande mellan nollräntepolitikens ambition och dess praktiska följdverningar skapar en form av strukturell motsättning som egentligen inte kan hanteras under rådande marknadsekonomiska förhållanden.

Nollräntepolitiken skjuter sig bokstavligt talat sig själv i benet. Riksbankens ageranden vars praktiska syfte är att få fart på konsumtionen och därmed produktionen leder istället till spekulationer i tillgångsvärden, så därför gör de ’nya’ pengarna ingen nytta.

Vår marknadsekonomiska kollaps påskyndas därmed av denna motsättning! 

———————————————————————————————————————————

”En kollapsande utveckling! Förklara det!”

Vi lever i samhällen som har blivit strukturellt uppbyggda sedan tusentals år tillbaka i tiden. Denna uppbyggnad har skett utifrån maktstrukturella ambitioner, så därför är naturligtvis våra samhällen utformade på grund av dessa ambitioner. Man kan av denna orsak fastställa att en sådan uppbyggnad kommer att förorsaka konflikter både mellan samhällen och dels inom varje samhälle. Och det är just sådana konflikter vi har bevittnat och bevittnar sedan årtusenden tillbaks. Alltså kan vi dra slutsatsen att våra samhällen här och nu har ärvt in dessa konfliktfyllda strukturer, som ju har format oss sedan mycket lång tid tillbaks. Denna slutsats får vi dessutom bevisad då vi betraktar våra samhällen sett ur detta historiska perspektiv. Det är med andra ord bevisbart att vi idag lever i denna konfliktfyllda struktur.

En struktur vars prägel sätts utifrån ekonomisk makt där den ’starke’ bestämmer den samhälleliga uppbyggnaden. Vi känner denna uppbyggnad som patriarkal och, för en mängd samhällen, som dessutom synnerligen religiösa, med allt vad detta innebär. Vi bör förstå att dessa maktstrukturella uppbyggnader skapar konflikter och därmed ohållbara samhällen.

Idag har våra samhällen ärvt in denna ohållbarhet som i det marknadsekonomiska perspektivet har lett fram till det vi benämner kapitalismen. Alltså en marknadsekonomi som hela tiden kräver ekonomisk tillväxt, på grund av just dess strukturella uppbyggnad. Det är detta inneboende krav som är orsaken till den ökande ’konflikten’ med hela vårt ekologiska system, som ju är grunden för vår existens. Och, som sagt, denna ’konflikt’ är olöslig inom rådande marknadsekonomi. Vi kan alltså inte kombinera ekonomisk tillväxt med ett ekologiskt system som i sin tur kräver hållbarhet – en omöjlig ekvation.

Några rader till om vad vår rådande strukturella uppbyggnad har skapat: 

Den har skapat stater – maktstrukturella gränser som separerar människor från varann; kapitalägandet leder till en privat jakt/konkurrens efter detta ägande; olika trosuppfattningar/religioner om övernaturliga idéer; en marknad som bestämmer hur människor ska avlönas och inte avlönas; en patriarkal maktindelning.

Alla dessa strukturella normer leder i förlängningen till ohållbara och därmed kollapsande samhällen. Men det är ändå inte dessa ovanstående normer som primärt utlöser den definitiva kollapsen utan den tillkommer utifrån kapitalismens egen omöjlighet att skapa sin prioritet, en oändlig ekonomisk tillväxt. Och hur går då detta till – omöjligheten att skapa oändlig ekonomisk tillväxt?

Kapitalismens inneboende nödvändiga tvång av att hela tiden växa ekonomiskt påskyndas av den ständiga konkurrensen och med den också den ökande produktiviteten. Tillsammans med den tekniska utvecklingen så krymper hela tiden vinstmarginalerna för att till slut upphöra helt vilket får till följd att det inte längre lönar sig att producera längre. Arbetsprocessen från råvara till färdig produkt har därigenom förfinats i så hög grad att kapitalinvesteringen inte förräntar sig. Med andra ord så upphör tillväxten när förräntningen blir noll.

Denna utveckling klarar inte vår rådande marknadsekonomi av och det är denna utveckling som vi nu ser utspelas. Alltså en kollapsande utveckling.

För att söka motverka denna kollapsande utveckling så tvingas i praktiken våra politiker att bistå marknaden med offentliga medel. I krisande tider som nu där den rådande marknadsekonomin riskerar att visa negativa resultat och därmed hotas av företagskonkurser, med allt vad det innebär, så ser den etablerade politiken inget annat val än att söka stimulera marknaden med offentliga medel. Denna stimulans blir den rådande marknaden allt mer beroende av och särskilt när kriser utlöses. Det är just detta ökande beroende som också bevisar kapitalismens oförmåga att reglera ’sig själv’ och därför kan vi nu säga att vi är inne i en kollapsande utveckling.

Då allt mer av offentliga medel ’pumpas’ in i marknaden så är detta ett tydligt tecken på en tilltagande kollapsande utveckling. 

———————————————————————————————————————

Hur ser vår rådande marknadsekonomis följdverkningar ut under den nu tilltagande viruspandemin? Jo vi konstaterar en mycket snabb ökning av företagsvarsel och med den en snabbt ökande arbetslöshet. För att söka motverka dessa effekter så har politiken enats om massiva ekonomiska insatser till hjälp åt marknaden. Offentliga ekonomiska resurser ska ’pumpas’ in i systemet i ett försök att hålla det ’flytande’.

Hjälper då dessa åtgärder? Javisst så hjälper dessa åtgärder, i alla fall på kort sikt. Men som vi kanske förstår så förändras inte den strukturella uppbyggnaden av vårt marknadsekonomiska system och därmed – i det längre perspektivet – så kommer det inte gå att förhindra den definitiva ekonomiska kollapsen, vilket ju så som vi tidigare har kommit fram till innebär en helt oundviklig utveckling.

Att ’lappa och laga’ ett kollapsande system är så att säga för stunden, under rådande strukturella förhållanden, ett logiskt agerande. Men det betyder ju inte att detta agerande i det längre perspektivet är ett ’hållbart’ agerande. Vilket det alltså inte är, som vi alltså har kommit fram till.

Nu är det så att den här viruspandemin har slagit till med enorm kraft och därmed tagit våra samhällen med en chock. Och eftersom vi lever våra liv i en på alla sätt ohållbar samhällsstruktur så kan inte politiken i praktiken agera på ett annorlunda sätt än vad som nu sker. Den etablerade politiken har inget val, den måste stötta vår rådande marknadsekonomi hur inhumant den än fungerar. Vi har ju lärt oss att politiken är underställd vår rådande marknadsekonomis beslutsprocesser och det är detta vi ser utspelas för oss varje dag – i synnerhet under denna tid.

En global kris ger globala följdverkningar, en lokal kris ger lokala följdverkningar. Detta bör vara enkel matematik att förstå. När vi således lever med en global marknadsekonomi så innebär ett sådant ’förhållande’ att då en ’störning’ inträffar som påverkar marknaden någonstans – i detta fall i Wuhan Kina – så medför denna ’störning’ en spridningseffekt på hela den globala marknaden. Vilket är det som nu sker.

Skulle vi däremot leva i en marknadsekonomi med lokalt uppbyggd marknadsstruktur då kan inte en ’störning’ på andra sidan jorden påverka vår lokala marknadsekonomi, på det sätt som nu sker. Dessa två skiljaktigheter mellan global och lokal marknadsekonomi är viktig att förstå. Vilket också bevisar den globala marknadsekonomins omöjlighet att fungera både ekonomiskt och ekologiskt hållbart.

Den rådande globala marknadsekonomins ständigt primära nödvändighet av ekonomisk tillväxt blir, som vi bör kunna se, en tilltagande ’hämsko’ nu och framöver. Och krisen som nu utspelas bevisar alltså systemets ’sårbarhet’. Ett marknadsekonomiskt system måste därför byggas utifrån förvissningen om att det är hållbart även i tider när virusattacker slår till. Denna lärdom kan vi dra av rådande strukturella förhållande, när den ställs inför en virusepidemi Vilket innebär att en samhällsstruktur inte kan ha ekonomisk tillväxt som primär nödvändighet.

För att kunna uppnå denna vision – hållbarhet – så krävs det som första grundläggande åtgärd att kapitalägandet i marknadsekonomin förändras från privatägande till samhällsägande. Denna förändring är helt avgörande i processen att komma ifrån det rådande primära behovet av ekonomisk tillväxt.

Går det då att dra några slutsatser om hur vår rådande marknadsekonomi kommer att utvecklas framöver, med tanke på den djupgående kris som nu råder?

Rent strukturellt så kommer ingenting att förändras inom den närmaste framtiden. Marknaden är helt inställd på att kunna fortsätta fungera som den gjorde före krisen och den etablerade politiken kommer att göra allt för att få ekonomin på ’fötter’ igen. Så utifrån denna marknadsekonomiska och politiska målsättning så kan ingen genomgripande förändring ske.

Men det som sker är att den nu rådande krisen kommer att påskynda kapitalismens kollapsande utveckling. Alltså att förutsättningarna för skapandet av ekonomisk tillväxt försvåras alltmer. Och det är ju denna primära drivkraft som är helt nödvändig för systemets fortlevnad. Vi kommer därför framöver att hamna i läget där systemet inte längre förmår skapa tillväxt och det är denna ’punkt’ som nu kommer allt närmare.

Denna kris och kommande kriser speglar därför vad som kommer att ske med vår rådande marknadsekonomi.

———————————————————————————————————————–

Coronaviruset har nu satt sina ’klor’ i våra samhällen. Det har på mycket kort tid fått våra samhällen att i princip helt stanna upp. Hur kan det ha blivit så?

En förutsättning för denna globala spridning, runt världen, är ju naturligtvis att människor reser kors och tvärs över hela jorden. När ett ’okontrollerat’ virus får fäste i ett samhälle där miljoner människor lever nära inpå varann och när dessutom detta samhälle är – som i detta fall – en viktig ’länk’ för globala affärer då blir smittspridningen mycket omfattande.

Vad vi nu kan avläsa av den här globala virusspridningen det är att vårt rådande ekonomiska system har tillfogats en allvarlig ’störning’ i en redan, sedan tidigare, kollapsande utveckling. Systemets kollapsande utveckling fördjupas alltså än mer av denna ’virusattack’. 

I det här läget så agerar naturligtvis politiken så som den är ’satt’ att agera. Den tar fram alla offentliga resurser som bara går. Och dessa resurser ’matas’ in i marknadsekonomin för att om möjligt kunna lindra de negativa effekter som den rådande marknadsekonomin kommer att drabbas av.

Vår rådande marknadsekonomi klarar – som vi sedan tidigare kriser har lärt oss – inte på egen hand att reglera sig själv. Vi måste ta oss tillbaka till 60-talet för att kunna se en kapitalism som klarar av att reglera sig själv. Som vi förstår så är dessa tider helt förbi. Dagens kollapsande marknadsekonomi kräver offentliga åtaganden för att kunna ’leva’ vidare – reglera sig – vilket den också får.

I det här sammanhanget så får vi inte glömma att vår rådande samhällsstruktur har byggts upp just på det här viset, sedan mycket lång tid tillbaks. Denna uppbyggnad utsätter naturligtvis strukturen för omfattande risker som inte skulle ha uppkommit ifall vi hade levt i en rättvis demokratisk marknadsekonomi.

’Störningar’ i vår globala marknadsekonomi blir dessutom, under tidens lopp, mer och mer ’känslig’ för alla former av ’störningar’, som exempelvist nu när det handlar om virusspridningen. Just exemplet på den nu rådande virusspridningen menar jag bevisar omöjligheten för vårt kapitalistiska system att kunna bygga en global välfärd och framför allt omöjligheten att bygga ekologisk hållbarhet.

Och som sagt, vad kan våra politiker då göra? Jo dom sitter bokstavligen fast i det ’ekorrhjul’ som de har blivit invalda i att förvalta. Våra politiker har att agera som de nu gör.

————————————————————————————————————————————————-

”Negativa” utsläpp

A:

Tidigare i år satte Fortum och en rad andra partners igång startupen www.puro.earth världens första marknadsplats för negativa utsläpp. Aktörer som har tagit ut koldioxid ur luften säljer dem genom en auktion till högstbjudande. Teknikerna för koldioxidinfångning är antingen biokol gjort på skogsrester som sedan grävs ner i jorden och stannar där i hundratals år, eller genom att lagra koldioxid i nya byggnader. Jag har gått igenom allt deras material och bedömer det som mycket seriöst och utan direkta risker. Det går inte att handla som privatperson i dessa auktioner men det norska bolaget Chooose har köpt upp negativa utsläppsrätter i auktionen och säljer nu dem via en måndsprenumeration. Det kostar 150 kr i månaden för att ta bort 6 ton per år. Så köper man två prenumerationer blir man som medelsvensk koldioxidnegativ
https://chooose.today/product/carbon-removal  

Just nu är priset lågt, men i takt med att efterfrågan stiger kommer priset också att göra det. Tillgången på biokol och möjligheten att lagra koldioxid i byggnader är inte heller oändlig utan det kommer behövas andra tekniker för negativa utsläpp också, tex Direct air capture. Man kan som jag skrev om tidigare stödja denna teknik på www.climeworks.shop , det är dock oerhört mycket dyrare än biokol/lagring i byggnader så vill man bli koldioxidnegativ idag och stödja utvecklingen av nya tekniker för negativa utsläpp så får man både köpa av Climeworks och Puro/Choose.

B:

Jag tycker det är viktigt att stödja och utveckla dessa tekniker för att binda koldioxid, så bra intiativ! Särskilt biokol skulle kunna vara en superlösning för att göra jordbruket mer hållbart och produktivt. 

Som jag sagt förut tror jag det finns risker med hela konceptet med klimatkompensering. Risken är att när man som individ, företag eller stat säger att man är ”koldioxidneutral” eller ”koldioxidpositiv” slutar man anstränga sig att minska utsläppen. Det absolut viktigaste idag är att minska utsläppen från de rika individerna, de stora företagen och de rika länderna. Det är omöjligt att klara klimatutmaningen utan att börja där. 

Jag tycker man ska dela upp sitt koldioxid-fotavtryck i en kategori – den behöver minska – och vi behöver en samhällelig omställning för att kunna göra det ordentligt. Vad man gör för sina pengar och sin tid för att minska koldioxiden i atmosfären utöver sitt eget fotavtryck är en annan kategori. De borde inte sammanblandas.

Det är jättebra om man har råd att finansiera CO2-bindning, men alla har inte råd med det. Bara för att man har råd betyder inte det att rika människor/företag som betalar för ”utsläppskompensering” kan sägas vara utsläppssnålare än en fattig jordbrukare i Tanzania. De är fortfarande ansvariga för sina utsläpp. Med stora ekonomiska resurser följer större ansvar. Om stora företag har råd att finansiera CO2-bindning borde det ju vara obligatoriskt – en samhällsuppgift – inte goodwill. 

A:

Med tekniker där koldioxidinbindning sker omedelbart, är helt additionell, dvs helt säkert inte skulle skett utan att man köpte den, och möjligheten att göra det kan inte ta slut, så tycker jag att man kan kalla sig koldioxidneutral, eller klimatpositiv. Egentligen är det bara Direct air capture med lagring i sten som kvalificerar sig för det idag och det är superdyrt. 

Jag tror mycket på biokol, särskilt eftersom det har så positiva sekundäreffekter utöver att lagra CO2. Här behövs pengar för att det ska kunna skala upp, det är en nischpraktik idag, men additionaliteten kanske inte är helt 100%. Tillgången är långt ifrån oändlig.  

När det gäller att lagra CO2 i träbyggnader så tycker jag det vore bra med incitament som erkänner träbyggnanders möjlighet att lagra CO2, men här är nog additionaliteten ganska långt från 100% så tveksamt att kalla sig koldioxidneutral för att man köpt sådana utsläppsrätter. Samma sak gäller trädplantering och ”klassisk koldioxidkompensation”. 

Tar man faktiskt bort den CO2 ur luften man släpper ut så är man neutral. Det går inte att se det på något annat sätt. CO2 är ju inget lokalt miljöproblem, typ som att det skulle vara ok att släppa ut olja i Östersjön om man renar vatten i medelhavet, i det fallet skulle logiken brista. Däremot kan man ju argumentera för att rika personer borde köpa så mycket negativa utsläpp de har råd med och samtidigt minska sina egna utsläpp. Men jag tror också att man måste ta hänsyn till mänsklig psykologi,. 

C:

Hej!  Det här måste ju vara en oerhört viktig principiell fråga. Med ditt sätt att se det A måste det ju innebära att man kan flyga jorden runt på semester och ändå vara klimatpositiv bara man är tillräckligt rik för att köpa bindning av koldioxid i en större mängd än man släpper ut.

Eller har jag helt missuppfattat det hela?

A:

Ja, jag har svårt att förstå hur man annars ska se det. Man omintetgör ju helt den skada man skulle skapat med sina utsläpp. I alla fall om det gäller en teknik med 100% additionalitet och med omedelbar verkan. För mig är det inget moraliskt omdöme utan bara en ekvation.

Sen kan man tycka att de med mycket pengar borde betala rejält för negativa utsläpp, i mycket större utsträckning än de själva släpper ut. 

D:

Jag tror resonemanget är helt fel.

Ska man se till siffrorna (P-avtalets otillräcklighet och att avtalet inte backas upp av åtaganden och att åtagandena inte ännu omsatts i praktiken och att allt handlar om sannolikhet), så ser det mörkt ut.

Klimatlösningen har bråttom. Och väldigt mycket bör göras. En sak som kan göras, är att plantera mycket skog på lämpliga ställen. Det har inget med ”kompensation” att göra. Det bör vara (världs-)-samhällets sak att göra bland annat detta. Och mycket annat. Bland detta andra är att minska flygandet. Det kan man göra med flygskatt och flygskam. Kanske också vissa förbud och annat. Punkt!

De flesta av oss i de ”rika länderna” producerar och har hittills producerat mer CO2 än vi borde. Det finns inget som säger, att vi har rätt att göra detta. Jag som 73åring har inte rätt att förstöra framtiden för dagens och morgondagens unga. Ingen har rätt att ”betala sej fri”. Särskilt inte de rika ländernas medborgare och alldeles särskilt inte de rikaste, som har råd att flyga jorden runt hur mycket som helst.

Dessutom vill jag se den räkneoperation, genom vilken den superrike eller måttligt rike (normalsvensk?) överhuvudtaget kan göra sej klimatneutral. Kan någon presentera den ekvationen?

Sen är det en annan sak, att det är svårt att hitta metoder för att åstadkomma det som borde gjorts för länge sedan. Den viktigaste metoden är, tror jag, att sprida kunskap och bilda opinion bland vanliga människor. Inte förrän de säger ”How dare you!” tillsammans med Greta, så kommer tillräckliga åtgärder att genomföras.

”Kompensation” är ibland bättre än inget, men det gör ingen ”klimatneutral”.

E:

Angående ”konceptet med klimatkompensering”:

Tekniker för att binda koldioxid är naturligtvis något som vi alla stöder. Hur ska då detta finansieras? Det är på den här punkten som frågan blir känslig.

”Aktörer som har tagit ut koldioxid ur luften säljer dem genom en auktion till högstbjudande.” (A)

Låter som en utmärkt framtida affärsmodell på Börsen! Kanske det också blir det? Men jag menar att A:s resonemang är helt fel. Alltså delar jag C:s, D:s och B:s skepsis.

En finansiering av tekniska projekt för att kunna lagra koldioxid, påstår jag, är ett på förhand misslyckat projekt när det vänder sig till privatpersoner. 

”Just nu är priset lågt, men i takt med att efterfrågan stiger kommer priset också att göra det.” (A)

Är det inte så Börsen fungerar? Som jag ser det – alltså helt oseriöst! Ett spel om pengar, eller? 

Vad det handlar om när det gäller vår tids kanske största fråga – klimatfrågan – så måste finansieringen av ”konceptet” vara en samhällsfråga. Och när vi inser hur mycket kapital som cirkulerar runt i vårt/våra samhällen då kommer vi också kunna inse att stora delar av detta kapital kan användas i ”konceptet med klimatkompensering”. 

Nu är det ju så att samhället inte är strukturellt uppbyggt för att kunna genomföra en sådan finansiering – som vi kanske inser. Ska vi då vända oss till den rådande marknaden för att finna lösningen? Mitt svar är nej! Mina argument för detta svar har jag tidigare redogjort för.

A:

Självklart måste staten gå in och finansiera negativa utsläpp. Men det hindrar inte att privatpersoner och företag också gör det.

D, det låter som du hänvisar till tradionell kompensation. Vissa negativa utsläpptekniker som direct air capture med lagring i sten tar permanent bort CO2 ur luften direkt. Det finns heller ingen begränsad kapacitet egentligen utan det kan göras i hur stor skala som helst, det är dock väldigt dyrt. Betalar man för det har man inte gjort någon skada med sina utsläpp. Vad är egentligen skillnaden mellan att först släppa ut och sedan genast ta bort utsläppen och att inte släppa ut alls?

E:

Problemet med den rådande strukturella uppbyggnad som vi nu befinner oss i är att den offentliga delen av samhället – vi kan benämna det ”staten” – endast förfogar över en mindre del av den totala ekonomiska ”kakan”. Den största delen av ”kakan” ansvaras och ägs av privatpersoner. I denna strukturella ordning – kapitalismen – så handlar det primärt om att ekonomiskt överleva och därför krävs en ständig ekonomisk tillväxt. 

Hur ser då ”statens” roll ut i denna ordning? Den får – som vi kanske inser – mycket begränsade resurser att kunna finansiera ”klimatkonceptet”. 

En slutsats som vi bör kunna förstå av denna ordning är: Den nuvarande strukturella ordningen fungerar mycket otillfredsställande. Så otillfredsställande att ”staten” – enligt mig – inte förmår lösa vare sig ”klimatkonceptet” eller hela ”klimatproblematiken”. Den har, kort sagt, inte ”mandatet” över klimatfrågan!

Inte heller vår rådande marknadsekonomi kan lösa klimatfrågan. Den kräver ju, som sagt, ständig ekonomisk tillväxt! Och detta är – som vi har kommit fram till – helt oförenligt med en lösning av klimatfrågan.

Min fråga blir: Kan vi förstå att vår rådande strukturella uppbyggnad måste förändras i grunden?

D:

Ingen säger väl, A, att man ska låta bli att ”kompensera”, om man kan. Vi säger att
1) kompensationen har sina brister, i vissa fall väldigt stora. (Visat bl a i en Dn-serie.)
2) den kan döva samvetet, så att man inte gör allt annat man (individen och samhället) borde göra. (Man hoppas på obevisad ”grön tillväxt”.)
3) allt man kan göra genom att ”kompensera”, borde göras ändå.

Utsläpp idag – 100 % kompensation idag = Nollutsläpp. Hur mycket av kompensationen lever upp till det?
Utsläpp igår – X % kompensation idag = Nollutsläpp. Hur många tar idag ansvar för sin historia?
Hur stor del av kompensationen motsvarar ”lagring i sten” ? Hur många betalar det höga priset?

Jag förstår inte vad du försvarar A. Det låter mest som orealistiska principer.
Känner du, A, till något bra, fullvärdig utredning om kompensation?

A:

Jag pratar inte alls om klimatkompensering generellt D, jag pekade ut att det kanske rådde missförstånd om det i mitt sista svar till dig. Det jag diskuterar är negativa utsläpp och om det i teorin går att kalla sig koldioxidneutral om man använder en teknik som är 100% additionell, utan begränsningar och tar bort koldioxiden nu. Direct air capture med lagring i sten säljs av Climeworks idag men det kostar ca 10 000 kr per ton. 

Här är en mycket bra heltäckande rapport om negativa utsläpp, eller greenhouse gas removal som det också kallas: https://royalsociety.org/topics-policy/projects/greenhouse-gas-removal/

D:

Jag ber om ursäkt! Jag förstod inte rätt. Men det där ser ju bra ut.

Om man då ska konkretisera detta, så blir det för Sverige 10 000 kr/ton * 43 000 000 ton = 43 000 000 000 kr. (Ton från 2014
https://www.globalis.se/Statistik/CO2-utslaepp). Ska man lägga på för importerad konsumtion m m, så blir det dubbelt ungefär: 86 Gkr. Siffrorna är per år. Att  jämföra med bnp för 2018 på ca 4800 Gkr. Kostnad ca 2 % av bnp, dvs inte mycket ”tillväxt” kvar. För den globala rättvisans skull måste man sen lägga på det historiska. Tillväxten lär då bli på minus. (Har jag räknat rätt?) Sen är det förstås så, att många åtgärder av annat slag är mycket billigare. Det behövs en helhetlig kalkyl på en allomfattande behövlig klimatplan (att jämföra med regeringens just lanserade plan). Vem gör den?

På http://www.climeworks.com/co2-removal/  finns en intressant jämförelse av kostnad och effektivitet av olika insatser.

Jag är övertygad om, att ifall politiker, ekonomer och företagsägare är beredda att ta dessa kostnader, så blir vi alla glada. Nästan alla. Dilemmat är nog, att kostnaderna skulle riskera att skapa mycket ”problem” med den ekonomiska utvecklingen. Vem drabbas av det?

Men visst, A, detta är ett redskap, som kan behöva användas. Dock förstår jag inte, varför vi ska anse det rimligt att ”flyga jorden runt” för den som har råd med denna kompensation. Är det inte rimligare att hårdbeskatta den personens inkomst och förmögenhet, för att finansiera denna och liknande åtgärder? Då får man samma CO2-reducering och inget utsläpp.

F:

Kostnadsfrågan för CO2-lagring (slutförvar av CO2) är problemet idag, även om kostnaderna på sikt sannolikt kommer sjunka.

Ett sätt att lösa problemet är att instifta en särskild lagringsskatt, dvs öronmärkta pengar som går direkt till CO2-lagring.

Skatten skulle kunna skalas upp efterhand för att omfatta fler och fler länder.

De nordiska länderna skulle snabbt kunna komma överens om att införa denna särskilda skatt tillsammans (skatt för temperaturkontroll).

Det är låga politiska trösklar mellan länderna, och frågan skulle troligen inte möta något större motstånd i parlamenten.

Fördelen jämfört med EU-nivå är att länder som Polen skulle sätta sig på tvären på EU-nivå, och processen skulle riskera att drabbas av den vanliga ”klimatsjukan” – dvs att det inte händer så mycket konkret.

EU, Schweiz och Storbritannien kan på sikt följa efter, men vi behöver göra något -nu- och det är alltför farligt att låta de politiska processerna mala i ytterligare ett decennium.

Det gäller att snabbt visa på ett exempel, som andra länder och regioner kan följa.

Länder/regioner som Tyskland, Österrike, Storbritannien, Kalifornien och Kina kanske kommer med efterhand, och isåfall kanske en klimatkatastrof kan undvikas.

Detta är en av de mest meningsfulla frågor som de nordiska regeringarna kan syssla med för tillfället.

G:

En detalj som är viktig att ha med sig när det gäller koldioxidlagring/negativa utsläpp är att de inte bör användas som kompensation för utsläpp vi gör idag eller i framtiden. Om vi ska kunna klara Paris-avtalets mål (eller komma i närheten av det) behövs både en snabb minskning av utsläppen av växthusgaser och lagring/negativa utsläpp för att få bort en del av de växthusgaser som redan finns i atmosfären. Oavsett teknik och ekonomi kan alltså ingen göra sig klimatneutral genom att betala för lagring/negativa utsläpp, för detta behövs till annat än kompensation.

A:

G, jag håller med när det gäller tekniker med begränsad potential. Men vissa tekniker kan skalas upp enormt så länge någon vill betala för det. Då gör en enskild persons kompensation att det skapas mer negativa utsläpp utan att det tränger ut kapacitet. Sen är det såklart bäst att både minska utsläppen och kompensera för de man har kvar. 

Till F: Jag håller med!

H:

Hur ska man se på biokol egentligen?
I och med att biobränsle är en begränsad resurs, och

förbränning är ett bra sätt att skapa värme, vilket vi behöver en del av i vårt land,

så kan man ju se det som att varje träpinne som genom pyrolys omvandlas till biokol, alternativ hade kunnat användas till kraftvärme.

Hur blir ekvationen då?

G:

Är det möjligt att ta vara på värmen vid pyrolys? Att använda sig av pyrolys i kraftvärmeverk?

A:

Precis, när man gör biokol får man fjärrvärme också. Dock inte lika mycket som om man bränt upp all biomassan. 

Sen vill stålindustrin mfl också ha biokol för att ersätta kol i sin produktion. Men de skulle i teorin kunna använda andra resurser än skogs och skörderester, tex avloppsslam som inte passar för att göra biokol för åkrar med.

———————————————————————————————————-

”Förvirrad diskussion”

A:

I Göteborg finns ett styrdokument som heter ”Klimatstrategiskt program för Göteborg”. I detta styrdokument finns klimatmål både enligt produktionsmetoden och konsumtionsmetoden. 

Dessutom finns nu ett dokument som heter ”Fossilfritt Göteborg – vad krävs?” och som innehåller 82 punkter för att anpassa Göteborg till 1,5 gradersmålet.

Problemet är att kommunens budget är överordnat allt detta.

Om budget inte anslår medel för att genomföra klimatåtgärder, så riskerar åtgärder i dessa dokument att ej bli genomförda. 

Vad göra?

Ett sätt skulle kanske kunna vara att se till att kommunerna måste följa klimatlagen och/eller Parisavtalet.

Kanske skulle man kunna införa någon form av viteshot eller hot om andra konsekvenser, om detta inte genomförs. Minskade statsbidrag?

Land ska med lag byggas? Eller hur skapas tryck på kommunpolitiker och kommunala tjänstemän?

B:

Det enda trycket man kan lägga på politiker (som följer sina lagar) är det politiska trycket. Där har folket och eliten olika stora möjligheter. Elitens tryck har länge varit större än folkets och därför är vi nu i denna katastrofala situation. 

C:

I dokumentet ”Fossilfritt Göteborg – vad krävs?” så upprepas begreppet ”rådighet” hela tiden – med rätta. Göteborgs Stad har en begränsad möjlighet att ”råda” över den negativa klimatpåverkan som sker. Vilket naturligtvis är en riktig insikt. 

Men varför har då Göteborgs Stad denna begränsade möjlighet? Denna samhällsstrukturella fråga har vi diskuterat ett antal gånger och slutsatsen blir åter igen: att vi lever i ett strukturellt system – kapitalismen – där politiken är underställd de rådande marknadsekonomiska besluten. 

Alltså uppstår en begränsad möjlighet att ”råda”. Vilket resulterar i att varken ”klimatlagen och/eller Parisavtalet” kommer att kunna genomföras.

”Viteshot” eller ”minskade statsbidrag” då? Kommer heller inte att fungera – på grund av denna strukturella utformning.

Hur ”skapas tryck på kommunpolitiker och kommunala tjänstemän”? Genom ’folkliga rörelser’ kan nödvändiga strukturella förändringar genomföras.

D:

Såvitt jag vet har följande gällt i Sverige i åtminstone 200 år:

”vi lever i ett strukturellt system – kapitalismen.”

Hur kommer det sig då att sossarna lyckades bygga upp ett välfärdssamhälle, trots detta? Hur kunde Franklin Roosevelt, USA:s president 1933-45, lyckas höja skatterna i USA på nästan samma sätt som svenska sossar? Alltså stämmer det inte att kapitalismen som system inte tillåter styrning. Den andra delen av meningen stämde alltså inte under 1930-1960: ”- där politiken är underställd de rådande marknadsekonomiska besluten.” 

Sedan några decennier råder dock i västvärlden en ny ordning sedan nyliberalismen, som en politiskt ideologi, har stärkt företagens makt. Idag stämmer det att regeringars makt är underordnad finansmarknaden, åtminstone agerar regeringar som om det var så, rädda för att straffas av marknaderna t.ex. om de inför kapitalskatter. Logiken att vi behöver avveckla kapitalismen för att skapa en politisk förändring stämmer alltså inte, det räcker med en enkel empirisk historisk analys. Vi behöver ”bara” tämja kapitalismen så att den åter tjänar medborgarna. Detta lyckades vi med 1930-1960 tack vare en stark demokrati. Varför skulle vi inte lyckas med det idag?

Jag är alltså helt enig med alla som menar att det behövs en stark folklig opinion för att ändra på rådande maktbalans. Men till skillnad från C tror jag inte att särskilt många lockas av ett socialistiskt system där allt produktivt kapital är statligt/offentligt-ägt och där entreprenörer inte kan satsa egna pengar på egna projekt i hopp om att pengarna ska växa och de ska bli rika. Detta är en av många mänskliga drivkrafter och jag menar att den kan tämjas och bidra till något gott (vilket redan sker idag, de flesta privata företag i Sverige är väl samhällsnyttiga eller?). En annan mänsklig drivkraft är den korruption som växer i varje samhälle där politisk och ekonomisk makt samlas på samma ställe, vilket socialism innebär. Låt människor ha frihet att producera och äga  men använd regleringar och skatter för att säkerställa goda utfall. Det är väl bättre än drömmar om ett system som aldrig har fungerat?

B:

D! Det var ett intressant försvarstal för kapitalismen. Kanske jag missförstår dig? Tolkningen av vad du säger är naturligtvis helt avhängigt hur vi som läser det tolkar begreppet ”kapitalism”. Du har en och de flesta av oss i denna grupp har varianter som kanske, kanske inte ligger nära. (Du sätter också ”kapitalism” i relation till socialism som du något lösligt definierar på ett sätt som, likaledes, de flesta av oss i denna grupp har varianter som kanske, kanske inte ligger nära.) 

Två saker. 

1. När vi använder begreppet kapitalism måste vi definiera det eftersom man annars inte vet vad som menas. När vi ställer upp socialism som det enda alternativet till kapitalismen måste begreppet socialism också definieras och man bör motivera varför detta begrepp är det enda alternativet till kapitalism. Den definition på kapitalism som jag brukar använda (för att den passar den förståelse av ”vad som egentligen händer i vår värld” som jag verkar för), är historikern Wallersteins definition: ”ett historiskt system som definieras av att det prioriterar den ändlösa ackumulationen av kapital”. Även om denna ackumulation, som Piketty har visat, kunnat bromsas under några decennier runt världskrigen då krigen krävde enorma uppoffringar av folken (eftersom det inte räckte med enbart kapitalägarnas insatser), så har är den exponentiell och dessutom ständigt mer koncentrerad i händerna på eliten i den finansiella toppen. 
2. Med denna definition är din definition på socialism inte det enda alternativet till kapitalism. 

Eftersom vi nu har gått in antropocen så innebär kapitalismen så som jag definierar den att ekosystemet på Jorden har fått ett nytt överordnat mål – kapitalackumulation i händerna på en minskande skara individer av arten människa, som lever i ett socialt sammanhang där de har svårt att göra annat än att ackumulera kapital. 

Jag tror att detta överordnade (kapitalistiska) mål för Jordens ekosystem är orsak till den historiskt sett plötsliga katastrofala utveckling som vi upplever. 

D:

Nej B,

Det finns inte två system. Det finns en massa varianter av både socialism och kapitalism. Jag föredrar att prata om marknadsekonomi men C och andra tjatar hela tiden om att det är kapitalismen som är roten till allt ont. Jag vill varken ha en grön kapitalism eller grön tillväxt, det är inte mina mål. Men jag tror vi gör klokt om vi inte avskaffar människors frihet att som  entreprenör satsa egna pengar och tjäna en massa pengar om deras affärsidéer går bra. Det är kapitalism. 

Sen kan du välja att definiera ett system genom att definiera kapitalisternas dröm. Din definition om ändlös kapitalackumilation är ju kapitalistens dröm. Men varför skulle denna längtan hos ett fåtal inte kunna regleras? Obegripligt.  

E:

Vill man, så kan man definiera: kapitalism = full frihet för kapitalet; socialism = förstatliga hela skiten. Så pratar vi inte mer om det.
Vill man i stället hitta lösningar på klimat och jämlikhet, så är det kanske bättre att börja i en annan ända.

Fossil  utgör 85 % av vår energi. Fossilt är grunden för välstånd. Människorna är kluvna, eftersom de vill ha välståndet men är rädda för klimatkatastrofen. Fossilkapitalet är politiskt jättestarkt. Resten av storkapitalet domineras också av det fossila. Kapitalisterna vill alla bestämma själva över sitt kapital. I varje land dominerar i praktiken tanken på ”our country first”, vilket leder till, att somliga länders innevånare ”lever gott” på andras eländiga arbete. Politikerna talar inte klarspråk om klimat och ”flera klot”. De vågar inte heller gå tillräckligt snabbt fram. Osv. Allt det här leder till, att den globala omställningen till ett hållbart samhälle går väldigt långsamt. (CO2-utsläppen ökar trots Parisavalet. Inget Parisavtal finns mot artdöd, sötvattenbrist, flyktingströmmar. Fortfarande mångmiljonsvält. De flesta (?) länder, t ex Kina, har inte ens en demokratisk process om klimat och 1 klot. …) Klimatkatastrof, klimatkrig, klimatförödelse? Eller finns det en smidig lösning, där hela jordens befolkning får en lägenhet om 90 m2 och en stuga på landet plus bil (vilket jag har) och flygresor till semester och upptäcksfärder?

Jag för min del har svårt att tro, att lösningen inte måste innebära väldiga inskränkningar i kapitalismens vildhet. De rika måste bli mycket ”fattigare”. De fattiga länderna måste komma ikapp oss och vi måste sänka vår ”standard” rejält. De åtgärder som behövs för detta kallar jag gärna socialism. Det kräver kunskaper och diskussioner bland breda befolkningsmassor och mycket utvecklad demokrati. Även det kallar jag gärna socialism. För detta behöver man inte bara, som Greta säger, lyssna på vetenskapen. Eftersom vi står inför något väldigt stort, svårt och nytt, måste vi uppfinna nytt kring ekonomi och politik. Hur mycket ”kapitalism” som kan finnas kvar i detta, återstår att se. Troligen en hel del.

F:

” ’Kapitalism’ kan definieras som ett system med privatägda företag som är tvungna att konkurrera för sin ekonomiska existens och där deras (och alltså deras ägares) tillgångar utnyttjas, med hjälp av inhyrd arbetskraft, som ’­kapital’ –  alltså så att tillgångarna genom värdehöjande produktion och vinstgivande handel blir allt större. Och man kan också tala om ’kapitalism’ när ett samhälle domineras av sådana förhållanden. Det är inte en exakt definition, men den gör det möjligt att tala om ’systemförändring’ (förändring inom systemet) när denna dominans har ökat (t.ex. på grund av nyliberalism) eller minskat (t.ex. genom en reformpolitik som ökar statens roll), samt om system­övergång – [under en period] tills de kapitalistiska förhållandena inte längre dominerar.

En ’ekonomisk demokrati’ domineras av företag utan andra ’ägare’ än den demokratiskt styrda förening vars medlemmar ansvarar för företagets skötsel och inte utnyttjas för att öka dess tillgångar, utan samarbetar för att uppnå helt andra, mera samhällsviktiga, syften – varav ett kan vara att bidra till existensen av en varumarknad för samhällsmedlemmarnas behov. …

För att kunna tala om ’demokratisk socialism’, eller ’demokratisk ekosocialism’, måste också det politiska systemet ha blivit mera demokratiskt och i bättre harmoni med ’ekonomisk demokrati’ än vad som nu är fallet.”

C:

Du D, jag känner mig tvungen att bemöta dina ständiga påståenden om att jag skulle förorda ett socialistiskt system – enligt ditt sätt att se det. Visa mig i vilket/vilka inlägg jag nämner detta! 

F:

Det finns verkligen en stor förvirring när det gäller begreppen socialism, kapitalism och marknadsekonomi.

    D skrev igår: ”Det finns en massa varianter av både socialism och kapitalism. Jag föredrar att prata om marknadsekonomi” (mina kursiveringar).

Såvitt jag förstår handlar socialism i första hand om socialt ansvarstagande, vilket naturligtvis kan ske på en mängd olika sätt, tyvärr ofta utan att detta är den verkliga avsikten – och på ett sådant sätt att begreppet ’socialism’ (”enligt [D:s’] sätt att se det”?) har kommit att förknippas med diktatur.

     De gånger ordet socialism har använts (oftast av mig) har det varit i betydelsen demokratisk socialism eller ekosocialism. Dessa ord står för en marknadsekonomi med demokratiskt styrda socialt väsentliga företag (t.ex. kooperativ), vilka kan fungera utan vinstkrav tack vare något slag av demokratiskt stödsystem på samhällelig nivå, som även har uppgiften att utjämna alltför stora socioekonomiska klyftor – något som kan uppstå i varje marknadsekonomi (även i en ’socialistisk’ sådan, där det primära syftet inte är konkurrens).

    Det är alltså möjligt att tala om en ’socialistisk marknadsekonomi’ om den huvudsakligen består av icke vinstkrävande, demokratiskt styrda företag samt ett demokratiskt styrt, samhällsomfattande, ekonomiskt fördelningssystem som bland annat har till uppgift att utjämna (alltför) stora ekonomiska skillnader.

—————————————————————————————

Man kan tycka att den privatägda marknaden inte ska behöva påverka den, så kallade, offentliga marknaden. Att alltså den offentliga marknaden skulle kunna fungera mer ”lugnt och sansat” i jämförelse med den privata. Att stress och effektiviseringar borde kunna undvikas i det offentliga samtidigt, som vi vet, att stress och effektiviseringar är något ”naturligt” i det privata. Att konkurrens och ”tillväxt” bara ska utmärka det privata och inte det offentliga. Man kanske kan tycka att dessa två åtskilda marknadsförhållanden borde innebära också två åtskilda ”behov” för dessa marknadsförhållanden.

Men fungerar det så i våra samhällen? Nej det gör ju inte det. Det fungerar ju som om vi har ett enda marknadsförhållande – det kapitalistiska marknadsförhållandet. Och så är det naturligtvis, alltså helt ”normalt”, om ni förstår vad jag menar?

Att arbeta i den offentliga verksamheten kan i stället innebära än mer stress och utslitning av människor än om dom skulle ha arbetat i det privata. Hur förklarar vi det här förhållandet?

Jo det förklaras av att den privata sektorn sätter sin prägel även på den offentliga sektorn. Det privata ”dirigerar” det offentliga – privatas beslutsprocesser sätter normen för hur det offentliga ska besluta. Kan alltså inte det offentliga ”värja” sig mot det privata? Nej detta går, som vi ser, inte och det beror på att det privata ”universaliseras” – tränger in – lägger under sig offentliga verksamheter i en allt snabbare takt. Denna utveckling följer kapitalismens ”normala” gång – det vill säga att växa är förutsättningen för kapitalismen – skulle denna ”normala” gång avstanna då kollapsar kapitalismen. Utifrån denna korta teoretiska genomgång så måste vi närmare förklara varför den offentliga ”välfärdspersonalen” numera bokstavligen arbetar sig sjuka.

”Det finns inga pengar längre”, svarar den offentliga arbetsköparen. ”Vi är tvungna att effektivisera annars överskrider vi budget”, blir det andra svaret.

Hur reder vi ut den här ekonomiska härvan?

Jo eftersom skattemedlen som ska täcka upp det offentligas utgifter inte räcker till då måste ledningen för det offentliga ”dra in” på utgiftssidan så långt det bara går. Alltså slår dessa besparingar på ”välfärdens” alla områden.

Men varför kommer det då in för lite skattepengar som ska garantera ”välfärden”?

Jo därför att det ökande ”flödet” av pengar i våra samhällen tar en annan ”väg” än ”vägen” till det offentliga. Och vilken ”väg” tar då pengarna?

Jo pengarna, med dess tilltagande ”flöde”, blir kvar i den privatägda marknadsekonomin vilket då naturligtvis får till följd att skatteintäkterna inte kan öka i samma takt som intäkterna i den privata sektorn. Förhållandet mellan sektorerna när det gäller intäktssidan förskjuts hela tiden till det privatas ”fördel”. Eftersom utgiftssidan blir alltmer socialiserad så kan vi därav inse att den här ”ekvationen” inte går att lösa, under rådande förhållanden.

Resultatet av denna ”ekvation” blir att det offentliga kommer att utarmas ännu mer vilket gör att ”välfärden”, i sin förlängning, blir en ”sak” för vår kapitalistiska marknadsekonomi. ”Välfärden” måste alltså, även den, gå med vinst! I förlängningen så innebär ju detta att för att ”välfärden” ska gå med vinst så krävs det naturligtvis att ”välfärden” måste köpas. ”Välfärden” görs till en marknadsplats, som allting annat. Precis så som man köper försäkringar så måste också ”välfärden” hanteras.

”Välfärden” kommer därför inte att vara en ”självklarhet” för hela samhället – vilket det ju inte heller är när vi betraktar dagens samhälle. Redan nu så ser vi alltså att ”välfärden” kan köpas för pengar. Att tro att den här utvecklingen kan brytas under rådande marknadsförhållanden är, som vi kanske förstår, en helt orimlig tanke.

————————————————————————————————————–

”Blir vi fattigare trots att vi blir rikare?”

A:

Tillväxten belastar planetens olika livsuppehållande system pga sådant som exponentiellt ökande resursuttag och dito ökande mängd avfall.

Vi sägs ”behöva” tillväxten för att den ska finansiera välfärden. Tillväxten motiveras med detta.

Men varför finns det då nedskärningar i ett samhälle som hela tiden blir ekonomiskt rikare? 

Blir vi fattigare trots att vi blir rikare?

Har vi hamnat i en situation där vi belastar planetens livsuppehållande system, och samtidigt ”inte ens” får bättre välfärd?

Nedskärningarna sägs ibland bero på att skatterna sänkts för de rika. Men stämmer detta?

Varför existerar nedskärningar i en tillväxtekonomi?

B:

Är det Beumoleffekten som ligger bakom behovet av nedskärningar? Att när vi har tillväxt ökar lönerna även i offentlig sektor utan produktivitetsökning.

Sen är väl åldrande befolkning en annan faktor.

C:

Sverige som helhet sedan 90-talet blivit rikare, men den privata sektorn har blivit mycket rikare än den offentliga sektorn. Fördelningen i samhället har alltså förändrats: mycket mer till det privat och mindre till det gemensamma.

D:

Intressanta frågor och funderingar som A ställer!

Min syn på dessa:

”Men varför finns det då nedskärningar i ett samhälle som hela tiden blir ekonomiskt rikare?” (A)

En fördelningsfråga, som C skriver. Vilket har att göra med vårt marknadsekonomiska system, i slutändan.

”Vi sägs ”behöva” tillväxten för att den ska finansiera välfärden.” (A) 

Denna etablerade lögn bör istället läsas: Vi ”behöver” tillväxten för att den ska finansiera vår rådande marknadsekonomi.

”Har vi hamnat i en situation där vi belastar planetens livsuppehållande system, och samtidigt ”inte ens” får bättre välfärd?” (A)

Javisst, så är det! Vilket också fortsättningsvis kommer att resultera i allt sämre välfärd.

”Nedskärningarna sägs ibland bero på att skatterna sänkts för de rika. Men stämmer detta?” (A)

Den huvudsakliga orsaken till ”nedskärningarna” har att göra med fördelningen av ”nationalförmögenheten i Sverige”, där bland annat skatteuttagen spelar roll.

”Är det Beumoleffekten som ligger bakom behovet av nedskärningar?” (B)

Ja, denna effekt speglar ju vårt ojämlika och orättvisa ekonomiska system!

E:

Bakom nedskärningar av klinisk personal, läkare och undersköterskor, ligger den inkompetenta planeringen av KS. Så kallad private-public partnership är säkert bra för investeringar i fossilfria cement men för den offentliga sektorns kärnverksamhet som vård omsorg skola polis åklagare finns inga logiska skäl att blanda in privata sektorns vinstfokus. 

Alla dessa konsulter som kostat KS miljarder hade vi kunnat spara om vi låtit vanliga tjänstemän göra jobbet. Se bara hur statliga pensionsfonder ofta har större avkastning än privata. Det är marknadsfundamentalism snarare än marknadsekonomi som ligger bakom katastrofen. Konsulterna har gjort det som de är bäst på dvs tjäna pengar. De moderata politiker som planerat och beställt detta borde åtalas.

Sen har B rätt i att om lönerna ökar lika fort i offentlig sektor medan arbetsproduktiviteten ökar långsammare (de kan inte springa fortare som en läkare sa) så äts BNP tillväxten upp av dessa löneökningar. Då blir det mindre, inte mer, pengar till offentlig sektor (dvs ökad skattekvot), eftersom de behöver anställa fler, jämfört med privat sektor. Men det är en obekväm sanning för alla partier som av princip är mot en höjd skattekvot. 

Sen kan vi ha olika uppfattningar om lösningen är en reglerad marknadsekonomi eller ren och skär socialism där privat kapital avskaffas, all makt centraliseras och alla beslut över investeringar fattas av politruker. För mycket maktkoncentration tenderar att korrumpera, såväl i kapitalistiska som socialistiska system. 

F:

Instämmer i stort, E, men jag kan inte låta bli att reagera mot tolkningen av begreppet

”(ren och skär) socialism” som något ”där privat kapital avskaffas, all makt centraliseras och alla beslut över investeringar fattas av politruker”.

Det är knappast ett sådant auktoritärt samhälle som jag förmodar att de flesta som kämpar (och har kämpat) för ’socialism’ någonsin har föreställt sig. I stället för ”ren och skär socialism” borde detta snarare benämnas ’byråkratiskt urartad och misslyckad’ ”socialism”, alltså till exempel ’stalinism’.

Sedan kan man alltid diskutera frågan huruvida alla försök till en verkligt demokratisk socialism, med ett stort inslag av demokratiskt styrt företagande i form av producentkooperativ startade genom lokala initiativ, men ekonomiskt understödda genom högre demokratiska samhällsnivåer (så att vinstkravet på samhällsviktig verksamhet kan upphöra), måste urarta till ett alltmer auktoritärt samhälle – i likhet med den kapitalism vi nu har.

Men denna (ofta kanske avsiktliga) misstolkning av begreppet ’socialism’ (som egentligen handlar om socialt ansvarstagande) är orsaken till att jag hellre använder ordet ’ekodemokrati’ än ’ekosocialism’ när det i båda fallen handlar om ’demokratisk ekologisk och ekonomisk socialism’, när jag riktar mig till personer som inte uttryckligen är ’demokratiska socialister’. I det sammanhanget tycker jag också att det är viktigt att diskutera frågan om social resiliens och dess betydelse för ett på alla nivåer demokratiskt samhälle.

G:

Jag tror att du har helt rätt, E, ifråga om KS. Vad gäller privat och offentliga konsumtion har jag en favoritbild som visar tillväxten sedan 1950-talet. Här ser man tydligt hur den offentliga sektorn först växer parallellt med den privata men hur den sedan sätts på svältkur. Bilden har jag använt länge; de sista staplarna visar förljugenheten i politikersnacket om att satsa på ”vård-skola-omsorg” samtidigt som långtidsutredningen talar ett helt annat språk. Här är det privat som gäller så det ryker om det!

D:

”Sen kan vi ha olika uppfattningar om lösningen är en reglerad marknadsekonomi eller ren och skär socialism där privat kapital avskaffas, all makt centraliseras och alla beslut över investeringar fattas av politruker. För mycket maktkoncentration tenderar att korrumpera, såväl i kapitalistiska som socialistiska system.” (E)

Men finns det bara dessa två lösningar att välja mellan? Är vi så trångsynta att vi inte förmår oss tänka längre än näsan räcker? Kanske är det för komplicerat att föreställa sig en marknadsekonomi, så som F beskriver – där vi går utanför de ”ramverk” som vi har lärt känna?

E:

Jag håller med er på en punkt, nämligen att vi behöver experimentera med andra organisationsformer, till exempel  NotForProfit (NFP) organisationer typ stiftelser och arbetarägda kooperativ. 

Sverige hade en gyllene chans när marknaden inom skola vård omsorg öppnades upp för konkurrens (tidigare var det bara speciella inriktningar som montesorri, Waldorf,  kristna osv som fick driva privata alternativ). 

Den nyliberala hegemonin sa att endast ett starkt vinstintresse kommer att sätta fart på alternativa driftsformer, som det offentliga sedan kan lära sig av. Man valde privatisering för dess egen skull istället för att begränsa konkurrensen till NFP organisationer. Som Bo Rothstein och Sverker Sörlin påpekat finns gott om exempel på goda verksamheter som drivs utan vinstintresse. I USA finns t o m stora företag som drivs så. Men i Sverige har denna utveckling hamnat i kläm mellan SAF och LO eftersom bägge känner sig hotade av t.ex. personalkooperativa skolor.

Själv tror jag att en i grunden marknadsekonomisk modell har mycket lättare att inlemma och acceptera olika sorters experimenterade som bygger på enskilda entreprenörers initiativ, jämfört med en i grunden socialistisk modell. Men där tycker vi tydligen olika. Vi kanske bör fokusera på de reformer där vi är överens och prata mindre om den grandiosa ekonomiska modell som vi tror kan främja dessa reformer? Att vi alla ser dagens nyliberala kapitalistiska system som ohållbart är vi ju överens om och hur vi än ändrar på detta system kommer vi att möta motstånd.

F:

Jag håller med om att det kan vara bra att ”fokusera på de reformer där vi är överens” (E), t.ex. NFP-organisationer, men hur kan en ”i grunden marknadsekonomisk modell”, som har lätt att ”inlemma och acceptera olika sorters experimenterade som bygger på enskilda entreprenörers initiativ” se ut?

Här tror jag att finansieringsfrågan är väldigt viktig, och den är ofrånkomligen storskalig i det samhälle som vi har att förhålla oss till.

Avgörande här kan dessutom frågan om penningutgivningen vara: bör vi fortsätta som nu, med en i praktiken decentraliserad penningutgivning av vinstkrävande storbanker (för vilka NFP-organisationer är ganska ointressanta) eller kan vi ordna penningutgivning och finansiering på ett annat sätt?

Jag kan se två alternativ (som kan komplettera varandra). 1. Att vi delar upp samhället i områden med lokala valutor och småskalig produktion inom dessa områden eller 2. att vi t.ex. låter Riksbanken återgå till att bli huvudansvarig för den nationella penningutgivningen. I båda fallen skulle inte vinstkravet behöva bli dominerande. (Föreningen Positiva Pengar har t.ex. intressanta förslag, som t.o.m. Riksbanken har intresserat sig för.)

H:

Jag ser också kapitalismens krav på ökad kapitalackumulation och finanssystemets krav/förväntningar om tillväxt och avkastning som ohållbart, men en hållbar ekonomi tänker jag inte behöver betyda avskaffande av marknader eller privat ägande (tror också det är svårt att avskaffa). De domänerna har dock blivit oproportionerligt stora idag och håller på att ”tippa hela tårtan”, så därför behöver många områden tas bort från marknadslogiken. Sen tror jag också marknader kan ha mer inslag av samarbete och allmänna tillgångar (av t.ex. kunskap, information, open source osv).

Men tänker att marknader och konkurrens kan vara bra på flera områden för att stimulera innovationer och effektivitet, men kraven på ständig expansion och kapitalackumulation (vinstmaximering till externa ägare) behöver bytas mot andra mål. Dessutom kan vi stimulera den informella (ideella) ekonomin mera, och skapa sektorer som ligger emellan informellt och marknad som t.ex. lokala valutor och tidsbanker mm.

Ökat kollektivt ägande och inflytande över produktionen tror jag är bra på många områden (helt klart inom välfärden!), ibland passar mer centralt – kommunalt eller statligt ägande – ibland är decentraliserat ägande med kooperativ bättre. Finansiell sektor behövs men borde ägna sig åt det som många tror att de gör idag – sprida risker och kapital för investeringar. Det betyder att finansiell sektor inte behöver vara en så gigantisk stor sektor som den har blivit idag. 

I:

” Men finns det bara dessa två lösningar att välja mellan?”
Ja verkligen D!! Frågan som uppenbarligen måste ställas igen och igen.

F:

Men om vi väljer bort ”ren och skär” (dvs. auktoritär) ”socialism” så kan det ändå vara så att minst två mycket olika alternativ fortfarande återstår: en (någorlunda) ”reglerad marknadsekonomi” i ett kapitalistiskt samhälle eller en (mera resilient) ”reglerad marknadsekonomi” i ett ’ekodemokratiskt’ samhälle – dvs ett ekologiskt hänsynsfullt samhälle med ekonomisk och politisk demokrati.

D:

”Men tänker att marknader och konkurrens kan vara bra på flera områden för att stimulera innovationer och effektivitet, men kraven på ständig expansion och kapitalackumulation (vinstmaximering till externa ägare) behöver bytas mot andra mål.” (H)

”Marknader” är en självklarhet i samhällen! Men frågan är om ”konkurrens kan vara bra”? Finns det belägg för att konkurrens kan vara bättre än samarbete när det gäller ”innovationer och effektivitet” i ”byggandet” av samhällen, med allt vad detta innebär? Själv är jag av den uppfattningen att samarbete är både effektivare och mera innovationsrikt när det gäller ”byggandet” av samhällen. Vilket – som jag ser det – betyder en helt annan marknadsekonomi. Baserad på demokratiska beslutsprocesser.

Intressant att höra kommentarer i denna fråga!

Hur förändras ”kraven på ständig expansion och kapitalackumulation”? Kan dessa krav ”bytas mot andra mål” under rådande marknadsekonomi? Även här ser jag det omöjliga under rådande förhållanden. Kanske delar vi denna åsikt H?

”Det betyder att finansiell sektor inte behöver vara en så gigantisk stor sektor som den har blivit idag.” (H)

Instämmer! Men samma fråga igen: Går det att förändra vår ”finansiella sektor”, i grunden, inom vår rådande marknadsekonomi?

”Själv tror jag att en i grunden marknadsekonomisk modell har mycket lättare att inlemma och acceptera olika sorters experimenterade som bygger på enskilda entreprenörers initiativ, jämfört med en i grunden socialistisk modell. Men där tycker vi tydligen olika.” (E)

Jag uppfattar dina rader ovan som något oklara! 

Ska försöka förklara mig: En ”marknadsekonomisk modell” måste väl finnas i alla samhällen? Frågan är hur den ”modellen” ska se ut? ”Enskilda entreprenörer” är väl en nödvändighet för att bygga samhällen? Frågan är hur kapitalägandet ska se ut?

J:

Har med intresse fört diskussionen. Har samtidigt följt en spännande 

– och ganska avslöjande – diskussion på Peak Prosperity – kan rekommendera det 

nyhetsbrevet. Den fråga som engagerar är främst det enorma skuldberg som byggts upp

under senare år, inte minst som en effekt av ”quantitative easing”, dvs centralbankernas

påfyllning av likviditeten under ett drygt decennium. 

För att klara denna skulduppbyggnad – dvs hamnar ett mer balanserat läge – skulle krävas många år av hög tillväxt.

Och det är ingen som tror att detta är möjligt, bl a som en följd av klimat- och ekosystemkriserna.

Men här har vi ytterligare en pusselbit att ta hänsyn till i den alltmer

komplexa värld som är vår…

———————————————————————————————————————————————

Varför kan inte kapitalismen regleras?

Många påstår att en reglering av kapitalismen skulle vara den bästa lösningen av dels den ekologiska krisen och dels även den ekonomiska. Först en motfråga till alla som förordar denna idé: varför har inte i så fall denna reglering redan gjorts? Vi har ju haft en hel del år på oss att kunna lösa kapitalismens ökande problem – om det nu går att lösa via reglering?

Men jag påstår att det är en omöjlighet att reglera kapitalismen. Och varför är det då omöjligt? Helt enkelt därför att kapitalismen inte låter sig regleras.

För att kunna förstå kapitalismen så måste vi sätta oss in i dess ”inneboende regelverk”. En kortfattad beskrivning av detta ”inneboende regelverk” – som jag mer detaljerat har redogjort för i tidigare inlägg:

I kapitalismen så handlar det primärt om att investerat kapital måste ackumuleras, med betoning på måste. I annat fall så slås det investerade kapitalet ut och ersätts, i ”bästa” fall, av kapital från någon annan investerare. Kapitalism handlar om att det privatägda kapitalet hela tiden måste växa annars väntar konkurs eller uppköp. I princip en kamp om liv eller död – för att vara bokstavlig. Den enes död den andres bröd. Denna konkurrens mellan kapitalägare kan sägas vara själva drivkraften för kapitalismen. Kapital investeras där avkastningen är ”acceptabel” och där det hela tiden kan växa, i annat fall ”byts investeringsobjekt”. Och det är denna ständiga för kapitalismen nödvändiga tillväxtspiral som skapar en alltmer globaliserad ekonomi, eftersom kapitalet kräver nya marknader hela tiden.

Så fungerar kapitalismen i stora drag, vilket betyder att eventuella föreslagna regleringar från politiker skulle få kapitalet att överge de ”kapitalfientliga” samhällen, som föreslår regleringar, och istället skulle kapitalet investeras i ”kapitalvänliga” samhällen där möjligheterna till ackumulation är mer fördelaktig. 

Förespråkarna för en reglering (som jag alltså påstår är en omöjlighet) nämner hela tiden våra politiker som ansvariga och därmed de ”rättmätiga” att kunna åstadkomma denna reglering. Men här, menar jag, visar sig också okunskapen om hur kapitalismen fungerar.

Vårt rådande ekonomiska system är, som alla vet, ett ”slutet” system där besluten tas utan att den offentliga delen av våra samhällen har möjligheter att kunna påverka avgörande beslut. Denna strukturella ordning för med sig att de ekonomiska besluten står ”över” de politiska. Vilket naturligtvis betyder att den etablerade politiken saknar praktiska möjligheter att kunna genomföra beslut som går emot de ekonomiska besluten.

Ett ekonomiskt system vars strukturella utformning går ut på att skapa ständig tillväxt och detta med beslutsprocesser som tas utifrån storleken på ägarnas ekonomiska makt är, som vi bör inse, ett högst odemokratiskt system. Men utifrån kapitalismens inneboende ”spelregler” så är ju en sådan process helt ”normal”. Det är ju den ekonomiskt starke som hela tiden går vinnande ur spelet.

Förhoppningsvis så kanske detta komprimerade inlägg om det omöjliga i att kunna reglera kapitalismen hjälpa till i förståelsen av det ”ekorrhjul” som vi befinner oss i.

———————————————————————————————————

Hur tar vi oss ur systemet som kräver pengar för att överleva? Vad ska man med pengar till? Går det att leva utan pengar? Kan man bygga ett samhälle utan pengar?

Är det knepiga frågor kanske? Kanske frågor som inte ens bör ställas?

I dessa tider behöver vi ju inte fysiska pengar, det verkar ju flyta på ”bra” ändå. Men som jag tidigare nämnt så ska vi räkna med att vårt rådande system kollapsar – allt annat ser jag som otänkbart. Vi kommer därefter att måsta bygga våra samhällen utifrån, i stora drag, lokalt företagande – vilket är både helt nödvändigt och önskvärt sett ur alla synvinklar. Alltså i princip på strukturellt liknande sätt som urtidsmänniskorna byggde sina samhällen. Och de byggde ju utan pengar, vad jag kan förstå.

Jag har sedan tidigare också påstått att deras samhällen måste ha fungerat, strukturellt sett, på ett bättre sätt än vad vi nu upplever idag. Men ändå, det känns som om pengar är det mest naturliga sättet att göra affärer med.

Jag är naturligtvis införstådd med att pengar ska fungera som en ”länk” mellan säljare och köpare. Där pengar ska motsvara varans/tjänstens ekonomiska värde eller mera rätt – arbetets tid för att kunna producera varan/tjänsten. Penningens funktion är att reglera, göra det enklare att genomföra marknadsaffärer. Däremot så kan aldrig penningens funktion få vara ett spekulationsföremål där handel med varors/tjänsters ekonomiska värde sätts på spel. Då detta sker så uppstår därmed en slags ”obalans” i den samhälleliga ekonomin i och med att privatpersoner tillåts spekulera med inarbetade kapitalvärden, och på så vis förlorar samhället kontrollen över alla de kapitalflöden som genomströmmar  samhället. Dessa flöden kontrolleras ju idag, som sagt, av privatpersoner vilket då naturligtvis för med sig ekonomiska och sociala ojämlikheter.

I det här sammanhanget så måste vi ifrågasätta rollen som våra banker har. Vad menar jag? Jo banker i vår rådande marknadsekonomi är ju privatägda företag vars målsättning likaså är att ackumulera kapital och eftersom vi alla är beroende av våra banker via exempelvis kontoinsättningar och uttag – med allt vad detta innebär – så innebär ju detta beroende att vi alla riskerar våra insatta pengar då ekonomin i samhället krisar sig. Vi kan alltså inte få ut våra insatta pengar då vår bank råkar i kris.

Vad händer om alla kontoinnehavare får för sig att ta ut sina egna insatta pengar? Banken har ju inte dessa pengar! Alltså får vi inte ut våra insatta pengar. Våra insatta pengar är därmed förlorade! Hur skulle vi istället ha gjort – tror vi? Jo vi skulle ha tagit ut våra insatta pengar idag – före krisen slår till – och sedan haft dom i ”madrassen” där dom ju heller inte förlorar i värde i dessa negativa räntetider. Vad händer då om samhället går mot enbart digitala köp- och säljaffärer? Vad händer med våra fysiska pengar som ligger i ”madrassen”? Helt klart är att samhället idag går mot alltmer digitalisering och därmed allt mindre fysiska affärer. Det betyder ju att våra pengar i ”madrassen” tyvärr går mot en allt mer tynande tillvaro och det måste betyda att fysiska pengar kommer att försvinna helt, i en inte alltför lång framtid. Alltså kan man inte heller spara sina pengar i ”madrassen” längre – vilket vi kanske hade förhoppningar om enligt ovanstående text.

Bankerna tar därmed den fulla kontrollen över vars och ens ekonomi – våra digitala tillgångar liksom våra fysiska tillgångar kommer nu helt i händerna på våra banker. Och därmed drar vi den riktiga slutsatsen att när bankerna krisar så drar dom oss kontoinnehavare med i fallet. Konkursande företag har ju rätten att strunta i sina kunders ekonomiska anspråk. Så hur vi än vrider och vänder på våra egna ekonomiska tillgångar så är vi helt beroende av bankernas förmåga att skapa tillväxt – vilket i sig är en omöjlighet på sikt – och därmed så blir vi alla förlorare den dag när kollapsen slår till.

Kan man bygga ett samhälle utan pengar? Nej jag är tveksam till att detta fungerar (se ovan).  Pengarnas funktion som ”mellanhand” vid alla slag av affärer är ju en snillrik konstruktion. Utan denna konstruktion så blir det ju verkligen opraktiskt att göra affärer, som jag ser det. Pengar har därmed en viktig funktion i våra samhällen. Så svaret på frågan måste bli: nej det går inte att bygga ett samhälle utan pengar.

Men kom ihåg – arbete kan bytas mot arbete och så gör vi ”affärer” med varann än idag, fast naturligtvis i mycket blygsam skala om vi jämför med totalen av affärsuppgörelser. Vem vet, i framtidens lokalsamhälle så kanske ”växlingen” av arbetsinsatser blir ett vanligt inslag i samhällsbygget.

Går det att leva utan pengar? Svaret måste också här bli ett nej. Om det krävs pengar för att göra affärer så måste svaret här bli: nej det går inte att leva utan pengar.

Jag ställde en kanske provocerande fråga allra först: Hur tar vi oss ur systemet som kräver pengar för att överleva? Svaret på denna fråga blir då: vi måste ta oss ur systemet, alltså den kapitalistiska strukturen, men pengarna i sig kommer att finnas kvar som ett ”hjälpmedel” i att överleva.

——————————————————————————————————

 ”Måste tillväxten stoppas?”

A:

Förra veckan avslutades med gigantiska klimatdemonstrationer och inleddes med Greta Thunbergs starka tal inför FN:s extrainsatta klimatmöte i New York:

”Människor lider, människor dör, hela ekosystem kollapsar. Vi är i början av en massutrotning och allt ni kan tala om är pengar och sagor om evig ekonomisk tillväxt”.

Tillväxt är något som ofta diskuteras i relation till miljö- och klimatkrisen och inte utan skäl. Bara de senaste veckorna har bland annat SVT gjort ett inslag om att ”Grön tillväxt inte är möjlig i stor skala” och SVT Opinion iscensatt en debatt i ämnet på bästa sändningstid.

Men frågan är mycket äldre än så, diskussionen har pågått av och till åtminstone sedan Romklubbens berömda rapport ”Tillväxtens gränser” (1972) och fick ett nyuppsving i relation till klimatet, specifikt, för tio år sedan när Tim Jackson publicerade ”Välfärd utan tillväxt?”.

Själv har jag följt debatten i tio år och landat i följande femton teser.

1. Greta Thunberg har rätt i att ”evig” ekonomisk tillväxt är en saga. Det följer logiskt av följande antaganden: all ekonomisk verksamhet kräver tillförsel av åtminstone ett minimum av energi och materia, och jorden (och universum) är begränsad. Eftersom evigheten är en väldigt lång tid kommer till slut alla tillgängliga resurser att ha förbrukats, och tillväxten måste upphöra.

2. Redan nu ser vi allvarliga konsekvenser av ekonomins växande aptit på naturresurser att exploatera: avskogning, utfiskning, föroreningar och mest allvarligt: ständigt ökande användning av fossila bränslen trots att vi vet att det leder till klimatförändring.

3. Det finns samtidigt exempel på att resurs- och miljöproblem har övervunnits eller åtminstone förbättrats, utan att den ekonomiska tillväxten har upphört. Farliga miljögifter, som DDT och freoner, har fasats ut. Smogen som länge låg tät över västvärldens industristäder har skingrats. Även om sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökade

klimatutsläpp aldrig har brutits på global skala har det skett på vissa platser under vissa tidsperioder.

4. Ett centralt begrepp i tillväxtdebatten är frikoppling (decoupling). Det betyder att ekonomin blir mer effektiv i relation till dess miljöpåverkan. Om exempelvis förbrukningen av fossila bränslen minskar i relation till produktionens ekonomiska värde avtar dess koldioxidintensitet. Frikoppling kommer i två smaker: Absolut frikoppling innebär att ekonomisk tillväxt förenas med minskad miljöpåverkan. Relativ frikoppling innebär att ekonomisk tillväxt förenas med ökningsminskning av miljöpåverkan: alltså att miljöpåverkan ökar, men i lägre takt än ekonomin växer.

5. Kapitalismen, det ekonomiska system som dominerar världen, drivs inte primärt av ekonomisk tillväxt utan av kapitalackumulation. De är besläktade men inte identiska begrepp. Ekonomiskt tillväxt är ett mått på förändringen av totalvärdet av samtliga ekonomiska transaktioner. Kapitalackumulation betyder att privat ekonomisk verksamhet syftar till att generera ett mervärde som ökar kapitalstocken. Därmed ökar den ekonomiska aktiviteten och ger ekonomisk tillväxt. Men drivkraften är privata vinster.

6. I längden kan kapitalismen inte överleva utan tillväxt. Privata vinster kan fortsätta antingen genom att expandera verksamheten eller genom att öka utsugningsgraden. Om den förbjuds att expandera måste utsugningsgraden öka. Men för det finns en absolut gräns: ingen kommer att jobba för mindre än ingenting. Därmed upphör kapitalismen. Den som vill avskaffa tillväxten ställer alltså ett revolutionärt krav: avskaffa kapitalismen.

7. Att avskaffa kapitalismen är ingen enkel sak. Många rörelser har försökt, hittills har ingen lyckats, åtminstone inte mer än delvis och temporärt.

8. Klimatkrisen är akut. Ska vi hålla oss under 1.5 grader behöver, enligt IPCC, utsläppen halveras på tio år och vara nära noll vid seklets mitt. Det kommer nog tyvärr inte att lyckas, men även två eller tre grader är betydligt bättre än skenande klimatförändring utan slut. Ett misslyckande blir, av allt att döma, fatalt.

9. Att ta klimatkrisen på fullt allvar innebär därför en skyldighet att förespråka de lösningar som på ett socialt acceptabelt sätt har störst möjligheter att lyckas avvärja det akuta hotet. Allt annat är cynism. Eftersom det är svårt att avskaffa kapitalismen inom ett par decennier bör det endast ställas som villkor för en lösning på klimatkrisen om det inte finns någon enklare väg.

10. Tillväxtkritikerna argumenterar för att grön tillväxt, det vill säga absolut frikoppling, inte är möjlig, åtminstone inte i den skala som krävs. Men ett krympande av ekonomin (nedväxt) är knappast ett mer realistiskt alternativ till att minska utsläppen. Utan frikoppling är förhållandet mellan ekonomins storlek och utsläppsnivån konstant. Det innebär att utsläppsminskning förutsätter att ekonomins storlek minskar i samma takt. För att klara klimatmålen behöver utsläppen minska med cirka 7-8 procent årligen. Under det rekordstora BNP-fallet krisåret 2008 minskade BNP med 1,7 procent. Under chockterapins 1990-tal föll den ryska BNP:n med närmare 40 procent. Men eftersom utsläppen behöver närma sig noll hade det inte räckt. Utan frikoppling behöver vi nollekonomi. Det är förstås inte möjligt, inte ens efter en socialistisk världsrevolution.

11. Alltså kräver även en nedväxtstrategi frikoppling. Ett räkneexempel. Koldioxidutsläppen kan ses som ekonomins storlek (BNP) multiplicerat med ekonomins koldioxidintensitet, det vill säga utsläpp per BNP-enhet. Om utsläppen behöver minska med sju procent per år och ekonomin växer med två procent per år behöver kolintensiteten minska med 9 procent per år. Om ekonomin i stället står stilla behöver kolintensiteten fortfarande minska med sju procent per år. Om ekonomin krymper med 2 procent per år – en permanentering av krisåret 2008 – behöver kolintensiteten minska med 5 procent. En fråga som tillväxtkritikerna är skyldiga oss ett svar på: varför är en frikoppling på fem eller sju procent per år möjligt, men nio procent omöjligt?

12. I praktiken, bortom siffrornas värld, innebär en snabb frikoppling en hög omställningstakt: att kolkraft läggs ner och ersätts av fossilfri energi, att transporter elektrifieras, att avskogningen minskar, att antalet idisslare minskar, och så vidare. Underlättas eller försvåras den omställningen av en stagnerad eller krympande ekonomi? Å ena sidan sjunker utsläppen i en ekonomi i kris, men ofta i lägre grad än BNP och bara för att återigen ta fart om ekonomin vänder. En snabb strukturomställning, å andra sidan, kräver tillgängligt kapital och tenderar att generera ökad tillväxt.

13. Om vi någon gång når en helt fossilfri ekonomi är dilemmat avskaffat. Då återstår ingen koppling alls men ekonomins storlek och (fossila) koldioxidutsläpp. Då är den akuta klimatkrisen avvärjd. Men det vore ytterst naivt att tro att inga andra miljöproblem skulle återstå. Ekonomisk tillväxt kommer alltid att vara problematiskt ur miljösynpunkt. Förr eller senare, och enligt min bedömning om betydligt kortare tid än en evighet, kommer tillväxten att behöva upphöra.

14. För att klara den akuta klimatkrisen behöver den politiseras. Enligt IPCC behöver 2-3 procent av global BNP investeras i omställningen de närmaste decennierna: en gigantisk, global Green New Deal. Vad kräver det av oss i termer av ekonomisk politik, satsningar, prioriteringar, förändrade maktrelationer, mobiliseringar, narrativ? Det tror jag blir det avgörande, snarare än huruvida omställningen påverkar ett abstrakt och tekniskt begrepp som BNP.

15. Inom det tidsfönster som står öppet för oss att klara klimatkrisen är ekonomisk tillväxt närmast ett predikament, det vill säga ett givet tillstånd. Men ur den dynamik av politiska förändringar och mobiliseringar som klimatomställningen innebär kan mycket väl ett helt annat samhälle födas och växa fram.

B:

Som tillväxtkritiker möts jag ofta av argumentet att även om ”tillväxten” är problematiskt så är det fåfängt att försöka stoppa den. Som skäl anges ibland att vi behöver tillväxt av fossilfri el, fossilfria transporter och annat för att klara klimatomställningen, och att detta kommer generera tillväxt. Ett annat skäl, senast framfört av Thomas Sterner när SVT rapporterade om omöjligheten att uppnå grön tillväxt, är att vi inte har något verktyg att stoppa tillväxten, det finns ingen stoppknapp. Ska vi slösa energi på att uppfinna denna stoppknapp eller ska vi ägna oss åt verklig omställning? A:s text i Dagens ETC framför några ytterligare argument.

Jag håller inte riktigt med om att vi saknar en stoppknapp, jag återkommer strax till det. Men oavsett: Det viktiga är inte att BNP-siffran minskar, utan att vi bryter vårt beroende av tillväxten, eftersom tillväxten är ett argument emot mycket av den politik som vore bra för världen. Tillväxten prioriteras framför allt annat – vi ”måste” ha TTIP, vapenexport till Saudiarabien och sänkt skatt på både kapital och arbete – annars hotas tillväxten. Och så vidare, och så vidare …

För att rädda klimatet behöver vi visserligen MER av vissa saker – som vindkraft, järnväg och annan infrastruktur. Men vindkraften blåser inte bort klimathotet, järnvägen åker inte iväg med våra utsläpp. Det som faktiskt leder till minskad miljöpåverkan är MINDRE fossilel, mindre bilism, minskad konsumtion av varor och tjänster. Jag håller för all del med dem som säger att OM investeringarna i förnybar energi och infrastruktur skulle generera makroekonomisk tillväxt så är det i sig inget argument emot dessa investeringar. BNP-siffran är, återigen, inte problemet som ska lösas.

Vad gäller den efterfrågade stoppknappen så menar jag att den finns. Det finns ingen knapp för att reglera själva BNP-siffran, men desto fler verktyg för att reglera miljöförstörande produktion och konsumtion. Jag har inget konkret förslag på vilken mix av regleringar, skatter och andra styrmedel vi ska använda – men att påstå att vi inte kan styra produktionen och konsumtionen också i minskande riktning, det ser jag som en trött undanflykt. Vi måste styra bort från konsumismen, och vi borde absolut inte vänta till efter klimatomställningen. Tvärtom är det en del av klimatomställningen.

Sedan detta med kapitalismen. Många verkar se det som ett väldefinierat system som vi antingen har eller inte har. Nu lever vi med kapitalismen, heter det. ”Den” måste avskaffas (alternativt inte avskaffas just nu eftersom det är för svårt). Jag tycker det är vettigare att se kapitalism som ett antal karaktärer som vi kan ha mer eller mindre av. Ungefär som marknadsekonomi och planekonomi. Vissa delar av ekonomin följer en marknadslogik, andra delar planeras, och ytterligare en del av ekonomin styrs av det stora kapitalägandet. Vi lever i en blandekonomi, och vi kan påverka blandningen. Vi kan väl blanda in mer statlig planering, och mindre kapitalism genom reformistisk politik?

Kräver kapitalismen tillväxt? Inte nödvändigtvis. All ekonomisk verksamhet genererar löner och vinster. Även bolag som inte växer har arbetsinkomster och kapitalinkomster. Kapitalinkomster kallas vinster och de är inte noll i en steady-state-ekonomi. Jag tror att A och andra faller tillbaka på Marx och den fallande profitkvoten, men det är en problematisk del av marxismen där Marx fällde krokben på sig själv (transformationsproblemet). Så även om vinstintresset gynnas av tillväxt så behöver inte kapitalägandet förintas i en ekonomi som inte växer. Företag kan vara lönsamma även i en steady-state-ekonomi – den som vill ha tips på litteratur som diskuterar detta får gärna höra av sig.

C:

Tack B för inlägget.

En fundering om stopp-knappen:
Finns väl en hel del att göra tänker jag. Sänkt arbetstid (på totalen då). Behöver antagligen kombineras med robot-skatt.

Skydda massor av mark och andra naturresurser från exploatering.
För att nämna några exempel.
Eller skulle den typen av åtgärder inte räknas som stopp-knapp?

D:

I min analys är ”marknadsekonomin” minst lika besvärlig som kapitalackkumulationen (vinsten, räntan, avkastningskraven). Min analys landar i att marknader i allmänhet och globala i synnerhet fungerar som de skall enligt ekonomiska läroböcker, men att konkurrensen driver externalisering av kostnader och en ständigt ökad produktivitet.

Externalisering kan man till viss del hantera med skatter, avgifter och regleringar, men den global handeln minskar kraftigt möjligheterna för detta – vilket ju syns i att exportindustrin är undantagen från energiskatterna, och att jordbrukarna får rabatt på dieselskatten.

Ökad produktivitet låter ju väldigt bra, men med den följer – i en kapitalistisk marknadsekonomi – oundvikligen ökad total resursanvändning. Det vore annorlunda om vi växlade in produktivitetsökningen i minskat arbete, men det fungerar inte i en konkurrensdriven ekonomi. 

Marknaderna behöver begränsas. Nyliberalerna har helt rätt att det är marknaden som är motorn för tillväxt. Deras slutsats att vi därför skall låta den vara så litet reglerad som möjligt. Men det förhåller sig tvärtom, det är just därför att marknader driver tillväxten som de behöver tyglas hårt. Det är bara genom att begränsa de många olika marknadernas kontroll över våra liv som vi kan undvika tillväxtens och konkurrensens piska. Det handlar om att minska lönearbetet, minska handeln, i synnerhet den globala handeln och undanta hela områden från marknadsstyrning och konkurrens.

E:

Mycket bra artikel ETC-artikel A.

Tydlig, neutral, informativ och tillgänglig för de flesta, även de som saknar baskunskaper.

Du nämner Green New Deal som det märkligt nog fortfarande viskas om i Sverige.
Den socialdemokratiska föreningen Reformisterna har möjligtvis börjat fingra på ämnet

Green New Deal (GND) är paketet som levererar en helhetslösning som inkluderar ekonomi, sociala frågor, demokrati, gröna investeringar, miljöfrågor med mera.

F:

Tack för kloka reflektioner. Jag håller med om att många fastnar i en felaktig marxistisk analys att kapitalismen kräver tillväxt för att giriga kapitalägare kräver en högre vinst och den kan inte tas från arbetarnas mervärde hur länge som helst. Enligt en enkel logik är det helt fel. Företag kan mycket väl ligga på samma omsättning och samma vinstandel år efter år. Samtidigt, om sektorn där man verkar är dynamisk med många nya konkurrenter så gäller det att inte bli utslagen av konkurrenter som strävar efter en större marknadsandel. Alltså är det konkurrensen som innebär att man som företag kan behöva växa, om sektorn växer, för att inte tappa marknadsandel och konkurrenskraft. Speciellt viktigt vid stordriftsfördelar (fallande genomsnittskostnad): med stora fasta kostnader krävs en hög omsättning för att kunna konkurrera med lågt pris. Hänger du inte med och fusionerar med andra företag så ökar risken att åka ut. Samtidigt vill företagsledningar vidmakthålla denna myt att tillväxt är nödvändigt och naturligt, som i deras fall handlar om att löner för VD och övriga chefer ofta är proportionerliga mot omsättningen.

Jag håller också med B om att det viktigaste inte är att BNP-siffran är negativ, det är snarast en konsekvens som vi måste acceptera när vi genomför en framgångsrik klimatpolitik och fasar ut fossila bränslen. A gör det lite enkelt för sig när han retoriskt frågar varför decoupling är en baggis om den innebär att CO2-utsläppen ska minska med 7% per år men är omöjlig om det handlar om 9%. Decoupling är inte främst en fråga om procent utom om legitimitet: begreppet stärker tron på att BNP-tillväxt är eftersträvansvärt. Decoupling där välbefinnande ökar och utsläpp minskar är bra! Ersätt BNP med välbefinnande så löser du logiskt dilemmat, A!

Frågan är, som B skriver, att vi måste genomföra en kraftfull och effektiv klimatpolitik ÄVEN om detta förväntas minska BNP. Självklart är det lättare att minska utsläppen med 7% än med 9% men den relevanta frågan är om det är lättare att minska utsläppen om vi inte är bakbundna av tillväxt-beroende. Och svaret på den frågan är tveklöst JA. Det som behövs inom politiken är klarsyn om vad som är mål och vad som är bivillkor. Målet är mänskligt välbefinnande och bivillkoret är att ekosystemen är resilienta och fortsätter leverera och inte närmar sig några negativa tipping points. Man behöver inte vara helt överens om exakt vad detta innebär, det finns utrymme för såväl liberaler som socialister och gröna, man kan betona individers frihet från att livsförutsättningarna rycks undan (liberaler), eller trygghet och rätt till en hållbar utveckling (socialister) eller en etik som omfattar allt levande (gröna) så länge man är överens om att ökad BNP inte är behjälpligt längre, varken som mål eller som bivillkor.

Nja, kanske ska vi undvika att BNP sjunker med 10% för det skapar social oro, alltså kan BNP vara ett bivillkor på detta sätt. Men med tanke på att det finns ett brett politiskt stöd för att expandera hållbar teknik/infrastruktur så behöver vi nog inte oroa oss för att en planerad omställning orsakar lågkonjunktur. Nerväxt får vi kanske kanske som en konsekvens, även under omställningen om vi menar allvar med att snabbt fasa ut det fossila, men knappast lågkonjunktur. Men så fort nerväxt uttalas som ett självändamål så får vi svårt att pedagogiskt förklara vad som är mål och bivillkor och konsekvens. Som B visar så torde BNP minska som en konsekvens av att vi behöver använda hela vår (imaginära) CO2-budget för att bygga en hållbar infrastruktur och att vi därför måste dra ner rejält på konsumtionen.

A:

Tack för intressanta mothugg. Mycket är vi överens om, vilket gläder mig. Ska kort beröra några av de punkterna, men för debattens skull fokuserar jag på de punkter där vi inte är överens. Så, håll till godo den som orkar…

Frånvaron av en stoppknapp tar jag inte upp i min artikel, men där är jag och B uppenbarligen överens. När jag har gått igenom de policyförslag som förts fram från nedväxtare har jag hittills alltid slagits av att a) det mesta är bra idéer som jag helt skriver under på, men som b) knappast kommer att stoppa tillväxten mätt i BNP. Men nu skriver ju även B att det inte finns någon knapp för att stoppa BNP-ökningen, så där är vi överens. Vi är även rörande överens om att det finns metoder för att stoppa miljöförstörande produktion och konsumtion.

Vad gäller det hållbara investeringsutrymmet är det en extremt intressant aspekt. Det kan absolut begränsa den typ av investeringsprogram som jag ser som nödvändigt för att klara klimatomställningen. B har givetvis helt rätt i att vindkraft inte i sig minskar utsläppen, men som framgår av min artikel tror jag inte att det inte heller är realistiskt med att minska utsläppen genom att reducera ekonomin. Därför behövs investeringar.

Den dynamiska syn på kapitalismen som B beskriver tycker jag på många sätt är rimlig, kapitalismen är inte en monolit utan föränderlig. Men för att det ska vara meningsfullt att tala om kapitalism behöver den ändå definieras på något sätt. Jag (och många med mig) hävdar att ekonomisk tillväxt är en närapå omistlig följd av kapitalismen. Här tycker vi olika, och så vitt jag kan se på två sätt (profitkvotens fallande tendens är inte en av dem).

1. Vi ger förmodligen olika stor betydelse åt frågor som rör makt och inflytande. I princip är det enkelt att säga att mer av ekonomin borde planeras eller styras av det offentliga eller löntagare (jag är för alla tre). I praktiken är alla sådana förändringar smärtsamma, svåra och kräver mobilisering. Kapitalet försvarar nämligen sina intressen. Jag skymtar ofta en teknokratisk politiksyn hos nedväxtare: Det är bara vrida på den knappen och trycka på den pedalen så blir det bra. Tyvärr är det sällan så enkelt. Det kräver kamp. Det är av det skälet som jag beskriver tillväxt som ett predikament i det korta loppet. Jag kan önska bort tillväxten, men vågar inte förlita mig på att vi har förmågan att göra oss av med den på kort sikt. Det är därför jag letar efter andra sätt att hantera klimatkrisen. Jag är för den delen inte heller säker på att vi har förmågan att driva igenom en storskalig global green new deal – men jag bedömer det som i alla fall mer sannolikt.

2. Det andra rör definitionen av vad kapitalism är, men framför allt vad det är med kapitalismen som kapitalistklassen kommer att vara beredda att försvara enligt 1. Inom marxismen (som jag inte sticker under stol med att jag är influerad av) är ett produktionssystem som ger en fast avkastning på kapital inte kapitalistiskt. Det motsvaras snarast av den jordränta som feodalherrarna samlade in från sina livegna bönder, och som var ungefär lika stor från år till år. Det gav herrarna möjligheter till ett gott liv inom ramen för ett förhållandevis stillastående samhälle. Skillnaden mellan feodalism och kapitalism är bland annat något som jag tycker att ni borde vara väl bekanta med här, nämligen exponentiell tillväxt. Marx beskriver kapitalets allmänna formel som P-V-P’, alltså pengar–varor–pengar plus ränta. Systemet drivs av att kapitalister investerar pengar i produktion av varor i syfte att få tillbaka MER pengar.  Det innebär att nästa investering inte består av P, utan P’, och kan beskrivas som P’-V’-P’’. Och så fortsätter det (P’’-V’’-P’’’ osv) – inte utan avbrott i form av kriser, men i princip i evighet. Det är det som är utgör kapitalackumulationen; en kontinuerlig, exponentiell tillväxt av kapitalet som på aggregerad nivå motsvaras rätt väl av ökad BNP. Nu behöver man ju inte vara överens om den definitionen. Man kan ju, som både B och F om jag förstår er rätt, tycka att privat företagsamhet som levererar en stadig men inte växande vinst också är kapitalism. Men själva begreppsdefinitionen är inte det väsentliga här, utan innehållet: i det ena systemet växer kapitalet exponentiellt, i det andra inte alls. I det ena systemet ökar de privata vinsterna hela tiden, i det andra är de ungefär konstanta. Vi kalla båda systemet för kapitalism, om ni vill, det väsentliga är hur kapitalistklassen kommer att reagera på vad som är en klar inskränkning av deras ”rätt” till ändlös ackumulation (inte bara en fast ränta.) Själv tror jag att de kommer att försvara den ”rätten” till det yttersta. Jag hoppas alla förstår att jag inte är en anhängare av denna ”rätt”, vad det handlar om är om vi tror att vi kommer att kunna mobilisera till kamp mot och vinna den striden på kort sikt? Jag är inte övertygad om det. Så om det finns enklare sätt att rädda klimatet så satsar jag hellre på dem.

F tar också upp frågan om frikoppling/decoupling. Nedväxtare hävdar ofta och gärna att ”grön tillväxt är omöjlig”. Vad som då betraktas som omöjligt är att frikoppla utsläpp från ekonomins storlek. Det handlar alltså om huruvida det är möjligt att minska kolintensiteten (CO2/$). Min poäng är att om utsläppen måste minska med säg 7 % per år och ni inte tror att ekonomin ska minska i samma takt (dvs störtdyka bortom vad som öht är känt i den mänskliga historien) så är vi ju alla beroende av frikoppling/minskad kolintensitet för att uppnå den utsläppsminskningen. En lätt krympande ekonomi kräver en minskad kolintensitet med 5 % per år, en steady-state-ekonomi 7 % per år, och en lätt växande ekonomi 9 % per år. Så frågan är: varför skulle en årlig minskning av kolintensiteten med 5 % eller 7 % vara möjligt, men 9 % omöjligt? Det har jag aldrig hört en nedväxtanhängare svara på. Det tycks ju lättare med 5 än 9, men det är inte givet, vilket jag också kort berör. Men vad jag framför allt undrar över är denna tvärsäkra gräns mellan vad som är möjligt och vad som är omöjligt. Skulle vara spännande höra någon utveckla det!

G:

Tack för intressant artikel A och spännande svar ni andra. 

Absolut frikoppling är teoretiskt möjligt, och nerväxt är inget självändamål. Det är vi många (men inte alla) som skriver under på i detta forum. 

Problemet är som B och F skriver att tillväxtkravet gör att man struntar i nödvändiga klimatåtgärder. Ett utmärkt exempel på detta är när alliansen gjorde ett tillkännagivande vid antagandet av det klimatpolitiska ramverket: ”klimatpolitiken ska vara långsiktigt effektiv och bedrivas så att minskade utsläpp av växthusgaser förenas med tillväxt.”

Detta tillväxtkrav gör att man tex vägrar minska flygtrafiken eller transportvolymen. 

I praktiken gör tillväxten att det inte sker någon omställning alls. Skillnaden mellan 9 och 7 procents frikoppling är väldigt, väldigt stor.. All förnybar energi som byggs äts upp av ökad efterfrågan i dagsläget. Frikopplingen sker ju hela tiden, om den ska kallas relativ eller absolut avgörs som A skriver bara om miljöpåverkan ökar eller minskar.. I snitt ligger frikopplingen mellan World GDP och totala CO2 utsläpp på i genomsnitt ca 3% per år sedan år 2000 om jag inte räknar fel. Hade ekonomin stått still de senaste 19 åren hade, allt annat lika (vilket iof antagligen är orealististk), co2-utsläppen minskat med 40% enligt min egna snabba kalkyl. Men eftersom tillväxten var i genomsnitt ca 6 % per år samma period ökade utsläppen med 46%. 

Det finns dessutom gränser för hur mycket förnybar energi vi kan bygga på kort tid. Dels pga koldioxidbudgeten och investeringskostnaden. Men också pga de metaller som behövs. En utredning i Storbritannien kom fram till att bara för att byta ut den nuvarande fordonsflottan i landet till elbilar skulle det behövas:  ”2x world’s cobalt production, 1x world’s neodymium production, 3/4 world’s lithium production , 1/2 world’s copper production”. För att inte tala om att byta ut alla fordon eller bygga extrema mängder sol och vindkraft som också kräver resurser som de ovan.  

Det Steg 3 enats om är att samhället bör släppa tillväxtkravet och fokusera på omställning. Om sedan tillväxt ändå sker är det enligt många av oss inget problem, men så länge det är ett krav försämras oddsen för en omställning markant. 

D:

Konkurrens leder till produktivitetsökning i form av ökad produktion per arbetare leder till ökad resursförbrukning och ökad konsumtion. Till tillväxt om man så vill.

Frånvaron av stoppknapp ser jag egentligen inte som så problematisk. Jag ser heller inte att det främst är genom teknokratiska beslut man skall förändra, utan genom att förändra drivkrafterna i systemet. Om vi är tydliga i vad som är drivkrafterna så handlar det om att manipulera dem. Diskussionen om företagsamhet utan vinstkrav är bra exempel på varför ett ensidigt fokus på kapitalackumulation och vinst gör att man missar konkurrensen effekter. Vi har ju en mycket lång tradition av kooperativa, icke-kapitalistiska företag i Sverige. Men efter en kort tid av radikalism brukar de emulera kapitalismen och agerar på samma sätt. Vi måste helt enkelt begränsa konkurrensen.  Varför utvecklar jag nedan.Konkurrens verkar förstås olika på olika typer av marknad, framför allt är det skillnad mellan marknader som kan växa mycket därför att behoven är omättliga och marknader som är begränsade på grund av råvarubrist eller brist på avsättning. Jordbruk är ett exempel på marknad med begränsad avsättning. På en sådan marknad fungerar konkurrensen ungefär så här: Ny teknik möjliggör att mindre arbete går åt för att producera samma mängd (ny skördetröska) eller att man kan producera mer från samma areal (konstgödsel, bevattning). I båda fallen leder det till lägre kostnad och ökad insats av externa resurser (energi, mineraler osv). Den lägre kostnaden kan under en kort tid eventuellt öka lönsamheten, men ju fler som använder samma teknik ju lägre kommer priset att bli, till dess att lönsamheten är tillbaks på den låga nivå där den började. Eftersom folks förmåga att äta mer är begränsad har överproduktion under lång tid varit det normala i jordbruket. Därför är den starkaste drivkraften att minska arbetsinsatsen per producerad enhet. Att det är så är ju lätt att konstatera eftersom andelen sysselsatta i jordbruk har minskat från kanske 80 % till mindre än 2 % på hundrafemtio år i de avancerade ekonomierna. Jordbruket har, i vissa fall, minskat resursförbrukningen per producerad enhet. Per arbetad timme har resursförbrukningen ökat enormt.  

Alla de människor som ”frigjordes” från jordbruket skulle ha något annat att göra och en stor del hamnade i industrin. I Industrin fungerar ungefär samma logik som i jordbruket, med skillnaden att det i många fall går att stimulera en kraftigt ökad konsumtion under lång tid. I de fallen kan en hel industrisektor växa så fort att antalet sysselsatta ökar parallellt med produktionen, så var till exempel fallet med bilindustrin i efterkrigstiden. Men förr eller senare ökar konkurrenstrycket och marknader blir mättade. Då måste man rationalisera produktionen för att sänka kostnaderna. Även om man samtidigt effektiverar produktionen och använder mindre råvaror per producerad enhet, så minskar arbetskraften snabbast och användningen av resurser per arbetad timme ökar. De anställda som får sparken sysselsätts i andra näringar där samma drivkrafter verkar, dvs resurserna per arbetad timme ökar och ökar. Produktivitetsförbättringarna leder också till ökade löner. I kombination med fallande priser leder ökade löner till en kraftigt ökad konsumtion.

Detta leder till följande förhållande på samhällsnivå:

Konkurrens leder till produktivitetsökning i form av ökad produktion per arbetare leder till ökad resursförbrukning och ökad konsumtion.

Om alla som jobbar förbrukar mindre resurser per producerad enhet, men mer resurser per arbetad timme är det inte svårt att förstå varför den totala resursförbrukningen per person i världen ökar trots det mycket omfattande effektiviseringarna.

För företag i konkurrensutsatta marknader är det inte intressant, ja inte ens möjligt, att stanna upp och vara nöjd som det är, utan de måste ständigt öka produktiviteten och effektivitet. För kapitalet som ständigt kräver avkastning är det inte heller ett alternativ att vila i madrassen, utan det kommer rastlöst att starta nya (resurskrävande) verksamheter, för att få avkastning på kapitalet. Ökad konsumtion och ökad resursförbrukning är därför både en logisk följd av och en helt nödvändig beståndsdel av denna kapitalistiska marknadsekonomi.

Utan en konkurrensutsatt marknad kan skomakaren som hittar på ett sätt att göra skor dubbelt så snabbt välja att gå och fiska efter fyra timmar. Men om det finns fler skomakare som konkurrerar på marknaden och en hittar på en arbetssparande metod som sänker priset på skor, då måste alla andra skomakare hänga med – fisket får vänta. Så får vi hjulen att rulla och ekonomin att växa.

Det är nog del av vår mänskliga natur att försöka göra saker på ett bättre sätt, men så länge effektivisering styrs av marknadens konkurrens och vinstintressen kommer den inte att leda till lägre tryck på naturens resurser, utan tvärtom högre.

H:

Mycket intressant artikel A! 

”men så länge effektivisering styrs av marknadens konkurrens och vinstintressen kommer den inte att leda till lägre tryck på naturens resurser, utan tvärtom högre.” (D)

Instämmer i D:s inlägg! Vår kapitalistiska marknadsekonomi är boven i dramat.

”Jag kan önska bort tillväxten, men vågar inte förlita mig på att vi har förmågan att göra oss av med den på kort sikt. Det är därför jag letar efter andra sätt att hantera klimatkrisen.” (A)

Det knepiga med den kapitalistiska marknadsekonomin är att vi, så att säga, inte rår på den. Den lever sitt eget liv vare sig vi vill eller inte. Vill vi överleva så måste vi alla förhålla oss till dess ”inneboende regler”. Den formar våra liv till köpstarka konsumenter, på andras bekostnad.

Jag är av den åsikten att vi tyvärr saknar ”förmågan att göra oss av med den (tillväxten) på kort sikt”. En åsikt som vi i stort sett delar, A.

Hur ska vi då ”hantera klimatkrisen”? Kan opinionsskapande rörelser vara ett av de starkaste alternativen?

I:

Väldigt intressant diskussion. Jag tror jag håller med om det mesta som ni skrivit, men inte riktigt om slutsatserna. Här kommer min utläggning. 
Först håller jag inte med A om att det skulle vara lättare att klara klimat och miljömålen inom tillväxtekonomin. Jag tror det är betydligt svårare. Att det är svårt att förändra det ekonomiska systemet är sant, men det är ännu svårare att förändra de planetära gränserna. Det är bra om vi skapa opinion för:
1) att vi måste fokusera på omställning framför tillväxten.
2) att förbereda ekonomin på att en omställning kommer medföra stor risk för sänkt BNP, och designa ekonomin så att den klarar detta och kan upprätthålla en god välfärdsnivå.
Om vi ska skapa opinion kring detta tror jag det är bäst att inte själva propagera för att det är svårt att förändra det ekonomiska systemet. Det är egentligen inte svårt, det är bara många som inte vill det. Hittills. Men med opinion kan det ändras. Och håller med B om att vi kan jobba både inom systemet och för att förändra det. 

Sen tror jag D är inne på något fundamentalt. Konkurrensen driver företagen till produktivitetsutveckling. Men i längden kan tillväxt bara genereras antingen genom ökad mängd arbete eller ökad input av material eller energi (ev. genom att minska konkurrensen). Därför tänker jag att det i princip är teoretiskt omöjligt med tillräcklig absolut frikoppling om vi ser till alla planetära gränser. Det kanske är teoretiskt möjligt vad gäller cO2-utsläpp genom hög input av solenergi, men då på bekostnad av andra planetära gränser genom ökad materialanvändning. Så ser jag det nu, men jag kan ändras i min uppfattning. Jag kommer tillbaka till varför jag tror det är så.
(Se denna text lite som att jag tänker högt. Jag är inte helt övertygad)

Vad skapar ekonomiskt värde?
Konkurrensen driver företagen till produktivitetsutveckling. I dag gör denna effektivisering kanske främst att det är arbete som rationaliseras bort. Vi kan producera fler enheter per arbetad timma.
En mer hållbar effektivisering skulle vara att rationalisera bort input av material och energi. Det kan t.ex. åstadkommas genom en grön skatteväxling. Så vi kan producera samma mängd (i steady state) eller fler enheter (i en tillväxtekonomi) per enhet material- och energi-input. En enhet kan ju också bytas från att vara en materiell vara till att vara en tjänst, så länge den värderas till lika mycket på marknaden.

Men det är här den marxistiska analysen kommer till användning. För vad ger varan/tjänsten sitt ekonomiska värde? Den neoklassiska marginalnytta-teorin säger att det är efterfrågan styrd av preferensen i kombination med produktionskostnader. Alltså det priset som blir när den upplevda nyttan av ytterligare en vara inte längre kan produceras till den kostnad som konsumenten kan acceptera. Men detta är inget svar på frågan tycker jag. Det beskriver vad som påverkar priset upp och ner, men inte vad som ger varor ett ekonomiskt värde på lång sikt.
En konsument kan visserligen tänka sig betala ett visst pris, men den betalar ju hellre ett lägre pris, så konsumenterna kommer anpassa sig till förändringar i produktionsledet. Och vad bestämmer produktionskostnaderna? Jo, andra inköpspriser osv osv. Teorin (som jag förstått den) talar inte om hur ekonomiskt värde skapas från första början.

Min tes
Jag testar istället denna tes nu, vilken känns logisk för mig:
På lång sikt är det det (samhälleligt nödvändiga) mängden arbete + mängden input av material och energi, som avgör det ekonomiska värdet på en vara. 
Dessa styrs av flöden från två kapitalstockar som är begränsade – tillgänglig arbetstid och tillgängligt naturkapital. Naturkapitalet är alltså biosfärens, klimatets och jordskorpans kapacitet att producera naturresurser och nödvändiga ekosystemtjänster, vilket är begränsat. 

Exempel från en ekonomi med perfekt konkurrens och information

Det är alltså inte hur effektiv produktionen är, kvalitén eller folks preferenser som avgör en varas långsiktiga ekonomiska värde.  
Skulle vi ha en perfekt konkurrens och perfekt informerade konsumenter skulle alla välja varorna till lägst pris (så ser inte ekonomin ut, men vi låtsas det för exemplets skull).
Minskar ett företag sin material- och energi-förbrukning per enhet kan företaget sänka priset och de andra företagen måste följa efter eller slås ut. När priset sänks måste det produceras fler varor för att generera tillväxt = (allt annat lika) lika mycket eller mer miljöpåverkan. Det kan teoretiskt sett bli fler fysiska varor samtidigt som mindre mängd material och energi, men om varje vara värderas lägre (pga konkurrensen) ökar inte det ekonomiska värdet.
Alternativt använder företaget effektivitetsvinsten till högre vinst eller högre löner = (allt annat lika) mer miljöpåverkan.
Ett företag som höjer den upplevda kvalitén på en vara kommer också behöva pressa ner priset pga. konkurrensen. 

Cirkulär ekonomi då? Det är bara en annan form av effektivisering av material- och energianvändning. I en perfekt konkurrens pressas priserna ännu mer. 

Personliga tjänster (som inte bygger på varuproduktion) kan inte effektiviseras i alls samma grad som varuproduktion, därför att de bygger på personlig kontakt, vilken begränsas av dygnets 24 timmar. Det enda sättet att öka tillväxten är genom mer arbete.
Ökad kvalitét då? Ett företag som höjer den upplevda kvalitén på en tjänst kan upplevas bidra till grön tillväxt när fler väljer tjänsten och betalar ett högre pris för den. Men priset mäts i förhållande till andra varor. Om vi ska försöka uppnå grön tillväxt med dyrare och dyrare tjänster pga. ökad upplevd kvalitét och samtidigt dyrare och dyrare materiella varor pga. höjda miljöskatter då har vi allmän prishöjning = inflation, inte tillväxt. 

Digitala varor har en mycket lägre marginalproduktionskostnad så i en perfekt konkurrens med perfekt information skulle priset per vara närma sig noll. Anledningen att priser hålls uppe idag är patent och naturliga monopol. 

Det finns alltså två möjligheter till tillväxt i en ekonomi med fungerande konkurrens och information.
1) Vi arbetar mer och då får ut fler enheter.
2) Vi stoppar in mer material eller energi

Exempel från en ekonomi med imperfekt konkurrens och information

I verkligheten finns inte perfekt konkurrens eller perfekt information. Där skapar företag nischer och tillfälliga monopol där de kan sätta priser högre än det ekonomiska värdet för att få ut mer vinst (som också arbetarna kan få del av om de är organiserade och bor i ett land med få fattiga som letar jobb i deras bransch). 
Det finns också stordriftsfördelar, nätverkseffekter, det har också skapats patent och copyright vilket gör att priser inte kan attackeras av konkurrenter. Detta gör att priser kan hållas uppe. Konsumenter i verkligheten är irrationella och ofta inte så välinformerade. Reklamen kan därför lura dem att betala högre priser. Det har också skapats överproduktion och företag använder reklam för att skapa nya upplevda behov och laddar varor med sociala värden så att produktionen och priserna kan höjas. 

Kan dessa fenomen skapa grön tillväxt då? Ja, genom att skapa artificiella knappheter minskar konkurrensens prispressning och det ser ut som vi skapar ekonomiskt värde när fler varor säljs till höga priser utan att miljöpåverkan behöver öka. Men inget verkligt värde skapas ju och det blir ett orättvist samhälle som bara tjänar vissa kapitalintressen, och där vi hela tiden måste luras in i ha-begär. 

Ett annat sätt tillväxten kan frikopplas på är ju det man gjort i Sverige med t.ex. RUT – mer obetalt arbete internaliseras i BNP. Eller Facebook – data om personliga relationer blir till en vara (dock oftast för  reklam för att sälja materiella produkter).
Vi ökar också skuldsättningen i samhället och möjliggör då för konsumenter utan egentlig köpkraft att få köpkraft och konsumera. Men ska lånen betalas tillbaka utan att minska konsumtionen måste nytt ekonomisk värde skapas i framtiden = framtida tillväxt. Tillväxten idag ser alltså mindre smutsig ut än vad den är, eftersom den också måste smutsa ner i framtiden (i alla fall om lånen ska betalas tillbaka). 

J:

Jag instämmer i A allmänna beskrivning av kapitalismen:

”Marx beskriver kapitalets allmänna formel som P-V-P’, alltså pengar–varor–pengar plus ränta. Systemet drivs av att kapitalister investerar pengar i produktion av varor i syfte att få tillbaka MER pengar.  Det innebär att nästa investering inte består av P, utan P’, och kan beskrivas som P’-V’-P’’. Och så fortsätter det (P’’-V’’-P’’’ osv) – inte utan avbrott i form av kriser, men i princip i evighet. Det är det som är utgör kapitalackumulationen; en kontinuerlig, exponentiell tillväxt av kapitalet som på aggregerad nivå motsvaras rätt väl av ökad BNP.”

Jag har en delvis liknande beskrivning: 

”Kapitalism kan definieras som ett system med privatägda företag som är tvungna att konkurrera för sin ekonomiska existens och där deras (och alltså deras ägares) tillgångar utnyttjas, med hjälp av inhyrd arbetskraft, som ’kapital’ – alltså så att tillgångarna genom värdehöjande produktion och vinstgivande handel blir allt större. Och man kan också tala om ’kapitalism’ när ett samhälle domineras av sådana förhållanden. Det är inte en exakt definition, men den gör det möjligt att tala om systemförändring (förändring inom systemet) när denna dominans har ökat (t.ex. på grund av nyliberalism) eller minskat (t.ex. genom en reformpolitik som ökar statens roll), samt om systemövergång – tills de kapitalistiska förhållandena inte längre dominerar.”

Eftersom den ’inbyggda’ konkurrensen med dess ständiga krav på privat kapitalackumulation (för att öka möjligheterna till enskild dominans och minska risken för konkurs) gör kapitalismen i princip ostyrbar, kan det vara bäst att satsa på en systemövergång av något slag. Till exempel en successiv övergång till ”ekonomisk demokrati” genom en ökning av antalet demokratiskt styrda företag som (tack vare ett demokratiskt styrt statligt finansieringssystem med statligt utgivna pengar, t.ex. enligt föreningen Positiva Pengars förslag) inte måste konkurrera med varandra för att överleva. Men samtidigt behövs det en stark rörelse ’underifrån’  för att ge tillräcklig fart åt en sådan förändring. 

A:

Tänkte kort bemöta de senare inläggen i tillväxtdebatten utifrån min ETC-artikel. 

Återigen är vi överens om mycket. G:s argument om att ”tillväxt-ideologin” ibland legitimerar passivitet i klimatfrågan är intressant. Även andra har varit inne på att det finns en stark ”tillväxt-ideologi” som motverkar miljöhänsyn. Jag håller med om att det kan vara så, men vill samtidigt varna för att ”tillväxt-ideologin” ganska ofta är mer av ett slagord än politisk realitet. Politiker och andra pratar gärna om tillväxt, men agerar de verkligen för att maximera tillväxten? Nej, vågar jag påstå. Och anledningen är nog att kapitalismen inte drivs av tillväxt, utan av ackumulation och vinster. Därför syftar borgerlig politik till att maximera vinster, inte tillväxt. Ibland finns ingen motsättning däremellan, men ofta gör det det. Ett exempel: för att maximera tillväxten bör vi så klart ha full sysselsättning, ju fler som arbetar, desto mer växer ekonomin. Vi vill också ha höga löneökningar, för lönehöjningar leder ju till högre konsumtion och stimulerar därmed ekonomin och tillväxten. Ändå hör vi sällan borgerliga politiker kräva full sysselsättning och höga löneökningar, och det beror förstås på att de riskerar att minska företagens vinster, eftersom de bygger på att arbetskraften inte får betalt för hela det mervärde de producerar. Jag förnekar inte att samhället, så som det är konstruerat idag, är beroende av tillväxt – men ”tillväxtideologin” är till viss del ett bländverk, en retorisk figur.

Jag tycker inte heller att G förklarar varför det är så enorm skillnad mellan 7 och 9 procents årlig minskning av kolintensiteten. Att det görs alldeles för lite idag för att minska utsläppen, att det krävs mycket större investeringar, är vi sannolikt överens om. Att det i sin tur leder till större uttag av andra naturresurser än fossila bränslen är självklart. Jag är inte så insatt i tillgången på de olika mineraler du nämner, men andra menar att det inte utgör något (akut) hot mot en omställning. Däremot illustrerar det att i tillväxt i längden är ytterst problematiskt, det anser ju jag också.

D och jag verkar vara eniga om det mesta, jag håller i stora drag med om beskrivningen av drivkrafterna i en konkurrensutsatt ekonomi. Detsamma gäller H:s inlägg. Du frågar också hur vi ska hantera klimatkrisen. Frågan är stor och svår, men om man ser till vilka typer av samhällen i historien som har varit förmögna till snabba omställningar (t ex under krigsmobiliseringar eller energiomställningar), så verkar de mest framgångsrika exemplen vara samhällen med starka stater som inte dragit sig för att intervenera i ekonomin genom regleringar, subventioner, investeringar, ransoneringar, till och med konfiskeringar. Men för att få legitimitet för en sådan politik krävs också starkt stöd från allmänheten, så opinionsskapande aktiviteter är absolut viktiga. Även J tycks i grunden enig med mina resonemang. HUR vi ska avskaffa kapitalismen(s exponentiella tillväxt) är delvis en annan fråga. Jag berör den frågan kort i slutet av min artikel: den dynamik som uppstår i kampen för klimatet kan kanske leda vidare och dra med sig kapitalismen, så som vi känner den, i fallet. En av dem som jag tycker har skrivit klokast om detta är (tillväxtkritikern och marxisten) Andre Gorz: Genom att kräva ”icke-reformistiska reformer” för att uppnå vad som är nödvändigt, snarare än det som är ”möjligt” (inom ramen för den nuvarande ordningen) tar vi successiva steg mot ett annat system.  

I hävdar att det är lättare att avskaffa tillväxtekonomin än förändra de planetära gränserna. Så är det onekligen. Men jag argumenterade för något annat, nämligen att de nog är enklare att lösa den akuta klimatkrisen inom tillväxtekonomin än genom att avskaffa den. Jag håller självfallet med om att omställning är viktigare än tillväxt och har inget emot att ”designa” om ekonomin. Men det är exakt detta som jag menar är en teknokratisk hållning som bortser från att vi lever i en värld präglad av makt och konflikter. Ekonomin förändras sällan genom design, utan genom kamp. Så: vad har ni för resurser att sätta upp mot några av de största organisationerna i mänsklighetens historia, de globala storföretagen? Jag tror nämligen att de kommer att sätta in alla sina resurser, om det krävs, för att behålla sina vinster.

———————————————————————————–

En mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien.

Mest om vårt nuvarande ekonomiska system

Vår tids ”ödesfråga”, klimatet, med dess konsekvenser, kommer nu och framöver att bli det stora debatt- och samtalsämne i takt med att vi får in rapporter om hur våra förutsättningar stadigt försämras när det gäller att klara 1,5-gradersmålet. För mig står det helt klart att detta ”mål” ej kan förverkligas. Orsaken är att vi lever i en kapitalistisk marknadsekonomi – en ekonomi som förutsätter ständig ekonomisk tillväxt för att kunna leva vidare. Denna marknadsekonomiska förutsättning kan inte kombineras med kravet på ”klimatmålet”, som våra samhällen har enats om enligt `Parisavtalet` 2015.

Hur ska våra samhällen agera utifrån den här paradoxen?

/Jan

Vi har alltså 1) en global medeltemperatur som inte kan fortsätta att öka utan enorma problem för våra ekosystem – och därmed för mänskligheten, 2) ett ekonomiskt system som kräver ökande ekonomiska flöden för att inte kollapsa och 3) ekologiska och sociala system som riskerar att kollapsa som ett resultat av dessa flöden. Men i så fall kommer också det ekonomiska systemet att kollapsa – och därmed lösa problemet … men för sent!

Dessa förhållanden skulle kunna utgöra en slags `bas för en progressiv kulturell överbyggnad` som i bästa fall kan utvecklas till att innehålla realistiska modeller för omställning till andra, mera socialt och ekologiskt hållbara, socioekologiska system på olika nivåer – vilka tillsammans skulle kunna klara 1,5-gradersmålet. Embryon till sådana modeller finns, och det gäller för oss (som deltagare i en förhoppningsvis växande rörelse) att försöka vidareutveckla dem, sprida dem, diskutera dem och i bästa fall bidra till praktisk utprövning av dem på allt högre nivåer. Det är nog det bästa vi kan göra – trots att detta antagligen, på grund av bristande samarbete, inte kommer att räcka för att klara 1,5- (eller ens 2-) gradersmålet. Men det skulle ändå bland annat kunna bidra till en bättre katastrofberedskap.

/Bo

Angående ”realistiska modeller för omställning” tänker jag att sådana ”modeller” är välkomna – liksom alla praktiska initiativ  som har tagits och som tas av många av oss. ”Realistisk” företagsamhet, med andra ord.

Här föreställer jag mig företagsamhet som agerar utifrån lokalsamhällets behov och som därigenom, till sitt ”väsen”, blir en ”modell för omställning”.

Det uppstår ännu en frågeställning. Kan en sådan lokal företagsamhet överleva som ”modell för omställning” i en marknadsekonomi som ständigt ”kastar sig över” verksamheter där pengar är närvarande? 

Jag kan förstå att kooperativa företag i en del fall kan överleva som ”öar” i vår kapitalistiska värld men jag fruktar att när dessa ”öar” börjar ta marknadsandelar av betydelse, då ”äts” de lätt upp av den rådande marknaden. Företagen som är avsedda att vara ”modeller för omställning” tvingas anpassa sig till rådande marknadsförhållanden för att kunna överleva.

Jag kan alltså inte se att den ekonomiska kollapsen kan undvikas och kan därför heller inte se att vår tids ”ödesfråga” kan lösas under rådande förhållanden.

” Realistiska modeller för omställning” ser jag som svaret på den oundvikliga kollapsen. Vi bör välkomna alla sådana modeller som uppstår under våra nuvarande ekonomiska förhållanden, även om jag, som sagt, fruktar att dessa ”tvingas” in i vår destruktiva marknadsekonomi.

/Jan

Tack, Jan, för att du tog upp det kanske allra viktigaste argumentet mot att satsa på lokala kooperativ som en lösning på de stora sociala och ekologiska  problem som orsakas av vårt ekonomiska system – att med hjälp av sådana företag, med sociologen Erik Olin Wrights ord, ”erodera kapitalismen”. Kooperativ kan helt enkelt ha svårt att överleva ”i en marknadsekonomi som ständigt ´kastar sig över´ verksamheter där pengar är närvarande. 

Jag tror att du har rätt. Wright nämner dessutom tre andra lösningar som inte heller har visat sig hållbara: 1) att först krossa kapitalismen och sedan bygga upp något nytt, 2) att fly undan kapitalismen i isolerade lokalsamhällen och 3) att tämja kapitalismen så som socialdemokratin har försökt med en stark stat (som nu nyliberalismen gör allt för att försvaga). 

Vad kan vi då göra, när vi nu står inför allt större svårigheter att bevara fungerande sociala och ekologiska förhållanden? För det första kan vi försöka öka medvetandet om detta och samtidigt ge trovärdiga förslag som åtminstone skulle kunna mildra den hotande situationen.

Att öka den lokala sammanhållningen och förmågan till samarbete och demokratisk organisering på lokal nivå och att bidra till en rörelse för detta kan vara en början. En demokratisk, socialt och ekologiskt hållbar företagsamhet utan vinstkrav är alltid ett viktigt inslag i alla slags samhällen. Men den kan behöva ett stort ekonomiskt stöd. Och är staten och privata banker inte intresserade kan det behövas ett starkt engagemang ùnderifrån` för att åstadkomma ett lokalt stödsystem för finansiering med räntefria lån eller bidrag till samhällsviktig verksamhet, t.ex. med hjälp av insamlade pengar från `privatpersoner` eller ideellt verksamma organisationer. 

Det är bråttom, men jag tror att detta skulle kunna gå fortare (åtminstone om det blir en exponentiellt och internationellt växande rörelse) och framför allt bli mera accepterat och socialt stabilt (vad som än händer) än den odemokratiska organisering uppifrån som bl.a. Jörgen Randers (professor i klimatstrategi vid Handelshögskolan i Oslo) har föreslagit. 

/Bo

”… en exponentiellt och internationellt växande rörelse”, som du skrev, vore ju optimalt och jag tror, liksom du, att detta är helt nödvändigt för att kunna ”erodera kapitalismen”. 

”… vi kan försöka öka medvetandet om detta och samtidigt ge trovärdiga förslag, som åtminstone skulle kunna mildra den hotande situationen.”

Delar den här åsikten. Här ser jag sociala medier som det kanske effektiva verktyget ”att försöka öka medvetenheten”.

Ytterligare några ord om vad jag tänker angående ”lokalt företagande”, som berördes i mitt tidigare mejl: 

Ett företagande behöver inte nödvändigtvis vara kooperativt för att vara en ”modell för omställning”. Jag menar att företagande kan drivas i privat regi, likt dagens företagande, men med den tydliga skillnaden att själva kapitalägandet tillfaller samhället.

Vad blir effekterna av en sådan uppdelning av företagande och kapitalägande? Jo den tydligaste förändringen blir att samhället ”automatiskt” kommer att äga och förvalta alla kapitalvärden som företagandet skapar.

Vi människor är ju så finurligt skapta så att vi kan producera mer än vad vi behöver konsumera för att kunna leva ett drägligt liv. Och i det här sammanhanget förstår vi att skatteindrivning inte behövs. Pengarna, inklusive mervärdet, når ju per automatik samhället.

Andra tydliga effekter vid uppdelningen av företagande och kapitalägande: Konkurrensen försvinner, mer eller mindre”, därmed upphör en globaliserande ekonomi och ersätts av lokala ekonomier, marknadsekonomin kommer med nödvändighet att anta formen av en demokratisk ekonomi vilket gör att samhället kommer att kunna ta beslut som anpassar produktionen till ekologiska ”riktmärken”; social oro av alla de slag kommer att upphöra i och med att samhället förvaltar kapitalet och därmed bereds möjligheter att fördela detta rättvist. 

Som jag ser det så kan inte vår ”ödesfråga” lösas, främst beroende på att kapitalet är privatägt. Här krävs en omedelbar förändring. Men som vi vet så kommer denna nödvändiga förändring inte att ske i nutid. Alltså sitter vi i rävsaxen!

/Jan

Vi är överens om ganska mycket, trots att det händer att vi använder samma ord i olika betydelser. Så för att undvika missförstånd när vi kommunicerar med andra kan det vara bra att utgå från NE:s nätordboks definitioner.

Ett av de viktigaste begreppen för oss är nog `ägande`, så jag börjar med det. Här är NE:s definition av verbet `äga` (1): ”ha stadigvarande, laglig rätt att oberoende och (mer eller mindre) utan inskränkningar förfoga över visst föremål etc.; särskilt med avseende på vara som kan köpas och säljas” (även) ”med avseende på icke-materiell tillgång”.

Kanske inte så kontroversiellt när det gäller ett begränsat individuellt ägande. Men när det gäller ägandet av företag och företagen som ägare blir det mera komplicerat, eftersom företagen på ett eller annat sätt inkluderar de människor som är verksamma i dem, och människor inte får ägas – medan deras arbetskraft åtminstone får hyras, dvs. tillfälligt ägas.

Ägandet av företag kan, helt enligt definitionen av ägande, innebära en mer eller mindre fullständig kontroll över dess verksamhet (men ofta indirekt via styrelser). Dessutom kan ägarna vara a) andra företag eller (èxterna`) privatpersoner som inte arbetar i företaget, b) det omgivande samhället, c) de som arbetar i företaget – där à` kan handla om privata företag, `b` om statliga eller kommunala företag och `c´ om kooperativ (om de är styrda på ett demokratiskt sätt, där var och en har en röst).

Så långt är vi nog överens. Men hur är det med företagen som ägare? De kan inte äga arbetarna, men de äger produktionsmedlen och därför, hävdas det, tillhör de tillverkade produkterna företagen (som ägs av aktieägarna). Arbetarnas àrbetskraft` har under àrbetstiden` varit ùthyrd` till företaget som dess ègendom`, så arbetarna själva betraktas av företaget som skilda från de produkter de tillverkat under odemokratiska förhållanden.

”företagande kan drivas i privat regi, likt dagens företagande, men med den tydliga skillnaden att själva kapitalägandet tillfaller samhället”. 

Det tolkar jag som att företaget (inklusive dess produktionsmedel och därigenom de tillverkade produkterna) är samhällsägt enligt ´b´, men styrs som ett privat företag enligt ´a´. Men några ´externa´ privatpersoner finns inte i det här fallet. De enda som finns är de som arbetar i företaget enligt ´c´, och i så fall skulle företaget kunna styras som ett kooperativ, vilket vore det bästa. Det kanske är det du menar, men ordet ”privat” är i så fall missvisande.

I själva verket är ett kooperativs tillgångar, enligt den svenska ”Lagen om ekonomiska föreningar”, (nästan?) alltid ägda av den ekonomiska förening som (nästan?) alla kooperativets arbetare är medlemmar i (inte ägare av). Därför är ett kooperativs arbetare inte automatiskt ägare av dess produkter. Vad som ska ske med produkterna och den eventuella vinsten beslutas av föreningen, eventuellt i samråd med det omgivande samhället eller anges i föreningens stadgar (t.ex. att vinstuttag inte ska ske och att överskott ska återgå till samhället, så ”att skatteindrivning inte behövs”, men att i gengäld verksamheten ska få statligt stöd om så behövs). På det sättet skulle man också här kunna säga att samhället ´äger´ kapitalet, men via företagsformen kooperativ som ett slags demokratiskt mellanting mellan statligt (uppifrånstyrt) och decentraliserat (”privat”) ägande.

Genom omvandling till demokratiska kooperativ skulle man alltså kunna få en mera demokratisk, samhällelig förvaltning av kapitalet – som fortfarande finns kvar, men (delvis) fördelat på kooperativ, som kan ha ombildats från aktiebolag efter olika slags överenskommelser med de tidigare ägarna.

/Bo

Ska försöka ge mig på en förklaring utifrån mitt sätt att se på saken. Jag tänker mig en ”ideal” marknad, en marknadsekonomi som är till gagn för hela samhället: 

Marknaden prissätter alla produkter, varor och tjänster. När dessa produkter, varor och tjänster går till försäljning på marknaden så menar jag att hela försäljningssumman ska ´gå vidare´ till ´samhället´ – ´säljaren´ av produkten får alltså ingenting av försäljningen.

Samhället som nu (i egenskap av ´stat´) är ´ägare´ av pengarna från försäljningen fördelar sedan en del av pengarna till människorna i samhället. Man kan benämna detta som en ´basinkomst´ åt alla.

När företag behöver investera i produktionsmedel och anställa personal så krävs det kapital/pengar. Samhället som äger kapitalet/pengarna lånar då räntefritt ut allt nödvändigt som företagandet kräver. I gengäld så kommer företagets produkter, i form av ekonomiska värden, tillbaka till samhället. Och, som sagt, dessa ekonomiska värden förvaltas/ägs av samhället som sedan under demokratiska former fördelar dessa värden vidare ´ut i´ samhället.

Samhället står, så att säga, som ´ägare´ till allting i den här ´kapitalcirkulationen´, frånsett människan. Människan är på sitt sätt både marknaden och samhället. Hon producerar och konsumerar och genom sina arbetsinsatser, produktiviteten, skapar hon kapitalvärden som kommer hela samhället till del.

Ungefär så här tänker jag mig en demokratisk marknadsekonomi.

Jag ser alltså människan som en ´privat företagare´ och därmed som ´ägare´ av sin ´företagsamhet´. Men inte som ´ägare´ av det hon producerar.

Kanske krånglar jag till det onödigt mycket? Men du ska veta att jag instämmer helt med definitionen av ägande, som du föreslår i ditt mejl.

/Jan

Intressant och berikande svar. Det skulle kunna vara ännu en variant av kooperativ som kan ersätta den nu dominerande ”privata” aktiebolagsformen (som inte är så annorlunda ens när staten är aktieägare). Det är bra, eftersom flera möjliga alternativ skulle kunna underlätta och påskynda en nödvändig omställning.

Här är några alternativ:

Välfärdskooperativ (för gratis vård, skola, omsorg – betald av samhället), ´fria´ producentkooperativ (som måste sälja sina produkter som varor, men med garanterat samhällsstöd), större allmännyttiga kooperativ (t.ex. för samhällsstödd infrastruktur) och konsumentkooperativ (för varuhandel). Alla är samhällsägda i betydelsen att de har registrerats av samhället, att de lyder under dess lagar ( som också innebär ett garanterat stöd så länge verksamheten är värdefull enligt samhällets demokratiska styre) och att deras égna´ produktionsmedel och tillverkade produkter i sista hand ägs av samhället.

Men på samma sätt som välfärdskooperativ inte omedelbart får betalt för de tjänster de utför, så skulle också materiella produkter (som du föreslår, om jag har uppfattat dig rätt) kunna levereras direkt till samhällsägda konsumentkooperativ som först senare (direkt eller via ett centralt organ) betalar för varorna till producentkooperativen (för löner/basinkomst och eventuella utgifter för produktionsmedlen). Konsumentkooperativen skulle i så fall (i samråd med representanter för stat/kommun) stå för en lämplig reglering av priset i förhållande till efterfrågan m.m. Man skulle t.ex. kunna kalla sådana kooperativ för ´samverkanskooperativ´ på grund av det mera direkta samarbetet med investering, produktion, försäljning, m.m. och för att skilja dem från ´vanliga´, något mera ekonomiskt självständiga, producentkooperativ.

Jag tycker inte att du krånglade till det så mycket. Sådana möjligheter till olika kooperativ skulle underlätta den nödvändiga övergången bort från kapitalismen.

/Bo

Ser ingen nackdel i din beskrivning av olika kooperativa varianter. Men när jag söker finna ´lösningar´ för ett ´Nytt Samhällssystem´ så kanske jag, måhända lite omedvetet, väljer bort redan etablerade former av marknadsekonomiska ´lösningar´ vilket man, till viss del, får säga att kooperativ representerar. Kanske betraktar jag kooperativa ´modeller´ som en onödigt krånglig lösning för att nå fram till en nödvändig demokratisk ekonomi.

En demokratisk marknadsekonomi borde inte vara svår att genomföra – om de ´rätta´ förutsättningarna finns, vill säga. Vilka tyvärr inte finns idag.

Att bedriva rättvis ekonomi/marknadsekonomi, menar jag, handlar om att tänka ´logiskt´ ur ett samhälleligt perspektiv. Vem/vilka ska äga kapitalvärdena som vi människor producerar i samhället? Och hur ska denna fördelning av kapitalvärdena gå till?

Man behöver inte vara särskilt begåvad för att kunna förstå att rättvisa är ett centralt begrepp i sammanhanget. Att denna rättvisa är satt på undantag i vår värld, känner vi alla till.

Dagens ´samhällssystem´ är svårbegripligt, särskilt när det gäller den ekonomiska/marknadsekonomiska ´sektorn´ i våra samhällen. När man lyssnar på och läser de så kallade etablerade ekonomerna, då framstår ekonomiska ´lösningar´ som ytterst svårbegripliga och jag får intrycket av att denna svårbegriplighet syftar till, kanske omedvetet, att komplicera och därmed rättfärdiga dagens orättvisa ekonomi.

Men jag menar att ekonomi är enkelt om man utgår ifrån ett rättvisebegrepp. Vem ska äga och vem ska fördela? Egentligen mycket enkelt om man tänker efter.

Har alltså ingenting emot kooperativa lösningar, men anser att en rättvis och demokratisk marknadsekonomi inte behöver ´ta vägen´ genom kooperativ för att finna en lösning.

/Jan

Jag håller med om att åtminstone en stor del av vår nuvarande ekonomi, särskilt den finansiella sektorn, mer eller mindre avsiktligt har gjorts svårbegriplig, till exempel för att undvika skatter och skaffa sig ekonomisk vinst (utan tanke på att dela med sig). Till och med detta kan uppfattas som ”rättvist”, om man t.ex. ser sig som offer för ett skattesystem som man uppfattar som orättvist, eller om man, enligt nyliberal logik, menar att de som uppfinner ”smarta” ekonomiska lösningar ”förtjänar” den vinst som blir resultatet.

För att rättvisebegreppet ska bli någotsånär enkelt måste man släppa alla sådana tankar och ta principen om mänskliga rättigheter ( till vad som krävs för ett gott liv enligt principen om alla människors lika värde) på allvar (vilket också kräver en utvidgning till omsorg om jordens ekosystem). Detta är inte så lätt för många – jag hörde nyligen en liberal debattör som menade att ´principen om människors lika värde´ bara var abstrakt ock kunde betyda vad som helst.

Ändå bör förstås alla försöka bidra till att vi får en jämnare egendomsfördelning och slutar att förstöra ekosystemen. Men för att hela mänskligheten ska lyckas med det, måste vi på något sätt ordna våra handlingar, både inbördes och i förhållande till naturen, så att detta verkligen händer. Vi måste kunna samarbeta mera och därför behövs det en övergång från en ekonomi som alltmer domineras av odemokratiskt styrda kapitalistiska företag till en mera demokratisk ekonomi.

Hur skulle en sådan kunna se ut utan kooperativ, dvs. utan en mångfald (delvis) ekonomiskt självständiga, demokratiska företag?

Det skulle, så vitt jag kan se, kunna vara a) en global (eller åtminstone nationell) planekonomi, eller b) en ekonomi med lokala demokratiska företag som, till skillnad från ´vanliga kooperativ´, inte äger de använda produktionsmedlen och de produkter som producerats med hjälp av dessa.

Men eftersom en globalt eller nationellt styrd planekonomi inte ger tillräckligt utrymme för lokala initiativ när det gäller produktionen (om det över huvud taget ska vara en verklig planekonomi) så är, bland de två alternativen, bara ´b´ möjligt som en tillräckligt flexibel lösning.

Detta alternativ överensstämmer faktiskt helt med det alternativ för kooperativ som jag försökte beskriva i förra mejlet enligt ditt förslag, alltså det slags producentkooperativ som jag kallade för ´samverkanskooperativ´ på grund av det nödvändiga samarbetet om produktionsinriktning, investeringar, produktmängder, lagerhållning m.m. – eftersom produkterna i det här fallet inte tillhör företaget. Ordet ´kooperativ´ använde jag ändå eftersom det även här handlar om (helst demokratiskt styrt) samarbete och inte om vinstmaximering. Så i den meningen kanske ordet är okej.

Det här kan verka komplicerat, men jag tror inte att mängden alternativa kooperativ försvårar omställningen utan underlättar den, eftersom alla slags kooperativ inte är möjliga för alla verksamheter. Då är det bra om det finns alternativ.

Ordet ´kooperativ´ har en svag tradition i Sverige, kanske beroende på fackligt motstånd mot fritt företagande, men med ett bra fördelningssystem mellan icke vinstdrivande kooperativ tror jag att en ökande ojämlikhet (en fara i alla samhällen) borde kunna undvikas. Någon form av organisering är i alla fall nödvändig och kooperativ behöver inte vara krångligare än andra, men (helst) mer demokratiska och absolut inte styrda av utomstående, vinstkrävande ägare.

————————————————————————————————————————

Forsättning från föregående blogginlägg.

”Ordet kooperativ använde jag eftersom det handlar om (helst demokratiskt styrt) samarbete och inte (så mycket) om konkurrens.”

Javisst, vi använder våra egna ord och uttryck. Och jag har insett, sedan länge, att vi i stort sett delar varandras åsikter. Vilket naturligtvis underlättar förståelsen av hur våra samhällen fungerar.

”… eller (b) en ekonomi med verksamheter utan ekonomisk självständighet (t.ex. med globalt samarbete om produktmängder m.m.) vars produkter tillhör samhället. Eftersom en planekonomi inte ger tillräckligt utrymme för lokala initiativ (om det överhuvudtaget ska vara en planekonomi) så kan bara alternativ (b) vara möjligt som en global lösning.”

Ja, samtidigt som det är ”möjligt som en global lösning” så är det också nödvändigt som en lokal lösning. 

När samhället äger och förvaltar alla skapade kapitalvärden så upphör också vår globala kapitalistiska marknadsekonomi. Kapitalet får, så att säga, inget ”behov” av att söka förmera sig. Det finns ingenting att ”hämta” för tidigare privata kapitalägare eftersom de inte äger kapitalet. Och samhället som ägare ”nöjer” sig med att ”täcka” upp sina egna ”behov”, någon annan prioritering kan omöjligen förekomma i ett demokratiskt samhälle som inbegriper en demokratisk ekonomi. 

Lokala ekonomier är den globala lösningen!

Dagens konkurrens kommer därmed att försvinna och ersättas av samarbete. Och den helt avgörande faktorn för detta hänger ju ihop med att kapitalägandet förändras från privatägt till samhällsägt. 

Man kan ju ställa frågorna: Varför ska vi konkurrera om vi kan samarbeta? Vem tjänar på konkurrensen och vem tjänar på samarbete? Svaren ger sig självt, anser jag. Samarbete innebär högre kvalitet på varor och tjänster vilket, enligt mig, understryker konkurrensens svaghet. 

Jag vill nog påstå att ekonomisk konkurrens tillsammans med sin ”följeslagare”, det privata kapitalägandet, är den stora ”boven” till den destruktiva utveckling vi befinner oss i.

Brukar tänka så här: Är det inte fascinerande att våra ”kloka” politiker förespråkar konkurrens i stället för samarbete? Mitt svar till detta destruktiva förespråkande är: politiken är underordnad den rådande ekonomins beslutsprocesser. Vilket har gett oss och ger oss förödande konsekvenser.

/Jan

”Är det inte fascinerande att våra ”kloka” politiker förespråkar konkurrens i stället för samarbete?”

Jo, ”politiken” (dvs de politiska institutionerna) borde ju vara den plats där olika viljor kan samordnas till kloka beslut med goda, ömsesidigt stödjande konsekvenser. Visserligen kan enstaka önskade egenskaper (eller medelvärden av olika sådana) maximeras genom tävling, men oftast på bekostnad av andra (viktiga) egenskaper. Och särskilt en egenskap brukar av naturliga skäl dominera: själva förmågan att dominera över andra, en förmåga som i hög grad underlättas av goda ekonomiska tillgångar. Andra, i längden betydligt viktigare egenskaper, som en god samhällsanalytisk förmåga som gör det möjligt att framgångsrikt skilja mellan för samhället gynnsamma och för samhället ogynnsamma beslut, är inte alls lika spektakulära och möjliga att konkurrera med. Inte så konstigt då att politiker gärna gynnar ett ekonomiskt system som främjar ekonomisk makt framför allt annat!

Så hur ska då ”politiken” kunna bli den demokratiska plats som den, för allas bästa (och i längden för mänsklighetens och många djurarters överlevnad) borde vara? Svårt att veta – så därför gör vi ”för säkerhets skull” ingenting!
    Eller så samlas vi…: ”Demokrater i alla länder, förena er!” – Inte ”proletärer” eftersom den gruppen, genom förändrade ekonomiska omständigheter, nu har blivit så splittrad att den är alldeles för liten som avgörande grupp. ”Prekariatet”, som jag själv kan identifiera mig med, är inte heller så bra. En klasskamp mellan ”prekära” och (relativt) ”välbärgade” leder till polarisering, och i ”bästa” fall till en ”prekariatets (demokratiska?) diktatur”. Ett fortsatt klassamhälle alltså – och vi ville ju ha bort det system som leder till just detta! Men demokrat (som per definition hävdar alla människors lika värde – en nödvändig princip för ett bra samarbete) kan alla, som vill, vara. Och därför kan just ”Demokrater i alla länder, förena er!” vara en bra paroll att börja med. På så sätt kan en intressegemenskap och en bra grund för fortsatta diskussioner bildas – utan t.ex. SD, som i sitt principprogram utesluter grupper som inte betraktas som ”tillräckligt svenska”.

Nästa diskussionsämne: Hur kan de demokratiska mål vi bör inrikta oss mot se ut? Där har vi ju kommit en bra bit på väg, så det är bara att fortsätta… Men just nu måste jag göra en paus för idag.

/Bo

”Hur kan de demokratiska mål vi bör inrikta oss mot se ut?”

Parollen, ”Demokrater i alla länder, förena er!”, är ju helt rätt. Den ger ”en bra grund för fortsatta diskussioner”.

När det gäller våra ”demokratiska mål” så handlar det främst om, enligt mig, att diskutera och blottlägga vår kapitalistiska marknadsekonomi som ju till sin ”form” inte alls är demokratisk. Dessutom är denna ”sektor” i våra samhällen den mest avgörande ”sektorn” för hur våra samhällen utformas strukturellt. 

Vilket då skulle betyda att en demokratisering av vår rådande marknadsekonomi medför en helt annan strukturell uppbyggnad av hela vårt samhälle. I en sådan förändrad strukturell uppbyggnad så kommer politiska/samhälleliga  beslutsprocesser att stå ”över” ekonomiska beslutsprocesser vilket då innebär att våra förtroendevalda kan åstadkomma verkliga förändringar när det gäller exempelvis vår ”ödesfråga”, klimatfrågan.

Våra samhällen måste medvetandegöras om att det är just vårt rådande odemokratiska ekonomiska system som bär det största ansvaret till varför ”ödesfrågan” förblir olöslig så länge som detta vårt system får fortsätta verka. Detta ser jag som det primära ”demokratiska mål vi bör inrikta oss mot”. Alltså att blottlägga vår kapitalistiska marknadsekonomi och vad den för med sig.

Åter igen: En mycket bra paroll Bo, som du presenterar! Den måste offentliggöras! Då uppstår frågeställningen, som så många gånger förr: Hur gör vi?

                                                             —————————

Men låt oss fortsätta diskussionen, så får vi se vad tiden utvisar. Ingen brådska, det får ta den tid det tar!

I miljö- och klimatdebatter så hör man genomgående att ”vi måste förändra vårt sätt att leva”. Vilket naturligtvis inte är ett felaktigt sätt att uttrycka sig på. Man menar alltså att samhället måste ”ställa om” för att kunna nå klimatmålen. Också detta ett helt riktigt resonemang.

Men i detta resonemang så likställs ”näringslivet” med övriga samhället, som om en nödvändig förändring kan åstadkommas av ”näringslivet” och övriga samhället gemensamt. Vilket i så fall skulle betyda att ”näringslivet” – med allt vad som ingår i denna rådande marknadsekonomi – på ”egen hand” förändrar sig utifrån vad klimatmålen förespråkar. 

Eftersom nu ”näringslivet” inte kan förändra sig så som övriga samhället kräver då betyder ju detta faktum att vi måste särskilja ”näringslivet” från övriga samhället när det gäller att ”ställa om”. 

Jag menar att det är denna åtskillnad som saknas i våra miljö- och klimatdebatter. När debattörer hävdar att ”vi måste förändra vårt sätt att leva” så saknas insikten om att vår kapitalistiska marknadsekonomi lever sitt ”eget” liv och därmed, så att säga, står vid sidan om övriga samhället. Att ”näringslivet” genom sina inneboende prioriteringar, kräver en ständig ekonomisk tillväxt som ska åstadkommas genom den ökande konkurrensen med dess globalisering, blir en omöjlighet att kunna förändra på ”egen hand.

Avsaknaden av denna insikt om ”näringslivets” strukturella utformning gör att vi människor som tar del av dessa viktiga debatter bibringas en felaktig uppfattning om hur våra samhällen ”ser ut” och vad som, i synnerhet, måste förändras. Alltså måste insikten om vårt samhälles strukturella utformning medvetandegöras om vi ska kunna genomföra nödvändiga förändringar.

Vi måste förstå vad det är för samhälle vi lever i!

/Jan

Ja, jag tycker också att vi fortsätter diskussionen – eller samtalet, eftersom det inte så mycket handlar om en  kamp mellan motstridiga uppfattningar som om en ömsesidig utveckling och komplettering av idéer som kan bidra till socioekologisk hållbarhet, för att uttrycka sig kort om om något som omfattar alla aspekter av livet på jorden – och som står i ständig motsättning till allt som bidrar till socioekologisk ohållbarhet. Men det finns också sådant som visserligen, när det gäller vissa aspekter, bidrar till socioekologisk hållbarhet, men som samtidigt, när det gäller andra aspekter, bidrar till socioekologisk ohållbarhet. En enorm komplikation! Det som är hållbart på kort sikt och inom ett litet område behöver alltså inte vara hållbart på lång sikt över ett stort område. Kapitalismens marknadsmekanismer kan t.ex. kortsiktigt bidra till en stabil jämvikt inom ett visst område (vilket brukar vara den klassiska ekonomins målsättning) trots att systemet i sin  helhet i grunden är instabilt, med ständiga kriser och partiella kollapser som leder till krig.
    Eftersom ”allt hänger ihop” borde det kanske räcka med att ändra en del av helheten på ett bra sätt för att få en positiv spridning. Men inte heller det är säkert, vilket jag tycker att du uttrycker bra i ditt senaste mejl hela vägen fram till att ”vi måste förstå vad det är för samhälle vi lever i!”.
    Vi lever alltså i ett samhälle, till och med ett socioekologiskt system, som i grunden (på lite längre sikt och i lite större skala än vi ofta tänker) är instabilt. Det betyder att konsekvenserna av något som händer på ett ställe i systemet kan sprida sig oregelbundet så att de blir fullständigt omöjliga att förutse på längre sikt…
    Men systemet har framför allt en grundläggande egenskap som är ganska konstant och som till och med är avgörande för dess speciella egenskaper: kravet på konkurrensförmåga och tillväxt hos dess relativt stabila delsystem: de kapitalistiska företagen och deras finansiärer. Vad kan vi göra åt detta? Företag går ju ständigt i konkurs och försvinner utan att så mycket händer med systemet. Det fortsätter att vara instabilt, så det räcker inte att angripa enskilda företag (även om det förstås är bra att rikta sig mot det största företagen som ställer till med riktigt mycket elände).
    Vi måste få till stånd en motkraft som har en vitt utbredd stabilitet, byggd på samarbete och en gemensam grundläggande förståelse av hur kapitalismen fungerar – och skulle kunna förändras som ett resultat av denna förståelse.
    Jag tror att det här blev, som jag skrev i början, en ”utveckling och komplettering”, av våra idéer. Men anmärk gärna, om du tycker att något blev för oklart eller dåligt formulerat – eller obegripligt!

/Bo

”Vi måste få till stånd en motkraft som har en vitt utbredd stabilitet, byggd på samarbete och en gemensam grundläggande förståelse av hur kapitalismen fungerar – och skulle kunna förändras som ett resultat av denna förståelse.”

Javisst, så är det. Och jag ser ingenting att ”anmärka” på i ditt inlägg.

Ett ”ämne” som sällan eller aldrig kommer upp till diskussion – när det handlar om samhällsdebatter – gäller våra gränsdragningar mellan samhällen/stater. 

Varför har vi gränser mellan våra samhällen? Vore inte det naturliga att allt vore gränslöst? Eftersom vi nu har gränser då måste man också fråga sig hur dessa gränser har uppkommit, särskilt om man har åsikten att det borde vara gränslöst – vilket jag har.

Jag menar att stater, med sina gränser, har bildats utifrån maktstrukturella motsättningar. Om det nu är så – vilket jag påstår – då borde ju detta innebära att själva ”konstruktionen” av stater vara ohållbar. Jag menar att en ”konstruktion” som har tillkommit genom konkurrens om land- och sjöområden, i långa loppet, är ohållbar. En sådan ”konstruktion” leder till ständiga konflikter, vilket historien bevisar för oss. Ändå så har vi fortfarande den här ”konstruktionen” trots att vi upplever ständiga konflikter.

Kan den maktstrukturella uppdelningen av land- och sjöområden ha ett samband med makten över ekonomin? 

/Jan

Ja, varför har vi gränser? Det kan förstås vara praktiskt att dela upp geografiska områden av rent administrativa skäl – och utan att hindra passager. Men varför har vi också så våldsamt försvarade gränser, som är mer eller mindre svåra, eller omöjliga, att passera och ständiga källor till konflikter? I så fall borde väl konflikterna upphöra, till allas fördel, om man bara kunde komma överens om att ta bort gränserna…
    Men det är nog, som du skriver, att den yttersta orsaken till deras existens är maktstrukturer. Säkert med en mycket gammal historia av strävan efter expansion, en strävan som kolliderar med andra maktstrukturers expansion i samma område.
    Ekonomiska fördelar, för båda parter, av att ha kontroll över ett större område, innebär förstås, om man bara ser till detta, en olöslig konflikt. Men den konflikten skulle delvis kunna lösas för båda parter genom handel över gränsen mellan vinstkrävande företag, som alla skulle ha intresse av det. Och nu har vi ju en globaliserad ekonomi…
    Men ändå börjar det gå åt andra hållet, med allt större gränskonflikter. Problemet är att globaliseringen inte räcker till för att lösa allt större företags ökande behov av kontroll över råvarukällor m.m. i andra länder. Det som var (tillfälliga) lösningar för involverade makthavare (kapitalister och regeringar) blir nu istället till hot mot de mindre starka bland dem (som till och med kan vara regeringar).
    En inte så liten uppgift för oss att sätta stopp för :–( … Men antalet makthavare med sådan enorm makt är i förhållande till hela jordens befolkning försvinnande litet 🙂 …  Det allra största problemet är nog krigsindustrin och tillgången till vapen i fel händer :-[ … Kan vi vara klokare än dem? – Tillsammans kanske vi kan … :-]

/Bo

”Problemet är att globaliseringen inte räcker till för att lösa allt större företags ökande behov av kontroll över råvarukällor m.m. i andra länder. Det som var (tillfälliga) lösningar för involverade makthavare (kapitalister och regeringar) blir nu istället till hot mot de mindre starka bland dem (som till och med kan vara regeringar).” 

Ja det kan verka lite komplicerat att det just beror på vår kapitalistiska marknadsekonomis ”nödvändiga” globalisering som, så att säga, förespråkar ”gränslösa” samhällen. Det är ju ”gränslösa” samhällen som vi alla borde sträva efter. Man kan tycka – vid en ytlig granskning – att det inte borde ligga i den rådande maktekonomins intressen att sträva efter ”gränslöshet” eftersom det var i den ekonomiska maktens intressen att ”dra upp gränser”, en gång i tiden. Detta verkar, som sagt, motsägelsefullt. Men förklaringen är naturligtvis så som du Bo beskriver den.

Jag tänker på EU, i det här sammanhanget. Unionen ska, inom sig, vara ”gränslös”. Alltså ska kapitalet kunna röra sig ”fritt” inom unionen oberoende av staters ”gränsdragningar”. Vilket även gäller för oss människor, boende inom unionen. Men som vi vet så är det här regelverket utformat på det viset att det i praktiken handlar om kapitalets ”frihet”.

Vid en ytlig granskning av EU så kan man även här anse att den här unionen står för någonting ”gott” – ”öppna gränser” för sina medlemsstater. Det är väl bra?

Så enkelt är det inte. EU börjar ju nu sönderfalla. Varför sker detta? Jo den ekonomiska globaliseringen för med sig att enskilda stater drabbas både negativt och positivt av denna ”ordning”. Stater som ser sig drabbas negativt söker sig därför istället ut ifrån unionen av, innerst inne, ekonomiska skäl. 

Denna utveckling är i och för sig helt väntad när vi betraktar vår rådande marknadsekonomi med dess konsekvenser. Globaliseringen ”räcker inte till” som Bo skriver ovan. Alltså fungerar inte kapitalets ”behov” av ”gränslöshet” vilket då har sin orsak i att vår rådande marknadsekonomis inneboende krav medför att stater/samhällen missgynnas i den pågående globaliseringsprocessen. Stater bygger nu istället både fysiska- och organisatoriska ”murar” för att skydda ”sina egna” kapitalflöden.

Att denna ”process” leder till konflikter står väl utom allt tvivel? 

/Jan

Det kan vara intressant, både filosofiskt och praktiskt, att skaffa sig en övergripande bild av uppbyggnaden och spelet mellan olika slags maktrelationer.

Den mest primitiva (ursprungliga) makten bygger på rena fysiska egenskaper och (den i hög grad sociala) förmågan att utveckla och utnyttja dem på ett för andra gynnsamt (eller hotfullt) sätt så att dessa i sin tur kan utnyttjas så att ett växande maktcentrum skapas – ett centrum som både kan stifta lagar och (ytterst genom våld) se till att de efterföljs.
Men detta kan bli outhärdligt för den närmaste befolkningen – om inte åtminstone några av de starkare lyckas samla en opposition som kräver medinflytande – ett slags embryo till politisk demokrati.
    En viktig åtgärd för att underlätta fredliga relationer kan vara att på något sätt ’formalisera’ de eventuella system för ekonomiska överenskommelser (t.ex. överföring av kontroll över materiella tillgångar) som redan kan ha uppstått. Alla som använder det måste kunna lita på att det fungerar, dvs att det endast skapats (och endast kan skapas) av det högsta maktcentrum som har ett allmänt stöd av befolkningen inom det område där systemet används. Med ett sådant system blir det mycket lättare för alla att skaffa sig just det som man behöver för tillfället.
    Om man är ’smart’ kan man också skaffa sig lite mer än man egentligen borde ha fått i utbyte – och så småningom kan också flera andra ’smarta’ ha skaffat sig betydligt mer än vad det flesta har lyckats med när det gäller kontrollen över materiella tillgångar. Ett ojämlikt samhälle, vid sidan av den politiska hierarkin, har på så sätt uppstått utan att någon form av våld har behövt användas (annat än i ’brottsliga’ undantagsfall).
    Kan detta (embryo till kapitalism) då betraktas som ett rättvist samhälle? Om man tar det kursiverade ordet ’borde’ (ovan) på allvar, borde svaret bli ’nej’.
Kapitalismen borde alltså inte betraktas som rättvis – vilket vi förstås visste!

/Bo

”En viktig åtgärd för att underlätta fredliga relationer kan vara att på något sätt ’formalisera’ de eventuella system för ekonomiska överenskommelser (t.ex. överföring av kontroll över materiella tillgångar) som redan kan ha uppstått. Alla som använder det måste kunna lita på att det fungerar, dvs att det endast skapats (och endast kan skapas) av det högsta maktcentrum som har ett allmänt stöd av befolkningen inom det område där systemet används. Med ett sådant system blir det mycket lättare för alla att skaffa sig just det som man behöver för tillfället.” 

Om jag förstår dig rätt här så innebär det att vi idag lever i ett ”formaliserat system för ekonomiska överenskommelser”. Vilket även jag skriver under på. Och vi har utgått och utgår ifrån att ”alla som använder det måste kunna lita på att det fungerar”. Men frågan är om det längre går att lita på ”att det fungerar”? Vilket vi ser att det inte gör. 

Alltså borde man kunna räkna ut detta på förhand – när vårt ”formaliserade system för ekonomiska överenskommelser” (kapitalismen) blev etablerat att det inte skulle kunna fungera på grund av systemets nödvändiga inneboende krav – vilket Marx konstaterade och som nu var och en, vid lite eftertanke, bör kunna konstatera.

Jag vill även påstå att ”formaliserandet” i sig var en brottslig åtgärd av vårt dåvarande ”högsta maktcentrum”. Varför kan man påstå det?

Jo när ett ”maktcentrum formaliserar” ett ”system” så gör man det primärt utifrån maktens egna ”behov”. 

En sådan ”formalisering” kan därför omöjligen förhålla sig objektiv till samhället som helhet utan den blir istället en subjektiv ”formalisering”, skapad av det rådande maktcentrat. Eftersom det då rådande maktcentrat ”formaliserade ekonomiska överenskommelser” som faktiskt skapade samhällelig orättvisa och självfallet fortfarande gör det så bör vi i objektivitetens namn hävda att detta var och är brottsligt.

Men, som sagt, det är ju inte vi som skriver lagarna!

/Jan

”Om jag förstår dig rätt här så innebär det att vi idag lever i ett ’formaliserat system för ekonomiska överenskommelser’.” Ja det stämmer – men jag föreställde mig först ett betydligt ursprungligare stadium än det vi befinner oss i nu, alltså före en utvecklad kapitalism, men med det system som möjliggjorde (eller åtminstone betydligt underlättade) kapitalismen, dvs. penningsystemet. Ett mycket praktiskt system för att möjliggöra framtida ersättning för något erhållet önskvärt föremål (V1), när man för tillfället inte har något lika önskvärt att erbjuda den ursprungliga ägaren (A). Dessutom gör systemet det möjligt att i stället erhålla något lika önskvärt (V2) från någon annan som erkänner systemet. Den önskade bytesrelationen V1–V2 kan på så sätt möjliggöras genom genom mellanledet ’pengar’ (P). Alltså, ur A’s synvinkel: V1–P och P–V2. Så långt är allt väl: två frivilliga transaktioner där ingen är (eller åtminstone känner sig) utnyttjad av A.

    Men kanske var inte A intresserad av V2 som bruksvärde utan endast som allmänt bytesvärde, som denne kan ha förstått var högre än P, dvs P’. Man får följden P–V2, V2–P’, som inte heller ifrågasätts så länge den första transaktionen är obekant, eller om den andra transaktionen, med P’, betraktas som en rättvis belöning för en företagsamhet som ”skapar rikedom” och möjliggör stora och ojämnt fördelade investeringar.

    I och med denna möjlighet måste de ”lyckligt lottade” ha erfarit ett starkt behov att lagligt befästa det som uppnåtts, som ett skydd mot de mindre lyckosamma. Också ett ideologiskt stöd behövs, enligt vilket de som lyckats betraktas som strävsamma och duktiga m.m. medan förlorarna ses som lata eller bara misslyckade. En stark polismakt behövs också för att försvara orättvisorna i det kapitalistiska systemet.
    När detta är väletablerat finns knappast något att förlora genom att tillåta en allmän rösträtt, som kan minska spänningarna utan större förluster. Men frågan är hur länge det är möjligt…
    Till sist, när jag nu läser ditt senaste mejl ser jag att mejlen kompletterar varandra ganska bra.

(Nu ska jag snart ut och protestera mot den uppkomna ordningen, som nu hotar att skapa den mest katastrofala situation som vårt system har åstadkommit sedan andra världskriget. Med alla organisationer som stöder manifestationen – ”Mot katastrofbudgeten!” – skulle det kunna bli den största på länge – ett tryck underifrån som verkligen behövs!)

/BoFortsättning följer i nästa blogginlägg.

————————————————————————————————————————

Fortsättning från föregående blogginlägg.

Så här i efterhand hoppas jag att det blev en stark manifestation – ”Mot katastrofbudgeten!”

Intressant det här med ”systemet som möjliggjorde (eller åtminstone betydligt underlättade) kapitalismen, dvs. penningsystemet”.

Själv brukar jag alltid formulera mig på det viset att: våra samhällens maktstrukturella ordning uppstod för tusentals år sedan för att sedan ”leva” vidare in i vår tid. 

Ungefär så brukar jag se på den samhälleliga historiska utvecklingen, fram till vår tid. Vilket jag förmodar att även du gör.

Men det är ju intressant det här med ”penningens” införande, som betalningsmedel. Jag förstår ditt resonemang att den ”smarte” personen i affärsuppgörelser kan se ett högre ”värde” i varan och därför säljer det vidare till det nya högre priset, för att helt enkelt tjäna pengar på uppgörelsen.

Pengarnas historia har ju flera tusentals år på nacken och det kanske är så, som jag tolkar dig, att ”penningens” införande blev själva den ”utlösande” faktorn som ”möjliggjorde kapitalismen”. Annars, som sagt, betraktar jag den samhälleliga strukturen som, i stora drag, fastställd före ”penningens” intåg på marknaden. Pengars cirkulerande på marknaden för tusentals år sedan ser jag mer som affärsuppgörelser mellan den samhälleliga eliten och inte något som ”vanligt” folk använde sig av. Men här kan jag absolut ha fel eftersom jag inte har tillräckligt fördjupande kunskaper i ämnet.

Hur som helst så är det mycket intressant att studera forntidens samhällen och söka förstå sambanden mellan dåtiden och nutiden.

/Jan

Ja, det blev en bra manifestation med uppåt 5000 personer på Medborgarplatsen trots lite snöblandat regn och snålblåst i skymningen och många bra talare, där nog Jonas Sjöstedt var bäst. Bra stämning utan provokationer – och därför naturligtvis ointressant för massmedia! Att det är så kan åtminstone delvis förklara extremhögerns framgångar…

[Jan:] ”våra samhällens maktstrukturella ordning uppstod för tusentals år sedan för att sedan ”leva” vidare in i vår tid”. Ja, några samhällsomvandlingar som varit så fullständiga att tidigare maktförhållanden mer eller mindre utplånats har nog knappast skett. Mäktiga personer som överlevt en omvandling kan nog bidra till att mycket av det gamla vidarebefordras. Det är alltid svårt att skapa helt nya strukturer, så du har nog rätt.

Även utan ett allmänt betalningsmedel var det nog möjligt för företagsamma människor att successivt öka sin kontroll över (ägande av) materiella tillgångar genom fördelaktiga byten. Men rent våld kan då ha varit ett mera direkt sätt att skaffa sig kontroll. Med system av lagar kunde nog våldet minskas, men det kan också ha gjort samhället mera statiskt och med undersåtar starkt beroende av överheten (om de inte levde isolerat). Pengar kan i så fall först ha varit ett medel för de styrande att skjuta upp ett krav på tilldelning av resurser (och även tjänster) som inte omedelbart kan uppfyllas – alltså en garanti om ett framtida tillskott som då också kunde användas som ett bytesmedel för något som man hade ett mer omedelbart behov av.
    Så kan man tänka sig att penningsystem kan ha uppstått på flera platser i världen. Tillsammans med fysiskt erövringar kan det romerska penningsystemet ha bidragit till romarrikets makt, med dess skattskrivningar för att också driva in pengarna (nu spekulerar jag kanske för mycket). Men penningcirkulationen var kanske inte så stor på grund av användningen av slavar utan betalningsförmåga på den ”fria marknaden”, och dessutom fanns det inte så effektiva massproducerande fabriker för en stor marknad, så det fanns inte samma möjligheter att ackumulera kapital utan direkt våldsanvändning (eller korruption inom makthierarkin).
    Industrialismen var nog det som gav de slutliga förutsättningarna för kapitalismens uppkomst. Särskilt i England där flera viktiga faktorer fanns, råvaror (bl.a. brutalt införskaffade från kolonier) och inte minst kol på hemmaplan, som kunde bidra till järnframställning och driva maskiner och även ångbåtar som underlättade importen. Dessutom fanns det, bl.a. på grund av detta många arbetslösa ungdomar som inte hade någon mark att försörja sig på men kunde erbjudas lågbetalt arbete.

    – Början på en fascinerande, och skrämmande, historia som jag också borde kunna bättre. Jag har läst Andreas Malms bok ”Fossil Capital”, som tyvärr bara verkar finnas på engelska, men säkert är hans bok ”När kapitalet tar till vapen: Om imperialism i vår tid” också mycket intressant”. Ska nog skaffa den.

/Bo

Jag dristar mig till att återgå till det ”ämne” som vi startade vår diskussion med, nämligen klimatfrågan, ”ödesfrågan”. Klimatmötet i Katowice, Polen.

Har några avgörande framsteg tagits på mötet? Enligt mitt sätt att se på det hela så har inga avgörande framsteg tagits. Och jag förväntade mig inte heller att några avgörande framsteg varken skulle eller kunde tas. Vad grundar jag detta mitt resonemang på?

Jo, som jag i tidigare diskussioner framhärdat så beror avsaknaden av nödvändiga framsteg på att de politiska besluten är underställda de ekonomiska beslutsprocesserna. För att förtydliga: Hur ska mötesdeltagarna i Katowice kunna formulera bindande avtal när dom saknar, som jag menar, ”mandatet” att i praktiken ”styra om” vår kapitalistiska marknadsekonomi. 

De avtal som har skrivits är ju frivilliga och det kan vi alla räkna ut vad det innebär. Det innebär att vår rådande marknadsekonomi ”rullar” på som den är van att göra. Vilket då för med sig att inte heller 2 graders målet kan nås. Och innerst inne så hade vi väl inte förväntat oss något annat?

Nej jag ser ingen lösning av klimatproblematiken så länge som vi lever i vårt nu rådande ekonomiska system. 

Vad jag skulle ha önskat mig mest av klimatmötet det vore om mötesdeltagarna kom fram till följande skrivning: ”Människans negativa klimatpåverkan beror på att vi alla lever i en kapitalistisk marknadsekonomi som förutsätter en ständig ekonomisk tillväxt vilket alltså är själva grundorsaken till att vi inte klarar att hålla oss under de klimatmål som ekologisk hållbarhet kräver.”

Men som vi också inser: att tala klartext gäller inte i sådana här exklusiva sammanhang. För övrigt är väl deltagarna knappast mottagliga för den här sortens infallsvinklar på klimatproblematiken?

/Jan

Som ”etablissemangets guru” Johan Rockström sa i det viktiga nyhetsmagasinet The Guardian: ”Vi fortsätter att följa en väg som är väldigt farlig och kommer att leda till en 3–4 grader varmare värld under detta sekel”.
    Och Samuel Jarrick, talesperson för Klimataktion, som talade på mötet igår, säger att ”Eftersom klimatförhandlingarna helt bygger på frivilliga åtaganden från medlemsländerna är det upp till oss att se till att minst femdubbla ambitionerna, om vi ska ha skuggan av en chans att undvika klimatkaos.”
    Det har nu gjorts så många noggranna studier att det inte finns någon anledning att betvivla det.

Men samtidigt anser ekonomipristagaren William Nordhaus att det skulle bli alltför höga kostnader för vår ekonomi om temperaturstegringen tvingas hålla sig under 3,5 grader! Han kanske också har rätt! – men i så fall är det bara ett ytterligare ett bevis på att det är vårt ekonomiska system som är problemet, och med en sådan systemkritik är det knappast troligt att han skulle ha fått ett ekonomipris till Nobels minne. Det handlar om ideologi, inte vetenskap.

Men vad säger de ’riktiga’ vetenskapsmännen? Allt fler erkänner nog systemproblemet. Men så länge de är beroende av systemet är det svårt för dem att opponera sig. De måste ta risken att bli avskedade eller förlora sina uppdrag för att på allvar förena sig med oss andra som inser problemet.
    Så vad bör vi, som inte ser någon ”lösning av klimatproblematiken så länge som vi lever i vårt nu rådande ekonomiska system”, göra – om vi inte bara vill vänta tills den stora socioekologiska ekonomiska kollapsen kommer?
    Jag tycker att vi borde förbereda oss genom att förena oss i studier för att skaffa oss så goda kunskaper, grundade på egna och andras erfarenheter om krisers dynamik och vad man kan göra för att omvandla ’krisprocesserna’ till mera hållbara system.

/Bo

”Men vad säger de ’riktiga’ vetenskapsmännen? Allt fler erkänner nog systemproblemet. Men så länge de är beroende av systemet är det svårt för dem att opponera sig. De måste ta risken att bli avskedade eller förlora sina uppdrag för att på allvar förena sig med oss andra som inser problemet.”

Ja, självklart fungerar det så här, som du skriver ovan. Alltså sitter vi alla inklusive de ”riktiga vetenskapsmännen” i rävsaxen, som jag brukar säga. Och detta gäller också våra politiker. Även de – jag skulle nog vilja säga de flesta – ”erkänner nog systemproblemet”.

Därför måste vi alla underordna oss vår rådande marknadsekonomis ”spelregler”, om vi vill överleva. Vårt ekonomiska system har en närmast total makt över oss och därmed över våra liv. Så länge som vi är med och producerar mervärden – skit samma egentligen vad det handlar om – så ”belönar” systemet oss. När vi inte längre producerar mervärden då blir vi ointressanta och ”dumpas” över till det övriga samhällets olika inrättningar.

Ska våra samhällen fungera så här? Nej naturligtvis inte, de ska fungera tvärt om. Det är vi alla inklusive de ”riktiga vetenskapsmännen” och våra politiker som ska agera och därmed förändra strukturella missförhållanden. Hur ska vi annars kunna förändra felaktiga samhällssystem?

Som sagt, vi alla sitter i rävsaxen! Men ingen av oss vågar, så att säga, förändra – med risk för repressalier.

Kan vi förstå att vi på sätt och vis lever våra liv i en ekonomisk diktatur? Inte undra på att delegaterna vid klimatmötet i Katowice blir ”omyndigförklarade” när det kommer till fattandet av beslut.

”Jag tycker att vi borde förbereda oss genom att förena oss i studier för att skaffa oss så goda kunskaper, grundade på egna och andras erfarenheter om krisers dynamik och vad man kan göra för att omvandla ’krisprocesserna’ till mera hållbara system.”

Helt rätt!

/Jan

”När vi inte längre producerar mervärden då blir vi ointressanta och ”dumpas” över till det övriga samhällets olika inrättningar.”

Detta är ju omänskligt, så för att ”mildra problemet” behöver de (som borde vara) ansvariga en övertygande ideologi som stöd för ointresset – och också gärna ett stöd för att minska samhällets kostnader eller, om det inte det är möjligt på grund av humana krav, se till att de minimerade kostnaderna (som ändå inte behöver vara så små på grund av dåligt tillgodosedda behov) åtminstone delvis kan bli till vinster i privata inrättningar.

Den mest framgångsrika ideologin för ett sådant stöd ”stöd för samhällelig likgiltighet” är utan tvekan nyliberalismen, som överbetonar varje individs eget ansvar för den sociala situation som denne befinner sig i (Margaret Thatcher lär till och med ha sagt att samhällen inte finns: ”There is no such thing as society”. – Jag hittade faktiskt ett längre citat, på ’The Spectators’ webbsida, https://blogs.spectator.co.uk/2013/04/margaret-thatcher-in-quotes/, som bekräftar denna hennes syn på det individuella ansvaret: ”There is no such thing as society. There is living tapestry of men and women and people and the beauty of that tapestry and the quality of our lives will depend upon how much each of us is prepared to take responsibility for ourselves and each of us prepared to turn round and help by our own efforts those who are unfortunate.”)

Nyliberalismen har tyvärr blivit så världsomfattande att dess negativa konsekvenser för stora befolkningsskikt har blivit så omfattande att sittande regeringar och regenter har röstats bort och ersatts av andra, i många fall ännu mer nyliberala tack vare ett stort inflytande från mäktiga ’representanter’ för ’näringslivet’ (t.ex. Trump och i värsta fall vår blivande regering). Dessa måste till varje pris försöka vända det missnöje – som bidrog till att de blev valda (utan att kunna/vilja lösa problemen) och som hotar att fortsätta – bort från dem själva. En väldigt farlig grogrund för nyliberalismens yttersta konsekvens: ren fascism eller nazism. Men det handlar här inte om ett direkt orsakssamband utan om en ond spiral: extrem kapitalistisk ideologi –> obönhörligt ökande ekonomisk ojämlikhet –> behov av mindre mäktiga syndabockar –> …

Vad kan vi göra åt det? – Med risk för att upprepa mig: … vi borde förbereda oss genom att förena oss i studier för att skaffa oss så goda kunskaper, grundade på egna och andras erfarenheter om krisers dynamik och vad man kan göra för att omvandla ’krisprocesserna’ till mera hållbara system. 🙂

/Bo

Ja jag ser nyliberalismen som en ”naturlig” påföljd av vårt rådande ekonomiska systems tilltagande sönderfall. Jag menar att när kapitalismen får allt svårare att uppfylla kraven på kapitalets värdestegring då krävs det politisk hjälp för att kunna nå denna förväntade värdestegring. I detta läge uppstår nyliberalismen som ett svar på kapitalets behov av ständig värdestegring. 

Vår kapitalistiska marknadsekonomi – som står över politikens beslutsprocesser – skapar därmed en politik (om än omedvetet) vars ideologi naturligtvis går ut på att rädda systemet, sett utifrån den rådande marknadsekonomins prioriteringar.

Om nu denna min fundering kring nyliberalismen skulle stämma då har, så att säga, nyliberalismen ingen uppgift att fylla i en kapitalistisk marknadsekonomi som är ”välmående”. Alltså när kapitalismen är ”självgående” utan ”inblandning” av exempelvis samhälleliga subventioner av alla möjliga varianter, då behövs heller inget politiskt stöd för att ”upprätthålla” detta systems fortlevnad. Systemet klarar sig utan politisk/samhällelig inblandning.

Men, som sagt, idag klarar sig inte vår rådande marknadsekonomi utan politisk/samhällelig inblandning. Detta systemets avsaknad av ekonomiskt stöd täcks därför upp av en politisk ideologi, nyliberalismen, vars grundidé består i att, till varje pris, rädda systemet. 

Vilket då får till följd att ett tilltagande sönderfall av vårt ekonomiska system leder till en allt radikalare nyliberalism som kan utvecklas till fascism.

Jag tolkar ditt inlägg ungefär på liknande sätt, som jag själv ser på nyliberalismen.

/Jan

– [Jan:] ”… jag ser nyliberalismen som en ”naturlig” påföljd av vårt rådande ekonomiska systems tilltagande sönderfall.”    

Ja, dess införande var säkert både en fördröjd motreaktion mot vänsterrörelserna på 60- och 70-talen och ett svar på ökande svårigheterna att ackumulera kapital (ett sätt att uttrycka konsekvenserna av ’värdestegring’ som ett flöde av pengar från många mindre källor till betydligt färre mottagare som samlar pengarna i gränslöst rymliga ”reservoarer” av finansiellt kapital. Men om alltför mycket samlas där, kan källorna (om penningmängden är begränsad) börja sina så att inflödet inte blir så stort som förväntat, vilket bl.a. kan hindra planerade investeringar och sprida sig som kriser i systemet. Mera pengar måste alltså cirkulera i ekonomin.
    Men statligt utgivna pengar skulle öka statens ekonomiska förmåga för mycket i förhållande till privata makthavares möjligheter och hota den önskade privata penningackumulationen, själva drivkraften till det nyliberala projektet. Den avgörande lösningen för den redan kapitalstarka och mäktiga borgerligheten blev att få staten att tillåta i stort sett obegränsade möjligheter för banker att låna ut pengar utan att kräva ”alltför mycket ekonomiska tillgångar” som säkerhet.

Det här kan väl ses som en komplettering till ditt första och andra stycke (jag tror att det är bra med flera olika perspektiv på samma fenomen – särskilt när det är så svårgripbart som kapitalismen.

Mellanstycket om en ”välmående” kapitalism som inte behöver någon inblandning är egentligen, på grund av kapitalismens ständiga ofrånkomliga kriser, nästan överflödigt – utom under korta perioder, då kapitalismen ändå borde överges på grund av dess ”externa” naturförstörande effekter.

    Inte heller den motsatta lösningen, att göra staten ekonomiskt stark genom tillräckligt höga och progressiva skatter, som fungerade under efterkrigstiden fram till 70-talet, har visat sig vara tillräckligt effektiv för att motverka den borgerliga kapitalackumulationen.

Hur ska vi då befria oss från detta gissel utan att riskera att bidra till något ännu värre – en eskalerande nyfascism? Kan avsnitten 1 och 3 i min ”Ekonomisk demokrati”, https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0, ge några idéer som är värda att diskuteras?

/Bo

”Hur ska vi då befria oss från detta gissel …?”

Avsnitten i ”Ekonomisk demokrati” instämmer jag helt och hållet i. Du ställer en högaktuell fråga som vi alla, samhället, måste förhålla oss till och därmed ta ställning i. Hur gör vi? 

Men förhåller sig samhället till denna fråga? Nej jag tvivlar på att samhället med sin politiska elit förhåller sig till denna frågeställning. Därför måste ”folket” ta tag i denna fråga. Rörelser tar ställning och kommer att behöva ta ännu mer ställning i frågan. Dessa ”folkliga” rörelser måste dessutom växa sig stora och starka för att kunna få ett betydande samhälleligt inflytande.

”… vi borde förbereda oss genom att förena oss i studier för att skaffa oss så goda kunskaper, grundade på egna och andras erfarenheter om krisers dynamik och vad man kan göra för att omvandla ’krisprocesserna’ till mera hållbara system. :-)”

Ja vad kan vi göra? Ovanstående rader instämmer jag naturligtvis i. Är nyfiken på att höra om du har en idé om hur vi bör gå till väga, rent praktiskt, med dessa ”studier”? 

/Jan

   Så vi är redan deltagare i ”studier … grundade på egna och andras erfarenheter om krisers dynamik”. Men vi behöver också fördjupa våra kunskaper. Den bästa fördjupning jag kan komma på för tillfället är en bok som jag läste för sex år sedan: ”Kapitalets gåta och kapitalismens kriser” av David Harvey, https://www.bokus.com/bok/9789186273231/kapitalets-gata-och-kapitalismens-kriser/. Det är nog en av de bästa böckerna om hur kapitalet ’fungerar’ som finns på svenska (och överensstämmer naturligtvis – om jag inte har missuppfattat honom – ganska väl, men betydligt mer utvecklat, med hur jag själv tänker om kapitalismen).

    Harvey ger alltså en bra grund att utgå ifrån – utan detaljerade anvisningar om vad som behöver göras. Det måste bli vårt eget verk beroende på våra personliga förutsättningar och vilka roller vi på olika sätt har råkat få i samhället.
    Jag har naturligtvis tänkt mig att mitt häfte ”Ekonomisk demokrati” ska kunna fungera som en utgångspunkt och ett hjälpmedel för skapandet av en rörelse med en grundläggande gemensam målsättning för nödvändiga samhällsförändringar. Alltså att tillsammans med det bifogade ”Språngmanifestet” fungera som ett inte alltför detaljerat manifest för en demokratisk omvandling av samhället som kan accepteras av många. Det kan alltså behöva justeras och kompletteras på olika sätt beroende på olika omständigheter. En viktig ’uppgift’ för en sådan text bör vara att bidra till att en omvandlingsprocess inte urartar på grund av konkurrens och oenighet om de grundläggande demokratiska målen.
    Punkterna 1-6 i avsnitt 2 i häftet är ett förslag till regelverk som skulle kunna gälla för nybildade (eller demokratiserade) företag – ’kooperativ’ enligt min definition. Till att börja med är nog punkt 1-4 mest aktuella, men så småningom borde samhällets roll bli alltmer akut och då kan strukturer ungefär enligt 5-6 behövas. Samtidigt bör avsnitt 4 (’språngmanifestet’) vara aktuellt för manifestationer för olika aktuella krav beroende på händelseutvecklingen i samhället. Det handlar om mycket som det redan protesteras en hel del emot. Så det är bara att fortsätta!

/Bo

Tack för tipsen om Harveys bok. Själv så har jag, genom åren, blivit mest påverkad av Marx genom hans böcker och skrifter. De är ju lika aktuella nu som då.

Jag förstår dina tankar kring ”Ekonomisk demokrati” och att den ”ska kunna fungera som en utgångspunkt och ett hjälpmedel för skapandet av en rörelse med en grundläggande gemensam målsättning för nödvändiga samhällsförändringar.”

Javisst, det är ju helt rätt! Problemet som vi brottas med, som jag ser det, är ”skapandet av en rörelse”. 

Om detta problem har vi både skrivit och talat om. Jag ser, som du vet, internet som den mest framkomliga vägen, att ta sig fram på. Vet inte om du delar den här åsikten?

Hur ska vi då agera på nätet? Jo genom att skriva, som vi nu gör, och länka ut vårt skrivande. Det finns inga genvägar utan det får ta den tid det tar. 

Som du vet så har jag tidigare föreslagit att vi skulle kunna träffas fysiskt och föra politiska diskussioner som videofilmas och sedan länkas ut. Detta är ju också ett sätt att föra ut våra ”budskap”. Naturligtvis får man ta med i beräkningen att ett sådant scenario kan misslyckas men, jag menar att, vi bör försöka ta oss an alla de möjligheter som står till buds, även om resultatet visar sig bli ett misslyckande. Vad har vi att förlora? 

Ändå har jag nog kommit fram till åsikten att vi genom det skrivna ordet kan få ett större genomslag. Vilket, som sagt, inte hindrar oss från att använda både den videofilmade diskussionen och den skrivna diskussionen, för att få ut våra ”budskap”.

/Jan

”[Marx böcker och skrifter] är ju lika aktuella nu som då”.

Ja, det har David Harvey också sagt! Men ändå skriver han i ”Kapitalets gåta…” (2010): ”Idag behöver vi nya mentala föreställningar som kan hjälpa oss att förstå världen”. Han bidrar förstås själv till det, men det kan, och måste, vi också göra eftersom världen förändras ständigt. Det finns mycket som tyvärr bara finns på engelska (och Harvey själv kan man hitta på YouTube), men det här tycker jag är en mycket läsvärd översättning (till skillnad från ett par översättningar jag har försökt läsa av Naomi Kleins böcker).

Ja, internet borde åtminstone vara den mest framkomliga vägen. Men t.ex. Facebook (och liknande sociala medier) har avancerade digitala system som kopplar ihop människor som systemet uppfattar som att de skulle passa som ”vänner” (oftast enligt principen att en väns vän också borde vara min vän). Det kan vara väldigt effektivt, men kan också bli väldigt fel. Det kan också utnyttjas av personer som vill skada de nätverk som har uppstått på så sätt. Så man måste vara försiktig så att man inte råkar ut för för ”troll” som inte är intresserade av någon diskussion utan bara vill förstöra den. För mer utvecklade diskussioner är åtminstone Facebook inte särskilt lämpligt – det är i allt för hög grad inriktat på rena känsloresponser,  ”likes”, ”emojis”, och mer eller mindre datorgenererade kontaktförslag som stör det man redan håller på med kommer ständigt. Och man har alltför dålig kontroll över vart det man själv håller på med tar vägen och hur det presenteras för andra.

    Vi borde alltså utveckla nätverk som vi själva har kontroll över och inte förlita oss på system där andra har den övergripande makten – om det finns sådana. Mejlgrupper är i alla fall än så länge ganska ostörda, och före Facebook var särskilda ämnesorienterade diskussionssajter med ’moderatorer’ som höll ordning på nättrollen mer verksamma än de verkar vara nu. Men de måste skötas noga, och spam var ett problem redan då.

Från vårt ”uppifrånperspektiv” tycker jag att vi har två viktiga nivåer att arbeta på: 1) en ”intern” nivå, där vi arbetar med utveckling vår förståelse av samhället och hur det kan förändras och 2) en ”extern” nivå för en vidare spridning av det vi kommer fram till på ett mera tillgängligt sätt i direkta samtal och i många olika medier (men så att det inte kan skada oss så lätt som Facebook skulle kunna göra). Om liknande arbete görs på flera ställen i landet/världen (vilket säkert sker) så kan man hoppas på en exponentiell spridning, som på många olika sätt skulle kunna leda till stora positiva förändringar, mentalt, socialt, ekonomiskt, ekologiskt och politiskt. Men fortfarande ganska oklart hur det kan komma att ske på olika ställen i världen.
    Internet kan förstås användas på många olika sätt, men jag tycker att vi bör vara lite försiktiga med ”sociala” medier och deras automatiska kontaktskapande funktion (som i första hand är avsedd att tillgodose betalande användares intressen. Hur kan de annars vara så ekonomiskt framgångsrika?).

/Bo

”Från vårt ”uppifrånperspektiv” tycker jag att vi har två viktiga nivåer att arbeta på: 1) en ”intern” nivå, där vi arbetar med utveckling vår förståelse av samhället och hur det kan förändras och 2) en ”extern” nivå för en vidare spridning av det vi kommer fram till på ett mera tillgängligt sätt i direkta samtal och i många olika medier (men så att det inte kan skada oss så lätt som Facebook skulle kunna göra).” 

Så ska vi naturligtvis ta oss an den ”uppgift” som vi har föresatt oss. Vad beträffar Facebook så har jag inga tankar på att vi ska ta oss vidare den vägen. Vet egentligen inte hur den fungerar, trots att jag en gång anmälde mig. Nej med ”sociala medier” menar jag att vi arbetar på som vi nu gör och länkar ut vårt material till såväl hemsidor,mejlgrupper som pappersmedia vilka vi känner förtroende för. Och så ser vi fram emot en ”exponentiell spridning”.

Lite diskussionsfunderingar så här inför helgerna: Nu är vi, som det heter, på toppen av en högkonjunktur. Likväl så dras många av våra offentliga ”inrättningar” – kommuner och landsting – med stora underskott. Hur kan detta komma sig när vi nu har en så kallad högkonjunktur? Går detta att förklara?

Ett försök till förklaring: Tydligt är att utgifterna överstiger intäkterna. Eftersom intäkterna till största delen täcks av skatter så bör detta betyda att skatteintäkterna inte räcker till för att balansera utgifterna. Skatteuttagen bör alltså öka. Men detta låter sig inte göras bland annat beroende på att det finns för få skattepliktiga människor. 

Alltså avfolkning med åtföljande urbanisering till storstäder, som vi alla känner till. Med minskade antal arbetstillfällen så minskar också skatteintäkterna. Att det förhåller sig så är ingen nyhet för oss.

Vad resulterar den här destruktiva utvecklingen i? Jo den resulterar i att den offentliga välfärden inte kan fullgöra sina uppdrag. Det kostar för mycket. Privatägda ”välfärdsföretag” kommer då in på den här ”marknaden” genom så kallade upphandlingar som det offentliga är ålagda att genomföra. Härmed växer oftast underskotten ännu mer eftersom betalningsansvaret ligger på det offentliga. De privatägda ”välfärdsföretagen” ska ju förutom ”driftskostnader” även ge en ”skälig” avkastning till sina ägare.

Ett försök till förklaring. Som vi bör se så kan inte denna utveckling vara hållbar. Men detta var heller ingen nyhet! Vi lever ju i en kapitalistisk marknadsekonomi och den här utvecklingen är därför helt ”normal”.

                                                                  —————————

När nu välfärden succesivt urholkas så protesterar vi alla, med rätta. Ibland så sker det stora demonstrationer mot de politiska beslut som verkställer välfärdens nedmontering. Men det är mycket sällan eller snarare aldrig som orsakssammanhangen till nedmonteringen av exempelvis en skolas nedläggning ”medvetandegörs”.

Orsakerna till nedläggningen sägs bero på ”nödvändiga ekonomiska besparingar”, eller hur det nu brukar beskrivas. Och denna beskrivning är i och för sig helt riktig när man ser sambandet mellan offentliga utgifter och den rådande marknadsekonomins inverkan på samhället. 

Denna beskrivning är emellertid ofullständig emedan den ”blundar” för de grundläggande orsakssammanhangen som ju beror på att vår rådande marknadsekonomis inneboende prioriteringar leder till avfolkning av landsbygden. Människor blir därför, kan man säga, förda bakom ljuset eftersom de grundläggande orsakssammanhangen inte ”redovisas”.

Å andra sidan så kan man fråga sig: vem ska ”redovisa” de grundläggande orsakssammanhangen? Ansvariga politiker är lika omedvetna som de drabbade landsbygdsborna. Ingen ser sambanden.

Protester och demonstrationer måste därför innehålla grundläggande ”fakta” om varför välfärden nedmonteras.

 /Jan

———————————————————————————————————————————–

Politisk vs ekonomisk makt.

En diskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien.

Att förstå skillnaden mellan politisk makt och ekonomisk makt. 

I vår rådande samhällsstruktur så tas politiska beslut utifrån den rådande ”ordning” som gäller i samhället. Därför kan man säga att den rådande ”ordningen” liksom bestämmer vad politiken har att rätta sig efter. Om ni förstår vad jag menar? Den rådande ”ordningen” är på så vis ”överordnad” de politiska beslutsprocesser som tas.

Eftersom jag nu påstår det här då innebär detta, i så fall, att politiken har att förhålla sig till en viss ”ordning”, alltså den rådande. Med andra ord så ”underordnas” politiken den rådande ”ordningen”.

Försök till förtydligande: En samhällsstruktur som är inriktad på ekonomisk tillväxt där kapitalet är privatägt måste – för sin egen överlevnad – eller kanske rättare sagt nödgas konkurrera och detta på en alltmer globaliserad marknad (som ju uppstår just ”tack vare” konkurrensen). Denna samhälleliga struktur har politiken att rätta sig efter. 

Ett kortfattat inlägg i förståelsen av skillnaden mellan politisk makt och ekonomisk makt.

Varför är denna skillnad viktig att förstå? Jo därför att många debattörer och ”klimatexperter” påstår – som jag tolkar debatten – att ”vi alla” är medskyldiga till vår ohållbara ekologiska utveckling. Det förekommer – vill jag påstå – ingen uttalad kritik mot vår kapitalistiska marknadsekonomi som en grundläggande orsak till det ”dilemma” som vi befinner oss i.

Alltså förstås inte skillnaden i relationen mellan politisk makt och ekonomisk makt.

———-

Vår rådande ”ordning” – eller som jag oftare uttrycker mig (vår rådande samhälleliga struktur) – är uppbyggd utifrån orättvisa/ojämlika socioekonomiska strukturella relationer mellan oss människor. Och detta påstående tror jag nog de flesta, i våra samhällen, instämmer i.

Att detta ”instämmande” kan anta olika former av ”uttryck”, hos var och en, bör heller inte vara så svårt att förstå. Jag menar att vi kan ha – vilket vi har – helt olika uppfattningar om ideologiska övertygelser till varför världen ser ut som den gör men vi alla, i stort sett, har den gemensamma uppfattningen att någonting är ”galet” – för att uttrycka sig milt – med vår värld.

Vissas ”uttryck” antar också former av destruktivt socialt beteende som också påvisar, på sitt sätt, att den rådande ”ordningen” är orättvis. Förutom att vår rådande ”ordning” är orättvis så skapar också denna ”ordning” social oro, vilket heller inte bör vara svårt att förstå.

Så ser alltså vår värld ut – för att uttrycka sig mycket kortfattat – och denna, som jag benämner ”ordning”, har vi alla att förhålla oss till. 

En sådan ”ordning” uppstår naturligtvis på något vis. Den kan, så att säga, inte bara ”ramla” ned på oss, utan den kräver mänskliga beslutsprocesser för skapandet av denna ”ordning”. Vilket vi även här, antar jag, bör vara ganska eniga i förståelsen av.

Som vi dessutom alla, i stort sett, är ense om så är det att den här ”ordningen” bygger på ekonomisk makt och hur denna ekonomiska fördelning har gått till och går till.

Om vi nu är ense om det här – vilket jag ju påstår – så betyder ju detta att vår ”ordning” utgår ifrån den dåvarande och nuvarande ekonomiska makten – alltså dels historiskt sett och att den ”ärvts” vidare in i vår egen tid. Vår rådande ”ordning” har därav framför allt med rådande ekonomisk makt att göra. Vilket, som sagt, vi alla nog är överens om. Egentligen inga konstigheter alltså angående en sådan förståelse om ”sakernas tillstånd”.

Varför förändras då inte ”ordningen” när vi alla – påstår jag – har en sådan förståelse om ”sakernas tillstånd”? Jag låter denna fråga bli obesvarad just nu och återkommer till den.

/Jan

Jag tror att vi, inför det svåra ämnet ”politisk gentemot ekonomisk makt” bör ta några steg ”tillbaka till grunderna”, för att förhoppningsvis få det lite lättare längre fram.

Kanske kan dessa grunder vara:

1. Ett ”urtillstånd” där mänskligheten kan livnära sig direkt av det som produceras av det ekosystem hon befinner sig i och där det finns utrymme för stora familjegrupper att utan förödande konfrontationer förflytta sig bort från andra grupper, som livnär sig av samma tillgångar, till andra områden med tillräckliga resurser.

2. En situation med allmänt minskade resurser, där en eller flera grupper har lyckats få mer gynnsamma förhållanden genom att a) befinna sig på en säkrare plats med rikare naturtillgångar än övriga, b) kunna utnyttja dessa bättre än andra genom olika uppfinningar, t.ex. odling och social organisering, c) ha skaffat sig effektiva metoder för att försvara dessa och, i bästa fall, d) ha sociala metoder för ett fredligt utbyte av resurser med andra grupper.

3. Det sistnämnda, fredligt utbyte av resurser,,,, är en förutsättning för att bilda större grupper med bättre möjligheter att fördela de naturtillgångar som finns i ett område – men det blir större avstånd mellan människorna, både vertikalt, i sociala makthierarkier av olika slag, och horisontellt, i form av stora fysiska avstånd. De högsta sociala makthavarna i ett sådant stort område kan behöva ett effektivt system för fördelning av resurser, ett system som inte belastar deras verksamhet alltför mycket och som kan vara en hjälp när önskade resurser inte är tillgängliga. Den enklaste lösningen är ett enhetligt, massproducerat, kvantifierbart och allmängiltigt system av symboliska ersättningar (’pengar’) för allmänt eftertraktade men inte omedelbart tillgängliga resurser, ersättningar som också kan fördelas till ”allmänheten” enligt vissa, av makten bestämda, villkor – t.ex. som ’lön’ för en överenskommen mängd arbete.

4. Användningen av pengar förutsätter att kunskaperna om vad de kan användas som ersättning för är allmänt spridda och att fördelningen av ’ägandet’, dvs. ’kontrollen över de tillgängliga resurserna (’den ekonomiska makten’) är någorlunda accepterad av samhällsmedborgarna. Men pengarnas möjlighet till successiva vinstgivande transaktioner innebär också att de utan våld (genom handel) kan åstadkomma ekonomiska förändringar inom de socialt accepterade maktförhållandena – förändringar som så småningom kan bli så stora att de mäktigaste bland de sociala makthavarna (den politiska eliten) till slut enas om att bygga upp ett starkt våldsbaserat försvar för både den politiska och den ekonomiska makten.

På dessa sätt har den högsta makten blivit uppdelad i ett komplicerat system av ekonomisk makt, politisk makt och våldsbaserad makt – ett instabilt system med stora brister, särskilt när det gäller en maktfaktor, som borde vara verksam i alla dessa tre områden och som inte ens har nämnts här:  demokratiskt beslutsfattande. Här är en kort definition (som jag har använt tidigare):

Ett beslutsfattande är ’demokratiskt’ om det sker under ett jämlikt fördelat inflytande av alla som berörs av det (t.ex. genom en röst per person) – alltid enligt principen om alla människors lika värde.

/Bo

En bra beskrivning av ”grunderna” Bo!

Mina kommentarer:

1. ”Urtillståndet” har jag alltid betraktat som det ”ideala tillståndet” för mänskligheten och jag tolkar din beskrivning som att du delar denna åsikt.

2. ”Minskade resurser”. Så kan det naturligtvis ha gått till när du beskriver de olika scenarierna under a; b; c; och d. Naturligtvis spekulationer som även jag kan skriva under på. Mer eller mindre ”gynnsamma förhållanden” är likaså ett självklart scenario för  olika ”grupper” av människor. Människan har ju lärt sig att anpassa sig från det ”gynnsammaste förhållandet” till det mest extremt ”missgynnsammaste förhållandet” och ändå kunnat leva sitt liv i ”harmoni” med sin natur och också, som jag förmodar, med sina  närmaste grannar (vilket kanske ändå kan diskuteras) om vi förhåller oss till ”urtillståndet”.

3. ”d; fredligt utbyte av resurser med andra grupper”. Då ställer jag frågan: Varför måste det uppstå ”vertikala” avstånd mellan   människorna i form av ”sociala makthierarkier”? Att detta har uppstått – någon gång under historiens gång – råder ingen tvekan om.  Men hur uppstår dessa ”sociala makthierarkier”?  Kan det inte vara så att dessa ”makthierarkier” tillskansas genom olika former av  förtryck? Vilket jag förmodar att du också menar.  Dessa ”makthierarkier” tar, så att säga, saken i egna händer utan en demokratisk hänsyn till den övriga gruppen. Ungefär så tolkar  jag själv historiens framväxt av ”sociala makthierarkier”. Din beskrivning av ”symboliska ersättningar (pengar)” är mycket träffsäker,  anser jag.  Det stora historiska ”felet” under mänsklighetens utveckling, menar jag, tillkom just genom uppkomsten av ”sociala makthierarkier”.  Men detta ”fel” skulle kunna ha undvikits om naturliga/demokratiska beslutsprocesser hade fått råda.   I den här frågan Bo finns det oerhört mycket att diskutera om. Just för att den är så ”grundläggande”.

4. ”Kontrollen över de tillgängliga resurserna”. När denna ”kontroll” behärskas av privata intressen så tar historien den gång som vi nu  känner till och som du också beskriver på ett bra sätt.  Det har saknats ”demokrati” och det saknas fortfarande ”demokrati”. Tänk att vår mest ”bestämmande sektor” i vårt samhälle  fortfarande sköts odemokratiskt.

/Jan

1. Ja, det jag kallade ”urtillstånd” har ju – kanske med enklare, ej miljöförstörande, hantverksmässig produktion – kunnat fungera i ca 200.000 år, medan hela vår existens är hotad efter bara drygt 200 år av kolbaserad kapitalistisk industrialism!

2. ”Människan har ju lärt sig att anpassa sig … och … kunnat leva sitt liv i ’harmoni’ med sin natur och också, som jag förmodar, med sina  närmaste grannar (vilket kanske ändå kan diskuteras)”. Ja, när t.ex. grupper som länge har levt åtskilda och utvecklat egna traditioner och språk, från olika håll (av olika skäl) tvingats förflytta sig till ett område med bra resurser, men som inte räcker till alla, då har nog våldsamma konflikter kunnat uppstå. Men med hantverksproducerade vapen (i begränsad omfattning) har inte någon effektiv förstörelse av de ekosystembaserade livsvillkoren för människan kunnat ske, eftersom vi fortfarande finns kvar – men hur länge till?

3. ”Men hur uppstår dessa ’sociala makthierarkier’?” Det enklaste sättet, som inte kräver någon särskild planering, eftersom utfallet ändå är osäkert, är att konfrontera kampinriktade människor mot varandra i en situation där det finns attraktiva resurser för välbefinnande, men inte i tillräcklig mängd för att tillfredsställa allas önskemål. En konkurrenssituation skulle uppstå, både för människor och andra djur, och i många fall skulle några individer få mera dominanta roller än tidigare och bidra till en slags makthierarki inom gruppen. Men som enskilda individer är det inte säkert att skillnaden skulle bli så stor. Det avgörande är rollfördelningen – alltså en gruppegenskap. Att vissa (gynnade) individer senare är beredda till ett individuellt försvar av själva hierarkin är en ytterligare komplikation. Men naturligtvis kan makthierarkier också startas och utgå både från individer och mindre grupper med sådana auktoritära sympatier och strukturer. Etableringen sker framför allt uppifrån och ned och på ett hotfullt sätt, även om en karismatisk auktoritär ledare kan lyckas locka till sig ett stöd från ”sina” underställda.

4. En demokratisk struktur kan också (särskilt om den består av minst några tiotal individer) behöva en ”hierarki” (något slags beslutscentrum) för att fungera. Det avgörande är om den utgår ”underifrån” och motsvaras av en önskan att samarbeta och en demokratisk viljeyttring (t.ex. enligt min definition av demokratiskt beslutsfattande). Just det här tror jag är lite svårare att åstadkomma än auktoritära/konservativa hierarkier som har uppstått genom konkurrens. Det måste både finnas en stark allmän vilja att fördela de resurser som finns tillgängliga jämlikt och att de då verkligen räcker till att hålla alla vid liv (vilket de än så länge gör på jorden som helhet). Den nödvändiga materiella faktorn måste alltså möjliggöra den lika nödvändiga ideella faktorn.

/Bo

Det är intressant det här!

Okej, det har ”kunnat fungera i ca 200.000 år”, men under de senaste tusentals åren (svårt att säga den exakta tiden) så har en betydande orättvisa och därmed ojämlikhet präglat våra samhällen, vilket vi alla känner till. 

Jag vill också hävda att när väl denna maktstruktur har blivit, så att säga, etablerad då visar sig den historiska fortsättningen på så sätt att det uppstår maktstrukturella konflikter. Jag menar att det var och också är den samhälleliga eliten som konfronterar eliten i ”grannsamhället”. Inte alls nödvändigtvis beroende på skilda traditioner eller brist på resurser utan enbart beroende på just maktbegäret. 

Folken i respektive samhällen har ju, som jag ser det, inget intresse av att uppträda konfrontativt mot varandra. 

Historien bevisar, anser jag, att folken bara får det sämre, med allt vad det innebär, när makteliten startar krigföring mot det ”andra” samhällets maktelit. Därför vill jag nog påstå att konflikter mellan ”grupper/samhällen” historiskt sett har att göra med elitens maktbegär och inte beroende på bristen av resurser. Vilket jag förmodar är en åsikt som vi båda delar?

”Men hur uppstår dessa ’sociala makthierarkier’?”

Det var ju frågan som jag ställde. Och jag delar nog din förklaring här. 

På olika sätt tillskansar sig vissa personer i ”gruppen” fördelar – såväl materiella som sociala. Därmed så undermineras demokratiska ”relationer” att göra sig gällande. 

Kanske var det så det gick till för ett antal tusentals år sedan? 

Att dessa odemokratiska ”relationer” sedan har fått prägla våra samhällen, menar jag, är bevisat.

Här ser vi hur viktigt det är att en ”demokratisk struktur utgår underifrån”, som du också påpekar. Den kan, så att säga, inte ”planteras” ovanifrån vilket vi tydligen förstår när vi idag betraktar frågan, som jag ställde i ett tidigare inlägg: 

”Varför förändras då inte ”ordningen” när vi alla – påstår jag – har en sådan förståelse om ”sakernas tillstånd”?” 

Nej denna ”ordning” kan inte förändras av den rådande politiska- och ekonomiska makten utan förändringen måste ”skapas” av folkliga rörelser, den ”utgår underifrån”.

/Jan

– Jan: ”Därför vill jag nog påstå att konflikter mellan ’grupper/samhällen’ historiskt sett har att göra med elitens maktbegär och [beror inte] på bristen av resurser. Vilket jag förmodar är en åsikt som vi båda delar?”

Ja, om grupperna inte är hierarkiskt organiserade blir väl de konflikter, som trots allt ändå kan uppstå, oftast kortvariga och begränsade till ett fåtal individer. Långvarigare och mer utbredda konflikter måste nog underhållas av något slags ’centrum för makt och påverkan’, dvs. av en ’social makthierarki’.
    Men för tillkomsten av en sådan kan nog en ursprunglig brist på användbara resurser vara en bidragande faktor, eftersom någon form av organisering – för tillverkning och fördelning av nya resurser – kan behövas för att avhjälpa bristen. Men först måste någon form av urval ske till den blivande hierarkin, där relationerna mellan de olika nivåerna är avgörande. Genom individuell konkurrens kan åtminstone de som är mest motiverade (men ofta inte mest lämpade) att tillhöra de mest inflytelserika individerna framträda.

    Nu kan de inbördes relationerna mellan resten av gruppmedlemmarna vara avgörande:

    Hur isolerade är de från varandra, hur lätt kan information spridas mellan dem, hur stor tillit till varandra har de, hur är deras inställning till samarbete respektive konkurrens, hur vana är de att samarbeta – eller konkurrera – med varandra? Här är det snarare möjligheterna och förmågan till samarbete som är avgörande för de lägre nivåernas styrka gentemot de högre nivåerna och för möjligheterna att etablera en demokrati – troligen med andra ledare än de som först har utmärkt sig genom inbördes konkurrens. – Här finns stora möjligheter till konflikter som bara kan lösas genom ett starkt tryck underifrån av en väl samarbetande befolkning med egna demokratiskt valda beslutscentra.

Det här var mest bara en teoretisk utvidgning av det vi båda har skrivit, men jag tror att man faktiskt kan ha en praktisk nytta av sådana här, rätt abstrakta, modeller. Även av diagrammet på s. 8 i”Ekonomisk demokrati”, https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0 , där K1->K2->K3 står för odemokratisk konkurrens, lika väl mellan t.ex. potentiella auktoritära ledare som mellan kapitalistiska företag, och S1->S2->S3 för demokratifrämjande samarbete (där K2 och S2 kan hoppas över när ägandet mindre väsentligt). Mycket enkelt, men det väsentliga här är att tänka sig att alla processerna ofta interagerar både vertikalt och horisontellt (enligt diagrammet) och till och med kan överlappa varandra. Det är så jag tycker att man kan försöka föreställa sig de komplicerade processerna som vi har skrivit om.

/Bo

När vi nu diskuterar ”Politisk vs ekonomisk makt” så finns det en frågeställning som ständigt och sedan en längre tid tillbaks kommer upp. Jag ska försöka formulera den och ge min förklaring:

Då ett ”enskilt” samhälle kommer till maktpolitisk insikt om att vår globala kapitalistiska marknadsekonomi är destruktiv – på alla sätt och vis (vilket den ju är) – så kommer en sådan insikt att resultera i att kapitalet ”flyr” från detta ”enskilda” samhälle. Konsekvensen av denna kapitalflykt blir ju då att det ”enskilda” samhället, mer eller mindre, kollapsar. Detta får ju, som jag ser det, förödande återverkningar med allt vad det innebär för det ”enskilda” samhället. Ändå så är ju denna maktpolitiska insikt helt riktig.

Men för att undvika en sådan ”enskild” kollaps så kan inte den maktpolitiska insikten, så att säga, sättas på pränt. Den kan inte offentliggöras. Detta tänkbara scenario får mig att vilja påstå att samhälleliga rörelser som agerar för en grundläggande förändring av vår rådande marknadsekonomi måste, på något vis, agera gemensamt och globalt. Detta är helt nödvändigt för att kunna åstadkomma en ”ekonomisk demokrati”. 

Men hur som helst så är också min inställning att en ekonomisk kollaps är omöjlig att förhindra, av kända skäl som vi ständigt återkommer till.

Komplicerat så det förslår!

/Jan

Ja, kapitalismen är verkligen ett komplicerat och svårfångat ”väsen”! När man ”klämmer till” på ett ställe så att det till och med skadas, kan den dyka den upp som ett värre monster på en annan plats. Vi måste vara försiktiga och tala tyst om det för att inte väcka monstret! Men vi måste ju bli av med det, så hur gör vi?
    Antingen ingenting alls eftersom det är så komplicerat och skadar sin omgivning i så hög grad att det måste självdö – men med oerhörda skador som följd, som vi under alla omständigheter måste förbereda oss för.
    Eller så försöker vi att försiktigt förändra det genom att successivt ersätta delar av det med andra system, som kan interagera med dess delar på ett sådant sätt att det till slut måste bli en fullständig demokrati.
   Men innan dess kommer det, om det fortfarande lever, försvara sig på något sätt, som vi måste vara beredda på. Vi måste, som du säger, agera gemensamt överallt där det har ’universaliserat’ sin verksamhet, det vill säga låtit kapitalismen genomtränga så gott som allt. Vi måste därför, enligt den amerikanske sociologen Charles Derber i boken ”Welcome to the Revolution: Universalizing Resistance”, också universalisera vårt motstånd. (Derber har skrivit mycket, https://www.bokus.com/cgi-bin/product_search.cgi?ac_used=no&search_word=charles+derber, men inget tycks tyvärr vara översatt.)
    Vi måste alltså samarbeta globalt inom alla områden som kapitalismen har trängt in i, så att den inte kommer undan. Det är ändå bara en mycket liten del av dess ’centrala nervsystem’ (de största aktiva kapitalisterna och deras närmaste medhjälpare) som har ett objektivt (materiellt) intresse av att överleva. Och om vi inte ”vinner” kommer den, som sagt, att självdö – så vi måste åtminstone vara beredda på det, och då kan vårt globala universaliserade motstånd, i denna svåra situation, vara en stor tillgång.

En schematisk bild av ’monstret’ och dess inre processer (återgivna som självförstärkande återkopplingar) ges av de fem rutorna överst till vänster i illustationen på s.7 i ”Ekonomisk demokrati”. De två understa rutorna står för dess katastrofala ”externa” konsekvenser och rutan med den feta texten (i mitten till höger) för ett universaliserat (även parlamentariskt) motstånd. Rutan överst till höger, slutligen, står för det successiva ersättandet av delar av kapitalismen (symboliserat av ett minustecken) som faktiskt redan pågår lite försiktigt (t.ex. genom omställningsrörelsen).

/Bo

Fortsättning följer i ”Politiska diskussioner 5”.

———————————————————————————————————————————–

Fortsättning från ”Politiska diskussioner 4”.

”Och om vi inte ”vinner” kommer den, som sagt, att självdö – så vi måste åtminstone vara beredda på det, och då kan vårt globala universaliserade motstånd, i denna svåra situation, vara en stor tillgång.”

Så är det. Jag får nog erkänna att jag tillhör dem som tror att ”monstret” kommer att ”självdö”. Samtidigt kommer med all säkerhet vårt ”globala universaliserade motstånd” att tillta i omfattning i takt med att ”monstret” sönderfaller alltmer. 

Vad har vi lärt oss av ”monstret” (en bra benämning i det här sammanhanget)? Hur ska vi agera i utformningen av en framtida marknadsekonomi? Kanske vi inte inser att en framtida marknadsekonomi kan utformas på ett annorlunda sätt – alltså till en absolut nödvändig demokratisk marknadsekonomi?

Här gäller det att vi lär oss förstå att vi måste uppträda på marknaden där vi byter ”arbetsinsatser” med varann. Vi skapar värden genom våra arbetsinsatser och vi kan dessutom skapa mer värden än vi förbrukar. Dessa ”mervärden” tillfaller samhället som vi verkar i. Samhället blir på så vis garanten/förvaltaren av de kapitalvärden/överskottsvärden som produceras. Enklare än så kan det inte bli. Det är ju på det här viset som samhällelig välfärd måste byggas.

Kan vi förstå att en tavla av Picasso kanske kostar några hundralappar att framställa men att den betingar ett marknadsvärde idag på ett par miljoner? Förstår vi det ohållbara med detta ekonomiska förhållande som ju, kan man säga, symboliserar vår kapitalistiska marknadsekonomi?

/Jan

– [Jan:] ”Jag får nog erkänna att jag tillhör dem som tror att ”monstret” kommer att ”självdö”.
    Ja, det är nog det troligaste. Men det hindrar inte att vi kan hjälpa till – på två sätt: genom att påskynda ”döendet” (avvecklingen) och genom att se till att det sker så lugnt som möjligt utan farliga dödsryckningar, som gör folk rädda och får dem att handla fientligt mot varandra för att skydda sig själva. Eftersom kapitalismen framför allt bygger på aktiebolag skulle man kunna förändra aktiebolagslagen, http://aktiebolag.org/aktiebolagslagen/, så att den blir betydligt mera lik Lagen om ekonomiska föreningar, särskilt när det gäller ägandet. Detta skulle naturligtvis oroa mäktiga aktieägare väldigt mycket, så det måste ske försiktigt. Samtidigt bör man kunna rädda över ”döende”, konkurshotade, företag (och även andra ”svagare” företag) till ombildningar till kooperativ enligt lagen om ekonomiska föreningar, https://bolagsverket.se/fo/foreningsformer/ekonomisk/vad-1.1700, utan att aktieägare och ledningar kan betrakta sig som så orättvist behandlade att det kräver ett våldsamt motstånd. Men det kräver naturligtvis ett starkt folkligt engagemang och en beredskap att använda ’icke-våldsmetoder’.

[Jan:] ”… vi kan dessutom skapa mer värden än vi förbrukar. Dessa ’mervärden’ tillfaller samhället som vi verkar i. Samhället blir på så vis garanten/förvaltaren av de kapitalvärden/överskottsvärden som produceras.”

    Vad är då ”samhället”? Samhället, i form av ”staten”, kan, liksom privatpersoner, vara delägare i aktiebolag – men ekonomiska föreningar (enligt svensk lag) har i stället ’medlemmar’, som alltså inte äger (det kooperativa) företaget eller något i det, t.ex. produktionsmedel och det som just har producerats av dem. Det är bara den ekonomiska föreningen, som alltså själv inte har några ägare, som ”äger” de bokförda produktionsmedlen och produkterna. Men eftersom föreningen är registrerad av ”samhället” och lyder under dess lagar kan den nog ses som en del av samhället, även om föreningen måste få utgifter och inkomster att gå ihop. Det är då ’logiskt’ att ”samhället”, staten, också har ett ansvar att se till att jämna ut alltför stora underskott eller överskott, vilket kan vara ett tecken på att produktionen är dåligt anpassad till resten av samhällets, befolkningens, behov. För att säkert kunna ta detta ansvar måste staten (genom riksdagen) också ha den yttersta kontrollen av all penningutgivning (även i form av digitala lån). Även denna förändring (som det redan finns seriösa förslag för) kräver nog ett starkt folkligt engagemang gentemot bankerna.
   Kanske inte helt enkelt om man tittar närmare, men i princip genomförbart, och det kan nog inte bli enklare om vi vill använda pengar för att underlätta fördelningen av resurser utan att riskera (alltför stor) kapitalackumulation – som konstmarknadens enorma summor är ett symptom på!

 /Bo

”Vad är då ”samhället”?”

Ja vad menar jag med ”samhället” som jag ofta hänvisar till?

”Samhället” är gruppen av människor som inte omgärdar sig av fysiska gränser och som är strukturellt uppbyggt av rättvisa och jämlikhet, med allt vad det innebär. ”Samhället” är för mig något ”visionärt” som inte existerar i dag. 

Jag hänvisar mycket sällan till begreppet ”land/stat” beroende på att ”land/stat” i sig är en orättvis och ojämlik strukturell uppbyggnad. Alltså ingenting som har med framtiden att göra, efter ”monstrets självdöd”. När jag således hänvisar till ”samhället” så menar jag att dagens ”staten” på inget vis kan förknippas med det ”samhälle” som jag har en vision om. Dagens ”staten” ser jag som en både förvaltare och ”delägare” av vår rådande kapitalistiska marknadsekonomi. 

Jag är införstådd med att mina hänvisningar till ”samhället” kan skapa missförståelse, men jag hittar inget bättre ord än ”samhället” för att beskriva en ”grupp” människor.

”Eftersom kapitalismen framför allt bygger på aktiebolag skulle man kunna förändra aktiebolagslagen,http://aktiebolag.org/aktiebolagslagen/, så att den blir betydligt mera lik Lagen om ekonomiska föreningar, särskilt när det gäller ägandet. Detta skulle naturligtvis oroa mäktiga aktieägare väldigt mycket, så det måste ske försiktigt.”

Kan vi förändra ”monstrets” lagar? Nej jag betecknar det som helt uteslutet, tyvärr. Vad händer om maktpolitiken ens börjar fundera i dom banorna? 

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så kommer kapitalet omgående att ”fly” till mer ”vänligt” sinnade marknadsplatser. Och då sitter vi alla i en ”sjunkande båt”. Detta inser dagens maktpolitik så några sådana funderingar, menar jag, vågar sig inte maktpolitiken på. Vilket dessutom, anser jag, bevisar politikens underdånighet gentemot ekonomins beslutsprocesser. 

Ändå är det ju så att vi måste arbeta för att politiken ska avgöra hur ekonomin ska utformas. Vilket, enligt min mening som sagt, blir möjligt först när ”monstret självdör”. 

”Lokala ekonomier”, som du beskriver Bo, kommer nog att få ett större inflytande i takt med att det rådande sönderfallet tilltar i omfattning – vilket jag likaså tolkar som din åsikt. Jag tänker mig, i det här sammanhanget, att arbetstid byts mot arbetstid utan rådande statlig inblandning. En form av ”svartjobb”, som vi säger idag.

/Jan

Olika världsbilder kan kräva olika definitioner, men för att att kunna förmedla dem till varandra måste vi ändå i stort sett, mer eller mindre medvetet, använda ungefär samma definitioner. Den definition av ’samhälle’ som du ger i början av ditt senaste mejl av  förklarar nog många svårigheter att förstå varandra som vi ibland har haft. Eftersom det för dig är ett ’visionärt’ begrepp behöver vi också en annan definition.

    NE tycker jag ger en mycket användbar definition (vars innebörd kan variera en del beroende på sammanhanget, som i så fall bör anges):

”samhälle, benämning på en grupp individer förenade av ett nätverk av sociala relationer med viss varaktighet och kontinuitet över tid.”

Genom att hos en grupp av individer (t.ex. alla som har vistats inom ett lands gränser under minst ett år) urskilja olika ”nätverk av sociala relationer” är det också möjligt att inom ett ’samhälle’ med både ’fasta’ och ’lösa’ nätverk av sociala relationer urskilja andra ’samhälllen’, t.ex. med endast ’fastare’ (mera varaktiga) nätverk.

    Det var så jag använde begreppet när jag i mitt förra mejl skrev ”Samhället, i form av ’staten'”, och fortsatte med att skriva om kooperativ och ’lagen om ekonomiska föreningar’ som en del av detta samhälles (statens) sociala nätverk. Det statliga ’nätverket av sociala relationer’ är visserligen, i sin helhet, oerhört orättvist, eftersom det till stor del har utformats enligt det privata näringslivets intressen (trots att ’näringslivet’ inte är en del av ’staten’), men tack vare en del framgångsrik folklig kamp är det inte riktigt så orättvist som det skulle ha varit utan denna kamp (t.ex. kampen om allmän rösträtt). Utan den hade vi nog inte heller haft en ’lag om ekonomiska föreningar’ som ger utrymme för ganska demokratiska stadgar för kooperativ, trots att dess komplexitet (åtminstone delvis) är ett symtom på motsättningarna i det omgivande samhället. (Se t.ex 6 kap, 1-3 § här: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-2018672-om-ekonomiska-foreningar_sfs-2018-672.) Eftersom vi lever på denna jord och inte kommer undan, måste vi använda alla de möjligheter som finns till att skapa goda, mer demokratiska, relationer, och kooperativ inom ramen för de lagar som finns är en av dessa möjligheter.

Visst kan kapitalet fly till andra ställen på jorden om det känner sig hotat av ökade krav på demokrati och jämlikhet, men det betyder inte att vi inte kan göra någonting, som inte är helt dolt för kapitalet, i väntan på en kollaps. Det pågår ju redan nu en global omställningsrörelse som till stor del bygger på kooperativ. Och den rörelsen, tillsammans med andra demokratiska rörelser som fortfarande tillåts, kan vara till stor hjälp när kollapsen väl inträffar. Detta kan vara en väldigt farlig situation, så vi bör förstås inte heller påskynda den. Alla gemenskaper med demokratiska värderingar som vi kan bygga upp som lokala ’nätverk av sociala relationer’ kan bli väldigt viktiga…

/Bo

”Olika världsbilder kan kräva olika definitioner, men för att kunna förmedla dem till varandra måste vi ändå i stort sett, mer eller mindre medvetet, använda ungefär samma definitioner.”

Nej men jag instämmer naturligtvis i vad du här skriver. NE:s definition skulle kunna vara min egen, som jag ser det. Tydlighet och noggrannhet kan inte nog betonas så det är bara att ta nya tag. 

En av många fördelar med våra mejlsamtal det är att vi, eftersom tiden går, lär oss förstå vad den andre menar även om inte allt faller på sin plats.

”Alla gemenskaper med demokratiska värderingar som vi kan bygga upp som lokala ’nätverk av sociala relationer’ kan bli väldigt viktiga…”

Helt klart är det så. Och detta gäller naturligtvis även ekonomiska relationer. 

I mitt förra mejl refererade jag till att ”arbetstid kan bytas mot arbetstid”. Jag tänker mig här – vilket på sitt sätt redan existerar till viss del – att en grupp människor (samhälle) utför arbeten till varann. Man utbyter – jag benämner det – arbetstider utan att ”blanda in” pengar för de arbeten som utförs. Det liknar ett slags ”urtillstånd” – som vi var inne på i ett tidigare inlägg – för hur människor i den tidiga historien byggde sin välfärd. 

Dessa båda, socioekonomiska relationer, ”kan bli väldigt viktiga” inför det som väntar oss.

Människan har ju den ”gåvan” att hon kan producera mer värden än vad hon behöver konsumera för att kunna skapa sig ett drägligt liv!

Nu till en fråga som jag har ”brottats” med länge och som jag försökt bringa klarhet i, på mitt sätt, via min hemsida. Kanske den inte direkt platsar under rubriken ”Politisk vs ekonomisk makt”, men eftersom den handlar om privat ekonomiskt ägande – till och med en form av kapitalistisk marknadsekonomi – så kan den nog ändå platsa under rubriken.ta

Frågan lyder: Hur ska vi se på ägandet av den egna bostaden/fastigheten? 

Efter en hel del funderingar, fram och tillbaka, så har jag bildat mig en uppfattning i frågan. Men jag vill inte redovisa den nu innan jag får läsa dina åsikter i saken. Kanske ser du frågan som lättbesvarad – vi får se?

/Jan

– [Jan:] ”Hur ska vi se på ägandet av den egna bostaden/fastigheten?”

Visst passar den frågan in under rubriken ”Politisk vs ekonomisk makt”! Bostadsägandet, och de nödvändiga lånen för detta, bidrar ju till storbankernas största inkomster. Och bostadsfrågan är ju i högsta grad politisk. Dessutom är ägandet av fastigheter en både komplicerad och kontroversiell fråga  och alltså intressant!: Att ”äga” något innebär ju oftast att man, utan att skada andra, har rätt att behandla det ägda precis som man vill – till och med att helt förstöra det. När det gäller fastigheter, med och utan byggnader/bostäder, så finns det förstås en hel del lagliga begränsningar för brukandet som gör ägandebegreppet problematiskt, och ofta hotat. Kanske är det just därför som många markägare försvarar det så intensivt – det handlar ju också om stora (och på ”gott” och ont) föränderliga – summor! Men det ökar ju bara den samhälleliga angelägenhetsgraden.
   Min slutsats blir att fastigheter inte bör ägas privat. Ändå måste brukandet fördelas på något sätt mellan individer och företag med olika behov. För att undvika dold politisk korruption (eller öppna strider) när det gäller fördelningen av användandet bör man nog lösa det öppet med olika slags samhälleliga hyr- eller arrendesystem – men ändå med starka skydd för den individuella besittningsrätten så att det inte är fritt för ”samhället” (på olika nivåer) att vräka individer eller företag med betalningssvårigheter.

När nu de flesta av landets fastigheter redan är fördelade på olika sätt, med olika besittningsskydd, så behövs det en mjuk övergång till ett bättre system. Kanske successivt höjda avgifter för all slags ”besittning”, särskilt för ”ägd” sådan (som en slags fastighetsskatt, som kan få variera något beroende på hur eftertraktad fastigheten är). Handel med ”besittningsrätter” bör på så sätt kunna förmås att minska – men det är nog inte något enkelt problem!

   På så sätt borde skillnaden mellan t.ex. hyresrätter och bostadsrätter kunna minska. Den stora skillnaden mellan dem beror ju på att marknaden för bostadsrätter är helt oreglerad och på att det finns alldeles för få bostäder överhuvudtaget. Privata hyresvärdar borde inte få finnas, utan sådana borde ombildas till demokratiska ekonomiska föreningar med hyresgästerna som medlemmar utan att de behöver ”köpa” sig in i föreningen. Svart handel med sådana ”besittningsrätter” kan nog bara undvikas genom att se till att det finns tillräckligt stort antal av dem.

Intressanta problem, som man kan vända och vrida en hel del på (inte minst när det gäller användningen av mina begrepp här). Ska bli roligt att se hur våra idéer kan fungera ihop!

/Bo

”Min slutsats blir att fastigheter inte bör ägas privat.”

Jag kommer – efter tidigare mycket funderande – fram till samma slutsats! Mitt främsta argument är att alla kapitalvärden – vilket inkluderar fastigheter – måste ägas av samhället. Även här handlar det om rättvisa och jämlikhet. Hur avtal och liknande ska skrivas angående rätten till boende är naturligtvis frågor som måste lösas på ett demokratiskt sätt.

”Att ”äga” något innebär ju oftast att man, utan att skada andra, har rätt att behandla det ägda precis som man vill – till och med att helt förstöra det. När det gäller fastigheter, med och utan byggnader/bostäder, så finns det förstås en hel del lagliga begränsningar för brukandet som gör ägandebegreppet problematiskt, och ofta hotat.”

Så fungerar det idag – att man ”har rätt att behandla det ägda precis som man vill”. Här ser man vilket kapitalförstörande som ”lagligen” görs möjligt ”tack vare” den privata kapitaläganderätten. 

När vi här kommer in på lagskrivningar – i synnerhet när det handlar om kapitalägandet – då blir det ju också helt uppenbart att lagar skrivs utifrån rådande strukturella förhållanden. Lagar – i dessa frågor – kan alltså inte skrivas på ett sådant sätt att de strider mot den rådande ”ordningen”. 

Man kan därför säga att lagar, så att säga, inte kan göras ”neutrala” eller ”objektiva”. Lagar skrivs ”subjektivt” av  den rådande samhälleliga eliten.

I vår rådande marknadsekonomi så finner jag det helt uteslutet att det kan byggas bostäder åt alla och på lika villkor. Vår rådande marknadsekonomi prioriterar ju avkastningen på investerat kapital så därför är det av underordnad betydelse om det finns eller inte finns bostäder åt alla. 

Och politiken saknar ju – som jag brukar säga – ”mandatet” att möjliggöra dels bostäder åt alla och dels att det kan byggas på lika villkor. Dessutom har ju bostadsmarknaden mer eller mindre blivit en ”spelplats” för spekulation – såväl lagligt som olagligt (exempel på ”laglighetens subjektivitet”).

Jag tror man kan påstå att sönderfallet för kapitalismen märks tydligast i bostadsmarknaden!

/Jan

– [Jan:] ”Mitt främsta argument är att alla kapitalvärden – vilket inkluderar fastigheter – måste ägas av samhället.”
”I vår rådande marknadsekonomi så finner jag det helt uteslutet att det kan byggas bostäder åt alla och på lika villkor.”

Två argument för att ”fastigheter inte bör ägas privat”. Jag instämmer i båda.

   Kanske kan de stärkas ytterligare med argumentet att en god bostad – dvs. en som ger det skydd som behövs för att en människa ska kunna hålla sig fysiskt och psykiskt frisk – är en mänsklig rättighet enligt principen om människors lika värde, vilket betyder att tillgången inte kan tillåtas understiga efterfrågan som för vilken vara som helst. Av samma anledning måste naturligtvis detta också gälla för rent vatten och luft och tjänster, som läkarvård (inklusive läkemedel) och utbildning.

   (”Kapitalvärden”, som nämns i det första argumentet, bör väl här förstås som ”naturkapital” – eftersom t.ex. annat mera lättrörligt realkapital som producerats av människor och som används som produktionsmedel skulle kunna ägas av t.ex. kooperativ vilka helst inte borde äga fastigheter utan hyra dem av det övriga samhället – som de ändå är delar av eftersom de inte har några andra ägare – bara ’medlemmar’). Vet inte om du förstår vad jag menar i parentesen – det är knappt så jag själv gör det, eftersom det handlar om så subtila betydelsenyanser! Kanske bäst att sluta 🙂

/Bo

Knepigt det här Bo! Med ”alla kapitalvärden” avser jag alla kapitalvärden, såväl ”naturkapital” som ”realkapital”. 

Jag tänker så här (en framtidsvision): Låt oss säga att vi startar upp en företagsamhet från grunden. Vi har en idé inom oss hur denna företagsidé ska kunna förverkligas i praktiken. Och för att kunna göra detta möjligt så behöver investeringar göras. Vi behöver helt enkelt hjälp med att komma igång med företagandet. Därför vänder vi oss till samhället – idag vänder sig företagare till privatägda finansbolag – som står som garanten och ägaren för finansieringen av nödvändiga investeringar. 

Vi behöver en lokal för att kunna ”producera” i och vi behöver också materiell utrustning för att kunna genomföra den idé som vi vill förverkliga. Allt detta som vi behöver inkluderar såväl ”naturkapital” som ”realkapital” och dessa ”kapitalvärden” kan inte köpas av privatpersoner. 

Skulle dessa ”kapitalvärden” kunna köpas så borde ju detta innebära, som jag ser det, att dessa ”värden” därmed ”ägs” privat. Vilka då, i ett senare skede, skulle kunna säljas och därmed skapa en orättvis/ojämlik kapitalfördelning i samhället. ”Kapitalvärden” måste därför ägas av samhället och därifrån sedan kunna lånas ut till människor som startar och driver företag. I gengäld så kommer ju ”kapitalvärden” samhället till del genom de ”värden” som skapas av just företagandet. 

Det skapas alltså mer värden genom företagandet än vad samhället lånar ut – om vi tänker oss ett genomsnittligt företagande. Detta baserar jag på faktumet att människan producerar mer värden än vad hon konsumerar för att kunna leva ett drägligt liv.

Jag ser, så att säga, ingen logik i att ”kapitalvärden” skulle kunna ägas av någon annan än samhället.

/Jan

– [Jan:] ”Med ’alla kapitalvärden’ avser jag alla kapitalvärden, såväl ’naturkapital’ som ’realkapital’.”

’Kapital’ har verkligen blivit ett svårhanterligt begrepp. Jag skulle vilja definiera det som ’något (med ett potentiellt bruksvärde/bytesvärde) som kan användas (och används) så att det skapas ytterligare bytesvärde (mervärde)’. Med den definitionen skulle man kunna skilja mellan ’finanskapital’ (pengar), ’realkapital’ (tillverkade materiella produkter), ’immateriellt kapital’ (varumärken, design m.m.), ’humankapital’ (utbildad arbetskraft) och ’förnybart resp. icke förnybart naturkapital’ (förnybara resp. icke förnybara naturtillgångar).

”Vi behöver helt enkelt hjälp med att komma igång med företagandet. Därför vänder vi oss till samhället”.

Så här skulle jag uttrycka det med hjälp av mina definitioner och min modell för ’ekonomisk demokrati’ (som använder sig av pengar som ett hjälpmedel för att fördela resurser): Vi behöver finanskapital för att kunna skaffa oss det naturkapital, realkapital och humankapital vi behöver för att komma igång (med ett kooperativ). Finanskapitalet kan vi i en ekonomisk demokrati skaffa oss genom ”samhället”, dvs. det demokratiska, samhälleligt (lokalt) förgrenade och statligt finansierade banksystemet, som vi alltså vänder oss till på en relevant (lagom lokal) nivå.

   Naturkapitalet kan vi inte köpa, utan vi får anmäla till ’stat’ eller ’kommun’ att vi vill hyra/arrendera en fastighet för vår verksamhet. Finns det en byggnad där får vi nog också hyra den. Men var får vi tag på realkapitalet, de produktionsmedel, den utrustning och det (av andra skördade/producerade) råmaterial som vi behöver för vår verksamhet. Vi måste kontakta de fysiska verksamheter där allt detta produceras. I min vision av en ekonomisk demokrati görs detta av demokratiska företag (dvs. kooperativ) av olika storlekar (av praktiska, organisatoriska m.fl. skäl) finansierade på olika hög nivå av det statligt finansierade banksystemet.

   Dessa företag är styrda av sina arbetande medlemmar (med demokratiskt bestämda, mer eller mindre, fasta löner) och har inga privata ägare (faktiskt inga ägare alls, om inte ’samhället’ formellt räknas som ägare). Men de produkter som kooperativen tillverkar ’ägs’ av kooperativen, dvs. de har ansvaret för fördelningen av de tillverkade produkterna. Och för att hålla en viss ordning på den fördelningen är pengar ett bra hjälpmedel, eftersom det annars skulle krävas någon annan form av räkenskaper med någon slags samhällelig/byråkratisk kontroll på högre nivåer för att undvika en skev fördelning.
   Det kan förstås uppstå både överskott och underskott av pengar i kooperativen, men eftersom det inte finns några personer i företagen som har rätt att ta ut några överskott, så måste dessa betalas tillbaka till det statliga banksystemet (som en slags skatt). Om det däremot uppstår ett underskott, bör staten, om det för övrigt anses vara en samhälleligt viktig verksamhet, ge ett ekonomiskt stöd så att underskottet försvinner. Om verksamheten inte bedöms som så viktig bör den i stället kunna förändras med ett större stöd.

På det sättet bör alltså den av somliga önskade, men i längden för samhället katastrofala, kapitalackumulationen kunna undvikas, samtidigt som penningekonomin möjliggör lokala initiativ, som ofta innebär omfördelning och som skulle vara omöjliga i ett system utan pengar. Om kooperativ ’ägs’ av samhället så borde alltså dessa kunna ’äga’ åtminstone portabelt kapital (alltså inte fastigheter). Det ’privata’ ägandet skulle då bara gälla helt personliga tillhörigheter i ’skälig’ omfattning – ingen spekulation med hyres- och bostadsrätter och inga lyxjakter och stora flygplan!

Hoppas du/ni orkar läsa igenom allt!

/Bo

Mycket intressant läsning Bo! Och jag läser igenom det både två och tre gånger, utan att ”misströsta”!

Inga problem med att du byter ut ”kapitalvärden” mot ”sådant kapital”. Allt för att undvika misstolkningar!

”Jag skulle vilja definiera det som ’något (med ett potentiellt bruksvärde/bytesvärde) som kan användas (och används) så att det skapas ytterligare bytesvärde (mervärde)’.”

Ja jag tolkar ovanstående rader som att ”(mervärde)” skapas i den fortsatta arbetsprocessen med att ”förädla” den slutgiltiga produkten. I alla fall är det så jag menar med ”ytterligare bytesvärde (mervärde)”.

Vi behöver finanskapital för att kunna skaffa oss det naturkapital, realkapital och humankapital vi behöver för att komma igång (med ett kooperativ).”

Är helt överens med dig om denna definition, ”(som använder sig av pengar som ett hjälpmedel för att fördela resurser)”.

”Men var får vi tag på realkapitalet, de produktionsmedel, den utrustning och det (av andra skördade/producerade) råmaterial som vi behöver för vår verksamhet. Vi måste kontakta de fysiska verksamheter där allt detta produceras. I min vision av en ekonomisk demokrati görs detta av demokratiska företag (dvs. kooperativ) av olika storlekar (av praktiska, organisatoriska m.fl. skäl) finansierade på olika hög nivå av det statligt finansierade banksystemet.”

Ja ”realkapitalet” måste vi få ekonomisk hjälp med att införskaffa. Och denna hjälp kan vi söka hos ”samhället” – ”det statligt finansierade banksystemet”. När denna hjälp är beviljad så måste vi ”kontakta de fysiska verksamheter där allt detta produceras”. Denna ”fysiska verksamhet” – företaget – ”ägs” av människan/människor. Men ”kapitalet” som finns och skapas i denna ”fysiska verksamhet” ägs av ”samhället”.

”Men de produkter som kooperativen tillverkar ’ägs’ av kooperativen, dvs. de har ansvaret för fördelningen av de tillverkade produkterna. Och för att hålla en viss ordning på den fördelningen är pengar ett bra hjälpmedel, eftersom det annars skulle krävas någon annan form av räkenskaper med någon slags samhällelig/byråkratisk kontroll på högre nivåer för att undvika en skev fördelning.”  

Ja ”ansvaret för fördelningen” av ”de tillverkade produkterna” sköts av människorna i företaget och ”pengar är ett bra hjälpmedel”.

Angående kapitalackumulationen: Jag menar att denna försvinner i och med att samhället – och inte företaget – står som ägare till ”kapitalet”. Att ”ackumulera kapital” (mer pengar) har samhället inget intresse av eftersom konkurrensen, menar jag, är satt ur ”spel” i och med att just ”kapitalet” inte är privatägt.   

”Det ’privata’ ägandet skulle då bara gälla helt personliga tillhörigheter i ’skälig’ omfattning – ingen spekulation med hyres- och bostadsrätter och inga lyxjakter och stora flygplan!” 

Instämmer!

/Jan   

Vi tycks vara ganska överens, Jan, om de kanske allra viktigaste grunderna för ett nytt samhällssystem utan krav på ekonomisk tillväxt för dess egen skull!
   Bra, eftersom vi då kan säga att vi har ett gemensamt mål att sträva efter. Det är förstås inte så detaljerat – men det tror jag inte heller att det bör vara, eftersom närmare detaljer ändå kommer att avgöras under processens gång, beroende på olika maktförhållanden m.m. – och man bör vara öppen för en mängd olika möjligheter inom ramen för de väsentligaste förändringarna.
   Men eftersom vi redan är mitt inne i de processer som kan vara avgörande för vilka lösningar som blir möjliga längre fram, kan det vara bra att titta lite på dem. Vad kan och bör vi helst göra här och nu? Vilka förutsättningar för en övergång finns det – eller kan vi bidra till?

   Kanske kan avsnitt 2 på s. 5-6 i min ”Ekonomisk demokrati” ge några uppslag. Vad säger du?

/Bo

”Vad kan och bör vi helst göra här och nu? Vilka förutsättningar för en övergång finns det – eller kan vi bidra till?”

Det vi gör nu – ”Mejlsamtal” – ser jag som mycket viktiga bidrag i opinionsarbetet. Detta ”bör vi helst göra här och nu”!

Den andra frågan då: Jag ser nog vårt skrivande som det viktigaste vi kan ”bidra till”. Ja ”vilka förutsättningar för en övergång finns det”? Jag anar, genom din fråga, att du kanske ”sitter” på ett svar.

Att försöka ”sammanlänka” de olika ”nätverken”, som du skriver om i ”Ekonomisk demokrati” är ju en grannlaga uppgift – ”en universalisering av antikapitalistiskt motstånd”. 

Har vi något annat val än att fortsätta skriva som vi nu gör?

/Jan

—————————————————————————————————————–

”Odemokratisk vs demokratisk ekonomi – om övergången.”

Mejlsamtal mellan Bo Herlin och Jan Opöien

”Men eftersom vi [dvs hela världen] redan är mitt inne i de processer som kan vara avgörande för vilka lösningar som blir möjliga längre fram, kan det vara bra att titta lite på dem. Vad kan och bör man helst göra här och nu? Vilka förutsättningar för en övergång finns det – eller kan man bidra till?”

   Att fortsätta skriva, som vigör här, hör naturligtvis till det bästa vi (två) kan göra.

   Men vi skriver ju både för att 1) åstadkomma en medvetande/opinions-förändring och för att 2) denna förändring ska åstadkomma en process som medför/inkluderar politiska/ekonomiska systemförändringar. Och eftersom vi nu har vidareutvecklat ganska mycket av avsnitt 2, s. 3-4 i ”Ekonomisk demokrati” (som handlar om själva målet), kan det vara bra att fortsätta med avsnitt 3, s.5-6, och försöka gå djupare in på de processer som det talas om där (alltså om olika vägar till målet, som naturligtvis också kan sägas utgöra delar av målet). Punkt 1 i avsnitt 3 är väl exakt det som vi håller på med, så vi skulle kanske nu kunna börja med att försöka utveckla punkt 2.
   Har du några synpunkter, t.ex. på vilka rörelser och vilka slags förändringar som kan vara de mest intressanta i sammanhanget? På vilket sätt kapitalismen ’universaliseras’ (genomtränger allt) kan vara intressant att titta på – och vilket (allas) vårt ’svar’ bör vara. Vi har mycket att skriva om!

/Bo

Punkt 2: ”En bred, delvis informell folkrörelse…”      

”Har du några synpunkter, t.ex. på vilka rörelser och vilka slags förändringar som kan vara de mest intressanta i sammanhanget? På vilket sätt kapitalismen ’universaliseras’ (genomtränger allt) kan vara intressant att titta på – och vilket (allas) vårt ’svar’ bör vara.”           

När det gäller mitt eget skrivande så brukar jag ibland länka det vidare till så kallade rödgröna medier. Har också ett fåtal gånger länkat vidare till de stora ”drakarna”, men där blir det alltid nobben. 

Jag tror att vi har större möjligheter att ”få ut” vårt material när vi agerar gemensamt. Det blir, som vi säger, lite mer ”tyngd” åt våra inlägg. 

Vi ska naturligtvis delge vårt skrivande till de rörelser som aktivt arbetar för ”hållbarhet”, med allt vad det innebär. Dessa rörelser finns ju framför allt i Stockholm och du vet säkert mer om dessa än vad jag vet.

När det gäller ”förändringar” då: Eftersom ”klimatproblematiken” och överhuvud taget miljöförstöringen är så akut för oss alla så är det mest angeläget att skriva om denna ”problematik” och dess orsaker. Även kapitalismens pågående sönderfall måste naturligtvis klargöras, som du också nämner ovan.

En fråga till oss båda, nu när kapitalismen ”universaliseras”: Varför vrids politiken åt ”höger” i dessa tider? Jag återkommer med mina funderingar och svar.

/Jan

”En fråga till oss båda, nu när kapitalismen ”universaliseras”: Varför vrids politiken åt ”höger” i dessa tider? Jag återkommer med mina funderingar och svar.”

Ja det är en enormt viktig fråga! En av de viktigaste och kanske för mänskligheten mest ödesdigra frågorna överhuvudtaget. Jag har också funderingar kring detta och inom vänstern från och med V och utåt är man ofta direkt drabbade av problemet med reaktioner, ibland inom de egna leden, som är direkt kontraproduktiva.

Det kan inte diskuteras för mycket, så jag ser fram emot det.

/Bo

Jag kommer fram till följande svar: 

I takt med den kapitalistiska marknadsekonomins tilltagande sönderfall så ”krävs” det stöd av politiska beslutsprocesser för att om möjligt kunna lindra detta pågående sönderfall.

Eftersom våra ledande politiska partier, såväl i vårt land som utomlands, ”bekänner” sig till vår rådande marknadsekonomi så kan, i princip, inte de politiska besluten gå emot de marknadsekonomiska beslutsprocesserna. 

Politiska beslut är därmed underställda den rådande ekonomins beslutsprocesser. I en ekonomisk demokrati ska det naturligtvis fungera tvärt om.

När således det ekonomiska sönderfallet tilltar, vilket nu sker, så måste politiken alltså agera. Mer kapital (pengar) ska in på marknaden och detta kan ske på olika sätt, huvudsaken är att det ”slussas” in pengar. Man kan säga att det offentliga tvingas avyttra allt större delar av den totala ”kapitalkakan” för att kunna subventionera den privatägda delen.

Vår etablerade maktpolitik har att förhålla sig till det marknadsekonomiska läge som nu gäller. Därför vrids den hela tiden ”högerut”, i takt med det tilltagande ekonomiska sönderfallet.

Skulle något maktpolitiskt parti gå emot den här ”högerstyrningen” och fatta beslut som strider mot marknadsekonomins beslutsprocesser så leder detta till, mer eller mindre, ekonomisk kollaps för landet.

Här kan vi se hur ”bakbunden” politiken har blivit i vår alltmer globaliserade ekonomi.

Maktpolitiken ”tvingas”, medvetet eller omedvetet, längre ”högerut”, så länge man bekänner sig till vår kapitalistiska marknadsekonomi. 

Några ytterligare funderingar till min fråga:

Inte nog med att politiken, som ”helhet”, vrids åt höger när den kapitalistiska marknadsekonomin sönderfaller, den – politiken alltså – ”splittras” och polariseras också som en orsak av sönderfallet. Vi ser det med all tydlighet, här och överallt.

Denna ökande politiska polarisering, menar jag, uppkommer när vårt socioekonomiska ”klimat” – som en följd av det ekonomiska sönderfallet – uppvisar ett liknande tydligt sönderfall. Egentligen helt logiskt, sett ur ekonomins synvinkel.

I denna, för samhället, destruktiva utveckling frodas extrema politiska inriktningar – som därmed skapar den politiska polarisering som nu breder ut sig överallt. Man kan säga att denna destruktiva utveckling föder ett politikerförakt som särskilt riktar sig mot våra etablerade partier. Det politiska etablissemanget ställs således till ansvar för vår destruktiva utveckling. 

Som vi förstår orsakar detta missnöje politiska kriser.

Detta folkliga missnöje mot ”sakernas tillstånd” måste, som jag ser det, få förståelse för att orsakssambanden har sin upprinnelse i det ekonomiska system som råder. Missnöjet måste alltså, i första hand, riktas till ”källan” för våra samhällens destruktiva utveckling.

/Jan

Bara en kort kommentar – motiverad av dagsläget: Med den nya regeringen, visar det sig vara ännu viktigare med en stark utomparlamentarisk opposition än det någonsin har varit!

Kanske går det att utveckla något på det temat, alltså om både ekonomisk makt och utomparlamentarisk opposition riktad underifrån mot ett, milt sagt, dåligt fungerande parlament. Vad tror du om det?

/Bo

Ja ”en stark utomparlamentarisk opposition” blir viktigare och viktigare. Dessutom blir den helt nödvändig för att kunna mobilisera oss alla att arbeta för en förändring av vårt ekonomiska system. Verkliga förändringar kan bara initieras av en ”utomparlamentarisk opposition”, är min övertygelse. Det bevisas, anser jag, av de samhälleliga förändringar historiskt sett som i grunden ”skakar” om våra samhällen. Nu senast är det ju ”Metoo”.

Min, kanske förutfattade, åsikt om ”Klimatriksdagen” är att den ska lägga fram förslag till Riksdagen om hur den (Riksdagen) bör ”arbeta” med klimatfrågor och utifrån detta ”arbete” sedan fatta beslut. I detta ”arbete” så antar jag att ”Klimatriksdagen” utgår ifrån att nödvändiga förändringar kan genomföras inom rådande ekonomiska system. Alltså en omöjlighet, enligt mig. 

”Klimatriksdagen” bör istället lägga sina resurser på opinionsbildning och söka komma till insikt om att den kapitalistiska marknadsekonomin är själva ”boven i dramat”.

Detta är min förutfattade åsikt om ”Klimatriksdagen”, som kanske inte stämmer? Kanske denna min fråga hänger ihop med min tidigare ställda fråga: ”Varför vrids politiken åt höger, i dessa tider?”

”Ett dåligt fungerande parlament”, skriver du Bo. Vilket ju stämmer.

Vad är parlamentets viktigaste uppgift? Och så får vi inte glömma frågan: ”Varför vrids politiken åt höger, i dessa tider?”

/Jan

Eftersom parlamentet (riksdagen) är det högsta beslutande organet i vår ’parlamentariska demokrati’, där

”[enligt Regeringsformens 1§] All offentlig makt i Sverige utgår från folket … Den offentliga makten utövas under lagarna.” [och enligt dess 2§] ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa …”

så innebär ”ett dåligt fungerande parlament”, vars verksamhet inte överensstämmer med dessa avgörande villkor för en fungerande demokrati, stora risker för alla verksamheter som är beroende av dess beslut. Med andra ord, också dessa verksamheter kommer att fungera dåligt.

   Men eftersom knappast någon social påverkan sker utan att de som påverkar också själva påverkas av dem de påverkat (t.ex. genom att ”den offentliga makten utövas under lagarna”) så finns det en stor risk för självförstärkande processer i en för demokratin ogynnsam riktning – så att demokratin kommer att fungera ännu sämre än den tidigare gjort.

   Detta är alltså vad som nu håller på att ske. Så den stora frågan är: Hur kan vi (så många som möjligt) bidra till att bromsa den utvecklingen (eller delar av den), så att den förhoppningsvis någon gång kommer att gå i en, för allt fler (åtminstone under en viss tid), bättre riktning?

Det tål att tänka på, så det kanske är bäst att göra en paus här… 🙂

Ok, jag fortsätter. Det gäller att urskilja de viktigaste stora, någorlunda samverkande aktörerna. En viktig indelning kan vara:

1. Stat och regeringsorgan (och kommuner på en lägre nivå),

2 a. privata banker och vinstkrävande företag  –  2 b. icke vinstkrävande företag,

3. demokratiska grupper och rörelser av en mängd olika slag, som står närmare 2b än 2a.

Den för demokratin mest skadliga dynamiken sker mellan 1 och 2a samtidigt som utvecklingen inom 2a är den mest skadligt pådrivande på grund av konkurrensen om vinst. För oss gäller det att bidra till en utveckling genom samarbeten som bidrar till att göra 3 till en stark påtryckningsgrupp mot konkurrensen inom 2a, och samtidigt försöka bidra till att fler och fler verksamheter inom 2a övergår till 2b och kan bli stabila där genom en icke vinstkrävande finansiering. På så sätt skulle den katastrofala dynamiken mellan 1 och 2a kunna övergå till en allt starkare motkraft bestående av 3 och 2b tillsammans – som i bästa fall kan ha en gynnsam (revolutionär) inverkan på 1. – Men här gäller det att inte ha för bråttom och att inte verka med våld, eftersom 2a kan ha mycket att vinna på att utmåla 3 som terrorister, fastän de är raka motsatsen – och motsatser förenas inte så lätt som det ibland påstås.

Det här var väl ett enkelt recept för en övergång till ett bättre samhälle!

Du får gärna komplicera – eller utveckla – det 😉

/Bo

Tack för det väl genomarbetade svaret på frågan, som jag ställde!

Ska försöka ge min syn på frågan:

Parlamentet har att förhålla sig till den verklighet som gäller. Vilket, enligt min mening, innebär att ”parlamentets viktigaste uppgift” är att förvalta vårt rådande samhälleliga system, så bra det bara går. Denna ”uppgift” innebär i sin tur att den rådande destruktiva struktur, som nu leder till ett tilltagande sönderfall för samhället, ändå måste upprätthållas.  

Här uppstår intressanta frågor. Är det ”fel” på parlamentets strukturella uppbyggnad? Eller kan ”felet” sökas i den samhälleliga strukturella uppbyggnaden som parlamentet har att förvalta? 

Svaret måste vara att den samhälleliga strukturella uppbyggnaden – uppbyggd under en lång historisk period – bär på grundläggande ”felaktigheter”. Att ur dessa grundläggande ”felaktigheter” bygga en så kallad parlamentarisk demokrati kan, som jag ser det, omöjligen forma en samhällelig demokrati – alltså inbegripet vår rådande marknadsekonomi. Det avgörande skälet för denna omöjlighet beror på att våra ekonomiska beslutsprocesser – som står över vårt parlaments beslut – har sin lagliga rätt att göra detta (att ta sina beslut utifrån den kapitalistiska marknadsekonomins inneboende prioriteringar). Vilket, som sagt, parlamentet har att förhålla sig till.

Går det då att ”bromsa den här utvecklingen”? Ja men det finns bara ett sätt att ”bromsa” på och det är det utomparlamentariska arbetet plus de alternativa lokala ekonomiska strukturer som vi tidigare har redogjort för. Om detta räcker till för att undvika en kollaps verkar osannolikt.

Parlamentet som ”det högsta beslutande organet i vår parlamentariska demokrati” inbegriper alltså inte våra rådande ekonomiska beslutsprocesser. Därmed faller demokratibegreppet för vårt/våra samhällen, som jag ser det.

/Jan

Ja, du har förstås rätt i att ”Parlamentet har att förhålla sig till den verklighet som gäller”!

Men verkligheten har en komplicerad historia, som det fortfarande finns verksamma spår av.

Om riksdagen skriver NE bland annat: ”Vid riksmötet i Västerås 1527 förekom en bred representation av tre stånd, adel, borgare och bönder. … Riksdagen fick fasta former först under Gustav II Adolfs tid. I kungaförsäkran 1611 stadgades att dess samtycke krävdes för lagstiftning och beskattning.”

Man kan väl anta att det främst var ekonomiskt framgångsrika borgare och storbönder som var representerade i riksdagen och att deras intressen kom att avspegla sig i den lagstiftning som de efter 1611 kunde påverka. De var alltså inte bara förvaltare utan kunde också påverka samhället efter sina önskemål. Och när representationen sedan utvidgades i början av 1900-talet kan man nog säga att hela samhället, för tillfället, blev mera demokratiskt.

   Men de mäktigare hade naturligtvis större möjligheter än de fattigare att påverka resultatet av omröstningar, både i riksdagen och till riksdagen. På så sätt kan en ojämlik samhällsstruktur ge upphov till en ojämlik samhällsrepresentation i riksdagen – vilken i sin tur åstadkommer en lagstiftning som gynnar de rika och missgynnar de fattiga och bidrar till en allt större ökning av ojämlikheten och minskning av demokratin.

   Det här var framför allt en beskrivning av den skadliga dynamiken mellan 1 och 2a enligt mitt förra mejl. Och det kan kanske också (om jag uppfattat dig rätt) ses som ett slags förtydligande av det som du skrev: ”Att ur dessa grundläggande ’felaktigheter’ bygga en så kallad parlamentarisk demokrati kan, som jag ser det, omöjligen forma en samhällelig demokrati.” (”Felaktigheter” uppfattar jag här som bristande jämlikhet – vilket, om den är stor – naturligtvis hör till de största och mest avgörande felaktigheterna i ett samhälle.)

   Men vi får inte heller glömma utvecklingen inom 2a – alltså den som beror på konkurrensen om vinst inom det ekonomiska systemet. Villkoren för denna konkurrens ges av de lagar som riksdagen har beslutat om, men på grund av den ojämlika representationen har dessa lagar blivit sådana som framför allt gynnar de framgångsrika och mäktiga inom denna konkurrens. Och detta har kunnat ske utan att beslutsfattandet inom 2a har haft några formella möjligheter att påverka beslutsfattandet inom 1 (inklusive riksdagen). Den viktigaste metoden för att åstadkomma detta är nog lobbying, som kanske närmast kan liknas vid en slags laglig korruption.

   Det är nog detta som gör att problemet är så svårt att ta tag i och angripa formellt. Det gynnar de rika, men dessa kan säga att allt bara sker enligt demokratins lagbundna utveckling – men en utveckling som egentligen handlar om demokratins urartning till att handla om ”de starkares ’rätt'”.

   Du frågar: ”Går det då att ’bromsa den här utvecklingen’?” Och jag instämmer i dina svar – möjligen med reservationen att vår borgerliga demokratis beslutsstrukturer ändå bör bevaras i (kanske hopplös) väntan på förändrade maktförhållanden i den ekonomiska sektorn – det vill säga att dominansen av 2a förändras till en inte helt omöjlig dominans av 2b (med stöd av statlig penningutgivning) som ett resultat av ökad aktivitet och styrka i sektor 3.

/Bo

Fortsättning i nästa blogginlägg ”Politiska diskussioner 7”.

——————————————————————————————————————————–

Fortsättning från ”Politiska diskussioner 6”.

”Villkoren för denna konkurrens ges av de lagar som riksdagen har beslutat om, men på grund av den ojämlika representationen har dessa lagar blivit sådana som framför allt gynnar de framgångsrika och mäktiga inom denna konkurrens. Och detta har kunnat ske utan att beslutsfattandet inom 2a har haft några formella möjligheter att påverka beslutsfattandet inom 1 (inklusive riksdagen).”

Nu är jag dålig på att exemplifiera de ”villkor” som ”ges av de lagar” som gäller. Men om jag förstår ”villkor” och ”lagar” rätt när det gäller ”konkurrens” så är det fritt fram att, så att säga, ta för sig så mycket man kan av kapitalkakan som flödar i samhället. Var och en är ”fri” att kunna äga kapitalet. 

Denna ”lagliga” rättighet skapar ”konkurrens”. Ytterst handlar då denna ”lagliga” rättighet om att kunna överleva, både som människa och företagare. 

Sedan kan man fråga sig om denna ”lagliga” rättighet är positiv för våra samhällen? Och här kan vi se att denna ”lagliga” rättighet istället skapar en destruktiv utveckling för våra samhällen. Kan vi av detta konstaterande se vad som orsakar denna destruktiva utveckling? Ja det kan vi se! Våra samhällens destruktiva utveckling beror framför allt på det privatägda kapitalet och vad denna strukturella verklighet ger upphov till.

Vad kan man då dra för slutsatser av ”villkor” och ”lagar” som gäller för ”konkurrensen”? Slutsatsen måste ju bli, som jag ser det, att ”konkurrens” är skadligt för våra samhällen och för att kunna undvika ”konkurrens” så måste kapitalägandet tillfalla samhället.

”Villkor” och ”lagar” måste därmed förändras av riksdagen! Och detta är som vi vet en omöjlighet att genomföra i dagens samhälle. 

Här ser vi behovet av det utomparlamentariska arbetet.

Angående konkurrensen: Hur ska vi se på den när det handlar om socioekonomisk välfärd?

/Jan

Ja, den obegränsade äganderätten verkar vara det som välbärgade borgerliga är mest angelägna att bevara och försvara med alla medel. Därefter kommer nog obegränsade inkomster, både av tjänst och kapital, samt skattebefrielse så långt som möjligt, samt obegränsad arvsrätt. Sedan bör lagstiftningen främja goda etableringsmöjligheter för företag som tillverkar produkter som de flesta inte har råd med och som därför kan fungera som statusmarkörer för ekonomisk framgång, för hur man har ”lyckats” i samhället och för hur goda framtidsutsikter man har – i konkurrens med andra som eftersträvar samma position. Då är andras välfärd och t.ex. tillgång till vård mindre viktig, huvudsaken är att lagarna och politiken tillåter och främjar exklusiva privata lösningar som man slipper köa för, eftersom det är så få som har råd med dem. De rika måste konkurrera inbördes, men slipper konkurrensen från de fattiga som i sin tur tvingas konkurrera med varandra. Allt detta missgynnar naturligtvis majoriteten av jordens befolkning – och kan kanske ses som en illustration till ditt senaste mejl.

    Några andra lösningar än de som fördelar jordens, för mänsklig välfärd nödvändiga, tillgångar (i första hand naturkapitalet) mera jämnt finns knappast. Här finns det olika lösningar, som bygger på gemensamt, samhälleligt ägande eller på att naturen betraktas som utan ägare eller med endast tillfälliga ägare/förvaltare för olika samhällsviktiga ändamål. – Ett ämne att behandla lite djupare?  – Kanske tillsammans med välfärdsproblematiken?

/Bo

”Några andra lösningar än de som fördelar jordens, för mänsklig välfärd nödvändiga, tillgångar (i första hand naturkapitalet) mera jämnt finns knappast. Här finns det olika lösningar, som bygger på gemensamt, samhälleligt ägande eller på att naturen betraktas som utan ägare eller med endast tillfälliga ägare/förvaltare för olika samhällsviktiga ändamål.”

Jag antar att den första meningen beskriver den rådande samhälleliga elitens tankegångar och att den andra meningen beskriver våra (dig och mig) tankegångar. Ska jag tolka ovanstående rader så? I så fall delar jag din beskrivning.

Kan då rådande marknadsekonomi med sin inneboende konkurrens skapa socioekonomisk välfärd? 

Nej detta var och är en omöjlighet, påstår jag. Om man nu påstår detta – vilket jag gör – då utmanar man i princip hela den dominerande uppfattningen i våra samhällen – i alla fall etablissemangets uppfattning. 

Här krävs det i det närmaste att man kan bevisa detta motsatta påstående. Det räcker således inte med ”logiska” argument som att: samhällelig välfärd uppnås bäst med samarbete. Vi måste kunna bevisa att det är endast genom samarbete – och inte genom konkurrens – som socioekonomisk välfärd kan uppnås. 

Samtidigt som detta påstående måste bevisas så krävs det likaledes en bevisning om konkurrensens omöjlighet, att skapa välfärd för alla. Klarar vi av att göra detta?

Det knepiga med socioekonomi är ju att den inte är en ”exakt vetenskap” – som fysik och kemi – vilket gör eventuella försök till bevisningar mycket ifrågasättande. Man skulle kunna säga att dessa försök blir subjektiva istället för objektiva och därmed mycket ifrågasättande.

Som jag ser det så måste man underbygga sina påståenden när det gäller socioekonomisk ”vetenskap” genom att ta historien till sin hjälp. Människans historia ger oss de bästa svaren på hur vi i vår tid ska formulera våra påståenden. Vilket då i synnerhet gäller socioekonomisk välfärd.

Om vi exempelvis betraktar hela jorden som ett samhälle – vilket man alltid bör göra i dessa sammanhang – så är det ju, utom allt tvivel, bevisat att socioekonomisk välfärd inte kommer alla till del. Vilket egentligen skulle bevisas!

Kan bevisningen vara så här enkel? Jag tvivlar!

/Jan

– [Jan:] ”Jag antar att den första meningen [’Några andra lösningar än de som fördelar jordens, för mänsklig välfärd nödvändiga, tillgångar … mera jämnt finns knappast.’] beskriver den rådande samhälleliga elitens tankegångar…”

Nej, det var bara en dålig formulering av det enkla fundamentala kravet att alla för oss acceptabla lösningar på ett eller annat sätt måste bidra till en jämnare fördelning mellan oss människor av sådant vi behöver för att må bra.

   Den andra meningen [”Här finns det olika lösningar, som bygger på gemensamt, samhälleligt ägande eller på att naturen betraktas som utan ägare eller med endast tillfälliga ägare/förvaltare för olika samhällsviktiga ändamål.”] syftar just på sådana, mera stabila lösningar, som vi ju är överens om, och som alltså utesluter vår ”rådande marknadsekonomi med sin inneboende konkurrens”.

   Alla modeller måste prövas i praktiken, och inte minst ’universella’ samhällsmodeller (som t.ex. ekonomisk demokrati) måste först prövas i mindre skala och sedan införas successivt för att inte ge oönskade eller katastrofala resultat – vilket historiska storskaliga ”experiment” (med otillräckligt utprövade modeller) visar ganska övertygande. Vad som (bland annat) krävs (och som antagligen inte fanns i tillräcklig omfattning) är ett stort och kontinuerligt engagemang med åtföljande krav ’underifrån’ av en väl medveten allmänhet med goda kunskaper om, och helst träning i, ickevåldsmetoder. I en sådan process skulle mycket väl fördelarna med samarbete och nackdelarna med konkurrens kunna bli allt tydligare, utan att särskilt mycket ’bevis’ krävs för just detta.

Det är riktigt att sociologi (där en slags ’icke-klassisk’, marxistisk ekonomi nu borde kunna sägas ingå), men att den inte är ’exakt’ på samma sätt som fysik och kemi, betyder inte att den kan avfärdas som alltför subjektiv. Att sociala processer är så sammansatta att de är svåra att beskriva entydigt är något den har gemensamt med historia. Men till skillnad från historia kan alternativa modeller prövas under likartade omständigheter. Visserligen inte i stor skala, men det är ju just mycket storskaliga experiment vi bör undvika – inte minst för att man nu vet att stora medvetandeförändringar av mänskliga psyken är mycket svårförutsägbara och kan ta lång tid. Vi måste pröva oss fram men samtidigt försäkra oss om en så stabil folklig bas som möjligt.

Ekonomi har en annan problematik. För det första är ’vår’ ’klassiska’ (national)ekonomi i hög grad ett ideologiskt redskap som i första hand tjänar stora, ojämlika ekonomiska intressen. Så när dess resultat förmedlas till människor med andra intressen kan man räkna med att den i hög grad har subjektiva drag. Men den bygger delvis på ganska exakt formulerade regelverk, som bl.a. kan tvinga in människor i obehagliga situationer som de inte kan lösa. Det är ganska lätt att se att dessa regelverk – särskilt de som har med vinstutdelning och tillväxt att göra – gör vårt ekonomiska system till ett instabilt system, som inte kan fungera utan återkommande kriser.

   Frågan är om det finns, eller om man kan uppfinna, regelverk som inte är lika instabila som (särskilt den nyliberala) kapitalismens regelverk, utan som både har mindre destabiliserande regelverk och dessutom olika mekanismer för att stabilisera den instabilitet, som av olika skäl (t.ex. miljöskäl) ändå har uppkommit.
   Globalt kan man säkert aldrig uppnå en av människor upprätthållen stabilitet, men de enorma skillnader som nu finns kan nog till största delen skyllas på kapitalismen – t.ex. efter ett studium av olika dokument (handelsavtal m.m.) som visar vad dess regelverk har haft för konsekvenser.

Det här blev långt – eftersom det var intressanta frågeställningar du tog upp!

/Bo

”Frågan är om det finns, eller om man kan uppfinna, regelverk som inte är lika instabila som (särskilt den nyliberala) kapitalismens regelverk, utan som både har mindre destabiliserande regelverk och dessutom olika mekanismer för att stabilisera den instabilitet, som av olika skäl (t.ex. miljöskäl) ändå har uppkommit.”

Intressant Bo!

Jag kan inte se att det ”finns” sådana regelverk idag, kan du? Och jag kan heller inte tänka mig att ”man kan uppfinna, regelverk som inte är lika instabila som (särskilt den nyliberala) kapitalismens regelverk,”.

Kanske är jag naiv i tron att ”nödvändiga regelverk” kan skrivas utifrån hur strukturens verklighet ser ut. 

Vad menar jag med det? Jo jag menar att dagens strukturella verklighet inte möjliggör ”nödvändiga regelverksförändringar”, även om dessa ”förändringar” är helt ”nödvändiga”. Jag menar att det i grunden handlar om maktstrukturella frågor vilket idag innebär att parlamentet både saknar ”mandatet” och viljan/kunskapen att kunna förändra. Vår rådande marknadsekonomi måste ju förvaltas och därmed stöttas av parlamentet – så länge som denna rådande ekonomi tar de ”avgörande” besluten – fram till den dag då besluten inte längre förmår påverka samhället. Alltså en kollapsande ekonomi, med sina ”regelverk”.

Denna framtida strukturella verklighet (en kollapsande ekonomi) kräver då ett ”logiskt regelverk” – utifrån den rådande verkligheten – för att kunna bemästra och bygga en strukturell stabilitet. 

Jag tror tyvärr att den rådande marknadsekonomin måste kollapsa innan det ”nödvändiga regelverket” kan skrivas/”uppfinnas”.

I det här sammanhanget – en alltmer sönderfallande marknadsekonomi – så ser vi hur politiken vrids åt höger och detta, vill jag påstå, är parlamentets ”svar” på den här strukturella verkligheten (marknadsekonomins tilltagande sönderfall). 

Parlamentet, som helhet, reagerar ”logiskt” utifrån den verklighet som råder. Nämligen att den rådande marknadsekonomin kräver politisk stöttning och därför sker heller ingen förändring av ”kapitalismens regelverk”, snarare en fördjupning av ”regelverket”. Och, som sagt, fram till den dag då systemet kollapsar.

Därav politikens vridning åt höger (fram till den dag då systemet kollapsar). 

Det utomparlamentariska arbetet blir ju därför viktigare för var dag som går!

/Jan

Det är nog sant att varken marxistisk eller borgerlig historia har några särskilt långvariga exempel på demokratiskt styrd produktion och fördelning av livsförnödenheter att referera till. Inte ens 1900-talets historia har några exempel på stabila former av ekonomisk demokrati av större omfattning (det fortfarande existerande spanska Mondragon, med ca 75000 medlemmar, är det största lyckade exempel som brukar nämnas). Historiska kunskaper är alltså inte tillräckliga. Vi behöver också en annan slags kunskaper, som kan ge oss de mera aktuella redskap vi behöver för att förändra världen (eller delar av den) till något bättre (och som inte har alltför kort varaktighet). Vi behöver veta vilka villkor som gäller för hur sociala system av olika slag utvecklas och för hur de förhåller sig till de begränsningar som ges av vår miljö. Vi behöver aktuella kunskaper om hur olika regelverk fungerar i olika sammanhang, kunskaper som i sin tur bygger på tidigare sociala och ekonomiska erfarenheter. Med sådana, mer eller mindre formella kunskaper, kan vi bygga modeller som med stor sannolikhet fungerar i liten skala och som senare kan testas i större skala. Avsnitt 2 i min text om ekonomisk demokrati skulle till exempel kunna fungera som en enkel sådan modell.
    När det gäller den fullskaliga utvecklingen behöver vi också goda kunskaper så att vi kan förbereda oss så bra som möjligt inför det som hända. Du skriver att ”dagens strukturella verklighet inte möjliggör ’nödvändiga regelverksförändringar'”. Om detta var en helt orubblig sanning, så skulle jag hålla med om att ”den rådande marknadsekonomin måste kollapsa innan det ’nödvändiga regelverket’ kan skrivas/’uppfinnas'”. Men eftersom du skriver att ”det utomparlamentariska arbetet blir ju därför viktigare för var dag som går”, så antar jag att du ändå menar att situationen inte är så hopplös att alla förberedelser för ett annat samhälle är meningslösa innan den nuvarande samhällsstrukturen har kollapsat.

    Jag håller med dig om att ”den rådande marknadsekonomin kräver politisk stöttning och därför sker heller ingen förändring av ’kapitalismens regelverk’, snarare en fördjupning av ’regelverket'”. Men samtidigt finns det mycket som tyder på att ingen kollaps är så fullständig som det är lätt att föreställa sig. På samma sätt som det kan vara både möjligt och ofrånkomligt att leva tillsammans med strukturer från det gamla samhället, kan det vara möjligt att, med ett starkt utomparlamentariskt stöd, införa vissa nya strukturer bland de gamla före en (alltid ofullständig) kollaps. Ju mer man har lyckats med detta, desto mindre katastrofal kan en senare kollaps vara. Många revolutioner kan ha misslyckats just på grund av en alltför stor klyfta mellan de gamla och de nya strukturerna.

Diagrammet på s. 7 i ”Ekonomisk demokrati” (som appendix i den pdf jag bifogar) visar hur en katastrofal kapitalistisk utveckling enligt rutorna a–g, med förstärkande återkopplingar från rutorna e till a och där processerna e–g är så gott som oåterkalleliga, mildras genom införande av nya strukturer (t.ex. kooperativ med alternativa former av ekonomiskt stöd) från i till a med hjälp av starkt folkligt stöd enligt h (säkert främst utomparlamentariskt under nuvarande förhållanden).
   Jag tror det är bra att vänja sig vid sådana här diagram eftersom de (genom sin rumsliga 2-dimensionalitet, till skillnad från språkets tidsmässiga 1-dimensionalitet) gör det lättare att se hur en mängd orsaksrelationer samverkar på komplicerade sätt.

Det här blev lite komplicerat och svårt att formulera. Hoppas det inte var alltför svårt att följa!

/Bo

”Vi behöver veta vilka villkor som gäller för hur sociala system av olika slag utvecklas och för hur de förhåller sig till de begränsningar som ges av vår miljö. Vi behöver aktuella kunskaper om hur olika regelverk fungerar i olika sammanhang, kunskaper som i sin tur bygger på tidigare sociala och ekonomiska erfarenheter. Med sådana, mer eller mindre formella kunskaper, kan vi bygga modeller som med stor sannolikhet fungerar i liten skala och som senare kan testas i större skala.”

Instämmer i detta samtidigt som jag har lite funderingar kring att ”bygga modeller”! Och jag dristar mig till att påstå att vi (du och jag) vet ”vilka villkor som gäller”. Kan det möjligtvis finnas några ”villkor” som vi båda ännu inte har redogjort för? Kan det finnas någonting som vi inte känner till? Kanske du har någon fundering som behöver ventileras än mer? 

Samtidigt vill jag nog också påstå att vi har ”kunskaper om hur olika regelverk fungerar i olika sammanhang,”.

Med dessa, ”mer eller mindre formella kunskaper, kan vi bygga modeller…..”. Menar du av parlamentet accepterade ”modeller”?

Här är jag lite mer skeptisk – som du säkert har noterat i mina tidigare mejl – hur detta ska kunna genomföras.

Jag tänker så här: I en alltmer sönderfallande kapitalistisk marknadsekonomi så ökar prioriteringen, för både företag och människor, att kunna ”få in” pengar för sin överlevnad. Denna prioritering för med sig att såväl företag som enskilda människor kommer att göra allt för att ”komma undan” utgifter, bland annat offentliga skatter. Vilket vi ju känner till! 

Naturligtvis så påskyndar detta ekonomiska beteende sönderfallet. Men samtidigt så skapas, vill jag påstå, en slags insikt i att vårt ekonomiska system är ohållbart – eftersom vi måste kringgå lagar och regler för att kunna överleva. 

Min ”modell” – som jag tidigare kortfattat har beskrivit – bygger egentligen på det vi idag benämner ”svartjobb”. Människor/företag byter ”arbetstider” med varandra och skapar därmed, som jag ser det, den enda hållbara ”modellen” för samhällelig välfärd. Denna ”modell” fungerar, som vi vet, redan idag. Men eftersom den inte respekterar det rådande regelverket – eftersom den strider mot den rådande strukturella ordningen – så är den naturligtvis lagvidrig.

Därav min skepsis till att bygga ”modeller” som kan accepteras av den rådande parlamentariska ordningen. Min ”modell” skulle däremot kunna platsa i en utomparlamentarisk ordning. En sådan ordning som kommer att mildra kollapsen.

En sönderfallande ekonomi tvingar fram alternativa ”modeller” av oss alla, för att kunna överleva. Så på sitt sätt kan man väl säga att den ”primitiva modellen” att byta arbete mot arbete är den enda hållbara ”modellen”, även ”i större skala”.

/Jan

– [Jan:] ”Kan det möjligtvis finnas några ’villkor’ som vi båda ännu inte har redogjort för?”

   Med ’villkor’ menade jag egentligen alla yttre förhållanden som kan påverka utvecklingen av ett socialt system (t.ex. ’ekonomisk demokrati’ enligt avsnitt 2 i min text om det). Dvs. juridiska förhållanden, sociala förhållanden (inklusive människors medvetanden och attityder, t.ex. i vilken utsträckning man bör ta hänsyn till andras behov jämfört med ens egna), ekologiska förhållanden, tillgången till mat och andra livsförnödenheter, risken för fientliga attacker från grupper i ens omgivning som man kan behöva skydda sig emot (eller, hellre, träffa rättvisa avtal med) osv, osv.

   Mera allmänna kunskaper om hur obalanser i sociala system kan uppstå och utvecklas (eller hindras från att utvecklas) i skadlig riktning är också viktiga. Till exempel hur självförstärkande återkopplingar – som kan få maktobalanser att att accelerera – kan hindras från att uppstå, eller motverkas, genom balanserande (maktfördelande) system.

   Punkt 5 i avsnitt 2 i min ’Ekonomisk demokrati’ (’2.5 i EkD’ kan vara en praktisk förkortning) beskriver just ett sådant system, som det faktiskt finns långlivade exempel på inom kapitalismen (t.ex. i den spanska kooperativgruppen Mondragon). En mängd olika lösningar är möjliga, även om de inte kan förverkligas utan problem med lagar och missnöjda politiker m.m., men manifestationer av starka folkopinioner kan hjälpa. Det är framför allt en utomparlamentarisk verksamhet jag tänker på (Annika Lillemets [MP] tog visserligen initiativ till att visa dokumentärfilmen ”Kan vi göra det själva” [som jag tipsat om tidigare] i Riksdagshuset, men hon var naturligtvis för radikal för MP).

[Jan:] ”Människor/företag byter ”arbetstider” med varandra och skapar därmed, som jag ser det, den enda hållbara ”modellen” för samhällelig välfärd.”

Det här måste utvecklas mera för att jag säkert ska förstå vad du menar. Jag gör ett eget, personligt försök, och utgår från att jag befinner mig i ett samhälle utan ett etablerat penningsystem, för att se vart det kan leda:

Eftersom omedelbara gentjänster oftast inte är möjliga, behöver man ha någon slags bytesmetod, ’något’ som både kan symbolisera den tidsuppoffring (det negativa värdet, ’arbetstidsvärdet’) som har behövts för att utföra arbetet och värdet av tjänsten/produkten (det positiva värdet, ’bruksvärdet’) av det som arbetet har åstadkommit.

   Om jag utför ett arbete för någon, så skulle jag med en sådan metod, om en omedelbar gentjänst inte är möjlig, kunna få ett bevis av mottagaren på att denne i framtiden är villig att antingen utföra ett motsvarande arbete för mig eller ge mig något annat som jag betraktar som lika värdefullt.

   Om sådana bevis dessutom mångfaldigas och görs allmängiltiga (så att jag lika gärna kan gå till någon annan för att få något som är lika värdefullt för mig) då har man helt enkelt skapat ett penningsystem.

Men här finns tre problem: hur ska pengarna allra först fördelas, hur ska de negativa och de positiva värdena (på arbete resp. produkter) beräknas och hur ska man förhindra att alltför mycket pengar ackumuleras hos ett fåtal.

Är alternativet att helt avstå från ett penningsystem och i stället förlita sig på mer eller mindre demokratiska hierarkiska (eventuellt datoriserade) ordersystem eller på den ojämna fördelning som ekosystemen åstadkommer på egen hand? Eller finns det bra lösningar på ’de tre penningproblemen’? Detta kan det vara intressant att samtala om. (Att avstå från pengar tror jag är svårt för ett samhälle, eftersom de är så praktiska när man har ett omedelbart behov – och dessutom lockande för dem som vill skaffa sig makt utan att behöva använda alltför mycket av mera direkt våldsamma maktmedel.)

/Bo

Jo jag menar det samma som du skriver Bo: ”Med villkor menade jag egentligen alla yttre förhållanden som kan påverka utvecklingen av ett socialt system ….” 

Kanske har vi, i stort sett, gått igenom ”alla yttre förhållanden”?

”[Jan:] ”Människor/företag byter ”arbetstider” med varandra och skapar därmed, som jag ser det, den enda hållbara ”modellen” för samhällelig välfärd.” 

Även här delar jag din uppfattning: att ett penningsystem måste finnas som hjälpmedel, en ”mellanhand”, när vi utbyter arbeten med varandra. Beklagar att jag uttrycker mig lite oklart i frågan.

”Men här finns tre problem: hur ska pengarna allra först fördelas, hur ska de negativa och de positiva värdena (på arbete resp. produkter) beräknas och hur ska man förhindra att alltför mycket pengar ackumuleras hos ett fåtal.”

Ja detta är ”delikata” problem Bo! Jag har tidigare försökt formulera mina svar på dessa problem, dels via min hemsida www.samhällsstrukturen.se och dels via mejldiskussioner, längre tillbaks. 

Ska försöka igen: En marknad finns alltid på plats när människor träffas och utbyter affärer (arbeten) med varann. Och nu behöver ju inte människor träffas fysiskt, för att utbyta affärer. 

Nåväl, i dessa marknadsaffärer så sätts priset på varor och tjänster. Och dessa priser speglar, i stora drag, de arbetsinsatser som är nedlagda i varornas framställning. Till denna hjälp används pengar som då ska motsvara värdet av varornas framställning.

Jag menar att marknaden likställer ”arbetstidsvärdet” med ”bruksvärdet”, i en rättvis och jämlik marknadsekonomi.

Hur förhindras då ”att alltför mycket pengar ackumuleras hos ett fåtal”? 

Som jag ser det så kan detta bara förhindras om samhällets ”kapitalinstitution” (banken) är ägare av kapitalet – som ju ständigt produceras i samhället. Pengarna i sig – alltså ”symbolerna” för ”kapitalvärdet” – måste då likaså ägas av ”samhällsbanken”. 

Alla tilldelas en slags basinkomst, oberoende av vilket arbete/sysselsättning som utövas. 

Detta är naturligtvis en mycket ”grov skiss” hur jag tänker mig det hela och jag är medveten om att jag säkert kan ha missat många frågeställningar som ju kommer upp av ovanstående rader.

”Detta kan det vara intressant att samtala om.”

/Jan

———————————————————————————————————————

Fortsättning från ”Politiska diskussioner 7”.

– [Jan:] ”Kanske har vi, i stort sett, gått igenom ’alla yttre förhållanden’?”

   Ja, men omgivningen förändrar sig ständigt, så sådana genomgångar är alltid aktuella.
   Bra också, Jan, att få klarhet i frågan om behovet av pengar. Jag förstår att det var tanken att det bör vara det totala arbete som åtgår för produktionen av en blivande vara, som bestämmer dess bytesvärde som låg bakom din korta formulering, eftersom du skriver att ”dessa priser speglar, i stora drag, de arbetsinsatser som är nedlagda i varornas framställning”. Men du skriver också att ”i dessa marknadsaffärer så sätts priset på varor och tjänster”. Och jag håller med dig om att det nedlagda arbetet (bara) ”i stora drag” återspeglas i varornas priser.

”Tillgång och efterfrågan” är ju också en faktor som bidrar till marknadspriset, och den är säkert också verksam när det gäller arbetskostnaderna för produktionen, som i en kapitalistisk arbetsmarknad både beror på ’tillgång och efterfrågan’ på arbetskraft och på den kamp för bättre arbetsvillkor som ständigt måste föras. Här har också konkurrensen mellan företagen och aktieägarnas krav en betydelse när det gäller att minska kostnaderna för produktionen för att maximera dess lönsamhet. (De enorma lönerna för de allra högst anställda i många stora företag beror nog så gott som uteslutande på konkurrensen mellan företag – om förmågan att träffa fördelaktiga avtal och att visa upp en fördelaktig image m.m. – och på konkurrensen mellan dessa anställda och deras förmåga att förhandla om sina löner.)

   Den stora frågan är: måste det vara så här? Måste arbetskraften vara en vara som är beroende av marknadskrafterna? Och måste alternativet vara ett system helt utan marknader och därför utan möjligheter till (någotsånär fria) individuella val när det gäller arbete och konsumtion?

   Vi skulle förstås inte diskutera den här frågan om vi inte trodde att det finns lösningar. Så hur skulle de kunna förverkligas? Vilka är de mest avgörande problemen?

   Den tvingande ”fria” konkurrensen mellan företag för att överleva är nog ett av dem. Och det största, mest omedelbart avgörande överlevnadsproblemet kan nog finansieringen vara, särskilt eftersom finansiärerna i ett kapitalistiskt system själva kräver avkastning och tillväxt av sitt kapital – alltså ett dubbelt problem.

   Lösningen har du redan nämnt i ditt mejl, men som en lösning på ett annat problem: Hur förhindras att alltför mycket pengar ackumuleras hos ett fåtal?

   Lösningen på det dubbla problemet är alltså (med mina ord, som jag är mera van vid:-) Att alla pengar, även elektroniska, ges ut av en demokratiskt kontrollerad centralbank utan krav på tillväxt och risk för konkurs. De privata bankerna skulle då endast bli förvaltare av dessa pengar och skulle därför också kunna befrias från samma krav och risk och helst också (mot en rimlig ersättning) från sina ägare. Bankernas uppgift skulle då kunna bli att finansiera för samhället viktig verksamhet, som också den skulle befrias från samma krav på tillväxt och risk för konkurs och helst också från sina (i större företag) oftast externa (dvs. icke arbetande) ägare. Men kapitalackumulationen då – som ändå måste kunna ske – och frestelsen att betala ut stora delar av den till de verksamma i företag med stora överskott (vilket skulle kunna bidra till allt större ojämlikhet mellan anställda – eller medlemmar i kooperativ – som borde få demokratiskt fastställda, rimliga löner). Eftersom dessa pengar (liksom kooperativa företag) inte har någon privat ägare måste överskotten (liksom en slags skatt) återlämnas till centralbanken. Underskott kan på samma sätt utjämnas genom ’bidrag’ från centralbanken.

   Om detta fungerar, så att alla också får ett socialt sammanhang att befinna sig i – med rimliga krav på arbete efter förmåga – så skulle en allmän basinkomst därigenom vara förverkligad. Men en allmän försäkran om detta skulle nog ändå behövas.

   Det var allt jag kommer på just nu. Tack för att du gav mig tillfälle att förtydliga mina idéer (som till stor del också ser ut att vara dina). Jag skulle inte ha gjort det annars. Men jag vet förstås inte hur begripligt det blev!

/Bo

 ”Måste arbetskraften vara en vara som är beroende av marknadskrafterna? Och måste alternativet vara ett system helt utan marknader och därför utan möjligheter till (någotsånär fria) individuella val när det gäller arbete och konsumtion?”

Ja i vår kapitalistiska marknadsekonomi så ”måste arbetskraften vara en vara som är beroende av marknadskrafterna”, eftersom vi lever i en konkurrensutsatt marknad där det ytterst handlar om ”liv eller död”. 

I en ekonomisk demokrati kan jag inte se en konkurrens på ”liv eller död” utan jag ser samarbetet mellan människor/företag som det enda tänkbara i utvecklandet av samhällelig välfärd.

Nej ”ett system helt utan marknader” anser jag vara en omöjlighet.

”Lösningen på det dubbla problemet är alltså (med mina ord, som jag är mera van vid:-) Att alla pengar, även elektroniska, ges ut av en demokratiskt kontrollerad centralbank utan krav på tillväxt och risk för konkurs. De privata bankerna skulle då endast bli förvaltare av dessa pengar och skulle därför också kunna befrias från samma krav och risk och helst också (mot en rimlig ersättning) från sina ägare.” 

Instämmer med din ”lösning på det dubbla problemet”. Men denna ”lösning” kan bara förverkligas i en ekonomisk demokrati, vilket jag antar att du också menar? 

När du skriver ”de privata bankerna” menar du då de privatägda bankerna? Jag kan inte se privatägda banker i en ekonomisk demokrati, vilket jag likaledes antar att du inte heller kan se? Och jag kan heller inte se att ”de privata bankerna skulle då endast bli förvaltare av dessa pengar” i en kapitalistisk marknadsekonomi. En banks primära syfte i dagens system är ju att ge en ”skälig avkastning på investerat kapital” och detta primära syfte kommer aldrig, enligt mig, att kunna förändras i vår rådande marknadsekonomi.

Förmodligen tänker vi lika här men missförståendet kan ibland göra sig påmind!

”Eftersom dessa pengar (liksom kooperativa företag) inte har någon privat ägare måste överskotten (liksom en slags skatt) återlämnas till centralbanken. Underskott kan på samma sätt utjämnas genom ’bidrag’ från centralbanken.” 

Det är intressant det här med ”skatt”. ”Skatt” ser jag som en nödvändighet i dagens samhälle för att försöka åstadkomma samhällelig välfärd. Samtidigt betraktar jag ”skatt” i en ekonomisk demokrati som uteslutet. 

I en ekonomisk demokrati ”måste överskotten”, som du skriver, ”återlämnas till centralbanken”. Därför kan begreppet ”skatt” aldrig komma på tal.

Samhället får ju, som vi båda tydligen ser det, in pengaöverskottet på ett smidigt och enkelt sätt – vida överlägset dagens jagande av pengar. För att inte tala om skillnaden i rättvisa och jämlikhet i jämförelse med dagens system.

/Jan

Vi är nog ganska överens om ’lösningarna’ och och att de bara kan förverkligas (tillfredsställande) i en ’ekonomisk demokrati’. Men systemövergångar kan innebära språkliga svårigheter. Så det kan passa bra att redan nu ta upp den problematiken – som inte är så lätt att formulera, men man kan alltid börja med definitioner.

Systemförändringar (eller övergångar till nya system) som innebär förändringar av förhållanden som tidigare betecknats med väldefinierade ord kan alltid behöva nya definitioner av gamla ord, eller helt nya ord, för dessa förändrade (eller nya) förhållanden.

Vad är t.ex. en ’systemförändring’ – och när kan man tala om ett ’nytt system’? När kan man säga att ’kapitalismen’ har övergått till ’ekonomisk demokrati’ eller ’demokratisk socialism’.

’Kapitalismen’ kan definieras som ett system med, för sin existens, konkurrerande företag där deras tillgångar (förutom produktion) genom handel (på en ’marknad’) utnyttjas som ’kapital’, dvs. så att det uppstår en ökning, ’tillväxt’, av dessa tillgångar. Och man kan särskilt tala om ’kapitalism’ när ett samhälle domineras av sådana förhållanden. Det är inte en exakt definition, men den gör det ändå möjligt att tala om en ’systemförändring’ när denna dominans har förändrats, dvs blivit större (som t.ex. genom nyliberalismen) eller mindre (t.ex. genom en reformpolitik som ökar statens roll).

En ’ekonomisk demokrati’ domineras av företag utan andra ’ägare’ än den demokratiskt styrda förening vars medlemmar ansvarar för företagets skötsel och inte utnyttjas för att öka dess tillgångar, utan samarbetar för att uppnå helt andra, mera samhällsviktiga, syften, varav ett kan vara att bidra till existensen av en varumarknad för samhällsmedlemmarnas behov. Finansieringen bör ha samma syfte och också bidra till medlemmarnas krav på att kunna utnyttja den marknad som många av dem genom sitt arbete bidrar till. Det betyder att finansieringen måste vara av ett annat slag än inom kapitalismen. Den kräver ett solidariskt återförande av olika överskott (som ändå ingen gör anspråk på eftersom de inte har personliga ägare och företagen är garanterade ’bidrag’ vid eventuella underskott) till ett räntefritt demokratiskt banksystem (eller åtminstone bara en räntefri bank). En sådan struktur är inte helt omöjlig att upprätthålla inom kapitalismen. Och med ett starkt folkligt engagemang

skulle den till och med kunna växa, t.ex. genom ombildningar till kooperativ av konkurshotade aktiebolag, och ytterligare solidariska satsningar på det demokratiska banksystemet. Till slut skulle detta demokratiska delsystem i detta ’övergångssamhälle’ kunna dominera så mycket över de kapitalistiska strukturerna (särskilt med hjälp av en ’centralbank’) att man skulle kunna säga att samhället har blivit ett nytt system, en ’ekonomisk demokrati’. En mycket svår uppgift, men absolut inte omöjlig. (För att kunna tala om ’demokratisk socialism’ måste också det politiska systemet ha blivit mera demokratiskt, och i bättre harmoni med ekonomisk demokrati’ än vad som nu är fallet.)

/Bo

Dina ”definitioner” delar jag naturligtvis.

”En mycket svår uppgift, men absolut inte omöjlig. (För att kunna tala om ’demokratisk socialism’ måste också det politiska systemet ha blivit mera demokratiskt, och i bättre harmoni med ekonomisk demokrati’ än vad som nu är fallet.)”

Nej jag hoppas, liksom dig, att uppgiften inte är omöjlig. 

Några funderingar som flyger genom mitt huvud: I en sönderfallande kapitalistisk marknadsekonomi formas det politiska systemet, enligt mig, efter hur denna rådande marknadsekonomi lyckas med sin ”primära uppgift”. Vars ”primära uppgift” är att kunna ge ”skälig” avkastning till sina ägare. 

Denna ”primära uppgift” underlättas om det ”politiska systemet” aktivt ställer sig bakom den rådande marknadsekonomin. Alltså krävs det att det ”politiska systemet” blir ”mindre demokratiskt” (med allt vad som kan läggas in i begreppet demokrati) för att kunna gå vårt ekonomiska system till viljes. Vilket ju också utspelas nu, i vår tid.

Slutsatsen blir: kapitalismen fungerar som bäst när det politiska systemet fungerar som sämst! Ju mindre politisk demokrati ju bättre kapitalistiska förutsättningar! 

En slutsats av detta blir: Det ”politiska systemet” kan inte fungera demokratiskt i vår rådande marknadsekonomi!

/Jan

”I en sönderfallande kapitalistisk marknadsekonomi formas det politiska systemet … efter hur denna rådande marknadsekonomi lyckas med ’primära uppgift’ … att kunna ge ”skälig” avkastning till sina ägare.”

Ja, just den uppgiften hos det ekonomiska systemets aktörer har ju format hela systemet och åstadkommit en enorm maktkoncentration – med lobbyister som har en tacksam uppgift att med allt större ekonomisk makt bakom sig bakom sig påverka politiker enligt de ekonomiska makthavarnas önskemål – som naturligtvis skiljer sig från de ekonomiska intressena hos majoriteten av dem som röstat på politikerna. Ju mindre tvingade politikerna känner sig att ta hänsyn till väljarnas intressen desto lättare blir det för dem att anpassa sig efter lobbyisterna. Jag hörde just en moderat politiker som, inför kravet på ökad öppenhet om lobbyismen i Bryssel, sa att en sådan öppenhet skulle få politikerna att fatta sämre beslut! – Inte så svårt att förstå vilka intressen moderaterna främst värnar om.

 /Bo

Funderar kring konkurrens gentemot samarbete. 

Är det inte, på sitt sätt, lite märkligt att det finns så motstridiga synsätt inför uppgiften att bygga samhällelig välfärd? Man kan ju tycka att den samhälleliga eliten, vid det här laget, borde ha kommit fram till slutsatsen att samhällelig välfärd byggs bäst genom samarbete. Men som vi vet så ser det inte ut så. Och du och jag är också medvetna om varför den samhälleliga eliten inte har dragit denna enkla logiska slutsats. 

Man kan ju ändå tycka att denna elit genom, som man förmodar, sina hyfsade kunskaper om socioekonomiska frågor borde kunna tillåta sig att ändå diskutera denna, för samhället, livsviktiga fråga. Nej man diskuterar överhuvud taget inte en sådan frågeställning. Sådana frågeställningar är förbjudna teman. Vi förstår att skulle sådana frågeställningar komma upp inom den samhälleliga eliten så skulle en sådan fråga omedelbart tystas ned. Bara ifrågasättandet innebär ju faktiskt hela den rådande strukturens ifrågasättande. Det blir som att leka med elden.

Att ifrågasätta rådande strukturella ordning är en icke-fråga för vår samhälleliga elit. Att döma ut konkurrensen när det gäller bygget av samhällelig välfärd – vilket jag gör – medför en, i det närmaste, idiotförklaring från etablissemanget.

Jag tror att den samhälleliga kollapsen i västvärlden – den enda kollaps som ”räknas” – ligger närmare oss i tiden än vad vi kan ana.

Som sagt, lite funderingar kring konkurrens gentemot samarbete.

/Jan

Ja, visst är det – eller kan det tyckas vara – märkligt att den samhälleliga eliten, som i hög utsträckning har formats genom en konkurrens som ställer höga krav på intellektuell förmåga, inte tycks ha någon förmåga att inse att allmänt accepterade mål för samhället, som t.ex. goda levnadsförhållanden för alla, säkrast uppnås genom att så många som möjligt kommer överens om att samarbeta för att uppnå detta mål och sedan verkligen gör det med metoder som genom ’forskning och beprövad erfarenhet’ har visat sig vara effektiva.

I de (få?) fall förmågan till insikt om fördelarna med samarbete inte finns, kan detta bero på själva ’urvalsmetoden’ till eliten, som ju bygger på konkurrens. Och som vid all konkurrens kan endast ett begränsat antal faktorer (egenskaper) vara avgörande för vinst (ett starkt argument mot all slags konkurrensutsättning) – och i det här fallet troligen inte just de egenskaper som krävs för goda beslut när det gäller välfärd.

Men ännu troligare är nog att viljan till samarbete inte finns eftersom verkligt samarbete kräver någorlunda jämlika maktförhållanden (inklusive ekonomisk jämlikhet) – och eliten kan, genom just konkurrens, ha avlägsnat sig alltför långt från sådana relationer – som de då inte har något ’objektivt’ intresse av.

Med andra ord: jag instämmer helt i dina funderingar (men är ändå osäker på hur tydligt det framgår av mina resonemang).

Ytterligare en fundering: Det som ser ut som samarbete kan i ett auktoritärt samhälle eller en auktoritär organisation kan vara ett resultat av samma konkurrens som har bidragit till den auktoritära strukturen (eller ett direkt resultat av denna struktur) och kan alltså egentligen vara tvångsarbete (den av många auktoritära personer beundrade militära disciplinen  hör naturligtvis dit). Den kännetecknas särskilt av en brist på just den sorts kreativitet som vi i vår nuvarande situation har allra mest behov av. En brist som på ett illavarslande sätt präglar vår nuvarande försvarsdebatt!

/Bo

 Fortsättning följer i ”Politiska diskussioner 9”

———————————————————————————————————————————————————————————-

Fortsättning från ”Politiska diskussioner 8”

”Men ännu troligare är nog att viljan till samarbete inte finns eftersom verkligt samarbete kräver någorlunda jämlika maktförhållanden (inklusive ekonomisk jämlikhet) – och eliten kan, just genom konkurrens, ha avlägsnat sig alltför långt från sådana relationer – som de då inte har något ’objektivt’ intresse av.”

Nej ”viljan till samarbete” finns inte beroende på att strukturen ser ut som den nu gör. Och detta menar jag bevisar strukturens betydelse för hur – i det här fallet – eliten tänker och agerar. Så trots elitens, får man tro, någorlunda tillräckliga kunskaper när det gäller socioekonomiska frågor och hur samhällelig välfärd bör byggas så sätter strukturens rådande verklighet avgörande ”märken” i hur eliten ska tänka och agera. Alltså får ett logiskt, rättvist tänkande stå tillbaka för den strukturella verkligheten.

När det gäller det sista stycket i ditt mejl ovan tänker jag på förhållandet mellan arbetsköpare och arbetssäljare. Dessa parter ska ju genom förhandlingar komma fram till diverse olika avtal som då ska gälla över en viss tid. Vi betraktar i allmänhet dessa parter som samarbetande parter i en ”normativ” samhällsstruktur. Men den har ju tillkommit genom konkurrens – framförallt ekonomisk – vilket bidragit till en orättvis och ojämlik struktur. Att samarbeta under dessa ojämlika förhållanden förändrar inte det grundläggande förhållandet – ojämlikhet. Den rådande strukturen blir oförändrad.

Detta blir min tolkning av din fundering.

Angående ”jämlika maktförhållanden” så måste denna ”jämlikhet” inkludera ”jämställdhet”.

Betraktar vi hela jorden som ett samhälle så ser vi tydligt att ”jämställdhet” inte existerar. Och när den inte gör det så har vi heller ingen ”demokrati”.

Jag vill nog påstå att vi här i vårt ”eget” samhälle saknar fullständig ”jämställdhet” och därmed så har vi heller ingen fullständig ”demokrati”. Alltså kan vi konstatera att ”demokratin” saknas, dels när vi ser hur vårt ekonomiska system är uppbyggt och dels när vi betraktar ”jämställdheten” hos oss och runtom i hela världen.

Okej, vi (du och jag) kallar vår ”demokrati” för en ”parlamentarisk demokrati”. Men, jag vill påstå, att denna ”demokrati” är högst ofullständig. Den har ännu inte blivit samhällelig.

Vi har en lång väg kvar till en verklig ”demokrati”! – Men vi fortsätter diskussionen om demokratimodellen!

/Jan

–  ”Angående ’jämlika maktförhållanden’ så måste denna ’jämlikhet’ inkludera ’jämställdhet’. 

Betraktar vi hela jorden som ett samhälle så ser vi tydligt att ’jämställdhet’ inte existerar. Och när inte denna ’jämställdhet’ existerar så har vi heller ingen ’demokrati’.

   Jag vill nog påstå att vi här i vårt ’eget’ samhälle saknar fullständig ’jämställdhet’ och därmed så har vi heller ingen fullständig ’demokrati’. Alltså kan vi då se att ’demokratin’ saknas dels när vi betraktar hur vårt ekonomiska system är uppbyggt och dels när vi betraktar ’jämställdheten’ hos oss och runtom i hela världen.

    Okej vi (du och jag) kallar vår ’demokrati’ för en parlamentarisk demokrati. Men, jag vill påstå, att denna ’demokrati’ är högst ofullständig. Den har ännu inte blivit samhällelig.

    Vi har en lång väg kvar till en verklig ’demokrati’!”

– […och i denna tråd:] ”Vi fortsätter med ’demokratimodellen’!”

Ja, och vi kan utvidga den till att omfatta alla dess aspekter – som du just gjorde, Jan, genom att ta upp ’jämställdhet’, eller bristen på den i hela världen! För att fortsätta med det kan det vara bra att titta på vad NE skriver om det uppslagsordet:

”jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet.

   Jämställdhet är närbesläktat med jämlikhet. Medan jämlikhet rör alla människors lika värde är jämställdhet emellertid förbehållet förhållandet mellan könen.
   Det svenska ordet jämställdhet i den nu aktuella betydelsen etablerades i samband med att frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering initierades politiskt i början av 1970-talet. År 1979 antogs Sveriges första jämställdhetslag.”

Årtalet, 1979, är intressant. Det var ungefär då som jämlikheten var som störst i Sverige, vilket ger ytterligare tyngd åt att ”Jämställdhet är närbesläktat med jämlikhet”. Men jag tror inte att bristen på jämställdhet orsakas av, vilket ibland antyds, en mer eller mindre naturgiven ’könsmaktsordning’, som i sin tur är den avgörande orsaken till kapitalismens uppkomst. Orsaksförhållandet är nog snarare det omvända, även om det handlar om komplicerade processer där det också finns självförstärkande återkopplingar. Så en motsatt process – som under 1970-talet, med en bättre tyglad kapitalism – borde alltså inte bara öka jämlikheten utan också jämställdheten, vilket kanske lagen från 1979 kan ses som ett symptom på. – Och nu ser vi, till stor del tack vare nyliberalismen, det rakt motsatta hända inom så många områden. Kapitalismen har verkligen ’universaliserats’! Något att tänka på i vidsynta diskussioner om demokrati…

/Bo

Bristen på jämställdhet följer, som jag ser det, samma historiska bakgrund som bristen på jämlikhet, med den skillnaden att bristen på jämställdhet slår än hårdare än bristen på jämlikhet. Vilket bevisas genom att studera de lagar och förordningar som instiftades dels historiskt sett och dels fortfarande existerar runt om i världen. 

I det här sammanhanget är det intressant att notera följande: samhällseliten – globalt sett – definierar det ”egna” samhället som ett rättvist, jämlikt och jämställt samhälle. Man definierar det så, menar jag, utifrån en maktposition i ”sitt” samhälle. 

En position som definierar den rådande ordningen som normativ. Vilket i så fall betyder att en ”normativ ordning” kan innebära – och i verkligheten innebär – brist på jämställdhet.

Vad lär vi oss av denna ”norm”? Jo vi lär oss att den strukturella utformning som råder i våra samhällen inte alls behöver vara varken jämlik eller jämställd, för att ändå betraktas som normativ. Just i den här strukturella utformningen så är det framför allt jämställdheten som har ”fått stå tillbaka”. Eller rättare sagt ha lidit och lider mest av förtrycket i våra samhällens strukturella utformning.

Ja en ”bättre tyglad kapitalism – borde alltså inte bara öka jämlikheten utan också jämställdheten…”. Visst är det så. Men tyvärr är det ju på det viset – vilket du beskriver – att kapitalismen inte längre ”tyglas” på ett ”önskvärt” sätt. Vilket då, ur denna ”logik”, medför att såväl jämlikheten som jämställdheten försämras, särskilt när vi betraktar våra samhällen ur ett globalt perspektiv.

Kanske kan man säga att kapitalismens sönderfall återspeglas ”bäst” genom ökande socioekonomiska klyftor i våra samhällen där naturligtvis jämlikheten och jämställdheten ”tvingas tillbaka”?

”Men jag tror inte att bristen på jämställdhet orsakas av, vilket ibland antyds, en mer eller mindre naturgiven ’könsmaktsordning’, som i sin tur är den avgörande orsaken till kapitalismens uppkomst.” 

Det är intressant det här med ”den avgörande orsaken till kapitalismens uppkomst”. 

Jag brukar tänka så här: Om vårt samhälle och för övrigt alla samhällen var strukturellt utformade – sedan en lång historisk tid tillbaks – på ett jämställt och därmed jämlikt sätt då skulle vi inte ha en kapitalism idag. 

Skulle detta resonemang, från min sida, vara ”korrekt” då betyder det att ojämställdheten och ojämlikheten vore en mycket stark bidragande orsak ”till kapitalismens uppkomst”. 

Vad ”säger” i så fall ett sådant konstaterande? Jo enligt min mening så ”säger” det att ”kapitalismens uppkomst” förutsätter grundläggande ”felaktigheter” i våra samhällens strukturella utformning. Kapitalismens tillblivelse kräver, så att säga, att ojämställdhet och ojämlikhet finns ”på plats” för att kapitalismen ska ha en möjlighet att kunna ”etablera” sig. En ”sjuk” strukturell utformning är då ”den avgörande orsaken till kapitalismens uppkomst”.

Vad innebär då dagens krav på ökande jämställdhet och jämlikhet, alltså mer demokrati? Jo det bör då innebära, enligt mig, att motsättningen ökar mellan den ”vanliga” människan och den rådande samhälleliga strukturen, i vilken kapitalismen är den mest ”tongivande”. 

/Jan

Äntligen två frågor där (det åtminstone ser ut som om) vi har helt olika uppfattning! 🙂

”bristen på jämställdhet slår än hårdare än bristen på jämlikhet”

”Om … alla samhällen var strukturellt utformade – sedan en lång historisk tid tillbaks – på ett jämställt och därmed jämlikt sätt då skulle vi inte ha en kapitalism idag.”

De väcker en hel del intressanta frågor. Först måste förhållandet mellan jämställdhet och jämlikhet klaras ut lite bättre än vad som framgår av NE:s definition av jämställdhet i mitt förra mejl. Jämlikhet avser förhållandet mellan alla människor oavsett kön, medan jämställdhet avser en delmängd av mänskligheten. Så den största skillnad (i ett visst avseende) som man kan hitta mellan två människor i hela gruppen kan inte överstiga skillnaden mellan två människor i hälften av samma grupp. Men då har man inte tagit hänsyn till skillnaden i fysiskt och socialt avstånd mellan olika människor. Och eftersom frågan om jämställdhet oftast handlar om fysiskt och socialt närstående människor så kan nog en brist på jämställdhet ofta vara mera plågsam än till och med en större brist på jämlikhet (’lika’ eftersom båda kan vara en fråga om liv och död). Hoppas du förlåter min ’akademiska petighet’ här, Jan, men globalt sett handlar den ekonomiska ojämlikheten om skillnader som är hundratals gånger större än den ekonomiska ojämställdheten inom t.ex. de flesta familjer i vår del av världen.

Vilket perspektiv man har kan också vara avgörande när det gäller frågan om orsaker, som det andra citatet tar upp. Jag tolkar det som att du, till skillnad från mig, menar att bristen på jämställdhet (när det gäller samhällenas strukturella utformning) är en avgörande orsak till kapitalismens uppkomst. Jag tolkar det som att du avser den lokala utformningen eftersom det är fråga om tidiga samhällen som ännu inte har fått en ’etablerad’ struktur i större skala.

   Men även de bästa samhällena kan råka ut för svårigheter som de inte kan lösa, och inte har kunnat förutse. Särskilt om de växer i storlek, så kan de hamna i konflikt om resurser med andra samhällen, som de ännu inte har etablerat några relationer med. Den bästa utvägen kan då kanske vara att försöka lösa problemet genom någon slags fredliga utbyten av platsens resurser. En i längden oförutsägbar situation kan då uppstå, som har inslag av både konkurrens och samarbete. En sådan mer storskalig dynamik mellan flera samhällen kan nog också vara en tillräcklig orsak till det som sedan har blivit vår kapitalism. Jag tror alltså inte att samhällena från början måste ha haft något inneboende ’fel’ – bara en brist på kunskap om hur man borde ha hanterat en ny situation – som i det nämnda fallet, för båda parter, var bättre än krig.

Det här är verkligen oerhört komplexa frågor, säkert de mest komplicerade och svårhanterliga som mänskligheten någonsin har haft att brottas med, eftersom vi själva är delar av problemet och inte bara av den eventuella lösningen. Men så gott det går bör vi nog försöka att ställa oss vid sidan om och utveckla samarbeten som på något sått kan påverka systemet med strukturer som på något sätt liksom kan växa in i det utifrån, som ett slags välvilliga ’parasiter’ 🙂 som bara vill förändra systemet, eller ersätta det med ett nytt, utan att förstöra dess delar – människorna. Men motståndet kan ändå bli hårt, och det måste vi hantera på ett bra sätt – med ickevåldsmetoder som inte polariserar.

/Bo

”Hoppas du förlåter min ’akademiska petighet’ här, Jan, men globalt sett handlar den ekonomiska ojämlikheten om skillnader som är hundratals gånger större än den ekonomiska ojämställdheten inom t.ex. de flesta familjer i vår del av världen.”

Här delar jag din uppfattning!

Vad jag vill få fram det är att ojämställdheten – alltså inte enbart den ekonomiska – drabbar kvinnan hårdare än mannen. 

Och varför kan det ha blivit så? Någon gång under historiens lopp – sannolikt tidigare än människans utvandring från Afrika – så uppstod statusskillnaden mellan könen. 

Vad grundar jag detta påstående på? I korthet så handlar det om att varhelst på jorden som människan har etablerat sig – för låt oss säga ett antal tiotusentals år sedan – så existerar en statusskillnad mellan könen. 

Hur kan en sådan strukturell ordning verka globalt utan att människorna har haft möjligheten att kommunicera med varann över kontinenterna? En intressant fråga som pockar på svar.

Hur som helst så menar jag att den strukturella statusskillnaden mellan könen måste vara det största strukturella ”felet” i vår historia för att kunna uppnå rättvisa, jämlikhet och jämställdhet. En värld som formas utifrån en strukturell ordning där ena könet – alltså hälften av jordens befolkning – ska ha en lägre status än det andra könet bäddar för konflikter i alla sammanhang. 

Ur en sådan förtryckande maktstruktur kan alltså inte rättvisa samhällen byggas. Och eftersom kapitalismen är en snedvriden, orättvis och ojämlik maktstruktur så skulle en sådan struktur inte ha haft möjligheten att uppstå ifall könen vore jämställda. 

Man kan ju ställa frågan: Varför bygga en ojämlik ekonomisk struktur om könen vore jämställda? Kan man säga att ojämställdheten skapar den globala ojämlikheten?

”Jag tolkar det som att du avser den lokala utformningen eftersom det är fråga om tidiga samhällen som ännu inte har fått en ’etablerad’ struktur i större skala.”

Jag menar faktiskt att ”tidiga samhällen har fått en etablerad struktur i större skala”. Och det grundar jag på resonemanget ovan. Jag ställer frågan till mig själv, som jag gjort många gånger: Hur förklarar man att ”tidiga samhällen” i Sydamerika har en liknande strukturell uppdelning mellan könen som ”tidiga samhällen” i exempelvis Asien – dessa ”tidiga samhällen” kunde ju inte ha någon kontakt med varann?

”Jag tror alltså inte att samhällena från början måste ha haft något inneboende ’fel’ – bara en brist på kunskap om hur man borde ha hanterat en ny situation – som i det nämnda fallet, för båda parter, var bättre än krig.”

Här är jag medveten om att vi båda två kan spekulera i vad vi ”tror” och mig veterligen så finns det inte några ”vetenskapliga fakta” som kan ge oss svaren. I min spekulation så menar jag att de strukturella ”felen” borde ha uppkommit före människans utvandring till övriga kontinenter.

/Jan

Jag instämmer i din syn på dagens förhållanden, även globalt. Men min syn på orsaksförhållanden är nog delvis mera komplicerad än vad som är vanligt inom vänstern – eftersom jag har svårt att utesluta biologiska faktorer så konsekvent som ofta görs inom vänstern. Det är lätt att förstå denna konsekvens (och till och med tabubeläggande) eftersom biologiska faktorer nästan alltid används som argument för all slags konservatism. Men då har man en ganska statisk och endimensionell syn på orsaksrelationer – som det är svårt att undvika, eftersom själva språket är både endimensionellt och enkelriktat (från det förflutna och framåt i tiden) vilket gör att det är svårt att ge korta, begripliga sammanfattningar av system med flera samtidigt interagerande processer, både biologiska och sociala, med både externa och interna orsaker.

Jag ska ändå göra ett försök – och börjar med det självklara. Den viktigaste och mest avgörande skillnaden mellan män och kvinnor och som det är omöjligt för oss att ändra på (åtminstone än så länge) annat än på ett negativt sätt är att de flesta kvinnor (till skillnad från alla män) någon gång i livet kan föda barn. En helt avgörande uppgift, som innebär ett stort ansvar och ofta stora svårigheter – vilket självklart borde innebära en statusupphöjelse (som ändå sker ibland).

   Men samtidigt är det alldeles för lätt för män att smita undan långt från familjen (kanske eller kanske inte med viktiga uppgifter för dess försörjning) – och då konfronteras med andra män som också har ’sluppit undan’. Här kan vad som helst hända beroende på vilken ställning de har i den större samhällsstrukturen. Men jag tror ändå att detta, åtminstone delvis, kan förklara den likartade könsuppdelningen i de ’tidiga samhällena’.

   Ett mera komplicerat samhälle, t.ex. under 1400-1800-talen, kan behöva beskrivas på ett annat sätt, med ett annat hjälpmedel. Här skulle männen, genom sin ’frihet från familjen’, i större utsträckning än kvinnor kunna bidra till de förstärkande återkopplingsprocesser som beskrivs i diagrammet på s. 7 i ’Ekonomisk demokrati’. Denna tvådimensionella illustration kan man själv ’utöka’ med en tidsdimension genom att följa dess pilar (som symboliserar orsaksrelationer) och föreställa sig en självförstärkande ökning av de förhållanden som nämns i rutorna, samt ökningen av de oåterkalleliga ’externa’ resultaten, fram till den fetstilta oppositionen och det minustecken (högst upp) som symboliserar en minskning av den viktiga ursprungliga orsaken, ’framgångsrika’ mäns vinstkrävande stöd till produktion av ’varor’ som efterfrågas av andra. En minskning som i bästa fall innebär kapitalismens ersättande av ekonomisk demokrati.

/Bo

”Men jag tror ändå att detta, åtminstone delvis, kan förklara den likartade könsuppdelningen i de ’tidiga samhällena’.”

En ”könsuppdelning” vad beträffar olika slag av arbetsuppgifter som krävs för att ”hålla igång” ett samhälle baserades – menar jag också – säkerligen utifrån biologiska egenskaper. 

”Könsuppdelningen” i sig behöver här inte innebära statusskillnader. Vad är det då, som jag påstår, skapar dessa statusskillnader mellan könen?

Min spekulation: Dessa statusskillnader måste ha uppstått i det ”kulturella” livet. Och hit räknar jag även så kallade religiösa/övernaturliga trosuppfattningar. I det ”tidiga kulturella” livet ”tilldelades” mannen – av olika orsaker – så att säga ”ansvaret” över familjen (hur den nu såg ut?) och männen som grupp ”tilldelades” ansvaret över samhället. 

Alltså en spekulation från min sida! 

”Ett mera komplicerat samhälle, t.ex. under 1400-1800-talen, kan behöva beskrivas på ett annat sätt, med ett annat hjälpmedel. Här skulle männen, genom sin ’frihet från familjen’, i större utsträckning än kvinnor kunna bidra till de förstärkande återkopplingsprocesser som beskrivs i diagrammet på s. 7 i ’Ekonomisk demokrati'”.

Ja det är nog troligt att männens ”frihet från familjen under 1400-1800-talen bidrar till de förstärkande återkopplingsprocesser” som du beskriver. Men jag vill nog hävda att dessa ”förstärkande återkopplingsprocesser” fanns på plats redan tusentals år tidigare. Sedan har dessa ”processer” eskalerat – vilket du kanske också menar – in i vår tid.

”…’framgångsrika’ mäns vinstkrävande stöd till produktion av ’varor’ som efterfrågas av andra.”

Här har vi tagit oss fram till vår tids strukturella verklighet. Att vara ”framgångsrik” man likställs med att ha lyckats uppnå den status som vår kapitalistiska marknadsekonomi har som riktmärke. 

Man får nog säga att kapitalismen nu också har fångat in kvinnan i sitt ”framgångsrecept”.

Tänk vad annorlunda våra samhällen skulle se ut om mänskligheten hade levt i strukturell jämlikhet och därmed jämställdhet, tidigare i historien. Denna tanke är nog svår att ta till sig!

/Jan

– [Jan:] ”Dessa statusskillnader måste ha uppstått i det ’kulturella’ livet.”

Ja, ’status’ är ju ett begrepp som  innebär en rangordning av människor i en slags informell makthierarki i ett samhälle beroende på hur de betraktas av andra medlemmar i samma samhälle. En rangordning som inte överensstämmer särskilt väl med principen om människors lika värde, och vars betydelse för relationerna mellan invånarna i ett samhälle skulle kunna säga något om hur dess (eventuella) demokrati fungerar på olika nivåer (till och med familjenivån). Ett samhällets ’kultur’ har definitivt spelat en roll här sedan ’urminnes’ tider, bl.a. i växelverkan med samhällets ekonomiska utveckling – oftast i motsatt riktning mot demokratiska krav.

Det är väl ungefär vad du gav mera konkreta exempel på i ditt mejl!

Jag skulle bara vilja tillägga att tanken på ’strukturell jämlikhet’ kan vara ”svår att ta till sig” eftersom det finns så mycket som kan hota sådana sociala framgångar och som det är svårt att vara förberedd för – ens i tanken. Det räcker inte med att bara vara ett jämlikt och jämställt samhälle. Det måste också vara resilient, dvs. ha inre strukturer som kan motverka alla störningar som kan utvecklas till nedbrytande processer. En viktig fråga för all demokrati, som vi borde diskutera mera.

/Bo

”Det räcker inte med att bara vara ett jämlikt och jämställt samhälle. Det måste också vara resilient, dvs. ha inre strukturer som kan motverka alla störningar som kan utvecklas till nedbrytande processer.”

Absolut, så är det!

Och då tänker jag så här: Eftersom det är livsuppehället – välfärden – som är varje människas grundläggande förutsättning för att kunna leva ett drägligt liv så krävs det därför att samhället ska ha en ”inre struktur som kan motverka alla störningar som kan utvecklas till nedbrytande processer”. Vilket vi tydligt ser att dagens samhälle inte har. 

Denna ”inre struktur” som saknas är ju nödvändigheten av ett ekonomiskt system som fungerar demokratiskt och därmed rättvist, vilket vi båda hävdar. 

Varför är det just vårt ekonomiska system som i första hand måste vara resilient? Varför fungerar det inte med att vi enbart prioriterar ett ”jämlikt och jämställt” samhälle och, så att säga, låter vårt rådande ekonomiska system vara som det är? Mitt svar – liksom troligtvis ditt – är att ett ”jämlikt och jämställt” samhälle inte kan förverkligas i en ekonomisk struktur som är odemokratisk och därmed orättvis. 

Vi människor är ju ”flockdjur” som därmed är beroende av varandra för vårt livsuppehälle och i detta livsuppehälle utför vi skilda arbetsuppgifter som sammantaget ger oss alla ett drägligt liv. Man kan säga att när alla dessa arbetsuppgifter möts – marknaden – i form av arbetsbyten så skapas välfärd. Då denna marknad inte fungerar demokratiskt och därmed inte heller rättvist så uppstår – som du brukar säga – en snedfördelning av det mänskliga arbetets värden.

Som sagt: först och främst så måste vår ekonomiska struktur vara rättvis för att det ska vara möjligt att uppnå ett ”jämlikt och jämställt” samhälle.

Det är ju precis i det här sammanhanget som stora delar av den så kallade rödgröna rörelsen gör en felaktig analys. Man tror sig kunna uppnå ”jämlika och jämställda” samhällen inom det rådande ekonomiska systemets ”ramverk”. Vilket alltså är en omöjlighet.

/Jan

————————————————————————————————————————————————-

”Allmänt om ekosocial resiliens.”

Mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien

Instämmer i det du skriver! – Och när vi har kommit så här långt kan det kanske passa bra att ”tränga djupare in i” resiliensbegreppet. Inte minst eftersom många egenskaper hos och förhållanden mellan system på alla nivåer som bidrar till resiliens också kan vara avgörande när det gäller motståndet mot gamla system och arbetet med att bygga upp nya.

   När Vietnamkriget var slut, vänstervågen hade ebbat ut och nyliberalismen höll på att ta sats under andra hälften av 70-talet och socialismen tycktes vara en återvändsgränd som obönhörligen leder till diktatur, var det många, inklusive mig, som söte efter andra hållbara lösningar. Eftersom så många försök till samarbete hade misslyckats var det många som lockades av nyliberalernas tal om ”fri konkurrens” och ”konkurrensutsättning” i stället för (försök till) samarbete. Jag gick inte så långt när det gällde individualism, men tänkte ändå att även om alla försök till demokratisk organisering är dömda att misslyckas så är det viktigt att det ändå finns ett individuellt motstånd mot organisationers urartning till diktatur. Och eftersom jag var verksam i ett bokförlag som hade gett ut socialistisk litteratur – som nu, omkring 1973, gick med stor förlust – så tyckte jag att det var ett bra förslag att satsa på högklassig skönlitteratur. Särskilt eftersom skönlitteratur kan stimulera fantasin och tänkandet om olika samhällen och bidra till ett motstånd mot auktoritära system. Kort sagt, att kultur kan bidra till en resiliens mot diktatur, och jag tror/tycker fortfarande att detta är väldigt viktigt.

   Men nyliberalismen började under 90– och 00-talen gå alldeles för långt och klimatfrågan började bli alltmer akut och kräva någon form av organiserat samarbete. Resultatet, för min del, blev (omkr. 2010) en första version av ”ekonomisk demokrati” som jag presenterade för en arbetsgrupp inom Klimataktion, som så småningom kunde ge ut antologin ”Att slakta en guldkalv – visioner för ett hållbart samhälle” (2015) där det finns ett kapitel om ekonomisk demokrati. Nu har ’ekonomisk demokrati’, definierat som ett ekonomiskt system med företag som är demokratiskt styrda av dem som arbetar i respektive företag (t.ex. kooperativ), blivit ett ganska vanligt förslag. Men många är kritiska av förståeliga skäl: sådana företag har ofta stora ekonomiska svårigheter och skulle därför inte själva kunna bilda ett resilient system. Den ekonomiska problematiken skulle kunna lösas bl.a. genom ett statligt finansierings- och fördelningssystem. Men det räcker inte för en verklig resiliens. Det är här kulturen kan spela en roll och till att börja med underlätta en övergång till ekonomisk demokrati. Se t.ex. punkt 1 i avsnitt 3 i ”Ekonomisk demokrati”.

Det blev långt, men det var nog nödvändigt för att förklara hur jag ser på resiliensfrågan, som både har en individuell/kulturell och en strukturell/organisatorisk aspekt. Jag tycker att det här är en viktig fråga, så skulle vi kunna börja en ny tråd om just detta, Vad tycker du?

   Som referens till ett samtal om detta har jag utökat ”Ekonomisk demokrati” med två noter till avsnitt 3, punkt 1 och punkt 3 samt en illustration från ”Att slakta en guldkalv” i slutet på den pdf-fil som jag uppdaterar då och då: https://www.dropbox.com/s/8inzfqqwq9h857i/Mejlsamtal-BoH-JanO.pdf?dl=0.

/Bo

”Jag tycker att det här är en viktig fråga, så skulle vi kunna börja en ny tråd om just detta, Vad tycker du?”

Ja, vi börjar en ny tråd om just detta.

Intressant att läsa ditt inlägg om ”resiliensfrågan” där du förklarar två aspekter: ”individuell/kulturell” och ”strukturell/organisatorisk”. 

Om jag förstår dig rätt så önskar du föra fram den ”individuella/kulturella” aspekten, som kanske förbises i en ”övergång till ekonomisk demokrati”. 

Som du vet så har jag svårt att kunna se övergången till ekonomisk demokrati från dagens rådande ekonomiska verklighet. Jag ser så att säga inga ”tecken” på att detta kan göras möjligt. Alltså räknar jag med att vår rådande marknadsekonomi kommer att kollapsa och först ur denna kollaps kan det uppstå (inte alls säkert) verkliga möjligheter till nödvändiga ”strukturella/organisatoriska” förändringar. Först här kan det, som jag ser, byggas ”verklig resiliens”. Och i detta förändrade samhälleliga tillstånd – kollapsen – kräver nöden en hållbar ”individuell/kulturell” resiliens. 

Lösningen på kollapsen kräver samarbete – inte konkurrens; demokrati, inom alla områden; jämlikhet och jämställdhet. Jag har alltså svårt att se att dessa ”lösningar” (”individuella/kulturella”) kan komma på plats i en ”strukturell/organisatorisk” verklighet, som vi lever i idag.

Dagens ”individuella/kulturella” aspekter anpassar sig till dagens ”strukturella/organisatoriska” verklighet av främst ekonomiska skäl. Med andra ord: för ”individuella/kulturella” överlevnadsstrategier så tvingas, i praktiken, denna samhälleliga ”sektor” att ge avkall på sin egen resiliens. Vår rådande samhälleliga ”strukturella/organisatoriska” uppbyggnad ”slukar” i princip den ”individuella/kulturella” sektorn.

Hoppas att jag har förstått ditt inlägg på rätt sätt och jag ser fram emot en fortsättning i denna ”viktiga fråga”.

/Jan

– [Jan:] ”Ja, vi börjar en ny tråd om just detta … om ’resiliensfrågan’ där du förklarar två aspekter: ’individuell/kulturell’ och ’strukturell/organisatorisk’. Om jag förstår dig rätt så önskar du föra fram den ’individuella/kulturella’ aspekten, som kanske förbises i en ’övergång till ekonomisk demokrati'”.

På sätt och vis, ja. Men det gällde särskilt under perioden ca 1976–2006, på grund av ”den bristande tillgången” på andra alternativ, och eftersom jag tyckte att den ’individuella/kulturella’ aspekten hade varit alltför lite uppmärksammad av vänstern.

Det gäller kanske fortfarande, men generellt, i samhället ’som helhet’, är åtminstone den individuella aspekten överbetonad.

   Jag menar att vi måste uppmärksamma den dynamiska relationen mellan det ’individuella/kulturella’ och det ’strukturella/organisatoriska’, det vill säga hur de växelverkar med varandra. Men det finns också växelverkan inom både den informella ’individuella/kulturella’ sektorn och den mer formella ’strukturella/organisatoriska’ sektorn med sina (bl.a. ekonomiska) regelverk.

Eftersom vi (du och jag) inte har gjort det tidigare kan det vara bra att börja med det ’enklaste’: hur en direkt påverkan mellan individer kan bidra till att tankar och idéer (om allt möjligt) inom en ’kultur’ successivt förändras. Om det finns goda förutsättningar – om samhället inte är alltför repressivt (så att en kreativ verksamhet är möjlig) och om det finns människor och material som kan bidra till en kontinuitet, så kan en exponentiell process uppstå genom att, för att förenkla resonemanget, en individ övertygar minst två individer, som i sin tur var och en också övertygar minst två individer osv.

   Men en stark motreaktion kan så småningom uppstå, så det gäller att vara förberedd på att skydda en sådan process så att den inte krossas, eller att fördröja en motreaktion genom att göra innehållet både acceptabelt och attraktivt för så många som möjligt – och det tror jag är fullt möjligt för t.ex. ’ekonomisk demokrati’. Det väsentliga här är att idéerna har ett socialt samarbetsinriktat innehåll och inte bara går ut på att ”satsa på sig själv” i konkurrens med andra.

För att gå ett steg längre, så bör idéerna också ha ett praktiskt, organisatoriskt realiserbart innehåll (både i mindre och i större skala) så att de kan prövas inom ramarna för vad som är möjligt inom det existerande samhället (omställningsrörelsen är ett sådant exempel). Om försöken krossas gäller det att ta vara på den erfarenheten, analysera den och bevara erfarenheterna till senare tillfällen. På så sätt kan åtminstone själva rörelsen bli mera resilient och bidra till bättre lösningar, t.ex. efter en stor samhällskollaps.

   Så även om vår rådande ’strukturella/organisatoriska’ uppbyggnad ”slukar” den ’individuella/kulturella’ sektorn, så tror jag inte att den någonsin kan bli fullständigt slukad. Man kan alltid göra något, och det man kan göra för ökad resiliens hos en nästan osynlig demokratirörelse borde, åtminstone delvis, vara av samma slag före som efter en samhällskollaps, särskilt om rörelsen inte utplånats helt av själva kollapsen (även en sådan skulle rörelsen kunna mildra med goda förberedelser).

Här finns mycket för oss att utveckla – som jag ser fram emot!

/Bo

”Om det finns goda förutsättningar – om samhället inte är alltför repressivt (så att en kreativ verksamhet är möjlig) och om det finns människor och material som kan bidra till en kontinuitet, så kan en exponentiell process uppstå genom att, för att förenkla resonemanget, en individ övertygar minst två individer, som i sin tur var och en också övertygar minst två individer osv.”

”För att gå ett steg längre, så bör idéerna också ha ett praktiskt, organisatoriskt realiserbart innehåll (både i mindre och i större skala) så att de kan prövas inom ramarna för vad som är möjligt inom det existerande samhället (omställningsrörelsen är ett sådant exempel).” 

Den första meningen:

Det är precis så som jag tänker mig det ”individuella/kulturella” samarbete som du och jag just håller på med. Att vi med vår politiska diskussion ska kunna starta en ”exponentiell process” som förhoppningsvis leder till att allt fler inser de orsakssammanhang som vi – vill jag hävda – har svaren på.

Än så länge kan vi föra den här mejldiskussionen, utan risken att tystas av eliten. Men, vem vet, en sådan här diskussion kan snabbt bli en nagel i ögat på eliten – när det samhälleliga sönderfallet kommer att eskalera – och då kan vårt ”individuella/kulturella” samarbete tvingas gå under jord. Att beskriva sanningen har ju aldrig accepterats av den samhälleliga eliten.

I ett sådant eventuellt läge är det ju viktigt, som du skriver, att rörelsen har skaffat sig en stark resiliens genom ”goda förberedelser”.

Den andra meningen:

När det gäller ”omställningsrörelsen” så uppfattar jag den – hur ska jag säga – som bakåtsträvande. Jag uppfattar den som sossarna – partiet alltså – en organisation som har förrått och fortsätter att förråda ”vanligt” folk.

Vad menar jag med detta kanske drastiskt negativa påstående?

Jo en organisation/rörelse som har skaffat sig ett förtroende hos ”vanligt” folk och inte klarar av att göra en riktig analys av ”sakernas tillstånd” åsamkar därmed en mycket stor skada för organisationens/rörelsens fortsatta arbete. En felaktig analys av ”sakernas tillstånd” leder till att människorna förlorar tilliten till organisationen/rörelsen och den felaktiga analysen kan få effekten att organisationen/rörelsen till och med inlemmas i den politiska förvaltningen av den samhälleliga strukturen – som ju från början skulle förändras. 

Det är här jag kan se sveket från både S och MP. Jag befarar att ”omställningsrörelsen” inordnar sig i denna ”församling”.

En analys av ”sakernas tillstånd” måste göras på ett ”riktigt sätt” även om det i praktiken visar sig vara omöjligt ”inom det existerande samhället”. En sådan analys tillspetsar naturligtvis motsättningen mot det ”existerande samhället” men det blir ju den oundvikliga följden av en ”korrekt” analys. Den ”sanna” berättelsen måste fram, i alla lägen!

/Jan 

”…en sådan här diskussion kan snabbt bli en nagel i ögat på eliten.” Det stämmer nog, och det är många frågor som vi kan behöva utveckla någon slags gemensam syn på. Så jag hoppar raskt på nästa fråga, om ’omställningsrörelsen’ där vi kanske har mer att reda ut.

   Jag uttryckte mig nog inte så bra när jag tog hela omställningsrörelsen som exempel på vad som kan göras inom accepterade ramar ”både i mindre och i större skala”. Jag tänkte på det lokala ’underifrånperspektivet’ i dess ”sju principer” (se t.ex. http://www.omstallninggoteborg.se/2010/05/16/omstallningens-sju-principer/) som ganska väl överensstämmer det ’lokala innehållet’ i ’ekonomisk demokrati’. Deras erfarenheter av sådan verksamhet kan vara värdefulla också för oss – särskilt när det gäller resiliens. Problemet är naturligtvis deras begränsning till lokalsamhället, och då kan man kanske tala om ’svek’ – men ett svek som är väsensskilt från det som S och Mp står för, som ju innebär en alltför stor tilltro till auktoritär politik.

   Det verkar istället finnas en slags rädsla eller motvilja inom rörelsen inför det politiska perspektivet – men trots det tycks det finnas en medvetenhet om behovet av större nätverk för förmedling av erfarenheter och kanske också ekonomisk hjälp. Omställningsrörelsen borde egentligen ha ett ganska stort intresse av våra idéer. Det gäller ju att överbrygga den gamla klyftan mellan rött/storskaligt och grönt/småskaligt för att åstadkomma en riktigt stor rörelse som i stället drar nytta av det utvidgade perspektiv som en dialektik mellan de storskaliga och småskaliga (till och med psykologiska) perspektiven innebär.

   En sådan process, med goda och stabiliserande återkopplingar av olika erfarenheter, skulle också ge bättre förutsättningar för att göra korrekta analyser.

/Bo

Kanske är jag för negativ inför ”omställningsrörelsen”. Självklart delar jag rörelsens ”sju principer”, men vem gör inte det? Som jag ser det så omfattar vi (du och jag) dessa principer i det ”projekt” som vi är mitt uppe i. Sedan har jag säkert mycket att lära av hur andra arbetar med alla de frågeställningar som jag själv ”målar” upp framför mig.

Vad jag reagerar mot när det gäller ”omställningsrörelsen” det är att jag saknar en grundläggande analys av hur vår samhälleliga struktur – med sin kapitalistiska marknadsekonomi – ser ut och vad denna struktur får för konsekvenser. Jag menar att man måste ta tag i denna analys och utifrån detta sedan formulera sina ”principer”. Gör man inte det (vilket jag uppfattar att man inte gör) då ”vilseleder” man rörelsen som man verkar i och man ”vilseleder” alla som sätter sin tillit till att rörelsen för ”rätt” politik. Detta ”vilseledande” leder dessutom till att människor vänder sig mot en sådan rörelse och på det viset kommer rörelsen att uppfattas som ett svek.

Jag vill påstå att en sådan ”vilseledande” politik är vad som kännetecknar vänstern och som lett till att vänstern saknar förmågan att kunna bygga en stark rörelse som har ”svaren” som krävs för att genomföra de visioner som vi alla, inklusive ”omställningsrörelsen”, ser framför oss.

”Omställningsrörelsen borde egentligen ha ett ganska stort intresse av våra idéer. Det gäller ju att överbrygga den gamla klyftan mellan rött/storskaligt och grönt/småskaligt för att åstadkomma en riktigt stor rörelse som i stället drar nytta av det utvidgade perspektiv som en dialektik mellan de storskaliga och småskaliga (till och med psykologiska) perspektiven innebär.

   En sådan process, med goda och stabiliserande återkopplingar av olika erfarenheter, skulle också ge bättre förutsättningar för att göra korrekta analyser.”

Helt rätt Bo! Instämmer naturligtvis!

/Jan

– [Jan:] ”… när det gäller ’omställningsrörelsen’ … jag saknar en grundläggande analys av hur vår samhälleliga struktur – med sin kapitalistiska marknadsekonomi – ser ut och vad denna struktur får för konsekvenser.”

Det gör jag också, och jag tror att denna frånvaro inte bara beror på en förkärlek för det lokala utan också på en egentligen ganska sund skepsis mot de storskaliga, politiska strukturerna i vårt samhälle. Men att fly undan problemen är ju i bästa fall bara en tillfällig lösning – som man kan hoppas att allt fler inom omställningsrörelsen (och liknande rörelser) så småningom inser. Där bör ändå finnas en potential för en bättre förståelse för sammanhangen och därmed förhoppningsvis en beredskap för gemensamma aktiviteter mot en universaliserad kapitalism som lätt genomtränger allt som inte gör ett aktivt motstånd. ’Allt’ omfattar naturligtvis också våra medvetanden, så därför måste motståndet också vara mentalt, vilket skulle kunna passa omställningsrörelsens psykologiska förståelse. Men den måste naturligtvis utvidgas till förståelse av de invecklade relationerna mellan psykologi–sociologi/ekonomi–ekologi (för att uttrycka det enkelt). Annars är risken stor att deras positiva, konkreta lösningar på lokal nivå så småningom integreras i den ’universaliserande’ kapitalismen – inklusive den interna förståelsen av vad som händer. Därför kan kontakter med andra rörelser (inte minst för demokratisk socialism) vara oerhört viktiga för omställningsrörelsen (och naturligtvis inte bara för den)!

/Bo

Lite mer funderingar som jag har angående ”omställningsrörelsen”:

Jag kan ana att ”omställningsrörelsen” har valt en slags strategi att inte ta ställning i politiskt kontroversiella frågor som exempelvis att analysera dagens kapitalistiska marknadsekonomi och ur denna analys sedan redovisa rörelsens ”principer”. 

Naturligtvis kommer en sådan strategi – att inte ta ställning – i sådana här mycket känsliga frågor att kunna leda till en stor och också växande rörelse. Men den kommer dessutom leda till att rörelsen saknar svaren på ”orsakssambanden” – vad är det i våra samhälleliga strukturer som nu leder fram till en ekologisk kollaps – och denna avsaknad av nödvändiga svar kommer förr eller senare att orsaka splittringar i rörelsen.

Min åsikt är att en ”omställningsrörelse” måste ha en grundläggande analys av våra rådande samhällen – eftersom det är våra rådande samhällen som har orsakat bland annat klimatkrisen – och ur denna analys sedan presentera ”principer” vad som ska göras. Det räcker således inte med att konstatera att våra samhällen inte kommer att kunna klara av 1,5 graders målet om man inte samtidigt inser vad det är i våra samhälleliga strukturer som orsakar detta misslyckande.

En ”omställningsrörelse” som har tagit på sig uppgiften att ”ställa om” samhället i en sådan här ödesfråga måste, enligt min mening, först formulera orsakssambanden till ödesfrågan och sedan dra ”riktiga” slutsatser utifrån dessa orsakssamband. 

Jag upplever att ”omställningsrörelsen” har konstaterat att vi går mot ekologisk kollaps om ingenting ”görs” men jag upplever också att ”omställningsrörelsen” saknar insikten om orsakssambanden till ödesfrågan och denna brist på insikt kommer att försvaga rörelsen på sikt.

”Annars är risken stor att deras positiva, konkreta lösningar på lokal nivå så småningom integreras i den ’universaliserande’ kapitalismen – inklusive den interna förståelsen av vad som händer. Därför kan kontakter med andra rörelser (inte minst för demokratisk socialism) vara oerhört viktiga för omställningsrörelsen (och naturligtvis inte bara för den)!”

/Jan

Instämmer i dina funderingar om ’omställningsrörelsen’, som verkligen visar på på behovet av ’universalisering’! Det vill säga att, när kapitalismen genomtränger allt, så måste alla rörelser som hotas av detta också universaliseras – alltså utveckla ett gemensamt motstånd överallt där kapitalismen är ett hot – dvs. överallt!
   För att överhuvudtaget ha några möjligheter att lyckas med det måste vi först och främst ta del av varandras idéer och erfarenheter och vi måste ömsesidigt ta reda på vilka som är intressanta att samverka med när det gäller konkreta intressen (i första hand, naturligtvis, motståndet mot kapitalistiska strukturer) och förutsättningar att bidra med något intressant.

   Förutom omställningsrörelsen, tänker jag på klimatrörelsen med bl.a. Extinction Rebellion och andra miljörörelser, alla politiska rörelser till vänster om (men delvis inklusive) Vänsterpartiet, det nya ’Vändpunkt’ (som jag just hörde att bl.a. Carl Schlyter har startat) kampen mot marknadshyror, kampen för bättre arbetsförhållanden, för bättre välfärd, kampen mot kärnkraft, mot kärnvapen, fredsrörelsen, kampen mot rasism, kampen för flyktingars rättigheter … Det finns hur mycket som helst, som skulle ha nytta av en gemensam grundsyn, för lättare kunna samarbeta när det behövs. Det skulle verkligen kunna öka en övergångsrörelses resiliens.

/Bo

”För att överhuvudtaget ha några möjligheter att lyckas med det måste vi först och främst ta del av varandras idéer och erfarenheter och vi måste ömsesidigt ta reda på vilka som är intressanta att samverka med när det gäller konkreta intressen (i första hand, naturligtvis, motståndet mot kapitalistiska strukturer) och förutsättningar att bidra med något intressant.” 

Ja ”kapitalismen genomtränger allt” och därför måste det ”utvecklas ett gemensamt motstånd”, vilket som vi kan se är lättare sagt än gjort. Men vi har väl inget annat val? Vilka kan då vara ”intressanta att samverka med”? Du föreslår ett antal rörelser som skulle kunna vara intressanta och jag delar dessa förslag. 

Några frågor som far genom skallen: Hur tas kontakten? Vad vill vi åstadkomma efter en eventuell kontakt? Skall vi (du och jag) ha en vidare ambition med vårt projekt än att nöja oss med att publicera våra texter? Jag ser gärna att vi har en vidare ambition och är därför lyhörd inför alla tankar ”som kan öka en övergångsrörelses resiliens”.

Lite mer tankar om rörelsers motståndskraft mot kapitalismens universalisering:

Jag uppfattar vårt tillstånd (alla vi människors inställningar till ”tidens rådande utveckling”) som att vi alla blir mer och mer negativa till den rådande utvecklingen. Denna ”negativism” kan yttra sig på alla möjliga sätt – från konstruktivt ifrågasättande till destruktivt agerande – men kännetecknande är att ”negativismen” blir alltmer kritisk till etablissemanget, den samhälleliga eliten. 

Ur denna ”negativism” bildas bland annat anti-etablissemangspartier och rörelser. Alltså en slags motståndskraft mot kapitalismens universalisering, utan att denna motståndskraft behöver vara medveten om orsakssambanden till kapitalismens universalisering.

Denna omedvetenhet om orsakssambanden får till följd att mängder av människor väljer att sympatisera med högerpopulistiska partier och rörelser. 

Varför det? Man ser inget alternativ. Högerpopulismen fångar upp människors ”negativism” mot ”tidens rådande utveckling”, men denna högerpopulism är ju oförmögen att vara en motståndskraft mot kapitalismens universalisering.  Låter inte detta motsägelsefullt?

Jo men så är det i alla fall. 

Jag brukar tänka att vilken kraft det finns ute i samhället som skulle kunna bli en verklig motståndskraft mot kapitalismens universalisering om det bara kunde gå att förmedla ut de ”rätta” orsakssambanden. Och detta kan gå väldigt fort när tillfället finns på plats. Se bara på Metoo!

Detta var några tankar som kom över mig!

/Jan

Hoppas du har rätt om motståndskraften! När det gäller högerpopulismen har du nog – tyvärr! – också rätt. Begreppet är motsägelsefullt eftersom populism (’folkism’) ju borde vara närbesläktad med demokrati eftersom den utger sig för att just uttrycka och kunna tillgodose ’folkets’ vilja.

  Att åtminstone uttrycka ’folkviljan’ kan vara en särskilt lätt uppgift i ett samhälle där det finns stor anledning till utbrett missnöje. Det gäller naturligtvis ojämlika samhällen och i allra högsta grad samhällen som under en längre tid har varit utsatta för nyliberalt inflytande med hård konkurrens mellan företag och mellan människor som har råkat illa ut på grund av just denna konkurrens och därigenom också har stora motsättningar mellan ’lyckligt’ och ’mindre lyckligt’ ’lottade’ människor.

  Detta kan alltså lätt utnyttjas av högerpopulister vars politiska inriktning innebär att eftersträva goda relationer till dem som har lyckats bäst i ett kapitalistiskt samhälles ekonomiska konkurrens – och att alltså försöka tillgodose deras intresse. En inriktning som alltså är rakt motsatt dem vars intressen de har lätt att utge sig för att företräda. Med utgångspunkt från en så hänsynslös och odemokratisk inriktning är steget inte långt att också avleda det folkliga missnöjet med de ojämlika förhållandena i samhället mot samhällets allra mest maktlösa människor.

  De onda ’självförstärkande’ spiraler som kan utvecklas ur dessa förhållanden är, milt sagt, förskräckande!

/Bo

————————————————————————————————————————–

”Utvidgade perspektiv”

Mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien

När det gäller ”rörelsers motståndskraft” – i detta begrepp vill jag också lägga in politiska partier – så, menar jag, att våra etablerade partier (samtliga riksdagspartier) intar mer eller mindre liknande förhållningssätt gentemot kapitalismens universalisering. Jag menar att ”motståndskraften” i stora drag inte existerar. 

Här tar jag som exempel inställningen till EU och det stundande valet. 

Från den yttersta högern till vänstern så menar man att EU är en politisk ”institution” som man bör verka inom. 

Men kapitalismens universalisering kan inte förminskas eller upphävas genom att politiska partier ”träder in” i unionen. Unionens ”verkliga uppgift” är ju att underlätta en fortsatt kapitalistisk universalisering av våra samhällen. Politiska partier som önskar ”träda in” i den här unionen har därmed att förhålla sig till denna ”verkliga uppgift”.

EU är på så vis, enligt mig, ett tydligt exempel på hur politiken ”tvingas” underkasta sig vår rådande kapitalistiska marknadsekonomis beslutsprocesser.

En ”motståndskraft” mot denna kapitalistiska universalisering – som EU är – görs bäst genom att agera utanför unionen och arbeta för att det egna samhället lämnar EU.

/Jan

”Från den yttersta högern till vänstern så menar man att EU är en politisk ’institution’ som man bör verka inom.”

Ja, visst är det riktigt att ”Unionens ’verkliga uppgift’ är … att underlätta en fortsatt kapitalistisk universalisering av våra samhällen”, men jag tror, trots att det kan vara väldigt svårt, att det möjligen är bra om Vänsterpartiet har kvar sina ledamöter där, under förutsättning att de då har möjligheter att utveckla viktiga samarbeten med andra vänsterorganisationer som de annars inte skulle ha haft. Det skulle kunna finnas sådana fördelar – som jag inte känner till. Och jag vet inte heller vilka följder det skulle få för t.ex. den bräckliga världsfreden om ett ökande antal länder snabbt skulle lämna EU. Det här är så komplicerade frågor att jag, i full vetskap om hur lätt det kan vara för ett etablerat parti att ge efter för de starka påtryckningar de utsätts för av andra partier och ’näringslivets’ lobbyister, att jag inte kan ge något bra svar på hur man bör verka i förhållande till EU. Jag tror att svaret kan variera mycket beroende på vilka sociala sammanhang som man befinner sig i. Det gäller under alla omständigheter att vara oerhört uppmärksam på vad som händer och hur man själv reagerar på det.

/Bo

Ja det är ”komplicerade frågor” det här!

Den kapitalistiska universaliseringen ”snärjer” in sig överallt i ”samhällskroppen”, där det finns pengar att hämta. Och detta är i sig en logisk utveckling sett utifrån det privatägda kapitalets ögon. Denna så att säga logiska utveckling för då med sig att vår marknadsekonomis beslutsprocesser ”undantränger” politikens (rörelsers) beslutsprocesser. Man kan säga att politikens inflytande över våra samhällens utveckling underställs vår rådande marknadsekonomis beslut. 

Vad gör politiken åt denna destruktiva beslutsordning? Jo, som jag ser det, så inordnar man sig i den underställande roll som följer av att vår rådande marknadsekonomi – i kraft av sin ekonomiska styrka – i praktiken dikterar villkoren för hur samhällsbyggandet ska se ut. Politiken saknar därmed ”mandatet” att överhuvud taget opponera sig mot den rådande ordningen. En politik som inte allierar sig med vår rådande ekonomis prioriteringar får till följd att ägarna av denna vår ekonomi väljer att investera sitt kapital i mer ”kapitalvänliga” samhällen. Vilket naturligtvis blir förödande för det ursprungliga samhället. 

Inför ett sådant scenario så har politiken egentligen inget val – man måste inordna sig i det ekonomiska systemets inneboende krav. Alltså blir man mer eller mindre tvungen att släppa sin ”rörelses motståndskraft” mot denna alltmer tilltagande kapitalistiska universalisering. Det politiska etablissemanget har så att säga satt sig själva i rävsaxen och gjort sig oförmögna att ta sig ur denna fälla.

En ”rörelses motståndskraft”, menar jag, blir effektivare på alla sätt om ”rörelsen” (politiska partiet) agerar utanför kapitalets ”institutioner” och inte inlemmas i dennas ”institutioner”.

Ungefär så ser jag på ”rörelsers motståndskraft” gentemot kapitalets ”institutioner”.

/Jan

”… vår rådande marknadsekonomi … dikterar [i praktiken] villkoren för hur samhällsbyggandet ska se ut. … man måste inordna sig i det ekonomiska systemets inneboende krav.”

Ja så är det – men det handlar om sammansatta processer, där vårt språk kan vara missvisande. Och nu när vi ska försöka utvidga perspektivet, kan det vara bra att försöka tränga lite djupare in i vår kapitalistiska marknadsekonomis dynamik. När man talar om ’krav’ så underförstår man (åtminstone när det gäller människor) ett medvetet mål som man strävar efter att uppnå, en tydlig viljeinriktning. Och den viljeinriktningen är ju, när det gäller kapitalismen, i första hand vinstmaximering och i andra hand (som ett resultat) ökad makt över andra människor och därigenom också över eftersträvade materiella tillgångar. Men detta gäller varje enskild människa som deltar i det ’kapitalistiska spelet’ enligt dess regler. Hur själva spelet utvecklas och hur den utvecklingen påverkar deltagarna är ’biprodukter’ som ingen av spelarna har någon egen makt över. Och tillsammans har de ingen makt heller, eftersom de konkurrerar med varandra och därför inte förmår samarbeta om hur helheten ska ’bete sig’. Det arbetet, som bland annat måste handla om vilka regler som ska gälla måste ske någon annanstans, och i våra samhällen är det de ’lagstiftande församlingarna’. Men dessa kan istället påverkas i önskad riktning av enskilda människor, särskilt av dem som har varit framgångsrika i den kapitalistiska konkurrensen. På det sättet kan deltagarna i spelet, i viss utsträckning, påverka dess resultat. Men det är främst ’vinnarna’ som kan göra det – och deras påverkan sker naturligtvis i en riktning som de har anledning att förmoda gynnar just dem själva mest. Och det är naturligtvis ökad vinst och makt – vilket för samhället ifråga innebär ökad ojämlikhet (ett sekundärt resultat av allas, dvs även förlorarnas, kamp mot alla).

Det var ett försök att förstå sambandet mellan en helhet och dess delar. Vet inte om någon blir klokare av det. Men hoppas kan man ju!

/Bo

”Men detta gäller varje enskild människa som deltar i det ’kapitalistiska spelet’ enligt dess regler. Hur själva spelet utvecklas och hur den utvecklingen påverkar deltagarna är ’biprodukter’ som ingen av spelarna har någon egen makt över. Och tillsammans har de ingen makt heller, eftersom de konkurrerar med varandra och därför inte förmår samarbeta om hur helheten ska ’bete sig’.” 

Exakt så tänker även jag. Själv brukar jag formulera mig, som att ”vi alla jagar kapitalet”. Detta gäller såväl rik som fattig och detta ”jagande” handlar ytterst om att leva eller dö. Så är det ”kapitalistiska spelet” uppbyggt. Det handlar om konkurrens, för oss alla, i stället för samarbete. 

Att ställa sig ”vid sidan om” och samarbeta är i princip bara möjligt vid aktiviteter där pengar inte är inblandade.

Angående de ”lagstiftande församlingarna”:

Ja precis som du skriver, så formuleras ”lagar” utifrån den rådande strukturella ordningen. Alltså kan man säga att ”lagar”, med andra ord, också speglar vår rådande verklighet. Och eftersom vår rådande verklighet är orättvis så är naturligtvis socioekonomiska ”lagar” orättvisa. 

De måste ju vara det för att kunna ”säkra upp” vår kapitalistiska marknadsekonomi. 

Att skriva ”lagar” handlar inte om att vara objektivt logisk för att uppnå rättvisa utan ”lagar”, i vår tid, handlar om att skriva subjektivt utifrån gällande maktordning.

Några ord angående ”rörelsers motståndskraft”, som jag vill komplettera från mitt förra mejl:

Jag är lite kluven när det gäller ”rörelsers motståndskraft” i vårt parlament och i våra kommuner och landsting. 

Ska en ”rörelse/parti” som agerar ”motståndskraftigt” mot kapitalismens universalisering kandidera till riksdagen, kommunen och landstingen? 

Till att börja med så kan vi väl konstatera att inget av nuvarande riksdagspartier, i praktiken, agerar ”motståndskraftigt” mot kapitalismens universalisering. 

Men frågan gällde: ska en eventuell ”rörelse/parti” som agerar ”motståndskraftigt” kandidera till våra offentliga församlingar? I denna fråga är jag kluven.

/Jan

Tack för dina kompletterande formuleringar om konkurrens och lagstiftning!
 När det gäller ’rörelsers motståndskraft’ och frågan om det kan vara lämpligt för nya eller än så länge utomparlamentariska rörelser, som tror sig vara tillräckligt motståndskraftiga mot de krafter de kan komma att utsättas för i etablerade politiska sammanhang, att också delta kontinuerligt i sådana sammanhang, så måste nog svaret bli en stark varning.
 Men det kan förstås ändå finnas omständigheter som innebär att de skulle kunna utföra ett viktigt arbete i dessa miljöer, trots allt. Men det måste nog vara varje rörelses uppgift att själv bedöma och demokratiskt besluta om. Det ska bli intressant att se hur det nya Vändpunkt – och de nya Reformisterna i Socialdemokraterna – kommer att klara sig.

/Bo

Ett försök till svar på min egen fråga:  ”ska en eventuell ”rörelse/parti” som agerar ”motståndskraftigt” kandidera till våra offentliga församlingar?”

Genom att ”kandidera” så bör man likaså ta ansvar. Vad ska man då ta ansvar för? Jo man ska ta ansvar för det samhälle som är rådande. Vad är det då för samhälle som råder? Vi har ett samhälle som är uppbyggt utifrån orättvisa och ojämlika förhållanden. Alltså är det ett sådant samhälle man ska ta ansvar över. 

Även om man utåt sett har visioner om ett helt annat samhälle så är det i den dagliga ”praktiska” politiken som ”rörelser/partier” visar om man agerar ”motståndskraftigt”. Vilket man inte gör. Och varför gör man då inte det? Nej man gör inte det beroende på att ”rörelsers/partiers” analys av orsakssambanden till ”orättvisa och ojämlika förhållanden” inte görs.

Att ha visioner är en sak men att inte dra ”rätt” insikt av orsakssambanden är en helt annan sak. ”Kandiderande rörelser/partier” kommer fram till slutsatsen att dagens samhälleliga struktur ska bestå – kanske med den marginella skillnaden att skatteuttagen kan förändras. En sådan politik bevisar ju ”rörelsers/partiers” oförmåga att kunna förstå orsakssambanden.

Mitt svar på min egen fråga blir därför att ”motståndskraftiga rörelser/partier” inte ska ”kandidera” till våra offentliga församlingar. 

Verkliga förändringar initieras i princip alltid utanför parlamentet. Parlamentet har alltid, mig veterligen, agerat förvaltare av den rådande ordningen så också av denna anledning bör ”motståndskraftiga rörelser/partier” fokusera på utomparlamentariskt arbete.

/Jan 

Ja, du har nog rätt när det gäller de rådande förhållandena. Till exempel ifråga om MP:s anpassning till S, S:s anpassning till M och SD, och de krav på ansvar som ställs på MP för detta. Krav som har ’tvingat’ dem att försvara sådant de inte har trott på, och som till slut till och med kan ha fått dem att tro på det. En brist på resiliens hos MP skulle man kunna säga.

Men  problemet skulle möjligen ha kunnat förvärras av omgivningens krav på ansvar och bristande förståelse för ansträngningar som kan ha gjorts (vilket Isabella Lövin hävdar) för att mildra högersvängen. Kravet på ansvar borde i så fall gälla frågan om de verkligen har ansträngt sig så mycket som är rimligt att kräva, eller om de har haft en alltför optimistisk bedömning av sin egen förmåga eller har haft en olämplig strategi, eller om de har underskattat svårigheterna. Antagligen är det en kombination av allt detta, vilket jag kan tycka borde ha fått MP att avstå från regeringssamarbetet – och kanske till och med riksdagsplatsen. V har ju klarat sig bättre, även om inte heller de är oskadade.

    Det stora problemet är ju att verkligheten är så komplex, och allt är så beroende av allt annat, att försök att hålla sig utanför sådant som verkligen fungerar dåligt, eller att inte alls beröra något som är avskyvärt, inte heller alltid är rekommendabelt. Även om parlamentet alltid har ”agerat förvaltare av den rådande ordningen” så är det inte helt osannolikt att en kollaps av de parlamentariska strukturer som nu existerar skulle öppna vägen för ett ännu värre, rent fascistiskt samhälle – innan tillräckliga motsatta strukturer har hunnit etableras.

Min slutsats blir att V ändå borde stanna kvar i riksdagen (så länge de har så goda utomparlamentariska kontakter och verksamheter att de är tillräckligt motståndskraftiga) eftersom en helt och hållet högerdominerad riksdag skulle underlätta en allt större repression mot systemkritiska rörelser utanför riksdagen. Men andra rörelser, som Vändpunkt, bör tänka sig för väldigt noga.

/Bo

”Min slutsats blir att V ändå borde stanna kvar i riksdagen (så länge de har så goda utomparlamentariska kontakter och verksamheter att de är tillräckligt motståndskraftiga) eftersom en helt och hållet högerdominerad riksdag skulle underlätta en allt större repression mot systemkritiska rörelser utanför riksdagen.”

Som sagt, jag är kluven i den här frågan. 

När det gäller våra offentliga ”församlingar” – riksdagen, kommunen och landstingen – så agerar i många fall V helt emot folkliga viljeyttringar. Man kan i kommuner rösta för nedläggning av skolor; indragningar av kommunala bidrag i viktiga samhälleliga fritidsanläggningar; i landstingen opponerar man sällan emot en tilltagande centraliserad sjukvård; och partiet väntas nu förändra sin EU-kritiska linje. Några exempel på att V, enligt min mening, ”vrids” alltmer åt höger och därmed infogar sig i det politiska etablissemanget. Vilket sannolikt innebär att de ”goda utomparlamentariska” kontakterna och verksamheterna försämras och därmed likaså motståndskraften mot kapitalismens universalisering. 

I fråga om kapitalismens universalisering så kan man, menar jag, även se denna universalisering ta plats i våra etablerade politiska partier och detta gäller även V. Vår alltmer ”underställda” politik för ju med sig att våra etablerade riksdagspartier anpassar sig till den ekonomiska verklighet som gäller. Även ledningen för V verkar tydligen acceptera denna långsiktigt destruktiva utveckling, som de kanske inte är medvetna om. Eller så är de medvetna men ser ingen möjlighet till förändring.

Jag ser därför en risk i att V blir en del av ”en helt och hållet högerdominerad riksdag”. Att de socioekonomiska klyftorna i samhället ökar och därmed den sociala oron sprider sig blir den, som jag ser det, ”naturliga” följden av kapitalismens universalisering och V kommer på grund av sin undfallenhet att sakna ”motståndskraft”. Detta kan också ses som ett folkligt svek eftersom partiet vill framstå som en ”motståndskraft”.

/Jan

–[Jan:] ”Som sagt, jag är kluven i den här frågan.”

   Ja det är nog det bästa man kan vara – om ”frågan” inte bara gäller huruvida det skulle förstärka eller försvaga viktiga (tendenser till) demokratiska processer, som eventuellt kan förekomma i riksdag, kommun och landsting, om V snart skulle lämna dessa institutioner. Min citerade ’slutsats’ gällde bara detta problem, för övrigt är det omöjligt för alla, som inte har tillgång till en mängd extern och intern information, att ge några tillräckligt välgrundade råd till hur enskilda V-medlemmar bör agera inom partiet.

   Så det är nog bäst att fortsätta vara kluven – men att ändå hoppas att V inte hamnar utanför alla parlamentariska sammanhang och att bidra till det så gott det går, eftersom ett ’utanförskap’ troligen skulle förvärra situationen för den obetydliga, men ändå för oss viktiga, demokrati som vi trots allt har.

När det gäller kapitalismens ’universalisering’ så har sociologen Charles Derber, som skrivit boken ”Welcome to the Revolution” ett råd, som till och med finns i undertiteln till hans bok: ”Universalizing Resistance”, ’universalisera motståndet’. Detta motstånd bör helst också ske på den plats där kapitalismens universalisering gör sig gällande, alltså även i de parlamentariska institutionerna.

Men det här rådet kan vara svårt att följa, eftersom båda processerna överlagras på varandra så att det är svårt att skilja dem åt. Och har man inte själv tillräckligt välgrundade uppfattningar, så kan det till exempel vara lätt att man okritiskt övertygas av en karismatisk motståndare. Det är därför som jag har lagt in en ”not 2” från mitt kapitel ”Ekonomisk demokrati” i ”Att slakta en guldkalv”) på s. 10 i appendix. Det som den noten (och dess illustration) handlar om är viktigt som en ’resiliensförstärkande’ komplettering av de ekodemokratiska strukturer som appendixet framför allt handlar om. – Det här tål väl att tänka på för tillfället!

/Bo

Jag funderar ibland över det faktum att ungdomar verkar mindre benägna att engagera sig partipolitiskt och att detta faktum kan tolkas av våra etablerade partier som att ungdomar saknar politiskt engagemang. 

Min tolkning till varför ungdomar engagerar sig allt mindre i partipolitiken kan istället ses som en insikt i att våra etablerade partier saknar reella möjligheter att åstadkomma strukturella förändringar i våra samhällen. Alltså egentligen ett sundhetstecken av våra ungdomar eftersom de inte kan se att verkliga förändringar kan åstadkommas.

Utifrån dessa fakta så borde vi kunna dra slutsatser att: det är inte fel på våra ungdomar utan felet sitter i den politik som levereras. Varför engagera sig partipolitiskt när grundläggande förändringar är omöjliga att åstadkomma?

Jag menar att det egentligen är logiskt – utifrån den rådande parlamentarismens oförmåga att genomföra grundläggande förändringar – när våra etablerade partier inte lyckas engagera våra ungdomar. Ett parlament som saknar mandatet för att kunna genomföra ”verkliga” demokratiska förändringar får ju effekten att ungdomen kommer fram till besluten att min röst och mitt engagemang saknar betydelse. 

Partipolitiskt engagemang resulterar inte i grundläggande förändringar så varför då engagera sig partipolitiskt? Denna fråga tyder på att något grundläggande saknas i våra samhällen. Och detta inser ungdomar, måhända omedvetet. 

Det universaliserade motståndet försvagas i parlamentet, varför då engagera sig partipolitiskt? Resonerar säkert många unga.

/Jan

”Min tolkning till varför ungdomar engagerar sig allt mindre i partipolitiken [är istället att de inser] att våra etablerade partier saknar reella möjligheter att åstadkomma strukturella förändringar i våra samhällen.”

Det här var lite oklart formulerat, men jag antar att du menar att det var ungdomarnas beteende, och inte din tolkning, som byggde på en insikt (det framgår ju längre ned) – så jag redigerade lite. Och jag instämmer naturligtvis.

   Det var nog just en sådan, mer eller medveten, insikt som också fick mig att avstå från (riksdags)partipolitiskt engagemang under 70-talet – och som fortfarande gör det.

   Men de som ändå engagerade sig, och som fortfarande är parlamentariskt aktiva, kan ha utvecklat många personliga relationer som det är svårt att avstå från. – Om några särskilt politiskt insiktsfulla bland dem skulle börja tvivla på den förda politiken, kan ändå den bästa strategin, för dem, vara att först försöka utveckla de nya idéerna bland flera medlemmar inom samma parti . Vad som sedan kan hända kan vara svårt att förutse, men borde – särskilt med kontakter även utanför parlamentet – kunna bli en värdefull del av ett universaliserat motstånd mot en universaliserad kapitalism).

   Men för de allra flesta som befinner sig utanför parlamentet är det nog, som sagt, bäst att stanna utanför.

/Bo

”Men de som ändå engagerade sig, och som fortfarande är parlamentariskt aktiva, kan ha utvecklat många personliga relationer som det är svårt att avstå från.”

Ja då är vi inne på politikers roller i våra samhällen. Politiker vars uppgift är att förvalta den rådande samhällsordningen. Politiker som har sitt levebröd i att vara just politiker.

I vår rådande marknadsekonomi handlar det om ekonomisk konkurrens. Detta gäller alla, även våra politiker. En politiker vill tjäna pengar helst mycket pengar, precis som alla vi andra. Att vara politiker är ett yrke och politikeryrket ska vara välbetalt, det har politikerna beslutat. 

Politikerns förhållande till den rådande ordningen är, som vi kanske förstår, positiv. Den rådande ordningen föreskriver ju att politikern ska vara välbetald. 

I och med att den rådande ordningen är utformad på detta vis så har politikern att förhålla sig till detta. Det blir alltså viktigare att tjäna pengar än att fatta ”rätt” beslut. Politikern fungerar därför likadant som vi alla: det handlar om att överleva i första hand och i andra hand att fatta ”rätt” beslut. 

Hur går detta ihop med ”motståndskraften”? Inte alls!

”Det är synd om våra politiker!” (Lite ironi om politikerrollen.)

/Jan

———————————————————————————————————————————-

”Mera om universalisering”

En fortsatt mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien

Vårt (alla människors) språk och dess logik (som bygger på statiska symboler för ofta ganska obestämt avgränsade klasser av verkliga företeelser) är till stor del en avspegling av verkliga förhållanden, t.ex. orsakssamband. Men det är oftast ofrånkomligen en alldeles för grov avspegling. Vilket lätt ger felaktiga resultat även om den språkliga logiken är alldeles korrekt. I sådana fall kan det vara bra att inte tolka slutresultatet (t.ex. att en företeelse ’inte alls går ihop’ med en annan företeelse) alltför ordagrant.

Att politiker har beslutat något i demokratisk ordning kan t.ex. vara helt sant, och att alla som deltagit i beslutet verkligen accepterar det som ett giltigt beslut kan också vara sant, men det betyder inte att alla verkligen bidrog till resultatet – och de som röstade på ett annat sätt kan fortfarande vara negativa till det och beredda att motarbeta det i andra sammanhang. Jag menar att viktiga saker kan hända som inte alls syns på ytan. Det kan ibland gå att påverka politiker i avgörande fall. Amerikanska politiker kan t.ex. ha påverkats av Vietnamprotesterna så att dessa protester åtminstone var en faktor som bidrog till att kriget avslutades (därmed inte sagt att allt var frid och fröjd). I andra fall kan protesterna förstås misslyckas, som t.ex. när de gällde G. W. Bushs planer på att invadera Irak.
   Jag menar alltså att en ’universaliserad’ (eller ’universaliserande’) ’motståndskraft’ trots allt, i vissa fall, kan sprida sig till politiker så att den motverkar en ’universaliserad’ kapitalism.
    Jag håller också med om att politikerrollen är problematisk och mycket överskattad, men menar att man inte helt kan bortse från dess betydelse, eftersom den påverkas av all slags universalisering – även om det är olika mycket. Det kan alltså handla om mycket utspridd påverkan i olika miljöer som kan vara svår att uppfatta. (Jag tänker mig att pilarna i mina diagram bl.a. kan symbolisera just sådana subtila processer med en blandning av olika starka strömmar. Ibland kan det fungera bättre att tänka mera visuellt än verbalt. Att processer är ’överlagrade’ på varandra kan man t.ex. ofta tänka sig, även om det inte handlar om en särskild över- eller underordning.)

/Bo

Inga problem Bo! Jag tror mig hänga med i ditt resonemang angående politikerrollen och att den ”är problematisk och mycket överskattad”.

Vid den första anblicken av ordet universalisering så förknippar jag detta med ordet globalisering, som kännetecknar kapitalismens ’erövring’ av världen. Men du och jag har ju nu skrivit ett antal inlägg där universaliseringen har tagit en central plats och där får ordet betydelsen av att: på ett djupare sätt ’tränga in’ i vi människors ’hela’ liv. 

Kapitalismen ’tränger in’ i våra liv på alla plan där det finns pengar att tjäna – kapitalismens universalisering. Denna ’inträngning’ i våra liv skapar en motståndskraft – ett universaliserat motstånd.

Så uppfattar jag ordet universalisering.

Är då universalisering bara av ondo? Den är väl av ondo när vi har ett ekonomiskt system som – för sin egen överlevnad – universaliserar alla mänskliga aktiviteter? Man kan nog säga att vi alla nu har ’trätt in’ i kanske den slutgiltiga fasen när det gäller kapitalismens universalisering. 

Om det nu skulle vara så då borde detta innebära att kollapsen för systemet står för dörren. Universaliseringen kan, så att säga, inte ’tränga in’ längre i våra liv vilket alltså borde innebära att systemets krav på ständig ekonomisk tillväxt har nått vägs ände.

I det här sammanhanget kanske man kan likna ordet universalisering med ordet exploatering? Exploatering av alla mänskliga sammanhang och aktiviteter.

/Jan

”Kapitalismen ’tränger in’ i våra liv på alla plan där det finns pengar att tjäna – kapitalismens universalisering.” Javisst, och inte nog med det, den fortsätter att tränga in överallt genom allas, oftast omedvetna och i stort sett oundvikliga, anpassning.

”Denna ’inträngning’ i våra liv skapar en motståndskraft – ett universaliserat motstånd.” Ja, men för att inte bara bli en passiv anpassning – eller, kanske ännu värre, hatiska attityder (i värsta fall uppmuntrade av starka, motsatta, ekonomiska intressen) mot ekonomiskt svagare grupper, som felaktigt uppfattas som huvudorsaker till egna ekonomiska misslyckanden – behövs ett aktivt, medvetet utformat motstånd grundat på goda kunskaper om sociala processer. Hur ska ett sådant motstånd kunna bli så resilient att det, utan att försvagas eller förvrängas, kan universaliseras i lika hög grad som kapitalismen, och dessutom (eftersom inte minst miljön kräver det) blir mera framgångsrikt – så att i stället kapitalismen försvagas för att till slut upphöra, åtminstone som dominerande system? Det är verkligen mänsklighetens (och våra ekosystems) ödesfråga, och mycket kan hända på vägen dit.

Trots, eller kanske tack vare, sin universalisering, är inte kapitalismen så ’stark’ som den kan verka. Dess viktigaste underlag (hållbara ekosystem, rika råvarukällor och en köpstark, positivt inställd befolkning) har exploaterats så mycket att det nu sviktar ordentligt. Det betyder att universaliseringen hotas av ett spontant sönderfall, vilket kan leda till farliga processer om det inte finns alternativa strukturer, som då kan ta vid. Verkligen något att tänka på för alla aktivister! Och vi två får försöka bidra så gott vi kan…

/Bo

”Det betyder att universaliseringen hotas av ett spontant sönderfall, vilket kan leda till farliga processer om det inte finns alternativa strukturer, som då kan ta vid.” 

Min bedömning är att det ”spontana sönderfallet” inte går att undvika. Här tror jag mig ha gjort en mer pessimistisk bedömning än dig Bo. Jag har svårt att se hur ”alternativa strukturer” ska kunna etablera sig hos oss alla innan ”sönderfallet” slår till.

Jag brukar resonera så här: en kapitalistisk marknadsekonomi kräver att vi alla agerar utifrån denna ekonomis ’inneboende’ prioriteringar. I annat fall ”sönderfaller” denna marknadsekonomi. 

Nu är det ju så att denna marknadsekonomi ändå går mot ”sönderfall” beroende på att den inte längre kommer kunna skapa ekonomisk tillväxt. 

Frågan blir ju då: vad kommer att ske först? Blir det omöjligheten att skapa ekonomisk tillväxt eller blir det på det viset att vi alla får svårt att enas kring ”alternativa strukturer”? 

Jag tror att vårt ekonomiska system först ’faller’ på sin egen oförmåga att kunna skapa tillväxt. Och är vi inte förberedda på detta scenario – vilket jag tror att vi inte är – då blir ju risken för ”farliga processer” överhängande.

Jag vill nog påstå att det ”spontana sönderfallet” redan har drabbat stora delar av vår värld. Och först att drabbas är ju, som vanligt, våra ’fattiga’ samhällen. Här råder, som vi ser, ren desperation bland befolkningen. Min åsikt är att vi här i väst inte heller klarar av att samla befolkningen under någon form av ”alternativ struktur”.

Även om vi alla, mer eller mindre, känner ett universaliserat motstånd gentemot kapitalismens totala ’intrång’ i våra liv så har jag svårt att kunna se en samlad rörelse hinna forma en ”alternativ struktur” när ”sönderfallet” slår till. Och ändå är det en sådan rörelse som jag vill medverka till. Är man realist eller pessimist?

/Jan

”Jag har svårt att se hur ’alternativa strukturer’ ska kunna etablera sig hos oss alla innan ’sönderfallet’ slår till. … Och ändå är det en sådan rörelse som jag vill medverka till. Är man realist eller pessimist?”

Hur ska man kunna ta sig ur en sådan motsägelse – är det meningsfullt att delta i en rörelse som (under rådande förhållanden och vare sig man är med i den eller inte) helt säkert inte kommer att hinna uppnå den storlek som är nödvändig för att överleva en oundviklig händelse som skulle omintetgöra det som är rörelsens mål? Uttryckt på det absoluta sättet är det, när det gäller rörelsens mål, ’alternativa strukturer hos oss alla’, inte meningsfullt att delta, vare sig man är pessimist eller inte.

    Men själva målet, är ju ändå viktigt – finns det ingenting man kan göra åt det?

    Man kan börja med att ifrågasätta själva förutsättningarna för resonemanget. Är det verkligen nödvändigt att etablera ’alternativa strukturer hos oss alla’ för att verksamheten ska vara meningsfull? Jag varken tror eller tycker det. Även om strukturerna inte kommer att räcka till för att förhindra en ’kollaps’, tror jag att det fåtal (t.ex. kooperativ) som under rådande förhållanden trots allt redan finns, och som fortfarande kan öka, faktiskt kan bidra till att mildra konsekvenserna av en sådan.

   (Märk de avgörande, kursiverade, nyanseringarna här, till skillnad från de problematiska, också kursiverade, absoluta uttrycken i första stycket. Sådana nyanseringar kan ibland/ofta vara ett bra sätt att lösa en till synes olöslig meningsmotsättning.)

Det är möjligt att vi alla är så vana vid debatter där det gäller att vinna över en meningsmotståndare (i betydelsen att få en publik med sig) att vi har svårt att se hur nyanseringar kan lösa logiska motsägelser – som t.ex. ’moment 22’, där två förutsättningar omöjliggör en lösning för båda parter och i stället kan ge upphov till en ond spiral (som t.ex. kravet på en global temperaturminskning för att öka det arktiska istäcket som själv bidrar till temperaturökningen genom att minska). Det handlar ofta om grader och successiva förändringar, men hjälpen kan behöva komma utifrån.

/Bo

Javisst är det en ”motsägelse”, som jag har försatt mig i. Men att bara lägga sig ned och iaktta den rådande utvecklingen är inget alternativ. Särskilt inte när man tror sig kunna analysera sig fram till orsakssambanden av våra samhällens destruktiva utveckling och utifrån denna analys sedan tro sig kunna redovisa vilka grundläggande förändringar som måste till för att våra samhällen ska uppleva rättvisa och jämlikhet, inom alla områden.

Att skriva om allt detta – vilket vi nu gör – är naturligtvis en rörelse i sig. En rörelse som man vill ska ge avtryck ute i samhället och därigenom växa. Jag tror alltså att vi inte skriver förgäves – vilket jag nog har påpekat ett antal gånger tidigare – men jag menar att kraften i kapitalismens universalisering är så stark att jag är rädd att denna kraft kommer att, mer eller mindre, ’radera’ ut den rörelse som vi driver. 

Men, som jag ser det, så har vi inget alternativ. Vi måste fortsätta att skriva den ’berättelse’ som vi är övertygade om kan förklara orsakssambanden till våra samhällens destruktiva utveckling. Detta agerande och denna övertygelse gör mig till optimist men kapitalismens universalisering har styrkan/makten att tysta oss – när detta system står inför sin fullständiga kollaps – vilket gör mig till en pessimist. 

/Jan

Jag instämmer i din pessimism, Jan, när du (lite förkortat och omdisponerat) skriver att’kapitalismens universalisering har styrkan/makten att tysta oss [och] att, mer eller mindre, radera ut [vår] rörelse’. Situationen är verkligen oroande.

   Men jag ser att det också i dina formuleringar finns ett visst utrymme för motsatta processer.

   Att universalisering överhuvudtaget kan förekomma beror på att sociala och kulturella (’sociokulturella’) strukturer är så komplexa – och ’mjuka’ – att de kan ’överlagras’ (’adderas’) på varandra så att de förstärks eller försvagas in i minsta iakttagbara detalj.

   Det kan därför också finnas strukturer (på samma plats) som bidrar till kretslopp av självförstärkande eller stabiliserande processer. Det gäller ’bara’ för oss att lära oss att utnyttja dem på ett bättre och mer kraftfullt sätt än våra potentiella motståndare (t.ex. genom att utnyttja de möjligheter till exponentiell tillväxt av ’motståndskultur’ som ges av en självförstärkande och universaliserande sociokulturell överlagring ’ovanpå’ den kapitalistiska ’överbyggnaden’). Inte omöjligt eftersom vi är betydligt fler än de som har ett objektivt (ekonomiskt) intresse av att bekämpa oss.

   Det är viktigt att den sociokulturella överlagringen (som skulle kunna vara ett slags parallellbegrepp till Marx’ ’överbyggnad’ om jag inte tar fel) verkligen är resilient – och för att bli det tror jag att det behövs många stabila kulturcentrum eller ’överlagringscentra’ som kan bidra till en uthållig förmedling av relevanta idéer och erfarenheter (som naturligtvis är mer resilienta i sig själva än våra motståndares idéer).

/Bo

Absolut så behövs det ”många stabila kulturcentrum eller ’överlagringscentra’ som kan bidra till en uthållig förmedling av relevanta idéer och erfarenheter (som naturligtvis är mer resilienta i sig själva än våra motståndares idéer).”

Om vi nu går till våra egna idéer så är naturligtvis min övertygelse att de är ”resilienta i sig själva” medan däremot ”våra motståndares idéer” (kapitalägarnas) bevisligen är destruktiva för hela det ekologiska samspelet och då inte kan vara ”resilienta i sig själva”. 

Desto fler ”stabila kulturcentrum” som kan skapas ju bättre är det så klart.

Men för närvarande så ser jag i stället instabila ”kulturcentrum” poppa upp. Jag menar då ”kulturcentrum” som, hur ska jag säga, anpassar sig efter den rådande samhälleliga verkligheten. Som, med andra ord, accepterar den rådande ordningen och tror sig kunna förändra sina idéer inom den rådande ordningens ramverk. 

Eftersom jag menar att grundläggande idéförändringar inte låter sig genomföras under rådande ordning så anser jag dessa ”kulturcentrum” som instabila. Instabila ”kulturcentrum” har ofta den egenheten att dom spelar ”motståndaren” i händerna – den kapitalistiska marknadsekonomins idéer slår rot i dessa ”kulturcentra” och får dem att, mer eller mindre, involveras i det rådande systemets idéer.

Så vi måste verkligen poängtera nödvändigheten av ”stabila kulturcentrum”, som du också skriver.

/Jan

”Eftersom jag menar att grundläggande idéförändringar inte låter sig genomföras under rådande ordning så anser jag dessa ”kulturcentrum” som instabila. Instabila ”kulturcentrum” har ofta den egenheten att dom spelar ”motståndaren” i händerna – den kapitalistiska marknadsekonomins idéer slår rot i dessa ”kulturcentra” och får dem att, mer eller mindre, involveras i det rådande systemets idéer.”

Ja, våra historiska erfarenheter, inte minst under 1970-talet, säger oss att det är på det viset.

   Men man bör nog inte dra alltför skarpa slutsatser av historiska händelser. De är egentligen alltför få och kan inte upprepas under likartade omständigheter, vilket är nödvändigt för att kunna dra någotsånär säkra slutsatser av olika projekt. Dessutom är, särskilt i vår tid, alltför många ickedeterministiska psykosociala processer inblandade i växelverkan med förändrade ekologiska system och en teknisk utveckling med komplicerade sociala nätverk över hela världen – för att inte tala om den i grunden, och nu alltmer, instabila kapitalistiska ekonomin – om den inte redan har kollapsat till en mängd mindre system, med osäkra inbördes relationer, när detta läses.

   Men det finns massor av erfarenheter på närmare håll (inklusive våra egna direkta erfarenheter) som säger oss något om hur sociala system av olika storlek och inre struktur kan fungera och utvecklas under olika omständigheter. Tillsammans bildar dessa en mer eller mindre medveten, mer eller mindre pålitlig, kunskapsbas som tillsammans med ganska enkla rationella resonemang (även de byggda på erfarenheter) kan användas för att utveckla teoretiska modeller, som sedan kan prövas på olika sätt. Ett exempel på detta är ’ekodemokratin’ i bokens annex., som är ’öppen’ för kritik (och fortsatt utveckling) av varje läsare. Men redan som den är, så är tanken att den och liknande modeller tillsammans ska kunna fungera som ett slags stabiliserande (och mångfaldigat) centrum för kulturella och praktiskt verksamma ’överlagringar’ på den universaliserade kapitalism som nu hotas av sönderfall. Då krävs det mycket av de icke-kapitalistiska strukturernas universalisering och resiliens, så att de inte ”involveras i det rådande systemets idéer”. En fara som vi bara kan undvika om vi verkligen är medvetna om den. Vi var nog inte det under 70–90-talen…

/Bo

Ett kännetecken på att den universaliserade kapitalismen ’tränger’ sig på avspeglas i den psykiska ohälsan, som framför allt drabbar yngre människor. Men att det officiellt anses bero på vår kapitalistiska marknadsekonomi – vilket jag anser vara huvudorsaken till den tilltagande psykiska ohälsan – förs överhuvud taget aldrig på tal. 

Så kallade experter inom psykisk ohälsa beskriver naturligtvis rådande arbetsförhållanden i kombination med ett allt intensivare leverne som ’tändvätska’ för den ökande psykiska ohälsan. I samma grad ökar självklart drogmissbruket och med den också social oro. Denna destruktiva spiral drabbar, som sagt, våra ungdomar mest. Och jag menar att den orsaken kan sökas i den universaliserade kapitalismen. Men den offentliga bilden av den här problematiken kommer aldrig fram till slutsatser att det skulle handla om strukturella orsakssamband – du och jag vet nog också varför man inte kommer fram till dessa slutsatser.

Vad är det då som jag vill komma åt med ovanstående rader? Jo att vi alla – men i synnerhet ungdomar – sakta men säkert ’bryts ned’ av den ’inträngande’ universaliserande kapitalismen. Följden av denna ’nedbrytning’ gör oss mindre motståndskraftiga mot den här universaliseringen. Hur ska jag säga – vi görs omedvetna om de verkliga orsakssambanden. Med andra ord kan man säga att ju mer den universaliserade kapitalismen bryter ned oss så får det till följd att vi drabbas av psykisk ohälsa och därmed ökande social oro.

Kollapsen för vårt rådande ekonomiska system drar också med oss i en kollaps för oss själva med våra liv. Våra liv är en spegling av den struktur som vi lever i. 

Ett ”stabilt kulturcentrum” måste vara medveten om de strukturella orsakssambanden!

/Jan

I en debattartikel i Svenska Dagbladet 2/3 2019 skriver psykologen Billy Larsson att ”… målsättningen [att åstadkomma ett hållbart samhälle] är stum – den knyter inte an till något i vår psykologi … Vi borde … utveckla solidaritetstänkande med kommande generationer … den tanken är inte stum, utan berör vår moraliska sida.” Men den moralen blir ganska poänglös om vi inte har några realistiska föreställningar om hur vi bör handla i enlighet med den. Ännu värre blir det om man dessutom har ett starkt motstånd mot de strukturförändringar i samhället som kan krävas för att handlingar enligt denna moral ska vara meningsfulla. Billy Larsson skriver också: ”Det kan inte vara minskade ekonomiska klyftor, att alla som kan jobba jobbar, ekonomisk tillväxt, eller ökad individuell valfrihet som bäst hanterar samtidens utmaningar.”

   Men det som allt oftare nämns, tillsammans med miljöproblemen, som samtidens största utmaningar är just ekonomiska klyftor. Och det blir svårt att ta sig an båda dessa utmaningar om man nöjer sig med att man ”[o]avsett ideologi kan … ställa krav på partier att vara solidariska med kommande generationer”, som Billy Larsson skriver.

   Om man inte nöjer sig med det, utan går utanför den politiska sfären till den ekonomiska så blir svårigheterna att vara ideologiskt neutral uppenbara – det är väl därför den undviks av så många. Men tanken om jämlikhet är definitivt inte ”stum”, den är i högsta grad emotionellt laddad och aktuell, så man kan ju börja där, med systemfrågan, med kapitalismen och dess universalisering som äter sig in överallt – så att de flesta inte ens är medvetna om den. Ett starkt emotionellt laddat medvetandegörande om ojämlikheter och deras ursprung skulle då bli en viktig uppgift även för psykologer. 

Det kan vara lätt att glömma bort den ekonomiska systemproblematiken när man koncentrerar sig på psykologiska frågor. Men i kritiken av det ekonomiska systemet får vi inte heller glömma att ta hänsyn till psykiska faktorer. Särskilt avgörande kan de vara för universaliseringen av både kapitalismen och motståndet mot den och för hur dessa processer överlagras på varandra. Men det är viktigt att se de psykiska faktorerna som integrerade delar i psykosocioekonomiska system, där till exempel avgörande ekonomiska regelverk överhuvudtaget inte skulle fungera som avsett om de inte var (över)lagrade (tillsammans med en mängd konkurrerande material) i människors med­vetanden så att de påverkar människors ekonomiska beteenden på önskat sätt.
 Men den ekonomiska resursfrågan – tillsammans med ekologiska faktorer – är förstås också ständigt närvarande och verksam i människors psyken, till exempel när det gäller bedömningar av ekonomiska sannolikheter och hur önskvärda olika resultat är för ens egen del och för den större sociala helheten. Alla studier av verkligheten måste ta hänsyn till hela denna komplicerade verklighet, så gott det går, för att vara användbara när det gäller den förändring av sociala relationer och våra relationer till omgivningen som nu är akut nödvändig.

/Bo

——————————————————————————————

 ”Universaliseringens gränslösa överlagringar”

Fortsatt mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien

”Men det är viktigt att se de psykiska faktorerna som integrerade delar i psykosocioekonomiska system, där till exempel avgörande ekonomiska regelverk överhuvudtaget inte skulle fungera som avsett om de inte var (över)lagrade (tillsammans med en mängd konkurrerande material) i människors med­vetanden så att de påverkar människors ekonomiska beteenden på önskat sätt.”

Visst är det så. Vi formas att vara de människor som vårt ”psykosocioekonomiska” system, så att säga föreskriver. Förutsättningen för vårt rådande ekonomiska system är ju att vi alla agerar som systemet föreskriver. Alltså matas vi hela tiden med det rådande systemets marknadsföring så att vi stadigt ska tillföra marknaden pengar. Kan vi inte tillföra marknaden pengar med egna medel så måste marknaden få oss till att ta lån. Man kan säga att allting går ut på att pumpa in pengar i marknadsekonomin. Vilket ju inte är någon nyhet för oss.

Men den här ”livsstilen” för med sig psykisk ohälsa. Och psykisk ohälsa slår tillbaka mot den rådande marknadsekonomin på det viset att pengaflödet in i marknaden avtar. Till viss del kompenseras detta avtagande pengaflöde genom att den offentliga ekonomin går in med pengar i marknaden – sjuka människor får, än så länge, ekonomisk hjälp av det offentliga.

Kan det vara så att våra ”medvetanden” nu börjar nå gränsen för hur den rådande marknaden kan påverka våra ”ekonomiska beteenden på önskat sätt”?

/Jan

Det är här, som alltid (men särskilt här), flera faktorer som samverkar. Så det kan vara bra att titta på de viktigaste tillsammans. Diagrammet på s.2 i ’Ekodemokrati’ (appendix) visar sju stycken som det är viktigt att ta hänsyn till i en ekodemokrati:

M: Miljön som påverkas av systemets omfördelning av materia.

C: Centrum för politik och fördelning av pengar.

O: Demokratiska organisationer (t.ex. kooperativ).

I:  Resilienta individer som producenter, konsumenter, politiska aktörer.

D: Demokratisk makt från både organisationer och individer.

P: Balanserade penningflöden där överskott i företag återgår som skatt.

V: Balanserat varuflöde (även i form av tjänster).

Frågan är hur väl vårt nuvarande system överensstämmer med detta. Inte särskilt väl när det gäller någon faktor tycks det – utom när det gäller individer som producenter och konsumenter. Detta är verkligen problematiskt eftersom alla faktorerna, även i vårt samhälle, är mycket nära beroende av varandra. Och de måste därför studeras tillsammans om man ska kunna dra några inte alltför osäkra slutsatser om troliga händelseutvecklingar och resultat av olika åtgärder.

  Det betyder, närmare bestämt att de ’akademiska disciplinerna’ psykologi, sociologi, (alternativ) ekonomi, ekologi, juridik, historia borde samlas kring ett gemensamt ämne som studerar den universella spridningen av olika processer inom respektive område. Men det skulle också kräva betydligt öppnare lärosäten och mindre konkurrens på alla plan. Och frågan är vilka ’yrkeskarriärer’ som detta skulle passa för. Samhällsreformatör, revolutionär …?

/Bo

När det gäller våra ”akademiska discipliner” idag så betraktar jag dom som, så att säga, ’förlängda armar’ av vår rådande samhällsstruktur. Alltså att dom ska förmedla vår strukturella ’ordning’ genom akademiska lärosäten.

Jag brukar tänka så här i denna fråga: Hur skulle det se ut om våra ”akademiska discipliner” förmedlade ut ’budskap’ som skulle gå stick i stäv med de rådande strukturella normer som vårt/våra samhällen har att förhålla sig till? 

Som jag ser det så skulle detta innebära någonting ohållbart för den rådande strukturen att kunna förhålla sig till. En slags omöjlig motsättning för våra dagars samhällen. Denna omöjliga motsättning – som alltså hotar hela den rådande strukturella ordningen – kan därför inte tillåtas växa sig stark så att den påverkar vår rådande strukturella ordning. 

Visst innehåller våra ”akademiska discipliner” kritiskt tänkande mot det rådande ’normativa’ och visst fortsätter det att vara så på en del lärosäten men så länge som detta kritiska tänkande inte utgör någon ’fara’ för den rådande ordningen så tillåts denna undervisning fortsätta. 

När den huvudsakliga undervisningen på våra lärosäten ’predikar’ förträffligheten med vår strukturella ordning så finns det heller ingen anledning för vår samhälleliga elit att vara orolig. 

En ”yrkeskarriär” för att bli ”samhällsreformatör, revolutionär” blir därför en omöjlighet.

Så brukar jag tänka i den här frågan.

/Jan

”Hur skulle det se ut om våra ”akademiska discipliner” förmedlade ’budskap’ som gick stick i stäv med de rådande strukturella normer som vårt/våra samhällen har att förhålla sig till?”

  Jag har ganska klara minnen av hur det kunde se ut under åren 1968-71, då jag studerade sociologi och socialpedagogik. Den sociologiska institutionen hade ett traditionellt synsätt dominerat av statistiska metoder inspirerade av naturvetenskapens imponerande resultat när det gällde att kontrollera världen med hjälp av matematiska metoder.

  Men under den perioden fanns det också motsatta idéer om ’dynamiska processer’ i ’sociala nätverk’ och hur mera ’demokratiska strukturer’ skulle kunna etableras, inte minst i undervisningen – och de hade faktiskt kommit ganska långt med detta på den pedagogiska institutionen i Stockholm – också i den praktiska undervisningen. Och hade jag inte studerat där, så hade jag nog inte suttit här och skrivit detta. Det var visserligen en försöksverksamhet som inte fick fortsätta särskilt länge på grund av införandet av ’näringslivsanpassade studiegångar’. Så du har inte helt fel. Men att säga att sådana studier innebär en ”omöjlig” motsättning eller att den inte kan ”tillåtas växa sig så stark att den påverkar vår rådande strukturella ordning”, är nog att vara alltför pessimistisk – eftersom ’samhället’ omöjligt kan veta vad som måste förbjudas.

  Det kan också, till exempel av opinionsskäl, vara omöjligt för ’samhället’ att förbjuda en viss undervisning. Så var det under en kort tid efter 1968 – och ett decennium senare kom den verkliga katastrofen med ’nyliberalismen’!

  Men innan dess hade den nog inte varit omöjlig att förhindra – om bara tillräckligt många hade varit övertygade om att det var både möjligt och väldigt viktigt! Men nyliberalismen kom med falska förhoppningar, som inte avslöjades i tillräcklig omfattning – förrän nu, när det börjar bli för sent. Men än så länge , kan vi inte helt säkert veta om det är för sent att överhuvudtaget göra någonting alls.

  I USA kunde sociologiprofessorn Charles Derber (med en lång yrkeskarriär som politisk aktivist – inte utan svårigheter – i samma land) kort efter Trumps makttillträde publicera sin bok ”Welcome to the Revolution” (Derber 2017, se litteraturlistan i appendix) på ett välkänt förlag.

  Vi måste förstås också vara beredda på svårigheter, men vi vinner ingenting på att säga att någonting är omöjligt i sociala sammanhang.

  Universaliseringsbegreppet, så som Derber använder det, är ju till för att just göra det ”omöjliga” möjligt. Det gäller också det närbesläktade överlagringsbegreppet, eftersom det just är möjligheten till överlagringar på i stort sett allt – även det som står i stark motsatsställning till oss – som gör det möjligt att vara lite mindre pessimistisk än vi annars skulle behöva vara.

  Till exempel min ”ekodemokrati” så som den ”avbildas” på s.2 i appendix skulle faktiskt kunna överlagras på strukturer med mindre utvecklad demokrati så att de blir betydligt mer demokratiska, särskilt om processen universaliseras till många fler rörelser, som också agerar så demokratiskt som möjligt i en omgivning utan utvecklad demokrati.

  Man kan t.ex. utgå från ekodemokratins sju grundläggande faktorer (se mitt förra mejl) för att få en uppfattning om hur läget är i ens egen bostads- eller arbetsmiljö så att man sedan lättare kan dra slutsatser om vad som behöver göras för att förbättra situationen. Tänk då på att helheten är viktig.

/Bo

”Akademiska discipliner” har jag egentligen alltid betraktat som ’institutioner’ i det samhälleliga etablissemangets tjänst. När det gäller nödvändiga samhälleligt strukturella förändringar så är min uppfattning att dessa alltid initieras utanför våra ’institutioner’ vilket förstärker mitt intryck av att våra ”akademiska discipliner” saknar förmågan att vara ’samhällsreformatoriska/revolutionära’.

Nej ”samhället kan omöjligt veta vad som måste förbjudas” om man med ”samhället” menar du och jag plus, i stort sett, alla andra. Men lever vi i en samhällelig struktur som är uppbyggd utifrån ett ekonomiskt system som mer och mer sätter spelreglerna för hur vi alla ska agera då är min uppfattning att dessa spelregler även gäller våra ”akademiska discipliner”. 

Vårt rådande ekonomiska system blir alltmer trängt – jag ser det också som ett tilltagande sönderfall – vilket gör att systemet blir än mer benäget att – för sin egen överlevnad – dominera över den offentliga delen av våra samhällen, i vilket våra ’institutioner’ ingår. Så jag betraktar denna samhälleliga dominans, vilket utövas av vårt ekonomiska system, som en kapitalistisk universalisering där man kan jämföra denna dominans med förbud för ”akademiska discipliner”, att förespråka vårt rådande ekonomiska systems oundvikliga sönderfall.

Nej ingenting är väl omöjligt i ”sociala sammanhang”, framför allt inte för ’rörelser’ som agerar vid sidan om våra rådande ’institutioner’. Jag har däremot svårt att se hur våra ”akademiska discipliner” kan ingå i ett ”socialt sammanhang” där dessa ’institutioner’ är underställda vår ekonomiska struktur. Man kanske kan säga att dessa ”discipliner” – så som dom nu är utformade – är viktiga för vårt samhälles strukturella ordning och på så vis ändå ingår i ett ”socialt sammanhang”. I så fall i ett destruktivt ”socialt sammanhang”.

Samhälleliga förändringar kan åstadkommas genom ’rörelser’ som då kan beteckna ett konstruktivt ”socialt sammanhang”. 

/Jan

 ”​… jag betraktar denna samhälleliga dominans, ​utövad ​av vårt ekono​​miska system, som en kapitalistisk universalisering …​”

​

  Ja, det tycker jag också att man kan göra, och visst kan förbud för t.ex. ​”revolutionär propaganda” bli ett resultat av en kapitalistisk universalisering. ​

Men människor är komplicerade, och ’resilienta individer’ – som jag har lagt ​in som ’I’ i min modell på s.2 i appendix – kan inom sig lagra en mängd ​

motstridiga idéer, där förbud ofta inte har någon verkan. På det sättet kan, ​genom överlagring i mentala strukturer, ett universaliserat motstånd uppstå ​

som repressiva lagar inte rår på så lätt. ​

  Om man tillfälligt bortser från de formella lagarna i det kapitalistiska samhället (vilket man kan göra eftersom de inte ​efterlevs​ så strikt) så kan man ​låta modellen på s.2 representera relationer i ett ​kapitalistiskt​ samhälle. Dess ​sju element (M, C, O, I, D, P, V) kan då tänkas försedda med minustecken ​(’M’ får ett starkt minustecken för miljöskador, ’C’ blir ett odemokratiskt – ​auktoritärt – centrum, ’O’ ett odemokratiskt aktiebolag, ’I’en passivt anpasslig ​individ, ’D’ får en motsatt riktning osv.). På det sättet kan man föreställa sig de ​båda modellerna helt eller delvis överlagrade på varandra så att olika aspekter ​av dem påverkas på olika sätt och olika mycket. Man kan också tänka sig att ​spänningar mellan dess delar då fortplantar sig i (det sammansatta) systemet ​på olika sätt. ​

  I verkligheten är förstås systemets delar utspridda i rummet i komplicerade ​nätverk – så det är inte lätt att få ett grepp om den verklighet vi lever i. Men ​

jag tror att det är bra att på detta sätt försöka skaffa sig en bild av dess kom​plexitet. Förhoppningsvis kan den åtminstone bli mindre missvisande än de ​bilder vi ständigt matas med.​

/Bo

”Men jag tror att det är bra att på detta sätt försöka skaffa sig en bild av dess komplexitet.”

Alldeles utmärkt! Själv är jag van att via texten försöka förstå komplexiteten, men ditt sätt att förklara komplexiteten med kompletterande diagrammform kan ju absolut förbättra förståelsen. Men man är lite ovan än så länge.

”Så nu tyckte jag att det kunde passa bra att försöka utveckla begreppet ’överlagringar’ lite mera i det nya kapitlet…”

Vår kapitalistiska universalisering tar sig bland annat uttryck i att politiska beslut ’tvingas’ in i ageranden som går emot den allmänna folkmeningen. Beslut om nedläggningar av offentliga ’inrättningar’, för att ta ett exempel. 

I spåren av denna politik så följer naturligtvis misströstan och uppgivenhet. Folk tappar förtroendet för våra folkvalda politiker och betraktar därför dessa som en elit, stående över och också motarbetande folkets önskemål.

Denna elit ’smälter’ ihop med den rådande universaliseringen och kan liknas vid en ”överlagring”, där våra demokratiskt valda företrädare ’smälter’ ihop med den destruktiva utveckling som kapitalismen innebär. 

Exempel på en destruktiv ”överlagring”.

/Jan

 Ja – och inte nog med det! En dubbel hopplöshet breder ut sig när de ​som utgett sig för att verka för ett mera rättvist samhälle själva bidrar till mot​satsen – just när behovet av den rättvisa det talas om är större än någonsin. 

​Då skapar de kapitalistiska processerna själva sin ”lösning”: ”Angrip inte de ​rika, de är starka, eftersom de är ekonomiskt framgångsrika, och kan se till ​att ni får det bättre om ni håller er väl med dem. De ’farliga’ är de som – ’på ​grund av dåliga egenskaper eller egenskaper som inte passar här’ – har råkat ​riktigt illa ut och därför är så desperata att de är en fara också för er. De rika ​har resurser att skydda er mot dem och det finns dessutom ett parti (eller till ​och med två, för att inte säga tre) som har bra relationer till just dem som vet ​hur man lyckas ekonomiskt.”

​

Det här blir en riktigt farlig kombination: Kapitalismens självförstärkande, ​resursförstörande processer överlagras med skadligt självförstärkande sociala ​processer som har en tendens till gränslös (delvis osynlig) universalisering – ​samtidigt som (som du säger, Jan) de folkvalda dras med i spiralen. ​

   Måste vi ge upp? Nej, det skulle bara förvärra problemet – även om det ​skulle vara ’bekvämt’. Om (dvs. ​eftersom​) detta var en korrekt bild av verklig​heten borde man i stället försöka lära sig något av den. Kanske kan avsnitt​ 3, ​s.​6 i appendix,​”Förutsättningar för övergång till ekonomisk demokrati” ge ​några led​trådar…​

/Bo

Ur ”Ekodemokrati”:

”Här finns alltså förutsättningar för att med folkligt stöd åstadkomma återkopplade processer som minskar den kapitalistiska ekonomins inflytande över politiken samtidigt som det demokratiska inflytandet ökar så att även politiken blir mer demokratisk – tills det inte längre är fel att säga att kapitalismen har övergått till demokratisk socialism.”

Detta vore ju naturligtvis ett önskvärt scenario. Men jag befarar att det kommer att stanna vid en vision. 

Vad får mig att tänka så: jo kapitalismens primära krav handlar ju, som vi vet, om en ständig ackumulation av kapitalet. En ekonomisk tillväxt som måste fortgå ständigt och jämt. I detta primära krav så kommer även politiken att drabbas av kapitalismens ’nödvändiga krav’ på universalisering. Vilket, som jag ser det, leder till en för kapitalismens ögon nödvändig minskning av ”det demokratiska inflytandet”. Politikens utveckling skulle då gå mot att bli mindre demokratisk för att på så sätt ’stötta’ upp kapitalismen, som vi ser går mot sönderfall. 

Jag kan alltså inte se förutsättningen för att vi kommer att kunna ”säga att kapitalismen har övergått till demokratisk socialism”.

Däremot ser jag ”processer” där vi/folket tar saker och ting i egna händer – måhända lagvidrigt – där vi, så att säga, mer på ett lokalt plan försöker få våra samhällen att fungera.

/Jan

Ja, det dröjer nog innan världen är mogen för verklig socialism. Avsikten med det jag skrev var att både ta ställning för demokratisk socialism och att betona (kanske inte tillräckligt) att det som nu är aktuellt är att demokratisera ekonomin så mycket som möjligt och att samtidigt bidra till att den blir mer ekologiskt hållbar, alltså först ’ekodemokrati’, sedan får vi se…

/Bo

Sedan flera år tillbaks så har jag funderat över varför ”klimat- och miljöfrågornas djupare orsaker alltför gärna undviks” när människor träffas för att diskutera och debattera just klimat- och miljöfrågor. Detsamma gäller när det diskuteras och debatteras kring socioekonomiska frågor, i vårt alltmer ’problematiserade’ samhälle. Vad beror det på att de ”djupare orsakerna” undviks?

Jag har kommit fram till följande: vi människor betraktar ’innerst inne’ våra samhällen som normativa/ideala men ändå som ’dåligt fungerande’, i och med att våra ’ödesfrågor’ hela tiden växer sig större. Detta betraktande av våra samhällen, som normativa/ideala, får oss att tro att våra samhällen kan förändras i ’rätt riktning’ om bara vi människor också kan förändras i ’rätt riktning’. Ett sådant resonemang leder ju fram till att de ”djupare orsakerna” finns att söka hos oss själva. Detta resonemang kan ju, i all hast, framstå som helt logiskt och därmed som det sannolika svaret på frågan. Men eftersom vi alla lever, enligt mig, i ett destruktivt icke idealt samhälle så förmår vi inte ’tränga ner’ i de ”djupare orsakerna” till varför våra ’ödesfrågor’ växer. Hur ska jag säga? Det blir för svårt att föreställa sig en diametralt motsatt samhällsstruktur som svaret på våra ’ödesfrågor’. Man kan säga att de ”djupare orsakerna” undviks helt enkelt därför att vi människor är omedvetna om att det liv vi lever är orsakat av en destruktiv ’ordning’.

Här brukar jag ställa följande fråga: Vad händer om vi människor är medvetna om orsakssambanden till att våra ’ödesfrågor’ hela tiden växer? Svaret måste ju då bli: att våra ’ödesfrågor’ äntligen får ett ’riktigt’ svar.

Alltså är vi alla, i allmänhet, omedvetna om orsakssambanden och därmed undviker vi, omedvetet, de ”djupare orsakerna”. Det som vi är omedvetna om kan vi heller inte diskutera.

/Jan

Och om nu ”dessa ’ödesfrågor’ äntligen får ett ’riktigt’ svar”. ’vad gör vi sedan…?’
 Kanske kan det hjälpa att än en gång, som jag gjorde för fyra dagar sedan (s. 126), försöka föreställa sig en dysfunktionell version av diagrammet på s. 2 i appendix. Alltså en version som motsvarar vår aktuella situation, där:

’M’=miljö som förstörs av omfördelningen av materia,
’C’= auktoritärt centrum för politik utan tillräckligt med pengar,
’O’=odemokratiska organisationer (t.ex. aktiebolag),
’I’= passiva individer, otillräckligt medvetna om viktiga orsakssamband,
’D’= ofta missvisande demokratisk påverkan en gång vart fjärde år,
’P’= mycket obalanserade penningflöden som ökar ojämlikheten,
’V’= okontrollerat varuflöde som omfördelar materia alltför mycket.

Men ’överlagrad’ på detta förekommer ofullständiga ’närmanden’ till den ekodemokratiska visionen. Vårt skattesystem (överlagrat på ’P’) kan, hur odemokratiskt det än är, betraktas som ett ofullständigt system för balanserade penningflöden (P) eftersom vår situation skulle bli ännu mera kaotisk om staten helt förlorade sina inkomster förutom dem som är resultatet av statlig affärsverksamhet. ’C’ skulle kunna vara mindre demokratiskt på två olika sätt: antingen ännu mera auktoritärt eller, motsatsen, fullständigt från­varande som beslutsorgan – så vissa demokratiska tendenser finns alltså…
 Så kan man fortsätta i full skala. Men man kan också tänka sig lokala överlagringar på den större dysfunktionella strukturen. Det finns t.ex. verksamma kooperativ med demokratiskt styre, trots de svårigheter med finansiering som bankers vinstkrav innebär. Här kan t.ex. lokalt, frivilligt stöd vara avgörande.
 Spänningar både mellan och inom olika överlagringar är ofrånkomliga – men att föreställa sig samhället på detta sätt skulle kanske kunna ge uppslag till flera olika lösningar på problemen än som annars vore omöjligt.

/Bo

Ja ”vad gör vi sedan”? 

Ett ’riktigt’ svar på våra ’ödesfrågor’ skulle sätta igång en rörelse som relativt snabbt kommer att växa till en massrörelse – likt Metoo:s kartläggning av hur våra samhällen ser ut och hur dom istället bör förändras. 

Alltså, vad gör vi (du och jag)? Vi fortsätter naturligtvis att skriva och försöka formulera ’riktiga’ svar på våra ’ödesfrågor’. Liknelsen med konstnären och dennes konstverk är slående: ”Det är ingen konst att måla tavlan, konsten är att sälja den!” 

För dig och mig är det ingen ’konst’ att ge ’riktiga’ svar, ’konsten’ är att kommunicera ut de ’riktiga’ svaren till hela samhället. Kan detta göras så är jag övertygad om att rörelsen kommer att växa till sig relativt snabbt. En sådan utomparlamentarisk rörelse kommer – som jag tror – att få ett stort genomslag i våra samhällen. Vilket också kommer att blottlägga motsättningen mellan kapitalet och arbetet – man kan säga de grundläggande orsakssambanden till våra ’ödesfrågor’.

/Jan

”Det är ingen konst att måla tavlan, konsten är att sälja den!”.

   Det kan vara sant för en ’rutinerad’ konstnär – men osant för en rutinerad försäljare (med tillgång till en god försäljningsorganisation. Vi fortsätter naturligtvis att skriva så länge vi lyckas åstadkomma något som vi har anledning att tro kan vara intressant för många andra (det handlar åtminstone om viktiga frågor som många borde intressera sig för att diskutera och föra vidare).

   Det kan nog vara värre att lyckas bra med försäljningen av ett dåligt verk än att misslyckas med försäljningen av ett lyckat verk. I det senare fallet är åtminstone ingen skada skedd, men om verket är så dåligt att det till och med har ett skadligt inflytande, skulle det vara värre om det fick en god spridning än om det inte fick det. Tyvärr har högerpopulister m.fl. lyckats ganska väl med spridningen av huvudsakligen känslomässiga ’argument’, men det kan inte vara någon bra väg för oss.

   Vi har en svårare uppgift, särskilt när det gäller att formulera samhällsviktiga idéer om t.ex. resiliens och ekodemokrati på ett lättbegripligt sätt som är så intresseväckande och tydligt att det är lätt att förmedla till andra utan att innehållet förvanskas. Vi måste alltså både utveckla tankarna och samtidigt försöka hitta andra intresserade som både kan bidra till detta och till att sprida dem vidare. Det görs en del på andra håll, så kanske kan ett växande kontaktnät skapas för både utveckling och spridning av liknande idéer – även om det än så länge går lite trögt, men så är det med all exponentiell tillväxt i början.

/Bo

Instämmer naturligtvis i din analys av ’konstverket’ och dess vidare spridning!

Vi diskuterade ”överlagringar” för några mejl sedan och jag har sedan flera år tillbaks försökt att finna svaret på hur patriarkatet och även hur religioner kan förstås i samhälleliga strukturer. 

Kanske kan man säga att dessa strukturella ’former’ (patriarkatet och religioner plus en mängd olika trosuppfattningar) bildar ”överlagringar” i den maktstrukturella ordning som vi har att förhålla oss till, sedan tusentals år tillbaka i tiden. Ungefär så vill jag, mycket kortfattat, formulera mitt ovanstående påstående angående dessa strukturella ’former’.

I det här sammanhanget har jag försökt finna svaret på vad som kom ’först’ –  den maktstrukturella ordningen, patriarkatet eller trosuppfattningar. 

Det här ’ämnet’ är ju, som jag ser det, oerhört komplext och kräver genomtänkta analyser innan man kan ge sig på försöken att formulera ’hållbara’ påståenden.

Jag nöjer mig med de här inledande orden så får vi se om det leder vidare till en ’djupare’ diskussion.

/Jan

Det kan vara intressant att se vad NE skriver om ’överlagring’;

”överlagring,superposition, begrepp inom matematik, fysik och angränsande vetenskaper som innebär att man från två eller flera möjliga tillstånd genom addition kan bilda ett nytt, möjligt tillstånd. Med tillstånd avses här en funktion som beskriver egenskaper hos det fenomen som studeras. T.ex. kan vågor överlagras och ge upphov till interferens, såväl förstärkande som försvagande”.

Det stämmer ganska bra med hur jag har använt begreppet, trots att det snarare handlar om humanvetenskap, där det kanske oftast handlar om kulturell överlagring.

   Men jag menar att det minst lika väl kan användas om maktstrukturer, som du föreslår, eftersom ”olika tillstånd” av politisk och ekonomisk makt till exempel kan adderas/samverka i en ’överlagring’ i en och samma person eller grupp så att de ”kan bilda ett nytt, möjligt tillstånd”, som alltså möjliggör en åtgärd som annars hade varit omöjlig. I feministisk teori har jag också sett att begreppet ’kulturella överlagringar’ förekommer och då handlar det säkert ofta om patriarkala inflytanden när det gäller maktstrukturer.

Så jag tycker att begreppet är mycket användbart när det gäller övergångsprocesser från en maktstruktur till en annan. Särskilt praktiskt kan det då vara att använda två till synes likadana diagram (som det på s. 2 i appendix, men det ena med symbolerna inom enkla citattecken, som i mitt förrförra mejl) som båda beskriver ekonomiska och politiska maktrelationer, men där dessa relationer är av fundamentalt olika karaktär. Men trots detta kan de adderas till (överlagras på) varandra på liknande sätt som positiva och negativa tal kan adderas till varandra: om slutresultatet ska bli positivt eller negativt beror på deras styrkeförhållande (där vi i det här sammanhanget naturligtvis bör ge demokratiska processer plustecken). Den streckade ’demokratipilen’ får naturligtvis en motsatt riktning (även om man i en diktatur skulle kunna tala om ett ’negativt maktflöde’ i demokratipilens riktning).

   Men två motsatt riktade pilar är också möjliga i de fall överlagringen inte är fullständig – vissa beslut skulle kunna vara demokratiska och andra inte. Men de skulle också kunna ’neutralisera’ varandra så att de mer eller mindre upphör. Detta skulle innebära anarki eller bara en nyliberal situation med en försvagad stat. Men i vilket fall som helst skulle resultatet kunna bli en obalans i de ekonomiska nätverken (symboliserade med heldragna pilar) på grund av självförstärkande återkopplingar som annars skulle kunna stabiliseras av ett effektivt styre – vare sig det är demokratiskt eller auktoritärt grundat. (De tre svarta pilarna i diagrammet bör ses som en helhet, antingen i balans [=] eller växande obalans [<|)

Det får räcka för tillfället, men det skadar inte att försöka föreställa sig olika samhällen med olika grader av demokrati, anarki eller diktatur i olika delar och hur de kan interagera med varandra.

/Bo

”I det här sammanhanget har jag försökt finna svaret på vad som kom ’först’ –  den maktstrukturella ordningen, patriarkatet eller trosuppfattningar.” (Mitt eget citat)

Jag formulerade mig lite felaktigt här. Det ska läsas: ”den socioekonomiska ordningen, patriarkatet eller trosuppfattningar”. Dessa tre ’ordningar’ ingår i den ’maktstrukturella ordningen’ som naturligtvis var för sig också bildar en ’maktstrukturell ordning’. 

Det betyder ju då att när dessa tre ’ordningar’ överlagras på varann så fördjupas den ’sammantagna maktstrukturella ordningen’. Vi får således samhällen som på inget sätt vare sig är rättvisa, jämlika eller jämställda. Samhällen som alltså sätter olika status på människor utifrån en ’maktstrukturell ordning’. 

För att ett samhälle ska kunna benämna sig demokratiskt så, menar jag, kan vi inte ha ’ordningar’ där den samhälleliga strukturen i praktiken innebär statusskillnader mellan människorna. Och som jag ser det så finns heller ingen demokrati varhelst vi söker i världen. Ändå så basunerar våra samhälleliga företrädare ut sina budskap om hur förträffligt och ’demokratiskt’ det ’egna’ samhället fungerar. Rena lögner alltså.

Men nu var det ju det här med ”vad som kom först”. Kanske man inte ska stirra sig blind på ’turordningen’ eller kanske ändå ’turordningen’ har en stor betydelse när vi analyserar den ’maktstrukturella ordningen’? 

Jag vet att vi tidigare delvis har diskuterat den här problematiken, det är bara det att jag inte kan släppa dessa tre ’överlagringar’ i och med att de just bildar den ’maktstrukturella ordning’ som vi alla lever i.

Kan det vara så att om vi inte hade en global patriarkal struktur så skulle vi inte heller ha någon kapitalism?

/Jan

”…när dessa tre ’ordningar’ [den socioekonomiska ordningen, patriarkatet, trosuppfattningar] överlagras på varann så fördjupas den ’sammantagna maktstrukturella ordningen’.”

Ja, de kan säkert samverka/adderas på det sättet. Olika trosuppfattningar har säkert förekommit så länge människor har kunnat formulera berättelser, och kulturella föreställningar om manlig dominans har nog krävt berättelser om förmåga att utkämpa strider med andra djur och människor, som ställt stora krav på kroppens förmåga till just detta. Olika fysiska miljöer kan förstås också ha ställt olika krav på olika platser, som bidragit till kulturella skillnader, mer eller mindre ’patriarkala’, mellan olika människogrupper. Här kan många kulturella överlagringar ha samverkat på en mängd olika sätt, med olika balanserande eller självförstärkande återkopplingar.

Men kapitalismen är inte bara ett kulturellt fenomen med olika materiella förutsättningar. Den bygger framför allt på att en viss ’mängd’ makt över människor förknippas med en viss (allmänt accepterad) ’mängd’ makt över utbytbara föremål eller annat, dvs. ägande, och att ett ojämlikt utbyte av dem (mer eller mindre av tvång) accepteras.

   Frågan är om en globalt spridd ojämlikhet mellan könen är en förutsättning för att den, för kapitalismen nödvändiga, ojämlika handeln ska accepteras och på så sätt möjliggöra kapitalismen.
   Jag tror inte det – särskilt inte eftersom den kapitalistiska ojämlikheten kan börja med så små steg att de är knappt märkbara eller lätt kan ’ursäktas’, även om kravet på jämlikhet i samhället skulle vara mycket stort. Efter en lång period av relativt oproblematisk tillväxt skulle en tillvänjning vid en först långsam men exponentiellt tilltagande, självförstärkande, ökning av ojämlikheten kunna ske under nästan vilka startvillkor som helst. Därför bör man nog snarare koncentrera sig på att förstå kapitalismens mekanismer än att känna till dess exakta historiska ursprung när det gäller hur övergången till ett annat samhälle ska kunna ske. (Men historiska kunskaper om olika historiska utvecklingar kan förstås vara en hjälp när det gäller att förstå dessa mekanismer – och försök till ’revolutioner’.)

/Bo

”Frågan är om en globalt spridd ojämlikhet mellan könen är en förutsättning för att den, för kapitalismen nödvändiga, ojämlika handeln ska accepteras och på så sätt möjliggöra kapitalismen.”

Intressant fundering Bo och en fundering som jag själv ’brottas’ med! 

Jag brukar hamna i slutsatsen att kapitalismen i ett, så att säga, ’lagbundet’ sätt följer på tidigare ekonomiska system. Där det likaså existerar en ”globalt spridd ojämlikhet mellan könen”. För det är ju inte så att ojämlikheten mellan könen uppstår i och med tillkomsten av kapitalismen. Ojämlikheten mellan könen har ju en avsevärt längre historia än vad kapitalismen har. På liknande sätt så har ju också vår maktstrukturella ordning en mycket lång historia. 

Av dessa faktiska orsaker så kommer jag fram till att kapitalismen, på sätt och vis, är ett ’arv’ från tidigare maktstrukturell ordning och i denna ordning ingår det att könen har ett ojämlikt/ojämställt förhållande. Därför kommer jag fram till slutsatsen att ojämlikhet är en ”förutsättning” för en kapitalistisk ekonomi och den största ojämlikheten är ju den mellan könen. Men som sagt jag menar också att denna ojämlikhet var en ’förutsättning’ för våra föregående ekonomiska system.

Kapitalismen liksom tidigare ekonomiska system, menar jag, bygger på ”förutsättningen” att våra samhällen är strukturellt ojämlika i annat fall skulle kapitalismen inte kunna överleva och än mindre kunna expandera. Vår rådande globala ojämlikhet har, menar jag, byggts upp under tusentals år av historia och den kapitalistiska marknadsekonomi som vi nu lever i är alltså en, så att säga, ’förfinad’ maktstrukturell ordning som nu har nått ’vägs ände’. Den går inte att ’förfina’ mer eller med andra ord: tillväxten är nådd.

Så svaret på din frågeställning ovan blir: ja jag menar att ojämlikheten mellan könen är en förutsättning för att ojämlik handel ska accepteras och på så sätt möjliggöra kapitalismen. 

När hälften av mänskligheten har levt och fortfarande till stora delar lever under ojämställda förhållanden så har ju detta medfört att våra samhällen – inklusive marknadsekonomin – utformats utifrån den maktstrukturella ordning som har varit och är rådande. 

En kapitalistisk marknadsekonomi kan, enligt mig, inte existera i ett jämlikt/jämställt samhälle eftersom den förutsätter ojämlika/ojämställda förhållanden.

/Jan

——————————————————————————————————————–

”Individuell vs social resiliens”

Fortsatt mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien

Ja, det är en intressant och viktig problematik du har tagit upp, Jan, som kan ha stor betydelse för vilka villkor som måste vara uppfyllda i ett någorlunda jämlikt samhälle för att en obetydlig minskning av jämlikheten inte ska innebära en stor fara för ytterligare ökning av den uppkomna, obetydliga, ojämlikheten.

Du har nog helt rätt i att ”kapitalismen, på sätt och vis, är ett ’arv’ från tidigare maktstrukturell ordning och i denna ordning ingår det att könen har ett ojämlikt/ojämställt förhållande”. Och du har säkert också rätt i att ”Kapitalismen liksom tidigare ekonomiska system … bygger på ’förutsättningen’ att våra samhällen är strukturellt ojämlika”, och att kapitalismen inte kan ”existera i ett jämlikt/jämställt samhälle eftersom den förutsätter ojämlika/ojämställda förhållanden.”

   Ändå menar jag, trots att det inte finns några historiska exempel på det, att kapitalismen inte kräver en sådan ursprunglig ojämlikhet för att kunna uppstå. Och jag menar dessutom – för att provocera lite – att det är ett viktigt påstående. Varför?

   Helt enkelt för att kapitalismen, enligt sitt eget enkla krav på ett system för enkla bytesrelationer med möjlighet till en, åtminstone till en början, för oinvigda osynlig ökning av möjligheten att byta till sig ett större värde än det som det just utförda bytet gett upphov till – en möjlighet som inte går att undvika i något (enkelt) betalningssystem.

   Om denna typ av vinstgivande handel för fortgå utan att det uppmärksammas kan det till slut bli mycket svårt att hindra en eskalerande process. Det är därför som det är viktigt att uppmärksamma möjligheten av en sådan process även i ett jämlikt samhälle.

   Det räcker alltså inte med att det är jämlikt – det måste också, redan från början, finnas något system för att motverka en sådan utveckling. Det är nog inte helt lätt att åstadkomma det, vilket kan vara en av orsakerna till att det inte  finns historiska exempel på (åtminstone större) i alla avseenden någorlunda jämlika samhällen (även utan penningsystem kan naturligtvis ojämlika byten (och personliga relationer) ganska lätt åstadkomma – självförstärkande – ökande ojämlikhet).

En resilient ekonomisk demokrati (helst ’ekodemokrati’) måste alltså ha, helst flera, sådana system. Det kanske vi kan gå ännu närmare in på än vi tidigare gjort …

/Bo

”Det räcker alltså inte med att det är jämlikt – det måste också, redan från början, finnas något system för att motverka en sådan utveckling.”

Jodå det har du säkert helt rätt i att det måste ”finnas något system för att motverka en sådan utveckling”. Allra helst i en framtida ekonomi som ju ska byggas upp ifrån nuvarande kapitalistiska tillstånd. 

Vi alla har ju blivit ’stöpta’ i vårt nu rådande ekonomiska system och vi förhåller oss till detta vårt system som om det vore det enda ’rätta’. Det är alltså helt okej att ”byta till sig ett större värde”. Det är ju denna verklighet vi idag har att förhålla oss till. Därför måste det ”finnas något system för att motverka en sådan utveckling”. 

Hur ska då ett ”betalningssystem” utformas så att det blir omöjligt att ”byta till sig ett större värde”? Ja den frågan är, som vi förstår, inte så lätt att lösa. Och kanske det inte är helt nödvändigt att kunna ge ett svar just nu. Men om vi ändå ska försöka närma oss frågan och söka finna någon form av förutsättning till ett ’godtagbart’ svar så tänker jag mig följande: ”en resilient ekonomisk demokrati” måste vara helt ’öppen’ för människor i samhället. All handel och alla affärer måste redovisas öppet. Och den avgörande skillnaden mot dagens ekonomiska system är ju att kapitalägandet tillfaller samhället och inte privata personer. Betalningsmedlet pengar tänker jag mig måste, på något sätt, ’slussas’ tillbaka in i samhällets förvaltning efter en affärs avslutning. Pengarna från affären kan därmed inte få stanna kvar i någons privata ägo.

En enkel beskrivning hur jag tänker mig att framtida ’betalningar’ kan gå till.

/Jan

Våra senaste mejl har berört en fråga som kan vara så viktig att den förtjänar ett särskilt kapitel, nämligen två olika aspekter av resiliensbegreppet; ’individuell’ vs ’social’ ’resiliens’ – definierad som ’motståndskraftig återställningsförmåga’ av individuella respektive sociala strukturer, där individer förutom att vara ’individuellt resilienta’ dessutom kan vara ’socialt resilienta’, dvs bidra till social resiliens, och samhällen även kan bidra till ’individuell resiliens’ – som ökar den sociala resiliensen.

Det som kan vara avgörande för vår diskussion här är kanske förhållandena mellan dessa fyra möjliga former av resiliens och de olika slag av växelverkan mellan individ och samhälle som de kan ge upphov till.

Den mest ursprungliga formen av resiliens i alla sammanhang kan väl den individuella, icke sociala resiliensen vara, den som kan uppfattas som ren egoism trots att den är nödvändig för vår omedelbara överlevnad och är ganska oberoende av de stora sociala sammanhangen.
 Men den kan naturligtvis medföra konflikter i sociala sammanhang, som minskar den sociala resiliensen. Jag tror att detta är ett ofrånkomligt problem i alla samhällen. Den kan förstås lösas med utvecklade samarbeten som bidrar till socialt resilienta individer och god social sammanhållning, men blir i stället ofta ’löst’, dvs. undertryckt, med repressiva metoder mot individer (det kan till synes gå fortare och ser effektivt ut).
 Jämfört med detta kan kanske den ’rena’ (läs nyliberala) kapitalismen uppfattas som ’genial’: den bejakar helt enkelt den rena individuella resiliensen, och låter hela samhället – och människors psyken – byggas upp kring den. De starkaste överlever men klyftorna ökar och hela samhället blir mindre resilient – och repressionen blir hårdare i det frihetsälskande samhället. Man har helt enkelt försummat samhället i ’omtanken’ om den socialt oengagerade individen (utan social resiliens).

När det gäller individers betydelse för den sociala resiliensen så är det naturligtvis socialt resilienta individer, (som producenter, konsumenter och politiska aktörer enligt diagrammet på s. 2 i appendix) som är avgörande i ett ’underifrånperspektiv’, t.ex. som potentiella ’visselblåsare’. I ett väl fungerande samhälle borde ingen större individuell övervakning behövas eftersom ett sådant samhälle, per definition, är både ganska jämlikt och inte särskilt våldsamt och troligen har många socialt resilienta individer
 Däremot är organisationer viktigare att kolla, både underifrån (på medlemsnivå) och från högre nivåer, eftersom de har inre strukturer som kan vara mer eller mindre väl fungerande, och kan ha stor förmåga att samla på sig ekonomiska överskott – som jag tänker mig måste återgå till betalningssystemet som någon slags ’skatt’ eller vad man vill kalla det. Öppenhet är naturligtvis viktig, särskilt när det gäller företag, men på den individuella nivån i ett relativt jämlikt samhälle bör inte någon noggrann redovisning behövas eller ens vara möjlig.
 Och sist men inte minst måste regeringen kollas, och där är öppenheten som allra mest väsentlig.

/Bo

I vår rådande kapitalistiska marknadsekonomi så handlar det primärt om att kunna överleva, dels som individ och dels som företag. Eftersom alla våra inarbetade kapitalvärden hamnar på den privatägda marknaden så är det därmed upp till var och en att försöka komma över en så stor del av dessa kapitalvärden som det bara är möjligt. Denna strukturella ordning påbjuder att individen ’tar för sig’ på marknaden och därmed så kommer den sociala resiliensen på undantag. Det säger sig självt, menar jag, att en sådan strukturell ordning leder, förr eller senare, till samhällelig kollaps.

En fungerande social resiliens betraktar alla människor som värdefulla i samhällsbygget medans en icke-fungerande social resiliens betraktar exempelvis arbetslösa som en belastning för samhället. Eftersom den icke-fungerande sociala resiliensen växer i samhället som en ’naturlig’ följd av vår rådande marknadsekonomis tilltagande sönderfall så förstår vi att den individuella resiliensen ökar på bekostnad av den sociala resiliensen. 

Vill vi ha ett samhälle med en god social resiliens så krävs det naturligtvis att vi bland annat övergår till en marknadsekonomi som bygger på demokrati – i dess ’rätta’ betydelse.

/Jan

Ja vi behöver ett samhälle som är både socioekonomiskt och ekologiskt resilient, det vill säga – för att vara propagandistisk – ett samhälle med ­eko­demokrati enligt denna boks appendix.

 Vad är det som är så speciellt med en sådan demokrati? Om man bara fokuserar på det triangelformade diagrammet på s. 2 så kan man ju finna alla dess element i någon form i vårt nuvarande samhälle.

    Men teckenförklaringen under diagrammet går längre. I den mån som dess beskrivningar är uppfyllda kan man tala om ekodemokrati – och kanske bara ekonomisk demokrati om M och V inte är uppfyllda, och bara politisk demokrati (alltså vår nuvarande situation) om inte heller C, O och P (utan bara I och D) är uppfyllda.

 Varje brist enligt dessa beskrivningar kan ge upphov till spänningar som minskar ett samhälles resiliens. Och det kan naturligtvis finnas andra brister i samhället som kan påverka något i  M, C, O, I, D, P, V så att resiliensen minskar. Bristande öppenhet i samhället, som Jan tog upp i sitt förrförra mejl, kan bl.a. minska individers (I) resiliens sä att hela samhället blir mera sårbart (men individer i ett samhälle som har demokratiska brister bör naturligtvis skyddas mot alltför stor offentlig eller politisk insyn).

/Bo

”Ja vi behöver ett samhälle som är både socioekonomiskt och ekologiskt resilient, det vill säga – för att vara propagandistisk – ett samhälle med ­eko­demokrati enligt denna boks appendix.”

Inser vi att ”ett samhälle med ekodemokrati” bland annat medför att ’behovet’ av företagandets globalisering upphör och istället ersätts av lokalisering? Företagandets resiliens kan bara förverkligas när strukturen är sådan att ekonomisk tillväxt inte är ett ’måste’. Vilket, som jag ser det, enbart kan uppfyllas när konkurrensen har försvunnit från marknaden. Och denna uppfyllelse kan bara genomföras när kapitalägandet förvaltas av samhället, inte av privata individer.

Ett ”socioekonomiskt och ekologiskt resilient” samhälle kan alltså inte innehålla en marknadsekonomi som är uppbyggd på konkurrens och privat kapitalägande. Följaktligen är våra rådande samhällen långt ifrån resilienta. Vilket ju inte är någon nyhet för oss. 

Begreppet resiliens tolkas olika beroende på vem man frågar. Etablissemanget tolkar ett resilient företag som ska vara konkurrenskraftigt på en global marknad medans jag tolkar ett resilient företag som ”samhällsviktigt” på en lokal marknad och dessa två skilda tolkningar kräver två skilda marknadsekonomier. Vilket vi säkert förstår.

/Jan 

– [Jan:] ”Resilient företagande kan bara förverkligas när samhällsstrukturen är sådan att ekonomisk tillväxt inte är ett ’måste’. … [och detta] kan bara genomföras när kapitalägandet förvaltas av samhället, inte av privata individer.”

Jag instämmer, Det är riktigt att när samhället t.ex. tar över ägandet av kapitalförvaltande företag, t.ex. aktiebolag, och aktivt stöder dem ekonomiskt, så kan kraven på dem att växa och ge vinst minska. Men själva begreppet kapital handlar om något som ger någon slags ekonomisk utdelning till dess ägare i förhållande till dess storlek, och då kan inte det ekonomiska stödet bli alltför stort – även om företaget skulle vara värdefullt för samhället i andra avseenden och därför bör fortsätta att existera även om det skulle innebära en ekonomisk kostnad för samhället.

 I stället för ’kapital’ bör man alltså, när det gäller en ekonomisk demokrati (eller till och med ’ekodemokrati’), tala om ’naturtillgångar’ och ’produktionsmedel’, samt statligt utgivna ’finansiella medel’ som en slags – demokratiskt reglerad – delegering av statlig makt (hellre än ’naturkapital’, ’realkapital’ och ’finanskapital’).

 Här handlar det alltså, som Jan påpekade, med andra ord, om att försäkra sig om en ’lokal resiliens’ som främjar en mera samhällsviktig ’global resiliens’. Här kan naturligtvis också ’resilienta individer’ spela en viktig roll.

Men än så länge är vårt samhälle långt ifrån resilient, och med accelererande hastighet närmar det sig obevekligt ett opåverkbart kaos. Om detta är en helt riktig beskrivning finns det inte något vi kan eller kommer att kunna göra för att påverka situationen. – Men beskrivningen är inte helt riktig, eftersom även ett kaos kan ha icke-kaotiska överlagringar – som t.ex. ljudvågor i en gas. Och ordnade strukturer kan växelverka med andra ordnade strukturer så att nya ordningar uppstår; ordningar som även kan innehålla strukturer som gör dem resilienta, alltså både uthålliga och motståndskraftiga mot angrepp utifrån. Det är en sådan övergång till ekodemokrati vi måste försöka bidra till – en möjlighet som innebär att nästa rubrik inte är orimlig.

/Bo

———————————————————————————————————————–

”Övergångsprocessens resiliens”

Fortsatt mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien

Angående ”individers resiliens och särskilt kanske om ungas hopp inför framtiden”:

Som jag ser det så betraktar unga sin egen framtid, i allmänhet, som mer eller mindre förlorad. Man ser ingen ’medveten’ politisk ansträngning att förändra den destruktiva utveckling som nu leder till att klimathotet kommer att förverkligas. Det är ju just klimatfrågan som ungdomar, med rätta, oroar sig för. 

När det gäller individers resieliens inför denna fråga så ser jag det som helt nödvändigt att alla, framför allt ungdomar, förstår sambandet mellan vår samhälleligt strukturella ordning och vad denna ordning har för påverkan och betydelse i klimatfrågan. Här, menar jag, saknar ungdomen den rätta kunskapen om orsakssambanden till varför klimathotet kan, inom en relativt snar framtid, bli verklighet. Ur denna okunskap så kan man , menar jag, dra slutsatsen att individers resiliens är dålig. 

Ungdomar är medvetna om vår ’olycksbådande’ framtid men samtidigt omedvetna om dess orsaker. Alltså måste denna omedvetenhet förändras till att anta en medveten förståelse för vad som måste förändras i vår samhälleliga struktur för att klimathotet ska kunna upphöra. 

För att kunna hysa en förhoppning inför framtiden så är det tvunget att kunna förstå orsakssambanden till – i detta fall – klimathotet!

/Jan

Jag tycker att ett citat ur antologin ”Att svära i kyrkan – tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet” (Tengroth 2013) av den tidigare ärkebiskopen K G Hammar är mycket passande här; ”skulle det finnas alternativa ekonomiska modeller, där andra värden än kortsiktigt ekonomiska får genomslag, så är det min övertygelse att det jag kallar tillväxt inifrån är en nödvändig ingrediens i framväxten av sådana ­modeller” (se vidare not 2 i appendix).

 En sådan tillväxt är naturligtvis också nödvändig hos många unga, där åtminstone några måste vidareutveckla de ekonomiska modeller för resiliens som redan finns – och dessutom förmedla deras viktigaste idéer till många andra.

/Bo

Den alltmer polariserande eller snarare turbulenta maktpolitiken ser jag som en ’naturlig’ följd av kapitalismens pågående sönderfall. Detta pågående sönderfall har sina tydliga orsaker, men när dessa orsakssamband varken vill förstås eller kan förstås då uppstår orsaksförklaringar som utesluter samhälleligt strukturella ordningar som grundorsaken till vårt rådande ekonomiska systems pågående sönderfall. Istället pekas bland annat grupper av ’främmande’ individer ut som ansvariga till våra samhällens destruktiva utveckling. 

Alltså försöker man – dessa högerreaktionära grupper – flytta den pågående problematiken, såväl ekologisk som ekonomisk, från en samhällelig fråga till en individuell fråga. Vilket man tydligen har lyckats med när vi nu iakttar hur den politiska debatten förs.

”Det är en sådan övergång till ekodemokrati vi måste försöka bidra till…”

Självklart är det så! Även när vi nu närmar oss ett ”obevekligt” och ”opåverkbart kaos” så ser jag inget alternativ till att vi alla ändå försöker bidra med det vi kan.

I det här sammanhanget är naturligtvis ”tillväxt inifrån” – ökad medvetenhet om ’sakernas tillstånd’ – helt nödvändigt för att kunna förstå vårt rådande ekonomiska systems ohållbarhet.

/Jan

Instämmer i detta och i ditt föregående mejl, Jan!
 Förutom ekologiska faktorer (M, V i appendix s.2) och socioekonomiska faktorer, (C, O, D, P) är individuella faktorer (I) avgörande för ett samhälles resiliens och naturligtvis finns det starka, både självförstärkande och balanserande, växelverkningar mellan dessa. Särskilt C och D har en viktig socialt balanserande roll, men också I (individer).
 Kanske kan just individers sociala resiliens, dvs. deras förmåga att agera på ett sådant sätt i olika situationer att det bidrar positivt till en grupps eller ett samhällets resiliens, ofta vara den mest avgörande faktorn. Men ibland det värsta hotet – när de ingår i rörelser med stor spridningsförmåga, som i tider med oroande händelser utnyttjar män­niskors oro för detta genom att ”bland annat grupper av ’främmande’ individer [pekas] ut som ansvariga till våra samhällens destruktiva utveckling”.
 Vad kan vi göra åt detta?I stället för att omedelbart gå ut och försöka påverka alla individer man kommer i kontakt med, kan man börja med att titta lite på de aktuella samhällsförhållandena. Beroende på i vilka sociala strukturer man själv befinner sig, finns det en mängd olika saker att göra.
 För det första gäller det att skaffa sig en så goda kunskaper som möjligt av de komplicerade orsaksförlopp som ligger bakom den samhällsutveckling som många, säkert med rätta, oroar sig för – och av vad som i denna utveckling det finns skäl att vara rädd för. En allmänt spridd rädsla för att något farligt håller på att hända, utan att man kan peka på några klart urskiljbara faror, kan alltför lätt utnyttjas för att skapa sociala rörelser som kan utnyttjas för egna syften helt utan ekosocial hänsynsfullhet.
 Att gripa in i sådana pocesser kan vara avgörande för att motverka en ­oerhört farlig utveckling – ännu värre än den ekonomiska–ekologiska–sociala kollaps vi verkligen har anledning att oroa oss för!

/Bo

”En allmänt spridd rädsla för att något farligt håller på att hända, utan att man kan peka på några klart urskiljbara faror, kan alltför lätt utnyttjas för att skapa sociala rörelser som kan utnyttjas för egna syften helt utan ekosocial hänsynsfullhet.
 Att gripa in i sådana pocesser kan vara avgörande för att motverka en ­oerhört farlig utveckling – ännu värre än den ekonomiska–ekologiska–sociala kollaps vi verkligen har anledning att oroa oss för!”

Dessa rader får mig att tänka på den politiska uppgörelsen mellan S, MP, C och L (kommer just nu inte ihåg benämningen på uppgörelsen). Även V var ju och är inblandad på det viset att man stödde uppgörelsen. Ett huvudargument för uppgörelsen var ju att hålla SD utanför ett ’politiskt inflytande’, som man uttryckte sig.

Utifrån din ovanstående text så skulle man kunna tolka att de fyra ’mittenpartierna griper in i en process som kan vara avgörande för att motverka en oerhört farlig utveckling’. Denna tanke ’flög’ i mig då jag läste texten.

För att utveckla mina tankar kring den här politiska uppgörelsen: Den så kallade vänstern, S och V, går alltså med på en uppgörelse där man medvetet vrider sin politik än mer åt höger för att på så vis kunna vinna omröstningar i Riksdagen, utan att göra sig beroende av SD. Vad tycker vi om detta?

Det faktiska resultatet av en sådan politik blir ju, som jag ser det, att de sociala klyftorna i samhället ökar och vad detta i sin tur leder till känner vi nog till. Den här politiken har alltså valts för att hålla SD utanför allt ’inflytande’. Men genom den här uppgörelsen så närmar man sig ändå högerns syn på hur samhället ska skötas. Alltså har uppgörelsen vridit ’hela’ politiken åt höger, måste man ändå konstatera.

Ur min synvinkel så är detta en helt felaktig politik. Istället så borde den så kallade vänstern ta strid för allt det som den historiskt är känd för, rättvisa, jämlikhet och jämställdhet, med allt vad det innebär. Här väljer man att gå den rådande marknadsekonomins ärenden tillsammans med dess politiska företrädare. Resultatet av en sådan politik, som jag ser det, blir ju att den samhälleliga resiliensen försvagas. 

Den så kallade vänstern måste istället stå upp för en politik som tar strid mot allt vad den rådande marknadsekonomins företrädare står för, inklusive SD. 

Men som vi ser så har nu denna ’vänster’ själva blivit företrädare för vår sönderfallande och ohållbara ekonomi.

Som sagt, en tanke från din text som blev till ett inlägg i diskussionen!

/Jan

En intressant frågeställning du tar upp, men kanske utan något bra svar för Vänsterpartiet, i den aktuella situationen, där det framför allt gällde att hindra en ytterligare högervridning av den parlamentariska politiken utan att själv skadas politiskt.

   Utan att veta tillräckligt mycket om de parlamentariska styrkeförhållandena i den situationen kan man ändå anta att frågan, uttryckt på detta absoluta sätt, verkligen var olöslig (och alltså borde ha förhindrats att uppkomma långt tidigare). Vare sig V släppte fram Löfven (som de gjorde) eller inte gjorde det (så att SD hade fått större inflytande) så kan det ha varit så att högervridningen i parlamentet ändå skulle öka, och i båda fallen skulle man ha kunnat anklaga V för att ha orsakat detta genom sitt aktiva eller passiva ’agerande’.

Frågeställningen måste alltså nyanseras: Vilket val hade inneburit den minsta högervridningen i parlamentet och den minsta skadan för V – ett särskilt svårt val om den minsta skadan för V hade inneburit den största högervridningen eller om den minsta högervridningen hade inneburit den största skadan för V. I det senare fallet hade man kanske kunnat minska skadan genom att förklara att högervridningen hade blivit ännu större med det första alternativet – som hade kunnat motiveras med att V är så viktigt att det till varje pris måste undvika att förknippas med beslut som är förknippade med något dåligt – vilket i sin tur borde innebära att V lämnar Riksdagen, kanske till priset av en ännu större högervridning där. Frågan blir då hur stor betydelse för samhället man tror att detta skulle ha. Skulle det öka risken för en högerkupp i parlamentet och en fara för verklig diktatur? Kanske.

Det här är problem som vi ständigt ställs inför på grund av mer eller mindre universaliserade överlagringar av olika ideologier. Ett sätt att försvara sig mot detta kan vara att utbilda så många som möjligt i social resiliens och att skapa en god miljö för detta. Om V verkligen gör detta effektivt, skulle de kanske kunna fungera på ett bra sätt i Riksdagen.

/Bo

”Frågeställningen måste alltså nyanseras: Vilket val hade inneburit den minsta högervridningen i parlamentet och den minsta skadan för V – ett särskilt svårt val om den minsta skadan för V hade inneburit den största högervridningen eller om den minsta högervridningen hade inneburit den största skadan för V.”

Så är det, man kan väga för och nackdelar om vad som kan anses ’rätt’ eller ’fel’. 

Min uppfattning i politiska frågor, vare sig dom utspelas i parlamentet eller i andra sammanhang, är att partier – i detta fall V – måste förespråka den politik som partiet har stadgat. Avviker partiet från sina stadgar då går det naturligtvis inte att lita på partiet längre. Tilltron för ett sådant parti urholkas och det är just så som jag betraktar V.

Ett parti som förkastar en kapitalistisk marknadsekonomi ska heller inte, enligt mig, ta ansvar i varken Riksdag, kommuner eller landsting. Min åsikt är att ett sådant parti enbart ska ägna sig åt opposition och att den egentliga uppgiften ska handla om att förkunna sin politik i dessa ’församlingar’. 

Samtidigt så är jag medveten om att ett deltagande i dessa ’församlingar’ innebär ett ansvar över hur beslut ska fattas. Alltså innebär ett deltagande ansvar.

Kanske är det därför mest riktigt att hålla sig utanför dessa våra beslutande ’församlingar’? Jag måste erkänna att jag känner mig kluven i den här frågan. 

Den strukturella uppbyggnaden av våra offentligt beslutande politiska ’församlingar’ för ju, i praktiken, en förvaltande roll till vårt rådande ekonomiska system. Vilket alltså innebär att denna strukturella ordning ska bibehållas. Och det vill vi ju inte!

/Jan

”Ett parti som förkastar en kapitalistisk marknadsekonomi ska heller inte, enligt mig, ta ansvar i vare sig riksdag, kommuner eller landsting.”

Den här frågan kräver nog en djupare analys för att ett bra svar ska vara möjligt. Kanske kan begreppet ’överlagringar’ vara en hjälp.
 Kapitalism har vi haft sedan 1800-talet och – efter kamp för ökad demokrati i samhället – borgerlig politisk demokrati sedan 1920-talet. Den gäller inte arbetsplatserna, men den ger de flesta vuxna som bor i landet vissa möjligheter att påverka politiska beslut. Men möjligheterna är begränsade, till stor del beroende på stark ekonomisk makt inom den ekonomiska sektorn, där arbetarna inte har mycket annan makt än den de lyckas tvinga sig till genom strejker. Men den möjligheten kan påverkas i både negativ och positiv riktning av riksdagspartier, vars makt i sin tur kan påverkas av utomparlamentarisk opinionsbildning – men ofta mest av ekonomiskt starka opinionsbildare.
 Här finns alltså en mängd överlagringar av ojämnt fördelad makt, både på arbetsplatser, i riksdag m.m. och bland opinionsbildare och ’lediga’ människor. Överlagringar som är i ständig växelverkan med varandra, både i samma miljö och mellan olika miljöer.
 Hur ska vi överhuvudtaget kunna åstadkomma förändringar i denna struktur utifrån ett underläge i alla sektorer?
 Vi får inte glömma att de som befinner sig i ’underläget’ är väldigt många fler, särskilt på de flesta arbetsplatser och som ’privatpersoner’, än dem i ’överläget’. Så den utomparlamentariska kampen kommer alltid att vara viktigast. Men mer makt per person är ju samlad i riksdagen än på många andra ställen, så vissa personer, med mycket stor social resiliens, kan nog också spela en viktig roll där – eftersom alla maktöverlagringar växelverkar med varandra.

/Bo

”Hur ska vi överhuvudtaget kunna åstadkomma förändringar i denna struktur utifrån ett underläge i alla sektorer?”

Ja det kan man verkligen fråga sig. Och det är ju inte första gången som den här frågan är uppe. Den ligger, så att säga, ständigt och ’gnager’ i huvudet på oss båda. Naturligtvis inte heller bara för oss två, den ’gnager’ säkert mer eller mindre hos dom flesta, på ett eller annat sätt.

Den utomparlamentariska kampen kommer självklart  att vara den viktigaste, vilket du också skriver. När det gäller den parlamentariska kampen så är min bedömning att politikens beslutsprocesser mer och mer anpassar sig till vår rådande marknadsekonomis beslut, sett i ett historiskt perspektiv. Vad beror då detta på?

Här menar jag att marknadsekonomins allt ökande globalisering innebär en tilltagande maktförskjutning från politiken till ekonomin. Man kan alltså säga att beslutsprocesserna i marknaden står ’över’ besluten som våra politiker fattar och denna maktförskjutning bara tilltar i styrka nu och vidare framöver. Jag betraktar denna destruktiva utveckling som ett ’bevis’ på att kapitalismen befinner sig i sönderfall. Den är, så att säga, ’nöd och tvungen’ att lägga under sig allt i våra samhällen, inklusive våra politiska beslutsprocesser, för att kunna överleva.

Utifrån det här dystra scenariot, som jag målar upp, så kan jag heller inte se att det finns parlamentariska möjligheter att kunna förändra vår destruktiva kapitalistiska marknadsekonomi till att anta formen av en demokratisk marknadsekonomi. 

Alltså måste det bli den utomparlamentariska kampen, med allt vad det innebär, som kommer att spela en avgörande roll för att ”överhuvudtaget kunna åstadkomma förändringar i denna struktur”. Samtidigt tror jag att det blir oundvikligt för vårt rådande ekonomiska system att undvika någon form av kollaps. Vilket vi egentligen inte bör betrakta som någonting negativt utan istället se som ett avslut på ett orättvist, ojämlikt och odemokratiskt ekonomiskt system. Får vi hoppas!

/Jan

”Samtidigt tror jag att det blir oundvikligt för vårt rådande ekonomiska system att undvika någon form av kollaps. Vilket vi egentligen inte bör betrakta som någonting negativt utan istället se som ett avslut på ett orättvist, ojämlikt och odemokratiskt ekonomiskt system. Får vi hoppas!”

Men en ”form av kollaps” som ett ”avslut på ett orättvist, ojämlikt och odemokratiskt ekonomiskt system” kan i värsta fall bli en början på ett ännu värre, ännu mera diktatoriskt system än det tidigare – om det inte redan i vår nuvarande, ’överuniversaliserade’ kapitalism finns motsatta, tillräckligt omfattande strukturer av ekodemokrati, ’resilient överlagrade’ (mitt begrepp) som en ”verklig utopi” (”real utopia”), för att använda den nyligen bortgångne marxistiske sociologen Erik Olin Wrights begrepp.
    Enligt honom skulle arbetarkooperativ (som exempel på en ’verklig utopi’) kunna ”bidra till att ’erodera’ kapitalismens dominans när de utvidgar det ekonomiska utrymme inom vilket antikapitalistiska emancipatoriska ideal kan verka. Grupper av arbetarkooperativ skulle kunna bilda nätverk, och med lämpliga former av offentligt stöd skulle dessa nätverk kunna expandera och fördjupas till att bilda en kooperativ marknadssektor, som – under lämpliga omständigheter – skulle kunna utvidgas till att bli en utmaning mot kapitalismens dominans” (min översättning).

    Det här överensstämmer ganska väl med min egen ’utopiska’ förhoppning på s. 7 i appendix: ”En övergång, ’omställning’, till ett samhälle med ekonomisk demokrati kan redan nu sägas pågå på flera håll. Alltså egentligen flera omställningar där gamla system samexisterar med nya system i olika ’utvecklingsfaser’, tills de äldre systemen ändras eller överges under förhoppningsvis ordnade former.”

Det ”offentliga stöd” som Wright nämner, ingår i den ”socialdemokratiska metoden” att ”tämja kapitalismen”, som han ser som nödvändig så länge kapitalismen fortfarande är en realitet (den nuvarande nyliberala överlagringen och högerextrema hot gör förstås situationen ännu svårare för demokratiska överlagringar).

    Den ”socialdemokratiska metoden” – med dess ’stöd uppifrån’ av t.ex. samhällsviktig produktion och demokratiska projekt – är naturligtvis helt otillräcklig om den inte har ett mycket starkt stöd ’underifrån’.

    Men den innebär ändå att parlamentarisk aktivitet kan ha en viss betydelse för processer som möjliggör bildandet av ekodemokratiska nätverk före den hotande kollapsen – en kollaps som skulle kunna omintetgöra detta arbete om det inte är tillräckligt resilient.

    Det är därför bra om den ekonomiska kollapsen inte kommer alltför tidigt eller blir alltför våldsam– så att viktiga delar av de demokratiska parlamentariska strukturer, som trots allt ändå finns (överlagrade på kapitalismens speciella strukturer) inte förloras. Risken kan annars vara att de ersätts av en politisk diktatur, eftersom en sådan är lättare att etablera i en kaotisk situation med mycket konkurrens.

/Bo

Jo jag hade också dina tankar – som du kommenterade mina textrader, där jag avslutade med orden ”Får vi hoppas” – att kollapsen ”kan i värsta fall bli en början på ett ännu värre, ännu mera diktatoriskt system än det tidigare …”.

Wrights begrepp på en ’verklig utopi’ som skulle kunna ’erodera’ kapitalismens dominans är ju naturligtvis något som vi eftersträvar och arbetar för – den utomparlamentariska kampen. Vi har egentligen inget annat val.

Att ”tämja kapitalismen” kan jag inte se någon möjlighet till. För mig så går det inte att ”tämja kapitalismen”. Hur skulle det se ut? Och särskilt inte genom den ”socialdemokratiska metoden”, som Wright nämner. Kapitalism är ju kapitalism av en anledning. Om denna anledning ifrågasätts av det politiskt offentliga så kommer kapitalismen att universalisera även det politiskt offentliga. Alltså får vi då en ”politisk diktatur” som du nämner. 

Eftersom nu styrkeförhållandet mellan politiska beslut och rådande marknadsekonomiska beslut tippar över till de ekonomiska beslutens fördel så har våra parlamentariska partier detta att förhålla sig till. Vilket då betyder, enligt mitt sätt att se på saken, att parlamentet i praktiken måste gå de ekonomiska besluten till viljes. Och så länge de parlamentariska besluten tas utifrån den här verkligheten så är risken för politisk diktatur minimal. Men man kan också se de så kallade demokratiska parlamentariska besluten som så underställda ekonomins beslut att inte ens den politiska diktaturen skulle kunna fatta ’sämre’ beslut.

Jag skulle vilja påstå att när vår kapitalistiska marknadsekonomis beslutsprocesser är avgörande för hur våra övriga samhälleliga strukturer utformas så kan detta liknas vid diktatoriska beslut eftersom parlamentets beslut i praktiken har att följa ekonomins beslut. 

Motståndet mot parlamentets allians med vårt rådande ekonomiska system kommer, som jag ser det, att leda till en ökande utomparlamentarisk kamp. Vilket självklart är av godo.

Sedan är jag fullt medveten om att denna utomparlamentariska kamp kommer att försöka slås ned – så som ju sker runt om i vår värld – i takt med det tilltagande ekonomiska sönderfallet.

/Jan

”Enligt mig så går det inte att ’tämja kapitalismen’.”

 Jag antar att du använder ordet ”tämja” i en ganska absolut betydelse: att man lyckas få full kontroll över något. Men Wright kan knappast ha använt ordet i den betydelsen eftersom han, som sociolog, måste ha varit medveten om att alla sociala strukturer – som är formade och formbara av (åtminstone inte helt rigida) mänskliga medvetanden – kan (över)lagras på varandra så att nya strukturer bildas, där t.ex. den ena strukturens ­oönskade egenskaper mildras av en annan struktur. Borgerliga krav på att skärpa arbetslagstiftningen eller försvåra tillvaron för demokratiska kooperativ kan till exempel mildras genom att ett starkt motstånd från arbetarrörelsen lagras i beslutsfattande borgares medvetanden så att de avstår att rösta för de allra värsta förslagen.

 Utan att kunna genomföra experiment kan det vara svårt att veta vilken påverkan som har haft den avsedda effekten. Men man kan nog se hela vår lagstiftning som ett resultat av flera olika historiska överlagringar, framför allt, naturligtvis, av starka ekonomiska intressen, men också till en viss del av historiska segrar – t.ex. i kampen för allmän och lika rösträtt – som inte gynnade de rikaste.

 Även om det är så, som du skriver, att ”marknadsekonomiska beslut tippar över” så att ”parlamentet i praktiken måste göra de ekonomiska beslutsorganen till viljes”, så finns det alltså fortfarande kvar en hel del gamla strukturer som inte är helt odemokratiska och vars bevarande det fortfarande är värt att kämpa för.  Och den kampen måste kanske delvis föras nära de institutioner som har makt att avlägsna dem, för att säkert kunna påverka sådana beslut – eller varna oss andra för vad som eventuellt håller på att ske. Men det måste naturligtvis göras av modiga, resilienta, människor som redan befinner sig ’därinne’.

Jag håller med om att vi verkligen har de svårigheter som du beskriver, men genom bättre urskilja olikheterna hos viktiga överlagrade strukturer, t.ex. inom lagstiftning, parlament och ekonomi kan man nog också fatta bättre beslut. För detta behövs det ett analysinstrument. Wright utgår från sitt begrepp, ”real utopias” och skriver att det finns en avsiktlig spänning i det begreppet, nämligen att ”vi måste bevara vår allra djupaste strävan efter en rättvis och human värld, som inte existerar, medan vi samtidigt engagerar oss i den praktiska uppgiften att skapa alternativ som är möjliga i den nu existerande världen och som också visar hur den kunde vara och hjälper oss att röra oss i den riktningen.” (Wright 2015, min översättn.)

 Om jag har förstått Wright rätt, så kan ”Ekodemokrati” fungera just så som han har tänkt sig och också som ett analysinstrument för att att bedöma hållbarheten/användbarheten hos existerande strukturer när det gäller den aktuella kampen. När han nämner socialdemokrati, så menar han naturligtvis inte en helt urvattnad ”socialdemokrati” utan ett samhälle som genom välfärdssystem m.m. inte är riktigt lika plågsamt att leva i för många människor som det nyliberalt dominerade samhället. Det kan bli ännu värre, och framför allt måste vi kämpa för att åstadkomma så mycket av det som nu är möjligt i en ”reellt existerande utopi” med demokratiska kooperativ.

/Bo

Jag delar så klart Wrights ”real utopias” – de rader som du har översatt. Men vem gör inte det? 

Allmänt hållna visioner som ”strävar efter en rättvis och human värld…”, delas naturligtvis av dom flesta. Det är först när vi tar oss an analysen av orsakssammanhangen till vår orättvisa och inhumana värld som åsikterna går isär. Vilket jag förstår att också du är införstådd med.

Alla dessa allmänt hållna visioner fyller ju slutdokumenten i snart sagt allting som det konfereras om. Men redan efter en relativt kort tid så kan vi konstatera att de visioner som nedpräntades i slutdokumenten inte kommer att kunna förverkligas, av kända orsaker. Jag åsyftar här framför allt alla de klimatkonferenser som har hållits, för att ta ett exempel.

Alltså räcker det inte med att ha allmänt hållna visioner – som alla skriver under på – utan dessa visioner måste följas av analyser av orsakssambanden till varför dessa visioner inte har möjliggjorts. Sådana analyser kommer självklart att splittra och därmed omöjliggöra ’enade’ slutdokument, men i längden så skapar fördjupande analyser en bättre medvetenhet om orsak och verkan.

En stor nackdel med dessa allmänt hållna visioner är, menar jag, att vi människor i allmänhet invaggas i föreställningen om att exempelvis klimathotet är ett individuellt problem och inte ett strukturellt problem. Enligt denna ’teori’ (individuellt problem) så skulle klimathotet då kunna lösas genom att vi alla agerar ’klimatsmart’, med allt vad det innebär. Klimathotet skulle enligt denna ’teori’ då kunna lösas inom rådande ekonomiska systemets ramverk. 

Vilket ju är en omöjlighet, men som på grund av den allmänt hållna visionen har inpräntats i oss som ett individuellt problem. 

Och det knepiga här är ju att det ’etablerade’ samhället med dess ekonomiska system inte kan agera på ett annat sätt. Kan vi inse detta?

/Jan

”Jag delar så klart Wrights ”real utopias” – de rader som du har översatt. Men vem gör inte det?  ”

Jag tror ändå att det finns många som skulle vara motvilliga till Wrights idé att ”vi måste bevara vår allra djupaste strävan efter en rättvis och human värld, som inte existerar, medan vi samtidigt engagerar oss i den praktiska uppgiften att skapa alternativ” (mina kursiveringar), just på grund av den spänning som finns mellan en oförverkligad vision och kravet på att förverkliga så mycket av den att den gör skäl för namnet ”reellt existerande utopi” (som jag tror är den bästa översättningen av ”real utopia” – eller ”reell utopi” kanske räcker).

Vi får väl ta på oss uppgiften att försöka ändra på det – och då har vi hela den problembild, som du så väl beskriver i ditt mejl, att förhålla oss till!

En hel del görs redan – jag fick idag ett tips om ett ganska imponerande internationellt projekt som jag ännu bara har hunnit ögna igenom (och därför inte hunnit skriva så mycket), men det är ändå ganska uppmuntrande. Tyvärr är det nog inte översatt ännu, men det stora antalet människor som har slutit upp kring ett manifest med tydliga krav på förändringar som – såvitt jag har kunnat se – går i samma (tydligt EU- och systemkritiska) riktning som vi själva, är uppmuntrande i vår dystra situation. Här finns manifestet: http://www.cadtm.org/Manifesto-for-a-new-popular-internationalism-in-Europe.

/Bo

Ja det blir ju en uppgift som heter duga – ”att försöka ändra på det”. Att försöka förverkliga så mycket som möjligt av en ”oförverkligad vision”. I detta försök att förverkliga så ser jag ingen annan ’utväg’ än att vårt rådande ekonomiska system först kommer att kollapsa. 

Det har ju blivit så universaliserat i oss alla att våra medvetanden inte kan föreställa sig ett annorlunda strukturellt system. Vår rådande struktur är så ’normativ’ att vi skulle betrakta det som ’felaktigt’ om alla i samhället levde på samma basinkomst – för att ta ett exempel. 

Systemet, menar jag, kommer att sönderfalla – vilket redan är en realitet – och i detta sönderfall blir ju då den ”oförverkligade visionen” allt tydligare för oss. 

Kanske man kan säga att systemets tilltagande sönderfall initierar, inom oss, försöken att förverkliga så mycket som möjligt av visionen?

/Jan

”I detta försök att förverkliga så mycket som möjligt av en ”oförverkligad vision” ser jag ingen annan ’utväg’ än att vårt rådande ekonomiska system först kommer att kollapsa.

 Det har ju blivit så universaliserat i oss alla att våra medvetanden inte kan föreställa sig ett annorlunda strukturellt system.”

Eftersom det finns verkliga kooperativ (enligt t.ex. Rothstein 2012, se litteraturlistan i appendix s. 8) som fungerar betydligt mera demokratiskt än aktiebolag inom ramen för ”Lagen om ekonomiska föreningar” (en lag som, efter vad jag kunnat se, verkligen tycks både kräva och möjliggöra betydligt mera demokrati än vad Aktiebolagslagen gör) så skulle man tillsammans kunna se de sociala strukturer som utgörs av a) denna lag och t.ex. idéer om ’ekodemokrati’, b) de företag som fungerar någotsånär demokratiskt enligt deras regler/principer och c) de demokratiska erfarenheter och visioner hos de ’anställda’ som bidrar till verksamheten i dessa företag, som ’överlagrade’ på den universaliserade kapitalismens mentala strukturer och ekonomiska regelverk.

   Eftersom dessa strukturer faktiskt finns så kan de också expandera (helt enkelt eftersom de redan måste ha gjort det för att kunna betraktas som existerande). ”Embryon” till sådana demokratiska strukturer skulle med hjälp av stödstrukturer (som också redan finns) kunna etableras för att växa på olika ställen i den kapitalistiska strukturen – och det som på så sätt redan hunnit göras skulle kunna ha en väldigt viktig stabiliserande roll vid en kommande kollaps av kapitalismen.

 Så skulle en ’reell utopi’ kunna etableras (förhoppningsvis redan innan kollapsen) och oberoende av hur mycket som förverkligats skulle den ha en viss betydelse.

/Bo

””Embryon” till sådana demokratiska strukturer skulle med hjälp av stödstrukturer (som också redan finns) kunna etableras för att växa på olika ställen i den kapitalistiska strukturen – och det som på så sätt redan hunnit göras skulle kunna ha en väldigt viktig stabiliserande roll vid en kommande kollaps av kapitalismen.”

Det är bara att hoppas på att du får rätt här. 

Min fruktan är att ”sådana demokratiska strukturer” också kommer att universaliseras – med alla till buds stående medel – av den kapitalistiska desperationen i dess jakt på att universalisera hela samhället, vilket utifrån kapitalismens ögon kommer att ses som helt nödvändigt på grund av  systemets inneboende ’behov’ av att söka motverka det oundvikliga sönderfallet. Men det är möjligt att min ’diagnos’ här visar sig vara felaktig – vilket man får hoppas. 

Jag tänker så här: varhelst som den rådande maktstrukturella ordningen känner sig hotad så reagerar den med att ’slå’ tillbaks. Varför skulle inte detta kunna ske i den så kallade västvärlden? Varför skulle vi i vårt samhälle förskonas när andra samhällen, runt omkring oss, utsätts för alla tänkbara repressalier av etablissemangets maktapparat?

 Men likväl så har vi inget val – vi måste fortsätta att stå upp för ’verkliga’ demokratiska strukturer, på alla plan! Och att stå upp innebär naturligtvis att försvara ”Lagen om ekonomiska föreningar”.

 /Jan

Ja, det gäller att särskilt försvara det allra bästa i den lagen – och samtidigt att förbättra den på andra punkter där den kan vara alltför ’inspirerad’ av Aktiebolagslagen – som i sin tur skulle kunna förändras så att den, i allra bästa fall, blev i stort sett identisk med en förbättrad Lag om ekonomiska föreningar. Det skulle förstås innebära en revolution – men kanske en möjlig nyordning efter en ekonomisk kollaps! – där motståndet mot ’den gamla makten’ redan är så välordnat och utspritt inom en stor folklig majoritet att gamla makthavare inser att det bästa de kan göra är att överlämna makten till detta välordnade, demokratiska ’motstånd’.
 Men vi får inte glömma bort det internationella perspektivet – och då gäller det inte minst förhållandet mellan ”rika” och ”fattiga länder. Eller kan det vara lättare att först titta på de länder som är närmast oss, geografiskt och ekonomiskt. Har vi några hot i närområdet – verkliga eller inbillade? Men kanske föreställningen om ett hot är ett större hot – som finns inom våra gränser? Hur kan en sådan föreställning utnyttjas av andra intressen inom landet? Hur kan självförstärkande processer fungera när det gäller allt detta. Vad kan fredsrörelsen spela för roll? Och hur kan internationella kontakter bli ett stöd? Kanske allt kan sammanfattas under en ny rubrik? Till exempel ”Internationella perspektiv”.

/Bo

——————————————————————————————————————————————————————————-

---

”Internationella perspektiv”

Fortsatt mejlväxling mellan Bo Herlin och Jan Opöien

”Internationella perspektiv” är intressant att diskutera!

Själv har jag funderat och också skrivit en del på min hemsida om just länder/stater och dess förhållanden dels inom stater och dels mellan stater. Jag vill börja med att göra en kort sammanfattning av mina funderingar i det här ’ämnet’:

Staters tillkomst, anser jag, har med maktstrukturella ambitioner att göra. Jag menar att det finns egentligen ingen logisk anledning – förutom då maktstrukturella ambitioner – att bygga stater/samhällen som ska åtskiljas från varann med gränsdragningar. Djuren har inga gränser. Varför ska då människan, också djuret, upprätta gränser mellan varann? 

Vad dessa gränser har lett till och fortfarande leder till, vet vi mycket väl. Utifrån dessa historiska fakta om förhållanden mellan stater och inom stater så bör man idag, anser jag, komma fram till insikten om att gränsdragningar mellan människor leder till konflikter och absolut inte till samarbete. 

Men eftersom vi nu lever våra liv med samhälleliga gränsdragningar som ytterst alltså har att göra med maktstrukturella ambitioner så blir det därför i praktiken en omöjlig uppgift för etablissemanget att dra denna slutsats. Slutsatsen blir istället att mänskligheten är uppdelad på ett stort antal stater och detta betraktas som helt normalt – ingenting att diskutera. Att denna etablerade slutsats är intimt förknippad med vårt rådande ekonomiska system bör därmed inte vara så svårt att räkna ut – enligt mitt sätt att se på saken. 

Skilda språk då? Finns det någon förnuftig anledning att separera människor från varann på grund av språkvariationer? Självklart inte! Kanske det istället är de strikta gränserna som kan vara en förklaring till språkvariationer?

Etnisk härkomst och ’utseende’ då? Samma här! Det är gränser som skapar konflikter när vi istället behöver samarbete.

Angående uppdelningen av mänskligheten genom åtskilda samhällen/stater så är min uppfattning att denna strukturella ordning har uppstått av maktstrukturella ambitioner och i denna ordning ingår vår kapitalistiska marknadsekonomi som en, för vår tid, grundläggande ’partner’ i etablissemangets strukturella normer.

/Jan

Ja, våra nationsgränser är naturligtvis en maktfråga genom att de avskiljer områden inom vilka den politiska makten har ett ganska stort inflytande och utanför vilka den inte har så stort inflytande över framför allt dem som betraktas ’hemmahörande’ i området. Och den territoriella gränsdragningen är förstås ett resultat av maktkamp med olika medel understödd av verkligt eller potentiellt våld mellan dem som ansluter sig till/ingår i respektive makthierarki.

 Ytterst handlar det alltså om makt över olika grupper av människor som på en mängd olika sätt, kanske generationer tillbaka, har inlemmats i respektive grupp och makthierarki. Gränsdragningarna tror jag kan vara en något senare historia, åtminstone i våra trakter. Det norska kustlandet kan till exempel ursprungligen, efter istiden, ha befolkats av grupper som vandrade in både norrifrån och söderifrån, och då måste ha mötts utan att några, i närmare släktled, kan ha haft något umgänge med varandra – och därför borde ha haft ganska olika sätt att tala. En spekulation, men detta kan ha inneburit svårigheter som kan ha bidragit till att de isolerade sig från varandra, och i den situationen kan gränsdragningar ha uppstått för att undvika omedelbara konflikter.

 Jag menar alltså att gränsdragningar både kan vara en följd av och en orsak till konfliktfyllda situationer – vilket betyder att självförstärkande återkopplingar är möjliga, som både kan förstärka gränserna och öka konflikterna. Men den grundläggande orsaken är i båda fallen olika maktstrukturer, som du också skriver – med ett perspektiv som ligger lite längre fram i tiden.

 Om man lägger till ekonomisk makt så kan den nog både ha en mildrande verkan – genom att underlätta ett fredligt utbyte av resurser – och en konfliktökande effekt genom att bidra till ökande ojämlikhet. Att lösa detta problem har historiskt varit så svårt att det knappast har funnits några storskaliga, fredliga lösningar. – Detta blir vår stora historiska uppgift! – där vi troligen bara kan bidra till, relativt sett, mycket små lättnader…

/Bo

”Om man lägger till ekonomisk makt så kan den nog både ha en mildrande verkan – genom att underlätta ett fredligt utbyte av resurser – och en konfliktökande effekt genom att bidra till ökande ojämlikhet. Att lösa detta problem har historiskt varit så svårt att det knappast har funnits några storskaliga, fredliga lösningar.”

Nej ”att lösa detta problem” har det aldrig, som jag ser det, funnits någon anledning till. Och varför inte då? Jo därför att när ”ekonomisk makt” har etablerats i samhället så finns det inga ambitioner från samhällets elit att ’släppa’ denna makt, så därmed går inte problemet att lösa. Om problemet ska kunna lösas så måste det ske genom någon form av ’påtryckningar’ underifrån. Alltså på ett liknande sätt som vi idag ser på lösningar när det gäller samhälleliga förändringar.

När det gäller ”ekonomisk makt” och när denna makt etablerades historiskt sett så kan vi nog komma fram till slutsatsen att denna makt, i alla fall, har ett antal tusentals år på nacken. 

Jag brukar ställa frågor som: Kunde mänskligheten ha undvikit den destruktiva utveckling som nu har lett fram till våra rådande samhällen? Vad var den grundläggande orsaken till att utvecklingen gick ’snett’? Dessa frågor, menar jag, är helt nödvändiga att förstå om vi ska komma till rätta med dagens problem och ödesfrågor. 

Till att börja med så är ju inte vi alla överens om att påståendet om destruktiv utveckling skulle vara en riktig historisk skildring och heller inte  påståendet att utvecklingen gick ’snett’. Alltså kanske man kan dra slutsatsen att den motstridiga historiska förståelsen bidrar till att vi inte kommer till rätta med dagens problem och ödesfrågor? 

Min åsikt kring dessa mina frågor är att mänskligheten kunde ha undvikit den destruktiva utvecklingen om den grundläggande orsaken inte hade fått möjligheten att etableras. Vilken är då den grundläggande orsaken? På något sätt etableras en maktstrukturell ordning i våra samhällen – hur detta exakt gick till får vi kanske aldrig reda på – och denna ordning växte sig så stark att den till och med, kan man säga, blev normgivande för våra samhällen, långt tillbaka i tiden.

För vi tror väl inte att dagens samhällen har tillkommit av en slump eller att dom, på något vis, var förutbestämda?

/Jan

De historiska förloppen riktigt långt tillbaka i tiden kan vi nog bara göra oss ganska vaga föreställningar om.

 Men vi har en hel del allmänna, erfaren­hetsbaserade, kunskaper om hur makthierarkier kan etableras under olika omständigheter i mindre skala och under kortare tid. Dessa kunskaper kan man ha nytta av vid bedömningen av historiska beskrivningar, till exempel av hur olika händelseförlopp kan ha lett fram till krig och vilka generella mönster det kan finnas. (Något som kanske vår försvarsminister skulle kunna ha nytta av.)

 Det finns en hel del kunskaper om hur händelseförlopp i komplexa system kan  utvecklas under olika omständigheter, som konkurrens i olika brist­situationer, vad positiv respektive negativ återkoppling kan ha för konsekvenser, vilken roll information kan spela m.m.

 Utifrån ganska enkla grundantaganden kan man resonera sig fram till olika händelseförlopp och sedan kanske pröva detta i praktiken i liten skala. Penningflöden och olika ekonomiska regelverk kan man också pröva och studera modeller av.

 Även psykologiska kunskaper kan man ha nytta av, till exempel när det gäller hur man bör förhålla sig till besegrade individer och grupper.

Allt detta är sådant man kan ha nytta av, på alla nivåer, till och med när det gäller internationell konfliktlösning, vilket kan komma att bli en av mänsklighetens mest avgörande frågor. Här kan vi kanske återknyta till parollen:

 Demokrater i alla länder, förena er!

/Bo

”Det finns en hel del kunskaper om hur händelseförlopp i komplexa system kan  utvecklas under olika omständigheter, som konkurrens i olika brist­situationer, vad positiv respektive negativ återkoppling kan ha för konsekvenser, vilken roll information kan spela m.m. ”

Vår tids nu rådande ”händelseförlopp” vill jag knyta samman med dåtidens ”händelseförlopp”. I den meningen att historien upprepar sig. Krig och elände som har utspelats under mycket lång tid tillbaks fortsätter ju än idag att utspelas. Inför detta faktum så måste vi ställa frågan: Varför krigas det? 

Var i vår samhälleliga struktur kan vi söka finna svaret? För det är väl i strukturen vi måste leta? Eller ska vi söka oss ’utanför’ vår strukturella uppbyggnad för att hitta något svar? 

Om vi resonerar att krig och elände kan anses som, så att säga, normativa inslag i människans historia så, menar jag, utesluter ett sådant resonemang att krig och elände har med den samhälleligt ’ideala’ strukturen att göra. Nej jag menar ju att krig och elände har med vår ’icke-ideala’ samhälleliga struktur att göra. Att det alltså är denna struktur som ’skapar’ krig och elände och på detta vis har gjort dessa ”händelseförlopp”, som vi säger, normativa. Det är inte normativt med krig och elände men däremot har vår strukturella ordning gjort krig och elände normativt. Krig och elände ’skapas’ alltså på grund av att våra samhällen har byggts upp utifrån maktstrukturella förhållanden dels inom samhället och dels mellan samhällen. 

Därför är jag mycket tveksam till att ”konkurrens i olika bristsituationer” kan utlösa våldsamma konflikter. Däremot menar jag att om konkurrensen är ’inbyggd’ i själva den samhälleliga strukturen – vilket historien visar att den är – då ’skapar’ denna maktstrukturella ordning våldsamma konflikter. 

Jag betraktar konkurrensen i sig, när det handlar om socioekonomiska frågor, som en slags konflikt och därmed som ett tecken på att människan har levt och fortfarande lever i maktstrukturella förhållanden. Vilket då skulle betyda att strukturell rättvisa och jämlikhet inte kan innehålla konkurrens när det gäller socioekonomiska frågor. Socioekonomiska frågor löses alltså genom samarbete och inte konkurrens.

Ska försöka sammanfatta min åsikt: ”Händelseförlopp”, som krig och elände, uppstår ur en maktstrukturell ordning som alltså innehåller socioekonomisk konkurrens och en sådan konkurrens, menar jag, kan inte förekomma i en strukturell rättvisa och jämlikhet – vilket då utesluter ”händelseförlopp” som krig och elände.

/Jan

Du skriver att du är ”mycket tveksam till att ”konkurrens i olika bristsituationer” kan utlösa våldsamma konflikter” och att ”om konkurrensen är ’inbyggd’ i själva den samhälleliga strukturen … då ’skapar’ denna maktstrukturella ordning våldsamma konflikter.”

   Det andra citatet är nog sant, men jag tror ändå att konkurrens kan utlösa våldsamma konflikter utan att först vara ’inbyggd’ i någon samhällsstruktur – åtminstone om man skiljer mellan individer och samhällen bestående av flera individer. Det skulle då kunna räcka med att två hungriga individer med stark ’självbevarelsedrift’ och utan särskild samhällstillhörighet (t.ex. två kattdjur eller två människor i en liknande situation) samtidigt får syn på ett attraktivt köttstycke som inte så lätt kan delas i två stycken. Det kan förstås räcka med att försöka ta ett köttstycke från en hund som håller på att äta av det.

   Det finns säkert strukturella orsaker (t.ex. ett ’naturligt’ urval) till att våldsamma konfliktskapande reaktioner kan uppstå, men jag tror inte att de konfliktskapande beteenden måste vara orsakade av individer som tillhör olika maktstrukturer. Det kan lika väl vara så att sådana individuella beteendetendenser i vissa situationer i sin tur tenderar att skapa hierarkiska maktstrukturer i en grupp – och att dessa maktstrukturer sedan förstärker de individuella, våldsamma beteendetendenserna.

   Orsaksrelationen skulle alltså i så fall vara dubbelriktad – så att det finns en risk för självförstärkande onda spiraler. Diagrammet på s. 8 i appendix beskriver i rutorna till vänster en sådan händelseutveckling i ett mänskligt samhälle, som i bästa fall kan balanseras av den demokratiska utvecklingen enligt rutorna till höger.

/Bo

”Det kan lika väl vara så att sådana individuella beteendetendenser i vissa situationer i sin tur tenderar att skapa hierarkiska maktstrukturer i en grupp – och att dessa maktstrukturer sedan förstärker de individuella, våldsamma beteendetendenserna.”

När jag hänvisar till ”våldsamma konflikter” då avser jag konflikter som ingår i ”det andra citatet”, som du också nämner. 

Visst kan konflikter uppstå under ”konkurrens i olika bristsituationer” men jag kan inte tänka mig att detta scenario leder fram till sådana ”våldsamma konflikter” som krig och ’öppet’ våld. Men det är klart att när bristsituationer kan uppstå och när detta utspelas i maktstrukturella samhällen – alltså våra dagars samhällen – så betraktar ju vi människor dessa konflikter som att det skulle vara helt ’normalt’ att ta till våld för att finna en ’lösning’. 

Eftersom samarbete – ur ett djupare perspektiv – är ett ’okänt’ begrepp i våra konkurrensutsatta samhällen så handlar konflikters lösningar om att konkurrera fram ’lösningar och då uppstår ju naturligtvis ”hierarkiska maktstrukturer”. Men, som sagt, för att detta ska kunna ske då tänker jag mig våra dagars samhällen – där alltså konkurrensen är det ’normativa’ sättet att lösa konflikter.

Om vi tänker oss ett ’helt igenom’ demokratiskt samhälle då, menar jag, kommer vi inte att söka lösningar genom konkurrens utan eventuella konflikter löses istället genom samarbete, som då är det ’normativa’ sättet att ta sig an konflikter. 

På grund av vilken samhällelig strukturell uppbyggnad vi lever i, så formas vi också själva som individer. Således så kommer vi att tänka och agera helt annorlunda i ett ’helt igenom’ demokratiskt samhälle i jämförelse med dagens kapitalistiska samhälle, är min uppfattning.

/Jan

”Visst kan konflikter uppstå under ”konkurrens i olika bristsituationer” men jag kan inte tänka mig att detta scenario leder fram till sådana ”våldsamma konflikter” som krig och ’öppet’ våld.”

Nej, det är kanske inte så lätt att föreställa sig. Därför tycker jag att det var bra att ditt förra mejl gav mig anledning att försöka förklara sådana processer som diagrammet på s. 8 i appendix är avsett att beskriva, det vill säga sådana processer som språket är mindre lämpat för på grund av sin ’enkelriktade endimensionalitet’, som lätt betonar orsak–verkan men mindre lätt beskriver återkopplade processer och dessutom överlappande eller överlagrade sådana.
 Diagrammet är två­dimensionellt, men man bör tänka sig att det är satt i  rörelse så att olika orsaksrelaterade händelseförlopp fortplantas ’i’ pilarna (ofta i båda riktningarna) och förstärker eller försvagar det som försiggår i rutorna (kanske i flera ’lager’).
 Med hjälp av ett sådant diagram kan man t.ex. (i rutan K1) föreställa sig en ursprunglig (primitiv) situation där en mängd individer är samlade men utan någon bestämd struktur. I den strukturen kan det t.ex. finnas några eftertraktade, odelbara föremål som inte räcker till alla, men som några lyckas tillskansa sig (genom en ’inre självbevarelsedrift’). Genom en sådan  ’ackumulation av ägande’ (K2) blir det ­lättare för dem att skaffa sig en position i gruppen där de kan utöva ett större inflytande över andra än vad de flesta i gruppen kan. På så sätt kan efter en tid av självförstärkande processer (i och mellan rutorna K1–K3 utan någon tydlig ’första orsak’) en konservativ, auktoritär struktur (K3) av olika ’rika’ och mäktiga individer utvecklas som det kan vara mycket svårt för andra att ändra på.
 Det mest effektiva sättet kan vara att på en låg nivå (S1 i diagrammet) inleda samtal om samarbete för att samla så många som möjligt, som tillsammans kanske kan komma på någon metod som går ut på att ersätta den auktoritära strukturen med en struktur som bygger på hänsynstagande och samarbete mellan i princip alla människor i strukturen (dvs. samhället). ’Ekodemokrati’ kan nog vara en sådan metod, som alltså skulle kunna bidra till en dominans av processerna S1–S3 i diagrammet på s. 8 i appendix.
 Det framgår inte direkt av diagrammet, men naturligtvis innebär alla processerna K och S olika psykiska förändringar hos de deltagande individerna som bidrar till självförstärkande destabiliserande processer (särskilt i K1–K3) och balanserande processer (särskilt i S1–S3) i hela systemet.

https://www.dropbox.com/s/p4hjutx53hesh6k/Mejlsamtal-BoH-JanO-I-II.pdf?dl=0

/Bo

”Genom en sådan  ’ackumulation av ägande’ (K2) blir det ­lättare för dem att skaffa sig en position i gruppen där de kan utöva ett större inflytande över andra än vad de flesta i gruppen kan. På så sätt kan efter en tid av självförstärkande processer (i och mellan rutorna K1–K3 utan någon tydlig ’första orsak’) en konservativ, auktoritär struktur (K3) av olika ’rika’ och mäktiga individer utvecklas som det kan vara mycket svårt för andra att ändra på.” 

Ungefär som du ovan beskriver ”ackumulation av ägande”, instämmer jag helt i. 

När jag tänker mig ”konkurrens i olika bristsituationer” då avser jag att exempelvis livsnödvändiga livsmedel har plötsligt blivit en bristvara i samhället. Under sådana omständigheter uppstår naturligtvis kaos i samhället och nog så allvarliga konflikter sprider sig genom samhället. 

Skulle dessa ”bristsituationer” uppstå i ett ’helt igenom’ demokratiskt samhälle – vilket jag anser skulle vara osannolikt – då kommer ju detta samhälle att kunna lösa ett sådant problem på ett tillfredsställande sätt, för hela samhället. Om däremot dessa ”bristsituationer” skulle uppstå i ett maktstrukturellt samhälle – vilket inträffar allt som oftast –  som exempelvis vårt kapitalistiska samhälle då klarar inte detta samhälle att lösa problemet, av kända orsaker. 

När ”ackumulation av ägande” – för det privata ’behovet’ – någon gång under historiens lopp slår igenom och på så sätt gör ett avtryck på hur den samhälleliga strukturen byggs, då byggs det också in en inneboende motsättning i strukturen som kommer att utlösa våldsamma konflikter. 

Jag tänker mig alltså att ”ackumulation av ägande” kan ske under, så att säga, ’ordnade’ förhållanden men att dessa ’ordnade’ förhållanden på lång sikt kommer att underminera samhället just beroende på att det orättvisa och ojämlika ägandeförhållandet gör denna strukturella uppbyggnad ohållbar. Det är ju i denna ohållbara strukturella uppbyggnad som vi alla nu befinner oss i. 

Finns det då någon lösning? Ja det finns, som du skriver:  ”’Ekodemokrati’ kan nog vara en sådan metod.”

Du nämner som slutord: ”olika psykiska förändringar hos de deltagande individerna som bidrar till självförstärkande destabiliserande processer (särskilt i K1–K3) och balanserande processer (särskilt i S1–S3) i hela systemet”.

Intressant det här med ”psykiska” kontra ’socioekonomiska’ förändringar och vilken ’tyngd’ man ska lägga i respektive ’vågskål’, när det handlar om ”processer”?

/Jan 

”Skulle dessa ’bristsituationer’ uppstå i ett ’helt igenom’ demokratiskt samhälle – vilket jag anser skulle vara osannolikt – då kommer ju detta samhälle att kunna lösa problemet på ett tillfredsställande sätt, för hela samhället.”

Ett ”›helt igenom‹ demokratiskt samhälle” skulle förstås vara en socialistisk ’ekodemokrati’ – alltså, som jag förstår det, ett samhället med fullt utbyggd fungerande politisk och ekonomisk demokrati, och därför socialt resilient, och med så stort hänsynstagande till miljön att det också är ekologiskt resilient. Detta kräver att också omgivande ’delsamhällen’ (tidigare nationer) uppfyller detta krav – att de alltså har utvecklat så välfungerande strukturer för samarbete att hela världen kan betacknas som en ’global ekodemokrati’.
 Om en ’bristsituation’ skulle uppstå någonstans i en sådan värld så skulle det, på en planet av jorden storlek i förhållande till dess invånare, säkert finnas något demokratiskt delsamhälle som, tack vare dess demokratiska ideal och en fungerande demokratisk organisering, skulle ställa upp med en adekvat hjälp, som i längden blir en ’hjälp till självhjälp’. – En helt förverkligad ’reell utopi’ så som jag har upfattat Erik Olin Wrights begrepp ”real utopia” i artikeln ”How to be an Anticapitalist Today” (Wright 2015 – se litteraturlistan i appendix s.   8). – Ett begrepp som ändå inte behöver vara helt förverkligat för redan vara praktiskt användbart, så som det framförs i texten ”Ekodemokrati” i appendix.

För övrigt instämmer jag i det du skriver i ditt senaste mejl, Jan, och skulle gärna lite senare ta upp frågan om psykiska faktorer i sociala system.
 Men det vi har samtalat om i det här kapitlet har ju en särskilt stor relevans när det handlar om relationerna mellan våra nuvarande nationer. Global ekodemokrati borde naturligtvis vara det bästa ’botemedlet’ mot alla internationella konflikter – åtminstone inte svårare att genomföra än alla andra fruktlösa försök att åstadkomma en ’världsfred’.

/Bo

”Detta kräver att också omgivande ’delsamhällen’ (tidigare nationer) uppfyller detta krav – att de alltså har utvecklat så välfungerande strukturer för samarbete att hela världen kan betacknas som en ’global ekodemokrati’.”

Javisst är det så! Och här uttryckte jag mig lite oklart när jag skrev ”ett ’helt igenom’ demokratiskt samhälle”. Vilket kan tolkas som att ett enskilt samhälle kan ”lösa problemet” även om det omges av kapitalistiska samhällen. Nej detta skulle inte fungera! 

I just den här problematiken – omöjligheten att genomföra ”ett ’helt igenom’ demokratiskt samhälle” (socialistisk ’ekodemokrati’) i en omgivning av kapitalistiska samhällen – har jag kommit fram till följande: 

Eftersom en kapitalistisk värld är den värld vi alla har att förhålla oss till så betyder det att för allas vår överlevnads skull så måste vi leva våra liv utifrån hur den här strukturella ordningen ser ut. Vi kan bokstavligen inte överleva varken som privatpersoner, företag eller samhällen om vi går emot den här rådande ordningen. Vår universaliserade kapitalism sätter, så att säga, agendan globalt sett. Därmed så är den överordnad våra politiska beslutsprocesser vilket ju då får till följd att den etablerade politiken egentligen inte har något val – politiken måste underkasta sig marknadsekonomins beslutsprocesser. I annat fall så kommer det privatägda kapitalet att först försvinna från det ’motsträviga’ samhället till att investeras i det ’kapitalvänliga’ samhället. 

När vi nu har en värld som ser ut på det här viset då handlar ’överlevnaden’ om att göra kapitalet till viljes. Alltså betyder det att ett enskilt samhälle omöjligen kan  bygga ”ett ’helt igenom’ demokratiskt samhälle” eftersom kapitalet då skulle fly samhället och på så vis utarma det. 

Kan vi förstå att politiken, på sitt sätt, har fastnat i rävsaxen, oförmögen att ta sig ur denna. Nej ska vi kunna uppnå ”ett ’helt igenom’ demokratiskt samhälle” då är det nödvändigt att vi alla, världen över, samarbetar för en ’global ekodemokrati’.

/Jan

Instämmer – det är nödvändigt att ”vi alla, världen över” samarbetar för detta ouppnåeliga mål, så att vi åtminstone har en riktning, med flera delmål, som successivt leder mot en bättre värld – med många faror på vägen!

Ett andra alternativ (”det enda rimliga”) är att arbeta nationellt för ett fullt uppnåeligt mål – med kanske en något större säkerhet på vägen (det är just det som det sägs gå ut på) och samtidigt betydligt större vinster för andra – men (helt säkert) med katastrofala konsekvenser i en framtid som kanske (helt säkert felaktigt) uppfattas som alltför avlägsen för att vara relevant för oss nu levande människor.

 Det handlar naturligtvis om de flesta länders nuvarande ’militära säkerhetspolitik’ – ett (eller i praktiken flera nationella) alternativ, som genom sin egen inre logik måste betrakta det första alternativet som väldigt hotfullt: en demokratisk rörelse som oupplösligt inkluderar en internationell fredsrörelse – i direkt motsättning till det ”andra alternativet”.

 Det här gör det naturligtvis ännu viktigare för oss att arbeta internationellt. Under svåra omständigheter kan det förstås vara svårt att upprätthålla internationella kontakter, och då är det särskilt viktigt att rörelsen utgår från likvärdiga dokument och översättningar av de viktigaste dokumenten, både till engelska och svenska. Till exempel det här (som nämnts tidigare): http://www.cadtm.org/Manifesto-for-a-new-popular-internationalism-in-Europe.

________

 En annan fråga som är bra att ta upp i ett internationellt sammanhang handlar om kulturens roll för en så global ekodemokrati som möjligt. Särskilt viktigt är det att uppmärksamma dess ’politiska’ roll eftersom den i lika hög grad kan användas för att åstadkomma det rakt motsatta: inskränkt nationalism och fascism.
 Så det får bli nästa ämne.

/Bo

————————————————————————————————————

---

”Kulturens roll”

Fortsatta mejldiskussioner mellan Bo Herlin och Jan Opöien

Vid första anblicken av orden ”Kulturens roll” så tänker jag mig mänskliga aktiviteter som var och en kan finna tillfredsställelse med. Aktiviteter som vi kan ägna oss åt på vår ’fritid’. Alltså i princip allt mellan himmel och jord, som vi brukar säga. 

Men betyder detta då att kulturella aktiviteter är någonting som enbart hänger ihop med vår ’fritid’? Kan man kalla arbeten för kulturella aktiviteter? Jag finner dessa frågor som svåra att besvara och de kanske inte behöver frågas heller? 

Kulturella aktiviteter tänker jag mig också som ’fria’ från samhällelig strukturell påverkan, men efter lite eftertanke så menar jag att detta inte stämmer. Kulturella aktiviteter är i många fall en ’spegling’ av hur den samhälleliga strukturen ser ut. Och om nu detta mitt påstående stämmer då innebär ju detta att kulturen är utformad på ett sådant sätt att den gynnar vissa människor på bekostnad av andra, alltså som samhället i övrigt. Kulturen är, med andra ord, ojämlik. 

Kanske man därför rent av kan påstå att kulturen i en ojämlik samhällsstruktur har en ojämlik roll att fylla?

/Jan

Ja, kulturen fungerar ju som en förmedlande länk mellan människorna i ett samhälle så att också samhällets struktur förs vidare – och det gäller nog hur begreppet än definieras. Men det finns så många olika definitioner att det kan vara bra att bestämma sig för en som pssar bra för oss. I uttrycket ”kulturella aktiviteter” finns ’underförstått’ en begränsning av ’kultur’ till ett visst slag av aktivitet, och då är det lätt att man t.ex. tänker på någon slags ”finkultur” eller just fritidsaktivitet. Men vi behöver, som du är inne på, en vidare definition.
 En av de många definitioner som NE nämner är ”den komplicerade helhet som innehåller erfarenheter, tro, moralbegrepp, rättsföreställningar, seder och alla övriga färdigheter och vanor en människa har förvärvat som samhällsmedlem”, och den tror jag kan kan passa bra för oss, om man ersätter ”färdigheter och vanor” med ’föreställningar och vanor’. Den skulle till och med kunna förkortas till ”den komplicerade helhet som innehåller [alla föreställningar] och vanor en män­niska har förvärvat som samhällsmedlem” (ett samhälles kultur, som man oftast talar om, kommer då att gälla ’totaliteten’ av dess medlemmars kulturyttringar). Det handlar alltså om förvärvade egenskaper av alla möjliga slag som är av betydelse i umgänget mellan människor, t.ex. sådana som tidigare generationer har förmedlat för att de för dem visat sig väsentliga för ett ’gott liv’.
 På så sätt kan kulturer genom att spridas från generation till generation bidra till ett samhälles resiliens – särskilt om den förmedlade kulturens ’innehåll’ är sådant att det bidrar till det. Principen om alla människors lika värde är ett exempel på ett sådant innehåll. Du kan nog ha rätt i att ”kulturen i en ojämlik samhällsstruktur har en ojämlik roll att fylla” – och det kan vara ett exempel på det motsatta fallet.
 I princip skulle man kanske kunna rangordna olika kulturer efter deras förmåga att bidra till samhällelig resiliens. Men jag skulle bestämt avråda från det. För det första eftersom kultur är ett så komplicerat begrepp att det det skulle vara omöjligt att göra ett urval där rättvisa jämförelser är möjliga. Men framför allt eftersom – kanske alltför frestande – generaliseringar till individnivå (som så gott som alltid blir missvisande), och jämförelser mellan individer grundade på detta, skulle vara ett brott mot principen om män­niskors lika värde.
 Det betyder inte att man bör avstå från kritik av något innehåll i en kultur som man anser strider mot någon viktig mänsklig princip, sådant finns säkert i alla kulturer. Men det gäller då att vara tydlig med vad det är man avser.

Så långt när det gäller jordens alla olika kulturer. Med ett internationellt perspektiv blir det annorlunda. Då bör vi försöka hitta sådant som kan förena alla oss människor, särskilt sådant som bidrar till resiliens och som också finns i de allra flesta kulturer och naturligtvis särskilt i internationella rörelser. Det betyder inte att vi måste avstå från alla de övriga kulturer som vi ’tillhör’. Begreppet ’överlagring’ hjälper oss här. Vi kan ju faktiskt tillhöra en mängd kulturer och grupper samtidigt!

/Bo

”På så sätt kan kulturer genom att spridas från generation till generation bidra till ett samhälles resiliens – särskilt om den förmedlade kulturens ’innehåll’ är sådant att det bidrar till det.”

Instämmer naturligtvis! Men det är bara det att jag har så svårt att kunna se att det positiva överväger det negativa i ”den förmedlade kulturens ’innehåll’, när det gäller – som du skriver på annan plats i ditt inlägg – ”’totaliteten’ av dess medlemmars kulturyttringar”. 

I och med kapitalismens universalisering inom i snart sagt alla ’vrår’ av vårt samhälle och då i synnerhet kulturen – vilken kanske är den ’del’ av ’totaliteten’ som har lyckats ’freda’ sig längst – som nu, anser jag, genomgår en ’brutal’ universalisering av vårt rådande ekonomiska system. Kulturen har genom denna universalisering förfallit och blivit en affärsverksamhet och på det viset haft sönder ”betydelsen i umgänget mellan människor” – som ju är, påstår jag, kulturens ’primära mening’.

”Då bör vi försöka hitta sådant som kan förena alla oss människor, särskilt sådant som bidrar till resiliens och som också finns i de allra flesta kulturer och naturligtvis särskilt i internationella rörelser.”

Om vi nu antar att kulturens ’primära mening’ är ”umgänget mellan människor” då är det denna ”kulturella roll” som bäst bidrar till resiliens. Och skulle det nu vara på detta vis då tänker jag mig kommunikationen över sociala medier som kanske den starkaste faktorn när det gäller att ”förena alla oss människor” och, som sagt, bäst bidra till resiliens. 

Men det är möjligt att jag övervärderar betydelsen av kommunikationen över sociala medier. Kanske är det det fysiska ”umgänget mellan människor” som är den starkaste faktorn till resiliensen. Skulle detta stämma då tycker jag mig se en allt svagare utveckling och därmed en försvagad resiliens.

Kanske man kan påstå att ”ett samhälles kultur” är på tillbakagång, hur man än vänder och vrider på det?

/Jan 

”… det är bara det att jag har så svårt att se att det positiva överväger det negativa i ”den förmedlade kulturens ’innehåll’ …”

Det är lätt att bli pessimistisk, och alltför lätt att bli alltför pessimistisk, så att man blir alltför passiv – och indirekt bidrar till att förvärra det som först gjorde att man blev pessimistisk, så att man riskerar att hamna i en ond ­spiral…

 Kapitalismens universalisering kan bidra till det. Men universaliseringen sker genom överlagringar – och det är något som ett universaliserat motstånd mot detta också kan utnyttja genom att bli en konkurrerande, och slutligen starkare överlagring. Men det kräver förstås en stor gemensam motstånds­rörelse, med ett gemensamt program, i en mängd sektorer av samhället. Och framför allt metoder som inte polariserar (så att de driver fram onda och våldsamma spiraler), det vill säga icke-våldsmetoder.

”… kommunikationen över sociala medier kanske är den starkaste faktorn när det gäller att ”förena alla oss människor …”

Ja, framför allt kvantitativt. Men den är också en stark faktor när det gäller att hetsa människor mot varandra, liksom när det gäller kommersiellt bruk. Det är alltså en viktig faktor, både när det gäller att använda den positivt, men naturligtvis också när det gäller att förhindra missbruk (inklusive det kommersiella) där den kanske är som allra starkast. Så vi får inte glömma bort den.

”Kanske är det det fysiska ’umgänget mellan människor’ som är den starkaste faktorn till resiliensen.”

Ja, helt säkert kvalitativt, men inte när det gäller antalet möjliga relationer i ett stort område. Men det kan ändras snabbt i en krissituation när de sociala medierna helt enkelt inte fungerar. Så även om de sociala medierna är effektiva, när det gäller missbruk, så är de sårbara – även när det gäller missbruk.

 Slutsatsen måste bli att vi borde försöka satsa mycket mera på det fysiska umgänget än vi nu gör – men samtidigt inte försumma de sociala medierna och vara särskilt vaksamma på den fara de kan utgöra.

/Bo

Kan bara instämma i dina kommentarer till mitt senaste inlägg och jag konstaterar att din ”slutsats” lika väl kunde skrivas under av mig: 

”Slutsatsen måste bli att vi borde försöka satsa mycket mera på det fysiska umgänget än vi nu gör – men samtidigt inte försumma de sociala medierna och vara särskilt vaksamma på den fara de kan utgöra.”

När vi nu diskuterar ”kulturens roll” så, menar jag, måste man lyfta upp ’trosföreställningar’ på agendan. Religioners inverkan i våra samhällen. 

Man kan ju ställa en massa frågor om religioner: Varför finns de? Har de något syfte? Varför uppstod de? Vad gör de med oss?

Alla ställer sina frågor utifrån vilken ’trosföreställning’ var och en har. Utifrån min ’horisont’ så betraktar jag ’trosföreställningar’ som just en ’tro’ på någonting som är ’vetenskapligt’ obevisbart. Alltså en i praktiken påhittad ’föreställning’, som alla människor har att förhålla sig till.

Vid närmare studier av ’trosföreställningar’ så kan man urskilja ett grundläggande drag: De har en tydlig patriarkal struktur inom sig och denna struktur går därmed hand i hand med den strukturella uppbyggnaden av våra samhällen. 

Den samhälleliga eliten, såväl ekonomiskt som politiskt lierar sig allt som oftast med den för samhället dominerande ’trosföreställningen’. Här uppstår, menar jag, en intressant frågeställning: Var det den samhälleliga eliten som ’uppfann’ – någon gång under historiens gång – ’trosföreställningen’ i syftet att konsolidera sin samhälleliga makt? Om det nu var och är på detta sätt då kanske det blir förståeligt varför ’trosföreställningar’ har varit och fortfarande är ett så känsligt ämne som till och med orsakar ödesdigra samhälleliga konflikter? 

/Jan

När det gäller min syn på ’trosföreställningar’ kan det vara bra att börja med ett citat ur not 2 på s. 10 i ”Ekodemokrati” (appendix):

Att i [’en större helhet där allt levande ingår’] tänka sig sig en extra ’djup­dimension’ (som en obevisbar realitet eller bara som en metafor för psyket) kan bidra till en förståelse av ’•’ i diagrammet [både på s. 2 och s. 10 i appendix] så att man tydligare kan se den som en symbol för stabiliserande inre processer.

Den ’djupa dimensionen’ har naturligtvis med våra känslor att göra. Det är visserligen ”’vetenskapligt’ obevisbart” att sådana existerar (hos andra än en själv), men eftersom vi numera är överens med de allra flesta människor om att även andra människor och djur måste kunna ha känslor (eftersom vi trots allt är så lika varandra) måste alla vetenskaper som studerar levande varelser betrakta känslor som en realitet för att, så gott det går, undvika att göra allvarliga misstag.
 Vi måste alltså ta människors berättelser om sina ’inre upplevelser’ på stort allvar, inte minst eftersom sådana kan ha stor betydelse för hur människor handlar – till exempel för hur motståndskraftigt eller följsamt deras handlande kan vara i förhållande till yttre påverkan av olika slag.
 Det är när det gäller detta som religioner (och även andra former av kultur) kan ha en särskilt stor betydelse för ett samhälle fungerar. I bästa fall kan de (t.ex. genom att få oss, som KG Hammar i not 2 på s. 10 i appendix, att ”se oss själva som delaktiga i en större helhet där allt levande ingår”) förstärka människors medkänsla med andra varelser och på så sätt bidra till ett samhälles resiliens.
 Men i värsta fall domineras religioner av, som du skriver ”en tydlig patriarkal struktur”. Det innebär en följsamhet hos de ”troende” till ett auktoritärt ledarskikt av ”präster” som i sin tur förhåller sig okritiskt till en skriftlig auktoritet som, inte minst på grund av dess ålder och därmed ’oförklarliga’ och ’heligförklarade’ tillblivelse, absolut inte kan förändras.
 Men hur kan människor fås att tro på något sådant? Genom att förknippas med en lång tradition av makt och därmed kunna göra anspråk på att ha något väsentligt att säga om sådant som verkligen betyder mycket för människor: om vilka regler man måste följa för att få ett bra liv på jorden och vilken betydelse detta liv kan ha för en eventuell existens efter döden. Genom att dessutom utveckla, och under historiens gång förfina, metoder som tillfredsställer djupa emotionella behov hos de flesta människor, har prästerskapet, i nära förbund med eventuell övrig makt, ytterligare kunnat befästa sin makt.
 Så tänker jag mig det, och det stämmer väl ganska bra överens med din uppfattning…
 Men hur ska mänskligheten kunna befria sig från detta oerhört effektiva maktsystem? Vi måste upptäcka dess svagheter. Det är svårt att förändra det, men det är inte resilient. Det bygger på en ojämlik struktur och (nödvändigtvis) på lögner som inte tål att avslöjas. Och människorna i sådana regimer är inte resilienta i sig själva i den mening som beskrivs i hela not 2 i appendix. Här kan en kultur som stärker människors självkänsla och stimulerar deras kreativitet ha en stor betydelse för att skapa en verkligt resilient rörelse i hela världen som utmanar patriarkatet.
 Det betyder inte att alla religioner måste överges av dem som har ett stort behov av de element i många religioner som bidrar till en stark känsla av gemenskap och solidaritet med människor som har råkat illa ut. Det gäller i så fall att frigöra dessa element från de patriarkala strukturerna – och här tror jag faktiskt att man kan ha hjälp av begreppet överlagringar när det gäller att skilja ut de element i en religion som är värda att bevaras från de övriga. Man måste till exempel vara vaksam på hur vissa element utnyttjas av de patriarkala strukturerna för deras egna syften.

/Bo

”Här kan en kultur som stärker människors självkänsla och stimulerar deras kreativitet ha en stor betydelse för att skapa en verkligt resilient rörelse i hela världen som utmanar patriarkatet.”

Javisst är det så och här tänker jag på ”metoo´s” genomslag i vårt samhälle som kanske är den första verkliga utmaningen mot patriarkatet. En sådan resilient rörelse utgör självfallet ett ’hot’ mot själva den strukturella uppbyggnaden av vårt/våra samhällen och därmed blir den också ett ’hot’ mot vårt rådande ekonomiska system. Jag vill nog påstå att ”metoo´s” genomslag till och med har ’skakat’ om etablissemangets synsätt på patriarkatet och därmed fått stora delar av den samhälleliga eliten att inse existensen av en patriarkal struktur. Men att därifrån komma fram till slutsatsen att vår kapitalistiska marknadsekonomi är ’sprungen’ ur en maktstrukturell ordning där patriarkatet intar en ledande position låter sig inte göras än så länge. Skulle vår samhälleliga elit komma fram till den här slutsatsen så borde ju detta innebära ’dödsstöten’ för vår rådande marknadsekonomi. Alltså låter sig inte en sådan slutsats, komma till tals. Däremot så vill jag påstå att resilienta rörelser, som ”metoo”, kommer att växa i takt med att vår rådande strukturella ordning alltmer ’förverkligar’ sina ’inneboende’ prioriteringar. Eller med andra ord – i takt med vårt ekonomiska systems tilltagande sönderfall så kommer också motsättningarna i våra samhällen att öka och här har en ’resilient kultur’ en avgörande roll i en jämlik och jämställd rörelse som både utmanar kapitalismen och dess patriarkat.

Jag vill nog hävda att kapitalismen vore en omöjlighet utan en patriarkal samhällsstruktur, i vilket ju ingår en liknande kulturell struktur!

/Jan

Jag borde nog mildra betydelsen av det jag själv skrivit. Att ”en kultur som stärker människors självkänsla och stimulerar deras kreativitet [kan] ha en stor betydelse för att skapa en verkligt resilient rörelse” betyder inte att en sådan rörelse, eller ens några andra kulturyttringar tillsammans, skulle kunna vara tillräckliga för att få ett slut på kapitalismen. De är säkert nödvändiga för att få ett slut på den – men de ekonomiska regelverken måste också förändras.
 Men för att få kapitalismen att börja tror jag inte att kulturer eller kulturyttringar, som till exempel patriarkatet, är vare sig nödvändiga eller tillräckliga – även om de kan vara nödvändiga för att få kapitalismen att fortsätta under en längre tid.
 Det kan verka paradoxalt: hur skulle ett perfekt jämlikt samhälle kunna urarta till ett så djävulskt ojämlikt samhälle som kapitalismen utan någon påvisbar, vare sig kulturell eller materiell orsak? Sådana faktorer kan visser­ligen bidra, men jag tror att det är viktigt kunna att se att även ett samhälle i perfekt jämlikhet kan befinna sig i ett instabilt jämviktsläge som – utan tillräcklig kännedom om samhällets ekonomiska regelverk – kan vara omöjligt att upptäcka.
  För att ett instabilt, eller labilt, jämviktsläge ska rubbas kan det bara behövas en obetydlig, helt tillfällig, förskjutning för att en eskalerande, t.ex. exponentiell, process ska sätta igång. I ett ekonomiskt jämlikt samhälle, med jämlika och jämställda relationer och med ett nystartat penningsystem med jämlikt fördelade pengar till en befolkning där alla arbetar lika länge för en lika hög ersättning och där varornas pris bestäms efter den sammanlagda, icke nedslitande, arbetstid som har behövts för att tillverka varje marknadsförd vara, kan det hända att det säljs lite mer av en viss vara på några ställen än på andra (längre bort) utan att det till en början finns någon kunskap om det. Det kan fortgå någon tid, också med andra varor, och efter en tid kan människor börja vänja sig vid att det finns lite olikheter mellan olika landsändar utan att bry sig särskilt mycket om det. Men så småningom kan den på så sätt uppkomna ojämlikheten komma att uppfattas som ”naturlig”(en kulturell ’överbyggnad’ på den ekonomiska ’basen’), där de som har blivit rikare betraktas som mer begåvade och mer lämpade för höga maktpositioner, som de också genom sin rikedom har lättare att ’köpa’ sig till. Nu kan det bli verkligt svårt att ändra på det kapitalistiska system som på så sätt är på väg att uppstå. Men inte för sent! Det behövs helt enkelt (kanske inte så enkelt) att man kommer överens om ett ekonomiskt fördelningssystem och att den ojämlika (och därmed vinstgivande) handeln upphör.
 Vad som från början hade behövts var i det här fallet ett ekonomiskt fördelningssystem och en medvetenhet om hur en från början ganska oförarglig framgång i affärer med tiden kan växa exponentiellt till att så småningom bli ett verkligt allvarligt problem, där eventuella patriarkala relationer naturligtvis kan utnyttjas. Men de behöver inte ha varit den första orsaken.
 Detta visar alltså på betydelsen av att från början utgå från en samhällsmodell med ’inbyggd resiliens’ – som t.ex. ’ekodemokrati’.

/Bo 

Mycket intressant det här med våra spekulationer kring hur kapitalismen ’startades’.

”Det kan verka paradoxalt: hur skulle ett perfekt jämlikt samhälle kunna urarta till ett så djävulskt ojämlikt samhälle som kapitalismen utan någon påvisbar, vare sig kulturell eller materiell orsak?”

Vad jag saknar i ditt inlägg det är, enligt mig, det historiska konstaterandet att under en mycket lång tidsrytm före kapitalismens tillkomst så existerade ju en tydlig samhälleligt strukturell orättvisa och ojämlikhet. Alltså ’startades’ kapitalismen utifrån en, sedan lång tid tillbaks, strukturell ojämlikhet. 

Jag brukar därför betrakta kapitalismen som en, så att säga, ’naturlig’ följd av den strukturella orättvisa som redan, sedan lång tid, var ett etablerat faktum. Kapitalismen ser jag som ett ’förfinat’ ekonomiskt system som principiellt sett följer en liknande strukturell utformning som föregående ekonomiska system. Därför menar jag också att kapitalismen vore en omöjlighet om den inte kunde ’startas’ utifrån de historiska ’gynnsamma’ förutsättningar som ju bygger på att människor behandlas strukturellt olika.

”Detta visar alltså på betydelsen av att från början utgå från en samhällsmodell med ’inbyggd resiliens’ – som t.ex. ’ekodemokrati’.”

Ja detta är helt riktigt! Vår ”samhällsmodell” måste ha en ’inbyggd strukturell jämlikhet’ för att ’ekodemokrati’ ska kunna bli det ekonomiska system som egentligen är det enda system som är resilient.

Hur kunde det gå så fel under historiens gång att den samhälleliga strukturen byggdes så ojämlikt?

”För att ett instabilt, eller labilt, jämviktsläge ska rubbas kan det bara behövas en obetydlig, helt tillfällig, förskjutning för att en eskalerande, t.ex. exponentiell, process ska sätta igång.”

Det är möjligt att din analys av den här ’ödesfrågan’ stämmer. Jag funderar själv mycket över hur denna olyckliga ’vändning’ av strukturella förhållanden kan få en sådan enorm betydelse över människans fortsatta historiska leverne. 

Och i denna olyckliga ’vändning’ så kommer jag fram till att ett patriarkalt ’scenario’ av något slag har slagit ’rot’ och sedan vuxit exponentiellt. När denna ’rot’ väl har etablerats så kan det eskalera väldigt snabbt. 

Sedan så kommer jag fram till att denna ’rot’ måste ha etablerats så långt tillbaks som före människans utvandring från Afrika. Vilket jag menar att det finns ’bevis’ för. Men detta kan man säga är en annan historia.

/Jan 

”under en mycket lång tidsrymd före kapitalismens tillkomst så existerade ju en tydlig samhälleligt strukturell orättvisa och ojämlikhet. Alltså ’startades’ kapitalismen utifrån en, sedan lång tid tillbaka, strukturell ojämlikhet.

Ja, man skulle kunna kalla detta en ’kulturell underbyggnad’ som underlättade, eller till och med bidrog till, kapitalismens tillkomst.

 Men det räcker förstås inte. Ett nödvändigt villkor är att det finns ett praktiskt bytesmedel som möjlig­gör en så gott som obegränsad ackumulation av ’ägda’ bytesobjekt – med dina ord: ”ett ’förfinat’ ekonomiskt system som principiellt sett följer en liknande strukturell utformning som föregående ekonomiska system.” Man skulle kunna se detta som en ’ekonomisk bas’ (utan att här bry sig alltför mycket om innebörden av marxismens begrepp), som efter ett tag ger upphov till en ’kulturell överbyggnad’, som ofrånkomligen blir en ’överlagring’ på den redan existerande ’kulturella underbyggnaden’. Sedan får vi inte heller glömma att den ekonomiska basen har en ’ekologisk grund’ som inte får förstöras eller förbrukas för att kapitalismen ska ’fungera’.

 Allt detta för att ge en bild av hur komplicerade, interagerande sammanhang vi har att göra med – med rot (eller rötter), som du säger, ” före människans utvandring från Afrika”, och jag tror att det är viktigt att ha en sådan bild i huvudet.

 Ändå försökte jag förenkla i mitt förra mejl och, som ett tankeexperiment utgå från ett perfekt jämlikt samhälle, för att, så att säga, ’frilägga’ den ekonomiska basen från både social ojämlikhet och bristande ekologiska resurser (som jag inte ens nämnde) för att se om (eller snarare visa att) kapitalismen kan vara katastrofal även om allt annat (den kulturella ’underbyggnaden’, den ’sociala basen’ och den ’ekologiska grunden’) är perfekt. Den hade till och med kunnat införas med helt oskyldiga intentioner i ett fullständigt jämlikt samhälle för att ändå en helt obetydlig obalans skulle kunna utveckla sig exponentiellt (alltså enligt en matematisk princip) på ett katastrofalt sätt.

 Det är därför det behövs ett helt system av balanserande faktorer i ett resilient ekonomiskt system. I ’Ekodemokrati’ är faktorerna C, O, I, D, P, enligt diagrammet på s. 2 i appendix, just sådana balanserande faktorer (om de fungerar som de ska). Alla dessa saknas nästan helt i kapitalismen.

/Bo

”Den hade till och med kunnat införas med helt oskyldiga intentioner i ett fullständigt jämlikt samhälle för att ändå en helt obetydlig obalans skulle kunna utveckla sig exponentiellt (alltså enligt en matematisk princip) på ett katastrofalt sätt.”

”Tankeexperiment” som kanske stämmer. En spekulation i hur kapitalismen kanske kan ’startas’ utifrån ”ett fullständigt jämlikt samhälle”. 

För mig låter detta orimligt eftersom människorna i ”ett fullständigt jämlikt samhälle” logiskt sett borde kunna ’rätta’ till eventuella ”oskyldiga intentioner” som naturligtvis kommer att utspelas med jämna mellanrum. Självklart behövs det ”balanserande faktorer i ett resilient ekonomiskt system” och i ett sådant system så är ju människorna den bästa garanten för ”balanserande faktorer”. 

Jag tänker mig en helt annan ’typ’ av människa som lever i ”ett fullständigt jämlikt samhälle” jämfört med dagens människa som ju lever i ’ett fullständigt ojämlikt samhälle’. Dessa diametralt strukturellt motsatta samhällen kommer likaså att ’forma’ människan diametralt annorlunda. Ett ”resilient ekonomiskt system” möjliggörs av resilienta människor och om ”ändå en helt obetydlig obalans skulle kunna utveckla sig” så har jag mycket svårt att se hur denna ”obetydliga obalans” ska kunna utvecklas ”katastrofalt”. Resilienta människor i ett resilient ekonomiskt system borde kunna balansera upp en ”obetydlig obalans”, kan man tycka. Men detta är ju en spekulation från min sida.

Att ”balanserande faktorer” saknas i kapitalismen, som du skriver, leder ju förr eller senare till kollaps! Jag måste upprepa det som jag tidigare har upprepat så många gånger: jag har så förtvivlat svårt att kunna se att det går att undvika en ekonomisk kollaps.

/Jan

”För mig låter detta [tankeexperiment] orimligt eftersom människorna i ’ett fullständigt jämlikt samhälle’ logiskt sett borde kunna ’rätta’ till eventuella ’oskyldiga intentioner’   ”

Det var kanske snarare en osannolik situation som beskrevs i tankeexperimentet i mitt förrförra mejl. Jag tror inte att händelseförloppet var orimligt eftersom även de mest perfekta människor ibland, t.ex. av yttre omständigheter, kan vara ouppmärksamma – och också förändras, omärkligt för dem själva, av (allra först) mycket små förändringar, så att de inte lägger märke till sådant som borde uppmärksammas.
 Antag att det ”perfekt jämlika” samhället inte har en resilient ’P-faktor’ (enligt diagrammet på s. 2 i appendix), t.ex. att de vertikala pilarna för finansiering och skatt saknas (eller är mycket obetydliga). Då skulle C, O, I och D kunna vara hur demokratiskt resilienta som helst utan att, till en början, kunna upptäcka en ojämlikhet som ökar som ett resultat av ’horisontella’ penningflöden genom handel (eftersom de obetydliga finansierings- och skatte­flödena inte skulle ge tillräcklig information). Det här motsvarar faktiskt en idealisk ’nyliberal’ utgångspunkt för ”konkurrens på lika villkor”, dvs. ett samhälle med så lite statliga ingripanden som möjligt i ekonomin, och med, till en början, en demokrati som uppfattas som perfekt. Jag tror inte ens att ’resilienta individer’ som arbetar i demokratiska företag säkert skulle upptäcka, eller reagera för, ojämlikheten i tid – eftersom de kan vara fullt upptagna med att se till att de företag de är verksamma i klarar sig i konkurrensen med andra företag – en nödvändighet på grund av det bristande finansiella systemet. Det här tror jag överensstämmer ganska väl (bortsett från bristen på demokratiska företag) med hur vår egen nyliberalism har utvecklats som en överlagring på ett försvagat ”socialdemokratiskt” samhälle.
 Det här var alltså en argumentation mot att ”resilienta människor i ett resilient ekonomiskt system borde kunna balansera upp en ’obetydlig obalans’. ” Jag tror inte att det är så säkert – om systemet saknar ett tydligt ekonomiskt regelverk och inte heller har bra ’kanaler’ för ’vertikala’ penningflöden.
 Men i så fall, vilket nu är vårt stora problem, är risken för kollaps kanske oundviklig, som du säger. Men det finns inga fullständiga kollapser – hur skulle sådana se ut? Alltid finns det någonting kvar – och det gäller att se till att så mycket av det som ändå är värdefullt i vårt samhälle kan finnas kvar – och att vi kanske till och med kan hinna skapa något nytt som också är värt att finnas kvar – som kan mildra kollapsen och om möjligt göra fortsättningen mer uthärdlig för oss och andra levande varelser. I den situationen borde all slags kultur, till en början, ha en viktigare roll än formella regelverk som inte längre fungerar. Men idéer om nya sådana måste vi ha.

/Bo

”Det här motsvarar faktiskt en idealisk ’nyliberal’ utgångspunkt för ”konkurrens på lika villkor”, dvs. ett samhälle med så lite statliga ingripanden som möjligt i ekonomin, och med, till en början, en demokrati som uppfattas som perfekt. Jag tror inte ens att ’resilienta individer’ som arbetar i demokratiska företag säkert skulle upptäcka, eller reagera för, ojämlikheten i tid – eftersom de kan vara fullt upptagna med att se till att de företag de är verksamma i klarar sig i konkurrensen med andra företag – en nödvändighet på grund av det bristande finansiella systemet.”

Ur ”en idealisk ’nyliberal’ utgångspunkt” så ska naturligtvis den ’perfekta demokratin’ innehålla ”konkurrens på lika villkor”. Men eftersom vi alla efterfrågar ett samhälle där ’välfärden’ står i ’centrum’ – i alla fall för de allra flesta – och där denna ’välfärd’ också måste vara ’hållbar’ över tid så, menar jag, går det att bevisa att ”en idealisk ’nyliberal’ utgångspunkt” innehållande ”konkurrens på lika villkor” varken är ’demokratisk’ eller ’hållbar’. 

Om vi nu gör ”tankeexperimentet” att vi idag ’omformar’ vårt samhälle så har vi ju med oss i ’bagaget’ den kapitalistiska marknadsekonomin, med allt vad den innebär, vilket då medför att vi logiskt sett måste se till, genom ’regelverk’, att samhället övertar rollen som ägare över kapitalet. I denna helt avgörande kapitalägandeförändring så kan den ’perfekta demokratin’ skapas och med den kommer också den ekonomiska konkurrensen att försvinna.

Nej ’resilienta individer’ i dagens ”demokratiska företag” är självklart upptagna med ’sitt’ – ”att se till att de företag de är verksamma i klarar sig i konkurrensen med andra företag”. Och detta är ”en nödvändighet”, precis som du beskriver dagens verklighet. Det är ju bara det att dagens verklighet är en verklighet som leder till kollaps – om än inte ”fullständig”. 

För att ”demokratiska företag” ska kunna ’blomstra’ så gör dom ju detta bäst i en samhälleligt demokratisk ’miljö’ och denna ’miljö’ existerar, som vi vet, inte idag.

”I den situationen borde all slags kultur, till en början, ha en viktigare roll än formella regelverk som inte längre fungerar. Men idéer om nya sådana måste vi ha.”

Ja kulturen i vår sönderfallande samhällsstruktur måste stärkas. Men jag vill nog påstå att kulturen, som allting annat, i vårt samhälle försvagas av vår kapitalistiska universalisering. 

Är det möjligt att stärka kulturen under rådande omständigheter? Ja du tror ju detta är möjligt Bo medans jag är mer skeptisk men ändå hävdar att vi har inget val – att agera eller inte agera.

/Jan

”… eftersom vi alla efterfrågar ett samhälle där ’välfärden’ står i ’centrum’ … så går det … att bevisa att ’en idealisk nyliberal utgångspunkt’ innehållande ’konkurrens på lika villkor’ varken är ’demokratisk’ eller ’hållbar’.”

Det var just det jag också försökte visa (”bevisa” är nog ett för starkt ord här för oss båda) i mitt förra mejl, när jag skrev (med syftning på bl.a. nyliberala samhällen) att jag inte ens tror att ”’resilienta individer’ som arbetar i demokratiska företag säkert skulle upptäcka [en ojämlikhet som ökar som ett resultat av ’horisontella’ penningflöden] i tid”. Så även utan en befolkning som kräver välfärd kan inte ett nyliberalt samhälle vara hållbart eftersom det, enligt den nyliberala ideologin, inte har några mekanismer som kan balansera en uppkommen ojämlikhet. Min avsikt var alltså att visa på nödvändigheten av sådana mekanismer för ett i längden hållbart samhälle (som t.ex. tillräckligt höga skatter för rika). – Men avsaknaden av rättvisa välfärdssystem är naturligtvis också en viktig faktor som bidrar till att nyliberala samhällen är ohållbara.
 Vi tycks alltså vara på väg att allt tydligare visa att kulturella faktorer som stärker individuella krav på jämlikhet och välfärd inte kan vara tillräckliga för att  göra ett samhälle resilient – även om de är nödvändiga.

Då återstår formella faktorer, t.ex. demokratiska och ekonomiska regelverk.
Du skriver att ”vi logiskt sett måste se till, genom ’regelverk’, att samhället övertar rollen som ägare över kapitalet”. Då är vi tillbaka till våra första samtal om vad som menas med ’ägare’, ’kapitalet’ och ’samhället’.
 Som jag minns det kan väl ’ägare’ här sägas vara den, eller det, som har den yttersta beslutanderätten över något som kan ägas; ’kapitalet’ kan väl här betyda ’produktionsmedlen’ och ’samhället’ borde kanske här snarare betraktas som det högsta beslutande organet i just ’samhället’ (eftersom ägande kräver kontroll över det ägda). Ägandet måste alltså också ytterst omfatta även kooperativ eftersom de inte har (och inte heller bör ha) några privata ägare, och den lag, som de har att rätta sig efter, har stiftats av ’samhället’ (och faktiskt uppfyller en hel del demokratiska krav som man också borde försöka bevara under och efter en kollaps).
 När det gäller frågan om det är ”möjligt att stärka kulturen under rådande omständigheter”, så kan våra olika uppfattningar bero på att vi inte har samma förståelse av begreppet ’överlagring’. Fördelen med det begreppet är att en verklighet som ’på avstånd’ ser heltigenom mörk ut, vid närmare betraktande kan ses som sammansatt av olika lager där några är positiva och kan förändras i positiv riktning även om helheteen domineras av negativa lager. Kan det vara så att du inte kan se dessa lager, som jag tror mig kunna se? Visserligen finns det inget som är helt avskiljt från något annat, men en hel del ömsesidiga beroenden kan vara ganska svaga. Det gäller att ta vara på dem– men det kanske du gör när du skriver: ”vi har inget val”.

/Bo

Jodå jag är införstådd med att även du ”försökte visa” att ”nyliberala samhällen” varken är ’demokratiska eller hållbara’.

Det är ju det här med våra olika uttryckssätt, som var och en känner sig bekväm med. Jag har lärt mig under ’resans’ gång att dina uttryckssätt nog är de formellt riktiga medan jag själv väljer ett uttryckssätt som kanske inte är formellt riktigt men som jag känner mig bekväm med.

”Då är vi tillbaka till våra första samtal om vad som menas med ’ägare’, ’kapitalet’ och ’samhället’.”

’Samhället’ är alltså alla vi människor som lever tillsammans. Ett mycket tänjbart begrepp som i slutändan omfattar alla människor på jorden. Man skulle också kunna säga att hela världen bildar ett ’samhälle’ lika väl som man kan säga att den byn som jag lever i bildar ett ’samhälle’. 

Det viktiga i sammanhanget är att ’samhällen’ inte ska kunna upprätta gränser. Varje ’litet samhälle’ ingår i ett ’större samhälle’, i slutändan alltså hela världen.

Med ’kapitalet’ avser jag ’värdet’ av slutprodukten på marknaden och naturligtvis även ’värdena’ fram till slutprodukten. Detta ’värde’ ska tillfalla samhället; ’ägas’ av samhället och inte tillfalla/’ägas’ av privatpersoner. 

Dessa förändringar kräver ”regelverk”.

Angående begreppet ”överlagring”:

”Kan det vara så att du inte kan se dessa lager, som jag tror mig kunna se?”

Kanske är det så. Jag betraktar den huvudsakliga riktningen – när det gäller det kulturella – som negativ och kanske därav förbiser eventuella positiva tendenser som kan inträffa och som vi måste arbeta för eftersom ’vi inte har något val’.

/Jan

Ja, det är nog så att du ofta ”betraktar den huvudsakliga riktningen” – och faktiskt ofta ’hamnar rätt’ när du gör det – medan jag försöker analysera och därför måste vara mer noggrann när det gäller språket.

Till exempel blir uttrycket ”samhället övertar rollen som ägare över kapitalet”, med din definition av ’samhälle’ som ”alla vi människor som lever tillsammans”, obegripligt för mig när ’ägare’ definieras som någon som har full kontroll över något, i det här fallet ’kapitalet’, som per definition har ett ’värde’, vilket betyder att dess ’ägare’ kan byta det mot andra värden. Men hur ska det gå till när ’ägaren’ är ”alla vi människor som lever tillsammans”. Den ’traditionella’ lösningen, som alltid har ställt till med problem, är att ett ”statligt organ” får representera alla människor – vilket jag förstår är varken din eller min lösning.
 Men definitionen av samhället som ”alla vi människor som lever tillsammans” är ganska bra, så problemet är nog snarare uttrycket ”ägare över kapitalet”. Varken naturen eller ’arbetskraften’ behöver någon ägare i en fungerande ’ekodemokrati’ eftersom de där varken ska säljas eller köpas. Och kontrollen över (ansvaret för) olika delar av ’realkapitalet’, dvs. ’produktionsmedel’ av olika slag, kan överlåtas åt olika kooperativ, som själva inte har någon formell ’ägare’ (förutom möjligen ’samhället’, i så fall definierat som ’det högsta lagstiftande organet’).
 Min slutsats blir alltså att när ”samhället övertar rollen som ägare över kapitalet”, så finns det varken kapital eller kapitalägare och alltså ingen ’roll’ som behöver övertas. Begreppet ’kapital’ blir helt enkelt överflödigt när vi inte har någon kapitalism.

Men innan dess kommer vi att ha ett ’övergångssamhälle’ (till en verklig ekodemokrati) med olika ’lager’ av ägandeformer – som vi faktiskt redan har (både som privatfinansierade aktiebolag och – tyvärr otillräckligt ’offentligt’ finansierade – kooperativ).
 En kollaps, slutligen, av de kapitalistiska strukturerna (’överlagringarna’ eller ’lagren’) kan bli katastrofal för det mesta på ’vår’ planet, men i bästa fall överlever några strukturer som kan utgöra en grund för fortsatt – inte helt outhärdligt – liv under en ’kortare’ eller ’längre’ tid.

/Bo

———————————————————————————————————————

”Förutsättningar för en övergång från kapitalism.”

Fortsatta mejlsamtal mellan Bo Herlin och Jan Opöien

Jag påstår att ett paradigmskifte från kapitalism till ekonomisk demokrati kommer att leda till ett avslut av vår nu rådande globaliserande marknad och istället – på ett ’naturligt’ sätt – leda till en lokal marknad. Den globaliserande marknaden förlorar ju – som jag ser det – sitt ’berättigande’ i och med kapitalismens avslut. Hur ser du på detta mitt påstående?

/Jan

”från kapitalism till ekonomisk demokrati”:
”Den globaliserande marknaden förlorar ju … sitt ’berättigande’ i och med kapitalismens avslut.”
Verkligen en komplicerad fråga! Kapitalismen behöver förstås en ’globaliserande marknad’, en marknad som alltså ’strävar’ efter globalisering. Men när marknaden verkligen – som nu – har blivit globaliserad har vi också en industriproduktion som kräver en hel del globala relationer (när det gäller råvarutillförsel m.m.) för att inte kollapsa. En nedmontering av det alltför komplicerade industriella systemet måste alltså ske försiktigt och med globala hänsynstaganden. Konflikter kan då uppstå mellan olika lokala intressen, så jag undrar om det kan ske på ett så ’naturligt’ sätt – åtminstone inte i betydelsen mer eller mindre ’av sig själv’.

Socialister har ju oftast förespråkat en fortsatt storskalig industrialism, men miljöproblemen har säkert fått många att tänka om – men kanske inte helt.

/Bo

Ja frågan är komplicerad! Vår rådande industriproduktion ”kräver” – som du skriver – ”en hel del globala relationer” och detta ’krav’ har ju att göra med vår kapitalistiska ekonomi. Att denna ekonomi kommer att kollapsa råder, som jag ser det, inget tvivel om. Egentligen heller ingenting att ’sörja’ över i och med att den är oundviklig.

Samhällen – varhelst de finns på jorden – kommer att bygga sin ’välfärd’ utifrån en lokal ekonomisk demokrati eftersom det primära kapitalistiska ’behovet’ av ackumulation av det privatägda kapitalet kommer att kollapsa. Den ’naturliga’ ekonomiska demokratin som utgår från det primära ’behovet’ av samhällelig ’välfärd’ har, så att säga, inget behov av globalisering. Kapitalackumulationen har spelat ut sin roll och detta ser jag som att den globaliserande marknaden har förlorat sitt ’berättigande’. 

Jag betraktar vår globaliserade marknad som ’onaturlig’ just beroende på att den har som ’behov’ att tillfredsställa privatekonomiska intressen.

Att denna vår framtida ekonomiska demokrati blir komplicerad att bygga upp efter kapitalismens kollaps står ju naturligtvis helt klart. Men ingenting kommer ju att lösas ”av sig själv” och det kanske inte löser sig alls! Kanske min ovanstående vision stannar vid en vision? Det känns som om vi är inne i en ’avgörande’ tid!

/Jan

Kanske kan man se de komplicerade sammanhangen lite tydligare om man ’filtrerar bort’ vissa aspekter av dem. Man skulle kunna börja med att tänka sig att alla ekonomiska relationer ogiltigförklaras (t.ex. vid en ekonomisk kollaps). De är ju egentligen bara mänskliga abstraktioner, bara symboler utan någon materiell substans förutom vissa strukturer i mänskliga hjärnor som i sin tur är knutna till digitala strukturer i olika mer eller mindre automatiska betalningssystem och andra finansiella system som t.ex. inkluderar skulder och andra ekonomiska maktrelationer, vilka i princip kan förklaras som ogiltiga och lätt kan strykas ur systemen – om bara människor kommer överens om det.

Men en hel del materiella flöden måste ändå upprätthållas människor emellan (delvis, till att börja med, på en mer eller mindre global nivå): mat- och vattenleveranser, elförsörjning och annan energiförsörjning för uppvärmning och belysning, vissa system för kommunikation m.m., m.m.

Här skulle människors förmåga att komma överens med varandra och upprätta nya relationer ställas på stora prov.
Och det hela skulle nog bara kunna fungera utan mycket allvarliga konflikter om mänskligheten var väl förberedd för en sådan situation. Allt utnyttjande av existerande vapen skulle behöva omöjliggöras på något sätt – i princip mycket enkelt om man bara kan komma överens om det…

Det som skulle behövas allra mest akut är nog globalt (på alla nivåer) accepterade riktlinjer för hur man ska kunna komma överens om nya demokratiska relationer.

I vilket fall som helst måste vi försöka förbereda oss för att ett sådant behov kan uppstå…

/Bo

En intressant infallsvinkel på frågan Bo – ”att alla ekonomiska relationer ogiltigförklaras”. Svårare än så kanske man inte ska betrakta problemet. Denna förutsättning kan då inte uppstå idag, utan kan istället bli aktuell först vid kollapsen. En insikt på problematiken som jag delar med dig.

Det handlar om att ”komma överens” och detta kan ju då bara förverkligas i en ’rättvis och jämlik’ relation. Alltså en omöjlighet i dagens verklighet.

Pengars ursprungliga funktion som ’riktmärke’ för ’producerande arbetsinsatser’ är naturligtvis en nödvändighet för att underlätta affärer på marknaden. Man kan säga att det egentligen handlar om att byta ’arbetstider’ med varann. En ’giltig’ ”ekonomisk relation”!

På samma sätt som jag inte kan se en fortsättning på vår rådande globaliserade ekonomi så kan jag heller inte se ’behovet’ av ekonomisk konkurrens efter den rådande ekonomins sönderfall. Ekonomisk konkurrens leder ju oundvikligen fram till globalisering.

”Det som skulle behövas allra mest akut är nog globalt (på alla nivåer) accepterade riktlinjer för hur man ska kunna komma överens om nya demokratiska relationer.” 

Jag är av den åsikten att sådana ”riktlinjer” är omöjliga att komma överens om under rådande ekonomiska förhållanden. Precis som man idag omöjligen kommer överens i klimatfrågan – vår tids ödesfråga. 

Så länge vi har det ekonomiska system som vi nu har så ser jag det som omöjligt att komma överens om ”riktlinjer”, hur akuta dom än är. Huvudskälet till detta mitt synsätt beror på att våra politiska beslutsprocesser är underställda den rådande kapitalistiska marknadens beslut.

/Jan

Några funderingar om det ”omöjliga” i att ”komma överens”:

För att komma överens om något, och för att överenskommelsen ska fungera, måste båda parterna lita på varandra, alltså på att överenskommelsen verkligen kommer att hålla. I ett samhälle som har en sådan struktur att det på kort sikt mest fördelaktiga för varje individ ofta kan vara att ”satsa på sig själv”, utan hänsyn till andra, kan man inte förvänta sig att en överenskommelse ska hålla om det är troligt att det vid något tillfälle ska visa sig fördelaktigare för någon part att bryta överenskommelsen än att hålla fast vid den.

    Vårt nyliberala samhälle döljer knappast, genom sin slogan ”satsa på dig själv” att det är just ett sådant samhälle. Att det hittills har fungerat som avsett (med möjligheter för tillräckligt ”smarta” och lyckosamma att bli ”rika”) beror på att vi har ett penningsystem som man hittills har kunnat lita på någotsånär – så länge stölder och bedrägerier inte är alltför lätta att utföra.

    Men skulle något hända så att tilliten till detta penningsystem rubbas ordentligt, t.ex. när det gäller någon mäktig aktör inom systemet, så kan vågor av misstro fortplantas och förstärkas i det, så att inte heller denna (bristfälligt) sammanhållande faktor längre existerar.

     Vad finns då att göra? För de strukturer som fortfarande har tillgång till fungerande vapensystem är lösningen självklar. Det gäller att samla ihop en så stor och väl fungerande militär organisation som möjligt. När detta görs på flera håll i världen kan detta naturligtvis utveckla sig till ett tredje världskrig.

    Men vad kan vi andra göra? Inte mycket om det inte redan finns tillräckligt väl genomarbetade och utprövade och helst allmänt kända idéer och modeller om hur man bör gå tillväga i en sådan situation.
    Det är alltså detta vi måste försöka åstadkomma redan nu – t.ex. att utveckla och sprida tankarna om ’ekodemokrati’. Detta kan vi göra utan att det finns några politiska överenskommelser om det – så länge det inte finns en alltför stark repression.

/Bo

Angående vårt ”nyliberala samhälle” och ”satsa på dig själv”.

Kanske delar vi detta påstående:

Vår kapitalistiska marknadsekonomi ’skapar’ vårt ”nyliberala samhälle” och därmed också dess slogan ”satsa på dig själv”. 

Varför ’skapar’ vår rådande marknadsekonomi denna struktur? Jo den skapas därför att kapitalismens strukturella ’gång’ ser ut på detta vis. En strukturell ’gång’ som alltså är ohållbar och därmed leder till kollaps. Vilket då innebär att vårt ”nyliberala samhälle” kommer att privatiseras än mer och därför orsaka en än mer ökande ojämlikhet. Denna strukturella ’gång’ kommer, som vi ser, att medföra en tilltagande instabilitet i våra samhällen och därmed leda till ökande konflikter. 

Går det då inte att ’bromsa’ den här utvecklingen? Kan man ’bromsa’ den här strukturella ’gången’ när vi nu lever våra liv med ett ekonomiskt system som ’driver’ den här, för systemet, enda ’gångbara’ utvecklingen? 

Ur denna fråga uppstår, som jag ser det, viktiga följdfrågor: Varför försöka ’bromsa’ ett ekonomiskt system som är dömt att ändå kollapsa? Vill vi genom att ’bromsa’ försöka skapa en ’humanare’ kapitalism? På den sista frågan anser jag att en ’humanare’ kapitalism är en omöjlighet att genomföra. På den förra frågan så kommer systemet att leda till ökande konflikter och därmed så tilltar även de militära konflikterna med allt vad det innebär. Är det så kollapsen kommer att se ut?

Ja vi måste ”sprida tankarna om ekodemokrati”!

/Jan

Du undrar om vi är överens om att ”Vår kapitalistiska marknadsekonomi ’skapar’ vårt ’nyliberala samhälle’ och därmed också dess slogan ’satsa på dig själv’ ”.

Ja, men påståendet handlar bara om en aspekt (i korthet: Kapitalism skapar Nyliberalism som skapar Egoism, K–>N–>E) av ett sammansatt fenomen där de omvända orsaksrelationerna förekommer samtidigt. Man skulle kunna skriva detta som K<–>N<–>E eller, för en ’period’ av en process, K–>N–>E–>N’–>K’, där K’ kan stå för en förvärrad, mer instabil, form av kapitalism. Detta överensstämmer faktiskt bättre med ditt nästa stycke. I verkligheten handlar det om komplicerade nätverk där sådana relationer, vid t.ex. en analys, måste betraktas som mer eller mindre överlagrade på varandra, där det gäller att urskilja olika aspekter (t.ex. penningflöden och relevant psykisk påverkan, t.ex. reklam). Ytterligare en period av processen kan förkortat skrivas som K–>
K’–>K”… , där man skulle kunna se en exponentiell utveckling hos kapitalismen, eller inom en del av den (det vimlar ju faktiskt av sådana återkopplade, självförstärkande, processer).

”Går det då inte att ’bromsa’ den här utvecklingen?”

I stort går det nog inte för enskilda grupper att nämnvärt bromsa den här utvecklingen, för att uttrycka sig mera nyanserat. Jag tror det är viktigt att uttrycka sig så, för att inte på förhand utesluta möjliga handlingsalternativ.
Det kan t.ex. vara viktigt att, tillsammans med många grupper, bidra till att bromsa utvecklingen för att uppskjuta en kollaps, så att man kan förbereda sig bättre för de problem som den kan innebära, t.ex. genom att studera historiska och mer näraliggande erfarenheter. Att redan nu bidra till minskad miljöförstöring kan t.ex. vara ett sätt att skjuta upp, och till och med mildra, den kommande kollapsen.
Även om man inte kan bromsa kapitalismen globalt, så kan sådana här lokala åtgärder visa sig ha stor betydelse, åtminstone lokalt. Och liknande åtgärder kan, mer eller mindre framgångsrikt, göras överallt på jorden. Då kan de också ha en global betydelse.

/Bo

”K–>K’–>K”… , där man skulle kunna se en exponentiell utveckling hos kapitalismen, eller inom en del av den (det vimlar ju faktiskt av sådana återkopplade, självförstärkande, processer).”

En perfekt beskrivning av kapitalismens utveckling! Och inför en sådan förväntad fortsatt utveckling så ställs man ju inför ödesmättade frågor. Varför bjuda motstånd när ändå allt kommer att gå åt skogen? (För att ta en av de vanligaste frågorna.)

Vi – främst tack vare dig – har i tidigare diskussioner kommit fram till slutsatser om nödvändigheten av ’lokala ekonomier’ som skulle kunna fungera parallellt till vår globala kapitalistiska ekonomi och där har jag tidigare varit skeptisk till möjligheten för dessa ’lokala ekonomier’ att kunna överleva. Jag har hävdat åsikten att dessa ’lokala ekonomier’ kommer att ’ätas’ upp av kapitalismen, vilket jag fortfarande nog ser en fara i men samtidigt så kan jag se en slags ’självklarhet’ i att människor på lokal nivå försöker ta ’saken’ i egna händer och på det viset agera vid sidan om den ’etablerade’ ekonomin. 

Just detta agerande – att ta ’saken’ i egna händer – blir ju, på sitt sätt, ett slags motstånd mot den rådande ekonomiska ’huvudfåran’ och detta motstånd kommer att bli allt vanligare i takt med det globala systemets sönderfall. 

Förhoppningsvis så får dessa lokala agerande också en ”global betydelse”, precis som du också beskriver det.

För mig betyder ’att ta saken i egna händer’: att vi exempelvis byter arbetsinsatser med varann. Det ursprungliga sättet att ’bygga’ samhällen, som jag ser det. Och i längden också det enda hållbara sättet att ’bygga välfärden’. Denna ’lokala ekonomi’ är den ekonomi som med nödvändighet kommer att ersätta kapitalismen efter dess kollaps och förhoppningsvis så ’byggs’ den ’lokala ekonomin’ upp redan nu som en slags parallell ekonomi. 

Instämmer i din analys av den här frågan!

/Jan

Tack för dessa reflektioner, Jan! Lite ljus i det mörker som SD sprider omkring sig med sitt jubel över sin relativa framgång i EU-valet.

Tidigare, när konservatismen var starkare och vi hade en tvåkammarriksdag, fanns det en konserverande faktor i parlamentet, nämligen första kammaren. Nu när nyliberalismen dominerar saknas den faktorn och i stället finns det en mängd destabiliserande faktorer, som t.ex. partistödet, som bestäms av partiernas antal platser i riksdagen. Och för ett (i den meningen) framgångsrikt parti, som t.ex. SD, blir det då också ännu lättare att få ekonomiskt stöd från andra som gynnas av dess politik (som dessutom kan anpassas just med syftet att få detta stöd). Onda spiraler uppstår, som till en början var konkurrensfrämjande men som alltmer kommer att gynna ett fåtal – vilka blir alltmer intresserade av en ny, potentiellt våldsam, ”konservatism” som gynnar just dem.
Och utanför parlamentet kan kapitalismen fortsätta obehindrat – om det inte finns ett utomparlamentariskt motstånd. Det här vet vi ju, men det är ändå obehagligt att få det illustrerat så tydligt som av det svenska resultatet av EU-valet. Måste fundera lite mer på detta (bland annat) …

/Bo

När vi nu är inne på högernationalistiska partier så vill jag ta upp några synpunkter som aldrig förs fram i vare sig parlamentet, media eller inför EU-valet. 

Helt riktigt så varnas det för högernationalismen och vad den kan leda till när den nu växer sig starkare i Europa och för den delen överallt i världen. Naturligtvis är dessa varningar och kritik helt befogade men vad som saknas i denna form av analys är ju, som jag ser det, en grundläggande förståelse av orsakssambanden till uppkomsten av högernationalismen med dess partier och dessa partiers ökande inflytande på våra samhällen. 

När etablerade partier ’höjer rösten’ i vad som kan liknas vid en skrämselpropaganda mot högernationalistiska partier utan att försöka analysera orsakssambanden till dessa partiers ökande inflytande då, menar jag, ’bäddar’ man istället för ett ökande intresse för att människor ska lägga sin röst på dessa partier. Vilket ju är det som verkligen sker just nu! 

Alltså när etablerade partier saknar insikten i att det är vårt rådande ekonomiska systems tilltagande sönderfall som framkallar högernationalismen då växer naturligtvis intresset för populistiska partier och i synnerhet de som driver en högernationalistisk politik. 

Att varna för ’onda’ krafter utan att förstå sig på orsakerna till dessa ’onda’ krafter får den effekten att människor tar avstånd från etablissemangets varningar och istället söker sig till dessa ’onda’ krafter eftersom etablissemangets politik bevisligen leder till nedmontering av ’välfärden’ och oförmågan att kunna ta itu med våra ödesfrågor.

Det paradoxala är att etablissemanget aldrig kan analysera sig fram till orsakssambanden så därigenom kommer – som ett brev på posten – högernationalismen att växa i takt med att vårt ekonomiska system sönderfaller alltmer. 

Detta orsakssamband måste, på något sätt, nå ut i samhället!

/Jan

”… vad som saknas … är ju … en grundläggande förståelse av orsakssambanden till uppkomsten av högernationalismen … Alltså när etablerade partier saknar insikten i att det är vårt rådande ekonomiska systems tilltagande sönderfall som framkallar högernationalismen då växer naturligtvis intresset för populistiska partier …”

Ja, visst är det så! Bra att du tog upp den frågan. Den kan behöva analyseras närmare. Vad är det egentligen som händer när kapitalismen ’mognar’ till att, som nu, bli ’övermogen’?
Eftersom jag inte kan låta bli att tänka visuellt, så gjorde jag en komplettering (som jag bifogar) till den konservativa (vänstra delen) av mitt diagram med sociala processer (s. 8 i Ekodemokrati). Genom att studera pilarna (som anger orsaksrelationer och ekonomiska flöden) i diagrammet, så bör man kunna få en, eller flera, olika bilder av möjliga orsaksrelationer, med deras återkopplingar och andra processer som kan gripa in.
Det är svårt att veta hur andra tänker, så det vore intressant att veta vilka svårigheter som andra kan ha när det gäller att tolka diagrammet och använda det för att utveckla förståelsen av orsakerna till t.ex. fascism. Man kan t.ex. försöka föreställa sig hur ideologiska faktorer och ökade behov av polis och militär skulle kunna läggas till i diagrammet och hur detta skulle kunna påverka flödena på olika sätt (för att inte tala om omvända ekonomiska flöden). Den högra, demokratiska, delen i det ursprungliga diagrammet bör då förstås inte glömmas bort.
Vad säger du om det (kanske inte helt lätt, men förhoppningsvis lärorikt)?

/Bo

På din fråga ger jag följande svar: Själv så föredrar jag att formulera mig genom skrivna eller muntliga meningar och då tar jag också bäst till mig andras kommunikation om den formuleras på liknande sätt, alltså genom skrivna eller muntliga meningar. För mig så blir kommunikationen mer ’levande’ när de skrivna orden används. Samtidigt så kan diagram förklara saker och ting på ett effektivt sätt där det annars skulle krävas flera sidor av skrivna ord för att komma fram till samma resultat. Men i slutändan så är det ändå upp till författaren att formulera sig på det vis som han eller hon känner sig bekväm med och det måste läsaren acceptera även om det skulle skapa eventuellt större svårigheter att sätta sig in i och förstå.

Mitt påstående: När ansvariga inte förstår sig på orsakerna till problem då kan heller inte problemen lösas och när problem inte kan lösas då skapas naturligtvis ofullständiga eller rentav felaktiga lösningar till problemen. Inför de ödesfrågor våra samhällen nu står mitt upp i så blir därmed den viktigaste punkten på programmet att identifiera orsakssambanden till våra ödesfrågor. 

Förr eller senare så får vi ett ’genomslag’ i samhällsdebatten där vårt rådande ekonomiska system kommer att stå till svars för våra ödesfrågor. 

/Jan

Det är klart att ett diagram inte kan klara sig utan ord och språkliga förklaringar, medan språket kan göra det, även om det ibland blir väldigt krångligt. I sådana fall kan diagram, kanske för de allra flesta, vara en god hjälp. Hur väl det fungerar kan förstås bero på läsarens vana vid att läsa av diagram, liksom den språkliga förståelsen också kräver en vana vid språklig kommunikation.
Jag är uppvuxen i en familj som ställer stora krav på att formulera sig språkligt så att man inte blir missförstådd (vilket jag förstås har haft nytta av som redaktör). Men ibland är detta hämmande och då kan en visuell framställning vara lättare att utgå ifrån för att få nya idéer, t.ex. när det gäller utvecklingen av komplicerade strukturer (både t.ex. sociala, mentala och ekonomiska), där relationerna mellan deras delar enkelt kan uttryckas med pilar (som i sin tur kan behöva förklaras verbalt). Kanske kan diagram ibland vara avskräckande genom att se alltför ”imponerande” ut. Men de behöver oftast inte tolkas särskilt exakt, särskilt inte när det handlar om subtila mentala och sociala förhållanden.

”När ansvariga inte förstår sig på orsakerna till problem då kan heller inte problemen lösas …”

”Förr eller senare så får vi ett ’genomslag’ i samhällsdebatten där vårt rådande ekonomiska system kommer att stå till svars …”

   Instämmer förstås – och för att få ett så tidigt ”genomslag i samhällsdebatten” som möjligt bör vi – som inte är ’ansvariga’ – dessutom förstå orsakerna till varför ”ansvariga inte förstår sig på orsakerna” till våra ödesfrågor. Ett dubbelt självförstärkande problem med en gemensam bakomliggande orsak: ’kapitalismen’, ett ord som fortfarande säkert är ganska tabubelagt bland ’ansvariga’ och som därmed blockerar kunskapen om de orättvisa, ojämlika maktförhållanden som begreppet handlar om.
   Men samtidigt kan blockeringen bero på en viss kunskap bland de ’ansvariga’ om problematiken, åtminstone kan det vara så bland dem som har ett intresse av att kunskapen om orättvisorna inte blir alltför känd.

   Slutsatsen blir att även om högre ’ansvariga’ är den viktigaste gruppen att nå, så kan det ändå vara bättre att i första hand rikta sig till lägre nivåer i olika organisationer, vilket ju sammanfaller bra med insikten att demokratiska förändringar framför allt måste komma underifrån.

/Bo

”– och för att få ett så tidigt ”genomslag i samhällsdebatten” som möjligt bör vi – som inte är ’ansvariga’ – dessutom förstå orsakerna till varför ”ansvariga inte förstår sig på orsakerna” till våra ödesfrågor.”

Vad skulle hända om exempelvis någon minister, ’näringslivsansvarig’ eller riksbanksledamot började ifrågasätta vår ekonomiska struktur? En fråga som jag ställt till mig själv ett antal gånger. Jag har nog kommit fram till åsikten att en sådan fråga överhuvud taget inte kommer att ställas. Att ifrågasätta kapitalismen från ’ansvarigt’ håll är ju det samma som att lägga ’krokben’ på sig själv. Alltså en omöjlighet att ens antyda något tvivel om från ’ansvarigt’ håll.

Så egentligen är mitt påstående från föregående mejl lite missvisande: ”När ansvariga inte förstår sig på orsakerna till problem….”. Man kan egentligen säga att: ’ansvariga’ inte ska förstå sig på orsakerna …  Jag menar att man alltså inte kan begära att ’ansvariga’ ska förstå sig på orsakerna …

Skulle ’ansvariga’ förstå sig på orsakerna och förmedla dessa så skulle de skriva under sin egen ’dödsdom’! Alltså bättre tiga och spela med så länge det går!

/Jan

”Att ifrågasätta kapitalismen från ’ansvarigt’ håll är ju det samma som att lägga ’krokben’ på sig själv. … Så egentligen är mitt påstående från föregående mejl lite missvisande  …  Jag menar att man alltså inte kan begära att ’ansvariga’ ska förstå sig på orsakerna …”

Jag trodde nog att det var det du menade. Och då faller alltså ansvaret på oss andra. Och om vi är tillräckligt många kan det få ett genomslag som, i bästa fall, inte ens politikerna och den dominerande (borgerliga) pressen kan bortse från (som t.ex. ’Greta Thunberg’ och MeToo).
Men det räcker förstås inte, och ett ifrågasättande av kapitalismen måste bli nästa krav. Ett svårt steg att ta – om man inte har några trovärdiga alternativ.

De stora historiska exempel som finns måste betraktas som huvudsakligen misslyckade, vilket naturligtvis, skadeglatt, utnyttjas av borgerliga skribenter (utan att de bekymrar sig om att t.ex. ange den fientligt sinnade och tekniskt fortfarande överlägsna omgivande borgerligheten som en viktig del av orsakerna till misslyckandena under förra seklet). Men det finns också positiva exempel från den tiden, som man kan ha nytta av.
Och nu görs det nya ’experiment’, i mindre skala, med olika former av kooperativ. De måste förstås utvecklas mer och då blir finansieringen och omgivningens och myndigheters acceptans en viktig fråga. – Om en rörelse kan utvecklas och växa kring detta och om den unga miljörörelsen, med bl.a. ’Extinction Rebellion’, kan kombinera systemkritik med trovärdiga idéer om hur en övergång till ekonomisk demokrati (vilket skulle bli en form av ’ekodemokrati’) ska kunna förverkligas, då finns det, trots allt, lite hopp.

/Bo

”De stora historiska exempel som finns måste betraktas som huvudsakligen misslyckade, …”

Så är det! Har ofta funderat över varför folkliga revolutioner i slutändan ”måste betraktas som huvudsakligen misslyckade”. Varför misslyckades de högt ställda visionerna att kunna förverkligas? Kan det bero på omöjligheten att bygga ekonomisk och social rättvisa i ett land när detta land är omgivet av ett ekonomiskt och socialt system som bygger på ekonomisk och social orättvisa? Vad blir följden av en sådan strukturell ’konfrontation’?

Eftersom världen som helhet hade/har att förhålla sig till kapitalismens ’spelregler, med allt vad det innebär, så innebär ju det att denna ekonomiska strukturs prioriteringar gäller överallt, på vår jord. Samhällen/länder som opponerar sig mot denna strukturella orättvisa blir naturligtvis isolerade ’öar’ och kommer därför att mötas av kapitalismens marknadsekonomiska ’logik’ – du måste ’jaga’ pengar för att kunna överleva. Kapitalet måste ackumuleras! Är då den ekonomiska strukturen utformad på ett diametralt motsatt sätt gentemot det övriga globala systemet så innebär ju detta att kapital inte kommer att investeras i ett samhälle där kapitalackumulationen inte kan ägas privat. Effekten blir dessutom att kapital kommer att dräneras från detta isolerade samhälle.

Inte undra på att folkliga revolutioner huvudsakligen har blivit misslyckade.

Inga nyheter för oss båda! Men jag ville ändå få det nedskrivet.

/Jan

Skillnaderna mellan kapitalism och verklig socialism är verkligen, som du skriver, alldeles för stora.
 Men eftersom industrialismen från början dominerades av auktoritära organisationsprinciper, där endast kapitalägarnas frihet garanterades, och eftersom även socialismen var beroende av industrialisering för att bekämpa fattig­domen och försvara sig mot omvärlden, så övertogs (i brist på andra utprövade modeller) också dessa principer av de första socialistiska ’experimenten’, t.ex. Sovjetunionen.
 Industrialismen bygger ju på effektiv massproduktion i stor skala, så det föll sig antagligen naturligt, när nu produktionsmedlen ”ägdes” av arbetarna, att organisera all produktion så effektivt som möjligt under ett sammanhållet auktoritärt styre. En industrikapitalistisk idé tillämpad på en nationell industriell organisering för i princip ett enda jättelikt företag ”ägt” av ett lands alla ”medborgare”. En ”revolution” uppifrån som naturligtvis, genom sina dimensioner – och dessutom med anspråk på att med hjälp av ”internationaler” revolutionera hela världen – uppfattades som mycket hotfull av den kapitalistiska omvärlden.
 Vi har alltså två orsaker till misslyckade revolutioner: 1) olikheterna (och oförenligheten) när det gäller systemens förhållande till konkurrens respektive organiserad fördelning av ett samhälles ekonomiska tillgångar, och 2) de likartade auktoritära synsätten hos båda systemen när det gäller industriell organisering, trots att auktoritär organisering är rakt motsatt den frigörelse från auktoritärt styre som varje revolution värd namnet syftar till.

/Bo

Instämmer i din analys av ”två orsaker till misslyckade revolutioner”!

Så här i efterhand till dessa revolutioner så skulle jag vilja påstå att ’misslyckandet’ kanske borde kunna förutses. Vad grundar jag detta påstående på? 

Jo i första hand tänker jag på ett isolerat samhälle/land som genomför ett socialistiskt ”experiment” – som du skriver – i en värld där kapitalismen råder. Detta isolerade samhälle/land kommer hela tiden att konfronteras med kapitalismens strukturella ordning och till detta ska också räknas att människorna i detta isolerade samhälle/land har genom generationer blivit ’formade’ utifrån kapitalismens ’spelregler’. Vad menar jag med det? 

Att från den ena dagen till nästkommande dag – grovt tilltaget – ställa om ’sig själv’ till ett socialistiskt tänkande och agerande låter sig knappast göras. Man blir alltså kvar i uppfattningen att ägandet av pengar är förutsättningen för att ’bygga sig ett gott liv’. När vi då har en kapitalistisk värld ’där ute’ som växer så det knakar – i synnerhet efter andra världskriget – så gör ju detta inte situationen enklare för det isolerade samhället/landet. 

Jag menar att man nog kan dra slutsatsen att socialism inte kan byggas isolerat i en för övrigt kapitalistisk värld. Historien har visat oss att kapitalismens ständiga ’behov’ av att globaliseras leder till oundvikliga konfrontationer med samhällen som ’experimenterar’ med ’avvikande’ ekonomisk struktur.

/Jan

”… socialism [kan inte] byggas isolerat i en för övrigt kapitalistisk värld.”
 Åtminstone inte om det gäller en fullt utvecklad demokratisk socialism med ett väl fungerande socioekonomiskt fördelningssystem.
 Men en hel del steg, som kan fungera som ett närmande till en sådan socia­lism, kan ändå tas – vilket praktiska erfarenheter, särskilt i andra länder, t.ex. Spanien/Baskien sedan 1950-talet (Mondragon) och USA under ekonomiska kriser, visar.

”Man blir … kvar i uppfattningen att ägandet av pengar är förutsättningen för att ’bygga sig ett gott liv’.”
 Det stämmer nog – om inte konkreta satsningar görs för att lösa de ekonomiska problem som människor verkligen kan ha. Sådana satsningar, t.ex. lokala fördelningssystem för kooperativ med egna valutor, kan naturligtvis vara provocerande för företagare m.fl. som är framgångsrika inom det kapitalistiska systemet. Men ett starkt opinionstryck, från många människor (som vi kan ha varit med om att påverka) och konkreta förslag med över­tygande försäkringar om att detta inte handlar om ”socialism” enligt fortfarande dominerande uppfattningar om vad ”socialism” är – en slags diktatur – utan om raka motsatsen, dvs. ekonomisk demokrati (vilket alltså skulle innebära en utvidgad demokrati i vårt samhälle) skulle endast den högsta toppen inom näringslivet egentligen ha starka ekonomiska skäl att vara fientlig till.
 En medvetenhet om den här möjligheten finns som sagt i andra länder, så om en sådan demokratiseringsprocess sker på många håll i världen, med hjälp av starka opinionstryck, då finns det också en (åtminstone teoretisk) möjlighet att en global ’tipping-point’ kan uppnås där uppnådda resultat bidrar till att allt fler lyckade resultat uppnås i en, förhoppningsvis, samtidigt väl balanserad spiral.
 Det är då viktigt att kunna se att flera olika processer kan överlagras på varandra så att man verkligen kan urskilja dem som det är värt att stödja – inget ’byggande av socialism’ kan ju ske isolerat (men kan ändå ske innan kapitalismen är slutgiltigt besegrad).

/Bo

””Man blir … kvar i uppfattningen att ägandet av pengar är förutsättningen för att ’bygga sig ett gott liv’.”
 Det stämmer nog – om inte konkreta satsningar görs för att lösa de ekonomiska problem som människor verkligen kan ha.”

Det är min bestämda uppfattning att dessa ”konkreta satsningar” av våra samhällens ’ansvariga’ aldrig kommer att kunna tas under rådande ekonomiska system. Jag ser detta som helt uteslutet när vi betraktar våra samhällen ur ett globalt världsligt perspektiv. Vilket måste vara just det perspektiv som vi ska ha och alltså har att förhålla oss till. 

Ska våra ”ekonomiska problem” – globalt sett – kunna lösas så är det upp till oss själva att lösa dom, någon hjälp från ’samhällsansvariga’ ser jag, som sagt, som helt uteslutet. 

Hur vi ska ta oss an dessa våra ”ekonomiska problem” kan bara ske genom någon form av samarbete oss människor emellan. (Absolut inte konkurrens!)

Dessa samarbeten mellan oss människor ser jag som helt nödvändigt i takt med att vår kapitalistiska marknadsekonomi sönderfaller alltmer.

Man kan ju spekulera i hur långt fram i tiden vi måste gå innan sönderfallet blir så omfattande att hela den ’gällande’ samhälleliga strukturen ’bryts ned’. 

Jag ger den max 15 år! Dels med tanke på den exponentiella ekonomiska tillväxttakt som råder och framför allt genom den sociala misär och ökande konflikter som blir effekten av systemets sönderfall.

/Jan

”Det är min bestämda uppfattning att dessa ”konkreta satsningar” av våra samhällens ’ansvariga’ aldrig kommer att kunna tas under rådande ekonomiska system.”

Jag är ganska övertygad om att en ”bestämd uppfattning” om detta kan leda helt fel.
   Men jag hade även andra personer och organisationer än bara ”våra samhällens ’ansvariga’” i åtanke när jag skrev ”konkreta satsningar”.
   Jag ser till exempel i Charles Derbers bok ”Welcome to the Revolution – Universalizing Resistance” (som jag tagit begreppet ’universalisering’ från) att i staden New Yorks budget har en stor summa, tack vare ett engagemang av bl.a. USA:s största arbetarkooperativ, säkrats för stöd till arbetarägda företag (dit kooperativ kan räknas enligt amerikanskt språkbruk).

Detta är bara ett exempel i boken, och man kan naturligtvis vara skeptisk till hur länge detta kan hålla, men man kan också se det som en del av ett universaliserat motstånd mot kapitalismen, som kommer att ha lämnat viktiga spår överlagrade på de kapitalistiska strukturerna, som man senare vid en kollaps av dessa kan komma att ha nytta av (om arbetet med de på så sätt möjliggjorda kooperativen har dokumenterats).

   Även om vi naturligtvis måste ha ett ”globalt världsligt perspektiv” så behöver man ha lokala delmål, särskilt när det gäller problem som det är upp till oss själva att lösa, vilket naturligtvis inte betyder att vi är oberoende av de globala sammanhangen.

Även i en deterministisk tradition som marxismen (det var först i och med kvantfysiken på 1900-talet som materialismen blev icke-deterministisk) finns det idéer (bl.a. hos Trotskij) om nödvändigheten av ett ’övergångssamhälle’ mellan kapitalism och socialism. Där kan begreppet ’överlagring’ spela en viktig roll för att klargöra vilka strukturer bland överlagringarna som det är värt att stärka, och vilka som behöver försvagas eller försvinna, för att en (så gott som) fullständig övergång kan sägas ha skett.

   Och eftersom du talar om ”samarbeten mellan oss människor … i takt med att vår kapitalistiska marknadsekonomi sönderfaller”, så antar jag att du inte är främmande för det…

/Bo

”Även om vi naturligtvis måste ha ett ”globalt världsligt perspektiv” så behöver man ha lokala delmål, särskilt när det gäller problem som det är upp till oss själva att lösa, vilket naturligtvis inte betyder att vi är oberoende av de globala sammanhangen.”

Delar naturligtvis din inställning här! 

Mina ’bestämda uppfattningar’ baserar jag utifrån den samhälleliga utveckling som har skett under tusentals år och som nu har tagit oss till dagens verklighet. Jag ser ingenting i denna samhälleliga utveckling som på ett grundläggande sätt ska kunna förhindra en kollaps. En kollaps som dessutom kan bli så våldsam att den raderar ut vår civilisation. 

Kanske har jag intagit en alltför pessimistisk inställning inför våra ödesfrågor men jag är av den uppfattningen att vi redan har passerat den ’omvända’ ”tipping-point”, som du beskrev tidigare. Vi har alltså redan överskridit alla de destruktiva samhälleliga ’processer’, som skulle ha varit möjliga att förhindra en kollaps. Om du förstår hur jag menar?

Samtidigt menar jag att vi måste se positivt på att vår destruktiva samhällsstruktur kollapsar. Jag har svårt att se någonting i den rådande strukturen som är värt att ’försvara’!

För att kunna bygga rättvisa, med allt vad det innebär, så krävs en diametralt motsatt samhällelig struktur!

/Jan

”Kanske har jag intagit en alltför pessimistisk inställning inför våra ödesfrågor …”

   Ja, det är möjligt – särskilt när du skriver att du ”… har svårt att se någonting i den rådande strukturen som är värt att ’försvara’! …” och ”För att kunna bygga rättvisa … så krävs en diametralt motsatt samhällelig struktur! ”

Jag håller med om att vi kan ha passerat en ’tipping-point’ när det gäller möjligheterna att förhindra en samhällelig kollaps. Men det finns ändå strukturer som man måste försöka bevara något av, även under en kollaps, t.ex. transportsystem för fördelning av livsmedel. För detta krävs bl.a. energi och underhåll av transportmedel och även livsmedel m.m. till transportarbetarna, som kanske inte får de resurser som de behöver för att bygga upp transportnätet eftersom det inte fungerar.

    En mängd sådana ’moment 22-situationer’ kan uppstå vid en kollaps och då måste det finnas alternativa organisatoriska strukturer som är materiellt förberedda på detta och kan gripa in och samordna det som behöver samordnas. På det sättet skulle både gamla och nya strukturer under en (kort) period kunna fungera samtidigt i ett samhälle där den gamla strukturen håller på att kollapsa.

   En labil situation av ’dubbelmakt’ med olika ’överlagrade’ strukturer (alltså inte”en diametralt motsatt samhällelig struktur”) skulle råda, vilket trots allt skulle vara bättre än ett kaos där livsmedelsförsörjningen bara fungerar för det fåtal som redan har möjlighet att odla naturen med primitiva medel. En bättre samordnad omställningsrörelse än den vi nu har skulle nog kunna vara en stor hjälp i en sådan situation. (Hur Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB, skulle fungera är svårt att säga. Kanske skulle den splittras mellan ’bevarare’ och ’förnyare’.)

   I vilket fall som helst måste man då hoppas på en ’tipping-point’ för de förnyande (demokratiserande) strukturerna, att de alltså redan är tillräckligt ’universaliserade’ för att detta ska kunna ske.

/Bo

”Men det finns ändå strukturer som man måste försöka bevara något av, även under en kollaps, t.ex. transportsystem för fördelning av livsmedel.” 

Det är inte ”transportsystem” i sig som jag är kritisk emot utan det handlar om det ’strukturella ägandeförhållandet’ av våra ”transportsystem”. ”Transportsystem” lyder ju, som all annan ekonomisk verksamhet, under samma ekonomiska prioriteringar som vilken annan ’näring’, i vår rådande kapitalistiska ekonomi. Finns ingen lönsamhet så upphör själva transporten. Detta menar jag kommer att ske även med denna ’affärsverksamhet’! 

Lösningen på en sådan kollapsande ’affärsverksamhet’ blir ju då lokalproducerade livsmedel och dagligvaror som kräver ett minimum av transporter i jämförelse med dagens globala ”transportsystem”. För att få detta att fungera så ”måste det finnas alternativa organisatoriska strukturer som är materiellt förberedda på detta”, som du också skriver. Vilket naturligtvis är lättare sagt än gjort!

När det gäller ”transportsystem för fördelning av livsmedel” så visar ju dagens verklighet hur ohållbart detta system är uppbyggt. Vår livsmedelskonsumtion är ju helt beroende av att transportsystemen fungerar på ett globalt plan. Eftersom dessa system inte kommer att generera ekonomisk tillväxt framöver (liksom kapitalismen som helhet) så uppstår därmed ett ekonomiskt sönderfall vilket då medför att transportsystemet kollapsar vilket då orsakar livsmedelsbrist hos oss och för övrigt i hela västvärlden. Svaret blir åter igen att vår av kapitalismen sönderslagna lokala livsmedelsproduktion måste ’återuppstå’ som den enda hållbara möjligheten för våra samhällen att kunna leva vidare. Och detta görs heller inte över en natt!

/Jan

”  ’Transportsystem’ lyder ju, som all annan ekonomisk verksamhet, under samma ekonomiska prioriteringar som vilken annan ’näring’, i vår rådande kapitalistiska ekonomi. Finns ingen lönsamhet så upphör själva transporten. …Lösningen … blir ju då lokalproducerade livsmedel och dagligvaror …”

Detta ger ett utmärkt tillfälle att försöka visa hur begreppet ’överlagring’ kan användas för att fästa uppmärksamhet på en annan lösning, som ett alternativ till lokalproduktion.
 Antag att vi har ett transportsystem som genom väl inövade rutiner och yrkesskicklighet fungerar så att det anpassas väl till de varierande behov som finns på grund av tillgång och efterfrågan på varor. Vid en konstant konjunktur kan transporterna beskrivas enligt de jämna svängningarna i det översta diagrammet till höger [se pdf-filen https://www.dropbox.com/s/ssvseco5moj12vs/Mejlsamtal_BoH-JanO_A5-Del_2.pdf?dl=0 ]. Om konjunkturen börjar svänga enligt den ojämna kurvan i samma diagram skulle det överlagrade resultatet då kunna beskrivas enligt den undre kurvan, där den varierande höjden svarar mot konjunktursvängningarna enligt den ojämna kurvan i det övre diagrammet. Om nu den kapitalistiska ekonomin skulle kollapsa, så betyder ju inte det att den dolda struktur som svarar mot all yrkesskicklighet inom transportnäringen (och som tidigare överlagrades av konjunkturcykler) skulle vara förlorad på grund av uteblivna ekonomiska tillskott. Så om bara ett jämnt tillskott av en alternativ valuta skulle kunna införas genom en ’socia­lisering’ så skulle man i stället för ett avbrott i transporterna kunna få ett jämnare transportflöde enligt den jämna kurvan i det övre diagrammet. Det skulle inte vara lätt, men inte omöjligt under gynnsamma förhållanden.
 Det bästa vore antagligen en kombination av lokalt producerade och distribuerade produkter och mera centraliserad produktion av sådant som t.ex. kräver råvaror från en mängd olika håll. Volymen av de senare måste helt säkert förminskas.

/Bo

”Så om bara ett jämnt tillskott av en alternativ valuta skulle kunna införas genom en ’socia­lisering’ så skulle man i stället för ett avbrott i transporterna kunna få ett jämnare transportflöde enligt den jämna kurvan i det övre diagrammet. Det skulle inte vara lätt, men inte omöjligt under gynnsamma förhållanden.”

Naturligtvis ett tänkbart scenario och självklart ett önskvärt scenario! Låt oss hoppas att problematiken kring ”transportsystemen” kan lösas, så som du beskriver, när vår kapitalistiska ekonomi kollapsar.

Jag måste ställa frågan igen så som jag gjort ett antal gånger i tidigare diskussioner: Vilka avgörande orsakssamband ligger till grund för mänsklighetens ödesfrågor och är det nödvändigt att verkligen förstå dessa samband?

/Jan

En stor fråga, som kräver ett ’stort’ svar. Bäst att börja med universum!

Först har vi ’Big bang’ för ca 14 miljarder år sedan, därefter bildandet av galaxer med stjärnor där elementarpartiklar sammanslogs till stora atomer, och så har vi vårt solsystems formande i vår galax, därefter uppkomsten av liv (vad det nu är) på jorden och evolutionen fram till oss, och så vårt språk i olika varianter, som bl.a. möjliggjorde byteshandel och teknisk utveckling som gav upphov till kapitalismen med dess missbruk av naturen och med stora inbördes problem – strukturer vars framtida existens vid universums början var fullständigt oförutsägbar (och därför är unik) och som nu håller på att förstöras tack vare vår uppfinningsrika förmåga att överleva i dessa system. Tänk att det har behövts ett helt universum för att åstadkomma detta! Det borde kännas som ett stort ansvar att vända utvecklingen i en mindre destruktiv riktning. En omöjlig uppgift för var och en av oss, som det kan kännas lugnast att inte alls tänka på – en attityd som minst av allt ger ett lugnande resultat.

Så vi har egentligen inget val, vi måste göra det som är omöjligt för var och en.

 Vi, eller så många som möjligt av oss, måste alltså samverka på något sätt så att en process som går i en annan riktning kan börja. Det behövs delvis gemensamma, väl genomtänkta och utprövade, och därför trovärdiga, grundläggande (inte alltför detaljerade) handlingsplaner som visar hur vårt destruktiva ekonomiska system ska kunna omvandlas till ett mera resilient system.

   Själva omvandlingen av ett socioekonomiskt system till ett annat kräver kunskaper om hur båda systemen fungerar eftersom delar av båda systemen (deras psyko-socio-ekonomiska strukturer) under en tid nödvändigtvis kommer att konfronteras med varandra – och då är det viktigt att så många som möjligt (så gott det går) vet vad som kan hända och hur man kan undvika oönskade resultat.

   Det gäller också vårt förhållande till ekosystemen. Vi måste sträva efter en mera socialt resilient (och alltså demokratisk) ekonomi också för att den måste kunna  styras så att även ekologiska hänsyn tas, vilket kräver ständigt uppgraderade kunskaper om hur ekosystemen fungerar.

Förhoppningsvis kan vår mejlväxling vara ett litet led i denna strävan.

/Bo

Tack för ditt omfattande svar Bo, från ”Big bang” till kapitalismen! 

Själv så funderar jag återkommande vilka svaren kan bli, på min fråga. Och jag tänker mig då orsakssambanden från mänsklighetens ’barndom’ fram till idag. Det är ju trots allt inom denna tidsrymd som vi kan söka dessa orsakssamband, tänker jag mig.

Om vi tänker oss att mänsklighetens ’barndom’ utgår ifrån ett någorlunda ’normalt, rättvist och jämlikt’ leverne – vilket ju borde vara en logisk tankegång – så måste det någonstans ’på vägen’ ha framkallats ett ’onormalt, orättvist och ojämlikt’ leverne. Och jag menar att detta senare leverne har satt sin prägel på mänsklighetens ödesdigra fortsättning. Vi har ju bevis för denna ’orättvisa’ tusentals år tillbaka i historien. 

Jag är av den åsikten att när väl det ’rättvisa’ levernet fick stryka på foten för det ’orättvisa’ då blev det i praktiken omöjligt att vrida denna ’orättvisa’ till ’rättvisa’. Om du förstår hur jag menar? Detta skulle i så fall innebära att redan för tusentals år sedan – när den ’orättvisa’ strukturen var etablerad – så skulle man (nu i efterhand) kunna räkna sig fram till att den dåvarande strukturen inte kunde bli hållbar i längden. Vilket, menar jag, också har besannats. 

Mänsklighetens ’orättvisa’ och därmed destruktiva samhällsstruktur har, vill jag påstå, ’fortplantat’ sig in i vår tid så därför betraktar jag kapitalismen som, så att säga, en ’naturlig’ fortsättning/förlängning av den orättvisa och destruktiva utveckling som startades redan för tusentals år sedan. Nu har denna destruktiva utveckling tagit sådana dimensioner att själva vår civilisation står på spel, med hela vårt ekologiska ramverk.

Alltså menar jag att det är nödvändigt att förstå orsakssambanden till varför mänskligheten nu står inför sina allvarligaste ödesfrågor någonsin. Om nu dessa -som jag påstår – orsakssamband kan vara svaren på den fråga som jag ställde i förra mejlet?

/Jan

Jag håller med om att ”det är nödvändigt att förstå orsakssambanden till varför mänskligheten nu står inför sina allvarligaste ödesfrågor någonsin”, men jag har nog en annan syn på orsakssamband rent generellt än vad du har. Jag utgår från en syn på materien som ”bestående” av ofullkomligt stabila ’mönster’ av ’stående vågor’. Stabiliteten är alltid ofullkomlig eftersom de stående vågorna ständigt påverkas av vågor, som kan anlända ’utifrån’ men även (särskilt om ’mönstret’, i form av en större ’struktur’, är sammansatt av ’ofullständigt integrerade’ beståndsdelar) kan cirkulera inuti denna struktur – och därigenom t.ex. bli utsatt för en upprepad förstärkning som till slut förändrar eller bryter ner strukturen. Komplicerade strukturer kan vara extra sårbara, men de kan ibland – som t.ex. ’levande’ strukturer och ’resilienta’ samhällen – ha ’mekanismer’ som återställer dem sedan de har deformerats av någon påverkan utifrån.

Både våra ekologiska och sociala system har alltid varit så komplicerade att de säkert både har hotats och förstörts av, men också har kunnat ’försvara’ sig mot ’yttre störningar’ (t.ex. oväder eller resursförbrukning, som kan ha fortplantat sig i strukturerna som ’inre störningar’, t.ex. sociala missförhållanden). Våra levande system, sett som en helhet som har utgått från encelliga organismer med DNA-strukturer, har varit oerhört resilient eftersom liknande DNA-strukturer fortfarande är verksamma. Men många delstrukturer har varit så kortlivade att de inte kan betraktas som resilienta. Samtidigt har nya resilienta strukturer uppstått under evolutionen.

   Jag tror att detsamma gäller våra historiska samhällen, det vill säga att de kan ha utvecklat sig i alla möjliga riktningar under historiens gång på grund av liknande processer av ’uppgång’ och ’nedgång’.

Det kan alltså, men måste inte, ha varit så att nuvarande missförhållanden är ett resultat av missförhållanden för tusentals år sedan.

   Jag håller med om att ”det är nödvändigt att förstå orsakssambanden till varför mänskligheten nu står inför sina allvarligaste ödesfrågor någonsin”, men då handlar det snarare om att förstå sådana processer som jag har försökt beskriva ovan. Historiska sammanhang är svåra att tolka eftersom de ofta handlar om unika händelseförlopp som kan bero av många faktorer som inte har registrerats.

   Man måste samla en mängd kunskaper om liknande händelseförlopp och jämföra dem för att sedan kunna dra generella slutsatser om vilka effekter som olika politiska åtgärder kan ha i olika situationer. Och då måste historieforskningen kombineras med bl.a. sociologiska och andra kunskaper och mera teoretiska resonemang, som jag försökte göra här – vet inte hur begripligt det blev. Hoppas i alla fall att det var någorlunda ’korrekt’.

/Bo

Intressant Bo att vi tydligen har skilda syner på orsakssambanden som ligger till grund för dagens samhällsstrukturer.

”Historiska sammanhang är svåra att tolka eftersom de ofta handlar om unika händelseförlopp som kan bero av många faktorer som inte har registrerats.”

De ’stora grundläggande historiska sammanhangen’ anser jag vara lättolkade. Enligt mig så handlar dessa om strukturella maktambitioner som alltså tog sin början för ett antal tusentals år sedan och, som synes, har ’lyckats’ överleva in i vår egen tid. Alltså medvetna mänskliga handlingar med syftet att ’forma’ våra dåtida samhällen efter egna maktambitioner. Vad dessa handlingar har lett till känner vi mycket väl till.

Jag kan därmed inte betrakta dessa handlingar som ”unika händelseförlopp” utan jag ser dem istället som ’normativa händelseförlopp’ från den härskande klassen, eftersom det ju är denna klass som i egenskap av makthavare ’ansvarar’ över våra ”historiska sammanhang”. Dessa, som jag benämner, ’normativa händelseförlopp’ (strukturell orättvisa och ojämlikhet) återupprepas ju i princip på liknande sätt ända in i vår tid. 

Ett annat sätt att försöka förstå dagens ’ödesfrågor’ kan göras genom att ’backa bandet’ från dagens verklighet och där se hur i stort sett samma strukturella förhållanden utspelar sig för hundra år sedan, tusen år sedan och vidare tusentals år bakåt i tiden. Det kan inte vara någon slump att liknande strukturell orättvisa utspelar sig för tusentals år sedan.

”Både våra ekologiska och sociala system har alltid varit så komplicerade att de säkert både har hotats och förstörts av, men också har kunnat ’försvara’ sig mot ’yttre störningar’ (t.ex. oväder eller resursförbrukning, som kan ha fortplantat sig i strukturerna som ’inre störningar’, t.ex. sociala missförhållanden).”

När det gäller ”våra sociala system” så kan jag inte se att dessa ”har kunnat ’försvara’ sig mot ’yttre störningar’, (som kan ha fortplantat sig i strukturerna som ’inre störningar’, t.ex. sociala missförhållanden)”. 

Jag betraktar ”våra sociala system” som oförmögna att ’försvara’ sig eftersom de har blivit och är inlemmade i en maktstrukturell orättvisa som genom årtusenden har gjorts ’permanenta/normativa’. 

/Jan

”Intressant … att vi tydligen har skilda syner på orsakssambanden som ligger till grund för dagens samhällsstrukturer.”

Ja, av ditt senaste mejl att döma, Jan, kan skillnaden vara mer avgörande än jag har kunnat föreställa mig när det gäller synen på samhällsförändringar. Så jag måste först försöka skaffa mig en bättre förståelse av ditt synsätt för att, på ett förhoppningsvis begripligt sätt, kunna föreslå ett mera användbart alternativ.

Mycket tror jag beror på att du (som oväsentliga?) utelämnar vissa faktorer som jag betraktar som väsentliga. Du skriver t.ex. att ”[de ’stora grundläggande historiska sammanhangen’ handlar om] strukturella maktambitioner som … tog sin början för ett antal tusentals år sedan och, som synes, har ’lyckats’ överleva in i vår egen tid [min kursiv]”.

   Här utesluts genom de kursiverade orden åtminstone möjligheten av ’mellanliggande samhällen’ som bygger på fundamentalt annorlunda ambitioner. Ett sådant samhälle skulle till exempel kunna vara ett resultat av en kollaps på grund av missväxt och hungersnöd, där befolkningen lyckats överleva på grund av ett kvinnligt engagemang som inte har dokumenterats historiskt. Därefter skulle en ny konkurrens om makt ha kunnat uppstå och skapat en ny hierarki, utan den tidigare hierarkin som ”orsak”.

   Ett sådant förlopp skulle kunna betraktas som något helt unikt, ganska unikt eller inte alls unikt. Det är ’helt unikt’ om man syftar på att det är principiellt omöjligt att kopiera förloppet exakt, men ’inte alls unikt’ om man menar att det finns många andra förlopp som mycket väl överensstämmer med en viss beskrivning – men då får beskrivningen inte vara alltför ’exakt’. Det senare gäller förstås din beskrivning av den historiska utvecklingen. Den kanske överensstämmer med många nedskrivna historiska dokument, men viktiga detaljer, som man skulle kunna få på andra sätt (t.ex. geologiska analyser av eventuella missväxtår och kanske privat brevväxling), skulle kunna ge andra resultat (t.ex. om möjliga alternativa samhällssystem – även om de historiskt har varit kortlivade och geografiskt begränsade).

I ett grovt perspektiv, begränsat av dåtidens nedskrivna dokument, kan det se ut som om historien är ett enkelt resultat av ”medvetna mänskliga handlingar med syftet att ’forma’ våra dåtida samhällen efter egna maktambitioner.” ”Vad dessa handlingar har lett till känner vi mycket väl till”, skriver du. Men, med en mera utförlig syn på orsakssamband, så finns det naturligtvis också andra bidragande orsaker (som det alltid gör). Frågan är hur viktiga de kan vara. Oerhört viktiga tror jag – inte minst sådana faktorer som har bidragit till att forma makthavarnas medvetanden. Det är något som ofta ’glöms bort’ (naturligtvis för att det är svårt att studera) – men att det är svårstuderat gör det inte mindre viktigt att ta hänsyn till i resonemang om hur historien utvecklas.

   Framför allt handlar det om ekonomiska processer, som bidrar till maktkoncentration, inte bara som resultat av redan etablerade makthavares beslut utan också som ett sammansatt resultat av bland annat en mängd mindre ekonomiska producenters och konsumenters handlingar. Sådana processer är viktiga, inte minst när det gäller att formulera nya ekonomiska modeller.

”Jag betraktar ”våra sociala system” som oförmögna att ’försvara’ sig eftersom de har blivit och är inlemmade i en maktstrukturell orättvisa som genom årtusenden har gjorts ’permanenta/normativa’.”

   Jag tror att det leder fel att uttrycka sig så absolut om förmåga. Alla levande strukturer som har existerat under en inte försumbar tid har antagligen kunnat göra det för att de har en viss resiliens enligt vår definition i förordet: ”uthållighet, förmåga till motstånd och, vid behov, kreativ återställning av ekologiska, ekonomiska och/eller sociala strukturer”. Att sedan den ”kreativa återställningen” av ”våra sociala system” inte har skett utan en problematisk deformering av deras strukturer är ett problem som, i princip, kan hanteras på olika sätt. Möjligen genom återställning(?) till mera rättvisa strukturer, men kanske hellre genom ekonomiska ombildningar, t.ex. enligt ’Ekodemokrati’.

Det här blev långt, men det senaste mejlet berörde verkligen viktiga frågor, som tål att diskuteras. Hoppas du orkar igenom det 🙂

/Bo

Mycket intressant Bo!

”Ett sådant samhälle skulle till exempel kunna vara ett resultat av en kollaps på grund av missväxt och hungersnöd, där befolkningen lyckats överleva på grund av ett kvinnligt engagemang som inte har dokumenterats historiskt. Därefter skulle en ny konkurrens om makt ha kunnat uppstå och skapat en ny hierarki, utan den tidigare hierarkin som ”orsak”.”

Angående ”möjligheten av ’mellanliggande samhällen’ som bygger på fundamentalt annorlunda ambitioner”:

Efter exempelvis en ”kollaps på grund av missväxt och hungersnöd” så ställer jag en fråga till oss båda? Varför uppstår det troligtvis ”en ny konkurrens om makt”? 

Mitt svar blir: att den strukturella samhällsordningen är så ’grundligt förankrad’ socioekonomiskt att ”en ny konkurrens om makt”, så att säga, tillhör den ’normativa’ ordningen. Och därmed ligger ”den tidigare hierarkin som ’orsak’ ”. Det är detta, som jag kallar, ’normativa’ händelseförlopp som har blivit så ödesdigert för våra samhällen. Vi lever ju, menar jag, idag under i princip en likartad maktstruktur som under exempelvis 1500-talet, med vissa – ej grundläggande – ’justeringar’ naturligtvis.

En fråga: måste det uppstå ”konkurrens om makt”?

Mitt svar blir: nej det måste inte det om den samhälleliga strukturen är uppbyggd på ’samarbete’. När jag studerar våra samhällens historia så ser jag inga tecken på att ’samarbete’ skulle utmärka den strukturella ordningen. Därav mina kanske absoluta åsikter.

Instämmer i ditt resonemang om ”faktorer som har bidragit till att forma makthavarnas medvetanden”. I dessas medvetanden ingår ju ’självklarheten’ att det är skillnad på människa och människa, om du förstår hur jag menar?

”Alla levande strukturer som har existerat under en inte försumbar tid har antagligen kunnat göra det för att de har en viss resiliens enligt vår definition i förordet: ”uthållighet, förmåga till motstånd och, vid behov, kreativ återställning av ekologiska, ekonomiska och/eller sociala strukturer”.” 

Här betraktar jag ”alla levande strukturer” egentligen som ’en’ struktur. Alltså just den strukturen som jag anser har dominerat våra samhällen, i alla fall under överskådlig tid. I denna struktur ingår naturligtvis kapitalismen som ju saknar ovanstående ”förmågor”.

/Jan

———————————————————————————————————————————

”Konkurrens – som problematisk drivkraft!”

En mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien

”Varför uppstår det troligtvis ’en ny konkurrens om makt’ [Efter exempelvis en ’kollaps på grund av missväxt och hungersnöd’]?”
 Eftersom sammanhanget kan vara avgörande kan det vara bättre att formulera frågan så här: ’Under vilka omständigheter är det troligt att ’en ny konkurrens om makt’ uppstår?’

Det enkla svaret är: ’i bristsituationer’ – vilket måste utvecklas eftersom det finns olika slag av bristsituationer, t.ex. psykosociala resp. materiella.

De rent (psyko-)sociala bristsituationerna skapas av sociala traditioner och föreställningar om makthierarkier, som innebär att eftertraktade sociala positioner endast tilldelas ett fåtal. Sådana konkurrensskapande sociala bristsitua­tioner kan alltid undvikas eller minskas genom demokratisk organisering – men det har säkert varit mycket sällsynt i brist på trovärdiga alternativ.
 De materiella bristsituationerna är mera komplicerade eftersom de också i så hög grad kan påverka de psykosociala faktorerna. Om tillgången på nödvändiga livsmedel är så stor att dessa räcker till alla, om de bara fördelas någorlunda jämnt, kan en demokratisk organisering vara en lösning – under förutsättning att den presenteras på ett övertygande sätt och att gamla hierarkiska traditioner inte är alltför starka. (Att helt utesluta detta som en historisk, möjlighet är onödigt och skulle kunna utgöra ett hinder för framtida försök med bättre förutsättningar.)
 Allvarligare bristsituationer, där inte ens en jämlik fördelning har varit en möjlig lösning, kan ha inträffat tidigare i historien och verkligen haft motsatta (dvs. auktoritära) psyko­sociala konsekvenser, så att konkurrens för att uppnå höga sociala positioner med goda materiella villkor har uppfattats som nödvändig – vilket den faktiskt kan ha varit för de som var tillräckligt starka och ville rädda sitt liv, trots att detta kan ha haft dödliga konsekvenser för andra. I sådana fall kan alltså materiella förhållanden ha varit grundläggande orsaker till vissa auktoritära attityder (oavsett vilka andra sociala attityder, från tidigare epoker, de kan ha överlagrats på).

När det gäller att urskilja olika strukturer, så kan man förstås alltid betrakta alla strukturer tillsammans (alla sociala system tillsammans med ekosystemen) som en enda struktur eftersom det inte finns några skarpa gränser mellan dem som hindrar kausala flöden. Men eftersom vissa strukturer interagerar mer intensivt med somliga strukturer än med andra kan man alltid göra tillfälliga avgränsningar för att lättare analysera olika förhållanden. Det kan då ofta vara ’praktiskt’ att urskilja olika överlagringar som resultat av olika orsaksflöden (som jag gjorde sist i förra stycket).

/Bo

Att en ”demokratisk organisering” är själva ’fundamentet’ för att finna ’lösningar’ på de ”bristsituationer” som du räknar upp, anser jag naturligtvis som helt grundläggande.

”De rent (psyko-)sociala bristsituationerna skapas av sociala traditioner och föreställningar om makthierarkier …”

Här menar jag att ”sociala traditioner och föreställningar om makthierarkier” har tillkommit just eftersom ’samhället’ har – hur ska jag förklara det – ’normaliserat’ dessa ”makthierarkier”. Makten har ’tagits’ och genom historiens lopp blivit en ’normaliserad’ ”tradition”. Alltså, menar jag, går det inte att ”skapa” en ”tradition om makthierarkier”. En ”makthierarkies tradition” tillkommer, menar jag, genom våld – med allt vad det innebär – och saknar därmed alla former av ”demokratisk organisering”. 

”De materiella bristsituationerna”, anser jag, är underordnade de ”(psyko-)sociala bristsituationerna” helt enkelt beroende på att ”makthierarkiernas” strukturella utformning är sådan att ”demokratisk organisering” har omöjliggjorts. Som historien visar så är det alltid ’folken’ som lider ’materiell brist’.

”Allvarliga bristsituationer …. så att konkurrens för att uppnå höga sociala positioner med goda materiella villkor har uppfattats som nödvändig ….”

Ja och det kan ju liknas med den tid vi lever i nu! Alltså att det betraktas som helt ’normativt’ att konkurrera ”för att uppnå höga sociala positioner med goda materiella villkor” – och som du skriver också nödvändigt.

/Jan

”Makten har ’tagits’ och genom historiens lopp blivit en ’normaliserad tradition’. [Det går] inte att ’skapa’ en ’tradition om makt­hierarkier”. En ’makthierarkisk tradition’ tillkommer … genom våld … och saknar därmed alla former av ’demokratisk organisering’.”

Det verkar som om vi använder ordet ’skapa’ i olika betydelser. Du skriver att det inte går ”att ’skapa’ en ’tradition om makt­hierarkier” men att en ”’makthierarkisk tradition’ tillkommer … genom våld” (mina kursiver). Så jag antar att du med ”skapa” menar ett medvetet skapande. När jag skrev ”De rent (psyko-)sociala bristsituationerna skapas av sociala traditioner och föreställningar om makthierarkier” (ny kursivering), så hade jag lika gärna kunnat skriva ”tillkommer genom”, för att göra det tydligare att den speciella ’sociala bristsituationen’ inte är en avsiktlig följd utan en nödvändig konsekvens av att det i makthierarkier bara finns plats för ett fåtal i en privilegierad topp, som både orsakar och orsakas av en odemokratisk konkurrens.

Samma ömsesidiga orsaksrelation finns antagligen mellan materiella brist­situationer och (psyko)sociala bristsituationer. Det är alltid ”folken” som lider mest av materiell brist. Men både materiella och sociala missförhållanden kan, som jag ser det, vara primära (alltså ’överordnade’ eller ’grundläggande’) orsaker till bristsituationer.

/Bo

Begreppet – ”tillkommer genom” – låter bättre, i mina öron. Du redde ut detta på ett ’galant’ sätt!

”Odemokratisk konkurrens”, skriver du längre ned i texten. Jag vill absolut inte ’hacka’ på dig, men när vi ändå är inne på begrepp så funderar jag över begreppet ”odemokratisk konkurrens”. Jag ställer frågan: Kan konkurrens (i betydelsen ’samhällsbyggande välfärd’) vara demokratisk? För det är väl ’samhällsbyggande välfärd’ som ska vara prioriteringen för alla våra samhällen?

/Jan

”Kan konkurrens [när det handlar om att bygga ett välfärdssamhälle(?)] vara demokratisk?”

   Har jag uppfattat dig rätt i min inkopierade hakparentes? I vilket fall som helst, så håller jag med om att mitt uttryck ”Odemokratisk konkurrens” kan vara missvisande. Det var menat som en förstärkning av det odemokratiska i en maktsituation som uppkommit genom konkurrens.

   Men samtidigt menar jag att ’konkurrens’, utan att vara demokratisk i sig, måste kunna finnas som tillfälliga element (uppkomna spontant eller genom demokratiska beslut) även i en demokrati. Sådana element är visserligen odemokratiska (i sig) men ändå, i viss mening, ’demokratiska’ om de har uppstått och kontrolleras med demokratiska metoder.

   Det gäller förstås att vara försiktig med ”konkurrensutsättning” – men att inte alls tillåta det skulle nog vara kontraproduktivt. Vi måste i stället lära oss att hantera uppkomna konkurrenssituationer så att de inte hotar de demokratiska delstrukturer som förhoppningsvis finns i varje situation. (Man kan då behöva urskilja olika kulturella ’överlagringar’.)

/Bo

Jodå, du har uppfattat mig rätt!

Det finns mycket att resonera om när det gäller ’elementet’ konkurrens. Och i vår kapitalistiska marknadsekonomi så är ju konkurrensen helt avgörande. Man kan säga att ’allt’ går ut på att konkurrera. Den som ’vinner’ gör det på bekostnad av ’förlorarna’. 

När det gäller att ”bygga ett välfärdssamhälle” – vilket alltså bör vara varje samhälles främsta prioritet – kan jag inte se någon anledning till att det ens finns ”tillfälliga element” av konkurrens. Idag konkurrerar vi alla om ’marknadsandelar’ för att överhuvud taget kunna överleva. Och detta är, som vi vet, själva ’drivkraften’ i vårt ekonomiska system. Konkurrensen leder alltså till orättvisa just för att den ’skapar’ vinnare respektive förlorare. Denna strukturella ordning är, som vi också vet, ohållbar i längden.

Jag menar att ekonomisk konkurrens kommer att sakna alla möjligheter att göra sig gällande i en ekonomisk demokrati. Man kan förenklat ställa frågan så här: Varför konkurrera om du ändå inte tjänar någonting på det? I grunden handlar det ju om ägandet av kapitalet. Är det jag som privatperson som ska äga eller är det vi alla i samhället som ska äga – alltså äga det som vi alla producerar? Svårare än så är inte ’problemet’. Jag kan inte se att den ekonomiska ’problematiken’ kring konkurrensen har med annat att göra än med ’ägandet’.

/Jan

”När det gäller att ’bygga ett välfärdssamhälle’ … kan jag inte se någon anledning till att det ens finns ’tillfälliga element’ av konkurrens.”

   Du kan förstås ha rätt i att det inte finns någon anledning till att bygga ett välfärdssamhälle så att det finns ’element’ av konkurrens i det. Men sådana ”element” (jag använde det ordet för att ange en åtskillnad mellan det avsedda samhället och den eventuella konkurrensen) av konkurrens (i den allmänna betydelsen ”kamp eller tävlan, ofta mellan mer el. mindre jäm­bördiga parter” enligt Svensk Ordbok) kan alltid uppstå oavsiktligt i situationer där någras strävan efter ett visst mål av någon tillfällighet hindras av andras strävan efter samma mål. Detta mål skulle till exempel kunna vara en (laglig eller olaglig) tillgång till något som (åtminstone uppfattas som något) som ökar ens chans till överlevnad. Det skulle t.ex. kunna vara någon medicin som genom ett (dåligt men ändå demokratiskt) beslut tillverkats i alltför liten mängd.

   Det blev komplicerat – men bra att du reagerade på det jag skrev! Jag menar helt enkelt att man inte kan bortse från att konkurrens (i den allmänna betydelsen) skulle kunna uppstå även i den mest perfekta ekodemokrati, och att man alltså måste vara beredd på att hantera sådana situationer så att de demokratiska strukturerna inte skadas.

   Oskyldigare former av konkurrens (om de inte, som i vårt samhälle, går till överdrift) kan ju vara sportevenemang eller andra tävlingar med någon form av belöning. Det kan nog dröja länge innan intresset för sådant har försvunnit som en slags ’kapitalistisk kulturell överlagring’.

/Bo

”Oskyldigare former av konkurrens…” har jag ingenting emot. Det får man nog betrakta som ett ’normalt’ beteende mellan människor. Utan det är ju först när konkurrensen handlar om ’liv’ eller ’död’ – när människor på grund av den strukturella utformningen tvingas att konkurrera mot varann för att kunna överleva – som i dagens kapitalistiska samhällen där konkurrensen bryter ned ’välfärden’ och på så sätt framkallar ett samhälleligt sönderfall. Denna uppfattning tycker jag mig förstå att vi delar, du och jag.

Som sagt, det är mycket att diskutera när det gäller konkurrens. Om man funderar över frågan: att bygga samhällelig ’välfärd’ så är det, på sitt sätt, ganska fascinerande att se hur diametralt skilda synsätt som man kan ha till konkurrens. Rent förnuftsmässigt betraktar jag det som självklart att samhällelig ’välfärd’ kräver samarbete mellan människor. Alltså innan vi ’kopplar’ in en marknadsekonomi i problematiken. Jag skulle tro att de flesta resonerar på ett liknande sätt inför en sådan fråga. 

Men eftersom vi nu lever i en kapitalistisk marknadsekonomi så är ju konkurrensen en av ’huvudingredienserna’ i denna vår ekonomi vilket gör att ett ’förnuftsmässigt betraktande’ av frågan blir, på sätt och vis, omöjligt. Vår rådande marknadsekonomi kan ju inte ’ställa om’ till en ekonomi som bygger på samarbete. Resultatet av detta dilemma blir ju att samhället sönderfaller och där konkurrensen alltså är av avgörande betydelse. 

Märkligt att begreppet konkurrens har blivit så omhuldat och rent av ’välsignat’ av vår samhälleliga elit. Samtidigt är det ju inte så märkligt ur ditt och mitt perspektiv, när vi analyserar sammanhangen.

/Jan

Nej, I brist på demokrati (i den ”heliga”, obegränsade, äganderättens namn) framstår lätt ekonomisk konkurrens som det enda skyddet mot alltmer auktoritära förhållanden – genom möjligheten att ”rösta med fötterna” mot företag som missbrukar sin begränsade frihet för att klara sig i konkurrensen med andra företag. Men den möjligheten minskar i takt med kapitalets ökande koncentration – och gradvis vänjer man sig vid alltmer auktoritära förhållanden, vars representanter man i stället tacksamt tar emot hjälp av när det gäller att försvara sig mot dem som har råkat allra mest illa ut som ett resultat av konkurrensen.
 Konkurrensen skulle ”öka mångfalden” sades det. Visst, en mängd konkurrenssituationer uppstod i början av ”frisläppandet” på 1980-talet. Men det karakteristiska för konkurrens är ju att den brukar avse maximering av endast en eller ett fåtal variabler på bekostnad av en mängd andra som, för att ge framgång i konkurrensen, är mer eller mindre irrelevanta – men som kan vara samhällsviktiga på en mängd andra sätt och som på grund av konkurrensen försummas.
 Väl utvecklade samarbeten brukar både kräva och gynna de rakt motsatta förhållandena – alltså både mångfald och, naturligtvis, demokrati.

/Bo

När det gäller konkurrens och ägande så utspelar sig följande scenario återkommande, ’inom’ mig:

”Vi tänker oss att vi är ombord på ett stort fartyg och att detta fartyg förliser mot en ’öde’ ö. Vi är ungefär 1000 individer som råkar ut för denna förlisning. Vi är ungefär jämt fördelade könsmässigt och åldersmässigt. Man kan alltså säga att vi representerar ett samhälle. Vi alla lever våra liv utifrån dagens rådande ekonomiska system – kapitalismen. Genom våra liv har vi lärt oss vad som gäller i denna vår rådande marknadsekonomi, för att kunna överleva.

Men nu har vi alltså – vi tusen personer – blivit strandsatta på en ’öde’ ö. I våra personliga tillhörigheter så har vi mängder med bankkort och kreditkort samt kontanter, som uppskattningsvis kan värderas till åtskilliga miljoner. Och plötsligt blir vi medvetna om att dessa ’värden’ är helt värdelösa. Efter ett tag går det också upp för oss att vi troligtvis måste leva resten av våra liv på denna ö. Olika omständigheter har gjort att någon ’räddning’ utifrån i princip är omöjlig.

Vi tusen individer inser att vi måste bygga någon form av samhälle, där vi kan få en dräglig möjlighet att leva vidare. Eftersom vi alla har kapitalismens ’regler’ i våra ’bakhuvuden’ så upptäcker vi snart att dessa ’regler’ inte kommer att fungera här på ön. Ska vi alla kunna få till ett någorlunda drägligt leverne då förstår vi att det enda tänkbara alternativet är samarbete. Med egna arbetsinsatser och unika färdigheter hos var och en, så lyckas vi, efter många ’om och men’, få till ett samhälle som vi alla känner oss tillfreds med.”

/Jan

Ett utmärkt scenario, Jan, att utgå från [något redigerat]: ”Vi tusen individer inser att vi måste bygga någon form av samhälle, där vi kan få en dräglig möjlighet att leva vidare. … vi … har [kapitalismens] ’regler’ i våra ’bakhuvuden’ [men] upptäcker … snart att dessa ’regler’ inte kommer att fungera här på ön. … det enda tänkbara alternativet är samarbete.”

Även en social struktur som bygger på samarbete kräver ett allmänt accepterat (inte alltför frihetsinskränkande) regelverk för att fungera tillräckligt förutsägbart för att gemensamma, demokratiska, beslut ska kunna förverkligas. Den första åtgärden i den här situationen måste då vara att i en ’dialektisk’ process välja och/eller utveckla samt sprida idéerna och slutligen, tillsammans med ’tillräckligt många’, komma överens om att införa ett grundläggande sådant regelverk. Därefter behövs först och främst en ’lagom omfattande’ social struktur bestående av engagerade samhällsmedlemmar som tillsammans lär sig att fungera i enlighet med detta regelverk, där en viktig uppgift bland annat är att lära resten av samhällsmedlemmarna hur regelverket fungerar, men också att ta emot och förmedla idéer om förbättringar av det redan fungerande regelverket. Det är då viktigt att detta stimulerar till – och är öppet för – sådana förändringar (som kan införas genom demokratiska beslut).

   Det kan naturligtvis vara bra att utgå från redan existerande och delvis redan utprövade idéer, t.ex. de som ’Ekodemokrati’ i appendix bygger på – särskilt eftersom många tankar och vanor från det kapitalistiska samhället fortfarande kan finnas kvar hos de allra flesta.

/Bo

”Även en social struktur som bygger på samarbete kräver ett allmänt accepterat (inte alltför frihetsinskränkande) regelverk för att fungera tillräckligt förutsägbart för att gemensamma, demokratiska, beslut ska kunna förverkligas.” 

Ja visst är det så! Och jag tänker mig att ”ett allmänt accepterat regelverk” kommer att ’mejslas’ fram – om inte omgående så efter en viss tid – efter liknande kollapsande scenarion. Eftersom vi alla bär ’oket’ av kapitalismen inom oss så är det naturligtvis särskilt nödvändigt att ”ett allmänt accepterat regelverk” utformas genom ”demokratiska beslut”, och vidare för att ”demokratiska beslut ska kunna förverkligas”.

Jag har svårt att se att kollapsande scenarion – och då tänker jag mig vårt rådande kapitalistiska systems framtida globala kollaps – kan utvecklas på ett annorlunda sätt än som beskrivs ovan. Men kanske har jag en alltför ’välvillig’ inställning till allas vår förmåga att forma en ”social struktur som bygger på samarbete”? Ett kollapsande scenario bör ju ändå ’säga’ oss att någonting högst ’betydelsefullt’ i scenariot innehåller grundläggande ’felaktigheter’.

Vi – som är kapitalismkritiska – är införstådda med dessa grundläggande ’felaktigheter’ men tyvärr vill jag nog påstå att det globala kapitalistiska systemet först måste kollapsa innan vi kan forma ovanstående ”sociala struktur”. (Nu kom jag in på den diskussion som vi tidigare har gått igenom på ett bra sätt.)

/Jan

”… det globala kapitalistiska systemet [måste först] kollapsa innan vi kan forma [’en social struktur som bygger på samarbete’]. (Nu kom jag in på den diskussion som vi tidigare har gått igenom på ett bra sätt.)”

Det skadar inte att ta upp ’övergångsproblematiken’ igen, eftersom den är så  avgörande för alla människors och andra levande varelsers framtid och så oerhört komplicerad och svårlöst. Dessutom kan den betraktas på många olika sätt med uppmärksamhet på olika överlagrade ’ekosociala’ strukturer som interagerar med varandra.

   Det största delsystemet, det globala ekologiska systemet, utnyttjas bl.a. av ett delsystem inom det mänskliga sociala delsystemet, ’kapitalismen’, som bl.a. utnyttjar (och har format efter sina ’huvudaktörers’, ’kapitalisternas’, behov) ytterligare ett delsystem: ’penningsystemet’, som används av oss alla.

Eftersom (framför allt) de kapitalistiska delstrukturerna inom detta globala system hotar att förstöra livsvillkoren för en mängd värdefulla strukturer (inte minst för oss själva) långt innan dessa kapitalistiska strukturer har förstört villkoren för sin egen existens, så bör vi redan nu göra vad vi kan för att minska detta omedelbara hot.

   Jag har försökt ge en bild av hur komplicerade våra livsvillkor är genom att använda de väldigt allmänna begreppen (del)struktur och (del)system som, för att få plats i vår världs begränsade utrymme måste överlagras på varandra. Varje delsystem kan sägas ha sina egna speciella orsaksrelationer, som man bör känna till när man vill påverka dem så som man önskar. Vissa delar av varje människas medvetande kan t.ex. sägas vara delar av den kapitalistiska strukturen, som det kan vara bra att känna till när när det gäller att minska sin delaktighet i den. Vissa kunskaper om t.ex. företagande som man kan ha fått genom de kapitalistiska strukturerna kan också vara användbara när det gäller att i stället skapa nya, demokratiska strukturer. Då gäller det verkligen att vara uppmärksam på hur de nya strukturerna har överlagrats på de gamla (dvs. hur man utnyttjar de gamla kunskaperna på ett nytt sätt). Ett svårt arbete i vårt nuvarande samhälle, men i den mån man (nästan) lyckas är det möjligt att man senare kan ha stor nytta av de nya överlagringarna när de kan få en annan funktion i en ny samhällsstruktur.

   Det här är svårt, och naturligtvis ännu svårare i verkligheten, men jag tror att det är viktigt att inte blunda för svårigheterna. – Och vår gamla diskussion kan utvecklas hur långt som helst!

/Bo

En bra redogörelse över ”övergångsproblematiken”!

Texten får mig att reflektera över hur olika vi och etablissemanget ser på orsakssambanden till det sociala förfallet – såväl globalt som lokalt – vilket ju då får till följd att ’lösningar’ på det sociala förfallet – enligt vårt sätt att betrakta problematiken – leder helt fel. Jag menar, den etablerade politiken förstärker det sociala förfallet vilket, enligt mig, beror på att politiken saknar insikt i orsakssambanden. Vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom jag hävdar att de politiska besluten är underställda de rådande marknadsekonomiska besluten. Bara det säger oss att vi lever långt ifrån begreppet ’demokrati’. Observera – i det här sammanhanget – hur den politiska eliten ständigt lovsjunger vår ’odiskutabla demokrati’.

Etablissemangets ’lösningar’ av det sociala förfallet leder därmed till att problematiken ’individualiseras’, vilket får till följd att människa ställs mot människa. Hur mycket än etablissemanget förnekar en sådan utveckling – ’människa mot människa’ – så är det ändå denna ’lösning’ som blir den konkreta följden av en politik som saknar insikten i orsakssambanden.

Orsakssambanden finns ju – som vi vet – att söka i ”det mänskliga sociala delsystemet, kapitalismen”. När således samhället och i synnerhet dess elit saknar förståelsen för orsakssambanden till det sociala förfallet då förstärks ju bara den destruktiva utvecklingen mot samhällelig kollaps.

Alltså är insikten om orsakssambanden helt avgörande i vilka ”delsystem” vi än tar oss an!

/Jan

”… den etablerade politiken … saknar insikt i orsakssambanden. … Etablissemangets ’lösningar’ av det sociala förfallet leder … till att problematiken ’individualiseras’, vilket får till följd att människa ställs mot människa.”

Ja, så är det! – och man kan fråga sig varför en sådan insikt saknas hos ”den etablerade politiken”. Kanske finns en del av förklaringen på individnivå (för ovanlighetens skull i våra resonemang). Politikerna är ju människor – som ofta är måna om sina privilegier – och att kritisera just de förhållanden som garanterar dessa privilegier gör man nog inte så gärna (även om insikten skulle finnas). Säkrast att endast hålla sig på individnivå, där det kan vara lätt – och ofta politiskt framgångsrikt – att använda sig av (ibland känslomässiga) argument riktade mot grupper (inte system) av individer och mot deras personliga egenskaper (ofta så ”oskyldigt” som att se dem som förlorare i konkurrensen). Inget ont (för tillfället) om dessa politiker (de flesta går inte lika långt när det gäller känslomässiga argument som de värsta bland dem) – det politiska urvalet och komplicerade (bl.a. ekonomiska) mekanismer ställer just sådana (olika långtgående) krav på politikerna – om de inte vill förlora sin ställning. Och för att undvika ’intellektuell dissonans’ kan man förtränga alla tankar om att ens position kan vara en ’produkt’ av ett orättvist system. Det är lättare att se sig som ”vinnare” i ett system som inte kan eller bör förändras.

/Bo

En viktig orsak till den – som eliten hävdar – ’framgångsrika’ kapitalismen måste därför också bestå i att ”den etablerade politiken”, i princip aldrig, kritiserar vårt kapitalistiska system. Och man kan ju undra varför detta aldrig sker när det, vill jag påstå, bevisligen går att visa systemets ökande destruktiva utveckling?

Mitt svar på denna fråga är: att ”den etablerade politiken” är underställd kapitalismens beslutsprocesser. Man kan också se det som att ”den etablerade politiken” ingår i den kapitalistiska strukturella utformningen. Vilket – om nu denna analys stämmer – borde innebära att vår så kallade ’politiska demokrati’ i själva verket bara har funktionen som ett ’vackert skyltfönster’ åt vårt rådande ekonomiska system. Jag har svårt att kunna se någon annan funktion – än den här – för ”den etablerade politiken”.

”Politikerna är ju människor – som ofta är måna om sina privilegier – och att kritisera just de förhållanden som garanterar dessa privilegier gör man nog inte så gärna (även om insikten skulle finnas).”

Därför skulle jag rent av vilja påstå att ”den etablerade politiken” i grund och botten är korrumperad. Vilket innebär att den i praktiken är ’köpt’ av den ekonomiska eliten.

”Pengar är makt”, var det väl någon som sa!

/Jan

”… ’den etablerade politiken’ är underställd kapitalismens beslutsprocesser.”

    Ja, men ”den etablerade politiken” är inte formellt underställd de kapitalistiska beslutsprocesserna, där i första hand ledningarna i aktiebolag är underställda deras styrelser som i sin tur är valda av aktiemajoritetens innehavare för att tillgodose deras krav på maximal vinstutdelning och konkurrensförmåga. Hur det kapitalistiska systemet som helhet utvecklas beror på vad som händer i konkurrensen mellan de ingående företagen. Eftersom alla dessa har vinstmaximering som grundläggande mål, men har olika produktionsinriktning som medel för att uppnå detta, så har systemet en ”inbyggd” tendens att öka produktionen, eftersom detta generellt ger en ökad vinst, men samtidigt finns det ingen medveten styrning, fri från slumpmässighet, av produktionens inriktning i systemet som helhet. Inga aktörer inom detta system har på grund av konkurrensen en sådan möjlighet (så länge det inte behärskas av ett dominerande monopolföretag). Systemet måste påverkas utifrån genom olika regleringar, och det är den roll som politikerna har. Men deras möjligheter till styrning av systemet är också mycket begränsade av en mängd faktorer: av systemets inneboende svårberäknelighet, av hur penningsystemet är uppbyggt, av starka aktörer inom det kapitalistiska systemet, som kan hota med oönskade åtgärder inom systemet om politikerna inte anpassar sig efter den starka aktören vilja (sådana aktörer kan naturligtvis också rikta sig direkt till vissa politiker med ”belöningar” av skilda slag för önskade politiska beslut – alltså helt enkelt korruption).

    Politikerna fungerar på så sätt som ’redskap’ för de mäktigaste kapitalisterna – särskilt när en hög grad av kapitalackumulation (dvs. ojämlikhet) har skett (vilket kan betraktas som systemet andra inneboende ’mål’ tillsammans med produktionstillväxten). Det är inom ramen för detta som dessa kapitalister kan skaffa sig en oproportionerligt stor makt, både direkt ekonomiskt och över politiker.

/Bo

”Politikerna fungerar på så sätt som ’redskap’ för de mäktigaste kapitalisterna – särskilt när en hög grad av kapitalackumulation (dvs. ojämlikhet) har skett (vilket kan betraktas som systemet andra inneboende ’mål’ tillsammans med produktionstillväxten).”

Vi uttrycker oss på lite olika sätt, vilket jag tycker är bara bra, men samstämmigheten går inte att ta miste på!

I och med att ”politikerna” fungerar som ”redskap” så bör ju detta betyda: att i takt med kapitalismens tilltagande sönderfall så innebär detta likaså den ”etablerade politikens” tilltagande sönderfall. När ’helheten’ faller sönder så drabbas, som jag ser det, även ”redskapen” som ’helheten’ förfogar över. Alltså sönderfaller också hela den rådande samhälleliga strukturen. Är det inte detta sönderfall vi nu bevittnar runtom i världen? Eftersom det sker runt omkring oss så sker det naturligtvis även hos oss, måhända i ’blygsammare’ omfattning.

Det tilltagande sönderfallet kommer ’logiskt’ sett att drabba de ’fattiga’ och mest ’utsugna’ samhällena hårdast. Samtidigt så måste vi räkna med att de så kallade ’rika’ samhällena dras med i det globala sönderfallet. Och det är först när detta sker som paniken börjar sprida sig i själva det kapitalistiska systemets ”inneboende mål”.

”Inneboende mål” som alltså inte är värda att försvara. Just beroende på att de är destruktiva.

En annan frågeställning som kommer över mig då och då: Kunde kapitalismen undvikas utifrån de historiska fakta som vi har att förhålla oss till?

/Jan

” … kapitalismens tilltagande sönderfall … innebär … den ”etablerade politikens” tilltagande sönderfall.”

    Ja, det är nog en riktig slutsats av det jag nådde fram till i mitt förra mejl (om vår nuvarande situation), att ”starka” kapitalister kan skaffa sig en oproportionerligt stor makt över politiker. Och jag instämmer i det, som du retoriskt frågar, att det är ”detta sönderfall vi nu bevittnar runtom i världen”, och att det ”kommer … att drabba de ’fattiga’ och mest ’utsugna’ samhällena hårdast” – och redan drabbar dem hårt! Sönderfallet är alltså inte jämnt fördelat – vilket betyder att det fortfarande finns möjligheter för de mindre drabbade i världen att bidra till att de att minska lidandet hos de mest drabbade. På så sätt skulle globala strukturer för utjämning kunna skapas som överlagrade strukturer redan nu – strukturer av en mängd olika slag, som också senare skulle kunna spela en viktig roll vid kampen för en övergång till ekodemokrati.

Slutligen: Svaret på din sista fråga måste bero på vilka historiska fakta vi väljer (för vi måste ju välja) att utgå från. Det tål att tänka på…

/Bo

——————————————————————————————————————————-

”Är (var) en annan samhällsutveckling möjlig?”

Mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien.

Min sista fråga tog jag upp för en tid sedan och jag tar upp den igen. Kanske beroende på att vi då inte uttömde frågan så som jag hade önskat. Jag anser frågan som helt grundläggande när det gäller förståelsen av kapitalismens uppkomst.

När jag hänvisar till historiska fakta då avser jag maktstrukturella fakta i hur våra samhällen byggdes. Jag påstår alltså att våra samhällens strukturella uppbyggnad följer ett mönster sedan åtminstone tusen år tillbaka i tiden. Och detta mönster känns igen på det viset att våra samhällen på ett medvetet sätt byggs upp ifrån strukturell orättvisa och ojämlikhet. Detta vill jag påstå kan verifieras genom historiens gång, fram till våra dagar. Utifrån dessa historiska fakta så, menar jag, går det inte att förvänta sig ett rättvist och jämlikt samhälle idag.

Kapitalismens tillkomst ser jag som något av en ’naturlig’ fortsättning på den maktstrukturella ordning som genomsyrar våra samhällen och framför allt ’lyfter’ vårt ekonomiska system till en ’förfinad’ nivå i jämförelse med tidigare ekonomiska system.

Skulle den här kortfattade analysen av kapitalismens tillkomst stämma då, menar jag, innebär det att det skulle kunna gå att förutsäga vårt rådande ekonomiska system – från lokalt till globalt och därmed ett system som kräver tillväxt. En ekonomisk tillväxt som i längden kan förutses vara ohållbar.

Kan denna slutsats ’vetenskapligt’ beläggas då borde det underlätta för oss att gå i svaromål ”för en övergång till ekodemokrati”.

Lite kort hur jag tänker inför frågan som togs upp i mitt förra mejl.

/Jan

Din fråga: ”Kunde kapitalismen undvikas utifrån de historiska fakta som vi har att förhålla oss till?” skulle med hjälp av dina preciseringar: ”När jag hänvisar till historiska fakta då avser jag maktstrukturella fakta i hur våra samhällen byggdes” och ”våra samhällen på ett medvetet sätt byggs upp ifrån strukturell orättvisa och ojämlikhet”, kunna formuleras som en fråga om möjlighet:

 Var det möjligt att undvika kapitalismen utifrån de maktstrukturella fakta vi har om hur våra samhällen på ett medvetet sätt byggdes upp ifrån strukturell orättvisa och ojämlikhet?

Ett samhällsbyggande är alltid ett resultat av en mängd olika mål, satta av en mängd individer, och det är inte nödvändigtvis så att dessa individer var medvetna om att dessa mål tillsammans innebar någon orättvisa eller nämnvärd ökning av ojämlikheten. Orättvisa förhållanden har kunnat uppstå ändå på grund av strukturella förhållanden, som i sin tur har kunnat uppstå av en mängd tillfälligheter i samverkan med då existerande regelverk (som naturligtvis i sin tur kan ha varit resultat av maktfullkomlighet av olika slag).

En annan fråga uppstår: Har det någon gång varit möjligt att undvika en utveckling mot kapitalism genom ett medvetet ingripande i de aktuella samhälleliga processerna?

    Problemet här är att ett sådant ingripande förutsätter kunskaper om vad kapitalismen verkligen är, hur den fungerar och att den är något som bör undvikas. Så även om det teoretiskt har varit möjligt att hindra utvecklingen så har det inte varit det i ’praktiken’ före 1800-talet, då kapitalismen redan var etablerad, eftersom de nödvändiga teorierna saknades.

Men hur är det nu – när vi har kapitalism sedan länge, historiska kunskaper om hur den har uppstått och om hur den, tillfälligt och lokalt, har kunnat stoppas samt en hel del, men tyvärr otillräckliga, kunskaper om alternativa ekonomiska och demokratiska system och, ännu mer otillräckliga, kunskaper om hur de kan hindras att urarta (och därför inte förväntar oss ”ett rättvist och jämlikt samhälle”?

    Nu tror jag att det handlar om både medvetandeförändring och praktik i växelverkan i en exponentiellt växande internationell process som ständigt måste studeras, balanseras och utvecklas med hjälp av de kunskaper som samlas in, bearbetas och förmedlas till det förhoppningsvis ökande antal som är aktiva i denna process.

/Bo 

Intressant diskussion Bo!

”Ett samhällsbyggande är alltid ett resultat av en mängd olika mål, satta av en mängd individer, och det är inte nödvändigtvis så att dessa individer var medvetna om att dessa mål tillsammans innebar någon orättvisa eller nämnvärd ökning av ojämlikheten.”

Nej självklart så var ”dessa individer” omedvetna om ”att dessa mål tillsammans innebar någon orättvisa eller nämnvärd ökning av ojämlikheten”. 

Hur förklaras det? Jo den då samhälleliga eliten levde och agerade utifrån övertygelsen att mänskligheten delades upp i – hur ska jag säga – ’övermänniskor’ respektive ’undermänniskor’. Samhället formas därmed utifrån ’övermänniskans’ övertygelse att ’undermänniskans’ roll i samhället är att ’serva’ den maktägande klassen. Det var alltså det ’normativa’ sättet att strukturellt bygga samhällen. Historien visar oss åtskilligt av sådan strukturell uppbyggnad. Från antika slavsamhällen; rasåtskillnad; etniskt förtryck. 

Fram till dagens ’moderna’ samhälle där eliten köper arbetskraften i sin övertygelse att denna strukturellt mänskliga åtskillnad är det ’normativa’ sättet att bygga samhällen. Helt omedvetna om att denna strukturellt mänskliga åtskillnad skapar orättvisa och ojämlikhet.

”Problemet här är att ett sådant ingripande förutsätter kunskaper om vad kapitalismen verkligen är, hur den fungerar och att den är något som bör undvikas.  Så även om det teoretiskt har varit möjligt att hindra utvecklingen så har det inte varit det i ’praktiken’ före 1800-talet, då kapitalismen redan var etablerad, eftersom de nödvändiga teorierna saknades.”

Jag skulle vilja tillägga att den ’dåtida’ utvecklingen var så fullkomligt inriktad på den ’normala självklarheten’ av klasskillnader mellan människorna att detta omöjliggjorde allt som hade med rättvisa och jämlikhet att göra. 

I och med att vår historiska utveckling ser ut på detta vis så, menar jag, faller det sig ’naturligt’ att denna utveckling måste leda fram till dagens kapitalism. 

En annan fråga som är intressant: Kunde mänskligheten undvika denna destruktiva utveckling eller kan man på något sätt komma fram till att vår destruktiva utveckling var omöjlig att förhindra?

Ja du har helt rätt i att det idag ”handlar om både medvetandeförändring och praktik i växelverkan ….”!

/Jan

– ”Ja du har helt rätt i att det idag ’handlar om både medvetandeförändring och praktik i växelverkan ….’! [min fetstil]”

    Om man bortser från fortsättningen av citatet från det sista stycket i mitt förra mejl, så menar jag att detta (dvs. ’medvetandeförändring och praktik i växelverkan’) är avgörande för all mänsklig samhällsutveckling, men ofta glömmer man bort (eller är inte medveten om) hur avgörande just växelverkankan vara – inte sällan så avgörande att det är meningslöst (eller ointressant) att försöka avgöra vilken av de två orsaksslagen, ’medvetande’ och ’praktik’ (inklusive materiella konsekvenser av praktiken), som var den ”yttersta” orsaken.

”Kunde mänskligheten undvika [vår historiska] destruktiva utveckling eller kan man på något sätt komma fram till att [denna] utveckling var omöjlig att förhindra?”

Vissa ”destruktiva utvecklingar” kan naturligtvis ha haft rent materiella orsaker, ursprungligen fristående från både medvetande och praktik (som vulkanutbrott och stora meteoritnedfall), andra kan vara ett materiellt, oavsiktligt resultat av bl.a. mänsklig praktik (t.ex. översvämningar). Frågor (och svar) om vad mänskligheten kunde ha gjort måste handla om vilka mänskliga medvetandeförändringar (eftersom alla våra avsiktliga handlingar bara kan utgå från våra medvetanden) som hade varit möjliga under historiens lopp. Hur hade sådana förändringar kunnat fördelas mellan människorna i olika situationer? Och hur framgångsrika hade de kunnat vara?

   Jag tror (förstås) att en medvetandeförändring i riktning mot de rekommendationer om samarbete m.m., som bl.a. finns i ’Ekodemokrati’, åtminstone hade ökat möjligheterna till en mindre destruktiv historisk samhällsutveckling en hel del (mer eller mindre beroende på de aktuella materiella förhållandena).

/Bo

”Medvetandeförändring och praktik i växelverkan” måste ha ’praktiserats’ av den härskande klassen – för ett antal tusentals år sedan – som gjorde det möjligt att vår historia antog en sådan destruktiv utveckling, som ju pågår ända fram i vår tid. 

Vem/vilka har haft möjligheten att genomföra en ”medvetandeförändring” – under vår historias gång – som skulle kunna bryta denna destruktiva utveckling? Jag menar att ’folken’ har befunnit sig i så starkt förtryck att detta ’totala’ förtryck har omöjliggjort en brytning av vår destruktiva utveckling även om det hos ’folken’ naturligtvis måste ha ’uppstått’ insikter av ”medvetandeförändring”. Sådana ”medvetandeförändringar” har ju också skett vid ett antal tillfällen men utan att kunna bryta den destruktiva utvecklingen på ett avgörande sätt. 

”Medvetandeförändringar” har alltså i praktiken endast varit förbehållet den härskande klassen. Och av ’naturliga’ skäl så har denna klass inte varit intresserade av att förändra den historiskt strukturella utveckling som alltså, i princip, varit oförändrad ända in i vår tid. Denna klass drar också därav en helt annan historisk analys av vår utveckling – man ser vår historiska utveckling istället som en konstruktiv/positiv utveckling.

Det totala förtryck som den härskande klassen utövade genom historiens lopp gör att jag kommer fram till ”… att denna utveckling var omöjlig att förhindra”, som svar på den fråga jag tidigare ställde.

/Jan 

Ja, ”denna utveckling” var ganska säkert ”omöjlig att förhindra” för dem som hade ett intresse av att förhindra den. Men vi kan inte helt säkert avgöra om det då inte någon gång under historiens lopp hade varit möjligt för någon mycket kapabel grupp utanför den ’härskande klassen’ att påbörja en självförstärkande process som så småningom hade kunnat förhindra en destruktiv samhällsutveckling. Nu, med facit i hand, kan vi säga att, om det någon gång har funnits en sådan grupp (eller system av samverkande grupper) med sådana möjligheter, så kom en sådan process aldrig igång i tillräcklig omfattning för att bli historiskt registrerad som en trovärdig möjlighet till en positiv global samhällsförändring (t.ex. att Oktoberrevolutionen 1917 verkligen hade kunnat fortsätta som en global övergång till ekonomisk demokrati om bara några små missöden aldrig hade inträffat). Men nya fakta kan alltid dyka upp…

Vad betyder detta för vår situation här och nu? Det är ju bara just där, och i det tillstånd som vårt medvetande befinner sig just nu, som vi kan börja handla för att åstadkomma en förändring av världen. Och vi kan aldrig ha tillgång till all den information som vi skulle behöva för att kunna vara säkra på vad handlandet kommer att ha för effekt i det långa loppet. Vi måste helt enkelt pröva oss fram så gott det går med den begränsade information som vi har tillgång till. Därför måste vi också förbereda oss för detta, med så god information och så goda relationer som möjligt – särskilt i grupper som förbereder sig med erfarenhetsgrundad information – om t.ex. ekodemokrati.

/Bo

Den maktstrukturella destruktiva samhällsutveckling som jag påstår påbörjades för ett antal tusentals år sedan, menar jag, får en avgörande betydelse för byggandet av vår samhällsstruktur. Skulle det i efterhand kunna gå att ’bevisa’ sambandet mellan dåtidens destruktiva utveckling fram till dagens fortsatt destruktiva struktur så borde detta, på ett avgörande sätt, underlätta ’förändringsarbetet’. 

Själv har jag aldrig stött på dessa tankar – att ’bevisa’ sambandet – hos någon författare. Kanske du har gjort det Bo?

Jag vill även påstå att upprättandet av stater; religioners tillblivelse; det ’normativa’ patriarkatet är resultatet av en destruktiv samhällsutveckling som bottnar i en ’tidig’ maktstruktur byggd på orättvisa och ojämlikhet.

/Jan

”Skulle det i efterhand kunna gå att ’bevisa’ sambandet mellan dåtidens destruktiva utveckling fram till dagens fortsatt destruktiva struktur så borde detta, på ett avgörande sätt, underlätta ’förändringsarbetet’.”

    Vad man skulle kunna säga med någorlunda säkerhet är att samhällen med auktoritär struktur och destruktiv maktkamp har varit dominerande (när det gäller antal och kulturell påverkan) under flera tusen år före vårt århundrade. Och det är möjligt att denna dominans har bidragit till att det har varit svårare för andra, mindre auktoritära samhällsformen att utvecklas. Så mycket längre kan man kanske inte komma, eftersom det handlar om så komplexa förhållanden under så lång tid.

   Frågan är vilken praktisk nytta man skulle kunna ha av ett sådant konstaterande, dvs. att en viss dominans ökar sannolikheten för en fortsatt liknande dominans. Samma förhållande skulle också kunna gälla för icke auktoritära samhällen. Är det bara ’olyckliga tillfälligheter’ för tusentals år sedan som har bidragit till att sådana samhällen är så sällsynta – om de ens existerar? Eller blir de alltid så bräckliga när de väl har etablerats att de aldrig blir långlivade. Kanske är det ’helt enkelt’ för svårt att skapa hållbara icke auktoritära strukturer. Jag tror faktiskt att det är mycket svårare och att detta kan vara den viktigaste ”orsaken” till att de är så sällsynta.

   De mest oundgängliga beteendetendenser som varje levande varelse har är sådana som ökar förmågan att överleva. De enklaste fallen är sådana som omedelbart ökar en individs överlevnadschanser utan hänsyn till andra individer och som därför i en grupp kan bidra till konkurrens mellan dess ’medlemmar’. På grund av olika styrkeförhållanden kan en makthierarki uppstå mer eller mindre spontant, där de som befinner sig högre upp i hierarkin har fördelar när det gäller att tillfredsställa sina behov (t.ex. genom att utnyttja individer längre ned i hierarkin). Det här kan vara enkla men stabila strukturer, som även kan uppstå bland ’högre’ djurarter.

   I icke-auktoritära strukturer måste individer ta större hänsyn till andra individers behov (om de överhuvudtaget ska vara icke-auktoritära). Det kan visserligen bidra till större hållbarhet, men ställer också så stora krav på informationsflöden och utbildning, medvetna målsättningar m.m. att detta kan vara en ganska god förklaring till deras sällsynthet.

    En ökad medvetenhet om dessa krav, och förmåga att förverkliga dem, skulle kanske bästa fall kunna bidra till historiens största ökning av sådana strukturer. Men samtidigt står vi också inför en mängd av mänsklighetens allra svåraste problem – som antagligen bara kan lösas med hjälp av icke-auktoritära strukturer.

/Bo

”Kanske är det ’helt enkelt’ för svårt att skapa hållbara icke auktoritära strukturer. Jag tror faktiskt att det är mycket svårare och att detta kan vara den viktigaste ”orsaken” till att de är så sällsynta.”

Jag ser det lite på det här viset: 

Till att börja med så kan vi ju fastställa att människan är ett ’flockdjur’. Hon är alltså helt beroende av ’gruppen/samhället’ för att kunna överleva. Ett sådant beroende talar ju ’logiskt’ för att det krävs samarbete inom gruppen för att den ska kunna leva vidare. 

Som jag ser det så talar det emot ’logiken’ att vissa personer inom gruppen skaffar sig ’fördelar’ gentemot gruppen, som helhet. En sådan strukturell ’orättvisa’, menar jag, kommer att försvaga gruppen på sikt. 

Men nu är det ju ändå så att den samhälleligt strukturella orättvisan blev den dominerande strukturella formen, som då etablerades för tusentals år sedan. Till sin ’hjälp’ för att kunna behålla och fortsätta med denna strukturella orättvisa såg den då härskande klassen till att ’bygga ut’ en ’våldsapparat’ som på sitt sätt garanterade en fortsatt bibehållen maktstruktur. Med denna ’våldsapparat’ kunde sedan samhällseliten dels underkuva sitt ’eget folk’ och dels gå ut i krig mot angränsande samhällen. 

Även när det nu är så att det är dessa destruktiva samhällsstrukturer som har ’överlevt’ och ’överlevt’ ända in i vår tid så betraktar jag dessa strukturer som ohållbara. 

Vad är det för samhällen som dessa strukturer har lämnat efter sig? Inte kan det vara hållbart när människorna i dessa samhällen lever sina liv i krig och elände, med allt vad därtill tillkommer? 

Ändå är det dessa destruktiva samhällen som har tagit oss hit! Hur kan detta förklaras? Kanske, som du skriver, att den ”destruktiva maktkampen” blev så dominerande i den strukturella utformningen att den på sätt och vis blev omöjlig att förändra. Att denna ”destruktiva maktkamp” ändå visar sig vara ohållbar det får vi ju nu, i vår tid, bevisat av kända skäl.

/Jan 

Ja, visst är mänskligheten helt beroende av samarbeten – både inom och mellan grupper av olika storlek och med olika uppgifter beroende på en mängd olika omständigheter. Men ändå kan olika slag av konkurrens och korruption ofta pågå samtidigt i en samarbetande grupp, så att det faktiskt händer att ”vissa personer inom gruppen skaffar sig ’fördelar’ gentemot gruppen, som helhet”. Det kan visserligen försvaga gruppen, men skulle ändå kunna innebära en förstärkning av livsvillkoren hos just dem som skaffat sig ’fördelar’, vilket – särskilt om dessa aktiviteter inte har krävt någon komplicerad organisering – kan förklara varför de förekommer.
   Här kan begreppet ’överlagring’ (av kulturella, sociala och ekonomiska processer) kanske vara en hjälp.

   Vilket samhälle som helst, som är någorlunda stabilt, tack vare dess samarbetande sociala och ekonomiska  strukturer, kan överlagras av andra strukturer som ger särskilda fördelar åt vissa av samhällets medlemmar (så som beskrevs ovan). Genom att utnyttja de stabila strukturerna – utan att själva behöva vara lika stabila – kan dessa strukturer snabbt växa som ett slags överlagrade parasiter på de tidigare stabila strukturerna och få dem att försvagas något, vilket skulle kunna utnyttjas av framgångsrika individer bland de överlagrade konkurrerande strukturerna, t.ex. genom att successivt omforma de tidigare stabila strukturerna efter sina (troligen auktoritära) intressen (Hitler är väl det värsta exemplet). Ett tyvärr ganska aktuellt fenomen som samtidigt skulle kunna vara enförklaring till varför auktoritära förhållanden är så dominerande i historien. – Ett viktigt ämne att diskutera är då förstås vad ett samhälle kan göra för att förhindra detta…

/Bo

Några ytterligare funderingar:

Att våra samhällen ser ut som dom gör – det vill säga strukturellt formade utifrån maktambitioner som måhända omedvetet resulterat i sönderfallande samhällen – är mer sannolikt än att våra samhällen skulle ha formats på ett rättvist och jämlikt sätt. 

Är inte detta konstaterande rätt anmärkningsvärt? Det får ju en att anta att den destruktiva utveckling som mänskligheten har upplevt fram till idag kan betecknas som ’normativ’. Denna ’normativa’ utveckling finner då ’stöd’ i vårt rådande ekonomiska system – kapitalismen. Kapitalismen kan därför klassas som ett ’normativt’ ekonomiskt system. Alltså ett ekonomiskt system som ’överträffar’ andra ekonomiska system – om man får tro samhällseliten.

Vår fortsatta destruktiva strukturella utveckling följer därmed den ’normativa’ banan som vår historia en gång ’stakade ut’.

Det är nästan som att man skulle kunna tro att vår ’normativa’ historia vore förutbestämd – med tanke på den senaste diskussionen! 

/Jan

Ett försök till svar:

I mitt förrförra mejl skrev jag att jag tror att ”det är mycket svårare [att skapa hållbara icke auktoritära strukturer /än auktoritära strukturer/] och att detta kan vara den viktigaste ’orsaken’ till att de är så sällsynta”.

    Jag tror alltså att auktoritära strukturer kan uppstå spontant som ett resultat av individers strävanden att tillfredsställa sina individuella behov. De individer i en grupp som lyckas bäst med detta (så att det blir tydligt för andra gruppmedlemmar) kan nog därigenom få en dominerande roll i gruppen utan att några (gemensamma) beslut behöver fattas om detta.

    En icke auktoritär, demokratisk struktur kan nog uppstå ’spontant’ i t.ex. en familjestruktur med nära samverkande individer, bl.a. hänsynsfulla föräldrar. Men större grupper kräver ett mera planerat gemensamt beslutsfattande och mer omfattande tillitsskapande åtgärder. Om detta inte görs i tillräcklig utsträckning (större grupper ställer större krav, t.ex. på ett utbildningssystem) så tror jag risken är stor att individuella, spontant uppkomna behov, och konkurrens om att tillfredsställa dem, i värsta fall kan komma att dominera gruppen så mycket att den riskerar att bli alltmer auktoritär.

    Att alltså en utveckling mot en auktoritär struktur lättare uppstår spontant, och kanske just därför har fått sådana strukturer (åtminstone i större format) att bli vanligare än icke-auktoritära strukturer, kan förstås också ha bidragit till att de betraktas som ’normala’ och därför också ’normativa’, dvs. eftersträvansvärda. Men det är ju i själva verket de icke-auktoritära, demokratiska strukturerna som särskilt bör eftersträvas, både för att de är svårare att åstadkomma och för att de (bevisligen) får människor att må så mycket bättre.

    Utan en sådan strävan (och den har bevisligen varit helt otillräcklig under historiens gång) så skulle förstås det destruktiva i vår historia kunna uppfattas som förutbestämt. Men den hade alltså inte behövt vara så destruktiv om goda kunskaper om, och erfarenheter av, demokrati hade funnits tidigare .

 /Bo

Det är mycket möjligt att ditt resonemang håller och det är nog troligt att det håller när vi ser tillbaka på historien ett antal hundra år. Men när jag spekulerar kring den strukturella utvecklingen då vill jag nog röra mig tillbaks ett antal tusen år, kanske så långt tillbaks som innan den strukturella utvecklingen definitivt tog en destruktiv vändning. 

Den tidiga människan, vill jag nog påstå, hade intuitiva kunskaper om demokrati – vilket alltså bör liknas med ’sunt förnuft’ och ’logik’ – eftersom det handlar om att gruppen/samhället ska kunna leva vidare. Individuella behov kan knappast i en sådan utsatt miljö göra sig tillkänna över gruppens behov. Demokrati och rättvisa i alla lägen, menar jag, är vad som gäller för alla gruppmedlemmar.

Att det sedan – ett antal tusentals år senare – urartade i en destruktiv utveckling är ju känt. Vad som riktigt iscensatte en sådan förödande utveckling är kanske omöjligt att få svar på men att utvecklingen tog den här ’vändningen’ kan nog bevisas.

Från att ha varit ett rättvist strukturellt uppbyggt samhälle under åtskilliga tusentals år så antog den fortsatta strukturella uppbyggnaden formen av en tilltagande destruktiv utveckling som fortsätter in i vår tid. Skulle kanske tro att den tidiga rättvisa strukturen överträffar vår sena destruktiva struktur med åtskilliga tusentals år. 

Naturligtvis är detta spekulationer men jag menar att det finns ’vetenskapliga fakta’ som tyder på att människan – fram till det att hon blev ’bofast’ – levde sitt liv i ’harmoni’ med naturen och sina medmänniskor.

Nu för tiden behöver vi ’återupptäcka’ demokratin och rättvisan och på den vägen söka få våra samhällen i ’harmoni och balans’!

/Jan

”Den tidiga människan, vill jag nog påstå, hade intuitiva kunskaper om demokrati …”

    Ja, jag var nog lite otydlig när jag skrev ”En icke auktoritär, demokratisk struktur kan nog uppstå ’spontant’ i t.ex. en familjestruktur med nära samverkande individer”. Även för tusentals år sedan kan det förstås ha funnits större grupperingar än familjer med demokratiska, både evolutionärt och erfarenhetsmässigt grundade, traditioner. Men en utvidgning av hållbara demokratiska relationer till större grupper, som till att börja med inte har så nära relationer, kan kräva så mycket ’utprövningsarbete’ m.m., att auktoritära strukturer, som mera direkta resultat av konkurrens, i stället har kommit att dominera i historien. Det kan ju vara både enklare och mer kortsiktigt tillfredsställande för en vinnare i en konkurrenssituation att med mer eller mindre våldsamma metoder åstadkomma en auktoritär struktur.

    De stora ’flodkulturerna’ (i t.ex. nuvarande Kina, Indien och Egypten) för tusentals år sedan var antagligen ganska auktoritära, men ändå stabila (kanske bortsett från olika regimförändringar) eftersom bl.a. produktionen av livsförnödenheter genom olika uppfinningar var så effektiv att den möjliggjorde en avancerad arbetsfördelning som accepterades av resten av befolkningen (säkert, åtminstone delvis, genom våldsutövning). Men samtidigt skapades förstås klyftor, både internt och mellan dem och resten av världen – en värld som måste ha bestått av både små, mer eller mindre nomadiserande, folkgrupper med icke-auktoritära strukturer (kanske delvis konkurrerande med varandra) och större grupperingar med mer bofasta människor och mer auktoritär struktur.

    I denna situation, med en successivt ökande befolkning på många ställen (inte minst i de rika bofasta kulturerna) finns det många möjligheter till olika konflikter med krav på snabba beslutsprocesser, vilket inte gynnar en demokratisk utveckling. Men det hindrar naturligtvis inte att det också kan ha funnits lugnare platser där en utveckling mot mera demokrati faktiskt kan ha förekommit under en lång tid, och där människor har haft ett bättre liv än på andra ställen – för att till slut ändå ha krossats av mera våldsamma, auktoritära kulturer när dessa har behövt större utrymme.

”Skulle kanske tro att den tidiga rättvisa strukturen överträffar vår sena destruktiva struktur med åtskilliga tusentals år.”

    Sedan mänskligheten spridits åt olika håll i världen (troligen ursprungligen från Afrikanska kontinenten) så måste många grupper av geografiska skäl ha blivit ganska isolerade från varandra. Denna spridning måste (bl.a. på grund av jordens storlek) ha tagit tillräckligt lång tid för att ganska olika kulturer med olika språk måste ha utvecklats. Till en början måste det ha handlat om mindre grupper som kan ha haft stora möjligheter att utveckla sin kultur ganska ostört av andra kulturer och därför kunnat utveckla mycket välfungerande former av demokrati.

    Det största problemet för oss – som mänskligheten aldrig har haft tidigare – är att knyta ihop en värld, full med svåra, av kapitalismen ’universaliserade’, konflikter, till en enda fungerande demokrati – med regionala, ömsesidigt solidariska självstyren. För detta behövs en kamp som även den är universaliserad och delvis överlagrad på den existerande kapitalismen så att denna så småningom oskadliggörs genom en integrerande omvandling av denna till ett system av ekonomisk demokrati och, i förlängningen, ’ekodemokrati’ (ekologisk ekonomisk demokrati). Dessutom har vi nu en, på det existerande dysfunktionella systemet överlagrad utveckling, som går åt rakt motsatt håll, och med stor fara för en eskalering av militärt våld – just när vi som allra minst behöver det. Vad kan vi göra mot det?

/Bo

—————————————————————————————————————————————————————–

”Vad kan vi göra mot det statliga våldet?”

En mejldiskussion mellan Bo Herlin och Jan Opöien

”Dessutom har vi nu en, på det existerande dysfunktionella systemet överlagrad utveckling, som går åt rakt motsatt håll, och med stor fara för en eskalering av militärt våld – just när vi som allra minst behöver det. Vad kan vi göra mot det?” (Bo)

”Eskalering av militärt våld”, menar jag, är intimt sammanbundet med kapitalismens tilltagande sönderfall. Och frågan är då: ”Vad kan vi göra mot det?” Mitt korta svar på denna fråga blir därför: att den viktigaste uppgiften för vår del blir att skriva om det intima sambandet mellan kapitalismens sönderfall och den militära eskaleringen. 

Våra samhällen måste medvetandegöras om detta samband och också inse detta sambands tilltagande destruktiva utveckling mot den ’totala’ kollapsen. Samtidigt menar jag är det viktigt att förstå att vårt ”dysfunktionella system” måste leda till kollaps, eftersom det bygger på odemokratiska och orättvisa strukturer som saknar alla möjligheter till hållbarhet, med allt vad det innebär.

En medvetenhet om vårt rådande ”dysfunktionella system” och vad detta system leder till anser jag vara den kanske viktigaste uppgiften som vi bör ta oss an att förmedla ’utåt’. I detta arbete ingår att söka skapa en växande rörelse som kan formulera svaren på de frågor som kommer upp angående alternativen till vårt rådande ”dysfunktionella system”.

/Jan

Det kan vara bra att först studera sambandet mellan kapitalismen och behovet av en statlig polisorganisation med våldsmonopol men ändå knuten till rättssystemet och dess funktion som försvarare av status quo och därigenom det kapitalistiska regelverket. Kapitalismen kan ju ses som ett sätt för företagsamma personer att öka sin rikedom och sin ställning i samhället utan att använda fysiskt våld. Det gäller ”bara” att hålla sig till regelverket, som – av främst redan mäktiga – har utformats så att det är fördelaktigt för just dem som redan har en god ställning i samhället.

    När klyftorna ökar, tack vare ’spelet’ enligt detta regelverk, så ökar de sociala spänningarna, och då (om inte förr) kan polisen behövas för att försvara ett nytt status quo, som betraktas som rättvist i den mån det har uppstått genom ett accepterat utnyttjande av det existerande regelverket – som från början borde ha betraktats som orättvist genom att det särskilt gynnar de redan välbeställda.

Militären har delvis samma roll som polisen – att försvara den senaste versionen av status quo – men mot hot från en omgivning som i första hand följer andra regelverk än de som militären, liksom polisen, är en ”produkt” av.

    En kanske viktigare roll är att försvara kapitalismens möjligheter till expansion. Här sammanfaller två möjligheter: Å ena sidan kan en expansion i bästa (dvs. sämsta) fall säkras genom militära hot och våldsanvändning. Men dessutom kräver militären materiel som måste köpas in, vilket, om staten stöder kravet, gynnar vapenindustrin så att man kan tala om ett militärindustriellt komplex.

/Bo

Statens roll handlar ytterst om att vara förvaltare åt vår kapitalistiska marknadsekonomi. Vilket i förlängningen kan betyda att kapitalismen måste försvaras med våld. På så vis blir ju eventuellt statligt våld legaliserat – hur våldsamt och brutalt det än ter sig (så som du också beskriver det hela).

”Militären har delvis samma roll som polisen – att försvara den senaste versionen av status quo – men mot hot från en omgivning som i första hand följer andra regelverk än de som militären, liksom polisen, är en ”produkt” av.”

Här vill jag föra in själva den ’maktstrukturella ordning’ – som vi för övrigt diskuterade i förra kapitlet – som historiskt har format våra samhällen och även format den ’strukturella relationen’ mellan våra samhällen. 

Mellan våra samhällen råder konkurrensliknande förhållanden som, historiskt sett, har utlöst krig och elände. Och dessa konkurrensliknande förhållanden har ju sin grund i själva den ’maktstrukturella ordning’ som våra samhällen har att förhålla sig till. 

Vad jag vill säga är att ’skapandet’ av stater/länder har tillkommit genom en ’maktstrukturell ordning’ som betraktar ’grannar’ ur ett konkurrensliknande förhållande och inte som ’samarbetande partners’ – vilket skulle varit en självklarhet om vår historiska utveckling byggde på demokrati och rättvisa. Alltså ser jag rådande ’statsbildningar’ som destruktiva, inhumana strukturer vars funktion är att förvalta kapitalismen och framför allt understödja de nationella kapitalistiska företagens ambitioner, som ju innebär en än mer fördjupad konkurrens. I slutändan skapar denna ’maktstrukturella ordning’ öppna konflikter mellan stater.

Ja, vad kan vi göra mot det statliga våldet?

/Jan

Ja vad kan vi göra? Säg det den som kan! … – Ska åtminstone försöka…

För det första måste vi betrakta våldsutövning i sig som något mycket problematiskt (trots dess skenbara effektivitet (t.ex. när det för politiker gäller att visa att man har tagit något problem på stort allvar). Det skadar inte bara dem som utsätts för det utan det har en oerhört stark tendens att skapa självförstärkande återkopplingar så fort det används – och för att undvika sådana återkopplingar från en motståndare som inte tvekar att använda våld som försvar kan det vara nödvändigt att fullständigt omintetgöra motståndarens möjligheter att försvara sig. Vilket, förutom långvarig fientlighet och förstörda livsbetingelser för en mängd livsformer (inte bara människor), ökar risken för allt större våldsanvändning från en mängd oförutsebara håll.
 Och ändå förbereder sig staten Sverige, tillsammans med en mängd andra ”fredliga” stater, att ’hindra’ våldsanvändning från andra ”mindre pålitliga” stater med hot om ett starkt motriktat våld – helt(?) medvetna om att ett verkligt våld från en sådan ”opålitlig” stat (inte omöjligt om staten verkligen är opålitlig) måste bemötas med ett verkligt motriktat våld för att hotet om motåtgärder inte ska bli verkningslöst. Det blir alltså nödvändigt att försöka upprätthålla en bräcklig ’terrorbalans’ med ständig upprustning – tills ”förhoppningsvis” någon part kollapsar utan att konkreta krigsåtgärder har ”behövts”, men med en katastrofal obalans mellan ”segrare” och ”förlorare”.

Här behövs en radikalt annorlunda syn – även när det gäller småskaliga förhållanden, som hur man bäst kan bidra till att minska polisiärt övervåld utan att riskera våldsam upptrappning.
 Det gäller förstås i första hand att försöka undvika att sådana spänningar mellan olika parter byggs upp, som kan få det att verka som att våldsamma lösningar är de enda som är möjliga för att uppnå ett önskvärt tillstånd. Ökad jämlikhet och olika tillitsskapande åtgärder (t.ex. diplomati) kan bidra till det. – Men om ojämlikheten redan är katastrofal och misstron mellan olika grupper av människor ”explosiv”, vad kan man då göra om inte våld (t.ex. en våldsam revolution) är en bra lösning?
 För det första är diplomati aldrig fel, det gäller verkligen att försöka upprätthålla någon form av informationsutbyte, vad det än gäller.
 För det andra är det viktigt att inse att våld är verkningslöst när det gäller att förena och engagera människor för ett gemensamt mål och dessutom onödigt om man kan få tillräckligt många med sig.
 För det tredje: Med tillräckligt många människor kan det helt enkelt räcka med passivt motstånd.

Det här är förstås lättare sagt än gjort, så det måste utvecklas en hel del för att bli en användbar strategi.

/Bo

Vi ser vad vår destruktiva samhällsstruktur har gjort med oss. Strukturen har format oss till människor där vi betraktar det som normalt och normativt att utöva våld mot våra ’grannar’ om dessa våra ’grannar’ uppträder ’hotfullt’.

Stora konflikter ska ’lösas’ med våld, i vår rådande strukturella verklighet. Att ’lösa’ konflikter med våld speglar egentligen vår marknadsekonomis lösningar som ju sker med konkurrens. ’Motståndaren’ ska till varje pris ’krossas’.

Detta är den verklighet vi alla lever i. Vill vi överleva? Ja det vill vi! Eftersom vi vill överleva så har vi i stort sett inget val – vi måste förhålla oss till den verklighet som gäller. 

Kräver vår överlevnad att vi beväpnar oss så har vi inget annat val. Kräver vår överlevnad att vi tvingas bruka våld för att komma över livsförnödenheter så agerar vi därefter. Kräver vår situation att vi tvingas bruka våld för att ta oss från en plats till en annan, så agerar vi också därefter. Med mera, med mera.

Våldet löser däremot inte de grundläggande problemen men eftersom vår rådande samhällsstruktur till stor del är uppbyggd utifrån nödvändigheten av maktstrukturellt våld så måste vi – för vår överlevnads skull – förhålla oss och agera därefter. Ungefär på liknande sätt som vi har att förhålla oss till vår marknadsekonomi – för att kunna överleva. 

/Jan

”Att ’lösa’ konflikter med våld speglar egentligen vår marknadsekonomis lösningar som ju sker med konkurrens. ’Motståndaren’ ska till varje pris ’krossas’.”

”Men”, skulle kanske någon som betraktar sig som socialliberal kunna invända, ”konkurrensen är ju till för att lösa ekonomiska och andra motsättningar utan våld. Den som förlorar skadas ju inte, utan hamnar bara i ett socialt underläge, som det går att ta sig ur om man anstränger sig lite. Möjligheten att vinna och hotet att förlora stimulerar i stället till individuella initiativ så att alla blir vinnare – utom de som inte förtjänar något bättre än att hamna utanför.”

Bara ett exempel på vilken hjärtlös attityd som i en ond spiral både främjar och främjas av en nyliberal marknadsekonomi (som kanske egentligen inte är så ny).

Att ’inifrån’ och med våld försöka bryta en sådan spiral, som inkluderar både polisen, det ’fria näringslivet’ och det militärindustriella komplexet och som samtidigt i allt högre grad drar med oss alla i kampen för överlevnad, är naturligtvis direkt kontraproduktivt. I stället måste vi, så gott det går (när vi är någotsånär fria), ställa oss utanför det hela, med en konsekvent icke-våldsprincip, och skapa tillitsfulla relationer mellan varann genom en mängd olika samarbeten, som bl.a. kan öka vår självständighet i förhållande till det ’etablerade’ samhället.

    Bara en antydan om vilket enormt, men helt nödvändigt, arbete som krävs om vi ska klara oss utan ’alltför’ (vad nu detta innebär) stora förluster ur den situation som vi (dvs. mänskligheten) nu befinner sig i.

/Bo

”Bara en antydan om vilket enormt, men helt nödvändigt, arbete som krävs om vi ska klara oss utan ’alltför’ (vad nu detta innebär) stora förluster ur den situation som vi (dvs. mänskligheten) nu befinner sig i.”

Att situationen ”som vi nu befinner oss i” kommer att leda till någon form av kollaps anser jag som oundviklig. Jag menar också att vi bör betrakta denna kommande kollaps som helt nödvändig. Den bör kunna ge oss en bra möjlighet att kunna bygga en demokratisk och rättvis struktur ut den ’aska’ som vår rådande kapitalistiska maktstruktur lämnar efter sig.

Kan vi ”ställa oss utanför det hela, med en konsekvent icke-våldsprincip” så är naturligtvis detta att föredra. Hur nu än kollapsen kommer att se ut så tänker jag att det är viktigt att alla görs förberedda inför detta scenario. Det får inte komma som en överraskning utan önskvärt är att vi alla är medvetna om vad som väntar och ur denna medvetenhet växer det fram en förståelse om nödvändigheten av demokrati som ska genomsyra hela vår samhällsstruktur. 

Angående att ”ställa oss utanför det hela, med en konsekvent icke-våldsprincip”:

Här är det viktigt att förstå kapitalismens kommande kollaps som ett ’verk’ av kapitalismen själv, utan inblandning ’utifrån’. Alltså till skillnad från de historiska exempel där ’folken utifrån’ söker störta kapitalismen.

Själv så ser jag kollapsens orsaker från kapitalismens kommande oförmåga att kunna generera tillväxt. Kanske du vill beskriva kollapsens orsaker från en annan synvinkel? 

Hur som helst så menar jag att det är viktigt att kunna sätta sig in i orsakssambanden, som kommer att utlösa kollapsen. Kanske orsakssambanden finns att söka på ett helt annat ’plan’? Viktigt att diskutera!

/Jan

Ja, utan olika länders statliga stöd skulle säkert den nuvarande fasen av kapitalism ha kollapsat för länge sedan – och frågan är hur länge stödåtgärderna kan vara tillräckliga eftersom också statlig ekonomi är en (aning mer självständig) del av samma system. När motsättningarna nu ökar i världen ökar också behovet av vapen och det blir politiskt lämpligt för regeringar att satsa extra mycket på vapenindustrin, vilket tillfälligt kan ge en stabiliserande ekonomisk tillväxt – på bekostnad av den politiska stabiliteten och i värsta fall världskrig.

    Det gäller för oss att inte gå med på en sådan utveckling och alltså göra vad vi kan för att stoppa en våldsam utveckling. De som arbetar inom vapenindustrin och de som funderar på militärtjänst har ett särskilt stort ansvar, men det är viktigt att en fredsrörelse blir global och också omfattar dem i länder som våra regeringar ser som potentiella fiender.

De aktioner som görs av en fredsrörelse skulle kunna påverka tillväxten negativt och på så sätt öka risken för kollaps. Men samtidigt skulle fredsrörelsen kunna samarbeta med en rörelse för självförsörjning genom ekodemokrati som tillsammans med minskad våldsanvändning skulle kunna göra den oundvikliga kollapsen mindre destruktiv (detta skulle nog snarare vara ett resultat av ”kamp” än av ”kollaps”).

/Bo

”Ja, utan olika länders statliga stöd skulle säkert den nuvarande fasen av kapitalism ha kollapsat för länge sedan –”

Vilket visar att staten är beredd att ge stöd ända fram till kollapsen. Därför är det inte fel att påstå att statens primära uppgift är att hålla vårt rådande ekonomiska system vid liv.

Alltså är det mycket viktigt att påtala och visa statens verkliga roll i ’samspelet’ till kapitalismen. Att tro att staten skulle kunna inta en slags ’förmedlande rättvis’ roll gentemot ’sitt’ samhälle är dömt att misslyckas. 

På liknande sätt som vi kritiserar kapitalismen så måste vi också kritisera statens roll i ’sönderfallet’. Som jag ser det så universaliseras staten, bit för bit, av vårt rådande ekonomiska system och jag ser ingen möjlighet för staten att kunna bryta sig ur denna destruktiva utveckling. Statens roll kommer därför att ’fördjupas’ i takt med kapitalismens tilltagande sönderfall. Detta samband, menar jag, är viktigt att vi alla förstår i dessa tider. 

/Jan

Ja, det är just den förhoppningen som ligger bakom alla ’reformistiska’ (social­demokratiska) misslyckanden med övergången till en ’demokratisk socialism’. Tron på att en statsapparat, tillsatt av ett någorlunda demokratiskt valt parlament, genom att öka sitt inflytande över ’näringslivet’ skulle kunna ’genomsyra’ detta med någon slags ’social’ demokrati. Att alltså ett demokratiskt näringsliv (med ’ekonomisk demokrati’?) är något som kan genomföras uppifrån, om det finns ett ’demokratiskt mandat’. På liknande sätt kunde också illusionen/lögnen om arbetarklassens övertagande/ägande av produktionsmedlen i det byråkratiska, ’sovjetiska’, Ryssland användas för att rättfärdiga alla dess diktatoriska beslut, även över proletariatet självt.

 I båda fallen (alltså även i en borgerligt ”demokratisk blandekonomi”) har ’socialism’ i mångas ”öron” blivit liktydigt med ”odemokratiskt uppifrånstyre”. Det är ett viktigt argument för att använda ordet ’ekodemokrati’ i stället för ’socialism’ när vi menar ’ekologisk och ekonomiskt demokratisk socialism’.

Men ’ekodemokrati’ inkluderar inte (nödvändigtvis) den politiska nivån, så  hur ska vi förhålla oss till den? Denna nivå, tillsammans med de lagar (inklusive grundlagen) som den borgerliga demokratin har stiftat, innehåller mycket som inte helt kan avskaffas utan problem och som delvis är ett resultat av en borgerlig kamp från tiden då den fortfarande var progressiv i förhållande till adeln och kunga­makten. Jag tror att en lösning på det problemet (under en sönderfallande kapitalism) kräver en noggrann genomgång av dessa lagar – med inriktning på ett bevarande av det som fortfarande är väsentligt för en ekodemokrati, och demokratiskt styrd förändring av resten.
 Ett större problem när det gäller denna högsta nivå kan militären vara, som ju alltid har varit knuten till den högsta makten för att försvara just den. Här krävs en oerhört stark folklig uppslutning, så stark att även stora delar av ’försvarsmakten’ ställer sig bakom förändringsarbetet – men inte genom att militärt angripa andra delar av militären, vilket skulle kunna få katastrofala följder, utan genom att vägra delta i militära aktioner mot den ”egna” befolkningen, liksom även mot andra länders befolkningar, som man naturligtvis bör ha utvecklat ett nära samarbete med.

/Bo

”Men ’ekodemokrati’ inkluderar inte (nödvändigtvis) den politiska nivån, så  hur ska vi förhålla oss till den?”

Jag tänker så här: 

Att vår sönderfallande kapitalism leder till kollaps inte bara för vår kapitalistiska marknadsekonomi utan denna kollaps kommer även att dra med sig hela vår rådande samhälleliga struktur i ett slags sönderfall. Jag menar att vår rådande samhällsstruktur i grunden är uppbyggd utifrån maktstrukturella ambitioner där i synnerhet vår rådande marknadsekonomi har ett avgörande inflytande över hur ’övriga’ samhället ska byggas strukturellt. I dessa ambitioner formas så våra institutioner och den statliga förvaltningen. 

’Maktstrukturens främsta garant’ – militären – kommer, som jag ser det, naturligtvis också att dras med i kollapsen. Här har jag det svårt att se vad denna ’maktstrukturens främsta garant’ ska kunna försvara och jag har svårt att se att militären ska ha ett ’behov’ av att angripa såväl det ’egna’ folket som ’angränsande’ folk. 

Kanske har jag här en alltför optimistisk inställning till militärens framtida roll när vi står inför kollapsens faktum? Hur som helst, en viktig fråga som måste analyseras ingående.

/Jan 

Ja, militärens roll är en viktig fråga, trots att den åtminstone i Sverige har spelat en ganska obetydlig roll. Men ändå verkar det finnas mycket starka intressen i Sverige för ökade militära satsningar. Motivet sägs vara att öka säkerheten i en tid av ökande internationella spänningar på grund av ökande militär aktivitet i omvärlden. Men att öka säkerheten genom ökade militära satsningar ökar också de internationella spänningarna, vilket minskar säkerheten, vilket ökar behovet av ”skydd” och samarbete med starkare makter, vilket i ännu högre grad gynnar hela det militärindustriella komplexet – vilket antas gynna den ekonomiska tillväxten och statens inkomster, som t.ex. kan användas till större satsningar på polis och militär, vilket kan behövas när den ekonomiska ojämlikheten nu ökar på grund av att den ekonomiska tillväxten, som vanligt, är sned.

    Militärens roll blir på detta sätt i ”fredstid” att vara en ”tillväxtmotor” för en tillväxtkrävande ekonomi – och kanske också en inspiratör för en ny nationalism som kan få en berättigad kritik mot de högsta makthavarna att i stället riktas mot andra länders regeringar eller befolkning. Alltså precis tvärt emot vad världen, sedd som en helhet, behöver.

    Vid en kollapsande världsekonomi (som vi kanske redan ser en början till) kan spänningarna mellan olika länder, eller grupperingar av länder, öka så mycket att de hotbilder som har målats upp enligt de militära komplexens intressen ”måste” förverkligas för att hoten inte ska framstå som tomma. – Kanske kan bara en mycket stark internationell fredsrörelse förhindra detta. En rörelse som knappast har något annat val än att förena sig med alla andra rörelser som också kämpar mot en ’universaliserad’ kapitalism.

/Bo

”Militärens roll blir på detta sätt i ”fredstid” att vara en ”tillväxtmotor” för en tillväxtkrävande ekonomi – och kanske också en inspiratör för en ny nationalism som kan få en berättigad kritik mot de högsta makthavarna att i stället riktas mot andra länders regeringar eller befolkning.”

Jo men så är det! Och det är ju exakt så som den nu rådande utvecklingen ser ut. 

Kanske var jag lite otydlig i mitt förra mejl när jag skrev att: 

”Här har jag det svårt att se vad denna ’maktstrukturens främsta garant’ ska kunna försvara och jag har svårt att se att militären ska ha ett ’behov’ av att angripa såväl det ’egna’ folket som ’angränsande’ folk.”

Min spekulation handlade om vad som kan tänkas hända under kollapsen och, kanske viktigare, efter kollapsen. Men observera att det handlar om spekulationer – ingenting annat. Kanske utmynnar kollapsen i en fullständig tragedi. 

Hur som helst så är det viktigt att vi alla blir medvetna om orsakssammanhangen som leder fram till kapitalismens kollaps. Förhoppningsvis kommer nu rörelser att växa sig starka som också kan formulera de svar som människorna i våra samhällen ställer angående kapitalismens sönderfall och vilka hållbara strukturella alternativ som måste förverkligas efter kollapsen.

Jag har alltid ställt mig frågan: Vad ska vi med militärer till om vi nu levde våra liv i en demokratisk och rättvis värld? Att vi nu inte lever våra liv i en demokratisk och rättvis värld är ju helt uppenbart. Därför finns det naturligtvis militärer och därför finns det såklart krig och elände. Min förhoppning är ju då att kollapsen även slår ut militärens roll i våra samhällen. Ett önsketänkande kanske?

/Jan 

”Min spekulation handlade om vad som kan tänkas hända under kollapsen och, kanske viktigare, efter kollapsen. … Min förhoppning är … att kollapsen även slår ut militärens roll i våra samhällen.”

Ordet ’kollaps’ brukar nog oftast syfta på ett plötsligt och fullständigt sammanbrott, Men man bör nog också tänka sig att en ’kollaps’ av ett samhällssystem kan verka vara mindre plötslig för dem som befinner sig mitt i den. Och säkert kan den inte heller vara särskilt fullständig om de människor som fanns före kollapsen finns kvar efter den. Så det är nog bäst att betrakta kollapser som processer – som successiva (i ett historiskt perspektiv mycket snabba) övergångar från ett tillstånd till ett annat.

    Om kollapsen är mycket omvälvande och dessutom dåligt förberedd är nog risken stor att en kaotisk situation uppstår med en kamp om överlevnad mellan individer och mindre grupper, där större grupper med tillgång till vapen kan komma att betrakta sig som ”ordningens upprätthållare”, kanske i konflikt med andra väpnade grupper, så att resultatet i värsta fall kan bli inbördeskrig eller världskrig.

    Det gäller alltså att förbereda sig, och det bästa sättet är nog att – så gott det går före en trolig kollaps och tillsammans med så många som möjligt – etablera en del av de strukturer som skulle kunna utgöra en grundstomme till den demokratiska samhällsstruktur som förhoppningsvis en majoritet skulle kunna bli överens om efter en kollaps. För att det ska hända måste nog en hel del av dessa strukturer redan fungera så väl före, under, och efter den värsta kollapsen att man kan tala om ett (embryo till ett) ’övergångssamhälle’.

    Detta kan säkert under hela övergångsprocessen utsättas för attacker av dem som ser sig som förlorare, och det gäller då att konsekvent använda sig av icke-våldsmetoder för att hindra en eskalering. – Endast på så sätt kan det militära (och polisiära) våldet övervinnas (enligt bland annat en nyutkommen översättning av en bok med titeln ”Att övervinna våldet” av Bart de Ligt (Bokförläggarna Röda Rummet).

/Bo

Tack för boktipset!

Idag utgår vi ifrån att vårt samhälle – Sverige – är det samhälle som för alltid ska gälla. Vilket då innebär att Sverige är ett samhälle som har upprättat gränser mot angränsande samhällen. 

Kan denna strukturella gränsuppbyggnad ha att göra med maktstrukturella ambitioner? Om det nu är så då innebär ju detta att vårt samhälle Sverige kommer att kollapsa eftersom det har tillkommit utifrån maktstrukturella ambitioner. Alltså ambitioner som saknar demokratiska och rättvisa strukturella uppbyggnader. 

Sverige som normativt framtida strukturellt samhällsbygge blir därmed en omöjlighet om vi tänker oss samhällen som demokratiska och rättvisa. Kanske detta är en alltför omtumlande tanke? 

Var ska vi leva om vi inte ska leva i Sverige? En provokativ fråga som ifrågasätter dagens samhällen/stater.

/Jan

Inte särskilt lätta frågor! Jag tror det är bäst att först diskutera frågan om gränser mera generellt.

Kanske är det så att de flesta gränser mellan och inom länder är resultatet av maktambitioner, men på båda sidor om varje gräns – annars skulle expansionsmöjligheten för den ena sidan bokstavligen vara gränslös. Sådana gränser är ändå tecken på att en viss maktbalans har uppstått och att någon överenskommelse därefter har träffats för att möjliggöra administrativ verksamhet utan störande inslag på båda sidor om gränsen. Det är viktigt att dessa överenskommelser inte är ett resultat av övervåld från den ena partens sida, så att den andra sidan, med rätta, betraktar den som orättvis – även om den också skulle kunna ses som en rättvis bestraffning för tidigare oförrätter (Versaillesfreden efter första världskriget brukar ses som ett sådant exempel). En annan möjlighet är förstås att en gräns har upprättats av rent praktiska skäl för att naturförhållandena är sådana att den utgör en praktisk avgränsning mellan olika verksamheter (t.ex. vattendrag och bergskedjor.
    Kanske är det bäst att de flesta gränser som har etablerats sedan generationer tillbaka inte flyttas i första taget. Det kan nog ofta vara bättre, för båda sidorna av en gräns, att i stället försöka komma överens om vilka funktioner gränsen ska ha. Framför allt bör inga gränser hindra människor att förflytta sig över dem. De bör helt enkelt bara avgränsa olika områden för praktisk administration, t.ex. när det gäller infrastruktur m.m., vilket skulle kunna beslutas demokratiskt på högre beslutsnivå än den hos de områden som gränserna avser. Både EU och FN skulle ’i princip’ kunna bidra med en sådan nivå – om de fungerade tillräckligt demokratiskt, vilket de inte gör. Men någon form av diplomatisk hjälp borde man åtminstone kunna begära.
    För Sveriges del tror jag att detta betyder att vi inte behöver bekymra oss alltför mycket över själva gränsdragningarna till våra grannländer, de borde kunna betraktas som historiska faktum, som vi för länge sedan borde ha kommit till rätta med. Nu gäller det, åtminstone i första hand, att komma överens om hur vi på andra sätt kan utjämna olika orättvisor som kan förekomma mellan oss. Kanske genom någon slags övergripande ekonomisk demokrati. Olika mindre justeringar av gränserna kan kanske alltid behövas, men gamla historiska oförrätter bör nog betraktas som ’preskriberade’ när det inte längre finns några skyldiga som kan ställas till svars. Och den odemokratiska samhällsstruktur som de kan ha skapat kan alltid ”rättas till” i efterhand. Det kan ta lång tid, men jag tror inte att det finns någon annan lösning än att tålmodigt arbeta för en demokratisering just där man befinner sig.

/Bo

Ja det är komplicerade frågor! Och frågorna kanske blir än mer komplicerade när vi noterar att vår globaliserande kapitalistiska marknadsekonomi i praktiken agerar ’över’ alla gränser. 

Alltså föredrar vår marknadsekonomi gränslöshet. Knepigt nog så betraktar jag en framtida demokratisk och rättvis värld också som gränslös. Med den avgörande skillnaden att framtidens demokratiska marknadsekonomi agerar lokalt och alltså inte globalt.

Hur som helst så noterar vi att dagens gränsdragande värld har uppkommit genom maktstrukturella ambitioner. Och resultaten i stort för dessa gränsdragningar är, menar jag, förödande för en mycket stor del av världens befolkning. Att det är så bör kunna ge oss ’signaler’ att våra maktstrukturella gränsdragningar skapar mer destruktiva än konstruktiva effekter dels mellan våra samhällen och dels också inom våra samhällen.

I en maktstrukturell gränsdragning uppstår en slags ’maktbalans’ mellan maktens parter, som grundar sig på militärt våld från bägge parter. Vi har alltså ’ärvt’ en värld vars gränser är upprättade utifrån maktstrukturella ambitioner där militärt våld har varit den huvudsakliga ’ingrediensen’. Vi fortsätter att leva i en värld där det militära våldet eller hotet om våld är den ’maktbalans’ som vi har att förhålla oss till. 

Ska vi fortsätta leva efter denna verklighet? Ja tydligen så måste vi fortsätta räkna med denna verklighet i alla fall så länge som den rådande maktstrukturen behåller sitt grepp om oss. Vilket naturligtvis inte hindrar oss från att genomskåda och analysera allt det destruktiva som dagens samhällen/stater, med sina gränser, representerar.

/Jan

Kanske bör vi klargöra för oss lite bättre vad vi menar med orden ’gräns’, ’begränsning’. Det kan vara lärorikt att titta på dess motsats, ’gränslös’, ’obegränsad’.

    Även motsatsen kan vara problematisk, särskilt när det gäller kapitalismens (och även tidigare samhällens) obegränsade tillväxt och äganderätt. När denna rätt utövas av olika aktörer på planeten uppstår så småningom (på grund av dess begränsade utrymme) konfrontationer som hindrar tillväxten och som kan bli våldsamma ända tills överenskommelser om begränsningar av (t.ex. det geografiska) utrymmet för tillväxten kan uppnås – men behovet av överträdelser kommer troligen att kvarstå så länge den grundläggande frågan om den obegränsade tillväxten är olöst.

    Vi har alltså en situation där en parts behov att överskrida (eller avlägsna) en gräns motsvaras av en motparts behov att förstärka samma gräns. De geografiska gränsernas existens blir på det sättet bara ett paradoxalt symptom på kapitalismens (orealistiska) behov av gränslös tillväxt. Även om gränserna är förknippade med kapitalismen är det nog fel att se dem som orsaker till kapitalismens uppkomst.

   Hur störande de gamla gränserna kan vara för uppbyggnaden av en annan samhällsstruktur beror mest på hur de används av den nya strukturen – om de inte avlägsnas. Kanske behöver andra områden för lokal administration specificeras med andra ’gränser’, som naturligtvis inte bör hindra passage. Däremot bör det naturligtvis vara tillåtet för individer att omgärda en mindre ’privat’ trädgård (kanske hyrd eller del av ett kooperativ) med ett staket som hindrar passage. Och det bör också finnas gränser (olika beroende på hur tättbebyggt samhället är) för hur stora sådana ’privata’ tomter får vara.

/Bo

Jag ser på de ”geografiska gränsernas existens” utifrån en ’konstlad’ konstruktion av den, för stunden, ’starkaste’ parten i det ständiga konkurrerandet om ’ägandet’ av geografiska områden. I denna konkurrens skapas både ’vinnare och förlorare’ ungefär på liknande sätt som när det handlar om konkurrensen om marknadsandelar i vår rådande marknadsekonomi. 

Av denna ’geografiska konkurrens’ kan vi idag tydligt se skillnaden mellan den ’rika’ världen och den ’fattiga’ världen. Denna skillnad utnyttjar sedan kapitalismens inneboende prioriteringar genom att förlägga produktion i ’fattiga’ samhällen och där konsumtionen i stort sett är förbehållen den ’rika’ världen. Vårt rådande ekonomiska system har därför, som vi ser, grundläggande ekonomiska intressen av att världen är uppdelad i en ’rik’ sfär och i en ’fattig’ sfär. Att den alltså ser ut som den nu gör.

Våra rådande geografiska gränser har alltså tillkommit genom maktstrukturella syften och dessa syften har sedan blivit ’uppdukade’ inför kapitalismens inträde. Kapitalismens ständiga ’behov’ av ekonomisk tillväxt ’underlättas’ – som vi kan se – av den tidigare historiska konkurrensen om ’ägandet’ av geografiska områden.

/Jan

———————————————————————————————————————————————————————-

”Mejlsamtal om ekodemokrati och resiliens” mellan Bo Herlin och Jan Opöien

https://www.dropbox.com/s/l4pwy2fa3f3gguc/Mejlsamtal-BoH-JanO-256s-A5-svv.pdf?dl=0

———————————————————————————————————————————————-

Mejlväxling mellan några Steg 3 medlemmar

Bo Herlin, Oscar Kjellberg, Henrik Lund, Mats Sederholm, Ulf Löfgren, Jan Opöien

 1. Om vänster- resp. högerprocesser

Jag tror det behövs en ”trestegsprocess” där de tre stegen överlappar varandra:

1. En utveckling och tillväxt av lokala nätverk där demokratisering av existerande organisationer och etablering av nya demokratiska företagsformer (där alla som berörs väsentligt av ett visst beslutsfattande har möjligheter att påverka det enligt principen om alla människors lika värde) hör till det mest väsentliga.

2. Starka krav ”underifrån”, av strukturerna enligt punkt 1, på demokratisering av beslutsfattandet på högre nivåer och utveckling av organ för bättre fördelning av den ekonomiska makten via demokratiskt styrda banker på olika nivåer (ytterst av en enda penningutgivande centralbank för varje valuta).

3. Utveckling under demokratisk kontroll av de strukturer och de lagar (lagändringar) som krävs enligt punkt 2 (t.ex. förändringar av aktiebolagslagen) och verkställande ”uppifrån” av det som möjliggörs genom detta, som alltså direkt – eller indirekt genom förbättrade lokala möjligheter –  bidrar till ökat socialt välbefinnande och bättre social och ekologisk resiliens.

Kanske skulle man (en?, vi?) kunna utveckla detta (eller något liknande) vidare…

/Bo Herlin

I dagens ETC  (2018-10-05), skriver Johan Ehrenberg: ”Den som försöker komma undan den nödvändiga politiken av stora investeringar och förbud mot förstörande produktion, genom att ’vara emot tillväxt’ kommer aldrig kunna erbjuda den vision om framtiden som gör att vi faktiskt löser det.”

Jag undrar om det finns någon inom Steg 3 som är så starkt emot varje form av ekonomisk tillväxt att nödvändiga stora investeringar blir omöjliga.

Det avgörande för vår framtid är väl snarare att på något sätt få en samhällsekonomi som inte, genom alltför stora och vitt spridda vinstkrav, kräver ekonomisk tillväxt – inte att åstadkomma ett ekonomiskt system som omöjliggör all tillväxt, som alltså även omöjliggör tillväxt som kan vara ett ofrånkomligt, men inte alltför skadligt, resultat av nödvändiga investeringar för att t.ex. göra ekosystem mera resilienta.

Nedan beskrivna ”trestegsprocess” tror jag kan bidra till att vi närmar oss en sådan, demokratiskt kontrollerad, ekonomi – som troligen måste vara fri från att bidra till en ständig, globalt omfattande tillväxt av omfördelningar och omvandlingar av materia med okända konsekvenser för våra ekosystem för att ett uthärdligt liv på denna planet, inte minst för oss människor, ska vara möjligt under en längre tid.

/Bo Herlin

Jag såg förresten att Robert H nyss i ett mejl om ”splittringen i tillväxtfrågan” länkade både till Johan Ehrenberghs senaste ledare i ETC och till en rakt motsatt ledare där av Andreas Gustafsson. Tack, hoppas det kan bli en bra debatt om det.

Här återkommer jag bara till den lika kontroversiella frågan om vänster–höger.

Så som jag uppfattar vänster-högerskalan skulle den ”trestegsprocess”, som jag beskriver i mejlet från idag kl 10:02 nedan, hamna rätt så långt till vänster. En liknande ”trestegsprocess”, som i stället skulle hamna långt till höger skulle kunna se ut så här:

1. Ett första socialt ’urtillstånd’ med någorlunda jämlika, fritt konkurrerande individer resp. (privatägda) organisationer.

2. På grund av konkurrensen i punkt 1 allt större skillnader när det gäller möjligheterna att utöva kontroll av olika slag över sin omgivning.

3. Etablering av alltmer formaliserade auktoritära hierarkier för maktutövning, främst av de mest framgångsrika i processerna enligt punkt 2.

Dessa ”högerprocesser” har en tendens att uppträda mer spontant än ”vänsterprocesserna”, eftersom de är enklare till sin struktur och inte kräver en lika hög grad av social medvetenhet för att utvecklas. Och eftersom slutresultatet dessutom ofta är mindre önskvärt för de allra flesta i den hierarkiska strukturen (pga att ”basen” är större än den eftersträvade ”toppen”), kan det vara av särskild vikt för ett samhälle att se till att ”vänsterprocesser” inte missgynnas. En fråga som, just på grund av uppkomna hierarkier, säkert alltid har en tendens att vara kontroversiell.

/Bo Herlin

En kort kommentar till mina senaste mejl kan behövas:

Förhållandet mellan ’vänsterprocesserna’ enligt kopian av mitt mejl kl
10:02 längs ned och ’högerprocesserna’ kan vara avgörande för t.ex. en
övergång till ett mera demokratiskt samhälle. På samma sätt som de olika
stadierna i de båda processerna v1-3 och h1-3 kan överlappa varandra kan
de båda processerna överlappa varandra i sin helhet. Urartningen av den
ryska revolutionen till ’stalinism’ skulle t.ex. kunna beskrivas som
(väsentligen) en ursprunglig vänsterprocess som alltmer kom att
domineras av högerprocesser ända tills dessa i sin tur dominerades av
(det högerextrema) slutstadiet h3 med dess ”auktoritära hierarkier för
maktutövning”.

/Bo Herlin

Den här illustrationen kan kanske underlätta ett visuellt tänkande om de sammansatta vänster- högerprocesser som jag försökt beskriva i mejlen.

Sociala processer, vänster/höger organisering/avorganisering (som ofta överlappar varandra)

v1. samarbetande grupper            h1. konkurrerande grupper

v2. fördelning av ägande               h2. ackumulation av ägande

v3. demokratisk politik *               h3. auktoritär politik**

*med hänsyn till principen           **med särskild hänsyn till  

om människors lika värde             rådande maktförhållanden

/Bo Herlin

Bo skriver: ”Jag undrar om det finns någon inom Steg 3 som är så starkt emot varje form av ekonomisk tillväxt att nödvändiga stora investeringar blir omöjliga. Det avgörande för vår framtid är väl snarare att på något sätt få en samhällsekonomi som inte, genom alltför stora och vitt spridda vinstkrav, kräver ekonomisk tillväxt – inte att åstadkomma ett ekonomiskt system som omöjliggör all tillväxt, som alltså även omöjliggör tillväxt som kan vara ett ofrånkomligt, men inte alltför skadligt, resultat av nödvändiga investeringar för att t.ex. göra ekosystem mera resilienta.”

Vi har gått från ett traditionellt samhälle som inte krävde ekonomisk tillväxt – även om vi faktiskt hade en viss tillväxt – till ett kapitalistiskt marknadssamhälle som faktiskt gör det. (Polanyi har givit en berömd beskrivning av denna övergång.) 

Man kan fråga sig vad som är det överordnade målet för detta samhällssystem. Är det den tillväxt i BNP som centralbankerna mäter eller den växande penningmängd som de försöker styra så att den balanserar efterfrågan på pengar vid varje given nivå på BNP? De som i processen h2 har lyckats bättre än andra att ackumulera kapital, tjänar ju faktiskt pengar både på att producera varor och tjänster och på att, som ägare av de banker som skapar merparten av den växande penningmängd som ger dem ränta på denna merpart, finansiera denna produktion. Till detta kommer att de också tjänar på att finansiera förstörelse i form av krig, inbyggda livslängder i produkter och i marknadsföring som driver en slit och släng-kultur. Det kan de göra genom att köpa politiker som driver en politik som gör detta möjligt. 

Tack Bo, för din trestegsprocess. Den passar som hand i handske med en höger-vänstermodell som jag själv har inspirerats till av en bild som Christer Sanne visade på ett föredrag som antagligen handlade om Keynes och ekonomisk tillväxt. Jag hade just läst den lilla boken Kapitalismens dynamik, av Fernand Braudel där han talar om folket och eliten och när Christer ritar upp en triangel stående på sin spets på den vita tavlan så jag framför mig folket till vänster och eliten till höger och lagstiftaren i spetsen. Lagstiftaren kan vara allt ifrån demokratiska regeringar och riksdagar till kungar och andra slag av envåldshärskare. Eliten är den oftast osynliga lilla grupp som har ackumulerat tillräckligt med kapital för att kunna hjälpa lagstiftaren att finansiera de riktigt stora projekten inklusive krigen. 

Det som jag tycker är intressant med min triangel är främst relationerna mellan de tre hörnen; folket, eliten och lagstiftarna. Folket vill naturligtvis ha en demokratisk politik medan eliten vill ha en auktoritär politik. I relationen mellan eliten och folket försöker eliten påverka folkets förståelse av vad det är som egentligen händer. (En epokgörande bok här är Edward Bernays lilla bok Propaganda från 1928.) Denna relation präglas idag av ett sådant massivt public relations – propagandatryck från eliten att det är svårt att mobilisera den enighet som ger folket makt att influera lagstiftaren. 

Trots detta tycker jag att Bo´s tanke om en  ”trestegsprocess” där de tre stegen överlappar varandra, är relevant. Oavsett om vi tror att det är möjligt för folket att utöva en starkare press på lagstiftaren än eliten, så måste vi försöka. Jag antar, utan att jag har läst hans många böcker, att Johan faktiskt gillar detta. Språket i hans artikel som nämnts i detta sammanhang, är invecklat även om han själv antagligen tycker att det är solklart vad han menar. 

/Oscar Kjellberg

                                                                                                                                  fortsättning följer

—————————————————————————————————————————————————

fortsättning från föregående inlägg 2

Hej alla!
Och tack Oscar för din utvecklande kommentar om lagstiftare samt demokratisk resp. auktoritär politik!
Som jag förstår det befinner sig lagstiftarna i ett någorlunda demokratiskt samhälle ständigt i spänningen mellan den genom konkurrens framgångsrika ”eliten” och resten av befolkningen, ”folket”. Det är nog riktigt, som Oscar skriver, att ”Denna relation präglas idag av ett sådant massivt public relations – propagandatryck från eliten att det är svårt att mobilisera den enighet som ger folket makt att influera lagstiftaren. … Trots detta … Oavsett om vi tror att det är möjligt för folket att utöva en starkare press på lagstiftaren än eliten, så måste vi försöka.”

Så här skulle man, med utgångspunkt från min ”trestegsprocess”, kunna illustrera den konflikt som Oscar nämner:

v1. Samarbetande grupper  <––>    h1. Konkurrerande grupper
                   I                                                              I
v2. Fördelning av ägande     <––>    h2. Ackumulation av ägande
                   I                                                              I
v3. Demokratisk politik        <––>    h3. Auktoritär politik
                                                     I
                          v –––––> Lagstiftning <––––– h

”v” och ”h” i den här uppställningen skulle naturligtvis kunna uppfattas som en tillfällig placering till vänster resp. höger i diagrammet, som en hjälp för minnet. Men det är det är det förstås inte. Om spalterna bytte plats skulle nog de allra flesta i så fall tänka sig att högerspalten står för ”vänsterpolitik” och vänsterspalten för ”högerpolitik”.
Jag tror alltså att det är omöjligt att vara neutral när det gäller ”vänster-höger-skalan”.  Jag antar (rätta mig, någon, om det verkar fel) att de allra flesta inom Steg 3 sympatiserar mer med den vänstra än den högra spalten – vilket i så fall skulle betyda att Steg 3 är ”vänstervridet”, och antagligen, med rätta, också skulle betraktas som det, även om vi försökte dölja det.
Att det ändå finns en utbredd vilja att försöka bortse från den dimensionen tror jag beror på att ”vänster”, tack vare intensiv propaganda från ”höger”, har kommit att förknippas med auktoritära politiska system på grund av misslyckade försök att åstadkomma jämlikhet. Men då glömmer man att även system som ursprungligen till stor del bygger på samarbete, ömsesidig solidaritet och demokrati, genom bl.a. yttre påfrestningar och gamla traditioner, kan misslyckas och uppfyllas av konkurrerande strukturer som driver utvecklingen åt höger enligt diagrammet (bl.a. ”kommunism” bör i så fall betraktas som ett högerfenomen, inte något som vänstern bör lastas för – utom som ett olyckligt men inte oundvikligt misslyckande).
Det betyder inte att alla högerrörelser måste ”demoniseras”. De kommer förstås alltid att finnas även i de mest demokratiska samhällen och är en naturlig och ofrånkomlig följd av individuella strävanden. Men en viktig uppgift för politiken är då att hålla ett öga på sådana tendenser, så att inte samhället (i överensstämmelse med t.ex. nyliberala ideal) kommer att domineras av dem.
Jag tror med andra ord att v-h-dimensionen är en viktig dimension att förhålla sig till (där h1-2 och h3 kan urskiljas som liberalism resp. konservatism).

/Bo Herlin (https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0)

Tänker så här:

Om vi lever i ett ekonomiskt ”samarbetande” samhälle – vilket vi inte gör – då kan det inte uppstå ”ekonomisk konkurrens” eftersom samhället då är strukturellt utformat efter ”samarbetandets principer”. 

”Lagstiftningen” i detta samhälle utformas efter ”samarbetandets principer”.

Om vi lever i ett ekonomiskt ”konkurrerande” samhälle – vilket vi gör – då uppstår det krav på ”samarbete” eftersom samhället har en strukturell utformning efter ”konkurrerande principer”. Alltså ”principer” som leder till orättvisa, ojämlikhet och ohållbarhet – med allt vad det innebär.

”Lagstiftningen” i detta samhälle utformas efter ”konkurrerande principer”.

Ett bidrag till din ”trestegsprocess” Bo?

/Jan Opöien

Ja, Jan, i alla fall en givande frågeställning 🙂

Kanske borde jag ha varit tydligare, när det gäller så allmänt förekommande sociala processer som det handlar om här, och starkare betonat att de oftast överlappar varandra på en mängd olika sätt. Särskilt avgörande kan t.ex. processerna v2 resp. h2 (se mitt mejl här den 10/10) vara, där fördelningsmetoder för ökad jämlikhet enligt v2 samtidigt kan motverkas av ackumulationsprocesser enligt h2 så att ojämlikheten ändå ökar.
När det gäller lagstiftningen kanske konflikten mellan v2 och v3 är tydligast, där v2 t.ex. kan handla om skattelagstiftning som motverkar det ojämlika resultatet av h1-h2, medan h3 i högre grad är inriktad på att skydda resultatet av h1-h2, dvs. det privata ägandet.
Eftersom det antagligen finns en mer eller mindre spontan tendens för privata intressen (snarare än för allmänna) att dominera i ett samhälle på ett sätt som ökar resursslöseri och ojämlikhet, borde det vara en viktig uppgift för de flesta folkrörelser att motverka denna tendens – en vänsterinriktning som det borde vara naturligt för varje samhälle (förutom rena diktaturer) att stödja.
/Bo Herlin

Intressanta perspektiv. Det jag kommer att tänka på är att konkurrens ofta tenderar att kopplas till ägande av pengar och så har det varit länge. Ett alternativt sätt att se på ägande är i vilken utsträckning man äger sin egen tid. Vill man frigöra människan är det egentligen tid som är viktigast.

Utifrån ett beteendevetenskapligt perspektiv är konkurrens ett förhållningssätt, inte ett sätt att beskriva ägande mellan olika grupper. På samma sätt är demokrati/auktoritärism inte bara olika samhällstyper utan även förhållningssätt, människor emellan. Beteendemönster, förhållningssätt och kulturer är svåra att kvantifiera.

Det enda som man mer tydligt och objektivt kan kvantifiera är skillnader i inkomster vilket påverkar människans frihetsgrad. Ett par forskare som studerat verkan av skillnader mellan inkomster är Wilkinson & Pickett i boken Jämlikhetsanden. De konstaterar att den största gemensamma faktorn när det gäller länders hälsa (ur ett brett perspektiv) är inkomst.

Om det nu är så att inkomst är den faktor som är viktigast för att ge människor möjlighet att leva i hälsa borde vi kanske se hur detta ska åstadkommas. Kanske kan vi enas om att dagens fördelningssystem skapar obalans? Ett system som har löneanställning som fördelningsmekanism.

Ett alternativ vore att skapa ett system där staten fördelar pengar till företagsformer som traditionellt definieras som mer demokratiska, till exempel kooperativ. Hur påverkar då detta individens frihetsgrad i livet? Vad är det som säger att kooperativ står för en mer hållbar produktion och hur ska individer som motsätter sig ohållbar produktion klara sig på denna arbetsmarknad? Problemet jag ser är att så länge pengar styrs till aktörer på en arbetslinjestyrd marknad så kommer det finnas en utslagningsmekanism som skapar förhållningssätt baserat på konkurrensens villkor.

Vad finns då kvar? Ett alternativ som inte primärt kopplar ihop arbetsinsats med en summa pengar. Alternativet att styra penningfördelningen direkt till individen genom en basinkomst förenar många goda villkor i samhället. Främst skapar det en direkt frihet för individen som jag inte ser i något av alternativen som basers på lönearbete. Individen kan välja ett mer hållbart liv utan att det påverkar dennes inkomst. Hen kan också välja själv vad hen vill lägga sin tid på. Förväntat resultat är att fler skulle lönearbeta mindre vilket skulle minska produktionen/konsumtionen så att vi får möjlighet att sänka våra CO2-utsläpp utan att det skapar klyftor och ohälsa så som dagens system gör. Fler skulle ha mer tid till familjen och anamma en hälsosammare livsföring vilket minskar ohälsan. Fler skulle kunna lägga sin tid (aktivitet) på att hjälpa varandra vilket skapar förutsättningar för äkta samverkan baserat på känsla i stället för monetära anledningar

Frågor som måste ställas är: Vill vi ha ett samhälle i balans mellan arbete, livskvalitet och miljö eller inte? Vill vi ha ett samhälle där enbart arbetstid värderas eller ett samhälle där ”livstid” värderas, där funktion värderas framför människovärde, ett samhälle där fattigdom anses bero på personlighet eller ett samhälle där fattigdom enbart handlar om frånvaron av pengar?

//Henrik Lund

Henrik skriver:

”Problemet jag ser är att så länge pengar styrs till aktörer på en arbetslinjestyrd marknad så kommer det finnas en utslagningsmekanism som skapar förhållningssätt baserat på konkurrensens villkor.

Vad finns då kvar? Ett alternativ som inte primärt kopplar ihop arbetsinsats med en summa pengar. Alternativet att styra penningfördelningen direkt till individen genom en basinkomst förenar många goda villkor i samhället.” 

Instämmer i det du skriver. Att ”pengar styrs till aktörer” brukar jag benämna som att kapitalägandet handhas privat och att denna ordning skapar en ”utslagningsmekanism baserat på konkurrensens villkor”.

”Alternativet” då? ”Styra penningfördelningen direkt till individen genom en basinkomst …” måste vara det rätta ”alternativet”.

Hur genomförs då detta ”alternativ”? (se nedan)

Henrik skriver: 

”Vill vi ha ett samhälle där enbart arbetstid värderas eller ett samhälle där ”livstid” värderas, där funktion värderas framför människovärde, ett samhälle där fattigdom anses bero på personlighet eller ett samhälle där fattigdom enbart handlar om frånvaron av pengar?”

Om vi vill ha ett samhälle där ”livstid värderas” hur genomförs då detta? Kan denna ”värdering” genomföras i dagens samhälle? Nej den kan inte det – av kända orsaker! Alltså måste ett strukturellt annorlunda samhälle byggas. Vilket jag förmodar att du också kommer fram till Henrik?

/Jan Opöien

Henrik skrev:

”Det jag kommer att tänka på är att konkurrens ofta tenderar att kopplas till ägande av pengar … Utifrån ett beteendevetenskapligt perspektiv är konkurrens ett förhållningssätt, inte ett sätt att beskriva ägande mellan olika grupper.”

Men om det om det finns så lite av en livsviktig resurs att den inte kan delas upp så att alla äger tillräckligt av den (dvs. har tillräcklig kontroll över en del av den) för att överleva (eller må bra), då kan själva bristsituationen vara en mera avgörande faktor än t.ex. gruppmedlemmarnas attityder till konkurrens/samarbete för uppkomsten av konkurrens om den resursen. Fördelningsfrågan kan alltså vara problematisk, men alltid viktig att försöka lösa.

Kapitalismens ”fria” marknad, som visserligen förutsätter ett statligt våldsmonopol, kan vara ett sätt att ”lösa” fördelningsproblemen utan fysiskt våld, men med små (accepterade) orättvisor vid varje handelstransaktion, med en fortgående kapitalackumulation och ökad ekonomisk ojämlikhet, både när det gäller ägande och inkomster (även av kapital), som följd.

Henrik skrev:
”Om det nu är så att inkomst är den faktor som är viktigast för att ge människor möjlighet att leva i hälsa borde vi kanske se hur detta ska åstadkommas. Kanske kan vi enas om att dagens fördelningssystem skapar obalans? Ett system som har löneanställning som fördelningsmekanism.”
Jag instämmer i att ”dagens fördelningssystem skapar obalans” som försvårar för människor ”att leva i hälsa”, men det handlar inte bara – som jag försökte förklara ovan – om ”löneanställning som fördelningsmekanism”, utan framför allt (särskilt när det gäller vår nuvarande situation) om ojämlikhetsskapande konkurrens med vinstmaximering som drivkraft. En konkurrens som berör både individer (särskilt när det gäller löner) och företag (när det gäller deras fortsatta överlevnad).

Henrik skrev:
”Vad är det som säger att kooperativ står för en mer hållbar produktion och hur ska individer som motsätter sig ohållbar produktion klara sig på denna arbetsmarknad?”

Det största problemet med en ekonomi där de flesta företag förväntas ha som primär målsättning att maximera sin vinst är att den bara med mycket stor svårighet kan styras mot andra mål, som kan minska de förväntade vinsterna. Kooperativ har inte ägare/medlemmar som inte är (framförallt genom direkt deltagande) nära knutna till dess verksamhet, och de måste styras demokratiskt av dessa t.ex. när det gäller företagets produktion, löner (inkl kompensation för nödvändigt men mindre trevligt arbete) och eventuell vinstutdelning till medlemmarna. Det sistnämnda kan vara särskilt konkurrensskapande, så det bör nog – och kan – undvikas. I stället bör det finnas en statlig stödgaranti för sådana företag – med krav på återbetalning av överskott som inte är nödvändiga för företagens ekonomiska överlevnad. Dessa villkor gör det möjligt för kooperativens medlemmar att, utan risk för avsked, med demokratiska beslut styra produktionen så som de önskar inom ramen för vad som är önskvärt ur samhällets synpunkt och med hänsyn till miljön (t.ex. minskad produktion). Om en eventuellt samhälls- och miljöfarlig produktion måste läggas ned och det inte finns någon möjlighet till en alternativ produktion, borde naturligtvis samhället garantera någon form av basinkomst till de forna kooperativmedlemmarna.
Självklart är det nödvändigt med (allmänna krav på) insyn i verksamheterna så att eventuella missförhållanden (t.ex. bristande demokrati) kan rättas till.
Och självklart borde alla människor under alla omständigheter garanteras de mänskliga rättigheter som krävs för att minska risken för ohälsa.

/Bo Herlin

                                                                                                                                      fortsättning följer

————————————————————————————————————————————

fortsättning från föregående inlägg (3)

Angående Bo:s inlägg:

Det svåraste vi människor har att ta itu med här i världen är våra egna föreställningar om världen.

Jag uttrycker mig explicit och påtalar att jag utgår från ett beteendevetenskapligt perspektiv. Om du ändå väljer att inte se mitt resonemang ur ett beteendevetenskapligt perspektiv så kommer vi inte mötas och ha ett intressant utbyte av synpunkter. Det blir endast att du fortsätter att välja det perspektiv som jag är van vid att du använder vilket jag tycker mig förstå ganska bra sedan tidigare. Jag menar inte att du måste byta åsikt bara för att du för ett ögonblick ser saken som jag ser det.

När du definierar pengar som ”en livsviktig resurs” så är det medvetet eller omedvetet en definition med rötterna i en traditionell vänster-höger-världsbild. Där jämställer man pengar med naturresurser vilket gör pengar till en resurs eller vara som man sedan kan förränta. Jag anser att vi måste bort från detta tänkande och enbart definiera pengar som ett betalningsmedel. I en räntefri samhällsekonomi blir pengar enbart ett betalningsmedel.

”Fördelningsfrågan kan alltså vara problematisk, men alltid viktig att försöka lösa.” skriver du och där är vi helt överens. Men medan du talar om obalansen på marknaden (som jag inte förnekar) talar jag om obalansen mellan människors betalningsförmåga. Jag tycker kooperativ är en bra företagsform men om vi inte går ned på individnivå kommer det alltid finnas individer som riskerar att inte uppleva sig äga sin tid. Det är anledningen till varför jag anser att basinkomst vore en bättre fördelningsmodell än enbart löneinkomst. Med basinkomst kan man skapa bättre balans mellan individer som kan få en större materiell trygghet vilket dessutom (ur ett beteendevetenskapligt perspektiv) minskar stress och ohälsa.

Du talar om kooperativ som en grund för att människor ska styras demokratiskt. Du menar också att kooperativ ska ha statlig stödgaranti. Detta är också ett resonemang som utgår från ett lönearbetslinjesamhälle där vissa kommer att vara inne och andra utanför. Morgondagens samhälle handlar som jag ser det inte bara om att organisera lönearbetet utan att faktiskt ge människor friheten att öka ägandet av sin egen tid, under ansvar.

Det är viktigt att förstå att kapitalackumulation sker på två huvudsakliga sätt. Dels genom det du talar om, vinst på arbete, dels vinst på förräntade pengar. Utan den senare skulle vi få bort den värsta funktionen i dagens ekonomi. Om vi dessutom skulle ha basinkomst (till alla) skulle även det du tar upp med den i min mening övervinstmaximering vi har idag begränsas så att vi lättare kan ta itu med alla sociala och miljörelaterade problem vi står inför.

När människor får möjlighet att fritt välja vad de vill lägga sin tid och begränsade pengar, men ändå egna pengar, på så tenderar folk till skillnad mot hur det är idag att göra klokare val. I tester man gjort med någon form av basinkomst har det visat sig att folk blir kloka när de får friheten att vara det. Vi kan, utifrån ett beteendevetenskapligt perspektiv, därför inte utgå från att folk i ett framtida system kommer att agera på samma sätt som många gör idag. Människor är en del av ett sammanhang och om sammanhanget visar människor tillit kommer beteendemönster att förändras.

Så länge vi har en ekonomi som baseras på arbetslinjen är det faktiskt lönearbete som är grunden för penningfördelningen i ett samhälle. Alla andra sätt att fördela pengar på är avhängigt lönearbetesprincipen. Alla försäkringssystem och bidragssystem beror av det.

Om du menar att basinkomst endast ska ges till dem som blir utan lönearbete är det bara ett annat sätt att ge folk a-kassa eller aktivitetsstöd så som man gör idag. Jag menar då att risken för att klyftorna ökar ännu mer blir större. Det cementerar både monetära och sociala klyftor då vi människor ur ett beteendevetenskapligt perspektiv främst är sociala varelser. En allmän basinkomst skulle ta bort den sociala stigmatisering som ditt alternativ leder till.

//Henrik Lund

Jan, vi är överens.

Jag vill nog dock skilja mellan ägande av pengar genom basinkomst, (man kanske inte gör av med alla pengar och då äger man dem ju), och ägande genom förräntning av ett kapital. Man skulle kunna säga att det är skillnaden mellan realt monetärt ägande och finansiellt monetärt ägande. Det är därför jag ser begreppet kapitalism som problematiskt då allt ägande av pengar i sig inte behöver innebära kapitalism som jag ser det. Det problematiska är kapitalackumulering genom ränteekonomin .

Samhällsförändring sker genom att någon eller några människor sätter igång en förändringsprocess genom att ifrågasätta det system man upplever orättfärdigt och ha idéer om ett annat samhälle. Det kan vara på politisk nivå eller genom att medborgare engagerar sig.

Det svåra kan vara att vi människor ofta tror att vi måste göra allt på en gång, samtidigt, för att det ska ske någon förändring. Så har det dock inte sett ut i historien. Förändringsprocessens hastighet är beroende på hur stark opinion man lyckas driva och om timingen är rätt.

Mot bakgrund av hur det politiska läget ser ut i vårt land just nu så är jag övertygad om att det finns en potential att skapa förändring. SD har lyckats skapa kaos i politiken vilket är en förändring. Då borde det kunna vara möjligt att skapa förutsättningar för en ekonomi med basinkomst, helst räntefri ekonomi då det är räntefunktionen som undergräver den nuvarande ekonomin men vi måste ju börja någonstans. I många andra länder är ju basinkomst uppe på agendan sedan länge medan vi här i Sverige fortfarande fegar ur när det gäller att ifrågasätta det invanda och hitta konstruktiva lösningar.

Politikerna som enbart agerar på den politiska marknaden vill inte ha kaos men ser dessvärre inte vilka alternativ som skulle minska kaoset. Här finns en potential att skapa opinion innan de får för sig att driva sina gamla modeller ännu längre med än värre resultat som följd.

//Henrik Lund

”… ägande genom förräntning av ett kapital.” (Henrik)

Javisst, det är ju det här som det i grunden handlar om. Ägandet av pengar i sig ”innebär inte kapitalism”. ”Det problematiska är kapitalackumulering genom ränteekonomin.” 

Eller som jag vill uttrycka mig: det problematiska är vår kapitalistiska marknadsekonomi som kräver kapitalackumulering för sin egen fortlevnad.

”Då borde det kunna vara möjligt att skapa förutsättningar för en ekonomi med basinkomst, helst räntefri ekonomi då det är räntefunktionen som undergräver den nuvarande ekonomin men vi måste ju börja någonstans.” (Henrik)

Här uppstår en fråga som vi inte kommer undan med: Vad menar vi med ”basinkomst”? Ska alla vi människor i samhället ha exakt lika ”basinkomst” oberoende av vad vi ”arbetar” med eller ska ”basinkomsten” fördelas olika utifrån vad vi ”arbetar” med? Själv anser jag att ”basinkomsten” ska fördelas lika till alla, oberoende av vad vi ”arbetar” med.

Nästa fråga blir då: Kan detta genomföras i dagens rådande samhälle? Nej jag menar att detta inte kan genomföras i dagens samhälle.

Varför då? Helt enkelt därför att vi lever i en kapitalistisk marknadsekonomi som av ”naturliga” skäl saknar möjligheten att genomföra rättvisa och jämlika ”fördelningsfunktioner”, som exempelvis fördelningen av ”basinkomst”.

I det här sammanhanget är det viktigt att inse politikens underordnade roll i det rådande förhållandet mellan vår marknadsekonomi och politiska beslutsprocesser.

/Jan Opöien

Angående Jans inlägg:

Anledningen till varför jag skriver kapitalackumulering genom ränteekonomin är för att kapitalackumulation kan ske på flera sätt. Det kan ske genom att priser på populära varor och tjänster höjs. Det kan också ske genom ett ökat skatteuttag från befolkningen. Historiskt sett har kan det antas att både kungar och kyrkan tagit ut skatt som därmed ackumulerats.

Vi uttrycker oss lite olika men det verkar som att vi menar samma sak. Att enbart skriva ”kapitalackumulering för sin egen fortlevnad” innebär dock en osäkerhet i definitionen på grund av det resonemang jag för i förra stycket. Jag menar att det är viktigt att skilja på olika typer av ackumulation då det annars blir svårt att förstå vilka lösningar vi behöver på problemen med de olika typerna av ackumulation.

Ackumulation genom ränteekonomin kan förhindras genom räntefri valuta. Det är en åtgärd för att kunna skapa balans mellan penningsystemet och det uttag vi gör från naturen.

Ackumulation genom skatt, försäljning av varor och tjänster, vilket är den klassiska vänster-höger-konflikten, kan däremot balanseras genom basinkomst. En jämn fördelning av pengar till alla (där är vi överens) skulle skapa ett monetärt kretslopp. På samma sätt som vi behöver kretsloppstänkande när det gäller olika material, behövs det även för att inbegripa människans grundläggande behov av pengar för att klara sig i samhället.

Huruvida man kan åstadkomma förändring i det ”rådande samhället” kan man naturligtvis diskutera. Om vi utgår från att det inte går i dagens samhälle riskerar det att luta åt att det krävs att samhällsekonomin kraschar helt eller att det sker en revolution baserad på våld. Då jag av naturen inte är varken våldsam eller speciellt dystopisk så tror jag på en utveckling baserad på allt som sker av utveckling redan, men att insikten om ränteekonomins och lönearbetsmodellens dysfunktion måste öka om vi vill ha balans mellan arbete, livskvalitet och miljö.

Rent teoretiskt är räntefri ekonomi med basinkomst kanske inte förenligt med dagens samhälle men då förändring och utveckling oftast sker i flera olika parallella processer är det enda vi kan göra, att sträva efter förändring, inte bara av materiella ting, utan även av insikter, bildning och kunskap om hur vi vill att livet ska vara. Om vi anser att meningen med livet är lönearbete, stress, ständiga rationaliseringar, monetär tillväxt m m, eller inte. Om vi förenklat bara ser på penningmängden och antalet människor i samhället så finns det så det räcker. Om vi tittar på hur mycket pengar som används för att upprätthålla dagens system för sin egen skull så finns det goda chanser att skapa ett basinkomstsystem redan i dagens samhälle.

Att lita på att marknaden eller politiken ska lösa de problem vi har verkar kanske utopiskt även om det sker små framsteg ibland. Det är därför som det är så viktigt att alla som vill ha förändring agerar och skapar opinion så att politiken och marknaden till slut förstår att de inte kan skjuta över problemen på kommande generationer längre.

//Henrik Lund

Tack, Henrik, för ditt långa svar – men kanske borde jag förebrå mig själv för att jag, som du skriver, ”[valt] att inte se [ditt] resonemang ur ett beteendevetenskapligt perspektiv”.
Men det handlar inte om ett medvetet val, utan beror nog snarare på min bristande förståelse av din uppfattning om vad ett beteendevetenskapligt perspektiv är. Jag har själv en s.k. beteendevetenskaplig bakgrund sedan åren 1968-71, men det har hänt mycket sedan dess. Bl.a. kom en mycket stark reaktion mot de årens ”vänsterperspektiv” som förkom på universiteten. Det sociala perspektivet (som också inkluderade ett individperspektiv) övergavs till förmån för en stark betoning på individen och det individuella ansvaret. Eftersom den tidigare kritiserade kapitalismen då inte försvagades utan i stället ”förstärktes” så kom många individer att råka i ekonomiska svårigheter, och där hade en allmän basinkomst varit till stor hjälp – och skulle fortfarande kunna vara det. Men det miljöhotande kravet på ekonomisk tillväxt och svårigheterna att styra produktionen i miljövänlig riktning skulle bestå – men nu har jag förstås alltför snabbt återgått till ”det perspektiv som [du] är van vid att [jag] använder” och ”tycker [dig] förstå ganska bra”. Men jag tvivlar på det eftersom du skriver:

”När du definierar pengar som ”en livsviktig resurs” så är det medvetet eller omedvetet en definition med rötterna i en traditionell vänster-höger-världsbild. Där jämställer man pengar med naturresurser vilket gör pengar till en resurs eller vara som man sedan kan förränta.”

I själva verket skrev jag att ”… om det om det finns så lite av en livsviktig resurs att den inte kan delas upp så att alla äger tillräckligt av den (dvs. har tillräcklig kontroll över en del av den) för att överleva (eller må bra) då kan själva bristsituationen vara en mera avgörande faktor än t.ex. gruppmedlemmarnas attityder till konkurrens/samarbete för uppkomsten av konkurrens om den resursen.”
Där hade jag inte en tanke på pengar överhuvudtaget, utan endast på materiella resurser som, vare sig de behandlas som utbytbara varor eller inte, har stor betydelse för människors överlevnad. Den ”vänster”, som jag anser mig ”tillhöra” (och som jag tror är vanligast) kritiserar i stället starkt att man i vårt, av ”högern” försvarade ekonomiska system, ”jämställer … pengar med naturresurser vilket gör pengar till en resurs eller vara som man sedan kan förränta”, som du menar att man gör enligt ”en traditionell vänster-höger-världsbild”.

Jag har tidigare kritiserat din tolkning(?) av vänster-högerskalan som en skala vars båda ändpunkter/slutpunkter har diktatoriska system (och som du av förklarliga skäl menar bör undvikas). Så här kan den se ut i u-formad version, för att få plats, och med mina markeringar inom klammer (textgraden kan behöva justeras så att den får plats):

[1v] Vänsterideologier –  Arbete, ägande –  [1h] Högerideologier

           I                                                                                I

[2v] Statsreglerad ek                                     [2h] Individreglerad ek.

           I                                                                                I

[3v] Elitens diktatur                                    [3h] Marknadens diktatur

Min version (som jag tidigare visat) ser ut så här (där v1, v2, v3, h1, h2, h3 i praktiken kan överlappa varandra):

v1. Samarbetande grupper  <––>    h1. Konkurrerande grupper
                   I                                                              I
v2. Fördelning av ägande     <––>    h2. Ackumulation av ägande
                   I                                                              I
v3. Demokratisk politik        <––>    h3. Auktoritär politik

Det som (tycks) saknas i dina 1v och 3v är samarbete och demokrati vilket krävs för att reglera ekonomin på ett demokratiskt sätt (som i mitt v2) vilket i sin tur kräver aktiva, engagerade och så fritt som möjligt kommunicerande individer – och naturligtvis skulle en allmän basinkomst vara till stor hjälp här. Jag menar bara att även det ekonomiska systemet måste förändras till att också inkludera demokratiska, icke vinstdrivande företag och att dessa behöver ett demokratiskt statligt stödsystem för att säkra deras överlevnad. Dessutom behövs ett fördelningssystem för att fördela stora ojämlikheter (både på grupp- och individnivå), som alltid (även utan vinst som huvudsakligt motiv) har en tendens att uppstå. Allt för att undvika den urartning till ”elitens diktatur” som du har till vänster din skala (men som skulle ske enligt h1-h3 i min).
Det finns också flera viktiga delar i min koncentrerade modell för ekonomisk demokrati, som bör bidra till att hindra en sådan urartning. Se t.ex. avsnittet 3. Förutsättningar för övergång till ekonomisk demokrati i https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0.

/Bo Herlin

Bara en mening, Henrik, som jag inte förstår riktigt i ditt svar till Jan (som också är relevant för mitt tidigare svar till dig):

”Ackumulation genom skatt, försäljning av varor och tjänster, vilket är den klassiska vänster-höger-konflikten, kan däremot balanseras genom basinkomst.”

Skatt är väl snarast till för att minska olika problemen som kapitalackumulation genom vinstgivande försäljning av varor och tjänster i den ”privata” sektorn medför. Ofta ett (auktoritärt) ”vänster”-projekt för att underlätta livet för den fattigare delen av befolkningen, men kan inte heller undvikas av en politisk höger med särskilt behov att försvara den privata äganderätten och ”nationen” med polis och militär. Vad de indrivna pengarna ska användas till är väl ”den klassiska vänster-höger-konflikten om jag har förstått dig rätt, och den kan nog mildras genom en allmän basinkomst.
Men hade välfärdsstatens försvagning och den enorma, nyliberala ökningen av kapitalackumulationen – och därmed en enorm ekonomisk makt i ett fåtal händer – kunnat undvikas endast genom någon form av basinkomst? Jag tror vi behöver en betydligt mer genomgripande systemförändring än vad som skulle kunna åstadkommas på detta sätt.

/Bo Herlin

Tack själv Bo, för att du orkade läsa hela texten! 

Ska försöka hålla mig lite kortare denna gång.

Angående ditt resonemang om livsviktiga resurser så spelar det inte så stor roll om man menar pengar eller naturresurser. Det handlar om ifall man ser naturen/miljön som främst resurser eller våra livsbetingelser som gör skillnaden. I vänster-höger-systemet är naturen till för att konsumeras och då definieras naturen som resurser som ska utnyttjas. Det ska ställas mot att se naturen/miljön som våra livsbetingelser som ska vårdas. Jag anser att det är en betydande skillnad.

När det gäller min modell som jag bifogar för den som är intresserad, kontra din modell så är det viktigt att vi endast ser dem som teoretiska modeller och inte verkligheten. Jag ser båda modellerna som intressanta och ser ingen av dem som rätt eller fel. De är olika sätt att beskriva olika perspektiv.

Jag beskriver dels det rådande systemet och spänningen mellan politik och marknad som du mycket riktigt tar upp. Ett system där både samverkan och konkurrens finns parallellt. Samverkan inom t ex företag och myndigheter för att kunna utföra det de är satta att göra.

Angående kooperativ så är de redan idag en del av företagsamheten i ekonomin och många har redan stöd från det allmänna. Med basinkomst kan man skifta från ett penningtänk till ett idétänk som utgör en bättre grund för balans och mening.

Min (och en del andras) föreställning om hur ett nytt system i bättre balans kan se ut finns i modellens högra del. Till skillnad mot dagens system som belönar den som samarbetar för att konkurrera med andra, vill jag visa en modell där balanserad fördelning mellan alla belönar den som samarbetar för att kunna samarbeta med andra.

I stället för att vi ägnar en massa energi åt att diskutera våra tankar om hur dagens system fungerar så hoppas jag vi kan övergå till att börja samtala om det system som kan vara en del av lösningen i stället. Annars riskerar vi att fastna i teoretiska hårklyverier.

Allt gott!

//Henrik Lund

Bo,

I en idealiserad vänstervärld är den offentliga sektorns arbete till gagn för individen och privat sektor enbart utsugare. Jag anser att alla människor har en idé om att de vill göra ett bra arbete oavsett vem som äger verksamheten.

Nu råkar det finnas rötägg i båda lägren och det är en anledning till varför jag anser att basinkomst (och räntefri ekonomi) skulle minska ”rötäggens” framfart.

Då både offentlig och privat sektor ska gå med vinst både genom ränteekonomin, skatter och på varor och tjänster så blir medborgarsektorn lidande då pengarna tas därifrån. Fenomenet syns inte utåt då det döljs av ständigt ökande kreditutgivning (med ständigt ökande räntekostnadsökning som följd).

Låt oss inte fastna i beskrivningen av dagens dysfunktionella system utan i stället ge oss hän i att utforska lösningarna och skapa opinion för dem. Det är vad kommande generationer förväntar sig av oss.

//Henrik Lund

                                                                                                                              fortsättning följer

————————————————————————————————————————————-

fortsättning från föregående inlägg (4)

Tack Henrik för det kortare svaret!
Bara ett ännu kortare svar för att undvika missförstånd, du skriver:
”Jag ser båda modellerna [min och din] som intressanta och ser ingen av dem som rätt eller fel. De är olika sätt att beskriva olika perspektiv.”
En viktig skillnad mellan den vänstra delen av din modell (om vänster-höger), som jag refererade till i mitt förra mejl, och min ”vänster-höger-modell” i samma mejl verkar vara att din modell utgår från historiska erfarenheter av odemokratiska system, medan min modell är mera teoretisk, men också aktuell och (särskilt den vänstra delen) utopisk eftersom tanken är att dess olika delar bör ses som verksamma samtidigt och ”överlagrade” i olika grad ”på” varandra. Det som är ”vänster” i din modell har jag faktiskt aldrig betraktat som en ”riktig vänster” utan snarare som en ”högerurartning”. Den högra, utopiska, delen (tack för att du bifogade den kompletta modellen) är mycket närmare min vänstra del, bortsett från att den saknar begreppet ”demokrati/demokratisk politik”, som jag har med eftersom jag förklarar det på annat håll.
Det var allt jag hann med den här gången. Vi hörs.

/Bo Herlin

”Kapitalackumulation” är ju förutsättningen för vår rådande marknadsekonomi, att kunna ”leva vidare”. 

Hur ser då ”vår rådande marknadsekonomi” ut? Svaret vet vi! 

Krävs det då en liknande förutsättning – ”kapitalackumulation”- i en demokratisk marknadsekonomi? 

Nej det krävs inte!

Varför inte? Därför att kapitalägandet kommer inte att utsättas för konkurrens i och med att samhället äger och förvaltar det.

Observera här – som jag brukar tjata om – att företagandet ägs av var och en, stort som smått, och är en helt annan ”sak” än kapitalägande.

/Jan Opöien

Frågor med anledning av ditt senaste inlägg:

En ekonomi utan  konkurrens, vad brukar en sådan ekonomi kallas?

Vad är ”samhället”?

/Ulf Löfgren

Bo,

Jag konstaterar att vi har lite olika utgångspunkt när det gäller definitionen av vad ”vänster” är.

Din definition utgår från dina personliga erfarenheter medan min definition utgår från den bild som jag uppfattar är dominerande i samhällsdebatten. Vad som är aktuellt eller ej kan ju diskuteras.

Det intressanta vill jag dock hävda är den nya modellen som utgår från humanism och ekologism. Man skulle kunna säga att den kombinerar vänsterns gemensamma trygghetsidé med högerns frihetsideal men med utgångspunkt i de begränsningar som jorden kräver av oss.

//Henrik Lund

Bara två korta kommentarer, Henrik,  den här gången.

Jag har visserligen sagt att min ”definition” av vad ”vänster” är (se mitt mejl 15/10) utgår från mina personliga erfarenheter. Men den är också betydligt mer användbar för analyser än den (än så länge?) dominerande ”definitionen”, som jämställer ”vänster” med diktatorisk höger, vilket gör begreppet olämpligt/oanvändbart för annat än politisk propaganda. När det inte tydligt framgår av sammanhanget (som i mitt mejl 15/10) bör man därför hellre tala om ”demokratisk vänster” än bara ”vänster”.

Till sist: ”vänsterns gemensamma trygghetsidé” är väl också en idé om demokratisk organisering (som skulle behöva utvecklas, t.ex. så som jag gjort) trots att det inte nämns i din modell?

/Bo Herlin

Bo,

Ingen teoretisk modell kan hävdas inbegripa alla nyanser av den verklighet vi människor lever i. Min modell visar ytterligheterna i två riktningar. Däremellan finns naturligtvis hela skalan av nyanser. Bara för att min modell polariserar det rådande systemet betyder det inte att dina och andras erfarenheter befinner sig i den ena ytterligheten. I ett samhälle där polariseringar ökar inom politik och arbetsmarknad ser jag inte att min modell skulle vara irrelevant. Mina personliga erfarenheter ur verkligheten är att det finns både en demokratisk vänster och en demokratisk höger. Om vi inte kan acceptera det så blir vi en del av polariseringen i samhället.

Min modell kan säkert utvecklas och bli tydligare, liksom din. Kanske ska ytterligheterna vara mellan politisk diktatur och marknadsdiktatur i stället för vänster och höger. Det viktiga som jag  ser det är att vi behöver den nya modell jag skissat till höger på bilden.

Vår roll som kritiska till ekonomisk tillväxt innebär att hjälpa människor i alla läger att få ökad insikt om dess konsekvenser, miljömässigt, socialt, hälsomässigt, ekonomiskt. Samhället balanserar ständigt i en dynamik mellan ytterligheterna och trots att vi lever i en demokrati så finns det utmaningar inom alla områden. Det viktigaste är då att påtala och förklara dessa istället för att tvista om hur vi ska definiera ytterligheterna. Oavsett var på skalan du eller jag anser oss befinna så finns ytterligheterna på denna jord och då behöver vi fokusera på att få människor att förstå det Einstein lär ha sagt, att vi inte kan lösa problemen med samma system som skapat problemen.

//Henrik Lund

Hej Ulf!

”Frågor med anledning av ditt senaste inlägg:

En ekonomi utan  konkurrens, vad brukar en sådan ekonomi kallas?

Vad är ”samhället”?”

En ”ekonomi” måste vara rättvis, jämlik och ekologiskt hållbar för att kunna ”läka” alla de nedbrytande ekologiska och samhälleliga ”processer” vi nu upplever. Därför så kan vi inte fortsättningsvis förlita oss på ett ekonomiskt system – vår globala kapitalistiska marknadsekonomi – som bär huvudansvaret över den nu rådande destruktiva utvecklingen. 

I denna nu rådande ”ekonomi” gäller den strukturella ordningen att kapitalet ska vara privatägt. Alltså utsätts kapitalet för ”konkurrens”. Denna destruktiva strukturella ordning måste ersättas med ordningen att kapitalägandet ska handhas av ”samhället” – alltså du och jag plus alla andra som lever i ”samhället”.

En ”ekonomi” består av företagande och av företagandet skapas kapitalägande. När kapitalägandet överförs till ”samhället” så leder det till att företagandet kommer att baseras på samarbete mellan företag – samarbete mellan människor/företag är den enda möjliga strukturella ordningen för att kunna ”rädda” planeten och denna nödvändiga strukturella ordning förutsätter att kapitalet ägs av ”samhället”. Företagandet ägs av var och en – alltså privatägt!

Jag kallar denna ordning för demokratisk marknadsekonomi. Jag förstår om du vill att jag ska svara: planekonomi. Men det är inte planekonomi som jag eftersträvar. Planekonomi – så som vi har lärt känna den – är någonting helt annat.

Frågan: Vad är ”samhället”? Svaret finns i texten ovan!

/Jan Opöien

Hej Jan,

Anledningen till att jag ställer de här två frågorna till dig är naturligtvis att jag, och säkert även andra inom Steg 3, känner en viss oro över att ”70-talsdebatten” nu i repris är på väg in i Steg 3. Den debatten handlade i sin kärna om när och hur den kapitalistiska marknadsekonomin skulle ersättas av ett annat ekonomiskt system, underförstått ett socialistiskt planekonomiskt system. Du uttrycker dig inte explicit om att det är detta du avser, utan använder i stället mycket diffusa begrepp som ”samhället” (i fråga om ägandet) och ”samarbete” (i motsats till konkurrens). Jag menar däremot att du inte kommer undan de svårigheter som man så småningom upptäckte även på 70-talet och som ledde till att debatten tystnade eftersom kritikerna av vänsterns planer ju hade rätt.

Inom vänstern var konkurrens ett fult ord. Men då har man inte förstått poängen med konkurrens, som är att ”dåligt” slås ut och ”bra” kommer i dess ställe. I Sovjetunionen begränsades konkurrensen till fabrikerna och till arbetslagen, s.k. socialistisk tävlan, konsumenterna hade dock ingen chans att genom sina val på en marknad påverka vad som skulle gå att köpa. Det är den här stelbentheten som utmärker alla ekonomier som organiseras uppifrån och ner. Uppgiften för ett samhälle som vill förverkliga hållbarhet är att utnyttja marknadens mekanismer, samtidigt som man sätter upp lämpliga ramar för hur marknaden bör fungera.

Förstörelsen av marknadsekonomin har alltid och överallt gått hand i hand med socialism i olika skepnader. ”Kapitalism” och ”socialism” är egendomsrättsliga system – privat ägande och gemensamt ägande. Båda fungerar om marknadsmekanismerna respekteras. Men när du skriver att ”Därför så kan vi inte fortsättningsvis förlita oss på ett ekonomiskt system – vår globala kapitalistiska marknadsekonomi – som bär huvudansvaret över den nu rådande destruktiva utvecklingen”, tolkar jag naturligtvis din hållning så att både privat ägande och marknadsekonomi sitter löst i ditt samhälle.

”Denna destruktiva strukturella ordning måste ersättas med ordningen att kapitalägandet ska handhas av ’samhället’ – alltså du och jag plus alla andra som lever i ’samhället’.” Det handlar således om socialisering, för att tala klarspråk.

Det här trixandet med ord känner vi som varit med länge igen från 70-talsdebatten. ”Du och jag plus alla andra” var även bokstavsvänsterns mantra på 70-talet. Men hur såg verkligheten ut? ”Du och jag plus alla andra” hade i själva verket ingenting att säga till om, och det gällde som nämnts även på marknaden. Så vad är ”samhället”, Jan?

Den som lämnar inövade strukturer får alltid problemet med att inöva nya och fungerande strukturer. Det gör man inte i en handvändning. Marknadsekonomi och privat ägande med inslag av offentligt ägande har bister, visst, men systemet fungerar! Alltså är det oerhört mycket bättre att försöka kringgärda systemet med nya och ändrade regler än att riva ner och bygga nytt. Den sistnämnda vägen leder dessutom alltid till fullständigt kaos.

/Ulf Löfgren

Hej Ulf,
Ordet är ju fritt här, så jag tar mig friheten att försöka svara lite mer detaljerat på dina frågor till Jan.

Din fråga (16/10 17:19), ”[e]n ekonomi utan  konkurrens, vad brukar en sådan ekonomi kallas?”, föranleddes, så vitt jag förstår, av att Jan skrev (16/10 01:47): ”kapitalägandet kommer inte att utsättas för konkurrens i och med att samhället äger och förvaltar det”.

Det handlade alltså om konkurrens om ägandet av kapital, alltså privat (inte allmänt) ägda resurser, som (per definition) kan användas (och används) till ytterligare ökning av varje enskild kapitalägares ekonomiska resurser. Eftersom dessa resurser alltid (bortsett från eventuellt möjlig obegränsad statlig penningutgivning) är begränsade finns det en risk för alla kapitalägare i ett samhälle att misslyckas i sin strävan att säkra sin ”ekonomiska existens” genom att ”förränta” sitt kapital. En konkurrens om ekonomisk styrka genom kapitaltillväxt, som driver samhället mot en allt intensivare produktion av varor för en förhoppningsvis vinstgivande varuhandel, blir följden. En tillväxt som nu hotar att bli katastrofal.
Frågan är om en ekonomi utan en sådan destruktiv konkurrens är möjlig, vad den kan ha för egenskaper och vad den kan kallas med utgångspunkt från dess egenskaper. Jag antar att ditt underförstådda svar på din retoriska fråga ovan, Ulf, är ”planekonomi”, som vi inte har sett några lyckade exempel på – säkert mycket på grund av ganska våldsam politisk konkurrens.
Ett bättre svar på frågan om vad en ekonomi som åtminstone är fri från destruktiv ekonomisk konkurrens kan kallas är nog ”ekonomisk demokrati”. Hur en sådan skulle kunna fungera tar för lång tid att gå in på här, men jag tror att den här texten: https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0, som jag flera gånger har länkat till tidigare, ger svar på båda dina frågor, om den inte skummas alltför snabbt. Genom att den möjliggör både enskilda initiativ och en marknad men på ett, särskilt för samhällsviktig verksamhet, mera stabilt sätt, som dessutom kan införas gradvis (det finns redan lyckade exempel) kan nog en mildare form av den dynamik som du efterlyser, Ulf, uppnås.
(När det gäller ”bokstavsvänstern på 70-talet” finns det många uppfattningar om den, och det finns fortfarande en hel del åsikter, som nog kan betraktas som rena fördomar. Den då ”nya vänstern” var uttalat antiauktoritär och odogmatisk, men hann inte utvecklas ordentligt innan ”nyliberalismen” slog till.)
/Bo Herlin

Ett par korta (slut?)kommentarer till ditt senaste mejl, Henrik, så att tråden inte blir alltför lång.

”Mina personliga erfarenheter ur verkligheten är att det finns både en demokratisk vänster och en demokratisk höger.”

Det stämmer nog, men det är väl också troligare att den demokratiska vänstern är mer inriktad på samarbete och jämlikhet än den demokratiska högern, som ”per definition” är mindre bekymrad om olikhet, vilket kan vara problematiskt för en demokrati som i princip bygger på människors lika värde.

”Kanske ska ytterligheterna vara mellan politisk diktatur och marknadsdiktatur i stället för vänster och höger.”

”Marknadsdiktatur” är, som jag uppfattar det, en extrem marknadsanpassning av ”nyliberalt slag”, medan ”politisk diktatur” snarare är ett resultat av politisk konkurrens, vare sig den har skett i ett samhälle som har ”fri”, ”nyliberal”, ekonomisk konkurrens som ideal eller i ett samhälle som har fått en auktoritär planekonomi, antingen avsiktligt eller kanske som ett resultat av misslyckade försök till demokrati. Alla varianterna bör man nog betrakta som resultat av processer som borde ha undvikits, och det är ju svårt att placera dem på en skala.

/Bo Herlin

                                                                                                                                     fortsättning följer

——————————————————————————————————————

fortsättning från föregående inlägg (5)

Trådarna riskerar alltid att bli långa när vi diskuterar, Bo. 

Hoppas att någon mer än vi tycker att det är intressant.

Om du vill få med dig fler än redan ”frälsta” vänstersympatisörer så tror jag det är viktigt att se att konkurrens är en betydande del av den mänskliga kulturen, att alla människor har både samarbete och konkurrens i sig i olika grad och använder dessa egenskaper beroende på sammanhanget. Så även du, Bo. Du talar mycket om hur viktigt det är med samverkan samtidigt som du fokuserar på konflikten mellan vänster och höger vilket visar att du också har egenskapen att konkurrera. Det blir inkonsekvent. Vi måste hitta nya lösningar som kan tämja både politisk diktatur och marknadsdiktatur och skapa långsiktiga hållbara förutsättningar för människor och miljö.

Att se all konkurrens som av ondo skapar inte förutsättningar för annat än vänster-höger-konflikter och då sitter vi fast i det system som skapat problemen. Det kommer alltid finnas tävlingsfokuserade människor men hur de agerar beror av sammanhanget. Det går inte att lagstifta bort beteenden, annat än de vi definierar som brottsliga, om vi anser att vi vill ha ett samhälle där människor upplever frihet. Det handlar i stället om att ge dem villkor som gör att de skapar kvalitet ur ett humanistiskt/ekologistiskt perspektiv i stället för monetär tillväxt. Även sociala företag behöver vinst för att utvecklas. Det gäller att skapa en marknad vars grundläggande villkor utgår från människors behov och naturens villkor i stället för riskkapitalisters behov av förräntning. Det går om bara vänster och högerfolk förstår att det går om man vill.

Som det är idag är både konsumenter och producenter gisslan under ränteekonomin som driver på omänskliga arbetsförhållanden, produkter som ska krängas på folk oavsett behov, och ekonomiska villkor för företagen som driver dem att bete sig på ett sätt som utarmar kvalitet. Det är det vi behöver diskutera, inte fortsätta debattera huruvida vänstre eller höger är bäst.

Om vi ger människor förutsättningar att leva mer fritt genom basinkomst och skapar en monetär ekonomi i paritet med miljöns förutsättningar kommer människor med egenskaper för samverkan och tävling att anpassa sig till det och samtidigt känna att de kan vara med och skapa ett samhälle som ger våra barnbarns barn bättre förutsättningar. Vi behöver människor med alla olika egenskaper för att lyckas med det. Det är grunden i har man organiserar ett vinnande lag som kan samarbeta. Då blir alla vinnare i stället för en grupp.

//Henrik Lund

Ja, Henrik, jag måste förstås svara på det här som du skrev 15:26:
”… alla människor har både samarbete och konkurrens i sig i olika grad och använder dessa egenskaper beroende på sammanhanget. Så även du, Bo. Du talar mycket om hur viktigt det är med samverkan samtidigt som du fokuserar på konflikten mellan vänster och höger vilket visar att du också har egenskapen att konkurrera. Det blir inkonsekvent.”

Det är klart att jag är inkonsekvent, liksom alla andra! Det är just för att vi har så lätt att konkurrera med varandra, för att konkurrens dessutom belönas i så hög grad i vårt samhälle (betydligt mer än före nyliberalismen) och för att (ekonomisk) konkurrens nu i så hög grad bidrar till en ohållbar ekonomisk tillväxt som jag, inte minst som en nödvändig ”kompensation”, tar upp frågan om samarbete hellre än konkurrens.

Jag upprepar gärna det jag skrev den 11/10 eftersom jag tycker det är viktigt (med extra betoning av ”överlappar”):

”Kanske borde jag ha varit tydligare, när det gäller så allmänt förekommande sociala processer som det handlar om här, och starkare betonat att de oftast överlapparvarandra på en mängd olika sätt. Särskilt avgörande kan t.ex. processerna v2 resp. h2 vara [se ’trestegsprocesserna’ i diagrammet nedan och den mer detaljerade beskrivningen av dem i mejlen den 5/10 kl 10:02 och 23:48], där fördelningsmetoder för ökad jämlikhet enligt v2 samtidigt kan motverkas av ackumulationsprocesser enligt h2 så att ojämlikheten ändå ökar. … Eftersom det antagligen finns en mer eller mindre spontan tendens för privata intressen (snarare än för allmänna) att dominera i ett samhälle på ett sätt som ökar resursslöseri och ojämlikhet, borde det vara en viktig uppgift för de flesta folkrörelser att motverka denna tendens – en vänsterinriktning som det borde vara naturligt för varje samhälle (förutom rena diktaturer) att stödja.”

v1. Samarbetande grupper  <––>    h1. Konkurrerande grupper
                   I                                                              I
v2. Fördelning av ägande     <––>    h2. Ackumulation av ägande
                   I                                                              I
v3. Demokratisk politik        <––>    h3. Auktoritär politik

Du skriver: ”Att se all konkurrens som av ondo skapar inte förutsättningar för annat än vänster-höger-konflikter”.
Jag ser förstås inte ”all konkurrens som av ondo”, men om den ekonomiska ojämlikheten är så stor som den är nu, finns det en mycket påtaglig konflikt som i hög grad inskränker friheten för väldigt många fler människor än som gynnas av ojämlikheten. Det går förstås att ”lagstifta bort beteenden”, som genom lagstiftningen blir olagliga. Man skulle t.ex. kunna göra ändringar i aktiebolagslagen så att den successivt närmar sig lagen för ekonomiska föreningar i fråga om olika aspekter av demokrati. En sådan vänsteråtgärd (enligt v3) skulle naturligtvis stöta på motstånd från aktieägare oavsett vad man kallar den, men det skulle samtidigt förbättra villkoren för de anställda så mycket att ett stort folkligt stöd för detta vore troligt. Ett sådant stöd finns förresten redan när det gäller vinstuttag ur välfärden, men det anses nog lite pinsamt att även människor som röstar på ”högerpartier” kan ha en sådan ”vänsteråsikt”. Men att kalla den något annat skulle snart genomskådas, eftersom intressekonflikten är reell, och det vore kanske bättre om många av dem röstade annorlunda. När du t.ex. skriver: ”[s]om det är idag är både konsumenter och producenter gisslan under ränteekonomin som driver på omänskliga arbetsförhållanden, produkter som ska krängas på folk oavsett behov, och ekonomiska villkor för företagen som driver dem att bete sig på ett sätt som utarmar kvalitet”, så håller jag helt och hållet med dig, men den uppfattningen skulle säkert de allra flesta utan tvekan placera till vänster på en v-h-skala. Så jag tror det är ganska meningslöst att försöka undvika den.

/Bo Herlin

Bo,

”Ekonomisk konkurrens” uppstår beroende på sammanhanget. Ett sammanhang där pengar fördelas genom basinkomst kommer att hämma den ohållbara konkurrensen då människor kan ta ansvar för sina liv utan att tvingas lönearbeta på ett sätt som är ohälsosamt och därmed få en bättre balans i livet. Det skulle göra att företag anpassar sig till ett sätt att bedriva sin verksamhet som gör det lönsamt att vara hållbar socialt, ekologiskt och ekonomiskt.

Att omänskliga arbetslivsförhållanden skulle vara vänster eller högerfrågor är en illusion. Det är hälsofrågor och ekonomisk ineffektivitet. Jag har inte mött någon arbetsgivare/företagare som vill ha sjuk personal men då ränteekonomin dränerar konsumtionsflödet på resurser så leder den monetära realiteten till konsekvenser som ohälsa.

När det gäller debatten om vinster i välfärden så kommer du in på ett annat spår. Ingen företagare skulle ge bort pengar till vem som helst som bedriver samma verksamhet som denne själv gör. Det är dock så som sker när gemensamma sektorn ger företag skattepengar för att bedriva sin verksamhet. Det beror på att sammanhanget tillåter det. Ju tuffare marknaden blir, desto större kreativitet används för att hitta nya sätt att tjäna pengar på. Hade man från politiskt håll varit konsekvent så hade man sagt att företag visst kunde starta skola-vård-omsorgsverksamheter men att de då var tvungna att finansiera det själva utan bidrag från det gemensamma skatteunderlaget. Då hade de förmodligen förstått tidigare att det inte lönar sig speciellt bra. Det är tack vare bidragen som det är så lönsamt. Politikerna har alltså en läxa att lära. Skapar man konsekventa villkor som gäller för alla så anpassar sig marknaden till det och då behöver man inte gå in och göra justeringar i skatteuttaget med mera.

Det finns även en föreställning inom privat verksamhet, att bara för att den är privat så är det bättre kvalitet. Så är det naturligtvis inte. Det är hur man organiserar verksamheten som skapar förutsättningar för kvalitet inte vem som äger den. Privat liksom offentlig verksamhet kan skapa kvalitet. Problemet med privat skol-vård-omsorgsverksamhet blir då ur ett företagsekonomiskt perspektiv att det är slöseri med skattemedel då alla pengar inte går till verksamheten.

Inom privat sektor finns dessutom en stor naivitet och okunnighet om konsekvenserna av det räntebärande systemet. Ränteekonomin fungerar på samma sätt som om man skulle försöka fylla ett badkar med vatten fast det inte finns någon propp i. Man förstår inte att de pengar som de konkurrerar om på marknaden hela tiden dräneras genom den räntebärande ekonomin. De är alltså offer för ränteekonomin, på samma sätt som offentlig sektor och medborgarsektorn, men försvarar den med argument som att ”den skapar arbete” när den egentligen undergräver den totala ekonomin så att politiker känner sig tvingade att gå med på att ge bidrag till företag som vill ta över offentlig verksamhet bara för att de lever i en illusion om en arbetslinje. Det är dock synd att många gör det till en vänster-högerfråga när det egentligen är en matematisk fråga. Frågan är om vi vill såga av den gren vi sitter på.

Visst kan man förändra aktiebolagslagen men det blir enbart kosmetiska förändringar i ett system dominerat av ränteekonomin. Det tar bort fokus från ränteekonomins konsekvenser i ett vidare perspektiv. Att fokusera på ett vänster-högerperspektiv gör att man stirrar sig blind på ägandet när det egentligen är den räntebärande strukturen som är boven till de problem vi upplever med utarmning av människor, miljö och företag.

Företag vill ha förutsägbarhet och trygga inkomster. Om vi då skapar en räntefri ekonomi och balanserar fördelningen av pengar till folket genom basinkomst kommer alla att vara vinnare. Alla anpassar sig då till det nya sammanhanget, det vill säga de villkor som marknaden har. Då kan vi få en marknad som självmant anpassar sig till miljöns förutsättningar och människornas behov.

//Henrik Lund

Jag noterar att ditt tidigare inlägg Ulf handlar om en beskrivning av att du ”känner en viss oro över att 70-talsdebatten nu i repris är på väg in i Steg 3”.

Denna din tolkning kan jag inte göra någonting åt. Du får tycka som du vill och vi som debatterar fortsätter ändå även om vi skapar en ”viss oro” inom dig.

”Marknadsekonomi och privat ägande med inslag av offentligt ägande har brister, visst, men systemet fungerar!” (Ulf)

Du kommer fram till slutklämmen att ”systemet fungerar”! 

Får jag vara lite ironisk Ulf? ”Javisst, det ser vi att det gör!”

/Jan Opöien

Henrik:”Företag vill ha förutsägbarhet och trygga inkomster. Om vi då skapar en räntefri ekonomi och balanserar fördelningen av pengar till folket genom basinkomst kommer alla att vara vinnare. Alla anpassar sig då till det nya sammanhanget, det vill säga de villkor som marknaden har. Då kan vi få en marknad som självmant anpassar sig till miljöns förutsättningar och människornas behov.”

Hur skapar vi då en ”räntefri ekonomi”? 

Att en ”räntefri ekonomi” är helt nödvändig, instämmer jag i. Men att skapa en ”räntefri ekonomi” låter sig inte göras i vår kapitalistiska marknadsekonomi. Vilket du kanske också instämmer i? 

Och, jag menar, politiken har inte mandatet att sätta upp ”de villkor som marknaden har” att rätta sig efter. Om politiken skulle ha denna möjlighet ”då kan vi få en marknad som självmant anpassar sig till miljöns förutsättningar och människornas behov”.

Alltså föreligger ett ”fel” i förhållandet mellan politiken och ekonomin eftersom det är vår kapitalistiska marknadsekonomi som sätter ”spelreglerna”. 

Vi vill ju – om jag förstår dig rätt – att politiken ska diktera villkoren som marknaden har att rätta sig efter.

Om vi nu vill det – vilket jag antar att vi vill – så uppstår ju följande frågeställning: Varför kan inte politiken skapa dessa villkor?

Kan det bero på att vi har ett ekonomiskt system som skulle kollapsa om politikens beslutsprocesser kunde kräva en anpassning till ”miljöns förutsättningar och människans behov”? Vilket i praktiken betyder att politiken är ”underställd” vårt ekonomiska systems primära ”behov” – förräntningen av kapitalet!

/Jan Opöien

Jan,

Du tycks inte ha särskilt höga tankar om politikens förmåga. Men hur ska du då kunna förändra din kapitalistiska marknadsekonomi? Nu är det dock inte så illa. Kapitalismen och marknadsekonomin har haft regler så länge de existerat och har det naturligtvis även idag. Det man kan, och måste, ha invändningar mot är hur dessa regler, som skapar villkoren, ser ut. Vi lever idag i ett fungerande ekonomiskt system, och att säga det är viktigt eftersom inget annat system visat sig fungera. Du kan bygga egna ekonomiska system i teorin, men hur få dem applicerbara på dagens verklighet? Med 100 procents sannolikhet slutar det i kaos, vilket ju skett överallt i historien. Ekonomiska system växer fram och där miljontals små och större prövningar formar systemet. Vi har ingen annan väg att gå än att bit för bit pröva oss fram med andra förslag till lösningar, och här kan vi inte ställa politiken utanför. Det finns ingen inflytelserik politisk riktning i dagens värld som vill riva ner hela ekonomisystemet och börja om, utan vad det handlar om är att utifrån nödvändiga analyser av verkligheten presentera nya lösningar. Nya lösningar måste till eftersom tillväxtsamhället är och förblir en parentes i människans historia i det fall vi vill ha en framtid värd att leva i.

/Ulf Löfgren

Jan,

Om man vill gå från ett läge idag till ett annat läge i framtiden handlar det, oavsett vad, om ett förändringsarbete. Förändringsarbete innebär alltid att någon eller några inser ett problem som behöver lösas. Samhällsproblem är naturligtvis inte lika lätta att åtgärda som, låt säga stopp i avloppet. Historiskt sett har samhällsförändringar skett genom allt från opinionsarbete och ekonomiska kriser till krig.

Jag är inte lika dystopiskt lagd, som du Jan, när det gäller möjligheterna att förändra. Jag tror på människans kraft att förändra det som behöver förändras även om det tar lång tid ibland. Vi är hittills bara inne i en uppvaknandeprocess då dagens system inte klarar att utjämna klyftorna det skapar och medföljande ohälsoproblem för människorna, ekonomisk press för företagen och utarmning av miljön. Först därefter kan vi börja prata om att göra något åt saken. I allt förändringsarbete gäller att komma fram till en brytningspunkt mellan gamla idéer och nya idéer. Bortom brytningspunkten går det sedan lättare.

Även det du kallar ”politiken”, som jag antar är politikerna, behöver genomgå denna uppvakningsprocess. Hur svår den bli beror på saker som det parlamentariska läget och hur djupt rotad den existerande världsbilden är.

För att vi inte ska hamna i ett ensidigt skuldbeläggande i ”SD-stil” så tror jag vi behöver inse att hela befolkningen ingår i ”politiken” och inte enbart politikerna. Du och jag är just nu med i ”politiken” genom att vi är samhällsengagerade och arbetar för att skapa opinion.

Jag tror inte, som du gör, att politiken är underställd marknadsekonomin. Det handlar om att politikerna är underställda sin bild av vad ekonomi innebär vilket för närvarande är en bild som i realiteten skapar klyftor, press på företag och utarmar miljön. Innan man kan förändra system måste man hjälpa människorna att byta från en världsbild till en annan. Dystopiskt tänkande ger bara människor ångest vilket försämrar förmågan till kreativitet och kritiskt tänkande. I stället behöver vi visa hur vår framtida vision ser ut ur olika perspektiv så att människor kan känna framtidshopp och engagemang.

Slutligen tror jag på att testa nya system i mindre format så att man kan visa hur det praktiskt kan gå till så att det inte behöver kännas hotande för dem som inte riktigt förstår systemet. Räntefri ekonomi går alldeles utmärkt att testa lokalt i ett begränsat geografiskt område i form av lokal valuta som fungerar parallellt med den ordinarie valutan. Kan man dessutom inkludera basinkomst i samma område kommer det bli ännu lättare att se hur ett samhälle som strävar efter balans mellan arbete, livskvalitet och miljö skulle kunna fungera.

//Henrik Lund

Henrik, jag startade den här tråden om ”vänster resp. högerprocesser” eftersom jag tycker att det är viktiga begrepp, till och med avgörande för vår framtid. Men det verkar som om det råder en viss begreppsförvirring mellan oss. Här är några försök till förklaringar av hur jag uppfattar och använder några begrepp:

Politisk makt: en formell och (ofta med stöd av tillgång till vapen) allmänt accepterad relation mellan människor som är avgörande för möjligheterna att fatta och verkställa beslut.
Ekonomisk makt (ägande): en av politiska makthavare accepterad tillgång till (möjligheter till kontroll av) materiella resurser, eller till ett fungerande bytesmedel (materiellt eller abstrakt) för sådana resurser.

Vänsterpolitik: politik som syftar/bidrar till minskad ekonomisk ojämlikhet och jämnare (ekonomisk och politisk) maktfördelning (genom att främja v1-v3 enligt mitt diagram).

Högerpolitik: politik som syftar/bidrar till ökad ekonomisk ojämlikhet och mera ojämnt fördelad (ekonomisk och politisk) makt (genom att främja h1-h3 i mitt diagram).
Ekonomisk tillväxt: ökning av BNP. Avgörande för möjligheterna att lyckas med en högerpolitik som ger ökad ekonomisk och politisk makt åt vissa (ofta redan mäktiga) personer – alltid på bekostnad av andras makt, eftersom makt är, eller (när det gäller ekonomisk makt) bygger på, mänskliga relationer.

Vinst: den ökning av ägandet av ekonomiska resurser, som ett utnyttjandet av detta ägande (som kapital) har åstadkommit genom rofferi och/eller produktion med hjälp av billig arbetskraft, handel och/eller långivning med krav på ränta. Bidrar till ekonomisk tillväxt.
Kapitalism: en ekonomi som utnyttjas till att skapa vinst (enligt ovan) och kapitalackumulation hos flera av dess aktörer (dvs. att göra deras aktivitet lönsam). Det betyder att den har ett ”inbyggt” ekonomiskt tillväxtkrav.
Ränteekonomi: ett annat ord för kapitalism(?)
(Allmän) basinkomst: statligt utgiven penningsumma som (t.ex. varje månad) fördelas jämnt och utan ”mellanled” till alla vuxna invånare som är bosatta i ett land.

Du skriver att: ”då ränteekonomin dränerar konsumtionsflödet på resurser så leder den monetära realiteten till konsekvenser som ohälsa.”
Om du, med mina ord, menar att kapitalismen genom kapitalackumulation ”dränerar konsumtionsflödet på resurser”, så håller jag med dig.
Men lite högre upp har du skrivit att ”Ett sammanhang där pengar fördelas genom basinkomst kommer att hämma den ohållbara konkurrensen då människor kan ta ansvar för sina liv utan att tvingas lönearbeta på ett sätt som är ohälsosamt och därmed få en bättre balans i livet. Det skulle göra att företag anpassar sig till ett sätt att bedriva sin verksamhet som gör det lönsamt att vara hållbar socialt, ekologiskt och ekonomiskt.” (Mina kursiveringar.)

Om jag förstår dig rätt så menar du att en basinkomst skulle räcka för att få en ekonomi som bygger på lönsamhet, dvs en kapitalistisk ekonomi, socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbar. Men om ekonomin fortsätter att vara kapitalistisk, så skulle det fortfarande finnas ett krav på kapitalackumulation och tillväxt som skulle göra det svårt att minska dess ojämlikheter och stora resursuttag. Hur menar du att det skulle fungera?
Det här tog tid att skriva (förklaringarna måste jag arbeta mera på) så det får räcka så länge.

/Bo Herlin

————————————————————————————————————————————————————————————–

fortsättning från föregående inlägg (6).

Ulf,

Kapitalismen fungerar kanske än så länge, men med förskräckande resultat – och hur länge till?
Demokratiska företag utan externa ägare med krav på vinstutdelning och värdestegring, men med olika typer av extern finansiering (som skulle underlättas med statlig digital penningutgivning, som redan har diskuterats) finns i många länder, inte minst i USA, och fungerar bevisligen. Sådana icke-kapitalistiska företag kan ägas av de som arbetar i dem eller av den förening de är medlemmar i (en form av ’samhällsägande’) och de kan ändå vara marknadsaktörer och t.ex. justera produktionen efter rådande efterfrågan. Varför utesluta möjligheten att kritiker av kapitalismen kan tänka sig demokratiska ekonomiska system som växer fram, t.ex. genom allt flera fungerande demokratiska företag, så att vi så småningom, tack vare en stark folkligt tryck, får ett annat system? Det här är som sagt inte 70-talet. Läs t.ex. den här intressanta artikeln av sociologen Erik Olin Wright, ”How to Be an Anticapitalist Today”: https://www.jacobinmag.com/2015/12/erik-olin-wright-real-utopias-anticapitalism-democracy/.
/Bo Herlin

Bo,

Tack för dina synpunkter, Bo.

När det kommer till din djupt förankrade syn på vänster och höger så tror jag inte vi kommer så mycket längre. Vi kan konstatera att du använder politiskt laddade begrepp medan jag använder mer strukturella/ekonomiska begrepp. Din världsbild utgår från en polariserad bild där olika grupper har olika agendor medan jag utgår från en integrerad bild där alla definieras som individer i ett sammanhang.

Det som dock är intressant att fortsätta resonera om är dina definitioner av ekonomisk tillväxt, ränteekonomi och basinkomst.

Att ekonomisk tillväxt skulle vara lika med ökad BNP är inte helt korrekt. Ekonomisk tillväxt innebär att det man kallar kreditekonomi, skuldekonomi eller ränteekonomi gör så att penningmängden ökar. (När penningmängden expanderar sjunker valutans värde och priser på löner och varor/tjänster ökar för att kompensera värdeminskningen vilket brukar anges i x % inflation. Det är alltså ränteekonomin som är orsaken till inflation, inte ökade priser som många tror.) BNP är ett mått på den totala ekonomiska aktiviteten i samhället och skulle kunna användas även i en räntefri ekonomi. Inflation däremot kommer inte kunna användas på samma sätt i en räntefri ekonomi.

Av mitt resonemang ovan följer att kapitalism inte är lika med ränteekonomi. Jag förstår att det ur ett vänsterperspektiv är bekvämt att använda men kapitalism kan mer kopplas till ägande av kapital medan ränteekonomi är det instrument som tvingar samhället att öka penningmängden på grund av de likaledes expanderande räntekostnaderna som följer av att nästan 100 % av pengarna är krediter.

Basinkomst som idé har många olika modeller. Du nämner en modell: att fördela en penningsumma till alla vuxna invånare. Ska vi spara onödiga administrativa kostnader så borde även barn få basinkomst. Då slipper man barnbidragsbyråkratin. Hur stor basinkomsten ska vara brukar många fråga om och det beror ju på flera saker: t ex om det gäller vuxna respektive barn, om den ska vara tillräckligt stor för grundläggande konsumtionsbehov eller om den ska läggas på en annan nivå. Det blir en politisk fråga men de försök som gjorts har visat att en nivå som man klarar sig på gör att människor börjar ta ansvar för sina och andras liv på ett bättre sätt än idag.

Jag hävdar inte att enbart basinkomst skulle lösa problemen med dagens ohållbarhet. Det skulle dock vara ett viktigt incitament för ökad hållbarhet på marknaden då människor kan välja vad de vill lägga sin tid på och hur mycket. Marknadsaktörer skulle då få incitament att bedriva hållbara verksamheter för att få anställda att stanna kvar. Observera att jag inte ser det ur ett vänster-högerperspektiv utan ur ett socioekonomiskt, hälso-, respektive miljöperspektiv. Genom att skapa ”morötter” på marknaden i stället för ”piskor” kommer förändringarna ses som viktiga i stället för tvång vilket ur ett beteendevetenskapligt perspektiv innebär att människor mår bra av att göra viktiga saker för varandra. Ytterligare en morot med basinkomst är att arbetsgivare skulle kunna få kraftigt sänkta lönekostnader om man gemensamt bestämde sig för att dagens lönenivå kan sänkas med lika mycket som basinkomsten. Det gör arbetsgivare glada och de anställda skulle inte förlora pengar. Helt enkelt ett bättre monetärt kretslopp  i samhället.

För att ett helt samhälle ska fungera långsiktigt så är min slutsats dock att basinkomst bör kombineras med räntefri ekonomi. Då får man bukt med monetära obalansen mellan de mänskliga aktiviteterna och en hållbarare balans mellan marknaden och miljön.

//Henrik Lund

”Du tycks inte ha särskilt höga tankar om politikens förmåga.” (Ulf)

Antagligen så missförstår du mig Ulf. I mina texter så poängterar jag tydligt att politiska beslut måste ”gå före” ekonomiska beslut. Så är inte fallet idag. Och detta beror på någonting. Vilket kan läsas i mina inlägg och på min hemsida www.samhällsstrukturen.se  

”Vi har ingen annan väg att gå än att bit för bit pröva oss fram med andra förslag till lösningar, och här kan vi inte ställa politiken utanför. Det finns ingen inflytelserik politisk riktning i dagens värld som vill riva ner hela ekonomisystemet och börja om, utan vad det handlar om är att utifrån nödvändiga analyser av verkligheten presentera nya lösningar. Nya lösningar måste till eftersom tillväxtsamhället är och förblir en parentes i människans historia i det fall vi vill ha en framtid värd att leva i.” (Ulf)

Jag vill heller inte ”riva ner hela ekonomisystemet och börja om”.  Dagens ”ekonomisystem” kommer nämligen att ”riva ner” sig själv beroende på att det inte kommer att kunna skapa tillväxt – förutsättningen för systemets fortlevnad. 

Här handlar det om – precis som du själv formulerar – ”att utifrån nödvändiga analyser av verkligheten presentera nya lösningar. Nya lösningar måste till eftersom tillväxtsamhället är och förblir en parentes i människans historia i det fall vi vill ha en framtida värld att leva i”.

Jag tror Ulf att vi står varandra nära, i vad som måste göras, och utifrån detta så borde vi kunna få till ett samarbete. Hur ser du på den saken?

/Jan Opöien”Av mitt resonemang ovan följer att kapitalism inte är lika med ränteekonomi. Jag förstår att det ur ett vänsterperspektiv är bekvämt att använda men kapitalism kan mer kopplas till ägande av kapital medan ränteekonomi är det instrument som tvingar samhället att öka penningmängden på grund av de likaledes expanderande räntekostnaderna som följer av att nästan 100 % av pengarna är krediter.” (Henrik)

Kan man även formulera sig så här Henrik: ”Utan kapitalism, ingen ränteekonomi.”? Om man nu kan formulera sig så här då borde det kunna ge följande slutsats: ”Det är kapitalismen som tvingar samhället att öka penningmängden på grund av de likaledes expanderande räntekostnaderna som följer av att nästan 100% av pengarna är krediter.”

Vad vill jag då få fram med dessa funderingar? Jo att det är vår kapitalistiska marknadsekonomi som ”tvingar samhället”. Eller med andra ord: vår rådande marknadsekonomi sätter villkoren för hur våra politiska beslutsfattare ska agera.

”Jag tror inte, som du gör, att politiken är underställd marknadsekonomin. Det handlar om att politikerna är underställda sin bild av vad ekonomi innebär vilket för närvarande är en bild som i realiteten skapar klyftor, press på företag och utarmar miljön. Innan man kan förändra system måste man hjälpa människorna att byta från en världsbild till en annan. Dystopiskt tänkande ger bara människor ångest vilket försämrar förmågan till kreativitet och kritiskt tänkande. I stället behöver vi visa hur vår framtida vision ser ut ur olika perspektiv så att människor kan känna framtidshopp och engagemang.” (Henrik)

Jo jag menar – om nu mitt ovanstående resonemang håller – att ”politiken är underställd marknadsekonomin”. Du skriver: ”… att politikerna är underställda sin bild av vad ekonomi innebär vilket för närvarande är en bild som i realiteten skapar klyftor, press på företag och utarmar miljön”.

Jag tolkar detta som att ”politiken är underställd marknadsekonomin”.

”Dystopiskt tänkande”? Nej det låter inget vidare!

”I stället behöver vi visa hur vår framtida vision ser ut ur olika perspektiv så att människor kan känna framtidshopp och engagemang.”

Det ställer jag upp på!

/Jan Opöien

Hej Henrik! Nu börjar den här tråden bli så lång att det nog är nödvändigt att låta den förgrena sig (men ren text är ju inte så minneskrävande, så det kanske går bra).

Du skriver att jag ”använder politiskt laddade begrepp”, vilket jag nog gör, men inte för att de är politiskt laddade utan för att de är strukturella på ett sätt som jag tycker är väsentligt eftersom de uttrycker de strukturella motsättningar som finns i samhället på grund av ständigt ökande ekonomisk ojämlikhet. Du skriver också att min ”världsbild utgår från en polariserad bild där olika grupper har olika agendor”. Gruppernas ”agendor” vet jag inte så mycket om, men en värld med snabbt ökande skillnader i ekonomisk makt, på både individ- och gruppnivå, med intressemotsättningar och polarisering som bl.a. yttrar sig som främlingsfientlighet och rasism, är nog vad vi redan ser idag. Detta är en farlig polariserande utveckling som jag tror bara kan vändas genom att göra något åt den kanske viktigaste grundläggande orsaken, nämligen de ekonomiska regelverk som bidrar till att jakten på vinstmaximering och ekonomisk framgång, också för individer, har blivit en självklarhet i så många sammanhang – där många blir förlorare.

Nu till ditt nästa stycke. I Nationalencyklopedin står det som en slags definition: ”tillväxt, eller ekonomisk tillväxt, innebär att den totala produktionen av varor och tjänster i ett land, bruttonationalprodukten, ökar.” Men det är väl så att,  produktionsökningen, för att ge upphov till ökad försäljning enligt kapitalismens (kapitalägares) vinstkrav, måste motsvaras av tillräcklig köpkraft hos potentiella kunder som, om om deras löner är för låga, kan drivas till att ta lån av banker, som i praktiken, genom obetalda lån och kravet på ränta, ökar penningmängden i samhället, vilket i sin tur driver upp priserna och skapar de onda cirklar som leder till de välbekanta kriserna med ytterligare ökad ojämlikhet. Av detta resonemang följer att kapitalismen är mycket närbesläktad med ränteekonomi, kanske till och med en viktig orsak till den.

När det gäller basinkomst så vore det förstås bra om barnen räknades in i de belopp som utbetalas. Och jag håller med om att den kan ha de fördelar du nämner, men i bästa fall kan den nog bara tillfälligt mildra kapitalismens instabila dynamik och dess motsättningar – och är förstås på så sätt inte någon ”vänster-högerfråga”. Visst, vi behöver också en räntefri ekonomi men, som jag försökte visa, det skulle också behöva vara en ekonomi som inte är kapitalistisk (och då kanske vi har en ”vänster-högerfråga”). Men alternativet måste inte kallas ”(demokratisk) socialism” om man inte vill. ”Ekonomisk demokrati” går också bra.

/Bo Herlin

Bo, vi får väl se om tråden går ända in i kaklet vilket är ett populärt uttryck nuförtiden. 

Jag har enbart konstaterat, vilket du också gör, att du använder politiskt laddade begrepp. Syftet med det är inte intressant för mig då bara det faktum att man använder politiskt laddade begrepp gör att många börjar tänka i politiska konflikttermer när de hör dessa begrepp. Dessa är ur ett beteendevetenskapligt perspektiv så djupt rotade i människors världsbilder och till och med identitet så att det ofta leder till att man omedvetet reagerar på sådana begrepp som mot ett fysisk hot. Begreppen hittar inte upp till de delar av hjärnan som är mer reflekterande och då får vi inte folk att lyssna och lära nytt.

Ökande motsättningar i samhället och ökande socioekonomiska skillnader leder till ett behov av nytänkande vilket jag inte anser att politisk konfliktretorik gör. Från 1900-talet fram till idag har världens ekonomier fungerat som ett enda laboratorium för vänster- respektive högerekonomier utan att någon lyckats skapa ett hållbart samhälle. Att fortsätta denna konflikt leder inte till nytänkande och därmed inte till ett lösningsfokuserat tänkande. Jag förstår att du inte håller med mig och det är okej men jag hävdar att det är nytänkande som vi har behov av, inte mer av ”det gamla”.

Huruvida produktionsökning och ökad penningmängd är hönan eller ägget spelar egentligen inte någon roll. De påverkar varandra i en existerande ekonomi. Det som vanligtvis diskuteras i hållbarhetsdebatter är produktionens inverkan på miljön vilken är betydande. I vänster-högerdebatter är det produktionsökningen som diskuteras men då i stället utifrån ett ägandeperspektiv.

Jag lyfter problemet med ränteekonomins funktion just för att så få verkar förstå dess inverkan på ekonomin. Man skulle kunna säga att produktionsökning beror på människors drivkraft att skapa något själv och därigenom tjäna pengar på sitt arbete medan ränteekonomin enbart är det verktyg vissa människor använder för att tjäna pengar på pengar. Vi ska naturligtvis påverka i båda ändar så att vi kan ge våra barnbarns barn en framtid att tro på. Genom att vända blicken mot ränteekonomin kan vi lättare förstå den struktur som sedan hundratals år lett till en ständigt expanderande penningmängd (läs skuld) och en ökande produktion.

Man kan också uttrycka det som att fokus hittills ligger på den reala ekonomin i hållbarhetsdebatter medan jag fokuserar den finansiella ekonomins funktion. Jag ser ränteekonomin som plattformen som produktionen står på idag, för utan pengar kan produktionen inte producera, men så länge vi lurar oss att tro på ett illusoriskt system: att penningmängden ökar fast det egentligen är skulderna som ökar kommer vi måla in oss i ett hörn.

Om vi vill ha en mer balanserad ekonomi i relation till miljön och människorna så behöver vi en ekonomi som inte är baserad på krediter samt ett kretsloppstänkande även när det gäller pengar. Ett monetärt kretslopp mellan staten och individen genom basinkomst där produktionen står för att tillgodose de behov av konsumtion som finns.

Jag ser som du förstår basinkomst som ett nytt sätt att skapa en jämnare fördelning mellan offentlig, privat och medborgarsektorerna genom ett kretsloppstänkande på pengar medan du ser den som en tillfällig lösning vilket jag tycker är synd för då anar jag att du inte förstått själva idén med basinkomst.

//Henrik Lund

Jan, 

Precis som i min replik till Bo anser jag att en retorik baserad på politiskt konfliktladdade begrepp kan motverka en konstruktiv utveckling där alla människor kan känna sig delaktiga. Jag förstår att du gärna vill att vi ska bli överens i begreppsdefinitionerna men jag tror mer på att börja diskutera lösningar utifrån ekonomisk-tekniska begrepp i stället för politiskt laddade begrepp.

Som beteendevetare utgår jag från att vi människor skapar vår värld i tanken. Denna världsbild projicerar vi sedan på vår omvärld. Om världsbilden innebär att man tror på en viss systemmodell så riskerar man att identifiera sig så starkt med denna modell att man inte kan acceptera någon annan alternativ modell, hur bra argumenten än är, då man är så känslomässigt involverad i sin identitet att ge upp en tankemodell kan skapa upplevelsen att inte längre tro på sig själv.

Skillnaden mellan att ”politiken är underställd marknadsekonomin” och ”politikerna är underställda sin bild av vad ekonomi innebär” är ganska stor. I det förra fallet är politikerna underställda en samhällsstruktur. I det senare fallet är politikerna underställda en tankestruktur. Om man som jag utgår från att samhällsstrukturer börjar i tanken är det också där förändring börjar. Om alla som redan anser att dagens samhällsstruktur är ohållbar kan mötas i ett nytänkande och skapa opinion för ett system som är mer balanserat, och påverka dem som ännu inte vågar förändra på grund av prestige, då kan förändring ske ändå.

De som kan förändra systemet har investerat för mycket känslor av prestige och status för att ge upp dysfunktionella modeller, och folk litar ju på att de vet vad de gör. Det innebär att förändringar kräver stora kriser eller opinionsyttringar (eller båda) för att det ska ske förändring. Politiker är som folk är mest. De övertygas av känslomässiga resonemang, sällan av logiskt rationella resonemang, och ju större apparat man byggt upp för att reproducera systemet, desto längre tid tar förändring. ”Att veta vad man har men inte vad man får” är en gammal devis baserad på rädsla som är lika aktuell idag.

 //Henrik Lund

”Jag förstår att du gärna vill att vi ska bli överens i begreppsdefinitionerna men jag tror mer på att börja diskutera lösningar utifrån ekonomisk-tekniska begrepp i stället för politiskt laddade begrepp.” (Henrik)

Men Henrik vi måste väl diskutera i de ”begreppsdefinitioner” som är allmänt vedertaget? Om vi lever i en kapitalistisk marknadsekonomi – vilket vi gör – då måste vi också säga det – för att ta ett exempel. 

Jag är medveten om att ”man är så känslomässigt involverad i sin identitet att ge upp en tankemodell kan skapa upplevelsen att inte tro på sig själv”. 

Det är ju här som diskussioner kan uppstå och i dessa diskussioner så berikar vi varann. 

I politiska diskussioner, som våra, kan i många fall vilka ”begrepp” som helst anses ”laddade” men det måste alla som tar del av en diskussion acceptera. I annat fall får man väl hålla sig utanför diskussionen!

”Skillnaden mellan att ”politiken är underställd marknadsekonomin” och ”politikerna är underställda sin bild av vad ekonomi innebär” är ganska stor. I det förra fallet är politikerna underställda en samhällsstruktur. I det senare fallet är politikerna underställda en tankestruktur. Om man som jag utgår från att samhällsstrukturer börjar i tanken är det också där förändring börjar. Om alla som redan anser att dagens samhällsstruktur är ohållbar kan mötas i ett nytänkande och skapa opinion för ett system som är mer balanserat, och påverka dem som ännu inte vågar förändra på grund av prestige, då kan förändring ske ändå.” (Henrik)

Vilken värld lever vi då i, är det i den rådande ”samhällsstrukturen” eller är det i en ”tankestruktur”? Frågan behöver väl inget svar Henrik, eller? 

I mitt förra mejl funderade jag över följande:

”Kan man även formulera sig så här Henrik: ”Utan kapitalism, ingen ränteekonomi.”? Om man nu kan formulera sig så här då borde det kunna ge följande slutsats: ”Det är kapitalismen som tvingar samhället att öka penningmängden på grund av de likaledes expanderande räntekostnaderna som följer av att nästan 100% av pengarna är krediter.”

Vad vill jag då få fram med dessa funderingar? Jo att det är vår kapitalistiska marknadsekonomi som ”tvingar samhället”. Eller med andra ord: vår rådande marknadsekonomi sätter villkoren för hur våra politiska beslutsfattare ska agera.”

Jag är väldigt nyfiken på ditt svar angående mina ovanstående funderingar!

/Jan Opöien

”Om vi vill ha en mer balanserad ekonomi i relation till miljön och människorna så behöver vi en ekonomi som inte är baserad på krediter samt ett kretsloppstänkande även när det gäller pengar. Ett monetärt kretslopp mellan staten och individen genom basinkomst där produktionen står för att tillgodose de behov av konsumtion som finns.

Jag ser som du förstår basinkomst som ett nytt sätt att skapa en jämnare fördelning mellan offentlig, privat och medborgarsektorerna genom ett kretsloppstänkande på pengar medan du ser den som en tillfällig lösning vilket jag tycker är synd för då anar jag att du inte förstått själva idén med basinkomst.” (Henrik)

Javisst ska vi ha en ”basinkomst” Henrik! Men, jag menar, innan vi har dessa nödvändiga förutsättningar så kan en ”basinkomst” inte förverkligas. Hur ska en ”basinkomst” kunna genomföras i dagens samhälle och i synnerhet om vi med ”basinkomst” menar lika inkomst för alla?

 /Jan Opöien

Henrik, om jag använder ”politiskt laddade begrepp” så är det för att de står för politiskt laddade förhållanden som det är nödvändigt att ta hänsyn till om man vill göra någonting åt stora problem i samhället. Problemen måste då beskrivas och dessa beskrivningar kommer att vara kontroversiella oavsett vilka omskrivningar man använder för att undvika begreppen, omskrivningar som mycket väl skulle kunna uppfattas som falska och”bevisa” hur opålitlig ”vänstern” kan vara. Men det kan ändras, tänk bara på hur det tidigare tabubelagda begreppet ”socialism” upphörde att vara tabu under Bernie Sanders kampanj.

Du skriver att ”världens ekonomier [har] fungerat som ett enda laboratorium för vänster- respektive högerekonomier utan att någon lyckats skapa ett hållbart samhälle. Att fortsätta denna konflikt leder inte till nytänkande”. Menar du verkligen att jag fortsätter denna konflikt? Och att jag gör det genom att skriva om ”mer av ’det gamla’”? (Mina kursiveringar.)
Visst, Ernst Wigforss föreslog införande av/försök med demokratiska kooperativ redan 1920, men fick inte gehör för det – så det var ju ett misslyckande.
Men det finns lyckade försök – och jag har tidigare skrivit om hur olika former av demokratiska företag kan införas och kombineras med olika samhällsstöd, där nog allt inte har prövats tidigare (i större omfattning).
I skriften ”Vi behöver en helt ny samhällsekonomi”, av Per Almgren, som du har rekommenderat, talas det om att ”ändra dagens skattesystem och införa en villkorslös basinkomst”. I min ”Ekonomisk demokrati” (punkt 5 och 6 på s. 4 i https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0 ) står det om ett fördelningssystem som skulle kunna ha samma funktion som Per Almgrens basinkomst. Fördelningssystemet i en ekonomisk demokrati bör, på samma sätt som en villkorslös basinkomst, ”verka för att alla invånare får tillgång till allt som behövs för en god fysisk och psykisk hälsa” och dessutom ”i princip kunna ersätta nuvarande skatte-, bidrags- och försäkringssystem” – vilket säkert skulle vara något nytt.

När det gäller räntan i en ”ränteekonomi” ser jag att Per Almgren skriver att den är ”avkastningen, inräknat vinstutdelningar på aktier och fondandelar m.m.”, vilket är ett av kapitalismens viktigaste kännetecken – och ett av dess största problem. Att få ränteekonomin att upphöra – som jag har förstått att du vill – skulle innebära ett slut på kapitalismen (ett mål för ”den yttersta vänstern”) som du – om jag har förstått dig rätt – menar att man helst inte bör tala om för att inte få människor att börja ”tänka i politiska konflikttermer”. Men om vi presenterar bra och trovärdiga alternativ, som med en ökande positiv folkopinion skulle kunna införas successivt, kanske ett slut på kapitalismen inte behöver vara så provocerande – åtminstone inte för lågavlönade utan stor förmögenhet. Basinkomst skulle då kunna vara ett delmål, som ”tillfälligt mildrar kapitalismens instabila dynamik”, och samtidigt blir alltmer integrerat i ett nytt system med demokratiska icke vinstdrivande företag.

 /Bo Herlin

Bo,

Jag har inte någon synpunkt på om du anser att politiskt laddade begrepp är bättre att använda än mer ekonomiskt-tekniska begrepp. Jag menar bara att jag anser att det innebär en risk att göra det eftersom alla behöver vara med och lösa problemen.

I partipolitiska sammanhang är det brukligt att använda konfliktretorik och det må så vara eftersom det handlar om partier med olika ideologier. Utanför partipolitiska sammanhang anser jag (vilket du inte behöver hålla med mig om) att det är lättare att lösa problem om man diskuterar det på ett sätt som minskar risken för att fokus hamnar på ideologiska motsättningar än faktiska förhållanden baserat på forskning t ex.

I konfliktlösning och förändringsarbete handlar det om att komma överens om att man först har ett gemensamt problem, sen diskutera mål, utforska nuläget, vilka alternativ man har och slutligen beskriva tidsplan/behov/viljan att genomföra förändringen. Med konfliktbaserade begrepp blir ofta fokus direkt på att man har olika syn på både problemen, målen, alternativa lösningar och tidplan mm. Då står man redan så långt från varandra så att man får svårt att mötas någonstans. Här verkar jag tro mer på din samverkansmodell än du själv gör. (eller?)

När jag kritiserar din retorik för att leda till mer av det gamla så hoppas jag innerligt att du inte tar det personligt. Det är det sista jag önskar. Jag har heller inte för avsikt att hävda att vi inte har något gemensamt. Jag tycker din modell för basinkomst är mycket intressant även om jag ser basinkomst som en mer permanent lösning medan du ser det som en tillfällig lösning. Du har dessutom mycket fokus på företag medan jag fokuserar fördelningen av pengar till individerna.

Definitionen av ränteekonomin verkar vara en ”het potatis” då frånvaron av begreppet ”kapitalism” i min retorik verkar vara besvärande för dig. Då jag är partipolitiskt oberoende tänker jag använda begrepp som är mer ekonomisk-tekniska än partipolitiska även om det finns vissa gemensamma nämnare i både vänster och höger i min retorik. Om det är provocerande ber jag om ursäkt för det.

Målet med min retorik är inte detsamma som vare sig den vänstern eller högern har. Jag ser de problem som finns socialt, ekonomiskt och miljömässigt och beskriver modeller som kan öka individers och gruppers trygghet, skapa ett ekonomiskt system som är i balans med naturen, utan att ta ställning för vare sig vänster eller höger då jag anser att ett framtida samhälle kräver nya sätt att se på politik än dessa gamla synsätt gör. Sen är jag medveten om att det på individnivå finns många nytänkare på båda sidorna.

För mig handlar det om en modell där balans mellan arbete, livskvalitet och miljö kan åstadkommas. Det är ett gemensam trygghetsmodell som skapar ett mer liberalt samhälle än dagens samhälle. En modell baserad på jordens förutsättningar och att vi alla måste anpassa oss till dessa så att våra barnbarns barn kan få ett så bra liv som möjligt. Ur ett vänsterperspektiv kan det verka oförenligt med liberalism tillsammans med balans med jordens villkor. Jag menar att det går då dagens liberala system utgår från de förutsättningar ränteekonomin ger vilket skapar obalans mellan arbete, livskvalitet och miljö. Ett system baserat på räntefri ekonomi i kombination med basinkomst innebär bättre balans mellan marknaden och miljön samtidigt som det ger individer en större frihet än vad många upplever idag.

Att vi ska skapa en ”ökande positiv folkopinion” är vi helt överens om.

 //Henrik Lund

Jan,

Vad som är vedertaget beror på vilket sammanhang man väljer att utgå från. På universitets nationalekonomiska institutioner är det vedertaget med ekonomisk-tekniska begrepp. I partipolitiska sammanhang är det vedertaget med ideologiskt laddad konfliktretorik. Du verkar tro att jag vill begränsa dig i ditt sätt att uttrycka dig men det enda jag hävdar är min rätt att anse att det är problematiskt med ideologiskt laddade begrepp för att nå alla människor oberoende av ideologisk hemvist.

Jag skulle på grund av din egen retorik mot mig kunna reagera som om du vill begränsa min rätt till åsikt och om jag inte är överens med dig, hellre, avstå från att debattera. Jag anser att diskussioner som är berikande är bra men förutom berikande behöver vi sträva efter förändring.

Vill vi förändra en samhällsstruktur behöver vi hjälpa människor att förändra sina tankestrukturer som jag ser det. Samhällsstrukturer är skapade av människor som med sina tankestrukturer organiserar samhället. Vill vi ha förändrade samhällsstrukturer behöver vi förändrade tankestrukturer. Utan förändrade tankestrukturer kommer förändring inte ske, mer än kanske på papperet. Om vi i tanken inte vet vart vi vill gå så riskerar vi att gå åt fel håll. Det handlar om målstyrning och den utgår från tankestrukturerna.

Hur politikerna agerar beror av både deras tankestrukturer och det rådande systemet (sammanhanget) som de skapat. Något annat har jag inte påstått. Den som spelar Monopol har att utgå från reglerna men någon har tänkt ut reglerna från början och om man inte ”tänker om” så lyckas man inte förändra spelet. Därför är det tankestrukturerna som styr vilka samhällsstrukturer vi skapar.

//Henrik Lund

Henrik,

 Om jag tolkar ditt senaste inlägg rätt så menar du att det ”rådande systemet (sammanhanget)” är ”skapat” av ”politikerna”. Är denna, min tolkning, riktig? 

Men detta kan inte stämma Henrik! 

Om du med det ”rådande systemet (sammanhanget)” avser vår kapitalistiska marknadsekonomi med dess påverkan på hela den samhälleliga strukturen – vilket jag antar att du menar – så har ju detta ”rådande system (sammanhang)” tillkommit långt innan våra samhällen fick – det vi säger politisk demokrati. 

Denna vår politiska demokrati har aldrig kunnat få inflytande – varken historiskt tillbaka i tiden eller idag – i avgörande marknadsekonomiska beslutsprocesser, beroende på att marknaden har tagit och tar sina beslut ”utanför samhälleliga demokratiska regler”.

”Politikerna” kan därför omöjligen ha ”skapat” det ”rådande systemet (sammanhanget)”! Det har ”funnits på plats” sedan lång tid tillbaks. Skulle ”politikerna” ha möjligheten att, så att säga, ta de avgörande besluten över ”hela” samhällsstrukturen då hade vi haft kvar TEKO-industrin; livsmedelsindustrin; jordbruken och all den ”näring” som fanns här före 70-talet.

Jag påstår därför Henrik, som jag skrev i mitt förra mejl:

”…vår rådande marknadsekonomi sätter villkoren för hur våra politiska beslutsfattare ska agera.” 

Förmodar att du har en diametralt annorlunda åsikt om jag nu tolkar ditt senaste mejl rätt?

/Jan Opöien

———————————————————————————————————————————————————–

---

fortsättning från föregående inlägg (7).

Jan,

Både politikerna, marknadens olika aktörer och ekonomisystemets självreglering spelar naturligtvis in och ger spelet dess ramar, lagar, regler och – dynamik! Därför är din beskrivning alldeles felaktig. Det sker hela tiden förändringar åt alla möjliga håll, även på grund av politiska beslut, och sker inga förändringar är det ju ofta därför att politikerna tycker att det fungerar bra som det gör. Din kapitalistiska marknadsekonomi går alltså att förändra, men det gäller att komma på hur. Man måste därtill veta vad man vill ha i stället, och det är ju ofta där skon klämmer. Systemet är öppet, det är det fina i kråksången, det var aldrig planekonomierna. Där tog politiken (ideologin), staten (”samhället”), kommandot över ekonomin och all dynamik förstördes med stort lidande och allt annat elände som följd. 

/Ulf  Löfgren

Tack, Henrik, för den, åtminstone för mig, mycket givande och klargörande diskussionen.

(Jag har svårt att avgöra hur intressant den kan vara för andra i Steg 3, men just när jag skriver detta kom ett meddelande från en person som engagerat sig mycket inom miljörörelsen, att det blir för mycket. – Synd att de särskilda diskussionsforum, som var särskilt utformade för många trådar med långa diskussioner, mer eller mindre verkar ha försvunnit – tack vare den kommersiella framgången med sociala medier, som Facebook? Så nu kan det vara bra att försöka sammanfatta lite och sedan bara fortsätta ”internt” med fyra Steg 3-medlemmar? Kanske några andra här har synpunkter på detta.)

Det är nog ganska tydligt att vi båda utgår från olika idétraditioner, där du fokuserar mera på mindre grupper och psykologiska faktorer och jag mera på ekonomiska regelverk och sociala faktorer – samtidigt som vi båda naturligtvis tar hänsyn till helheten.
I mindre grupper förstår jag att politiska motsättningar kan bli ett onödigt och försvårande störningsmoment, medan motsättningarna i större sammanhang, med stora skillnader i livsvillkor, kan vara så stora att ett våldsamt maktövertagande kan ses som den enda framkomliga vägen för en missgynnad grupp att få ett drägligt liv, medan den gynnade, ”högern”, uppfattar det som nödvändigt att försvara sin position med förstärkt polis eller militär. Lösningen måste i det fallet först vara en jämnare fördelning av materiella livsvillkor, innan samarbeten mellan alla parter för andra ekonomiska relationer än de som har orsakat problemen (kravet på ekonomisk avkastning, vinst eller ränta, av obegränsat privat ägande, dvs. ”kapitalism” med ”ränteekonomi”) kan bli framgångsrika. Ett första steg kan vara allmän basinkomst, som sedan integreras med mer utvecklade lösningar, där alltså en del av dem skulle kunna vara just villkorslös ”basinkomst”.
”Målet för ”vänstern” har traditionellt varit ”arbetarmakt”, med det förskräckliga namnet ”proletariatets diktatur” i motsats till det lika förskräckliga (men fortfarande existerande) ”kapitalets diktatur” eller ”marknadens diktatur”. Men slutmålet har alltid varit ett ”klasslöst samhälle”, dvs ett samhälle utan ekonomiska motsättningar av ”vänster”-”höger”-karaktär, men med stora oklarheter om hur ett sådant skulle se ut.

Jag tror att en ekonomi med företag som är demokratiskt styrda av dem som är verksamma i dem, alltså (enligt lagen om ekonomiska föreningar) medlemmar i den av samhället registrerade förening, det kooperativ, som äger företaget. Ett förhållande som både kan betraktas som liberalt och socialt (för att inte säga socialistiskt). Läs gärna Gustaf Arrhenius’ s. 90-92 i hans kapitel i antologin ”Tillsammans – en fungerande ekonomisk demokrati” (red. Bo Rothstein), https://www.google.com/search?q=gustaf+arrhenius+tillsammans+en+fungerande+ekonomisk+demokrati&ie=utf-8&oe=utf-8&client=firefox-b, där han skriver positivt om David Schweickarts modell, som har mycket gemensamt med min, med den skillnaden att medlemmarna ses som individuella ägare (medan kooperativet i stället hyr de samhällsägda produktionsmedlen till ett fast belopp) och därför kan besluta om en variabel vinstutdelning. Det motsatta, räntefria, förhållandet råder i min modell – men olika ”blandformer” är åtminstone teoretiskt möjliga.

För övrigt håller jag helt med om det som står i ditt sista stycke!

/Bo Herlin

Jan,

Mitt mål är inte att ”omvända” dig utan enbart påtala saker som jag har en annan syn på och som jag ser som viktiga i sammanhanget.

Jag har inte hävdat att det enbart är politikerna som skapat det du kallar det rådande systemet eller den kapitalistiska marknadsekonomin. Från början var det guldsmeder som på 1300-talet upplät utrymme i sina valv åt guld som ägdes av personer som redan då var rika. Guldsmederna märkte att de rika sällan hämtade ut sitt guld och började då med hjälp av reverser helt enkelt låna ut motsvarande värde som guldet var värt, mot ränta. De tjänade alltså pengar på andras pengar och ränteekonomin var uppfunnen. Senare har flera andra sätt att tjäna pengar på pengar gjort entré såsom obligationer, fonder, aktier m m. Alla sätt att tjäna pengar på pengar ingår i den räntebärande ekonomin. Det har skett med politikernas medverkan och goda minne. Jag är mer inne på Ulfs resonemang att samhällsförändring sker i en process där politiken är en del men att säga att den inte har någon (ens formell) makt anser jag vara felaktigt.

Även om du och säkert många politiker också anser att de inte kan förändra systemet så beror det på de föreställningar (tankestrukturer) de har om det politiska systemet, och sig själva. Det gör dem handlingsförlamade då de inte ser något annat system än ränteekonomin som möjlig att använda. Förklarligt då inte ens universiteten lär ut något om alternativ ekonomi.

Rent formellt är det dock så att det politiska systemet har makten att förändra strukturerna men det kräver insikter som de flesta inte har idag. Du kallar det för att det rådande systemet står över politiken medan jag menar att det är politikernas tankestrukturer och syn på sig själva som hindrar dem från att använda den formella makt de faktiskt har. Där har vi olika syn på saken. Med mitt resonemang är samhällsstrukturerna skapade av människan (inte enbart politikerna) utifrån dess föreställningar om världen. Med ditt resonemang skulle strukturerna funnits redan innan människan gjorde entré i världen.

Att den gamla industrin skulle ha varit kvar om politikerna fått bestämma, är att inte se helheten tycker jag. Politikerna var mycket involverade i att utveckla den svenska ekonomin t ex efter andra världskriget, om vi fokuserar på den närmaste historien. Tack vare att en stor del av Europa var sönderbombat var förutsättningarna dessutom mycket gynnsamma för att få intäkter genom exporten. Politikerna har bidragit till utvecklingen av t ex ny teknik genom att stödja näringslivet med lagar, förordningar och resurser.

Ett annat exempel var när politikerna 1984, under den så kallade novemberrevolutionen, lät kreditmarknaden avregleras vilket ledde till den i vår tid största ekonomiska kraschen.

Jag hävdar att politikerna i allra högsta grad har ansvar och möjlighet att förändra systemet om de bara vill. Det är här beteendevetenskapen kommer in därför att viljan att förändra kräver uppoffringar som de ofta inte vill göra. Det är därför som det har krävts kriser av olika slag för att skapa förändring. Se bara vad som skedde när flyktingströmmarna kom 2015. Våra myndigheter och politiker hade kunnat förutse det redan 1 – 1,5 år innan, då problemen började i södra Europa. Hade man inte förträngt faktum hade vi kunnat vara förberedda och agerat på ett klart bättre sätt och förmodligen sluppit en utveckling där SD blev tongivande.

//Henrik Lund

Tack själv Bo! Tycker själv det är intressant.

Jag har nu tagit bort steg3-adressen så att ingen behöver känna att det blir för mycket i inkorgen. Välkomnar också Mats i debatten! Vi får se om det blir fler.

Om du anser att beteendevetenskap och nationalekonomi är idétraditioner så okej. Låt oss diskutera det som är intressantare, nämligen olika lösningar.

Oavsett vilka termer vi använder så kan vi konstatera att den grundläggande strukturen som skapar den obalans mellan arbete, livskvalitet och miljö är ränteekonomin, som vi är överens om finns.

Du skriver ”Lösningen måste i det fallet först vara en jämnare fördelning av materiella livsvillkor” vilket ju är en konsekvens om man inför villkorslös basinkomst vilket jag anser är nödvändigt för att balansera människornas aktiviteter.

När jag säger att villkorslös basinkomst behövs för att uppnå den balans som är nödvändig så tror jag absolut att man kan ta små steg som leder fram till det. Om man rent politiskt kan få igenom en variant som inte upplevs provokativ, t ex att alla som av olika anledningar står utanför arbetsmarknaden kan få en basinkomst de kan leva på, så tycker jag det är intressant. Det skulle samtidigt få igång en process där människor får råd att vara mer ansvarstagande, inte minst när det gäller miljörelaterade frågeställningar.

Apropå ”ett klasslöst samhälle” så finns det olika sätt att se på det. Ur ett helhetsperspektiv så blir en gemensam villkorslös basinkomst ett sätt att åstadkomma ett materiellt klasslöst samhälle möjligen. Då klass (som jag ser det) är mer ett förhållningssätt till sig själv och andra så tror jag inte man kan ta bort klasstänkande, eller som jag hellre vill kalla det, stigma, då det handlar om hur vi människor definierar oss själva och hur vi ser på människor i vår omgivning. Det kommer alltid finnas människor med en människosyn som är diskriminerande. Skillnaden i ett samhälle med basinkomst är att dessa människor inte behöver ta det utan gå därifrån utan att det händer något som riskerar dennes materiella trygghet. Något jag vill poängtera är viktigt för kvinnor, trots att det är 2018, och vi anser att vi är bland de mest jämställda länderna i världen. Jag vet att en del hävdar att basinkomst är en kvinnofälla eller fattigdomsfälla men det beror på att de har dagens ekonomiska modell i tanken, inte morgondagens. Det är dagens modell som är en fälla menar jag.

Medan vänsterns mål är ”arbetarmakt” strävar jag efter individens frihet genom basinkomst. Man kan se det som makten över sin egen tid. Till skillnad mot de ideologier som dominerar idag är mitt mål alla individer, inte ett fåtal, vilket jag hoppas du tycker är ett demokratiskt sätt att se på fördelning av pengar. En liberal demokrati så att säga.

Jag tycker kooperativ är en sympatisk företagsform, som jag för övrigt själv har erfarenhet av, men jag tror inte på att tvinga alla företag att bli kooperativ om det är det du menar. Företagande som fenomen står för ett frigörande av människor, kompetens och kreativitet. Tvingar man fram en (1) företagsmodell så tar man död på dessa förutsättningar. Vissa människor är helt enkelt individualister men det betyder inte att de gör dåliga saker.

I min modell kan man anta att företagsamma människor kommer att samverka på en mängd olika sätt. Både i olika företagsformer men också t ex i mer lösa samverkansformer. Det blir möjligt tack vare basinkomsten som inte kräver anställning för att man ska kunna ägna sig åt meningsfulla aktiviteter. Människor som ges frihet under ansvar i ett fritt sammanhang tenderar till att göra kloka saker om de rätta förutsättningarna finns. Trygga människor tenderar och till att öka tilliten till andra vilket kan öka förutsättningarna för samverkan och kanske minska behovet av konkurrens som jag vet är en av dina stötestenar.

Räntefriheten sätter dessutom de nödvändiga ekonomiska ramarna för företagande och konsumtion som behövs för att balansera dessa med miljön. Detta tack vare att penningmängden då kan balanseras i relation till jordens tillgångar (ur ett ekonomiskt perspektiv).

Då miljöproblemen är akuta så kommer det naturligtvis att krävas att nya lagar stiftas direkt men det kan göras parallellt med införandet av räntefri ekonomi med basinkomst, kanske som begränsade pilotprojekt till att börja med. Vi behöver jobba både med människors föreställningar om världen och regelverk parallellt. Men ju fler som förändrar sin tankestruktur, desto mer långsiktigt hållbar blir förändringen. Då är det viktigt att vi har ett brett perspektiv som inbegriper alla människor så ingen behöver känna sig åsidosatt.

//Henrik Lund

”Med mitt resonemang är samhällsstrukturerna skapade av människan (inte enbart politikerna) utifrån dess föreställningar om världen. Med ditt resonemang skulle strukturerna funnits redan innan människan gjorde entré i världen.” (Henrik)Det är i sig lite intressant hur vi lyckas vända och vrida på våra ”resonemang” Henrik.

Ja men det är väl klart Henrik att ”samhällsstrukturerna är skapade av människan”. Vem annars? 

Men det intressanta i sammanhanget är ju ”vilka” av människorna som kan tänkas vara ansvariga för hur dessa ”samhällsstrukturer” ser ut och hur de har kommit till.

Är vi överens om att vi lever i – jag benämner det maktstrukturella samhällen – orättvisa och ojämlika samhällen? Om vi är överens, då måste man fråga sig hur kan dessa våra samhällen ha ”skapats” och hur kan dom ha kunnat ”överleva” in i vår tid? Det har ju funnits tusentals år att kunna förändra denna orättvisa och ojämlika struktur.

Förklaringen, enligt mig, måste ligga i att maktstrukturer har ”vuxit” fram genom historiens lopp – exempelvis med ”guldsmeder” som du beskriver –  och när väl dessa strukturer ”är på plats” så söker ”maktens förvaltare” på alla sätt behålla och dessutom utöka sin makt. Hur ska annars vårt historiska arv kunna förklaras som innehåller så mycket krig, våld och elände?

Du vet Henrik, vår politiska demokrati har bara existerat en relativt kort tidsrymd av vår historia. Därmed så, menar jag, kan vi fastställa att ”samhällsstrukturen” i form av maktstruktur har tillkommit långt innan det vi benämner kapitalistisk marknadsekonomi såg dagens ljus. 

Eftersom vi då lever i en maktstruktur – vilket jag hävdar (men kanske inte du) – så innebär det att hela vår samhälleliga struktur är uppbyggd utifrån denna rådande ”ordning”. I synnerhet den strukturella ”del” som bestämmer våra samhällens ekonomiska förhållanden.

Även om nu politiken har den ”formella” makten att förändra – vilket du skriver – så sker ju ingen förändring. Är inte detta underligt? Politiska beslutsprocesser bör ju åtminstone ha haft ett antal generationer på sig att få till en förändring. Hur ska vi förklara detta? 

Förklaringen måste vara att den ekonomiska ”sektorn” av våra samhällen aldrig, så att säga, har ”ingått” i det övriga samhällets strukturella ”utformning” mot demokrati. Man kan alltså säga att våra politiska beslutsprocesser inte innefattar besluten som tas i vår rådande marknadsekonomi. Det är denna brist i avsaknaden av den ”hela” samhälleliga demokratin som i praktiken medför att exempelvis de livsviktiga klimatavtal som nu undertecknas i praktiken saknar ”mandat” att kunna genomföras. Vår kapitalistiska marknadsekonomi lever sitt eget liv, om du förstår vad jag menar?

Jag menar Henrik att politikerna säkert är medvetna om alla de tilltagande problem som vi nu upplever men de saknar i praktiken förutsättningarna att förändra. Skulle förutsättningarna finnas då borde väl, rent logiskt, förändringar ha åstadkommits som kan vända vår destruktiva utveckling? Men i stället så accelererar ju vår destruktiva utveckling!

/Jan Opöien

Henrik, 

Håller med om att det intressantaste att diskutera är olika lösningar, och att villkorslös basinkomst kan vara ett bra steg att börja med i riktning mot ett ”klasslöst samhälle” – dvs, som jag uppfattar det, ett samhälle där ingen utnyttjas ekonomiskt av andra med större ekonomisk makt, och där de sociala vanor och traditioner och det psykologiska stigma som detta orsakat år någotsånär övervunna, vilket säkert måste vara en långvarig process mot ett kanske ouppnåeligt mål. Och jag tror, liksom du, inte heller att villkorslös basinkomst skulle vara en ”kvinnofälla”.

Du skriver att vänsterns mål är ”arbetarmakt”, men det skulle, i ett samhälle som ännu inte är klasslöst (ett s.k. ”övergångssamhälle”), innebära en grupps makt över andra och är alltså inte det eftersträvade slutmålet, ett ”klasslöst samhälle”. Dessutom har alla försök att via delmålet ”arbetarmakt” uppnå ett ”klasslöst samhälle” misslyckats på grund av våldsamma motsättningar mellan olika grupper. Jag tror att ganska många inom ”vänstern” är medvetna om det och, i likhet med mig och, som jag har förstått, också dig, söker efter andra lösningar, som innefattar alla individer enligt principen om allas lika värde, överallt, vilket naturligtvis är basinkomstens princip.

Såvitt jag har förstått är den nu dominerande företagsformen i världen aktiebolag av olika slag. De är oftast inte alls demokratiska, ofta till och med förtryckande (såvitt jag har förstått) och står då verkligen inte, som de borde göra, ”för ett frigörande av människor, kompetens och kreativitet”. I de fallen är det, så som styret är organiserat, en majoritet som behandlas orättvist, för att inte säga diktatoriskt, av en minoritet. Om man inte vill att sådant kan få fortsätta, men ledningen och företagets ägare inte vill gå med på en demokratisering av företaget (t.ex. genom en ombildning enligt lagen om ekonomiska föreningar), så ser jag ingen annan lösning än konkreta åtgärder från de anställdas sida, som t.ex. strejk eller sittdemonstration på arbetsplatsen mot orättvisorna. Kanske kan en sådan ”arbetsovillighet” tvinga fram någon lösning och i bästa fall gemensamma beslut om en ombildning av företaget till ett demokratiskt företag. Detta skulle kunna underlättas av ett statligt stöd för ombildningar, t.ex. genom ett statligt ekonomiskt fördelningssystem som också skulle kunna ha ansvar för en allmän villkorslös basinkomst.
För övrigt är jag överens med det du skriver i resten av ditt mejl.

/Bo Herlin

Jan,

Att vi vänder och vrider på våra resonemang beror på att vi utgår från olika perspektiv eller idétraditioner som Bo skulle ha sagt. Vi har ur ett beteendevetenskapligt perspektiv lite olika världsbilder och dessa skiljer sig åt ibland. När du till exempel hävdar att politiken är maktlös inför de ”rådande strukturerna” menar jag att alla människor är en del av politiken och kan förändra och har ett ansvar för att delta även om många inte förstår det. Vårt samhälle har kommit att präglas av en egokultur och ett förhållningssätt mellan människor som lägger ansvar och skuld på andra än se sitt eget ansvar. Det betyder inte att det inte går att påverka, bara att det är svårt.

En stor skillnad mellan demokrati och diktatur är att i en demokrati är det tillåtet för olika intressegrupper att försöka påverka i en riktning som är till deras fördel. I en diktatur är det som bekant bara en linje som gäller. Det intressanta är hur samhällsstrukturer förändras i ett demokratiskt samhälle och det är genom politisk påverkan. Antingen genom partierna själva, genom lobbying, att en annan stat angriper en annan eller att miljöproblemen skapar sådana problem så ingen kan undgå att se dem. Att det finns ett stort missnöje i Sverige idag har ingen kunnat undgå. Det har lett till att människor engagerar sig politiskt och röstar på partier som fokuserar missnöjet. Det har vi sett genom SD:s utveckling.

Mycket av SD:s framgångar bygger på politikernas oförmåga. Hade politikerna 2015, då flyktingströmmarna var som störst, haft framförhållning och kunskap om vad som behövde göras hade förmodligen  intresset för SD inte behövt växa. Det är när folk upplever rädsla för att man inte tar tag i problemen som det växer upp rörelser. Det är samma sak med miljörörelsen som inte anser att politikerna tar det ansvar de har.

Om vi tycker politiken ger ogynnsamma villkor på något sätt genom den politik de bedriver eller om vi tycker de lägger sig för vissa intressegrupper så är det upp till oss att påverka politiken. Politik och samhällsutveckling är en process och det gäller att befolkningen inte abdikerar från sin roll. Bara för att vi upplever att vissa strukturer är destruktiva betyder det inte att de inte går att påverka även om det innebär hårt arbete.

Medan du fokuserar på varför saker hänt eller inte hänt så är mitt fokus på att få något att hända utifrån hur verkligheten ser ut idag. Jag ser verkligheten ur ett beteendevetenskapligt/ekonomiskt perspektiv för att förstå hur vi behöver agera för att de människor som ändå har den formella makten ska komma till insikt om vad vi behöver göra och att det finns alternativ till de strukturer vi har idag.

Att det finns utmaningar är vi helt överens om. Det är varför jag hävdar att vi behöver en räntefri ekonomi med basinkomst för att just minska den extrema autonomi som finns inom det du benämner det rådande systemet. Det behövs en frihet, men andra ramar som baseras på naturens villkor och de villkor alla människor behöver för att kunna vara värdefulla i sitt sammanhang.

Vad politikerna saknar är en opinion som vill något annat än de ser som självklart.

Du skriver ”Förklaringen måste vara att den ekonomiska ”sektorn” av våra samhällen aldrig, så att säga, har ”ingått” i det övriga samhällets strukturella ”utformning” mot demokrati. Man kan alltså säga att våra politiska beslutsprocesser inte innefattar besluten som tas i vår rådande marknadsekonomi. Det är denna brist i avsaknaden av den ”hela” samhälleliga demokratin som i praktiken medför att exempelvis de livsviktiga klimatavtal som nu undertecknas i praktiken saknar ”mandat” att kunna genomföras. Vår kapitalistiska marknadsekonomi lever sitt eget liv, om du förstår vad jag menar?”

Om du menar att den privata sektorn som helhet ska inlemmas i det offentliga samhällets strukturella utformning så undrar jag om det är ett traditionellt socialistiskt samhälle du vill ha? Det finns nämligen stora problem oavsett om makt koncentreras i privat makt eller politisk makt.  Samhällen med enbart politisk makt tenderar till att skapa rädsla hos människor som i marknadsdiktaturer.

Jag anser att vi behöver nytänkande genom att utgå från andra premisser än makt och ägande. Som jag ser det behöver vi utgå från ökad balans mellan arbete, livskvalitet och miljö och sedan skapa modeller som kan leda till det. Det kräver nya definitioner av arbete, människan och miljöns värde.

//Henrik Lund

Hej Jan och Henrik,
Jag tror att det kan vara intressant att jämföra några av våra förslag till lösningar och uppfattningar om vad som kan hindra deras genomförande för att se om det utifrån dem går att komma fram till några gemensamma

Henrik skrev den 20/10:
”Ur ett vänsterperspektiv kan det verka oförenligt med liberalism tillsammans med balans med jordens villkor. Jag menar att det går då dagens liberala system utgår från de förutsättningar ränteekonomin ger vilket skapar obalans mellan arbete, livskvalitet och miljö. Ett system baserat på räntefri ekonomi i kombination med basinkomst innebär bättre balans mellan marknaden och miljön samtidigt som det ger individer en större frihet än vad många upplever idag.”

Jag tolkar detta som att Henrik menar att ett räntefritt liberalt system med basinkomst skulle kunna vara en lösning som är i balans med naturens villkor. Så så den 21/10 försökte jag formulera den tanken (med några tillägg inom klammer för att få en mera begriplig mening) i enlighet med min egen modell:
”Jag tror att en ekonomi med företag som är demokratiskt styrda av dem som är verksamma i dem, [som] alltså (enligt lagen om ekonomiska föreningar) [är] medlemmar i den av samhället registrerade förening … som äger företaget [är] ett förhållande som både kan betraktas som liberalt och socialt (för att inte säga socialistiskt).”

I båda fallen är frihet från ränta/vinst hos företagen och existensen av ett (statligt finansierat) stöd- och fördelningssystem (för individer och, enligt min modell, även till företag) nödvändiga villkor för att det hela ska fungera.

Men Jan skrev den 22/10 (helt korrekt enligt min mening):
”Även om nu politiken har den ’formella’ makten att förändra … så sker ju ingen förändring. … Förklaringen måste vara att den ekonomiska ”sektorn” av våra samhällen aldrig, så att säga, har ”ingått” i det övriga samhällets strukturella ’utformning’ [’utveckling’ (?)/ min anm.] mot demokrati. Man kan alltså säga att våra politiska beslutsprocesser inte innefattar besluten som tas i vår rådande marknadsekonomi. … Vår kapitalistiska marknadsekonomi lever sitt eget liv … Jag menar … att politikerna säkert är medvetna om alla de tilltagande problem som vi nu upplever men de saknar i praktiken förutsättningarna att förändra.”

De nödvändiga förutsättningarna för att en förändring för en bättre balans mellan marknaden och miljön ska vara möjlig saknas. Det viktigaste är att det finns många demokratiska och miljöengagerade företag, som inte av sina ägare (eller ansvariga medlemmar) drivs av kravet på vinstmaximering, och som dessutom har det (framför allt ekonomiska) samhällsstöd som krävs för att detta ska vara möjligt.
Eftersom det finns starka ekonomiska intressen som motsätter sig sådana förändringar behövs en mycket stark folkopinion för att möjliggöra allt detta. Och för att kunna bidra effektivt till en sådan opinion måste man kunna presentera (helst flera) trovärdiga alternativ som kan diskuteras, prövas och utvecklas vidare, först i mindre skala. Det tror jag är det viktigaste vi har att göra/bidra till.

/Bo Herlin

Din nyansering tycker jag är hedervärd, Bo. 

Det faktum att ”alla försök att via delmålet ”arbetarmakt” uppnå ett ”klasslöst samhälle” misslyckats på grund av våldsamma motsättningar mellan olika grupper” är orsaken till varför jag anser det vara en risk, för arbetet mot ett hållbart samhälle, att använda traditionell vänster-högerretorik. Jag ser inte just dig som en som skulle ta till våld men historien säger något annat.

Du har hittat pudelns kärna i basinkomsten, Bo!

”…Jag tror att ganska många inom ”vänstern” är medvetna om det och, i likhet med mig och, som jag har förstått, också dig, söker efter andra lösningar, som innefattar alla individer enligt principen om allas lika värde, överallt, vilket naturligtvis är basinkomstens princip.” Med basinkomst blir alla på både vänster och höger sida jämställda rent ekonomiskt, precis som du skriver. Till skillnad mot ett traditionellt konfliktperspektiv där endast arbetarna blir jämställda.

(Jag brukar ibland till vissas förtret säga att både vänster och höger är Marxister fast från var sitt håll, tillhörande antingen proletariatet eller kapitalet. Att jag skriver det är mer parentetiskt än att jag vill starta en ny diskussion.)

Hur förändring skapas är naturligtvis olika. Det optimala vore att man sitter och talar med varandra och kommer överens men ibland räcker inte det. Läste t ex om fruktansvärda villkor för tomatplockare i Italien. Sammanhanget kan ibland kräva att man sätter hårt mot hårt mer för att freda sig och sina mänskliga rättigheter än att skapa makt för en viss grupp. Problemet om man fokuserar konflikten mellan olika grupper är att man inte lyckas leva tillsammans efter konflikten. Se på Irak där USA hade en plan för krig men inte för fred. Man behöver alltså se problemen på individ och gruppnivå men skapa lösningar på samhällsnivå. Vill vi ha ett samhälle med samverkande människor så behöver man skapa ett gemensamt system för samverkan.

Kan man då använda något annat än konfliktretorik är frågan? Jag anser det. Om man av miljöhänsyn inför räntefri ekonomi så kommer du inte längre behöva bekymra dig över alla aktiebolag då aktier i en räntefri ekonomi inte kan existera så som de gör idag. Jag menar att det är bättre att retoriskt fokusera ett samhälle där alla människors frihet under ansvar kan tillgodoses inom naturens lagar än att dra igång konflikter mellan olika grupper som kommer att göra en stor del av folket till förlorare. Titta bara hur det har gått för Trump. Han har gjort alla till sin fiende. Han är själv sin största fiende då han inte ur ett beteendevetenskapligt perspektiv gjort insikter som att det är bättre att skapa ett samhälle för alla.

//Henrik Lund

Bo,

Jag ser företag som en mellannivå emellan individen och staten. Det är individerna som är basen i ett samhälle. Ska basinkomst fungera så behövs ett kretslopp mellan toppen och basen. Annars uppnås inte en liberal demokrati där alla är ekonomiskt jämlika. En del människor kommer att bedriva företagsverksamhet och då är kooperativ ett utmärkt alternativ. Andra kommer att använda sin tid till annat som är viktigt för dem. Då många upplever stress i dagens samhälle kan man anta att många kommer att minska på sitt traditionella ”arbetande” vilket skulle leda till den radikala sänkning av CO2 som behövs för att hålla 1,5 gradersmålet som den senaste rapporten anser att man borde.

Det jag beskriver är det långsiktiga målet för att skapa en hållbar samhällsekonomi. Däremot ser jag det som självklart att företag redan idag kan bidra till en bättre miljö, själva eller med bidrag, eller att lagar antas som kräver miljöanpassning.

Tror absolut att försök i mindre skala är den mest framkomliga vägen för att skapa opinion för ett hållbart samhälle.

//Henrik Lund

”När du till exempel hävdar att politiken är maktlös inför de ”rådande strukturerna” menar jag att alla människor är en del av politiken och kan förändra och har ett ansvar för att delta även om många inte förstår det. Vårt samhälle har kommit att präglas av en egokultur och ett förhållningssätt mellan människor som lägger ansvar och skuld på andra än se sitt eget ansvar. Det betyder inte att det inte går att påverka, bara att det är svårt.” (Henrik)

Kanske även här ett missförstånd Henrik? Det är klart att vi ”…alla människor är en del av politiken och kan förändra…”. Det är ju därför som vi bland annat har gått med i Steg 3. Men vad jag menar är: att dagens politiska beslutsprocesser – vilket knappast du och jag är en del av – i praktiken saknar ”mandatet” att kunna påverka de beslut som tas i vår kapitalistiska marknadsekonomi. Vilket enligt mitt sätt att se det har varit och är till stor skada för våra samhällen och vår miljö. Jag påstår därför att om dagens politiska beslutsprocesser ”stod över” vår rådande marknadsekonomis beslutsprocesser så skulle vi inte befinna oss i den ”kollapsande” verklighet som nu gäller.

”Medan du fokuserar på varför saker hänt eller inte hänt så är mitt fokus på att få något att hända utifrån hur verkligheten ser ut idag. Jag ser verkligheten ur ett beteendevetenskapligt/ekonomiskt perspektiv för att förstå hur vi behöver agera för att de människor som ändå har den formella makten ska komma till insikt om vad vi behöver göra och att det finns alternativ till de strukturer vi har idag.” (Henrik)

Henrik, för att förstå vad som är fel med dagens samhälleliga uppbyggnad så måste vi också lära av historiens strukturella ”normer”. Med det sagt så ska vi naturligtvis lägga ”…fokus på att få något att hända utifrån hur verkligheten ser ut idag”. Det tror jag vi kan vara överens om. 

”Jag ser verkligheten ur ett beteendevetenskapligt/ekonomiskt perspektiv för att förstå hur vi behöver agera…”. Kan detta tolkas som att vi har olika syn på hur vi ska gå tillväga ”…för att de människor som ändå har den formella makten ska komma till insikt om vad vi behöver göra …”. Min syn är att vi måste organisera oss i rörelser som genom bland annat en allt starkare opinionsbildning tillsammans med en uppbyggnad av lokala parallella ekonomier – som för övrigt Bo förklarar utförligare – växer sig så starka att den ”formella makten ska komma till insikt…”. 

Sedan, menar jag, har vi ”alternativ till de strukturer vi har idag”. 

Kan denna, min syn, anses vara ”ett beteendevetenskapligt/ekonomiskt perspektiv” som du kan dela?

”Om du menar att den privata sektorn som helhet ska inlemmas i det offentliga samhällets strukturella utformning så undrar jag om det är ett traditionellt socialistiskt samhälle du vill ha? Det finns nämligen stora problem oavsett om makt koncentreras i privat makt eller politisk makt.  Samhällen med enbart politisk makt tenderar till att skapa rädsla hos människor som i marknadsdiktaturer.” (Henrik)

Nej det är inte ”ett traditionellt socialistiskt samhälle” som jag vill ha! 

I tidigare mejl och texter har jag – som jag anser – ingående förklarat min syn på företagande (vi kan benämna det ”privata sektorn”).

Kort innebär det: Företagandet är privatägt medans kapitalägandet är samhällsägt. ”Hela” samhället ska vara ”offentligt”, vilket innebär att det råder demokrati rakt igenom ”hela” samhället. Där människor/företagare är entreprenörer som agerar ”öppet” gentemot samhället och där, som sagt, kapitalägandet tillfaller samhället. En stor fördel med en sådan ekonomi – demokratisk ekonomi – är att det traditionella ”jagandet” efter skatter försvinner.

”Jag anser att vi behöver nytänkande genom att utgå från andra premisser än makt och ägande. Som jag ser det behöver vi utgå från ökad balans mellan arbete, livskvalitet och miljö och sedan skapa modeller som kan leda till det. Det kräver nya definitioner av arbete, människan och miljöns värde.” (Henrik)

Vi kan inte fortsätta att ha ”makt och ägande” så som strukturen är uppbyggd idag. Vilket ”kräver nya definitioner av arbete, människan och miljöns värde”.

/Jan Opöien

Jan,

”Kort innebär det: Företagandet är privatägt medans kapitalägandet är samhällsägt.”

Vad skiljer ditt förslag från de gamla löntagarfonderna?

/Ulf Löfgren

Henrik,
”Jag ser företag som en mellannivå emellan individen och staten. Det är individerna som är basen i ett samhälle.”
Så ser jag det också, men individerna är också basen i varje företag med en fungerande demokrati (enligt t.ex. min modell). Då kan man ordna ”kretslopp mellan toppen och basen” på olika sätt. Alla människor behöver befinna sig i något socialt sammanhang på olika sätt. Det kan t.ex. vara ett ställe med både service och möjlighet till (betald eller obetald) sysselsättning som man kan ha som en social mötesplats. Hur penningflöden organiseras, kontrolleras och fördelas rent praktiskt från den högsta till den lägsta nivån (där också medlemsstyrda – enligt något samhällskontrakt – företag, med krav på återbetalning av stor överskott, kan ingå) på ett demokratiskt sätt enligt principen om allas lika värde kan kräva en hel del experimenterande. Men en allmän villkorslös individuell basinkomst kan vara en bra grund för en ”liberal demokrati där alla är ekonomiskt jämlika” – om ”liberal” inte, som det gör i dagens samhälle, innebär ett samhälle med ”fri” ekonomisk konkurrens där ekonomiska överskott inte behöver återföras till de penningutgivande/fördelande organen och där ekonomiskt stöd kräver trolig ekonomisk lönsamhet. I så fall skulle den ekonomiska jämlikheten snart vara borta. Ordet ”liberal” kan därför (genom missbruk) vara lika problematiskt för många (inklusive mig) som ”vänster” (av liknande anledning) är för andra.

Jag såg just att Ulf ungefär samtidigt frågade Jan, som skrev nedan:

” ’Kort innebär det: Företagandet är privatägt medans kapitalägandet är samhällsägt.’

Vad skiljer ditt förslag från de gamla löntagarfonderna?  /Ulf ”

Bara en kort kommentar: Begreppet ”ägande” är ganska komplicerat. I amerikanska texter t.ex. talas det alltid om kooperativ som arbetarägda, medan den svenska lagen om ekonomiska föreningar, som bl.a. gäller (de flesta?) kooperativ, i stället talar om medlemmar i den förening som är den formella ägaren av företagets tillgångar. Genom sitt medlemskap fungerar de ändå ungefär som ägare bortsett från att de t.ex. inte automatiskt är personliga ägare av eventuella överskott. Samtidigt fungerar samhället också som en slags delägare genom sina (för olika företag olika stora) krav, särskilt på samhällsviktig verksamhet.

/Bo Herlin

—————————————————————————————————————————————————–

fortsättning från föregående inlägg (8).

Jan,

Jag skulle nog säga att våra politiker visst har mandat att förändra men förändring kräver både kunskap och mod. Då vi generellt är flockdjur har vi inbyggt i oss att vi vill passa in i sammanhanget. Att då gå emot det du kallar det rådande systemet kräver en hel del. I mitt arbete gentemot myndighetsutövare har jag under många år sett hur få det är som egentligen vågar bryta mönstren och fokusera på lösningar i stället för reproduktion av systemet. Myndighetspersoner som ändå söker lösningar gör det så att säga ”under radarn” så att de inte riskerar förlora anseende eller jobb.

Det är likadant med många företagare som skulle vilja jobba på andra sätt men känner inte att de vågar gå emot strömmen då det skulle kunna skada deras möjligheter att bedriva sin verksamhet.

Kanske skulle du säga att alla dessa, som så att säga följer med strömmen, inte har någon makt (egenmakt) att påverka men jag hävdar att makten hela tiden är potentiell och kan skapas av dem som har kunskapen och modet.

Om fler skulle arbeta för att stötta alla politiker med flera som vill utveckla ett hållbart samhälle så skulle förändringen ske snabbare. Min bedömning är inte, att det inte händer något, som jag ibland får känslan av att du menar, men då hastigheten är låg så märks den inte alltid.

Jag är helt överens med dig om att vi behöver bli många som arbetar för att skapa opinion så att politikerna förstår att de, som jag anser, faktiskt står över det ekonomiska systemet. Men det kräver att vi hjälper dem med kunskap och energi.

Min utgångspunkt i beteendevetenskap/ekonomi handlar om att förstå kopplingen mellan dessa. Jag tror vi kan vara överens om att det är människors aktiviteter och beslut som ger förutsättningen för ekonomin. Om de ekonomiska strukturerna behöver ändras är det människan som kan göra det. Vi gör det genom att skapa opinion. Politikerna kan göra det genom att få vår uppbackning genom opinion och kunskap.

Ur samma perspektiv ser jag att det finns grupper som använder ränteekonomin på ett sätt som skapar obalans. Att de gör det betyder inte att politikerna inte har mandatet att förändra, det handlar om bristande kunskap och mod.

Att alternativ till de strukturer vi har i dag finns, håller jag helt med om men bara för att de finns betyder det inte att politikerna kommer att använda dem. Det handlar återigen om beteendevetenskap. Vi människor är inte rationella och ser inte fel och rätt så enkelt som man kunde hoppas ibland. Med den förståelsen kan vi agera mer utvecklingsinriktat och visa förståelse för de mänskliga tillkortakommanden som ibland står i vägen för utveckling men som kan förändras genom opinion.

Du skriver:

”Nej det är inte ”ett traditionellt socialistiskt samhälle” som jag vill ha!”. Tack för klargörandet, Jan!

Du skriver också:

”I tidigare mejl och texter har jag – som jag anser – ingående förklarat min syn på företagande (vi kan benämna det ”privata sektorn”).

Kort innebär det: Företagandet är privatägt medans kapitalägandet är samhällsägt. ”Hela” samhället ska vara ”offentligt”, vilket innebär att det råder demokrati rakt igenom ”hela” samhället. Där människor/företagare är entreprenörer som agerar ”öppet” gentemot samhället och där, som sagt, kapitalägandet tillfaller samhället. En stor fördel med en sådan ekonomi – demokratisk ekonomi – är att det traditionella ”jagandet” efter skatter försvinner.”

Jag förstår vad du är ute efter men det behövs klargöranden. Det är lite svårt att se vad du menar finns idag och vad du menar ska finnas i en framtida modell.

Inom ”privat sektor” finns även kooperativ demokratisk verksamhet redan. Dessutom är det inte så svart-vitt som man kan tolka ditt resonemang. Idag har vi mängder med offentliga bolag som ägs av kommuner och stat men drivs som privata bolag. Sedan finns ju som bekant privata bolag som bedriver traditionell offentlig verksamhet inom vård-skola-omsorg. Det är mycket som går i varandra idag.

Om företagandet är privatägt så kräver det kapital även om det står ”Sverige” på pengarna. Om ett företags kapital tillfaller samhället så förloras en stor del av utvecklingspotentialen i företaget.

Om vi jämför ditt resonemang med en modell med räntefri ekonomi med basinkomst så kanske vi kan se likheter och skillnader tydligare.

En räntefri ekonomi tar bort incitamentet för bankverksamhet (så som vi känner till) och handel med pengar i olika former. En gemensam ”bank” står då för skapandet av pengar i en mängd som överensstämmer med det naturen kan ge oss. Det tar dock inte bort incitamentet för företagande där man tjänar pengar på arbete i olika former.

Ett problem i en räntebärande ekonomi är ju kapitalackumulation. För att inte ta bort incitamentet för privat verksamhet i ett räntefritt samhälle gäller det att i stället hitta en kretsloppsmodell för pengarna där privata, offentliga och medborgarsektorn ingår.

Det finns modeller utarbetade av Åsa Brandberg och Per Almgren som innebär att ett kretslopp av pengarna åstadkoms genom en mycket liten återkommande avgift på penninginnehav. Det motverkar kapitalackumulation men stimulerar handel.

För att det ska fungera ger man alla individer ett basinkomstkonto där basinkomsten kommer in och är avgiftsfri samt ett avgiftsbelagt handelskonto där pengar hamnar om man säljer saker eller om man lönearbetar. Aktörer inom offentlig verksamhet kommer enbart behöva basinkomstkonto och inom privat sektor används enbart handelskonto. Den penningmängd man bestämt på politisk demokratisk nivå kommer då ständigt flöda mellan och inom privata, offentliga och medborgarsektorn.

Man kan applicera denna modell på en mindre geografisk yta som har tillräckligt med människor och servicefunktioner för att ett flöde ska uppstå. Det går alltså utmärkt att testa i litet format. Med tanke på att de flesta pengar redan idag förflyttas genom datorsystem så kan ett sådant system enkelt skapas.

Med denna modell kan man få en ekonomi där kapitalackumulation inte existerar så som idag. Avgiften på pengarna i konsumtionsflödet tillfaller den gemensamma sektorn som kan dela ut den igen i form av basinkomst. (Att jämföra med din idé att kapitalägandet tillfaller samhället)

Vi skulle få ett demokratiskt styrt system som ger privata verksamheter trygga förutsättningar. (Här ser jag likheter med din idé att ”företagandet är privatägt medans kapitalägandet är samhällsägt)”. Trygghet skapas även för individerna genom en allmän ovillkorad basinkomst.

En bonus blir att människor kan unna sig att lönearbeta mindre och därigenom ha tid att ta ansvar för att minska påverkan på vår jord, förutom att ge sina nära och kära större uppmärksamhet vilket har positiva sociala och mentala konsekvenser. Man kan anta att stressen minskar och därigenom behovet av vård på grund av psykisk ohälsa vilket minskar kostnaderna för offentlig sektor.

Kanske är det en modell som faller dig i smaken Jan? (och ni andra med förstås?)

Det är inte så lätt att förklara den i så korta ordalag men det var värt ett försök. 

//Henrik Lund

Bo,

Som svar på ditt svar till mig  kan jag säga att det verkar som att vi verkar komma närmare ett sätt att förstå varandra trots att vi har lite olika terminologi. En modell med gemensam trygghet samt liberal för människorna att agera inom ramarna för vad jorden kan ge, kanske vi kan se som en gemensam syn?

Angående modeller för hur penningfördelningen kan se ut så ber jag dig läsa mitt svar till Jan idag.

//Henrik Lund

Ulf skriver:

”Kort innebär det: Företagandet är privatägt medans kapitalägandet är samhällsägt.” (Jan)

”Vad skiljer ditt förslag från de gamla löntagarfonderna?” (Ulf)

Det som i grunden ”skiljer”, menar jag, är att ”löntagarfonderna” inte ifrågasätter den kapitalistiska marknadsekonomin. Alltså ska denna nu rådande marknadsekonomi fortsätta agera utifrån de primära ”behov” som är förutsättningen för dess ”fortlevnad”. 

I grunden så förändrar inte ”löntagarfonderna” själva det privata kapitalägandet. Detta menar jag är den stora ”skillnaden” Ulf!

                                                                                                     —————–

”Jag skulle nog säga att våra politiker visst har mandat att förändra men förändring kräver både kunskap och mod. Då vi generellt är flockdjur har vi inbyggt i oss att vi vill passa in i sammanhanget. Att då gå emot det du kallar det rådande systemet kräver en hel del. I mitt arbete gentemot myndighetsutövare har jag under många år sett hur få det är som egentligen vågar bryta mönstren och fokusera på lösningar i stället för reproduktion av systemet. Myndighetspersoner som ändå söker lösningar gör det så att säga ”under radarn” så att de inte riskerar förlora anseende eller jobb.

Det är likadant med många företagare som skulle vilja jobba på andra sätt men känner inte att de vågar gå emot strömmen då det skulle kunna skada deras möjligheter att bedriva sin verksamhet.

Kanske skulle du säga att alla dessa, som så att säga följer med strömmen, inte har någon makt (egenmakt) att påverka men jag hävdar att makten hela tiden är potentiell och kan skapas av dem som har kunskapen och modet.” (Henrik)

Detta är intressant Henrik! ”Myndighetspersoner” har att förhålla sig till ”det rådande systemet”, för vad händer annars? Jo de ”riskerar förlora anseende eller jobb”.

Detta gäller självfallet oss alla, även ”företagare”. Man kan alltså säga att vi ”alla” sitter fast i en ”rävsax” som, mer eller mindre, tvingar oss att agera på det sätt som systemet kräver. För att uttrycka sig drastiskt: vi alla är systemets slavar! Om vi inte är det så kollapsar systemet! Kanske det också är din åsikt?

”Jag förstår vad du är ute efter men det behövs klargöranden. Det är lite svårt att se vad du menar finns idag och vad du menar ska finnas i en framtida modell.

Inom ”privat sektor” finns även kooperativ demokratisk verksamhet redan. Dessutom är det inte så svart-vitt som man kan tolka ditt resonemang. Idag har vi mängder med offentliga bolag som ägs av kommuner och stat men drivs som privata bolag. Sedan finns ju som bekant privata bolag som bedriver traditionell offentlig verksamhet inom vård-skola-omsorg. Det är mycket som går i varandra idag.

Om företagandet är privatägt så kräver det kapital även om det står ”Sverige” på pengarna. Om ett företags kapital tillfaller samhället så förloras en stor del av utvecklingspotentialen i företaget.” (Henrik)

Att ”offentliga bolag” drivs som ”privata bolag” beror i huvudsak på att de ”offentliga bolagen” måste anpassa sig till den rådande marknadsekonomins förutsättningar. Det är också av denna orsak som ”privata bolag bedriver traditionell offentlig verksamhet”. Eller med andra ord: dagens rådande privata bolag tar allt större marknadsandelar vilket innebär att den offentliga sektorn mer eller mindre enbart kommer att ägna sig åt administration.

”Utvecklingspotentialen i företaget” ska underlättas av ”samhället” och detta kräver naturligtvis ”kapital”. Alltså krävs en ”dialog” mellan ”företaget” och ”samhället”. 

Dagens ”dialog” sker ju i huvudsak mellan ”företaget” och den privatägda banken och hur förutsättningarna för ”företagandet” ser ut där, känner vi ju till.

”Det tar dock inte bort incitamentet för företagande där man tjänar pengar på arbete i olika former.” (Henrik)

”Incitamentet för företagande” i dagens kapitalistiska marknadsekonomi är naturligtvis att ”tjäna pengar” för annars så slås ju ”företagandet” ut. Det är ju detta som är själva förutsättningen i vår rådande marknadsekonomi Henrik. 

Men om vi vill ha en ”annan” marknadsekonomi så måste ju den fungera på ett ”annat” sätt, eller hur? Den måste fungera hållbart, rättvist och jämlikt. Vilket du också inser. 

Dagens ”incitament” kan alltså inte fungera i en marknadsekonomi där kapitalägandet tillfaller ”samhället”, som i sin tur fördelar ut en basinkomst åt alla. 

”Kanske är det en modell som faller dig i smaken Jan? (och ni andra med förstås?)

Det är inte så lätt att förklara den i så korta ordalag men det var värt ett försök.”

Jag känner också att min ”modell” inte är ”så lätt att förklara i så korta ordalag”. Vi får väl försöka utveckla våra ”modeller” framöver så kommer dom kanske att passa oss båda i ”smaken” Henrik.

/Jan Opöien

Jan skriver:

Det som i grunden ”skiljer”, menar jag, är att ”löntagarfonderna” inte ifrågasätter den kapitalistiska marknadsekonomin. Alltså ska denna nu rådande marknadsekonomi fortsätta agera utifrån de primära ”behov” som är förutsättningen för dess ”fortlevnad”. 

I grunden så förändrar inte ”löntagarfonderna” själva det privata kapitalägandet. Detta menar jag är den stora ”skillnaden” Ulf!

Principiellt är det egentligen inte mycket att välja mellan. Antingen har vi enskilt ägande eller offentligt ägande, och antingen har vi marknadsekonomi eller planekonomi. Allt detta kan sedan omgärdas av olika regler, varför de olika lösningarna skiljer sig åt i praktiken. Om jag nu förstått dig rätt är din modell att likna vid löntagarfonder minus marknadsekonomi, dvs löntagarfonder plus planekonomi. Jag kan inte se annat än att du vill ha bort både kapitalismen (det enskilda ägandet) och marknadsekonomin (vars effektivitet förutsätter konsumenternas fria val). Vi vet dessutom att ingenting annat än kapitalism och marknadsekonomi fungerar och att alla så kallade alternativ historiskt lett till elände. Min egen ståndpunkt är att marknadsekonomins effektivitet måste bibehållas men regleras, t.ex. med hänsynstagande till miljö mm. Och äganderättsligt ska det finnas alla möjliga former.

/Ulf Löfgren

Bara en kommentar till Ulf innan jag har gått igenom och försökt förstå Henriks ekonomiförslag.
”Enskilt ägande” kan vara av två helt väsensskilda slag: 1) det kan vara ett ägande med beslutanderätt i proportion till den ägda andelen i ett företag av personer som ofta varken arbetar i eller har någon annan relation till det eller 2) det kan vara ett ägande genom en demokratiskt styrd förening vars medlemmar arbetar i företaget eller är beroende av det på något annat sätt, t.ex. som konsumenter. Dessutom kan företaget vara icke vinstdrivande men ha ett samhällsstöd för samhällsviktig verksamhet som minskar dess konkurrensmotiv som marknadsaktör och underlättar samhällets planering – så att det kan sägas vara lika offentligt som enskilt och vara en del av en fungerande ekonomisk demokrati.
/Bo Herlin

Hej på er och tack för underhållningen så här långt!

Här är några filosofiska reflektioner.

Jag ser att tyngdpunkterna för förändring och hur samhället formas diskuteras utan att det uppmärksammas såsom just tyngdpunkter.

Jag vill först säga att jag uppskattar Henriks försök att ta sig ur vänster höger dimensionerna vilket är ett sätt att försöka att frigöra sig och lyfta perspektiven till en mer förutsättningslös nivå. Ni vet ju hu man söker gemensam nämnare för att lösa omöjliga bråk, matematiskt och socialt.

Däremot håller jag inte med när du också försöker att frigöra dig från maktfaktorn. Den är för mig den mest centrala tyngdpunkten i allt mänskligt.

Makt utövad av kapitalism eller av konservativ socialism leder ingenvart annat än till missnöje och brist på folklig delaktighet. M.a.o så kommer inga ideer hur sakliga eller smarta de än är att kunna förverkligas eftersom de aldrig kommer att få ett brett stöd. Åtminstone inte på ett demokratiskt sätt.

Tillväxt baserad på annat än BMP kräver nytänkande, påverkan på konservatism (status quo politiker, kapitalism o.s.v.). Det kräver en mer holistisk/cirkulär syn på samhället. Ett samhälle orienterat i en vertikal (makt) ordning söker per definition istället att behålla sitt tillstånd. Det är dessutom besatt av människor som tjänat på karriärstänkande och personlig makt. De kommer aldrig att överge de normerna.  Ekologism eller kretslopptänkande har mer än ”organisk” uppbyggnad och inte en hierarkisk/vertikal och kommer att motverkas av de senare.

Jag ser att i ett ”platt samhälle” kan både individualism och kollektivism existera samtidigt.

Idag ser vi hur missnöjet över nuvarande form av demokrati ökar över hela västvärlden. Det beror inte på att demokrati är fel, det beror på att den inte längre fungerar då samhället med globaliseringen tagit en alltmer vertikal ordning där människor inte längre känner delaktighet och lika gärna kan pröva vad som helst. Jag tror att detta måste tas med i diskussionerna liksom globaliseringen så att vi kan vara på plats i tid och rum. Detta ger också vår tid en extra möjlighet till att skapa nya samhällstrukturer såsom ekonomiska eller sociala modeller.

Några andra saker: Förändring kan ske snabbt såsom Henrik redan skrivit, se till vad som hänt i det politiska landskapet de senaste 5-6 åren i väst. Bra eller dåliga förändringar, det är en annan fråga. Argumentet att förändringar måste ta flera år övertygar inte mig.

Basinkomst låter bra och är livligt diskuterat och på förslag i Kalifornien. Frågan är bara vad syftet med detta är. Att från politiskt håll avsäga sig ett nyanserat socialt ansvar för invånarna och sticka till dem en bunt pengar varje månad eller ? 

/Mats Sederholm
Författare, skribent och aktiv för DiEM25

Jag noterar Ulf att vi verkar ha helt olika syn på hur vi anser att den samhälleliga strukturen ska se ut. Och det får vi väl försöka leva med? Du vet ju hur jag ser på den kapitalistiska marknadsekonomin och jag noterar ditt synsätt på ”kapitalism och marknadsekonomi”.

Vi kommer väl inte längre i just denna ”diskussion”! 

Ha det bra!

/Jan Opöien

                                                                                          ————————-

Mats:

”Tyngdpunkterna för förändring och hur samhället formas diskuteras utan att det uppmärksammas såsom just tyngdpunkter.”

En iakttagelse från dig Mats som jag skulle vilja att du utvecklar!

”Idag ser vi hur missnöjet över nuvarande form av demokrati ökar över hela västvärlden. Det beror inte på att demokrati är fel, det beror på att den inte längre fungerar då samhället med globaliseringen tagit en alltmer vertikal ordning där människor inte längre känner delaktighet och lika gärna kan pröva vad som helst. Jag tror att detta måste tas med i diskussionerna liksom globaliseringen så att vi kan vara på plats i tid och rum. Detta ger också vår tid en extra möjlighet till att skapa nya samhällstrukturer såsom ekonomiska eller sociala modeller.” (Mats)

Håller med om att ”demokratin” inte ”längre fungerar”. Och visst är det så att ”globaliseringen tagit en alltmer vertikal ordning”. 

Min syn på denna destruktiva förändring – vilket du förmodligen känner till – handlar om att vår kapitalistiska marknadsekonomi dels saknar just ”demokratiska former” och dels leder till ökad ”globalisering” på grund av sina inneboende krav på ständig ekonomisk tillväxt.

Absolut så måste vi diskutera allt detta och det menar jag också att vi gör – kanske saknas till viss del denna diskussion i vår senaste tråd men i tidigare diskussioner på Steg 3:s forum har detta diskuterats fram och tillbaka – men jag ser också att vi behöver fördjupa denna diskussion så långt det bara går.

/Jan Opöien

24 timmar då, 24 timmar nu

Fungerar demokratin sämre idag än vad den gjort tidigare? Många säger att den gör det, och många skyller på EU och globalisering, på att besluten flyttat längre bort och att ekonomin saknar ett verkligt demokratiskt inslag. Men jag vill peka på en annan förklaring som aldrig nämns i sammanhanget, nämligen det faktum att dygnet fortfarande har 24 timmar, medan det som vi försöker pressa in i denna tid har svällt något alldeles otroligt på endast ett par decennier. Trots all effektivisering, mekanisering, datorisering och robotisering saknar vi tid! Och då måste vi prioritera, med följd att politiken och demokratin är bland det första som offras eller får stå tillbaka. Men vad händer då? Jo, då uppstår känslan av att inte vara delaktig i samhällsutvecklingen. All tid går nämligen åt till att administrera ett alltmer hektiskt och stressframkallande så kallat liv. Vi springer runt i ekorrhjulet och tycker att demokratin är värdelös och politikerna värdelösa. Och så förstår vi inte heller någonting av det som sker. Slutligen kan vi inte sålla fram det väsentliga ur det konstanta brus som idag fyller vår vardag. Vad gör vi då? Jo, då lockas alltfler av oss av budskap med enkla och snabba lösningar. Den här cirkusen speedar upp ännu mer med digitaliseringen som just nu sköljer över oss. Våra liv hackas och mosas sönder i oändliga kopior. Antalet måsten växer exponentiellt och pengarna ansamlas på allt färre händer. Vem i allsin dar har tid och ork att då befatta sig med exempelvis klimatkrisen, eller att i lugn och ro bekanta sig med en bok som problematiserar olika företeelser? De flesta människor läser över huvud taget inte böcker, eftersom ”sociala medier” med ögonen långt inne i mobilen är det som står till buds idag. Om vi anlägger ett långt tidsperspektiv bakåt och framåt är det nog så att demokratin är på väg ut och kanske blir blott en parentes i historien. Vi har helt enkelt inte tid med demokrati.     

/Ulf Löfgren

Hej Ulf

Tack för den redovisningen av tingens tillstånd, jag skriver under på allt liksom jag misstänker att så många andra också gör.
Du skriver: ”Trots all effektivisering, mekanisering, datorisering och robotisering saknar vi tid! ”
Exakt, tiden vi tjänar in äts genast upp eftersom samhället genomlever en gigantisk tidssvält.
Och kanske det inte är tiden vi är i brist av, det är synen på vad som nödvändigtvis måste åstadkommas och på vilket sätt det ska göras som är den underliggande felkällan.

Detta som ett resultat av en kulturförändring som skett på ganska så kort tid, kanske några tiotals år (som också visar att stora förändringar kan gå väldigt snabbt).

Samhället genomgår en slags kramp. Inte bara äts tiden upp. Vi hämtar dessutom tid från framtiden för att tillfredsställa nuet. Finansiering handlar just om det, att använda sig av framtida arbetsinsatser och dess inkomster och trycka in dom här och nu så att maskinen vi rusar runt kan fortsätta snurra och behålla sin självbild.

Det här är ett sjukdomstillstånd, ett utmattningstillstånd som inga politiker mäktar med att ta i eftersom  det inte gagnar dem i ett kort perspektiv, i tider då det mesta handlar om korta perspektiv, oavsett vilken politisk färg de har. 

BMP-tillväxten är inbäddad i detta sjukdomstillstånd.

Jag lyssnade på Carl Schlyter i morse på Svt Morgonstudion. Han fick frågor angående Fridolins avgång och vad man kan vänta sig av nästa språkrör. Han menade på att det handlar inte om VEM som efterträder, det handlar om vad för politik man vill rikta in sig på och efterlyser en helt ny ekonomisk modell som inte syftar till att göra varje människa till en ekonomisk varelse främst (min övers av hans ord). Han menade på att det spelar inte ens någon roll vilket parti som törs ändra samhället med hänsyn till planetens resurser. Det viktigaste är att det görs.

/Mats Sederholm

Svar till Mats, Jan och Ulf:

Mats:

Tack för ditt inlägg! Om du ser detta som underhållning så får jag väl tacka för applåderna. 

När det gäller makt så är det mer komplext än man kan tro. Det är absolut inte så att jag försöker ”frigöra mig” från maktperspektivet. Däremot har jag kanske en annan infallsvinkel på makt.

Makt utifrån ett beteendevetenskapligt perspektiv beror av hur människor agerar som i sin tur beror på vilken världsbild de har skapat sig.

Makt utifrån ett formellt perspektiv innebär att det finns strukturer människor kan använda sig av utifrån de lagar vi stiftat.

Makt utifrån ett politiskt perspektiv innebär att, beroende på vilken ideologi (världsbild, människosyn, kunskapssyn mm) de utgår från så anser olika grupper att de har rätt världsbild. Det är därför det politiska perspektivet inom sociologin kallas konfliktperspektivet.

Makt behöver inte vara direkt utan kan vara indirekt eller potentiell. Den som inte upplever sig ha makt behöver inte ha rätt. Det kan vara så att man på grund av okunskap, egorelaterade faktorer eller stress helt enkelt avstår från sin potentiella makt eller inte förstår sin potentiella makt, inom det vi kan kalla traditionella strukturer. Det är då som det politiska landskapet snabbt kan ritas om när dessa människor vill ha snabba lösningar. Man brukar säga att kunskap är makt och då kan vi ägna oss åt att bilda människor i att världen inte behöver se ut som den gör och att det finns saker man kan göra för att utveckla den så att alienationen inte breder ut sig än mer inför till exempel miljöproblematiken.

Det som kanske kan tolkas som att jag frigör mig från maktperspektivet kan vara att jag söker hitta gemensamma nämnare som du på ett föredömligt sätt uttryckte det. Dock: med insikten om olika maktperspektiv så gäller det att vara strategisk för att inte hamna i ett traditionellt konfliktperspektiv och gräva ned sig i de ideologiska skyttegravarna. Det gäller särskilt alla som vill utveckling mot en värld i balans. Bara i vår lilla diskussionsgrupp har vi ägnat hur mycket tid som helst åt det.

Du skriver:

”Makt utövad av kapitalism eller av konservativ socialism leder ingenvart annat än till missnöje och brist på folklig delaktighet. M.a.o så kommer inga idéer hur sakliga eller smarta de än är att kunna förverkligas eftersom de aldrig kommer att få ett brett stöd. Åtminstone inte på ett demokratiskt sätt.”

Det låter deterministiskt och dystopiskt och skulle kunna tolkas som att det enda vore väpnad revolution. Är det vad du menar? I så fall har vi olika syn på saken.

Din tillväxtkritik är jag överens om men samtidigt är det viktigt att inte se ”konservatism”, ”kapitalism o.s.v.)” som något som inte har med människors tänkande att göra för då ser vi inte människans potentiella makt att förändra. I stället för att se konservatism som en struktur som inte går att påverka är det, som jag ser det, mer konstruktivt att se det som konservativt tänkande för tänkande går att påverka.

Att det krävs holistiskt och cirkulärt tänkande håller jag helt med om och det är därför jag är övertygad om att en räntefri ekonomi kombinerad med basinkomst är en del av lösningen på våra problem. Genom denna ekonomiska modell kommer förutsättningarna dessutom vara bättre för att ge förutsättning för ett ”platt samhälle”.

Missnöjet som du talar om, Mats, tror jag inte beror på demokratin även om man brukar säga att demokratin är den minst sämsta modellen för att styra ett samhälle. Det handlar dels, som jag ser det, på att de människor som engagerar sig i politiska demokratiska systemet inte har tillräcklig kunskap samt ser sin roll, inte som förtroendevalda utan som medborgarnas chefer skulle jag vilja mena, dels att allt fokus hamnar på byråkrati inom offentlig sektor. Det finns en övertro på att byråkratin står som garant för det demokratiska samhället men så är det tyvärr inte.

Det man totalt missar är en så basal sak som tillit. Det är tillit som gör att samhället hålls ihop, inte byråkratin eller politiken i sig. Politiken och byråkratin måste ge förutsättningar för tillit i stället för att kräva tillit när de drar ned på sjukförsäkringssystem och gör tillvaron som anställningslös tuffare. Tillit kräver att människor ges frihet under ansvar. Dagens byråkrati ger ansvar utan frihet och det är det samma som skuld. Har människor inte frihet att ta ansvaret utan hela tiden styrs av andra så blir konsekvenserna det vi ser idag med politiskt kaos och ökade klyftor. Det är beteendevetenskap det handlar om.

Förändring kan som sagt ske fort. Den insikten borde kunna inspirera oss att jobba för förändring. När folk väl får upp ögonen att SD inte kan tillföra mer än kaos så skulle vi kunna vara där när tomrummet efter dem ska fyllas. Det finns ju faktiskt ganska många medborgare som vill något annat än mer av det gamla.

Du avslutar med:

”Basinkomst låter bra och är livligt diskuterat och på förslag i Kalifornien. Frågan är bara vad syftet med detta är. Att från politiskt håll avsäga sig ett nyanserat socialt ansvar för invånarna och sticka till dem en bunt pengar varje månad eller?”

Basinkomst har funnits som idé har funnits i århundraden, se länken här: http://basinkomst.nu/basinkomstens-historia/

Som jag definierar syftet…

·       …är det att just att skapa ett ”platt samhälle” som inte blir beroende av ett ackumulerat kapital.

·       …skulle det skapas en kretsloppsliknande demokratisk ekonomi då alla, inte bara anställda, blir legitima i samhället.

·       …skulle det sociala ansvaret kunna bli bättre än idag då samhällsservicen kan fokusera på dem som verkligen har problem i stället för alla som bara har problem på grund av penningbrist.

·       …kan det ge utrymme för medborgare att engagera sig för varandra på individ/grupp/samhällsnivå tack vare att det skulle äga sin tid.

Jan,

Kommentar till din replik till Mats. Medan du fokuserar strukturerna, fokuserar jag på människornas världsbild och beteende. Om vi inte förstår och utgår från människors beteende kan vi inte förändra de strukturer vi vill förändra. Just för att det är människor som förändrar strukturer, inte tvärtom. Demokratin som struktur måste hela tiden vårdas och då behöver man se den som ett resultat av människor, inte som något som lever sitt eget liv.

Ulf,

En filosofiskt viktig reflektion och intressant vinkling som du gör. Vad tid är har många kloka människor försökt svara på.

Om vi utgår från det klockan visar så är det 24 timmar och det är utifrån det vi organiserar samhällen. Du antyder att vi ”saknar tid” samtidigt som du menar att vi måste ”prioritera”.

Antalet timmar per dygn är ju bestämt men inte vad vi ska använda timmarna till. Det beror på vad vi väljer att se som viktigt. I ett samhälle med ränteekonomi undergrävs ständigt konsumtionsflödet på grund av den inbyggda räntefunktionen. Den fungerar som om man försöker fylla ett badkar med vatten fast proppen är borta. Man lyckas aldrig fylla de hål i ekonomin som är tomma. Det är det som tvingar fram besparingar, effektiviseringar och rationaliseringar inom alla sektorer. Det kan naturligtvis upplevas som tidsbrist men är helt enkelt brist på pengar.

I övrigt kan jag hålla med om konsekvenserna.

//Henrik Lund

Hej Ulf,
Du skrev: ”Vi vet dessutom att ingenting annat än kapitalism och marknadsekonomi fungerar och att alla så kallade alternativ historiskt lett till elände.”
Menar du verkligen att vi vet att ”ingenting annat än kapitalism och marknadsekonomi fungerar”, trots att, som du säger, ”Våra liv hackas och mosas sönder i oändliga kopior. Antalet måsten växer exponentiellt och pengarna ansamlas på allt färre händer.” en bra beskrivning av ackumulation av ägande (särskilt karakteristiskt för kapitalism) enligt mitt diagram ”Sociala processer”, https://www.dropbox.com/s/wnd81mihymivo34/Sociala%20processer.pdf?dl=0, som jag också länkade till nedan.
Du skriver också: ”Min egen ståndpunkt är att marknadsekonomins effektivitet måste bibehållas men regleras.” Men den var ju reglerad fram till 70-talet och avreglerades på 80-talet för att regleringarna inte fungerade. Nu fungerar visserligen inte avregleringarna heller – så ska vi då återgå till nya regleringar? Denna pendling handlar just om de återkommande kriserna hos kapitalismen, som troligen var viktiga orsaker till bl.a. andra världskriget. Och detta skulle vara det enda system som fungerar? Det visar väl snarare att varken kapitalism eller ”alternativet”, odemokratisk plansocialism, fungerar i nationell skala. Men i mindre skala, t.ex. den baskiska gruppen med kooperativ och egen bank och utbildningssystem m.m. och ca 75000 medlemmar och anställda har alternativet ekonomisk demokrati fungerat väl sedan 50-talet, trots att den omgivande kapitalismen innebär svårigheter. I min korta skrift om ekonomisk demokrati försöker jag visa hur ett sådant system skulle kunna skapas med hjälp av folkligt stöd och upprätthållas med hjälp av demokratiskt statligt stöd. När ingenting annat fungerar, och vår situation med okontrollerad kapitalistisk tillväxt hotar vår existens, varför inte studera ekonomisk demokrati lite närmare, och kanske stöda delvis framgångsrika försök som redan pågår? Börja gärna med min skrift, https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0, och/eller titta närmare på den litteratur som rekommenderas i slutet.

/Bo Herlin

Hej
När jag talar om makt så handlar det inte om de olika spelplanerna för makt, hur det ter sig i de olika akademiskt/vetenskapligt uppdelade perspektiven. Jag talar om själv essensen av makt.

Makten i sig förändras inte av människors världsbild, men den appliceras olika utifrån olika världsbilder.

Makten förändras heller inte av olika samhällsstrukturer, men den appliceras olika beroende på det strukturella landskapet där den utövas.

Makten förändras heller inte av politiska perspektiv, men den utspelar sig annorlunda i vart och ett av de politiska perspektiven.

“Dock: med insikten om olika maktperspektiv så gäller det att vara strategisk för att inte hamna i ett traditionellt konfliktperspektiv och gräva ned sig i de ideologiska skyttegravarna”

Maktessensen är densamma i alla skyttegravar, men klär i olika former i de olika ideologiska gravarna. Den kollektivistiska landet som strider individernas paradisland. Spelar ingen roll, de söker båda att härska. Åter igen, essensen av makt är den gemensamma nämnaren i min mening.

”Det låter deterministiskt och dystopiskt och skulle kunna tolkas som att det enda vore väpnad revolution. Är det vad du menar? I så fall har vi olika syn på saken. ”
Eftersom jag ser maktskalan som den gemensamma nämnaren så ser jag inte en möjlighet till en ordentlig förändring om man inte just har kompassriktningen inställd på ett plattare samhälle. Så jag ser inte alls någon väpnad revolution framför mig, snarare en omställning med medbestämmande, människors närvaro till inflytande, människors chans till att kunna veckla ut sig eftersom allt detta leder till just ett plattare samhälle.

De flesta revolutioner leder till att man byter härskare, flagga och nationalsång men missnöjet uppstår igen eftersom nya aristokratier eller eliter utvecklar sig och den vertikala i det tysta består..

Det är inte färgen på maktpyramiderna som är tyngdpunkten, det är formen.

/Mats Sederholm

”Om vi inte förstår och utgår från människors beteende kan vi inte förändra de strukturer vi vill förändra. Just för att det är människor som förändrar strukturer, inte tvärtom. Demokratin som struktur måste hela tiden vårdas och då behöver man se den som ett resultat av människor, inte som något som lever sitt eget liv.” (Henrik)

Visst, vi måste förstå människors beteende, men naturligtvis också de strukturer som vi vill förändra eftersom människor också påverkas av dem, och de är inte enkla summor av människors egenskaper. De innehåller visserligen, och fungerar genom, regler som har skapats av människor – men hur de har skapat dem beror också på de speciella omständigheter som rådde då de skapades. Omständigheter som delvis måste ha berott på olika materiella förhållanden. Men också på konkurrensförhållanden som successivt uppstått som svar på tillfälliga möten, då kanske vissa, på längre sikt olämpliga svar just då var nödvändiga för att överleva. En sådan utveckling är inte enbart ett resultat av människor utan också av en mängd materiella tillfälligheter och av regelverk, som kanske nu är olämpliga men tidigare fungerat bättre. I så fall bör regelverken ändras, men också de omständigheter/maktförhållanden som gör det möjligt att ändra dem, vilket kan kräva en stark folkopinion i växelverkan med successivt förbättrade materiella omständigheter för dem som i första hand behöver förändringen. Jag hänvisar också här till min skrift om ekonomisk demokrati.

/Bo Herlin

Bo skriver:

Menar du verkligen att vi vet att ”ingenting annat än kapitalism och marknadsekonomi fungerar”, trots att, som du säger, ”Våra liv hackas och mosas sönder i oändliga kopior.

Bo, det är ingen tillfällighet att det inte var någon socialistisk planekonomi som gjorde segertåg över nästan hela världen, utan det gjorde i stället kapitalism och marknadsekonomi, och vi vet varför: Det sistnämnda systemet fungerar, det gör inte det förstnämnda, inte någonstans. Detta är viktigt att hålla i minnet eftersom vi annars riskerar att kasta ut barnet med badvattnet. Sedan är det en helt annan sak att kapitalism och marknadsekonomi fungerar med brister, men sådana kan man enligt min mening komma tillrätta med genom regeländringar, om man vill. Kan vi alltså behålla en fungerande struktur men ändra dess innehåll är mycket vunnet. Hur sådana regeländringar ska se ut borde därför diskuteras mycket mer än vad som sker idag. Men det är ju så att de som styr och har makt saknar intresse av att göra dessa förändringar; de inväntar hellre kollapsen. Under alla de år jag engagerat mig i de här frågorna, dvs. sedan 60-talet, har det funnits mängder av förslag som skulle kunna leda fram till en bättre värld, men inte mycket har fått genomslag. Och det är faktiskt ännu svårare för alternativ att få gehör idag, eftersom väldigt många fler människor fått det materiellt mycket bättre, något som de inte vill förlora genom samhälleliga experiment som riskerar att ta allting ifrån dem. Vi måste inse detta dilemma, vilket alltså starkt begränsar möjligheterna till försök med våghalsiga strukturella förändringar.  

/Ulf Löfgren

Men, Ulf, det är inte bara vi i västvärlden som”hackas och mosas sönder”. Kapitalismen har också varit oerhört framgångsrik när det gäller att mosa sönder andra kulturer, människor och djur, växter och deras ekosystem. Att den sovjetiska planekonomin inte var lika framgångsrik talar, när det gäller detta, snarare till dess fördel – även om jag inte förespråkar den, är kanske bäst att säga.
Det är inte bara regeländringar som behövs, det finns redan andra, regler för bl.a. demokratiska kooperativ. Fler sådana behövs och de kan alltså skapas utan regeländringar – men de kan behöva särskilt ekonomiskt stöd eftersom de inte är utformade för att vara intressanta för dem som önskar vinstmaximering utan hänsyn till miljön.

/Bo Herlin

——————————————————————————————————————–

fortsättning från föregående inlägg (9).

2. Om ”konkurrens – samarbete”.

Jag ser av de senaste mejlen i tråden ”vänster- resp. högerprocesser”, att det verkar finnas väldigt olika uppfattningar om hur begreppsparet ”vänster-höger” bör användas – så det kanske är bäst för oss att helt undvika det, när det är möjligt. Jag har därför gjort en ny variant av min ”trestegsprocess” (som tidigare uttryckligen skiljde mellan ”vänster” och ”höger”) som finns här: https://www.dropbox.com/s/wnd81mihymivo34/Sociala%20processer.pdf?dl=0. Kanske är det lättare att fortsätta ”v-h-diskussionen” utifrån dess trestegsprocesser (konkurrens-samarbete 1-3) mot ekonomisk konservatism resp. ekonomisk demokrati. Jag hinner inte utveckla det mera nu, men jag återkommer – och kommentera gärna mitt diagram (är det användbart?). Hur jag uppfattar ”ekonomisk demokrati” och en möjlig övergång till ett sådant system framgår nog bäst på s. 1-7 här: https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0.

/Bo Herlin

Mycket intressanta inlägg!

Ulf beskriver dagens leverne på ett bra sätt – vi stressas sönder och ”förstörs” både invändigt och utvändigt.

Vad beror då detta på? För det måste ju bero på någonting, eller? Kan det vara så att det beror, i huvudsak, på den samhälleligt strukturella ”utformning” som vi lever i? Jag menar det. Eller kan det finnas någon annan förklaring?

Om det nu beror på den här ”utformningen” då bör vi ju försöka sätta oss in i denna ”utformnings” grundläggande ”egenskaper”. Eller hur? För vi är väl intresserade av att kunna förändra dessa då destruktiva ”egenskaper”?

Ja ni vet ju vart jag vill komma, så jag tänker inte upprepa mig.

”Demokratin är på väg ut..”, skriver Ulf. Jag instämmer i detta Ulf. Men jag påstår Ulf att det saknas ”demokrati” i den samhälleliga ”sektor” som, på sitt sätt, är den ”ledande sektorn” i våra samhällen. Jag menar, som du förstår, vår kapitalistiska marknadsekonomi. 

Denna ”ledande sektor” saknar ”demokrati” och den lever på grund av denna avsaknad av ”demokrati” sitt eget liv. Och just för att den är en ”ledande sektor” i våra samhällen så präglar den våra samhällen mera än någon annan ”sektor”. 

Just detta förhållande är ödesdigert för oss alla – samhället – i och med att vår kapitalistiska marknadsekonomi kräver tillväxt. Vilket naturligtvis sätter sina spår hos oss alla – det är ju vi som ska producera och konsumera för att tillfredsställa detta krav på tillväxt. 

Alltså stressas vi sönder!

Som jag ser det så är det just den här destruktiva strukturella ”ordningen” som vi måste förändra.

                                                           ————————–

”Medan du fokuserar strukturerna, fokuserar jag på människornas världsbild och beteende. Om vi inte förstår och utgår från människors beteende kan vi inte förändra de strukturer vi vill förändra. Just för att det är människor som förändrar strukturer, inte tvärtom. Demokratin som struktur måste hela tiden vårdas och då behöver man se den som ett resultat av människor, inte som något som lever sitt eget liv.” (Henrik)

Vi har olika syn – som du säkert tidigare har noterat – på den här ”saken”!

”Demokratin som struktur måste hela tiden vårdas”, vilket är sant och riktigt. 

Men om det saknas ”demokrati” i ”strukturen” så bör ju vi sträva efter att ”strukturen” ska bli ”demokratisk”. Vilket vi säkert är överens om? 

Jag påstår nu – som du säkert också tidigare har noterat – att vår rådande marknadsekonomi saknar ”demokrati”. Vilket jag också tror att vi är överens om? Alltså menar jag att vi bör ”arbeta” för att göra vår rådande marknadsekonomi ”demokratisk”, eftersom den lever ”sitt eget liv”.

Vad har då detta, mitt ”utlägg”, med ”människors beteende” att göra? Jo jag menar att vårt ”beteende” formas av den ”struktur” som vi lever i.

En orättvisare och ojämlikare struktur formar oss till ”hårdare” människor medan en rättvisare och jämlikare struktur formar oss till ”mjukare” människor! Kan detta stämma? 

Som jag ser det så formas vi olika beroende på om vi växer upp ”där eller där”. Strukturen formar oss till att få olika ”beteenden”.

/Jan Opöien

Som sagt Bo, kapitalismen och marknadsekonomin har varit oerhört framgångsrik, därav det massiva stödet för detta ”system”. Några motsvarande framgångar för socialism och planekonomi existerar inte, tvärtom har allt slutat i katastrof, elände och oerhört lidande för befolkningarna, och detta gäller i hela världen. Kina är ju det senaste och helt glänsande exemplet. Medan de svenska maoisterna sprang omkring och viftade med Maos lilla röda, förbereddes i Kina för en omvälvning som skakade världen och gör så fortfarande. Om ett antal år kommer Kina att vara en helt överlägsen supermakt med tentakler överallt i världen, dvs USA kommer att detroniseras så det hörs överallt, särskilt om landet ska ha intelligensbefriade, omnipotenta 2-åringar som presidenter. Dock har Kina behållit sin auktoritära maktstruktur, men hur länge? Stora förändringar har alltså skett i världen på mycket kort tid, vilket visar att förändringar är möjliga. Nu gäller det ”bara” att skifta innehållet i förändringarna, och här handlar det om allt från grundläggande värderingar om vad som är ett gott liv, till livsstil och konsumtionsvanor. Ett ”grönt” tänkande är under uppsegling sedan ett antal år, men här har man endast skrapat på ytan än så länge.

Henrik skriver, i ett svar till Jan: ”Om vi inte förstår och utgår från människors beteende kan vi inte förändra de strukturer vi vill förändra. Just för att det är människor som förändrar strukturer, inte tvärtom.”

Det är människor som förändrar strukturer, visst. Men människor förändras också av det hon skapar. Man brukar ju tala om att bli fångar i våra egna skapelser, och det är väl därifrån uttrycket att tänka utanför ”boxen” har kommit. Vi har alltså att göra med en dynamisk process där påverkan går i båda riktningarna. Ett påpekande som kan leda till en hur stor diskussion som helst!

/Ulf Löfgren

Ulf skrev: ”kapitalismen och marknadsekonomin har varit oerhört framgångsrik, därav det massiva stödet för detta ”system”. Några motsvarande framgångar för socialism och planekonomi existerar inte, tvärtom har allt slutat i katastrof, elände och oerhört lidande för befolkningarna, och detta gäller i hela världen.”

Om framgång handlar om att fortsätta att existera och (åtminstone tillfälligt) bli av med sina svåraste motståndare, så kan jag hålla med dig. Och handlar det om tillväxt och dominans, så kan jag också hålla med dig. Till och med om det handlar om att uppnå sina mål kan jag möjligen hålla med dig – om målet just är tillväxt och dominans, och så är det väl, åtminstone för en stor del av dess aktörer. Och att det inte finns någon inre gräns för denna dominans, kan väl ses som ett framgångsrecept eftersom universum är gränslöst. Men tyvärr är tillgången till vårt solsystems resurser begränsad, så kapitalismen måste väl ändå förlora till slut – till priset av en förstörd planet… Om inte Kina först hinner bli ”en helt överlägsen supermakt” innan dess! Det vore ju kapitalismens största nederlag och måste stoppas till varje pris så att kapitalismen kan räddas – det är ju det bästa system vi har! – för vi har ju inget annat. Men varför inte lite försiktigt pröva något annat: https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0?

/Bo Herlin

Ulf,

”Vi har alltså att göra med en dynamisk process där påverkan går i båda riktningarna. Ett påpekande som kan leda till en hur stor diskussion som helst!”

Håller helt med dig men utifrån kunskapen om strukturernas konsekvenser är det insikter hos människorna som ger utvecklingspotential. Jag tror inte vi ska börja med att försöka omvända alla som inte tänker kritiskt. Det vore en bättre start att försöka samla alla (och det är en betydande del) som redan är kritiska ur alla olika perspektiv men med fokus på hållbarhet och balans. Bara det skulle kunna göra skillnad.

Det är så många olika grupperingar som verkar ha svårt att integrera andra perspektiv i sina egna modeller. I stället för att se olika perspektiv som komplementära så blir det konkurrens även där kan jag tycka. Med tanke på att dessa grupperingar ändå har det gemensamma att man är kritisk till dagens system så borde förutsättningarna vara bättre.

//Henrik Lund

Jan,

Du använder termen struktur som om det vore självklart vad det innebär. Inom olika samhällsområden används det för att beskriva en mängd olika saker. Struktur behöver inte vara något statiskt lagbundet som människorna är tvungna att följa. Det är en del av ett fritt samhälle.

Ränteekonomin är en struktur som är relativt statisk i sin funktion. Dess konsekvenser är monetär ackumulation och ökade klyftor. Marknadsekonomin är däremot inte en statisk modell då den inte är beroende av ränteekonomin för att överleva. Den kan fungera även i en räntefri ekonomi.

Ser man på demokratin som vore den en statisk (strukturell) modell så är det lätt att bortse från dess potential att skapa förändring. Att det som du anser saknas demokrati i den räntebärande marknadsekonomin innebär inte att det saknas demokrati i samhället som helhet.

Istället hävdar jag att det saknas förhållningssätt och mod att stå upp för ett samhälle i balans. Det är därför aktörerna inom ränteekonomin ”lever sitt eget liv”. Att människan inte använder sin potentiella makt betyder inte att den inte finns.

Inom beteendevetenskapen använder man också termen struktur men med en lite mer dynamisk definition. Synonymer är beteendemönster och kulturer. Dessa är avgörande anser jag för att vi ska förstå inte bara hur saker och ting förhåller sig utan även för att skapa rörelse i den energi som samhället består av.

Medan du uttrycker att människan formas av strukturen så menar jag att människan formar kulturen och kulturer är ett samlingsbegrepp för olika mänskliga aktiviteter och förhållningssätt. En kultur är inget statiskt utan påverkas av de människor som lever i den samtidigt som människorna påverkar varandra. Kultur är alltså en samhällsstruktur som är dynamisk.

Även marknadsekonomi är en kultur. Bara för att det finns människor på universitet som hävdar att ekonomi är en vetenskap så är det inte sant. Marknadsekonomi handlar främst om psykologi och pedagogik i relationerna mellan producenter och konsumenter för att alla prylar i konsumtionsflödet ska resultera i intäkter. Kan man inte sälja det man producerar blir det inget. Det är anledningen varför det läggs ned miljarder på marknadsföring.

Om du nu menar att det är ”just den här destruktiva strukturella ”ordningen” som vi måste förändra.” så är jag intresserad av hur du tänker dig att strukturella ordningen ska förändras. OBS, inte bara till vad utan på vilket sätt tycker du man ska gå till väga?

Förändringsarbete, för att det ska hända något, kräver att man vet målet, har insikt om hur verkligheten ser ut, vilka möjligheter man har samt att alla involverade verkligen vill göra förändringsarbetet.

När det gäller målet så behöver det vara specifikt, mätbart, accepterat, realistiskt och har en tidsram.

Det man mest ägnar sig åt är att gräva ned sig i hur man tror att verkligheten ser ut, så även inom vår grupp. Jag tror vi har diskuterat så mycket så att vi skapat en kultur av förhållningssätt som begränsar oss så vi inte kommer vidare. Likadant är det inom miljörörelsen och övriga samhället.

Vi måste börja formulera målet mer konkret och börja planera för hur arbetet ska ske. Annars riskerar vi liksom många andra att bara bli en ”pratklubb” om uttrycket tillåtes.

//Henrik Lund

Henrik,

Jag tror nog att ordet struktur är vad det är.
Du tar upp olika exempel på struktur för att därigenom påvisa att struktur inte bara är på ett sätt.
Fast det är ju inte struktur du jämför, du jämför applicerandet av struktur vilket självklart kommer att vara olika.

Om någon är arg så är den personen arg. Sen tar sig ilskan olika uttryck. Men ilskan är inte annorlunda för det.

Du gjorde samma liknelse med begreppet makt. Du ville nyansera begreppet genom att se hur det används i olika sammanhang. Likväl, makt är i grunden makt och bär på samma grundegenskaper.

Vetenskapen har en kultur som säger att man blir klokare av att reduera saker i mindre delar så att de kan jämföras och framstå som nyanserade. Men detta kan också skapa en illusion om man glömmer tyngdpunkten och essensen så att säga.

”När det gäller målet så behöver det vara specifikt, mätbart, accepterat, realistiskt och har en tidsram.” 
Enligt vems definition?

Om man ser ett strukturellt problem i samhället, vilket jag också gör, min struktur bygger på en vertikal maktskala medan andras bygger mer på en horisontellt ideologisk skala, så bör man om man vill göra något åt det, försöka formulera det.
Formuleringen blir olika beroende på åhöraren och var man vill verka. Det strukturella problemet kvarstår dock.

Ibland är inte mål till för att hållas eller uppnås, de kan lika gärna fylla en mening av gemensamt under resans gång utan att målet måste vara helt realistiskt eller mätbart.

Ja några reflektioner på resonemang.

/Mats Sederholm

Strukturer är väl nätverk av relationer av alla möjliga slag, av potentiella orsakssamband, som kan förstärka eller försvaga varandra genom olika överlagringar. Processer kan vandra runt i dessa strukturer och fungera som positiva eller negativa återkopplingar beroende på hur strukturen, de mer fasta relationerna, är uppbyggd. Den kan i början vara ganska ostrukturerad, t.ex. bestå av en samling individer som är inriktade på att antingen konkurrera med varandra eller samarbeta med varandra, beroende på deras personlighetsstrukturer, men också på yttre förhållanden, som t.ex. en materiell bristsituation, eller någon belöningsstruktur etablerad av mera fasta strukturer i dess omgivning. Beroende på dessa förhållande kan antingen en process som k1-k3 eller s1-s3, i figuren nedan,etableras.

                                                     Sociala processer, oftast överlappande (1-3, K-S)

                   med hierarkisk strukturering ”bottom-up”(1-3) via konkurrens (K) och/eller samarbete (S)

                                  K3. ekonomisk konservatism                S3. ekonomisk demokrati*

                                  K2. ackumulation av ägande                 S2. fördelning av ägande

                                  K1. konkurrerande grupper                   S1. samarbetande grupper

*Observera att ekonomisk demokrati alltid behöver frivilligt samarbete enligt S1 för att fungera.

/Bo Herlin

Henrik,

Jag ska försöka besvara dina frågor och funderingar, så gott det går:

Med ”struktur” i det här sammanhanget, som vi nu diskuterar, så menar jag den ”samhälleliga uppbyggnaden ur ekonomiska och sociala relationer mellan oss människor”.

”Att det som du anser saknas demokrati i den räntebärande marknadsekonomin innebär inte att det saknas demokrati i samhället som helhet.” (Henrik)

Nej och det har jag väl heller inte påstått? I ett tidigare mejl skrev jag:

”Demokratin är på väg ut..”, skriver Ulf. Jag instämmer i detta Ulf. Men jag påstår Ulf att det saknas ”demokrati” i den samhälleliga ”sektor” som, på sitt sätt, är den ”ledande sektorn” i våra samhällen. Jag menar, som du förstår, vår kapitalistiska marknadsekonomi.”  

”Medan du uttrycker att människan formas av strukturen så menar jag att människan formar kulturen och kulturer är ett samlingsbegrepp för olika mänskliga aktiviteter och förhållningssätt. En kultur är inget statiskt utan påverkas av de människor som lever i den samtidigt som människorna påverkar varandra. Kultur är alltså en samhällsstruktur som är dynamisk.

Även marknadsekonomi är en kultur. Bara för att det finns människor på universitet som hävdar att ekonomi är en vetenskap så är det inte sant. Marknadsekonomi handlar främst om psykologi och pedagogik i relationerna mellan producenter och konsumenter för att alla prylar i konsumtionsflödet ska resultera i intäkter. Kan man inte sälja det man producerar blir det inget. Det är anledningen varför det läggs ned miljarder på marknadsföring.” (Henrik)

Ja jag menar att människan ”formas av strukturen” – när det gäller ekonomiska och sociala relationer – som jag tydligen har uttryckt mig oklart om, vilket är bra att du påpekar Henrik.

Att ”kultur är en samhällsstruktur som är dynamisk” kan jag instämma i. Men en kapitalistisk marknadsekonomi kan jag inte anse som ”kultur”. 

Marknadsekonomi däremot är helt nödvändigt i ekonomiska relationer men den måste vara ”strukturellt” uppbyggd och baseras på rättvisa, jämlikhet och hållbarhet. I den ekonomiska ”struktur” som vi idag har att förhålla oss till så är det ”förståeligt” att ”det läggs ned miljarder på marknadsföring”.

Jag har noterat att du gärna hänvisar till ”beteendevetenskapliga/ekonomiska” förklaringar när det gäller de ”frågor” som vi nu diskuterar.

Om detta tänker jag så här: Även ”beteendevetenskapen” formas av den ”struktur” som vi lever i. Denna ”vetenskap” är ju – som man säger – ”ingen exakt vetenskap”. Eller, kanske riktigare, ingen ”sann vetenskap”. Den är som ekonomin – inte heller en ”sann vetenskap”. 

I och med att vi har att göra med en ”vetenskap” som inte är ”sann” så bör vi därför ifrågasätta ”sanningshalten” i argument som hänvisar till, i detta fall, ”beteendevetenskapen”.

Varför bör vi göra det? Jo därför att ”vetenskapen” är i ett beroendeförhållande till den samhälleliga struktur som den verkar i. Den kan,

så att säga, inte ”gå emot” strukturen. 

Alltså måste den ”backa upp” strukturen på liknande sätt som den ekonomiska ”vetenskapen” gör.

”Om du nu menar att det är ”just den här destruktiva strukturella ”ordningen” som vi måste förändra.” så är jag intresserad av hur du tänker dig att strukturella ordningen ska förändras. OBS, inte bara till vad utan på vilket sätt tycker du man ska gå till väga?” (Henrik)

Till ”vad”: den ska förändras till en demokratisk och därmed rättvis strukturell ordning.

”På vilket sätt”: genom opinionsarbete från dig och mig så att samhällsdebatten verkligen kan ta fart och leda till ”rörelser” av olika slag som därigenom kan åstadkomma förändring.

”Det man mest ägnar sig åt är att gräva ned sig i hur man tror att verkligheten ser ut, så även inom vår grupp. Jag tror vi har diskuterat så mycket så att vi skapat en kultur av förhållningssätt som begränsar oss så vi inte kommer vidare. Likadant är det inom miljörörelsen och övriga samhället.

Vi måste börja formulera målet mer konkret och börja planera för hur arbetet ska ske. Annars riskerar vi liksom många andra att bara bli en ”pratklubb” om uttrycket tillåtes.” (Henrik)

Håller med dig helt och hållet! Vi riskerar att bli en ”pratklubb” och att det stannar vi det.

Hur tar vi oss vidare Henrik? Du vet vilka förslag som jag – i tidigare inlägg – har tagit upp. Hur ser dina förslag ut Henrik?

Kom med förslag allihop!

/Jan Opöien

Mats,

 Jag råkar tro att ju mer man förstår om något av alla fenomen i världen, ju lättare kan man hitta sätt att förändra. Om jag analyserar delar av verkligheten betyder det inte att jag inte ser helheten. Det är viktigt att se både detaljer och helheten samtidigt. Att förstå världen bättre ser jag inte som att reducera densamma.

Du verkar tro att struktur är ett problem medan jag ser struktur som fenomen som uppstår i den mänskliga världen eller i naturen. Om man inte vet vilken typ av struktur man anser vara ett problem blir det svårt att förändra det till det bättre. Om man inte ser delarna tillsammans med helheten så är risken att man inte ser skogen för alla träd vilket också är en illusion. Illusioner skapas i tanken. Var och en lever vi i den egna illusionen. Det är därför det uppstår konflikter. Ju fler människor som delar en liknande illusion om en typ av struktur, desto större är risken att några andra hamnar ”utanför”. Det är risken med politiska ideologier till exempel som ibland kan ta sig uttryck som liknar religion.

Inom organisationsutveckling är det viktigt att vara tydlig när det gäller målstyrning. Därför behöver det vara specifikt, mätbart, accepterat, realistiskt och ha en tidsram. Modellen är allmänt vedertagen. Målet behöver inte bestämmas av någon hierarkisk topp. Det kan lik gärna skapas av en grupp människor som vill förändra. Om vi till exempel vill förändra samhället så det strävar mot balans räcker det inte att dividera om hur vi tror att världen ser ut. Vi behöver bestämma oss för hur vi vill att den ska se ut i framtiden och arbeta strukturerat för att nå dit. Det är för mig en bra struktur men ser man struktur som något generellt problematiskt så förstår jag att man tvekar.

Mål som inte är tänkt att leda någonstans brukar jag kalla drömmar och visst kan det vara så att det bästa med vissa drömmar är att de just är en dröm. Dilemmat med de problem mänskligheten har är att det inte går att låta målet vara en dröm. De hamnar förr eller senare i knäet på oss eller våra barnbarns barn.

//Henrik Lund

Alltså ”… Beroende på dessa förhållande[n] kan antingen en process som k1-k3 eller s1-s3, i figuren nedan, etableras.” – K1-k3 är processer som kan/brukar utvecklas spontant när individer möts utan att ha någon närmare gemensam grupptillhörighet och när tillgångarna på eftertraktade resurser är begränsade. Den osäkra situationen k1 följs av en lugnare k2 med etablering av ägarrelationer (men inte utan konflikter), som i sin tur ytterligare stabiliseras/konserveras genom k3, som kan ha en hierarkisk ledarstruktur – hos oss människor också (genom ett visst samarbete) kombinerad med ett ”penningsystem” (med regelverk som underlättar varubyten utan våldsam konkurrens, men också konserverar uppnådda maktförhållanden).

Men stora grupper blir ändå ekonomiska förlorare på grund av ojämna bytesförhållanden, ojämlikheter som tenderar att vara självförstärkande. Dessa ”förlorare” kan då samlas i protest mot ”vinnarna” i ledarstrukturen och kräva en utbyggnad av utjämnande strukturer. Alltså ett samarbete mot en ekonomisk (ojämlik) konservatism och dess representanter – som inte ger efter så lätt på grund av sitt ekonomiska övertag, som de både vill och kan försvara.
En lösning kan då vara att utveckla och utvidga de samarbeten som redan finns mellan allt flera ”förlorare” och som tillsammans kan bli tillräckligt kraftfulla för att få igenom sina krav på fördelning, och på lagar som kan befästa den.

Ändå kan aktiviteter enligt de ursprungliga regelverken ofta fortsätta att bidra till att öka ojämlikheten eller åtminstone försvåra en minskning av den. Vilket visserligen kan accepteras av ”förlorarna” om de ändå får bättre materiella förhållanden. Men inte hur länge som helst eftersom materiella resurser måste fördelas jämnare om de ska räcka till alla utan att omgivningen förstörs. Då krävs det mer utvecklade samarbeten med andra regelverk än de tidigare, som utvecklats av de forna ”vinnarna” för att befästa sin ställning. Ett exempel är den ekonomiska demokrati och de metoder för dess införande som jag redan har beskrivit här (och som jag tror att alla har sett – men det skadar väl inte att länka dit flera gånger): https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0.
Här är också en länk till en pdf med mitt diagram: https://www.dropbox.com/s/wnd81mihymivo34/Sociala%20processer.pdf?dl=0.

/Bo Herlin

Bo skrev:

Om framgång handlar om att fortsätta att existera och (åtminstone tillfälligt) bli av med sina svåraste motståndare, så kan jag hålla med dig. Och handlar det om tillväxt och dominans, så kan jag också hålla med dig. Till och med om det handlar om att uppnå sina mål kan jag möjligen hålla med dig – om målet just är tillväxt och dominans, och så är det väl, åtminstone för en stor del av dess aktörer. Och att det inte finns någon inre gräns för denna dominans, kan väl ses som ett framgångsrecept eftersom universum är gränslöst. Men tyvärr är tillgången till vårt solsystems resurser begränsad, så kapitalismen måste väl ändå förlora till slut – till priset av en förstörd planet… Om inte Kina först hinner bli ”en helt överlägsen supermakt” innan dess! Det vore ju kapitalismens största nederlag och måste stoppas till varje pris så att kapitalismen kan räddas – det är ju det bästa system vi har! – för vi har ju inget annat. Men varför inte lite försiktigt pröva något annat: https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0?

Ett misstag som kritiker av det bestående ofta gör är att kraftigt underskatta anledningarna till att det som är också blir bestående. Kritikerna måste alltså börja fråga sig själva varför så få håller med dem. Jag håller med dig i din analys av vad som varit och fortfarande är dåligt i den mänskliga tillvaron. Men jag inser också att denna tillvaro även innehåller oerhört mycket som de allra, allra flesta människor anser vara positivt, framför allt om man gör historiska jämförelser. Om vi haft tid skulle vi kunna räkna upp tusentals företeelser som nästan alla anser vara av värde, men som också har baksidor som är mindre trevliga. Bilen och bilismen är ju idag kanske det vanligast nämnda exemplet, flyget likaså. Mina vänner inom miljörörelsen ville redan på 70-talet kraftigt minska båda dessa transportmedel, dvs. man satte sig över det faktum att både bilen och flyget är värdefulla. Därmed hamnade man på kollisionskurs med ”vanligt folk” som var tvungna att både köra bil och flyga. Människor överger alltså inte nuvarande ”system” bara för att det har brister. Inte ens klimatkrisen ser ut att kunna uppbringa en majoritet för grundläggande förändringar, helt enkelt därför att relativt få människor i världen ännu inte drabbas på något drastiskt sätt. Jag var aktiv inför folkomröstningen om kärnkraften 1980, för linje 3. Jag träffade väldigt många människor, men det som slog mig var att det mest utbredda försvaret för kärnkraft var att ”vi vill ha ström”. Det var inget att diskutera. Några vad man benämnde domedagsargument ville man inte höra. Så visst är det så att kapitalismen och marknadsekonomin har brister, men det fungerar faktiskt, och det fungerar därför det genererar så mycket som befolkningarna anser är gott. Och så länge det gör det, så länge de allra flesta av oss anser att mera, större och fortare av samma sort är bra, så länge består ”systemet”. Det fanns en ganska utbredd tanke på 60- och 70-talet om att de då benämnda ”u-länderna” skulle välja en annan väg än vad vi i väst valt. Men det var inte förrän dessa länder bestämt sig för att plagiera just västs väg som förändringarna till det bättre för folkflertalet kom i gång.    

/Ulf Löfgren

Om ”kärnfråga vs tillämpning”, ”struktur vs platt ordning” och ”kapitalism vs världsordning”
——————————————————————————————————————

Henrik,

”Det är viktigt att se både detaljer och helheten samtidigt. ”

Exakt, det var det jag försökte säga med ”Formuleringen blir olika beroende på åhöraren och var man vill verka. Det strukturella problemet kvarstår dock.”

Man kan se de olika uttryckssätten i olika kulturer eller andra omständigheter för att förstå hur man ska kunna skapa en förändring eller för att förstå hur andra uppfattar begreppet. Men detta förändrar fortfarande inte själva essensen av ordet, grundmeningen och själva kraften att i ibland stå kvar vid själva tyngdpunkten. Och jag uppfattar dig som att du i analysen reflexmässigt skyndar iväg till uppdelningen/applicerandet när det kanske just är grundmeningen som diskuteras.

Om man uttrycker att en person är väldigt strukturerad så räcker det oftast för de flesta för att de ska förstå sig på den personen lite mer. För andra så vill man liksom ha fler exempel för att kunna ringa in essensen och skaffa sig en egen uppfattning. Men personen är fortfarande strukturerad!

Jag påstår exempelvis att den ”problemstruktur” som en vertikal ordning skapar är densamma i kapitalistiska och socialistiska samhällen varför jag hävdar att den ”problemstrukturen” är viktigare att ty sig till än vänster – höger frågor. Ju större gemensamma nämnare man finner, desto större är chansen att man löser problemen i varje uppdelat applicerat fall.

Tyvärr är det politiska/emotionella identiteter och fascinationer för underliggande strukturer som sätter stopp för lösningar.
Att instifta en världsordning för att komma tillrätta med kapitalism är ett exempel på detta, man introducerar med detta vidare och mer djupgående problem med själva maktordningen än vad man blir av med i när kapitalismen styrs upp.  Och för kapitalister eller oligarker så får hela världen hellre gå under än kapitalism.

Så detaljer och helhet, absolut, men för mig handlar det om att applicera dem vid rätt tillfälle så att inte diskussionen förlorar ”tråden” och åker slalom mellan applicerandet och kärnfrågan/analysen vilket oftast slutar i ett virrvarr av analyser och tillämpningsmetoder. Det gäller att ha struktur:-)

”Du verkar tro att struktur är ett problem ”

Nej verkligen inte! Det är för övrigt väldigt vanligt (vet ej om detta gäller för dig) att människor kopplar ihop önskan om en plattare ordning och mindre hierarkier med oordning och brist på strukturer. Den uppfattningen kommer sig av programmering och vanebeteende, alltså att vår kultur sätter den tankenormen och för att frågan aldrig diskuteras och nyanseras, till gagn för gällande ordning så klart. Struktur oavsett appliceringsområde (är bäst att säga) är helt nödvändigt i alla organisatoriska konstruktioner eller sociala sammanhang. Detta är HELT frikopplat från att en vertikal maktordning.

”Modellen är allmänt vedertagen.”

Nästan varenda projekt i världen håller varken tidsramar eller budget. De flesta är medvetna om detta när nästa projekt sätts upp, men man vet att det är nödvändigt med ett mål i alla fall för att komma igång och se vart det bär. Syftet med målen är inte alltid målet, det är själva aktiviteten och det gemensamma anslag av kraft och momentum som det skapar, inte minst socialt.

/Mats Sederholm

Ulf skrev:
”…visst är det så att kapitalismen och marknadsekonomin har brister, men det fungerar faktiskt, och det fungerar därför det genererar så mycket som befolkningarna anser är gott. Och så länge det gör det, så länge de allra flesta av oss anser att mera, större och fortare av samma sort är bra, så länge består ’systemet’ ”.

Jag kan (med tvekan) hålla med dig om att kapitalismen ”fungerar därför det genererar så mycket som befolkningarna anser är gott”. ’Med tvekan’ därför att det också för oss (eller åtminstone för mig), här och nu, har alltför stora brister för att det verkligen ska kännas att det fungerar. Men det är förstås troligt att det fungerar så bra för de flesta i Sverige just nu, att de inte önskar en förändring. Men tillräckligt många inser nog redan nu att kapitalismen (förutom att den är oetisk eftersom den i hög grad bygger på andra människors lidande) inte är hållbar och måste förändras radikalt så att allt svårare katastrofer ska kunna undvikas. Då kan det finnas goda förutsättningar för rörelser som arbetar med att utveckla alternativ, t.ex. omställningsrörelsen, att bli mera aktiva när det gäller att vidga perspektiven och i samarbete med andra, t.ex. oss, utveckla ännu mer konkreta demokratiska alternativ, med ekonomiska relationer som, till skillnad från kapitalistiska vinstkrävande relationer, inte är destruktiva utan möjliggör mera socialt och ekologiskt hållbara verksamheter utan vinstkrav på grund av utveckling av andra stödformer än t.ex. räntekrävande lån.

/Bo Herlin

Mats,
På tal om strukturer i ditt mejl, skrev jag förresten i denna tråd: ”Strukturer är … nätverk av relationer av alla möjliga slag, av potentiella orsakssamband, som kan förstärka eller försvaga varandra genom olika överlagringar.” För mig kan det fungera som allmän definition. Vet inte om det kan göra det för dig i det här citatet från ditt mejl:

”Jag påstår exempelvis att den ’problemstruktur’ som en vertikal ordning skapar är densamma i kapitalistiska och socialistiska samhällen varför jag hävdar att den ’problemstrukturen’ är viktigare att ty sig till än vänster–höger-frågor. Ju större gemensamma nämnare man finner, desto större är chansen att man löser problemen i varje uppdelat applicerat fall.”

I vilket fall som helst så kan mitt diagram i mejlet sägas referera till två olika slags vertikala strukturer/processer (k1-3 och s1-3) utifrån hur de domineras av konkurrens resp. samarbete. Men eftersom du säger att den ” ’problemstruktur’ som en vertikal ordning skapar är densamma i kapitalistiska och socialistiska samhällen” så undrar jag om du också uppfattar problemstrukturerna i processerna k1-3 och s1-3 som desamma (trots att det inte nödvändigtvis handlar om kapitalistiska resp. socialistiska samhällen). Det kan vara viktigt eftersom, som du säger, ”Ju större gemensamma nämnare man finner, desto större är chansen att man löser problemen i varje uppdelat applicerat fall,” vilket jag håller med om, men här har jag svårt att finna en så stor gemensam nämnare som du föreslår. Skillnaderna tror jag är viktiga i det här fallet – om du t.ex. menar att socialistiska samhällen snarare representeras av k1-3 än av s1-3 kan jag hålla med dig, även om jag personligen inte skulle kalla sådana samhällen socialistiska, snarare kommunistiska eller stalinistiska.

/Bo Herlin

Hej Bo
Om vi reducerar definitionen av strukturer till samhällstrukturer och kring vad vi diskuterar (ja och vad jag faktiskt själv beskriver som problemstruktur) så ser jag åtminstone ingenting felaktigt i det. Den inbegriper ju både vertikala och horisontella synsätt.

/Mats Sederholm

Ja, Mats, jag förstår att definitionen av (samhälls)strukturer (även den som jag gav) inbegriper både vertikala och horisontella synsätt och även problemstrukturer.
Men jag reagerade inte emot det, utan emot att du skrev att ”den ’problemstruktur’ som en vertikal ordning skapar är densamma i kapitalistiska och socialistiska samhällen”. Alltså, om jag förstår dig rätt, att det finns en fundamental likhet mellan kapitalistiska och socialistiska samhällens hierarkiska strukturer. Och det kan vara sant i de fall då socialismen har urartat till en auktoritär struktur i likhet med en kapitalistisk auktoritär struktur. Men då handlar det om nationella misslyckanden att under svåra omständigheter (krig, hungersnöd, auktoritära traditioner, dålig utbildning, dåliga förberedelser, okunskap om demokrati m.m.) skapa ett jämlikt (”socialistiskt”) samhälle som utgår från demokratiskt valda ”arbetarråd”. Jag har svårt att tro att alla seriösa försök att demokratisera ett samhälle så att det också berör produktionen (dvs. ekonomisk demokrati) måste leda till dess motsats. Det finns demokratiska alternativ, t.ex. Mondragon i Spanien, som är mycket långlivade och fortfarande, såvitt jag vet, har mer demokratiska strukturer än t.ex. de som föreskrivs för aktiebolag. Det är mycket som kan göras med andra mer välbeprövade metoder (först i mindre skala) än dem som har misslyckats tidigare.

/Bo Herlin

”Alltså, om jag förstår dig rätt, att det finns en fundamental likhet mellan kapitalistiska och socialistiska samhällens hierarkiska strukturer. Och det kan vara sant i de fall då socialismen har urartat till en auktoritär struktur i likhet med en kapitalistisk auktoritär struktur.”
Ja

” Jag har svårt att tro att alla seriösa försök att demokratisera ett samhälle så att det också berör produktionen (dvs. ekonomisk demokrati) måste leda till dess motsats.”
En ekonomisk demokrati, som jag också efterlyser på vägen till ett annat samhälle leder till demotivation och en härskande elit om den just toppstyrs. Så fort människor inte känner sig delaktiga i de beslut som skapar de dagliga förutsättningarna för dem, så kommer missnöjet som ett brev på posten. Det är inte i huvudsak den politiska kontexten som är avgörande, det är själva bristen på beröringen med besluttagandet som skapar polarisering och utanförskap. Toppstyrning kommer i min mening ALLTID att skapa korruption eftersom den vertikala ordningen I SIG leder till detta. De representativa demokratiska krafterna som vill skapa ekonomisk demokrati kommer med tiden att finna mer gemenskap med sin egen kast än med människor som de representerar. Och ju vertikalare det är desto mer kommer dessa egenskaper att ta form.

Jag kan se att på vägen till ett samhälle (för mig i grunden plattare) så måste de hierarkiska ordningarna brytas ner. Kapitalismen i form av bankstyre, koncentration av pengar, ett fåtals rätt att sätta samhällsnormerna och göra människor till främst ekonomiska varelser är en av de ordningar som måste hävas. Samtidigt måste politikers makt också angripas så att exempelvis det parlamentariska Fia-med-knuff spelet vi just nu ser i Sverige inte kan fortsätta där respekten för människors röster inte kommer först.

ja för att ge några exempel.

/Mats Sederholm

Håller med om allt du skriver i ditt mejl, Mats!
Det är nog på grund av en liknande syn på verkligheten som jag särskilt har noterat i mitt enkla diagram ”att ekonomisk demokrati [s3] alltid behöver frivilligt samarbete enligt S1 [samarbetande grupper] för att fungera”, och (genom siffrorna) betonar ’bottom up’ som den mest avgörande påverkans- och förändringsriktningen. Kan det stämma? Kanske behövs det också en utförligare version. Några förslag?

/Bo Herlin

Bo skrev:

”Men tillräckligt många inser nog redan nu att kapitalismen (förutom att den är oetisk eftersom den i hög grad bygger på andra människors lidande) inte är hållbar och måste förändras radikalt så att allt svårare katastrofer ska kunna undvikas.”

Jag tycker att den här meningen väl illustrerar hur lätt du tar på det dilemma jag pekat på, nämligen den formidabla kraften i det nuvarande systemets både tillfredsställande och skapande av en lång rad mänskliga behov. Det förtjänar att upprepas igen: Inget annat ekonomiskt system har kunnat göra något liknande, trots många försök. Försöken har stupat av framför allt två anledningar – planekonomiskt tänkande och brist på eller frånvaron av demokrati. Den som inte inser detta och lär av historien vill åtminstone inte jag ge något mandat för att förändra det nuvarande samhället. Detta hindrar dock inte mig från att förhålla mig kritisk till dagens system, som jag anser har stora brister. Men bristerna hänger alltså kvar därför att alltför många tjänar på att det rullar på som tidigare, framför allt i hierarkiernas toppar, men alltså även när det gäller ”vanligt folk”. Se t.ex. vad som skett i Sverige under bara några få decennier. Vi har fått en stor andel av befolkningen som formligen badar i pengar, och detta beror inte på att dessa människor jobbat skjortan av sig, utan det beror på kapitalinkomster. Och de som inte har kapitalinkomster hamnar på samhällets botten, men deras andel är trots allt för liten för att utgöra ett hot.

Bo, den mening jag citerat ovan har jag i olika varianter stött på i otaliga sammanhang de senaste decennierna, som ett eko från 70-talsvänstern. Under tiden har kapitalismen och marknadsekonomin fullkomligt revolutionerat världen, genom att miljarder människor lyfts ur sitt tidigare elände. Jag har läst Hans Roslings böcker och han beskriver denna utveckling på ett mycket pedagogiskt sätt. Det bästa var nog när han inför andra ställde frågor om de faktiska förhållandena i dagens värld. Själv svarade jag rätt på samtliga frågor, men det häpnadsväckande var ju vilken liten andel av så kallade lärda människor som gjorde det. De flesta människor är alltså okunniga om de senaste decenniernas enorma framgångar! Och jag poängterar: Det var ingen planekonomi eller ”socialism” som genomförde detta.

Bo skrev i ett svar till Mats:

”Alltså, om jag förstår dig rätt, att det finns en fundamental likhet mellan kapitalistiska och socialistiska samhällens hierarkiska strukturer. Och det kan vara sant i de fall då socialismen har urartat till en auktoritär struktur i likhet med en kapitalistisk auktoritär struktur.”

Den naturliga frågan blir ju: Var har socialismen inte inneburit en auktoritär struktur? I land efter land krossades demokratin eller hindrades den från att upprättas.

Mats skrev i ett svar till Bo:

”Samtidigt måste politikers makt också angripas så att exempelvis det parlamentariska Fia-med-knuff spelet vi just nu ser i Sverige inte kan fortsätta där respekten för människors röster inte kommer först.”

Mats, du är dåligt insatt i den parlamentariska demokratins villkor och spelregler. Vi hör samma invändning från besvikna SD-väljare. Åkesson talar om ”sandlåda”. Felet du begår är att inte hålla isär valresultatet från vad som händer efter valet. Det står då partierna fullkomligt fritt att bestämma vilka övriga partier de vill samtala och samarbeta med. Valresultatet garanterar således ingenting, inte förrän ett enskilt parti uppnått mer än 50 procent. Dessutom: vi i Sverige är bortskämda med snabba uppgörelser efter valen, men så är det oftast inte i andra länder.

/Ulf Löfgren

———————————————————————————————————————————————————————

fortsättning från föregående inlägg (10).

Ulf skrev:
”Jag tycker att den här meningen [som undertecknad skrev om att ’kapitalismen … är oetisk eftersom den i hög grad bygger på andra människors lidande’] väl illustrerar hur lätt du tar på det dilemma jag pekat på, nämligen den formidabla kraften i det nuvarande systemets både tillfredsställande och skapande av en lång rad mänskliga behov.”

Om du tycker att jag tar mera lätt än du på det dilemma du talar om, så beror det nog på att det kan vara ett mindre dilemma för mig eftersom kapitalismen, just på grund av sin ”formidabla kraft”, måste betraktas som huvudorsaken till att vi nu befinner oss i den sjätte av jordens stora, dessutom accelererande, massutrotningar av levande arter – som kanske inte ens vi människor kan undgå inom några generationer. För att inte tala om allt utrotande av miljontals människoliv och det ofattbara lidande som detta har orsakat sedan första världskriget och fram till nu. Även om den auktoritära socialismen också hade del i det, hade den inte riktigt samma formidabla kraft som kapitalismen när det gällde att ställa till med allt detta! Jag har svårt att se att de mänskliga behov som kapitalismen har hjälpt till med att tillfredsställa skulle väga tyngre än allt det lidande som den har skapat – så för mig innebär valet mellan kapitalism och att successivt införa ekonomisk demokrati som ett alternativ, som enligt många erfarenheter, kan fungera mycket bra, inget stort dilemma.
Hans Rosling presenterade säkert korrekta siffror när det gäller mänskligheten och den aktuella situationen, men det är framför allt framtidsperspektiven som är mest oroande för oss. Det kan statistik om människors nuvarande välbefinnande inte säga så mycket om. Att fantastiska uppåtstigande kurvor ska fortsätta särskilt länge till är inte så troligt när viktiga resurser håller på att ta slut och jorden medeltemperatur fortsätter att stiga mot ohållbara nivåer och inte ser ut att kunna stoppas om kapitalismen fortsätter att kräva tillväxt. Men vi kan ju vara glada över att de som hamnar på samhällets botten inte utgör något hot, som du säger!

/Bo Herlin

Ulf,

”Mats, du är dåligt insatt i den parlamentariska demokratins villkor och spelregler.”

Vad får dig att tro det? Att partierna har rätt att köra över väljarna är just problemet och inte någon förklaring.

” Vi hör samma invändning från besvikna SD-väljare. Åkesson talar om ”sandlåda”.”

Och vad vill du säga med detta?
Konsten är att hålla två åsikter i huvudet samtidigt.
Ovilja till ett partis politik och respekten för demokratin.
Det är viktigt att vara klar över tyngdpunkterna här, annars så hamnar man i ett farligt hovrande mellan personliga politiska identiteter och demokratins grundide.

/Mats Sederholm

Hej Bo

Jag kikade igen på din modell S1-S3 och K1-K3.

Är osäker på ifall S och K garderar sig mot en vertikal ordning.
S-modellen, pur kapitalism har vi till stor del redan idag. Den är redan starkt maktorienterad.
K-modellen med ekonomisk demokrati  bygger på en god tanke men den berättar ingenting om riskerna med en vertikal ordning

Samarbetande grupper är inte något som självklart gagnar ekonomisk demokrati. Samarbetande grupper kan ligga gärna leda till dess motsats.
Ett fåtals överenskomna samhällsnormer som ger samarbetspartnerna makt och som förstärker makten och förhindrar demokrati.

Fast jag vet nog inte riktigt om jag har koll på ditt uppsåt med modellen. Så detta är lite lösa iakttagelser.

/Mats Sederholm

Tack för intresset, Mats

Det är nog så att jag inte har varit så tydlig med vad som är uppsåtet med modellen.
För mig är det framförallt ett hjälpmedel för att tänka kring relationerna mellan de klasser av företeelser som de sex rutorna symboliserar. Det mesta som hamnar inom respektive ram kan nog ha tillräckligt avgörande inbördes likheter att diagrammet blir meningsfullt åtminstone inom ett begränsat område som ändå kan vara stort. Allt handlar ju om sociala relationer med koppling till miljön och om de relationer och processer som tenderar att uppstå mellan de olika företeelserna k1, k2, k3, s1, s2, s3.

Det handlar alltså inte om två olika modeller som bör följas utom om vilka relationer det är särskilt viktigt att ta hänsyn till och stödja på olika sätt för varje modell samtidigt som man bör vara medveten om att de ofta överlappar och förstärker eller försvagar varandra på sätt som inte alltid är så tydligt i verkligheten. Att de ändå finns och kan ha stor betydelse för olika samhällsutvecklingar kan förhoppningsvis det här diagrammet påminna om.
K1-3 (nu i vänsterspalten för att minska politiska negativa konnotationer) står alltså inte nödvändigtvis för en ren kapitalism, det kan också t.ex. beteckna korrumperande tendenser i en process som domineras av S1-3, men som alltså är hotat. S2 kan t.ex. ske mer eller mindre tvångsmässigt, alltså vara mer eller mindre dominerat av S1 eller S2 och så vidare.
Modellen är också tänkt som ett komplement till illustrationen på s. 7 i min ”Ekonomisk demokrati” https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0. Förloppet där (nedåt i vänsterspalten och, efter en kris, uppåt i högerspalten och sedan åt vänster och åter nedåt – med förhoppningsvis motsatt tecken) motsvarar närmast K2<K3-kris-S1<S2<S3>K3>K2  där < står för ökning/förstärkning och > minskning/försvagning.

/Bo Herlin

Det dilemma jag skrivit om ställs i blixtbelysning i dagens nyhetsrapportering. Det handlar förstås om senaste WWF-rapporten om artutrotning. Jag började skriva om detta redan på 60-talet i samband med att fåglarna trillade ner och dog. Sedan har det mesta utspelat sig mitt framför våra ögon, där 80- och 90-talet tydligen varit värst. Jag menar, när detta kunde inträffa utan att något gjordes för att förhindra det, då har vi att göra med ett gigantiskt dilemma. Vi kan alltså ha hur fina planer som helst för hur ett framtida samhälle kan se ut, men vet vi inte hur vi ska ta oss dit är det ändå kört. Det allra största hindret som jag ser det är vår nuvarande livsstil, på olika sätt underbyggd av en uppfattning som kan sammanfattas med orden: naturen är en del av samhället, inte tvärtom. Människan har alltid försökt slita sig loss från sitt eget natursammanhang, men detta blir alltså verkligt problematiskt med vår nuvarande nivå på teknikutvecklingen. Och så uppstår det allehanda ”hittepå” inom vår skapade kultursfär där avståndstagande från naturen blir liktydigt med framsteg. Ett nutida exempel är ju ”veganismens” utbredning bland unga. Detta ses som framsteg, som en högre moral osv. Man bryr sig alltså inte om det faktum att människan som biologisk art inte är någon herbivor (växtätare), utan omnivor (växtbaserad kost + animalisk kost). Gladeligen klipper man av människans hela evolution under miljontals år, en utveckling som designat oss till omnivorer. Det om något tycker jag är omoraliskt.

I den här tråden har det diskuterats ekonomi. Det som också behöver diskuteras är både biologi och teknikutveckling. Vår biologi tas ingen hänsyn till, och tekniken bara väller över oss utan demokratiska beslut. Vi har således dålig koll på det mesta, och där politikerna talar om helt andra saker i sin närsynthet.

Jag tillhör dem som anser att samtalet är oöverträffat och exempelvis e-posten har sina begränsningar (missförstånd, rörighet, tidsbrist). Men jag tycker att både Bo, Jan och Henrik borde snacka sig samman i någon typ av redigerad text och kanske också sedan gå vidare med det. Mina egna bidrag har bara varit korta inhopp där jag tyckt att en kommentar varit på sin plats. Om nu Bo, Jan och Henrik har så kloka åsikter, då ställer man sig naturligtvis frågan varför dessa åsikter inte får något genomslag. Den frågeställningen intresserar mig! Dvs, vilka är hindren? Vi springer runt i ekorrhjulet men få hoppar av, varför? Vi kan skylla på ”strukturer”, på kapitalismen, på marknadsekonomin, på chefen… Men vilken är vår egen personliga del i det hela? Med ökad inkomst följer ökad konsumtion, följer ett större ekologiskt avtryck. I botten av det hela finns så värderingarna, som vi alltså nu efter 200 år funnit inte passar ihop med långsiktig hållbarhet. Hela vårt tänkande begränsas av att våra liv är så korta, medan historien är mycket längre och evolutionen är närmast oändlig vid en jämförelse. Och varje ny generation föds in i en tillvaro där ”naturen” är den natur som existerar just då, dvs. vi förlorar snabbt alla referenspunkter, särskilt idag med dagens teknikutveckling. För en utomjordisk betraktare måste det hela nog vara ett skådespel som är på väg att ta slut. Vi är inne i grande finale. Men kanske detta är tankar som dyker upp hos var och en av oss vid en viss ålder; det egna slutet närmar sig.   

/Ulf Löfgren

Ulf skrev: ”Om nu Bo, Jan och Henrik har så kloka åsikter, då ställer man sig naturligtvis frågan varför dessa åsikter inte får något genomslag.”

Det handlar nog om olika intressen, främst ekonomiska intressen, och ojämnt fördelade möjligheter att tillgodose dem, där de med stora möjligheter pga stor ekonomisk makt inte är intresserade av att minska denna makt genom en jämnare fördelning och också har makt att för hindra att det sker. Ett exempel ar SD:s omsvängning från att säga sig vara ett mittenparti med intresse för en välfärd utan vinstintressen är de efter kontakter med näringslivsföreträdare med starka vinstintressen nu ett uttalat högerparti som är för vinstuttag ur välfärden (enkelt formulerat). Ett annat exempel är socialdemokratins ointresse för demokratiska producentkooperativ, som åtminstone delvis kan bero på deras nära kontakter med de största vinstdrivande aktiebolagen – och Saltsjöbadsandan – där den frågan inte alls har varit aktuell. På grund av detta har inte heller facken varit intresserade, eller åtminstone okunniga. Den här välgjorda dokumentärfilmen, ”Kan vi göra det själva”, https://www.youtube.com/watch?v=ru0ylJIHsYg#action=share, av Patrik Witkowsky, ger flera förklaringar.

/Bo Herlin

”Det allra största hindret som jag ser det är vår nuvarande livsstil, på olika sätt underbyggd av en uppfattning som kan sammanfattas med orden: naturen är en del av samhället, inte tvärtom.” (Ulf)

Jag delar i stora delar dina synpunkter i inlägget Ulf. Men utifrån mitt synsätt när det gäller orsakssambanden till ”vår nuvarande livsstil” så saknas en mer ifrågasättande analys Ulf varför vi står på randen till kollaps. 

Eller som du formulerar: ”För en utomjordisk betraktare måste det hela nog vara ett skådespel som är på väg att ta slut. Vi är inne i grande finale.” 

Jag tolkar dig som att du betraktar ”problematiken” som ett individualistiskt problem. Ungefär som att om vi bara lyfter oss i kragen och bjuder till så kan vi få rätsida på den här ”problematiken”. 

Men som du vet så ser jag ”problematiken” som ett strukturellt problem. Alltså att vi lever i en struktur som, mer eller mindre, är uppbyggd utifrån förutsättningen – ”Med ökad inkomst följer ökad konsumtion, följer ett större ekologiskt avtryck” – att allting ska konsumeras, inklusive naturen. 

Som jag ser det så betraktar du och jag ”problematiken” från skilda orsakssamband. Kan denna tolkning stämma?

”Vi kan skylla på ”strukturer”, på kapitalismen, på marknadsekonomin, på chefen… Men vilken är vår egen personliga del i det hela?” (Ulf)

Vad händer om vi drastiskt minskar konsumtionen? Jo då kollapsar vår kapitalistiska marknadsekonomi vilket leder till massarbetslöshet och samhälleligt sönderfall, med allt vad det innebär. 

Alltså påbjuder vår rådande marknadsekonomi oss att konsumera – med all sin finurlighet och sina ”lockbeten” – allting i en ökande hastighet. 

Det är denna verklighet vi har att förhålla oss till. Och ändå är det denna ”verklighet” vi måste förändra eftersom den inte är hållbar. 

Uppgiften är inte enkel!

/Jan Opöien

Jan avslutar: ”Uppgiften är inte enkel!”

Precis! Det är ju det jag fört in i diskussionen. Jag menar, här kan vi sitta framför tangentborden och vara duktiga. Men hur tar vi nästa steg, och nästa? Det finns en lång rad företeelser och problem att ta i tu med, utöver exempelvis frågan om ekonomisk demokrati. Vi kan peka på olika ”strukturer” som orsaker, men när synsätt, föreställningar, beteenden, förväntningar mm internaliserats i oss som stöd för tillvaron i det nuvarande samhället, blir problemen många.

/Ulf Löfgren

Håller också med om att ”Uppgiften [inte är] enkel!”
– och instämmer samtidigt i resten av Jans välformulerade problembeskrivning i sitt svar på Ulfs inlägg, som inte heller var så dåligt!
”men när synsätt, föreställningar, beteenden, förväntningar mm internaliserats i oss som stöd för tillvaron i det nuvarande samhället, blir problemen många”, skriver Ulf i sin senaste kommentar.

Så vad ska vi göra nu? Vi borde förstås bli fler – men med flera internaliserade synsätt och förväntningar skulle nog också problemen bli ännu fler… Kanske hopplöst, men jag tror ändå att vi måste försöka hitta några synsätt med gemensamma beståndsdelar som vi kan internalisera och kanske utveckla mera så att de kan användas av några flera i mera utvecklade samarbeten för att lösa åtminstone några delar av våra stora problem.
Så vi borde, som sagt, först bli några fler som deltar i den svåra men, som jag tror, viktiga debatt som som vi har fört här.

/Bo Herlin

Hej alla,

Hittade ett tidigare svar till mig som det känns viktigt att bemöta.

Jan skrev:

”Jag har noterat att du gärna hänvisar till ”beteendevetenskapliga/ekonomiska” förklaringar när det gäller de ”frågor” som vi nu diskuterar.

Om detta tänker jag så här: Även ”beteendevetenskapen” formas av den ”struktur” som vi lever i. Denna ”vetenskap” är ju – som man säger – ”ingen exakt vetenskap”. Eller, kanske riktigare, ingen ”sann vetenskap”. Den är som ekonomin – inte heller en ”sann vetenskap”. 

I och med att vi har att göra med en ”vetenskap” som inte är ”sann” så bör vi därför ifrågasätta ”sanningshalten” i argument som hänvisar till, i detta fall, ”beteendevetenskapen”.

Varför bör vi göra det? Jo därför att ”vetenskapen” är i ett beroendeförhållande till den samhälleliga struktur som den verkar i. Den kan,

så att säga, inte ”gå emot” strukturen. 

Alltså måste den ”backa upp” strukturen på liknande sätt som den ekonomiska ”vetenskapen” gör.”

Genom att hävda att jag far med osanning gör du dig själv till tolk för ”sanningen”. Som du själv påpekat gång på gång så är det de olika perspektiven som är viktiga och inte det ena eller andra. Här är du inte riktigt konsekvent.

Jag har inte hävdat att beteendevetenskap är att jämföra med naturvetenskap. Beteendevetenskapen har dock bidragit till en betydande förståelse av mänskligt beteende, särskilt på grupp och samhällsnivå, skulle jag vilja säga. På individnivå finns det en del man kan vara kritisk till då man gärna kopplat ihop den nivån med medicinsk vetenskap.

Att avfärda beteendevetenskap som osann är inte riktigt seriöst då jag inte anser att det handlar om sanning. Utan ett beteendevetenskapligt perspektiv kan vi aldrig förklara samhällen fullt ut då det är människors beteende, förhållningssätt, normer, kulturer som skapar samhällets olika strukturer.

Numera finns även beteendeekonomi som är ett forskningsområde som uppstått då ekonomer faktiskt börjar erkänna att människor har ofta en tendens att inte låta sig styras av strukturerna. Ekonomistrukturer är beroende av människors beteendemönster för att fungera (bra eller dåligt). Exemplet ”nudging” belyser problemet att människor inte är rationella eller tar medvetna beslut baserade på fakta. Genom att göra det ”enklare” för människor att ta beslut kan man då leda människor i en riktning (beroende på syftet) som gagnar dem. Är man konspiratoriskt lagd kan man naturligtvis utgå från att det alltid handlar om att styra människor för att utnyttja dem för sin egen vinning men det kan också handla om att hjälpa människor att agera mer balanserat i relation till människor och miljö. Här är det viktigt att se det på gruppnivå och inte individnivå.

Visst finns det en tvåvägs påverkan mellan människa – struktur. Det har jag inte förnekat. Vi har bara olika sätt att se på kärnan i problematiken. Skillnaden mellan beteendevetenskap och ekonomiska teorier är att ekonomer alltid haft svårt för att se på sina teorier med kritiska ögon, till skillnad mot beteendevetare som alltid ser ”å ena sidan och å andra sidan”. Dessutom lever vi i en samhällskultur som bejakar och ger sin tillit till traditionell ekonomisk teori. Det är alltså människorna som ger förutsättningarna för bland annat de ekonomiska strukturer vi har och som många upplever (som är en psykologisk term) att de inte kan förändra. Det är det som gör att många tror att det är strukturernas fel när det egentligen är människors sätt att tänka och agera som är problemet.

Risken, om man har en övertygelse (beroende av den egna världsbilden) att strukturer är det primära och att man, som du ger uttryck för, inte kan påverka dem utan i stället måste anpassa oss till dem, är att man hamnar i ett moment 22. Man behöver förändra strukturen men då det är strukturen som styr oss går den inte att påverka.

Kanske kan vi ta hjälp av tanken bakom ”nudging” för att hjälpa människor på gruppnivå att vilja förändra världen i en riktning som ger balans mellan arbete, livskvalitet och miljö. Min upplevelse är att de flesta mest är intresserade av hur förändringar påverkar dem i deras liv men inte så mycket av att verkligen förstå varför förändringen är nödvändig. Jämför med de mycket enkla budskap som politiken ger i en valrörelse som uppenbarligen är verkningsbara.

Om vi kan använda retorik som ger människor en bild av det nya som de inte ser som ett hot mot dem utan som en utvecklingsmöjlighet kan vi lyckas tror jag. Många upplever redan de negativa konsekvenser som dagens system ger. Om vi kan berätta om hur livet utan dessa konsekvenser kan te sig kanske det är lättare att få gehör för förändringen. Det är först när människor kan relatera det nya och främmande till sig själv som förändringspotentialen förbättras.

//Henrik Lund

Henrik,

På samma sätt som vi måste ifrågasätta ”sanningshalten” i ekonomisk ”vetenskap” så måste vi ifrågasätta ”sanningshalten” i beteende”vetenskap”. Detta menar jag är inte det samma som att peka ut just dig som ”far med osanning”. Eftersom beteende”vetenskapen” inte är exakt/sann så måste den ifrågasättas när vi argumenterar. Alltså inget personligt ”påhopp” på dig! 

”Det är alltså människorna som ger förutsättningarna för bland annat de ekonomiska strukturer vi har och som många upplever (som är en psykologisk term) att de inte kan förändra. Det är det som gör att många tror att det är strukturernas fel när det egentligen är människors sätt att tänka och agera som är problemet.

Risken, om man har en övertygelse (beroende av den egna världsbilden) att strukturer är det primära och att man, som du ger uttryck för, inte kan påverka dem utan i stället måste anpassa oss till dem, är att man hamnar i ett moment 22. Man behöver förändra strukturen men då det är strukturen som styr oss går den inte att påverka.”(Henrik)

Det är här som vi har skilda uppfattningar Henrik. 

Vår rådande ekonomiska maktstruktur har skapats av människor med makt. Det är alltså inte majoriteten av människorna i samhället som har skapat vår rådande maktstruktur. För att kunna förändra denna maktstruktur så måste majoriteten av människorna i samhället bilda ”rörelser” som verkar för en förändring.

För att däremot kunna överleva i vår rådande maktstruktur så måste vi förhålla oss till den genom ”anpassning”. Denna ”anpassning” når en viss ”smärtgräns” när det inte längre går att ”anpassa” sig. Därför krävs en förändring av den rådande maktstrukturen, som vi människor måste ta itu med. Här kan och måste vi ”påverka”! I detta läge kan vi inte ”anpassa” oss!

Kanske vi ändå har en gemensam uppfattning här Henrik?

/Jan Opöien

Hej Henrik och Jan m.fl.

Ett problem i alla rent skriftliga (i praktiken digitala) diskussioner (utan emotikoner) är svårigheten att uttrycka nyanser. Sä när Jan uttryckte sig kortfattat: ”‘vetenskapen’ är i ett beroendeförhållande till den samhälleliga struktur som den verkar i. Den kan, så att säga, inte ‘gå emot’ strukturen.” är visserligen olika tolkningar (och senare nyanseringar) möjliga, särskilt av ordet ”vetenskap”, men ordparet ”kan…inte” är inte lika lätt att tolka på olika sätt, antingen kan man eller så kan man inte. ”Gå emot” kan också tolkas absolut, antingen kan man gå emot eller så kan man inte. Däremot är ”struktur” ganska mångtydigt. Här kan det vara mentala strukturer, men då blir det konstigt: hur kan en mental struktur vara så motståndskraftig att bevisat framgångsrik vetenskap inte kan gå emot den? Så det är nog inte det som avses. Det kan handla om ekonomiska strukturer. De bygger visserligen på något så bräckligt som tillit – men en tillit som är djupt förankrad i de flestas medvetanden och förstärkt genom lagar och möjlighet till våldsanvändning om de ekonomiska strukturerna hotas. Så det är nog inte helt fel att säga att vetenskapen inte kan hota den ekonomiska strukturen utan att själv hotas på något sätt. Vetenskapen kan på så sätt mer eller mindre tvingas att anpassa sig efter de ekonomiska strukturernas behov. En anpassning som kan ske gradvis så att den knappast märks för dess utövare. Det är väl inte omöjligt att detta har skett inom den klassiska ekonomin. Här har vi förstås ett moment 22 – det som skulle kunna hjälpa oss är själv en del av problemet.

För att åstadkomma en förändring måste så många människor som möjligt först och främst bli medvetna om att en förändring behövs, därefter att en förändring är möjlig, att det finns attraktiva mål och möjliga vägar att nå dessa mål – vägar som inte bara är mentala, utan innebär en verklig uppluckring av just de förhållanden som hindrar förändringen och som själva är delar av måluppfyllandet.

/Bo Herlin

——————————————————————————————————————————————————————–

Vår ”röriga” politik! Och den blir bara ”rörigare” och ”rörigare”, som vi ser. Men denna ”rörighet” följer på ett följdriktigt sätt vår marknadsekonomis destruktiva utveckling. Vilket leder till ökad ojämlikhet och ökande psykosociala problem. 

Trots den kraftiga högkonjunktur som vi just nu upplever så förändras ingenting vad beträffar ojämlikheten och de psykosociala problemen i vårt samhälle. Är inte detta underligt, kan man fråga sig? Jo man kan ju tycka så när man betraktar högkonjunkturen så som den beskrivs av våra politiker och media. Och man kan då tycka att våra ledande politiker, i detta läge, på ett enkelt sätt skulle kunna samarbeta över partigränser för att kunna förvalta denna högkonjunktur. Men så är inte fallet, som vi kan se. Utan den ledande partipolitiken polariseras alltmer från varandra. 

Vi, människor i samhället, är missnöjda på den etablerade politiken. Och det med rätta. Vi upplever försämringar överallt i vår samhälleliga ”konstruktion”. Man kan säga att den så kallade välfärdspolitiken inte fungerar längre och i och med det så ökar missnöjet hos oss. Om detta har jag skrivit mycket om tidigare och även påtalat att denna destruktiva utveckling bara kommer att tillta i omfattning. 

Hur ska då ”framtidens” samhällsbygge se ut? Denna fråga ställs ofta. Naturligtvis beroende på att jag så ihärdigt förkastar vårt rådande samhällsbygge. Så det är ju förståeligt att i och med att man förkastar den rådande strukturen så kan man säga krävs det att det finns någon form av tanke på hur en framtida struktur ska kunna se ut.

Är det inte, på sitt sätt, fascinerande att den politiska eliten hela tiden förkunnar nödvändigheten av ekonomisk tillväxt samtidigt som vi vet att vår kapitalistiska marknadsekonomi går mot ett allt snabbare ekonomiskt sönderfall? Lika fascinerande är det när klimatexpertisen påvisar att vårt rådande producerande och konsumerande tar oss till ekologisk kollaps samtidigt som vi lever i en marknadsekonomi som förutsätter ökande konsumtion och därmed produktion för att kunna leva vidare.

Samhällen fungerar utan konkurrens. Samhällen fungerar utan privatägt kapital. Samhällen fungerar utan indrivning av skatter. Samhällen fungerar utan en globaliserad ekonomi.

Det är nämligen så att ovan uppräknade förutsättningar i själva verket leder till icke fungerande samhällen.

”Fungerande” samhällen, i den här betydelsen, är ett relativt begrepp som egentligen inte betyder någonting. 

Den ”urvattnade” vänstern.

Den offentliga ekonomin dräneras alltmer. I takt med att så kallade upphandlingar läggs ut inom i stort sett allting som det offentliga har ”ansvaret” över så förflyttas detta offentliga kapital över till det privatägda. Man kan säga att offentlighetens kassa sinar samtidigt som det privatägda kapitalet växer. Denna utveckling har naturligtvis pågått en längre tid men det är väl egentligen först nu som vi ser tydliga effekter av denna utveckling. När den offentliga kassan sinar då drabbas självklart offentlighetens anställda, vilket vi nu ser tydliga bevis på. Pengarna räcker helt enkelt inte till vilket drabbar dom anställda mycket hårt. Och detta för med sig att samhället som helhet också drabbas.

När nu detta utspelas i våra samhällen då blir ju frågan hur detta kan vara möjligt? Hur har det kunnat bli så här?

För att förstå denna negativa utveckling så måste vi sätta oss in i orsakssammanhangen som skapar den här negativa utvecklingen. Det går inte bara att ”tycka synd” om de offentliganställda och inte se sambandet mellan de rådande ekonomiska förhållandena. Våra rådande ekonomiska förhållanden har den här utvecklingen som kortfattat beskrivs ovan och denna utveckling går som vi vet inte att bromsa under rådande ekonomiska marknadsförhållanden. En inbromsning skulle innebära en allvarlig krissituation för vår kapitalistiska marknadsekonomi, vilket vi känner till, och ändå så vet vi att denna inbromsning är på gång. Krisen är så att säga oundviklig, vilket vi därför måste förbereda oss på och dessutom på sikt känna tillförsikt inför. Vi kommer här att ställas inför en mängd problemlösningar där det framför allt handlar om att strukturellt bygga våra samhällen helt annorlunda vår nu rådande ordning.

Hur förstår vi varför det möjliggjordes att samhället utvecklades ojämlikt? Varför utvecklades alltså inte samhället jämlikt? Borde inte, om vi betraktar samhället sedan människans ”barndom” (många tusentals år sedan), logiken sett till att jämlikheten vore den enda rätta utvecklingen för samhället?

Tydligen så avvek utvecklingen från det logiska. Våra samhällen antog destruktiva maktstrukturella former, vilka gäller som vi ser än idag. Hur kan det ha gått så fel? Kan det vara intressant att söka svaren på frågan?

Hur går vi tillväga för att söka finna svaren som uppstod för ett antal tusentals år sedan? Finns det så att säga fysiska bevis på orsakssammanhang till vad som gick fel? Eller måste vi spekulera utifrån ”troliga” scenarier till varför utvecklingen antog destruktiva maktstrukturella former?

Dessa frågor kan vi nog brottas med hur länge som helst och de ”säkra” svaren kanske vi aldrig får. Jag vet att jag ställt dessa frågor för ett antal år sedan och jag har ännu inte stött på någon som har kunnat få fram några ”säkra” svar. Möjligtvis så har historiker kommit fram till att den destruktiva utvecklingen tog fart i och med att människorna tog klivet från jägar- och samlarstadiet till ett mera bofast jordbruksliknande stadium. De strukturella relationerna mellan människor från den här tiden har som vi vet kunna dokumenteras till viss del genom fram för allt gravfynd som vi kan säga bevisar en hel del om dessa dåtidens människors leverne. Men att komma kanske ytterligare hundratusen år tillbaka i tiden – för att kunna bilda sig en uppfattning om människornas strukturella relationer – låter sig ännu inte göras.

Men okej, om vi nöjer oss med att konstatera att de avgörande ”felstegen” togs i och med att människan började bli bofast då har vi ändå rört oss ett antal tusentals år tillbaka i tiden. Dom fysiska bevis som har grävts upp bevisar en tydlig makt och statusordning mellan människorna och man kan anser jag därför anta att denna maktordning måste ha tillkommit inom en relativt kort tidsperiod i förhållande till hela mänsklighetens historia. Alltså gick det snett relativt fort och detta skedde då under en kort tidsperiod i samband med att vi blev bofasta.

När denna nya strukturella ordning var på plats så tilltog denna destruktiva utveckling mycket snabbt. Vilket menar jag arkeologiska utgrävningar bevisar för oss. Såväl jämlikhet och jämställdhet var ett minne blott när den patriarkala strukturen ”förfinades”. Och från denna punkt fram till vår egen tid så har vi otaliga bevis på denna negativa utveckling.

——————————————————————————————————————————————————————————————————–

”Frågan är hur vi får en bred majoritet av människorna att förstå? Nästa fråga hur få finanskapitalet att inte bara förstå utan acceptera att en transformation är nödvändig? En tredje fråga är HUR ett alternativt system ser ut? Planekonomi kan vi glömma. Detta är frågor som åtminstone delar av valdebatten borde handlat om …..men ingen vågar röra i detta, inte ens bland journalisterna. ”  (Anders)

Som jag ser det så saknas en grundläggande förståelse för hur vår kapitalistiska marknadsekonomi fungerar och vad denna rådande ekonomi resulterar i.

Grundproblemet sitter inte i att få ”människorna att förstå”. Problemet finns att söka i den strukturella utformningen som då leder till  vår rådande kapitalistiska marknadsekonomi. Den strukturella utformningen kräver helt enkelt att denna marknadsekonomi hela tiden expanderar. Eller, kanske mer precist, att den ekonomiska tillväxten hela tiden ökar.

Alltså går det inte att åstadkomma en ”transformation” inom det rådande strukturella ramverket hur mycket än ”finanskapitalet” försöker ”förstå” och ”acceptera” denna nödvändighet. Den strukturella utformningen, kan man säga, tillåter inte att den ekonomiska tillväxten bryts. Om och när detta sker så sönderfaller vår rådande marknadsekonomi, med allt vad det innebär. Vi ser förresten detta sönderfall redan nu.

”En tredje fråga är HUR ett alternativt system ser ut?” Denna fråga har diskuterats och debatterats i Steg 3 forumet åtskilliga gånger. Bo Herlins länkar nedan, reder ut mycket av frågeställningen.

”Planekonomi” då. Nej inte heller denna ekonomi är någon lösning. Såväl ”planekonomi” som ”kapitalismen” är ju dessutom två odemokratiska ekonomiska system.

Att ”ingen vågar röra i detta” betraktar jag som att vår etablerade politik i praktiken är underställd vår kapitalistiska marknadsekonomi. Politiken har, så att säga, inte ”mandatet” att ens ifrågasätta den rådande ekonomiska strukturen.

/Jan

”…Anders Wijkman skriver:’ En tredje fråga är HUR ett alternativt system ser ut? Planekonomi kan vi glömma.’

– Sedan flera år har bl.a. Jan Opöien och jag försökt besvara den frågan på lite olika sätt – men kanske gäller det också (delvis) för Steg 3 att, som Anders skriver, ”ingen vågar röra i detta”, eftersom vårt första gemensamma bidrag, https://www.dropbox.com/s/rnm22rcpsn0squd/Tillvaxten-ar-sned.pdf?dl=0, och mitt eget senaste, https://www.dropbox.com/s/0n16pg5voskfxir/Ekonomisk%20demokrati.pdf?dl=0, har förblivit så gott som obesvarade.Hoppas jag har fel… och att texternas längd inte är avskräckande (de behöver säkert inte läsas i sin helhet för att väcka frågor som kan behöva debatteras).”

Jag var alltså medveten om problemet, men valde ändå att bifoga länkarna (med ett påpekande om att de inte behöver läsas i sin helhet) eftersom jag tyckte att jag hade ett svar på Anders’ fråga, ett svar som inte kan vara kort eftersom det handlar om något så komplicerat som hur ett alternativt system utan planekonomi ser ut. Men jag väntade mig inte ett svar eftersom Anders tidigare inte hade velat acceptera en inbjudan, som jag skickat honom, till ett ABF-seminarium med rubriken ”Hur kan en ekonomi utan tillväxt se ut?” just på grund av själva rubriken. Kanske tänkte han sig att en sådan ekonomi är omöjlig för ”vänstermänniskor” att föreställa sig utan ”planekonomi” – som han absolut inte vill förknippas med.
Jag vet, av egen erfarenhet, att detta är en fördom som hindrar många, som annars skulle vara intresserade, från att upptäcka att ekonomisk demokrati inte alls handlar om planekonomi. Men jag tror inte det går att vara taktisk och ”lura” dem till en upptäckt. Kanske ”nudging” (”puffande”) skulle hjälpa lite, men hur skapas en nödvändig helhetsbild som aldrig presenteras i sin helhet? Genom mina bl.a. länkar kan det åtminstone finnas en chans att några har läst och förstått något – som de därför inte genast måste tala om för oss andra.
Men Julia Fries skrev t.ex. redan 2014-26-9 i Steg3forum:

”Bo: Vad roligt att läsa om din variant av Ekonomisk Demokrati! Jag hoppas verkligen inte att det är för radikalt för detta forum som du skriver. Vi är väl här för att vi ser att rådande system inte fungerar? Då måste vi ju samtala om alternativen, vad annars? Och som Jan skriver är just ägandet av kapital centralt. Ekonomisk Demokrati är ju ett av få seriösa förslag till alternativ som finns.” (Bosse)

Så det finns hopp, även om det är lite väl bråttom!
/Bo

Hej grabbar!

Jag har inte haft tid att kolla mailen på några dagar men såg nu era inlägg om Jans intressanta debattext. Uppfriskande med er ärlighet.

När man skriver en text handlar det om dels det sakmässiga innehållet, dels det retoriska innehållet. Det är bra att vi diskuterar båda tycker jag men det är viktigt att vi inser att retorik ligger närmare personen än sakfrågan. Argumenterar man för en alternativ typ av retorik är det därför viktigt att ha en framåtriktad argumentation. Om man angriper retoriken är det så lätt att det uppfattas som att man angriper personen och då förlorar man utvecklingspotentialen.

Jag känner att vi alla är mycket starkt engagerade utifrån lite olika  perspektiv. Jag är därför tacksam för att ni finns. Vi behöver dock allihop fundera över hur vi bemöter varandras inlägg. En text kan ibland kännas som en liten baby för den som skrivit den. Så är det för mig i alla fall. Hur fula bäbisar än är så är de söta, eller hur? J

Om vi alla inriktar oss på konstruktiv kritik (jag missar själv ibland), så kan vi få till utvecklande reflektioner kring en text. Både när det gäller sakinnehållet och retoriken. Själv brukar jag alltid bolla texter med personer i min närhet som kan se dem med andra ögon. Fortsätt med det!

Jag tycker absolut det skulle vara intressant att ta upp olika begrepp som används, ibland lite slarvigt, i debatten, där Tillväxt är det huvudsakliga begreppet som många har en egen syn på. Ägande är ett annat, liksom kapitalism/socialism.

Jag känner igen ert starka engagemang och viljan att tala om hur det ska vara. Mitt eget snabba svar är räntefri ekonomi och basinkomst men hur ska folk förstå om de inte får möjlighet att utgå från sin egen världsbild? Trots att jag ibland är mycket frustrerad över att ”folk inte fattar” så förstår de inte bättre för att jag skriver dem på näsan att de inte fattar.

Insikt kommer genom att låta sina gamla föreställningar möta nya, under förhållanden som inte känns hotande. Kanske skulle vi vinna på att försöka sätta oss in i olika föreställningar och peka på för och nackdelar för att få igång tankeverksamheten på alla som ”inte fattar”?

När det gäller Anders Wijkman så har jag tolkat honom som att han ligger ganska nära våra tankegångar de gånger jag haft kontakt med honom på Twitter. Han är ju mer offentlig än vad vi är så jag kan tänka mig att han balanserar på en lina ibland i sin retorik. När jag träffade Birger Schlaug för några år sedan så tyckte jag ändå att han var på ”vår” linje. Han var ju dock drivande i Mp under många år då de fortfarande hade tillväxtkritik och medborgarlön med i sitt program. Jag kan tänka mig att även han har rent retoriska problem när han vill föra fram sina åsikter då det är så lätt att bli tagen för en ”foliehatt” när man för fram idéer som majoriteten inte ännu förstår och än mindre tror på.

Det system de flesta relaterar till är trots allt det traditionella vä-hö-systemet med tillhörande ideologier. Jag tror att vi faktiskt behöver frigöra oss från dessa föreställningar som ju skapat de problem vi ser idag. Annars kommer dem vi riktar oss till att fortsätta debattera ur ett vä-hö-perspektiv. Det är med det sagt inte lätt. Jag vet det.

/Henrik

Kloka synpunkter, Henrik!
Och det kan nog stämma, det du säger om Anders och Birger.
Vi ses ju i morgon, hoppas jag, men eftersom du nämner ”det traditionella vä-hö-systemet” som så problematiskt att det helst borde undvikas i debatter (om jag har förstått dig rätt) och jag ändå, enligt min tolkning av begrepp-paret vänster-höger ser det som helt avgörande för vår framtid, kanske jag behöver förklara hur jag uppfattar det, för att undvika onödiga missförstånd.
För mig är det framför allt ett sociologiskt begrepp som är kopplat till den materiella fördelningen av naturresurser, (relativt) jämn respektive (mera) ojämn fördelning. Det finns också en viktig socialpsykologisk aspekt, som handlar om främjandet av samarbete respektive konkurrens mellan människor. Båda betydelserna är nära relaterade till varandra eftersom 1) en viss grad av jämlikhet är nödvändig för den ömsesidiga tillit som krävs för goda samarbeten, och 2) satsningar på konkurrens har en tendens att öka ojämna fördelningar av resurser.
Jag förnekar inte att en viss grad av konkurrens kan vara stimulerande för utvecklingen av t.ex. nya projekt, men att öppna fältet väldigt fritt (enligt extremt nyliberal högerpolitik) kan, som vi har sett, ge katastrofala skador på miljön – och även om konkurrensen skulle minska genom utvecklingen av en ojämlik hierarki, med svåra mänskliga konsekvenser, riskerar den ursprungliga bristande hänsynen till miljön att kvarstå.
Det verkar som om det i alla (nästan alla?) samhällen finns spontana tendenser till ökad ojämlikhet genom uppkomsten av odemokratiska hierarkier (och därigenom även ”högerpolitik”). Så detta behöver knappast eftersträvas (om man inte vill satsa på sig själv och ser att man gynnas av ökad ojämlikhet). Däremot är en mera miljövänlig, jämn fördelning av naturresurser och goda samarbeten svårare att upprätthålla. Det kräver mera medvetna satsningar med större perspektiv tids- och rumsmässigt. Så även om ”kampen mellan vänster och höger” kan vara ett ofrånkomlig inslag i de allra flesta samhällen, så är det framför allt ett ansvar för dem som är medvetna om detta problem att koncentrera sig på lösningar som kan beskrivas som ”vänsterprojekt”, alltså för ökat samarbete och större jämlikhet.

/Bo

Tack för din återkoppling Bo!

Jag misstänkte att du skulle bli sporrad att svara J.

När det gäller det jag lite förenklat beskriver som vä-hö-systemet så handlar det som jag ser det mer om hur det tolkas av andra än om hur vi definierar det. Vill man nå ut med ett budskap om ett nytt samhällssystem så är min övertygelse att man då behöver förändra sin egen bild av vad ett nytt samhällssystem innebär. Det kommer självklart ha delar av både höger och vänster i sig eftersom jag anser att det finns bra delar i båda ideologierna men det behövs betydande förändringar som ingen av sidorna verkar vara intresserade av att förstå.

Jag respekterar ditt försvar av vänstern men om man vill skriva något som högerfolk kan läsa utan att gå i taket så blir det svårt. De kommer hävda att vänstern med sina rötter har odemokratiska hierarkier som ideal och ta kommunismen som exempel. Det spelar ingen roll om man försöker lansera en vänstern-light som inte har stark maktkoncentration när det i nutid funnits vänstermänniskor som t ex Ohly som kallade sig kommunist för bara ett antal år sedan. Du nämner själv en ”extremt nyliberal högerpolitik” samtidigt som det finns massor med mittenhögermänniskor som accepterar ett blandat ägande av produktionsmedlen. Om ”vi” hävdar problematiken med ”extremt nyliberal högerpolitik” så kan vi inte klaga om högern går till motangrepp genom att hävda problemen med extrem vänsterpolitik.

Det vanligaste är att man fokuserar skillnaderna mellan vänster och höger ur ett ägande/maktperspektiv. Det är här jag anser att man gör fel. Vi borde i stället fokusera på det som är gemensamt mellan dem. Synen på arbete och miljön. Även om det finns skillnader i definitioner så är arbetslinjen en gemensam del. Dessutom definieras miljön i båda sidornas ideologier som naturresurser vilket är en del av ett marknadstänkande som båda faktiskt har gemensamt. Det var denna syn på miljön som ledde till att miljöpartiet startades. Att sidorna sedan har olika syn på människornas värde på marknaden är en annan sak.

Titta gärna igen på min idé om Det nödvändiga paradigmskiftet där dagens retorik beskrivs som politisk diktatur kontra marknadsdiktatur. Högerdebattörer skrämmer med politisk diktatur när de får chansen. Samtidigt som vänsterdebattörer skrämmer med marknadsdiktatur där storbolagen styr allt. Om vi inte anammar en ny retorik för att beskriva ett nytt samhällssystem kommer ingen lyssna.

Det svåra i att debattera ett balanserat samhällssystem är att det kräver ett nytt sätt att tänka om samhället. Samtidigt kräver det av traditionella vänster- och högerdebattörer att man erkänner att det finns problem även med sin egen syn och börjar intressera sig för nya lösningar i stället för att fastna i gamla problem.

Vi kan inte undanta vänsterns ansvar för de katastrofala skadorna på miljön. Du får rätta mig om jag har fel men vänsterblocket har väl haft det längsta maktinnehavet sedan 1936? Under efterkrigstiden ökade Sveriges tillväxt och miljöskadorna gigantiskt och det var vänsterns ansvar.

Att högern inte förbättrat situationen är inget försvar för en vänsterretorik som jag ser det.

Jag håller med dig om att det är problematiskt med samarbete kontra konkurrens men det kan riskera att man fastnar i olösliga debatter om huruvida egoism ska få finnas. Som beteendevetare anser jag att vi inte kan utrota egoismen. Den finns på både vänster och höger sida. Vi kan bara arbeta för mer samarbete.

Där det finns människor finns alltid risken för egoism, liksom samarbete och konkurrens. Det vi dock KAN påverka är de samhälleliga systemen som reglerar ekonomin och då menar jag främst ränteekonomin som ökar förutsättningarna för egoistiska människor att berika sig på bekostnad av andra och miljön. Den skapar dessutom en marknad som är dysfunktionell då den skapar konjunktursvackor som också går ut över medborgarna.

/Henrik

Intressant diskussion om ”vä-hö-systemet”!

”Vill man nå ut med ett budskap om ett nytt samhällssystem så är min övertygelse att man då behöver förändra sin egen bild av vad ett nytt samhällssystem innebär. Det kommer självklart ha delar av både höger och vänster i sig eftersom jag anser att det finns bra delar i båda ideologierna men det behövs betydande förändringar som ingen av sidorna verkar vara intresserade av att förstå.” (Henrik)

Kan det vara så att vi har förändrat vår ”egen bild av vad ett nytt samhällssystem innebär”? Om jag talar för mig själv så vill jag påstå att det är så. Hur ser din ”egen bild” ut Henrik?

Men hjälp mig Henrik att finna ”bra delar i högerideologin”. Själv finner jag inga. (Jan)

”Det vanligaste är att man fokuserar skillnaderna mellan vänster och höger ur ett ägande/maktperspektiv. Det är här jag anser att man gör fel. Vi borde i stället fokusera på det som är gemensamt mellan dem. Synen på arbete och miljön. Även om det finns skillnader i definitioner så är arbetslinjen en gemensam del.” (Henrik)

Men vi måste väl ändå fokusera ägande/maktperspektiv ur ett samhälleligt perspektiv? Hur vill vi att ett samhälle ska byggas? Själv ser jag detta som en förändring av vår ”egen bild”. Denna vår ”egna bild” utgår från att ett ”Nytt Samhällssystem” byggs utifrån en ”plattform” som vi benämner ”demokratisk marknadsekonomi”. Alltså varken ”Planekonomi” eller ”Kapitalistisk marknadsekonomi” och denna nya ”egna bild” kräver ändå ett fokuserande på ”ägande/maktperspektivet”. Ägandefrågan är helt central i ”budskapet om ett nytt samhällssystem”, som vi ju vill förmedla. (Jan)

”Om vi inte anammar en ny retorik för att beskriva ett nytt samhällssystem kommer ingen lyssna.

Det svåra i att debattera ett balanserat samhällssystem är att det kräver ett nytt sätt att tänka om samhället. Samtidigt kräver det av traditionella vänster- och högerdebattörer att man erkänner att det finns problem även med sin egen syn och börjar intressera sig för nya lösningar i stället för att fastna i gamla problem.” (Henrik)

Jag menar att vi ”anammar en ny retorik”. Och jag menar också att vi presenterar ”ett nytt sätt att tänka om samhället” och att vi definitivt för fram ”nya lösningar”. 

Anser du det också Henrik? (Jan)

”Vi kan inte undanta vänsterns ansvar för de katastrofala skadorna på miljön. Du får rätta mig om jag har fel men vänsterblocket har väl haft det längsta maktinnehavet sedan 1936? Under efterkrigstiden ökade Sveriges tillväxt och miljöskadorna gigantiskt och det var vänsterns ansvar.

Att högern inte förbättrat situationen är inget försvar för en vänsterretorik som jag ser det.” (Henrik)

Här ser jag ett problem i dina tankegångar. Så här tänker jag: I och med att vi lever i en kapitalistisk marknadsekonomi – vilket man också gjorde på 30-talet – så byggdes samhället utifrån denna rådande marknadsekonomis ”krav”, och detta hade även den politiska makten att förhålla sig till. 

Alltså ”underställdes” maktpolitiken den ekonomiska verkligheten. ”Blockens” viktigaste uppgift var därför, liksom nu, att förvalta den rådande ekonomin. Det går alltså inte att förändra ett ekonomiskt system – som dessutom är uppbyggt på ett odemokratiskt sätt – med en maktpolitik som är ”underställd” detta ekonomiska systems beslutsprocesser. Vilket vi kan se än tydligare idag. (Jan)

Jag tolkar nämligen dina rader ovan som att ”vänsterblocket” – eller vilket ”block” det än är – skulle vara ansvariga för de ”gigantiska miljöskadorna”. Men jag menar att ansvaret ligger hos besluten i den ”kapitalistiska marknadsekonomin”, eftersom maktpolitiken är ”underställd” och saknar förmågan att förändra denna ekonomi. 

Som sagt, denna ”politiska undergivenhet” ser vi än tydligare idag. (Jan)

Hur förändrar vi då denna destruktiva utveckling? Om denna fråga har vi diskuterat mycket och vi fyra vet nog svaret, eller? (Jan)

”Det vi dock KAN påverka är de samhälleliga systemen som reglerar ekonomin och då menar jag främst ränteekonomin som ökar förutsättningarna för egoistiska människor att berika sig på bekostnad av andra och miljön. Den skapar dessutom en marknad som är dysfunktionell då den skapar konjunktursvackor som också går ut över medborgarna.” (Henrik)

Här kom svaret! Och jag lägger då till: att vår kapitalistiska marknadsekonomi kan ”eroderas” genom ”rörelser” där vi människor på politiska vägar bygger sådana samhälleliga strukturer så att en konstruktiv utveckling av vårt samhälle blir möjlig, när vi nu upplever hur vår rådande marknadsekonomi sönderfaller. (Jan)

/Jan

——————————————————————————————————————————————–

”Vi måste minska konsumtionen.” Det är ett påstående som kanske inte har brett politiskt stöd, men som de allra flesta nog innerst inne kan hålla med om, i alla fall om man med ”konsumtion” menar förbrukning av resurser. ”Vi måste minska produktionen”, verkar däremot vara betydligt svårare att smälta. Men allt som produceras kommer att konsumeras. De verkliga drivkrafterna för resursförbrukningen hittar vi i produktionens villkor. Där spelar konsumenternas efterfrågan bara en liten roll.

Alltfler verkar anse att minskad konsumtion kan vara det som verkligen behövs för att minska vår påverkan på miljön. Men, invänder vän av framsteg, har vi inte effektiviserat produktionen enormt så det går åt mindre resurser idag än tidigare? Kan vi inte bryta sambandet mellan konsumtion och resursförbrukning? Vi får ju samma mängd ljus från en LED-lampa som från en vanlig glödlampa som drar tjugo gånger mer ström. Men tyvärr, trots den enorma effektiviseringen i de flesta sektorer så förbrukar vi långt mer resurser än tidigare samhällen. När bilens bränsleförbrukning minskar så minskar också kostnaderna för att köra en extra mil. Det gör att folk kör mer, nettobesparingen är liten om någon alls. I vissa fall kan effektivisering till och med leda till ökad resursförbrukning. Den som tidigare inte tyckte sig ha råd att ha en bil kanske köper den. Det här kallas för rekyleffekten, eller Jevons paradox och är ett välkänt fenomen.

Men man kan inte riktigt förstå detta genom att enögt titta på konsumtionssidan. De verkliga drivkrafterna är de som styr hur de viktigaste ekonomiska aktörerna, företag och kapitalägare, agerar på det som vi kallar marknaden. De två viktigaste drivkrafterna är konkurrens och kraven på avkastning på kapital.

Konkurrens verkar förstås olika på olika typer av marknad, framför allt är det skillnad mellan marknader som kan växa mycket därför att behoven är omättliga och marknader som är begränsade på grund av råvarubrist eller brist på avsättning. Jordbruk är ett exempel på marknad med begränsad avsättning. På en sådan marknad fungerar konkurrensen ungefär så här: Ny teknik möjliggör att mindre arbete går åt för att producera samma mängd (ny skördetröska) eller att man kan producera mer från samma areal (konstgödsel, bevattning). I båda fallen leder det till lägre kostnad och ökad insats av externa resurser (energi, mineraler osv). Den lägre kostnaden kan under en kort tid eventuellt öka lönsamheten, men ju fler som använder samma teknik ju lägre kommer priset att bli, till dess att lönsamheten är tillbaks på den låga nivå där den började. Eftersom folks förmåga att äta mer är begränsad har överproduktion under lång tid varit det normala i jordbruket. Därför är den starkaste drivkraften att minska arbetsinsatsen per producerad enhet. Att det är så är ju lätt att konstatera eftersom andelen sysselsatta i jordbruk har minskat från kanske 80 % till mindre än 2 % på hundrafemtio år i de avancerade ekonomierna. Jordbruket har, i vissa fall, minskat resursförbrukningen per producerad enhet. Per arbetad timme har resursförbrukningen ökat enormt.

Alla de människor som ”frigjordes” från jordbruket skulle ha något annat att göra och en stor del hamnade i industrin. I Industrin fungerar ungefär samma logik som i jordbruket, med skillnaden att det i många fall går att stimulera en kraftigt ökad konsumtion under lång tid. I de fallen kan en hel industrisektor växa så fort att antalet sysselsatta ökar parallellt med produktionen, så var till exempel fallet med bilindustrin i efterkrigstiden. Men förr eller senare ökar konkurrenstrycket och marknader blir mättade. Då måste man rationalisera produktionen för att sänka kostnaderna. Även om man samtidigt effektiverar produktionen och använder mindre råvaror per producerad enhet, så minskar arbetskraften snabbast och användningen av resurser per arbetad timme ökar. De anställda som får sparken sysselsätts i andra näringar där samma drivkrafter verkar, dvs resurserna per arbetad timme ökar och ökar. Produktivitetsförbättringarna leder också till ökade löner. I kombination med fallande priser leder ökade löner till en kraftigt ökad konsumtion.

Detta leder till följande förhållande på samhällsnivå:

Produktivitetsökning i form av ökad produktion per arbetare leder till ökad resursförbrukning och ökad konsumtion.

Om alla som jobbar förbrukar mindre resurser per producerad enhet, men mer resurser per arbetad timme är det inte svårt att förstå varför den totala resursförbrukningen per person i världen ökar trots det mycket omfattande effektiviseringarna.

För företag i konkurrensutsatta marknader är det inte intressant, ja inte ens möjligt, att stanna upp och vara nöjd som det är, utan de måste ständigt öka produktiviteten och effektivitet. För kapitalet som ständigt kräver avkastning är det inte heller ett alternativ att vila i madrassen, utan det kommer rastlöst att starta nya (resurskrävande) verksamheter, för att få avkastning på kapitalet. Ökad konsumtion och ökad resursförbrukning är därför både en logisk följd av och en helt nödvändig beståndsdel av denna kapitalistiska marknadsekonomi.

Utan en konkurrensutsatt marknad kan skomakaren som hittar på ett sätt att göra skor dubbelt så snabbt välja att gå och fiska efter fyra timmar. Men om det finns fler skomakare som konkurrerar på marknaden och en hittar på en arbetssparande metod som sänker priset på skor, då måste alla andra skomakare hänga med – fisket får vänta. Så får vi hjulen att rulla och ekonomin att växa.

Det är nog del av vår mänskliga natur att försöka göra saker på ett bättre sätt, men så länge effektivisering styrs av marknadens konkurrens och vinstintressen kommer den inte att leda till lägre tryck på naturens resurser, utan tvärtom högre.

——————————————————————————————————————————-

Hej grabbar och tack för ett bra samtal igår!

Jag tar mig friheten att fortsätta träden, som började som allmän i steg 3, i vårt de 4:as gäng.

Jag tycker tråden tangerar det vi talade om vid senaste mötet. Vad som är det stora problemet och jämförde oljan med ränteekonomin. Jag skulle vilja fortsätta det spåret då jag ser det som mycket viktigt.

Först och främst vill jag åter poängtera det jag sa senast, att det är viktigt att ha både ett helhetsperspektiv och ett detaljperspektiv samtidigt.

Samtidigt är det viktigt att vi skiljer på reala värden och imaginära värden. Om vi i ekonomiska termer beskriver det, så är det skillnad mellan realekonomi och finansekonomi. Realekonomin baseras på värden som kan ersättas i materiella ting (som t ex olja). Finansekonomin baseras på värden som inte finns mer än som fiktiva ting.

Skillnaden mellan dessa är avgörande för att se vad som rent strukturellt orsakar problem. Jag ska försöka tydliggöra detta med ett exempel:

Rent matematiskt kan man beskriva allt som inbegrips i den reala ekonomin som ”Real 100%”. Varken mer eller mindre.

(Att man sedan ”förädlar” reala resurser och säljer det är en annan sak. Det innebär enbart att man byter resurser med varandra.)

När det gäller finansekonomin baseras den på fiktiva värden som skapas på en fiktiv marknad. Det innebär att det inte finns någon gräns för vad 100% innebär. Det är det vi menar med den exponentiella expanderande tillväxtekonomin.

Det finns dessutom två problematiska dimensioner i finansekonomin. Dels den ständigt expanderande penningmängden, dels den ständigt expanderande ränteskulden.

Den förra ger förutsättningar för människor att utnyttja mer av realekonomin än vad den klarar av just på grund av att penningmängden hela tiden expanderar.

Den senare tvingar fram ökat penningskapande för att klara av räntekostnaderna i varje givet tillfälle.

Vad tillväxtkritiker oftast kritiserar när det gäller tillväxtekonomin så är det ökningen av penningmängden som ju gör det möjligt att omvandla allt mer av den reala ekonomins resurser. (Obs att jag enbart påtalar detta utan tycka det är negativt.)

Det man i princip aldrig kritiserar är räntefunktionen i den finansiella ekonomin. Ekonomer definierar nämligen t ex krediter eller aktier som produkter och likställer det med reala värden vilket är helt fel.

(Pengar kan nämligen aldrig bli en produkt mer än om man talat om materialvärdet i mynt t ex. Det är en illusion av gigantiska mått som ekonomer och politiker av någon anledning inte förstår skillnaden mellan.)

Anledningen till varför jag så envist håller fast vid att det är ränteekonomin som är orsaken till tillväxten är just räntefunktionen som driver på expansionen av penningmängden. Om vi skulle ha en räntefri ekonomi som är balanserad i relation till ”Real 100%” skulle vi kunna ha ”Finans 100%” som motsvarar ”Real 100%”. Då skulle pengar inte längre kunna vara både betalmedel och en produkt utan enbart ett betalningsmedel.

Relationen mellan ränteekonomin och den reala ekonomin kan man också beskriva som nedan:

Ränteekonomin => ökad penningmängd => ökade mänskliga aktiviteter i form av ökad produktion => ökad konsumtion.

Observera att det inte innebär att jag tycker man ska strunta i att verka för exempelvis minskad konsumtion trots att det står sist i kedjan. Jag vill enbart påtala detaljerna för att vi ska kunna betrakta helheten och orsakssambandet. Egentligen ska orsakssambandet ovan vara i en cirkel men jag vet inte hur man gör rent tekniskt här så ni får föreställa er det.

Det är inte konstigt att debattörer/politiker/experter relaterar till våra aktiviteter i form av produktion och konsumtion då det är konkret i och med att det berör den reala ekonomin. Det är bara synd att det oftast fastnar i ett skuldbeläggande om vem/vilka som är mer hänsynstagande till miljön än andra. Det är därför debatten om hållbarhet eller utsläpp inte kommer längre än till att tekniken ska fixa allt.

I min bild av det nödvändiga paradigmskiftet överensstämmer det med Bosses tanke som jag tog upp ovan. Nämligen balansen mellan människan och miljö samt balansen mellan människorna. I min modell beskrivs det som balans mellan miljö och marknad/elit samt balans mellan individ och marknad/elit.

Min kritik av ränteekonomin är alltså för att den skapar obalans mellan miljö och marknad/elit genom ohållbar produktion/konsumtion.

Går vi sedan vidare och tittar på balansen mellan människorna (mellan individ och marknad/elit) så handlar det om hur vi ska få till en demokratisk fördelning av de pengar som ändå finns i ekonomin. Här kommer sådant som arbetslinje, skattefördelning med mera in. Variabler som ingår i fördelningspolitiska modeller som beror på synen på arbete, människosyn m m.

Det är viktiga saker men jag tror det rent teoretiskt är bra att hålla den demokratiska fördelningen av pengar skild från balansen mellan mänskliga aktiviteter och miljön som beror av ränteekonomin. Annars blir det svårt att klara av att se orsakssambanden.

Det är i detta sammanhang basinkomsten kommer in. Den skapar en materiell trygghet som gör att människor lättare kan ta itu med de existentiella problem vi alla för eller senare tvingas förhålla oss till. Den skapar samtidigt än ekonomisk jämlikhet och en frihet för individen att söka sig till sammanhang som är meningsfulla i stället för att tvingas till sjuka sammanhang bara för att få lön.

Det system vi har sedan länge och som både vänster och höger accepterar innebär två övergripande problemställningar.

1.       Ränteekonomin skapar kronisk obalans mellan människan och miljön.

2.       Det nuvarande fördelningssystemet skapar kronisk obalans mellan människor.

Om vi skapar en räntefri ekonomi ger vi mänskligheten möjlighet att skapa ”Real 100%” = ”Finans 100%”. För att balansera människans konsumtion med jordens reala resurser behöver man beräkna hur stor penningmängden behöver vara och inte låta penningmängden gå utöver det. Då ger vi samtidigt människan möjlighet att inse att pengar och värde i livet inte är detsamma.

För att människorna ska få lika stora förutsättningar i en sådan ekonomi krävs permanent basinkomst för att uppnå en demokratisk fördelning. Då kommer människor snart att inse att konsumtion inte är livet vilket leder till att vi kan lönearbeta mindre och ägna oss åt andra aktiviteter som är viktigare och stilla egots ytliga bekräftelsebehov som enbart drivs på av aggressiv marknadsföring.

Efter en saklig diskussion kan det till sist vara på sin plats att påtala att människan är mer känslodriven än sakligt driven. Det innebär att det är svårt att sakligt bevisa för andra att det behövs en förändring. Det är förmodligen därför det ofta behövs en kris för att känslorna ska få en tillräcklig förändringsbenägenhet.

Tack än en gång för att ni finns!

/Henrik

Hej på er igen!

Ett mycket ingående och väldigt lärorikt inlägg Henrik!

”Det system vi har sedan länge och som både vänster och höger accepterar innebär två övergripande problemställningar.

1.       Ränteekonomin skapar kronisk obalans mellan människan och miljön.

2.       Det nuvarande fördelningssystemet skapar kronisk obalans mellan människor.

Om vi skapar en räntefri ekonomi ger vi mänskligheten möjlighet att skapa ”Real 100%” = ”Finans 100%”. För att balansera människans konsumtion med jordens reala resurser behöver man beräkna hur stor penningmängden behöver vara och inte låta penningmängden gå utöver det. Då ger vi samtidigt människan möjlighet att inse att pengar och värde i livet inte är detsamma.”

Instämmer naturligtvis helt i det du skriver ovan! Vi måste ”skapa en räntefri ekonomi” så att ”Real 100% = Finans 100%”. 

Hur gör vi då det? Jo genom att ”ersätta” dagens kapitalistiska marknadsekonomi med en demokratisk marknadsekonomi – vilket är lättare sagt än gjort. 

Jag menar ju att dagens kapitalistiska marknadsekonomi förutsätter ”den exponentiella expanderande tillväxtekonomin” för att kunna fungera. Vilket du kanske också menar? Skulle det nu fungera så – vilket då jag menar – då innebär ju detta att om vi ska nå 100%

balans mellan Real och Finans då måste ju dagens marknadsekonomi ersättas med någonting ”annat” som kan fungera balanserande mellan Real och Finans. Vilket jag tror att du också menar?

Vid vårt senaste möte så frågade du mig om: ”hur tänker du dig övergången från vår rådande marknadsekonomi till en demokratisk marknadsekonomi?” Ungefär så tror jag du formulerade frågan. Jag känner naturligtvis behovet av att kunna ge dig ett svar och jag tänker så här:

Eftersom vår rådande marknadsekonomi sönderfaller i allt snabbare tempo så är det viktigt att det kan byggas marknader som inte gör sig beroende av kapitalismen. Och dessa marknader finns ju redan idag, men i mycket liten skala. 

Ett försök att exemplifiera det jag menar: När jag går till grannen och ber om att få köpa 10 kilo potatis, så säger grannen till mig: du kan få 10 kilo om du hjälper mig att måla den här väggen. Ja men så gör vi, säger jag. Vi byter alltså arbetsinsatser med varandra och dessa arbetsinsatser betraktar vi, som är inblandade, som ”reala”. Arbete byts mot arbete. 

Här uppstår en ”lokal ekonomi” som fungerar vid sidan om den kapitalistiska ekonomin. Denna ”lokala ekonomi” kan, som jag ser det, även ordna en ”lokal valuta” som förmedlar arbetsinsatser och förenklar ”arbetsutbyten” mellan människorna i samhället. ”Reala” pengar motsvarar alltså en viss arbetstid. 

Så den marknadsekonomi som kommer att ersätta dagens sönderfallande ekonomi förändras från att vara global till att bli lokal och där ”arbetstider byts mot varann” på ett ”realt” sätt. 

Ett kortfattat svar som kan fördjupas naturligtvis. Hur ordnas basinkomsten; den ”fria” tiden? Hur påverkas produktion; konsumtion; distribution? Miljö- och klimatfrågor; den ekonomiska tillväxten; ägandet; konkurrensen?

/Jan

Hej pojkar!

Jag håller med dig Henrik om att ränteekonomin och finansekonomin skapar grundläggande problem och att en av sätta att hantera detta kan vara medborgarlön. Men det är pusselbitar till att kunna skapa ett nytt ekonomiskt system och inte hela lösningen. Jag håller med Jan att man måste förstå att ränteekonomin och finansekonomin är företeelser som frodas i dagens nyliberala kapitalistiska marknadsekonomi. Inte minst på grund av punkt 1 och 2 som du beskriver Henrik. På sidan 30 i mitt dokument ”Allthängerihop”, som ni nyligen fått, försöker jag sätta in dessa frågor i ett större sammanhang och pekar på att vi här behöver göra grundläggande systemförändringar av andra ordningen.

Och då kommer vi osökt in på frågan om vilket system vi behöver och vilka förändringar vi behöver göra för att komma dit. Jan har börjat svara på den frågan i sitt mejl och vi har alla på olika sätt börjat besvara den frågan. Men jag tror att vi enbart har börjat nosa på dessa frågor. Vi måste gå vidare här och fördjupa våra analyser. Då kräver det också att vi stiger av våra käpphästar och vidga våra vyer. Jag är intresserad av vilka käpphästar ni tycker att jag rider på. Min uppfattning är, något förenklat och skämtsamt, att Henriks käpphästar är ”ränteekonomin och medborgarlön”, Bo:s är ”kooperativt nyföretagande” och Jan:s är ”orsaksfrågan”. Allt det här är självfallet viktiga områden men det är pusselbitar i ett större pussel som handlar om det samhälle vi måste skapa. (Och jag har naturligtvis förstått att ni har argumenterat för mer än dessa käpphästar).

Som stöd för att analysera och hantera de förändringar som behövs har jag skrivit om ”Förändringar av första och andra ordningen” på sidorna 15 till 17 i mitt dokument. Det skulle vara intressant att höra era reflektioner om detta.

Hej å hå, framåt vi gå!

Hälsingar Bosse

Hej alla tre!
Intressant alltihop! Men har bara hunnit svara Henrik om ett subtilt problem med relationen vara/pengar. 

Henrik skrev: ”Rent matematiskt kan man beskriva allt som inbegrips i den reala ekonomin som ”Real 100%”. Varken mer eller mindre. (Att man sedan ’förädlar’ reala resurser och säljer det är en annan sak. Det innebär enbart att man byter resurser med varandra.)”

Det som står före parentesen håller jag med om, men inte det inom parentesen. ”Förädling” innebär mer än att ”man byter resurser med varandra”. Ska försöka förklara så gott det går…

Enligt NationalEncyklopedin är ”fördlingsvärdet”:
”… värdet av de varor och tjänster som ett företag producerar minus värdet av de råvaror, halvfabrikat och liknande som företaget köper från andra företag. Det är med andra ord det värdetillskott som skapas i företaget med arbete och realkapital.”
Vad som inte riktigt framgår här (även om ”arbete” nämns i den andra meningen) är att utgifterna för arbetskraft egentligen borde räknas in i det som företaget köper för det sammanlagda beloppet. Det skulle visserligen minska det ”förädlingsvärde” som företagets arbetare bidrar med till det slutliga (försäljnings)värdet. Men  resultatet måste ändå vara större än noll för att produktionen ska vara vinstgivande.

Marxistisk ekonomi talar om mervärde, dvs. att ett ursprungligt penningbelopp, P, genom produktion av varor, V, ökar med ett mervärde till ett högre belopp, P’. I stället för det vanliga, räntefria varubytet V–P–V, med pengar som ett rent bytesmedel, har vi då, enligt Marx, ”i det räntebärande kapitalet … cirkulationen P–V–P’, i avkortad form, P–P’, pengar som är lika med merpengar, värde som är större än det själv är” (ur Kapitalet, första boken, mina emfaser).
Här har alltså ett ”imaginärt värde” uppstått som ett resultat av penninghantering, men med varuproduktion (dvs. utnyttjande av arbetskraft) som mellanled. En vinstgivande hantering som så småningom kräver att mera pengar förs in i ekonomin, vilket privata banker kan utnyttja enligt samma modell, men utan V, alltså: P–P’. Man byter resurser/utväxlar pengar, men i båda fallen kan det vara en ganska orättvis, och tillväxtskapande/kapitalackulmulerande, hantering.
Kanske är detta det mest grundläggande i marxistisk ekonomi.

Bortsett från detta med P-V-P’ håller jag med om det mesta i Henriks senaste mejl. Uttrycket ”Finans 100%” som motsvarar ”Real 100%” motsvarar nog Marx’ V-P-V ganska väl.

Allt gott!
/Bo

————————————————————————————————————————————————————————–

Birger Schlaug skriver i tidningen Syre nr. 294:

”Vi behöver en socialekologisk blandekonomi som inte är inriktad på arbetslinje, inte anammat idén om kapitalets frihet att gå på tillväxtjakt varhelst det vill, som inte är beroende av ekonomisk tillväxt för att överleva. En ekonomi som värnar den civila sektorn där vi inte är konsumenter eller producenter, utan bara människor.

En ny berättelse. Varför inte börja nu? I (naivt?) hopp om att sätta press på dem som nyss valts.”

Allt detta låter naturligtvis helt riktigt! Ja vi behöver ”en ny berättelse” och i denna nya berättelse måste vi sätta oss in i vad som gör att vår rådande marknadsekonomi inte ”värnar den civila sektorn”.

Schlaug för fram önskemål, i artikeln, som vi alla kan skriva under på och han pekar på avgörande när-historiska tidpunkter då våra visioner smulas sönder en efter en. 

Men i artikeln saknas frågeställningen: Varför?

Visserligen skriver Schlaug: ”Varför inte börja nu? I (naivt?) hopp om att sätta press på dem som nyss valts.” 

Men hur ska ”en ny berättelse” kunna formuleras om vi inte känner till orsakerna varför det ser ut som det gör? Alltså att det handlar om: ”kapitalets frihet att gå på tillväxtjakt varhelst det vill”.

Schlaug skriver att ”vi behöver en socialekologisk blandekonomi”. 

Kan detta vara svaret på: att vi behöver en ekonomi ”som inte är beroende av ekonomisk tillväxt för att överleva”?

Blandekonomi brukar beskrivas som just en blandning av kapitalistisk marknadsekonomi och offentligt planerad ekonomi. Där i huvudsak den kapitalistiska marknadsekonomin bestämmer tillgången och efterfrågan på marknaden och där den planerade ekonomin kan sägas bestå av offentliga ekonomiska åtaganden. Man brukar därmed lite kortfattat beskriva vårt eget samhälle som blandekonomiskt.

Här, menar jag, kommer vi till den ”svaga” punkten i ”En ny berättelse” som Schlaug eftersträvar. 

Vi måste inse att en kapitalistisk marknadsekonomi – som ju alltså är en del av det vi benämner blandekonomi – hela tiden eftersträvar en ökande ekonomisk tillväxt ”för att överleva”. Vilket då innebär att denna marknadsekonomi hela tiden växer på den offentliga ekonomins bekostnad, och denna inneboende process kan inte hejdas av vårt eget samhälles politiska maktorgan.  

Den rådande marknadsekonomin är ju global och dess beslutsprocesser koncentreras därmed i denna globala marknad där dessa beslutsprocesser dessutom är överordnade våra politikers beslut. Det är här, på denna ”svaga” punkt, som omställningsrörelsen/miljörörelsen inte förmår analysera sig fram till omöjligheten att Schlaugs ”socialekologisk blandekonomi” ska kunna uppfylla de visioner som Schlaug och alla vi andra eftersträvar. 

Denna bristande analys av våra samhällens strukturella uppbyggnad drabbar omställningsrörelser/partier hårt, särskilt när dessa partier gör sig politiskt ansvariga i vår rådande politiska och ekonomiska verklighet.

Hur vi än önskar oss en ”socialekologisk blandekonomi som inte är inriktad på arbetslinje” så kan alltså inte vår rådande kapitalistiska marknadsekonomi förändra sina inneboende prioriteringar – som alltså handlar om ständig ekonomisk tillväxt och kapitalackumulation där ”verktyget” bland annat finns i den allt hårdare konkurrensen. 

Just den här ”svaga” punkten – att inse omöjligheten av vår rådande marknadsekonomi/blandekonomi – gäller det för alla progressiva krafter att bli medvetna om när vi agerar utifrån ”En ny berättelse”.

Den enda framkomliga vägen att kunna förverkliga våra visioner går genom en övergång till en demokratisk marknadsekonomi som innebär att kapitalet (särskilt stora kapitaltillgångar) ägs av samhället (som bl.a. har hand om penningutgivning, finansiering av företag och ”indrivning” av skatter) och att företagandet alltmer övergår till demokratiska företag som ägs av var och en av oss (dvs. i praktiken styrs av deras aktiva medlemmar). 

Vi är alla entreprenörer, vi är alla företagare men alla stora inarbetade kapitalvärden måste förvaltas av samhället!

——————————————————————————————————————————————————————————-

”Högerpopulistiska partier vinner alltmer röster överallt. Varför blir det så?”

När samhällen inte klarar av att upprätthålla den normgivande så kallade välfärden då reagerar naturligtvis vi människor på denna nedbrytande process i samhället. Rådande etablerade partier får ta stryk för detta sönderfall av välfärden och vi söker självklart förklaringar till detta sönderfall.

Då nya oetablerade partier dyker upp och ger sin syn på problematiken, som i huvudsak går ut på att kritisera den etablerade politiken och egentligen hela etablissemanget med dess institutioner, så kan denna kritik få ett omfattande stöd bland oss alla.

Att välfärden sönderfaller det upplever vi, men vi inser inte fullt ut vad detta sönderfall kommer sig av. Vi riktar vår kritik mot den etablerade politiken som ju tar, i många fall, avgörande beslut för den samhälleliga välfärden. Exempelvis nedläggningar av skolor på mindre orter; minskning av vårdinrättningar; över huvud taget kraftigt minskade resurser till välfärden i stort.

När politiska beslut leder till sådana här åtgärder då inser vi alla att någonting har gått snett, med samhällsbygget. Vi utkräver ansvar för den här sortens politiska beslut och vi vänder vår ilska mot hela etablissemanget.

I detta folkliga missnöje över rådande förhållanden i samhället så växer sig så kallade missnöjespartier fram. Om inte etablerade partier kan förklara orsakssambanden till välfärdens sönderfall då vänder vi oss självfallet till dessa partier, som påstår sig ha svaren på problemen.

Att dessa så kallade högerpopulistiska partier inte heller kan förklare orsakssambanden är en annan historia.

——————————————————————————————————————————————-

Nytt Samhällssystem

När hela den ekologiska balansen förändras och med den likaså även vår samhälleliga struktur leder till sönderfall, då beror denna negativa utveckling på någonting. Det finns naturligtvis orsaker till varför utvecklingen ser ut som den gör. Om detta – att det finns orsaker – är vi alla säkert mer eller mindre medvetna om. Men vad för slags orsaker det handlar om är vi däremot inte eniga i.

Att det handlar om mänskliga aktiviteter skriver vi nog alla under på.

Vad då för mänskliga aktiviteter? Jo naturligtvis beslutsprocesser i våra samhällen. Beslutsprocesser som tas av ”ledande” människor runt om i våra samhällen. Vi benämner dessa kort och gott för makten.

När vi granskar makten så ser vi att denna makt agerar utifrån ett rådande samhälleligt ”tillstånd”. En strukturell utformning av hela ”samhällskroppen”. Man kan säga att makten agerar utifrån en förvaltande ”position” till ”samhällskroppen”.

I vårt samhälle och för övrigt i de flesta samhällen på vår jord så agerar makten utifrån likartade ”positioner”. Jag menar alltså att våra ”samhällskroppar” runt om i världen är strukturellt uppbyggda på liknande sätt. Av detta bör vi kunna dra slutsatsen att ”samhällskroppen” är global, den ser i princip likadan ut var än vi befinner oss. Våra samhällen är alltså strukturellt uppbyggda utifrån ett likartat sätt.

Och hur ser då denna strukturella utformning ut? Jo vi benämner denna grundläggande utformning: en kapitalistisk marknadsekonomi. Hela ”samhällskroppen” är uppbyggd utifrån den kapitalistiska marknadsekonomins förutsättningar.

Hur ser då dessa förutsättningar ut? Jo denna rådande marknadsekonomi vilar på grundpelaren att kapitalet – med allt vad det innebär – ägs privat.

En sådan strukturell uppbyggnad kräver likaså vissa bestämda ”spelregler” för att kunna fungera. Ett privatägt kapitalägande innebär att marknadsekonomin ”vilar” på konkurrens mellan dess ägare. Konkurrensen om det privatägda kapitalet leder i princip till förmågan att kunna överleva. Detta faktum har vi alla att förhålla oss till.

Prioriteringen i denna vår ekonomi handlar därför om att kapitalinvesteringar ska kunna förränta sig. Den som lyckas med detta överlever. Konkurrenter slås ut och kan inte överleva, såvida vi inte lever i ett samhälle där ett visst mått av socialt och ekonomiskt stöd kan ges. Vilket inte alls är fallet i en mängd samhällen.

Så här fungerar våra ”samhällskroppar” världen över och det är denna ordning vi har att förhålla oss till. Utifrån denna ordning formas sedan en politisk förvaltning som har till uppgift att just förvalta denna rådande marknadsekonomi, på bästa tänkbara sätt.

Denna samhällsförvaltning kan gå till på olika sätt men om vi håller oss till vårt eget samhälle så upprätthålls denna förvaltning av, det vi benämner, demokratiska politiska beslut. Huruvida dessa beslut kan anses demokratiska kan naturligtvis diskuteras, men hur som helst så är det den politiska makten som har ansvaret över förvaltningen av den rådande samhälleliga strukturen.

Då vi nu granskar maktens politiska beslut så ska vi därför vara medvetna om att denna politiska makt  har att förhålla sig till en kapitalistisk marknadsekonomi som kräver sina ”spelregler”, för att kunna fungera. Alltså måste – med betoning på måste – den politiska makten göra allt som står till buds för att hålla den rådande marknadsekonomins ”spelregler” under armarna. I annat fall sönderfaller denna ekonomi och med den hela den samhälleliga strukturen.

Det bisarra med den här politiska förvaltningen av vår kapitalistiska marknadsekonomi det är att denna rådande marknadsekonomi ändå sönderfaller trots allt mer ökande ekonomiskt stöd från den politiska makten.

Om orsakerna till detta tas inte upp här utan kommer att redovisas i kommande texter.

Detta vårt globala samhällssystem visar nu upp sig med sin totala oförmåga att, med rådande politik och marknadsekonomi, kunna ta våra samhällen till social rättvisa och jämlikhet, samt den absolut nödvändiga ekologiska balansen. Det är med andra ord en omöjlighet att med rådande politik kunna skapa dessa ovanstående nödvändigheter när vi har ett ekonomiskt system som saknar förutsättningarna att förändra sig .

Vi kan därför konstatera att det är, som sagt, en omöjlighet med dagens maktpolitik som säger sig syfta till att åstadkomma ekologisk balans, rättvisa och jämlikhet samtidigt som vi har ett rådande marknadsekonomiskt system som kräver bland annat ekonomisk tillväxt – med allt vad det innebär – för att överhuvud taget kunna fungera. Denna ekvation går inte ihop.

Våra samhälleliga visioner kan därför omöjligen förverkligas med rådande samhällssystem.

—————————————————————————————————————

”Skolan beskrivs ju som en institution i fritt fall. Går det att få skolan på fötter igen?”

Nej det kommer inte att gå! Detta blir det direkta korta svaret på frågan, men svaret måste självfallet utvecklas.

Skolan är en fundamental ”byggsten” i vårt och alla andra samhällen. ”Vård, skola och omsorg” heter det ju och skolan lider av ”fritt fall” som övriga ”välfärdsinstitutioner”. Varför är det så? Är det slumpen som har ställt till det på detta vis eller finns det någon logisk förklaring på eländet?

Ja det finns en logisk förklaring på den här problematiken. Den offentliga finansieringen av ”välfärden” räcker inte till. I denna otillräcklighet ingår resursbrist som gör att det saknas personal vilket då leder till att arbetsbelastningen för personalen ökar hela tiden. Vi får en ”vård, skola och omsorg” som inte klarar av att leva upp till det vi benämner samhällelig välfärd.

Detta är ingen nyhet för oss. Vi har sett det här scenariot nu i ett antal år. Således ingen nyhet. Skolan är som sagt inget undantag. Men vad är det då i grunden som orsakar den här destruktiva samhällsutvecklingen?

Jo i och med att vi har en kapitalistisk marknadsekonomi som ju är den enskilt mest påverkbara ”sektorn” i våra samhällsliv så kommer samhället totalt sett att förhålla sig till den rådande marknadsekonomin, på det sätt som marknadsekonomin nu fungerar. Om marknadsekonomin kräver ekonomisk tillväxt för att kunna fungera då anpassar sig hela samhället efter detta krav. Eftersom den rådande marknadsekonomins krav inte kan förverkligas på ett realt sätt – tillväxten kan alltså inte ske med allt mer produktiv verksamhet, utan i stället sker en konstlad tillväxt med hjälp av i huvudsak krediter där ett skuldberg byggs upp i samhället. Den rådande marknadsekonomin kan således fortsätta ”tack vare” att vi människor i samhället skuldsätter oss än mer. Konsumtionskravet skruvas upp hela tiden med hjälp av systemets inneboende krav på ekonomisk tillväxt.

Som sagt, även skolan inkluderas i den här samhälleliga jakten på ekonomisk tillväxt. I denna jakt så ingår allt större offentlig finansiering av marknadsekonomin, som vi vet inkluderar även skolan. När denna offentliga finansiering allt som oftast inte räcker till då ”löses” detta med nedläggning av skolor; högre arbetsbelastning på lärare; dåliga löner; för stora klasser; sämre undervisning. Allt detta och mer därtill leder till att barn och ungdom inte får möjlighet att lära sig det man har rätt att förvänta sig i det vi kallar ”välfärdssamhället”.

Skolan liksom all annan ”välfärdsverksamhet” dras med i den rådande marknadsekonomins inneboende krav och kan därför inte förhålla sig som en ”neutral” institution i samhället. Skolan formas, som all annan verksamhet, av vår globala kapitalistiska marknadsekonomi. Den hamnar mer och mer i ”klorna” på det privatägda kapitalets prioriteringar, nämligen förräntningen på investerat kapital.

—————————————————————————————————————

”Varför har migrationsfrågan blivit valets huvudfråga?”

Alla frågor som handlar om offentliga utgifter får den högsta prioritet bland våra etablerade politiska partier. Och när nu ”migrationsfrågan”, sedan några år, blivit både en ekonomisk och moralisk fråga, för den etablerade politiken, då görs denna ”fråga” till valets ”huvudfråga”.

Det är alltså först och främst en ekonomisk fråga och inte en moralisk fråga av den enkla anledningen att i vår rådande ekonomi så handlar det om att ekonomiska intäkter ska kunna investeras i ”produktiva verksamheter”, som i sin tur kan generera någon form av förräntning. Att investera i människor som befinner sig på flykt och därmed behöver all den hjälp som nöden kräver kostar pengar, mycket pengar. Så det är utifrån den här faktiska verkligheten vi har att förhålla oss till, i dagens etablerade politiska debatter.

Men ”migrationsfrågan” har ju sina orsakssammanhang som allting annat i vår sammhälleliga uppbyggnad. ”Migrationsfrågan” måste förstås i ett sammanhang där vår globala sammhälleliga uppbyggnad inte fungerar och därför innehåller så grava strukturella ”fel” att människor tvingas fly från sina egna samhällen.

När vi alla, över hela världen, lever i ett system där det privata kapitalägandet avgör hur ditt liv kommer att utformas så skapar detta strukturella ”ramverk” både vinnare och förlorare. I denna ekonomiska konkurrens mellan människor uppstår självklart konflikter och genom den alltmer hårdare konkurrensen så leder dessa konflikter till våldsamheter.

Vår marknadsekonomis tilltagande kriser avspeglar sig i våldsammare motsättningar mellan människor och dessa motsättningar utspelar sig, som vi ser, i samhällen där det sociala ”skyddet” i princip saknas. Det handlar om att komma ”först till kvarn”, om ni förstår hur jag menar.

I detta vårt globala ekonomiska system, kapitalismen, så kan därför ingen lösning möjliggöras när det gäller ”migrationsfrågan”. Själva systemet är ju uppbyggt utifrån prioriteringen att var och en får ”kriga” på sitt sätt för att kunna överleva. Och denna ohållbara strukturella konstruktion kan inte, vilket säger sig självt, skapa samhällen där ”migrationsfrågan” finner en lösning.

Våra etablerade politiska partier förmår inte dra denna analys, i och med att de inte kan förstå kapitalismens strukturella ohållbarhet. När nu denna ohållbarhet kommer att visa sig än tydligare framöver så innebär detta att ”migrationsfrågan” tar allt större plats i våra politikers debatter och därmed i våra samhälleliga beslutsprocesser. Vilket då leder till, som vi kanske förstår, att ”klimatet” för människor som flyr från krig och elände bara blir ännu hårdare. Gränser stängs vilket gör det svårare för flyktingar att finna en ”fristad”.

Våra etablerade politiska partier ser att ”migrationsfrågan” tar allt större ekonomisk plats – vilket som sagt är det stora skälet till att ”frågan” är valets stora debattämne – så av denna anledning tar partierna fram diverse förslag på hur ”frågan” ska kunna ”lösas”. En begränsad invandring ses som, i stort sett, den enda möjliga ”lösningen” på ”frågan”. Och i den rådande ekonomiska verklighet som vi har att förhålla oss till så handlar ekonomin om att ”äta eller ätas”. Därför blir svaren från våra så kallade ”välfärdssamhällen”, att stänga gränserna för flyktingar.

”Dom får klara sig bäst det går bara dom inte kommer hit!”

Så ser det ut och så kommer fortsättningsvis utvecklingen att se ut.

”Det handlar främst om att värna vårt eget land och vårt eget folk!”

Den politiska debatten handlar inte längre om solidaritet med människor som flyr, utan debatten handlar om ekonomiska effekter av en allt mer tilltagande ”migrationsfråga” och med den ökande samhälleliga utgifter.

Vi kan alltså konstatera att ”migrationsfrågan” kommer att bli en ännu hetare debattfråga i takt med att den kapitalistiska marknadsekonomin går mot allt värre sönderfall. Och denna destruktiva utveckling leder till att människor ställs mot människor – migranter ställs mot icke-migranter. I praktiken så ses därför migranter som ett hot mot oss och vår så kallade ”välfärd”.

————————————————————————————————————————-

”Kan ett samhälle fungera utan en ränteekonomi?”

En ”ränteekonomi” är det ekonomiska system som vi nu befinner oss i, alltså vår kapitalistiska marknadsekonomi. Vårt rådande ekonomiska system har som högsta prioritet att förränta det privatägda kapitalet. Det kan göras på olika sätt och det vi kanske närmast tänker på angående ”ränteekonomi” det är när kapitalets ägare begär in ränta på utlånade pengar. Mer pengar kommer alltså in till kapitalets ägare än vad som lånades ut.

En form av, det vi benämner, ekonomisk tillväxt har därmed uppstått. Hela vår kapitalistiska marknadsekonomi är uppbyggd utifrån denna ”cirkulation” av pengar vars avsikt är att ”skapa” ekonomisk tillväxt.

Kan då vårt samhälle funger på det här sättet? Vilket ju, som ni ser, blir den omvända frågeställningen mot vad som ställdes ovan. Och får vi ett svar på denna sistnämnda frågeställning så borde vi därför kunna besvara den första frågan.

Kanske en majoritet av oss skulle svara: ”har det fungerat hittills så ska det väl fungera framöver”.

Men vad är det då som ”fungerar”?

Är det att vi här och nu, i vårt samhälle, påstår oss leva i ett så kallat välfärdssamhälle? Men varför lever då inte alla i vårt samhälle eller riktigare, varför lever inte alla oberoende av var dom lever runt om på jorden i en så kallad välfärd? Ja hur ska vi besvara frågorna? Ska vi enbart utgå ifrån vårt eget samhälle eller ska vi utgå ifrån en global syn på problematiken?

Här finns inget val, vi måste utgå ifrån en global syn på problematiken. Varför då, frågar någon? Jo om vi ställer samma frågeställning till någon som lever sitt liv ”vid sidan av välfärden” så kommer denna person att hävda att ”välfärden” inte innefattar ”mig”.

Men bara det faktum att miljarder människor lever sina liv ”vid sidan av välfärden” säger ju att våra samhällen inte ”fungerar” för alla. Eller kan vi tolka detta ”faktum” på ett annat sätt? Och vi behöver heller inte ”gå utanför” vårt eget samhälle för att inse att ”välfärden” inte ”nås” av alla. I vårt eget samhälle saknas tydligen ”välfärden” för många.

Vad har då detta med ”ränteekonomi” att göra? Jo ”ränteekonomin” är uppbyggd på det viset att den som ”redan har” ges möjligheter att få ännu mer. Alltså själva meningen med vår kapitalistiska marknadsekonomi, som har påpekats otaliga gånger. Och denna ”ränteekonomi fungerar” – för den som ”redan har” – så länge som den ekonomiska tillväxten fortgår. Den ”fungerar” således inte när den ekonomiska tillväxten avstannar och, som sagt, den ”fungerar” inte för den som ”lever vid sidan om välfärden”. 

Då blir självfallet följdfrågan: kommer den ekonomiska tillväxten att fortsätta eller kommer den att avstanna? Svaret blir: den ekonomiska tillväxten kommer att avstanna och den kommer också att gå ”minus” i ett längre perspektiv.

Därmed har vi fått svaret på om ”ränteekonomin”kan ”fungera”. Nej ”ränteekonomin” kan inte ”fungera” i ett framtida samhälle därför att denna form av ekonomi inte ser till samhällets bästa och i och med att den ”fungerar” på det här viset, som vi ser idag, så är den skadlig för vårt samhälle.

Ska samhällen kunna ”fungera” långsiktigt så måste det ske utan en ”ränteekonomi”.

Det är ”ränteekonomin” som är med och framkallar den kollaps som vi nu ser utspelas i vårt rådande ekonomiska system.

Att tjäna pengar på pengar är ingenting annat än en legaliserad form av ekonomiskt bedrägeri.

——————————————————————————————————————————–

Hur får vi välfärden på ”fötter” igen? Varken skola, vård eller omsorg fungerar ju tillfredsställande. Hur kan det ha blivit så här och vad måste göras åt problemen?

Det dystra beskedet på den här problematiken är att det inte kommer att bli bättre och då kommer det naturligtvis istället, logiskt sett, att gå mot ännu sämre tider. Vi får alltså inte välfärden på ”fötter” igen. Och vad beror då detta på? För att söka svaret på dessa frågor så måste vi analysera den bakomvarande utvecklingen för välfärden och därigenom söka komma till svar.

Vi konstaterar att välfärden genom åren har blivit mer och mer privatiserad. Välfärden har utvecklats från enbart offentlig verksamhet till att bli privatstyrd verksamhet. Genom skattemedel så läggs verksamheten ut på privatägd regi.

Men är det någon nackdel att ha det på detta vis? Ja att använda skattemedel till att driva privatägda ”välfärdsföretag” skapar ett ekonomiskt vinstintresse därför att vi har att förhålla oss till en kapitalistisk marknadsekonomi. Skattemedel hamnar i en marknad där det handlar om att prioritera kapitalägandet, före allting annat inklusive ”välfärden”. På det här viset så försvinner skattemedel från offentliga åtaganden och hamnar istället hos privata kapitalägare där den rådande marknadens inneboende ”regler” gäller.

Vi måste inse att vår kapitalistiska marknadsekonomi utvecklas på det här viset. Det ligger så att säga i sakens natur att vår rådande marknadsekonomi ”infiltrerar”, mer och mer, offentliga verksamheter. Här finns ”säkra” intäkter att hämta, mycket mer ”säkra” än om kapitalbehoven skulle kräva kreditåtgärder på en riskfylld marknad.

Hela den här utvecklingen speglar den rådande samhälleliga välfärdskrisen och den speglar även vår rådande marknadsekonomis kriser. Eftersom det är vår rådande marknadsekonomi som i princip sätter agendan för hur hela samhället ska ”leva” så har vi nu nått det stadium när det offentliga gör allt som står i dess makt för att kunna hjälpa vår rådande marknadsekonomi att fortleva.

Det är så vi måste förstå den här negativa utvecklingen. Det är alltså en omöjlighet att kunna vända den här negativa spiralen eftersom vi har ett system som kräver allt mer av det offentliga, för att kunna leva vidare.

När det nu under rådande strukturella förhållanden därför är en omöjlighet att komma till rätta med välfärdsproblematiken så betyder det att den enda långsiktiga lösningen är att vi ”arbetar” fram en marknadsekonomi som kan förändra den här dystra utvecklingen – alltså krävs det en demokratisk marknadsekonomi!

————————————————————————————————————————————————————————————————–

Det är någonting i den så kallade ”vänsterns” analys av vårt samhälle som inte stämmer. Om vi börjar med frågan varför ”vänstern” inte lyckas med att stärka sin position, när nu samhället faller sönder på ett allt märkbarare sätt?

Jag noterar att så kallad ”vänstermedia” inte förmår och då inte heller kan kommunicera ut de grundläggande orsakssammanhangen till varför samhället faller sönder. ”Vänstermedia” beskriver i vanlig ordning hur samhället med alla dess ”sektorer” splittras upp och leder till ökande ojämlikhet – vilket naturligtvis är viktigt i sig – men att därifrån kunna dra slutsatser om de orsakssammanhang som drar isär våra samhällen låter sig inte göras.

Är det så att den etablerade ”vänstern” likt den så kallade ”arbetarrörelsens” elitskikt inte kan tänka sig ett samhälle som utgår från helt andra ägarstrukturer än dagens rådande system? I denna etablerade ”vänster” inräknas även så kallad ”vänstermedia”.

Hur kan denna avsaknad av analys ha fått fotfäste i vår så kallade ”vänster”? Kan det bero på att den etablerade ”vänstern” liksom tidigare socialdemokratin nu blivit så ”insyltad” i vår kapitalistiska marknadsekonomi att den helt enkelt har ”köpt” den rådande strukturen?

Det måste nog vara på det viset, utgår jag ifrån. Och vad grundar jag då detta på? Jo den etablerade ”vänstern” intar samma ”samhällsansvar” som övriga partier i riksdag, kommuner och landsting. Man har därmed åtagit sig ansvaret för att vara med och ta beslut om hur samhället ska skötas. Och kom ihåg här att detta innebär att den etablerade ”vänstern” i princip har godkänt den rådande ordningen som gäller för strukturen. Alltså en struktur som är uppbyggd utifrån ojämlikhet; ojämställdhet och orättvisa. Där den rådande marknadsekonomin saknar demokratiska beslutsprocesser och där kapitalägandet är helt underställt privata intressen. I denna ”miljö” agerar alltså den etablerade ”vänstern”, som vilket annat parti.

Det säger sig självt att en sådan politik innebär att ”vänstern” har förlorat sig i den rådande samhällsordning som nu gäller och att man därigenom saknar förmågan att ta initiativet till grundläggande förändringar av samhällsstrukturen. ”Vänstern” kommer därmed att agera ”åskådare” till de rörelser som aktivt kommer att ta tag i de nödvändiga strukturella förändringar som krävs.

Man har misslyckats med att ”fånga” upp det allmänna missnöje som mer och mer breder ut sig mot samhällets succesiva nedmontering av välfärden, vilket då i stället resulterar i att människor vänder sig till populistiska partier som presenterar ”lösningar” som saknar all saklig grund.

Denna deprimerande politiska utveckling har ”vänstern” ett stort ansvar i eftersom man är oförmögen att göra en saklig analys av samhällsutvecklingen och sedan dra rätt slutsatser av hur agerandet måste bli.

I det här sammanhanget måste det åter påminnas om att vår kapitalistiska marknadsekonomi går mot allt värre kriser och att denna utveckling ligger, så att säga, inbyggd i själva den rådande strukturen. Att i detta läge sträva efter att ta ett politiskt ansvar över en rådande samhällsstruktur som är dömd att misslyckas leder naturligtvis till att den etablerade politiken mister sin trovärdighet eftersom det är en maktpolitisk omöjlighet att förhindra det pågående sönderfallet inom vår rådande marknadsekonomi. I denna maktpolitiska omöjlighet agerar alltså den etablerade ”vänstern”.

”Vänsterns” viktigaste uppgift är därför att agera i opposition men framför allt fokusera på arbetet att bygga rörelser som kräver en nödvändig systemförändring av vår rådande kapitalistiska marknadsekonomi.

——————————————————————————————————–

Penningpolitik utifrån det rådande etablerade resonemanget handlar om att finna en ”balans” mellan samhället och vår kapitalistiska marknadsekonomi. Penningpolitiken bör alltså utformas, enligt rådande normer, på ett sådant sätt att ekonomiska konflikter minimeras, så långt det går.

Denna utformning låter ju naturligtvis helt förnuftig, men kom ihåg att det handlar om att förvalta den rådande marknadsekonomin, så bra det nu går utifrån den verklighet som vi alla lever i. Och här har vi tidigare konstaterat att den rådande marknadsekonomin inte kommer att kunna klara ”leveransen” av välfärd och ekologisk hållbarhet, i synnerhet inte då vi betraktar världen globalt vilket vi måste göra.

Vi hör nu så kallade ekonomiska ”experter” som varnar för vad som kommer att hända när vår rådande högkonjunktur snart kommer att ge vika för den annalkande lågkonjunkturen. Dessa ”experter” pekar på det faktum att vi nu har en negativ styrränta i högkonjunktur och menar därför att räntan måste sänkas ytterligare – vilket ju är den rådande ordningen – när konjunkturen vänder nedåt. 

Vi får då en minusränta som än mer resulterar i att pengar på banken är rena förlustaffären. Detta kommer då att resultera i att vi alla vill tömma våra bankkonton mot kontanter. Det lönar sig alltså bättre att ha pengarna under kudden än att ha dom i banken.

Vad skapar denna effekt då för återverkningar? Jo det finansiella systemet kommer att sakna likvida medel och därmed uppstår en finansiell kris. Självklart så smittar denna kris av sig på övriga samhället. Kreditgivningen kommer, mer eller mindre, att kollapsa!

Det är bland annat dessa följdverkningar som en stor del av rådande ekonomiska ”expertis” varnar för. Penningpolitiken kommer, så att säga, att milt sagt råka ut för obalans.

Kan då det rådande penningpolitiska agerandet stabilisera denna framtida utveckling? Nej den kan inte det.

Eftersom vi redan nu har en minusränta i det vi benämner högkonjunktur så har därmed det penningpolitiska utrymmet för ytterligare stimulering av ekonomin – i en kommande lågkonjunktur – i princip försvunnit. Alltså får detta till följd att investeringar i ”produktiv” verksamhet avstannar och istället väljer kapitalets ägare att investera i improduktiva verksamheter, som spekulation med allt vad det innebär.

Vad drar vi för slutsatser av denna alltmer svårbemästrade penningpolitik? Jo vår destruktiva marknadsekonomi kommer att gå in i än värre kriser framöver och då i synnerhet när lågkonjunkturer tar vid. Penningpolitiken förlorar därmed inflytande över hur kapitalet bör agera.

Den vidare utvecklingen innebär då att kapitalet kommer att fjärma sig från penningpolitiska intressen för att istället fokusera på det som kapitalägande handlar om, nämligen att prioritera kapitalförräntningen.

——————————————————————————————————————————–

”Äger du något som det finns efterfrågan på, då är du en vinnare! Agerar du inom bostadsmarknaden då har du all anledning att känna dig nöjd! I den här marknaden ligger dom stora pengarna och väntar på dig!

Människor behöver någonstans att bo och om det saknas bostäder så stiger priserna. Det är här du som fastighetsägare kommer in i bilden. Sannolikt har du redan insett möjligheten av att tjäna dom stora pengarna i detta marknadsspel. Du sitter ju på en kapitalskatt som har stigit enormt i värde under de sista åren.

Kanske är det läge nu att sälja, eller ska vi tro på en fortsatt uppgång i priserna?  Naturligtvis är du väl förtrogen med att eventuella köpare, i de flesta fall, har tagit stora lån för att om möjligt ha en chans att kunna köpa. Och du är också medveten om att myndigheten försöker begränsa långivarens möjligheter att lämna krediter, lite hur som helst. Kanske det alltså är läge nu för att sälja?

En hel del att tänka på, eller hur? Men om jag förstår dig rätt så är du inte så där fruktansvärt intresserad av att det byggs nytt. Kan detta stämma? Byggs det nytt så minskar ju efterfrågan, vilket då får bostadspriserna att falla. Nej helst av allt så önskar du att efterfrågan hålls uppe på en hög nivå. Det håller ju vinstmarginalen på en acceptabel höjd, vilket ju är själva andemeningen med att äga fastigheter. Går det inte att tjäna pengar på fastighetsaffärer då finns det heller ingen anledning att hålla på med den här sortens affärer.

 För mig är en fastighetsaffär som vilken annan affär som helst. Du köper och säljer för att tjäna pengar, om det sedan handlar om fastigheter eller grönsaker spelar mindre roll. Huvudsaken är ju att kunna tjäna pengar i affärer.

Att folk står utan bostad är ju inte mitt problem det får väl det offentliga ta hand om.

Du frågar mig om investeringar i fastighetsmarknaden skapar fler jobb? Ja så länge som det investeras så skapas det ju jobb. Det förstår väl alla men vad inte alla förstår det är ju att denna effekt av investering – alltså jobbskapande – inte är den primära orsaken till fastighetsaffärer. I alla affärer så handlar det ju om att tjäna pengar. Kan inte detta primära uppfyllas då blir det heller ingen affär och då blir det heller inga nya jobb. Allt detta hänger samman.

Men jag skulle vilja säga till alla politiker att jobbskapande åtgärder bara kan genomföras om investeringar lönar sig. Vi gör ingen investering i marknaden om det inte går att tjäna pengar. Denna självklara logik borde alla politiker ta till sig.

En politikers huvuduppgift borde vara att se till så att marknaden görs så attraktiv som möjligt för att kunna investera i. För ni vill väl att företagen stannar kvar i vårt samhälle? Om ni försöker ytterligare beskatta oss företagare så kan inte vi se någon anledning till att stanna kvar i det här samhället. Förklara för mig varför jag ska investera mitt kapital här när jag kan investera utomlands och få en avsevärt högre förräntning?

Att inte agera utifrån denna verklighet skulle leda till konkurs för mitt företag.

Hållbarhet och hållbarhet, inte har jag tid över att fundera på om mina investeringar kan räknas som hållbara eller inte. Nej det finns ingen i marknaden som reflekterar över om investeringar kan anses vara hållbara eller ej. Hållbarhet för mig det innebär att investeringen måste löna sig på sikt – en hållbar investering. Där alltså begreppet hållbarhet står för en långsiktig förräntning av investerat kapital.

Att lägga in klimatnegativa konsekvenser av eventuella investeringar är ingenting som vi affärsmän grubblar över. Och, i ärlighetens namn, huruvida mina investeringar leder till nya jobb funderar jag överhuvud taget aldrig på.

Investeringar är en pengafråga, ingenting annat!”

——————————————————————————————————————————–

”Barn och unga mår allt sämre”, uttalade en minister helt nyligen. Och det är naturligtvis sant.

Vad ska då det politiska etablissemanget göra för att stoppa den här destruktiva utvecklingen? Jo ministern menade att det krävs stora resurser från samhället för att kunna vända den här utvecklingen. Vilket likaså är sant.

Men vad som saknas i ministerns analys av den här ödesdigra utvecklingen det är de historiskt bakomliggande orsakssammanhangen till att ”barn och unga mår allt sämre”.

Varför väljer en minister att inte försöka ge sig på en förklaring till varför vi nu befinner oss i den här situationen?

Antingen så är ministern helt omedveten om de ”bakomliggande orsakssammanhangen” eller så antar ministern att det är tidens ”gång”, med allt vad det innebär i form av stress; ökande social oro; sämre välfärd o.s.v., som så att säga, i ministerns ögon, då måste anses som ”normativa” inslag i våra vardagliga liv.

Om det nu skulle bero på tidens ”gång” så hamnar vi ändå i analysen av vad som är orsaken till tidens ”gång”. Jag menar att hur vi än vrider och vänder på saken så hamnar analysen ändå i de ”bakomliggande orsakssammanhangen”. Och utifrån denna verklighet så blir svaret, på vår fråga, att ministern är helt omedveten om orsakssammanhangen till att ”barn och unga mår allt sämre”.

Vi noterar alltså, som sagt, att ”barn och unga mår allt sämre”. Kan vi utifrån detta konstaterande dra slutsatsen att detta alarmerande faktum har att göra med själva den samhälleliga strukturen, så som den är uppbyggd? Naturligtvis är det så, vad annars ska det bero på?

Kan ”barn och unga må allt ´bättre´” om samtidigt den samhälleliga utvecklingen blir alltmer destruktiv, vilket den ju blir?

Nej detta går ju inte alls ihop. Ett destruktivt uppbyggt samhälle återspeglas självklart i hur människor mår i samhället. Av denna logik följer då att när ”barn och unga mår allt sämre” så bevisar ju denna verklighet att samhället är inne i en allvarlig destruktiv utveckling. Det går ju emot allt logiskt tänkande att ett destruktivt samhälle skapar människor som mår allt bättre. Men vi har konstaterat som så många gånger förr: det politiska etablissemanget är oförmöget att dra dessa enkla slutsatser.

Denna oförmögenhet leder då till att den politiska eliten i praktiken betraktar problematiken med att ”barn och unga mår allt sämre” som ett individuellt problem för den drabbade och inte ett samhälleligt problem. Resurser ska därför, enligt den politiska eliten, läggas på att hjälpa ´patienten´ att bli frisk så att denne åter kan slussas in på arbetsmarknaden igen. Vilket naturligtvis är bra i sig men eftersom problemet med att ”barn och unga mår allt sämre” är ett växande problem, så bevisar väl detta att det i grunden inte handlar om ett individuellt problem?

Slusatsen blir ju därför att ”barn och unga mår allt sämre” och detta problem kommer att tillta även om den politiska eliten säger sig förespråka ökande resurser för att komma tillrätta med problematiken. Vilket vi då kan konstatera, i långa loppet, som en omöjlig uppgift!

———————————————————————————————————————————————————————————————————

Då var det dags för nästa ”kalldusch” för vårt politiska etablissemang. Dom reagerar med både förvåning och förfäran på hotet om handelstullar som USA säger sig planera för. Som motåtgärd förbereder sig nu EU på att agera på liknande sätt, för att om möjligt få USA på andra tankar.

Tydligt är åter igen att den politiska eliten är helt oförmögen att sätta sig in i hur vårt rådande ekonomiska system fungerar när det nu nått så långt i sin globalisering att konkurrensen – som bland annat även innefattar medveten överproduktion – slår direkt mot västvärldens samhällen och får till följd att våra så kallade välfärdssamhällen ingår handelskrig med varann.

Klimatet hårdnar alltmer. Jag menar förstås det ekonomiska- och politiska klimatet. Vi ser växande motsättningar inom EU som bland annat har lett till Brexit och vi hörde för någon dag sedan om USA:s startskott för ett handelskrig. Hur ska vi förstå den här upptrappade konflikten?

Dessa växande konflikter ligger helt i linje med vad som händer med vårt rådande marknadsekonomiska system.

Inser vi att vår rådande marknadsekonomi går mot sönderfall, eller rättare sagt är mitt uppe i sönderfallet, då förstår vi också att samhälleliga problem med åtföljande konflikter kommer att tillta i omfattning. Den utveckling som vi alltså nu är mitt uppe i är sålunda ingen överraskning. Allting speglar den strukturella ojämlikhet och orättvisa som finns inbyggd i samhällsbygget.

Som vi tidigare har skrivit om så är det politiska etablissemanget helt omedvetet om det här sambandet – alltså strukturens inbyggda ojämlikhet ger effekten av växande samhälleliga motsättningar.

I vanlig ordning så reagerar politiker på växande samhälleliga motsättningar genom att anklaga sina politiska motståndare för uppkomna samhälleliga problem. Etablissemanget vägrar i vanlig ordning att försöka se sammanhangen, så som dom nu i verkligheten har uppstått. Denna totala blindhet inför den verklighet vi lever i och vilka konsekvenser denna verklighet för med sig blir naturligtvis förödande för våra samhällen framöver.

Och kom ihåg, detta förödande scenario är redan vardag för mängder av samhällen runt om i världen. För vi ska väl inte inbilla oss att vårt eget samhälle klarar att hålla sig utanför det här globala sönderfallet?

I det här sammanhanget måste också påpekas att vår samhälleligt strukturella uppbyggnad medför att vi bokstavligen är fastlåsta i den globalt rådande marknadsekonomin. Det går helt enkelt inte att ”bryta” sig ur den globala ”inlåsning”, som vi är en del av.

Varför går då inte detta, blir följdfrågan?

Jo eftersom kapitalägandet är privat så innebär detta systemfel att privatpersoner flyttar sitt ägande från ”ogynnsamma” samhällen till ”gynnsamma” samhällen varhelst dessa finns runtom i världen. Vilket i praktiken innebär att politiska beslut som går emot den privatägda ekonomins prioriteringar kommer att straffas av kapitalets ägare på det viset att samhällen dräneras på kapital. Därför måste den rådande maktpolitiken – som inte ser något alternativ – gå kapitalets prioriteringar tillmötes. Vi ser här alltså tydligt politikens underställning gentemot ekonomins beslutsprocesser.

Målet med en privatägd kapitalinvestering är alltid att få till en förräntning på sin investering. Om inte denna prioritering kan uppfyllas så finns, så att säga, ingen anledning för kapitalets ägare att investera. Denna strukturella verklighet leder till konkurrens mellan kapitalets ägare och också till konkurrens mellan samhällen om vilket samhälle som kan erbjuda de bästa villkoren, för att göra en investering i.

Det är utifrån denna verklighet som vi ska förstå den nu uppkomna konflikten med handelstullar och att dessa handelstullar dessutom speglar vår rådande marknadsekonomis tilltagande sönderfall.

Ytterst så bevisas denna vansinniga utveckling av det grundläggande systemfelet med ett privat kapitalägande.

Hur ska vi få ett jämlikt och jämställt samhälle när kapitalet är privatägt?

Nej det går inte och denna omöjlighet bevisas nu för oss genom än mer tilltagande ekonomiska och politiska konflikter världen över.

———————————————————————————————————————————————————————————

Vilka frågor skulle partier driva om vi hade en demokratisk marknadsekonomi? Tänk er att vi lever, jorden runt, i en demokratisk marknadsekonomi alltså en diametralt motsatt ekonomi mot dagens system. Hur skulle då partiers politik kunna utformas i detta tänkta scenario? Skulle vi få partier som exempelvis drev frågor om en privatisering av kapitalägandet? Absolut inte, en sådan fråga vore ju otänkbar att driva i en ekonomi som har utformats efter demokratiska regler där alltså majoriteten av samhällenas människor avgör hur kapitalfördelningen ska genomföras. Då frågar sig någon här och nu: ”men det är ju lika otänkbart att majoriteten av dagens människor skulle vilja förändra dagens kapitalistiska marknadsekonomi”. Ja det är nog sant och hur förklarar vi detta då? Vi kan börja med att konstatera att dagens marknadsekonomi inte låter sig förändras strukturellt av den enkla orsaken att det är uppbyggt på ett odemokratiskt sätt vilket också innebär att det är ojämlikt och också förutsätter att det förblir så. Det finns alltså idag inga politiska möjligheter att kunna förändra dagens marknadsekonomiska system. ”Ja men då är väl dom flesta nöjda med att det fungerar så?” Möjligtvis är det så i västvärldens så kallade välfärdssamhällen bland dom människor som har ett drägligt arbete att kunna gå till men för alla dom som står utanför arbetsmarknaden världen över så innebär ju denna verklighet att livet inte kan levas utifrån skäliga välfärdsnormer. Vi får inte heller glömma att dagens odemokratiska marknadsekonomi, som ju har många generationer på nacken, har blivit det ”normativa” för oss alla. Vi kan därför inte ens tänka oss ett demokratiskt ekonomiskt system, det finns inte ens på kartan hos en majoritet av oss. Men tillbaka till frågeställningen om partiers politik i en tänkt ekonomisk demokrati. Kommer partier att driva frågor om en europeisk monetär union, för att ta ett exempel? Nej inte heller i denna fråga finns ett sådant politiskt behov. Varför inte? Nej en demokratisk marknadsekonomi saknar behovet av konkurrens eftersom prioriteringen gäller den samhälleliga välfärden till skillnad mot dagens privatägda kapitalförräntning, som högsta prioritering. Vi får heller inte glömma att dagens ekonomi kräver ekonomisk tillväxt för att överhuvud taget kunna fungera. Dagens globaliserade ekonomi återgår till att bli lokal. ”Ja men vad ska då partier driva för politik i ett tänkt demokratiskt ekonomiklimat?” Det kommer, liksom nu, att handla om hur samhället bäst förvaltar och fördelar sitt kapitalägande. Idag handlar politiken om hur samhället bäst förvaltar och fördelar skatteintäkterna som bland annat kommer från det privata kapitalägandet. Alltså en väsentlig skillnad mellan dessa kapitalägarformer.

Om vi vill förstå framtida politiska ageranden så måste vi sätta oss in i dagens politiska ageranden. Tror vi exempelvis att framtida politik kommer att bygga på samförstånd – beroende på att den marknadsekonomiska sektorn av samhället är jämlik och demokratisk till sin struktur – då kommer vi troligtvis fram till denna slutsats genom att analysera dagens alltmera polariserade politiska klimat. Kan dagens ökande politiska polarisering ha att göra med den tilltagande kapitalistiska kollapsen? Ja det är ju det logiska konsekvensen av ett ekonomiskt system som inte klarar av att, med egen kraft, förse samhället med dom ”medel” som krävs för att klara välfärden.

————————————————————————————————————————————————-

Vad är det vi konsumerar egentligen? Kanske en dum fråga, men låt oss försöka utveckla den här ”dumma” frågeställningen.

Javisst vi konsumerar naturligtvis varor och tjänster och hur tillkommer då dessa varor och tjänster? Dom tillkommer självklart genom mänskligt arbete. För utan mänskligt arbete så skapas heller inga varor och tjänster.

Men kan vi då inte leva våra liv utan att det skapas varor och tjänster? Kan vi inte, som djuren, sköta oss själva och därigenom ordna med allt, upp till var och en, så att vi kan leva drägliga liv?

Nej, för att kunna leva drägliga liv så är vi beroende av varandra för att uppnå en dräglig tillvaro. Vi är ju dessutom ”flockdjur” som kräver gemenskap och socialt umgänge för att kunna må bra. Av detta följer att vi kan skapa drägliga liv genom att vi alla kan bidra till denna målsättning, om drägligt liv, med arbetsinsatser. Olika arbetsinsatser i samhället leder till utvecklandet av varor och tjänster som alltså är nödvändiga för det drägliga livet.

Vi kan därför säga att varor och tjänster i grund och botten handlar om arbetsinsatser. Varor och tjänster som konsumeras kan likaväl benämnas som att vi konsumerar olika slag av arbetsinsatser.

Kan man utifrån den här definitionen ställa frågan om vi kan ha ett samhälle utan konsumtion? Klart vi kan ställa en sådan fråga, men nej eftersom vi är sociala individer med en gemensam målsättning om ett drägligt liv i vårt samhälle så gör detta oss beroende av varann och våra olika arbetsinsatser. Med våra arbetsinsatser skapar vi varor och tjänster. Vi skapar värden, kapitalvärden och vi konsumerar varandras arbetsinsatser.

Allt detta skapar en samhällelig välfärd vilket innebär att samhället måste prioritera att vi alla som entreprenörer i samhället ges möjligheter att, på bästa sätt, få olika former av stöd, såväl ekonomiskt som socialt,  för att kunna utveckla våra visioner. Garanten för denna process kan enbart samhället stå för. I gengäld får samhället tillbaka kapitalvärden som vi alla genom våra arbetsinsatser skapar. På det här viset, för övrigt det enda rättvisa och jämlika, måste vårt samhälle ha en ekonomisk struktur som likaledes är uppbygd efter samma normer, alltså rättvisa och jämlikhet. 

Hur påverkas då konsumtionen av en sådan marknadsekonomisk förändring – en demokratisk marknadsekonomi?

Jo vi kommer att konsumera varor och tjänster som vårt eget samhälle producerar. Produktionen kommer att förändras från att vara global till att bli lokal. Export och import av varor kommer det inte finnas något betydande behov av. 

Tänk vilken enorm förändring detta skulle innebära för distributionen av varor, fram och tillbaka, kors och tvärs, över världen.

Då frågar sig någon: hur är detta möjligt när världen ser ut som den gör idag?

Allt handlar om ägarfrågan av kapitalet eller som vi definierade ovan: om ägarfrågan av våra arbetsinsatser. Därför är det skäl att anta att vår rådande marknadsekonomi kommer att sönderfalla långt djupare än vad vi ser idag innan det görs möjligt med en genomgripande förändring.

I och med att vi själva, samhället, ansvarar och äger vårt arbete så försvinner kapitalismens nödvändighet av konkurrens – kapitalöverskottet som ju bildas genom våra arbetsinsatser går tillbaks till samhället, alltså vi själva – och därmed försvinner prioriteringen av kapitalförräntningen. Kapitalförräntning kan bara existera i samhällen där själva kapitalet är privatägt. Med andra ord i vår nuvarande kapitalistiska marknadsekonomi.

Är denna förklaring svår att förstå?

Antagligen – blir nog svaret från många. Men tänk efter, vad händer ytterligare med en sådan marknadsekonomisk jämlikhetsförändring: jo när kapitalägandet övergår i allas ansvar och ägande – samhälleligt ägande – så upphör den globaliserande drivkraften av ekonomin och likaså kapitalkoncentrationen som ju orsakas av det ständiga behovet av ekonomisk tillväxt. Denna kapitalägandeförändring som måste genomföras framöver kan bara ske genom ett diametralt motsatt marknadsekonomiskt system – ett demokratiskt. Och det måste genomföras överallt, runt om i våra samhällen, inte bara i enstaka samhällen.

Frågan är väl närmast hur långt vår rådande marknadsekonomi tillåts falla innan den nödvändiga förändringen kan ta sin början?

Angående frågan om konsumtionen då: jo vi måste konsumera ”arbetsinsatser” med den skillnaden att dessa varor och tjänster produceras lokalt och därmed kommer att innehålla en högre kvalitet och vara ekologiskt hållbart. Andra alternativ – som exempelvis dagens konsumtion och produktion – är dömda att gå under.

———————————————————————————————————————

”Vad gör vi då med den privata företagsamheten? Det är väl det privata näringslivet som skapar jobben?”

Jo men så är det. I huvudsak så är det det privata näringslivet som skapar jobben.

Men vad vi måste förstå det är att vi ska skilja på privat kapitalägande och privat företagsamhet. Eftersom frågorna om den privata företagsamheten ständigt kommer på tal i samband med kritiken mot den kapitalistiska marknadsekonomin så måste vi självfallet återkomma, gång på gång, till förklaringarna om varför privat företagsamhet – till skillnad mot privat kapitalägande – är helt grundläggande för ett samhälles utveckling.

Men när denna privata företagsamhet ingår samförstånd – eller rättare sagt saknar annat val – med den kapitalistiska marknadsekonomin då stryps företagsamheten på sin kreativitet.

I stället för att entreprenörer ska få möjligheten att blomstra med sina idéer så hamnar de, allt som oftast, i gapet på den spekulativa finansmarknaden och det slutar med att företagandet i praktiken tvingas att underordna sig det privatägda kapitalets prioriteringar.

Den privata företagsamheten måste tvärt om breda ut sig och komma ifrån sin beroendeställning till det privatägda kapitalet. Vilket alltså inte är möjligt i en kapitalistisk marknadsekonomi.

Och som sagt, ett samhälles utveckling hänger på hur vi människor vill att samhället ska formas. Entreprenörer med visioner om hur välfärden, med allt vad det innebär, ska byggas behöver naturligtvis kapital för att kunna förverkliga sina idéer och detta kapital måste förvaltas av samhället, för att kunna komma entreprenörer till del på ett säkert och rättvist sätt.

Här kan det inte bli fråga om att låna ut kapital till ränta. Räntans uppgift är ju att skapa vinster åt långivaren vilket i praktiken innebär att låntagaren måste underordna sig långivarens prioriteringar på kapitalets ständiga strävan efter värdeökning.

Räntan är likaledes ett spekulativt sätt att åstadkomma en värdeökning. Därigenom blir det privatägda kapitalets värdeökning det väsentliga som går före allt annat, inklusive samhällets välfärdsintressen. Denna ordning leder till allt det destruktiva som vår rådande marknadsekonomi nu för med sig. I form av en ständigt ”inneboende” strävan efter ekonomisk tillväxt genom konkurrensens nödvändighet, som i sin tur ger ökande globalisering och kapitalkoncentration, vilket då leder till allt större 

 ojämlikhet.

Så man måste särskilja företagande från kapitalägande. Dessa två ”delar” i en nödvändig framtida demokratisk marknadsekonomi får också då helt andra prioriteringar.

Men eftersom vi nu lever i en kapitalistisk marknadsekonomi så innebär detta att just det privatägda kapitalet är den grundläggande ”drivkraften” i våra samhällen vilket då medför att det egna företagandet underställs och blir helt beroende av kapitalismens villkor.

Och vad dessa villkor handlar om bör vi nu kanske kunna inse, eller?

Att vi idag förknippar eget företagande med en ”nödvändig” kapitalistisk marknadsekonomi beror helt enkelt på att det egna företagandet har gjorts helt beroende av det privatägda finansiella systemet. Det har blivit, så att säga, vårt ”normativa” sätt att förknippa företagande med kapitalägande. Entreprenörer måste ju få tillgång till pengar för att kunna förverkliga sina visioner och var finns då dessa pengar? Jo dessa pengar finns hos det privatägda finansiella systemet och för att kunna få låna dessa pengar så måste entreprenören underkasta sig de ”inneboende” regler som systemet själv har skapat vilket därmed entreprenören har att förhålla sig till.

Inser vi vad dessa ”inneboende” regler betyder?

Som vi sedan tidigare har redogjort för men som ständigt behöver återupprepas så betyder dessa ”inneboende” regler kortfattat så här: den kapitalistiska marknadsekonomin prioriterar förräntningen på kapitalets investeringar. Allt annat kommer i andra hand vilket då också gäller samhällets välfärd – det ligger så att säga inte i kapitalismens sak.

Dessa ”inneboende” regler har då företagandet att förhålla sig till vilket alltså innebär konkurrens på marknaden som ”tvingar” företagandet att hela tiden växa och effektivisera sig, med allt vad det innebär, vilket för med sig att i stort sett all företagsamhet globaliseras och slår därigenom undan ”benen” för lokalt företagande överallt och särskilt i samhällen i den så kallade tredje världen.

En sådan fortsatt utveckling kan därmed omöjligen fortgå.

Vad blir då svaret på de två frågorna som ställdes i början?

Jo jobb skapas genom företagande. Och kapitalvärden skapas endast genom mänskligt arbete. Uträttas inget arbete så kan heller inga kapitalvärden skapas. Svårare än så är det inte.

Vi måste förstå att pengar i sig skapar inga kapitalvärden. Men eftersom kapitalvärden är lika med en viss mängd arbetsinsatser så är detta detsamma som att kapitalets ägare förfogar över en viss mängd arbetsinsatser som åtgår för att skapa dessa kapitalvärden.

Kan vi av detta förstå att kapitalvärden/arbeten i praktiken stjäls, och sedan tillfaller privata kapitalägare? Dessa värden används sedan privat, med ett enda för ögonen: att förränta sig, vilket då sker på det mänskliga arbetets bekostnad. 

Eget företagande är grunden för att bygga välfärdssamhällen och för att genomföra denna grund så är det samhällets uppgift att stötta eget företagande vilket bara kan genomföras när samhället har det fulla ansvaret över kapitalägandet!

—————————————————————————————————————————————————

Vad innebär samhälleligt sönderfall?

Samhällen som sönderfaller gör att människan inte kan leva ett drägligt liv. Ett ”drägligt” liv är, som vi förstår, ett relativt begrepp men vi kan nog ändå vara överens om att begreppet handlar om att människan ska kunna leva i sitt samhälle med en välfärd som ändå täcker dom grundläggande behoven. Och när då dessa grundläggande välfärdsbehov försvinner eller saknas så uppstår naturligtvis

negativa återverkningar på oss själva och våra samhällen. Det uppstår ett samhälleligt sönderfall!

Kan man utifrån denna definition påstå att ett samhälleligt sönderfall pågår runt om i våra samhällen och även i vårt eget samhälle?

Ja jag menar att ett samhälleligt sönderfall pågår just nu och att detta sönderfall pågår globalt, alltså överallt. Dessutom menar jag att sönderfallet tilltar i omfattning och att det därför med nödvändighet kommer att leda till kollaps. Sönderfallet går således inte att hejda inom rådande marknadsekonomiska villkor.

Ojämlikheten kommer långsiktigt att öka; urbaniseringen fortsätter vilket då medför en allt ökande avfolkning av landsbygden; ”välfärden” kommer att försvinna från allt större grupper av människor; detta resulterar i utslagning av människor och framkallar därmed ökande brottslighet och fattigdom; ett ökande våld såväl inom som mellan samhällen blir följdverkningar.

Det samhälleliga sönderfallet är och blir en realitet som vi har att förhålla oss till.

I allmänhet så betraktar vi inte vårt samhälle som sönderfallande utan vi ser istället vårt samhälle som ett av de mest ”välmående” samhällen i världen. Vi brukar just berömma vårt samhälle för detta. Men det säger snarare att övriga samhällen lider av större sönderfall än vårt eget och det säger också att vi betraktar den rådande strukturen som normativ. Alltså att vi lever i normativa samhällen trots att våra samhällen sönderfaller. Ojämlikheten betraktar vi alltså som normativ. Strukturen som delar upp oss i fattiga och rika ser vi som självklar.

Det är bara det att denna ojämlikhet kommer fortsätta och dessutom tillta i omfattning vilket leder till att den ökande ojämlikheten likaså kommer att bli betraktad som normativ, fram till den punkt där sönderfallet tar ”tag” i oss alla, inom vårt eget ”välmående” samhälle.

Ett sönderfallande samhälle går också att inse utifrån vetskapen om att den rådande samhälleliga strukturen har blivit uppbyggd på orättvisa och därmed ojämlika grunder. Är vi medvetna om att vår samhälleliga uppbyggnad har skett utifrån ojämlika förutsättningar historiskt sett, då måste ett sönderfall bli den ”naturliga” följden av denna historiskt sett ojämlika verklighet.

Med andra ord skulle man kunna säga: att strukturellt uppbyggd ojämlikhet omöjligen kan leda fram till samhällelig jämlikhet när denna strukturella ojämlikhet får fortsätta att existera, så som den ser ut idag.

Alltså kan inte jämlikhet mellan oss människor bli verklighet när vi fortsatt har en samhällelig struktur som bygger på nödvändigheten av ojämlikhet. Det samhälleliga sönderfallet är därmed oundvikligt!

Vilket då blir svaret på frågan om ”innebörden av samhälleligt sönderfall”.

——————————————————————————————————————————————-

Vi som kallar oss vänster, hur ska vi nu agera under rådande valår? Kan vi börja med att undersöka hur vi ställer oss till vår kapitalistiska marknadsekonomi? Eller betraktar vi denna fråga som en icke fråga? Är det inte problematiseringen kring vår rådande marknadsekonomi som är den helt grundläggande frågeställningen? Den frågeställning som ligger till grund för hur resten av samhället mår! Och som sagt, var står vänstern i den här frågan?

Inser vi att vår rådande marknadsekonomi förutsätter ojämlikhet och att den dessutom bygger på en odemokratisk struktur? Eftersom alla människor, i stort sett, hävdar att dom är för jämlikhet och demokrati så hur går det då ihop med att vår marknadsekonomi inte kan förverkliga vare sig jämlikhet eller demokrati? När vi i vänstern förespråkar jämlikhet och jämställdhet, vilket vi ju gör, hur kan detta då göras möjligt i ett system som förutsätter motsatta värderingar? Förstår vi då att dessa krav omöjliggörs under rådande system?

Kan vänstern som parti vara med och ta ansvar för en politik som bygger på att vårt rådande ekonomiska system är det system som även ska gälla i framtiden, enligt etablissemanget? Hur går en sådan politik ihop med att framtidsscenariot visar att systemet sönderfaller? Eller kan det rentav vara så att vänstern som parti verkligen menar att vår kapitalistiska marknadsekonomi likaså är den ekonomi som även, som sagt, ska gälla i framtiden?

Många frågor som kräver svar!

Varför lyfter inte vänstern i opinionsundersökningar? När ojämlikheten tilltar så borde det ju vara så att det parti som säger sig stå närmast ”jämlikhetsvisionen” borde kunna få ett ökat stöd i opinionen. Men tydligen är det inte så. Vad beror då detta på? Kan svaret sökas i den politik som vänstern bedriver? Ja så måste det naturligtvis vara och vad är det i denna politik som gör att inte partiet ”lyfter”?

För att gå rakt på sak så menar jag att vänstern inte klarar av att förmedla ut orsakssammanhangen till varför våra samhällen sönderfaller och utifrån detta faktum dra rätta slutsatser av hur en ”riktig” politik ska bedrivas! Då måste man självfallet fråga sig vad som menas med en ”riktig” politik?

I sönderfallande samhällen – det är ju inte enbart i vårt eget samhälle som sönderfallet pågår utan det sker ju globalt, över hela världen – så måste naturligtvis vänstern gå i opposition mot den rådande maktpolitiken. Men eftersom maktpolitikens prioriteringar av ”naturliga” skäl sammanfaller med det rådande ekonomiska systemets prioriteringar så ska därför vänstern inte ge sig in i förhandlingar tillsammans med den regerande politiken – maktpolitiken ser ju som sin i praktiken främsta uppgift att förvalta den rådande marknadsekonomin – vilket ofrånkomligen leder till ett kompromissande från vänstern och därmed avsteg från en ”riktig” politik. Agerar vänstern på detta vis så görs den också ansvarig för de tagna besluten. Eller hur? Därmed blir ju vänstern i praktiken ansvarig för en ökande ojämlikhet. Ett sådant parti antar en liknande form som övriga partier och döms därefter.

Att konsekvent vara i opposition och aldrig ”dagtinga” med övertygelsen att samhällets sönderfall beror på vår kapitalistiska marknadsekonomi måste vara vänsterns politik såväl i lokala beslut, kommun och landsting, som i riksdagens beslutsfattande.

När budgeten inte sägs räcka till i såväl kommuner som landsting och i statskassan då tas de politiska besluten utifrån denna verklighet vilket oftast medför indragningar i välfärden, med allt vad det innebär. I dessa beslutsprocesser ingår idag, som vi vet, även vänstern som ju har att förhålla sig till denna ”verklighet”. Men här måste vi komma ihåg att denna ”verklighet” är baserad på offentliga intäkter som ju är helt underställda vår kapitalistiska marknadsekonomi vilket ju då innebär att när marknaden sönderfaller, vilket är fallet, så drabbas därmed de offentliga intäkterna. Alltså drabbas välfärden av marknadens kriser. Denna verklighet måste vänstern lyfta och därför heller aldrig ingå i kompromissande förhandlingar som medför nedskärningar i välfärden vilket i stort sett alltid, under rådande ekonomiska villkor, blir den ”naturliga” följden på grund av kapitalismens tilltagande kriser.

Samma sak gäller naturligtvis ”institutioner” som EU. I praktiken är EU en politisk maktbas som för den rådande marknadsekonomins ärenden. Och med den allt mer krisartade ekonomiska utvecklingen så går även EU samma öde till mötes.

I denna ”institutions” sönderfall skall naturligtvis inte vänstern ingå. Genom att ingå i ”institutioner” som arbetar för ett ekonomiskt system som bygger på ojämlikhet och är odemokratiskt så görs man också ansvarig för en sådan politik.

Att prata jämlikhet och jämställdhet samt demokrati är en sak men att i praktiken genomföra den är en annan sak! Vänstern måste alltså stå upp för en demokratisk marknadsekonomi, med allt vad det innebär, som den enda lösningen för vår sönderfallande struktur!

———————————————————————————————————-

Vi alla ”jagar” pengarna på marknaden! Detta mitt påstående behöver förklaras mer än vad som är gjort tidigare, har jag förstått. Ska försöka ge mig på en begriplig förklaring.

För att kunna överleva i vår rådande ekonomi så måste vi, på något sätt, få in pengar i vars och ens egen ”kassa”. Lyckas vi inte med detta då kan vi inte skaffa oss alla de konsumtionsvaror och livsmedel som är nödvändiga för vårt uppehälle.

Hur går vi då tillväga för att införskaffa de nödvändiga pengarna som i sin tur ska ge oss tillgång till att möjliggöra konsumtionen?

Det finns många sätt att komma över pengar i vår marknadsekonomi – från det vi benämner som ”lagligt” till det vi benämner ”olagligt” –  och det vanligaste sättet är, som vi vet, att kunna arbeta åt ett företag som betalar oss för det arbete som vi utför. Vilket ju är det ”lagliga” sättet att ”jaga” pengarna, på marknaden.

Om du nu inte får möjligheten att kunna ”ta” ett arbete så kanske samhället som du lever i har möjligheten att ge dig någon form av bidrag/ekonomisk hjälp så att du kanske hjälpligt kan överleva – alltså ytterligare ett sätt att ”jaga” pengarna. 

Men som vi vet så är det långt ifrån alla samhällen som kan ge dessa nödtorftiga bidrag. Lever du i dessa sistnämnda samhällen blir den fortsatta ”jakten” på pengar än mer intensiv än om du skulle ha levt i vad vi idag benämner välfärdssamhällen.

Men ”jakten” på pengar gäller inte bara för människor som kämpar mest för att kunna överleva till morgondagen, ”jakten” är på sätt och vis lika intensiv även för de människor som har det ”gott ställt”. Eftersom vår marknadsekonomi är uppbyggd utifrån kravet på ekonomisk konkurrens – också det primärt en ”jakt” för att kunna överleva – så gäller det även för kapitalets ägare att slå sig fram på marknaden. Denna ekonomiska konkurrens skapar alltså med nödvändighet både vinnare och förlorare och detta leder som vi förstår till att dom stora förlorarna i denna samhälleliga struktur blir ju då de människor som finns på botten av den ekonomiska pyramiden. Ingen nyhet, eller hur?

I och med denna strukturella uppbyggnad så krävs det därför att alla vi människor blir tvungna att ”jaga” pengarna på marknaden. Alltså såväl företag som enskilda individer, ekonomiskt starka som ekonomiskt svaga.

Inser vi varför fackföreningar finns? Jo dom finns därför att människor organiserar sig för att som grupp göra sig så starka som möjligt gentemot kapitalets prioriteringar – vilka går ut på att få till så stora förräntningar som det bara går, på investerat kapital.

När kapitalet är uppbyggt utifrån förutsättningen att konkurrera/”jaga” sig till så stor vinst som möjligt då måste arbetssäljarna agera på liknande sätt, det vill säga försöka få till stånd en dräglig löneersättning för sitt arbete. Facket är därmed tvunget att ”jaga” pengarna eftersom vi lever i denna vår kapitalistiska marknadsekonomi.

Men att inte ifrågasätta den här strukturen mellan arbetsköpare och arbetssäljare utan att hela tiden utgå ifrån att det är så här vårt samhälle ska se ut – arbetsköpare äger samhällets ekonomiska förhållanden och arbetssäljarna godtar denna ordning – är naturligtvis en helt felaktig analys av hur ett samhälle ska se ut.

Att denna strukturella verklighet är förödande för våra samhälleliga resurser är ju utom allt tvivel. Eller finns det någon som tvivlar på saken?

Jag vill förklara det hela så här: människans produktivitet har numera blivit så effektiv att hon kan producera per dag långt mer än vad hon måste konsumera per dag, för att kunna leva ett drägligt liv. Denna produktivitetsökning skulle kunna användas på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag.

Om alla arbetskapabla människor i samhället kunde arbeta så skulle ju detta medföra att den samhälleliga välfärden kunde prioriteras på ett helt annat sätt än som vore möjligt i vårt nuvarande ekonomiska system. Men för att detta ska bli möjligt så krävs ett samhälleligt ägande av kapitalet. Vilket inte borde vara svårt att förstå. ”Jakten” på pengar blir därmed inget krav för att kunna överleva. Förstår vi denna slutsats?

Jo all den produktivitetsökning som vi alla skapar ger ökande ekonomiska värden och dessa värden tillfaller då samhället eftersom kapitalet inte längre kan ägas privat.

Att som idag vara tvungen att ”jaga” pengarna betyder att människan i sig blir ”stämplad” som en belastning i en kapitalistisk marknadsekonomi. Hur förklaras då detta påstående?

Jo eftersom kapitalet är privatägt så anställs/köps människors arbetstid utifrån kapitalets behov av arbetskraft, vilket innebär att företag anställer människor när det föreligger ett behov att möta upp den globala konkurrens som råder på marknaden. 

Detta innebär att inte alla samhällets arbetsföra människor kan ”köpas”. Företagens arbetskraftsbehov pendlar, som vi vet, fram och tillbaka beroende av hur konjunkturen ser ut för tillfället. Alltså kommer ett stort antal människor att hamna vid sidan av arbetsmarknaden och denna grupp av människor kommer över tid att öka i antal, vilket vi känner till. Det uppstår på det här viset ett ständigt ökande tillskott av arbetssökande när vi betraktar detta över tid.

Hur ska då denna ständigt ökande massa av arbetssökande kunna försörja sig? Om nu inte samhället klarar av att hjälpa dessa människor då är det ju upp till dessa att försöka fixa sin försörjning på egen hand. Alltså blir människorna som står vid sidan om arbetsmarknaden en belastning för samhället i vår marknadsekonomi – utgiftssidan för samhället ökar samtidigt som intäktssidan alltmer tillfaller kapitalets ägare.

Med andra ord kan vi säga att samhället går minus i allt högre takt när alltfler hamnar utanför arbetsmarknaden. Och kom ihåg att globalt sett så ökar den här belastningen för alla våra samhällen. Av detta faktum uppstår, bland annat, allt ökande flyktingströmmar.

Att ”jaga” pengar kommer därför att bli än vanligare i framtiden i takt med att vårt rådande ekonomiska system sönderfaller.

Som vi efter hand bör inse så kan därför inte denna destruktiva ”jakt” fortsätta i det oändliga. Att den bryter ner oss, ser vi redan, och att den bryter sönder vår samhälleliga struktur bör vi också kunna se. Frågan är väl snarare hur långt sönderfallet kan gå?

Och som sagt iaktta den här problematiken ur ett globalt perspektiv, inte enbart som vårt eget ”välfärdssamhälleliga” problem!

—————————————————————————————————————————————————–

En känd samhällsaktör fick frågan: vad är det största hotet för mänskligheten idag? Svaret kom direkt: kärnvapenhotet!

Och sett till den akuta problematiken som bara eskalerar just nu så måste vi hålla med om detta svar. Hur ska då denna problematik handskas? Vad vi först måste inse det är att problemet är olösligt under rådande strukturella förhållanden. Detta vet vi med bestämdhet. Problemet kan därför möjligen ”sopas under mattan” vilket ju har varit politiken sedan 40-talet. Möjligen kan denna politik fortsätta men att finna en lösning kan helt uteslutas. Hotet kommer alltså att bestå så länge som rådande strukturella förhållanden består. Detta är viktigt att kunna inse.

I och med att det rådande marknadsekonomin går ut på att tjäna pengar så blir det i praktiken nästan omöjligt att kommunicera ut att den rådande marknadsekonomin är totalt felaktig och därmed nedbrytande. Hur du än skriver så är det inte skrivandet i sig som betyder något utan betydelsen sitter enbart i om det skrivna kan generera pengar till den som äger mediet. Samma sak med musiken och all annan konst. Din konst får vara hur ”bra” som helst men om den inte genererar pengar så är det ingen ”bra” konst enligt den rådande marknaden. Det är med andra ord inte konsten i sig själv som är viktig utan det viktiga sitter i förräntningen av konsten.

Råd till en konstnär! Har du inget ”namn” så ser inte marknaden någon anledning i att investera i dig. Det är så det fungerar, om du nu inte redan visste det. Det spelar ingen roll hur ”bra” konst du producerar om denna konst inte kan generera pengar. Även konsten styrs primärt av vår rådande marknadsekonomi precis på samma sätt som allt annat som produceras i samhället. Detta måste du ha i åtanke när du ger dig in i marknaden. När du nu inte har ”namnet” så söker marknaden det ”unika” i dig. Kan du inte sälja dina tavlor så kanske du ska ”skapa” något ”spektakulärt”. Varför inte ställa dig naken i en rondell och bli en ”rondellmänniska”? Detta är seriös konst menar du, på fullt allvar. Genast flockas media runt dig och vips har du skaffat dig ett ”namn”. Detta ”namn” glömmer sedan ingen och nu har du plötsligt fått ett marknadsvärde och du kan producera ”konst” som har blivit värdefull, i marknadens ögon. Vad tror du om detta råd? Så här bedöms konsten idag, förstår du. Det är inte vad du åstadkommer som egentligen betyder något utan det som betyder något det är vilket ekonomiskt värde du kan frambringa med din ”konst”. Det här är nutidens dystra sanning hur marknaden ser på din ”konst”. Har du ett ”namn” så kan du med två penseldrag tjäna tusenlappar och dessutom berika investeraren mångfaldigt när hen investerar i ditt kända ”namn”. Så här ruttet fungerar, som sagt, konstmarknaden. Ställ till med rabalder och kalla det för ”konst” så ska du se att marknaden tar emot dig med öppna armar. Det handlar om pengar, min vän, inte om konst. ”Det svåra är inte att göra en tavla det svåra är att sälja skiten.”

Marknaden vill att du investerar dina pengar, även om du inte har några pengar. Ta ett lån, så får du ju pengar! Gå sedan och konsumera med dina lånade pengar så har du genast tillfört pengar till marknaden. Konsumtionen ökar och tillväxten stiger, allt är frid och fröjd. Belåna ditt hus så mycket det bara går, du behöver ju en ny bil och inte nog med det du bidrar till att BNP:n stiger ännu mer. Det är ju precis detta som marknaden önskar sig och inte bara marknaden utan även våra kära politiker tindrar med ögonen. Arbeten skapas genom ditt agerande och du gör därmed en god insats för ditt fädernesland. Va stolt med ditt bidrag till välfärden! Genom ditt lånande och konsumerande så har du bidragit på ett förtjänstfullt sätt att det går bra för vår ekonomi.

Förstår ni vad jag menar med att ”vi alla ´jagar´pengarna” för att kunna överleva? Detta grundläggande strukturella ”fel” som har varit och är ”drivkraften” i vår rådande ekonomi vill jag försöka förklara ytterligare så att inget missförstånd uppstår i detta mitt påstående: att ”vi alla ´jagar´pengarna.

—————————————————————————————–

Är det inte underligt att det finns så mycket lovord kring vårt ekonomiska system, vår kapitalistiska marknadsekonomi? När jag beskriver det som ”underligt” så syftar jag på all den teoretiska support som görs av såväl ekonomiska ”experter” som ett ”väloljat” politiskt etablissemang, i dessa tider när systemet sönderfaller och tydligen inte klarar av att ”bära” våra samhällen. Ett ekonomiskt system som har blivit så omhuldat, på alla sätt och vis, där den ledande och prisbelönade ekonomiska teorin lovsjunger ett system som inte klarar av att skapa ekonomisk rättvisa.

Man får intrycket när man lyssnar till ekonomiska debatter att det är en räcka av ekonomiska teorier som har legat till grund för vår kapitalistiska marknadsekonomi. Att, så att säga, en ”överlägsen” marknadsekonomi har framtagits av, mer eller mindre, geniförklarade ekonomiteoretiker. Vilket alltså då, enligt rådande ”expertis”, har resulterat i en marknadsekonomi som har fört med sig att våra samhällen, världen över, har lyckats utveckla sig på ett sådant positivt sätt, som skulle vara omöjligt utan vår kapitalistiska marknadsekonomi.

Det är ungefär så som den officiella bilden av vårt ekonomiska system beskrivs av etablissemanget. Och som vi har lärt oss så är etablissemangets analyser de officiella och därmed ”trovärdiga”, som vi har att förhålla oss till. Är det inte så?

Men visst måste det väl anses som ”underligt” att ett ekonomiskt marknadssystem – som har ”lovsjungits” under så lång tidsperiod – inte klarar av att tillfredsställa våra samhälleliga behov? Kan det vara på det viset att det ligger en ”hund begraven” i den här teoretiska övertygelsen? Är det verkligen ekonomiska ”snillen” som har uppfunnit vår marknadsekonomi eller kan den ha ”uppfunnits” på annat sätt? Kan den här ”övertygelsen” ha att göra med någon form av ”försvar” för ett system där det finns ”intressen” av att systemet är som det är?

Ett system som har funnits på plats och inte behövts ha ”uppfunnits” därför att det ärvdes helt ”naturligt” från forna tiders maktstrukturer.

Att tjäna privata pengar i affärer måste med nödvändighet drabba inblandade parter på något vis. Eftersom en marknad inkluderar alla människor i de samhällen som det verkar och där prioriteringen i affärer är att kunna tjäna på affären så skapas naturligtvis vinnare och förlorare. Så har maktstrukturer verkat före kapitalismens epok och så fortsätter vår rådande maktstruktur att verka. Här finns det ingen ekonomisk teori inblandad i detta faktum. Affärsuppgörelser görs utifrån prioriteringen att tjäna på en ekonomisk uppgörelse och då ligger det i sakens natur att ju större kapitalägande som en part innehar ju större fördelar kan denna part skaffa sig i uppgörelser.

Även rådande så kallade ekonomiska ”teorier” ingår i detta marknadsspel. Dessa ”teorier” lyfter upp marknadsspelet i samma syfte som redan marknaden, sedan en lång tidsperiod, har stakat ut. Därför kan dessa ”teorier” inte erbjuda några nyheter utöver vad marknaden redan erbjuder.

En kapitalistisk marknadsekonomi som lovsjungs av ekonomiska teoretiker kan förvänta sig alla möjliga former av kompensation via institutioner vilkas uppgift ju bland annat är att sätta sin tydliga prägel på den samhälleliga strukturen. Att framhäva teorier som lovsjunger vår rådande marknadsekonomi ligger så att säga i våra institutioners inbyggda strukturer. Det är så vi ska förstå institutioners ”belöningssystem” till ”genier” som hela tiden predikar vår rådande marknadsekonomis förträfflighet.

Alltså kan vi inte förvänta oss att rådande samhälleliga institutioner agerar på ett annorlunda sätt, även om vi tydligt kan bevisa vårt ekonomiska systems sönderfall. Vi måste förstå ekonomiska ”geniers” teorier som institutionella bärare, vars uppgift är att backa upp rådande struktur med alla möjliga teoretiska idéer som alla går ut på att rättfärdiga vår kapitalistiska marknadsekonomi.

Det handlar ju om pengar, eller hur?

——————————————————————————————————-

Hur ska politiken agera när den ställs inför framtidsscenariot att den kapitalistiska marknadsekonomin sönderfaller?

I den här frågan så kan vi också lägga in att ”framtidsscenariot” redan är här vilket vi har, vill jag påstå, bevisat sedan tidigare.

Att den kapitalistiska marknadsekonomin sönderfaller ligger, så att säga, i sakens natur. Detta är ingen överraskning utan det är istället en nödvändighet utifrån systemets inneboende ”natur”. Sönderfallet är således helt väntat och får också ses som en slags ”befrielse” för våra samhällen.

Vad som är problematiskt med detta sönderfall det är ju att hela vårt samhällsbygge har gjorts beroende av vårt rådande ekonomiska system, vilket då innebär att det är inte bara den ekonomiska marknadsstrukturen som sönderfaller med denna ”samhällsmotor”, vilket den rådande ekonomin är, för ”motorn” drar därmed in hela samhällsbygget i sönderfallet. Alltså för detta sönderfall med sig att hela samhället som sådant, mer eller mindre, kollapsar. Vårt samhälle kan inte fungera så som vi har tänkt att det ska fungera. Om ni förstår vad jag menar?

Det är utifrån denna verklighet som jag ställer frågan: hur ska politiken agera? Hittills så har ju inte den politiska eliten alls reagerat, som att sönderfallet är på gång eller ens skulle ha påbörjats. Utan man backar istället helt upp den rådande kapitalistiska marknadsekonomin, med allt vad det innebär.

Detta är på sätt och vis helt förståeligt för om man gjorde tvärt om, det vill säga motarbetade den ekonomiska strukturen så skulle naturligtvis kapitalet fly vårt samhälle snabbare än kvickt.

Politiken hamnar utifrån denna ”uppbackning” i en knepig sits och slutsatsen blir att politiken ”lappar och lagar” en ”sönderfallande byggnad”. Ungefär så, menar jag, tar sig den politiska eliten sig an dagens ekonomiska verklighet. En verklighet som hela tiden går mot allt påtagligare sönderfall.

Men kan då maktpolitiken agera på annat sätt än vad som nu är fallet? Nej egentligen inte. Man kan säga att maktpolitiken agerar med ”bakbundna händer”.

Om vi vill söka förstå den rådande politiken så måste vi sätta in den i det historiska sammanhanget, mellan ekonomin och politiken. Och vad visar oss då detta sammanhang?

Jo den ekonomiska maktstrukturen, som kapitalismen är, sätter ”reglerna” för hur politiken ska utformas – inte omvänt. Här måste vi, åter igen, understryka politikens ”underlägsenhet” gentemot ekonomins beslutsprocesser – i en fullvärdig samhällsdemokrati skall det naturligtvis fungera tvärt om. 

Om politiken skulle sätta sig på tvären så väljer kapitalet självfallet att investeras i ”vänligare” samhällen, vilket har bevisats ett flertal gånger under historiens gång.

Den etablerade maktpolitiken är naturligtvis medveten om detta faktum och därför uppstår aldrig ett ifrågasättande av den rådande ekonomiska ordningen.

Vi måste inse att maktpolitiken är intimt förbunden med vår rådande ekonomiska struktur. Man kan säga att de ”två” är oskiljaktliga gentemot varann och ur denna insikt så bör vi kunna förstå att det blir en omöjlighet för maktpolitiken att ställa krav på den ekonomiska makteliten om en demokratisering av marknaden.

En sådan politik – demokratiseringen av marknaden – kan därför bara utformas av ”rörelser” i samhället, som står utanför den etablerade maktpolitiken. Även detta är naturligtvis politik, men som sagt, med den skillnaden att ”rörelsers” politik utformas av ”involverade” människor i samhällen som inser att grundläggande förändringar måste genomföras. Av denna orsak så hamnar frågan – om hur politiken ska agera inför det rådande samhälleliga förfallet – hos ”rörelser” som står vid sidan om etablissemanget eftersom det är enbart vi, den så kallade allmänheten, som med vårt politiska agerande kan genomdriva förändringar, verkliga förändringar.

Förändringar – de som vi här och nu diskuterar – kan aldrig och kommer heller aldrig att kunna genomföras av det politiska etablissemanget och denna slutsats måste vi vara fullt medvetna om. De eventuella ”förändringar” som det politiska etablissemanget kan åstadkomma handlar om fördelningspolitik utifrån den ”odiskutabla självklarheten” med dagens rådande marknadsekonomi.

Ett verkligt politiskt förändringsarbete kan endast genomföras ”ute” i samhället och därifrån kan det förhoppningsvis tas vidare ”in” i de etablerade ”korridorerna” för eventuellt vidare åtgärder. Politiska förändringar startar alltid ”underifrån” och med denna vetskap borde vi kunna förstå var vi ska rikta in oss på politiskt arbete.

Att bygga politiska ”rörelser” är i stort sett den enda möjligheten om vi vill åstadkomma grundläggande förändringar i vår samhällsstruktur.

———————————————————————————————————————————-

Varför leder politiska beslut, allt som oftast, till missnöje bland oss alla, allmänheten?

Vårt missnöje med den politiska makten snarare ökar än minskar och detta faktum bör ju kunna förklaras på något sätt. Varför leder besluten, när det kommer till kritan, till att vi människor i våra samhällen tappar tilltron till den politiska makten. Borde inte, logiskt sett, politiken anpassa sina beslut efter hur människor i allmänhet tycker och tänker?

Det måste, som jag ser det, finnas förklaringar till varför missnöjet bara verkar breda ut sig.

Om vi spetsar till frågan: varför dras andra slutsatser, av makteliten, än vad verkligheten pekar på? Om verkligheten pekar på att vi måste minska koldioxidutsläppen för att ”rädda” klimatet då ökar istället dessa utsläpp. Vilka kommer fram till dessa beslut, som leder till helt motsatta slutsatser gentemot vad som måste göras för att ”rädda” klimatet? Hur kan sådana beslut tas, som bokstavligen förgör våra samhällen? Är det kanske inte maktpolitiken som tar dessa beslut? Finns det andra maktstrukturer i våra samhällen som är ansvariga till dessa förödande beslut?

Som ni vet sedan tidigare inlägg så har dessa frågor blivit besvarade från alla möjliga synvinklar. Det här med koldioxidutsläppen är ju bara ett exempel på hur ”motstridig” verkligheten ser ut i jämförelse med vad vi i allmänhet tycker. Andra exempel är brottsligheten; jämlikheten; jämställdheten; ekonomin; välfärden, ja det går att räkna upp hur många exempel som helst där verkligheten ser helt annorlunda ut än det människor världen över tänker sig hur samhällen bör fungera.

Allt detta visar på en samhällelig struktur som sönderfaller mer och mer. Men, som sagt, detta har vi tidigare redovisat utförligt och vad jag vill komma åt det är det faktum att det är en omöjlighet att åstadkomma grundläggande förändringar i strukturen med den ekonomiska verklighet som vi lever i. På något sätt så måste vi, allmänheten i våra samhällen, starta rörelser som visar på möjliga politiska vägar att möjliggöra en demokratisk ekonomi som ju är det enda alternativet till den nedbrytande kapitalistiska marknadsekonomi som vi har att förhålla oss till.

Hur agerar vi för att skapa en demokratisk marknadsekonomi när vi samtidigt har att förhålla oss till vår rådande kapitalistiska marknadsekonomi? Är försöken till detta eventuella ”skapande” överhuvud taget möjligt? Är det möjligt att bygga upp en ”parallel” ekonomisk struktur vid sidan om en redan etablerad? Eller måste vi avvakta tills den rådande ekonomiska strukturen kollapsar?

Har vi svarat på den inledande frågan: Varför leder politiska beslut, allt som oftast, till missnöje bland allmänheten? Jo eftersom politiken idag är underställd ekonomin så tas de politiska besluten utifrån den verklighet som råder för vår rådande marknadsekonomi. Och när då ekonomin inte klarar av att ”leverera” de ”procentsatser” som kapitalägarna kräver så resulterar detta naturligtvis i missnöje hos allmänheten – välfärden urholkas alltmer. Kan detta bero på att maktpolitiken ser som sin prioritering att göra allt som går för att stötta vår kapitalistiska marknadsekonomi, som nu går in i sitt sönderfall och därför inte längre klarar av att leverera de resurser som välfärden kräver?

Hjälp mig att räta ut dessa frågetäcken!

————————————————————————————————————————————————–

Migrationen! Den stora politiska frågan, runt om i Europa. Hur ska vi i vårt samhälle ta oss an denna fråga?

Flyktingfrågan som är ett tilltagande problem för våra samhällen speglar naturligtvis den alltmer orättvisa och inhumana ”utveckling” – både hos oss men framför allt runt omkring oss – som vi är mitt uppe i. Men går det då att finna en lösning på detta tilltagande problem?

Vi ser hur samhällen väljer olika strategier för att finna ”lösningar”. Och i takt med att problematiken ökar så intar samhällena en hårdare och därmed inhumanare syn på hur flyktingkrisen ska hanteras.

Först måste vi ställa frågan: Kan denna kris lösas?

Nej den kan inte lösas i den samhälleliga struktur som nu råder globalt sett. Men om den då inte kan lösas hur ska vi då bete oss?

”Botemedlet” bör då vara att söka förstå krisens orsakssamband. Först när dessa samband förstås så kan vi göra något åt problemet.

Vi måste förstå varför samhällen råkar ut för allvarliga konflikter och vad det är i själva strukturen som ger upphov till dessa konflikter. Det är alltså ingen slump som gör att människor flyr från vissa samhällen för att sedan försöka ta sig vidare till en tryggare tillvaro. Att krig och elände florerar som om de vore normativa inslag i samhällen runt om oss visar att rådande maktstrukturer fungerar nedbrytande för allt och alla.

Kan vi ta till oss att rådande maktstruktur har byggts upp under en lång historisk tidsperiod och att därmed våra samhällen har formats utifrån denna nedbrytande maktstruktur?

När vi nu vet att vi går mot allt mer tilltagande konflikter så innebär ju detta att migrationsproblematiken hela tiden kommer att förvärras.

Effekterna av vårt rådande ekonomiska system ser vi nu tydligt och dess ”resultat” slår som allra hårdast mot samhällen där orättvisorna är som störst.

Flyktingkrisens orsakssamband kan kortfattat försöka förklaras ungefär så här: dom samhälleliga maktstrukturer som är inbyggda i våra samhällen har blivit etablerade sedan en lång tid tillbaks. Det utmärkande för dessa strukturer är att samhällenas kapitaltillgångar ägs privat vilket för med sig att samhällena skapar ojämlikhet och därmed orättvisa. Alltså kapitalismen i ett nötskal.

I denna strukturella orättvisa skapas därför spänningar som övergår i konflikter, såväl mellan samhällen som inom samhällen, vilket har lett till bland annat gränsdragningar mellan samhällen och sociala klyftor inom samhällen. Inhumana maktgränser och sociala klyftor, som naturligtvis ökar på spänningar mellan människor,  där också  etniska och religiösa tillhörigheter spär på den redan tilltagande orättvisan utmynnar i rena folkmord.

Dessa konflikter – som alltså har sitt ursprung i konsekvenserna av den ekonomiska ojämlikheten såväl inom som mellan samhällena – orsakar flyktingströmmar därför att människor inte längre kan leva kvar i inhumana levnadsvillkor där konflikter utvecklas till socialt sönderfall.

Samhälleligt socialt sönderfall utmärker sig där ojämlikheten och orättvisan är som störst och leder då till flyktingkriser världen över.

Eftersom nu allt detta har sin grund i vår ekonomiska struktur så kan inte problematiken lösas så länge vi har kvar denna kapitalistiska struktur. Alltså får vi räkna med att problemen hela tiden ökar i omfattning.

Väljer vårt samhälle att öppna sig för flyktingar – vilket är den rätta vägen – så får det till följd att humana politiska beslut krockar med det rådande ekonomiska systemets intressen.

På vad sätt krockar då sådana politiska beslut?

Vi föreställer oss att vår politiska makt ser humanitärt på flyktingkrisen och låter därför öppna våra gränser så att flyktingar kan strömma in i vårt samhälle. Detta föreställda humana politiska initiativ kräver, som vi förstår, ökande resurser från det offentliga. Helt enkelt behöver det tillföras kapital för att kunna ge alla flyktingar drägliga levnadsvillkor. Men varifrån ska dessa kapitaltillskott komma som ska täcka ökande skatteutgifter?

Om nu det privatägda kapitalet inte förser det offentliga med det nödvändiga tillskottet – vi vet ju att det privata kapitalägandet försöker undvika allt vad skatter heter – hur kommer det då att se ut?

Vi måste förstå att flyktingmottagandet, inom vår rådande samhälleliga struktur, i grunden handlar om pengar som precis allting annat i välfärdssektorn. När skattepengarna inte räcker till då kommer restriktionerna i flyktingmottagandet att öka. I slutändan betyder detta att flyktingar inte bör få uppehållstillstånd utan istället skickas tillbaks till sina ”hemländer”. På detta vis sparar självklart staten pengar. Det är så vi ska förstå dagens migrationspolitik. Den krassa verkligheten handlar om pengar inte om det ovan beskrivna tänkta förloppet att ”öppna sig för flyktingar”.

Följden av en sådan politik leder till att samhällen isolerar sig och försöker mota bort allt vad flyktingar heter eftersom flyktingar betraktas som en ekonomisk utgift, där staten anpassar sig till kapitalismens inneboende regelverk som alltså sätter kapitalförräntningen före human omsorg.

Den här politiken leder naturligtvis till att misären för flyktingar ökar och den leder också till att vårt samhälle, genom de alltmer stängda gränserna, ökar på ojämlikheten för alla de samhällen som har att ta itu med sina egna flyktingar. Vi får alltså en än mer ojämlikare värld att förhålla oss till.

Som vi inser så är inte den här utvecklingen hållbar i längden. Man kan därför säga att vi i vårt samhälle lever på lånad tid som då självklart inte heller är hållbart i längden.

Hur ska vi alltså ta oss an frågan som ställdes inledningsvis? 

Det finns bara ett svar och detta svar kan formuleras som: Flyktingfrågan kan endast lösas när vi globalt sett kommer fram till att vårt rådande ekonomiska system måste förändras till ett demokratiskt ekonomiskt system eftersom det är just samhällenas ekonomiska struktur som väger tyngst och därmed formar allt samhälleligt byggande. Åter igen så kommer vi fram till samma slutsatser som i tidigare inlägg när det gäller nödvändiga samhälleliga förändringar: först måste det rådande ekonomiska systemet förändras beroende på att dessa nödvändiga förändringar inte kan genomföras under rådande ekonomiska förhållanden.

—————————————————————————————————————————————

Sambandet mellan patriarkatet och kapitalismen. Hur förstås detta samband? Är det kanske en självklarhet med sambandet?

Såväl patriarkatet som kapitalismen är ju grundläggande strukturella ”byggstenar” i våra samhällen, vilket inte är någon nyhet. Och det finns, sedan tidigare, en hel del inlägg som försöker beskriva sambandet. Men jag vill åter igen försöka ge mig på ”ämnet” så får vi se om vi kan lära oss något ytterligare.

Patriarkatets ursprung är långt äldre än kapitalismen och kapitalismen är ”sprungen” ur tidigare ekonomiska maktstrukturer, så därför kan vi säga att vår ekonomiska struktur har tusentals år på nacken. Man kan säga att kapitalismen är en förfining av tidigare ekonomiska strukturer. Kapitalismen blir på sätt och vis en naturlig följd av den tidigare maktstrukturella ”utveckling” som har rått.

Eftersom nu patriarkatet har varit en maktstrukturell ordning över hela världen och är det fortfarande så är det egentligen inte förvånande att dåtidens och nutidens ekonomiska verklighet, till hela sin karaktär så att säga, ”bär” en mansdominerad struktur inom sig.

Våra samhällen ”drivs runt” av människors arbeten vilket ju är själva ”navet” i den samhälleliga utvecklingen. Denna ”runddrivning”, eller som vi hellre säger företagande, är helt avgörande för att bygga samhällelig välfärd.

Så långt är vi alla ense. Och vi är förmodligen också ense om att dåtidens företagande ”dirigerades” av män, eller?

Varför då kan man fråga sig? Jo därför att hela den dåvarande samhälleliga ordningen byggdes upp av män, eftersom denna patriarkala ordning var normgivande. Således en maktstrukturell ordning som i praktiken aldrig ifrågasattes eftersom den verkade från generation till generation sedan en mycket lång tid tillbaka i historien. Som sagt en normativ ordning. Denna ordning för ju med sig att kvinnans roll och status i samhället är underordnad mannen och hon likställs därmed som en andra klassens medborgare. Andra klassens medborgare måste ju, som alla andra, förhålla sig till denna normgivande ordning. Alltså hamnar därmed kvinnan, som vi säger, i en ojämställdhet gentemot mannen, med allt vad strukturella förhållanden för med sig.

I synnerhet gäller denna slutsats vår rådande marknadsekonomi och därmed har vi fått bekräftat att dom för samhället viktigaste beslutsprocesserna – alltså marknadens beslut – i praktiken nästan uteslutande sköts av män. Utifrån detta konstaterande så kanske vi rentav kan dra slutsatsen att kapitalismen vore en omöjlighet utan en patriarkal struktur? På samma sätt som vi kan, med andra ord, dra slutsatsen att kapitalismen förutsätter en patriarkal struktur.

Det är i själva den kapitalistiska marknadsekonomin som patriarkatet synliggörs allra mest. Därmed så återverkar denna maktstrukturella ordning på hela vårt samhälleliga ”bygge”. Utifrån dessa konstateranden blir det, på sätt och vis, ”normativt” att kvinnan utsätts för övergrepp och förtryck från manssamhället, med allt vad det innebär. Vi tar ju del av denna ”normativitet” dagligen.

Slutsatsen av ett sådant konstaterande blir ju att kvinnan aldrig kan uppnå jämställdhet, i en kapitalistisk marknadsekonomi. Alltså framstår det som allt tydligare när vi granskar vår samhällsstruktur att grundläggande förändringar, varhelst i det samhälleliga bygget vi än befinner oss, bara kan genomföras om först våra samhällens marknadsekonomiska förhållanden görs demokratiska och rättvisa på alla sätt och vis.

————————————————————————————————————————————————————————

Angående löner:

Varför har vi olika lönenivåer i samhället? Vad blir det vanliga svaret på denna, i mångas ögon, idiotiska fråga?

Jo svaret blir att olika grader av utbildning kräver olika grader av lönenivåer. Ju högre utbildning man har ska också ”belönas”med högre lön. Detta svar betraktas som det självklara svaret. Och det kan tyckas som helt logiskt naturligtvis, men är det så logiskt med olika lönenivåer i ett samhälle?

När vi betraktar vårt rådande samhälle, med en kapitalistisk marknadsekonomi, så är det som jag ser det helt logiskt med skilda lönenivåer. Varför det då? Jo det beror på att marknaden prioriterar förräntningen av det eget ägda kapitalet. Det privatägda kapitalet premierar människor som kan höja avkastningen på just det investerade kapitalet.

Eftersom konkurrensen ingår i marknadsspelet så gäller naturligtvis även detta på arbetsmarknaden. Efterfrågade personer i så kallade nyckelpositioner i företag betingar ett högre marknadsvärde än ”vanliga” anställda på ”golvet”. Du värderas i pengar och detta är marknadslogiken i det ekonomiska system vi har att förhålla oss till. Denna ”logik” för med sig att så kallade nyckelpersoner också i den offentliga sektorn ”belönas” på samma sätt.

I en kapitalistisk marknadsekonomi kan inte den offentliga sektorn förhålla sig på ett annorlunda sätt. Båda sektorerna, den privata och den offentliga, konkurrerar ju om samma människor.

Systemets inneboende drivkrafter – vilket i korthet går ut på att det är fritt fram att ”jaga” kapitalet som ju är själva andemeningen i den rådande marknaden – med sin maktstrukturella ordning leder i praktiken till att värderingen mellan människor ”belönas” i olika grader av lönenivåer.

Alltså leder vår kapitalistiska marknadsekonomi till orättvisa som är ett bevisbart faktum. I denna orättvisa skapas därmed social och ekonomisk misär tillsammans med ekonomiskt välstånd. Dessa diametrala motsatser går tvärs igenom all världens samhällen.

Vad blir resultatet av sådana samhällen?

Eftersom vi så väl vet svaret på frågan – eller finns det någon tveksamhet? – så måste vi kunna dra vissa slutsatser om vad som har gått fel.

Kanske frågan om varför vi har olika lönenivåer i samhället inte är så ”idiotisk” än då? Om vi börjar förstå att frågan hänger ihop med vårt rådande ekonomiska system så borde vi kunna ta till oss frågeställningen: är detta rättvist eller inte när vi samtidigt är medvetna om hur såväl löneskillnader som kapitaltillgångar delar våra samhällen?

När slutsatsen blir att en kapitalistisk marknadsekonomi bland annat förutsätter skilda lönenivåer – jämlika lönenivåer är, som sagt, en omöjlighet i detta vårt ekonomiska system – då borde denna förutsättning säga oss att denna marknadsekonomi är ohållbar i längden. Med andra ord, jämlika lönenivåer kan alltså bara förverkligas i en jämlik demokratisk marknadsekonomi.

Nåväl, ska vi prata moral och etik om vad som bör vara det bästa? När det gäller privata inkomster för våra samhällen, då innefattar inte dessa moralbegrepp den kapitalism som vi har att förhålla oss till. För vårt rådande system existerar ingen moral och etik, när det gäller sådana här frågor. Här är det pengar som räknas och detta på bekostnad av allt vad moral heter. Det är så vi har lärt känna vårt ekonomiska system.

När moralen och det sunda förnuftet säger oss att pengafördelningen i våra samhällen måste vara rättvis, av många orsaker, men främst för att samhället som helhet mår bäst, med allt vad det innebär av en sådan fördelning, då gäller helt andra prioriteringar för vår kapitalistiska marknadsekonomi. Nämligen att hela tiden sträva efter så höga inkomster som bara går, vilket kan förverkligas om du blir efterfrågad på marknaden.

Om nu den här modellen – marknaden betalar dig för vad du har för efterfrågan – som vi alltså lever i får fortsätta existera då finns inga möjligheter att skapa humana och rättvisa samhällen.

Samhällen sönderfaller som vi ser och den fortsatta framtiden kommer att förstärka detta sönderfall tills någon form av kollaps inträder. Med ett sådant framtidsscenario bör det inte vara svårt att inse att enda vägen fram till humana och rättvisa samhällen bara kan genomföras med en demokratisk marknadsekonomi.

En sådan ekonomi fördelar ekonomiska värden på ett demokratiskt sätt, vilket är den enda möjligheten för våra samhällen att få bukt med all orättvisa som vi nu upplever överallt var vi vänder oss.

Men som sagts så många gånger, den etablerade makten såväl den politiska som den ekonomiska kommer inte att förändra sin syn trots att samhällen sönderfaller.

Och vi ser att även all etablerad media befinner sig långt ifrån ett ifrågasättande av den rådande ordningen. Mediaetablissemanget diskuterar och debatterar livligt den allt ökande turbulensen inom politiken och marknaden, men man är helt okunnig om att ifrågasätta den rådande marknadsekonomin som en möjlig orsak till de grundläggande sammanhangen som leder till en allt ökande turbulens.

Tillbaka till den första frågeställningen: varför har vi olika lönenivåer i samhället? Vi har det därför att samhällets struktur prioriterar innehavet av den privatägda ”penningen”. Denna struktur leder till olika lönenivåer i samhället och vad dessa fakta sedan för med sig när det gäller sociala och ekonomiska realiteter för oss alla känner vi till alltför väl. Eller? Men att koppla detta orsakssamband till vår rådande marknadsekonomi gör inte etablissemanget.

En sak till: på den rådande marknaden finns det två parter som förhandlar om löner för den ”vanlige” löntagaren och dessa parter är arbetsköparen, ägaren av kapitalet, och arbetssäljaren, personen som säljer sin arbetskraft under en viss tid.

Redan detta förhållande talar om att det är ett maktstrukturellt förhållande som vi har att förhålla oss till. Ett förhållande där parterna har diametralt skilda intressen över hur pengarna ska fördelas. Kapitalägaren prioriterar förräntningen av det investerade kapitalet medan löntagaren prioriterar högre lön för att kunna göra livet, med allt vad det innebär, drägligare att leva.

Att detta förhållande, med sin strukturella uppbyggnad, är en nödvändighet i vår kapitalistiska marknadsekonomi inser vi alla. Men inser vi att en sådan struktur inte är hållbar i längden? Nej det inser vi nog inte i allmänhet och, som vanligt, så inser inte maktpolitiken detta.

”Löneförhandlingarna skall skötas av arbetsmarknadens parter!”

Ja i vår rådande marknadsekonomi så kan det inte gå till på annat sätt. Parterna får ju på grund av systemets uppbyggnad två helt skilda prioriteringar över hur pengarna ska fördelas. Och det beklagliga är att prioriteringen: samhällets bästa, kommer till korta.

Av detta följer, den logiska slutsatsen, att i en demokratisk marknadsekonomi så ansvarar och avgör samhället hur pengarna ska fördelas. Vilket då innebär att alla människor värderas lika och ska därför ”belönas” lika!

————————————————————————————————————————————-

Det är det normativa som är inhumant!

Betrakta vårt samhälle som ett av alla världens samhällen, vi hänger ihop och vi berörs av allt som händer. Det som händer och sker där påverkar oss här. Alla är ”vi”!

Vi krigar mot dom och dom krigar mot oss, sett ur ett globalt perspektiv. Vad anser vi om det? Är det normalt? Normalt och normalt, så är det i alla fall, det är så det ser ut och det är så det har sett ut så länge vi minns. Kalla det avskyvärt, men vad hjälper det, livet är så här vilket vi tydligen får finna oss vid så länge strukturen ser ut som den gör. Vi kan säga att livet levs efter en normativ verklighet.

Vi försvarar oss mot dessa ”angripare” medan våra ”fiender” hävdar att dom har rätten på sin sida att agera så som dom gör. Det bara är så. Livet går vidare, det är så här det ser ut. Normalt eller inte? Vad svarar vi på en sådan fråga?

Det är så här dagarna ser ut. Är det fel att påstå att så som dagarna ser ut så har vi denna verklighet att förhålla oss till, ett normativt tillstånd.

Men ett normativt tillstånd av den här ”kalibern” är väl inget som vi kan vara tacksamma över? Kan man därav påstå att detta normativa tillstånd egentligen aldrig borde ha inträffat? Om det alltså aldrig borde ha inträffat så borde vi komma fram till frågeställningen hur det normativa kunde bli just normativt?

Hur kan vi överhuvud taget leva utifrån en så kallad normativ tillvaro där krigets andemening går ut på att vi alla ska tillintetgöras? Går det att förstå denna aktuella fråga?

Det normativa är att inte alla av oss kan gå till ett arbete. Varför kan inte alla, som är fullt kapabla att jobba, finnas på arbetsmarknaden? Vilka ”mekanismer” i våra samhällen sätter stopp för många? Svaren på dessa frågor har vi sedan tidigare redogjort för, men det är inte dessa svar jag just nu tänker upprepa utan det är begreppet normativt som i arbetsmarknadspolitiken beskriver att det bokstavligen ska finnas ett antal människor som i praktiken ställs utanför arbetsmarknaden.

Det som är normen måste vi väl acceptera? Varför ska vi bråka om normer i samhället? Så som det ser ut, så ska det väl alltid se ut?

Vi säger att samhället har bestämt allt det här. Eller hur, ingenting att bråka om?

Jobba på, även om du går in i ”väggen”! Du måste förstå att det offentliga inte har möjligheten att behålla all personal, därför så effektiviseras all verksamhet vilket leder till att färre får göra samma jobb som tidigare fler fick fixa. Det är normalt att utvecklingen går åt det här hållet.

Inte trodde du väl att utvecklingen ”drevs” åt det humanare hållet? Nej det har blivit normativt att många människor inte klarar av att göra sitt jobb på ett kvalitativt bra sätt.

Det handlar om pengar, som du säkert anar. Du måste inse att det offentliga tvingas att dra åt ”svångremmen”. Offentlig verksamhet agerar ju på samma marknad som det privata.

Nåväl, vad händer då om vi ifrågasätter det normativa? Vad händer när det privata kapitalägandet ifrågasätts?

Normen är, som vi vet, att kapitalet som både cirkulerar och flödar i våra samhällen ägs, i huvudsak, av privata personer. När det är vår norm att marken som vi går på ägs av privata personer och då naturens såväl fossila som återvinningsbara resurser värderas utifrån privatas spekulativa ageranden – då sådana strukturella ordningar råder som vi har att förhålla oss till – då blir det ju närmast en icke-fråga att ifrågasätta denna norm.

När den humana logiken säger oss att alla människor ska värderas lika men normen visar sig att så inte är fallet, då måste väl normen ifrågasättas? Och om då normen ifrågasätts så skulle det ifråga om exempelvis det privata kapitalägandet som människors lika värde ändå inte leda någon vart.

Varför då? Fundera ut varför!

I fallet angående det privata kapitalägandet så vore ett ifrågasättande, av eliten, det samma som att det rådande samhällsbygget skulle kollapsa som ett korthus. 

Förstår ni mitt resonemang? Det är skillnad mellan att tycka och handla praktiskt!

Det är alltså ”lugnast” att hålla kvar i normen än att sträva efter den humana logiken. En norm är någonting som vi alla är vana vid och kan hantera, mer eller mindre, men human logik innebär oftast att den rådande ordningen måste förändras diametralt och då skapas därför en motvilja för en sådan förändring, även om en sådan förändring är helt nödvändig.

Jag åsyftar här exempelvis en absolut nödvändig klimatomställning som krävs från alla våra samhällen för att kunna mildra dom negativa klimateffekterna vi nu är mitt uppe i. Men en sådan nödvändig omställning kräver – som vi alla inte inser och framför allt inte samhällenas maktelit – ett diametralt annorlunda ekonomiskt system. Och sådana krav resulterar naturligtvis i att den rådande och därmed normativa samhällsordningen i grunden förändras, där den helt avgörande förändringen läggs på våra samhällens ”drivkrafter” – det ekonomiska systemet.

Krav som omkullkastar hela vårt normativa tänkande om hur samhällen skall ”drivas” och ställer sannolikt till med en allmän motvilja och i synnerhet en total ovilja från makteliten att acceptera denna nödvändiga förändring.

Vad jag menar, som ni vet sedan tidigare, är den nödvändiga förändringen till en demokratisk ekonomi. Det är alltså först när den nödvändiga framtida demokratiska ekonomin görs till norm som vi får möjlighet att genomföra klimatomställningen fullt ut.

Vi måste ändå räkna med att denna omställning kommer allt för sent för att kunna förhindra dom negativa klimateffekterna från att orsaka naturkatastrofer som är långt värre än dom vi upplever idag.

Dagens normativa tänkande som går ut på att det går att förhindra en klimatkollaps med bibehållandet av vårt nu rådande ekonomiska system är därför dömt att misslyckas. Men att få det politiska etablissemanget att inse dessa fakta är, som jag ser det, en omöjlighet.

Vi kan alltså säga att vårt rådande och därmed normativa samhällsbygge saknar den humana logiken. Den saknar rättvisan, demokratin, jämlikheten och jämställdheten. Och detta påstående byggs utifrån vetskapen att vi måste göra bedömningen sett i ett globalt perspektiv. Vad som händer och sker överallt påverkar därför oss alla, mer eller mindre.

Det normativa, kan man säga, definierar den rådande samhällsordningen och när vi kommer fram till att den rådande ordningen saknar strukturellt grundläggande rättvisa och hållbarhet då kan vi också säga att det normativa likaså definierar den strukturella orättvisan och därmed ohållbarheten.

En sådan slutsats innebär ju att stora delar av lagar och regler som våra samhällen lever efter understödjer den strukturella norm som vi alla har att rätta oss efter. Detta faktum gör det än svårare att förändra en rådande ordning – det normativa. 

Vi måste konstatera, som skrevs ovan, att den rådande negativa utvecklingen blir kanske omöjlig att förändra och i praktiken går den heller inte att förändra så länge vi har det ekonomiska system som råder.

———————————————————————————————————————————

Att äga skog! Ett känsligt ämne att diskutera och ha åsikter om.

Men varför ska det vara okej att privat kunna äga skog? Ska människor kunna köpa sig delar av planeten? För det är ju detta som frågan handlar om. Skogen, med sin förädlingsprocess, har ju kapitalvärden och betraktas därför som vilket kapitalägande som helst, i samhället. Skogen kan alltså köpas och säljas som i princip allting annat i vår rådande ekonomiska marknad. Här gäller samma prioriteringar som alla andra kapitalinvesteringar som görs, nämligen att investera så billigt som möjligt för att sedan kunna sälja ”produkten” så dyrt som möjligt.

Här som i allt annat företagande så får vi inte blanda ihop drivandet – företagandet – av skogen med ägandet av skogen. Att arbeta som företagare med skogen, med allt vad det innebär, är naturligtvis både en nödvändighet och en självklarhet men detta får inte blandas ihop med ägarfrågan av skogen. Alla kapitalvärden, inklusive skogen, måste därför i den humana logikens namn ägas av samhället vilket, som vi vet, inte är fallet. Det ska med andra ord vara samhället som måste ha det övergripande ansvaret över hur alla kapitalvärden förvaltas. Att lägga ansvaret över skogen på privat ägande är inte hållbart, av många skäl, vilket vi får bevisat inte minst när vi synar den globala skogsmarknaden.

Varför är då detta ämne så känsligt att diskutera? Kan det vara på det viset att privatägandet av skog är en sådan, så att säga, urgammal ”tradition” som har blivit så normaliserad i samhället att den är en ”icke-fråga”. Att ifrågasätta ett privat skogsägande betraktas säkert av många som en idiotisk fråga. Ett ifrågasättande som ses rentav som ett intrång i vars och ens kanske mest privata angelägenheter.

”Skogen har jag ärvt och den har gått i arv sedan ett flertal generationer och nu har det fallit på min lott att föra det här arvet vidare!”

Ungefär så här kan innehavet av skogen ses och det är naturligtvis förståeligt att även nuvarande ägargeneration betraktar skogsägandet som lika självklart som att man äger jackan man bär på sig. På så vis är ägandet av skog en betydligt personligare ”ägodel” än att vara aktieägare i ett stort börsbolag. Men likafullt så handlar kapitalägandet om samma prioriteringar vare sig det är skog eller aktier på börsen. Visserligen så kanske du som skogsägare lägger ner bra mycket mera energi i skötseln av skogen än vad du  anstränger dig i aktieaffärer. Men det handlar innerst inne om samma principer, att äga skog eller aktier handlar om att investera i ett kapitalägande som förhoppningsvis ger förräntning. Och utifrån denna rådande förutsättning så dras man in i den oundvikliga kapitalkonkurrensen, där det handlar om att växa, stå still eller slås ut och därmed förlora marknadsandelar.

Skogen är en naturresurs som dessutom förnyar sig, till skillnad mot fossila resurser som alltså är ändliga. Alla dessa resurser, de ändliga och de förnybara, är utsatta för marknadens spekulativa krafter i och med att dom i stort sett alla är privatägda.

Är det rimligt att naturresurser hamnar i privata ägares händer?

Vi måste komma ihåg att dessa naturresurser har varit och fortfarande är själva navet i vårt rådande ekonomiska systems fortlevnad. Våra ständigt stigande BNP-ökningar och tillväxttakter har sitt ursprung i utvinningen av naturens resursreserver. Att denna utvinning nu verkar ha nått vägs ände – de fossila resurserna har i princip peakat – sätter därmed vårt rådande ekonomiska systems fortlevnad i fokus. 

I och för sig så är inte ”vårt rådande ekonomiska systems fortlevnad”, med sönderfall, någonting som vi bör sörja, det handlar i stället om vad detta system gör med våra samhällen. Våra samhällen är, som vi vet, helt inrättade efter den kapitalistiska marknadsekonomin och vi vet också att denna ohållbara ”allians” leder till samhälleliga sönderfall. Det är denna effekt som är tragiken med vårt rådande ekonomiska system.

Det är utifrån dessa kapitalismens konsekvenser som vi har att förhålla oss till det privata kapitalägandet och här utgör skogsägandet inget undantag.

Att äga fastighet då? Naturligtvis ett ännu känsligare ämne att diskutera och ha åsikter om. Att ifrågasätta det privata ägandet när det gäller fastigheter kan vi nog påstå är tabubelagt. Men det privata fastighetsägandet måste upp till diskussion, på samma sätt som det privata skogsägandet.

I takt med kapitalismens allt svårare möjligheter att finna en ”acceptabel” förräntning på varuproduktion så söker sig investeringarna till så kallade ”säkra” investeringar. Och det är här som våra fastigheter kommer in i bilden.

Fastigheter är investeringsobjekt som drar till sig kapital på grund av en ”säker” värdeökning. Att handla med människors bostäder har egentligen alltid varit en ”säker” investering och då särskilt på de orter där det råder större efterfrågan än tillgång. Människors bostäder följer, som vi vet, systemets inneboende prioriteringar på samma sätt som all annan kapitalinvestering. När nu människor efterfrågar bostäder mer än vad tillgången medger så är det självklart en marknad där investerare tjänar mycket pengar på ett sådant marknadsförhållande. Sett utifrån denna verklighet så finns heller inget intresse av att bygga ”ikapp” efterfrågan. En sådan åtgärd skulle ju sänka förräntningen och därmed orsaka olönsamma investeringar.

”Men ska man ändå inte kunna få äga sin egen bostad?”

Hur ska vi svara på denna självklara fråga som kommer upp när vi diskuterar fastighetsägande? Jag menar: att mitt hem är där jag bor. Okej att vi säger: jag äger min bostad. Men min bostad äger jag i egenskap av att det är mitt hem, inte i egenskapen av att min bostad är en vara som det går att spekulera i, vilket ju tyvärr är fallet i dagens rådande ekonomi. Därmed så tillhör även bostadens ”spekulationsvärde” den ekonomiska marknad som vi alla lever i.

Kort och gott handlar det därför om att privatpersoner ska- eller inte ska kunna spekulera i bostäder.

”Mitt hem” borde istället ägas utan att det finns pengar med i avtalet.

”Hemmet” betingar självfallet ett ekonomiskt värde i och med att det har producerats, och därmed så benämns det för ett kapitalvärde. Och som vi förstår så kan därför inte kapitalvärden, i vår rådande ekonomiska verklighet, tillhandahållas ”gratis” åt människor där privata investerare riskerar sitt kapital. Så fungerar inte kapitalismen.

Men, åter igen, det är ju detta ekonomiska förhållande som är ohållbart!

För att äga ”mitt hem” idag så måste du se till att skaffa fram dom pengar som behövs, någon annan lösning finns inte i praktiken. Och hur detta går till känner vi alla till. Det är bara det att processen ”skaffa fram pengar” inte heller är hållbar i längden.

Slutsatsen blir att kapitalvärdena, fastigheten och skogen, måste ägas av samhället och för att detta skall göras möjligt så krävs ett diametralt annat ekonomiskt system. En demokratisk ekonomi.

———————————————————————————————————————————————————

Slutsatser om vad som bör göras i givna sammanhang skiljer sig åt, i många fall, helt och hållet. När det gäller samhälleliga frågor, med allt vad det innebär, så går åsikterna ofta isär på ett ”djupare” plan. Det dras helt motsatta ideologiska insikter om vad som bör göras åt samhälleliga problem, som växer. Hur ska vi, som samhälle, agera för att bäst bemöta de växande samhälleliga problemen? Måste inte det första steget vara att söka identifiera uppkomsten av problemet?

Om vi tar ett av de kanske största samhälleliga problemen som exempel, nämligen arbetslösheten – och vi betraktar detta problem ur en global synvinkel – vad kan vi se för faktiska kännetecken på detta problem? Jo vi ser att arbetslösheten, i ett längre perspektiv, hela tiden växer i omfattning. Detta är en realitet som alla samhällen har att förhålla sig till. Utifrån detta faktiska framtidsscenario kunna komma fram till ”logiska” svar på vår fråga, skapar som vi vet, djupgående åsiktsskillnader.

Hur ska dessa åsiktsskillnader kunna ”mötas” så att problemet – arbetslösheten – kan få ”logiska” svar på hur lösningen bör se ut?

Som vi vet så ”möts” åsikterna under det vi benämner, ”demokratiska” beslut.

Det jag nu benämner ”demokratiska” beslut åsyftas naturligtvis samhällen med så kallad politisk demokrati. Och det är ju långt ifrån alla samhällen som har denna, så kallade, politiska demokrati. Samtidigt ska vi vara medvetna om att den politiska demokratin – i de samhällen där den finns – bara speglar en del av hela den samhälleliga ”kakan”, eller rättare sagt demokratin.

Vad menas med det? Jag menar att hela samhället, alltså även den del som vi benämner den ekonomiska marknaden, måste räknas in som en del av den samhälleliga ”kakan”. Men observera att denna del, den ekonomiska marknaden, inte ingår i det rådande demokratibegreppet. Den helt dominerande delen av ”samhällskakan” står med andra ord helt utanför en demokratisk beslutsprocess.

När det nu förhåller sig på detta vis, då menar jag, är det fel att hävda att våra samhällen är demokratiska. Vår ekonomiska marknad styrs av helt andra förhållanden, den styrs av ekonomiska maktförhållanden i marknaden.

Hur påverkar detta faktum just ”slutsatser om vad som bör göras i givna sammanhang”? Jo det måste ju påverkas på det viset att den ”dominerande delen av samhället”,den rådande ekonomiska marknaden, hamnar utanför de beslutsprocesser som gäller för övriga samhället. Kan denna ”ordning” innefattas i problematiken kring ”att söka identifiera uppkomsten av problemet”?

Jag ställer frågan igen, så som den formulerades ovan: ”Hur ska vi, som samhälle, agera för att bäst bemöta de växande samhälleliga problemen?”

Går det att ”identifiera uppkomsten av problemet” när våra samhällen är uppdelade på en demokratisk del och en icke-demokratisk del?

Ur denna samhälleligt ”demokratiska klyfta” så har det dessutom ”byggts in” ideologier som, man kan säga, förstärker den redan djupa ”klyftan”.

Hur ser då dessa ideologiers skillnader i huvudsak ut?

Den huvudsakliga skiljelinjen går just mellan synen på det ”demokratiska samhället”. Det politiska etablissemanget menar att den strukturella samhällsuppbyggnad som råder – med en politisk demokrati samt en ekonomisk marknad som ju benämns ”fri” för var och en att etablera sig i – är den optimala ordningen för våra samhällen. Och när etablissemanget menar att denna ordning både är och ska, även i framtiden vara rådande, så blir det i praktiken omöjligt att kunna komma fram till liknande slutsatser angående ”identifiera uppkomsten av problemet” med oss som inkluderar den rådande samhälleliga strukturen som en del av problemet.

Är man således för att den kapitalistiska marknadsekonomin skall råda även i framtiden då blir det ju förståeligt att ett sådant ställningstagande är oförenligt med att anse att ”de växande samhälleliga problemen” finns att söka i vår rådande ekonomiska marknad.

I denna fråga så uppstår en djup ideologisk ”klyfta” om hur våra samhällen skall utvecklas vidare och, som sagt, därför blir det i princip omöjligt att kunna ena hela samhällen om hur man ska ta sig an den viktiga frågan att ”identifiera uppkomsten av problemet”.

Hur tar vi oss då vidare ur det här dödläget?

Först och främst så kommer naturligtvis verkligheten att tala om för oss vad som gäller.

Då vi kommer fram till att ”samhälleliga problem växer” och att det är så som vi alla har att förhålla oss till, ja då fördjupas de frågor som vi ställer här. Vad vi också vet det är att diskussionerna om att ”identifiera uppkomsten av problemet” kommer att tillta i omfattning allt eftersom de samhälleliga kriserna växer.

Att i detta alltmer krisartade läge vara oförstående – likt etablissemanget – till att ”uppkomsten av problemet” finns att söka i själva den strukturella uppbyggnaden av våra samhällen kommer att leda till ett svårare sönderfall, än om samhället som helhet inser ”problemets” konsekvenser.

————————————————————————————————————————————————————————————————

Frågan som ställdes: Hur avskaffas kapitalismen?

Skall försöka ge min syn på saken: Kapitalismen kommer att ”avskaffa” sig själv. Och vad menas med detta då? Jo den kapitalistiska marknadsekonomin kommer inte att kunna förränta investerat kapital som ju är själva drivkraften i vårt rådande ekonomiska system. Och hur vet vi då att det blir på det här sättet, det vill säga att förräntningen uteblir?

Utöver en del tidigare inlägg i den här frågan så ska jag försöka ta mig an frågeställningen från ytterligare en infallsvinkel.

Vi vet att konkurrens bland annat leder till utslagning av företag. Dessa utslagna företag klarar alltså inte av att skapa en nödvändig förräntning på sitt investerade kapital.

Den alltmer hårdnande konkurrensen i vår globaliserade ekonomi ”mejslar” hela tiden fram vinnare och förlorare och detta, för kapitalismen, normala förlopp tvingar företagen att hela tiden effektivisera produktionen och att minska utgiftssidan så långt det bara går. Förloppet med effektiviseringar och kostnadsbesparingar kan inte ta slut – det ingår så att säga i konkurrensens spelregler – och till sist har den här processen drivits så långt att dom få ”överlevare” som finns kvar på marknaden i princip inte kan åstadkomma någon förräntning beroende på att konkurrensens villkor helt enkelt inte medger detta. Eller enkelt uttryckt: det lönar sig inte att investera.

Och som vi vet så är det denna verklighet som gäller idag för mängder av företag. Alltså blir denna verklighet allt vanligare i framtiden och till sist når företagen, generellt sett, fram till denna punkt där det inte finns en ambition att investera. Kapitalismen stagnerar och utifrån detta scenario kan man säga att ”avskaffandet” tar vid.

Måste en kollaps av vårt rådande ekonomiska system innebära en samhällelig katastrof?

Kortsiktigt så kommer det sannolikt att innebära en katastrof för våra samhällen – mängder av människor hamnar ju utanför möjligheten att kunna försörja sig själva – men ser vi långsiktigt på problemet så måste ju våra samhällen kunna hämta sig. Finns det något annat val?

Naturligtvis beroende av hur vi lyckas organisera våra ”nya” samhällen. Men bara vetskapen om att vårt kapitalistiska system inte har förmågan att kunna förvalta den så kallade välfärden – så som vi känner den idag – borde ju resultera i att stora delar av samhället, på något vis, kan förbereda sig för de omfattande förändringar i strukturen som måste till.

Eftersom sönderfallet är oundvikligt så är det nödvändigt att vi så fort som möjligt blir insatta i den här problematiken – angående sönderfallet och den nödvändiga strukturella förändringen.

Att ”avskaffa” kapitalismen kommer således inte att tas av den politiska eliten. Deras uppgift är ju, som vi har noterat tidigare, att förvalta det rådande systemet och därför göra allt som står till buds för att underlätta systemets fortsatta kontroll över den ekonomiska marknaden.

En sådan politik vet vi leder till allt större spänningar i våra samhällen och som vi sagt, detta scenario lever vi alla i redan idag.

Vi måste också inse att ett kollapsande globalt ekonomiskt system, som dessutom bygger på grundläggande orättvisa och ej demokratiska beslutsprocesser, i sig är en helt nödvändig ”utveckling” utifrån den verklighet som vi alla lever i idag för att våra samhällen ska ha en möjlighet att ”starta” om i ett verkligt demokratiskt bygge.

Det odemokratiska måste först kollapsa innan det kan ersättas av det demokratiska! Så ser tyvärr ”konstruktionen” av kapitalismen ut.

—————————————————————————————————————————————————

Upphandling är ett sätt för offentlig verksamhet att strama åt budgeten. Upphandling av tjänster i den offentliga verksamheten är tänkt som en ekonomisk fördelaktig åtgärd för det offentliga. Istället för att det offentliga själv försöker lösa dom krav som ställs på verksamheten så läggs verksamheten ut på anbud där privata aktörer ska konkurrera med varann. Dessa offentliga åtgärder speglar det rådande ekonomiska systemets drivkrafter, nämligen att ständigt ta ökande ”marknadsandelar”. Välfärden blir en upphandlingsfråga där privata aktörer ska konkurrera.

Vad får denna offentliga upphandling för konsekvenser? Tanken att sätta välfärden i centrum i den offentliga verksamheten kommer i praktiken att genomgå en förändring där den ekonomiska budgeten istället blir den centrala frågan för det offentliga. En sådan ekonomisk ”utveckling” tvingar i princip fram neddragningar på allt från personalantal till personalkostnader vilket innebär att välfärden blir satt på undantag.

Men hur kan det bli på det här viset? Såklart blir det så här när de offentliga intäkterna inte balanserar utgifterna. När offentliga medel inte räcker till så måste det sparas på utgifter, alltså drabbas verksamheter negativt. Någonting grundläggande är tydligen felaktigt i förhållandet mellan intäkter och utgifter. Om vi ska förstå hela det komplexa sambandet i ekonomin som ett samhälle ställs inför så måste vi förstå var pengarna tar vägen från det att dom ”skapas” till det att dom fördelas. Pengarnas väg från mervärdeskapandet till hur dom förvaltas. Förvaltningen av ”pengavärdet” sker av kapitalägarna som sedan i princip kan välja vad dom vill göra med ”pengavärdet”. Dom är ju ägare av detta värde alltså är det upp till dessa ägare att fördela värdet. När nu skatter bokförs som en utgift och utgifter – har vi lärt oss – ska minimeras så agerar också kapitalets ägare efter denna ”lag”. Följaktligen så blir uppgiften för ägarna att söka undvika skatteutgifter så långt det är möjligt. Med detta synsätt så minimeras intäktssidan för offentlig verksamhet – ingen vill ju betala skatt varken privatpersoner eller företag. Med ett sådant system så ser vi att det så kallade välfärdsbygget blir mycket sårbart. Hur ska det kunna bli ett välfärdsbygge om ingen vill betala skatt? Detta dilemma avspeglar tydligt kapitalismens avsaknad av rättvisa – när ingen vill bidra med kapital till välfärden då kan följaktligen inte en önskvärd välfärd genomföras. Alltså föreligger ett systemfel när samhället och det offentliga inte förmår bygga den välfärd som alla förväntar sig. Vari ligger då systemfelet? Detta måste ju bli den naturliga frågan på problematiken. Kan systemfelet sökas i det rådande ekonomiska systemet? Ni vet svaret!

Hur kommer då den offentliga verksamheten fram till att välfärden ska läggas ut på upphandling? När det nu visar sig att välfärden på många sätt genomgår kvalitetsförsämringar så fortsätter ändå upphandlingsförfarandet som vanligt. Det blir priset som avgör vem som tilldelas det praktiska arbetet i ”välfärden”.

En av politikens viktigaste uppgifter är att identifiera samhällets utveckling och utifrån denna utveckling dra slutsatser om vad som ska åtgärdas, särskilt då utvecklingen inte går åt rätt håll!

Detta var ett påstående och påståenden ska alltid ifrågasättas. Om vi nu är överens om att detta påstående bör vara en av politikens viktigaste uppgifter så kan man verkligen fråga sig om politikerna tar detta påstående på fullt allvar? Vad bryr sig politikerna om identifieringen av samhällets utveckling? Och vad bryr dom sig egentligen om ifall utvecklingen inte går åt rätt håll? Jag menar vad bryr dom sig huruvida den våldsamma brottsligheten ökar i storstadens förorter? Vad bryr dom sig om tiggeriets utbredning i vårt samhälle? Eller om orsakerna till den ökande nedsmutsningen av våra hav?

Vad kan våra politiker göra åt dessa frågor? Jo dom kan prata vitt och brett om dessa frågors destruktiva påverkan på oss och på våra samhällen. Men vad ska dom egentligen göra åt dessa frågor? Går det att förbjuda den tilltagande våldsamma brottsligheten och går det att avskaffa tiggeriet och går det att bekämpa nedsmutsningen? Vi önskar väl alla att det skulle kunna gå att förhindra den här destruktiva utvecklingen med politikers hjälp, men är detta möjligt?

Svaret är, som så många gånger förr, att det är omöjligt. Jag upprepar: den här destruktiva utvecklingen är omöjlig att bromsa med rådande politikers hjälp. Och varför det då? Därför att rådande politik utgår ifrån att nuvarande ekonomiska system är det normativa och ska så vara även i framtiden trots att det just är systemets struktur som driver utvecklingen åt fel håll. När det nu är så här då kan vi konstatera att en av politikens viktigaste uppgifter inte klarar av att dra rätt slutsatser. Och drar den politiska makten tillsammans med det ekonomiska systemet felaktiga slutsatser då kan naturligtvis inte våra samhällen klara av att utvecklas åt rätt håll. Alltså en helt logisk förklaring till tidens ökande destruktiva anda.

Visserligen säger politiker mycket riktigt att vi lever i en allt oroligare tid särskilt när man pekar på vår så kallade omvärld med dess hotbild. Man uttalar sig om klimatförsämringen med allt vad det innebär för oss alla. Visst kan man hävda att detta är ett slags sätt i identifieringen av samhällets utveckling. Men en sådan identifiering måste åtföljas av vilka slutsatser som måste dras om de orsaker som ligger till grund för denna utveckling. Och det är just när vi kommer till denna punkt som det tar stopp. Politiken klarar inte av att identifiera orsakssambanden. Vad bör göras i detta läge?

Samhällsförändringar, har vi lärt oss, kan bara åstadkommas av människorna i samhället och med människorna i samhället menas ”vanligt” folk. Alltså inte det vi i dagligt tal benämner för etablissemanget. Etablissemanget innehåller eliten av människorna i samhället och denna elit formar med sin makt den struktur som befäster den rådande samhälleliga utvecklingen. Förändringar åstadkoms av människor som verkligen eftersträvar en förändring av sina egna liv och ”vanliga” människors liv.

————————————————————————————————————————————————–

Producera för att konsumera. Är detta livets mening? Ja i det system som vi alla lever i och som vi därför har att förhålla oss till så kan man säga att detta är livets mening. Vad gör detta förhållande med oss? Kan det vara så att det här förhållningssättet berövar oss den ”sanna” meningen med livet? I så fall kan man undra vad som kan anses vara den ”sanna” meningen?

Eftersom vi är ”flockdjur” av naturen så kan vi nog påstå att meningen finns i umgänget. ”Flockdjur” umgås tillsammans, vilket gör oss gott, och jag vill nog påstå att just umgänget är själva det centrala i meningen med livet. Hamnar vi utanför gemenskapen så far vi illa helt enkelt, både fysiskt och psykiskt. Man kan säga att vi är inte skapta för ett liv i ensamhet och därmed isolering.

Ett system som kräver en allt ökande konsumtion tvingar oss i princip att överge umgängesförhållandet som den högsta prioriteringen i livet. Konsumtionssamhället slår sönder våra förhållanden och slår sönder oss själva genom den allt mer stressade tillvaro som blir följden av den ”konsumerande” meningen med livet där även – som ligger till grund för konsumtionen – ”jakten” på kapitalkakan är den primära drivkraften.

När vi talar om kapitalismens kollaps så får vi denna kollaps därmed också bevisad genom nedbrytningen av oss själva på grund av det ”jagande” liv som vi är satta i att leva. Det är det rådande livet som sådant med allt vad det innebär som gör oss sjuka. Systemkollapsen visar sig kanske tydligast också på det här viset. Kapitalismens villkor fortplantar sig i våra samhällen på alla plan och allting speglar sig i individens sociala liv. När samhället bryts ner så bryts också individen ner – vi alla är ju samhället. 

Ett samhälle fullt av pillerätande individer visar oss ett samhälle som lider av sjukdom. Allt detta hänger självklart ihop. Det privata kapitalägandet ger upphov till konkurrens som medför kravet på ökad konsumtion och därmed en allt ökande ekonomisk tillväxt. Dessa effekter som dessutom hyllas av samhällseliten skapar i slutändan sociala problem såväl för våra samhällen som helhet, som för den enskilde individen.

Dom sociala problemen tilltar allt eftersom kapitalismens primära intressen får svårare att förverkligas. I takt med kapitalismens sönderfall så ökar därför trycket på de enskilda individerna i samhället. Jag menar att det är så vi ska förstå den ökande sociala oron och den enskildes psykosociala ohälsa. Den ”sanna” meningen med livet blir alltmer avlägsen.

Ett sjukt samhälle skapar sjuka individer. Det sjuka samhället kan alltså omöjligen skapa friska individer. Svårare än så behöver det inte vara i förståelsen av våra rådande samhällen och vad dessa i praktiken står för.

Det är ju inte precis någon vacker syn som målas upp för oss när vi betraktar världens samhällen som en global enhet. Att denna globala enhet lider av allvarlig ”sjukdom” råder väl inga tvivel om?

Den viktiga uppgiften blir att identifiera orsakssambanden till denna allvarliga ”sjukdom”, så att vi hittar tillbaka till den ”sanna” meningen med livet. Och svaret på denna viktiga uppgift ligger, som ni nog anar, i förståelsen av kapitalismens primära drivkrafter.

————————————————————————————————————————————————–

Alla så kräver vi rättvisa, jämlikhet och jämställdhet! Partier, organisationer ja överhuvud taget alla politiska ”plattformar” kräver dessa ”självklarheter”. Men likafullt så existerar inte dessa ”självklarheter” i vårt samhälle eller i andra samhällen.

Betraktar vi dessa ”självklarheter” med ”objektiva” ögon så bör vi väl bli förvånade över att allas krav på att våra samhällen ska innehålla dessa grundläggande ”självklarheter” – men inte alls motsvarar den vardagliga verkligheten – leder till stora funderingar över varför verkligheten inte motsvarar allas våra krav?

Kan det vara så att vi definierar rättvisa, jämlikhet och jämställdhet olika? Det som betraktas som rättvisa för dig kan betraktas som orättvisa för mig.

Är det exempelvis rättvist att en läkare tjänar mer än en undersköterska? Är det rättvist att en chef tjänar mer än en vanlig anställd? Är det rättvist att en småföretagare i praktiken måste arbeta 10 timmar medan en anställd arbetar 8 timmar? Är det rättvist att vi i västvärlden i allmänhet lever mer välbärgade liv än övriga världen?

Hur svarar vi på dessa frågor? Jo vi får mycket skilda svar. Alltså blir rättvisebegreppet en subjektiv åsikt och samma sak gäller för synen på jämlikhet och jämställdhet. Begreppen blir inte allmängiltiga när vi tar fram konkreta exempel på vad kraven i praktiken innebär. Därmed så blir slusatsen att allas våra krav splittras upp i skilda åsikter när vi definierar ”självklarheterna” i praktiken. Och således gäller även denna splittring – i synen på ”självklarhetsdefinitioner” – för alla politiska ”plattformar”.

Kan vi av detta dra slutsatsen att vad vi tycker och tänker om våra ”självklarheter” i praktiken saknar betydelse – allt kan ju tolkas hur som helst? Vilket då skulle betyda att det du och jag anser som rättvist det betraktas på ett helt annat sätt i det praktiska livet, eftersom det i praktiken just inte fungerar rättvist. Javisst så ser det naturligtvis ut.

Med den här synen så anses det som rättvist, i praktiken, att vissa människor kan vältra sig i rikedomar medans andra inte har mat för dagen. Eller hur, det är ju så våra samhällen ser ut? Det ”självklart” orättvisa betraktas, i praktiken, som rättvist. Vad blir det för konsekvenser av en sådan verklighet, som vi alla nu lever under?

Konsekvenserna kan ju bara bli på ett sätt och dom leder naturligtvis till att våra samhällen splittras upp med ökande social oro som följd. Eller kan man dra någon annan slutsats?

Dom ”självklara” kraven på rättvisa, jämlikhet och jämställdhet har alltså förvandlats till den ”självklara” verkligheten på orättvisa, ojämlikhet och ojämställdhet.

Kan vi lära oss någonting utifrån denna diametralt motsatta omsvängning mellan ”självklara” krav och ”självklar” verklighet?

Jag menar att denna, kan man tycka, ologiska omsvängning bara kan förklaras med att samhällenas strukturella uppbyggnad är så konstruerad att dom ”självklara” kraven omöjligen kan förverkligas under den rådande strukturella verklighet som vi alla lever under. Eller har ni någon annan förklaring på problemet?

Skulle denna, vilket jag menar, förklaring gälla då innebär det att problemet – i alla fall i teorin – är löst.

När ”självklara” krav visar sig omöjliga att kunna lösas så innebär detta att orsaken finns att söka i den samhälleliga uppbyggnaden. I denna omöjlighet  så kan vi utifrån detta konstaterande formulera att förutsättningen för vår strukturella uppbyggnad ligger i just orättvisans nödvändighet. Det är alltså nödvändigt med en orättvis samhällelig uppbyggnad för att vårt rådande ekonomiska system ska kunna drivas vidare. Vilket då blir ”teoriproblemets” lösning!

Skulle vårt samhällssystem vara rättvist uppbyggt då fanns det heller inga ”självklara” krav att ställa. Om ni förstår vad jag menar?

Är det alltså ingen mening med att ställa ”självklara” krav i ett samhällssystem som inte förmår genomföra dessa krav? Så kan man naturligtvis tycka, men dom ”självklara” kraven måste ju ställas i alla lägen oberoende av var vi befinner oss i vårt rådande globala ekonomiska system.

Men samtidigt som kraven ställs så måste vi visa på lösningen ur den här problematiken och den är då, åter igen, att vårt kapitalistiska system omöjliggör en lösning, vilket innebär att lösningen bara kan möjliggöras under ett demokratiskt ekonomiskt system.

Fokus på hela den här problematiken måste därför läggas på att ersätta kapitalismen. Inser man inte denna grundläggande nödvändighet utan istället begränsar den ”självklara” kravlistan i åsikten att all förändring är möjlig under rådande ekonomiska verklighet då har man misstagit sig grundligt.

——————————————————————————————————————————————–

När vi nu alla, globalt sett, lever i en kapitalistisk marknadsekonomi så är det, på sätt och vis, förståeligt – det är förståeligt men ändå helt fel – att politiken agerar så som den gör. Man agerar hängivet och följsamt efter hur den ekonomiska verkligheten ser ut och vad den kräver – den kräver ständig ekonomisk tillväxt. Att politiken skulle komma till insikt om att bryta följsamheten gentemot den ekonomiska utvecklingen – vill jag påstå – låter sig inte göras även om en sådan slutsats är den enda riktiga.

På kort sikt så skulle ju en bruten följsamhet skapa betydande återverkningar i våra samhällen. Kapitalet i det icke ”följsamma” samhället skulle omgående försvinna ut och istället investeras i ”vänligare” samhällen. Effekten av en sådan kapitalförflyttning skulle, som vi förstår, slå mycket hårt mot det icke ”följsamma” samhället. Alltså skulle det vara helt förödande för politiska partier att driva en politik som kritiserade den rådande ekonomiska ordningen även om en sådan kritik, som sagt, vore det enda rätta. 

Varför då? Jo en väl genomarbetad analys av vårt rådande ekonomiska system kan inte komma fram till en annan slutsats än att kapitalismen är uppbyggd utifrån orättvisa, inhumana och ohållbara grunder.

Politiken befinner sig i den berömda ”rävsaxen” där man på grund av sin undergivenhet gentemot de ekonomiska beslutsprocesserna inom marknaden i praktiken saknar reella möjligheter att styra våra samhällen mot hållbarhet och rättvisa, med allt vad det innebär. Och vi vet ju sedan tidigare vad denna politiska oförmåga beror på, eller hur?

Ett ekonomiskt system som saknar alla former av demokratiska marknadsregler och där kapitalet är privatägt lever sitt liv bokstavligt talat vid sidan om det offentliga samhället. Men det där har vi beskrivit ett otal gånger så det är ingen nyhet.

När politiken i praktiken hänvisas till att agera förvaltare åt ett odemokratiskt ekonomiskt system så kan det bara sluta på ett sätt. Och att det bara kan sluta på ett sätt, nämligen i kollaps, det klarar heller inte politiken att ta till sig. Att ta till sig en sådan ödesmättad ståndpunkt är ju det samma som att ta avstånd från vårt rådande ekonomiska system, vilket vi ju som sagt ser att maktpolitiken inte förmår.

Nej politiken spelar med på kapitalets villkor. Dom har, som vi säger, inget annat val. Och i takt med att samhällets behov alltmer fjärmar sig från kapitalets behov – eftersom kapitalet inte längre klarar av att tillgodose samhällets alla berättigade krav – så leder denna allt vidgade spänning till växande social oro. Vilket vi följaktligen nu ser utspelas, dels hos oss men framför allt i en mängd samhällen där den sociala oron har tagit sådana dimensioner att det i praktiken råder total kollaps. Men som vi vet så drar inte våra folkvalda politiker denna slutsats – att kapitalismen skapar social oro på grund av att dess system inte klarar av att tillfredsställa samhälleliga behov – utan dom drar en helt annan slutsats som går ut på att vi skall behålla vårt ekonomiska system och utifrån denna utgångspunkt så ska fördelningspolitiken kunna lösa de samhälleliga problemen.

Dagens politik handlar också just om hur fördelningen av de offentliga medlen ska gå till. Det är just denna fråga som egentligen all vår rådande maktpolitik grundar sig på: hur ska den offentliga fördelningen ordnas utifrån det ständiga kravet på att tillmötesgå kapitalets primära intressen. En ekvation som alltså är omöjlig att lösa.

När den så kallade gröna politiken eller det vi benämner omställningsrörelsen ställer helt berättigade krav på att vi måste skifta om från fossil energianvändning till förnyelsebar så är detta krav naturligtvis det enda riktiga men det stora misstaget som denna omställningspolitik gör sig skyldig till det är att man utgår ifrån att denna förändring ska kunna genomföras inom rådande ekonomiska system. Eftersom detta är en praktisk omöjlighet så blir man därmed medskyldig till att sprida falska illusioner på samma sätt som den etablerade maktpolitiken. Man hamnar, som vi säger, i samma båt som etablissemanget vilket tydligt utmärker sig då känsliga klimat- och miljöbeslut skall tas, som i stort sett alltid i slutändan sammanfaller med de rådande marknadskrafternas beslutsprocesser.

Hur sådana förhållanden löses vet vi och ser vi mycket väl. Dessa styrkeförhållanden går alltid enligt marknadens villkor. Den gröna politiken tvingas därmed att gå den rådande ekonomiska ordningen tillmötes.

En starkt bidragande orsak till denna tillmötesgående politik beror självfallet på att rörelsen inte har gjort en grundläggande analys av det ekonomiska systemet med dess återverkningar på hela vårt ekologiska system.

—————————————————————————————————————-

Funderar kring fossila- respektive förnyelsebara energikällor.

Oljepriset har ju stabiliserats på en relativt låg nivå, sedan en längre tid. Kommer priset att falla till ännu lägre nivåer eller kan det vända uppåt?

För ett antal år sedan spåddes det en långsiktig uppgång av oljepriset – oljan skulle ju börja tryta samtidigt som bränslebehoven förväntades öka – därför så skapades intresse för att kunna ersätta oljan i drivmedelsproduktionen, med etanol. Dom allt högre oljepriserna öppnade upp för etanolproduktion, som man antog delvis kunde ersätta oljan som fordonsbränsle.

Men oljepriserna fortsatte inte att stiga, som man antog, utan priserna föll istället. Vilket resulterade i att etanolproduktionen inte lönade sig. ”Etanolbilar” som alltså tidigare upplevde en allt ökande försäljning föll nu tillbaka i försäljningsstatistiken i takt med att oljepriserna sjönk. Marknadsintresset för etanoldrivna fordon upphörde mycket snabbt. Man kan säga att det relativt låga oljepriset helt enkelt satte stopp för alternativa bränslen.

Här kan man då fråga sig varför förväntningarna på ett ständigt högre oljepris inte besannades? Vad var orsakerna till att priserna föll?

Det korta svaret är ju att tillgången på olja överstiger efterfrågan. Det produceras mer olja än vad det fanns avsättning för. Kapitalismens ”lagar” gäller här som i alla andra produktionsområden. Faller efterfrågan så faller priserna – alltså pressas profiten!

Liknande scenario har vi sett inom elenergiområdet. Elpriset spåddes gå upp ungefär på liknande sätt som oljepriset förutspåddes en uppgång. Men inte heller här besannades spådomarna, elpriset har fallit tillbaks främst som en följd av att, även här, tillgången i elproduktionen överstiger efterfrågan. Detta har lett till att den förnyelsebara elkällan vindkraften har fått marknaden att vända den ryggen. Marknadens intresse för att investera i vindkraften har svalnat betänkligt. Att investera i vindkraft bedöms som olönsamt vid dessa låga elpriser som nu råder.

Tillbaka till oljan som drivmedel. När det nu tas fram alternativa drivmedel, exempelvis eldrivna fordon, så blir man fundersam över om marknaden även den här gången förkastar dom alternativa drivmedlen med sina nyproducerade fordon. Ett fortsatt lågt oljepris skulle ju – enligt kapitalismens ”lagar” även här – minska marknadens intresse för de alternativa drivmedlen. De fossila utsläppen skulle inte få en möjlighet att minskas vid detta scenario – alltså vid fortsatt låga oljepriser.

Låga oljepriser blir också följden av en allt ökande tillgång på alternativa drivmedel eftersom efterfrågan på drivmedel, totalt sett, understiger den totala tillgången. Att investera i dyrare fordon som drivs runt med förnyelsebar energi kommer kanske därför att råka ut för en liknande process som vindkraftverken i elproduktionen.

Förbränningen av den fossila energin måste dessutom minska i snabb takt, av orsaker som är välbekanta. Om vi då i detta kända läge ställer oss frågan hur vår kapitalistiska marknad reagerar inför denna nödvändiga förändring så skulle ju oljepriserna falla ännu lägre när ”motståndet” mot oljeproduktionen sprider sig i våra samhällen. Marknadens ”lagar” talar ju om för oss, åter igen, att minskad efterfrågan leder till fallande priser. Vad betyder detta scenario – att oljeproduktionen sätts under press på grund av dess negativa påverkan på klimatet och att det också pressas av ett flertal alternativa förnyelsebara energikällor? Hur reagerar oljemarknaden på denna konkurrens som, som sagt, tillför den totala drivmedelsmarknaden ännu mer energi?

Globalt sett så leder den här överproduktionen av energi, till allt lägre priser. Och den etablerade oljemarknaden kommer absolut att gynnas av en sådan utveckling medans den oetablerade förnyelsebara energimarknaden kommer att missgynnas. På vad sätt då?

Jo som vi har lärt oss så handlar allting primärt om kostnader och intäkter i den rådande ekonomi som vi har att förhålla oss till. En oetablerad marknad kräver dyra investeringar innan den på allvar förmår konkurrera med en etablerad marknad som dessutom verkar inom fallande priser. Här avgör den globala marknaden vad som kommer att ske. I denna marknadskonkurrens så tas ingen hänsyn till klimatproblematiken och om några stater skulle exempelvis pålägga väsentligt högre skatter på de fossila bränslena och de fossildrivna fordonen så flyttas kapitalinvesteringarna, som helhet, bort från dessa ”högkostnasstater” till ”marknadsvänligare” stater. Klimatproblematiken flyttas bara från en plats till en annan och samma problematik kommer att finnas kvar eftersom problematiken slår globalt.

Eftersom vi funderar kring problematiken om fossilt respektive förnyelsebart så måste vi ju nämna kolet. Kolkraftverken har ju, kan man säga, fram till nu varit en mycket viktig energikälla i framställningen av el och då naturligtvis även stått för en väsentlig del av klimatpåverkan. Kolets andel av miljöförstöringen kommer fortsättningsvis att vara stor, vilket är ödesdigert, men det har nu visat sig att förnyelsebar energi kan konkurrera mot kolenergin.

Kapitalets investeringar i förnyelsebar energi växer hela tiden, naturligtvis beroende på att dessa investeringar beräknas ge högre förräntning än vad liknande investeringar i kolenergin skulle ge. Detta är självfallet mycket uppmuntrande i den kapitalistiska värld som vi alla har att förhålla oss till. Men kommer den här omställningen från fossil energi till förnyelsebar när det gäller producerandet av el att räcka för att rädda klimatet?

Nej den gör ju inte det. Vi konstaterar alltså att kolenergin har spelat ut sin roll när det gäller framtida elförsörjning baserad på hållbarhet för klimatet. Men som vi har sagt tidigare: detta är någonting som dagens rådande marknadssystem inte tar någon hänsyn till. Vilket är ett faktum som vi inte får glömma. Således kommer det att fortsätta spys ut så mycket koldioxid så att klimatet inte ges någon möjlighet att stabiliseras på en ”godtagbar” nivå.

Vad måste alltså göras för att vända den här dystra utvecklingen? Det finns bara ett sätt och det är ett förändrat ekonomiskt system, som poängterats här otaliga gånger och beskrivits utförligt i tidigare inlägg. Observera åter igen att vår kapitalistiska marknadsekonomi inte kan förändras utifrån etiska; moraliska eller logiska insikter om att rådande ekonomiska fortsättning obönhörligen leder till en klimatkatastrof.

Vårt rådande system är dessutom byggt på ständig ekonomisk tillväxt med ett privat kapitalägande och denna strukturella ordning kan omöjligen förändras på grund av sina egna ”livsbetingelser”, för att kunna existera. Hur skall i så fall detta gå till?

——————————————————————————————————————————–

Turbulensen inom politiken, i synnerhet maktpolitiken, visar inga tecken på att avta. Snarare så tilltar polariseringen både mellan politiska partier och även inom partiernas väggar. Så ser verkligheten ut och denna politiska turbulens speglar det strukturella ”felbygge” som nu, mer och mer, ger sig tillkänna.

Just denna utveckling har kunnat förutses – baserat på vårt globalt strukturella ”felbygge” – så egentligen är det ingen överraskning för oss.

I det här läget – den alltmer turbulenta politiken – så finns inget annat val än att fortsätta söka förstå alla dom orsakssamband som ligger till grund för den ökande och som sagt förväntade turbulensen.

Som vi vet så klarar inte politiken av att leverera de samhälleliga välfärdsbehov som vi alla globalt ställer,  med allt vad det innebär. När vi nu har detta att förhålla oss till, här och globalt, så växer naturligtvis missnöjet i våra samhällen och detta missnöje letar sig självklart också in i våra politiska partier. Därav en tilltagande oro och turbulens i hur partierna skall föra sin politik.

Eftersom det strukturella ”felbygget” leder till sönderfall – som ju är påtalat ett otal gånger – och alla etablerade partier tydligen saknar förmågan och viljan att söka förstå det komplexa sambandet mellan kapitalismens primära behov och detta behovs inverkan på det samhälleliga livet – vilket alltså i förlängningen leder till kollaps – så uppstår ur denna oförmåga att förstå sambandet en politisk omöjlighet att föra en ”riktig” politik.

Men en sådan kritik vill man överhuvud taget inte kännas vid utan alla fortsätter, i vanlig stil, att angripa varann dels inom de egna partierna och dels ”blåsa” till strid utåt mot opponerande partier. I denna tilltagande turbulens så handlar striderna inte om ideologiska skiljelinjer – eftersom det inte finns några tydliga skiljelinjer – utan istället så inriktas striden på personangrepp och till viss del lite olika syn på hur den offentliga skattefördelningen skall se ut.

I ett så snävt debattklimat – där de grundläggande strukturella formerna lämnas utanför – frodas självklart missnöjesdebatter om vem som är orsaken till vad och hur detta leder till allt sämre opinionssiffror.

”Hur ska vi kunna få fler i arbete?” är den stående frågan för, i stort sett, alla etablerade partier. När denna stående fråga aldrig finner sin lösning i vårt rådande ekonomiska system så leder denna omöjlighet till frustration i samhället som helhet och denna samhälleliga frustration smittar av sig på våra etablerade partier i form av missnöje. Ett missnöje som därför hela tiden ökar.

När ”stående” frågor och medföljande krav aldrig kan få sin lösning i vårt rådande ekonomiska system så bäddar detta för en ständigt ökande turbulens inom maktpolitiken och när nu kapitalismen agerar alltmer desperat i sin jakt på profit och denna profit får allt svårare att infinna sig då inser vi att turbulensen inom politiken kommer att öka än mer.

Turbulensen inom politiken är som sagt en spegling av våra samhällens turbulens och det dystra framtidsscenariot gör att ingen politisk ”stabilitet” är i sikte!

———————————————————————————————————————-

Sexuella övergrepp kan det förstås som ett samhälleligt misslyckande? Ska vi ta oss an övergreppen som ett samhälleligt problem eller ska vi betrakta orsakssambanden utifrån personliga ageranden bortom alla former av strukturella förhållanden?

Om vi tror oss anta att det finns ett strukturellt samband som ligger till grund för dessa övergrepps gigantiska problem världen över då måste vi söka förstå detta strukturella sammanhang.

Hur förstås sammanhangen? Vilka strukturella krafter skapar denna destruktiva utveckling?

Tror vi inte på strukturella samband utan istället på individers privata ageranden då ser vi inte problematiken utifrån nödvändiga samhälleliga förändringar, som måste till för att komma åt övergreppens orsakssamband. Alltså ska vi då fortsätta förvaltningen av det samhälle som vi nu lever i utan några grundläggande förändringar. Med andra ord så är det just det samhälle som vi idag lever i som också ska gälla för oss i framtiden, om vi tolkar den samhälleliga maktelitens syn rätt.

Utifrån detta synsätt så ses inget samband mellan sexuella övergrepp och den patriarkala struktur som ju är global världen över. Slutsatsen av ett sådant synsätt måste ju då bli att sexuella övergrepp kommer att fortsätta oförändrat framöver. Det finns, med detta synsätt, ingenting att förändra med de rådande strukturella förhållanden som vi nu har att förhålla oss till. Naturligtvis kan vi öka på dom polisiära insatserna i våra samhällen för att om möjligt begränsa våldet. Men vi kommer å andra sidan inte att kunna lösa de grundläggande orsakssambanden till detta globala samhällsproblem, när vi ser dessa övergrepp som ”normativa” händelser inom varje samhälle.

Om vi nu vägrar tro att dessa ”normativa” händelser ska vara just ”normativa” då måste vi komma fram till slutsatsen att vi har något ”inbyggt” fel i själva vår samhälleliga uppbyggnad. Vilket i så fall betyder att det går att göra någonting åt problematiken.

Vilket ”inbyggt” fel kan det då finnas? Jo eftersom sexuella övergrepp är ett globalt gigantiskt samhälleligt problem då pekar det mot att våra samhällen globalt sett har en likartad strukturell uppbyggnad. Den här likartade byggstenen ser vi i den patriarkala strukturen – maktstrukturen. Och denna samhälleliga maktstruktur passar in som handen i handsken på vårt rådande ekonomiska system – kapitalismen. Kapitalismen i sig är ju, som vi vet, också ett ekonomiskt maktstrukturellt system.

Kan vi av dessa faktiska konstateranden och tydliga samband mellan patriarkatet och kapitalismen anta att just för att dom bygger på maktstrukturella förhållanden så ”bereds”, så att säga, vägen för sexuella övergrepp? Sexuella övergrepp blir på så vis en del  – ”normativ” del – som ingår i maktstrukturen.

Bara att vi alla lever i patriarkala samhällen är ju i sig själv ett globalt övergrepp mot det kvinnliga könet, så redan i detta konstaterande så existerar ett grundläggande övergrepp. Att från detta grundläggande strukturella fel inse att steget till sexuella övergrepp inte är särskilt långt, måste vi förstå som ett tydligt samband.

När vi nu antar att det är så här som problematiken måste förstås då säger ju detta oss också att sexuella övergrepp kommer att försvinna, mer eller mindre, då patriarkatet bryts ned.

Eller är ni av en annan åsikt?

Eftersom vi också hävdar att patriarkatet ingår i ett ”intimt” samband med kapitalismen då uppstår självklart frågan om kapitalismen är möjlig utan patriarkatet? Kanske kapitalismens förutsättning är patriarkala samhällen?

Omvänt kan vi likaså konstatera att patriarkatet vore en omöjlighet i ett demokratiskt ekonomiskt system.

Tillbaka till frågan som vi ställde tidigare: ”Hur förstås sammanhangen? Vilka strukturella krafter skapar denna destruktiva utveckling?”

Förutom faktumet att vi lever i maktstrukturella förhållanden – alltså patriarkatet – så är våra samhällen uppbyggda på det viset att vi ska konkurrera med varann. Vi ska konkurrera, inom alla plan, om alla dom kapitalvärden som produceras i våra samhällen. Medför en sådan konkurrens, med allt vad det innebär, att den sociala oron ökar?

Ja om detta råder ingen som helst tvekan och när det nu förhåller sig på detta vis då bör det bli förståeligt att övergrepp, sexuella övergrepp, är en av de allvarligaste delarna av denna sociala oro.

Kapitalismen som system kan därmed göras delaktig och därför likaså ansvarig för dom globala övergreppen som sker överallt, runt omkring oss. Men att samhällseliten skulle komma fram till en sådan slutsats är, som vi vet, en omöjlighet. Samhällselitens uppgift är ju att förvalta våra samhällen och därmed våra strukturer, inte förändra den rådande ordning som vi alla lever i. Och därför kommer sexuella övergrepp liksom allt annat våld att fortsätta i oförminskad takt. Så ser framtidsscenariot ut vid en fortsatt patriarkal och kapitalistisk ordning.

När vi därför ställer självklara krav på jämställda samhällen så måste vi förstå att dessa självklara krav omöjligen kan förverkligas i dagens rådande ekonomiska system. Vi ska alltså inte förvänta oss att sexuella övergrepp liksom all social oro kan upphöra i ett ekonomiskt system som i sig förutsätter en maktstrukturell ordning, för att över huvud taget kunna uppfylla dom prioriteringar som kapitalets ägare kräver.

Hur ska då kraven formuleras? Jo dom självklara kraven på jämställdhet i våra samhällen måste ställas sida vid sida med kraven på att kapitalismen måste ersättas med ett demokratiskt ekonomiskt system. Att enbart ställa kravet på jämställdhet, i olika scenarion, skulle tolkas som om det kan vara möjligt att genomföras under rådande ekonomiska förhållanden. Vilket alltså är en omöjlighet.

Här ser jag en liknelse med vad stora delar av miljörörelsen och omställningsrörelsen ställer i sina krav. Dessa rörelser ställer dom självklara kraven på att vi måste anpassa våra liv efter dom förnyelsebara resurser som vår jord kan erbjuda. Men i dessa självklara krav saknas, på samma sätt, den nödvändiga insikten att dessa krav är omöjliga att förverkliga under rådande ekonomiska system. Rådande ekonomiska system måste även här ersättas med ett demokratiskt ekonomiskt system för att dessa självklara krav ska kunna möjliggöras.

Att skapa illusioner om en ”bättre” värld utan att förändra de grundläggande maktstrukturella förhållandena leder till en återvändsgränd.

Svaret på den inledande frågan blir alltså: ja sexuella övergrepp måste förstås som ett samhälleligt misslyckande!

———————————————————————————————————————————

Global social samvaro tillsammans med lokal ekonomisk demokrati! Hur får vi en sådan ekvation att gå ihop?

Vi har konstaterat att den globala kapitalistiska ordningen tillsammans med mer eller mindre social gränsdragning mellan människors samhällen – uppdelningen av världen i länder – leder till samhälleligt sönderfall och ovanpå det ekologisk kollaps. Alltså det tillstånd som vi har att förhålla oss till i vår tid. Denna negativa spiral måste, som vi ser, vändas diametralt för att vi ska ha en chans till såväl samhällelig som ekologisk jämvikt.

När nu lokal ekonomisk demokrati är den enda framkomliga vägen för våra samhällen då måste vi, som alltid, försöka sätta oss in i hur ett sådant ekonomiskt system fungerar. Att förklara detta systems funktionssätt kan inte nog understrykas så därför ger vi oss på denna fråga igen, förhoppningsvis från ytterligare en infallsvinkel, så att därmed frågan åskådliggörs än mer.

Den lokala ekonomiska demokratin kan enbart fungera som system där hela den samhälleliga demokratiska besluts- och ägandeformen över kapitalet görs rådande.

Man kan också säga att en demokratisk ekonomi saknar möjligheter att göras global, av den enkla anledningen att ett samhälles behov av välstånd bara kan uppnås med det lokala samhällets arbetsinsatser. Vi kan alltså inte exportera våra arbetsinsatser till ett annat samhälle i tron att detta skulle skapa välfärd för hela detta importerande samhälle. Samhällen kan enbart skapa egen välfärd med hjälp av sina egna arbetsinsatser. Att exportera och importera välfärd är således en omöjlighet. Det enda medlet i skapandet av välfärd är alltså samhällenas egen arbetskraft. Och för att detta ska kunna förverkligas så måste kapitalet vara samhällsägt. Denna slutsats måste ständigt kommuniceras ut eftersom den ekonomiska och politiska eliten hela tiden saluför kapitalismen som självklart odiskutabel.

Nuvarande export och import har som enda primära syfte att förränta kapitalet åt sina investerare som ju agerar utifrån ägandets privata intressen.

Vi måste åter poängtera att kapitalvärden är det samma som arbetsinsatser. Det är enbart mänskliga arbetsinsatser som kan skapa verkliga kapitalvärden. Spekulativa kapitalvärden kan omöjligen skapa välfärd för hela samhällen, i stället så ”bidrar” dessa spekulationer till att samhällen utarmas och därmed sönderfaller.

Känner vi igen denna verklighet?

Om vi inser denna verklighet då bör vi kunna förstå att producerandet av nödvändiga konsumtions- och livsmedelsvaror samt egentligen allt vad skapandet av kapitalvärden för med sig skall produceras i lokalsamhället. I ett sådant ekonomiskt system flödar ekonomin genom samhället utifrån samhällets behov, i och med att själva kapitalet är samhällsägt. För att detta ekonomiska system skall kunna bli verklighet så måste vi åter igen poängtera den nödvändiga förutsättningen: att kapitalismen globalt sett hamnar i ett alltmer tilltagande sönderfall. En ”frisk” kapitalism drar alltid till sig kapital, från när och fjärran, oavsett var detta kapital skapades och oavsett hur det gick till. Utifrån denna insikt så bör vi likaså förstå att det i praktiken blir omöjligt att införa ett demokratiskt ekonomiskt system parallellt med en ”frisk” kapitalism. Kapitalismen har ju den ”naturliga” drivkraften att alltid ”jaga” rätt på kapital varhelst i samhället som det uppträder. Vi har ju lärt oss att denna drivkraft är själva meningen med det privata kapitalägandet. Som nu dessutom har nått vägs ände.

Kan vi alltså förstå att kapitalismen måste in i själva fasen där sönderfallet blir uppenbart, för i stort sett hela samhället, innan den demokratiska ekonomin ”tillåts” ta över? Och det är i den fasen vi nu går in i. Alltså att delar av samhället blir medvetna om att kapitalismen nu har spelat ut sin roll – den klarar inte längre av att skapa ekonomisk tillväxt av ”egen” kraft utan är nu tvungen att ta ”hjälp” av offentliga medel plus konstlad – ej täckningsbar – kreditgivning för att kunna drivas vidare. Man kan också säga att kapitalismen lever vidare med en allt starkare beroendeställning av en spekulativ ekonomi. Detta starkare beroende gör att sönderfallet för våra samhällen blir alltmer våldsamt när ekonomiska kriser slår till.

Dagens ekonomiska globalisering är ett resultat av konkurrensen mellan det privatägda kapitalets ständigt primära överlevnadsbehov, vilket naturligtvis i slutändan för med sig att vissa överlever på andras bekostnad. En sådan ordning ger upphov till ständiga konflikter i såväl den globaliserade marknaden som det sociala livet mellan människor och deras samhällen. Denna nu rådande ordning har därför ingen framtid vilket framför allt beror just på vårt odemokratiska ekonomiska system.

Det är detta system som måste förändras i grunden!

————————————————————————————————

Att ta till våld kräver vissa förutsättningar. Såväl krig, våldsamma konflikter och till det vardagliga våldet, har sina ”spelregler”. Maktens ”redskap”, våldet, förutsätter just en ”ordning” – vår maktstrukturella ordning – som gäller, när denna ”ordning” ifrågasätts.

När det gäller stora globala konflikter där dessa konflikter eskalerar och till sist inte finner en lösning – här måste vi känna till att strukturella konflikter i en kapitalistisk ekonomi aldrig går att lösa på grund av systemets inbyggda orättvisa – så väljer, så gott som alltid, den ekonomiskt starkare att ta till våld för att gå vinnande ur själva maktkonkurrensen. Vilket, som vi förstår, ju inte innebär en lösning av konflikten utan istället handlar det om ett fortsatt befästande av den ekonomiska makten i den globala ekonomiska konkurrensen.

Måste det då finnas en maktkonkurrens? Är själva förutsättningen för människans fortlevnad att samhällen måste ingå i en konkurrerande tillvaro för att kunna leva vidare? Måste alltså den globalt strukturerade ordningen vara utformad på det viset att inte bara människor och företag, som fria individer, ska konkurrera med varann utan också att hela samhällen måste stå i ett liknande förhållande?

Ja om vi ska tro på dagens globala verklighet så förhåller det sig så att hela samhällen står i konkurrerande förhållanden till varann. Och så vet vi också att förhållandena har sett ut under en mycket lång tidsperiod. Under denna långa tidsperiod så har det utspelats och fortsätter utspelas krig och mer eller mindre våldsamma konflikter både mellan samhällen och inom samhällen.

Man får intrycket att det är så här våra samhälleliga liv ska se ut. Att det är så här som ”normativa” samhälleliga förhållanden ska byggas.

”Krig och våld har alltid existerat så därför kommer också krig och våld att fortsättningsvis leva vidare i framtiden.”

Kan vi därav anta att ekonomisk makt är en grundläggande orsak till våld, med allt vad det innebär? När vi nu kommer fram till att kapitalismen som system representerar just ekonomisk makt och ytterst därmed även den totala samhälleliga makten då blir ju detta ett bevis för att vårt rådande maktsystem är den grundläggande orsaken till våldet.

Vad lär vi oss då av detta? Jo först och främst lär vi oss att så länge som vårt rådande ekonomiska system verkar, så länge kommer också våldet att verka. Våldet ska därmed förstås som en ”normativ” strukturell byggsten för våra samhällen. Vi kan av den här slutsatsen dessutom påstå följande: Ingen kapitalism, inget våld!

Vi förstår dagens strukturella våld som avhängigt utifrån hur stora dom ekonomiska klyftorna är i våra samhällen. Ju större ekonomiska klyftor, ju större motsättningar i samhällen vilket då naturligtvis leder till ökande social oro där våldet tar allt större plats i våra samhälleliga liv.

Med ”vi förstår” så avser jag den absoluta majoriteten av människorna i våra samhällen och i denna absoluta majoritet inräknas inte våra samhällens maktmänniskor, av förståeliga skäl. Den samhälleliga makten har annat att fundera över. Den är först och främst intresserad av sina egna, väl tilltagna, löner samt självklart ägandet av kapitalet. 

Att dom ekonomiska klyftorna i våra samhällen växer är just ingenting som ledande politiker vill ta tag i. Här hänvisas, som alltid, till marknaden att lösa dessa problem. Och därmed så förstår vi att en lösning inte kommer att nås.

Således så kommer våldet med all den mänskliga tragedi som vi dagligen upplever att fortsätta och denna dystra prognos kan inte förändras av den enkla anledningen att vi alla lever i en samhällelig strukturell uppbyggnad som bygger på att mänskliga förhållanden, ekonomiska och därmed sociala, ska vara orättvisa.

Den samhälleliga makten kan aldrig komma fram till denna slutsats, av förklarliga skäl, utan man agerar som vanligt med att tillskjuta medel för att rusta upp alla delar av den våldsapparat som man har till förfogande för att möta våldet, med våld. På så vis fortsätter naturligtvis våldet och våldet görs därigenom normaliserande i allt vad konfliktlösningar heter. Det är så det ser ut och det är så det fortsättningsvis kommer att se ut.

Det strukturella våldet kan enbart lösas med samhälleligt strukturella förändringar!

—————————————————————————————————————–

Frågor: Varför olika inkomster? Varför finns religioner? Varför har vi kapitalism? Varför är våra samhällen patriarkala? Varför finns stater? Varför skatter och varför inte hellre ett samhälleligt ägande?

Frågor av den här typen hänger ihop och har att göra med vår samhälleliga uppbyggnad, själva den strukturella ordning som råder. Redan i innebörden av frågorna så ser vi att det handlar om en maktstrukturell ordning som vi har att förhålla oss till. Och denna ordning är etablerad sedan tusentals år tillbaka i historien. Dagens rådande ordning är således ärvd sedan mycket lång tid tillbaks.

När en sådan ordning för med sig krig och elände av alla de slag då bör man komma fram till slutsatsen att någonting inte står rätt till med den strukturella uppbyggnaden som vi lever i och som bevisligen har existerat i tusentals år.

Kan denna slutsats vara värd att tas på allvar? Eller ska vi anse att denna ordning – med krig och elände – som har existerat under så lång tidsperiod kan anses som ”normal”, så därför finns heller inte någon anledning att ifrågasätta vår strukturella ordning?

I vår rådande maktstrukturella ordning så tas dom avgörande besluten, på politikernivå, allt mindre plats. Besluten har över tid förflyttats alltmer till den ekonomiska maktens ”sfär”, vilket blir förståeligt då vi ser hur kapitalismens marknad breder ut sig globalt och därmed minskar de politiska beslutsprocessernas möjligheter att sätta samhällets behov i främsta rummet. Under dom här omständigheterna så hamnar politiken i det svåra dilemmat mellan samhällets behov och kapitalismens prioriteringar. Fördelningspolitikens dilemma kan vi benämna det.

Hur ska skatter tas ut och hur ska sedan skatter fördelas? Detta ständigt återkommande politiska ämne och egentligen det enda ämne som politiken, under rådande strukturella förhållanden, har inflytande över.

Några ord om detta ständigt återkommande politiska ämne.

Om ambitionen är att skapa ett så kallat välfärdssamhälle för alla samhällets individer, då måste i så fall fördelningen av samhällets intäkter ske på ett rättvist sätt – eller är denna åsikt förlegad? 

Om vi dessutom antar att politiken avser att bibehålla ett ekonomiskt system där det inarbetade kapitalet, i huvudsak, är privatägt – alltså dagens kapitalistiska system – hur ska då intaget respektive fördelningen av skatter gå till?

Ovanpå denna fråga så ställer vi nu frågan om det överhuvud taget är möjligt att genomföra en rättvis fördelning av samhällets skatteintäkter?

Och när vi ställer denna fråga då måste vi självfallet också ställa frågan om det är möjligt att kunna ta in de skatteintäkter som de samhälleliga behoven kräver?

För att kunna besvara dessa frågor så måste vi först göra klart för oss om vårt rådande ekonomiska system klarar av att leverera dom ekonomiska tillskott som samhällets behov kräver?

Vi vet ju sedan tidigare att detta är en omöjlighet. Varför då? Jo det är just här som det fördelningspolitiska dilemmat ger sig tillkänna.

Ett ekonomiskt system som bygger på ständig tillväxt kan inte leverera skatteintäkter utifrån de samhälleliga behoven av den enkla orsaken att den ständiga tillväxten är omöjlig.

Hur ska samhället med politiken agera i detta läge? Utifrån rådande faktalägen så väljer samhället, med sina maktpolitiker, att minska sitt åtagande att vara en garant för en välfärdsutveckling åt alla dess individer. I denna strategi så ser sig samhället, med sin politiska ledning, det som helt nödvändigt att överlåta stora delar av sina offentliga åtaganden på privata ägarintressen. Där, som vi vet, dels skattepengar och avgifter tas ut för att kunna ”driva runt” offentliga åtaganden i privat regi.

Eftersom systemets krav på ständig ekonomisk tillväxt måste gälla – vilket i praktiken ju är en omöjlighet – så kan därmed inte de samhälleliga behoven tillgodoses – vilket kan bevisas.  Ser vi här dilemmat som fördelningspolitiken har försatt sig i?

Finns det då någon lösning i den här återvändsgränden som den rådande fördelningspolitiken befinner sig i? Ja den enda lösningen ligger i förståelsen att vårt kapitalistiska system är en framtida omöjlighet och att det måste ersättas av ett ekonomiskt system som bygger på diametralt annorlunda prioriteringar jämfört med dagens system.

Vad innebär då detta rent konkret? Jo ytterst så handlar det om att dagens privata kapitalägande måste ersättas med ett samhälleligt kapitalägande. Alltså ett diametralt annorlunda strukturellt kapitalägande.

Men går det då att genomföra en sådan här förändring och hur ska det i praktiken gå till?

Mycket svårt att svara på, men så som kapitalismen fortsätter – i vår tid – att drivas på så kan systemet inte överleva och det kommer, så att säga, att sönderfalla av sin egen ”tyngd”. Det sönderfaller på grund av att det inte förmår leverera en förräntning av sitt investerade kapital, vilket ju är ett primärt krav för att kunna driva runt systemet. En ständig ekonomisk tillväxt är alltså en omöjlighet och när nu inte detta primära krav kan uppnås då måste den rådande marknadsekonomin tillföras kapital ”utifrån”.

Vad menar jag då med ”utifrån”? Jo jag menar att ”utifrån” handlar om att tillföra skattemedel, plus att det sker en allt ökande kreditgivning in i marknaden. Och vi vet att när det gäller en ökande kreditgivning så sker detta, så att säga, med konstlade pengar. Alltså pengar som, vi kan säga, inte har någon täckning – dom är ”uppblåsta” – i vårt ekonomiska system. Vilket är det som just nu utspelas för oss. Vi alla och därmed hela samhället bygger upp en allt större skuldsättning – som saknar täckning – och när denna skuldsättning växer sig så stor att vi inte förmår betala tillbaks då drabbas i slutändan hela samhället med sin kapitalistiska marknad.

Tillbka till dom inledande frågorna som ställdes. Dessa frågor och naturligtvis en mängd liknande frågor uppstår till följd av att vi lever i samhällen med en strukturell uppbyggnad som gynnar fåtalet på bekostnad av flertalet. Detta faktiska förhållande beläggs än mer när vi studerar samhällen runt omkring oss.

Skulle vi alltså leva i rättvisa samhällen så kommer inte dom inledande frågorna att ställas.

——————————————————————————————————————————-

Korruption förutsätter ett ekonomiskt system som bygger på privat kapitalägande! Alltså vårt nu rådande ekonomiska system. Korruption kan därmed inte verka i ett system som bygger på ekonomisk demokrati.

Varför skulle inte detta kunna gå – alltså att korruption inte kan verka i en ekonomisk demokrati – blir frågan? 

Därför att i en ekonomisk demokrati handhas alla kapitalvärden på ett offentligt sätt och fördelas ut i samhället på ett öppet demokratiskt vis. I en ekonomisk demokrati försvinner prioriteringen att tillskanska sig egna privata kapitalvärden av den enkla orsaken att detta inte går. Dagens ekonomiska konkurrens på marknaden görs omöjlig i ett system som bygger på samarbete som den enda möjliga vägen för våra samhällen att komma till rätta med dom ödesfrågor vi nu står inför.

När ett ekonomiskt system är utformat på ett sådant sätt att det är upp till var och en i samhället att så att säga ”jaga” sin egen försörjning – som sker idag – då uppstår därmed korruptionen som ett sätt att berika sig, eftersom systemets utformning utgår just från prioriteringen att ”berika” sig. Således går det inte att komma till rätta med korruptionen i vårt rådande ekonomiska system. Här måste vi förstå att alla folkliga protester mot korruption i tron att detta kan leda till dess upphörande till trots, så kan endast ett demokratiskt ekonomiskt system få bukt med korruptionens grundorsaker.

Korruptionen är således en del av vårt rådande ekonomiska system. Man kan säga att korruptionen följer systemets ”spelregler” om än inte lagligt, om man med ”lagligt” menar att inarbetade kapitalvärden ska fördelas på ett orättvist sätt i våra samhällen.

Förstår ni mitt resonemang: det är alltså fullt lagligt att fördela kapitalvärden på ett sådant sätt att det skapar orättvisa i samhällen förutsatt att det går till på ett ”snyggt” sätt, men det är inte tillåtet att ”roffa” åt sig kapitalvärden på ett ”osnyggt” sätt – alltså genom ett korrupt handlande.

Vi konstaterar att såväl det korrupta handlandet som det ”snygga” och ”lagliga” sättet att tillskanska sig kapitalvärden egentligen är två sidor av samma mynt – nämligen att prioritera dom egna privata kapitalintressena på bekostnad av de samhälleliga behoven. Därmed så ingår korruptionen som en normativ förutsättning i kapitalismen och den bidrar självfallet till systemets sönderfall och framtida omöjlighet.

————————————————————————————————————————-

Kan det anses som en bevisning över samhällens ”hälsa”, genom att redovisa en faktagrundande verklighet? Om vi nu antar att en faktagrundad verklighet håller som bevisning, bör vi då kunna dra bevisbara slutsatser utifrån denna verklighet?

När verkligheten är sådan att alltmer människor ökar intaget av antidepressiva läkemedel, kan vi av denna faktagrundade verklighet påstå att samhällen lider av ”ohälsa”, dessutom av en allt ökande ”ohälsa”? Skulle alltså denna verklighet vara ett bevis på att samhällen utvecklas destruktivt? Kan denna destruktiva utveckling rent av vara ett bevis på den rådande samhälleliga strukturens sönderfall?

Om det nu förhåller sig så här, vilket jag menar, då måste ju orsaken till ökningen av antidepressiva läkemedel, i första hand, kunna spåras i den samhälleliga strukturen. Vad är det då främst i den rådande samhälleliga strukturen som bär skulden för att intaget av antidepressiva läkemedel ökar?

Här pekar den så kallade expertisen på stressfaktorer i vardagslivet, med allt vad det innebär. Naturligtvis en slutsats som vi instämmer i.

Vad rekommenderar då expertisen för åtgärder för att komma tillrätta med dom här problemen?

Ja i praktiken så ser vi att det handlar om en ökande utskrivning av antidepressiva läkemedel. Alltså  tillfälliga ”hjälpmedel” för stunden. Tillfälliga ”hjälpmedel” löser, som vi förstår, inte själva grundproblemet utan dessa läkemedel blir enbart plåster på såren.

Men jag menar att dessa ”sår”, som växer, kan vara bevis för dom grundläggande problemen i våra samhällen. Och dessa grundläggande problem lämnas, som vi också ser, olösta. I och med att dom lämnas olösta så bäddar detta naturligtvis för att problemen tilltar. Därav så drar vi slutsatsen att när grundläggande problem lämnas olösta, av vad slag det än må vara, så fortsätter den destruktiva utvecklingen och den sprider sig dessutom till hela ”samhällskroppen” som till slut sönderfaller helt.

Jag tog exemplet med det ökande intaget av antidepressiva läkemedel dels för att det är ett stort omdebatterat ämne och dels för att det är ett av de bästa exemplen på hur människan reagerar på den samhälleliga strukturens nedbrytning.

Eftersom samhällen inte klarar av att lösa grundproblemen så måste vi fråga oss varför det förhåller sig så? Kan det rent av vara på det viset att den samhälleliga struktur som vi lever i helt enkelt inte har möjligheten att finna en lösning? Om det nu är så, vilket jag menar, då blir det ju också omöjligt att få igenom en mängd djupgående och nödvändiga förändringar som måste till.

Vad är det då i den rådande samhälleliga strukturen som är orsaken till att ”djupgående och nödvändiga” krav inte kan möjliggöras? Här ser vi åter igen att vi kommer tillbaks till samhällenas ”drivande” krafter.

Vårt ekonomiska system är själva navet i den strukturella utformningen av våra samhällen, som helhet. Vilket betyder att det är i den kapitalistiska marknadsekonomin som vi ska söka svaren till de grundläggande problemen som nämndes ovan.

Som tidigare konstaterats så kan inte samhällenas behov tillgodoses under vårt rådande ekonomiska system. Detta menar jag är en ”faktagrundande verklighet” som vi absolut måste förhålla oss till. Hur ska vi då förhålla oss till detta faktum?

Det rätta förhållningssättet måste ju vara att kommunicera ut den ”faktagrundande verkligheten” till hela samhället av den enkla orsaken att dom enda som kan förändra vår destruktiva samhälleliga struktur är alla vi som lever i samhället. Det är bara vi själva som kan förändra samhället!

Som vi förstår så spelar media en mycket stor roll i det här sammanhanget. Samtidigt måste vi förstå att även mediabranschen verkar under samma förutsättningar som alla andra branscher i vår kapitalistiska marknadsekonomi. Alltså drivs branschen utifrån konkurrensens inneboende regler och därigenom så kan man säga att media, i stort, måste förhålla sig till kapitalismens förutsättningar och krav i första hand och inte till den ”faktagrundande verkligheten” med dess ödesdigra förutbestämda framtidsförlopp. Med andra ord så betyder detta att media först och främst måste sälja sin ”produkt”! Att kunna sälja är det primära och detta överskuggar allt vad ”faktagrundad verklighet” har att säga!

Går det inte att sälja ”faktagrundad verklighet” då kommer heller inte detta att kunna kommuniceras ut i samhället och därmed så försvåras bevisföringen mot kapitalismens framtida omöjlighet. 

Förstår vi vilket ekorrhjul som vi trampar runt i ?

———————————————————————————————————————-

Den politiska makten kommer att uppbacka kapitalismen så länge som den ”lever” och så länge som det inte går att bokstavligen bevisa dess egen framtida omöjlighet. Vi ska alltså inte ha några förhoppningar om att maktpolitiken överger vårt rådande ekonomiska system. Hur mycket vi än argumenterar för systemets framtida omöjlighet, så kommer inte detta att få maktpolitiken på andra tankar.

Denna bild måste vi ha klart för oss när vi synliggör alla systemets destruktiva sidor. Och vi måste vara medvetna om att systemet har överlevt ända fram till vår tid och kommer förmodligen att överleva ännu ett tag även om vi nu ser allt tydligare hur det sönderfaller.

Vi kan inte göra annat än att fortsätta granska systemet och försöka komma så nära en ”vetenskaplig” bevisning av kapitalismens framtida omöjlighet.

Som sagt, vår kapitalistiska marknadsekonomi har överlevt fram till vår egen tid. Den driver våra samhällen idag så som den har gjort under en relativt lång tidsperiod. Men kommer den att kunna fortsätta driva våra samhällen i framtiden?

Nej jag påstår att detta är en omöjlighet och det är detta påstående som jag menar måste kunna bevisas om maktpolitiken överhuvud taget ska komma på tanken att ifrågasätta systemet. Detta blir naturligtvis inte lätt. Att bevisa någonting som strider mot vår normativa idé av hur samhället med dess ekonomiska marknad ser ut och drivs låter sig inte göras utan ett stort ifrågasättande, från alla håll. Detta ifrågasättande måste vi räkna med. Trots allt så lever vi ju vidare i dagens kapitalistiska verklighet.

Hur ska vi då ta oss an den här uppgiften? Vi måste förstå hur kapitalismen fungerar och utifrån detta fungerande så måste vi komma fram till om detta fungerande kan eller inte kan fortsätta in i framtiden.

Hur fungerar då kapitalismen? Hur ser den ut?

Det centrala i systemet är att kapitalet, i huvudsak, ägs privat. Detta är själva grundidén med en kapitalistisk marknadsekonomi. Alltså att producerande kapitalvärden ägs privat. Vilket då betyder att inte alla kapitalvärden kommer alla människor till del.

Betyder då detta att samhället, som helhet, inte heller kan ta del av alla producerande kapitalvärden? Ja, så är det naturligtvis, men för att samhället inte ska gå miste om hela ”kapitalkakan” så har den politiska kampen,historiskt tillbaka, resulterat i bestämmelser om indrivning av skatter. Det offentliga kan genom dessa bestämmelser – skatter – komma över en viss del av de värden som skapas.

Nåväl, vilka är då de utlösande faktorerna till påståendet om systemets sönderfall och därmed framtida omöjlighet? Först måste vi nämna en del viktiga effekter som systemet har givit upphov till.

Eftersom systemet bygger på privat kapitalägande så uppstår ur denna faktiska verklighet en konkurrenssituation gällande alla producerande kapitalvärden och just denna effekt av konkurrensen får ju till följd att kapitalägandet koncentreras. Man kan säga att det uppstår ett lagbundet mönster mellan det privata ägandet och dess koncentration. Detta oundvikliga samband blir således följden av förhållandet mellan privatägt kapital och den oundvikliga kapitalkoncentrationen.

Vad kräver detta förhållande i vår ekonomiska verklighet för att fortsätta kunna leva vidare? Detta ekonomiska förhållande kräver en ständig ekonomisk tillväxt, för att kunna leva vidare. Och denna ekonomiska tillväxt sker utifrån systemets konkurrerande ”drivkraft”.

Maktpolitiken ser vi också hur den anpassar sig till dessa nödvändiga kapitalistiska förutsättningar – ekonomisk tillväxt genom konkurrensens inneboende ”drivkrafter”. Därav den ständigt ökande globaliseringen av kapitalägandet som koncentreras på allt färre ”händer”.

Eftersom det är denna, som jag påstår, destruktiva utveckling som präglar våra samhällen då uppstår ju frågor kring konkurrensens vara eller inte vara. Samtidigt måste vi ställa samma fråga angående den ekonomiska tillväxten. Vi vet ju, som sagt, att maktpolitiken i alla lägen förespråkar både konkurrensen och den ständiga ekonomiska tillväxten.

Konkurrens och ekonomisk tillväxt har blivit politiska begrepp som har gjorts så normativa och självklara att det överhuvud taget aldrig kommer upp på agendan som ifrågasättande. Ett ifrågasättande av konkurrens och ekonomisk tillväxt betraktas av makten som om ifrågasättarna saknar all grundläggande kunskap om nationalekonomi. Ledande nationalekonomer, som vi har lärt oss, går i ledband med det rådande ekonomiska systemet och de har också pekat ut maktpolitikens ageranden i synen på hur ekonomisk politik bör bedrivas för att gagna det rådande ekonomiska systemet på bästa vis.

Törs vi utifrån elitens och etablissemangets odisskutabla stöd för konkurrens och ekonomisk tillväxt ändå hävda att dom har fel? Hur bevisar vi konkurrensens och den ekonomiska tillväxtens framtida omöjlighet?

Låt oss, åter igen, försöka ta oss an konkurrensens, som jag påstår, framtida omöjlighet.

Konkurrens handlar om att slå ut konkurrerande företag och bli störst inom den bransch eller nisch av bransch som man verkar. Lyckas man inte med detta så blir man antingen uppköpt eller så försvinner man från marknaden. Denna kapitalistiska logik går inte att förändra under nu rådande förhållanden. Så vad händer då när denna logik leder till en allt ökande globalisering?

Om vi tänker oss hur exempelvis livsmedelsnäringen ”uppför” sig i denna logik så följer naturligtvis även denna bransch konkurrensens inneboende lagar. Vilket ju innebär att livsmedelsnäringen konkurreras ut i de samhällen där vinstförutsättningarna är sämre än i andra samhällen. Alltså helt logiskt utifrån rådande förutsättningar! 

Att producera livsmedel kommer då att bedrivas i samhällen som kan ligga långt bort från ”högkostnadssamhällen”.

Men påverkas då konkurrensens vara eller inte vara av den här globaliserade logiken? Ja i långa loppet så gör den ju det. Vi förstår ju att samhällen som har förlorat sin livsmedelsnäring i det här konkurrensförloppet blir extra utsatta om det skulle uppstå olika former av ”stopp” i kedjan mellan producenter och konsumenter. Förstår vi hur utsatta alla dom här ”länkarna” i kedjan är? Bara att transportera livsmedel runt jorden är i sig ett vågspel som kan gå snett.

Jag tog just livsmedelsnäringen som exempel för att det primärt är denna näring som måste fungera för vår överlevnad. Men kan vi utifrån det här exemplet bevisa konkurrensens framtida omöjlighet?

Om vi tänker oss följande scenario: Globaliseringen medför att multinationella företag ”erövrar” världen och dessa företagskolosser har vuxit sig så stora på grund av att konsumentunderlaget också växer i motsvarande takt. Konkurrensens inneboende regler leder fram till bildandet av dessa jättar på marknaden.

Kan det vara så att konkurrensen aldrig kan avstanna? Vad händer i så fall?

I konkurrensens inneboende regler så är det nödvändigt att minimera allt vad utgifter heter och maximera allt vad inkomster gäller. Och eftersom konkurrensen på grund av kapitalismen underblåser en ständig konkurrens så måste detta leda till att företagandet söker undanhålla utgifter, på alla sätt och vis. Att dölja kapitalet genom sinnrika metoder känner vi till. Man kan säga att alltmer kapital flödar genom den ”svarta/dolda” ekonomin. Den ”svarta” ekonomin växer på den ”vita” ekonomins bekostnad blir den logiska följden av konkurrensens effekter. När den ”vita” ekonomin krymper då minskar helt logiskt även kapitalflödet i den offentliga ekonomin. Resultatet av det här blir att den så kallade samhälleliga välfärden blir ett minne blott eftersom vi får en stadigt ökande ”svart/dold” ekonomi som stannar hos kapitalets ägare. Vad detta leder till bör vi kunna förstå.

I den här utvecklingen kommer den samhälleliga konsumtionen att gå ned. Köpkraften bland oss alla minskar eftersom dom producerande kapitalvärdena alltmer koncentreras hos kapitalägarna. Detta blir effekterna av den ”nödvändiga” konkurrensen. Så det som händer blir att konkurrensens ”nödvändighet” bidrar till att bryta sönder vårt rådande ekonomiska system och därmed visa på dess framtida omöjlighet.

Vi känner till maktpolitikens applåderande av konkurrensen och det ständiga förespråkandet av ökande ekonomisk tillväxt. Man intar alltså en okritisk ställning till kapitalismens inneboende drivkrafter.

Men om vi nu övergår från att påstå konkurrensens framtida omöjlighet till att betrakta den ekonomiska tillväxtens framtida möjligheter, så hur ska vi betrakta den? Enligt både kapitalets ägare och politikens makthavare så ställs kraven på ekonomin, att den måste växa år efter år. Den måste växa med minst några procent varje år.

Förstår vi och förstår framför allt systemets makthavare vad denna matematik leder till? En ständig ekonomisk tillväxt ökar exponentiellt vilket är enkel matematik när kravet ligger på procentuella höjningar år efter år.

Är det möjligt att en sådan tillväxt kan fortgå hur länge som helst? Nej det är inte möjligt, inte ens matematiskt möjligt. Och det är framför allt inte möjligt i den värld som vi alla lever i.

Den kraftiga ekonomiska tillväxt som vi har sett nu under ett antal decennier har åstadkommits med hjälp av, framför allt, fossil energi. Vi vet också att utvinningen av fossil energi nu har nått sådana nivåer att en fortsatt ökande utvinning i praktiken inte låter sig göras. När dessutom denna energis negativa klimatpåverkan visar sig allt tydligare då medför detta naturligtvis att en fortsatt ökande ekonomisk tillväxt i princip blir omöjlig att kunna genomföras.

Vad får detta för konsekvenser på vårt ekonomiska system? Jo systemet kan inte växa längre, vilket ju var och är systemets krav för att kunna drivas.

Vad händer då? Systemet sönderfaller även här, av dessa krav, naturligtvis.

Hur kan detta sönderfall se ut i praktiken? Kapitalets ägare slutar att investera i ”tillväxande” verksamheter på grund av att dessa verksamheter får allt svårare att kunna förränta det investerade kapitalet. Eller med andra ord, den ekonomiska tillväxten har stannat av i ”produktiva” verksamheter. Vart tar då kapitalet vägen? Jo det tar vägen via ”fasta” kapitalvärden, som fastigheter och värdepapper exempelvis. Eller så ”låses” det in på finansmarknaden där det kan gömmas undan på alla möjliga och omöjliga sätt, vilket vi ju får återkommande bevis på.

Här ser vi att den ”produktiva” kapitalismen inte längre kan drivas vidare. Den stagnerar och väljer i stället den ”improduktiva” vägen vilket då får till följd att samhället dräneras på kapitalvärden, med allt vad det innebär för alla människor. Kan vi inse att även denna utveckling är ohållbar?

På grund av konkurrensens inneboende ”tävlan” om kapitalet så måste alla ”tävlande” effektivisera sig. Detta känner vi till sedan tidigare och det är självfallet ingen nyhet för oss. I denna process så faller det sig logiskt att ersätta mänskligt arbete med tekniska innovationer som effektiviserar framställningen av produkten/tjänsten, mellan producent och konsument. Detta är en helt logisk och nödvändig process för att ha möjlighet att kunna hävda sig i vår rådande konkurrens. Men i och med att alla som ingår i denna process tänker och agerar på likartat sätt – alltså att utarbeta tekniska innovationer som då till stora delar kan ersätta den mänskliga arbetsinsatsen – så uppstår någonting som vi benämner ”profitkvotens fallande tendens”.

I korthet så kan denna förklaras på det viset att det är bara den ”rörliga” arbetskraften som möjliggör profit. Det är den mänskliga arbetsinsatsen som kan skapa mervärdet för produkten/tjänsten. Om alla konkurrenter har kommit så långt i den tekniska utvecklingen att det inte finns behov av ”rörlig”/mänsklig arbetskraft så uppstår inget mervärde i arbetsprocessen och då går det inte att göra vinst på produkten/tjänsten. Ungefär så kan man förklara ”profitkvotens fallande tendens”. 

Åter så ser vi hur kapitalismens primära behov omintetgörs. Investeringar ”lönar” sig inte längre när den tekniska utvecklingen har nått så långt att alla konkurrenter har rationaliserat bort all ”rörlig”/mänsklig arbetskraft. Det finns alltså inga pengar att tjäna i den specifika branschen och när det inte finns det varför då investera i den? Denna kapitalismens logik har, som vi ser, nått vägs ände.

Som beskrivits ovan så kommer kapitalet att söka sig andra vägar; spekulativa vägar; undanhållas från offentligheten; bygga upp en alltmer omfattande ”svart/dold” ekonomi.

Kan vi redan nu ana att det är så här som vår värld börjar se ut?

Nå hur ser det då ut med finanskapitalet? Finansmarknaden har ju utvecklats till att bli den rådande marknadsekonomins ”guldkalv”.

”Ska det investeras något, så ska vi investera i finansmarknaden!”

Denna marknad konkurrerar på precis samma sätt som övriga marknader. Alltså gäller det att locka till sig så mycket kunder som det bara går.

Kreditgivningen utgör en avgörande del av marknadens intäkter. Kreditgivning kan också sägas vara ett sätt för finansbolagen att skapa pengar, elektroniska pengar. Ej riktiga pengar.

Du ser på ditt konto en penningsumma som du har blivit beviljad och denna summa kan du sedan snabbt använda för konsumtion. Dessa elektroniska/fiktiva pengar som sattes in på ditt konto förvandlas nu till riktiga pengar när du börjar betala av ditt lån till finansbolaget. Du betalar av från ditt ”intjänande/gamla” konto vilket alltså gör finansbolaget rikare och dig själv fattigare.

Observera här att finansbolaget inte själv behöver ha de fysiska pengarna som lånas ut, i stället ges det ut som sagt fiktiva pengar som du spenderar och i denna process övergår dom fiktiva pengarna till att bli riktiga pengar som skuldtynger dig.

När dessa skuldberg växer sig stora – eller till och med mycket stora som idag – då uppstår en ”kreditbubbla” som vi inte klarar av att betala tillbaka. Denna reaktion leder till att finansmarknaden dras med i fallet och när detta fall blir så stort att hela samhällen, med sina marknader, inte klarar av att ”drivas” runt enligt de rådande ekonomiska villkor som gäller då sönderfaller självfallet systemet, såvida det inte kan ”räddas” av de offentliga samhällenas skattetillgångar. Vilket ju skedde i många samhällen under den senaste ekonomiska krisen.

Men i och med finansmarknadens allt ökande kreditgivning – vilket måste förstås som det ”logiska” svaret på kapitalismens tilltagande problem – så ökar naturligtvis de samhälleliga riskerna för än större framtida sönderfall.

Kan vi förstå att den här ekvationen inte heller går att lösa inom det rådande systemets ramverk?

En sak till: I samband med låga räntenivåer, som vi har nu, och en hög kreditgivning så ökar kapitalets investeringar i spekulativa värden som exempelvis fastigheter och värdepapper. Att spekulera med kapitalvärden, har vi lärt oss, leder förr eller senare till krascher. Denna ”lek” med kapital måste vi förstå som en nödvändig process i den kapitalistiska ekonomin och ju mer denna ”lek” breder ut sig så säger den oss att systemet befinner sig i ett pågående och ökande sönderfall.

Går det då att förutse hur maktpolitiken kommer att agera utifrån kapitalismens tilltagande sönderfall och därav dess framtida omöjlighet?

Svårt att förutse men med tanke på dagens totala ointresse att överhuvud taget ta en diskussion om systemets ifrågasättande så ser det ut som en omöjlighet att släppa taget om dagens ”normativa” verklighet.

Likt orkestern på Titanic så vägrar man att se vad som händer och följaktligen så följer man med sönderfallet ända ned!

———————————————————————————————————————-

”Vad borde vänstern göra, som den inte gör idag? Vilka frågor borde drivas och vad borde det pratas mer om? Hur borde strategin, både på kort och lång sikt, se ut?”

Vi har att förhålla oss till ett odemokratiskt och därmed orättvist ekonomiskt system – kapitalismen. Hur ska vänstern förhålla sig till detta vårt rådande system, som ju också är själva ”motorn” i våra samhällens strukturella uppbyggnad. Som vi förstår så kan inte detta system fortsätta att verka i framtiden utan det måste ersättas med ett demokratiskt och rättvist ekonomiskt system, i annat fall så väntar systemkollaps med påföljande destruktiva konsekvenser för hela vårt ekologiska ramverk, med allt vad det innebär.

Hur ska då vänstern agera utifrån vår nu rådande verklighet och det framtidsscenario som blir följden? Kapitalismen måste analyseras och förstås varför den omöjligen kan uppfylla de samhälleliga behoven, varken hos oss eller övriga världens samhällen. Varken miljö- och klimatkatastrofer samt sociala och samhälleliga kollapser,krig och elände, kan undvikas med vårt rådande ekonomiska system och denna analys måste kommuniceras ut i hela samhället genom alla befintliga ”kanaler” som står till buds.

Eftersom dagens marknadsekonomiska beslut är överställda våra politiska beslutsprocesser – i en demokratisk ekonomi fungerar det tvärt om – så medför detta att våra beslutande politiska församlingar i grundläggande frågor aldrig tar beslut som går emot dagens marknadsekonomiska prioriteringar. Med andra ord, kapitalismen måste stöttas till varje pris enligt maktpolitiken!

Utifrån denna verklighet så ska vänstern alltid befinna sig i opposition i det parlamentariska arbetet. Att vara med och administrera en maktpolitik kommer att skada vänstern både i det parlamentariska- och utomparlamentariska arbetet i processen att bygga en stark opinion för nödvändigheten av ett demokratiskt ekonomiskt system.

Kapitalismen är ett maktstrukturellt system med samverkande patriarkala normer. Detta faktum måste, i alla lägen, kommuniceras ut och medvetandegöras i samhället.

Vad vill vi ha för samhälle? Denna fråga styr strategin både på kort och lång sikt. Utifrån denna fråga ställs kraven. Vill vi ha en arbetsdag på sex timmar; vill vi ha ett utträde ur EU; vill vi ha ett rättvist skattesystem; vill vi ha ett ekologiskt ramverk som är hållbart; vill vi ha en välfärd som är till för alla; vill vi ha stopp för vinster i all offentlig verksamhet; vill vi, kort sagt, ha ett rättvist, jämlikt och jämställt samhälle? Vill vi detta då ställer vi dessa självklara krav, som tyvärr kapitalismen inte kan leverera. Kraven måste ändå ställas. Genom att ställa kraven och samtidigt syna och förklara systemets omöjlighet då bygger vi en stark opinion och rörelse mot en grundläggande systemförändring.

Kapitalismens inneboende strävan leder till kravet på ständig ekonomisk tillväxt som ska åstadkommas med konkurrens och påföljande globalisering. Det är denna process som bokstavligt talat bryter ner allt i sin framfart vilket även oundvikligen leder till systemets egen undergång. Att förklara denna process och visa på lösningen med ett demokratiskt ekonomiskt system ligger på vänsterns axlar.

Lägg fokus på dom grundläggande orsakssambanden som måste förändras – nämligen vårt maktstrukturella kapitalistiska system!

——————————————————————————————————————————————————–

Kapitalismens pågående sönderfall sätter nu allt tydligare avtryck i politikens agerande. Det ekonomiska sönderfallet får naturligtvis konsekvenser på våra samhälleliga liv. Denna destruktiva utveckling gör att politiken nu polariseras alltmer. Och den för då också med sig politiska beslut som skapar samhälleliga klyftor – se exempelvis den nya USA-administrationens tokerier – men som görs i tron att samhällen ska kunna ”stärkas” igen.

Den rådande ekonomins globalisering och med den konkurrensen, den ”fria” marknaden, förmår inte längre upprätthålla västvärldens ”välfärd”. Den övriga världens ”välfärd” har, som vi vet, aldrig kunnat upprätthållas. Vilket resulterar i mer eller mindre socialt förfall, globalt sett. Politiken både splittras och polariseras av detta faktum.

När den globaliserande ekonomin, som sagt, inte längre klarar av att ”sprida välfärden” då prövar nu maktpolitiken alternativa vägar – Brexit – i den mördande ekonomiska konkurrensen. Vi kan helt enkelt dra slutsatsen att ”bra” politik inte låter sig göras i den ekonomiska värld som vi har att förhålla oss till.

Verkar denna slutsats helt uppåt väggarna? Jag kan hålla med om att det kan höras minst sagt deprimerande att komma fram till en sådan slutsats. Men tänk efter, tas det några grundläggande politiska beslut som förändrar den destruktiva utvecklingen till att utvecklas positivt?

Hur ska vi alltså förstå dom ”stora” politiska beslutsprocesserna som alltid verkar utmynna i inhumana och därmed orättvisa ageranden?

Som jag ser det finns det bara en förklaring till maktpolitikens oförmåga att ”leda” våra samhällen i en rättvis och hållbar utveckling. Förklaringen är att hållbar och rättvis politik inte kan kombineras ihop med ett ekonomiskt system som drar åt diametralt motsatt håll. Någon annan förklaring kan inte finnas. Eller ser ni saken på annat sätt?

Av denna motsägelse så bör vi komma fram till förståelsen av den ökande politiska polariseringen och vad detta leder och kan leda till. Ur denna motsägelse växer sig det sociala förfallet, med allt vad det innebär.

Vad skulle det innebära för maktpolitiken om den börjar inse att ”bra” politik inte kan åstadkommas under kapitalismens framfart? När tvivlet börjar sprida sig i maktens korridorer, vad händer då?

Kan det vara så att den tvivlande makten börjar isolera sig och föra en politik för att locka tillbaks kapitalvärden som har etablerats i låglöneländer?

Genom att bryta upp gamla handelsavtal och träda ut ur unioner hoppas makten att den egna nationalstaten skall kunna återta förlorad ekonomisk styrka. Men genom att gå emot kapitalismens inneboende drivkrafter samtidigt som man försöker isolera sig ekonomiskt på den globala marknaden så uppstår naturligtvis motsättningar, både ekonomiska och politiska, mellan nationalstater. Är det inte så som dagens politiska turbulens ser ut, både nationellt och internationellt?

En politik som både bekänner sig till en kapitalistisk marknadsekonomi och samtidigt för en isolationistisk politik i ett försök att ta tillbaks förlorade marknadsandelar splittrar än mer det redan sönderfallande ekonomiska systemet. Handelskrig blir den direkta följden av sådan politik. Ur denna motsägelse som leder till handelskrig så förstärks även konfliktrisken när det gäller direkta våldshandlingar mellan stater.

Den nu pågående utvecklingen kommer alltså att trappas upp än mer och den förblir olöslig så länge som våra samhällen drivs runt av vårt rådande ekonomiska system.

————————————————————————————————————————————-

Så som samhället formas, så tänker du!

Nja, det är inte så säkert att alla håller med om detta påstående. En del kanske påstår att, så som du tänker så formas samhället.

Varför då fundera över dessa påståenden, vad tjänar det till? Jo i diskussioner om hur vårt rådande orättvisa och ohållbara samhälle skall kunna förändras till att kunna bli rättvist och hållbart så har det visat sig att i diskussioner kan det uppstå djupa åsiktsskillnader hur den här omställningsprocessen ska kunna gå till. En sida kan hävda att vårt rådande ekonomiska system först måste förändras i grunden så att vårt tänkande efter det kan forma vår samhälleliga struktur. Medan den andra sidan hävdar att vi kan forma våra samhällen under vårt pågående rådande ekonomiska system.

Samhällen formas av oss, så är det. Men samhällen formas inte slumpmässigt utan det finns tydliga syften med utformningen. Vilka syften styr då denna utformning? Och dessa syften skapar och har skapat vår historia, fram till idag. Våra samhällen ser alltså ut som dom gör på grund av en utformnings syfte.

När vi idag således lever våra liv i en global strukturell orättvisa som dessutom inte alls är hållbar då uppstår självklart funderingar över hur en sådan utformning kan ha gått till. Var det medvetna syften att våra samhällen skulle hamna i det nu ödesmättade läget? Eller har det ”goda syftet” fört processen fram till vårt akuta läge? Med andra ord, har den ”goda tanken” format dagens samhällen eller kan syftet med utformningen utgått ifrån en redan orättvis strukturell ordning?

Eftersom vi nu påstår att dagens rådande ordning både är orättvis och ohållbar då bör vi kunna komma fram till att det ”goda syftet” måste innehålla grundläggande felaktigheter. Kan vi identifiera dessa grundläggande felaktigheter?

Att forma samhället betyder att ha makten att kunna göra detta! Att forma samhället utifrån att kunna gynnas betyder i så fall, som sagt, att ha makten att åstadkomma detta formande. Just att förstå betydelsen av att kunna ta möjligheten av att forma betyder ju då att det handlar om makt.

När tydligen vissa gynnas men inte hela samhället så måste detta betyda att samhället formas utifrån en maktstrukturell ordning. En ordning som gynnar några men inte alla. En sådan ordning kan varken vara rättvis eller hållbar, i det långa loppet.

Låt oss säga att dagens rådande maktstrukturella ordning skapades ur det ”goda syftet” att alla människor har ”friheten” att lägga beslag på alla de kapitalvärden som hela tiden produceras  fram, runt om i världen. I praktiken så finns, som vi förstår, inte den här ”friheten” men vi tänker oss ändå att denna ”frihet” finns. Denna ”frihet” innebär då att vi alla har att förhålla oss till den här ordningen, vare sig vi vill eller inte. Med andra ord så måste du, rent praktiskt, underkasta dig den här ”frihetsordningen” för att kunna leva vidare i samhället. Alltså även om du inte sympatiserar med den rådande ordningen så kan du inte ”kliva” ur den ”fria” marknadens regelverk. För din överlevnads skull så blir du tvungen att tänka och agera så som regelverket är uppbyggt. Du har med andra ord inget val. Du måste, i praktiken, underkasta dig den rådande maktstrukturella ordningen. Samhället formar dig att tänka utifrån alla dom regelverk som vi alltså har att förhålla oss till. Och om då dessa regelverk har formats utifrån en maktstrukturell ordning, alltså en ordning som varken är rättvis eller hållbar, så måste du förhålla dig till detta både genom ditt tänkande och handlande.

Då vi applicerar denna maktstrukturella ordning på dagens verklighet så utmärker sig två helt dominerande strukturella ”fenomen” och det är att i stort sett all världens samhällen är patriarkala, som också delar en kapitalistisk marknadsekonomi.

Det är alltså huvudsakligen utifrån dessa två ”fenomen” som vårt tänkande formas och därmed är det denna grundläggande ordning som sätter agendan för hur våra samhällen fungerar.

Vi tänker så som samhället är format! Vi inrättar våra liv efter hur samhället ser ut! I princip kan därför samhällen till viss del organiseras lite hur som helst – från de mest inhumana och diktatoriska till de mer humana – där vi lär oss tänka och agera utifrån dom regler som gäller.

———————————————————————————————————————————–

Skapas kvalitet bäst genom konkurrens eller genom samarbete? Är en sådan fråga viktig att ta ställning till?

Vill vi att kvalitet skall forma en samhällelig utveckling? Ja det vill vi väl allesamman förmodar jag. Är då frågan helt onödig att ställa, svaret ger sig självt kan ju tyckas? Men eftersom den rådande verkligheten inte svarar upp mot våra kvalitetsvisioner, så blir då frågan högst motiverad. Eller hur?

Kan vi ändå påstå att den rådande samhälleliga utvecklingen pekar mot ett kvalitetsmässigt positivt håll? Och har i så fall denna kvalitet blivit bättre eller sämre sett utifrån ett långt tidsperspektiv? Eller vi kanske inte kan göra ett sådant påstående? Kanske det är tvärt om?

När vi betraktar våra samhällen, globalt sett, som en helhet vilket ju är det enda riktiga sättet vid bedömningen av kvalitetsfrågor, där jordens ekologiska ramverk blir själva måttstocken för hur den ”totala” kvalitén ser ut så kan vi omgående få avgörande svar på en del av frågorna. Hur ser då det ekologiska ramverket, ”totalen”, ut vid en kvalitetsbedömning sett utifrån ett längre tidsperspektiv? För det måste väl vara den här ”totala” kvalitén vi har att förhålla oss till? Vi kan väl inte bortse från den helt överskuggande kvalitetsnormen när vi ska bedöma vårt sätt att leva här på jorden?

Med svaret i hand så lyckas vi inte, globalt sett, hålla en så hög kvalitet som nu är nödvändigt för att den samhälleliga utvecklingen skall kunna bedömas som god. När det nu är på detta vis då måste man ju fråga sig vad det kan finnas för orsaker att kvalitén inte lever upp till nivåer som är nödvändiga för att vårt ekologiska ramverk skall hålla ihop.

Eftersom vi ställde den första frågan som att förstå skillnaden mellan konkurrens och samarbete när det gäller påverkan på kvalitén så behöver man inte vara särskilt ”intelligent” för att kunna se en allt ökande konkurrens i våra samhälleliga liv. Vårt ekonomiska system – vilket ju är den huvudsakliga ”formgivaren” av den samhälleliga utvecklingen – drivs av en allt intensivare konkurrens.

Kan vi utifrån detta konstaterande också påstå att denna allt intensivare konkurrens medför en kvalitetsförsämring när det gäller det samhälleliga livet, den ”totala” kvalitén som helhet? Om det nu är på detta vis – att konkurrensen försämrar kvalitén på samhället och därmed också hela vårt ekologiska ramverk – borde vi då inte kunna komma fram till att samarbetet vore det enda rätta?

Tydligen har vi inte kommit fram till att samarbetet vore det enda rätta. Är inte detta underligt? Hur skall vi förstå varför det förhåller sig så? Var skall vi söka förklaringen till detta ”oförstående”? Kan vi finna förklaringen i den huvudsakliga ”formgivaren” av den samhälleliga utvecklingen? Är det, med andra ord, alltså i vårt ekonomiska system som förklaringen finns?

Vi vet att kapitalismen primärt drivs vidare utifrån kravet på ständig förräntning av investerat kapital. I kapitalismen ägs kapitalet privat, som vi vet, och detta privata ägande för med sig en marknadsekonomi som förutsätter konkurrens om kapitalet, som cirkulerar i våra samhällen. Detta är, så att säga, själva kapitalismens existensvillkor. Samarbete – som primär drivkraft för det ”totala” systemet – kan således inte existera i en kapitalistisk marknadsekonomi.

Hur ställer vi oss till detta konstaterande när vi nyss har kommit fram till att våra samhällen och hela vårt ekologiska ramverk kräver samarbete för att kunna uppnå en kvalitativ utveckling? Kan vi nu bättre förstå varför ”vi då inte har kunnat komma fram till att samarbetet vore det enda rätta” – så som jag formulerade frågan ovan?

Ett ekonomiskt system som kräver konkurrens gör det omöjligt för våra samhällen att uppnå den ”totala” kvalitén, som dessutom är helt nödvändig för att göra vårt ekologiska ramverk hållbart. Är det så vi ska förstå det oförklariga samhälleliga ”beteendet” som inte verkar inse konsekvenserna av ”krocken” mellan det rådande ekonomiska systemets krav och samhällets kvalitetskrav? Denna ”krock” kan dessutom tolkas som att samhällets kvalitetskrav har fått ge vika för kapitalismens primära krav. Med andra ord så kan man säga att kapitalismens primära krav är överställda samhällets kvalitetskrav.

Alltså ett helt ödesdigert konstaterande till den andra frågeställningen ovan: ”Vill vi att kvalitet skall forma en samhällelig utveckling?” Svaret blir ju istället det destruktiva: Kapitalismens primära krav formar vår samhälleliga utveckling! Och hur denna destruktiva samhälleliga utveckling fortgår med allt högre intensitet blir nu som vi ser bekräftat.

Ytterligare några funderingar kring kvalitet, i egenskap som konsumtionsprodukt/tjänst: Skall kvalitet i produkten/tjänsten anpassas efter konsumentens köpförmåga? Äger du mer pengar än andra så kan du därmed köpa dig högre kvalitet, blir ju slutsatsen av den verklighet vi lever i. Äger du inga pengar alls så finns heller ingenting att köpa, blir ju också en slutsats av den rådande ordningen.

Skall det fungera så? Är denna ”modell” till gagn för samhället, som helhet? Är alltså dagens ”samhällsmodell” bra när det gäller att ”konsumera kvalitet”?

Vad betyder kvalitet egentligen? En produkt/tjänst som fungerar intakt i ett ”längre” tidsperspektiv och som tillkommer ur ett arbete som innehåller alla mänskliga kvaliteter i framställningen av produkten/tjänsten, är kanske det som vi lägger i betydelsen av kvalitet? Kvalitet handlar alltså om någonting helt annat än ekonomiska prioriteringar som utgår ifrån konkurrensens inneboende regelverk.

Kan det vara så att när konkurrens är ”inblandat” i produkters/tjänsters framställning då medför detta att kvalitén kommer i andra hand? Är det detta vi ser i dagens samhälleliga verklighet? När marknaden är uppbygd kring konkurrensens självklarhet då innebär i så fall detta att kvalitén på produkten/tjänsten försämras. Kan vi tro att det är denna verklighet vi idag har att förhålla oss till?

När kvalitet fördyrar produkters/tjänsters framställning då reagerar den rådande marknaden på detta genom att, på olika sätt, söka effektivisera och förbilliga framställningen. Kan vi också utifrån detta faktum påstå att detta leder till kvalitetsförsämringar? Detta påstående innebär då att våra samhälleliga behov inte, i första hand, styrs av kvalitetsmässiga normer utan istället styrs dom av  vårt ekonomiska systems konkurrensutsatta normer.

————————————————————————————————————-

Tillgång och efterfrågan, sägs vara marknadens ledord. Vilket naturligtvis stämmer. Men betyder detta förhållande, mellan tillgång och efterfrågan, att tillgången ska ägas privat? Jag menar, så som förhållandet ser ut idag så är ju ordningen på detta vis. Ska människors och därmed samhällenas efterfrågan kunna ”dirigeras” av privata ägarintressen, vad beträffar tillgångar? Verkar detta förhållande sunt?

När samhällens beslut kommer fram till exempelvis utbyggnad av infrastruktur, med allt vad det innebär, så betyder detta förhållande att samhällen, som helhet, måste vända sig till privata tillgångs-ägare för att kunna verkställa samhälleliga beslut. Verkar detta sunt?

I detta förhållande – mellan privata tillgångsäganden och samhällelig efterfrågan – ”speglar” sig kapitalismens strukturella funktion. Utifrån detta rådande förhållande uppstår, som vanligt, den berättigade frågan: Kan det finnas ett annorlunda ägarförhållande mellan tillgång och efterfrågan? Eller är det rådande förhållandet det mest optimala? Om nu istället tillgången är samhällsägd, hur påverkar det förhållandet?

Låt oss exempelvis se på frågorna när det gäller finanssystemet.

När företagare idag ser sig nödgade att ansöka om lån – av vad det nu än kan handla om – så vänder man sig allt som oftast till banken, för att söka lån. Den privatägda tillgången – i det här fallet bankens kapitalvärden – lånas vid beviljande ut mot ränta så som dagens rådande ordning ser ut. Räntans ”uppgift” är, som vi vet, att öka tillgången ännu mer för banken.

Om nu samhället som sagt istället ägde tillgången, kapitalet, så skulle företagens kapitalefterfrågan kunna utlånas helt utan ränta. Alltså sker ingen tillgångsökning av kapitalet för långivaren, samhället.

Vi har ju lärt oss att räntan enbart skapar konstlade kapitalvärdeökningar. Eller med andra ord så kan man säga att räntan överför kapitalvärden från låntagaren till långivaren, vilket ju är själva meningen med räntan. ”Du ska tjäna pengar på att låna ut ditt kapital!”

Men denna överföring av kapital är i sig inte reellt värdeskapande. Räntans funktion går bara ut på att berika tillgångsägaren på efterfrågarens bekostnad. Reala kapitalvärdeökningar, har vi lärt oss, kan bara skapas genom det mänskliga arbetet, den mänskliga arbetsprocessen i produkten/tjänsten.

Vad lär vi oss av detta när vi tänker oss en samhällelig utlåning med räntan borttagen? Jo då uppstår, som vi ser, ett risktagande från samhällets sida – reala kapitalvärden riskerar att inte kunna återföras tillbaka till samhället från låntagande företag ifall företagsprojekt havererar. Reala kapitalvärden går alltså förlorade.

Observera att ett liknande scenario naturligtvis gäller i förhållandet, som beskrivs ovan, mellan privata tillgångsägare och företagens kapitala efterfrågebehov. Här går likaså reala kapitalvärden förlorade men den stora skillnaden består här i att dom låntagande företagen alltid blir förlorare – hur det än går med dom lånefinansierade projekten – gentemot de långivande privatägda bankerna.

I detta sammanhang får vi också komma ihåg att samhällen går in som garant om nu våra privatägda banker skulle hamna i ekonomiska svårigheter, av den ena eller andra orsaken, på den nu rådande marknaden.

Men låt oss komma tillbaka till det önskade rättvisa scenariot där företagen efterfrågar kapital som kan lånas från tillgångsägaren, samhället. Från långivare till låntagare sker ett utbyte av reala kapitalvärden. Kan inte låntagaren betala tillbaks lånet så kan ju heller inte företagandets projekt fortsätta eftersom ett företagande inte kan drivas vidare med ständiga kapitalvärdeförluster.

Samhället, garanten, får ta denna kapitalvärdeförlust men denna förlust blir ändå relativt obetydlig gentemot dom gigantiska kapitalvärdeförluster som banker hamnar i när finansiella bubblor spricker, där ju samhället tvingas in som garant.

Hur finansiella bubblor uppstår och hur dessa bubblor spricker känner vi till. Förstår vi också hur dessa bubblor undviks? Kan vi inse att ett samhälleligt tillgångsägande av kapitalet – med borttagen ränta – är den bästa försäkringen mot bildandet av finansiella bubblor?

Lån utan ränta innebär, som sagt, att reala kapitalvärden cirkulerar i samhället och att dessa värden hela tiden återförs till samhället efter ”fullgjort uppdrag”. Förhållandet mellan tillgång och efterfrågan blir på så vis helt överlägset dagens rådande marknadsförhållande, som i slutändan ju leder till allt mer omfattande finansiella kriser.

————————————————————————————————————————————

”Nya jobb skapas genom att människor startar företag!”

Känns uttalandet bekant? Javisst gör det det. Och uttalandet är naturligtvis något som vi alla ställer oss bakom, så även ledande politiker som med jämna mellanrum återger liknande uttalanden och konstateranden. Alltså ingen nyhet för oss.

Men att utifrån dessa konstateranden verkligen ta steget till praktisk handling, för entreprenören, är lättare sagt än gjort. Vad är det för marknad som man ska ge sig in på? Hur ser den ut? Hur fungerar marknaden? Man måste ju förhålla sig till den verklighet som gäller.

Är du redo att ta lån för att kunna omsätta din idé till praktiskt företagande? Är du medveten om att marknaden är uppbyggd utifrån konkurrensens inneboende regelverk? Dina produkter/tjänster måste kunna säljas!

Det är detta som är själva grundförutsättningen med att ge sig in på marknaden. Kan du inte sälja det som du driver ditt företagande runt, då har du så att säga inte på marknaden att göra. Ingen bryr sig ifall du jobbar ihjäl dig. Du måste ju få in dina pengar för att kunna betala av dina lån. Du ska veta att det långivarna är intresserade av det är att kunna tjäna på sin utlåning. Kan du inte betala i tid så ligger du illa till.

Det går ut på att sälja. Kan du sälja så är alla nöjda. Kan du inte sälja så måste verksamheten läggas ner. Är du medveten om denna verklighet? Så ser marknaden ut, en ständig jakt efter pengar. Att konkurrera med alla till buds stående medel är vad det handlar om.

”Det är småföretagarna som skapar jobben!”

Ja vi håller med om detta uttalande. Men åter igen, hur många är det då som lyckas i den här mördande konkurrensen? Hur många går in i väggen på grund av den här nakna verkligheten?

En stilla fundering: skall det fungera så här? Man får naturligtvis tycka som man vill, men det är ju så här verkligheten ser ut. Det är denna ekonomiska värld vi har att förhålla oss till. Att denna verklighet är inhuman, orättvis och ohållbar är det ingen som bryr sig i, i alla fall inte när det gäller den finansiella sektorn, det är ju denna sektor som ska tjäna pengar på sin utlåning. Huvudsaken är att du kan få in pengar på ditt företagande. Kosta vad det kosta vill.

När det gäller det populära budskapet ”Hela Sverige skall leva” vilket självklart innefattar ett ökande småföretagande så måste man ställa sig frågan varför välfärden med alla dess institutioner och inrättningar monteras ned, framför allt på landsbygden? Detta är ju vad som sker. Och eftersom det sker så måste ju frågan besvaras annars kan ju inte frågeställningen lösas. Alltså först konstatera den verklighet som utspelas och sedan försöka besvara frågan varför verkligheten nu ser ut som den gör. Först i nästa steg så måste man dra slutsatser av vad som ska göras för att kunna förändra den rådande verkligheten – som ju alltså konstaterats inte stämmer överens med budskapet ”Hela Sverige skall leva”.

Vi är oftast eniga i vad som händer och sker, med den samhälleliga utvecklingen, men att därifrån dra slutsatser om vad som måste till för att lösa den rådande verkligheten, som vi konstaterar går åt fel håll, delar oss allt som oftast i djupa åsiktsskillnader. Här blir det intressant att ställa frågan varför vi kommer fram till dessa så diametralt olika synsätt på problemlösningar. Vad är orsaken till dessa skilda synsätt? Oftast ser vi alla problemen men vi drar så helt olika slutsatser vad som är orsaken och vad som, utifrån denna orsak, måste göras.

Hur kan det bli så? Kan det vara så att vi redan innan problemet framträder har en bestämd åsikt om varför problemet uppstår?

Om vi nu tar problemet med avfolkningen av landsbygden. Har vi redan innan, när vi uppfattar avfolkningen som ett problem, skilda uppfattningar om orsaken till att detta problem – avfolkningen – inträffar? Vad är det då vi anser vara orsaken till avfolkningen? I den här frågeställningen ligger också funderingarna kring svårigheterna vid etableringen av småföretagandet.

Vi lär alla gemensamt komma fram till att avfolkningen måste bero på någonting mycket allvarligt, kalla det systemfel, i den samhälleliga verklighet som råder. Eller kanske vi inte ens i denna, som jag ser det, enkla slutsats kommer överens? Vi alla kanske inte delar uppfattningen att avfolkningen av landsbygden är ett allvarligt samhälleligt problem? Men jag utgår ändå ifrån att väldigt många människor uppfattar den rådande verkligheten som ett stort problem.

Denna verklighet medför ju att urbaniseringen, inflyttningen till centralorter och framför allt till storstäderna skapar ytterligare och växande problem inom många områden. Människor tvingas söka sig till storstäder för att kunna finna en försörjning för sig själva och sina familjer.

Kan vi, i stort sett, vara överens om denna bild av vad avfolkningen och den påföljande urbaniseringen innebär?

Alltså är vi tillbaka i vårt ”kära” ämne, pengar! Att, som jag kallar det, jaga pengarna på marknaden. Vi alla jagar pengarna på marknaden, för att kunna överleva. Vilket då blir avfolkningens och urbaniseringens huvudorsak. Här bör vi, som jag ser det, i stort sett vara överens om denna problembild.

Men betraktar vi då, innerst inne, urbaniseringen som negativt för samhället? Måste den här omfördelningen av människor och pengar från landsbygden till storstäderna innebära någonting negativt?

I dessa två frågor uppstår också två skilda synsätt om vad som är positivt respektive negativt för samhället. När vi försöker ge oss på en förklaring och svara på dessa frågor så måste vi ta i beaktande den verklighet som nu råder.

Vad menar jag då med det? Jo verkligheten vi lever i ser ju ut på det viset att urbaniseringen är ett faktum överallt. Vi kan i princip inte välja mellan landsbygd och storstad. Ordningen är ju sådan att vare sig vi vill eller inte så driver vårt ekonomiska system våra samhällen mot en allt ökande urbanisering, med allt vad det innebär. Människor och pengar koncentreras inom några relativt sett få storstadsområden.

Eftersom det nu ser ut på det här viset så innebär det att kapitalets ägare ser en koncentration av kapitalet vilket i praktiken innebär att denna ägarstruktur gynnas av och därmed bör uppleva urbaniseringen som positiv.

Alltså blir det andra synsättet – flytten från landsbygden till storstaden – att urbaniseringen upplevs negativt. Människor och pengar försvinner från landsbygden. Vi tvingas bort från våra tidigare ”små” samhällen där vi tidigare har kunnat försörja oss. Att detta uppfattas som någonting negativt för samhället som helhet tror jag också de flesta kan skriva under på. Kan det vara så att parollen ”Hela Sverige skall leva” har uppkommit ur denna verklighet?

När företag och institutioner väljer att centralisera sina verksamheter – av skälen som anges ovan – så måste som vi sagt också människorna följa efter. Något annat logiskt val finns inte. Där kapitalet samlas där kommer också människorna att samlas.

Detta faktum måste ju innebära att kapitalismen inte kan decentraliseras. Vilket då bör betyda att när politiken lyfter parollen ”Hela Sverige skall leva” så är denna paroll omöjlig att kunna genomföras i den rådande verklighet som gäller. Politiken som hela tiden lyfter frågan om en ”levande landsbygd” blir på så vis ett slag i luften eftersom verkligheten gör denna vision omöjlig i den strukturella ordning som råder. Vore det däremot, tvärt om, en annorlunda strukturell ordning – ett samhälleligt ägande av kapitalet – då skulle ju småföretagandet och alla samhälleliga institutioner fortsätta utvecklas överallt i samhället, inklusive landsbygden.

Som ni förstår så närmar jag mig, som alltid, själva grundorsaken till orsakssambanden till den rådande utvecklingen. Jag menar att det finns inga tvivel om varför – jag kallar det – kapitalets historiska ”decentralisering” sedan generationer tillbaka i tiden på grund av konkurrensens inneboende regler för med sig en koncentration, en centralisering av kapitalet. Det finns ingen annan logisk förklaring till problemet. I så fall, vilken annan förklaring skall annars gälla?

Om vi nu påstår oss ha identifierat problemorsaken innebär det då att – i det här fallet – kapitalägarförhållandet måste förändras? Ja det måste förändras! Därför att om det inte förändras så fortsätter urbaniseringen i en än mer tilltagande form och centraliseringen av kapital och människor kommer att utmynna i sönderfall av våra samhällen, med allt vad det innebär.

Allt detta har med ägarförhållandet att göra. En allt större koncentration av kapitalet leder till allt svårare etableringsmöjligheter av småföretagandet. Och småföretagarna – dom som lyckas etablera sig – tvingas in i ”slavliknande” förhållanden där den så kallade ”välfärden” blir ett minne blott. Småföretagandets villkor kommer att leda till att det inneboende kravet på företagandet leder fram till ett minimum av vinstförutsättningar som då för med sig allt svårare förutsättningar att kunna leva ett drägligt liv på det som företagandet genererar. Med andra ord kan man säga att framtidens småföretagande innebär att man måste sälja sig själv till ett så litet pris på marknaden att det rent av blir olönsamt att driva företaget.

Är det inte denna verklighet som råder idag, inom stora delar av småföretagsamheten?

Några ord om konkurrensens villkor: I och med att den samhälleliga eliten accepterar det rådande kapitalägarförhållandet så medför detta likaså ett stödjande av konkurrensens inneboende villkor på

marknaden. Vi ser här tydligt vattendelaren i synen på förutsättningarna i småföretagandets villkor.

När eliten hävdar åsikten att privat kapitalägande är den ägarform som skall råda på marknaden då godkännes också urbaniseringen, kapitalkoncentrationen och konkurrensens inneboende villkor.

Denna utveckling och dessa förutsättningar leder till en allt mer bekymmersam tillvaro för småföretagandets möjligheter.

—————————————————————————————————————————————————–

Är ekonomi svårt att förstå sig på? Nej, ekonomi är i praktiken väldigt lätt att förstå. Men ställs frågan till finanseliten så blir sannolikt svaret helt annorlunda. Då får säkert frågeställaren, mer eller mindre, obegripliga svar från det finansiella etablissemanget och slutsatsen av dessa svar blir förmodligen att ekonomi är svårt.

Men hur som helst, ekonomi handlar i praktiken om plus och minus. Det handlar om intäkter och utgifter. Att kunna balansera dessa motsatta krafter. Vi har lärt oss att utgifter inte ska överstiga intäkter.

Vad händer i så fall, om alltså utgifterna är större än intäkterna? Jo då uppstår så klart förluster i samhället. Delar av samhället måste få hjälp av andra samhällssektorer så att balans i ekonomin råder. Förluster måste, på något sätt, täckas. Ett samhälle kan således inte i längden leva med kroniska förluster. Förblir utgifterna större än intäkterna så sönderfaller samhället.

Denna ekonomiska verklighet kan appliceras på enskilda individer, företag samt samhället i stort. I sak finns ingen skillnad. Samma ekonomiska verklighet gäller för den enskilde som för samhället i stort.

En individ som inte kan få sin ekonomi i balans hamnar till slut utanför den samhälleliga ”ekonomiska gemenskapen” och blir på så vis nödgad att söka hjälp av andra för att kunna överleva. Precis så ser det också ut för samhället som helhet.

Men vad är det som gör att samhället/individen kan gå över styr och alltså bli beroende av andras ”välvilja” för att kunna klara sig? Hur är detta möjligt? Borde det inte, så att säga, fungera så att samhället som helhet tog in mer intäkter än vad som gick åt som utgifter?

Vi har ju lärt oss att kapitalvärden skapas genom det mänskliga arbetet. Det är bara detta arbete som kan skapa kapitalvärden. När det nu förhåller sig på det här viset då borde det ju logiskt sett vara så att samhället anpassar sina intäkter mot sina utgifter. Detta borde, också logiskt sett, inte vara alltför märkvärdigt att leva upp till.

Det är bara det att detta logiska agerande inte gäller i den värld som vi alla lever i. Någonting måste ha hänt med logiken eftersom den har gjorts ologisk i förhållandet mellan intäkter och utgifter. Hur ska vi förstå vad detta är? Varför har det alltså uppstått ett ologiskt förhållande? Varför balanseras inte intäkter mot utgifter?

Vilket bidrar till att ekonomin blir svår att förstå!

Vad gör du själv om dina utgifter överstiger dina intäkter? Om du inte har den omedelbara möjligheten att dra ner på utgifterna så blir du hänvisad till att söka få in pengar på annat sätt. Kanske kan du få låna för att täcka upp dina skulder? Låna till ränta, vilket ju är det vanligaste sättet i vår rådande ekonomiska verklighet.

Vad händer nu om en mängd människor måste ta lån för att få vardagen att gå runt? Vad händer om hela samhället måste låna till sina utgifter? Det som händer, om ingenting görs angående utgifterna, är att samhället måste öka på sin skuldsättning. Såväl den privata- som den offentliga sfären, hela samhället, skuldsätter sig via allt större lån.

Det här fungerar inte i längden, som alla förstår. Det som inte fungerar, det sönderfaller till slut.

Ekonomi blir istället svårt att förstå när det enkla logiska får ge vika för det ologiska. När skulder inte längre anses som en svaghet i systemet. När skulder skall täckas upp av lån och krediter som om detta agerande vore det enda självklara. Och när dessa ekonomiska ageranden måste stimuleras i samhället. I vår rådande verklighet via skatteintäkter. Det är då ekonomin blir svårförståelig.

Då ekonomin dessutom kräver en allt högre konsumtionstakt blir det hela rent av obegripligt sett utifrån ett logiskt ekonomiskt tänkande.

Vilket bidrar till att ekonomin blir svår att förstå!

Vi lånar mot ränta. Alltså vänder vi oss till en långivare för att antingen kunna betala den skuld som vi har försatt oss i eller så tar vi ett lån för att kunna köpa/investera i någonting som vi inte har pengar till.

Den här räntan fungerar ju på det viset att långivaren tjänar pengar, i längden, på att låna ut och tvärtom så förlorar låntagaren, i längden, pengar på att ta lån. Man kan säga att det uppstår vinnare respektive förlorare i detta vårt rådande ekonomiska förhållande.

Om nu mängder med människor försätter sig i det här förhållandet så förflyttas hela tiden alltmer pengar över från låntagare till långivare.

Kan vi dessutom lockas till att konsumera alltmer så betyder det att långivarna ser ytterligare möjligheter till att kunna tjäna ännu mer på sin utlåning. Vi ser att en allt intensivare konsumtion, så att säga, per automatik leder till ett ökande låntagande. Ju mer som konsumeras, ju mer tjänar långivare på denna ordning. Långivare önskar sig alltså, helt logiskt, en allt högre konsumtion. Låntagare hamnar, också helt logiskt, i en allt högre skuld. En logik som är utmärkande för den ekonomiska verklighet som vi nu idag alla lever i, men som är ologisk sett utifrån ett sunt samhälleligt förhållande.

Vilket bidrar till att ekonomin blir svår att förstå!

Men vad händer när dessa låneskulder blir så stora att låntagarna inte längre klarar av att betala av den allt högre skuldsättningen? Jo man konkursar. Långivarna får inte tillbaks sina utlånade pengar.

Här ser vi då – under vissa förutsättningar – att även långivarna förlorar på det här ”spelet”. Då alltfler konkursar så dras logiskt sett alltfler långivare med i fallet. Låntagares konkurser leder alltså till långivares konkurser.

När denna ”onda” cirkel fördjupas så säger oss logiken att konsumtionen minskar. Dom ekonomiska aktiviteterna avtar i samhället. Vilket då – även här helt logiskt – för med sig högre arbetslöshet och därav en ökande social oro och misär.

Kan denna destruktiva ekonomiska cirkulation ta ett annat förlopp? Det vill säga, kan vi bygga ett annat ekonomiskt system som förhindrar en sådan här utveckling där människor och företag i samhället går i konkurs och härigenom orsakar allt det som vi nu ser utspelas när hela samhällen till slut lider av skulder?

Vad händer om räntan tas bort i förhållandet mellan långivare och låntagare? Ett sådant förhållande bör ju logiskt leda fram till att det inte går att tjäna pengar på långivning. Vilket då leder till att det inte finns någon ambition att sträva efter en alltmer omfattande långivning.

Hur påverkas konsumtionen av en sådan nyordning?

Även här, logiskt sett, så skulle detta innebära en avtagande konsumtion. Den ekonomiska tillväxten ökar inte längre beroende på att konsumtionen avtar. Hur reagerar vårt rådande ekonomiska system på denna förändring?

Effekten blir här alltså densamma som när konkurserna ökar. Det vill säga arbetslösheten stiger med medföljande social oro och utslagning av människor och företag. Befinner vi oss alltså i ett slags ekorrhjul?

Kan vi nu se den ödesdigra ekonomiska effekt som blir följden av en avtagande konsumtion utifrån konstaterandet av vad som händer om vi tar bort räntan; när konsumtionen avtar; då den ekonomiska tillväxten upphör och när det samhälleliga skuldberget inte blir hanterbart?

Observera igen att dessa logiska konstateranden gäller för den rådande ekonomiska ordning som vi nu alla lever under idag. Den rådande ordning som vi benämner kapitalismen. Men gäller då denna ordning oberoende av vilket ekonomiskt system som råder?

Vilket bidrar till att göra ekonomin svår att förstå!

Vad händer om det ekonomiska systemet skulle vara uppbyggt utifrån ett samhälleligt offentligt ägande? Vad händer när det inte går privat att äga kapitalvärden?

Att tjäna pengar på långivning blir ju då inte möjligt eftersom ”konstlade” värdeökningar är ohållbart i längden. Därmed försvinner ”behovet” av att söka en ökande utlåning – att kunna tjäna pengar på detta vis. Samhället självt blir den naturliga ”långivaren”.

Att sträva efter en ökande konsumtion för att på så vis tjäna mer på en följande ökning av lånebehovet blir inte aktuellt. Är detta bra eller dåligt för samhället?

Den ursprungliga andemeningen med pengar det var ju att dom skulle agera som något av en förmedlare mellan utbytet av varor. Utbyte av varor kan vi – som är ett bevisbart faktum – då också upprepa handlar om ett utbyte av arbete. Eller ännu rättare sagt, mer precist, ett utbyte av arbetstid. Arbetsmängden är lika med det ”innersta väsendet” av den färdiga produkten. Att producera en viss mängd produkt eller tjänst motsvarar produktionen av en annan viss mängd produkt eller tjänst. Men arbetstiden att förverkliga dessa i sig helt olika varor tar naturligtvis olika tid att framställa. En produkt/tjänst kan motsvara exempelvis fyra andra produkter/tjänster.

Hur skall dessa olika arbetstidsförhållanden värderas? Hur skall dessa förhållanden regleras?

”Länken” mellan produkter/tjänster är, som vi ser, pengar. Det innebär även detta, helt logiskt, att ju mer pengar man äger ju mer produkter och tjänster kan köpas. I ett ekonomiskt system som vårt så uppstår därav en slags jakt efter pengarna som cirkulerar i marknaden. Pengarna i marknaden skapar en ständig efterfrågan för oss alla. När nu denna verklighet råder så blir det ”normativt” att det uppstår strukturella skillnader mellan människor, då det gäller kapitalägandet. Med andra ord skapas vinnare respektive förlorare. Så ser världen ut och så har världen sett ut under en mycket lång tidsperiod. Men detta strukturella förhållande är inte hållbart i längden, vilket vi ju har många bevis på.

Vilken roll ska då pengar ha? Jo pengarna ska ha den förmedlande roll, som dom historiskt sett har haft, mellan dom verkliga värden som uppstår i själva produktionsprocessen. Pengarnas ”obalans” tilltar när möjligheter finns att tjäna pengar på pengar. Om ni förstår mig?

Vilket bidrar till att göra ekonomin svår att förstå!

Att tjäna pengar på pengar – räntan – är i sig inte ett värdeskapande av varuproduktionen. Varuprodukten kräver, som vi vet, ett visst antal timmar för att produceras. Den har tagit sin bestämda tid att framställas.

Att tjäna pengar på pengar blir därför att likna vid ett spel, en spekulation som kan leda till en ”konstlad”, inte verklig, värdeökning som kan fortsätta att, på denna väg, öka i värde ju mer pengar som är villigt att investeras. Förväntas värdeutvecklingen bestå så fortsätter också, helt logiskt, ännu mer pengar att investeras.

Här ser vi att det går att tjäna pengar på pengar via ren spekulation. Det går att tjäna pengar utan att vara involverad i framställningen av den speciella produkten/tjänsten. En ”konstlad” värdeökning uppstår som alltså inte motsvarar det verkliga värdet. Då det verkliga värdet på produkten/tjänsten representerar en viss mängd arbete så utgör värdespekulationen en rubbning av dom ”rätta” förhållandena på marknaden. Det är på detta vis dom så kallade finansbubblorna byggs upp. Ett spel som liknar spelet med räntan och båda spelen har det gemensamt att dom skapar vinnare och förlorare.

Vilket bidrar till att göra ekonomin svår att förstå!

 Det finns bara ett sätt att få ordning på den här strukturella oredan och det ligger i själva kapitalägandet. En fungerande ekonomi kräver en fungerande marknad och i en sådan marknad görs affärer mellan verkliga produktvärden och en sådan ordning, har vi nu lärt oss, kräver ett samhälleligt ägande av kapitalet. Först när detta sker så försvinner intresset av att spekulera i spelet att tjäna pengar på pengar.

Den producerande varan, produkten/tjänsten, kräver som vi ser ett visst antal timmar för att färdigställas. När så denna produkt fortsätter att vara efterfrågad under lång tid efter att den har producerats så kan vi också se att i många fall så fortsätter efterfrågan på produkten. Vi ser denna efterfrågan i exempelvis bostäder. Om nu inte detta efterfrågebehov kan stillas så sker en ökning av kapitalvärdet på bostäder i de områden där efterfrågan råder. Omvänt så faller kapitalvärdet i de områden där tillgången överstiger efterfrågan. Denna variation på produktens olika värden bestäms inte utifrån det ursprungliga värdet – som ju handlade om mängden arbetstid i framställningen av produkten – utan här sätts värdet till följd av spekulation. Alltså så ser vi även här en ”konstlad” värdeökning som också den är dömd att i längden ”falla sönder”.

Inte heller denna spekulativa värdeökning har en framtid och det som möjliggör en sådan spekulation är självklart det privatägda kapitalägandet.

Vilket bidrar till att göra ekonomin svår att förstå!

Således kan inte en gammal mästerlig tavla som producerats för en förhållandevis liten summa pengar men som idag värderas till enorma belopp egentligen inte kosta mer än vad antalet arbetstimmar som gick åt för att göra konstverket.

För övrigt så ska det inte vara förbehållet privatpersoner – efter deras storlek beträffande penningägandet – att kunna äga och spekulera i kulturvärden. Dessa ”produkter” ska alla människor kunna ta del av. Åter igen ser vi att den självklara ägaren av unika och eftertraktade kulturvärden måste vara samhället.

Så ekonomi – om den bygger på logiska rättvisa affärsuppgörelser – är enkel att förstå. Det som gör den svår idag att förstå beror på att det handlar om ”konstlade” och därmed orättvisa affärsuppgörelser där utgångspunkten handlar om att skapa värdeökningar som inte motsvaras av den verkliga arbetsprocessens värdering.

I anslutning till texten ovan så uppkommer frågan: Förklara varför minskad konsumtion och ett upphörande av den ekonomiska tillväxten skulle vara bra för samhället?

Jo i grunden handlar det om att få vårt samhälle i samklang med hela vårt ekologiska ramverk. Någon har räknat ut att i vårt samhälle har vi ett ekologiskt ”fotavtryck” som motsvarar fyra jordklot. Redan i detta konstaterande så får vi frågeställningen besvarad.

Men hur skall det då gå till att minska konsumtionen och göra oss oberoende av ekonomisk tillväxt? Svaret blir att under rådande ekonomiska system – kapitalismen – så är en sådan ekonomisk förändring omöjlig att genomföra.

Alltså krävs det ett diametralt motsatt ekonomiskt system. Ett demokratiskt ekonomiskt system som sätter samhällets behov före allting annat. Där den grundläggande skillnaden mellan systemen ligger i att det privatägda kapitalet istället blir samhällsägt. När denna grundläggande förändring sker så minskar konsumtionen och vi gör oss oberoende av ekonomisk tillväxt. Systemet har helt enkelt inte dessa krav. Vilket ju är tvärt emot dagens ekonomiska system.

Först då blir ekonomin enkel att förstå!

——————————————————————————————-

1/ 

Angående USA-valet:

När samhällen inte förmår skapa drägliga levnadsförhållanden för alla, då är detta bevis för en ohållbar, orättvis och en därpå sönderfallande samhällsstruktur. När detta sker så sprider sig alla slag av destruktiva ageranden inom dess institutioner. Desperata ageranden tillsammans med uppgivenhet börjar genomsyra alla och med den hela det samhälleliga bygget. Strukturen fräter sönder samhället. Och detta känner människorna naturligtvis. Någon framtid finns inte längre. Detta är vad som händer i USA och detta kommer dessutom att fortsätta utspelas, med den skillnaden att dom odrägliga levnadsförhållandena kommer att drabba allt fler. Den här utvecklingen har varit förväntad sedan en tid tillbaks och den kommer heller inte att kunna upphöra beroende på att den rådande strukturen inte upphör att verka.

Det ekonomiska systemets omöjlighet att skapa ett drägligare samhälle leder till en allt inhumanare politik. Man kan säga att det finns en slags lagbundenhet mellan ekonomins oförmåga och politikens därpå följande avhumanisering.

Då den etablerade politiken saknar förståelsen för vad som händer med det rådande ekonomiska systemet och varför systemet inte klarar av att ”sanera” sig självt, så som det gjorde förr, då övergår sakpolitiken till att bli personpolitik. När varken noll-räntepolitik eller systemets ökande kreditgivning leder fram till drägligare levnadsförhållanden så inser inte politiken att orsakssambanden måste sökas i det ekonomiska systemets strukturella uppbyggnad.

Det är så vi ska förstå vad som sker i USA och varför samhället sönderfaller och splittras. När denna avsaknad av insikt bland den etablerade politikerkåren resulterar i nedvärderande personangrepp så speglar detta konkurrensens förutsättningar. Den rådande marknadsekonomin handlar om konkurrens , vinna eller försvinna. Maktpolitiken är numera inlemmad i marknadsekonomin och är, mer eller mindre, en del av marknaden. Politiken i USA handlar mer om pengar än politik. Eller man skulle kunna säga: utan pengar ingen politik. Politiken på denna maktnivå kräver pengar för att kunna få gehör.

Kan detta kallas för demokrati? Ja dom ledande politikerna hävdar med bestämdhet att politiken sköts på ett demokratiskt och rättvist sätt. Man hävdar att ägandet av pengar inte har med demokrati att göra. Vilket alltså innebär att ju mer pengar som pumpas in i politiken så medför detta ökande kokurrensförhållanden i maktpolitiken. Är det så demokrati ska byggas?

Eftersom den rådande politikens lösningar ligger långt ifrån dom verkliga orsakssambanden så kan självfallet inte lösningarna förverkligas. Detta är en omöjlighet. När lösningarna består i att förstärka och skapa motsättningar mellan människorna i samhället istället för att kunna förstå den grundläggande motsättningen mellan kapitalismens prioriteringar och samhällenas behov då förstärks bara den accelererande utvecklingen mot samhällelig kollaps.

2/ 

”Vi är ett exportberoende land!”

Orden kommer från en minister. Dom framfördes i ett sammanhang om handelsavtal.

Ja vi är ett ”exportberoende land”. Detta stämmer alla in i och enligt ministerns analys av detta faktum så kommer man fram till slutsatsen att: eftersom vi är ett ”exportberoende land” så kommer vi även i framtiden att vara ett ”exportberoende land”.

Hur kan det ha blivit så här, att vi är ett ”exportberoende land”? Såklart har det med globaliseringen att göra. Vilket vi nog alla håller med om. Alltså är hela världen marknaden och så skall marknaden, enligt ministern, fortsätta att se ut. Import och export ska vi vara en del av – en alltmer växande del – om vi får tro ministern. Det är tillväxt som gäller och ska vi vara med och konkurrera så måste vi agera på en allt mer konkurrensutsatt världsmarknad. Så ser framtidsbilden ut, enligt ministern.

Ministerns konstaterande att vi är ett ”exportberoende land” visar politikens kapitulation inför dom rådande marknadskrafterna. Politiken har blivit helt underställd marknadens beslut och nu har det gått så långt att politiken inte förmår att ta samhällsviktiga ställningstaganden om man inte först får med sig kapitalets beslutsfattare. Politikens beslutsfattande kan inte längre forma vårt samhälle utifrån hållbarhetsnormer.

Att förändra den destruktiva globaliseringsprocessen till en istället absolut nödvändig lokalproducerande inriktning för våra livsförnödenheter, med allt vad det innebär, förmår inte den rådande politiken.

Nej, ”vi är ett exportberoende land” och ska så förbli, enligt ministern.

3/ 

Det är ditt jobb naturligtvis. Jag förstår dig. Du ser det som ett jobb, som vilket annat. Att du spekulerar med andras pengar är också ett jobb. Även du måste ju leva.

Varför då inte hålla på med det du gör? Kanske det skulle passa även mig? Ja det vore väl något för  vem som helst att syssla med, bara dom fick chansen. Din lön är ju inte fy skam heller. Du tjänar mer än dom flesta.

Spekulera och investera i dom fonder som du tror ger bäst avkastning.

Att allt det kapital som du har till förfogande att spekulera med är inarbetade kapitalvärden är självklart inget som varken du eller någon annan har att göra med. Det handlar ju om privata ägarandelar som du förvaltar.

Vad spelar det för roll vad pengarna kommer ifrån eller hur dessa värden uppstår? Dom kommer ju till dig. Kapitalet ägs ju av privata personer som har en önskan om att du ska spekulera med detta kapital för att få det än mer värdefullt. Dom vill att du fixar in det i spelet som gör det ännu attraktivare.

Ett spel med kapitalvärden. Värden som tillkommer genom arbetsprocesser och sedan hamnar i spekulanters fickor. Värden som genom denna process blir privatägt där ägaren tar sig rätten att göra vad som behagar med dessa kapitalvärden.

Spela med dom är spännande och vinstgivande så länge börsen stiger. Och det har den ju gjort nu under några år. Det kanske den gör ytterligare en tid? Vi tror ju det. Vi som spelar hoppas det. Och vi litar på att du kan förvalta våra pengar på bästa sätt.

Spekulera. Du har vårt förtroende.

4/ 

När globala problem tränger sig på så reagerar den samhälleliga eliten alltid efter ekonomiska konsekvenser, för vad dessa problem kan ställa till med.

På grund av att vår samhälleliga struktur inte kan fungera på ett humant och rättvist sätt så kan heller omöjligen allvarliga problem lösas. Allvarliga problem kan bara lappas och lagas temporärt men problemen kan inte lösas.

En strukturell orättvisa kan inte åstadkomma lösningar. Alltså kan inte världens flyktingproblem lösas i vår rådande struktur. Just denna förståelse är helt nödvändig för att kunna sätta sig in i hur vår struktur måste förändras för att problem ska kunna lösas.

Att stänga gränser bevisar än mer den kollapsande verklighet vi nu är mitt uppe i. Stängda gränser är västvärldens desperata försök att stänga ute dom problem som alltmer tränger sig på.

Men det har gått så långt nu att det är en omöjlighet att förhindra det totala sönderfallet. Västvärlden kommer bara temporärt att kunna ”freda” sig mot en alltmer ökande flyktingkris.

5/ 

Migrationsproblemen, liksom alla andra allvarliga samhällsproblem, styrs av ekonomin naturligtvis. Ekonomiska utgifter ska begränsas, så är det. Varför skulle vår rådande struktur betrakta migrationen på något annat sätt? Nej, nej ekonomin kommer alltid i första hand. Eller finns det någon som kan föreställa sig något annat?

När ekonomin styr allting annat i vår struktur så styr den även migrationen. Varje stat sätter upp hinder för flyktingar. I en kapitalistisk värld kan det inte fungera på annat sätt.

Maktstrukturen är skaparen av problemen och samma struktur blundar för problemens konsekvenser. Rent krasst så kan vi därför säga att våra samhällen är oförmögna att lösa problemen. Det låter självfallet uppgivet att konstatera detta faktum, men nu ser verkligheten ut så här.

Konkret så betyder det att ekonomiska faktorer står över mänskliga värdegrunder. Utgifter måste begränsas och då spelar det ingen roll om det handlar om liv eller död för människor. Detta är likgiltigt i den maktstruktur som vi lever i.

Denna struktur formar naturligtvis oss människor till att, mer eller mindre, anta det förhållningssätt som makten förmedlar. Konsekvenserna av denna förnedrande människosyn ser vi nu utspelas på ett allt grymmare sätt. Dom mest utsatta blir dom första vi trampar på.

”Håll dig borta från vårt samhälle!”

Migrationsproblemen startar, som vi vet, med flyktingkriser. Flyktingkriser bevisar därmed att samhällen är oförmögna att ge människor drägliga liv. Och så länge samhällen inte klarar av att ge människor drägliga liv så finns inget slut på flyktingkriser och därmed heller inget slut på migrationsproblemen.

Kan då samhällen ge sina invånare drägliga liv? Nej det kommer inte att kunna gå, som vi tidigare ovan har nämnt. Alltså så kommer heller inte migrationsproblemen att kunna få en lösning, vilket också måste upprepas. Och varför finns då ingen lösning? Nej den maktstrukturella ordning som vi alla lever under gör en lösning omöjlig.

Vårt kapitalistiska system kan inte skapa välfärd – globalt sett. När detta står klart för oss då blir det också förståeligt att migrationsproblemen förblir olösta. Globalt sett så ser vi att det drägliga livet som vi alla vill leva omöjligen kommer alla till del och orsakssambanden vet vi sitter i vår maktstruktur där kapitalismen är själva ”motorn” i detta strukturella ”byggnadsverk”.

Således kommer flyktingkriser att förvärras allt mer – globalt sett – och därmed ökar migrationsproblemen än mer.

6/ 

Ceta-avtalet är ännu ett bevis på kapitalets desperata jakt efter ständig förräntning. Den politiska eliten utmålar avtalet som en seger för sysselsättning och arbetstillfällen. Vilket för övrigt alltid är och har varit den politiska elitens huvudargument när handelsavtal undertecknas.

Vad den politiska eliten inte förstår det är att handelsavtal aldrig har att göra med arbetstillfällen. Fler arbetstillfällen har alltid utmålats som ekonomins huvudanledning vid avtal mellan parter, såväl politiska som ekonomiska parter. Men som vi vet så är dessa argument ren och skär bluff. Handelsavtal handlar uteslutande om kapitalets förräntning. Ceta-avtalet är inget undantag.

Åter igen saknar den politiska eliten kunskapen om kapitalismens inneboende destruktiva framfart. Handelspartner söker samarbete för att kunna finna ekonomiska fördelar. I sig är detta helt logiskt men problemet finns inte att söka i just ”samarbete för att kunna finna ekonomiska fördelar”, problemet ligger djupare än så, problemet handlar som alltid i ägandet av kapitalet.

Att bedriva handel är helt nödvändigt för samhällen och att ”samarbeta för att kunna finna ekonomiska fördelar” är ett logiskt resultat mellan samhälleliga samarbeten. Men nu är det inte handelssamarbeten som syftar till att skapa drägliga levnadsförhållanden för samhällenas invånare, utan vår tids handelssamarbeten syftar till att skapa maximal förräntning till dom handelspartner som söker samarbete.

Förstår vi att hela den här problematiken i grunden handlar om ägandet av kapitalet? Vem/vilka gynnas av, beroende på hur ägandet av kapitalet ser ut? Allting handlar om denna fråga. Så även när det gäller handelsavtal.

—————————————————————————————————

”Vad är det för fel på EU?”

Svaret på den frågan reder du ut i din artikel, på ditt sätt.

Mitt korta svar blir att ”felet på EU” helt enkelt beror på att den här institutionen är uppbygd utifrån kapitalismens primära krav och därigenom kommer våra samhällens behov i andra hand. Detta är det grundläggande ”felet” med EU!

Vad är alltså EU? EU är den politiska institutionen som har skapats för att främja kapitalets prioriteringar. För att detta ska fungera så krävs det inskränkningar av demokratin, så som du också beskriver. EU:s politik anpassar sig alltså och går helt i linje med hur ekonomiskt beslutsfattande utövas i vårt rådande ekonomiska system.

Du påvisar följaktligen att EU är kapitalets närmaste bundsförvant, inte folkens. Kapitalets makt över politiken är vad EU egentligen handlar om. EU är i grunden inte intresserad av annat än att vara bihanget till vårt ekonomiska system.

När nu EU agerar på det här viset så uppkommer nästa fråga: ”Vad ska vänstern dra för slutsats av det?”

Din fortsatta beskrivning av EU-projektet visar på alla punkter ett projekt på dekis. Denna förödande utveckling skapar ett växande missnöje som leder till sönderfall av unionen.

En helt korrekt beskrivning av sakernas tillstånd. Vilken ”slutsats ska vänstern dra” utifrån det rådande EU-projektet?

Du skriver: ”I opinionen finns dock en stor paradox. De flesta vill vara kvar i unionen, men man anser samtidigt att den är på väg åt fel håll. Att i denna situation säga att man vill lämna EU är enkelt, att verkligen göra det är svårt.”

Min slutsats utifrån det rådande EU-projektet blir att vänstern inte ska vara med i unionen. Är det också din slutsats? Eller ska jag tolka dig som att du svävar på svaret?

”Vad är vänsterns uppgift i detta läge?”

Du konstaterar att ”majoriteten i riksdagen inte vill ha en ny folkomröstning om medlemskapet och de flesta svenskar vill vara kvar i EU”.

Din slutsats blir att ”vi måste vässa en EU-kritik som handlar om demokrati, kapitalets makt, välfärd och social rättvisa”.

Vidare: ”Tillsammans måste vi försöka formulera den plan-B som Grekland saknade.” 

”Vi bör försöka påverka EU till det bättre där vi kan – men motsätta oss att unionen ges mer makt. Sist men inte minst, vi måste diskutera mycket konkret hur alternativen till EU-medlemskapet kan se ut.”

Hur ser då de ”konkreta alternativen” ut: ”Vänsterns svar måste klara det som EU inte klarar. Att respektera nationell demokrati,samtidigt sikta på att lösa internationella problem som klimatkris och flyktingfrågan och att samarbeta och handla med våra grannar utan att bygga en superstat.”

Instämmer helt i de föreslagna ”konkreta alternativen”.

Men jag ser inte någonstans, i din artikel, att du förespråkar ett utträde ur EU. Stämmer denna min uppfattning? Jag ser heller inte något avståndstagande av kapitalismen. Ett avståndstagande av vårt rådande ekonomiska system som på grund av sin ohållbarhet och grundläggande orättvisa drar ner våra samhällen i ett tilltagande sönderfall.

Så här tänker jag: Kapitalismen klarar i praktiken inte av att tillväxa mer ( här hos oss lever vi som om vi skulle ha resurser för 4 jordklot) vilket kommer föra med sig att  våra samhällen dras med i en, mer eller mindre, oundviklig kollaps. I takt med att detta sönderfall tilltar så ökar också motsättningarna i kapitalismens politiska bihang EU. Vilket bevisas av dom ökande spänningar som unionen hela tiden drabbas av. Som du också skriver: ”Men EU lyckades krossa den grekiska drömmen om en annan politik.” Vidare: ”Runt om i EU växer kritiken mot unionen.”

Vänstern måste påvisa den destruktiva kapitalismens omöjlighet och förklara varför detta ekonomiska system leder oss mot en fullständig kollaps, på alla plan. Inklusive kapitalets odemokratiska EU-projekt naturligtvis. Inför dessa fakta så måste vänstern våga ta ställning mot EU och arbeta för ett utträde. Tron på att ”försöka påverka EU till det bättre” måste anses som en omöjlighet.

—————————————————————————————————————-

———————————————————————————————————————————————————————————————————————–

1/

Ett kollapsande system är ett system som inte längre klarar av sin ”uppgift”!

Vad menas då med ”uppgift” i det här sammanhanget? Jo jag avser vårt ekonomiska systems ”uppgift”, kapitalismen. Kapitalismens ”uppgift” är att förse kapitalets ägare med en förräntning på ägarens investerade kapital. Detta är den alltigenom primära ”uppgiften” som gäller. Om nu inte denna primära ”uppgift” kan genomföras då kollapsar självfallet systemet. Och det är precis detta som nu händer med systemet, här och nu i vår tid. Därmed kan vi säga att systemets sönderfall är en rådande verklighet som vi har att förhålla oss till. Vi lever just nu i den pågående kollapsen.

Det är själva den strukturella uppbyggnaden av systemet som bäddar för dess egen undergång. Eftersom vi alla lever inom ett ekologiskt ramverk som inte är oändligt så kan inte ett ekonomiskt system som baseras på konkurrens och som kräver en ständig ekonomisk tillväxt överleva utifrån en sådan verklighet.

Verkligheten som vi alla har att förhålla oss till gäller naturligtvis även vårt ekonomiska system. Kravet på ständig ekonomisk tillväxt blir, som vi kanske förstår, en ohållbar situation för ett system som agerar på en planet med ändliga resurser.

Systemets ekonomiska aktörer, marknaden alltså, är alltid på ”jakt” efter så billiga resurser som möjligt för att kunna åstadkomma en så stor förräntning som det bara går på sitt investerade kapital vilket då bland annat leder till att en av de viktigaste ”drivkrafterna” för systemet, nämligen den systemberoende energin måste både vara så effektiv som möjligt och samtidigt så kostnadsbesparande som det bara går. Denna energi som har ”drivit” kapitalismens utveckling på ett i många stycken framgångsrikt sätt är vår fossila energi.

Den fossila energin har varit och är effektiv samt billig vilket gjort systemet helt beroende av dess energikällor. När nu källorna har exploaterats till en gräns där det sannolikt inte går att krama ur mycket mer då förstår alla att något dramatiskt är oundvikligt.

Konsekvenserna av förbränningen av den fossila energin känner vi till. Detta i sig leder till en miljö- och klimatkollaps som vi också är mitt uppe i. Men detta pågående ekologiska sönderfall är ingenting som kapitalismen förhåller sig till. Man kan säga att kapitalismen inte äger frågan. Den enda fråga som man äger det är frågan om kapitalets förräntning. Allt annat kommer i andra hand. Därför så kommer det pågående ekologiska förfallet inte att ha något inflytande på vårt ekonomiska system, i den meningen att systemet inte tar någon ”hänsyn” till detta förfall. Systemet kan man säga bryr sig inte om huruvida den eller den kontinenten – regionen – drabbas på ett värre sätt än på andra håll. Det globaliserade kapitalet förflyttar sig snabbt från klimatkrisande regioner till ”säkrare” regioner. Lika litet bryr sig kapitalet om socialt förfall som utspelas överallt. Marknaden etablerar sig där nettovinsterna blir som störst sedan får det sociala förfallet fördjupas hur mycket som helst.

”Inte angår det marknaden!”

Nej det är först när kapitalförräntningen uteblir som systemet reagerar. Och det är just denna faktiska verklighet som systemet nu förhåller sig till. Och som vi ser så klarar inte marknaden längre av att reglera sig själv – att täppa till dom ekonomiska ”hål” som bara blir större och större. Den behöver och kräver också hjälp av det offentliga samhället på sin ”jakt” efter högsta möjliga förräntning.

Samhället med sin politiska elit gör allt som går för att undsätta kapitalets pågående kollaps. Ekonomiska kriser – av vad slag det än handlar om – socialiseras av samhället. Det vill säga samhälleliga resurser, i form av skatter, betalas ut till krisande sektorer på marknaden.

Det privatägda finanskapitalet är numera så gigantiskt att det inte tillåts gå i konkurs. Bland annat på detta sätt så binds samhället fast i kapitalets inneboende krav. Dom inneboende kraven på ekonomisk tillväxt leder, som vi ser, till en alltmer kreditdriven ekonomi. För att kunna hålla uppe konsumtionen på fortsatt höga nivåer så måste konsumerande människor ha tillgång till krediter och detta löser systemet genom att just ställa krediter till förfogande. Resultatet blir naturligtvis att skuldsättningen i samhället ökar i snabb takt och en sådan utveckling är självklart inte hållbar. Men på kort sikt så håller sig kapitalismen fortsatt flytande. Att kreditbubblan förr eller senare spricker är ju helt uppenbart. Denna bubbelspricka för ju då med sig att kapitalförräntningen uteblir och denna alltmer förvärrade kollaps kommer i slutändan inte att kunna räddas.

Den ökande kreditgivningen är i sig ett tecken på att kapitalismen, så att säga, inte är i fas. Eftersom en ökande kreditgivning är till för att få fart på ekonomin så visar den också att kapitalets ägare drar sig för att investera. Kapitalinvesteringar i produktionen görs ju utifrån övertygelsen att det investerade kapitalet kommer att förränta sig. Omvänt så blir det då att när investeringar uteblir så är detta ett uttryck för att eventuella investeringar inte kommer att leda till en förräntning. Därför uteblir så klart investeringar.

Finansmarknaden ser i denna situation, å andra sidan, möjligheter till förräntning när företag och människor tilldelas krediter som kan användas till bland annat konsumtion och företagsaffärer. Att skulder och lån ökar drabbar ju inte kortsiktigt finansmarknaden i stället så ser denna marknad stora möjligheter till höga vinster.

Men det är ju så här som kreditbubblor byggs upp. När dom spricker så dras numera hela samhället med i fallet. Och eftersom finansmarknaden numera har vuxit sig så stor så måste dom stora keditgivarna räddas, i annat fall kollapsar samhället. Det offentliga kapitalet – skatter – tvingas i praktiken till att rädda det privatägda finanskapitalet. Kreditförlusterna socialiseras, kan man säga. Men denna lappa och laga metod fungerar självklart inte i längden. Grundorsaken till problemet förblir ju olöst, så länge systemet ser ut som det gör. Kan vi inse att så är fallet?

Så genom en ökande skuldsättning i samhället så håller sig kapitalismen i liv ytterligare en tid.

När vi nu är inne på problematiken kring kollapsens orsaker och verkningar så måste frågeställningen om nödvändigheten och försöken till att förhindra kollapsens forsatta utbredning ställas. Skall vi arbeta för att förhindra denna utbredning eller är det rent av en fördel att systemet kollapsar?

Utifrån den faktiska verklighet som råder runt om i våra samhällen så kan det på många sätt inte bli sämre än vad det redan är. Jag menar att vilken förändring som än sker i den rådande strukturella uppbyggnaden så leder eventuell förändring till att det säkert aldrig kan bli sämre än vad det nu redan är. Då säger det sig självt att det rådande samhälleliga sönderfallet som konstateras omöjligt att kunna vändas på grund av de kända orsakssamband som fördjupar sönderfallet måste resultera i en systemkollaps, vilket på sikt då leder till en fördel för våra samhällen.

En oundviklig kollaps lägger grunden för att kunna bygga en hållbar och rättvis värld!

2/ 

Krigen och konflikterna runt om i världen bryter i sig inte ned kapitalismen, eller rättare sagt, får inte kapitalismen att kollapsa. Att samhällen jämnas med marken; att miljontals människor tvingas på flykt; att lidandet och eländet är ofattbart stort påverkar inte kapitalets fortsatta maktstrukturella ordning i världen.

”Inte berör väl sociala katastrofer kapitalismens alltmer globaliserade maktkoncentration?”

Att vårt ekonomiska system i själva verket indirekt bär huvudansvaret till dom fördjupade sociala kriserna inser varken den ekonomiska- eller den politiska eliten.

”Och varför skulle vi ha något ansvar över vad som utspelas i dessa länder?”

Ekonomiska och politiska företrädare kommer aldrig att inse sambandet mellan den kapitalistiska orättvisan och samhällenas sociala haverier. Det enda som biter på systemets fortsatta framfart är systemets egen oförmåga till förräntning av kapitalet. Hur livet ser ut där samhällen kollapsar bryr sig inte kapitalet i.

”Det är inte vår uppgift att förhindra samhälleliga kollapser!”

Nej i den strukturella ordning som vi alla lever i så är ju kapitalets beslutsprocesser frikopplade från politikens beslut när det handlar om socialt sönderfall. Alltså helt uppåt väggarna!

”Nej blanda inte in ekonomin i det här!”

Att vårt ekonomiska system i grunden är orättvist och ojämlikt på alla sätt och vis är fakta. Ett ifrågasättande av dessa fakta visar bara på en total okunskap om sakernas tillstånd. Kritikerna mot denna faktiska verklighet må titulera sig nationalekonomer; finansmän; ministrar eller egentligen vilken statustitel som helst. Deras ”fina” titlar förändrar inte verkligheten på något sätt. Kapitalismen är helt enkelt lagenlig strukturell brottslighet. Denna brottslighet säkerställs av bestämmelser som makten har dikterat fram sedan lång tid tillbaks.

Lagar och regler säkrar således att kapitalets ägare kan roffa åt sig precis så mycket som önskas. Ett utstuderat rofferi som dessutom är lagligt.

”Vi agerar lagligt i alla våra transaktioner!”

Den strukturella ordningen gynnar, som vi ser, ett fåtal på flertalets bekostnad. Håller vi med om att denna ordning är brottslighet på högsta nivå? Så är det naturligtvis vilket egentligen är odiskutabelt.

Men åter igen, denna brottslighet räknas inte som brottslighet enligt rådande bestämmelser. Vad säger detta om rådande bestämmelser?

Alltså kapitalismen i ett nötskal. Roffa åt sig kapitalvärden som andra skapar. En fiffigt uträknad brottslighet på hög nivå. Att tjäna pengar på andras bekostnad är ju en lysande affärsidé. Du äger kapital att spela med, andra arbetar in kapitalet som du genom ditt ägande lägger beslag på.

”Är det inte logiskt att det fungerar så här?”

Helt lagligt dessutom. Du köper arbetsinsatsen och denna arbetsinsats förhöjer värdet på den vara/tjänst som sedan säljs.

”Är det inte ett underbart system som vi förvaltar?”

Människorna säljer sin arbetskraft till dig. Dom arbetar åt dig. Du tjänar pengar på deras arbete tack vare din investering i deras arbetsinsats. Är det möjligt att förstå detta samband med sociala oroligheter som leder vidare till krig och elände?

”Nej, vi tar inte på oss något ansvar för vad som händer där borta!”

3/ 

Den så kallade omställningsrörelsen visar oss diagram över hur, när och varför vi måste förändra vårt sätt att leva för att göra vårt leverna hållbart på jorden. Ett antal indikatorer är inritade i diagrammet som alla måste förändras och peka åt ett ”hållbart” håll. Men underligt nog så missar man den viktigaste indikatorn som naturligtvis även den måste förändras för att göra framtiden hållbar. Man berör överhuvud taget inte frågan om dagens rådande ekonomiska system. Tydligen utgår man då ifrån att dagens rådande ekonomiska system skall kunna fortgå även i en framtida hållbarhetsstruktur. Kan det tolkas på annat sätt?

Att inte fundera över den viktigaste indikatorn på vägen till hållbarhet visar på en total avsaknad av insikt i hur kapitalismen formar vår värld och därmed även oss själva.

Menar man att dagens sociala kollapser världen över skall kunna fortgå samtidigt som omställningsarbetet för en hållbar värld skall kunna göras möjlig? Eller räknar man med att dagens sociala kollapser kommer att ordna upp sig, på något vis?

Eftersom det, i vanlig ordning, saknas funderingar över kapitalismens påverkan på vårt sätt att leva så blir det svårt att förstå omställningsrörelsens förhållande till vår samhällsstruktur på annat sätt än att rörelsen betraktar den rådande strukturen som fullt normativ. Med andra ord: strukturen skall se ut så här i sin helhet men med små förändringar lite här och där, som alltså skall få oss att ställa om till ett hållbart leverne.

En tydlig omedvetenhet om dom grundläggande orsakssambanden! Eller?

När nu den här sociala ”ordningen” i grunden har sin orsak i maktstrukturella samhällssystem varav kapitalismen är den drivande ”boven” i vår strukturella utformning då bevisar ju detta en allvarlig brist i förståelsen av hur en hållbar omställning ska kunna gå till.

Att ställa om samhällen från ett strukturellt ohållbart system till hållbarhet utan att komma fram till nödvändigheten av en strukturell förändring av våra rådande samhällen är dömt att misslyckas.

Skall omställningsrörelsen bli trovärdig så måste den ta in analysen av kapitalismen i sina beräkningar av vad som måste göras för att kunna visa på vilken väg som skall gås för att nå fram till ekologisk balans på jorden.

4/ 

Den ”fria rörligheten” vet vi är en nödvändighet för att optimera kapitalismens ”utveckling”! I synnerhet gäller ju detta den ”fria kapitalbildningen” och mindre den ”fria arbetskraftsrörligheten”. Jo arbetskraften är självfallet välkommen att röra sig ”fritt” mellan kapitalets investeringar i våra samhällen, till en så liten lön som möjligt. Under dessa omständigheter är arbetskraftens ”fria rörlighet” mer än välkommen och den blir också extra intressant för kapitalet när denna lågavlönade arbetskraft slår ut befintlig ”högavlönad” arbetskraft. I grunden handlar alltså den ”fria rörligheten” om kapitalets ”frihet” att etablera sig där kapitalförräntningen blir som störst.

Vad för då denna ”fria rörlighet” med sig? Jo förutom det som nämndes ovan så måste den ”fria rörligheten” förstås som en absolut nödvändighet, ett krav för att vårt ekonomiska system ska kunna fortsätta fungera med oförändrad styrka, som det är tänkt. Skulle denna ”fria rörlighet” begränsas mellan samhällen så medför en sådan begränsning en ”fara” för kapitalismens överlevnad som system.

Vidare så innebär den ”fria rörligheten” en ökande konkurrens och därmed en ökad utslagning av mindre kapitalägare. Och som sagt så trycks lönebildningen nedåt. Arbetslösheten pressas uppåt som vi vet, vilket medför ökande social oro.

Globaliseringen av kapitalet resulterar i samhälleligt förfall när det lokala näringslivet slås ut av den ekonomiska rovdriften. Också detta en innebörd av den ”fria rörligheten”.

Det ekonomiska och politiska etablissemanget står inför ett felaktigt tänkande när dom försvarar den ”fria rörligheten”. Etablissemanget resonerar utifrån tänkandet om en alltmer ”fri” kapitalism som genom sin ”frihet” ska kunna få igång ekonomierna i våra samhällen att växa obegränsat.

5/

Som vi vet så bryr sig inte kapitalismen om vare sig krig; fattigdom; klimathot eller allt annat destruktivt som drabbar oss med våra samhällen och för den delen hela det ekologiska ramverket som vi har att förhålla oss till. Detta vet vi att kapitalismen överhuvud taget inte befattar sig med. Det enda som bekymrar i vår kapitalistiska värld det är återbäringen på investerat kapital. När denna återbäring stöter på hinder då reagerar kapitalets investerare. Då blir det förståeligt att den enda faktor som kan få stopp på kapitalismen det är dess egen förräntning, eller rättare sagt avsaknaden av förräntning.

Hur ser då framtiden ut för vårt allomfattande världsliga system? Jo vi kommer nu i allt snabbare tempo att dras in i kapitalets växande kriser. Dessa växande kriser bottnar i problematiken med den ekonomiska förräntningen i systemet. I den ”verkliga” produktionen så krymper profiten i takt med den tekniska utvecklingen som blir alltmer robotiserad.

Konkurrensens inneboende regler tvingar fram en allt effektivare arbetsprocess där mer och mer av kapitalets investeringar går till robotiseringar och maskinteknisk- samt digital utveckling. Dessa tekniska framsteg leder till ett minskande behov av arbetskraft men det leder ofrånkomligen också fram till fallande samhälleliga värden. Kapitalvärdena ägs ju privat.

Arbetsprocessen skapar kapitalvärden. Vi kan också säga att kapitalvärden är lika med arbetsvärden.

Vem/vilka drabbas av en ökande robotisering i dagens ekonomiska system?

6/ 

”Världshandeln driver välstånd!”

Orden framfördes nyligen av en före detta toppolitiker under en intervju. Inget överraskande i sig, kan tyckas. Nej visst. Så lät det naturligtvis även under toppolitikerns tid, som just aktiv ledande politiker.

Varför då bry sig över detta påstående? Jo när detta sägs och blir obesvarat i de största medier då tas påståendet emot som om det vore en sanning. Eftersom påståendet är felaktigt så leder ett sådant påstående till att en osanning görs till sanning. Alltså mycket allvarligt och i synnerhet allvarligt när en före detta toppolitiker gör uttalandet.

Nej ”världshandeln driver inte välstånd”, den driver istället orättvisa på alla plan.

När toppolitikern ordar, i intervjun, om det allt ökande sociala förfallet så ses inget som helst samband mellan det ökande förfallet och den rådande ekonomiska ordningen, som alla våra samhällen befinner sig i. I denna ekonomiska ordning ingår ”världshandeln” som en ledande och drivande kraft.

Under intervjuns gång så slås man av tanken och frågan om våra toppolitiker är köpta av kapitalet för att föra ut sådana här påståenden. Och svaret på en sådan fråga måste då bli ett ja. Indirekt kan dom inte våga stå för någon annan åsikt med tanke på deras roller som politiska förvaltare åt kapitalet.   Dom riskerar ju sin ekonomiska framtid vid den minsta antydan om ett ifrågasättande av att det skulle kunna bero på vårt ekonomiska system, som kräver en ”världshandel”, i en än mer globaliserad ekonomi.

Att ett verkligt hållbart ”välstånd” bara kan byggas utifrån en lokaliserad produktion och handel är tydligen fortsättningsvis en omöjlig ståndpunkt om man, som ovan, refererar till en före detta toppolitiker.

Det är en skrämmande dålig insikt i såväl vår samhälleliga historia som i vår rådande utveckling att inte kunna inse elementära orsakssamband. Eller ses sambanden fast dom väljer att ”mörka”?

Men vi ska komma ihåg när kreditbubblan spricker igen, då blir ”smällen” än tydligare än sist.

7/ 

Vid politiska debatter ställs aldrig frågor om varför våra samhällen ser ut som dom gör, sett utifrån ett historiskt perspektiv. Den enkla frågan om varför det ser ut så här ställs aldrig.

Är det inte förvånande att vi efter så många generationer lever i den värld som vi nu har? Borde inte människan efter så många generationer ha lärt sig att kunna bygga väl fungerande och rättvisa samhällen över hela världen?

När detta nu inte har skett så borde vi kunna ana att någonting grundläggande i bygget av våra samhällen har gått snett, eller? Är det inte en sådan fråga som man bör fokusera på? När sådana och liknande grundläggande frågor aldrig kommer upp till debatt så tolkas denna totala tystnad som att dagens samhällen är normativa. Dom görs normativa i betydelsen att det är så här samhällen ska se ut. Debatter hamnar därför på en helt annan nivå än vad dom skulle ha gjort om man vill debattera konstaterande grundorsaker och vad dessa leder till.

Personangrepp är naturligtvis mycket enklare att ta till när det saknas insikt om ”sakernas” tillstånd!

8/

Den tekniska utvecklingen i arbetsprocesser är en självklarhet i människans kreativa förmåga att underlätta och effektivisera arbetslivet. Det mängder av skogsarbetare uträttade under, låt oss säga en veckas arbete, klarar numera en person att uträtta under en dag nuförtiden. Vilket beror på den maskintekniska utvecklingen.

Vilka är fördelarna med en sådan utveckling? Effektiviseringen av arbetsprocessen med en minimal kroppslig förslitning är väl en av de största fördelarna. (Jag går här inte in på miljömässiga nackdelar som en maskinteknisk utveckling orsakar). Gårdagens hårda kroppsarbete kan nu ersättas av ett minimum av sådant arbete och som sagt detta arbete kräver idag en bråkdel av människor jämförelsevis.

Vart tar då alla människor vägen som inte behövdes längre? Jo förr så kunde arbetsmarknaden ”suga” upp alla som inte behövdes i skogen. Och för övrigt så såg det likadant ut oberoende av vilken ”näring” man arbetade i. Alltså tiden före kapitalismens globalisering. Man kan säga att kapitalismen reglerade sin arbetsmarknad utan inflytande av det offentliga samhället.

Idag ser det, som vi vet, helt annorlunda ut. En globaliserad kapitalism med allt vad det innebär plus än mer effektiviseringar där den tekniska utvecklingen mer och mer ersätter människan så ser arbetsmarknaden helt annorlunda ut. Kapitalismen ”suger” idag inte upp människor som ställs utanför arbetsmarknaden. Det blir det offentliga samhället som får försöka bidra med olika åtgärder för att försörja alla dessa arbetslösa.

Vi ser här att den självklara effektiviseringen av arbetslivet igår underlättade det mänskliga arbetet i processen men denna effektivisering för idag med sig arbetslöshet och negativa följdverkningar av alla de slag. Denna tekniska utveckling – robotisering – kommer att ”ta över” mer och mer av mänskliga arbetsuppgifter och således kommer arbetslösheten att hela tiden öka i omfång.

Kapitalets ägare ser det inte som sin uppgift att ”ta hand om” alla ”överflödiga” människor så därför kommer den ekonomiska bördan för samhället att ständigt öka i det ekonomiska system som nu råder. Men observera, detta gäller för vårt rådande ekonomiska system och detta gäller inte för ett ekonomiskt system som är uppbyggt utifrån en demokratisk ekonomisk struktur.

Om dessa två helt skilda strukturella uppbyggnader finns det mycket skrivet om i tidigare inlägg.

Men i korthet kan det bland annat beskrivas ungefär så här: Varför uppstår det då arbetslöshet i vårt nu rådande ekonomiska system och inte i ett demokratiskt ekonomiskt system? Åter igen hamnar frågan i själva grundorsaken och svaret blir som tidigare: därför att kapitalet är privatägt! Ett privatägt kapital måste på grund av den rådande marknadsekonomin prioritera den egna förräntningen, i annat fall förloras kapitalet till andra konkurrerande kapitalister.

Vi måste känna till att arbetsprocesser, vare sig i äldre tider eller i vår nu alltmer robotiserade tid, tillför samhället kapitalvärden och dessa värden måste ses som mervärden. Värden som överstiger dom för människan nödvändiga ”nivåer” för ett drägligt liv. Alltså handlar dom skapade kapitalvärdena om hur fördelningen ska gå till. Skall kapitalvärden fördelas rättvist eller inte? Som vi förstår så handlar frågan i grunden om vem eller vilka som ska äga dessa kapitalvärden.

Arbetslöshet kan därför aldrig uppstå i en ekonomisk demokrati. Marknadsstrukturen ser helt annorlunda ut – vilket som sagt finns beskrivet tidigare. Däremot så skapar en ökande robotisering alltid arbetstidsförkortningar. Men åter igen, detta är endast möjligt i ett ekonomiskt system som bygger på samarbete och demokrati inte konkurrens och privatekonomisk makt.

Skillnaden av robotiseringens effekter mellan en kapitalistisk ekonomi och en demokratisk ekonomi kan också i korthet beskrivas så här: att robotiseringen under kapitalismen utarmar samhällen medan robotiseringen under en demokratisk ekonomi skapar välfärdssamhällen, alltså välfärd genom hela samhällen.

När allt färre lönearbetar i dagens system så säger det sig självt att samhället blir tvunget att stå för ”notan”. Såvida inte samhället överlämnar problemet till dom arbetslösa att själva fixa sin vidare försörjning. Vilket ju i praktiken är den reella tillvaron i stora delar av världen.

En samhällelig utveckling som går mot en allt mer teknikdriven produktion betyder, som vi förstår, en allt högre arbetslöshet! Denna utveckling leder då till allt större samhälleliga kostnader! Förstår vi att den här destruktiva ordningen hänger ihop med kapitalägandets privatisering?

Vidare: vem skall konsumera när teknikutvecklingen tar över våra jobb? Våra löner försvinner ju som vi har konstaterat och arbetslösheten tvingar ner våra ekonomiska bidrag, om vi får några, till sannolikt ett minimum av levnadsstandard. Kan vi förstå att efterfrågan på varor och tjänster kommer att falla dramatiskt som ett resultat av denna utveckling?

När efterfrågan faller i vår starkt konkurrerande ekonomi så innebär det också fallande vinster. Kapitalismens ”idé” om det investerade kapitalets förräntning blir ju, som vi ser, direkt hotat. Och som inte det här skulle räcka: en robotisering av arbetsprocesser medför dessutom minskade skatteintäkter för samhället.

Vi ser att problemen hopar sig för vårt rådande ekonomiska system. Dom hopar sig på alla plan och systemet kan omöjligen ”drivas” vidare utifrån kapitalismens ursprungliga kriterier.

Hur ser vi då på kapitalismens diametrala motsats, nämligen ett demokratiskt ekonomiskt system?

Först och främst så handlar det om makten över kapitalägandet. Skall det vara privat eller samhälleligt? I ett demokratiskt ekonomiskt system så måste ansvaret och ägandet över kapitalvärdena handas av människorna som ju skapar dessa värden, alltså samhället självt. Vid producerandet av kapitalvärden, direkt av arbetskraft eller med hjälp av en alltmer automatiserad produktion, så innebär det att robotiseringen skapar mera fri tid för oss alla. Produktivitetsökningen medför att den mänskliga arbetstiden minskar mer och mer.

I och med det samhälleliga ägandet så övergår den ekonomiska globaliseringen till att bli lokaliserad. ”Jakten” på kapitalet gäller inte längre. Man kan säga att allt det som vi människor behöver för att kunna leva drägliga liv det kommer vi att kunna producera lokalt. Förstår vi att i ett sådant system så utvecklas företagandet genom samarbete och inte som idag, genom konkurrens? Denna systemförändring leder då till att prioriteringen av kapitalets förräntning ersätts av prioriteringen över den samhälleliga välfärden.

Det är först när ett demokratiskt ekonomiskt system etableras överallt som våra samhällen kan få kontroll över hela det ekologiska samspelet, med allt vad det innebär!

—————————————————————————————————————————————————————————————————————————-

1/

”Om ett ekonomiskt system inte ska bygga på konsumtion, vad ska det då bygga på?”

Kan tänka mig att den här frågeställningen kommer upp av samhällseliten när ifrågasättanden av dagens rådande konsumtionsdrivande ekonomi tas upp. Till att börja med så måste vi fråga oss vad som händer vid en fallande konsumtion.

Svaret är enkelt, systemet kollapsar! Detta är vad som händer vid en fallande konsumtion. Alltså måste då en fallande konsumtion förhindras, enligt eliten. Man kan säga att systemet kräver detta och dom som då ska förhindra denna kollaps blir den politiska makten som i vanlig ordning fattar sina beslut utifrån kapitalets prioriteringar.

Som vi vet så kräver kapitalismen ekonomisk tillväxt vilket gör att kravet innefattar en ökande konsumtion. Vi ser alltså att samhällseliten har ”rätt” i sina påstående om nödvändigheten av en ökande konsumtion. Att bevara kapitalismen, med sina inneboende drivkrafter, är helt riktigt om man betraktar det rådande systemet som det ”rätta”. 

Men nu var frågan hur och om det går att bygga ett ekonomiskt system utan kravet på tillväxt, utan kravet på en ökande konsumtion? Hur kan ett sådant system se ut?

När vi nu ställer dessa frågor då svarar flera av oss, som ovan, att tillväxt och en ökande konsumtion är helt nödvändigt för att få samhället att fungera.

Ja, ni har ”rätt”! Jag upprepar: vårt nu rådande system skulle haverera vid sjunkande ekonomisk tillväxt och därigenom minskande konsumtion. Ni kommer också vidare säga att arbetslösheten skulle skjuta i höjden; välfärden skulle inte gå att upprätthålla.

Helt ”rätt” igen! Men kan ni utifrån dessa faktiska orsakssamband inse att kapitalismen som system är ett system som inte har någon framtid?

Hur ska vi se på saken? Hur ska välfärd skapas utan konsumtion?

Det är det mänskliga arbetet som skapar välfärden. Kapitalvärden uppstår genom det mänskliga arbetet och dessa värden ska sedan fördelas i samhället. Är vi, så här långt, överens om arbetets betydelse för välfärden? Nåväl, detta fördelande av kapital kan bara fungera rättvist i samhället om det är samhället självt som ansvarar över kapitalvärdena.

Att arbeta för att bygga välfärden kräver just arbetsinsatser! Arbetet skapar kapitalet! Denna sanning lär oss att ekonomisk tillväxt och konsumtion inte är dom ledande ”tillsatserna” i välfärdsbyggandet.

Vilket är då den ledande ”tillsatsen” i välfärdsbyggandet? Kan det handla om arbetet? Ja så måste det naturligtvis vara. Eller är ni av en annan åsikt?

Genom vårt arbete i samhället byggs välfärden. Den kan inte byggas på annat sätt.

Angående just problematiken kring kravet på ständig ekonomisk tillväxt så vet vi att detta är en omöjlighet. Vilket vi måste känna till. Redan vid detta konstaterande faller den kapitalistiska ”drömmen”. Alltså så måste ett framtida system fungera utan ekonomisk tillväxt.

Vad är det specifikt i vårt rådande system som kräver ekonomisk tillväxt? Jo det är konkurrensens ”nödvändighet”. I ett system där det privata ägandet över kapitalvärdena råder då uppstår hela tiden ”jakten” på dessa värden. Konkurrensen ”frodas” i denna jakt.

Men att bygga välfärd, verklig välfärd för alla, kan bara genomföras med samarbete. Samarbetet kan inte leda till globalisering. Istället så leder samarbetet till lokalisering av företagandet. I ett samarbetande ekonomiskt system så finns inte behovet av ”jakten” på de producerande kapitalvärdena. Prioriteringen flyttas från det privata ”kapitaljagandet” till det gemensamma samhällsbyggandet. Under sådana förhållanden förändras likaså arbetslöshetsproblematiken till den fulla sysselsättningens

självklara ordning. Det handlar om kontrollen över kapitalet. Privat kapitalägande eller gemensamt ägande. Det är detta som allting i grunden handlar om. Vi får två helt olika samhällen beroende av hur det ekonomiska ägandet ser ut.

2/ 

Varför arbeta? Jo den primära orsaken till att arbeta består i att arbete skapar välfärd. Genom arbetet bygger vi välfärdssamhället. När alla som kan arbeta också bidrar med arbetsinsatser så skapar vi kapitalvärden som vi i sin tur använder till samhälleliga välfärdsutbyggnader.

Det är också ungefär så här som den politiska eliten brukar formulera sig när det gäller arbetsmarknadspolitiken. Det är bara det att den rådande politiken har att göra med ett system som varken prioriterar att alla får arbete eller att samhällets välfärdsbyggande kommer i första hand. Men det där kan vi nu – eller hur – så vi behöver inte gå igenom kapitalismens inbyggda prioriteringar. Vi håller oss till det nödvändiga system som måste följa på kapitalismens kollaps.

Ett sådant nödvändigt system kommer naturligtvis att överge globaliseringens och konkurrensens ständiga jakt på högsta möjliga vinst. Kapitalägandet hamnar ju i samhällets ägo istället för som nu i rådande privata händers ägo. Detta är den avgörande skillnaden som måste bli den naturliga följden efter kollapsen. Därmed försvinner också strävan efter ständig ekonomisk tillväxt och för första gången i den moderna historien så kommer vi att se hur en kollapsande tillvaro förändras till hållbar utveckling.

Den globala ekonomin kommer att upphöra till förmån för lokal ekonomi. Kapitalismens drivkrafter, bland annat i form av konkurrens, har spelat ut sin roll. Genom samarbete inom alla områden – även marknadsmässiga – så drivs inte längre ekonomin av privat konkurrens. Detta marknadsmässiga ”behov” har ingen framtid. Prioriteringen gäller istället samhällelig välfärdsutveckling och inte privatekonomisk vinning. Lokalsamhället blir den produktiva ”basen”. Det kommer att falla sig naturligt att produktionen hittar ”hem” igen. Globaliseringen upphör likaså naturligt när det privata kapitalägandet inte längre görs möjligt. Företagandet kommer som en naturlig följd av den globala kollapsen att öka i snabb takt.

En viktig sak: blanda inte ihop företagsägande med kapitalägande. Entreprenörer bygger företagande utifrån ideér. Och att starta och driva företag kräver pengar. Dessa pengar ställer samhället till förfogande – inte privata finansiärer – och i gengäld får samhället tillbaks det överskott som företagandet genererar. Företagare ansvarar och driver företag enligt de regler som alla inblandade parter kommer överens om och när det gäller företagsekonomin så står samhället som garant, både vad gäller utgifter som inkomster. Observera här att alla former av skatteindrivning blir inaktuellt. Man kan säga att kapitalet cirkulerar mellan samhället och företagen och som vi vet så ökar kapitalvärdena endast på ett sätt – genom den mänskliga arbetsinsatsen. Och den mänskliga arbetskraften ska inte kunna ägas av privata kapitalintressen.

Detta var en komprimerad text om ett försök till förståelse av hur ett nödvändigt samhälle ska kunna se ut efter kollapsen.

3/ 

Funderar lite över följande fakta: Kapitalets intressen står i motsättning till lönearbetarens intressen. Samhällsbehoven står följaktligen i motsättning till dom rådande marknadsbehoven. Dom nödvändiga klimat- och miljöåtgärderna står på liknande sätt i motsättning till kapitalismens primära krav.

Om du bara betraktar dessa inneboende faktiska motsättningar som mänskligheten dras med då borde man fundera lite extra. Frågor bör komma upp ur dessa faktiska realiteter. Är dessa motsättningar omöjliga att komma till rätta med? Ska den här rådande ordningen gälla? Skulle inte våra samhällen fungera mer rättvist och hållbart om dessa motsättningar kunde överbryggas?

Bara det att det existerar sådana här motsättningar borde ju tala om för oss att det inte står rätt till med den rådande utvecklingen. Eller kommer vi inte fram till en sådan slutsats? Det kanske ska fungera så här, som det nu gör ändå? Jag menar, kapitalets intressen medför en oundviklig motsättning gentemot löntagarnas intressen. Detta är kanske inte någonting att bry sig om? Eller vad säger ni? Skall vi inte betrakta dom strukturella motsättningarna som märkliga? Det kanske ska vara en kamp mellan kapitalet och arbetet? Kanske det är denna kamp som bidrar till en human utveckling?

Ja vad drar vi för slutsatser av dessa motsättningar, som vi alla har att förhålla oss till? Att klimatproblemen förvärras över tid kanske inte är så mycket att lägga energi på? Det löser sig säkert framöver bara dom tekniska ”nyheterna” kommer på plats.

”Nej det finns ingen motsättning mellan kapitalet och samhället”, kanske du säger. Ja du kanske rent av menar att kapitalets primära intressen överensstämmer med samhällets intressen. Allt är ju då alltså i fullständig harmoni, blir i så fall din slutsats.

”Vi kör väl på som vanligt! Varför bråka om en massa motsättningar?”

4/

När vi nu har ett ekonomiskt system som går mot kollaps då uppstår frågor om våra politiska ”församlingar”, kommuner, landsting och riksdag. Hur agerar dessa ”församlingar” i denna krisartade tid? Agerar dom utifrån en medvetenhet om att systemet, som dom är tillsatta att administrera, är på väg att haverera?

Nej så är det inte! Våra politiska ”församlingar” agerar utifrån övertygelsen att vi lever i en verklighet som inte låter sig förändras. Ett tillstånd som är normativt. En verklighet som inte kan se ut på ett annat sätt.

”Och varför ska man fundera över det?”

Ett påstående: alltså saknas det en insikt om att våra samhällen – som är strukturellt byggda utifrån kapitalismens primära behov – tillsammans med kapitalet dras med i detta haveri. Avsaknaden av politisk insikt om denna utveckling leder till politiska beslut som förvärrar den rådande krisen.

Hur avspeglar sig då den ekonomiska krisen på dom politiska besluten? Jo när det saknas resurser inom vård, skola och omsorg då är detta en tydlig signal på att det inte kommer in de ekonomiska behov (skatter) som samhället behöver. Skattesystemet klarar inte av att förse samhället med de nödvändiga resurser som behövs.

När kapitalismen inte längre fungerar som våra samhällens ”skyddsängel” då ser sig dom politiska ”församlingarna” nödgade att stötta upp denna ”skyddsängel”.

”Verkligheten kan ju inte se ut på något annat sätt!”

5/

Det är bekymmersamt när vänstern och miljörörelser inte förstår sambanden mellan den rådande ekonomin och politiken.

Visionerna är det inget fel på. Dessa visioner delas för övrigt av en klar majoritet av oss alla. Men när dessa visioner ska omsättas i konkret handling så blir det stopp. Någonting ”står i vägen” för visionernas förverkligande. Stora delar av vänstern och miljörörelsen förstår inte vad det är som ”står i vägen”.

Man kan ju annars tro att visioner som delas av i princip oss alla skulle vara enkla att genomföra. Så är det tydligen inte. Vad är det då som ”står i vägen”?

Just här brister analysen i det att man inte har förstått de grundläggande ”fundamenten” i samhällets strukturella uppbyggnad. Man verkar sakna insikten i att det är ekonomins makthavare som har det sista ordet i avgörande frågor som rör marknadens och därmed samhällets beslutsprocesser. Ett övervärderande av politikens förmåga att kunna ha det sista ordet i dessa beslutsprocesser leder till den handlingsförlamning som vi sista tiden har kunnat notera.

Som sagt, bristen på denna insikt är förödande på alla sätt och vis. Det mest förödande är just tron på att det går att politiskt genomföra beslut som står i strid med vad den ekonomiska makten beslutar.

Eftersom nu den ekonomiska makten har det sista ordet i dom avgörande besluten så, vet vi, att politiken måste anpassa sig till denna verklighet. Här upphör således visionen.

Denna ordning går inte att förändra i ett kapitalistiskt system. När det nu faktiskt förhåller sig så då blir effekten för den delvis ansvariga vänstern och miljörörelsen att den inte kan få igenom sina visioner i politikens beslutande ”församlingar”. Man saknar alltså den nödvändiga insikten när det gäller sambanden mellan den rådande ekonomin och politiken.

Av detta faktiska förhållande så måste vänstern och miljörörelsen lära att dra slutsatsen att visionerna inte går att förverkliga under kapitalismen. Men denna slutsats drar man tydligen inte. Man hamnar genom sin delvis politiska maktställning istället i tron att avgörande förändringar trots allt är möjliga under vår rådande verklighet.

Denna bristande analys har försatt vänstern och miljörörelsen i tron att det både går att administrera samhällsstrukturen och göra visionerna möjliga. Ambitionen att samtidigt förvalta ett inhumant, orättvist och dessutom ohållbart system där visionen är att förändra denna verklighet till dess motsatser går inte att genomföra.

Av detta kan vi dra slutsatsen: vi kan inte ha en vänster som förvaltar ett kapitalistiskt system om man med vänster menar en rörelse som förnekar kapitalismen som ett hållbart och rättvist ekonomiskt system.

Hur ska då vänstern och miljörörelsen agera? Och visst är denna fråga den alltigenom viktigaste frågeställningen som man i alla avseenden kan ställa om vänstern, just i dessa tider. Ska vänstern och miljörörelsen vara med och ta ansvar, administrera och förvalta ett ekonomiskt system som går mot fullständig kollaps? Ska vänstern och miljörörelsen istället agera opposition och lägga störst kraft på organiseringen av rörelser mot detta kollapsande system?

När nu den ekonomiska makten – inte politiken – tar dom avgörande besluten i våra samhällen så betyder ju detta att politiska ageranden kommer i andra hand. Politiken kan alltså inte få igenom avgörande beslut om man inte har ekonomin med sig. Detta förhållande mellan politiken och ekonomin ser vi utspelas dagligen. Politiken kommer med andra ord till korta om ekonomin tar helt andra beslut än vad den politiska makten har bestämt sig för.

Av denna faktiska verklighet så bör vi kunna dra slutsatsen att vänstern och miljörörelsen inte ska vara med och ta ansvar för detta vårt kapitalistiska system.

Kan vi förstå att politiken är ”bakbunden” av dom ekonomiska besluten som tas i marknaden? Vänstern måste alltså agera i opposition – inte ta ansvar över det samhälleliga förvaltandet. Ett politiskt ansvar över samhället innebär att man också blir medansvarig över de ekonomiska beslutsprocesserna. Just detta förhållande försvagar vänstern och miljörörelsen. Den skadar mer än den gör nytta för samhället. Trovärdigheten försvinner när besluten går kapitalets ärenden. Detta blir den bistra sanningen när vänstern hamnar i hel- eller delvis politisk maktställning.

Och som sagt vi har många exempel på, runt om i världen, att vänstern förlorar all trovärdighet när man blir tvungen att ta beslut som går helt emot sina egna framtidsvisioner.

Vänsterns och miljörörelsens huvuduppgift blir därför att bygga rörelser mot kapitalismen med dess politiska ”svans”!

6/ 

Går det att påverka den rådande utvecklingen? Tänker alltså på klimatkrisen, ekonomikrisen och som en följd därav – sociala kriser. Kan vi överhuvud taget få stopp på denna negativa utveckling? Eller har det gått så långt att kriserna inte går att hejda? Allt pekar ju mot att kollapsen inte går att stoppa. Hur skulle i så fall denna utveckling kunna stoppas?

I det här sammanhanget bör likaså följande fråga komma upp: måste denna utveckling hejdas? Om någonting är totalt felaktigt och orättvist samt fortsätter att utvecklas på liknande sätt, är det då inte befogat att en sådan utveckling bryts? Alltså ska vi inte fortsätta att klänga oss fast i ett system som för oss helt fel, kan man ju tycka. Vi kanske istället bör påskynda kollapsen? Ju snabbare systemet bryts ned ju fördelaktigare kan man tycka det är för våra samhällen. Kanske vi ska ta oss an den rådande utvecklingen med tillförsikt och bara låta den fortgå? Om vi nu kommer fram till att den rådande utvecklingen är till skada för våra samhällen och samtidigt konstaterar att vi inte förmår ändra inriktningen på den rådande utvecklingen, hur ska vi då agera? Måste systemet tillåtas ”verka” ut innan vi kan påbörja förändringen av det?

Många frågor. Har vi några svar? Kriserna går inte att förhindra blir mitt omedelbara svar. Kriserna kommer därför att tillta i omfattning och utmynna i kollaps. Ett system som bokstavligt talat kräver ekonomisk tillväxt för att kunna fungera hamnar i kris om inte detta krav tillgodoses. Och systemet har nu nått den punkt där den ekonomiska tillväxten inte kan pågå längre. Taket är nått. Systemet klarar alltså inte av egen kraft att växa längre. När inte heller samhället förmår ”hjälpa” till då har vi nått vägs ände och det är vad vi nu ser utspelas.

7/

Människans sociala liv är flockens! Förstår ni vad jag menar med dessa ord?

Vi är således beroende av varandra för att kunna leva vidare. Av detta följer att vi bygger samhällen där vi måste fungera tillsammans.

Vi skapar kapitalvärden tillsammans – vilket ju sedan mycket långt tillbaks i tiden var det normativa agerandet – med gemensamt arbete.

Varför konkurrera om vi har som målsättning att bygga välfärdssamhällen? Att ”jaga” egen kapitalvinning går därför helt emot den historiskt normativa ordningen som människan hade att förhålla sig till. Var och en arbetar och skapar därigenom kapitalvärden som sedan kommer samhället till del. Vi är en del av ”flocken”.

Denna i grunden normativa ordning är helt satt ur spel av kapitalismen som genom sin strukturella ordning går på tvärs gentemot människans ursprungliga ordning, som sätter samhällets bästa främst.

Om man med samhällets bästa menar samtliga invånare då säger det sig självt att konkurreranden om kapitalvärden missgynnar många på andras bekostnad. Ofrånkomligen så uppstår sociala spänningar i samhällen där konkurrensens regler gäller. Konkurrensen leder till vinnare och förlorare. Detta är fakta som vi i våra samhällen måste känna till.

Kapitalismen med sin konkurrens är alltså ett mycket dåligt alternativ när det gäller välfärdsbyggande i våra samhällen. Kapitalismen kan helt enkelt inte åstadkomma en optimal fördelning av producerande kapitalvärden. Och som vi vet så är ju heller inte detta kapitalismens prioritering. Nej här är det upp till var och en att själv ”jaga” kapitalet, för att kunna överleva. Alltså diametralt motsatt ”flockens” ursprungliga samhälleliga behov.

Ju förr vi alla blir medvetna om detta faktum så underlättas ”övergången” till ett demokratiskt ekonomiskt system.

—————————————————————————————————————————————————————————-

1 a/

Förhållandet mellan vinsters kapitalisering och förlusters socialisering visar på det så kallade offentliga samhällets underdånighet gentemot kapitalismen. Förhållandet visar också den ”rävsax” som samhällets politiska makthavare har försatt sig i. Man är numera bokstavligt talat bundet till att förse kapitalet med ekonomiskt stöd beroende på att en krisande kapitalistisk marknadsekonomi skulle kunna orsaka väldiga samhälleliga bekymmer, vid en fortsatt krisande utveckling. Samtidigt ska vi komma ihåg att den kapitalistiska krisen följer, så att säga, en ”utstakad” väg mot den oundvikliga framtida kollapsen för systemet. Samhällets ”omplåstring” av systemet förlänger visserligen fortlevnaden men den kan aldrig leda till ett ”läkande” på sikt. Detta måste vi ha i minnet när vi iakttar ”samspelet” mellan den rådande ekonomin och politiken.

Kapitalismen sätter agendan för hur politiken ska agera och denna agenda kräver socialisering av förluster som uppträder i ”viktiga” marknadssektorer. Finansmarknaden är en sådan ”viktig” sektor. Vi vet att om denna sektor skulle få akuta problem då dras det övriga samhället med i fallet, om ingenting görs. Alltså kräver systemet att politiken tar beslut om att stödja kapitalets ägare på än det ena och än det andra sättet. Jag kallar detta för förlusters socialisering. Kapitaliseringen av vinsterna är däremot, som vanligt, förbehållet den privatägda marknaden. Vilket också följer den ”normativa utstakade” vägen.

Vi måste komma ihåg att kapitalismens primära ”behov” är skapandet av maximal vinst åt just kapitalets ägare. Allt annat kommer i andra hand. Detta är ju själva systemets ”inneboende logik”. Därmed ingår det i denna ”logik” att minimera allt vad utgifter heter. Allt från löner till investeringar och skatter.

I maximerandet av vinster ingår alltså, som sagt, att minimera utgiftssidan. Hålla nere löner; anpassa företaget till lågkostnadssamhällen; ägna sig åt skatteplanering med mera, så innebär detta att vinstmaximeringen blir möjlig.

Konkurrensens ”inneboende lagar” driver kapitalet till dessa och andra utgiftsminimeringar. Här ser vi åter igen hur samhällets behov får ge vika inför kapitalets ständiga jakt efter högsta möjliga vinster.

Den kapitalkoncentration och växande globalisering som ju blir effekten av det rådande systemets ”inneboende lagar” bäddar för ökande social oro, med allt vad det innebär.

Klart är att den tilltagande sociala oron världen över hänger ihop med vinsters kapitalisering och förlusters socialisering.

Samhällets strukturella uppbyggnad har alltid ett syfte. Det är alltså ingenting som bara sker så där utifrån någonting ”självklart” på förhand ”normativt”. Att vårt och alla andras samhällen har grundläggande ”byggstenar” har sina förklaringar vilket inte beror på någonting på förhand givet. Våra grundläggande ”byggstenar” har sin förklaring i det globala ekonomiska system som vi alla delar. Det är detta globala system som, man kan säga, kräver ett antal grundläggande ”byggstenar” för att överhuvud taget kunna fortsätta sin ”erövring” av våra samhällen.

Vad jag närmast tänker på det är att vårt globala ekonomiska system kräver en statlig ”överbyggnad” vars främsta uppgift består av att ”finnas till hands” när kapitalet ”ropar på hjälp”.

 2 a/

Skatteindrivning har flera sidor. Nu mer så sägs politikens mål vara att skapa ”välfärdssamhällen” för oss alla. Hur detta ska gå till debatteras det väldeliga om, men vad så gott som alla politiska läger är eniga om det är att dagens ekonomiska system skall fortgå som vanligt och att det ur detta system skall göras möjligt att skapa ”välfärdssamhällen”. Debatten handlar i huvudsak om hur skatteindrivningen ska gå till och hur sedan skatteintekterna ska fördelas.

Dåtidens skatteindrivning vet vi hade helt andra avsikter. Men frågan är om inte både nutidens och dåtidens system i grunden hade likartade syften? Kan syftet med skatteindrivning vara att den samhälleliga makten kan fortsätta med sitt maktutövande?

Den samhälleliga makten menar jag är uppdelad på den ekonomiska- respektive den politiska makten, där den politiska makten är underställd den ekonomiska. Alltså leder detta till att den avgörande makten finns i det kapitalistiska systemet där dom mest betydande beslutsprocesserna tas utifrån kapitalstorleken i systemets marknad.

För att denna ”fria” marknad ska kunna ge högsta möjliga ekonomiska avkastning så är det helt nödvändigt med en stat som kan driva in och sedan fördela ut skattepengarna. Det låter motsägelsefullt att den ekonomiska makten är i behov av en stat som bland annat sysslar med skatteindrivning. Företagen gör ju allt för att kunna minimera sina skatteutlägg samtidigt som dom kräver allt mer av skattepengarnas fördelning. Hur går detta ihop? Jo men det överensstämmer helt med kapitalismens primära behov. Högsta möjliga avkastning på minsta möjliga utgifter. Det ligger i systemets ”natur” att den ekonomiska konkurrensen mellan företagen skapar detta dilemma. Utgifterna skall belastas konkurrenterna medans skattens fördelningspengar skall tillfalla det ”egna” företaget.

Allting handlar om konkurrens så även om statens skattepengar. Utifrån kapitalismens ”inneboende” regler så går alltså resonemanget ihop.

”Någon annan får betala skatten, bara vi slipper! Går vi däremot mot konkurs så förväntar vi oss att staten räddar oss!”

Så har dagens förhållande mellan statens skatteintäkter och kapitalismen utvecklats. Framför allt så gäller detta finanssektorn med bankerna i centrum. Samhället har nu hamnat i beroendeställning till den privatägda finansmarknaden och, som sagt, då i synnerhet de stora bankerna. Skulle dessa få ekonomiska bekymmer så finns inget alternativ för samhället längre, bankerna måste räddas. Skattepengarna tillförs bankerna på samma sätt som vinsterna fördelas mellan ägarna. Förlorarna i detta spel blir, som alltid, skattebetalarna. Vinsten kapitaliseras medan förlusterna socialiseras!

Vi ser alltså att kapitalismens fortsatta existens hänger på om staten lyckas skjuta till nödvändigt kapital. Så var det inte för ett antal decennier sedan. Då kunde kapitalismen reglera sig själv, vilket den också gjorde, utan inflytande från staten. Men denna ordning gäller alltså inte längre. Vad beror denna förändring på?

Man kan säga att kapitalismen har vuxit i omfång. Kapitalet har globaliserats och koncentrerats på allt färre ”händer” vilket har medfört att dom riktigt stora företagen har vuxit sig så stora att samhället har kommit i stark beroendeställning av dessa företag. Samhällets ”existens” hänger därför bland annat på att dessa företagsbjässar (bankerna) fortsätter växa. Skulle problem uppstå så blir samhället tvunget att ingripa ekonomiskt och detta görs med hjälp av skattepengar.

Vi kan säga att det har blivit statens mest primära uppgift i dagens samhälle. Alltså att se till så att finanssektorn inte havererar. Vi kommer med andra ord fram till att kapitalismen kräver en stat som kan ”erbjuda” kapital. Den ekonomiska makten får detta att genomföras med hjälp av sin politiska makt som har att verkställa dom nödvändiga åtgärderna som kapitalet kräver.

Ser vi likheterna mellan forna tiders skatteindrivning och dagens ”mjukare” indrivning? Javisst ser vi likheterna och den bärande likheten är att maktens ekonomiska intressen skall prioriteras.

När dagens kapitalism får allt svårare att växa – vilket i framtiden kommer att resultera i nedväxt – så kräver den ”kompensation” i form av skattepengar. Detta beroende kommer därför att stadigt öka vilket då innebär att ”välfärdssamhällets” behov inte kan tillgodoses. Företagsbjässarna som samhället klamrar sig fast vid leder då till att ”välfärdspengarna” hamnar i händerna hos den kollapsande kapitalismen.

Det är denna negativa utveckling vi har att vänta oss framöver. Frågan vi ska ställa oss blir: hur ska då ett framtida skattesystem se ut när nu dagens system inte kommer att kunna bygga ”välfärden”?

Om detta har jag tidigare skrivit. Men det tål att upprepas, anser jag.

Eftersom kapitalismen idag behöver ett skattesystem för att kunna överleva så är det enkla svaret på frågan ovan: vi behöver inget skattesystem! Hur ska detta då förklaras?

Jo ett ekonomiskt system som prioriterar samhällets behov istället för, som idag, det privata kapitalägandets behov måste naturligtvis själv äga och ansvara över detta kapital. Vilket innebär att det ekonomiska överskottet – som ju är en förutsättning för företagande – efter redovisningen av intäkter och utgifter går till det samhälleliga kapitalägandet. Genom detta enkla och rättvisa ägande upphör statens ”jakt” efter skatteinkomster.

Förstår vi denna förändring? Låt mig försöka förklara det hela!

Idag startar oftast ett företagande med hjälp av krediter från någon bank. Verksamheten kommer igång och företagandet genererar förhoppningsvis intäkter som då bör täcka upp företagandets utgifter. Skall företagandet kunna drivas långsiktigt så måste självfallet intäkterna överstiga utgifterna, i annat fall så kan inte företagandet fortsätta. Detta inser alla!

Vad vi också bör inse det är att bankens krediter kan vara helt avgörande för om företagandet skall bli ”lyckosamt”. Här ska vi förstå att även banker är privata företag och som sådana ska också dom drivas runt på i princip likartat sätt som det kreditberoende företaget. Naturligtvis så är även bankerna kreditberoende, måhända inte lika akut beroende som det ”lilla” företaget.

Hur som helst, den idag rådande privatägda marknadsekonomin är som helhet starkt kreditberoende. Kan vi förstå att denna privatägda marknad, som globaliseras alltmer, görs beroende av att företagskedjan inte får ”brista” i något led. ”Brister” den i något led så kommer detta att fortplanta sig i marknaden och orsaka ”skador” både i själva marknaden men också i samhället. När detta sker så drabbas självklart statens skatteindrivning vilket leder till att bland annat ”välfärdssatsningar” uteblir. Krisen i ekonomin sprider sig snabbt över hela samhället och staten ser som sista utväg att gå in med skattepengar för att söka stabilisera den känsliga marknaden.

Vi vet att sådana här scenarion utspelas med jämna mellanrum och vi vet också att dessa scenarion blir allt värre med tiden. Denna utveckling leder därmed fram till en oundviklig kollaps för vårt kapitalistiska system. 

 1 b/

Förhållandet mellan vinsters kapitalisering och förlusters socialisering. Detta förhållande är nödvändigt att söka förstå och inse detta förhållandets samband med kapitalismens förestående kollaps. Vi gör ett försök att sätta oss in i denna problematik.

Kapitalismens primära intresse är skapandet av vinster till just kapitalets privata ägare. Detta ägande söker alltid efter maximal vinst. Vilket ju är systemets inneboende ”logik”. Därmed ingår det i denna ”logik” att minimera allt vad utgifter heter. Allt från löner till investeringar och skatter. Att söka minimera utgifterna ger större vinster till ägarna. Enkelt att räkna ut, eller hur?

Med en allt hårdare konkurrens – som ingår i kapitalismens ”logik” – så pressas utgiftsidan genom effektiviseringar, lönedumpning och skatteplanering. Allt detta tillsammans med konkurrensen leder till kapitalkoncentration och globalisering.

I denna konkurrens skapas vinnare och förlorare. Vinnarna växer sig allt större och därmed mäktigare medan förlorarna köps upp eller konkursar/slås ut. I spåren av denna ständiga strid växer den sociala oron; arbetslösheten ökar långsiktigt; likaså utslagningen av människor i alla samhällen. Konkurrensens ”vinnare” varken kan eller har något behov av att ”suga upp” all den arbetskraft som ”förloras” på grund av systemets inneboende ”logik”. Denna ständigt växande skara människor blir helt beroende av samhälleligt stöd. Alltså sker en ständig ökning av sociala utgifter (skattepengar) såvida inte den samhälleliga strukturen är utformad på det sättet att den utslagne får klara sig bäst själv. Vilket är en realitet runt om i världen.

Om vi till detta inser att samhällets skattebas urholkas – av dom orsaker som vi nämnde ovan – så hamnar själva samhället i ett underskott. Samhället behöver ta krediter för att om möjligt täcka upp sina utgifter.

I en alltmer kreditbaserad ekonomi, som ju blir det ”naturliga” resultatet av kapitalismens ”logik” så växer kreditmarknaden på bekostnad av den ”produktiva” marknaden med sitt kapital. Det ”produktiva” kapitalet flyttas mer och mer över till kreditmarknaden. Denna vår kreditmarknad växer sig större och större – vilket åter igen speglar ”logiken” – så vårt övriga samhälle blir, på sätt och vis, bakbundet av kreditmarknadens expansion. Denna marknad tillåts helt enkelt inte att ”gå omkull”. Som vi ser så blir resultatet av detta förhållande att kapitaliseringen på sikt blir total. Det vill säga att eventuella kapitalförluster ersätts av staten. Man kan säga att kreditmarknaden kommer att ”äga” dom framtida avgörande besluten i våra samhällen. Ohållbart naturligtvis! Vi bör kunna se att en sådan utveckling leder fram till kollaps.

Hur ser alternativet ut då? Går det att förhindra kapitalismens kollaps? Nej, jag menar att detta inte går att förhindra. Systemet kommer att ”värka ut” eftersom våra samhällen saknar förmågan att helt enkelt stoppa denna utveckling.

Framtidens ekonomiska system – om vilket jag tidigare har redogjort för – måste därför bygga på ett samhälleligt gemensamt ägande av kapitalet. Detta är den helt grundläggande åtgärden som måste genomföras för att kunna komma fram till ett rättvist, jämlikt och demokratiskt ekonomiskt system. Utifrån denna grundbult så kommer därmed ”jakten” på skatter att upphöra. Statlig skatteindrivning blir ju en omöjlighet när kapitalet ägs av oss alla gemensamt – ett samhälleligt ägande. Dagens uppdelning av kapitalvinster – som kapitaliseras av det privata ägandet – och kapitalförluster – som socialiseras av  samhället – måste i framtiden hanteras av samhället. Såväl kapitaliseringen som socialiseringen av kapitalet skall ansvaras av samhället. Allt annat leder till orättvisa och inhumana samhällen. Vilket ju bevisas av dagens verklighet.

Att överhuvud taget tänka sig ett samhälle utan skatter ligger egentligen utanför vår förmåga att ta in när det gäller hur samhällen skall skötas. Jag menar att även i synen på skatter så har vi en ”normativ” syn.

”Skatter ska betalas in av alla i samhället!”

Hur ska samhället annars fungera, undrar vi? Denna ”normativa” tankegång förutsätter den strukturella uppbyggnad som gäller idag. Vi kan inte ta till oss ett annat strukturellt uppbyggt samhälle.

”Vad är det för svammel att vi inte ska ha skatter?”

 2 b/

Hur fungerar sambandet mellan skatteintäkter och kapitalismen?

Först bör vi sätta oss in i dåtidens skattesystem och söka förstå den tidens skatteindrivning. Att söka förstå det historiska sambandet mellan dåtidens skatteindrivning och dagens skattesystem bör vara en viktig del i förståelsen mellan skatter och det ekonomiska system som gäller.

Vi vet att dåtidens skattesystem hade som syfte att förse makten med allt det som makten krävde för att fortsätta utöva sin makt och dessutom, om möjligt, utvidga sin makt. Genom lagar och förordningar tvingades människorna till underkastelse och krävdes att betala skatt. Makten lade således beslag på en viss mängd ”kapital” som producerades. Att betala skatt var således lika med att förse makten med ”kapital” just beroende på att makten avtvingade människorna i sina samhällen detta. Hur detta ”kapital” sedan användes var upp till makten att avgöra, utan att skattebetalarna – människorna i våra samhällen – kunde ha en åsikt om saken. Det säger sig självt att försöken att undkomma en sådan skatteindrivning ses som någonting självklart.

”Varför betala skatt när kungen använder pengarna till krigföring?”

Genom politisk kamp så förändras delvis skatteindrivningens syfte. Skatter ska inte enbart gå till makten, med sin stat, utan skatter ska också gå till välfärdsuppbyggnad. Detta görs, som sagt, möjligt genom den politiska kampen.

Men skatter ses naturligtvis fortsatt som en utgiftspost för alla, såväl rik som fattig. Kan man smita undan skatt så gör man det. Att undgå statens långa arm gällde såväl före som efter kapitalismens genombrott. Denna syn på staten gäller, som vi vet, även i vår tid. Makten, vad den än benämner sig, tvingar till sig skatteintäkter därför att den egentligen inte har något annat val. Om valet skulle vara att lämna indrivningen därhän då skulle dåtidens samhällen – observera dåtidens – se helt annorlunda ut. Kapitalägandet skulle då ha blivit en samhällelig angelägenhet och inte, som historien och nutiden visar, en privatsak som agerar vid sidan om samhälleliga behov.

Men när nu historien och nutiden ser ut som den gör då krävs ett skattesystem för att få samhället att ”utvecklas” precis så här. Då den politiska- och ekonomiska makten har sina rötter i en orättvis strukturell uppbyggnad då skapas också en överbyggnad (staten) som måste hantera den rådande ordningen. Skatteindrivning blir alltså det ”normativa” och självklara medlet att tilltvinga sig kapital. Ekonomisk brottslighet på högsta nivå, skulle man kunna förklara dåtidens skatteindrivning för. Man tar från dom redan fattiga för att sedan ge till dom redan rika. Alltså indrivningens grundläggande syfte. Denna ”normativa” ordning fortplantar sig in i vår tid.

När vi idag påstår att syftet med skatter det är att bygga ”välfärden” då ska vi veta att ”välfärd” kan betyda nästan vad som helst.

Faktum kvarstår, skatteindrivning har sin grund utifrån maktens intressen. Eller med andra ord: vårt ekonomiska system kräver skatter. Den kapitalistiska marknadsekonomin som våra samhällen står och faller med blir mer och mer beroende av att skatteindrivningen fungerar. Samtidigt försöker företagen minska sina skatteutgifter så långt det bara är möjligt. Hur går detta resonemang ihop?

Jo om vi betraktar dom riktigt stora företagen, exempelvis banksektorn så har denna sektor vuxit sig så stor att samhället skulle brytas ned ifall banksektorn tvingades in i konkurs. För att kunna rädda denna sektor så måste samhället använda sig av statens skattepengar. Här ser vi att det krävs en väl fungerande skatteindrivning. Däremot så är det inte dessa dom riktigt stora företagen som bidrar i någon större utsträckning med dom nödvändiga skattepengarna utan denna utgift hamnar i stället hos dom mindre företagen tillsammans med sina anställda.

Omvänt ser vi då att ett annat ekonomiskt system skulle klara sig utan skatter. Hur kan ett sådant ekonomiskt system se ut?

—————————————————————————————————————————————————————-

I takt med att den ”offentliga” ekonomin, mer och mer, tvingas att stötta upp vår marknadsekonomi så ”förflackas” den politiska diskussionen och debatten. Så kallade politiska debatter handlar alltmer om hur ”dumma i huvet” de politiska motståndarna är.
 
När nu världens mäktigaste stat skall utse en ny president så handlar det mesta om att ”dumförklara” motståndaren. Att ifrågasätta och arbeta för grundläggande förbättringar av själva den samhälleliga ”konstruktionen” handlar inte dagens politik om. Nej det är istället politisk konkurrens på det personliga planet som gäller. Med pengars hjälp och idiotförklaringar så skall den politiska makten erövras.
 
Kan sådan politik kallas seriös? Kan politik som till största delen handlar om att kunna ”köpa” sig till makt anses som demokratisk?
 
Jodå, vår politiska- och ekonomiska elit menar att detta är demokrati. Så här ska tydligen demokrati se ut. Maktpolitiken formar sig utifrån vår ekonomiska verklighet. Marknaden som kräver och är uppbyggd utifrån konkurrensens ”regelverk” speglar också den alltmer personifierade debatten. I denna debatt är det mer regel än undantag att smutskasta sina politiska motståndare. När politiken saknar förmågan till sakliga diskussioner så gäller personangrepp som det enda ”vapnet”.
 
Då ett ekonomiskt system tar ett allt starkare grepp om de politiska besluten så blir det egentligen förståeligt att politiska debatter ”förflackas”. Vad finns det att debattera om när ändå marknaden ”kräver” att besluten tas utifrån kapitalets prioriteringar? Skulle dom politiska besluten gå emot kapitalets prioriteringar då blir ju följderna för våra samhällen förödande (vilket de ju, i och för sig, ändå blir vid ett fortsatt kapitalistiskt system) – en fråga som vi tidigare har skrivit mycket om.
Som vi därför ser så återstår inte så mycket att debattera om. Marknadens beslut för våra samhällen är följaktligen det enda som gäller. Med dessa fakta för ögonen så blir det på sätt och vis helt förståeligt att politiska debatter handlar om vem eller vilka som för den mest marknadsvänliga politiken.
 
”Demokratiska” beslut baseras, som vi ser, efter storleken på kapitalägandets marknadsprioriteringar. Att politiska makthavare betraktar detta som demokrati är en sak men när den konkreta verkligheten visar oss motsatsen så säger oss detta att demokratiska beslutsprocesser blir alltmer sällsynta i det ekonomiska ”klimat” som vi alla lever i.
 
Jag antar att vi alla förknippar demokrati med samhälleliga beslut där majoritetens önskemål får gälla och inte ”rösterna” från fåtalets ekonomiska prioriteringar. Som vi säkert alla känner till så stämmer inte denna vision med verkligheten. Slutsatsen måste därför bli att själva det demokratiska begreppet bara lever som en vision för oss. I denna demokratiska avsaknad frodas dom torftiga politiska debatterna där sakfrågor och ideologi har satts på ”undantag”.
 
När nu världens mäktigaste stat hanterar grundläggande samhällsfrågor på den här politiska nivån då bör vi på förhand kunna förstå vartåt samhället barkar.

————————————————————————————————————————-

Den viktigaste politiska insikten kvarstår. Insikten om att våra rådande samhällen har byggts upp utifrån inhumana, ojämlika, ej jämställda och därmed orättvisa strukturella förhållanden. Så länge som denna politiska insikt inte är etablerad så länge kommer de socio-ekonomiska kriserna bara att öka i omfattning. Det är just bristen på denna insikt som nu i snabb takt försämrar våra villkor, på alla plan.
 
Ett ekonomiskt system som inte längre förmår skapa ”välfärd av egen kraft” måste förstås som ett system i sönderfall. Denna förståelse är viktig och helt avgörande för att våra politiker ska kunna fatta de ”rätta” besluten. Men eftersom vi ser att denna förståelse ännu saknas så tas och kommer det att tas många ”felaktiga” beslut. Resultaten av dessa beslut skapar allt sämre förutsättningar för allt fler att kunna leva ”drägliga” liv. Med allt vad nu ordet ”dräglighet” kan innebära. Och dessa allt sämre förutsättningar gäller såväl vårt samhälle som alla andra samhällen.
 
När den politiska insikten inte förmår koppla samman dagens samhälleliga strukturer med gårdagens  maktförtryckande strukturer då leder denna bristande insikt fram till ett ”normerande” av dagens samhällen.
Gårdagens starkt patriarkala strukturer formar självfallet ”bygget” av de samhällsliv som levs idag. Samma sak gäller för de ekonomiska villkor som har byggts upp under en historiskt lång tidsperiod. Vilket kort kan sammanfattas som ett förhållande mellan ”slav och herre”. Detta förhållande lever vidare även idag. Inser vi det? Inser politiken det? Tydligen inte eftersom detta principiella förhållande, mer eller mindre, är normgivande i det praktiska livet. Vilket innebär att våra samhällen fortsätter att ”utvecklas” strukturellt på liknande sätt sedan en mycket lång tid tillbaka i historien.
Med våld, av alla de slag, ansåg sig gårdagens maktelit kunna lösa konflikter både inom sina egna uppsatta gränser och mellan gränsande ”maktområden”. Idag benämner vi dessa ”maktområden” för stater. Också dessa med gränser markerade ”maktområden” har idag blivit helt normaliserande.
 
Så staters tillkomst; patriarkatets långa historia; den ekonomiska klyftan mellan att äga och att vara ägd; konflikters ”lösningar” med våld; tron på konkurens och ständig ekonomisk tillväxt är några grundläggande strukturella byggstenar som har format våra samhällen vilka alltså sätter sin prägel på våra dagars samhällen.
 
Insikten om att dessa grundläggande strukturella byggstenar har sin historiska bakgrund och att denna bakgrund präglar dagens globala samhällen på ett ohållbart och orättvist sätt är en förutsättning i en förståelse av en nödvändig diametral förändring av våra samhälleliga strukturer.
Att tro på dagens strukturella ordning som en möjlig väg att kunna få till rättvisa och ekologiskt hållbara samhällen är dömt att misslyckas.
Vi måste omvärdera hela framväxten av vårt historiska arv och komma fram till att detta arv omöjliggör ett fortsatt ”byggande” utifrån denna historiska bakgrund. Denna politiska insikt innebär en totalt förändrad ”världsbild” för många av oss, ja säkert dom flesta. Det finns emellertid inga genvägar. Skall vi kunna genomföra nödvändigheten av hållbarhet och rättvisa så krävs det en politisk insikt om arvets och det därifrån vidare bygget av dagens samhällen som strukturellt ohållbara och orättvisa.
 
Vi måste i det här sammanhanget känna till att de politiska beslutsprocesserna blir alltmer underställda de ekonomiska besluten, som tas av marknaden. I takt med de ökande kapitalistiska kriserna – som ju är en följd av kapitalets omöjlighet att växa – så ställs högre krav på att det offentliga samhället kommer kapitalet till hjälp. Vilket då innebär att de ”viktiga” politiska besluten i allt väsentligt går kapitalets ärenden. Politiken görs, på så sätt, bakbunden av vårt ekonomiska system.
Våra banker tillåts inte att gå omkull eftersom detta skulle påverka våra samhällen mycket negativt. Man kan säga att hela vårt offentliga samhälle nu har hamnat i händerna på privata finansiärer. Så långt har det alltså gått. Och det bör inte vara alltför svårt att förstå faran med en sådan fortsatt ”utveckling”.
 
Men då var vi där, åter igen: den saknade politiska insikten!

——————————————————————————————————————————

När brunkol bryts och används som energi så medför detta en av de mest negativa klimatpåverkande effekterna.
Ägs dessutom en mycket stor mängd brunkol av ett statligt företag, vars politiska makthavare påstår sig bedriva en av världens mest ”ambitiösa” klimatmålsättningar så kan man tycka att det självklara konkreta resultatet av detta brunkolsägande borde resultera i att det inte kommer att brytas och därmed få ligga kvar oexploaterat.
Men så inte. De ”ambitiösa” klimatmålen gäller inte längre.
 
Vad är det då som gäller? Jo som vi alltid har tjatat om så är det pengar allting handlar om, naturligtvis. Inget undantag här heller, då det gäller den statliga energijätten Vattenfall.
Efter beslutet att inte fortsätta med brytningen av brunkolet – vilket innebär mycket stora ekonomiska förluster på grund av de investeringar man gjort – så uppkommer frågan vad man då ska göra med sitt brunkolsägande. Att låta det ligga orört i marken måste självfallet vara det klimatriktiga beslutet. Men nu tas inte detta beslut. Man väljer att sälja sitt brunkolsägande så att en annan aktör kan fortsätta med brytningen. Alltså väljer våra politiska makthavare det mest negativa klimatpåverkande beslutet. Brunkolsbrytningen ska återupptas, men nu med en annan ägare. Ingenting har således förändrats i grunden när vi utgår ifrån klimatets negativa påverkan.
 
Hur kan vi förklara ett sådant politiskt agerande – där man ena dagen beslutar om stopp för brytningen för att nästa dag godkänna att Vattenfall säljer sitt ägande – som leder till att kolet får fortsätta brytas? Den politiska makten förklarar det med att det statliga företaget agerar utifrån ”affärsmässiga grunder”. Vilket ju betyder att prioriteringen, som alltid i vår ekonomiska verklighet, handlar om pengar. Klimatmålen får med andra ord stå tillbaka för kapitalägandets krassa villkor, som ju är ”drivkraften” i vårt ekonomiska system.
 
Här, om något, ser vi tydligt hur det kapitalistiska systemet, med sina beslutsprocesser i praktiken sätter agendan för hur våra politiska makthavare skall agera. Politiken underställs dom marknadsekonomiska prioriteringarna. Eller för att ytterligare förtydliga det hela: samhällets behov får stå tillbaka för kapitalets primära intressen.
 
Här kommer köpet av så kallade utsläppsrätter in i de ”ambitiösa” klimatmålen. Efter det att den statliga energijätten tog sitt försäljningsbeslut på ”affärsmässiga grunder” så påstår sig denna klimatnegativa åtgärd kunna kompenseras genom köp av utsläppsrätter.
 
Tanken med köp av utsläppsrätter är ju att kunna få ner utsläppen som orsakar vår negativa klimatpåverkan. Med pengars hjälp ska denna politik leda till positiva effekter på klimatet, är tanken.
Men så enkelt fungerar inte saker och ting!
Vad finns det för garantier att dom köpta utsläppsrätterna resulterar i investeringar av förnyelsebar energi? Nej det finns inga garantier för detta. Istället fungerar det så att när pengar investeras i marknaden – i detta fall ”klimatnegativa” företag – så väljer marknaden att försöka maximera detta kapitaltillskott så långt det bara går. Att dom ”klimatnegativa” företagen skulle välja att investera i förnyelsebar energi finns, som sagt, inga garantier för. Sådana investeringar är ju att betrakta som utgiftsposter och det vet vi vad det innebär i en värld som bygger på vinstmaximering via konkurrens.
 
Nej, så kallade utsläppsrätter handlar i praktiken om att kapitalet köper sig fri från ansvar över negativ klimatpåverkan. I det här fallet handlar det om skattepengar som ska in på marknaden i denna mycket tvivelaktiga verksamhet.

———————————————————————————-

Så här, ett antal dagar efter Brexit, kan vi göra en första analys av Storbritanniens Nej till fortsatt EU-medlemsskap.
 
Vi konstaterar att EU projektet går mot sitt definitiva sönderfall. Detta sönderfall har sin grund i den globala ekonomins oförmåga att bygga rättvisa och jämlika samhällen. Ett sönderfallande EU speglar också ett sönderfallande ekonomiskt system. EU och den kapitalistiska marknadsekonomin är intimt sammanbundna.
EU projektet var från början tänkt som en kapitalets europeiska spelplan där medlemsstaterna skulle skörda frukterna av den privatägda ekonomiska tillväxten. Men denna ekonomiska tillväxt är, som vi vet sedan tidigare analyser, både långsiktigt ohållbar och långsiktigt omöjlig. Med dessa fakta så vet vi också att kapitalismen därmed är dömd att gå under.
EU:s och kapitalismens primära drivkrafter kan alltså inte tillgodoses och därmed spricker projekt som från början var tänkta att underlätta för systemets fortsatta ”utveckling”. Detta är vad som nu sker med EU projektet. Det är utifrån kapitalismens sönderfall som vi ska förstå EU projektets sönderfall.
 
Att vår politiska elit inte delar den här analysen vet vi sedan tidigare och det understrykes lika tydligt nu, efter Brexit. Man nämner överhuvud taget inget om ekonomiska grundorsaker som anledningar till Brexit, istället poängteras dom vanliga fraserna om tillväxt och en starkare konkurrenskraft för att få EU på ”fötter” igen. Det görs ingen reflektion över om vårt rådande ekonomiska system klarar av att leverera dessa i sig ohållbara och omöjliga förväntningar.
Vi kan därför konstatera att vår politiska elit saknar kunskaper om hur kapitalismen ”beter” sig. Om detta har vi ordat om i tidigare inlägg men eftersom denna kunskapsbrist leder till allvarliga politiska felbeslut så måste vi fortsätta att upprepa oss.
Dessa politiska felbeslut skapar naturligtvis folkliga missnöjen som leder till krav på utträde ur ekonomiska unioner, vilket då får till följd att det tidigare ”fria” marknadsspelet nu försvåras. Sådana nyheter är självfallet negativa för kapitalet med sin finansmarknad.
Just dessa negativa signaler talar om för oss att Brexit innerst inne handlar om det ekonomiska ”spelet” och att en turbulent börs vittnar om ett system som uppträder alltmera osäkert.
 
Hur ser då den närmaste framtiden ut för EU som ju är en del av vårt kapitalistiska system?
I takt med att dom ekonomiska villkoren, för oss alla, stadigt kommer att försämras som en ”naturlig” följd av kapitalismens omöjlighet att ”växa” mer – ”toppen” är nådd – så berörs EU och självfallet övriga världen av denna ekonomiska ”tillbakagång”. Att EU sönderfaller råder det ingen tvekan om. Spänningar och motsättningar inom unionen kommer att tillta och vad detta leder till kan vi bara ana.
 
När vi börjar inse att EU:s påbörjade sönderfall hänger intimt samman med kapitalismens kriser och dess framtida omöjlighet då har vi tagit ett stort steg framåt till att bygga ett demokratiskt ekonomiskt system.

——————————————————————————————————————-

Vi lånar som aldrig förr. Vi noterar att bostadspriserna stiger. Vi ser också att börsen går upp. Konsumtionen ökar likaså. BNP följer efter, i samma bana. Man kan alltså säga att den ekonomiska ”aktiviteten” ökar.
Allt verkar därmed vara frid och fröjd! Eller hur? Våra makthavande politiker känner sig nöjda när, i synnerhet, BNP-siffrorna redovisas. Bankerna, våra långivare, slår sig för ”bröstet” när utlåningen går mot nya rekord. Kurvorna pekar uppåt, brant uppåt! Kan det fortsätta så?
 
När vi granskar den ovan faktiska beskrivningen av den ekonomiska ”aktiviteten” då kan man ju, med rätta, bli misstänksam mot att det inte står rätt till med alla dessa ”brant uppåtriktade kurvor”.
Vad döljer sig egentligen bakom den här ökande ekonomiska ”aktiviteten”?
Att vi lånar som aldrig förr, vad betyder det med andra ord?
Det måste ju betyda att vi skuldsätter oss i en omfattning som saknar motstycke historiskt sett. När det nu verkligen förhåller sig så, då kan vi förstå att en ökande skuldsättning är det samma som en stigande ekonomisk tillväxt. Eller med andra ord, den ekonomiska ”aktiviteten” ökar.
Och hur reagerar BNP på sådana fakta? Jo BNP stiger naturligtvis! Som vi har konstaterat så jublar våra makthavare åt dessa besked.
 
”Ekonomin går ju bra och därmed bygger vi vårt samhälle starkt”, kan det låta som vi så ofta får höra.
 
När det gäller vår ökande skuldsättning och bankernas utlåning så finns det en del mycket viktiga samband som vi måste känna till.
Det ligger i bankernas intresse att vi lånar. Genom räntan tjänar dom ju pengar och ju mer vi lånar ju mer tjänar dom. Som säkerhet för lånen (som oftast handlar om bostadslån) gäller kapitalvärden, av något slag. Bostaden är det mest vanliga kapitalvärdet och när nu bostadspriserna stiger år efter år då ser bankerna detta kapitalvärde, bostaden, som en ”säker investering”. Denna ”investering” är säker så länge bostadspriserna stiger. Och den är också ”säker” för ”bostadsspekulationer” mellan oss låntagare. Vilket alltså fungerar som ett slags pyramidspel, där värdet hela tiden stiger. Tills det inte stiger längre. Men det är en annan historia.
 
En annan konsekvens av vår ökande skuldsättning – som vi kanske inte känner till – det är att det ”pumpas” in mer pengar i vår ekonomi och att dessa pengar ”skapas” av våra banker genom själva utlåningen. Observera att det ”skapas” inte fysiska pengar utan det som ”skapas” det är ”kontopengar”. Med dessa ”skapade kontopengar” bidrar bankerna till en ökande ekonomisk ”aktivitet” och därmed stigande BNP. Denna ökande ekonomiska ”aktivitet”, kan vi säga, uppstår på ett konstlat sätt i och med att den är ”lånedriven”.
Här måste vi då förstå att dessa ”skapade kontopengar” för med sig att vi då blir alltmer skuldsatta. Kan en sådan utveckling fortgå, vilket var frågan som ställdes i början på inlägget? Nej, det säger sig självt att detta scenario spricker, förr eller senare. Och när denna ”bubbla” spricker så dras hela samhällsekonomin med i fallet. Men som sagt, detta var ju en annan historia.
 
Den låga räntenivån tillsammans med den stora efterfrågan på bostäder garanterar att bostadspriserna stiger. Denna låga räntenivå resulterar också i ett ökande intresse för börsen. Avkastningen på investerat kapital ses i dessa bägge fall – bostaden och börsen – som säkra investeringar.
Att komma på tanken att spara i banken är ju att betrakta som en förlustaffär. Och att investera i den reala ekonomin är alldeles för osäkert med dom avkastningskrav som kapitalet ställer. Nej kapitalet väljer befintliga värden istället för osäkra nyinvesteringar.
 
Vi noterar alltså följande viktiga samband när det gäller den privata skuldsättningen: en ökande skuldsättning leder till en ökande ekonomisk ”aktivitet” i samhället medans en minskande skuldsättning följaktligen leder till en minskande ”aktivitet”. Då det ”skapas mindre kontopengar” så leder detta till en minskande konsumtion, lägre BNP och sämre vinstförutsättningar för våra långivare. Med mindre ”kontopengar” så påverkas naturligtvis även börsen – på ett negativt sätt.
 
Vad säger oss all denna motsägelsefullhet: jo om vi, som privatpersoner och företag, strävar efter att bli skuldfria så leder detta agerande till en stagnerande ekonomi i vårt samhälle. En stagnerad ekonomi resulterar i ökad arbetslöshet; utebliven ekonomisk tillväxt; och såväl en finansiell som real ekonomisk kris och i slutändan en kollapsande kapitalism.
 
Kan det vara så att ett ekonomiskt system som innefattar all denna motsägelsefullhet är ett på förhand dödsdömt system?

————————————-

——————————————————————————————————————-

Förstår vi alla vad handelsavtal avser? Internationella avtal mellan stater. Varför skrivs det sådana avtal? I vems/vilkas intressen tjänar dessa till?
 
Motsatsen till handelsavtal är handelskrig. Hur kan det uppstå handelskrig? Och vad tjänar det till? Här kan vi ana vilka oerhört känsliga ”ämnen” vi nu har att göra med. Vi rör oss mellan ytterligheter i handelsutbyten mellan stater. Hur skall vi förstå dessa ytterligheter?
 
En kapitalistisk ekonomi förutsätter tillväxt. Denna tillväxt kräver att kapitalflödena tillåts röra sig fritt genom stater och mellan stater. Kapitalet globaliseras, med andra ord. Upplever kapitalet att det uppstår hinder i denna globalisering så agerar marknaden genom att försöka underlätta för det egna kapitalet att kunna röra sig så fritt som det bara går. Alltså ingås det handelsavtal.
 
Eftersom vi vet att ekonomiska beslutsprocesser i vår rådande ekonomi bygger på konkurrens mellan alla inblandade parter så innebär detta förhållande att besluten fattas utifrån regeln att störst kapitalägande betyder mest inflytande över besluten. Handelsavtal bygger därmed på avtal där det största kapitalägandet gynnas på bekostnad av ett mindre kapitalägande. Det större ägandet dikterar villkoren för övriga. Det är så vi skall förstå handelsavtal och det är så vi skall förstå i vilkas intressen dessa avtal tecknas.
 
Nu förhandlas det om handelsavtal mellan USA och EU. TTIP är förkortningen för detta avtal. Och tanken med detta avtal är, som alltid, att kapitalet skall ges ännu större inflytande över staters ”självbestämmande”. Man kan säga att kapitalet skall kunna utöva än mera makt över samhälleliga beslutsprocesser. För övrigt en utveckling helt i linje med kapitalismens ”nödvändiga förutsättningar”. Vi kan dessutom tolka TTIP-förhandlingarna som en allt mer krisartad kapitalism och därmed krisartad samhällsutveckling. Jag menar att den lilla ”självbestämmande” möjlighet som stater fortfarande har över sin samhälleliga utvecklingen nu är på väg att, i det närmaste, raderas ut av kapitalets ”inneboende krav”. Just dessa ”inneboende krav” visar på det ekonomiska systemets desperation efter total kontroll över avgörande beslutsprocesser i våra samhällen.
 
Hade vi förstått vad handelskrig innebär? I korthet så innebär det att det ”egna” företagandet ska skyddas mot ”utomstående” företagande. Regler införs så att ”utomstående” företagande förhindras att agera på en specifik marknad. Ett slags ”krig” alltså. Man skulle kunna säga att handelskrig är den mest tillspetsade formen av konkurrens i en kapitalistisk marknadsekonomi.
 
Allt handlar om att vinna ”marknadsandelar”!

——————————————————————————————————————————————-

Funderar kring löner!
 
”Lönegapet ökar!”, står det att läsa. Vidare så refereras det till personaldirektörens uttalande: ”Vissa grupper lönesätts utifrån marknaden för att vi ska vara attraktiva. De lägst avlönade av våra anställda följer vi fackets avtal. De har lyckats bra med sina avtal de senaste åren. Det är inget som säger att vi ska minska eller öka gapet.”
 
Så här ser det ut och personaldirektören kunde inte ha uttalat det mer riktigt. Marknaden sätter lönerna för ”vissa grupper” medans facket och arbetsköparna når överenskommelser för de ”lägst avlönade”.
 
Får man ställa en fråga som just aldrig ställs? Varför ska människor avlönas olika? Eller är en sådan fråga helt obefogad? Vore det inte logiskt om alla människor i samhället hade samma lön? Varför ska vissa ha högre lön än andra?
När ”lönegapen” ökar så resulterar detta i sociala spänningar i samhället. Är detta bra?
 
Ja det blev inte bara en fråga utan det blev fler. Hur som helst, dessa frågor måste vi försöka besvara.
Den, i allt väsentligt, privatägda marknaden försöker med högre och högre löner finna ”attraktiva” chefer och ”nyckelpersoner” samtidigt som marknaden vill hålla nere löneutvecklingen så långt det bara går. I båda fallen – de högavlönade och de lågavlönade – gäller så kallade ”marknadsmässiga” löner.
Marknaden vill ha det så och därför blir det också så. ”Marknadsmässiga” löner är den löneform som genomsyrar inte bara vårt utan alla våra samhällen. Och därav sätts våra löner olika.
 
I vår ekonomi kan det egentligen inte gå till på ett annat sätt. Vår kapitalistiska marknad, med allt vad det innebär, är ju uppbyggd utifrån prioriteringen att var och en av oss ska ha ”friheten” att söka komma över en så stor bit av ”kapitalkakan” som det bara går. Denna konkurrens på marknaden leder då självklart fram till att dom ”stora” kapitalägarna sätter reglerna på marknaden. De ”stora” beslutar över de ”små”. I detta ”regelverk” ingår naturligtvis lönefrågor. Likaså är det helt ”naturligt” att i detta rådande system så avgör, till sist, marknaden vilka lönenivåer som ska gälla.
Sett utifrån systemets sätt att fungera så är det så att säga helt logiskt att det uppstår löneskillnader och att dessa skillnader växer. ”Lönegapen” ökar.
 
Människor ska, med andra ord, avlönas olika sett utifrån hur vårt ekonomiska system fungerar. Alltså helt ”normalt” och ingenting att överhuvud taget ifrågasätta. Men är då detta ”bra” för samhället då vi vet att sociala spänningar tilltar när vi också vet att ökande ”lönegap” dessutom påskyndar samhällelig oro? Nej det är inte ”bra” för samhället när ”lönegapen” ökar.
 
Hur hanterar vi då den här vetskapen? Jo vi kan definitivt slå fast att så länge som vårt ekonomiska system med sin maktstrukturella uppbyggnad ser ut som det gör då omöjliggörs alla försök att jämna ut löneskillnader. Utifrån detta konstaterande så drar vi, åter igen, slutsatsen att löneskillnader har med systemets ”inneboende drivkrafter” att göra. Skall vi alltså försöka arbeta för ett jämlikt och jämställt samhälle så är det helt grundläggande att kapitalismen inte kan få fortsätta. Denna insikt från samhället är avgörande för om vi ska kunna lyckas bryta den farligt destruktiva spiral som präglar våra samhällen idag.
 
Men åter igen: samhället med sina beslutsfattare har inte den här insikten. Man vägrar överhuvud taget att diskutera maktstrukturella orsakssamband angående ”lönegapen”.
Så vi kan därmed dra slutsatsen att ”lönegapen” kommer fortsätta att öka och i spåren av dessa ”gap” så tilltar även den sociala oron. Alltså ingen ljus bild av framtiden!

———————————————————————————————————————————————

Det finns väl knappast något ord, i vår politiska och ekonomiska värld, som är mera omtalat än ordet konkurrens. Från politikens alla ”hörn” till ekonomins ”spelplaner” så gäller konkurrens, mer än någonsin.
 
”Vill vi ha ett välfärdssamhälle så finns inget val. Vi måste ligga i framkant inom alla områden. Genom kvalitativ konkurrens på vår globala marknad så ska vi se till att välfärden garanteras även för kommande generationer.”
 
Något i den stilen kan det ju låta från våra beslutsfattare. Att påstå något annat om konkurrens skulle naturligtvis avspisas omgående, från alla ”hörn” och ”spelplaner”.
Om man nu ändå vill utmana ovanstående ”dogm” och dessutom påstå att den är ohållbar, orättvis och därigenom helt felaktig så kommer etablissemanget att gå i taket. Nej, att ifrågasätta konkurrensbegreppet som det enda självklara medlet i vår rådande marknadsekonomi låter sig inte göras utan ett massivt kritiserande från maktens ”boningar”.
 
Javisst så är det och man kan väl säga att våra beslutsfattare, i alla ”valörer”, på sitt sätt har rätt. Ett ekonomiskt system som är uppbyggt utifrån det privata kapitalägandet förutsätter just konkurrensen. Om denna förutsättning rubbas så krisar sig systemet. Att konkurrera om ”kapitalkakan” är, så att säga, själva meningen med kapitalismen. Denna förutsättning är tillväxtdrivande och den kräver också tillväxt. Skulle nu inte dessa ”dogmer”, konkurrens och tillväxt, få agera som dom nu gör då innebär detta ekonomisk stagnation och följs av ett kollapsande system.
 
Utifrån den verklighet som vi nu alla lever under så ser vi, med all tydlighet, att den ekonomiska stagnationen griper tag om våra samhällen allt tydligare. Den ”fria” konkurrensens dagar verkar nu vara räknade. Det går, så att säga, inte att lyfta den ekonomiska tillväxten mot högre höjder. Den ”fria” konkurrensen lyckas inte längre bidra med ekonomiska ”lyft” för sina ägare. Dom ekonomiska ”lyften” sker numera via en lånedriven marknad. Alltså befinner vi oss just nu i ett havererande ekonomiskt system.
 
Att den ”fria” konkurrensen nu har lett oss till denna punkt bör kunna få oss att tänka och agera utifrån andra ”normer”. Vilket kan vara nog så svårt!
Konkurrensen måste, som synes, ersättas av samarbete. När detta sker då förändras också hela ”spelplanen” för oss alla, i samhället.
En ekonomi som bygger på samarbete utvecklar ingen konkurrens. Och den utvecklar heller ingen ekonomisk tillväxt. Varken konkurrens eller ekonomisk tillväxt är nödvändigt i samhällen där samarbete är det självklara ”marknadsbeteendet”. Ekonomiskt samarbete leder heller inte till urbanisering och globalisering av ekonomin.
I ett ekonomiskt samarbete – som naturligtvis är uppbyggt på ett demokratiskt sätt – så sätts själva samhället i fokus. Företagandets ”naturliga uppgift” blir att bygga samhället ”starkt”. Produktionen av allt det som vi idag förknippar med samhälleligt nödvändigt kommer att så långt det bara är möjligt att utföras i själva samhället där konsumtionen äger rum. Att förlägga produktionen i andra utomstående samhällen finns det varken behov eller hållbara motiv till. Våra livsförnödenheter produceras ”hemma” och därigenom blir ekonomin lokal.
 
Att konkurrera på en global marknad – vilket är dagens verklighet – försvinner i och med att det ekonomiska samarbetet leder till helt andra prioriteringar gentemot dagens privata marknadsprioriteringar. Eftersom ekonomiskt samarbete sätter samhället i ”främsta rummet” så betyder detta också att alla människor får helt andra värden än vad som är fallet idag. Alla kan bidra i det samhälleliga bygget vilket betyder att arbetslösheten blir ett minne blott.
Det ”unika” med arbete är att vi producerar mer än vad vi själva, så att säga, konsumerar upp. Genom arbetet uppstår mervärden och dessa mervärden ”tillägnar” vi samhället där vi lever. Egentligen ganska logiskt, eller hur? Mervärden kan också uttryckas som kapitalvärden eller samhälleliga värden. Dessa värden blir inte privata vinster, som idag, utan de blir istället samhälleliga vinster.
 
Vad finns det då för garantier att våra samhällen inte fortsätter att ”utvecklas” så som dom gör idag när den privatägda ”spelplanen” ersätts av en ”spelplan” där konkurrensens ”inneboende regelverk” får ge vika för samarbete?
Demokratiska samhällen – vilket innebär såväl politisk demokrati som ekonomisk demokrati – kan omöjligen fatta beslut som leder till ohållbarhet. Ett sådant påstående kan synas enkelt och lättvindigt att dra men om man utgår från självklara humana, rättvisa och jämlika bedömningar inom samhällen och mellan samhällen så kan inte grundläggande beslutsprocesser leda till annat än hållbarhet inom alla plan. Att våra samhällen idag inte uppfyller dessa kriterier när det gäller demokrati för ju med sig bland annat konkurrensens nedbrytande ”effekter”.
 
Så sammanfattningsvis kan vi fastslå att konkurrens leder till såväl ekonomisk som ekologisk kollaps. Konkurrensen behöver, ja den kräver, en privatägd marknadsekonomi. Konkurrensen för med sig samhällelig urbanisering och en alltmer globaliserande ekonomi.
När våra politiska och ekonomiska beslutsfattare ”predikar” konkurrensens förträfflighet då vet vi att man sätter dom privata kapitalprioriteringarna före dom samhälleliga behoven. Så illa ställt ser det ut!

————————————————————————————————————————–

I debatten ställs frågan: ”Vad är det då som behöver göras för att nå ´arbete åt alla´?”
Debattörerna räknar upp några viktiga åtgärder som måste till. Dessa åtgärder utgår ifrån föreställningen (om jag förstår debattörernas sätt att resonera) att vi fortsättningsvis kan leva med vårt rådande ekonomiska system.
Instämmer i mycket av vad som skrivs i inlägget. Men enligt min mening så saknas några grundläggande frågeställningar av debattörerna.
 
Går det att uppnå ”arbete åt alla”? Jag menar att i en kapitalistisk ekonomi så är detta en omöjlighet. När både partiprogram och debattörerna ställer kravet på ”arbete åt alla” som ”ett strategiskt huvudmål” då tolkar jag detta krav som att debattörerna anser detta fullt möjligt under rådande ekonomiska system. Rätta mig om denna min tolkning är felaktig!
 
Om nu mitt påstående (att ”arbete åt alla” i en kapitalistisk ekonomi är en omöjlighet) kan bevisas vara riktigt – vilket jag hävdar – då är det ju någonting helt avgörande som saknas i dels partiprogrammet och dels från debattörerna. Vad är det som saknas?
Det som saknas är insikten i att ”arbete åt alla” är en omöjlighet här och nu. För att kunna uppnå detta så krävs ett diametralt annorlunda ekonomiskt system. När man alltså ställer kravet ”arbete åt alla” så måste man inse och därefter förklara i grunden vad som behöver göras för att denna vision ska kunna förverkligas.
Är det då fel att ställa kravet ”arbete åt alla”? Nej det är inte fel men det blir fel om man hävdar att kravet ska kunna bli verkligt under rådande system. Därför så måste det självklara kravet ”arbete åt alla” åtföljas av en analys som kommer fram till nödvändigheten av ett demokratiskt ekonomiskt system för att detta självklara krav ska kunna genomföras.
 
Det samma gäller kravet på 6-timmars arbetsdag. Varför genomförs inte detta självklara krav? Även här handlar det naturligtvis om någonting grundläggande för vår rådande ekonomi. Kapitalets ägare har räknat ut att det blir en fördyring när fler ska anställas på grund av arbetstidsförkortningen. Därför genomförs inte heller detta, för samhället och alla berörda, samhällsekonomiskt fördelaktiga politiska beslut.
Alltså: kravet ska ställas! Men eftersom det behövs ett demokratiskt ekonomiskt system för att kunna få detta genomförbart så måste kritiken fokusera på kapitalismens oförmåga att möjliggöra denna självklarhet.
 
Vi tar ytterligare ett krav, som ställs av framför allt dom ”gröna” och ”vänstern”:
”Miljö- och klimatpolitiken måste utformas så att vårt ekologiska ramverk kan göras hållbart!”
Detta krav är naturligtvis ett måste men i kravets efterföljande analyser saknas även här den helt avgörande insikten: vårt ekonomiska system med sin samhällsuppbyggnad kan omöjligen genomföra detta nödvändiga krav.
Analysen måste alltså fördjupas och komma fram till att det krävs en systemförändring, ett paragdimskifte för att hållbarheten skall bli möjlig.
 
Om man som politiskt parti sitter i någon form av maktställning och driver kravet ”arbete åt alla” som visar sig inte kunna uppfyllas, så leder detta självklart till minskat förtroende och stöd.
Kan däremot partiet förklara varför kravet ”arbete åt alla” blir möjligt först när vårt rådande kapitalistiska system kollapsar då tar man ansvar för framtiden vilket stärker förtroendet.

——————————————————————————————————————————–

När så kallade ”gröna” partier/organisationer och för den delen också så kallade ”vänster” partier/organisationer kommer i maktpositioner så får vi åter igen bevisat det vi hela tiden varnar för: När dom ”gröna” och ”vänstern” inte förmår att ta avstånd från den kapitalistiska strukturordningen då startar ett sönderfall inom organisationerna. Vilket vi nu ser utspelas hos dom ”gröna”.
Sympatisörer och medlemmar flyr nu på grund av att ledningen inte förmår att driva den politik som medlemmarna förväntar sig. Medlemmar och sympatisörer förväntar sig en miljö- och klimatpolitik som innebär verkliga förändringar gentemot den politik som har bedrivits och fortfarande bedrivs av den politiska makten. När en sådan förväntad politik inte genomförs då breder missnöjet ut sig bland ”gröna” partiers sympatisörer och medlemmar.
 
Varför genomförs då inte den förväntade politiken? Den genomförs helt enkelt inte på grund av att den kapitalistiska marknadsekonomin prioriterar inte att ställa om till en för samhället gynnsam miljö- och klimatpolitik. Eller rättare sagt, kapitalismen lever sitt eget ”fria” liv vilket innebär att dom ekonomiska beslutsprocesserna tas utifrån marknadens prioriteringar och inte utifrån den ”gröna” politikens önskemål. Eftersom detta maktförhållande råder mellan politiken och ekonomin så innebär det alltså att politiken får stå tillbaka för marknadens beslut.
 
”Gröna” politiker tvingas då, mer eller mindre, att anpassa sig till marknadens prioriteringar. Och som vi vet så sammanfaller inte marknadens prioriteringar med samhällets önskemål. När dessutom den ”gröna” politiken inte förmår att ta avstånd från kapitalismen då har man, i praktiken, diskvalifiserat sig själv från att kunna föra en human och rättvis politik.
 
Vi ser, åter igen, att det är en omöjlighet att kunna bedriva en samhälleligt gynnsam miljö- och klimatpolitik i en kapitalistisk maktstruktur. Denna faktiska verklighet måste vi förhålla oss till. Något annat val finns ej. ”Gröna” partier och organisationer måste lära sig förstå den kapitalistiska maktstrukturen och inse att denna maktstruktur aldrig kan leda till ekologisk hållbarhet.
 
Det räcker således inte att ha visioner om en ekologiskt hållbar värld om man samtidigt inte inser omöjligheten för dagens rådande ekonomiska system att kunna förverkliga denna vision. Just bristen på denna insikt är avgörande för varför dom ”gröna” nu förlorar i trovärdighet.

—————————————————————————————————————–

Kan man påstå att vi alla, mer eller mindre, är missnöjda med den politik som bedrivs i vårt samhälle? Om vi dessutom betraktar samhällen globalt så kan vi, med all säkerhet, påstå att människor världen över är missnöjda med hur deras samhällen sköts. Tydligen så kan vi därav, utan tvekan, påstå att det finns ett gemensamt missnöje överallt i våra samhällen angående den politiska och ekonomiska utvecklingen.
 
Den intressanta frågan blir ju då – som jag nu funderar över – varför vi drar så diametralt olika slutsatser vilken väg våra samhällen ska gå? Hur kan det komma sig att vi alla har det gemensamt att vi ogillar det sätt på vilket våra samhällen administreras och förvaltas? Borde vi inte komma fram till ungefärligen likadana slutsatser om vad som måste göras för att det globala missnöjet skall förbytas i en positiv anda?
 
När det nu står klart att våra samhällen går in i allt värre kriser, på grund av den rådande ordningen, då kan man tycka att vi alla skulle kunna dra likartade slutsatser, vad denna krisartade ordning kan bero på. Men det kan vi alltså inte. Min fråga blir då: varför drar vi så diametralt olika slutsatser?
Är vi, till att börja med, överens om att våra samhällen fungerar dåligt? Jo jag påstod just det. Förstår vi vad som ligger ”bakom” detta missnöje? Nej vi förstår tydligen inte det. På något annat sätt kan man väl inte tolka dom diametralt olika ståndpunkterna?
 
Om vi nu börjar ”gräva” lite djupare i dom olika ståndpunkterna så kan vi skönja några avgörande skiljelinjer i vilka slutsatser som då dras.
Den ena åsikten kommer fram till slutsatsen att våra samhällen bör fortsätta på den redan rådande utstakade vägen. Det vill säga vårt kapitalistiska system bör fortgå, med allt vad det innebär.
”Kan vi hjälpa marknaden, så som marknaden önskar, då kommer det mesta att lösa sig.”
Ungefär så kanske man kortfattat kan sammanfatta den dominerande åsikten.
Den andra åsikten hävdar att kapitalismen är boven i dramat. Därmed så menas att detta ekonomiska system måste få ett slut och ersättas med ett ”rättvist” system. Ordet ”rättvist” kan naturligtvis tolkas på olika sätt. Kapitalistanhängarna tolkar det på sitt sätt och kapitalistmotståndarna tolkar ordet på ett helt annat sätt. Vilken tolkning ligger då närmast ”sanningen”?
Ser vi till den rådande ordningen så innehåller systemet grundläggande orättvisor. Systemet är dessutom uppbyggt utifrån odemokratiska beslutsprocesser. Så sett utifrån dessa fakta så råder det ju ingen tvekan om att den första åsikten är den ”felande” åsikten.
 
Nu hävdar ju anhängarna här att det finns inget bättre system än det system som nu råder globalt. Att systemet är behäftat med fel och brister, instämmer alla i. Men man hävdar att det finns inget bättre alternativ än dagens kapitalism.
”Vi ska bygga kapitalismen stark så den tar oss vidare genom den oroliga värld som nu råder!”
 
Att kriser i systemet växer sig allt större verkar inte kunna påverka våra åsikter särskilt mycket. Majoriteten av oss ser ingen annan lösning än den nu rådande ordningen. Kapitalismen har blivit normen för oss. Och vi förväntar oss att politikerna ska kunna leda våra samhällen med detta system som den drivande kraften.
När jag nu ändå påstår att detta vårt rådande system går mot kollaps då kan det ju verka motsägelsefullt att ändå en majoritet verkar tro på systemet. Eller det kanske inte är så märkligt ändå? Alla har ju att förhålla sig till det samhälle som vi lever i. Eller hur? Det är så här samhället ser ut och det är så här det fungerar. Kan detta ifrågasättas? Hur skulle det annars se ut?
”Nej det är så här livet ska levas!”
 
System eller strukturella samhällsuppbyggnader har alltid ett syfte.
Vilket syfte har då kapitalismen? Jo syftet med detta system är att tjäna pengar. Och det är till detta prioriterade syfte som vi alla har att förhålla oss till. Det säger sig självt att ett sådant syfte skapar både vinnare och förlorare. Alla kan ju inte vara vinnare med en sådan strukturell uppbyggnad. Tvärt emot så skapas det skiljelinjer mellan oss alla såväl lokalt som globalt. Skiljelinjer som är så djupa att det leder till både fattigdom och rikedom. Kan samhällen överleva sådana orättvisor? Nej, i längden så går naturligtvis detta inte ihop. Systemet kommer inte att kunna hantera dessa orättvisor. Det bryts helt enkelt sönder av dom inneboende motsättningar som förknippas med kapitalismen.
 
För stunden så lever ändå kapitalismen vidare och den lever vidare eftersom vi alla lever och agerar utifrån systemets marknadsmässiga grunder. Vi är systemets ”slavar” som producerar och konsumerar utifrån systemets krav och förutsättningar. Något val finns inte utan det är bara att hänga med i den kapitalistiska ”ruljansen”. Denna ”ruljans” bryter ner oss både till kropp och själ, vilket vi dagligen får bekräftat. Under dessa faktiska omständigheter så sprider sig det sociala förfallet och de strukturella motsättningarna blir än mer synliga.
Samhällen som utvecklas så här – vilket också gäller för vårt eget samhälle – ”skapar” människor som både tänker och agerar enligt systemets ”regelverk”.
Man kan ju tro att vi alla skulle bli mer och mer systemkritiska inför kapitalismens globalisering och avsaknaden av ekonomisk demokrati. Men på grund av systemets avhumanisering så får vi svårt att kunna se utanför det ekonomiska ramverket som vi alla har att förhålla oss till. Vi blir själva avhumaniserade av systemets dagliga påverkan. Så att tänka logiskt och förnuftigt blir därför, på sätt och vis, en omöjlighet.
 
Ur detta kaos av motsägelsefulla ageranden så växer polariseringen mellan människor. Kaoset framkallar alltså diametralt motsatta åsikter. Jag vill alltså hävda att kapitalismens nedbrytande effekter också bryter ned oss som människor och gör oss, på sätt och vis, oförmögna att handla förnuftigt. Därav den ökande polariseringen av slutsatser, angående frågan om hur våra samhällen skall utvecklas.

———————————————————————————————————————————-

”Men är det verkligen planeringssystemet som gör att det byggs för få och för dyra bostäder?”
 
”Försvagandet av demokratisk förankring och offentlig styrförmåga i samhällsbyggnadsprocessen är nämligen roten till problemet i bostadskrisen, inte dess lösning.”
 
 
Ovanstående fråga och påstående kunde nyligen läsas i en debattartikel.
Hur ska vi försöka förstå bostadskrisen och vad beror den på?
 
Marknaden bygger bostäder om det finns pengar att tjäna på byggandet. Finns det inga pengar att tjäna då byggs det heller inga bostäder. Ungefär så kan man kortfattat förstå marknadens intresse när det gäller bostadsbranschen, som vilken annan bransch.
 
Bostäder är som vilken annan produkt som helst – i marknadens ögon. Finns det avsättning för produkten till det pris som marknaden sätter då finns det också ett intresse av att producera. Saknas det däremot möjligheter att kunna köpa produkten till ”marknadsmässiga” priser då produceras heller inte produkten.
 
Just bostäder intar emellertid en särställning på marknaden. Vi kan se att efterfrågan på bostäder är mycket stor och ändå så byggs det alldeles för lite. Det normala är ju annars att produktionen anpassar sig till efterfrågan. Men när det gäller bostäder så stämmer inte denna ”marknadsmässiga” anpassning. Orsaken är, som vi alla förstår, att prislappen blir för dyr. Marknadens aktörer väljer då att inte investera sitt kapital.
Varför investera i något som kanske inte ger den avkastning som är förväntad?
 
Det speciella med ”produkten” bostäder det är att alla måste ha någonstans att bo. Men när nu marknaden inte ser någon avkastning i denna ”produkt” då leder ju det hela till bostadsbrist och får denna brist fortgå år efter år så utvecklas en kris. Denna kris befinner vi oss just nu i.
Vad kan samhället göra i detta läge?
 
Samhället har tidigare valt att subventionera såväl producenter som konsumenter till denna speciella ”produkt”. Via skatter så har samhället lyckats upprätthålla en någorlunda balans mellan tillgång och efterfrågan. Men denna politik gäller inte i samma utsträckning som tidigare.
Varför inte? Det kostar pengar naturligtvis, vilket ju tär på statskassan. Därför så har problemet, mer eller mindre, lämnats över till marknaden. Den ”fria” marknaden med sina ”marknadskrafter” avgör när, var och hur det eventuellt ska byggas bostäder. Och som vi ser så händer det inte särskilt mycket inom detta område.
 
Att det i grunden handlar om det privata kapitalägandet – som ju dessutom vägrar att investeras – råder det inga tvivel om. Man kan säga att bostadskrisen visar på den tydligaste motsättningen mellan kapitalets prioriteringar och samhällets behov. För när samhällen inte klarar av att förse sina människor med det allra mest elementära – vilket vi måste anse bostäder vara – då bevisar detta någonting fundamentalt felaktigt i själva samhällets strukturella uppbyggnad.
Vad är det då som är fundamentalt felaktigt? Jo det är, som i allting annat, själva ägarförhållandet till kapitalet i samhället. När detta förhållande leder till att det blir brist på bostäder då bör vi förstå att kapitalet i samhället inte ska ägas och ansvaras av privata intressen. Samhällets behov – i detta fall fler bostäder – är underordnat kapitalets prioriteringar, alltså högsta möjliga avkastning på investeringen.
Denna grundläggande motsättning som alltid uppstår genom kapitalismens ”inneboende krafter” får sitt tydligaste uttryck just i bostadskrisen.
 
Kan detta vara själva ”roten till problemet i bostadskrisen”?

————————————————————————————————————————————————————————————–

”Vänstern” måste bli en stark ”rörelse”! Den är ju inte det. Alltså måste det till förändringar.
 
Och vad är då orsakerna till att denna ”rörelse” saknar styrkan?
 
 När vi konstaterar att vårt rådande ekonomiska system – kapitalismen – inte förmår skapa varken rättvisa eller hållbarhet (med allt vad det innebär) då måste ”vänsterpolitiken” utformas utifrån denna faktiska verklighet.
Kan en ”rörelse” åta sig att vara med i administreringen och förvaltningen av ett sådant ekonomiskt system – ett system som skapar orättvisa och dessutom ej är hållbart? Nej naturligtvis inte. Hur ska en ”rörelse” som kritiserar kapitalismen och samtidigt tar på sig ett förvaltande ansvar över ett sådant system kunna bli trovärdigt? Detta fungerar inte.
 
Samtidigt är det självklart viktigt att ”vänstern” finns överallt där politik bedrivs. Och dit räknas ju också politiska förtroendeuppdrag i samhällets beslutande forum. Men här uppstår nu, som jag ser det, många knepigheter i hur agerandet från ”vänstern” bör se ut.
Bör man ingå i förvaltande forum i samhället – riksdag, kommuner och landsting? Vi inser säkert att politiska uppdrag innebär politiska ansvarstaganden. Ansvarstaganden som ”vänstern” har tagit på sig. Hur rimmar detta med synen på kapitalismen som vår tids största ”problem” – inom alla områden? Skall ”vänstern” finnas med i forum vars uppgift är att stödja ett destruktivt ekonomiskt system?
Det är just här i maktstrukturens vardag som ”vänstern” måste välja sida. Antingen spela med på kapitalets villkor eller gå emot dess villkor.
 
Ett ekonomiskt system som står över politiska beslutsprocesser är, som jag ser det, fullständigt förödande på alla sätt och vis. Kapitalismen som vi alla lever i är ju detta ekonomiska system. Detta odemokratiska och därmed orättvisa system driver nu våra samhällen och också hela vårt ekologiska ramverk mot fullständig kollaps.
Hur skall rörelser/partier agera utifrån denna verklighet? Antingen fortsätta med att forma dom politiska besluten efter systemets ”inneboende krav” eller också ta avstånd från systemets förödande utveckling.
 
När rörelser/partier kommer till insikt om att den fortsatta ekonomiska utvecklingen leder fel då måste dessa rörelser/partier ställa sig upp – debattera och diskutera – och visa på dom orsakssamband som har lett fram till de ödesfrågor som våra samhällen nu ställs inför. Detta bör vara den viktigaste uppgiften för en sådan rörelse/parti.
Då en rörelse/parti bestämmer sig för att denna uppgift är avgörande för om samhället skall ha någon möjlighet att kunna förändra den rådande krisartade utvecklingen då kommer också denna rörelse/parti att bli ledande i opinionsbildningen.
Den rådande ekonomiska utvecklingens ifrågasättande kommer på så sätt att bli ett självklart ämne i den dagliga debatten. Det är hit vi måste komma i samhällsdebatten och det brådskar.
 
Att vårt rådande ekonomiska system går mot sin egen undergång är oundvikligt. Vem/vilka tar denna fråga till sig och driver den som en av de absolut viktigaste framtidsfrågorna? Tar ”vänstern” denna fråga som en av de mest prioriterade?
Jag ställer frågorna åter igen: Om man nu tar avstånd från kapitalismen och inser vad den ställer till med hur bör man då agera rent konkret? Kan partier administrera och förvalta politiska beslutsprocesser som vi vet är underställda kapitalets globala ”spelregler”?
Ett riksdagsparti som uttrycker sig negativt om kapitalismen och ser dom destruktiva följdverkningarna av detta systems framfart ska väl inte sitta med i dom mäktigaste politiska församlingarna för att där vara med och fatta beslut som i grunden har tillkommit utifrån vårt ekonomiska systems ”inneboende krav”? En berättigad, känslig och svår fråga!
 
Varför växer då inte ”vänstern”? Varför blir inte rörelsen/partiet den drivande rörelse som måste till?
Kan det ha att göra med att rörelsen/partiet just är med och tar ansvar över en samhällsutveckling som grundar sig på vårt ekonomiska systems ”inneboende krav”?
Genom att ta beslut i vårt samhälles högsta politiska forum och även ta beslut i kommuner och landsting så blir man medansvarig över dom politiska besluten. När vi nu vet att dom politiska besluten formas utifrån den destruktiva strukturella form som våra samhällen är mitt uppe i på grund av kapitalismens krav då uppstår naturligtvis frågan: Skall ”vänstern” vara med och besluta i detta högsta politiska forum – riksdagen – eller ska ”vänstern” enbart använda sig av forumet för att föra fram sin politik?
Vi bör inse att riksdagen, kommuner och landsting absolut inte har kommit till för att ifrågasätta kapitalismen med sina underliggande politiska beslutsprocesser. Istället så har dessa forum/institutioner tilldelats funktionen att bistå kapitalismen.
 
Vidare så måste vi förstå att politik ska bedrivas överallt oavsett vilket forum det gäller. Utifrån denna ståndpunkt så bör alltså politiska forum vara en plats där ”vänsterns” politik förs fram och där dom eventuella besluten tas utifrån övertygelsen om samhällets bästa i varje fråga.
Vad vi nu ser är att samhällets bästa mer och mer kommer i motsättning till kapitalismens bästa, vilket blir alltmer uppenbart. I denna konflikt är det mycket viktigt att ”vänstern” ställer sig på samhällets sida i alla dom frågor som det skall beslutas om.
 
Vi ser vad kapitalismen ställer till med och vi vet vad denna utveckling kommer att leda till. En rörelse/parti som vill växa och ta ledningen mot den ödesdigra utveckling som nu är ett faktum måste få ut sin analys till hela samhället. Detta bör vara den primära uppgiften för rörelsen/partiet. Inte att sitta med i dom högsta politiska organen och ta beslut och därmed ta ansvar, som ju i grunden handlar om att bevara och stötta ett dödsdömt system.
 
Grundläggande och nödvändiga strukturella förändringar kan bara genomföras tillsammans med människorna i samhället. ”Vänsterns” stora uppgift är att genom opinionsarbete bygga en rörelse som kan växa sig stark och på detta vis få med sig i stort sett hela samhället i insikten om en nödvändig strukturell förändring. Detta arbete är avgörande för att kunna lyckas med uppgiften. Kan vi förstå varför arbetet i riksdag, kommuner och landsting inte alls får en avgörande betydelse när det gäller frågan om nödvändig strukturell förändring – ett paragdimskifte?
 
Några tankar om orsakerna till varför ”rörelsen” saknar styrka!

————————————————————————————————————————————————————————–

I en krönika stod att läsa: ”För första gången i världshistorien har kontraktet mellan stad och land brutits. Hur vi hanterar det är en ödesfråga – att överge det lokala lantbruket är inte bara en dödsstöt för landsbygden utan en nationell säkerhetsrisk.”
 
En helt riktig analys av hur dagens verklighet ser ut. Men det saknas något väsentligt i den för övrigt mycket givande krönikan. Vad är det som saknas?
Hur kommer det sig att dagens verklighet ser ut så här? Vad är det för krafter som har drivit utvecklingen till den här punkten – som nu har blivit en ödesfråga? Det är dessa frågor som måste besvaras om vi överhuvud taget skall kunna vända den rådande utvecklingen.
Om vi inte förstår att urbaniseringen och globaliseringen i våra samhällen följer dom ”lagbundna” normer som gäller i det ekonomiska system som vi alla har att förhålla oss till då får vi det svårt att inse vilka nödvändiga förändringar som måste till.
 
Vidare: 
”Men nu, för första gången i världshistorien, har staden brutit sin del av kontraktet.”
 
Med denna mening så blir tolkningen att samhällets beslutsfattare – som finns i staden – överger landsbygden. Varför överger dom då landsbygden?
Jo det är ju här som vårt rådande ekonomiska system kommer in i bilden. Systemet prioriterar den ekonomiska avkastningen – i alla lägen. Allt annat kommer i andra hand. Av detta följer att producerandet av livsförnödenheter skall ske så billigt som det bara går. Konkurrensens inneboende regler, som ju kännetecknar systemet, medför då att livsförnödenheter inte längre kan produceras i så kallade högkostnadssamhällen – i vårt samhälle. Vår landsbygd tynar därför bort i den här mördande konkurrensen. Även livsförnödenheter, som allting annat, globaliseras i den ständiga jakten på största möjliga profit. Det är dessa ”lagar” som våra politiker har att förhålla sig till. Alltså att antingen spela med i systemets inneboende konkurrensregler eller så ta avstånd från dessa. 
 
Har våra förtroendevalda några alternativ? Vad händer om våra politiker väljer att gå emot systemets inneboende drivkrafter?
I den alltmer globaliserade ekonomin som vi alla lever i så skulle detta innebära (svaret på den andra frågan) att kapitalet söker sig bort från vårt samhälle för att istället investeras i ”kapitalvänligare” samhällen. Denna utveckling sker ju redan idag men vid en eventuell politik som skulle ta avstånd från den rådande ekonomiska utvecklingen så kommer kapitalflykten att påskyndas i allt snabbare takt. Vårt samhälle skulle alltså dräneras på kapital.
 
Av detta så ser vi att det är vårt rådande ekonomiska system – kapitalismen – som sätter reglerna för hur politiken utformas. Man kan därför säga att politiken har blivit och är underordnad vårt ekonomiska system. Politikerna är ”bakbundna” av systemets krav (svaret på den första frågan). Det är inte våra förtroendevalda som ytterst avgör hur våra samhällen utvecklas utan dessa avgörande beslutsprocesser tas i marknaden. Tvärtemot hur det egentligen skall fungera – sett utifrån ett demokratiskt rättvist perspektiv.
 
Att ”staden har brutit sin del av kontraktet” speglar således systemets avkastningskrav. Ingenting klarar sig undan konkurrensens inneboende regler, inte heller maten. Alltså transporteras mycket av vår föda runt hela jorden innan den når våra tallrikar. Helt klart är detta förödande, på alla sätt och vis. Vilket vi mer och mer börjar inse. Och för att nödvändiga förändringar skall kunna uppnås så måste vi själva genomföra dom. Varken den politiska- eller den ekonomiska eliten medverkar i en sådan nödvändig förändringsprocess. Av detta faktum så bör vi förstå att den nödvändiga förändringsprocessen kommer att bli mycket svår att genomföra, om den nu överhuvud taget går att genomföra. 
 

————————————————————————————————————————————————————–

Vart tar pengarna vägen som skapas?
Riksbanken gör allt som går när det gäller att få upp inflationen. Men inflationen går inte upp. Pengarna som skapas försvagar valutan i ett försök att underlätta exporten samtidigt som det ökande penningflödet tillförs marknaden i syftet att locka fram ”produktiva” investeringar. Detta tillförda penningflöde i marknaden förväntas skapa just dessa investeringar men resultatet av denna förväntan uteblir, då uppstår ju frågan: vart tar pengarna vägen?
 
Marknadens ledande aktörer väljer som synes andra investeringsobjekt än dom ”produktiva”. Man väljer istället att investera sitt kapital i bl.a. värdepapper och fastigheter. Dessa investeringar betraktar marknaden som säkrare och ser här högre avkastning än att investera i ”produktiva” projekt.
 
Hur kan det bli så?
Svaret på denna fråga blir: marknaden i vår del av världen betraktar ”produktiva” investeringar som alltför riskabla projekt. Projekten blir för kostsamma och därmed försämras avkastningen. Kostsamma projekt får svårt att finna köpare så därför drar sig marknaden för ”samhällsnyttiga” investeringar.
 
Vi måste inse att allting i slutändan handlar om pengar, ingenting annat. Marknaden investerar hellre i ”passiva” projekt, likt värdepapper, fastigheter och konst. Här blir avkastningen större. Det är denna väg som pengarna tar, plus att dom också ”låses” in på ”säkra” platser där beskattning inte existerar.
 
Det är den här världen som vi alla lever i. Det är den här världen vi måste förhålla oss till.
Vi vill väl alla leva vidare? Hur agerar vi?
Jo naturligtvis genom att jaga pengarna på marknaden. Vilket gäller för såväl fattig som rik.
Är ett sådant samhällsbygge hållbart?

—————————————————————————————————————————————————————-

Ekonomisk tillväxt är ett både intressant och allvarligt ämne för alla.
Ständig ekonomisk tillväxt – som kapitalets ägare kräver – leder till ekonomisk och därmed också samhällelig kollaps. En ständig ekonomisk tillväxt ökar exponentiellt, med allt vad det innebär. Kan vi förstå att en sådan ökning är helt omöjlig på sikt?
 
När vi, här i den så kallade rika västvärlden lever våra liv som nära nog kräver 4 jordklot då kanske vi inser att ett sådant leverne är ohållbart? Att i detta läge uppmuntra fortsatt ekonomisk tillväxt vilket såväl den politiska- som den ekonomiska eliten förespråkar tyder ju på en fullständig omedvetenhet om ”sakernas tillstånd”.
Ja, att den ekonomiska eliten framhäver nödvändigheten av en ständig ekonomisk tillväxt är kanske inte så förvånande. De talar ju i egen sak. Men att ledande politiker talar sig varma över denna nödvändighet visar deras oförmåga att kunna se sambandet mellan kapitalismen och detta systems inneboende krav som i slutändan leder till samhälleliga sönderfall.
Ett system med en allt snabbare kapitalkoncentration och där konkurrensens regler gäller – lika med systemets inneboende logik – kommer därför att, förr eller senare, kollapsa när nu den ekonomiska tillväxtökningen med nödvändighet kommer att ”slå i taket”. Vi lever ju trots allt på 1 jordklot och inte 4.
 
En avgörande del av systemets drivkrafter vet vi bygger på den fossila energianvändningen och denna ohämmade användning leder oss mot en klimatkatastrof. Som nu dessutom är bevisligen konstaterad. Kan kravet på fortsatt ekonomisk tillväxt ha ett finger med i spelet även här?
 
Vi ser alltså att hela det ekologiska ramverket inklusive vårt ekonomiska system nu balanserar på knivseggen till att falla ner i total genomklappning.
 
Hur reagerar då vår samhälleliga elit på dessa uppgifter?
”Vi behöver ökande tillväxt och starkare konkurrenskraft så att vi kan hävda oss på den globala scenen!”
 
Förstår vi var boven i dramat sitter? Kan boven vara den strukturella uppbyggnaden som vi i dagligt tal benämner kapitalismen?
Ett system som byggs utifrån sådana här orättvisa- och odemokratiska grunder kan vi kanske inte förvänta oss kunna lösa våra ödesfrågor? Eller vad tror ni?

————————————————————————————————————————–

I en seriös diskussion angående vårt militära försvar så, menar jag, måste vi även ta med den grundläggande frågeställningen: Vad är orsaken till att militärt försvar byggs upp? Varför lever vi i en värld som kräver militärt försvar?
När vi nu dessutom faktiskt lever i en värld som kräver militärt försvar då måste vi ställa oss frågan: Vad beror detta på? Skall vi betrakta det som normativt att vi människor är fientligt sinnade mot varann?

”Bor vi i ett samhälle så gäller det att vi försvarar oss mot andra samhällen!”

Är det, så att säga, helt naturligt att vi betraktar omvärlden på detta sätt? Eller kan det finnas andra förklaringar till varför vi beväpnar oss? Kan det finnas grundläggande orsakssamband till varför våra samhällen – sedan tusentals år tillbaka i tiden – har beväpnat sig mot varann? Orsakssamband som kräver en djupare förklaring än dom förklaringar som makten förmedlar: ”grannen rustar, alltså bör vi rusta”!

Kan den grundläggande orsaken till ”rustningen” ha att göra med våra samhällens strukturella uppbyggnad? Om det nu skulle vara så då bör vi naturligtvis fråga oss hur denna strukturella uppbyggnad ser ut?

För att reda ut denna fråga så tar vi bland annat våra samhällens historia till hjälp. Hur ser då den strukturella uppbyggnaden ut i ett historiskt perspektiv? Vi ser här – utan en djupare analys – att våra samhällen har byggts upp utifrån maktstrukturella förhållanden. Helt enkelt orättvisa; ojämlika och odemokratiska förhållanden.

Kan sådana samhällen fungera humant och fredligt? Tydligen kan dom inte det vilket också är bevisat när vi betraktar den historiska bakgrunden och även ser denna bakgrund till dagens samhällen.

Kan denna slutsats hjälpa oss att förstå varför dagens samhällen beväpnar sig? Kan i så fall också denna slutsats förstås som att dagens samhällen bygger på gårdagens? Om nu så är fallet då bör vi kunna komma fram till att även dagens samhällen är orättvisa; ojämlika och odemokratiska. Alltså kan detta vara en förklaring till varför vi även idag beväpnar oss.

Utifrån ett sådant antagande bör vi också kunna dra slutsatsen att våra militära försvar beror på våra egna samhällens strukturella uppbyggnad. Alltså skulle det kunna vara denna uppbyggnad som är orsaken till att vi rustar oss mot varann. I ett sådant antagande så måste vi analysera vilka grundläggande faktorer i våra samhällen som formar denna destruktiva uppbyggnad. Här ligger det då nära till hands att anta att vårt ekonomiska system – som ju är våra samhällens yttersta drivkraft – intar en särställning i utformningen av den destruktiva uppbyggnaden. Vad annars kan det vara?

Vårt rådande ekonomiska system, menar jag därför, är grundorsaken till militär upprustning. Och om nu detta påstående skulle vara riktigt då borde ju därför debatten mer omfatta frågan om vårt ekonomiska system. Är det vårt ekonomiska system som är grundorsaken till militärt försvar, upprustning och som i sin tur leder till konflikter? Kan det vara just systemet som framkallar motsättningar mellan våra samhällen och inom våra samhällen?

Om det nu är så att systemet framkallar motsättningar då blir det, på sätt och vis, förståeligt att vi rustar oss. Att rusta sig ingår då som en naturlig del av systemet. Och det är ju så som det ser ut i världen. Alla samhällen rustar för att det helt enkelt skall vara på detta vis. Men att därav dra slutsatsen att vårt rustande i grund och botten beror på våra orättvisa samhällsbyggen är säkert att begära för mycket, av våra makthavare.

”Vår värld har blivit en osäkrare plats att leva på!”

Det är denna fras och liknande som vi blir matade med. Och frasen är ju helt riktig men däremot saknas förståelsen för vad som är grunden till denna ”osäkrare plats”. Då denna förståelse saknas så finns det heller inget alternativ för makten. Det är rusta som gäller!

Hur som helst, så lever vi i en värld där allvarliga konflikter, krigstillstånd, terror, utspelas runt omkring oss och som mycket väl kan få fäste även hos oss. Dessa allvarliga konflikter måste vi lära oss förstå som en slags förlängning av den struktur som vi alla har att förhålla oss till. Krig och våld ingår, så att säga, i strukturens normer.

I en värld som är uppbyggd utifrån konkurrensens villkor så gäller, som vi alla vet, maktens spel. Den starke dikterar villkoren, som övriga har att rätta sig efter. I så väl på den globaliserade marknaden som när det gäller militär kapacitet så är det konkurrensens spelregler som råder.

Kapitalismens normer omfattar även militariseringen av våra samhällen. Ytterst så löser kapitalismen tillfälligt sina kriser och konflikter med våld och här ingår naturligtvis att bygga militärallianser på samma sätt som allianser byggs på den globala marknaden.

Skall vårt samhälle ingå i en militärallians eller skall vi hålla oss neutrala för att på så sätt undvika en upptrappning av spänningar mellan samhällen? Går vi med i en allians så ökar spänningarna mellan konkurrerande allianser vilket i förlängningen leder till konflikter som kan ge oanade följder. Att förhålla sig neutral dämpar spänningar. Så därmed borde valet vara enkelt.

————————————————————————————————————

Dessa ständiga övergrepp! Vi upplever dom varje dag. Vi tar del av dom i media. Vi tar till oss all denna elände med avsky och förtvivlan.
Hur länge skall detta fortgå? Finns ingen ände på alla dessa avskyvärda övergrepp? Sexuella övergrepp; barnmisshandel; tortyr; etniska rensningar; terror; krig med allt vad detta innebär.
 
I rapport efter rapport slås det fast vilken fasa mängder av människor från barn till vuxna lever under, i vårt samhälle, i våra grannsamhällen, överallt runt omkring oss och mitt ibland oss.
Är det slutet på mänsklighetens ”dödskamp” som vi upplever? Eller hur ska vi annars tolka det fullständiga mänskliga sönderfallet som vi lever i här och som levs där?
 
I den här avhumaniseringen av våra samhällen så har övergreppen tagit sådana dimensioner att vi knappt reagerar på alla avskyvärdheter som utspelas. Hur kan det ha blivit så? Var finns förklaringen till all denna samhälleliga dekadens? Vilka orsaker ligger bakom allt detta elände?
 
Just i dessa frågeställningar så saknas det svar. Och där det finns svar så är dom högst tvivelaktiga.
Att det ser ut som det gör, det vet vi. Och att utvecklingen går åt fel håll, det vet vi också. Men vad drar vi då för slutsatser av detta elände? Drar vi överhuvud taget några slutsatser alls? Eller konstaterar vi utan att förstå?
 
Vi konstaterar utan att förstå! Kan man tolka myndigheternas uttalanden på annat sätt? Nej varken myndigheter eller etablissemanget tolkar utvecklingen på ett annat sätt. Dom konstaterar utan att förstå! Hur skall vi annars tolka våra samhällens yttersta ansvariga inför den totala oförmågan att komma till rätta med övergrepp, av vad slag det än handlar om.
 
Ja, jag vet att jag ständigt kommer fram till den här avgörande punkten i förståelsen av våra samhällens uppbyggnad. Men det går inte att komma förbi den här avgörande punkten. Det går inte att komma förbi insikten om att vi lever våra liv i orättvisa maktstrukturella samhällsbyggen. Detta måste ständigt upprepas.
 
Vi måste förstå att inget kommer att kunna förändras till det bättre så länge som vi är oförstående inför de grundläggande orsakssambanden. Övergreppen kommer inte att minska. Dom kommer istället att öka. I takt med att samhällskriserna blir allt intensivare så tilltar även det mänskliga förfallet. Detta är konstateranden som vi har att förhålla oss till. Så ser det ut och så kommer även den framtida utvecklingen att se ut. Vi kommer fortsätta att förfäras och undra över frågan: hur är detta möjligt? I detta tilltagande elände så faller vi själva in i det ”normativa” utövandet av övergreppen.
 
Vi ställde frågan: ”Vilka orsaker ligger bakom allt detta elände?”
Svaren kräver, som sagt, en ständig upprepning: Våra maktstrukturella samhällen har tusenåriga traditioner som har överlevt och lever vidare i dagens värld. Maktstrukturen bygger på att ekonomiskt starka män genom historiens lopp har gjort sig ”starka” genom olika former av förtryck/övergrepp inom- och mellan samhällen. Denna patriarkala och ekonomiska maktutövning har likaså genom historiens lopp institutionerats och därigenom gjorts normativ. Våra samhällen är alltså idag ”normativa” trots att dom bygger på patriarkal- och ekonomisk maktutövning. Vi kallar denna värld idag för kapitalistisk. Så länge den bygger på den här maktutövningen så länge kommer också övergreppen att fortgå.

—————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————–

Vad är EU?
EU-projektet har i praktiken visat sig vara en union vars primära syfte är att stötta kapitalets intressen. En politisk institution som har för avsikt att underlätta det rådande ekonomiska systemets fortlevnad. Därmed så ingår EU i vårt ekonomiska systems maktstrukturella ordning som är uppbyggt utifrån grundläggande orättvisa förhållanden. Dessa orättvisa förhållanden skapar alla de konflikter som vi nu ser utspelas runt om i Europa. Och i takt med att kapitalismens kriser förvärras så kommer också EU:s kriser att tillta. Detta samband är oundvikligt.

Således finns ingen framtid för EU lika lite som det finns en framtid för vårt rådande ekonomiska system. Såväl EU-systemet som kapitalismen kommer därför att falla. Systemen faller huvudsakligen beroende på deras inneboende oförmåga att kunna fungera så som den strukturella utformningen är tänkt att fungera. Man kan säga att kapitalismen kräver en ständig ekonomisk tillväxt och eftersom denna ständiga ekonomiska tillväxt leder till ohållbarhet såväl samhälleligt och även ekologiskt så finns ingen ”räddning” för systemet. Det är dömt att gå under.

Hur ska vi då förhålla oss till EU?

När vi nu lever våra liv i detta EU så, menar jag, måste vi ständigt blottlägga EU:s politik och vad denna politik leder till. Att vi ständigt får bevis på EU:s oförmåga att skapa rättvisa, leder fram till allt större missnöje med unionen. Något annat kan vi inte räkna med.

De grundläggande orsakssammanhangen till EU:s förestående sönderfall – som redan tagit sin början – finns att söka just i kapitalismens strukturella uppbyggnad. Att försöka ”rädda” ett EU som bygger sin existens på ett ekonomiskt system som nu är dömt att gå under leder därför helt fel.

Däremot skall vår vision vara ett öppet Europa utan gränser. En öppen värld utan gränser.

För att kunna nå dit så krävs ett diametralt annorlunda ekonomiskt system än dagens. En demokratisk ekonomi där rättvisa och hållbarhet är det självklara.

—————————————————————————————————————————————————————————————————–

Då var det bostäder igen!
Debatten i samhället går högt!
”Hur gör vi för att låginkomsttagare; unga och ensamstående skall kunna få en möjlighet att bosätta sig?”
 
Vad handlar problemen om? Jo det handlar om pengar. Vad annars skulle det handla om? Det handlar om att människor inte har råd med att bosätta sig. Det handlar om att kunna tjäna pengar på att bygga bostäder och det handlar om att tjäna pengar på att äga bostäder. Om inte dessa tre faktorer kan ”samspela” då byggs det heller inga bostäder. Svårare än så är inte förståelsen av problemen.
Och när det nu är så att kapitalägandets primära intresse ligger i att få en ”rimlig” avkastning på investerat kapital så medför denna prioritering att kapitalägarna betraktar det som alltför riskfyllt att investera i bostadsbranschen.
”Låginkomsttagare; unga och ensamstående” har helt enkelt inte pengar att kunna köpa/hyra bostäder som skulle kunna komma ut på marknaden. Produkter som inte går att sälja produceras självklart inte! Det blir alltså för riskfyllt att producera bostäder och det blir också för riskfyllt att äga dessa fastigheter. Vilket leder till att så kallade ”svaga” grupper i våra samhällen inte kommer in på bostadsmarknaden.
 
Denna grundproblematik kan inte kapitalismen lösa utan vad vi ser det är en tilltagande polarisering mellan ägandet och icke-ägandet.
Samhället har tidigare tillfälligt lyckats lösa denna grundproblematik genom att dels subventionera byggandet och dels subventionera hyran för ”svaga” grupper. Skattepengar används således till att ”minska” byggkostnaderna och ”minska” hyresutgifterna. Denna ”lösning” har möjliggjort ett fortsatt byggande och en fortsatt möjlighet för ”svaga” att kunna ha en bostad.
 
Och som vi tidigare har sett så garanterades kapitalägandet fortsatt ”rimlig” avkastning på sina investeringar i branschen. Men när nu hyres- och köpkostnaderna upptar en allt större utgift för var och en samtidigt som byggkostnaderna rusar iväg då drar samhället i bromsen. Skattepengarna räcker helt enkelt inte till för att kunna täcka upp dessa ökande kostnader. Vilket resulterar i att ”svaga” grupper inte kan få en bostad och branschen dräneras på investerare.
 
Kapitalet ser ingen möjlighet till ”rimlig” avkastning. Byggandet stannar av och den rådande marknadslogiken medför ökande priser på befintliga bostäder, där det finns efterfrågan.
Här uppstår en slags spekulationsekonomi där bostäder kan likställas med värdepapper. Som vi ser så drabbas dom ”svaga” dubbelt av den nu rådande marknadslogiken. Dom tar ju sig överhuvud taget inte sig in på bostadsmarknaden och lyckas dom göra det så medför spekulationsekonomin att man måste betala överpriser för att kunna få tak över huvudet. Så illa är det och värre kommer det naturligtvis att bli.
 
Att det kommer bli värre sett ur ett längre perspektiv grundar sig på att bostädernas värdebubbla mer och mer byggs upp utifrån lånade pengar. Denna konstlade värdestegring bygger ju på att det skall finnas köpare oavsett hur priserna stiger. Som vi vet och som vi också bör kunna räkna ut så leder denna ständiga värdestegring till en framtida kollaps inom bostadsbranschen. Dom första som drabbas blir naturligtvis som alltid de ”svagaste”. Man kan säga att vi redan idag är inne i denna fas. Vilket då yttrar sig i att dom ”svaga” grupperna inte alls kan ta sig in på denna marknad. Dom hamnar utanför och får försöka klara upp sina bostadssituationer helt på egen hand.
 
Samhället anser sig inte ha ”resurser” för att kunna lösa dessa gruppers problem. Åter igen: det handlar om pengar. Grundproblemet sitter i kapitalägarfrågan.

————————————————————————————————————————

Våra samhällens sönderfall tilltar i omfattning som ett resultat av den maktstrukturella ordning som råder. Detta sönderfall kommer inte som en överraskning utan vi har kunnat förutse denna utveckling under en relativt lång tidsperiod. Sönderfallet kommer dessutom att på sikt accelerera vilket naturligtvis följer logikens ”lagar” sett utifrån hur våra samhällen är uppbyggda.
 
Så dom flyktingkatastrofer som nu utspelas till följd av ohållbara maktförhållanden är inte enstaka ”händelser” som kommer att gå över. Självfallet kommer dessa katastrofer att då och då ”lindras” tillfälligt men på lång sikt finns ingen ”lindring”. Detta måste vi bli medvetna om. Sönderfallen runt om oss och mitt ibland oss kommer att fördjupas än mer. Någonting annat är inte att vänta.
 
Hur förhåller vi oss till detta faktum? Skall systemet underblåsas än mer? Det vill säga bör samhällena, med dess maktelit, göra allt för att tillskjuta medel så att marknaden kan fortsätta som vanligt med sina prioriteringar?
”Eftersom vi tror på systemet så måste vi göra allt som går för att underlätta den rådande ordningen!”
 
Eller skall vi göra allt som går för att påvisa den ohållbara utvecklingen?
Som vi kanske kan räkna ut så kommer etablissemanget ”göra allt som går för att underlätta den rådande ordningen”. Vilket då obönhörligen kommer att leda till en än ”hårdare landning” mot kollapsen.
Detta scenario (”underlätta den rådande ordningen”) vet vi, som sagt, att det inte fungerar. Men eftersom det nu är makteliten som sitter på dom avgörande besluten så kan det bli mer eller mindre omöjligt att kunna påverka makteliten till att fatta dom ”rätta” besluten. Utvecklingen ser därför mycket dyster ut.
 
Något val finns inte i praktiken. Vi måste ”påvisa den ohållbara utvecklingen”! Det finns ingen annan väg att gå. Dessa båda förhållningssätt kommer självfallet att polariseras allt mer. I takt med att samhällslivet sönderfaller så kommer dessa båda motsatta förhållningssätt att leda till ökande samhällskonflikter överallt.
 

————————————————————————————————————–

När vi hör ledande ekonomer diskutera ekonomi så slås man av hur diskussionerna i princip aldrig berör samhällslivet, alltså livet utanför den ekonomiska sfären. Den ekonomiska sfären hanteras som om den vore separerad från det övriga samhällslivet. Att denna sfär, som väl alla förstår, är helt avgörande för hur våra samhällen ”mår” diskuteras aldrig. Man kan tycka att ett sådant förhållande är ytterst märkligt.
 
Sett utifrån ett samhällsperspektiv så intar den ekonomiska sfären den absolut mest grundläggande byggstenen. Att förstå sambandet mellan ekonomin och det övriga samhällslivet borde därför logiskt sett vara en självklarhet. Ett samhällsliv som dras med djupgående motsättningar som visar sig i mer eller mindre allvarliga konflikter kan vi logiskt ana bero på, i huvudsak, grundläggande problem inom den ekonomiska sfären.
 
Vi drar den slutsatsen men det betyder inte att alla drar samma slutsats. Ledande ekonomer kommer i princip aldrig fram till denna slutsats.
Problemet ligger, så att säga, inte på deras bord. Dom samhälleliga problemen är politikernas sak, enligt marknadens ledande elit. Marknaden lever sitt liv med sina inneboende lagar som vi naturligtvis också har ”lärt” oss förstå och därför betraktar normativt, sedan mycket lång tid. Alltså skall vi då inte (trots den ovan beskrivna logiken) förundras över varför marknadsekonomin med dess ledande ekonomer aldrig tar upp sambandet mellan denna ekonomis påverkan på samhällslivet.
 
När dom tilltagande konflikterna nu slår allt hårdare och samhällen formligen trasas sönder så ses inte detta som någonting märkligt. Kapitalet flyttas enkelt ut ifrån dessa konfliktsamhällen för att istället kunna investeras i ”stabilare” samhällen.
Att ägandeförhållandena över kapitalet skulle vara en källa till dom ökande konflikterna finns, som sagt, inte på kartan.
 
Dom ledande ekonomerna diskuterar eventuella räntehöjningar eller sänkningar; skattelättnader; stödpaket och investeringsbidrag m.m m.m. medans våra samhällen blir allt oroligare. Och jag säger det igen: marknaden lever sitt eget liv men med ett allt större offentligt bidragsberoende. Man har fullt upp med att försöka växa överallt och inom alla områden. Det är så det ser ut och det är så det fungerar. Ingenting konstigt med det enligt etablissemanget.
 
Denna oförmåga att kunna se sambandet mellan dom ökande konflikterna och vårt ekonomiska system gör ju att dom samhälleliga konflikterna blir allt intensivare och brutalare. Mitt i detta förfall så predikas det än mer om nödvändigheten av en starkare ekonomisk tillväxt. Att denna predikan, av etablissemanget med dess ledande ekonomer, ställer till med en tilltagande ojämlikhet ligger helt utanför denna elits föreställningsvärld.
Det är så vi ska förstå ekonomiska diskussioner i dessa kretsar.
Ekonomi för dessa herrar handlar om åtgärder för att stötta marknaden. I dessa åtgärder visar det sig bli alltmer nödvändigt med statliga stödpaket. Man kan säga att samhället dräneras på kapital i och med att prioriteringen i ekonomin är inriktad på att slussa in mer och mer kapital i marknaden.
 
Detta kapital ”fastnar” i marknaden av förståeliga skäl!

———————————————————————————————

Vad handlar ekonomi om? Tror du att det handlar om att det samhälle som du lever i skall få det så bra, som det bara går?
Då tror du fel! Dagens ekonomi handlar om helt andra saker. Dagens ekonomi handlar om att kunna tjäna pengar. Det handlar om att kunna tjäna pengar för att överleva. Det handlar om att tjäna så mycket som möjligt. Och det handlar framför allt om att kunna växa, att växa ekonomiskt. Och hur gör man det?
 
Svaret på denna fråga blir, allt som oftast, att det är upp till dig själv att fixa denna sak. Vilket ju blir prioriteringen för dig. Om detta handlar dagens ekonomi om. Att det skulle handla om samhällets bästa är helt fel.
 
Det är en omöjlig tanke att tro att dagens ekonomi prioriterar samhällets bästa. Varför skulle den göra det när strukturen är upplagd på ett diametralt motsatt sätt? Att sedan nationalekonomer och andra så kallade sakkunniga, inklusive den politiska eliten, hävdar motsatsen det vill säga att det rådande ekonomiska systemet prioriterar våra samhällens bästa är en annan sak. Här lyckas dom ju verkligen få oss att tro på sina argument. Det spelar ingen roll att nu verkligheten ser ut som den gör, runt om i världen. Vi tror att den skall se ut så. Vi tror att denna verklighet är det normativa för oss. Varför skall vi misstro den så kallade expertisen?
 
”I vår alltmer konkurrensutsatta värld så måste vi förbättra oss, inom alla områden, i annat fall så halkar vi efter. Vi måste konkurrera med kvalitet!”
 
Det är det här som ekonomi handlar om, enligt en enig maktelit.
 
”Låt hjulen snurra snabbare! Arbeta effektivare! Och glöm inte av att konsumera! För genom en alltmer ökande konsumtion så får vi in fler människor på arbetsmarknaden. Allt detta berikar vårt samhälle!”
 
Ja vad ska man tro? Varför ens bry sig om att ifrågasätta? Dom som inte orkar längre tar väl samhället hand om? Kan det bli så mycket bättre?
 
Ekonomi då. Vad kan vi säga att ekonomi är? Vi tänker väl att det måste vara någon form av värden. Värden som produceras i våra samhällen. Att det är värden som vi kan sätta någon form av pris på. Vilket då skulle betyda att en stark ekonomi innehåller stora värden som skapas genom produktionen i våra samhällen. Dessa värden benämner vi kapitalvärden.
Kapitalvärden uppstår, som vi ser, inte av sig självt. Kapitalvärden är produkten av mänskligt arbete. Utan mänskligt arbete så kommer heller inte kapitalvärden att kunna produceras.
 
En stark ekonomi innebär tydligen en stor mängd mänskligt arbete. Men innebär en stark ekonomi att samhället kan ta del av denna ekonomiska styrka till att kunna utveckla samhället på ett positivt sätt? Eller vad innebär en stark ekonomi i dagens värld? Kan det i stället betyda starka företag i våra samhällen? Medför starka företag i dagens värld också starka samhällen?
 
Kommer alltså företagens producerande kapitalvärden våra samhällen till del? Eller var annars kan dessa kapitalvärden hamna om dom nu inte kommer våra samhällen till del?
 
Dom hamnar, som vi vet, naturligtvis i privata människors egendom. Kapitalvärdena eller med andra ord, dom framarbetande produkterna med sina värden lägger privata ägarintressen beslag på. Den starka ekonomin som dessa värden skapar kommer, i första hand, privata ägarintressenter till del. På grund av detta ägarförhållande så kan vi inte sätta likhetstecken mellan starka företag och starka samhällen.
I synnerhet när vi betraktar dagens globala ekonomi där priset på kapitalvärden flyttas runt på planeten i allt snabbare tempo.
 
Så kapitalet som flödar runt i våra samhällen har egentligen inte samhällena någon verklig kontroll över. Det flödar runt mellan privata aktörer och påverkar självklart våra samhällen utan att samhällena har möjligheten att ”lägga sig i”. Det får gå som det går mellan alla så kallade affärsuppgörelser.
Kapitalets ”fria” rörlighet, ni vet! Samhällets roll i denna ”fria” rörlighet handlar i praktiken om att gripa in när den ”fria” rörligheten krisar sig. När den ”fria” rörligheten äventyrar grundläggande samhällsfunktioner då träder samhället in med kapital för att stödja dom ”fria” kapitalägarna så att dom grundläggande funktionerna i samhället skall rulla på som vanligt.
 
Ja, vad kan dom annars göra? Låta marknadskrafterna själva återskapa ”jämviktsläget”? Nej detta går inte längre. Våra samhällen skulle slås sönder fullständigt om denna ordning fick gälla.
 
Eftersom nu våra samhällen i praktiken har tappat all kontroll över kapitalflödena så saknar därmed våra samhällen verkliga möjligheter att kunna bygga ”hållbarhet”. Vi ser detta faktum utspelas dagligen runt om i vår värld.
 
Ekonomin är inte längre i samhällets tjänst!
 

———————————————————————————————————

När vi nu kan påstå, menar jag, att det är bevisat att vi alla lever i orättvist uppbyggda samhällsstrukturer så kan vi därför komma fram till slutsatsen att makten aldrig i princip kan ta ”rätta” beslut.
 
Att makten tror sig kunna ta ”rätta” beslut beror, som vi vet, på att makten betraktar strukturen, som vi alla lever i, som ”normal”. Det handlar, som vi ser, om förhållningen till våra samhällens sätt att ta sig an maktens beslutsprocesser.
 
Maktens beslutsprocesser utgår, som vi alla bör förstå, från den rådande ordningen. Är då den rådande strukturella ordningen orättvis, vilket jag hävdar (men inte makten), så ser vi att dom ”rätta” besluten omintetgörs. Politiken och ekonomin drivs då, enligt mig, åt helt fel riktning just beroende på den här orättvisa ordningen.
Att den politiska och ekonomiska makten har ett helt annat synsätt blir ju förståeligt när vi iakttar våra samhällens ”utveckling”. När vi betraktar vardagen, så som den nu ser ut.
 
Konsekvensen av den här motsatta synen – dels maktens syn och dels folkens syn – på våra samhällen leder naturligtvis till en allt tydligare polarisering. Bara genom att notera denna ”allt tydligare polarisering” så får vi även här bevis för att någonting grundläggande har gått fel i den samhälleliga utvecklingen.
Men även detta ”bevis” kan makten inte förstå och därmed så omöjliggörs i praktiken allt som kan leda till en minskad polarisering inom våra samhällen. Utvecklingen går därför obönhörligen åt fel håll. Den går mot kollaps. Denna utveckling kan, som sagt, inte förhindras av vare sig den politiska eller ekonomiska makten emedan det rådande ekonomiska systemet ”tillåts” verka och växa utifrån en ”normativ självklarhet”.
Maktens ambitioner är ju, som vi vet, alltid ett aktivt stöd för ständig ekonomisk tillväxt. Men, som vi vet, så är den ”ständiga ekonomiska tillväxten” en omöjlighet. Den är både rent teoretiskt och praktiskt sett en omöjlighet. Likväl så argumenterar såväl den ekonomiska som den politiska makten för denna ”ständiga ekonomiska tillväxt”. Resultatet av dessa ambitioner leder till grundläggande felbeslut som därmed påskyndar våra samhällens negativa utveckling.
 
Naturligtvis kan man påstå att makten tar logiska beslut. Man tar besluten utifrån den verklighet som råder. Man fattar sina beslut som baseras på vårt ekonomiska systems ”nödvändiga drivkrafter”. Så utifrån förvaltningen av systemet så är det ”nödvändigt” med beslut som går systemets ”ärenden”. Från den här synvinkeln blir besluten logiska. Alltså tas logiska beslut som ändå leder till negativ utveckling. Förstår ni resonemanget?
 
Den stora frågan blir ju då: hur skall en nödvändig strukturförändring komma till stånd?
Som vi ser så är det uteslutet att makten kan genomföra denna nödvändiga förändring. Processen kan bara starta ”nedifrån”. Vilket betyder att det är den ”vanliga enkla” människan i våra samhällen som är den enda som kan starta ”processen”. Det är du och jag tillsammans, bara vi, som har möjligheten att kunna ”dra igång processen”. Hur detta ”igångdragande” praktiskt sett ser ut kan vi idag bara gissa oss till.
Att spekulera om denna sak, ”igångdragandet”,  kan vi självklart göra. Intressant i sig!
 

—————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————-

Ett ekonomiskt system som hela tiden kräver tillväxt bygger naturligtvis på en allt ökande konsumtion. Det betyder att om konsumtionen mattas av och succestivt minskar så havererar vårt ekonomiska system. Vilket ju är den fas, globalt sett, som vi nu är i.
 
Vi måste här förstå att hela den globala samhälleliga strukturen är uppbyggd utifrån vårt rådande ekonomiska system. Ekonomin är ju själva ”bränslet” i den globala samhälleliga strukturen. Och, som sagt, detta system bokstavligen kräver tillväxt för att kunna ”driva” runt våra samhällen som ju är uppbyggda utifrån denna ”självklarhet”. Denna ”självklara” tillväxt formar allt i våra samhällen.
 
När nu produktionen inte får avsättning för sina produkter, av vilket slag det än må vara, så är ju detta lika med minskad konsumtion. Vi ser detta idag med fallande oljepriser och andra fallande fossila energipriser. Vilket då har sin förklaring i en minskad konsumtion i ”leden” bakom brytningen av den fossila energin.
I denna faktiska verklighet ligger även en överproduktion som i sin tur leder till en prispress som man då kan tycka skall påverka konsumtionen, till att öka. Vilket tydligen inte är fallet!
 
Den finansiella sektorn försöker stimulera till en ökande konsumtion genom det historiskt låga ränteläget. Kreditinstituten lockar med ”billiga” krediter. Vilket naturligtvis leder till en allt ökande skuldsättning hos kredittagarna.
 
Men konsumtionen måste ju underblåsas på något sätt, eller hur? Att samhällen med dess invånare skuldsätter sig blir i slutändan ett samhällsproblem, inte ett kapitalägandeproblem.
Samhällets ”uppbyggnad” handlar ju ytterst om att förvalta den rådande ordningen och i denna ordning ingår, först och främst, att se till så att vårt ekonomiska system överlever på det vis som det är tänkt att det skall leva. Vilket betyder att när den rådande marknadsekonomin krisar sig så skall samhället göra allt – observera göra allt – för att söka få systemet på fötter snarast möjligt.
 
Systemet kräver konsumtion! I annat fall havererar det. Samtidigt som nu systemet är uppbyggt utifrån detta krav så ser vi att skuldsättningen ökar. Denna ekvation bör alltså inte kunna gå ut. Eller hur ser ni på saken?
En ökande skuldsättning parallellt med kravet på en växande konsumtion kommer inte att kunna gå ihop. Denna motsättning leder till kris i systemet. Systemet havererar.
 
Kan vi lära oss någonting av denna faktiska verklighet?
Konsumtionen i sig utvecklar inte våra samhällen, om nu någon trodde det. Konsumtionens ”uppgift” i vårt rådande system handlar om att fortsätta underblåsa förräntningen av kapitalägandet.
 
”Köp mer!”
Vi känner igen denna grundläggande påbjudan från marknaden. Detta centrala ”budskap” speglar den helt avgörande förutsättningen för överlevnaden i den rådande marknadsekonomin.
Hela vårt liv utgår ifrån denna påbjudan. Kan vi ta till oss detta centrala ”budskap” då har den rådande marknadsekonomin lyckats ”frälsa” oss. Kan ”lyckan” uppstå genom konsumtionen då är ”frälsningen” nära.
 
”Shoppa runt med allt som du äger så väntar lyckan!”
Det är så vi håller systemet flytande.
 
”Är det inte helt nödvändigt att det måste konsumeras?” Kan någon invända. Hur svarar vi på en sådan fråga?
Jo det är klart att vi alla måste konsumera. Vi måste ju konsumera för att överhuvud taget kunna överleva. Men problemet sitter inte i själva konsumtionen. Problemet sitter i kapitalägandefrågan. Eftersom det är just det rådande ägandeförhållandet som bokstavligen kräver konsumtionen.
Konsumtion handlar här om att tillföra kapital åt ägarna. Det är därför som bland annat reklambranschen, inom alla områden, tränger sig på allt som vi företar oss.
 
Ingenting i livet undgår numera kapitalets intressen. Allt går ut på att jaga pengar. Att tjäna pengar. Så fort det skapas möjligheter att tjäna en slant så försöker vi alla att fånga denna slant. Såväl ”stora som små”. Vi präglas alla till denna normgivande jakt. Och i denna jakt ingår konsumtionen som en grundläggande beståndsdel. Kan man således ”äga” konsumtionens avkastning så väntar kapitaltillskott på grund av detta ”ägande”.
 
Bara för att vi har pengar i börsen så skall vi inte inbilla oss att vi är ”ägare” av dessa pengar. Vi har pengarna där, i vår börs, för att använda dom till konsumtion. Genom själva konsumtionsförloppet så berikar vi kapitalägandet. Våra pengar ingår i cirkulationen som syftar till att skapa förräntning åt kapitalägandet. Vilket primärt är det grundläggande syftet med konsumtionen, sett utifrån det rådande ekonomiska systemets synvinkel. Att vi själva inte betraktar konsumtionen utifrån den här synvinkeln förändrar inte det faktiska skeendet.
 
Konsumtionen blir mer och mer en slags livsstil för oss. Vi ”matas” oupphörligen av påbjudanden om att köpa.
”Genom köpet kan du förverkliga dig själv!”
”Shoppa loss och känn dig lycklig!”
Det är således helt nödvändigt att vi ständigt ”matas” med dessa ”lyckopiller”. Skulle vi inte anamma den här ”filosofin” så skulle heller inte systemet överleva.
 
”Genom den inhemska konsumtionen så skall vi hålla uppe tilväxten!”
När dessa påståenden uttalas av ledande ekonomer då förstår man att konsumtionen är en grundbult i det rådande systemet.
”Ju mer du konsumerar, ju mer bidrar du till ett välmående samhälle!”
 
När vårt ekonomiska system inte klarar av att växa på ”egen hand” då skyndar politiken till för att ”hjälpa” till.
Genom skattesubventioner erbjuds företag att etablera sig inom områden som tidigare sköttes offentligt, utan vinstintressen. Exempelvis företagande inom vården, skolan och omsorgen. Här köps det tjänster via skattepengar, eller man kan säga att det konsumeras via våra egna pengar. Denna konsumtion – alltså via skatten – breder ut sig alltmer och i takt med att kapitalismen får allt svårare att överleva på ”egen hand”.
Klarar vi inte själva av att konsumera systemets fortlevnad så tar samhället vid, i form av skattepengar.
 
”Systemet måste räddas, till varje pris!”
 
Att vår – särskilt i västvärlden – konsumtion dessutom är ohållbar känner vi väl alla till? Det krävs, som vi vet, ett antal jordklot till för att vår konsumtion skall kunna göras hållbar!
 
 

————————————————————————————————————————————————————

Den motsägelsefulla politiken.
Att försöka bedriva human, rättvis och jämlik politik är dömt att misslyckas!
 
Det låter naturligtvis helt absurt att komma med ett sådant påstående. Hur kan man påstå denna sak?
Påståendet bygger på den faktiska verklighet som vi har att förhålla oss till. Vi tar några exempel.
 
Politikens strävan är att decentralisera ”samhällsbygget”.
”Hela vårt samhälle skall leva!”
Vi känner igen denna allmänna politiska ”strävan”. Och vi känner likaså till resultatet av denna politiska ”strävan”. Eller hur? Decentraliseringen blir en vision som sedan länge har förbytts till centralisering. Vilket således är den faktiska verkligheten. Således tvärt emot en human, rättvis och jämlik politik.
Helt motsägelsefull!
 
”Arbete åt alla!”
Kan denna politiska ambition, som alla partier säger sig arbeta för, göras verklig? Nej den kan inte det. Vi ser istället att arbetslösheten under en relativt lång tidsperiod, sakta men säkert, ökar i omfattning.
Också denna ”hjärtefråga” är helt motsägelsefull!
 
”En jämlikare värld, utan våld och krig!”
Denna vision som säkert alla, så kallade, etablerade politiker och deras partier säger sig vurma för har, som vi ser, inte förverkligats. Utvecklingen i denna ”fråga” går ju åt ett helt annat håll. Motsägelsefullt så det förslår!
 
Klimatavtal skrivs under i tron att dessa avtal skall leda till mindre negativ klimatpåverkan.
”Tvågraders målet får inte överskridas!”
Men varför pekar dom fortsatta utsläppen mot att detta ”mål” kommer att överskridas?
Verkar inte detta motsägelsefullt?
 
Vi kan fortsätta att räkna upp ”viktiga” frågor och problem för våra samhällen. Frågor och problem som handlar om att kunna göra våra samhällen humanare och rättvisare inom alla områden. Men trots alla visioner och avtal som görs av våra politiker – från jobbskapande åtgärder till ekologiska och klimatnödvändiga utsläppsminskningar – så pekar ändå utvecklingen åt fel håll.
 
Dom politiska budskapen med dess avtal är tydligen ingenting värda. Med dessa fakta för ögonen så måste vi självklart ställa frågan: varför? Varför kan inte våra politiska ambitioner förverkligas?
Det verkar som om politiken inte ”rår” på den vardagliga verkligheten? Tydligen rullar vardagen på, som den alltid har gjort, utan att ta notis om våra politikers önskemål.
Vad kan denna motsägelsefulla politik bero på? Därför så kan man undra: Vad ska vi med en mängd politiska förslag till när ändå dessa förslag inte kan genomföras?
 
För att kunna förstå politikens motsägelsefullhet – där visionen om en samhällelig positiv utveckling i praktiken förbytts mot dess motsats – så måste vi lära oss inse dom grundläggande samhälleliga ”byggstenar” som vi alla har att förhålla oss till, så även våra politiker. Det är dessa grundläggande samhälleliga ”byggstenar” som avgör åt vilket håll utvecklingen går. Och så länge dom här ”byggstenarna” ligger fast förankrade så kan heller ingen förändring av kursriktningen ske.
 
Förstår ni hur jag menar?

——————————————————————————————————————————————————-

Kapitalet investeras i fastigheter därför att värdestegringen på investerat kapital är högre än det skulle varit i ”producerande” investering!
 
Vad menas? Jo jag menar att kapitalinvesteringar i ”jobbskapande” arbeten inte attraherar kapitalägare eftersom sådana investeringar riskerar att inte ge den avkastning som kapitalägaren förväntar sig. Kapitalet investeras då istället i redan befintligt värde, som exempelvis fastigheter; värdepapper; konst och antikviteter för att ta några exempel.
Sådana investeringar leder, som vi ser, inte till samhällelig utveckling utan syftet är att åstadkomma en förräntning av det egna ägda kapitalet. Resultatet av denna process blir en allt ökande ojämlikhet i våra samhällen. Eller med andra ord en negativ utveckling för våra samhällen.  Vilket inte borde vara svårt att förstå!
 
Vad kan kapitalinvesteringar i ”befintliga värden”, som exempelvis fastigheter, leda till?
 
För att förstå varför dessa investeringar görs så bygger dessa ”projekt” på att dom ”befintliga värdena” ständigt ökar i värde. Att göra en sådan investering innebär att man tror på en ytterligare efterfrågan, på ”projektet”, från andra kapitalägare. Ett slags ”pyramidspel”. 
Tror man inte att ”värdet” kan stiga mer så görs självfallet ingen investering.
 
När nu marknaden kommer till en ”punkt” där ingen är villig att investera mer och därigenom öka ”värdet” då har ”projektet” nått sin högsta ”topp” och ”värdet” faller.
Hur reagerar marknaden då? Jo antingen försöker man sälja, så fort det går, för att minimera förlusten eller så avvaktar man i tron att efterfrågan skall komma tillbaka.
Om nu denna ”värdeminskande spiral” sprider sig på marknaden så uppstår, mer eller mindre, krisartade scenarion som drabbar våra samhällen.
 
Allt det här känner vi till, alltså ingen nyhet. Och som sagt, själva grundorsaken till dessa ”krisartade scenarion” består i kapitalägarförhållandet. Därför påstår jag att med ett allmänt- eller rättare sagt samhälleligt kapitalägande så skulle dessa ”krisartade scenarion” inte uppstå.
Hur förklaras detta?
 
Jo enklast att sätta sig in i den här problematiken gör man genom att först analysera vårt rådande ekonomiska system och vad detta system leder till. Utifrån en sådan grundläggande analys så kommer man mycket klart fram till att systemet är baserat på orättvisa; ojämlika; ojämställda och dessutom odemokratiska grunder. När man inser dessa grundläggande fakta då blir det inte svårt att förstå att ett sådant ekonomiskt system omöjligen kan göras hållbart för världens samhällen. Vilket ju bevisas dagligen runt omkring i vår värld!
 
Nåväl, hur görs då ett ekonomiskt system hållbart och som då inte utvecklar ”krisartade scenarion”? Jo systemet måste baseras på rättvisa; jämlikhet; jämställdhet och vara demokratiskt. Först då blir systemet hållbart.
Detta kan låta självklart men om man skall förstå det lite mer konkret – hur ser grunddragen ut i ett sådant ekonomiskt hållbart system?
 
Jag nämnde tidigare kapitalägarförhållandet. Just detta förhållande är själva ”knuten” i hur systemet byggs upp. Det är alltså det lokala samhället (hur ett sådant samhälle ser ut vad beträffar storlek och invånarantal varierar naturligtvis på många sätt) som äger det lokalproducerande kapitalet. Ett allmänt ägande, till skillnad från dagens enskilda/privata ägande. Ekonomin görs därigenom lokal och detta är, som vi ser, diametralt motsatt dagens globala ekonomi.
 
Ett allmänt/samhälleligt kapitalägande görs bland annat oberoende av skatteintäkter. Skatter försvinner, med andra ord!
 
Hur går detta till? Jo eftersom samhället står som kapitalägare så innebär ju det att alla kapitalvärden som produceras i samhället och som genererar plus efter företagens redovisningar tillfaller samhället och inte som nu företagens ägare. I gengäld garanterar samhället ”riskvilligt” kapital till allt företagande.
 
Vad betyder denna förändring? Samhället kan nu utvecklas utifrån dom samhälleliga behoven och inte utifrån dom enskilda/privata kapitalägandebehoven, som ju gäller i dagens verklighet.
Eftersom dagens globala ekonomi handlar om konkurrensen/jakten på dom producerande kapitalvärdena så försvinner likaså detta ”inneboende kunkurrensbehov” för både företag och privatpersoner. Detta förödande ”behov” kommer, i praktiken, att ersättas av samarbetande ”behov” mellan företag och övriga samhälleliga sammanslutningar, vilket också innebär att den globala ekonomin förlorar sin ”mening”.
 
”Vad ska vi med en global ekonomi till, när ekonomin sköts lokalt mellan människorna i samhället?”
 
Att spekulera i alla dom finansiella ”instrument” som idag bygger på just det privata kapitalägandet har ju därmed förlorat all sin legitimitet.
Att äga kapital handlar inte om att arrangera en ”spelplan” där det gäller att konkurrera ut övriga ”spelare”.
Att äga kapital skall handla om att investera detta kapital i en hållbar företagsam, samhällelig och ekologisk utveckling. Som vi bör förstå så ligger denna vision en avgrund ifrån dagens ekonomiska verklighet.
 
Producerandet av ”livets förnödenheter” kommer vid det förändrade kapitalägandeförhållandet att skifta från den globala ”arenan” till den lokala.
 
”Varför ska vårt livsmedel och våra dagligvaror produceras på andra sidan jordklotet när vi själva kan producera det? Varför ska vi konkurrera på en global marknad när vi kan samarbeta lokalt?”
 
Detta blir den omedelbara förändringen vid ett rättvist och dessutom demokratiskt kapitalägande.
 
Har vi förmågan att tänka oss denna förändring? Låter det skrämmande eftersom vi ”tvingas” tänka utanför dom rådande normerna?
 

———————————————————————————————————————————————————————————————-

Det här med lönen är ju ett känsligt ämne!
 
”Vad tjänar du?”
 
Varför ställs denna fråga? Kanske därför att den ger en vink om vad personen ifråga befinner sig på ”samhällsstegen”. Befinner sig personen där ”nere” eller kanske möjligtvis lite längre ”upp”? Mycket intressant!
 
Vi betalas ju av företag där vi jobbar. Skulle vi inte få betalt då vill vi inte heller jobba åt företaget. Eller hur? Nåväl vi vet att företag, i många fall, saknar möjligheten att betala ut lönen när den egentligen ska betalas ut. Det saknas kanske pengar i kassan? Företaget lyckas inte med det primära – att leverera nödvändig vinst!
Sådana företag håller inte måttet i vår ekonomiska verklighet!
 
Lönen är, som sagt, ett mycket känsligt ämne. Lika känsligt är naturligtvis företagens primära målsättning – att leverera nödvändig vinst. I bägge fallen – lönen och vinsten – handlar det om att ”jaga” pengarna, eller kapitalet, på marknaden. Marknadens samlade kapital, som ju är globalt, skall räcka till oss alla. Vilket vi vet att det inte gör. Därför slås både företag och löneanställda ut. Denna komplexa process ingår i kapitalismens ”spelregler”.
 
När nu denna komplexa process är ohållbar då måste den ju ”ge vika” för en hållbar process, eller hur? Något annat alternativ finns inte.
En hållbar process måste kunna leverera löner till alla i samhället och för att detta ska bli möjligt så måste företagen leverera ”nödvändig vinst”. Hur görs detta praktiskt möjligt?
 
För att göra detta praktiskt möjligt så krävs, som vi nu bör veta, ett diametralt motsatt ekonomiskt system gentemot dagens rådande system. Och om detta har jag tidigare skrivit mycket om, fram och tillbaka, hur det rent praktiskt ska gå till.
 
Vi rekapitulerar kortfattat den här problematiken.
Samhällen byggs upp och ”förädlas” genom den mänskliga arbetsprocessen. Det är alltså själva arbetet i sig som är värdeskapande. Man kan med andra ord säga att arbetet skapar kapitalvärden. Det är dessa kapitalvärden som bidrar till ”förädlingen” av våra samhällen. För att denna process ska kunna fungera optimalt så krävs det att kapitalvärdena ägs allmänt och inte som nu enskilt.
Det är just i det här ägarförhållandet som grundproblematiken ligger.
Det är just här som det avgörs om det ekonomiska systemet skall bygga på konkurrens eller samarbete.
Om det skall bygga på en global ekonomi eller en lokal ekonomi.
Om ekonomin är tillväxtberoende eller icke-tillväxtberoende.
Om den helt enkelt är hållbar eller ohållbar.
Dessa grundläggande problem får sin lösning i huruvida kapitalets ägandeförhållanden skall vara allmänna eller enskilda. Just i denna centrala frågeställning ligger lösningen i om den samhälleliga utvecklingen går mot hållbarhet eller ohållbarhet.
 
”Vad tjänar du?”
 
Denna fråga blir ointressant när vi slipper ”jaga” pengarna i marknaden! Den blir ointressant både för arbetare och företag!
 
I ett samhälleligt samarbete på ekonomiskt demokratiska grunder så kommer vi alla att gynnas! I synnerhet företagsamheten och därmed villkoren för oss alla!
 
Låter det flummigt? Måhända, men om vi granskar dagens ekonomiska verklighet så bör vi kunna förstå ohållbarheten i vårt rådande system. En ohållbarhet som verkligen kan tituleras flummig!

————————————————————————————————————————————————————————-

I debatter och diskussioner uppstår allt som oftast ”känslomässiga” reaktioner gentemot personer som man diskuterar med. Sakfrågorna kan plötsligt hamna i skymundan inför helt ovidkommande utspel från ”motparten”. Den ”logiska” argumentationen i diskussioner förbyts mot, som sagt, inlägg där själva sakfrågan blir en andrahandsfråga.
 
Vid en diskussion om våra samhällens allt tydligare oförmåga att kunna hantera exempelvis ekonomiska kriser så kan det uttryckas under diskussionens gång att ”dessa idéer står för vänsteråsikter” och av den anledningen så måste ”dessa idéer” förkastas. För att ta ett exempel.
Här ser vi att den ”logiska” argumentationen försvinner. Sakfrågan handlar ju om våra samhällens oförmåga att hantera exempelvis ekonomiska kriser. I en sådan för samhället mycket viktig diskussion väljer tydligen somliga att ”hoppa av” sakfrågorna för att istället argumentera för någonting helt annat. Den ”logiska” argumentationen avbryts och ”styrs över” till en ”ologisk” argumentation.
 
Förmodligen bottnar bristen på ”logisk” argumentation i okunskap vad gäller själva sakfrågan. Det ligger då nära till hands att anta att motparten i diskussionen intar en speciell hållning till ”ämnet” och till personer i diskussionen redan innan sakfrågan skall diskuteras. Personer ”döms”, så att säga, på förhand och därmed hamnar sakfrågan i skymundan. Det säger sig självt att det blir en omöjlighet att kunna gå in i en seriös diskussion med personer där sakfrågan hamnar i andra hand och där eventuell politisk tillhörighet hamnar i första hand.
 
Varför jag tar upp den här funderingen, när det gäller debatter och diskussioner, beror främst på att den ekonomiska och politiska eliten tydligen saknar grundläggande kunskap om hur vårt rådande ekonomiska system fungerar och vad detta system får för återverkningar på våra samhällen. Eftersom denna grundläggande kunskap saknas – vilket naturligtvis har sina orsaker – så kan därför inte eliten ta sig an sakfrågor från en ”neutral” ståndpunkt. Sakfrågor får sin lösning, enligt elitens sätt att se det, utifrån den redan fastställda ”ram” som gäller för våra samhällen. Om ni förstår mig?
 
Men när vi nu, sedan tidigare, har kommit fram till att vårt rådande ekonomiska system är ohållbart så medför ju detta faktum att sakfrågor i det här ”ämnet” inte kan bemötas ”neutralt/logiskt” av elitens diskussionsdeltagarna. Redan vid presentation av sakfrågan så befinner sig deltagarna inom diametralt skilda ”ramverk”. Man diskuterar sakfrågan – fram till en viss gräns – men kan omöjligen ”mötas” eftersom frågans ”lösning” ligger utanför elitens ”samhälleliga ramverk”.  Kan det vara denna omöjlighet att ”mötas” som föranleder att argumentationen i sakfrågor övergår till att istället bli en argumentation om allt annat än sakfrågor?
 
När två ”skilda världar” möts så spelas det upp två helt skilda synsätt på hur våra samhällen ser ut och hur dom fungerar. Att komma fram till någon form av gemensam lösning på samhällsproblem blir ju då, som vi ser, i praktiken en omöjlighet. Denna omöjlighet avspeglar sig i ökande samhällskonflikter som i sin fortsättning leder till våldsamheter.
 
Ungefär så kan sakfrågor lösas lite varstans här i världen!

————————————————————————————————————————–

Funderingarna kring vår ohållbara samhällsstruktur med dess främsta drivkraft kapitalismen måste få en bevisbar förklaring.
 
Att vi alla lever i ohållbara ”konstruktioner” börjar nu definitivt bli allmänt accepterat. Men att utifrån denna acceptans lägga fram påståenden, vilket ju jag gör, att den grundläggande orsaken till dessa ohållbara ”konstruktioner” finns att söka i kapitalismens ”inneboende” drivkrafter betraktas av en majoritet, vill jag mena, enbart som påståenden och inte som bevisbart. Det är alltså, enligt en majoritet, inte bevisat att kapitalismen är orsaken till vår ohållbara samhällsstruktur. Först när detta kan ledas i bevis så kommer synen på kapitalismen att förändras radikalt.
Men då är frågan: går det att leda detta i bevis? Hur bär man sig åt?
 
Jag tänker på ”bevisprojektet” när det gällde att fastslå att jorden är rund och att den inte är universums medelpunkt. Vilket gigantiskt motstånd det måste ha varit när detta ”bevisprojekt” tog sin början. Ändå så blev det ju ”enkelt” att bevisa jordens klotform och planetens litenhet i galaxen. Man kunde ju räkna ut och vi kan säga fysiskt studera hela ”bevisprojektet”.
 
Kan vi säga att det är svårare att leda i bevis kapitalismens förestående kollaps, vilket ju är ett bevis i sig på systemets ohållbarhet?
När vi ställer denna fråga tillsammans med ett påstående då måste det också bevisas att kapitalismen redan från dess ”barndom” var dömt att gå under. Eller hur? Och påstår man detta, vilket jag gör, då skall det tas fram bevis för att påståendet är sant.
 
Hur tas sådana bevis fram? Räcker det med att beskriva våra samhällen så som dom har sett ut och så som dom ser ut idag? Räcker denna beskrivning för att leda mitt påstående i bevis?
Enligt mitt sätt att se det så räcker det. Men räcker det för att ”vetenskapligt” leda detta i bevis?
Är det överhuvud taget möjligt att ta sig an påståendet utifrån ett ”vetenskapligt” perspektiv?
 
Om vi säger så här: vi lever i en ohållbar samhällskonstruktion eftersom denna konstruktion kommer att leda fram till en klimatkollaps (exempel på en av flera kollapser), om ingenting drastiskt görs. Denna förestående klimatkollaps är ”vetenskapligt” bevisad och kommer att inträffa om vår samhällskonstruktion fortsätter att utvecklas som ”vanligt”, alltså så som den utvecklas i vår tid. Kan vi alltså säga att det är ”vetenskapligt” bevisat att den utveckling vi nu befinner oss i är ohållbar? Jag kan inte tolka det på annat sätt. Klimatkollapsen går, med andra ord, inte att förhindra om våra samhällen fortsätter med att se kapitalismen som det normativa ekonomiska systemet. Förstår ni, hur jag menar?
 
Utifrån den utveckling vi alltså nu befinner oss i så är det ”vetenskapligt” bevisat att denna utveckling är ohållbar. Alltså kan inte detta ”vetenskapliga” bevis ifrågasättas.
Hur skall vi då koppla ihop detta bevis med vårt ekonomiska system? Dom flesta menar ju att det finns möjligheter att vårt nu rådande ekonomiska system skall kunna förändras från det ohållbara till det hållbara. Det är ju denna idé som får världens ledande politiker att träffas för att om möjligt ingå någon form av avtal som då skall kunna föra in vårt ekonomiska system på en hållbar utveckling.
Man menar då att själva den ekonomiska strukturen inte skall förändras utan man arbetar utifrån föreställningen om att dom ledande ekonomiska aktörerna skall investera sitt kapital i ”hållbara” ekonomiska projekt så att vi den vägen tar oss in i en ”hållbar” utveckling.
 
Att vårt ekonomiska system, kapitalismen, är den huvudsakliga drivkraften i vår samhälleliga utveckling är vi alla överens om. Det betyder ju då att vi måste undersöka närmare denna ”huvudsakliga drivkraft” i samhällssystemet. Hur fungerar alltså kapitalismen?
 
Om denna fråga finns det mycket skrivet som vi alla känner till. Men om vi nu skall försöka formulera oss kort och förhoppningsvis förståeligt så innebär kapitalismen att privata ekonomiska aktörer – marknaden – avgör hur kapitalet i våra samhällen skall flöda. Det är alltså denna marknad som i huvudsak ”driver” den ekonomiska utvecklingen i våra samhällen.
 
När vi nu påstår att det är ”vetenskapligt” bevisat att den samhälleliga utvecklingen, som den ser ut idag, är ohållbar då ligger det nära till hands att anta att just vårt rådande ekonomiska system – den ”huvudsakliga drivkraften” – står för den grundläggande ”skulden” till denna ohållbarhet. Kan man tolka ”skuldbördan” på ett annat sätt? Hur skulle det i så fall se ut?
 
”Skuldbördan” läggs oftast på våra förtroendevalda – politikerna. Vi menar då att politikerna är dom ytterst ansvariga för dom tilltagande kriserna inom alla plan, som drabbar våra samhällen. Men tänk efter! Vårt rådande ekonomiska system som ”sköts” av marknaden är ju i praktiken ”frikopplad” från dom samhälleliga besluten. Vilket ju då för med sig att politiken i praktiken innehar en sekundär roll gentemot marknadsbesluten.
 
”Marknaden sköter sig själv bäst utan insyn från det offentliga samhället!”
 
Kan det vara just denna ”frikoppling” som bär den stora skulden?
Att marknaden ”lever sitt eget liv” är den allmänt vedertagna uppfattningen och denna uppfattning visar ju sig stämma väl med verkligheten. Man kan säga att marknadsbesluten primärt handlar om att gynna marknadens ”drivande” aktörer. Med marknadens ”drivande” aktörer så menas att det framför allt handlar om kapitalägandet och storleken på detta ägande som i slutändan formar beslutsprocesserna. Dessa beslut vet vi är i stora delar dolda för det offentliga samhället.
Här kan vi då bevisligen dra slutsatser att vårt rådande ekonomiska system saknar demokratiska beslutsprocesser. Dom avgörande beslutsprocesserna utgår ifrån ägandet av kapitalet. Ju större ägande, ju mer inflytande i besluten. Vilket alltså är ”logiken” som gäller i dagens marknadsekonomi.
 
Av denna faktiska verklighet så bör vi kunna avläsa att marknadens prioriteringar skiljer sig från våra samhällens prioriteringar. Dessa åtskilda prioriteringar skapar då spänningar i våra samhällen som på sikt blir ohållbara. Man kan säga att vi befinner oss i denna fas nu, i vår tid.
Om vi nu börjar få grepp om ”intressekonflikten” mellan marknaden och det övriga samhället då bör vi kunna inse hur denna ”konflikt” skall hanteras. Eller hur?
 
Tillbaka till en fundering som jag beskrev tidigare. Jag påstod att kapitalismens ohållbarhet borde kunna bevisas redan vid dess ”födelse”.
Ett system som är uppbyggt utifrån förutsättningen att det är upp till var och en att kunna ”ta för sig” av den ”kapitalkaka” som bildas av det mänskliga arbetet leder naturligtvis till ojämlikhet i våra samhällen. Någon annan slutsats kan man omöjligen komma fram till. Visserligen hävdas det många gånger att detta system, kapitalismen, är det optimala systemet för våra samhällen och att eventuella ojämlikheter som följer med systemet då uppväger systemets ”nackdelar”. Ungefär så kan förespråkarna för systemet uttrycka sig och vi skall veta att dess främsta förespråkare tillhör den etablerade eliten i vårt ekonomiska- och politiska system.
 
Men eftersom vi nu har sett konsekvenserna av systemets framfart under en längre tid då börjar vi allmänt förstå att någonting grundläggande har gått fel. Och detta grundläggande fel, menar jag, finns att söka i systemets ”inneboende” drivkrafter.
Så historiskt sett gick det att ”räkna” ut kapitalismens undergång, just med tanke på dess ”inneboende” drivkrafter. Men denna ”uträkning” förkastades självklart av den kapitalägande eliten med dess politiska ”svans”. Makten har ju ”redskapen” att tysta ner all kritik som riktas mot maktens grundläggande intressen. Och så fungerar det ju än idag, som vi alla vet.
 
Att lägga fram bevis mot systemets ohållbarhet tystades ner såväl då som nu. Därmed så ”undermineras” själva bevisförningen. Man kan med andra ord säga att samhällseliten överhuvud taget aldrig kan acceptera en sådan bevisning eftersom den strider mot hela ”fundamentet” i det rådande samhälleliga bygget. En sådan bevisning kan därför aldrig bli ”godkänd” som bevisning. Den stjälper ju över ända allt det som eliten står för.
 
Här bör vi kunna förstå att rådande system handlar om maktförhållanden. Varför skapas annars ojämlikhet? Att bevisa samhällsstrukturers ohållbarhet när denna baseras på maktförhållanden blir därmed, i det närmaste, en omöjlighet. Hur skulle det se ut om våra samhällsförvaltare kom fram till att dom förvaltade ett ohållbart system, som dessutom är baserat på maktförhållanden? Ett system som är dödförklarat! Nej en sådan bevisning kommer aldrig att kunna godtas. Men likväl, menar jag, så är vårt rådande system bevisad som ohållbar. Om denna bevisning håller ”vetenskapligt” kan man ju undra?
Och: vem har tolkningsrätten? Makten,eller?
 
Makten kan, vad jag förstår, aldrig godta en sådan bevisning och därmed så kan den heller inte bli ”vetenskapligt” bevisad. Först i efterhand, när systemet kollapsar då kan bevisningen ”upphöjas” till att tolkas vetenskapligt.
 
 

——————————————————————————————————————————————————–

Media och så kallade ”samhällskännare” uttrycker sin förvåning över att ”missnöjespartier” hamnar  på lika ”höga” opinionssiffror som så kallade stora etablerade partier.
 
– Vad är orsakerna till att ”dessa” partier får allt starkare stöd från allmänheten?
 
Så kan frågan ställas vilket självklart är logiskt. Svaren som dom etablerade partierna och ”samhällskännarna” kommer fram till handlar uteslutande om den alltmer tilltagande flyktingströmmen; den ökande terrorn i våra samhällen; det upptrappade våldet som leder till krig och elände. Svaren ”gräver” inte djupare än så. Etablissemanget klarar inte av att ”gräva” djupare i orsakssambanden, som vi har lärt oss, därför så ges vi den här ytliga förklaringen till varför ”missnöjespartier” fås ett alltmer ökande stöd.
Att allmänhetens missnöje i grunden handlar om sina egna växande svårigheter att kunna få ta del av det så kallade ”välfärdssamhället”, med allt vad det innebär, är själva grogrunden för missnöjet mot etablissemanget med dess partier.
 
Det är denna negativa samhällsutveckling som bäddar för att ”missnöjespartier” får ett allt större stöd från allmänheten. Våra etablerade partier klarar helt enkelt inte av att hantera dom snabbt ökande samhällsproblemen som nu drabbar alla. Förtroendet för den etablerade politiken spricker, helt enkelt. När våra samhällen nu går mot ett allt ökande kaos så uppfattas naturligtvis detta som ett misslyckande för etablissemanget med dess politiska åtgärder.
Etablerade regeringspartier skuldbeläggs i och med att dom inte klarar av att bringa ”ordning och reda” i våra samhällen. Eftersom denna ”ordning och reda” i våra nu rådande samhällen inte kommer att kunna bli verklig – av kända skäl – så blir logiken den att ”missnöjespartier” får ett allt ökande stöd i våra samhällen.
 
När alltså  den etablerade politiken inte förstår att grundproblemen sitter i själva den strukturella uppbyggnaden av våra samhällen då bäddar detta oförstående till att ”missnöjespartier” växer sig starka. Av detta skäl så ser vi att den politiska oförmågan att kunna ställa ”saker och ting” tillrätta kommer att leda till än värre konflikter som då naturligtvis kommer att spela ”missnöjespartier” i händerna på ett allt mer omfattande sätt.
 
Utifrån detta nu rådande scenario så kan vi se det oerhört viktiga i att våra samhällen lär sig förstå hur ”allting hänger ihop”. Just denna förståelse är grundläggande för om våra samhällen skall ha möjligheten att kunna bygga upp dom strukturella ”byggstenarna” på rätt sätt.
 
Men så betraktar alltså inte etablissemanget scenariot. Och kanske förstår vi varför dom inte ”kan” betrakta det så?
Utifrån detta faktum så kommer därför konflikterna mellan samhället och etablissemanget att öka.

——————————————————————————————————————————————————————-

Du och jag har ju diskuterat en hel del om nödvändigheten att bygga våra samhällen utifrån lokal utveckling. Vi menar då bägge två att den rådande globala ekonomiska utvecklingen är förödande för oss alla och att en hållbar ekonomisk utveckling, för våra samhällen, endast kan byggas upp av våra lokala samhällen.
 
Du nämner att det måste införas någon form av ”importskatter” för att det skall kunna göras möjligt för vårt lokala företagande att etablera sig. Och det är ju så, vilket vi är överens om, att lokal produktion av allt vad livsförnödenheter innebär inte har verkliga möjligheter att kunna etablera sig eftersom den rådande globala marknaden driver utvecklingen mot allt större kapitalkoncentration. I den här välkända processen så medför konkurrensens ”inneboende regelverk” att dom ”starkare äter dom svagare”. Därav den allt mer centrerade kapitalkoncentrationen som tar allt större bitar av den globaliserade kapitalkakan.
 
I den här vevan så brukar du hävda att ”importskatter” skall införas så att den här förödande utvecklingen skall kunna stoppas. Du menar att även våra politiker måste kunna se den här ohållbara situationen, nämligen att lokalt företagande inte får en chans att etablera sig.
Men även om nu våra politiker ser det här så sker ju ingen förändring. Varför sker ingen förändring?
 
Jag påstår då, som du vet, att våra politiker har att rätta sig efter den rådande ekonomiska ordningen. Skulle dom, så att säga, gå emot denna ordning så, menar jag, innebär det att kapitalet bokstavligen kommer att ”ta till flykten” från vårt samhälle. Dom investeringar som samhället är beroende av för att i alla fall kunna fungera någorlunda sunt riskerar att utebli. Kapitalet ”flyr” när den förväntade avkastningen inte kan infrias. Så fungerar kapitalismen och detta är självfallet våra politiker fullt medvetna om. Alltså kan dom inte göra mycket annat än att söka tillmötesgå kapitalets krav.
 
När det nu ser ut så här då finns, i praktiken, ingen möjlighet för den politiska eliten att ta beslut om ”importskatter”. Man tar ju i så fall beslut som går emot hela den globala ekonomiska förutsättningen, så som den ser ut. Den ekonomiska maktstrukturella beslutsordningen kommer aldrig att acceptera en sådan politisk beslutsprocess.
 
Jag menar också, utöver det ovan beskrivna, att vi inte heller kommer åt själva grundproblematiken när det gäller nödvändigheten av att ersätta den rådande globala ekonomin med en lokal sådan.
I grunden handlar det, som vi diskuterar ofta, om själva kapitalägandet. Som du vet så menar jag att skatter överhuvud taget inte behövs när kapitalägandet ligger hos oss alla, alltså samhället. Skatter får alltså ingen funktion när kapitalägandet finns hos samhället.
Men som du vet och som vi båda inser så ligger den stora ”stötestenen” i vår rådande globala ekonomi med dess privata ägandestruktur. Vilket då medför att lokalt producerande livsförnödenheter får mycket svårt att ”krympa” ned den globala maktstrukturen.
 
Jag menar att det är nödvändigt att det genomförs ”lokalproducerat”, i stort sett, världen över för att kunna rubba den globala ekonomiska strukturen. Och att det är helt grundläggande för etableringen av det ”lokalproducerande” att ”nyckeln” för etableringen sitter just i att kapitalägandet är samhällsägt.
Således ser jag ingen framkomlig väg för ”importskatter” i vårt rådande system.
 
Den framkomliga vägen finns, enligt min mening, endast i en förändring av den ekonomiska maktstrukturen med dess ”inneboende” konkurrensvillkor.

——————————————————————————————————————————————–

– Om vi förespråkar konsumtionsminskningar, som då antagligen eliminerar jobb, behöver ju dessa eliminerade jobb ersättas. Hur ordnas det?
 
– Med grön skatteväxling kan man ju ur ett jobbmaximeringsperspektiv inte göra mycket annat än att sänka arbetsgivaravgifter och sociala avgifter till noll. Hur skapas jobb ur detta scenario?
 
– Arbetslösa ska straffas trots att det bara finns jobb till var tionde arbetslös. Varför ser det så ut?
 
 
Ovanstående frågor ställdes tidigare i en diskussion. Hur besvaras dom?
 
Den första frågan som gäller ”konsumtionsminskningar” vilka i så fall leder till färre jobb är ett påstående som naturligtvis är helt riktigt. Minskas konsumtionen så minskas självfallet ”behovet” av jobb. Så är det och så fungerar det i vårt kapitalistiska system. Systemet är ju uppbyggt utifrån förutsättningen att konsumtionen hela tiden skall öka, globalt sett. Detta är själva fundamentet i systemets ”överlevnad”. Skulle konsumtionen minska, globalt sett, så innebär detta kris för systemet. Alltså blir den ”naturliga” reaktionen på en sådan kris att jobb ”elimineras”.
 
När vi nu har konstaterat att kapitalismen inte har någon framtid, av kända skäl, så kan vi därmed inte ha en vision om att det skall kunna skapas ”ersättningsjobb” som skall väga upp ”förlusten” av dom ”eliminerade jobben”. Detta går, så att säga, inte att ordna. Att ordna ”ersättningsjobb” i ett ekonomiskt system som ”bäddar” för sin egen kollaps blir, som vi förstår, en omöjlighet.
 
Vi måste alltså arbeta för ett ekonomiskt system som baseras utifrån helt andra prioriteringar än dagens ekonomiska ramverk. Dom nödvändiga ”konsumtionsminskningarna” kan genomföras på ett logiskt och rättvist sätt först i ett ekonomiskt system som har förutsättningarna att på ett hållbart sätt kunna utvecklas vidare där dessa ”konsumtionsminskningar” ses som en absolut nödvändighet.
 
Eftersom vi vet att dagens rådande system helt enkelt inte är uppbyggt utifrån denna förutsättning så ges inget annat ”val” än insikten om nödvändigheten av ett diametralt annorlunda ekonomiskt system. Ett system som vilar på ekonomiskt demokratiska grunder. Något annat alternativ finns ej. Först när ett sådant system finns på plats kommer ”konsumtionsminskningar”, från dagens nivåer, att fungera helt logiskt eftersom dagens västerländska konsumtionsnivåer är ohållbara.
 
I ett ekonomiskt demokratiskt system så ”arbetar” ekonomin för samhällets bästa och inte för att prioritera avkastningen på det privat investerade kapitalet. Som vi ser så uppstår alltså helt andra förutsättningar här när det gäller jobbskapande.
Kan detta förstås som ett svar på den första frågan?
 
Den andra frågan handlar om grön skatteväxling. Här föreslås sänkta arbetsgivar- och sociala avgifter för att kunna uppnå ”jobbmaximeringsperspektivet”.
 
Här utgår frågan likaså från antagandet att dagens rådande ekonomiska system är det normativa systemet som då även skall gälla i framtiden. Därför blir svaret i stort sett det samma som i den första frågan.
Nej ”jobbmaximeringsperspektivet” blir en omöjlighet vare sig vi har sänkta arbetsgivar- och sociala avgifter eller ej, som föreslås uppväga den ”gröna skatteväxlingen”. Tanken med ”grön skatteväxling” är naturligtvis god men för att komma åt grundorsakerna till våra alltmer nedsmutsade samhällen och vad detta leder till så kan vi inte ”blunda” för just dom grundläggande orsakssammanhangen. Och dessa sammanhang känner vi till. Eller hur?
 
Till denna andra fråga kan också tilläggas att ”jobbmaximeringsperspektivet” i ett ekonomiskt demokratiskt system inte innebär att man skall, som i dagens system, jobba så mycket som det bara går och till så låga kostnader som det bara är möjligt. Helt andra prioriteringar gäller naturligtvis i ett jämlikt och hållbart system. Vilket vi väl likaså inser?
 
Till den sista frågan då. Varför ”straffas” arbetslösa när det ändå inte finns jobb till alla?
 
Jo vårt rådande samhälle är ju uppdelat i en ekonomisk ”sektor”, marknaden, och en så att säga samhällelig ”sektor”, vilken förvaltas av våra politiker. Som vi vet så är det den ekonomiska ”sektorn” som tar dom avgörande besluten för hur våra samhällen skall ”byggas”. Och denna ”sektor” tar sina beslut utifrån dom prioriteringar som vi nämnde under den första frågan. Därmed så överlåter marknaden åt den samhälleliga ”sektorn” att sörja för underhållet till alla arbetslösa som skapas av den rådande marknadsekonomin. Vilket betyder att marknaden ”straffar” ut människor som inte längre tillför marknaden dom prioriteringar som gäller. Dessa människor blir alltså en utgift för marknaden och utgifter är, som vi vet, inte marknaden betjänt av. Utgifter av vad slag det än gäller försöker marknaden att minimera så långt som möjligt och självklart helst undvika. När nu marknaden är överordnad den samhälleliga ”sektorn” så är det därmed upp till samhället att ”ta hand om” alla arbetslösa.
 
Som vi förstår av den här orättvisa strukturella normen (den rådande marknadsprioriteringen går emot den samhälleliga prioriteringen) så måste framtidens samhällen fungera precis tvärt om mot dagens maktstrukturella ordning. Allt annat leder helt fel.
 

———————————————————————————————————————————————

Som vi tidigare har påpekat så leder vårt rådande ekonomiska system till allt värre konflikter, världen över. Denna negativa utveckling för oss alla, menar jag, har kunnat förutses. Utvecklingen ligger, så att säga, helt i linje med vad vi har att förvänta oss av kapitalismens framfart.
 
Människor flyr nu i allt större skaror från sina samhällen som formligen trasas sönder av dom inneboende motsättningar som nu ger sig till känna i form av krig och elände.
Vart skall då alla dessa människor ta vägen? Jo man flyr naturligtvis till dom samhällen som man uppfattar som mindre ojämlika och mindre våldsamma än sina egna samhällen. Man har inget val längre. Antingen fly och kanske överleva eller också stanna kvar i sina sönderslagna samhällen där allt framtidshopp är ute.
 
Så hopplös ser alltså tillvaron ut för en allt större del av mänskligheten. Och detta scenario kommer att fördjupas allt mer över tid. En fortsatt och ökande dyster utveckling kommer med andra ord att plåga våra samhällen. Vad detta kommer att leda till, för oss alla, ser vi nu svaren på när vi analyserar den nu rådande verkligheten. Dessa analyser har vi gjort, om och om igen, i tidigare inlägg.
 
Denna analys skiljer sig helt från maktens analys. Vilket ju inte förvånar oss. Vi vet ju att den politiska och ekonomiska makten saknar både vilja och förståelse för att kunna sätta sig in i dom grundläggande orsakssammanhang till varför dagens samhällen går en allt dystrare framtid till mötes.
Våra så kallade välfärdssamhällen dras därmed allt snabbare in i det dystra framtidsscenariot som nu alltmer blottläggs genom det tilltagande våldet från våra sönderslagna samhällen. Vi dras in i denna negativa spiral hur vi än försöker att stå emot. Våra ”egna” samhällen kommer förmodligen att genomgå, som jag ser det, drastiska försämringar. Försämringar som nog ingen av oss skulle kunna föreställa sig för ett antal år sedan.
 
Hur ser då maktens analys ut när det gäller krig och elände som leder till kollapsande samhällen och för med sig flyktingkatastrofer av ofattbara följder?
Jo maktens analys stannar vid konstaterandet att krigshandlingar måste upphöra. Självklart en helt riktig ”inledande” analys. Men analysen kan inte stanna vid detta konstaterande. Den kräver självklart en fördjupning av orsakssammanhangen till varför krigshandlingar överhuvud taget tar sin början. Och det är just denna fördjupande analys som makten ”går fel”. Det enkla svaret på varför makten ”går fel” här beror ju på att man inte ser sin egen strukturella roll i det globala ”samhällsspelet”. Jag menar att man är indirekt medansvarig till krigshandlingar genom den maktstrukturella ordning som vårt rådande ekonomiska system leder till. En sådan analys kan man, som vi nog förstår, aldrig komma fram till. Vi konstaterar ju att makten aldrig kan komma fram till denna analys, främst beroende på att man anser det rådande systemet som det optimala. I och med sådana konstateranden från maktens människor så blir självfallet vårt ”optimala” system även normen, i alla lägen. Alltså även när detta leder till krig och elände runt om i världen. Så att ”kräva” av makten att dom ska kunna dra logiska analyser av den nu allvarligt negativa utvecklingen går, som vi ser, inte. Makten själv är ju ”insyltad” i denna negativa spral. Om vi förstår denna ”sammankoppling” mellan vårt eget samhälle och orsaken till varför andra samhällen sönderfaller då kanske vi inser varför våra ”egna” maktmänniskor saknar möjligheten att dra logiska slutsatser till varför sammhälleliga kollapser uppstår. Förstår ni resonemanget?
 
I denna maktens analys ingår det att ha en helt oförstående inställning för exempel den här mera djupgående förklaringen till orsakssambanden som leder fram till kollapsande samhällen. Dessa förklaringar kommer makten, mer eller mindre, att fnysa åt och definitivt förkasta. Skulle man instämma i analysen så innebär det ju att man förnekar sig själv. Man förnekar det rådande ekonomiska systemet där man själva är involverade på alla möjliga och ”omöjliga” sätt. Och sådana slutsatser kommer man aldrig att kunna ta.
 
Man kan säga att den nu pågående flyktingkrisen visar resultatet av det globala maktstrukturella systemets grundläggande orättvisa. Någon annan utveckling är inte att förvänta sig. Dessa grundläggande orättvisor tilltar i omfattning eftersom det saknas insikt i hur våra grundläggande orättvisor skall kunna lösas. Det går inte att ha några förhoppningar om ett slut på allt elände som nu eskalerar. Hur skall vi kunna ha det när ingenting i grunden ifrågasätts?
Och som sagt, dessa grundläggande orsakssammanhang har redovisats i ett flertal inlägg tidigare.
 
Systemet ”rullar” på som vanligt, med allt vad det innebär.
 
”Orkestern fortsätter spela trots att fartyget sjunker!”

——————————————————————————————————————

Några ord om dom förestående klimatförhandlingarna i Paris.
 
Skall vi tro den politiska eliten när dom påstår att ett klimatavtal nog skall kunna leda till att ”klimatmålen kommer att nås framöver”?
 
Hur skall världens samhällen kunna enas om sådana ”mål”? Detta är ju en omöjlighet. Våra maktstrukturella samhällen som ju är uppbyggda utifrån grundläggande orättvisa orsakssamband kan naturligtvis inte ta dom nödvändiga besluten i dessa förestående förhandlingar.
 
Hur skall detta gå till i en värld som styrs på det sätt som vi ser idag? Nej detta är, som vi alla borde förstå, helt omöjligt. Den politiska eliten, som  ju är en del av dessa orättvisa orsakssamband, saknar ju så att säga mandatet att fatta dom nödvändiga besluten. I det här sammanhanget måste vi komma ihåg att politiken är underställd dom ekonomiska besluten som tas i marknaden.
Eftersom detta är den faktiska realiteten i våra samhällen så borde vi därav dra den självklara slutsatsen att när den politiska eliten möts i Paris så kommer det säkerligen att sägas många ”vackra” saker och även skrivas ”tänkvärda” ord. Men i den värld vi lever i så blir allt detta bara tomma ”löften”. Förstår ni?
 
Politiken har att rätta sig efter det ekonomiska systemets villkor. Och vad dessa är känner vi väl till?
En värld som är fullständigt korrumperad; ojämlik; krigisk och våldsam; som nu står inför ett totalt sönderfall på alla plan. Hur skall man kunna lyckas i ett sådant ”klimat”?
 
Måste upprepa det som nämnts gång på gång, även i tidigare inlägg: dom politiska besluten är underställda dom ekonomiska besluten som tas i marknaden! Det är så våra rådande samhällsbyggen ser ut. Detta har vi att förhålla oss till, så även våra politiker. Om vi inser detta så kanske vi också inser varför det inte kommer att åstadkommas några grundläggande förändringar i dom förestående klimatförhandlingarna?
 
Det krävs, kort och gott, ett diametralt annorlunda strukturförhållande i våra samhällsbyggen för att det skall kunna genomföras nödvändiga förändringar.
 
Men detta faktum varken förstår eller kan den politiska makten ta till sig!

———————————————————————————————————————————————————————————–

”Vi har en politik för jobben!”
 
Ja så kan det låta från alla våra etablerade politiska partier. Man övertrumfar varann om vem som har den bästa jobbpolitiken.
 
”Detta är vår absolut viktigaste fråga!”
 
Men långsiktigt så blir det färre jobb. Hur rimmar detta med den ”viktiga frågan”? Det rimmar, som vi ser, väldigt illa. Det rimmar inte alls.
 
Tydligen förstår inte den politiska eliten hur vårt ekonomiska system fungerar. Eller så tror dom sig förstå men väljer istället att förtiga sanningen om hur vårt ekonomiska system påverkar möjligheterna att kunna få ett jobb. Jag antar att det är det första alternativet som gäller: dom förstår inte hur vårt ekonomiska system fungerar.
 
Nåväl, om vi betraktar den här jobbpolitiken utifrån den här synvinkeln: nämligen sambandet mellan arbete och konsumtion. Hur ser detta samband ut?
 
Om sambandet skall fungera optimalt så skall naturligtvis produktionen och konsumtionen leva i ett slags jämviktsläge. Det som produceras skall konsumeras. Konsumtionen har uppnått ett jämviktsläge med, så att säga, arbetsmängden.
När nu detta jämviktsläge upphör att gälla så beror det självklart på någonting. I den värld vi lever i så går mängder av människor arbetslösa i våra samhällen. Här råder tydligen inget jämviktsläge. Om vi håller oss till vårt eget samhälle så konsumeras det som aldrig förr. Tillväxten i konsumtionen slår nya rekord år efter år. Ändå är arbetslösheten hög. Man skulle ju kunna tro att om konsumtionen ökar så borde också arbetsmängden likaså öka. Eller hur? Men så ser det inte ut. Vad kan detta bero på?
 
Jo det finns några viktiga faktorer som orsakar denna bristande jämvikt. Dels så sker det en pågående produktivitetsökning där teknikutvecklingen hela tiden påverkar den mänskliga arbetsmängden. Det krävs alltså mindre mänsklig arbetsmängd för att producera en viss mängd ”produkter”.
Dels så försvinner produktionen/arbeten från samhället för att istället ”uppstå” i andra samhällen. Kapitalinvesteringar flyttas alltså från vårt samhälle till andra samhällen. Vi vet att skälet till detta beror på avkastningskravet på investeringarna.
Den färdiga produkten transporteras sedan till vårt samhälle för konsumtion. Således minskar den mänskliga arbetsmängden fortlöpande i vårt samhälle samtidigt som konsumtionen växer. ”Billiga” produkter produceras i så kallade lågkostnadssamhällen för att sedan transporteras till våra högkostnadssamhällen. Här finns köpkraften som stimuleras till allt ökande konsumtion.
I denna stimulering ligger en allt högre belåning som ”underlättar” tillväxten av konsumtionen. I klartext så betyder det att kapitalets ägare lånar ut alltmer till oss låntagare så att vi kan konsumera. Att vi dessutom kan få konsumtionen att växa.
Kom ihåg, att detta är ett av själva ”grundelementen” med kapitalismen!
 
Är man inte medveten om dessa grundläggande ekonomiska förhållanden som kapitalismen skapar genom sin ”inneboende logik” då är man självfallet helt omedveten om att vårt ekonomiska system omöjliggör den jobbpolitik som den politiska eliten har tagit till sin ”absolut viktigaste fråga”.
 
Den politiska eliten måste ställa frågan: är det marknaden eller samhället som ska tillfredsställas?
 
När nu den politiska eliten är omedveten om hur kapitalismen faktiskt fungerar så innebär det att man tror sig ha lösningen på problemen genom att alltid hävda riktigheten i marknadens/kapitalismens ”inneboende logik”, som det slutgiltiga svaret på den ”absolut viktigaste frågan”. Vilket alltså betyder att jobbpolitiken får sin lösning genom att marknaden/kapitalismen skall tillföras så mycket ekonomiska medel, som nu systemet kräver. Med andra ord så kan man därför säga att marknaden ska tillfredsställas. Man tror sig med denna politik också kunna uppnå en samhällelig tillfredsställelse. Att marknaden kan leverera samhället dom ekonomiska grundbultarna som krävs för att utveckla samhället i positiv riktning.
 
I denna jobbpolitik så ingår det att förse marknaden med olika former av ekonomiskt ”stöd” som då tas från, det vi benämner, statens kassa.
 
När nu svaren på denna politik visar sig då ser vi att resultatet blir det helt motsatta gentemot vad man har föresatt sig, då uppstår ju naturligtvis frågan: varför blev det så? 
 
Och just denna fråga kan inte den politiska eliten ge ett riktigt svar på eftersom dom inte förstår kapitalismens grundläggande ”logik”.
 
 

———————————————————————————————————

Partipolitiken polariseras alltmer!
Vad tyder denna allt häftigare polarisering på? Politiska partier angriper varann i hårda ordalag trots att dom i grunden intar likartade ståndpunkter i det rådande strukturellt ekonomiska systemet. Vad ligger till grund för dessa skilda ”detaljuppfattningar” som dessutom når sådana nivåer att regeringskriser uppkommer?
 
Svaret står att finna i kapitalismens allt svårare möjligheter att kunna fungera på det vis som kapitalismen var tänkt att fungera. Systemet har nu nått det stadium där det inte längre klarar av att på egen hand kunna växa så som systemets ”inneboende regelverk” medger.
Systemet är ju tänkt att, så att säga, reglera sig självt. Genom konkurrensens ”spelregler” så slås dom svagare företagen ut av dom starkare. Dessa ”spelregler” fungerade tidigare under kapitalismens utveckling men nu så har dessa ”regler” satts ur spel. Eller rättare sagt, nu har denna konkurrens medfört en så gigantisk globalisering att själva samhällets vara eller inte vara är hotat. Den krisande kapitalismen riskerar att försätta våra samhällen i total kollaps.
 
Utifrån dessa fakta blir samhället indraget i kapitalismens allt värre kriser och dessa kriser har därför hamnat på politikens bord. Frågan blir: hur kan systemet räddas?
 
Till att börja med: varför har dessa ”regler” satts ur spel?
Jo globaliseringen av ekonomin med dess allt större kapitalkoncentration fortsätter med oförminskad kraft. Dom multinationella företagen tillsammans med sin finanssektor har vuxit sig så stora att, man kan säga, hela samhällen står och faller med deras existens. Konkursar dessa företag så får detta enorma konsekvenser på samhällen som dessa företag verkar i. Hela den samhälleliga ekonomin riskerar att kollapsa eftersom dessa ekonomiska giganter dominerar kapitalflödet genom samhället.
Samhället har, så att säga, inget val längre. Antingen bistå dom krisande företagen eller riskera allvarliga samhälleliga problem. Man väljer naturligtvis det första alternativet. Genom skattemedel försöker man stötta, på alla sätt och vis, krisande företag. Att analysera problemens orsaker och därefter dra logiska slutsatser ligger, som vi ser, utanför den etablerade politikens åtaganden. Agerandet är redan på förhand fastslaget. Det rådande ekonomiska systemet måste räddas. Något alternativ finns inte. Den tidigare självsaneringen gäller, som vi ser, inte längre. Därför att den helt enkelt inte fungerar.
 
När nu den etablerade politiken har blivit en slags serviceinrättning åt dom ekonomiska beslutsprocesserna så kanske vi förstår varför politiken inte förmår att kunna ta till sig alternativa synsätt till den rådande globala ekonomiska utvecklingen. Istället så hårdnar det politiska klimatet mellan partier och frågan handlar om vilket parti som har den ”bästa” politiken för att vårt rådande ekonomiska system skall kunna leva vidare. Detta allt hårdare politiska klimat kommer, som vi förstår, att utvecklas till att bli än hårdare i takt med kapitalismens tilltagande kriser.
 
Kan vi enas om att kapitalismens tilltagande kriser ligger till grund för partipolitikens ökande polarisering?

————————————————————————————————————————-

Så här i efterhand kan vi konstatera att så kallade kommunistiska partier, där dom har kommit i maktposition, har misslyckats med uppgiften att kunna göra samhällena rättvisa och jämlika. Precis som för övrigt alla andra partier, från ”höger” till ”vänster”.
 
Men om vi nu granskar just dessa så kallade kommunistpartier så bör vi ha lärt oss ett och annat från dom. De är ju särskilt intressanta utifrån ideologin som ju skiljer sig diametralt från våra traditionella etablerade partier, med sin bergfasta övertygelse att kapitalismen är det optimala ekonomiska systemet.
 
För att kunna förstå framväxten av kommunismen så måste vi vara insatta i våra samhällens historiska utveckling. Kommunismen växer fram ur dom maktstrukturella samhällen som skapar oerhörda sociala klyftor. Orättvisan och ojämlikheten är alltså grogrunden för framväxten av kommunismen, runt om i världen.
All denna historia känner vi till. Alltså ingenting nytt.
 
Men varför klarar då inte kommunistiska partier av att skapa denna rättvisa och jämlikhet – som ideologin beskriver – när dom kommer i maktställning?
 
Enligt mitt sätt att se det så finns några avgörande orsaker till varför rättvisan och jämlikheten inte uppnås.
 
Till att börja med så kan vi konstatera att våra samhällens historia kännetecknas av orättvisa och ojämlikhet av gigantiska mått. Sedan tusentals år tillbaka i tiden har våra samhällen formats av dessa grundläggande strukturella ”fel”. Alltså orättvisa och ojämlikhet. Dessa ”fel” har på sätt och vis blivit normativa för våra samhällsbyggen. Krig, våld och elände har blivit den vardagliga normen sedan tusentals år tillbaka i tiden. Den maktstrukturella ordningen byggs upp utifrån dessa faktiska realiteter. Såväl den ekonomiska- som den politiska makten befäster/förvaltar denna maktordning.
Att utifrån denna ”felaktiga” struktur kunna föra tillbaks strukturen till en rättvis sådan, en sådan som existerade i mänsklighetens barndom, har visat sig vara en omöjlighet.
Varför har det då visat sig vara en omöjlighet?
 
Att den rådande maktstrukturella ordningen omöjliggör rättvisa och jämlikhet är ju bevisat, flera gånger om. Detta är ett faktum. Men eftersom vi nu granskar den ”avvikande” ordningen av maktstrukturer så är det viktigt att förstå varför även denna ”avvikande” ordning har misslyckats.
Jag tänker på försöken att etablera kommunistiska samhällen med diktatoriska maktmedel. Att i mångt och mycket kopiera dom maktmedel som kapitalistiska samhällen använder sig av har visat sig vara helt fel väg att gå. När den kommunistiska ambitionen är att bygga rättvisa och jämlikhet då kan inte detta göras med dom ”normativa” maktmedel som kapitalismen rustar sig med. Så kan naturligtvis inte samhällen byggas rättvist. Att tro på allt detta som är förknippat med diktatur strider ju mot allt vad rättvisa och jämlikhet står för. Det är därför dömt att misslyckas. Vilket även detta har blivit bevisat.
 
Med facit i hand så kan vi också se resultaten av vad denna form av diktatur har ställt till med och fortfarande ställer till med. Politisk diktatur som ju bland annat innebär ett förbud för politiska partier; förbud för fackföreningar; indragningar av tryck- och åsiktsfrihet plus mängder av inskränkningar när det gäller, som vi anser, självklara humana och rättvisa inslag i samhällslivet då leder denna maktstrukturella ordning helt fel. Den leder lika mycket fel som dagens globala maktstrukturella ordning.
 
Ytterligare frågeställningar som uppstår: Kan rättvisa och jämlika samhällen uppstå som separata ”öar” i vår kapitalistiska värld? Nej, jag menar att detta också är en omöjlighet. Varför då?
Jo den främsta orsaken till denna omöjlighet ligger i det privatägda kapitalets inneboende regelverk.
Hur då?
Ett privatägt kapital söker sig alltid till marknader där investeringar blir som mest vinstgivande. Detta ”inneboende regelverk” medför då att kapitalet söker sig bort ifrån samhällen där ägandet av kapitalet är samhällsägt.
Varför göra en privat kapitalinvestering i ett samhälle som inte, av logiska rättviseskäl, godtar privat kapitalägande?
Av denna orsak så kommer därför kapital att dräneras ur den separata ”samhällsön” och istället hamna i vår globala privatägda värld. Vilket då självfallet blir förödande för separata samhällen som försöker genomföra rättvisa och jämlikhet.
 
Vår rådande globala ekonomiska värld är så ”stark” att den omöjliggör för enstaka samhällen att kunna genomföra en verklig demokratisering av ekonomin och därmed av samhället som helhet. Denna demokratisering, menar jag, måste genomföras globalt. Att alltså våra samhällen, globalt inser, att en demokratisering av ekonomin är det enda framkomliga sättet för samhällen att uppnå rättvisa och jämlikhet.
 
Vilket då innebär att alla former av ”isolationistisk”/diktatorisk politik är dömda på förhand att misslyckas. Kanske vi förstår lite av den misslyckade kommunismen, sett också utifrån det här perspektivet.
I denna förståelse ingår också att förstå dom rådande ägandeförhållandena över kapitalet i våra samhällen. Dessa ägandeförhållanden är, som vi vet, starkt koncentrerade till ett fåtal ägare.
Som synes lever vi i ett ekonomiskt system som blir alltmer odemokratiskt.
Vi har alltså att göra med ett ekonomiskt system vars ägande blir alltmer koncentrerat på privata ”händer” samtidigt har vi ett politiskt system som blir alltmer underställt dom privata ekonomiska beslutsprocesserna.
 
Att kunna förändra denna destruktiva utveckling kräver en verklig demokratisering. Att med diktatoriska medel söka denna förändring är bevisligen helt fel väg att gå.
 
Kommunismens metoder, så som vi i praktiken känner den, utgår från diktatur och maktstrukturella normer som fjärmar sig helt från rättvisa och jämlikhet! Och, som sagt, dessa normer skiljer sig inte från kapitalismens normer.

——————————————————————————————————–

Vad säger ni om idén att vi inte skall ha några skatter? Inga skatter överhuvudtaget! Kan en sådan idé vara seriös?
 
Hur skall våra samhällen kunna klara sig utan en ”skattebas”? Varifrån skall pengarna tas till allt det som måste fungera i ett rättvist samhälle – undrar vi? Observera att jag skrev ”rättvist”!  Alltså inte dagens orättvisa samhälle!
 
Som ni förstår så kan inte detta gå i ett samhälle som är uppbyggt på det sätt som råder idag. Här krävs ett helt annat strukturellt bygge för att kunna åstadkomma idén om ett skattefritt samhälle, som dessutom måste fungera rättvist.
 
Hur ser då ett sådant ”bygge” ut?
Det som det i grunden handlar om är, som jag alltid poängterar, ägandeförhållandet till det samlade kapitalet i samhället.
När detta ägandeförhållande är rättvist uppbyggt då behövs ingen ”skatteindrivning”. Jag menar att när samhället äger det samlade kapitalet då upphör ”behovet” för samhället att ”jaga” in pengar från oss alla, privatpersoner som företag. Samhället har ju redan, så att säga, tagit hand om dom kapitalvärden som har skapats genom det mänskliga arbetet. Mer än så kan inte ”tas om hand”. Förstår ni mig?
Det överskott som bildas efter företagandets slutliga resultat skall naturligtvis gå tillbaka till samhället som har att förvalta och administrera detta kapitalägande på ett för samhället demokratiskt och rättvist sätt.
 
I vår kapitalistiska ekonomi så betraktar vi skatter som pålagor, ”merutgifter” som vi på alla sätt försöker minimera och helst slippa. Det säger sig självt att ett ekonomiskt system som är uppbyggt utifrån idén att vi alla har att förhålla oss till det faktum att kapitalet i samhället är ”fritt att lägga beslag på”, vilket ju blir resultatet av konkurrensens inneboende regelverk, innebär att alla former av utgifter begränsar möjligheterna att komma över en så stor bit av kapitalkakan som alla strävar efter. Vilket ju är kapitalismens ”andemening”!Därför ses skatter som en sådan utgift som man på alla sätt vill komma undan. Ett sådant ekonomiskt system kan omöjligen fungera optimalt när det gäller att få in pengar till samhällets alla åtaganden.
 
Prioriteringen för oss alla blir ju att jaga pengarna på marknaden. Den strukturella utformningen kräver att vi agerar så. Skatter sätter käppar i hjulet för oss. Att kunna undvika beskattning blir därför en viktig åtgärd för såväl privatpersoner som företag i vårt rådande ekonomiska system.
 
Skulle vi däremot leva i ett ekonomiskt system som var uppbyggt och utformat så att alla människor i samhället gemensamt beslutar och därmed skapar/arbetar fram det samlade kapitalet då kan det omöjligen uppstå en jakt efter kapitalet. Det finns helt enkelt inget att jaga eftersom samhället står som ägare.
 
Dagens invecklade system där samhället påbjuder såväl företag som allmänhet att betala in olika former av skatter kommer inte att behövas av den enkla orsaken att kapitalägandet blir samhällsägt. Denna förändring av det grundläggande ägandeförhållandet för med sig att den rådande privata kapitaljakten försvinner och därmed så försvinner också behovet att driva in skatter. Det inarbetade överskottet hamnar i samhället istället för, som idag, hos privata kapitalister.
Ett diametralt motsatt ekonomiskt system, som alltså för med sig skattefrihet.
 
Skatteindrivning kolliderar med dagens rådande ekonomiska ambitioner. Så kallade ekonomiska experter hävdar att ett lägre skattetryck kommer att skapa flera jobb och genom flera jobb så ökar också skatteintäkterna. Alltså en så kallad ”win-win” situation. Andra ekonomer kan hävda att mer av skatteintäckterna bör tillföras och därmed uppmuntra en ökande privat sektor inom vård, skola och omsorg. Också detta som ett argument för mer jobbskapande. 
Det finns, som vi vet, mängder med idéer när det gäller skatteindrivning och vilka effekter som kan komma ut av dessa idéer. Gemensamt för alla dessa idéer det är att kapitalets ägandestruktur skall bibehållas i oförändrat skick. Av denna orsak kan därför inte skatter skapa rättvisa samhällen.
 
Just skatteproblematiken i vårt ekonomiska system skapar mängder av frågeställningar och ger upphov till många förslag på diverse lösningar för hur politiken bör bedrivas för att kunna förvalta systemet på bästa sätt. När vi nu, menar jag, tydligt kan se att alla dessa ”diverse lösningar” inte leder fram till önskvärda resultat för hur vi alla vill se våra samhällen utvecklas då är detta en bekräftelse på att något grundläggande har gått fel. Förstår man sig inte på hur kapitalismen fungerar då hamnar man gång på gång i ofullständiga analyser om vad som är orsak och verkan. Vilket naturligtvis även gäller analyser av vårt rådande skattesystem.
 
Som vi ser så är vi där igen. Vad dom makthavande än beslutar sig för så leder det inte fram till en positiv utveckling för våra samhällen. Att tro på olika former av skattepolitik som det främsta medlet till en hållbar förändring för våra samhällen kan inte fungera. Av den enkla orsaken att vårt kapitalistiska samhälle aldrig går att göras rättvist. Hur än skattepolitiken utformas så kommer den aldrig att kunna skapa den rättvisa och jämlikhet som vi alla eftersträvar.
 
Problemet sitter inte i skatterna, problemet sitter i vårt rådande ekonomiska system!
 
 

—————————————————————————————————————

Hur ser man felaktig strukturell uppbyggnad?
 
Ordet ”felaktig” kan kanske bättre bytas ut mot ”orättvis” eller ”ojämlik”. Men hur som helst. Går det att förstå sig på ”felaktiga” samhällen?
 
I det här sammanhanget så konstaterar jag, som ni nog förstår, att våra globala samhällen världen över är ”felaktiga”. Kan man förstå detta?
Det verkar ju som om detta inte går att förstå. Vad kan det bero på att detta inte verkar kunna förstås?
 
Jo men tänk er att vi befinner oss i ett fullständigt slutet samhälle. Sådana samhällen existerar, som vi vet, faktiskt idag. Men dom är få.
När man växer upp i ett sådant slutet samhälle så ser man naturligtvis inget annat än den strukturella uppbyggnad som man lever i. Att kunna föreställa sig ett annorlunda ”bygge” blir en omöjlighet. Är detta ”bygge” dessutom präglat av grundläggande orättvisa så präglas naturligtvis människorna i samhället av just denna prägling. Orättvisan blir normen i strukturen. Vad orättvisan består av har just ingen betydelse, i  den här speciella förståelsen. Orättvisan är ju inpräglad i systemet så därför ser man inte orättvisan som ”felaktig”.
 
Hur skall man kunna se den som ”felaktig” när man aldrig har upplevt någonting annat?
Som vi kanske förstår så blir det en omöjlighet att kunna se en ”felaktighet” som är norm och därmed ingår i systemet.
För att kunna se ”felaktigheten” i det beskrivna slutna samhället så måste man få möjligheten att kunna se samhället utifrån en annan ”synvinkel”. Man bör ”stå” i ett annat samhälle och därifrån studera det slutna samhället. Först då kan man ta till sig att samhällen kan ”byggas” utifrån skilda strukturella ”byggstenar”.
 
”Står” man exempelvis i ett annat samhälle och studerar ett specifikt samhälle där det visar sig att kvinnan i detta specifika samhälle saknar dom ”rättigheter” som mannen har, då reagerar man naturligtvis på denna ordning. Man ställer frågan: varför har inte kvinnan samma rättigheter som mannen? I en sådan studie kommer man, ”utifrån” sett, fram till att denna strukturella skillnad mellan könen måste betecknas som orättvis. Vilket den självklart också är.
Men betraktar man denna studie ”inifrån” det specifika samhället så kommer man inte fram till denna slutsats. Varför gör man inte det? Man gör inte det beroende på att det specifika samhället ”alltid” har sett ut så här. Detta är normen och så har det ”alltid” fungerat. Likväl har man fel här. Denna strukturella ”felaktighet” är just felaktig beroende på att den missgynnar kvinnan i det specifika samhället, även om inte kvinnan är medveten om missgynnandet. Detta missgynnande ses alltså inte som ett missgynnande ”inifrån” sett. Det är först när missgynnandet jämförs med förhållandet i det ”utifrån” synliga samhället som vi får möjligheten att tydligt se dom strukturella skiljelinjerna i just det här exemplet.
 
Om vi ”vetenskapligt” sett har kommit fram till att alla människor oavsett kön är lika mycket ”värda” då kommer vi också snabbt fram till att strukturella skillnader mellan könen, utifrån ett samhällsperspektiv, leder fram till orättvisa, ojämlikhet och ojämställdhet. Sådana maktstrukturella skillnader leder ofrånkomligen fram till allt större spänningar i samhällsbygget. Just dessa spänningar, som vi ser, bevisar ”felaktigheten” i samhällsbygget. Alltså är det en ”felaktighet” att bygga samhällen utifrån synsättet att kvinnan skall vara underställd mannen. Även om denna ”felaktighet” inte uppfattas som felaktig i det specifika samhället.
 
Om vi nu går från det specifika samhället, i vårt exempel, och betraktar vår globala värld. Man kanske kan säga, vårt globala samhälle. Vad kan vi då dra för slutsatser angående frågan om ”felaktigt” samhälle? Jo vi drar naturligtvis samma slutsatser som när vi betraktar det specifika samhället.
Jag menar så här: vår globala värld som vi nu kan benämna vårt globala samhälle är likaså att betrakta som ett specifikt samhälle. Ett slutet samhälle, om man så vill.
 
Hur kan vi komma fram till denna definition? Jo våra samhällen globalt sett har det gemensamt att dom är sammanlänkade med ett ekonomiskt system som ”förbinder” våra samhällen till varandra. Det kapitalistiska systemet.
Därmed så betraktar vi detta system ”inifrån”. Vi har inte den ”praktiska” möjligheten att betrakta det ”utifrån”. Teoretiskt sett kan vi betrakta det ”utifrån”. Men för den stora majoriteten av oss alla i våra samhällen så betraktar vi systemet som normgivande, just beroende på att vi enbart har möjligheten att se det ”inifrån”.
 
Vad får då detta för konsekvenser?
Om vi antar att vårt globala samhälle innehåller grundläggande ”felaktigheter” så blir följden att dessa ”felaktigheter” inte åtgärdas. Det blir inga åtgärder därför att ”felaktigheterna” inte betraktas som felaktigheter. ”Felaktigheterna” betraktas ju istället som normativa. Alltså kan det inte uppstå ett ifrågasättande av det grundläggande strukturella bygget när detta bygge är att betrakta som  ”normalt”. Vilket ju då för med sig att eventuella grundläggande ”felaktigheter” fortsätter att verka och även leder till en allt större fördjupning av dessa ”felaktigheter”.
 
Man kan lite kort uttrycka sig så att en grundläggande ”felaktighet”, som inte åtgärdas, kommer med tiden att ”växa” i omfång så länge ingenting görs. Om ni förstår hur jag menar? 
 
Stämmer detta påstående, vilket ju jag hävdar, så innebär det att tilltagande samhälleliga kriser ”talar om” för oss att någonting grundläggande i samhällsstrukturen är ”felaktigt”. När nu faktiskt dessa samhälleliga kriser fördjupas i omfattning så kan detta ändå betraktas som normativt. ”Upp- och nedgångar” i ekonomin (vilket är dom ytliga skälen till samhälleliga kriser) har ju funnits sedan lång tid tillbaks och har därför blivit betraktade som normativa ”inslag” i våra samhällen. Med detta menas att låg- och högkonjunktur är det normala ”pendlandet” som vi får leva med.
 
Men skall det fungera så i ett ”normativt” samhälle? Ja det skall fungera så i vårt rådande globala samhälle av den orsaken att vi betraktar detta ”pendlande” som normativt. Vi betraktar ju detta ”normativa inslag” som normalt eftersom vi ser det ”inifrån”.
Vi alla lever i ett ”slutet” globalt samhälle utan möjlighet att betrakta det ”utifrån”. Således gör vi det kapitalistiska systemet till det normativa även när detta system bär inom sig grundläggande felaktigheter, som dessutom är så allvarliga att dom kommer att leda fram till kollapsliknande tillstånd. För övrigt så befinner sig redan systemet, på många sätt, i en pågående och fördjupande kollaps. Men inte heller detta förändrar vår syn att våra samhällen fungerar ”normativt”.
 
”Det är så här livet är. Alltså är det så här det skall se ut!”
 
Detta synsätt har vi, i stort sett alla, oavsett var på jorden vi lever!
 

———————————————————————————————————————————–

Hur skall vi se på jordbruket? Skall vi se det på liknande sätt som vi betraktar vilket företag som helst?
Eller skall vi se på jordbruket som ett företagande som måste prioriteras i jämförelse med annat företagande?
 
Vi kan notera att det rådande, av makten, officiella synsättet är att jordbruket skall behandlas som vilket annat företagande som helst. Således råder samma konkurrensförhållanden inom den globala jordbrukssektorn som vilken annan industrisektor. Alltså är det mest gynnsamt att producera livsmedel där det är som billigast för att sedan sälja dessa produkter där det ger mest lönsamhet. Denna försäljning blir, som vi förstår, mest lönsam då vi konsumenter i västvärlden står för köpandet. Men att producera produkterna här är å andra sidan förenat med högre kostnader än om man väljer att förlägga produktionen till så kallade låglönesamhällen.
 
Det är med andra ord en nackdel att bedriva jordbruk i vårt samhälle. Produktionskostnaderna blir för höga jämfört med vad dessa kostnader ligger på för nivåer i lågkostnadssamhällen.
När nu vårt rådande jordbruk agerar på en global marknad så leder detta scenario till att vårt jordbruk slås ut.
 
Skall det då fungera så här? Ja, under dom marknadsmässiga villkor som nu råder så skall det fungera så här. Marknadens ”självsanerande” villkor ser ju ut på detta vis. Alltså leder detta till att dom jordbruk som kan producera till lägst kostnader blir vinnarna på den globala marknaden. Vilket är den ”logiska” följden av det rådande ekonomiska systemets villkor.
 
I denna ”logik” ingår, som vi ser, det globala kapitalspelet som slår ut dom lokala jordbruksproducenterna till förmån för multinationella livsmedelsföretag i sin jakt efter maximal avkastning på sitt investerade kapital.
 
Men är denna ”logik” hållbar? Är det hållbart ur såväl ett ekonomiskt som ett ekologiskt perspektiv? Svaret blir då nej! Eftersom det i slutändan alltid är dom ekologiska villkoren som avgör vad som kan och inte kan ”göras” inom ekologins ”ramverk” så blir det ohållbart att exempelvis transportera livsmedel runt hela jordklotet innan det blir konsumerat. Sådana ageranden leder till negativ påverkan, på alla sätt och vis. Trots denna vetskap så är det precis så som dagens ageranden ser ut. Vad detta leder till vet vi också.
 
Vad kan vi dra för slutsatser, utifrån dessa fakta, om dagens jordbruk och dess framtid?
 
Att bedriva jordbruk i vårt samhälle kommer att bli allt svårare beroende på den globala marknadsekonomin med dess gällande ekonomiska villkor. Vårt samhälle kommer att göra sig mer och mer beroende av livsmedelsprodukter som produceras utanför vårt samhälle. Och denna utveckling är naturligtvis mycket sårbar och dessutom farlig.
När vi inte producerar våra egna livsmedel då står vi mycket nära den totala kollapsen för vårt samhälle.
 
En slutsats blir då att varje samhälle måste kunna producera sitt eget livsmedel. Men eftersom detta inte låter sig göras inom vårt rådande ekonomiska system så krävs det naturligtvis en förändring av det rådande systemet. Från ett globalt konkurrensdrivet system till ett lokalt system som bygger på samarbete och en jämlik ägandestruktur av kapitalet.
 
Men denna logiska slutsats kan, som vi kanske också förstår, inte förverkligas idag.

———————————————————————————————————————————–

Makten i våra samhällen finns hos dom som äger den största ”kakan” av kapitalet!
 
Om vi förstår detta faktum då bör det bli lättare att inse politikens roll. Denna roll är ju att underlätta för kapitalets ägare att investera sitt kapital i ”samhälleliga” projekt.
 
När nu kapitalets ägare finner det alltför osäkert att investera så väljer naturligtvis dessa ägare att antingen ”låsa in” sitt kapital eller att investera det i ”verksamheter” som , så att säga, inte bidrar till en ”samhällelig” utveckling. Kapitalet kommer därför mer och mer att tillföras den finansiella och därmed den spekulativa sektorn i våra samhällen.
 
När investeringar i den ”samhälleliga” utvecklingen uteblir så kan detta tolkas som att förräntningen blir för låg. Kapitalet tar då andra vägar och investeras där förräntningen väntas bli som störst.
Ungefär på detta sätt kan vi kortfattat beskriva maktens ageranden i våra samhällen. Våra samhällen blir, som vi ser, helt beroende av kapitalägarnas ageranden. Väljer ägarna att ”lyfta ut” kapitalet ur ett samhälle och istället investera det i ett annat samhälle, så inser vi vad det får för konsekvenser. Dels för samhället som ”blir av med” sitt kapital och dels för det samhälle som ”tillförs” kapitalet.
 
Denna globala arena har blivit kapitalets ”spelplan” i vilket det ingår i spelets regler att kapitalet kan röra sig ”fritt” och därmed investeras varhelst ägaren önskar. Alltså inte där samhällen önskar.
Så ser ”spelreglerna” ut och detta har vi att förhålla oss till, så också våra politiker.
 
Nu till den viktiga frågan, som jag funderar över.
Vad händer när förtroendet på marknaden sviktar? När affärerna mellan kapitalägarna saknar det nödvändiga förtroendet. Vad händer då? Hur går det med kapitalet, som ju ägs av privata personer, där den politiska makten ”gör allt” för att förmå ägarna att investera?
Ja vad händer när förtroendet sviktar? Vad händer med våra samhällen när detta sker?
 
På grund av marknadens tilltagande kriser så medför det självklart att hela samhällsmaskineriet drabbas alltmer negativt. Samhället måste ju få in pengar för att dess förvaltare, våra politiker, skall kunna genomföra alla dom åtaganden som vi alla förväntar oss.
 
Då det koncentrerade kapitalägandet tilltar så leder detta till att samhället får allt svårare att kunna driva in dom nödvändiga skattekronor som krävs för att hålla igång maskineriet. Hela samhällen står därmed handfallna när den så kallade skattebasen inte längre fungerar. Samhällen kan alltså inte byggas utifrån dessa högst osäkra ”inkomster” – skatteindrivningen.
 
Saknas förtroende för staten med dess indrivning av skatter, vilket det ju gör,  så försöker alla och envar att komma undan skatt, så långt det bara går. Det är ju så vi agerar i våra samhällen. Vi agerar självklart utifrån den vardagliga verklighet som vi lever i. Och när denna vardagliga verklighet pressar oss än mer i våra liv, som i många fall har med vår privata ekonomi att göra, då tar vi alla möjligheter att ”jaga” dom slantar som finns i ”rörelse”.
 
Vi måste förstå att den här rådande verkligheten inte är hållbar i längden. Samtidigt som samhällen försöker driva in varje skattekrona så subventioneras allt mer ”nödvändiga” verksamheter med skattepengar. Det säger sig självt att en sådan ekvation är ohållbar.
 
När förtroendet i marknaden sviktar och när förtroendet till staten sviktar då börjar vi vara riktigt illa ute! Är det detta scenario som nu spelas upp?
 

——————————————————————————————————————–

Våldsamma konflikter av rent krigisk karaktär verkar inte avta i vår tid. Det är väl snarare så att dessa konflikter tilltar och sprider sig.
 
Samtidigt fortgår, med oförändrad styrka, den grova brottsligheten inom våra samhällen. Allt ifrån terrorhandlingar; människohandel; korruption plus all övrig ekonomisk brottslighet. Det vardagliga våldet fortsätter likaså överallt och mitt ibland oss. I detta vardagliga våld har jag inte räknat in det ”lagliga” utnyttjandet av arbetskraften samt det ”lagliga” kapitalroffandet.
 
Man kan väl säga att alla dessa konflikter och spänningar får betraktas som norm för våra samhällen. Vi har vant oss vid att det skall se ut just så här. Våldet griper tag om våra samhällen på ett allt tydligare sätt.
 
Hur agerar då den politiska och ekonomiska makten på dessa fakta? Jo man agerar som maktmänniskorna gör i alla våra samhällen. Man rustar för krigiska hot utifrån och man rustar för tilltagande konflikter inifrån. Ett annat agerande skulle gå tvärs emot den rådande strukturella ordningen. De grundläggande orsakssambanden till våra samhällens allt tydligare ohållbara utveckling ifrågasätts inte. När dessa samband inte ifrågasätts så ifrågasätts naturligtvis inte heller den strukturella norm som vi alla lever under. Skall denna norm, så att säga, gälla då kan heller inte makten agera på ett annat sätt heller. Således måste vår rådande samhällsstruktur ”räddas” eftersom den antas vara den optimala strukturformen.
 
Hur räddas då denna strukturform? Jo den räddas ytterst av samhällenas våldsapparater. Alltså sker upprustning såväl mot ”yttre” hot som mot ”inre”. Därmed så sker ju en upptrappning av den negativa våldspiralen. Vilket vi nu ser utspelas.
 
Mot den här bakgrunden så kan man alltså komma fram till att den nu rådande strukturformen bevisligen är ohållbar! Den är bevisligen ohållbar eftersom den kräver en upprustning av våldsapparaten. Sker inte denna upprustning under nu rådande samhällsstruktur så medför detta en kollaps för den rådande ordningen. Den rådande ordningen är alltså ohållbar! Såväl ”yttre” som ”inre” konflikter kommer att bryta sönder våra samhällen.
 
Utifrån detta möjliga scenario agerar våra maktmänniskor. I praktiken har dom därför inget val – ”vi måste rusta upp”!
 
Vi ser här vilka följdverkningar vår orättvisa och ojämlika samhällsstruktur ”ställer till med”.
Det ohållbara blir ännu mer ohållbart! Denna ”bubbla” tilltar i omfattning tills den en dag spricker. Den kollapsar!

———————————————————————————————————————–

”Att jaga slantarna är ditt sätt att överleva. Vi ger dig några smulor och det sprider sig en glädje i ditt ansikte.
Du är beroende av dessa smulor. Det är inte bara du själv som skall leva av dom. Nej du har ju dina barn också. Utan dessa smulor så skulle dina barn gå under. Gå under till både kropp och själ. Om du förstår hur jag menar?
Men detta kanske är för svårt för oss att förstå? Vi ger dig ändå några smulor även om vi inte förstår.
Måste vi förresten förstå? Räcker det inte med att vi kastar till dig några smulor?
Nu ser det ju ut som det gör. Behöver vi förstå denna självklarhet – att du jagar slantarna? Alla så jagar vi dessa slantar. Vissa lyckas bättre, andra lyckas sämre. Och en del lyckas inte alls.
Det är ju så det ser ut.
Men är det så det ska se ut? Nej, naturligtvis inte! Inte om vi ser till allas vårt bästa. Men tydligen så ser vi inte till allas vårt bästa.
Eftersom du saknar kakans smulor medans andra plockar kakans bitar så förstår man ju att någonting har gått fel. Vilket vi kanske inte bryr oss så mycket om? Huvudsaken är väl att jag och mina närmaste kan ta del av kakan? Att du som jagar smulorna lider är kanske inte så mycket att göra något åt? Vem fan bryr sig? Vi har nog med bekymmer ändå!
Skulle inte förvåna mig om vi alla snart jagar smulorna! För kakbitarna går väl snart inte att komma över?”

—————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————

Varför ökar flyktingströmmarna? Jo därför att dom samhälleliga strukturerna rasar samman.
 
Orättvisa och ojämlika strukturer fördjupas i våra samhällen. Detta leder till sociala spänningar som i slutändan bryter sönder samhällen och därmed tvingar människor på flykt.
Dessa samhälleliga kollapser tvingar miljontals människor ut från sina samhällen att söka sig till samhällen där dessa orättvisa och ojämlika strukturer inte förfaller i lika våldsam omfattning.
Men även i våra, så kallade, välfärdssamhällen så ser vi hur dom samhälleliga strukturerna får allt svårare att skapa drägliga liv åt sina invånare. Och detta medför naturligtvis då att dom sociala spänningarna, även här, tilltar i omfattning. Flyktingtragedin leder då till att det, så kallade, välmående samhället anhopas av liknande problem som det icke-välmående samhället.
 
Hur ska man kunna erbjuda drägliga liv åt flyktingar när man inte lyckas erbjuda drägliga liv ens åt sina egna invånare? Vi måste förstå att när våra egna ”välfärdssamhällen” är uppbyggda utifrån grundläggande orättvisa och ojämlika strukturer så innebär detta att det omöjliggör för flyktingar att kunna leva drägliga liv. Vi måste också förstå att flyktingtragedin är en global tragedi. Den visar att den rådande globala samhällsstrukturen är fundamentalt felaktigt uppbyggd. Den främsta grundorsaken till denna felaktighet har vi att söka i vårt rådande globala ekonomiska system. Det är detta system som är själva kärnan i problematiken. Först när denna förståelse blir allmänt vedertagen, globalt sett, först då uppstår möjligheter att kunna styra in våra samhällen på en hållbar och rättvis utveckling.
 
Jag menar att det är först när vi förstår att flyktingtragedier har orsakssamband till främst vårt rådande globala ekonomiska system, som positiva förändringar kan åstadkommas. Det som händer där visar på strukturella fel även här.
 
De flyktingtragedier vi nu ser utspelas kommer över tid att fördjupas ytterligare. Vilket egentligen inte är så svårt att förstå när vi nu börjar bli medvetna om dom strukturella orsakerna till våra samhällens förfall.
 
När nu kapitalismen går mot allt djupare kriser som också kommer att leda fram till dess totala förfall då är det viktigt att kunna inse omöjligheten i detta systems oförmåga att skapa jämlika och rättvisa liv för alla, alltså såväl samhällenas invånare som flyktingströmmarna till dessa så att säga ännu ”välmående” samhällen. Alla samhällen kommer att dras med i denna globala kollaps.
 
Det vi alltså ser nu är tyvärr bara inledningen på den tragedi som kommer att fördjupas än mer globalt sett. Den nuvarande flyktingtragedin ger oss en föraning om vad vi har att vänta oss.
 
”Men vi måste väl ändå hjälpa till när människor flyr för sina liv?”
 
Javisst måste vi det! Men samtidigt som vi praktiskt hjälper till så måste vi bli medvetna om orsakssammanhangen till dessa samhälleliga kollapser. Blir vi inte medvetna om dessa sammanhang så kommer vi heller inte att kunna förändra utvecklingen på ett positivt sätt.
 
En sak till: Vår globala värld skall vi egentligen betrakta som ett enda samhälle. Varför då? Jo därför att vår globala värld ”lyder” under ett och samma ekonomiska system – kapitalismen. Eftersom nu kapitalismen skapar allt värre kriser som då drabbar ”svagare” samhällen hårdare än ”starkare” samhällen så ser vi att alla dessa samhällen ”hänger” ihop. Denna globalisering, menar jag, bevisar systemets oundvikliga ”färd” mot dess egen undergång.
 
Den nu rådande flyktingtragedin visar oss just denna oundvikliga ”färd”.

———————————————————————————————————————————————————————————————

Det finurliga med oss människor är bland annat att vi kan skapa mervärden åt oss själva.
 
Vad betyder det?
 
Jo vi kan förklara det så att det åtgår en viss mängd arbete för var och en av oss, om vi tänker oss att leva så kallade drägliga liv. Utöver denna arbetsinsats så kan vi skapa mervärden för oss själva och då naturligtvis även för våra samhällen. Mervärden skapas genom merarbete. Vilket då betyder att vi kan bygga upp kapitalvärden i våra samhällen. Alltså värden som egentligen överstiger vad som krävs för att skapa drägliga samhällen.
 
Verkar denna kortfattade beskrivning av mervärden och dess uppkomst som riktig? Jag hoppas att den gör det.
 
Nåväl, är det då så här som våra samhällen fungerar? Nej vi vet ju att det inte fungerar så här. Okej, att vi skapar mervärden i dagens samhällen det vet vi naturligtvis, men att dessa mervärden återinvesteras i våra samhällsbyggen för att skapa dom samhällen som vi har visioner och önskningar om, vet vi saknas.
 
Hur kan detta komma sig? Vad tar våra mervärden vägen? Någon lägger tydligen beslag på våra skapade mervärden. Vem eller vilka kan det vara?
 
Självklart så vet vi vilka det är. Eller hur? Dom privata kapitalinvesterarna förstås. Vilka annars?
 
Investerarna vill ju naturligtvis ha förräntning på sitt investerade kapital. En självklarhet, kan tyckas.
Äger man kapitaltillgångar och väljer att ta ut en viss kapitalsumma, som också kan riskeras, i ett investeringsobjekt då finns det enbart en prioritering som gäller. Förräntningen på det investerade kapitalet. Och hur uppnås då denna förräntning? Jo den uppstår av själva mervärdet som ju skapas av merarbetet. Arbetsinsatsen möjliggör alltså förräntningen. Svårare än så är det inte.
 
Skall det då fungera på det här viset? Ja i vårt rådande ekonomiska system så skall det fungera så här.
Vad detta leder till ser vi också. Vi ser en allt snabbare kapitalkoncentration och en allt snabbare globalisering av kapitalet. Samtidigt som kapitalets globalisering tilltar så fördelas kapitalvärdena på allt färre ”händer”.
 
Är det bra för våra samhällen att det fungerar på detta sätt? Naturligtvis inte. Våra samhällen berövas ju kapitalvärden till förmån för en allt snävare skara privata individer. Våra mervärden hamnar som synes i fickorna hos privata kapitalägare. Inte alls bra, sett utifrån ett samhällsperspektiv.
 
Denna strukturella ordning stjälper våra samhällen istället för att hjälpa. Så kan det gå med våra mervärdeskapande arbeten då kapitalägandet hamnar i händerna på privata spekulanter. Eller för att uttrycka sig lite mer vårdat: vår ekonomiska struktur bygger på ”friheten” att äga dom kapitalvärden som produceras.
 
Att skapa mervärden genom merarbete är bra för samhällen om ägandet av dessa mervärden tillfaller just våra samhällen. Tillfaller ägandet privata individer så medför detta en mängd strukturella nackdelar för våra samhällen. Vilket vi dagligen ser bevis på.

—————————————————————————————————————————

Vad kännetecknar en samhällelig kollaps?
 
Går det att svara på en sådan fråga? Det blir ju en personlig bedömning naturligtvis.
När någon påstår att vi just nu befinner oss i en kollaps så kommer någon annan och säger att detta är helt fel. Säkert finns det alltså lika många svar som det finns människor som vill försöka ge sig på en förklaring av frågan. Men eftersom jag nu ställer frågan så vill jag också försöka ge min syn på saken.
 
När nu frågan ställs då måste man ju också fråga sig varför en kollaps uppstår. Är det slumpens verk eller finns det mänskliga ageranden bakom kollapsen?
Om vi nu kan avfärda slumpens verk – vilket kanske inte alla vill avfärda – så bör det då återstå ett grundläggande orsakssamband, nämligen den mänskliga faktorn. Eller vad tror ni?
Människan skapar samhällen och då bör människan likaså vara orsaken till samhälleliga kollapser. Låter väl kanske mest förnuftigt?
 
Kan man säga att vi befinner oss i en kollaps när vi här, i vårt samhälle, lever våra liv som om vi hade långt mer än ett jordklot att ”ta av”?
Kan man med en kollaps mena att samhället inte klarar av att ge alla sina invånare ett drägligt liv?
Eller menar man med en kollaps att samhället, mer eller mindre, störtar samman? Alltså där alla grundläggande samhälleliga ”aktiviteter” upphör att fungera.
 
När man ställer dessa frågor så bör man självklart fråga sig vad ett samhälle skall innehålla. Vad är det för en strukturell uppbyggnad som gäller i ett samhälle?
 
Kan det utifrån den här frågan uppstå helt skilda svar på den inledande frågan som ställdes?
Den inledande frågan var: vad kännetecknar en samhällelig kollaps?
 
Jo men det är klart att det uppstår vitt skilda svar eftersom vi kan referera till helt olika synsätt på hur den strukturella uppbyggnaden skall se ut.
 
Om vi anser att den rådande strukturella uppbyggnaden är den optimala för våra samhällen då anses det inte som någon form av kollaps när våra samhällen inte klarar av att kunna ge alla sina invånare drägliga liv. När det anses att det i princip är upp till var och en att se till så att ett drägligt liv skapas då är det också upp till var och en att stå till svars över varför det drägliga livet inte kunde uppnås. Om ni förstår hur jag menar? Jag menar att även om dom samhälleliga möjligheterna saknas att kunna skapa sig ett drägligt liv så lägger samhället ändå över ansvaret på den enskilda individen för dennes omöjlighet till ett drägligt liv. Vilket ju är det ”normala” synsättet världen över i förhållandet mellan samhället och den enskilde individen.
 
När det nu ser ut så här i en majoritet av världens samhällen då hävdar naturligtvis förespråkarna för dagens rådande strukturella ordning att det inte föreligger en kollaps med en sådan ordning.
 
Men som ni förstår så delar inte jag denna uppfattning. Jag hävdar alltså att vi lever i kollapsade samhällen just därför att våra samhällen inte klarar av att ge alla sina invånare drägliga liv.
Denna rådande samhälleliga ordning som ju har existerat under en väldigt lång tidsrymd kommer framöver oundvikligen att fördjupas vilket då leder till en total samhällelig kollaps, med allt vad det innebär. När detta sker så kommer förmodligen kanske alla att uppfatta den då kommande ordningen som kollapsartad. Men ändå inte alla.
 
Att dra slutsatsen att den rådande strukturella ordningen i sig är kollapsartad medför naturligtvis att den ekonomiska såväl som den politiska makten erkänner den rådande strukturella ordningen som ”felaktig”, för att uttrycka sig milt. Makten kan alltså inte komma fram till sådana ställningstaganden.
För skulle makten dra slutsatsen att den rådande strukturella ordningen är kollapsartad så skulle den ju därmed erkänna sin egen oförmåga att, så att säga, ”leda” våra samhällen framåt på ett för människorna och naturen hållbart sätt. Sådana slutsatser är därför helt uteslutna.
 
Vi kan alltså inte lita på att makten – såväl den ekonomiska som den politiska – drar dom rätta slutsatserna. Detta kom vi ju fram till som helt uteslutet.
 
Att vi lever i samhällen där den rådande strukturella ordningen skapar kollaps är slutsatser som vi själva måste förstå. Eliten i våra samhällen kommer alltid att hävda någonting helt annat.
 
Men detta har vi väl lärt oss?
 
Om vi nu har lärt oss detta – att alltså inte lita på maktens slutsatser – då bör det bli lättare att kunna förstå kännetecknen för en samhällelig kollaps!
 

——————————————————————————————————————————————————————————————————–

Vad säger det oss när det offrades djur och människor, för mycket länge sedan?
Vad säger det oss när samhällen byggdes utifrån maktstrukturella bestämmelser, för mycket länge sedan?
Vad säger det oss när maktens män förklarar krig mot andra maktstrukturella samhällen, för mycket länge sedan?
 
Kan vi förstå att dessa handlingar har satt spår i dagens samhällen?
Kan vi förstå att dessa handlingar därmed formar våra dagars samhällen?
 
Kan vi utifrån denna insikt komma fram till att vi fortfarande lever i maktstrukturella samhällen?
 
Är det möjligt för oss att förstå sambandet mellan den rådande ”ordningen” och vårt globala ekonomiska system?
Kan vi rent av påstå att det är vårt rådande ekonomiska system som styr våra samhällens ”utveckling”?
 
Åt vilket håll går då denna ”utveckling”?
Kan den överhuvud taget gå åt ett annat håll än det håll som historiebeskrivningen visar oss?
 
Utifrån dessa fakta så verkar vi kunna dra slutsatsen att vårt rådande globala ekonomiska system är en fortsättning på den maktstrukturella ordning som grundlades för mycket länge sedan.
 
Att denna rådande ”ordning” fortfarande är strukturellt orättvis råder det väl inga tvivel om?
 
Varför sker då ingen grundläggande förändring?
 
Vi verkar sitta fast i ett ”ekorrhjul” utan möjlighet till strukturförändringar.
 
Vad kommer denna ”fastlåsning” att göra med våra samhällen och med hela det ekologiska ”ramverket”?

—————————————————————————————————————————-

A:
Jag känner att vi kanske måste reda ut vad det är vi menar när vi pratar om tillväxt. När det gäller det osunda tillväxtfokuset i samhället så spelar det ju mindre roll om det är BNP-tillväxt per capita eller ej som efterfrågas, det är likväl fel fokus, men att eftersträva ökad tillväxt per capita kanske är ”värre”? 

När det handlar om tillväxtberoendet så känns distinktionen viktigare. Är samhället beroende av nominellt, realt eller realt per capita ökande BNP? Det känns vid närmare eftertanke egentligen mindre rimligt att beroende skulle vara per capita, i så fall borde väl exempelvis Sverige ha haft 8 svåra år? Men ibland argumenterar vi ändå för att just ökad BNP per capita kommer bli allt svårare att uppnå och motiverar behovet av att bryta tillväxtberoendet utifrån detta. Det är i alla fall ett resonemang jag själv använt. 

B:
Svenska hushåll har levt på skulder under perioden, och skuldberget har som bekant skjutit iväg. Så därmed upplever vi förbättrat välstånd, men det är lånta fjädrar.

C:
Det kan vara en intellektuellt intressant diskussion, som man kanske ska undvika att trassla in sig i.
Nominell tillväxt, om den orsakas av fallande penningvärde, är förstås inget som ger välstånd, å andra sidan behöver det rent hypotetiskt inte heller tära mer på naturresurser…
 Med hänsyn till belastning på ekosystem, resurser mm. är det den reala BNP-förändringen som är det intressanta. Vår erfarenhet är att kopplingen mellan BNP och energi- och resursuttag är stark och det är för mig uppenbart att BNP inte kan fortsätta expandera.
 I en tänkt värld med krympande befolkning skulle vi kunna ha stigande BNP/capita och ändå få en acceptabel utveckling med hänsyn till de gränser planeten tillhandahåller. Men, igen hypotetiskt, och ett sidospår.
 Med hänsyn till det kraftiga överutnyttjande av resurserna och den måttliga befolkningsökningen blir det i praktiken inte så stor skillnad mellan BNP eller BNP/capita.
 Jag delar helt B:s syn att vi lever på lånade medel och att vi kortsiktigt har kunnat öka vårt välstånd (konsumtion) utan att produktionen har ökat. Givetvis inte långsiktigt möjligt.
D:
”Är samhället beroende av nominellt, realt eller realt per capita ökande BNP?”

Om samhället nu verkligen är beroende av ökande BNP …

Det svåraste beroendet att hantera kan nog vara behovet av avkastning på kapital – och strikt talat är det väl oberoende av hur många människor som ska arbeta ihop vinsterna åt företagen.

Men i praktiken så verkar det ofrånkomligt att antalet människor spelar roll – ungefär på det sätt som C resonerade.

A:
Hm, man blir kanske lurad av att prata om BNP-tillväxt över längre tidsperioder. Sverige har inte haft ökat BNP per capita 2006-2014, men BNP ökningen har varit större än befolkningsökningen alla enskilda år förutom krisåren 2008-2009 där BNP istället minskade. 

Oavsett om man säger att vi är direkt beroende av tillväxt eller ej så är väl de flesta överens om att utmaningar skapas av utebliven BNP-tillväxt. Men det kanske framförallt gäller utebliven real BNP-tillväxt, inte utebliven tillväxt per capita? Vår tillväxtberoende kanske inte så mycket är ett beroende av tillväxt som en allergi mot nerväxt per capita? 

E:
Att den ekonomiska tillväxten har samband med befolkningsökning är rätt
uppenbart. Det är också väl känt att den ekonomiska tillväxten har
starkt samband med åldersfördelningen av befolkningen. Länder som
genomgår den demografiska övergången kommer ha väldigt stora
befolkningsgrupper i arbetsför ålder, större än innan och efter denna
övergång. Det är då de kan ha en mycket snabb tillväxt, som Sverige
tidigare och Kina nu. De flesta av de tidigt industrialiserade länderna
har nu passerat denna fas, med USA som undantag. Befolkningarna
stabiliseras och tillväxten stannar upp, eller rent av uteblir helt.

Den typen av tillväxt och de sambanden är nog svåra att bryta.
Arbetskraften är ju i sig en mycket stor del av BNP, och om den växer
växer BNP.

Men de ekonomiska systemen har andra inbyggda mekanismer som
driver/kräver tillväxt. Hur jag än vrider och vänder på det är
kapitalackumulation det mest tillväxtdrivande. Men när kapitalet av
olika skäl inte kan växa genom reell produktion eller investering i
produktiva verksamheter kommer det i stället expandera i den finansiella
sfären, skapa bubblor av olika slag. Som den svenska bostadsbubblan,
eller den totala skuldbaserade finansiella bubblan. Men bubblorna är mer
symptom än orsak. Att skuldsättning I SIG inte skapar tillväxt märks
rätt väl från Japan.
A:
Jag har börjat funderat över om tillväxtberoende / tillväxtoberoende är det bästa begreppet att använda. Men begreppet i sig är ett väldigt tydligt ställningstagande för att vi idag är beroende av tillväxt, trots att det egentligen kanske är lite osäkert i vilken grad vi är det. (att vara ”allergisk” mot nerväxt är något annat)

Kanske vore det bättre att prata om att samhället behöver nya lösningar som inte bygger på BNP-tillväxt för att trygga välfärden och bemöta utanförskap mm? Skillnaden kan tyckas liten från att prata om tillväxtberoende men när man säger att det behövs nya lösningar så säger man inget om vi är beroende av tillväxt på riktigt eller om det bara handlar om att ingen har drivit fram andra lösningar. Det öppnar också upp för kritik av tillväxtens påstådda effekter på välfärden, att den är snedfördelad, inte leder till fler jobb i verkligheten osv. Det är svårare att logiskt få in den typen av kritik i ett resonemang där man samtidigt säger att vi är beroende av tillväxt. 

Anledningen till att dessa nya lösningar behövs blir då flera. Dels för att en ambitiös hållbarhetspolitik kräver att vi slutar se BNP som det enda medlet till välfärd, (hållbarhetsåtgärderna kanske kommer innebära nolltillväxt/nerväxt). Dels för att tillväxten i västvärlden blir allt svårare att få till av makroekonomiska skäl, sekulär stagnation, omvänd befolkningspyramid etc. Ett tredje skäl är att BNP-tillväxten idag till stor del ändå inte ger de effekter som önskas. Exempelvis”jobless growth”. Ytterligare skäl kan vara att tillväxtfokuset hindrar åtgärder som skulle kunna öka välbefinnandet, tex kortare arbetstid. 

F:

Begrepp som tillväxtberoende och tillväxtoberoende är helt centrala i tillväxtdebatten. Det har de varit under många år även om de inom betydande kretsar inte erkänts som relevanta. Att vårt ekonomiska system och samhället som helhet är beroende av ständig tillväxt har länge betraktats som så självklart att det närmast har betraktats som en naturlag, och naturlagar är det ju meningslöst att ifrågasätta. Ursprunget till den här uppfattningen är ekonomskrået och dess så kallade vetenskap. Ekonomerna har i sin tur ett mycket stort inflytande över politik och näringsliv. Hela det här åsiktsparadigmet kring ekonomisk tillväxt har växt upp och blommat ut under de senaste 200 åren, en helt unik period i mänsklighetens långa historia. Det har det kunnat göra av huvudsakligen två anledningar, nämligen en unik befolkningstillväxt med åtföljande krav på välståndsökningar, samt ett åsidosättande av naturgivna livsförutsättningar. Kort uttryckt: människorna blev snabbt fler till antalet och de ville ha drägligare liv, och då sågs naturen inte som någon nödvändig bas för vår existens utan främst som ett mer eller mindre kortsiktigt medel i jakten efter välstånd. Kunskaperna om naturens betydelse var dessutom rudimentära bland ekonomer och beslutsfattare; det är först efter andra världskrigets slut som naturvetarna trätt fram, vilket skett mot bakgrund av en alltmer accelererad och därmed också alltmer synlig attack på naturen. Utvecklingen under de allra senaste decennierna har inneburit att naturvetarna flyttat fram sina positioner, samtidigt som ekonomer och beslutsfattare nu är inne i en period som kännetecknas av ”implementering” av nya kunskaper och hänsynstaganden men då inom ramen för en fortsatt hegemoni för tillväxtparadigmet, så kallad grön tillväxt. Detta sistnämnda är dock endast en modell med teoretiska förtecken, om man så vill säga ett sista desperat försök att rädda tillväxtsamhället undan naturens krav. Att vi är beroende av fortsatt tillväxt står nämligen utan varje tvivel, och beroendet har sin grund inte endast i befolkningstillväxt utan framför allt i en rad företeelser i ekonomi och samhälle som är så utformade att en exponentiell tillväxt krävs. Det ligger något mycket symboliskt i riksbankschefens ord när han säger att vi ”ska köpa mer grejer”. Med dessa ord avslöjar han mycket – vilken tid vi lever i, vilket ekonomisystem vi måste underkasta oss, vilken människosyn och livsstil som anbefalles, vilken roll naturen ska spela. Naturvetenskapen må ha flyttat fram sina positioner, men här visar han vem det är som bestämmer. Det är underkastelse som gäller eftersom vi är beroende av fortsatt tillväxt.

Att teckna bakgrunder till problematiken är viktigt av den anledningen att utan ”sjukdomsinsikt” kommer ingenting att hända. Att vi sedan måste finna lösningar som lösgör oss från tillväxtberoendet är nästa steg, men här har debatten hittills inte varit lika livlig, vilket naturligtvis hänger samman med problematikens svårighetsgrad. Det handlar nämligen inte endast om att trygga välfärden, utan om att placera hela vårt moderna sätt att leva på en hållbar grund.

Jag får nu en känsla av att A nu mer ser problemen med utebliven tillväxt. Men det är ju det som fruktas mest av allt eftersom man då inte äger några instrument att kontrollera utvecklingen med. Där står vi egentligen alltid, och utmaningen för ”samhället” är hela tiden att finna nya vägar som leder till tillväxt. ”Tillväxtfokuset” är centralt eftersom det är centralt. Ett uttryck för detta är att vi aldrig får vara nöjda med våra liv utan måste ständigt konsumera nytt. Hela vår moderna 200-åriga kultur bygger på ständig tillväxt, en parentes dock som kommer att få sitt slut på ett eller annat sätt.

G:

För att debatten om tillväxt ska ske i högre utsträckning måste vi nå politiker, de politiska partiernas medlemmar och journalister. Problemformuleringen måste kopplas till konkreta ämnen. Det som verkligen behövs är kritik av tillväxtens påstådda effekter. 

Hur är sambandet, tillväxt – fler arbetstillfällen, på den svenska arbetsmarknaden? Finns det studier?
 I Göteborg är kopplingen till tillväxtberonde en sanning ex när Volvo Car producerar fler bilar i tre-skift blir det ytterligare ca 1000 arbetstillfällen. Kommunen gör stora satsningar för Volvos skull för att de ska hållas på gott humör bla väginvesteringar, sponsrar Volvo Ocean Race etc. Likadant är det med besöksnäringen. Fler flyglinjer (flygplatsen har ökat stort i omsättning), kommunala skattepengar till kommunala eventbolag för att uppmuntra till mer konsumtion tillsammans med handeln, restaurangerna, hotellen och andra intressenter. Att i dessa samband prata om andra lösningar för att få fler arbetstillfällen har jag inte förmåga till. Jag tar gärna emot era förslag på hur jag i den dagliga debatten om att skapa fler arbetstillfällen kan bemöta de som är övertygade om att det inte går att behålla samhällets viktigaste uppgift, att skapa arbete åt folket utan det traditionella ekonomiska tillväxtbegreppet.
Politiskt har skatteväxling, kortare arbetstid och medborgarlön varit visioner för framtiden men
dessa förslag har inte kommit vidare. Problemet är också påståendet att vi i Sverige inte kan ändra strukturer eftersom vi är beroende av den globala marknaden.
D:
De frågor G ställer är otroligt relevanta. Jag vill föra in tidsperspektivet. För i den offentliga debatten är det ofta kortsiktigt, och på kort sikt är det sant (mer eller mindre, åtminstone) att mera tillväxt ger högre skatteintäkter, arbetstillfällen osv. Och politiken verkar ju ofta på kort sikt. Med kort sikt menar jag ”inom en konjunkturcykel”, upp till 5-10 år.

Vad vi borde diskutera är ju också det långa perspektivet. Är det verkligen så att vi långsiktigt kommer att ha högre sysselsättning, bättre statsfinanser och undvika skuldsättning ju högre tillväxt vi har? Jag tror inte det. Det finns faktorer som verkar i båda riktningarna, men med tanke på vilken tillväxt vi haft under 1900-talet är det ju märkligt att vi inte har minst 200 % sysselsättning och den offentliga sektorn borde vräka sig i lyx. Uppenbarligen är det andra faktorer än tillväxten som spelar roll i detta perspektiv.

Det är i det korta perspektivet helt klart att vi är allergiska eller beroende mot/av tillväxt, eller hur man nu vill uttrycka det. Det handlar mest om förväntningar och gjorda kalkyler. Räntor som ska betalas, räkenskaper som ska gå plus osv. Det är svårt för oss att argumentera för att lösa dessa frågor med mindre tillväxt. Men vilka av dessa problem består vid en mer långsiktigt utebliven tillväxt? Jag tänker att vi i kontakt med politiker och andra förvirrar oss om vi svarar kortsiktigt men tänker långsiktigt – eller tvärtom. Och hur för vi in de långa perspektiven i planeringen när de akuta problemen är så stora?

Inte för att jag har svar på frågorna, men svårt att tala om ”effekter” av tillväxt eller utebliven tillväxt utan att också definiera inom vilket tidsperspektiv vi menar.

H:
D skrev: 

Vad vi borde diskutera är ju också det långa perspektivet. Är det verkligen så att vi långsiktigt kommer att ha högre sysselsättning, bättre statsfinanser och undvika skuldsättning ju högre tillväxt vi har? Jag tror inte det. Det finns faktorer som verkar i båda riktningarna, men med tanke på vilken tillväxt vi haft under 1900-talet är det ju märkligt att vi inte har minst 200 % sysselsättning och den offentliga sektorn borde vräka sig i lyx. Uppenbarligen är det andra faktorer än tillväxten som spelar roll i detta perspektiv.

Det låter som att han har en teori eller idé. Vad är den?

I:
Angående din fråga här tidigare A så tänker jag mig på tillväxtberoendet främst i termer av real BNP per capita (inflationsjusterat, fasta priser). Men jag tycker att ett längre tidsperspektiv än några enstaka år behövs för att tydligare se tillväxttrender. Vad gäller samhällets stabilitet finns färdiga verktyg för att hantera tillfälliga dropp i tillväxt och variationer inom konjunkturcykler (genom offentlig stimulans eller åtstramning). Däremot tror jag att förberedelsen är sämre för en generell långsiktigt inbromsande trend (eller väldigt kraftiga tillfälliga ras).

Så, hur ser tillväxttrenden ut i Sverige om vi ser på lite längre tidsspann, ett antal konjunkturcykler? Hittade data för åren 1950 till 2013. Vad vi ser är då en klart inbromsande trend och ett ovanligt djupt hack ner år 2009. Men, med business as usual har vi ändå antagligen något eller några årtionden kvar med viss tillväxt.

Men även om vi knappast är på nolltillväxt ännu går tillväxten inte riktigt som på räls längre. Ser man då till välmåendet i det svenska samhället kan man upptäcka saker som inte heller riktigt går som på räls längre. Tänker då på en ökad jakt efter syndabockar, en ökad rädsla för främlingar och ökade samhällsklyftor. Skulle detta inte kunna ses som tidiga signaler på att samhället faktiskt är tillväxtberoende (realt per capita) och att det nu börjat hacka i maskineriet?

Men avstannande tillväxt behöver inte betyda krasch. Till exempel har Japan klarat sig hyggligt med en flackande tillväxtbana. Men risken är att vi börjar felprioritera och väljer högre BNP före andra mål. Då riskerar vi att ha för låg skyddsnivå för naturen/naturkapitalet och vi riskerar en resursbubbla med ett riktigt kraftigt ras lite längre fram.

J:
Tänkte ifrågasätta själva fundamentet i denna diskussion. Jag går rakt på sak:

Vi är inte på något sätt beroende av en kontinuerligt ökad penningcirkulation.

Vi har inte haft en per capita tillväxt på snart ett decennium. Så samhället är definitivt inte beroende av en kontinuerlig BNP-ökning. Empiriska resultat visar att vi klarar oss fint utan. Detta experiment utfördes av alliansen. Så nu vet vi att vi klarar nolltillväxt. Empiriskt säkerställt. Så nu kan vi gå vidare.
Däremot skulle det vara trevligt för planeten om det kunde löna sig för gemene man att minska sin naturresurskonsumtion och det enklaste sättet att realisera det är att höja skatterna på de jungfrueliga naturresurserna och dela ut pengarna lika till alla då skulle de som snålar med naturresurser direkt premieras. Dessutom så skulle återvinning bli lönsammare än de då beskattade jungfrueliga naturresurserna. Vi skulle få starten till en cirkulär ekonomi.

Vi vill alltså göra återvinning lönsammare till den grad att gruvsektorn inte kan konkurrera.

Vi vill både minska extraktionen av jungfrueliga naturresurser, samt minska förluster i kretsloppet (såsom deponi och miljöförstöring).

Vi vill även motverka koncentrationen av naturresursmonopol. Ägandet av naturresurser tenderar nämligen att centraliseras. En av de viktigaste naturresursskatterna är därför markskatt.

 Vi vill ha en effektivare och minskad användning av våra naturresurser så att belastningen på jordklotet minskar. Genom att höja priset på naturresurser skapas incitament för företag att utveckla mindre resurskrävande varor och tjänster. Priset kan höjas genom att beskatta extraktion och monopol av naturresurser, samt beskatta import av naturresursintensiva varor och tjänster. Om vi gör detta kan vi bli världsledande inom effektivisering. Vi kan sprida denna kunskap över hela världen och dämpa belastningen på planeten. För varje krona som fås in genom skatt på naturresurser kan vi sänka skatten på arbete och företagande. Detta skapar grunden för entreprenörer att utveckla de nödvändiga effektiviseringar och substitut som planeten behöver. Vi kan därmed hjälpa världen att dämpa trycket på planeten genom minskad användning av naturresurser.

Men vi måste släppa det meningslösa snacket om ekonomisk tillväxt. Vi vill egentligen något annat än att snacka kring ett begrepp som det råder total begreppsförvirring kring.
A:
Som jag tidigare skrev börjar jag också fundera kring om tillväxtberoende är det rätta ordet för att beskriva situationen vi befinner oss i. Däremot så är de flesta politiker övertygade om att ekonomisk tillväxt är absolut nödvändigtför att trygga välfärden (jag misstänker dock att många politiker inte reflekterat kring om den tillväxten behöver vara per capita eller ej). Så länge vi har en situation där välfärdshöjande och miljöbesparande åtgärder hindras på grund av att de upplevs vara ett hot mot tillväxten så har vår tillväxtproblematisering en väldigt viktig roll att fylla. Det räcker inte med att enbart föreslå tex grön skatteväxling eftersom sådana förslag kommer att stoppas av finansdepartementet om de antas påverka BNP negativt. 

 Personligen tror jag väldigt mycket på just en radikal grön skatteväxling som en nyckelåtgärd även om den också behöver kompletteras av mycket annat, kanske även en reform av Riksbanken i stil med det Positiva pengar föreslår (för att bla minska det väldigt konkreta beroende av att kunna låna på den internationella kapitalmarknaden som nästan alla länder har idag, utebliven tillväxt för ett land leder idag till högre räntor där)

Men det finns också ett mycket stort informationsunderskott både i samhället i stort men även bland beslutsfattare. Vi har en viktig roll att fylla även här i att förklara och göra exempelvis rekyleffekten mer känd och peka på att bara gasa på det gröna inte kommer räcka för att nå hållbarhet.
Angående I:s inlägg:
Jag börjar ändå luta åt att utebliven BNP per capita-tillväxt inte är ett verkligt problem. Men däremot skulle utebliven real tillväxt kunna vara det. Dvs det kanske räcker med att ekonomin växer i takt med befolkningen, men om befolkningen inte växer och inte tillväxten heller kanske vi får problem. 

Det D lyfter fram med tidsperspektivet är väldigt relevant. Samtidigt är det lite motsägelsefullt eftersom det som I lyfte fram är att just på kort sikt finns det metoder att hantera utebliven tillväxt. Det blir nästan som två motsatta problembeskrivningar. I den ena är utebliven tillväxt framförallt problematisk om den pågår länge, men inte så problematisk till en början. I den andra är utebliven tillväxt problematisk till en början men inte i längden. 

Jag ser dock inte dessa skillnader i uppfattning som problematiska för oss. Det viktiga är att politikerna idag tror att tillväxt är absolut nödvändigt både på kort och lång sikt. För att de ska kunna släppa det fokuset behöver nya välfärdslösningar som fungerar i ett nerväxt eller nolltillväxtscenario lyftas fram, alldeles oavsett om vi de facto är beroende av tillväxt eller ej. Det fina är ju också att den typen av lösningar till stor del också direkt kan bidra till ett hållbarare samhälle. 
Angående G:s inlägg:
 Jag förstår din sits! På kommunal nivå är det ju knappast lätt att införa stora strukturella lösningar tex grön skatteväxling


C:
Business as usual har under det senaste seklet baserats på ett ständigt ökat uttag av naturresurser, inte minst fossil energi. Något som jag inte kan se är möjligt de kommande decennierna.
Min bild är att förutsättningarna för tillväxt, antingen den mäts per capita eller ej inte kommer att vara närvarande.

H:
A, varför skulle det vara svårt att genomföra stora strukturella lösningar i stil med grön skatteväxling i en kommun?

A:
Nej det kanske egentligen går! Jag bara tänkte att vissa lösningar kräver nationella beslut, tex momssatser och liknande. 

H:
Du väckte en tanke hos mig. I Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform, 14 kap. 4 § sägs att ”kommunerna får ta ut skatt för skötseln av sina angelägenheter”. Lag (2010:1408). Inget sägs om hur skatten får tas ut. Alltså kan kommunerna själva besluta om gröna skatter. 

I:
När det gäller trendlinjen för framtida bnp-per-capita-utveckling är det inget jag varken hoppas eller tror ska gå i uppfyllelse. Trenden ger en idé om vart vi är på väg just nu, inom ett system som gladeligen håller kvar vid t ex fossila bränslen. Och håller vi fast vid nuvarande system kommer naturen att ta sådan skada att den förr eller senare kommer att tvinga på oss en kraftigare inbromsning. Om vi istället lyckas uppnå tillräcklig skyddsnivå för naturen kommer vi sannolikt också då att frångå trendlinjen, och det ganska snart, eftersom vi då ska plocka bort all ”produktion” som idag kommer av att vi idag pumpar upp naturens skatter.

I frågan om vi är tillväxtberoende eller ej har vi nog rätt stor samsyn om att samhällets strävan efter hög bnp sätter käppar i hjulet för många andra viktiga mål, däribland långsiktig hållbarhet och social balans. Önskan om tillväxt gör att vi prioriterar fel. Om vi sedan kallar denna felprioritering ett beroende är en smaksak.

J:
Jag tycker ju att det räcker fullständigt med en skatteväxling eftersom miljöskatter och resursskatter är mindre skadliga för BNP och jobben. I slutändan spelar det ingen roll hur stor BNP är. Det som faktiskt spelar roll är hur mycket vi belastar planeten.

Naturresursskatter är enligt OECD, IFS och EU-kommissionen mer tillväxtskapande. Mer forskning och utveckling av substitut utvecklas när naturresurser beskattas istället för inkomst och företagande, dvs vi får sann ”ekonomisk tillväxt” (det som de flesta här i forumet vill benämna utveckling och effektivisering). Så jag ser inget problem att argumentera för den nödvändiga skatteväxlingen även med argumentet ”ekonomisk tillväxt” (med betydelsen utveckling såsom näringslivet definierar det).
Åter igen. Jag tror att vi bör släppa debatten om ekonomisk tillväxt. Den har inte gett frukt senaste 30 åren och har visat sig försena omställningen. Säg istället vad ni rent konkret vill ska förändras i samhället istället för att skapa en egen definition för begreppet ekonomisk tillväxt. Omställningen tar inte fart genom att ni och näringslivet har olika definitioner på begreppet ekonomisk tillväxt. Omställningen tar fart när det presenteras Win-Win lösningar.

A:
Att ekonomisk tillväxt betyder ökande BNP är inte direkt något vihar hittat på. Men eftersom tillväxt inte förstås så av alla så är det viktigt att tydligt definiera att det just är BNP-tillväxt vi pratar om och problematiserar. 

Om tex grön skatteväxling skapar en god utveckling men inte ökad BNP så bör man prata om det och inte om att det ska driva tillväxt. Men även om man tror att skatteväxlingen kommer ge ökad BNP (själv tror jag på motsatsen) så är det enligt vårt perspektiv fel att använda det som ett argument för att skatteväxlingen ska göras. Då riskerar man bara genomföra de delar man tror ska leda till ökad BNP och avstår kanske från delar som kanske är viktiga för hållbarhet. 

 Vi tror att samhället måste göra upp med tron på att vi alltid kommer ha tillväxt och släppa kravet på att det ska gå att förena den nödvändiga omställningen med fortsatt ökande BNP.

Vedertagna definitioner för BNP och ekonomisk tillväxt:

”BNP är också det vanligaste måttet för att beskriva ekonomisk tillväxt. Med ekonomisk tillväxt menas alltså en ökning av BNP över tid. ”

”Ekonomisk tillväxt är den relativa ökningen i något produktionsmått. Vanligen är det ökningen av ett samhällets produktion av varor och tjänster enligt måttet bruttonationalprodukt (BNP), jämfört med föregående tidsperiod (till exempel månad, kvartal eller år).”


J:

Ekonomisk tillväxt betyder absolut inte ökande BNP. Majoriteten av den ekonomiska tillväxten sker i form av kvalitetsökningar och nya miljövänliga varor och tjänster som inte mäts med BNP. BNP är bara ett mått bland många för att försöka mäta ekonomisk tillväxt. Jämför gravitation och måttet newton. Gravitation går att mäta på många sätt. Newton är ett sätt för att mäta gravitation, men vi kan lika gärna mäta mängden vatten som trängs undan av en flytande kropp för att mäta gravitationen.
De fångar upp olika aspekter av fenomenet. All gravitation leder dock inte till att vatten trängs undan. På samma sätt gäller:

All ekonomisk tillväxt leder inte till ökad BNP. För BNP mäter inte oavlönat arbete, ökande kvalitet, nya produkter och miljöpåverkan särskilt bra. Vilket alla är överens om. Men eftersom det är lättast att mäta transaktioner, pengarnas cirkulation i ekonomin, så mäter vi sällan övriga produktionsmått som också ingår i begreppet ekonomisk tillväxt enligt dina länkar. Dvs BNP är idag det vanligaste men sämsta sättet att mäta ekonomisk tillväxt.

Citerar dina länkar.

”BNP är också det vanligaste måttet för att beskriva ekonomisk tillväxt.”

”Ekonomisk tillväxt är den relativa ökningen i något produktionsmått. ”

Observera ordet ”något” i citatet. Det är med andra ord ett extremt brett begrepp!

Det är jätteviktigt att skilja på själva måttet och det system/fenomen som man studerar. Om vi studerar ekonomisk tillväxt så är det viktigt att vi inte blandar ihop produktionsmåttet med själva systemet/fenomenet. Måttet är inte fenomenet! Dvs: BNP är inte ekonomisk tillväxt!

Ni får gärna problematisera måttet BNP, det gör jag varje gång jag skriver texter som denna. Men jag vill informera er om att alla är redan överens om att det är ett dåligt mått som missar bland annat oavlönat arbete, kvalitetsökningar och miljöpåverkan.

Det ni skulle kunna göra är att sprida kunskap om andra mått på ekonomisk tillväxt. Mått som inkluderar miljöpåverkan. (exempelvis hälsa/sjukdom och biologisk mångfald). Det är svårare att mäta, men det är det som behövs om vi ska ta hänsyn till något annat än hur mycket pengar som cirkulerar i samhället.

Vill vi minska belastningen på naturen så måste vi ha ett mått som inkluderar naturen. Så enkelt är det.

De flesta som vill ha ekonomisk tillväxt är redan kritiska till att mäta BNP. De säger egentligen att de vill ha utveckling. Och därför är inte jag rädd för att använda ekonomisk tillväxt som argument för att genomföra en grön skatteväxling. En skatteväxling leder nämligen till massor av utveckling. Ny teknik och effektiviserat nyttjande av naturresurser blir ofrånkomligt resultatet. Dvs, Producera samma värde med mindre eller miljövänligare input. Dvs själva definitionen för ekonomisk tillväxt, skapa mer önskat värde och mindre oönskat. Summan av positiva och negativa saker ökar.

Så ni måste skilja på ekonomisk tillväxt och måttet BNP.


A:

Det spelar mindre roll vad ekonomisk tillväxt ”egentligen” betyder om det alla menar när de pratar om det är ökande BNP. Som du ser av citaten jag klistrade in är detta väldigt vanligt ”Med ekonomisk tillväxt menas alltså en ökning av BNP över tid.” 

Men som jag sa har vi blivit noggrannare med att specificera att det är BNP som mål och mått vi problematiserar.

Personligen tror inte jag att det går att ersätta BNP med ett (1) annat mått. Hur värderar man oersättlig förlust av biologisk mångfald tex. Jag tror mer på sluta se ökande BNP som mål (eller som det främsta medlet för att uppnå andra mål), vi har redan en massa andra bra mål och mått , tex 16 miljökvalitetsmål, mål om sysselsättning etc. Ser inte varför dessa ska bakas ihop till ett mått.

C:
Vi har förmodligen olika syn på BNP-statistiken och trendframskrivning. Det är väl i sig positivt.
Har samtidigt bilden att det är mycket som förenar oss, och det gör ju inget:-)

Jag tycker att man på goda grunder kan hävda att vi under lång tid (minst 50 år) har haft något som liknar exponentiell tillväxt, dvs. ungefär samma nivå på den procentuella förändringen.
Om man från det ska resonera om framtiden vill jag ta fasta på att exponentiell tillväxt i andra sammanhang hänger ihop med positiv (förstärkande) återkoppling. T.ex. ränta-på-ränta eller vissa skeden av populationstillväxt. Det är inte svårt att också hitta positiv återkoppling i vår ekonomi. Karaktäristiskt för tillväxt (exponentiell eller inte) är också att den bryts när negativa återkopplingsmekanismer tar överhand. Om möjligt är det ännu enklare att ana sådana när det gäller BNP.

K:
Tack J, en del av det du säger har jag då och då försökt säga också, men du gör det på ett mycket mer fullständigt och kärnfullt sätt. Att slåss mot måttet BNP är lite grann som att likt Don Quijote fäktas mot allehanda väderkvarnar. Minskad belastning på naturresurser mer av kretslopp, återvinning, effektivisering, synergier och immateriella produkter är väl kärnan vi vill åt och allt det skulle kunna vara delar i tillväxt. Tillväxt måste inte innebära exponentiellt ökad förbrukning av resurser.
Varför inte slå ett slag för Human Development Index? Genom att konsekvent använda detta sammanvägda mått istället för BNP kanske man kan få fler att göra det?

L:

Som A påpekar så finns BNP som ett etablerat mått som är oerhört viktigt för varje regerings styre, budget, transfereringar i välfärdspolitiken m. m. Problemet är när BNP används som en måttstock när man utvärderar olika politiska förslag. J kanske inte känner till att de förslag om grön skatteväxling, som både han och jag förordar, riskerar att minska BNP enligt Finansdep. analyser (de använder allmän jämviktsmodell tex EMEC). Detta blir då ett argument MOT grön skatteväxling eftersom BNP-tillväxt anses vara det överordnade medlet för de flesta politiska målen (ökad sysselsättning, bättre vård-skola-omsorg, högre pensioner, bättre möjligheter att ta emot flyktingar, jag till och med mer resurser till miljövård!).

Ekonomisk tillväxt kan naturligtvis mätas som ökning av konsumtionssidan eller producentsidan, man kan inkludera export och import (gross domestic eller national product), man kan skriva av kapitalslitage och räkna på Nettonationalprodukt (NNP). Så visst, man kan associera ”ekonomisk tillväxt” med andra nationalräkenskaps-mått än just BNP. De som påstår att ekonomisk tillväxt handlar om ökning i effektivitet och produktivitet har också rätt, det är nämligen ett av de sätten som gör att BNP kan växa. Det andra sättet är att öka insatser av naturresurser, energi, annat kapital eller arbete. Detta kan ske utan någon som helst produktivitets-ökning och leder till ökad BNP. BNP får gärna öka om det är naturresurs-produktiviteten och energi-effektiviteten som ökar. För att stimulera detta behöver vi en grön skatteväxling som gör naturresurser och energi relativt dyrare och arbete relativt billigare.

Så långt tror jag att jag är överens med J. Frågan som följer är – vad händer sen? Antag att Tyskland och Japan avvecklar sina kärnkraftverk minskar sin fossila förbränning tack vare en satsning på sol-el som gör att denna blir billig och växer kraftigt. Vad händer då? Om samhället fortfarande har ”ökad ekonomisk tillväxt” som mål så kommer alla lediga resurser (inklusive naturresurser och energi) som kan användas på ett lönsamt sätt att användas! Det kallas för rekyleffekten. De resurser som sparas tack vare en ökad produktivitet kommer att åter tas i anspråk, det är i själva verket rekyleffekten som grunden till att ökad produktivitet ger tillväxt. Annars skulle ju BNP minska om vi tillverkade samma saker som tidigare fast billigare.

 Återigen är det en grön skatteväxling som är bästa sättet att minska rekyleffekten. Men om vi menar allvar med att vi faktiskt skall MINSKA vår belastning av naturen, minska användningen av jungfruliga mineraler, avsätta större skogsarealer till naturvård och rekreation – ja då måste vi faktiskt problematisera det övergripande målet för finanspolitiken, nämligen att BNP ska öka.

E:
Förstår inte riktigt hur du menar här. Om vi producerar samma mängd som
tidigare, men energieffektivare så ökar rimligen inte BNP. Rimligen så
sjunker den eftersom priset (vilket är värdet i ekonomiska sammanhang)
sjunker.

A:
 Det är klart att vissa ibland menar något annat än BNP när de pratar om ekonomisk tillväxt. Det jag talar om är vad som vanligen avses. En bra indikator på det brukar vara hur ett begrepp definieras i uppslagsverk. Pratar man då om något annat än uppslagsverkens definition så bör man ange det, annars kan man anta att det är just ökande BNP som avses. Om det skett en språklig förändring av vad begreppet ekonomisk tillväxt vanligen betyder så är det i alla fall inget som nått uppslagsverken ännu.

M:
Angående J:s inlägg:
Kan du förklara mer hur du tänker när du säger att sann  ”ekonomisk tillväxt” [är ] det som de flesta här i forumet vill benämna utveckling och effektivisering”. Du menar att ekonomisk tillväxt för de flesta, inklusive oss på forumet, är synonymt med utveckling och effektivisering? Jag tror det är här det skär sig mellan dig och A. Och det är i själva verket en intressant observation: Kan det vara så att vårt samhälle så länge sett att ekonomisk tillväxt hör ihop med utveckling och effektivisering (både korrelation och viss kausalitet), att många (dig inklusive) faktiskt ser det som synonymer.

Jag tror inte alla sett detta så tydligt men det är helt klart en viktig iakttagelse. För om ekonomisk tillväxt faktiskt konkret (bortom ordböckernas värld) ses som synonym till utveckling och effektivisering (+annat positivt), och inte bara kopplad till dessa, så har det betydelse för vår kommunikation.

N:
Och för att förtydliga detta ännu mer: rekyleffekten är verkligen den centrala frågan och arbete är en nyckelfaktor och båda delarna rår vi själva över. Om vi låter bli att ta ut ökad effektivitet i form av fler produkter/tjänster och om vi ersätter arbete med fri tid så har vi tagit centrala steg mot ett hållbart samhälle. Vi måste låta konsumtion och produktion plana ut. Lönerna kommer ju inte heller att stiga om vi växlar effektivitet i fri tid så vi får inte råd att konsumera mer. Så vi måste visa en förnöjsamhet med det vi har och inte begära mer. Se där: det finns också en beteendeaspekt och något vi kan göra, själva men gemensamt i politisk handling, för en bättre värld.

O:
Kanske borde vi gå in för ett perspektiv som är mer direkt relaterat till konkreta, materiella problem, när vi nu redan har en global varuproduktion och konsumtion som (inklusive bieffekter) kräver omöjliga ca 1,5 jordklot. Detta ger ett varuflöde som motsvaras av ett i stort sett icke-materiellt penningflöde som genom ackumulation tenderar att snedfördela rådande maktförhållanden (med en snedfördelad konsumtion, som för vår del kräver 3,7 jordklot).

Vad som krävs för att komma tillrätta med dessa problem är, så vitt jag kan se:

1. en utjämnande fördelningspolitik, globalt och lokalt, för att undvika spänningsskapande snedfördelningar av makt som (bl.a. genom krig som värsta konsekvens) kan utgöra hinder för nedanstående förändringar

2a. en minskning av de negativa miljökonsekvenserna av produktion och konsumtion av så många varuslag som möjligt (vid bibehållen omsättning) genom utveckling av nya metoder

2b. om nödvändigt (vilket det troligtvis är) en minskning av själva varuflödet (t.ex. genom minskad arbetstid), särskilt av de varor vars produktion och konsumtion är mest skadliga

3. förändringar inom det nuvarande ekonomiska systemet och, om nödvändigt, utveckling av nya hållbara system, som gör ovanstående förändringar möjliga.

L:
Angående E:s fråga:
Bra fråga. Ditt påstående är korrekt. Men om en mängd företag använder
en ny teknik som innebär att de kan producera mycket mer (för samma pris
eller något lägre pris) med SAMMA mängd insatser av naturresurser och
energi, så innebär det att naturresurs-produktiviteten och
energi-effektiviteten ökar och BNP stiger. I detta fall har den ökade
produktiviteten tagits ut i ökad produktion, vilket är det som händer
allt som oftast. Vi kan fortfarande välkomna denna utveckling om det
sker som en del av en omställning till en grön ekonomi.

Men, som jag skriver lite längre ner, så är det önskvärt att vi använder
mindre naturresurser och energi totalt sett. Detta måste inte ske exakt
samtidigt, jag vill inte vara sträng och säga att vi måste bromsa
samtidigt som vi gasar. Men på några års sikt så måste vi bromsa, dvs
komma igång med utfasningen av ohållbara investeringar (typ Förbifarten
i Stockholm) och ohållbar konsumtion. Rekyleffekten behöver motarbetas
på aggregerad nivå. Att sol-el växer så det knakar har jag inget emot,
de naturresurser som friställs inom produktionen av sol-el tack vare den
formidabla resursproduktivitetsökningen får gärna sättas i användning
genom ännu fler solpaneler! Men på aggregerad nivå (hela samhället)
behöver resursanvändningen minska genom att andra sektorer minskar i
resursanvändning och därmed minskar även dessa sektorers bidrag till BNP.

J:

Angående M:s inlägg:
Ekonomisk tillväxt handlar som sagt om mycket mer än det som lyckas mätas med BNP.

Vad är tillväxt? 
Ekonomisk tillväxt är ett mått på hur snabbt ett lands produktion av varor och tjänster ökar. Det betyder att vi blir allt bättre på att utnyttja våra resurser och utveckla lösningar för människors behov och önskningar. Man kan också säga att vi blir rikare. 
Ett lands ekonomi växer om företagen lyckas producera fler och bättre varor, utan att det kostar mer eller att människorna i landet behöver arbeta mer. Sedan 1870 har Sverige blivit mycket bättre på att producera varor och tjänster. Nästan alla produkter som fanns då har blivit oerhört mycket billigare att producera och kan produceras på kortare tid. Då kunde det till exempel ta en dag att tillverka ett bord och den som köpte det fick betala motsvarande flera veckors lön. I dag kan samma typ av bord tillverkas på några minuter i en fabrik och säljas på IKEA eller i någon annan affär till ett pris som många fler har råd med. 
Bättre utnyttjade resurser
Tillväxt betyder alltså att vi blir bättre på att utnyttja våra resurser – det krävs allt mindre arbetstid, naturresurser och pengar för att producera en vara, till exempel ett bord. Men det betyder också att vi använder tillgängliga resurser för att producera helt nya varor och tjänster. De allra flesta produkter som finns i dag fanns inte 1870. I vissa fall har gamla produkter och tjänster ersatts av nya. Oljelampor i hemmen har till exempel ersatts av glödlampor, som ger bättre ljus och inte osar. Nu ersätts glödlampor i allt högre grad av lågenergilampor, som gör av med mindre energi och därför är bättre för miljön. Många andra produkter och tjänster är helt nya. Innan de uppfanns och sattes i produktion så visste ingen vad en mobiltelefon var, eller film på nätet, eller en röntgenkamera. Eller någon av de 1000-tals andra produkter och tjänster vi har nytta och glädje av i dag. 
Att producera och konsumera allt fler varor och tjänster är inget mål i sig. Men ekonomisk tillväxt är viktig eftersom den skapar möjligheter för människor. Tillväxten har skapat möjligheten att bo i ett hus med golvvärme istället för i ett dragit torp, eller möjligheten att ringa till en kompis, istället för att skicka ett brev, som förr tog sex dagar att komma fram. Förr i tiden var det bara mycket rika människor som hade råd att hyra in musiker och lyssna på musik. I dag är musik billig och tillgänglig för alla svenskar, på CD eller mp3. Ökade möjligheter förändrar tillvaron och hela samhället. Därför är tillväxt inte bara något som förändrar ekonomin, utan hela sättet vi lever tillsammans. 
Kakan växer 
Ibland liknar man alla de resurser och möjligheter, som finns i ett land, vid en kaka. I ett fattigt land är kakan liten. Människorna tvingas dela på det lilla som finns och det kan bli hårda strider om resurserna. Alla har då inte råd att äta sig mätta, utbilda sig eller njuta av underhållning. I ett rikt land är kakan däremot större. Alla kan få en större bit, utan att någon annan behöver bli utan. Tillväxt innebär att kakan växer. Befintliga varor kan tillverkas billigare, nya varor kan lösa nya problem och mer blir tillgängligt för fler. En av de stora vinsterna med tillväxt i ett samhälle är just att alla kan få det bättre, utan att någon behöver få det sämre. Sedan 1870 har produktionsvolymen i Sverige, det vill säga det samlade värdet av allt vi producerar, ökat nästan 20 gånger. Tänk dig att din familjs förmögenhet, era inkomster och era möjligheter blev 20 gånger så stora som i dag. Så mycket har Sveriges kaka växt. Hur stor tror du kakan är 2070? 
BNP är inget perfekt mått på hur rikt ett land är. Allt som faktiskt produceras ingår inte. Det som produceras ideellt i hemmet ingår inte och inte heller ”svartarbete”, det vill säga arbete som sker i det fördolda, i syfte att inte betala skatt. Det har tagits fram många andra mått, som till exempel väger in ett lands utbildningsnivå, hur god miljön är och mycket annat. Dessa mått kan också vara värdefulla i olika sammanhang.


En snabb analys av näringslivets text.

• Billigare tillverkningskostnader, billigare priser, snabbare produktion, mindre arbete, automatisering = ekonomisk tillväxt
• [Vi blir] bättre på att utnyttja våra resurser och utveckla lösningar för människors behov och önskningar = ekonomisk tillväxt
• nya produkter = ekonomisk tillväxt
• nya varor kan lösa nya problem och blir tillgängligt för fler = ekonomisk tillväxt
• Ökade möjligheter = ekonomisk tillväxt
• BNP är inget perfekt mått. Mäter inte ”allt gott”.

Sammanfattat, i företagsvärlden är ”allt gott” att benämna som ekonomisk tillväxt. Här i forumet så begränsas betydelsen av ekonomisk tillväxt till BNP-ökning fastän den allmänna betydelsen i näringslivet är att produktionen blivit bättre (snabbare, billigare, resurssnålare, fått substitut som möter människors behov och önskningar bättre, osv). Ökad ekonomisk tillväxt skulle rent teoretiskt kunna vara en bra marknadsföringskampanj som resulterade i att människor blev gladare när de sålde sin bil och började cykla, då har nämligen människors behov blivit bemött ”bättre” och gjort människor gladare än de var när de bara hade råd med cykel. Denna tjänst har tillkommit och BNP ökat fastän det är samma cykel då som nu. Skillnaden är att mer pengar cirkulerar genom reklamföretaget och att cykeln kan vara dubbelt så dyr fastän tillverkningskostnaden var hälften så hög. Så detta skulle intressant nog även kunna mätas med BNP. Val(möjligheten) mellan bil och cykel har blivit att betrakta som det som växte genom den ekonomiska tillväxten. (Många elcyklar är dyrare än många begagnade bilar fastän det bara är några enstaka kilo naturresurser i cykeln. Att känna sig grön är det som ger glädje. Det är en bättre ”lösning för människors behov och önskningar” som är att betrakta som ekonomisk tillväxt.)

”Kan det vara så att vårt samhälle så länge sett att ekonomisk tillväxt hör ihop med utveckling och effektivisering (både korrelation och viss kausalitet), att många (dig inklusive) faktiskt ser det som synonymer.”

Det handlar inte om kausalitet eller korrelation. De är inte ens synonymer. Ekonomisk tillväxt är i vardagligt språk nuförtiden definitionsmässigt ”utveckling och effektivisering”.

”Jag tror inte alla sett detta så tydligt men det är helt klart en viktig iakttagelse. För om ekonomisk tillväxt faktiskt konkret (bortom ordböckernas värld) ses som synonym till utveckling och effektivisering (+annat positivt), och inte bara kopplad till dessa, så har det betydelse för vår kommunikation.”

Detta är min poäng som jag arbetar hårt med att förklara. Över 40 år med tillväxtkritik har varit fullständigt meningslös eftersom tillväxt i de flesta andra kretsar ses som ”allt gott i världen” (sänkt naturresurskonsumtion inkluderat, det ingår i begreppet ekonomisk tillväxt i näringslivets korridorer). Och när någon kommer och kritiserar ”allt gott” så skapas en kognitiv dissonans av sällan skådat slag som totalt sänker alla försök till kommunikation mellan tillväxtkritiker och näringslivet/politiker. Vem är liksom mot bra saker? De måste ju vara knäppgökar!

Jag tycker faktiskt inte ens att jag överdriver när jag påstår följande: Att utropa ”ekonomisk tillväxt” inför näringslivet är synonymt med att utropa ”nerväxt” (gällande naturresurskonsumtion) på detta forum. De är exakta motsvarigheter i de olika subspråken som har skapats inom svenskan. Budskapet är detsamma.


Fokusera istället på de nödvändiga reformerna. Det kan vara att skapa större naturreservat eller högre resursskatter på jungfrueliga resurser för att öka återvinningen. Det kan vara att införa Demurrage för att sänka räntan och skapa ett räntefritt samhälle samtidigt som en basinkomst finansieras. Det kan också vara att höja priset på elektromagnetiska spektrumet i våra spektrumauktioner så att mobiloperatörer tvingas beställa effektivare och bättre mobilsystem från exempelvis Ericsson för att få in fler telefonsamtal på mindre bandbredd. Dvs resurseffektivisera samtidigt som skatten på arbete kan sänkas. Företagen som tvingas effektivisera har då möjlighet att anställa fler för att realisera effektiviseringen. Det skapas global tillväxt när dessa resurssnåla system säljs över hela världen. Eller som ni skulle sagt: ”Det blev billigare att ringa när mobiloperatörer behöver köpa mindre naturresurser”. Vi får en sänkning av svensk BNP samtidigt som vi skapar en oerhörd global tillväxt som gynnar alla på jordklotet. Detta eftersom BNP inte mäter all ekonomisk tillväxt. Vi gör kakan större även om vi inte kan mäta det.

O:
Hej J, i din sammanfattning har jag ändrat likhetstecknen till tecknet ”=>” som betyder ”medför” eller ”orsakar”. Då blir det genast tydligare att Näringslivets text handlar om en (för vårt ekonomiska system delvis riktig) uppfattning att en mängd olika förhållanden är gynnsamma för en ökande bruttonationalprodukt, vilket i sin tur är gynnsamt för en mängd företags ekonomiska omständigheter och möjligheter till vinstutdelning och konkurrensfrämjande investeringar.
Även de omvända orsakssambanden kan gälla (vilket särskilt politiker kan utnyttja i sina kampanjer), och då på ett sådant sätt att positiv eller negativ återkoppling kan ske.

• Billigare tillverkningskostnader, billigare priser, snabbare produktion, mindre arbete, automatisering => ekonomisk tillväxt
• [Vi blir] bättre på att utnyttja våra resurser och utveckla lösningar för människors behov och önskningar => ekonomisk tillväxt
• nya produkter => ekonomisk tillväxt
• nya varor kan lösa nya problem och blir tillgängligt för fler => ekonomisk tillväxt
• Ökade möjligheter => ekonomisk tillväxt
• BNP är inget perfekt mått. Mäter inte ”allt gott”.

Nej BNP ”mäter inte allt gott”, det mäter ”ett lands produktion av varor och tjänster”, och ”ekonomisk tillväxt”, uppfattad som BNP-ökning är ”är ett mått på hur snabbt ett lands produktion av varor och tjänster ökar”.

P:
J! Jag uppfattar det som om du inte förstått mycket av diskussionen om våra allvarliga miljö- och samhällsproblem. Det är just de argument som du tydligen fått från ”näringslivets informationsblad” kring tillväxt, produktion och konsumtion som vi vill problematisera. Det är naturligt att näringslivet vill försvara och bevara ”business as usual”. Vi befinner oss i en mycket svår situation bland annat på grund av att alltför många tror att ”kakan bara kan växa och växa”. Insikten att det finns gränser vi måste hålla oss inom i det ändliga system som jorden utgör börjar äntligen sprida sig. Det finns bara en kaka att dela på. Vi har redan överskridit jordens resurser och vi håller på att knapra på den kaka våra barn och barnbarn behöver för sin överlevnad. De åsikter du framför är inte på något sätt nya för oss. De är de gamla traditionella argumenten som framförts som försvar för att vi i stort kan fortsätta som vanligt. Det man brukar kalla ”ekologisk modernisering”. Det känns inte meningsfullt att börja om den diskussionen från början igen.

Q:
J skriver:
”Detta är min poäng som jag arbetar hårt med att förklara. Över 40 år med tillväxtkritik har varit fullständigt meningslös eftersom tillväxt i de flesta andra kretsar ses som ”allt gott i världen” (sänkt naturresurskonsumtion inkluderat, det ingår i begreppet ekonomisk tillväxt i näringslivets korridorer). Och när någon kommer och kritiserar ”allt gott” så skapas en kognitiv dissonans av sällan skådat slag som totalt sänker alla försök till kommunikation mellan tillväxtkritiker och näringslivet/politiker. Vem är liksom mot bra saker? De måste ju vara knäppgökar!”


Vem/vilka definierar vad som kan ses som ”allt gott i världen”? Kan det, i första hand, vara dom som tjänar dom stora pengarna inom ”begreppet ekonomisk tillväxt”?
När nu världen inte ser ut så här utan istället så har ”allt gott i världen” definierats som en ”sämre värld” av, som jag förstår det, en majoritet av världens befolkning då finns ju all anledning att fundera över varför det kan uppstå så helt olika synsätt.

Kan det vara så att även definitionsbegreppet kan sägas tillfalla dom som tar dom avgörande besluten i vårt ekonomiska system?

F:
Angående J:s inlägg: 
Trevligt att ta del av dina infallsvinklar, men du får ursäkta, för mig som penetrerat tillväxtens effekter under snart 50 års tid känns ingenting nytt av det du skriver. Självklart finns det mängder av sätt att försvara rådande ordning, för att inte tala om knep med avsikt att något förlänga denna ordning, men det grundläggande felet med ekonomisk tillväxt kvarstår.

Situationen blir faktiskt inte bättre av att införa nya definitioner, för att på så sätt få oss att vända blickarna bort från vad den ekonomiska tillväxten i grunden handlar om. Ekonomisk tillväxt handlar om att vi i allt snabbare takt tar i anspråk alltmer av planetens system och resurser och omvandlar dessa till avfall och molekylsopor. Att insikten om detta ännu inte fått genomslag inom politik och näringsliv, är oerhört tragiskt när vi vet att vi redan idag har ett ekologiskt fotavtryck som innebär att det skulle krävas 3,7 jordklot om världens samtliga människor skulle leva som vi svenskar. Benjamin, vad är det för utveckling du ser i ett sådant fasansfullt perspektiv? Visst innebär ekonomisk tillväxt även effektivisering m.m., men det är en effektivisering inom ett mycket begränsat perspektiv. Vi ödelägger nämligen samtidigt framtiden, varför det totala resultatet är kraftigt negativt.

Ekonomisk tillväxt är ökningen av bruttonationalprodukten, BNP: ökad produktionsförmåga, ökad genomströmning i samhället av materia och energi, ökad konsumtion, kort sagt ökat resursutnyttjande. Med en konstant procentuell ökning får vi en accelererande absolut ökning, så kallad exponentiell tillväxt, och det är denna typ av tillväxt många har svårt att förstå innebörden av.

Exponentiella tillväxtkurvor kan beskriva matematiska sammanhang men inte en uthållig verklighet. Så kan en population djur tillväxa exponentiellt men bara under en begränsad tid. Förr eller senare slår populationen i taket för ekosystemet. Man kan säga att vi svenskar för längesedan växt genom taket. Amerikanerna är ännu mer illa ute. Vår livsstil är totalt orealistisk idag.

Således kan ett tillväxtsamhälle som vårt existera endast under en mycket begränsad historisk tid. När samhällen skapas, växer och människorna i sin strävan får det bättre, växer även ekonomin. Men processen med en exponentiellt växande ekonomi kan efter ett tag inte längre fortgå, om ekosystemens bärförmåga ska upprätthållas. Enorma skador på jordens ekosystem är ett faktum, och skadeverkningarna tycks bara växa. Även med en exempellös teknisk utveckling de närmaste decennierna – hur ska 11 miljarder människor kunna leva som amerikaner på 1 jordklot, när amerikansk livsstil, i global skala, idag kräver mer än 5 jordklot? Att en genomgripande omställning måste ske dessförinnan kan alla inse, men vi agerar inte som om den insikten finns. Men vi kan alltså inte fortsätta som hittills. Detta är kärnan i tillväxtkritiken.

Den som ”väckte” mig angående tillväxtens dilemma var en lärare som på 1960-talet förde fram två vid den tiden ovanliga budskap. Dels att ”ett vanligt förekommande ämne”, nämligen koldioxiden vid förbränning av fossila bränslen, i framtiden skulle orsaka problem genom att temperaturen på jorden stiger. Det andra budskapet handlade om exponentiell tillväxt. Den läraren hade verkligen kläm på det här med att en sådan tillväxt, överförd på samhället och ekonomin, leder till helt orimliga resultat efter en tid. Han menade att vi har ”byggt in ett krav på ständig tillväxt i vårt ekonomiska system” och, hävdade han, ”på sikt går detta inte att genomföra, och då får vi stora problem”. Det var säkert fler som förstod detta, men 1960-talet var också de s.k. rekordåren då alla fick det bättre och ingen ville diskutera utvecklingens baksidor. Den diskussionen kom som bekant i stället igång indirekt bl.a. genom boken Tyst vår (Rachel Carson, Silent Spring, 1962).  

R:
L skrev:
 ”Men, som jag skriver lite längre ner, så är det önskvärt att vi använder mindre naturresurser och energi totalt sett. Detta måste inte ske exakt samtidigt, jag vill inte vara sträng och säga att vi måste bromsa samtidigt som vi gasar. Men på några års sikt så måste vi bromsa, dvs komma igång med utfasningen av ohållbara investeringar”.

Men hallå? Nu har vi gasat i 200 år, hur går det tycker ni?
Ursäkta om jag är raljant, men jag har inte ägnat mig åt det här för att vi ska dalta med näringslivet.
Näringslivet förstår inte vad vi säger av ett väldigt enkelt skäl: de vill inte förstå. De vill fortsätta att hinna tjäna pengar innan de dör, sen skiter de i resten.
Möjligen gnager ett litet dåligt samvete i dem (eller en oro för badwill). och då hittar de på saker som hållbar tillväxt och SCR.

Att säga att ”vi behöver bromsa, men inte precis nu” är som att säga till en alkis med begynnande skrumplever att ”snart måste du nog sluta dricka, men dra i dig en kvarting så du orkar fundera på saken först”.

F:
Häromdagen följde jag på SVT2 Industridagen 2015 i Södertälje. Att döma av vad som sades där, har krismedvetandet ännu inte nått dit. Det handlade mest om hur Sverige ska kunna fortsätta inta en ledande position i racet mot avgrunden. Man har ju 3,7 jordklot att bolla med.

Man lever alltså i en bubbla. När sedan politikerna ständigt framhåller vikten av en konkurrenskraftig industri i det här racet, då förstår man varför krismedvetandet inte heller där har nått fram. Beslutsfattares världsbild skiljer sig med andra ord radikalt från exempelvis våran. Det är nog mest önsketänkande att tro att institutioner som Sveriges riksdag och industrin ska frångå hittillsvarande koncept.

L:
Svar på R:s inlägg:
Det handlar inte om att fjäska för näringslivet. Politiker och facket är medberoende. Förändringspsykologin säger att missbrukaren behöver testa ett drogfritt liv och uppleva att det är gott för att kunna släppa drogerna. Alltså först en vision om hållbar utveckling och att omställningen kommer att bli en prövning, inte en dans på rosor men ändå det bästa alternativet. Detta kräver politiskt ledarskap. Det vi gjort i 200 år är mer glass till barnen. Att bara ta bort glassen utan att erbjuda en vision tror jag inte går att förena med demokrati. 

Utmaningen är att minska utanförskap och utslagning under omställningen. I min vision ersätter vi arbetslinjen med existenslinjen. Alla ska med. Antingen kortare arbetstid eller basinkomst. Hur ser din vision ut? 

R:
Min vision är att vi ska fokusera på att få folk att prata om läget som det verkligen är. Att tillväxtsamhället är slut, och att alla måste börja fundera på alternativen.

Inte inlindat som i ”lite grön tillväxt först, sen kommer problemen”. Utan rakt på. Precis som modern forskning säger att man ska göra.
Svåra sjukdomsbesked ska inte lindas in, det har läkarvetenskapen lämnat bakom sig. Därför att det visar sig att människor greppar varje halmstrå för att undvika förändring om de inte får ett rakt besked.
Precis samma sak gäller i miljöfrågor. ”one foot in the door” och liknande teorier om att det är bra att börja med nåt litet, de har visat sig kontraproduktiva. Den mentala förändringen måste komma först, det är
bara då folk öppnar sig för verklig förändring.  

Min vision är också att vi håller oss till den ursprungliga idén, att väcka samtalet.

Sen när det gäller lösningar så gillar jag såväl kortare arbetstid, basinkomst och individuella utsläppsrätter. För att nämna några saker. Men det är som sagt en annan story.

A:
Hej, jag har funderat mycket över det R (och andra) säger om behovet av nerväxt. 

Jag tror att det kanske finns en skiljelinje mellan de som ”enbart” vill fasa ut fossila bränslen och andra miljöskadliga verksamheter och mellan de som vill se en total minskning av resursanvändningen (degrowth). 
För de förstnämnda är minskad total energi- och materialanvändning samt minskad BNP en möjlig konsekvens av utfasningen snarare än ett mål. Man ser BNP-fokuset som något som försvårar utfasningen av det miljöskadliga, men man är tillväxtagnostisker. Växer det förnyelsebara tillräckligt fort för att ersätta det fossila och dessutom ge tillväxt så är inte det något problem, men att satsa allt på detta osäkra scenario (ha det som mål) är fel. 

För de sistnämnda är minskad resursanvändning (iaf i väst) ett självändamål. Dels eftersom det är betydligt enklare att ersätta en krympande än en växande resurskaka med nya förnyelsebara resurser = större chans att lyckas rädda planeten. Men också för att man ifrågasätter tillväxtideologin i grunden och ser det som osunt (och förenat med risk för andra miljökonsekvenser än uppvärmning) med en ständigt växande resursanvändning även om den skulle vara 100% förnyelsebar. Man ser det kanske också som att om vi får en total minskande resurskaka så är det nödvändigt för oss i väst att ha bantat ner så att resurserna som finns kan bli mer jämnt fördelade globalt. 

Den första gruppen vill inte prata om nerväxt förutom som en risk vi behöver ha beredskap för. Den andra gruppen vill aktivt pusha för det (när det gäller resurser iaf, kanske inte alltid BNP). (Båda grupperna är förstås också överens om att evig tillväxt är omöjlig men var den teoretiska gränsen går, och om dagens nivå är möjlig att upprätthålla finns det skilda uppfattningar om.)

Jag tror att varianter på båda dessa synsätt finns. Ifrågasättandet av BNP som mål/främsta medel för samhället förenar, men skillnaderna i synsätt gör det svårt att enas om hur tillväxtkritiken i övrigt ska formuleras. 

Är detta en rimlig beskrivning? 

R:
Jag tycker det är en bra beskrivning av var linjen går. Sen är det en grov indelning och det finns en palett där emellan, men jag tror ändå att vi måste ha den här skillnaden klar för oss.
Annars lägger vi mycket tid och energi på att prata förbi varandra.
Vi som håller på med de här frågorna mycket är otåliga och vill komma vidare. Det känns kanske futtigt att bara jobba med det som rör att överhuvudtaget väcka frågorna.


Sen kan vi fortsätta att diskutera internt över ”klyftan” mellan tillväxtagnostiker och nedväxare.
T.ex: hur ser vi på att Greenpeace globalscenario för 100% förnybar energi, är baserat på en fortsatt årlig tillväxt på 3%……  🙂

A:
Skiljelinjen går alltså mellan vad vi kanske kan kalla ”tillväxtagnostiker” och ”nerväxare”.För att kunna vara tillväxtagnostiker behöver man se en åtminstone teoretisk möjlighet att lösa miljöproblemen utan att ha nerväxt. Även om det finns många andra problem än utsläppen av växthusgaser är det den kanske största frågan och där mest fokus ligger. Du R nämner Greenpeace scenario för 100% förnyelsebart. Man räknar där med 3 procents årlig tillväxt men landar ändå i att vi år 2050 användernågot mindre energi än idag. Detta trots 2 miljarder fler människor och en 173% större ekonomi än idag. Alltså en nerväxt av resursanvändning per capita, men tillväxt mätt i BNP. En våldsam effektivisering åstadkommer detta i deras scenario. IPCC och WWF (genom Ecofys) kommer fram till liknande slutsatser för scenarion där energisystemet är nästan helt förnyelsebart till 2050 men tror på ännu mindre total energimängd då, trots BNP-tillväxt. 
Men sen finns de som Global energy assesment (GEA) som ser en möjlighet till 80% förnyelsebart 2050, men med en 50-procentigt större energiförbrukning än idag (samtidigt som BNP tillväxt förstås) (Detta innebär dock ”bara” en halvering av de fossila bränslena eftersom energimängden växt). 
Jag ser båda scenariona som orealistiska (även om de är teoretiskt möjliga) och det ingår i vår roll att påpeka detta. Greenpeace och WWF tror på en sådan extrem effektivisering att den ska räcka både till befolkningsökning, minskning av den totala energimängden och flera procents BNP-tillväxt. Enligt många ”insatta” är detta helt orealistiskt. GEA tror inte på lika stora effektiviseringar men istället ser man att det skulle vara möjligt att öka den totala energiförbrukningen samtidigt som vi fasar ut fossil energi, genom att ha en superhög utbyggnadstakt för förnyelsebar energi. Det är inte heller särskilt realistiskt med tanke på intermittencyproblemen med förnyelsebart, räknar man in behovet av kontinentöverskirdande super-grids och lagringskostnader mm för vind och sol blir de mycket dyrare och svårare att kraftigt expandera. 
Det är dock två helt olika argument att bemöta, som två fronter att slåss på samtidigt. Det ena att visa att en megaeffektivisering inte är trolig, det andra att en megaexpansion av förnyelsebart inte är troligt. Vi kan inte utgå från att det finns konsensus kring att vi måste minska resursförbrukningen per capita och fokusera på att effektiviseringen främst måste gå till detta och inte till BNP. Inte heller kan vi inrikta oss på att det verkar orealistiskt att det förnyelsebara ska gå att expandera så kraftigt. Vi måste bemöta båda samtidigt och även kombinationen av dem båda (lite av varje) vilket gör det enormt invecklat. Vi kan och bör påpeka det orealistiska i dessa antaganden men att gå in och försöka bevisa att de är fel är inte riktigt görligt. Bland annat därför ser jag det som väldigt vanskligt att generellt tala om att nerväxt är ett måste. 

Lösningen, att prata lokalt istället för globalt?
Samtidigt blir det lätt en förvirring mellan teori och praktik samt mellan globalt och lokalt/nationellt, man pratar ovan om teoretiska möjligheter till globala lösningar men det är något helt annat än vad som är praktiskt möjligt att göra nationellt. Här tror jag en del av nyckeln till lösningen på problemet som nämndes ovan ligger, jag tror också att det kan vara en brygga mellan tillväxtagnostiker och nerväxare. 
En allsmäktig världshärskare skulle exempelvis kunna tvinga fram en megautbyggnad av förnyelsebart som ökade den totala energimängden radikalt samtidigt som det fossila fasades ut. Men vi i Sverige kan inte göra detta. Så länge världens energimix är till 80% fossil så krävs det i praktiken en minskad svensk materiell konsumtion för att vi ska kunna bidra till en minskning av utsläppen. (I teorin kan vi isolera oss och bara konsumera svenska produkter gjord på förnyelsebar energi och cellolusa etc, men……) Detta är extra viktigt för Sverige eftersom 60% av våra utsläpp sker utanför landet. Hade vi haft ett fossilt energisystem som tex Polen hade vi kanske haft bättre möjligheter till en tillfällig nationell ”grön tillväxt” genom att ställa om detta. Sverige kan förstås också ställa om tex hela bilparken till att gå på el, men det är otroligt knepigt och kommer inte att räcka så länge de produkter vi konsumerar mer och mer av i takt med löneökningar görs på en 80 procentig fossilmix. 

Av denna anledning kanske tillväxtagnostiker och nerväxare kan enas om att vi i Sverige i praktiken behöver ha en nerväxt av den materiella konsumtionen? I alla fall så länge ett globalt mirakel inte har skett och övriga världen kraftigt minskar kol och oljeanvändning och övrig miljöpåverkan. Sedan leder detta antagligen även till minskad BNP, men att det skulle vara ett självändamål är nog inget vi kommer enas om. 

För vissa kanske det jag skriver är rena självklarheter, men jag har brottats med de här specifika frågorna ett bra tag och först nu känns det som att saker verkligen börjar klarna. Jag har nog ofta pratat om teoretiska möjligheter generellt när den jag diskuterat med tänkt på vad som är praktiskt möjligt lokalt. 

Vad säger ni, är detta en möjlig väg framåt och beskrivning av en gemensam möjlig ståndpunkt mellan de grupper jag beskrev igår? (om nu den beskrivningen är korrekt). 

F:
A skriver:
Jag tror att det kanske finns en skiljelinje mellan de som ”enbart” vill fasa ut fossila bränslen och andra miljöskadliga verksamheter och de som vill se en total minskning av resursanvändningen (degrowth). 

Själv tillhör jag dem som både vill fasa ut fossila bränslen och andra miljöskadliga verksamheter och de som vill se en total minskning av resursanvändningen (degrowth).

Med hjälp av tekniska och organisatoriska lösningar och livsstilsändringar kan vi komma en bit på vägen, men det räcker inte. Med dagens ekologiska fotavtryck är det själva planeten vi är inne och knaprar på. Hittills har utvecklingen följt linjen ”Som de rika lever i dag, kommer de flesta att leva i morgon”. Men detta kommer inte längre att fungera, just därför att mänskligheten redan nått och delvis stött igenom taket när det gäller ekologisk bärkraft. Om linjen ska följas, innebär det att våra ”svenska” 3,7 jordklot kommer att bli både 4, 5, 6 och 7 jordklot inom kort, d.v.s. samma utveckling som i exempelvis USA. Och efter oss trendsättare följer miljarder människor i utvecklingsländerna, som naturligtvis ska leva som vi. Ingenting ser just nu ut att kunna hejda en sådan utveckling. Beslutsfattarna i Sverige och runt om i världen kan inte ens ta till sig en föreställning om att tillväxten måste få ett slut, d.v.s. man vågar inte tänka tanken.

Vi måste ner till 1 jordklot, och sedan hålla oss där. Detta är den verkliga utmaningen. De som i dag pläderar för ”grön tillväxt” har kunnat se en sådan förverkligas under flera decennier nu. Men samtidigt har alltså inte det totala trycket på planeten minskat, tvärtom. Ekomodernismen är ingen ny tanke, den har nu prövats ganska länge, varför vi måste se till vad denna tanke har gjort med oss och med planeten. Tanken förändrar ingenting i grunden, detta blir nu alltfler medvetna om. Ekomodernismen var det som blev kvar när man insåg svårigheterna att angripa problemet med tillväxten.

C:

Triggat av några av de senaste inläggen, lite reflektioner om gas- respektive bromspedal med mera. Det blev förstås inte riktigt så kort och koncist som min ambition var…

1. Tillväxt är alltid en tillfällig process. Något som kan existera så länge omgivande faktorer är gynnsamma. För att uppleva en exponentiell tillväxt krävs positiva (förstärkande) återkopplingsmekanismer, t.ex. ränta-på-ränta eller vad man kan observera hos växande populationer. Också den ekonomiska tillväxten stöds av positiva återkopplingar.
2. Tillväxten bryts när negativ (balanserande) återkoppling tar överhand. I djurvärlden kan det vara maten som tryter eller antalet rovdjur som ökar. För BNP kommer slutet på den billiga energin och ekosystemtjänster som inte levererar, att verka återhållande.
3. Självfallet är det inte svart eller vitt, utan det är en sammansatt väv av återkopplingar och fördröjda reaktioner – det som benämns ”system dynamics” och som är en grundpelare i boken Limits to Growth. De komplexa sambanden gör å ena sidan att det är utomordentligt svårt att bedöma effekterna av olika åtgärder men å andra sidan ger det en resiliens. Det som jag ibland kallar det ”finansiella korthuset” är imponerande stabilt.
4. Att vara för eller emot tillväxt är, med detta sagt, inte speciellt relevant. Det är ett predikament att den kommer att brytas. Det är bara en fråga om tid.
5. I skilda sammanhang talas det om att använda ”gaspedalen”, exempelvis genom att driva kraftfulla satsningar på sol- och vindkraft. I förstone kan det tyckas självklart, men då detta ofta baseras på en ogrundad förhoppning att förnybar energi ska kunna ersätta de fossila energikällorna riskerar det vara missriktat. Solenergin har visserligen haft en mycket god utveckling de senaste åren, men det är förvånande hur miljökämpar okritiskt drar ut trender och tror på solcellernas exponentiella tillväxt. Studier av EROEI, problem med energilagring och tillgång till råvaror visar tvärtom att det är en myt att det förnybara ska kunna ersätta olja, kol och fossil gas. Tyvärr.
6. Att satsa på gröna tekniker utan att ha en realistisk bild av deras potential riskerar i bästa fall att leda till besvikelser och smärre felsatsningar. I värsta fall fördröjer det en nödvändig omställning och kan lägga beslag på ekonomiska resurser som hade kunnat användas på klokare sätt.
7. Med detta sagt ser jag starka sakliga argument för att använda bromspedalen och minska konsumtion, resursförbrukning och miljöpåverkan. Det har förts diskussioner om att skapa lämpliga mätetal för att verifiera en sådan god utveckling, men i väntan på detta kan vi använda ett väletablerat mått som har en dokumenterad koppling till de effekter som vi vill uppnå, nämligen BNP. Ökad BNP är inget bra mått på välfärd, och dess motsats, nerväxt, är ingen garant för en ekologiskt hållbar utveckling, men i brist på annat är det en hyfsad indikator…
8. Om det finns sakliga skäl för att bromsa är det svårt att hitta de hållbara argumenten för att använda gaspedalen. En viss satsning på solenergi är förmodligen inte skadlig, medan massiva investeringar i höghastighetsjärnväg eller infrastruktur för att ladda elbilar riskerar att vara direkt kontraproduktiva.
9. Även om min slutsats är att en krympande ekonomi är eftersträvansvärd är jag inte riktigt så naiv att jag tror att det är okomplicerat att nå dit. Med en expanderande ekonomi har vi sugit in värdefulla naturresurser till samhället, vilket i sin tur har bidragit till det välstånd vi ser runt omkring oss. Nerväxt riskerar att vara katastrofalt för sysselsättning, social stabilitet och i förlängningen både demokrati och fred. Det finns inga enkla svar på tillväxtens svåra dilemma.
10. Trots att jag för egen del inte fäster någon stor tilltro till gaspedalen och definitivt inte till tekniska mirakel har jag en förståelse för att andra väljer att föra fram ett mer optimistiskt och ljust budskap. Det kan vara en klok och pragmatisk väg att få gehör för sitt budskap.

Q:
Kan det vara till någon hjälp, i den här diskussionen, att åter igen söka fördjupa sig i frågeställningen: Vad beror det i grunden på att våra samhällen, världen över, går mot kollaps där varken ”gas- eller bromspedal” kan förhindra detta?
C:
Att vi går mot någon form av kollaps är nog klart.
Allt annat vore sensationellt och skulle bryta ”normala” mönster.

Vi (politiker, näringsliv och individer) agerar på hot och möjligheter som ligger nära – i tid och rum.
I termer av ”system dynamics” är det vanliga med mer eller mindre kraftiga översvängar. Överutnyttjande av resurser innan man tvingas tillbaka. Bland undantagen är tillväxt hos människokroppen, som är ett sinnrikt system med positiva och negativa återkopplingar och där styrningen med bl.a. tillväxthormoner är väl avstämd och sker i god tid, fjärran från hur vårt politika/ekonomiska system fungerar.

I ett så komplext system som ett modernt samhälle kan jag inte se möjligheten att undvika ”overshoot and collapse”. Sedan är det en helt annan fråga hur en kollaps yttrar sig och hur fatal den behöver vara. Hellre en ekonomisk krasch än en ekologisk …

Även om jag är övertygad om att vi har någon form av kollaps framför oss behöver man inte dra ner rullgardinen, utan istället se det som en möjlighet till de paradigmskiften som är nödvändiga.

Utesluter inte att det finns kloka beslut att ta i det korta perspektivet för att värna miljö, ekosystem och naturresurser. Här finns förstås en konflikt att detta riskerar slå mot BNP, sysselsättning mm. 

O:
Såvitt jag har förstått kan tre motiv ha varit avgörande för våra flesta diskussioner:
a) problematisera tillväxten, b) kritisera en utveckling där fotavtrycket hela tiden ökar (som en effekt av ökad omsättning av energi och material) samt c) kritik av BNP som mått på utvecklingen.
a och c är väl redan ganska triviala medan b kan vara vår allra viktigaste uppgift eftersom en sådan utveckling, även om ökningen skulle vara minimal, i längden är ohållbar eftersom vi redan förbrukar mer av jordens resurser än vad som (kan) återbildas.
Vi måste alltså på något sätt ställa om vår produktion och konsumtion så att åtminstone den ”fotavtrycksskapande” delen av omsättningen av energi och material minskar.
Som C skriver finns det ”ett väletablerat mått som har en dokumenterad koppling till de effekter som vi vill uppnå [minskad konsumtion, resursförbrukning och miljöpåverkan], nämligen BNP”. Frågan är om det finns något sätt för oss att frigöra oss från den kopplingen så mycket som behövs genom att minska en starkt ”fotavtrycksskapande” del av omsättningen av energi och material och samtidigt öka annan, betydligt mindre fotavtrycksskapande omsättning så att BNP inte minskar.
Frågan är om detta är möjligt, och om ”tillväxtagnostiker” kan sägas ha en hållbar position. I vilket fall som helst borde väl svårigheterna att uppnå detta tillsammans med vår kritiska situation när det gäller resursförbrukning innebära att vi (även tillväxtagnostiker) borde göra vad vi kan för att hitta sociala, organisatoriska lösningar som inte kräver BNP-ökning, och diskutera de förslag till lösningar som redan finns (och kanske i förlängningen bidra till utprövning). Jag kan inte se annat än att detta borde vara den absolut främsta, och egentligen ganska självklara uppgiften för oss.
Tilläggas att vi naturligtvis också borde bekymra oss för de effekter som lokala aktörers krav på tillväxt har på fördelningen av ekonomiska resurser hos jordens befolkning. Ytterligare ett starkt skäl för att söka efter andra sociala lösningar.

Q:
C skriver:
”Att vi går mot någon form av kollaps är nog klart.
Allt annat vore sensationellt och skulle bryta ”normala” mönster.”


Hur tolkar vi ”…´normala´ mönster”?

Skall vi tolka det som att kollapsen är oundviklig och ska ses som, så att säga, ett ”normalt mönster” i vår historia? Alltså oundviklig!

Eller ska vi tolka kollapsen som ett ”normalt mönster” sett utifrån det specifika strukturella samhällsbygge som vi alla idag lever i? I så fall vore den inte oundviklig!

C:
Min syn (som du och andra inte behöver dela) är att kollapsen är oundviklig. Däremot inte givet hur den kommer att te sig. Pyspunka eller explosion?
I naturen och även i maskiner konstruerade av mänsklig hand krävs ingående kunskap om samband i ”systemet”, sinnrik styrning och god framförhållning för att undvika översvängar och mer eller mindre allvarliga bakslag.
I det vi ser omkring oss är inte dessa villkor för att undvika översvängarna uppfyllda. Många storheter har exponentiella förlopp, allmänningarnas tragedier som tenderar att överutnyttja resurser (fisk, mineraler etc.), ingen tidigare erfarenhet, kortsiktigt tänkande, girighet. Listan kan göras lång…
Så ja, jag tolkar kollaps som det ”normala mönstret” och där vårt samhälle med sitt fokus på tillväxt bara gör det än mer tydligt att den inte går att undvika och att den riskerar bli mer fatal än i ett samhälle präglat av måttfullhet och strävan efter ”steady state”.
Hoppas att du inte ser det som alltför dystopiskt utan som argument för att skapa resiliens.

O:
Vi utgår från följande:
 ”Vi vill se ett välmående samhälle som inte är beroende av ekonomisk (BNP) tillväxt för att fungera tillfredsställande”.

Att Sveriges BNP (beräknad på konsumtion) är alldeles för hög för att vi inom rimlig tid och utan minskat penningflöde ska kunna utveckla tekniska metoder som kan åstadkomma en minskning av motsvarande materialflöde till en ekologiskt hållbar nivå är nog ganska troligt. Detta är ett skäl till att penningflödet måste minska. Men förutom den ekologiska problematiken finns det en inre motsättning i vårt ekonomiska system som innebär att själva kravet på ekonomisk tillväxt inte heller är hållbart. Det beror i första hand på att detta krav, och motsvarande möjligheter att tillfredsställa det, inte är jämnt fördelat i systemet utan är starkast hos dem som (tack vare tillväxten) har lyckats ackumulera mest pengar och annat kapital. Jag tror inte att vi i längden kan undvika att diskutera vad som behöver göras åt detta faktum, som alltså innebär en snedväxt som hotar att under alla omständigheter ge upphov till allt större spänningar i samhället, men särskilt när resursbrist har uppkommit som ett resultat av en (tidigare) alltför hög tillväxt.
Det blev lite kompakt det här, men ibland tror jag att det kan vara bra att försöka se ganska mycket på en gång.

Q:
Angående C:s inlägg:

Jo jag delar synen om att kollapsen är oundviklig! Och naturligtvis beror denna oundvikliga kollaps på någonting. Men vad?
Svaret på denna fråga, anser jag, är helt grundläggande i förståelsen av vad vi måste fokusera oss på.
Men då blir frågan: vilket svar får vi? Får vi olika svar? 

 ”I naturen och även i maskiner konstruerade av mänsklig hand krävs ingående kunskap om samband i ”systemet”, sinnrik styrning och god framförhållning för att undvika översvängar och mer eller mindre allvarliga bakslag.
I det vi ser omkring oss är inte dessa villkor för att undvika översvängarna uppfyllda. Många storheter har exponentiella förlopp, allmänningarnas tragedier som tenderar att överutnyttja resurser (fisk, mineraler etc.), ingen tidigare erfarenhet, kortsiktigt tänkande, girighet. Listan kan göras lång…
Så ja, jag tolkar kollaps som det ”normala mönstret” och där vårt samhälle med sitt fokus på tillväxt bara gör det än mer tydligt att den inte går att undvika och att den riskerar bli mer fatal än i ett samhälle präglat av måttfullhet och strävan efter ”steady state”.”

Jag tolkar dina rader ovan som att även du – liksom jag själv – menar att vi lever i ett samhälle som är fullt av, så att säga, systemfel. Är denna min tolkning rätt? I så fall: vad beror då dessa systemfel på? Kan det handla om strukturella maktförhållanden?

Vilket blir mitt svar som den grundläggande orsaken till den oundvikliga kollapsen! Kan det finnas någon annan grundläggande orsak som svar?

A:
Angående O:s inlägg:
Absolut. Det jag menar är att tillväxtagnostiker har en hållbar position om man ser på problemet på global nivå och ur en teoretisk synvinkel. Men när man ser på vad Sverige praktiskt kan göra så är det minskad total svensk resursanvändning som gäller (ink importerad konsumtion förstås), iaf så länge övriga världens energimix och industriella processer ser ut som de gör. Men det gäller att förklara detta, annars får vi bara motargument om hur minskad resursanvändning på global nivå inte alls behövs i teorin. 
Däremot vet jag inte om man bergsäkert kan säga att minskad total svensk resursanvändning kommer leda till minskad BNP. Kanske det, men det är inte poängen. 

Snedväxten som du lyfter O är också viktig. Särskilt med tanke på att lösningar som grön skatteväxling mm kan öka ojämlikheten om man inte aktivt motarbetar det. 

S:
Kan man ev tänka så här: Varje samhällsstruktur måste väl i rimlig mån vara kongruent med levande processer för att fungera någorlunda?
Så… OM vi accepterar att 1. de av människan konstruerade strukturerna är en del av o därmed både påverkande och beroende  av det större systemet /naturen o 2 det kännetecknande för denna större komplexa levande process /autopoeisis/natur/evolutionen utgörs av  mångfald + tid (dvs kvaliteter på många nivåer i ständig samverkan > en i begränsad grad reducerbar o förutsägbar organisk värld) så följer kanske att allvarliga konflikter uppstår när den levande processen hanteras SOM OM den vore reducerbar till alltför enkla kvantitativa delar, stillastående och styrbar (dvs mekanisk/komplicerad).

OM det nu är så så följer utmaningar som inte är så enkla. De innebär nog att vi kanske måste ifrågasätta och fördjupa vår tolkning av begrepp som tex skala (som global/lokal o allt däremellan) och lång/kortsiktighet. Inte minst måste kanske möjligheterna o begränsningarna vad gäller målstyrning undersökas? 

K:
Angående ett tidigare inlägg av A:
Tror inte heller att den där skiljelinjen är korrekt dragen. Det handlar nog inte om vad man själv vill utan om hur den diskussion vi för ska kopplas ihop med den som förs i samhället i övrigt. Riksbankens avsikt med minusräntan är att stimulera till ökade investeringar och ökad konsumtion. De vill med alla medel åstadkomma det vi vill bort ifrån. Alla diskussioner till trots (och jag har förstås missat mycket) så ser jag inte att vi kommer in i den aktuella debatten med förslag, som är konstruktiva. Det skulle vara fint om vi kunde sammanfatta vilka alternativ till stimulanspolitiken, som finns.


Q:
Ett globalt ekonomiskt system som är byggt utifrån förutsättningen om ständig ekonomisk tillväxt (”Riksbankens avsikt med minusräntan …”) kan inte ta till sig ”möjliga lösningar” där denna förutsättning inte prioriteras.

Kan det vara viktigt för oss och alla andra att förstå dessa ”spelregler”?


K:

Frågan som vanligen ställs med anledning av riksbankens minusränta är ju kommer den att leda till ökade investeringar eller enbart till bubblor i ekonomin i form av t.ex höjda bostadspriser? Spontant tänker jag att ett problem är att stater inte tar tillfället i akt och investerar i samhällets infrastruktur nu när kostnaderna för sådana investeringar är låga. Det behövs allt från laddstolpar till el bilar till satsningar inom skolan på olika nivåer och investeringar i järnvägarna. Jag ser det som ett problem att det uppenbarligen inte tycks finnas sådana planer. Men sådana investerinagr tär också på naturresurserna och genererar tillväxt (och ökad BNP). 
Ur noll- eller nedväxtperspektiv kanske det då är bättre med bubblor eftersom pengarna försvinner när bubblan spricker. Det sker visserligen till en hög kostnad socialt sett, men bryr sig vi om sådana kostnader?

Jag försöker inte ironisera här utan tycker att detta är svårt.

L:
K:s fråga understryker det som gröna keynesianister alltid sagt.  Alltså mer fokus på finanspolitik än penningpolitiken som ju är helt låst. Låt staten passa på att bygga om Sverige till hållbarhet nu när vi har stor arbetslöshet. Visst, en omställning till hållbar utveckling är både resurs krävande betong och stål till vindkraft samt ökar BNP. Men sådana investeringar är ändå nödvändiga för att minska vårt ekologiska fotavtryck från dagens 3.7 jordklot. Vi kan väl inte vara emot det även om just dessa hållbara sektorer skulle växa?  Som jag ser det blir det lättare att bromsa det dåliga om vi tillåter det goda att växa. Samtidigt behöver vi diskutera kortare arbetstid och basinkomst. Endast det kan förmå samhället att släppa BNP tillväxtmålet.

A:
När det gäller investeringsbehovet så delar jag din syn på att det är ett ypperligt tillfälle att satsa på det som behöver växa, tex grön infrastruktur. Men det är många som lyfter behovet av detta. Färre är det som pekar på behovet av bromsen och tex pekar på att vår importerade konsumtion står för 60% av våra utsläpp och att om vi ska ta vårt ansvar för de globala utsläppen måste vi minska även denna. Det är också här kravet på tillväxt blir ett hinder. 

Jag iaf bryr mig väldigt mycket om de sociala kostnaderna K. När det handlar om vad Sverige kan göra så har vi kanske större möjligheter att skapa ett nationellt resilient samhälle som klarar framtida kriser, än vi har att lösa de globala miljöfrågorna, även om vi bör försöka bidra även till det sistnämnda. Som tur är bidrar många av de tänkbara lösningarna till bägge dessa mål. 

H:
Även Keynes insåg att vi inte kan ha ekonomiskt tillväxt i all ändlöshet. Idag skulle han kanske, i likhet med mig och C, om jag uppfattat honom rätt, ha sagt att en kollaps av något slag är oundviklig. Denna kollaps är grunden för min optimism och mitt engagemang. Keynesianer av alla kulörer uppfattar jag som optimister som hoppas att man kan undvika en kollaps genom att gasa och bromsa på ett smart sätt. 

När det gäller gasandet vill jag påstå att riskerna är historiskt höga för alla slag av investeringar nu och under det närmaste decenniet. Skälet är att vi har nått oljetoppen och klimatförändringen börjar ge betydande störningar för stora delar av den globala ekonomin. På sikt vet vi att faktorprisrelationen mellan Arbete och Jord (framförallt fossil energi) kommer att förskjutas till energins nackdel. Hur denna förskjutning kommer att gå till vet vi dock inte. Vi vet inte var en ny balans kommer att landa, inte hur vägen dit ser ut och inte hur lång tid det tar. 

Eftersom ny teknik är helt beroende av denna faktorprisrelation så innebär det att osäkerheten om vad som på kort och lång sikt är en lämplig teknik. Alla investeringar riskerar därför att bli misslyckanden. Sak samma gäller naturligtvis risken för dem som finansierar dessa investeringar. 

N:
Idag skulle Keynes nog ha sagt samma sak som han gjorde 1930: lösningen heter kortare arbetstid. Det beskrev han i den berömda essän ”Våra barnbarns ekonomiska möjligheter”. Huvudtanken är att arbete bara är ett medel för att leva livet. Ökande effektivitet skulle växlas in i mer liv, inte mer prylar. Pessimist var han verkligen inte; essän är skriven mitt i brinnande finanskris.

F:
Det känns idag som att vi inte förmår ta tag i de verkligt stora problemen. I stället mal det på i samma hjulspår. Keynes är ju öppen för att utvecklingen i sig själv till slut ska leda oss rätt, men snart har hans stipulerade hundra åren gått… I stället ser vi alltmer desperata försök att hålla liv i det gamla, vilket sannolikt kommer att leda till någonting helt annat än vad Keynes föreställde sig. Keynes synsätt var också begränsat på så sätt att när han säger att “vi är på väg att lösa det ekonomiska problemet”, saknar han ett ekologiskt perspektiv. Han skriver om kraften i den sammansatta räntan, men ser han kraften i den ekonomiska tillväxt som sågar av den gren vi alla sitter på? Det som händer idag är framför allt en total nedmontering av naturens system, där det ekonomiska systemet kommer att raseras just på grund härav. Vi kan inte “lösa det ekonomiska problemet” utan en lösning på det ekologiska problemet. Att våra liv inte passar in i naturens system blir alltmer uppenbart.


T:
Angående en skriven artikel:
 Jag menar att om vi skall balansera de utsläpp som ökande investeringar i form av markberedning, järnvägsbygge, bostadsbygge och därtill kopplade transporter och tillverkning av cement, betong och byggmateriel så borde vi inse att hushållens konsumtionsnivå bör minska. Ska vi nu ta klimatfrågan på fullt allvar så måste vi väl också kunna säga det som är obekvämt. Jag tror att det är negativt att legitimera en ohållbar konsumtion, även om det är populärt i stora kretsar.

U:
Konsumtion i sig är inte farlig, det handlar om innehåll, det du kallar legitimera en ohållbar konsumtion, kallar jag att diskutera en förändrad konsumtion.
Det finns många roliga exempel på det som inspirerar oss alla till ansvarstagande och makt, (egen el är en enkel sån) men jag tror inte vi kommer framåt genom att säga ”minska konsumtionen” det betyder bara i människors öron att ens barn ska få det sämre än man själv. 
Och det är inget någon kommer kämpa för.
Sen kan man själv som miljövänster ha väldigt avancerade funderingar kring livets innehåll och mening och onyttan med 8 timmars arbete i en värld där 4 skulle räcka. Frihet är inte att konsumera mer plastleksaker, frihet är att ha mer tid att leka med sina barn själv. Osv. Men att börja kommunikationen utifrån tesen ”minska din konsumtion” är att börja i fel ände. Det är inte att vara ”obekväm”. Det är däremot att i värsta fall skapa motstånd mot förändring.
Börja med den positiva lösningen, Ren energi ger en förändrad energimakt vilket ger en förändrad produktion och därmed förändrad konsumtion.
För övrigt går det att bygga det mesta utan betong.

L:
Citerar Wigforss:
”Om målet med samhälls­utvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

V:
Vad gäller den diskussion om investeringar i en mera hållbar infrastruktur som förts frågar jag mig: ”Vad är alternativet? Lägga oss ned och dö?!”
Jag väljer att se mänsklighetens utveckling som ett slags tuvhoppande i en myrmark. För närvarande krymper tuvan oroväckande snabbt. 3,7 jordklot är ett tydligt exempel på detta. 
Med ökad kunskap och erfarenhet kan vi ta oss till en större och mer stabil tuva. Det förutsätter ett mera långsiktigt perspektiv på allt vi gör. Det förutsätter investeringar i bättre och mera hållbar teknik. Det förutsätter ändrade preferenser och därmed livsstil.
Sedan är det inte säkert vi lyckas lägga om i tid. Eller vi kanske bara åstadkommer saker i rätt riktning i vår del av världen, kanske bara i Norden eller i Sverige. Detta vet vi inget om. Vi vet f ö väldigt litet om mycket av det som händer på teknikområdet. Mycket av utvecklingen ser positiv ut på papperet ur hållbarhetssynpunkt. Men det finns säkert både positiva och negativa överraskningar. I de fall tekniken ger oss språng i form av ökad effektivitet i resursanvändningen – vilket tveklöst är på gång – måste rekyleffekterna mötas. Och för detta krävs klok politik.
Men vi kan ju inte göra något annat än att försöka. Och ska vi ha människor med oss måste budskapet vara hyggligt positivt. En kortare arbetstid är tveklöst en del av visionen – och lösningen. Och med detta följer svåra frågor om fördelningspolitik, garanterad inkomst mm

Q:
”Om målet med samhälls­utvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Det finns väl ingen som inte har denna vision? Men det är inte där som problemet sitter. Problemet sitter i hur vi tar oss dit!
Tar vi oss dit med det rådande globala ekonomiska systemet? Nej, detta är en omöjlighet!
Hur gör vi då?

  ”Vad är alternativet? Lägga oss ned och dö?!”

Enligt min mening så är det bästa alternativet att genom opinionsbildning föra ut att vår ”tuva krymper oroväckande snabbt” och att utifrån detta verkliga faktum också ta fram dom grundläggande orsakssammanhang till denna ohållbara utveckling.

Skiljelinjen mellan oss, som jag ser det, ligger i olika analyser av orsaker och verkan. Kan denna min syn på skiljelinjen mellan oss vara riktig?

” Med ökad kunskap och erfarenhet kan vi ta oss till en större och mer stabil tuva. Det förutsätter ett mera långsiktigt perspektiv på allt vi gör. Det förutsätter investeringar i bättre och mera hållbar teknik. Det förutsätter ändrade preferenser och därmed livsstil.”

Vad betyder ”ändrade preferenser”? Kan det betyda ett diametralt annorlunda ekonomiskt system?

A:
Angående U:s inlägg:
 Minskad konsumtion bör kanske inte vara stridsropet och är inget självändamål men det måste åtminstone finnas en acceptans och förståelse hos allmänheten för att en grön politik som bla har som mål att minska våra totala (även konsumtionsbaserade) växthusgasutsläpp kommer leda till minskad materiell konsumtion åtminstone på kort sikt innan övriga världen ställt om. När du säger till människor att deras konsumtion inte är farlig så riskerar som jag ser det denna acceptans och förståelse att motarbetas.


F:

Diskussionerna som vi för präglas, vad jag hittills sett och läst, av ämnets komplexitet. Ämnets olika delar måste ofta hållas isär med syfte att lättare klargöra vissa aspekter och förhållanden. Det här ger dock i många fall upphov till så kallade falska åsiktsskillnader, som uppkommer när man i diskussionen samtidigt fokuserar på olika delar och företeelser. Ämnet är komplext, men vi har faktiskt att göra med en helhet där de olika delarna hänger samman. Läser man samtliga inlägg som gjorts, vilket jag gjort, ser man detta mönster av åsiktsskillnader klart. Bland deltagarna är kritiken av tillväxtsamhället massiv, kunskapen hög och viljan till förändring stor. Det man kan sakna är en sammanknytning av åsikterna så att (1) samsynen och (2) de verkliga åsiktsskillnaderna framträder klart.


X:
När det gäller just konsumtionsfrågan så tycker jag att en viktig poäng som vi skulle kunna göra i debatten är att understryka att ”konsumtion” handlar om hela demand-sidan: varor, tjänster, privat såväl som offentlig konsumtion. Det handlar alltså inte bara om konsument-beteenden och vad individer gör i medborgar-konsumentrollen även om det är en del som ingår. För att nå i mål krävs systemförändringar när det gäller planering, bygg- och teknikstandarder osv som möjliggör att hållbara val blir standard, och att detta växelvis åtföljs/drivs av normförändringar hos individer både i rollen som privatpersoner och i den roll man har i arbetslivet.

Y:
Jag tycker det känns irrationellt att vi inte ser våra långa skolutbildningar som en del av systemets konserverande dilemma. Skolorna borde bli små ekologiska kretslopp av el osv. Nu blir vi massa saker som passar för marknadens tillväxtbehov. Vi blir systemets tjänare – och vi saknar kunskap för att klippa banden. Känns irrationellt att vi inte ser utbildningarna som en del av problematiken tycker jag.

Q:
”Vi blir systemets tjänare – …”  Ord som beskriver precis vad det handlar om!

A:
Spännande att du gått igenom alla inlägg F! Vad är din bild av de verkliga åsiktsskillnaderna? 

F:
Efter genomläsningen av samtliga inlägg, är det mest iögonenfallande hur ett antal frågeställningar är ständigt återkommande och att de ofta blir hängande i luften. Att skissera ett helhetsperspektiv har ingen vågat sig på. Det är också tunnsått med lösningar på problemen. Att det ser ut så här kan dock inte betraktas som konstigt eller märkligt. Mot bakgrund av rådande närmast religiösa tro på ekonomisk tillväxt, är det i stället uppseendeväckande att vi över huvud taget existerar. Dessutom har uppgiften blivit närmast omöjlig. Detta återspeglas i det faktum att trots numera helt ohållbara ekologiska fotavtryck, finns ingen öppenhet i samhället för att inse situationens allvar, än mindre går det att skönja några lösningar. Det största problemet för beslutsfattarna är i stället hur man ska få förnyad fart på tillväxten, en tillväxt som även, är det tänkt, ska lösa alla problem med tillväxtens baksidor. Tillväxten ses inte som ett problem utan som en möjlighet.

Diskussionerna i forumet är både intressanta och givande att följa, och det är de naturligtvis eftersom de problematiserar ett ämne, den ekonomiska tillväxten, som vanligtvis enbart stryks medhårs. Infallsvinklarna skiljer sig dock åt beroende på om det är ekonomer, naturvetare eller beteendevetare som uttrycker sig. Jag är själv naturvetare ”i botten”, men kan sakna både sådana och beteendevetare i diskussionerna. Det här med ekonomisk tillväxt är nämligen även mycket av ett inlärt beteende som faktiskt inte har så många år på nacken; nya tekniker har snabbt gjort det möjligt för oss att konsumera planetens resurser och i den omställningen försvann naturhänsynen.

Att här och nu se en sammanställning över hur åsiktsskillnaderna ser ut i olika delfrågor vore naturligtvis spännande för den fortsatta diskussionen och skulle kanske kunna förhindra en del upprepningar. Men det är ett stort arbete.
Har diskussionerna fört oss framåt? Har bilden klarnat? Hur ser lösningarna ut?

Vid diskussioner med olika människor, har jag genom åren funnit två grundläggande förhållningssätt till tillväxtfrågan. En överväldigande majoritet menar att tillväxten inte är ett problem utan en möjlighet. Men om tillväxten vore ett problem skulle vi inte kunna göra någonting åt det. Man resonerar då som så, att börjar vi ”dra i trådarna” någonstans upphör hela ”maskineriet” att fungera och då blir det socialt kaos. Detta vågar inga beslutsfattare göra. Bättre då att ”sprida ut ansvaret” genom att låta samhället korrigera sig självt genom två steg, (1) först kollaps, sedan (2) nybygge från grunden. Den lilla minoriteten vill försöka göra något innan kollapsen. Det är möjligt att denna dystopiska bild av människors inställning håller på att förändras. 

Tillväxtsamhället har kritiserats under många decennier nu, men längre har vi alltså inte kommit, vilket ju visar på den inneboende kraften i tillväxten; vi hinner inte med och den är på väg att köra över oss innan vi kommit i startblocken.

H:
Även jag har funderat över vår diskussion om vårt ohållbara samhälle och försökt se vilka idéer och argumentationslinjer som är vanliga hos oss. A gjorde något liknande för några veckor sedan. Jag har använt det för att komplettera min tidigare kategorisering i optimister och kollapsniks. Nu ser den ut så här. 

Optimisterna: det globaliserade samhället är styrbart. Genom politiska beslut, teknisk utveckling och marknadernas allokering av resurser kan vi ställa om till ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart samhälle innan vår miljö och vår nuvarande kapitalistiska världsekonomi kollapsar. Det finns tre slag av optimister.

• Tillväxtoptimisterna menar att vi kommer att ha en fortsatt tillväxt vilket gör det möjligt att skapa de nödvändiga resurserna för att lösa miljöproblemen (genom ny teknik och bättre produktionsmetoder).  

• Utfasningsoptimisterna vill ”enbart” fasa ut fossila bränslen och andra miljöskadliga verksamheter. De är tillväxtagnostiker – en minskad total energi- och materialanvändning samt minskad BNP är en möjlig konsekvens av utfasningen snarare än ett mål. BNP-fokuset betraktas som försvårande för utfasningen av det miljöskadliga. Om tillförseln av förnybar energi växer tillräckligt fort för att ersätta det fossila bortfallet och dessutom ge tillväxt, så är en sådan tillväxt inte något problem. Utfasningsoptimisterna vill inte prata om nerväxt annat än som en risk vi behöver ha beredskap för. 

• Nerväxtoptimisterna vill se en total minskning av resursanvändningen. Tillväxtideologin ifrågasätts i grunden. En ständigt växande resursanvändning är osund även om den skulle vara 100% förnybar. Den är dessutom förenad med risk för andra miljökonsekvenser än klimatförändring. De menar att det kommer att bli lättare att gå över till förnybara resurser när resurskakan minskar än det har varit när den växte. De ser nu mer optimistiskt på möjligheten att rädda planeten. Om vi får en minskande total resurskaka så är det nödvändigt att vi i väst bantar vår förbrukning i tid så att befintliga resurser kan fördelas jämnare globalt. Nerväxtarna vill ha en politik för nerväxt (åtminstone när det gäller resurser men kanske inte för BNP). Utfasare och Nerväxtare är överens om att evig tillväxt är omöjlig men det finns skilda uppfattningar om den teoretiska maxgränsen för BNP och huruvida dagens nivå är hållbar.

Kollapsniks: det globaliserade samhället är inte styrbart. Vi står inför ett dilemma där vårt samhälle kommer att kollapsa oavsett om vi lyckas få till ytterligare tillväxt eller om det blir en nerväxt. Kollapsniks är optimister som tror att kollapsen för det globaliserade samhället kommer att öppna möjligheter som kan leda till ett uthålligt samhälle. I den lilla skalan, i de lokala ekonomierna, kan vi bygga resiliens och hållbara lösningar. 

Jag själv är en kollapsnik och jag har identifierat ytterligare någon men optimisterna dominerar. Obs att även kollapsniks är optimister men optimismen handlar om att kollapsen kommer att öppna möjligheter. Det gäller att gilla läget och jobba efter några rimliga scenarier.

F:
En skribent skrev följande:
Summan blir att svensk bruttonationalprodukt, BNP, sannolikt kommer att vara betydligt högre i framtiden, samtidigt som vår miljöpåverkan har blivit mindre. BNP höjs när vi arbetar mer, använder oss av allt fler och bättre maskiner i arbetet och organiserar verksamheter mer effektivt. Därför går miljö och tillväxt hand i hand.

Det här sättet att argumentera är väldigt vanligt men inte desto mindre helt felaktigt. Skribenten utgår helt sonika från att fortsatt växande BNP betyder att miljöpåverkan blir mindre i framtiden. Han bortser alltså från att den historiska framväxten av tillväxtkritiken beror just på observationen att växande BNP och växande miljöproblem gått hand i hand. Varför denna utveckling nu plötsligt skulle upphöra genom att hela samhällsutvecklingen fortsätter som hittills förklaras inte. Det grundläggande problemet med frånvaron av en absolut frikoppling, maskeras idag av en rad påhitt som exempelvis ”grön tillväxt”. Växande BNP under de kommande åren betyder växande konsumtion och resursåtgång, i Sverige och utomlands, alltså precis så som utvecklingen varit sedan BNP-mätningar infördes. Till detta ska läggas att tillväxten är exponentiell, d.v.s. de negativa konsekvenserna kommer att växa explosionsartat efter en tid. Vår konsumtion har tredubblats på 50 år. Hur ser vårt ekologiska fotavtryck ut med ytterligare en tredubbling, o.s.v.? Mot denna negativa utveckling laborerar man försiktigt med förhoppningar, främst gällande teknisk utveckling. Men den utvecklingen är för det första inte exponentiell, och för det andra är inriktningen idag inte att med hjälp av kortare arbetstid få bukt med Jevons paradox, utan vi ska istället arbeta mer. Bibehållen arbetstid + växande produktivitet bäddar för växande efterfrågan och konsumtion. Det torde stå klart att de problem som efter en tid uppstår med en ekonomisk modell som rymmer antagandet om gränslös tillväxt, inte kan lösas genom att låta modellen styra och dominera oss ännu en tid. En kollaps kommer att inträffa, antingen i form av allt allvarligare ekologiska störningar och sammanbrott, detta i fallet med fortsatt tillväxt, eller i form av att systemet ”imploderar” p.g.a. utebliven tillväxt. Genom fasthållande vid tillväxtsamhället spelar beslutsfattarna och de politiska partierna hasard med vår framtid.

Q:
 Angående ”kategoriseringen i optimister och kollapsniks”.

Så som jag uppfattar detta så slår det mig att ”optimisterna” inte verkar bry sig om att göra en grundläggande analys av hur vårt rådande globala ekonomiska system ser ut och därmed fungerar.

”Optimisterna” inser det ohållbara i den rådande utvecklingen men verkar inte kunna koppla detta till vårt globala ekonomiska systems, så att säga, inneboende funktionssätt. Detta synsätt leder då fram till att den rådande ohållbara utvecklingen kan förändras till att bli hållbar genom att i första hand kunna förmå våra politiska makthavare att ta beslut som går stick i stäv med dom beslutsprocesser som tas i det globala ekonomiska systemet.

Så fungerar inte våra samhällen och så kommer dom heller aldrig att kunna fungera i ett globalt ekonomiskt system som är uppbyggt utifrån de strukturella normer som vi idag har att förhålla oss till.

Den rådande politikens primära uppgift är att förvalta vårt rådande ekonomiska system efter ”bästa” förmåga. Oavsett alltså hur systemet fungerar.

Vårt globala ekonomiska system lever därmed vidare oberoende av vilken politisk färg som befinner sig i den politiska maktställningen. Vad säger detta om den verkliga maktställningen i våra samhällen? Och utifrån svaret på denna fråga: vad måste, i grunden,  förändras i våra samhällen?

Funderar ”optimisterna” i dessa banor?

A:
Svar till H: Tycker det är en bra vidareutveckling av den uppdelning jag gjorde. Vi kommer framåt känner jag, denna förståelse av vad som skiljer och förenar oss kommer underlätta vidare verksamhet.

Svar till F: Det citat du lyfter från skribenten är lite lättare att bemöta. Det jag grubblar kring hur vi ska bäst bemöta är påståendet om att tillväxt inte alls är något överordnat mål för samhället, att vi inte alls är beroende av den, och att vårt budskap därmed är irrelevant / slår in öppna dörrar.

Svar till Q: Jag är nog framförallt det H definierar som utfasningsoptimist (tillväxtagnostiker), (fast jag vet inte om jag är så optimistisk egentligen, ser absolut den stora risken att det blir såsom kollapsniks tror). Visst funderar även jag över om det är möjligt att göra omställningen inom det nuvarande ekonomiska systemet. Det är förstås väldigt svårt. Men frågan är om det inte är ännu svårare att helt byta ekonomiskt system, jag kan inte ens föreställa mig hur det praktiskt skulle ske. 


P:

När vi i dag talat om ekonomisk tillväxt menar vi BNP-tillväxt. Det kan för den oinvigde vara ett abstrakt begrepp. Det är viktigt att påpeka att BNP-tillväxten är ett mått på tillväxt av produktionen och därmed ökad konsumtion. Men det grundläggande problemet med tillväxten är att vårt överutnyttjande av jordens resurser hela tiden växer. Det leder till miljöproblem och till att vår livsmiljö krymper. Ekonomi handlar inte längre om hushållning av resurser utan om misshushållning med jordens resurser. Den ekonomiska tillväxten är därför också ett mått på vår exploatering av naturen.
Därför tycker jag att vi behöver utvidga vår tillväxt-argumentation till alla de tillväxtområden som har ett samband med våra sociala/ekologiska problem. Alla dessa områden visar dessutom på tillväxtkurvor med ett exponentiellt förlopp. Ett förlopp som dessutom har hamnat i ”den stora accelerationen” med ”hockeyklubbans” utseende. Det handlar om tillväxt av penningmängd, ekonomisk ojämlikhet, finanssektorn, konsumtion, kemikalieanvändning, koldioxid-, metan- och lustgaskoncentration i atmosfären, medeltemperatur, havsförsurning, naturkatastrofer, förlust av regnskog och skogsmark, ozonnedbrytning, artutrotning, exploatering av fiskebestånd, det ekologiska fotavtrycket. Överexploateringen visar sig även av de ”planetära gränsvillkoren” och vårt överutnyttjande av ekosystemtjänsterna.  
Det finns ett samband mellan alla dessa områden. Vår växande konsumtion är en av huvudorsakerna till tillväxten på alla områden och visar sig även genom den ekonomiska tillväxten. Därför tycker jag att vi bör utvidga tillväxtfrågorna till att gälla alla dessa områden. Då får vi med oss alla tillväxtområden som är grunden till våra sociala/ekologiska problem. Utifrån den verkligheten blir det svårt att tro på möjligheten att fortsätta argumentera för tillväxt. Jag tror därför att den enda lösningen på vår belägenhet är ”nedväxt”. Men jag ogillar benämningen ”nedväxt” som är motsägelsefull (något som växer nedåt?), opsykologisk och för den oinvigde svår att förstå. Jag tycker att vi helt enkelt skall kalla det för ”tillväxtkritik”.  Det innebär då att vi motsätter oss hela tanken med tillväxt på de uppräknade områdens och i stället hävda att vi (den välbärgade delen av jordens befolkning) måste minska vår konsumtion och vårt överutnyttjande av jordens resurser. Man kan, som tidigare sagts, hävda att all denna tillväxt är huvudorsaken till och symtom på vår ekologiskt/socialt ohållbara situation. Av detta följer självfallet att tillväxten inte kan lösa de problem som tillväxten har skapat. (Jfr Einsteins kända citat). När det gäller ekonomi behöver vi sammanfattningsvis gå från tillväxt och överutnyttjande till hushållning av jordens resurser.

Alla dessa sammanhängande tillväxtområden pekar också på att våra problem i grunden är systemfrågor som inte går att åtgärda med isolerade åtgärder inom ett systemes ramar .  Det utesluter inte att det finns åtgärder som kan påbörjas inom systemets ramar, om man inte samtidig glömmer att målet är systemförändringar.
Människan och våra samhällen är undersystem till naturen. Därför måste vi inordna oss i det övergripande och sammanhängande natursystemet. Den grundläggande systemmotsättningen i dag är den mellan de ekologiska systemen och våra samhällssystem.

—————————————————————————————————————–

Är det inte märkligt att så kallade klimatkritiska experter – alltså så kallade experter som kritiserar samhällets politiska oförmåga att kunna ta sig an klimatproblematikens ödesfrågor – inte inser att grundproblematiken finns i vårt rådande ekonomiska system?
 
Dessa så kallade klimatkritiska experter hävdar, på fullt allvar, att det går att genomföra nödvändiga politiska förändringar med ett fortsatt bibehållande av vårt rådande globala ekonomiska system. Kapitalismen skall alltså kunna regleras hävdar dessa så kallade experter.
 
Men detta är ju rent nonsens. Ser ni inte hur vår värld fungerar? Menar ni att den nuvarande katastrofala globala samhällsutvecklingen plötsligt skall stanna av och förbytas i en positiv riktning? Hur har ni tänkt er att detta skall ske? Tror ni att kapitalismens primära drivkrafter kommer att förändras?
 
Ett ekonomiskt system som har som förutsättning, för sin fortsatta existens, vilket bygger på konkurrens som därigenom utvecklas på ett globalt sätt och därför kräver en ständig ekonomisk tillväxt. Ett sådant ekonomiskt system är ju i grunden uppbyggt utifrån en nödvändig strukturell orättvisa.
 
Kan man överhuvud taget förvänta sig att ett sådant system plötsligt skall agera ”klimatvänligt”? Nej det är ju helt befängt att tro något sådant.
 
Det är bara att beklaga att okunskapen om dom grundläggande orsakssambanden är så dålig.

——————————————————————————————————————————-

Förstår vi varför den här ekvationen är omöjlig? Den lyder: det ekonomiska system som vi alla lever i kräver en ständig ekonomisk tillväxt för att kunna fungera samtidigt som vår planet har ändliga resurser att erbjuda detta ekonomiska system.
 
Dessa ändliga resurser består, som vi vet, av fossil energi. Det är ju denna fossila energi som i huvudsak har gjort det möjligt för vårt ekonomiska system att kunna växa på det sätt som vi ser idag. Men dessa fossila energikällor har nu ”gått i taket” och kan inte längre förse vårt ekonomiska system med dom ökande resurser som systemet kräver för att fortsätta ge ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska tillväxten börjar nu därför avstanna och kommer framöver därför att förbytas i negativ tillväxt eller som vi kanske kan säga, nerväxt.
 
Vad detta kommer att leda till är således inte så svårt att räkna ut. Vårt ekonomiska system havererar därför att dom grundläggande förutsättningarna för systemets fortlevnad inte längre kan förse systemet med nödvändiga resurser, i huvudsak i form av fossil energi.
 
Naturligtvis vet vi att förnybar energi är framtidens enda hållbara energikälla. Detta vet vi. Men det vi vet står sig slätt gentemot marknadens praktiska ageranden. Därför förser sig marknaden med det energislag som är så effektivt som möjligt till så låg kostnad som bara går. Vilket betyder att vi fortsatt måste förhålla oss till fossila energikällor hur vi än vänder och vrider på problemet. Resultatet av detta faktum blir då en fortsatt försämring av miljö, klimat och naturligtvis hela det ekologiska ramverket.
 
Är vi införstådda i att det blir på detta vis? Inser vi att detta är en omöjlig ekvation?
 

——————————————————————————————————————————————-

Funderar över dom alltmer tilltagande spänningarna mellan politiska partier och det vi kallar politiska block. Likaså ser vi ökande politiska spänningar och konflikter då vi studerar allt detta globalt sett.
 
Det vi benämner politikerförakt och därmed misstro har, mer eller mindre, blivit det ”normala” sättet när vi bedömer våra politiker. Finns det någon förklaring till allt detta förakt?
 
Min förklaring blir att denna negativa ”spiral” på det politiska planet är en spegling av dom ökande motsättningarna mellan kapitalets primära ”krav” och samhällenas primära ”behov”. För i och med kapitalets krisartade utveckling och dess ständiga ”inneboende krav” på maximal avkastning så leder självklart dessa krav till ökande motsättningar gentemot samhällenas ”logiska behov”. Marknaden förmår således inte att svara upp till våra samhällens behov.
 
I dessa marknadsmässiga otillräckligheter har alltså våra politiker att förhålla sig till. Deras uppgift blir då att försöka ”lappa och laga” utifrån deras partiers ”övertygelser”. Och som vi ser så kolliderar dessa ”övertygelser”. Dom kolliderar dessutom allt hårdare i takt med marknadens ökande problem att hitta ”godtagbara” förräntningar på sina eventuella investeringar. När denna oro sprider sig över hela ”marknadsspelet” så sätts därmed hela det samhälleliga ”maskineriet” på spel.
 
Politikens uppgift, som vi ju vet är underordnad marknadens beslutsprocesser i vårt rådande ekonomiska system, är att förvalta och dessutom underlätta marknadskrafternas ”inneboende krav”.  Därmed ställs politiken inför en omöjlig uppgift. Denna omöjliga uppgift består då av att försöka tillfredsställa samhällenas ”behov” samtidigt som man brottas med den ”övergripande” uppgiften att pröva underlätta marknadens alltmer svåråtkomliga ”krav”. Denna omöjliga uppgift avtecknar sig i våra samhällen som politikerförakt och tilltagande politiska spänningar.
 
I takt med att våra samhällens grundläggande ”behov” alltmer urholkas så växer naturligtvis missnöjet i våra samhällen. Detta missnöje riktas då främst till dom politiska beslutsprocesserna som ju inte klarar av att varken utveckla eller ens vidmakthålla samhällenas grundläggande ”behov”. I detta missnöje uppstår självfallet politiska så kallade missnöjespartier som ytterligare spär på politiska motsättningar.
 
Dessa tillspetsade politiska motsättningar kan omöjligen gå mot en lösning emedan den etablerade politiken såväl som den växande missnöjespolitiken inte ser dom verkliga orsakssambanden till varför våra grundläggande samhälleliga ”behov” försämras i rask takt. Så länge som förståelsen saknas för att vårt ekonomiska system är ohållbart, på alla plan, så länge kommer dom politiska motsättningarna att trappas upp allt eftersom.

———————————————————————————————————————————————————————–

Det saknas bostäder. Unga vuxna är den grupp som drabbas hårdast av bristen på bostäder. Efterfrågan är alltså större än tillgången. Varför är det så? Och hur skall vi förstå varför tillgången aldrig verkar komma i jämvikt med efterfrågan?
 
Bostadsbranschen fungerar som vilken annan bransch som helst. Det är viktigt att vi har detta klart för oss när vi försöker sätta oss in i marknadens agerande i denna, för oss, livsviktiga bransch.
Marknadsaktörerna har ett för ögonen och det är prioriteringen av kapitalförräntningen på dom investeringar som görs. Denna prioritering gäller naturligtvis i alla dom led som finns. Från byggandet av bostäder till försäljningen av ”produkten”. Alla som är involverade i bostadsprojekten är involverade av en enda anledning. Denna anledning är att tjäna pengar på projektet.
Så fungerar kapitalismen och så fungerar även kapitalismen när det gäller bostadsbranschen. I princip är det alltså ingen skillnad mellan att bygga bostäder och att tillverka tandkräm.
 
Jo det finns ändå några väsentliga skiljelinjer som är viktiga att förstå. Tandkrämen kan produceras i lågkostnadssamhällen medan uppförandet av bostäder måste ske här, i vårt samhälle. Som ju då är ett högkostnadssamhälle. När det gäller kapitalinvesteringen så gäller naturligtvis att förräntningen skall ha samma förhållande oberoende av om investeringen sker i lågkostnadssamhället eller i högkostnadssamhället.
 
Det säger sig självt att en investering i ett högkostnadssamhälle fördyrar produkten gentemot om den skulle produceras i ett lågkostnadssamhälle. Produkten kan fördyras så mycket att den rent av inte kan säljas. När en produkt blir så dyr (förräntningskravet) att den inte kan säljas då avstannar självklart produktionen. Då produktionen avstannar så är detta ett tydligt tecken på att kapitalet inte är intresserat av att investeras i branschen. Kapitalet ser alltså ingen ”godtagbar” avkastning.
 
Kan det vara detta som nu har inträffat i bostadsbranschen? Javisst är det så. Dom höga produktionskostnaderna kräver att köparen och ”slutkunden” har möjlighet att finansiera bostadsprojektet som man går in i. Och detta blir naturligtvis svårt när hyresgäster och bostadsinnehavare ser att bostadskostnaden tar en allt större andel av den disponibla inkomsten. Pengarna räcker helt enkelt inte längre till.
 
Bostadsmarknaden noterar självklart denna utveckling och drar helt logiskt slutsatsen att det blir för riskfyllt att investera i branschen. Alltså byggs det för få bostäder. Vilket ju då medför att befintliga bostäder stiger i värde och effekten av denna utveckling blir då naturligtvis att dom ”värdefullaste” bostäderna tillfaller dom med mest kapital.
 
Att äga en bostad, särskilt i så kallade attraktiva områden, blir i sig en kapitalplacering som förräntar sig mer än om kapitalet ”aktiveras” i ”normala” investeringar i samhället. Detta faktum blir än mer förtydligat av att bostadsbyggandet inte tar fart. Att hyra ut till en hög kostnad garanterar ju att kapitalinvesteringen kan betala sig relativt snabbt, över tid. Och som sagt denna ordning underlättas då av att bostadsbyggandet hålls på en låg nivå.
 
Hur får man då fart på bostadsbyggandet i vårt rådande ekonomiska system?
Tidigare, för ett antal tiotal år sedan, så gick staten in med olika former av subventioner i branschen. Med subventioner till byggbranschen och bidragsformer till ”slutkunden” så kunde bostadsbyggandet hållas uppe. Att få fart på bostadsbyggandet under idag rådande ekonomiska förutsättningar kräver därmed att det skjuts till statliga pengar, dels i själva produktionen och dels till låntagaren/hyresgästen.
 
Vi måste förstå att kapitalet vägrar att investeras i denna bransch så länge avkastningen inte är ”säkrad”.  Kapitalet bryr sig nämligen inte över om människor har en bostad eller ej. Som vi vet så finns det helt andra prioriteringar.
 
Vår krisande kapitalism kräver bokstavligt talat att staten går in med kapital i bransch efter bransch eftersom just kapitalismen kräver tillväxt för att överhuvud taget kunna fungera. Denna faktiska verklighet drabbar naturligtvis bostadsbranschen som vilken annan bransch som helst. Här finns ingen skillnad. Men eftersom bostadsbranschen är en speciell bransch, en livsviktig sådan där samhällets människor skall kunna ha ett boende, så blir följaktligen denna bransch utsatt på ett helt annat sätt än övriga branscher. Om ni förstår hur jag menar?
 
När statens kassa går med underskott så kan det självklart inte ”delas ut” pengar hur som helst. Statens pengar bedöms då inte kunna ”göda” bostadsbranschen så som branschens aktörer önskar vilket då får till följd att människor blir utan egen bostad. Detta blir följdverkningarna av vårt rådande ekonomiska system som vi alla har att förhålla oss till. Vad vi ser är alltså att marknaden i den här branschen inte själv klarar av att tillgodose de mänskliga behoven i denna livsviktiga fråga. Och jag upprepar, detta ser heller inte marknaden som sin egentliga uppgift heller. Om nu någon får för sig att tro något sådant. Den egentliga eller rättare sagt primära uppgiften är ju att tjäna pengar i alla de affärsuppgörelser som ingår i bostadsbranschen. När denna primära uppgift inte lyckas då drar sig naturligtvis kapitalet sig ur. Investeringar görs någon annan stans och i andra branscher.
 
Hur kommer man då tillrätta med den här problematiken? För människor måste ju ha en möjlighet att kunna skaffa sig ett boende.
Åter igen kan vi se att kapitalismen havererar och därför krävs ett diametralt motsatt ekonomiskt system gentemot dagens. Svaret blir, som så många gånger förr, att kapitalägandet måste bli samhällsägt. Inte privatägt. Först då kommer marknaden att kunna svara upp mot dom grundläggande mänskliga behoven. I det här fallet kunna se till att människorna kan skaffa sig ett drägligt boende.

———————————————————————————————————————————————–

Är det möjligt att reglera kapitalismen?
 
När man ställer denna fråga då utgår man ifrån kapitalismen som vårt fortsatta framtida ekonomiska system. Man betraktar tydligen inte kapitalismen som det orättvisa system som det i grunden är. Men tydligen så ser man ändå med oroliga ögon på systemets faktiska oförmåga att komma till rätta med dom ekonomiska kriser och de efterföljande problem som inte verkar kunna ”repareras”.
Som så många gånger tidigare så ställs frågeställningen om möjligheterna och nödvändigheterna av regleringar över det ekonomiska systemet. Men är detta möjligt?
 
Innan vi försöker besvara denna fråga så måste vi sätta oss in i kapitalismens grundläggande förutsättningar. Vilket vi ju har försökt göra tidigare i mängder av inlägg.
Det sammanfattande svaret blir kortfattat: att kapitalismen bygger på ”friheten” för alla att ”ta för sig” av alla dom marknadsaffärer som uppstår i våra samhällen. Och vad detta leder till det kan vi se. Det leder alltså fram till hur våra dagars samhällen utformas.
 
Håller ni med om denna kortfattade beskrivning av vårt rådande ekonomiska system?
Hur som helst. Är det möjligt att reglera detta system?
 
Kapitalismens ”frihet” leder, som vi ser, till en allt tilltagande globalisering. Detta som en logisk följd av konkurrensens inneboende ”regler”. Kapitalets ackumulation blir likaså det ”naturliga” i den ständiga jakten på kapitalvärden som skapas i våra samhällen.
Jag ställer frågan igen: är det under dessa förutsättningar möjligt att reglera kapitalismen? Kan man sätta ”käppar i hjulet” för ett system som bygger på  ”friheten” till kapitalet? Kommer systemet att acceptera dessa ”käppar i hjulet”?
Nej detta kommer inte systemets aktörer att acceptera. Och det ser vi naturligtvis idag bevis på.
Att genom regler och liknande försöka ”hejda” kapitalismens framfart är därför dömt att misslyckas.
Vi gör ett försök att förklara detta påstående lite närmare.
 
Jo, ett ekonomiskt system som är strukturellt uppbyggt utifrån förutsättningen att var och en i våra samhällen har ”friheten” att kunna ”ta för sig” av alla dom kapitalvärden som skapas genom alla de mängder av arbetsprocesser som sker medför att det uppstår en konkurrens om alla dessa värden vilka skapas i arbetsprocesserna. Denna konkurrens medför då med nödvändighet att dom aktörer som är ”svagast” att ”ta för sig” av samhällenas kapitalvärden antingen blir uppköpta av konkurrenter eller så tvingas dom in i konkurser. Det är denna strukturella uppbyggnad som jag kallar konkurrensens inneboende regler. Således ”överlever” dom aktörer som kan ”ta för sig” mest av dom kapitalvärden som skapas.
 
Skulle våra politiska beslutsfattare försöka reglera denna kapitalistiska ”ordning” så kommer detta obönhörligen att leda till en kapitalflykt från samhället. Kapitalets ägare kommer att överge ett sådant samhälle och istället etablera sitt kapital i ett ”kapitalvänligare” samhälle. Kapitalet känner, som bekant, inga gränser. Likaså har kapitalets ägare lärt sig mängder av ”knep” för att kunna ta sig ”runt” dom eventuella regler som vissa samhällen sätter upp. Som vi vet så tillämpas dessa ”knep” på ett för kapitalisterna mycket framgångsrikt sätt. Kapitalets framfart är därför ohejdbar. Vilket jag vill påstå bevisas av hur rådande system fungerar idag och vad detta för med sig på ett globalt plan. Alla former av genomgripande försök till regleringar blir därmed omöjliga att genomföra. Vilket vi måste lära oss att förstå.
 
Som vi alltså kan se så medför kapitalets ohejdbara framfart att den fortsatta samhälleliga utvecklingen ser mycket dyster ut. Den politiska makten, som vi vet är underställd den ekonomiska makten, kan följaktligen inte förhindra ett än mer koncentrerat kapitalägande på en tilltagande globaliserad marknad. Kapitalismen driver därmed sin egen utveckling mot den fullständiga kollapsen. Och som vi vet, sedan tidigare, så beror detta i huvudsak på systemets ohållbarhet på alla plan.
 
Finns det då inga positiva framtidsutsikter för den fortsatta samhälleliga utvecklingen? Det finns naturligtvis en förändringsfaktor att räkna med och troligtvis också den enda.  
Grundläggande förändringar av ett ohållbart system kan bara åstadkommas av människorna själva, i våra samhällen.
 
 Att försöka reglera ett ohållbart ekonomiskt system – samtidigt som man erkänner detta systems legitimitet – leder till ständiga bakslag för hela samhällslivet och självklart också för hela det ekologiska ramverket.

——————————————————————————————————————–

”Framtidens jobb!”
 Ett mycket populärt debattämne i våra dagar. Var finns framtidens jobb?
 
”Nära människorna”, svarar någon. Säkert en helt riktig iakttagelse.
Vård, skola och omsorg är ju sådana jobb. Servicejobb likaså. Ja det finns ju mängder av jobb som passar in på ”nära människorna”.
 
Men hur går det då med jobben som inte passar in på ”nära människorna”? Är dom inte ”framtidens jobb”? Jag tänker på basnäringar som livsmedelsproduktion; energiproduktion; dagligvaruproduktion; tillverkningsindustrin med allt vad det innefattar. Tillhör inte dessa näringar ”framtidens jobb”?
 
Rent spontant så kan vi säga att dessa näringar inte innefattas i ”framtidens jobb”. Och varför gör dom inte det? Nej dessa jobb försvinner ut ifrån vårt samhälle och flyttar istället in i andra samhällen. Varför gör dom då det? Dom gör det på grund av kostnadsbesparingar för de producerande företagen. Företagen flyttar sin produktion till så kallade lågkostnadssamhällen. Vinstmaximeringen blir framför allt högre då företagen väljer att etablera sig i dessa ”företagsvänliga” samhällen.
 
Detta följer helt dom inneboende strukturerna för vårt globala ekonomiska system. Alltså en alltmer globaliserad företagsvärld. Där naturligtvis dom ”små äts upp av dom stora”. Den globala konkurrensens spelregler.
 
När det nu fungerar så här då kan vi ju tydligt se att i dessa globaliserande branscher så försvinner jobb. Det försvinner fler jobb än det skapas nya. Här finns alltså inte ”framtidens jobb”. I alla fall inte i vårt samhälle.
 
Men om vi nu granskar vårt rådande ekonomiska systems effekter lite närmare då bör vi kunna komma fram till att denna globaliserande utveckling inte är hållbar i längden. Vad händer om det inträffar ”störningar” i dom producerande företagen som ofta finns långt ifrån vårt eget samhälle? Vad händer om det inträffar ”störningar” i dom många transporterna som skall frakta dom producerande varorna till vårt samhälle? Vad händer med klimatet och ekologin överhuvud taget när produktionen och transporterna miljöförstör hela vår värld? Vad händer med vårt rådande ekonomiska system när den ekonomiska tillväxten ”slår i taket” och inte kan växa längre på grund av framför allt dom fossila energikällornas sinande?
 
Att dessa faktiska ”störningar” i själva verket är kriser i vårt ekonomiska system det borde ju stå klart för var och en. Eller hur? Likaså att dessa kriser tilltar i omfattning.
 
Slutsatsen som vi alltid kommer fram till blir alltså att vårt ekonomiska system, på ett eller annat sätt, går mot fullständig kollaps. Därmed så är det systemets inneboende struktur som omöjliggör ”framtidens jobb”. Det blir helt enkelt inga ”framtida jobb” så som den ekonomiska strukturen ser ut idag. Detta är den bistra sanningen som, framför allt, dagens ungdomar måste få veta.
 
Gör er alltså inga illusioner om att arbetsmarknaden kommer att utvecklas positivt och därigenom erbjuda er ”framtids jobb”. Nej dom tiderna är förbi. Förbered er istället på tuffare tider där arbetslösheten kommer att stiga och arbetsmarknaden utvecklas till en alltmer otrygg tillvaro där dom anställdas villkor stadigt försämras. Det är bara att höja blicken en aning och iaktta den globala marknaden med dess spelregler, så bör vi kunna skönja hur detta scenario även griper tag om vårt samhälle. För det är väl ingen som tror att just vårt samhälle kommer att förskonas från denna globala ”sjuka”?
 
Vi kommer åter igen in på frågeställningen varför vårt rådande ekonomiska system inte kan skapa vare sig ”framtida jobb” eller en hållbar samhällsutveckling? Följdfrågan blir då: kan ”framtida jobb” skapas och vad krävs för att detta skall bli möjligt?
 
Jo precis tvärt emot hur dagens samhällen utvecklas, så finns lösningen. Hur ser då denna lösning ut?
 
Den globaliserande ekonomin är dömd att misslyckas. Rent logiskt så säger väl det sig självt att vi kan inte fortsätta med att producera varor, av alla de slag, på andra sidan jordklotet och sedan transportera dessa varor, hela denna långa väg, ända fram till vårt samhälle. Denna marknadsordning är självfallet helt ohållbar, i det långa loppet.
 
Alternativet till denna ohållbara situation kommer att få sin lösning i det lokala producerandet. Det finns inget annat alternativ. Det är vi själva som måste producera allt det som skall konsumeras. Allt annat är otänkbart.
 
Att dagens konkurrensutsatta marknad skall kunna bestå är också otänkbart. Konkurrensen utvecklar inte våra samhällen så som vi vill. Istället så är det samarbetet mellan människorna/företagen i samhället som är utvecklande.
 
Ekonomisk tillväxt förlorar därmed sin överordnande roll som drivkraft för att samhällen skall växa. Det är dagens privatägda marknad som efterfrågar tillväxt. Det egna privata kapitalet får möjligheten att växa på dagens marknad. Men samhället, som helhet, blir förlorare i denna ekonomiska turbulens.
Förstår vi att allt detta hänger ihop med dagens privatägda marknad?
 
Det privata kapitalägandet är själva motorn i vårt rådande samhällsbygge. Kan vi fortsätta att ha det så? Nej detta blir en omöjlighet. Den faktiska verkligheten visar oss denna omöjlighet.
Kapitalägandet måste, som sagts så många gånger förr, övergå i samhälleligt ägande. Något annat alternativ finns inte. När denna enda ”utväg” görs möjlig så försvinner konkurrensberoendet. Vad skall vi konkurrera om? I alla fall inte överskottet av pengar. Detta tillfaller ju samhället.
 
Istället för konkurrensen så kommer den samhälleliga utvecklingen att bygga på samarbete. Dagens prioritering, att jaga pengarna, blir inte längre någon prioritering. Prioriteringen blir att bygga samhället. Inte att jaga pengarna på marknaden.
 
Med sådana förändringar så förändras självfallet arbetsmarknaden. Och först då görs ”framtidens jobb” möjligt. För att ”framtidens jobb” skall kunna förverkligas så krävs alltså ett diametralt motsatt ekonomiskt system mot idag.
 

—————————————————————————————————————–

”Det behövs riskvilligt kapital till projektet!”
 
Ja självfallet så behövs det ”riskvilligt kapital” för att kunna förverkliga ”projektet”. Och var finner vi då detta ”riskvilliga kapital”? Jo detta kapital sitter naturligtvis samhällets privata kapitalägare på.
Alltså har samhället gjort sig beroende av dessa privata kapitalägare för att kunna genomföra ”projektet”. I vårt rådande samhälle så är det ju norm att finansieringen av ett sådant här ”projekt” sker med privatägt kapital. Möjligtvis kan samhället bidra med ”offentligt kapital” i ”projektet”.
 
Det är ju så här det kan se ut när ”samhälleliga projekt” skall finansieras. Och vad har vi lärt oss av hur det privatägda kapitalet ”agerar” vid alla former av investeringar. Jo prioriteringen är, som vi tidigare har fått bekräftat, förräntningen av den egna kapitalinsatsen.
Men samtidigt så vet vi att den privatägda kapitalinsatsen kan sluta med stora ekonomiska förluster. Dessa förluster kan medföra att dom privata investerarna riskerar personliga ekonomiska bakslag som kan föra med sig tragedier av alla de slag. Allt detta känner vi till som ”normala” kännetecken på vårt rådande ekonomiska system.
 
Måste ”riskvilligt kapital” agera på detta vis i våra samhällen? Kan det finnas ”bättre” lösningar för hur det ”riskvilliga kapitalet” kan skötas? Varför skulle inte samhället självt kunna stå för det ”riskvilliga kapitalet”? På det viset så tillfaller dom ekonomiska vinsterna själva samhället och, på samma sätt, så belastas samhället för dom eventuella ekonomiska förluster som kan uppkomma. 
Samhället undanröjer därmed att privatpersoner hamnar i ekonomiska problem. Vilket ju borde vara det logiska normala tillståndet för hur ”samhälleliga projekt” skall hanteras.
 
För att detta normala tillstånd skall kunna förverkligas så hamnar vi i en absolut avgörande frågeställning. Vem/vilka skall äga kapitalet? Och svaret på denna fråga är naturligtvis helt självklar: samhället skall äga kapitalet. I annat fall är det omöjligt att kunna uppnå det normala tillståndet för ”riskvilligt kapital”.
 
Alltså är det omöjligt att förverkliga det normala tillståndet i vårt rådande ekonomiska system. Och därmed så kommer fortsättningsvis det ”riskvilliga kapitalet” att alltmer undergräva våra samhällens möjligheter att kunna utvecklas på hållbara och rättvisa sätt.
 
Är det inte detta scenario vi nu allt oftare ser?

————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————————-

A:
Det förs en debatt om huruvida tillväxt verkligen är målet för politiken. Bland annat så menar någon att så inte är fallet. Jag menar att personen i just denna del har fel. Akut är nästan alltid tillväxt målet för politiken.

 Min erfarenhet  säger mig att motiveringen att något leder till ”ekonomisk tillväxt” är den som får varje finansminister på gott humör. Det är också därför allt från musikskola till nytt operahus i Stockholm motiveras med att det kan ge tillväxt. När t ex maxtaxa på dagis genomfördes så kunde det i den offentliga politiska retoriken heta att det var för barnens bästa, men i underlaget hittade man det verkliga motivet: genom maxtaxa skulle barnen kunna vara längre tid på dagis, vilket skulle få föräldrarna att kunna jobba längre, vilket var bra för tillväxten. (Jag lägger nu inga som helst värderingar på vare sig dagis/förskola utan resonerar om hur det hårda motivet såg ut).

Det akuta målet för politiken är tillväxt. Därför att den behövs för att upprätthålla de system som vi byggt fast oss i. När Stefan Ingves i oktober meddelade den senaste räntesänknigen lade han i Studio 1 (P1) till att han nu önskade att människor “köper mer grejer” (ordagrant så) så vi får igång tillväxten. Vilket är problematiskt ur flera aspekter: ekologiskt naturligtvis men även rent tekniskt – vi har fått allt svårare att uppnå den tillväxt man med så många medel försöker få fram, det är ju hushållens ökande skulder som upprätthåller tillväxten idag.

Tyvärr är väldigt många som slentrianmässigt förespråkar tillväxt inte medvetna om vad tillväxt är för något – vilket kan tyckas vara häpnadsväckande. Man tror att det handlar om mått på “effektivisering” eller att (som Hållbart Näringsliv tycks tro) att det blir hållbar tillväxt bara för att man byter leverantör från en som inte har hållbarhet på agendan till en som har det. Att man ändrar innehåll i BNP-hinken innebär inte att hinken blir större som vi vet.


B:
 “2 500 av världens näringslivstoppar och ledande politiker samlade på ett och samma ställe, det måste vara rätt plats för att övertyga om att ökad global tillväxt och klimatomställning hör ihop”, skriver Helsingborgs Dagblad och citerar ”Nils”: ”Den goda förvaltningen av ekosystemen, klimatet och planeten är själva förutsättningen för en god ekonomisk tillväxt.”
Hur ska politiker och allmänhet förstå situationens allvar med sådan förvirring?

C:
Han kanske är felciterad. Han kanske sade ”ekonomisk utveckling”? I så fall är det journalisten som skapar förvirring. 

D:
I radio sa han i all fall själv ”ekonomisk tillväxt”.

C:
Han kanske vill vara politiskt korrekt och har förstått att man riskerar att bli utdefinierad om man ifrågasätter tillväxten?

E:
Jag vet inte exakt vad ”Nils” har sagt i den aktuella intervjun. Men han fullgör en dj-a viktig mission i ett samhälle – i Sverige likaväl som världen i övrigt – där förståelsen om vad som skapar värden är ytterst begränsad. Att värdeskapandet har naturen som bas – inkluderande ett stabilt klimat – är det, som vi vet, påfallande få människor som förstår helt och fullt. Resonemang av typen ”miljöhänsyn kostar pengar”, ”miljöhänsyn äventyrar konkurrenskraften”, resp ”först ska vi få fart på ekonomin, sedan kan vi möjligen tänka på miljön” är legio. Den nya EU-kommissionen med Juncker i spetsen är f ö ett framträdande exempel.
Jag kan inte tänka mig en bättre person än ”Nils” att övertygande visa att det inte blir någon välfärd i framtiden om vi inte vårdar/förvaltar naturens resurser och slutar förorena atmosfären. Han har på 5 år fått en stor del av det internationella systemet – inkl FN, Världsbanken, WBCSD, WEF m fl – att acceptera ett begrepp som planetära gränser. Så ge honom cred, menar jag, snarare än negativa kommentarer.
Jag upprepar vad jag framhöll i ett inlägg tidigare. Det är vårt samlade fotavtryck som är problemet, inte tillväxten per se. Att driva en kampanj mot tillväxt som begrepp tror jag inte på. Återigen: Låt oss föra en debatt om innehåll och former, inte om kvantiteter!
Resultatet av ”Nils” arbete innebär en perspektivförskjutning hos allt fler beslutsfattare – inte tillräckligt många ännu, dock – som rimligen är första steget i en process syftande till att förändra ekonomins ramverk så att en hållbar utveckling blir möjlig. Parallellt måste självklart den sociala dimensionen lyftas fram och frågor som jämnare inkomstfördelning samt meningsfullt arbete få ökat genomslag. 

F:
Finns inget förvånande i det uttalandet. Han har sagt liknande tidigare. Det är också sant, på lång sikt. Går inte att ha tillväxt på en förstörd planet. Problemet är att han i det uttalandet inte låtsas om att tillväxt på kort sikt kan ske till stor kostnad för människa och miljö. 

	A:

Jodå, E, visst är ”Nils” oerhört viktig, det är också därför det finns skäl att vara lite bekymrad. Du vet väl lika väl som jag att i varje akut läge – och det är det alltid i politiken nuförtiden – är det tillväxt som gäller, av den enkla anledningen att systemen kräver det. Ska vi kunna få debatt om ändring av systemen – vilket jag är ganska övertygad om att du också anser – måste vi också påtala det orimliga i den syn som gör gällande att tillväxt är medel för att uppnå de mål man sätter upp – och målen håller sig inom tankefiguren tillväxt. Hela arbetslinjen bygger ju på att vi skall få tillväxt – argumenten är ju faktiskt så.
Visst bör vi föra en debatt om innehåll och former – det har vi gjort sedan sextiotalet, ända sedan Gunnar Myrdal funderade högt på tillväxtproblematiken. Vi har milt och vänligt talat om just innehållet i årtionden, men i en omställning som krävs nu klarar vi inte att både förändra innehållet i dagens BNP – se den som en hink – och dessutom skapa hållbar tillväxt – det vill säga dessutom göra hinken större. Det är att lura politiker att påstå att detta går – och medverkar vi till denna uppenbara lögn så är vi också delaktiga i den situation som uppstår den dag det kraschar och vi står där med system och strukturer som kräver tillväxt för att fungera. Vare sig social värdighet eller demokrati kommer att överleva en sådan situation.
Vi måste väl ändå inse det absurda i att tillväxten de facto de senaste tio åren varit lönedriven, vi hade inte haft  någon  tillväxt per capita utan hushållens skuldsättning. 

D:
Självklart gör han en strålande insats.
Och han sa att vi måste rädda ekosystem, klimat mm. för att kunna ha ekonomisk tillväxt. Det är en väldig skillnad mot alla de som vänder på det och säger att vi ska ha ekonomisk tillväxt för att rädda miljön.

C:
”Nils”, liksom E, ska ha ett erkännande för att de har bidragit mycket till att lyfta frågan om hur vårt ekologiska fotavtryck överskrider de planetära gränserna men nu har ”Nils” tydligen uttalat sig på ett sätt som verkligen förvirrar i alla läger. 

Det är synd om ”Nils” offentliga uttalande passerar utan att någon som han lyssnar på, säger till honom att han riskerar att definiera in sig alltför mycket i etablissemanget för att vara intressant för oss andra som vill förändra samhället radikalt. 

Han väcker säkert gillande hos BAU-folket men han riskerar att bli en kommunikationsmässigt besvärlig motståndare till en växande skara av miljövänner och tillväxtkritiker. 

Redan för ett år sedan visade han att han hoppades mer på det globala industrijordbruket framför det lokala småbruket. Det fick mig att inse att han inte har så bra grepp om den sociala/ekologiska/energimässiga/ekonomiska/finansiella verkligheten. 

Och varför skulle jag begripa bättre än han gör? Nå, det är inte det som är min poäng. Det är att många reagerar som jag på hans uttalanden. 

G:
Jag håller med D, ”Nils” uttrycker sig annorlunda än vad de flesta politiker är vana vid. Jacquiline McGlade, EUs förra miljöchef, sa en gång i en intervju att dagens utveckling inom EU inte är hållbar eftersom vi förstör viktiga naturresurser. Och då kan vi varken uppnå en hållbar utveckling eller ekonomisk tillväxt på lång sikt. Nicholas Stern sa att om vi inte räddar klimatet så kommer vi få mycket lägre välfärd OCH drabbas av en ekonomisk katastrof med 5-20% lägre BNP. Tycker några av oss att det var dumt sagt? Det tycker inte jag. Jag håller med Stern och McGlade och jag tycker att man kan tolka det ”Nils” säger på samma sätt, hans budskap innebär en rejäl omställning, det förstår alla intelligenta ledare som lyssnar. Han har för stark integritet för att bli indefinierad. Detta sätt att prata om att effekten av en dålig politik blir ÄVEN dålig för BNP, det har en inkluderande effekt. Det är något annat än att motivera sina förslag med att de skapar tillväxt.

”Nils” gör en viktig insats på en annan arena än den vi verkar på. Det behövs flera olika strategier för att nå en omställning, jag tror inte att det är gynnsamt att alla sluter upp bakom samma budskap eller principer. Jag är inte överens med ”Nils” om allt och jag tror fortfarande att det hade varit bättre om han sagt ”hållbar välfärd” istället för ”ekonomisk tillväxt” (eller om han sagt både och som McGlade!). Men jag är inte säker, kanske går hans budskap om en radikal omställning fram ändå, kanske t o m bättre. Förändring är dynamisk, ibland kan man flytta gränserna mer effektivt om man inför små kilar i folks medvetande jämfört med om man hävdar att det krävs ett paradigmskifte och därmed sätter igång folks psykologiska försvarsmekanismer.
Så låt oss välkomna att andra aktörer än vi väljer andra strategier för att nå en omställning.

E:
Diskussionen är komplicerad. Dels därför att vi mäter fel saker vad gäller samhällets utveckling, dvs i form av BNP. Dels därför att hela vårt system, som A påminner om, är riggat för att BNP ska och måste växa. Slutligen därför att vi står mitt i ett teknikskifte – både digitaliseringen och energitekniken – som kommer att radikalt ändra förutsättningarna för det mesta av det vi producerar och konsumerar. 
Vi är ju vana vid att allt värdeskapande förutsätter insats av energi och råvaror av olika slag. Men nu är vi inne i en situation där värden skapas med ett minimum av just energi och råvaror. Vi förstår inte vidden av detta ännu men att det är en radikal förändring är helt klart för mig. Ett av problemen för konventionell ekonomi är ju just att BNP inte förmår fånga upp delar av detta värdeskapande.
Jag är självfallet medveten om att teknikskiftet på kort sikt – och kanske även längre sikt – inte påverkar energi- och materialflödena i världen i stort. Och det är självfallet ett stort problem. Även om metabolismen i samhällsekonomin kan förändras här – med långt effektivare energi- och materialflöden som följd och även annorlunda konsumtionsmönster – så kommer produktion och konsumtion i världen i stort att fortsätta på den konventionella vägen. 
Men vad kan ett land som Sverige göra annat än försöka utveckla ett annorlunda och bättre exempel?! 
Hur kan vi då göra detta? Jag har valt att tala om en annorlunda ekonomisk logik – f f a annorlunda från den som rådde i industrisamhället – och fortfarande råder. Det innebär ett avståndstagande från den konventionella tillväxten – både utifrån hänsyn till miljö och klimat – men också därför att tillväxt i ekonomin inte automatiskt längre kommer att ge flera jobb ( jobless growth). Det innebär istället att premiera sådan ekonomisk aktivitet som stöder hållbarhet – ”regenerative economy” brukar Hunter Lovins uttrycka den som – både utifrån miljösynpunkt och socialt. 
På de arenor jag verkar går detta budskap som regel hem. Jag är starkt kritisk mot tillväxten i dess nuvarande former – ja  – men inte kategoriskt emot själva begreppet; många saker ska växa även i framtiden. 
Jag tror precis som G  att vi måste acceptera en viss bredd, både i diskussion och språk. Vi står trots allt varandra nära, både i analys av dagens problematik och i visionen av ett bättre samhälle. Diskussionen i detta forum har ibland en tendens att ägna mesta tiden åt att klyva påvens skägg.

H:
”Utvecklingen fortsätter och världsproduktionen stiger. Men vi har
blivit medvetna om att naturens resurser är begränsade” sade Palme vi
FNs miljökonferens 1972 och lite senare i samma tal, att vi inte kan
fortsätta med BAU vare sig på ekonomins eller teknikens område.

Det är verkligen hög tid att flytta FRAM positionerna, analyserna och
argumenten och inte vara så rädd för att bli utdefinierade. Insikten om
att ständig tillväxt är omöjlig och att vi inte kommer ha någon ekonomi
att tala om om vi förstör planeten är skåpmat, en självklarhet – som
samtidigt ingen bryr sig om….

I:

 ECB, europeiska centralbanken skall genomföra trolleritricket att skapa över 500 miljarder kronor i månaden till och med september nästa år. Totalt rör det sig om 1080 miljarder euro. Pengar är ju ett bytesmedel som på något sätt skall överensstämma med verkliga värden där uti den där verkliga verkligheten. Vi fortsätter att skjuta problemen framför oss. De rika blir rikare och brandskattningen av naturen kommer att accelerera trots att vi redan överförbrukar jordens resurser. Bubblor kommer att spricka! Vi måste nu börja prata klartext om det.

Men självfallet finns det problem med detta, framförallt handlar det om att:

En tillväxtekonomi som inte växer hamnar i kris.

En tillväxtekonomi som ständigt växer kommer att kollapsa ekologiskt, socialt och ekonomiskt.

Jag tror att vår förvirring och oklarhet finns här. Vi måste i grunden förändra vårt ekonomiska system och lämna tillväxtekonomin.

Vår konsumtion, vår produktion och den ekonomiska tillväxten hänger samman som en i en kedja. (Tillväxten är summan av vår inhemska produktion).  Därför kan vi inte ”låta tillväxten bli vad den blir”. Det räcker heller inte att vi ändrar tillväxtmåttet BNP, om vi inte klart deklarerar att den ekonomiska tillväxten samtidigt måste upphöra. Sedan kan ”många saker växa även i framtiden” -men inte ekonomisk tillväxt.  Att tala om att vi är ”tillväxtrealister” eller att vi behöver en ”annorlunda ekonomisk logik” tycker jag inte klargör vår ståndpunkt. Jag anser därför att vi nu behöver sluta att vara alltför svårbegripliga i våra krav och inte låta oss styras av vad vi tror att den politiska och ekonomiska överheten kan acceptera. Jag anser att vi nu är mogna att framföra det tydliga kravet att:

Den exponentiellt växande produktionen, konsumtionen och ekonomin måste upphöra om vi skall kunna skapa ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart samhälle.

Det måste vara det tydliga målet för en nödvändig systemförändring. Sedan kan vi självfallet också lämna förslag inom nuvarande systems ramverk.

När det gäller ”Nils” tycker jag han är en gudabenådad pedagog när det gäller att förklara våra ekologiska problem. Det skall han ha all kredit för. Men när det gäller de samhälleliga lösningarna på problemen anser han att ”det inte finns någon motsättning mellan tillväxt och en hållbar stabil utveckling om man ”bara” håller sig inom de planetära gränserna”. Min uppfattning är att man inte kan ha ständig exponentiell ekonomisk tillväxt om man samtidigt ska kunna hålla sig innanför de planetära gränserna.

J:

Skall det vara så svårt att förstå att vårt rådande ekonomiska system för oss raka vägen mot kollapsen?
 
Jag noterar att ECB, som även I nämner, ”hjälper till” att snabba på den här processen.
 
Förstår vi att systemet kräver ekonomisk tillväxt för att överhuvudtaget fungera? Noterar att även några andra inlägg poängterar just detta.
 
Våra samhälleliga institutioner har att förhålla sig till denna verklighet. Vad betyder det? Jo uppgiften blir att förvalta och administrera ett system som kräver ekonomisk tillväxt. Även dom politiska besluten grundar sig utifrån dessa systemkrav. Förstår vi det? 
 
Utifrån denna verklighet kanske vi tror att vi kan förmå dom politiska beslutsfattarna att fatta beslut som går stick i stäv med systemets ständiga krav på ekonomisk tillväxt? Tror vi det?
 
Blir man utdefinierad av påståendet: att kollapsen redan är över oss?

F:

Absolut. Vi måste föra fram det budskap vi tror på och argumentera för vår sak.

Håller med dig E om att själva begreppet ”tillväxt” inte är något dåligt i sig. Vindkraftindustrin behöver ju tex tillväxt osv men det är ju farligt att använda ordet ospecificerat eftersom det i mångas öron då betyder ökad BNP.

B:
Angående H:s inlägg:
Ja, detta är egentligen helt otroligt. Själv uppmärksammade jag
tillväxtproblematiken ännu tidigare, på 60-talet. Jag mötte en lärare som
visste vad exponentiell tillväxt innebär och som hävdade att samhället
kommer att hamna i en stor kris förr eller senare eftersom allting i
samhället bygger på att tillväxten är exponentiell. Under dessa 50 år som
gått har vårt ekologiska fotavtryck sprängt alla gränser, medan våra
politiker ännu inte fattat någonting utan fortfarande ordinerar tillväxt som
lösning på alla problem och påstår att Sverige är världsledande på
miljöområdet. Positionerna borde alltså flyttats fram för längesedan, vi är
mycket, mycket sent ute.

A:
E, jo det kanske är så att diskussionen är komplicerad även om vi som hållit på med den länge förundras över hur den kan uppfatta som komplicerad…:-)

Du skriver att vi är inne i en situation där “värden skapas med ett minimum av just energi och råvaror”. Det är en uppfattning som sprider sig, men den överväldigande basen hänger ändå ihop med såväl energi som råvaror. Häromdagen hamnade jag i en panel där en glad vänsterman  meddelade att hållbar tillväxt sätter fart nu när vi kan 3-D kopiera i våra hus… Som om inte både råvaror och energi går åt i enorm mängd för 3-D-kopiering…

Bortsett från den typen av larvighetet: det blir oerhört förvirrande när vi inte kan enas om att begreppet ekonomisk tillväxt är just BNP-tillväxt. Du skriver “Många saker ska växa även i framtiden”. Javisst. Vem har något emot det? Innehållet i den hink vi kallar BNP skall ersättas med annat och bättre. Men det innebär inte att vi med automatik får tillväxt. Den som lyssnar på den politiska debatt som just nu förekommer kan väl inte annat än förstå att det är växande ekonomi – ekonomisk tillväxt – som är det akuta målet man vill uppnå. Det är detta man talar om, det är detta som är tillväxt i den ekonomiska och politiska världen. Det räcker inte med att ersätta olja med vindkraft etc. för att vi skall få den där tillväxten. Om det där är vi förstås överens.

Vän av klokskap och ordning – som te x du E – menar då att det kommer att skapas värden av annan sort. Finansiella värden, om vi uttrycket det slarvigt och förenklat. Men den värdebasen är  betydligt mer flyktig än den som baserades på fysiskt reella värden. Det är olyckligt att bevara system och strukturer – som gjort sig beroende av ekonomisk tillväxt – med motivet att vi skulle kunna klara av en fortsatt tillväxt genom denna flyktiga art. Vi kommer då att befinna oss i en än mer sårbar situation.

Jag tror också att de flesta av dem fattar att den digitala revolutionens nästa steg kommer att ge varor och tjänster med lägre BNP-värden än de har idag (effektiviseringar ger inte med automatik tillväxt, en gammal dyr mobil gav mer BNP-värde än en ny billig) – och att detta måste ersättas med fler tjänster och snabbare omsättning av varor för att uppnå samma värde mätt i BNP. Genom den utvecklingen klarar  vi inte vare sig klimatmål eller andra miljömål – för att inte tala om sociala mål.

En personlig reflektion av mer filosofisk art jag tror att vi tillväxtkritiker – eller snarare tillväxtrealister – befinner oss i närheten av en balanspunkt där vi å ena sidanuppfattar att vi kan skrämma beslutsfattare från att ta de beslut vi uppfattar som nödvändiga och å andra sidan nyttjas som alibin för fortsatt jakt på ekonomisk tillväxt. De som försvarar dagens system – typ finansministrar och finansdepartement som måste få ihop en budget för nästa år – söker varenda citat man kan ha nytta av för att legitimera den politik man känner sig tvingad att driva för att klara nästa kvartalsrapport. Jag har själv ställts inför detta åtskilliga gånger i reella budgetförhandlingar och blivit lika besviken på de där citaten varje gång. Det är ett av skälen till att jag väljer att hellre riskera att hamna på den eventuella “skrämselsidan” än på den andra.

Nu tror jag inte på det där med att vi skrämmer beslutsfattare, jag tror att de mycket väl fattar att en omställning faktiskt inte med automatik leder till tillväxt, och att man generellt är orolig för den och att man älskar när vi som uppfattas som kritiker intar en linje  och pratar om hållbar tillväxt.


F:
 Någon som läste dagens huvudledare i DN idag? Den är nästan för bra exempel på rubriken på denna konversation för att vara sann.

”Akilleshälen är den långsiktiga tillväxten. Utan politik för ekonomisk utveckling och välståndsökningar som kan komma alla till del har Sverige att se fram emot en grå epok. Glöm jobbmålet. Satsa i stället på tillväxtmålet.”

C:
Med utgångspunkt från vad vi står för diskuterar vi vad som är bästa strategin när det gäller att påskynda en social förändring i riktning mot en mer ideologiskt profan syn på ekonomisk tillväxt. Idag är tillväxten helig men vi vet alla att den materiella tillväxten med tiden kommer att övergå i nerväxt. 

Noterar här tidigare uttalande av ”Nils”:
”Målet är utveckling och välfärd. Tillväxt är en effektiv metod att nå detta mål i stora delar av världen. Vår värld är en marknadsekonomi och den har visat sig ge starka incitament till innovation och utveckling. Nu sätter vi regler för denna marknadsekonomi så att den kan spela på en spelplan. Vi vet att vi kan sätta gränserna på den här planeten ganska väl. 

När nu FN:s generalförsamling ska omvandla millenniemålen till globala hållbarhetsmål som kommer att gälla för den globala utvecklingsagendan under åtminstone ett årtionde, så säger man att vi ska radera fattigdom, hunger, vi ska ha ekonomisk tillväxt och hälsa åt alla men vi ska göra det inom ramen för en klimatbudget, en färskvattenbudget, en fosforbudget, en kvävebudget och vi ska inte förlora mer biologisk mångfald. 

Detta är ett sätt att domesticera marknadsekonomin. Du får ha hur mycket tillväxt som helst men du får inte gå utanför spelplanen, du måste hålla dig inom bordets yta. Detta gör vi på så många områden att jag inte kan se att det skulle vara någon motsättning mellan tillväxt och en hållbar stabil utveckling, givet att tillväxten regleras.”

”Nils” beskrivning av det som pågår i vår kapitalistiska marknadsekonomi bryter starkt mot beskrivningarna i andra rapporter. I dessa beskrivs det som händer i vår ekonomi ur andra aspekter. Det är omskakande berättelser och när man tar del av dessa inser man att den bild ”Nils” målar upp är orealistisk. ”Nils” är närmast ”roslingskt” optimistisk. Som agronomekonom har jag svårt att se att det finns  någon som helst grund för en sådan optimism. Kanske finns det en ideologisk grund? En sådan är nära nog grundmurad hos många neoklassiskt skolade ekonomer. Å andra sidan tror jag inte att ”Nils” har studerat ekonomi.  

J:
 Min inställning till ledarskribenter, som ex. ”dagens huvudledare i DN idag” är att man kan i stort sett skriva vilken skit som helst. Det är inte det som skrivs som skall väcka intresse utan intresset skall istället fokuseras på personen som skriver. Detta har att göra med den person fixering som blir allt tydligare i våra samhällen.

Är du så kallad kändis, på ett eller annat sätt, så väger din röst tyngre i debatten oberoende av vilken åsikt du har om än det ena eller än det andra.

Åsikten må vara hur idiotisk som helst. Detta har mindre betydelse. Det är namnet vi ser upp till!

Även DN vill ju sälja!

B:
Utmärkt C! ”Nils” ord tycker jag kristalliserar ut väsentligheter i debatten och klargör också, även om ”Nils” själv tydligen är omedveten om det, var den verkliga svårigheten ligger:

Marknadsekonomin ska regleras, på ett annat sätt än idag kan man behöva tillägga. Detta med syftet att den ska hålla sig inom viktiga planetära gränser. Och så avslutar ”Nils” med det långa citatets viktigaste ord, där de sista orden är allra viktigast (här i fetstil): ”Detta gör vi på så många områden att jag inte kan se att det skulle vara någon motsättning mellan tillväxt och en hållbar stabil utveckling, givet att tillväxten regleras.”

Alltså: Hur vi (och ”Nils”) än vrider och vänder på oss, är det i den sista analysen ändå så att vi inte kan smita undan problemet med den exponentiella tillväxten! Att ”reglera tillväxten” låter ju enkelt och bra när ”Nils” får uttrycka det. Smack, så är problemet löst!

Vad ”Nils” gör är ju egentligen att han till sist och med orden ”givet att tillväxten regleras” kommer fram till den punkt där vi brottas med de verkliga problemen! Vi är nämligen beroende av fortsatt tillväxt eftersom en rad system är uppbyggda och fungerar kring idén om tillväxt. Detta brukar ju bl.a. A framhålla gång på gång och han har helt rätt däri.

Så hur gör vi för att ”reglera tillväxten” när hela ekonomisystemet och samhällsutvecklingen i övrigt har som sin grund exponentiell tillväxt, som ju betyder en ständigt växande BNP-hink (för att citera A och hans utmärkta pedagogik som gör allting begripligt för vanligt folk, vilket är oerhört viktigt i sammanhanget)? Vad har ”Nils” själv för förslag? Jag har lyssnat på honom men jag har aldrig hört honom komma in på det mest angelägna, som ju är att ”reglera tillväxten”? Vad menar karln? 

A:
F, avslutningen på DN-ledaren (“Glöm jobbmålet. Satsa i stället på tillväxtmålet.”) är så tydlig den kan bli. Dock ska man komma ihåg att “jobbpolitiken” i sin tur faktiskt motiverats av att tillväxten skall hållas igång. Detta var mycket tydligt i t ex den senaste valrörelsen. Jag har svårt att förstå hur det kan ha undgått någon.

E:
 Vi är helt överens om att dagens tillväxtmått är fel. Vi är också överens om att den finansiella marknadens snabba expansion blåser upp tillgångsvärden, skapar bubblor och kriser. När ”Limits to growth” lanserades 1972 var världsekonomin fortfarande i hygglig balans med naturen. Men accelerationen – för att använda Will Steffen´s begrepp – hade börjat och idag är vi i ett helt ohållbart läge. 
Vad värre är, de flesta människor förstår inte exponentiell tillväxt och inser därmed inte vad den fortsatt snabba tillväxten i världsekonomin innebär i form av ökat tryck på planeten, inkluderande risken för en galopperande klimatförändring. Vad värre är, både ekosystem och klimatet är icke-linjära vilket gör att vi inte känner till var eventuella ”tipping points” finns.
Allt detta sammantaget är naturligtvis starka argument för att helt sonika säga nej till fortsatt ekonomisk tillväxt, i vart fall i vår del av världen. Samtidigt vet vi  att hela samhället inte klarar nerväxt, eller ens nolltillväxt. Vi måste bygga en annan arkitektur för vad Daly kallar ”steady-state”. Den diskussionen är det få som ägnar sig åt. Än mindre talar vi om övergången dit. 
Jag har f ö insett – the hard way – att den jämviktsmodell som Finansen, KI men även EU-kommissionen använder när de ska ta ställning till olika politiska förslag – bl a investeringar i omställning – har som primär utgångspunkt att tillväxten ska öka. Om den riskerar minska med ett förslag så läggs förslaget åt sidan. Det är detta vi har som motkrafter. Att få igång en dialog med den typen av aktörer gör vi knappast med ett budskap som säger kategoriskt nej till tillväxt. 
Jag ser alltså hela denna problematik som en enorm utmaning. Jag tror att en förändring – om den ska kunna ske utan stora kriser/katastrofer först – måste tas i ett antal steg. Och det första steget måste handla om att börja diskutera utvecklingen i kvalitativa – och inte kvantitativa – termer. ”Beyond GDP” alltså. En konsekvens då, men långt ifrån den enda – det finns rader av sociala utmaningar också – blir att på bred front reducera vårt fotavtryck.
Jag är möjligen alltför optimistisk i min inställning till ”decoupling”. Det finns naturligtvis gränser även för åtgärder som längre livslängd, återvinning och återanvändning. Termodynamiken sätter dessa. Men att inte högprioritera denna fråga vore galenskap.
Jag är möjligen också för optimistisk i min inställning till det digitala teknikskiftet. Jag håller naturligtvis med om att digitaliseringen inte automatiskt är lösningen på alla problem. Och sektorer som infrastruktur, mobilitet, matproduktion mm kommer att fortsatt kräva stora insatser av energi och material. Men digitaliseringen öppnar möjligheter för nya och smarta lösningar; även helt andra konsumtionsmönster. Vi har bara sett början av detta. Utvecklingen av konceptet ”sharing economy” är f ö spännande. Den ökar snabbt bland unga människor.
Som jag ser det är radikal decoupling – kopplat till åtgärder för att möta rekyleffekten – rimligen den primära inriktningen av politiken på kort och medellång sikt. Då vinner vi tid och kan ägna vårt fokus åt att utveckla en ekonomisk modell som inte bygger på kvantitativ tillväxt. Tim Jackson och Peter Victor är en bit på väg. Så även Kate Raworth. Men vi ska inte underskatta svårigheterna. 
Faktor 5 är ingen omöjlighet, på vissa områden kan vi nå mycket längre. Incitamenten för att uppnå detta måste naturligtvis på plats – en blandning av skatter och regler – och det kommer inte att ske utan hård politisk fight. Fossilföretagens motstånd idag mot varje form av CO2-skatt är en föraning. Möjligen behöver vi diskutera någon form av stöd till företag/branscher som är de stora förlorarna vid en omställning.
Slutligen. Jag håller naturligtvis med om att språket är viktigt. Men tillväxt som begrepp är komplicerat. Det är positivt i många sammanhang, negativt i andra. Min långa erfarenhet – både i politiken och utanför – har dock lärt mig en sak. Att vinna människor för en förändring förutsätter en positiv grundton – även om budskapet innehåller obehagliga sanningar. Dr King ”had a dream”, inte ”a nightmare”. 

B:
Som vid all förändring måste det enligt min mening även finnas en gräsrotsrörelse. Idag står vanliga väljare helt utanför den diskussion och debatt som förs i Sverige och internationellt. Politiker och andra känner till debatten men gör gång på gång ansträngningar för att förringa och förlöjliga budskapen med syftet att hålla dessa farliga idéer på tillräckligt avstånd från väljarna. Det väljarna behöver hålla reda på är vilket block som serverar den smakligaste tillväxtanrättningen och de ska absolut inte ägna sig åt tillväxtkritik. Debatten måste alltså nå fram även till väljarna-medborgarna och det är här pedagogiken kommer in. Det handlar i högsta grad om barn och barnbarn, dessas framtid, varför en gräsrotsrörelse i stil med linje 3 i folkomröstningen om kärnkraften 1980 måste växa fram. Tillväxtfrågan är helt överordnad allting annat, anser jag, och kommer att bli alltmer akut. Men för att kunna skapa en gräsrotsrörelse måste hela frågan begripliggöras, inte minst det här med exponentiell tillväxt. Men de flesta vet ju vad ränta på ränta är, så just det ska nog gå vägen.

J:
Angående E:s inlägg:

”Allt detta sammantaget är naturligtvis starka argument för att helt sonika säga nej till fortsatt ekonomisk tillväxt, i vart fall i vår del av världen. Samtidigt vet vi  att hela samhället inte klarar nerväxt, eller ens nolltillväxt. Vi måste bygga en annan arkitektur för vad Daly kallar ”steady-state”. Den diskussionen är det få som ägnar sig åt. Än mindre talar vi om övergången dit. ”

Har du några egna idéer om att ”bygga en annan arkitektur”? Om jag förstår dig rätt så menar du att ”en annan arkitektur” skall kunna byggas inom vårt rådande ekonomiska system? Fattar jag dig rätt här?
För mig blir detta svårbegripligt när du, liksom jag, vet ”att hela samhället inte klarar nerväxt, eller ens nolltillväxt”. Vore intressant att få höra dina ”arkitekturplaner” om detta.


”Jag har f ö insett – the hard way – att den jämviktsmodell som Finansen, KI men även EU-kommissionen använder när de ska ta ställning till olika politiska förslag – bl a investeringar i omställning – har som primär utgångspunkt att tillväxten ska öka. Om den riskerar minska med ett förslag så läggs förslaget åt sidan. Det är detta vi har som motkrafter. Att få igång en dialog med den typen av aktörer gör vi knappast med ett budskap som säger kategoriskt nej till tillväxt.” 

Min tolkning av ovanstående blir: att vi har hela det rådande ekonomiska systemet som ”motkraft”. Stämmer denna tolkning?

”Att få igång en dialog med den typen av aktörer gör vi knappast med ett budskap som säger kategoriskt nej till tillväxt.” 

 Detta betraktar även jag som helt uteslutet. 
Varför skall vi föra en ”dialog” med en ”motkraft” som prioriterar ekonomisk tillväxt, när vi själva inser att just ekonomisk tillväxt är en omöjlighet som dessutom leder till kollaps? 


”Jag ser alltså hela denna problematik som en enorm utmaning. Jag tror att en förändring – om den ska kunna ske utan stora kriser/katastrofer först – måste tas i ett antal steg. Och det första steget måste handla om att börja diskutera utvecklingen i kvalitativa – och inte kvantitativa – termer. ”Beyond GDP” alltså. En konsekvens då, men långt ifrån den enda – det finns rader av sociala utmaningar också – blir att på bred front reducera vårt fotavtryck.”

Vad menar du konkret med ”att börja diskutera utvecklingen i kvalitativa termer”?
”Konsekvensen” skall alltså då bli ”att på bred front reducera vårt fotavtryck”. Är oklar över vad du menar här när man sammankopplar dessa rader med hela ditt inlägg. Hjälp mig att reda ut detta!


”Som jag ser det är radikal decoupling – kopplat till åtgärder för att möta rekyleffekten – rimligen den primära inriktningen av politiken på kort och medellång sikt. Då vinner vi tid och kan ägna vårt fokus åt att utveckla en ekonomisk modell som inte bygger på kvantitativ tillväxt.”

Vad menar du med ”rekyleffekten”? Är det kollapsen, som vi så ofta nämner? Om det nu är det så undrar jag vilka möjliga ”åtgärder” som du kan tänka dig kunna ”möta rekyleffekten”.
Är åter igen nyfiken på dina funderingar och hur dom ser ut när det gäller ”att utveckla en ekonomisk modell som inte bygger på kvantitativ tillväxt”.

B:
E skriver:
Jag har f ö insett – the hard way – att den jämviktsmodell som Finansen, KI men även EU-kommissionen använder när de ska ta ställning till olika politiska förslag – bl a investeringar i omställning – har som primär utgångspunkt att tillväxten ska öka. Om den riskerar minska med ett förslag så läggs förslaget åt sidan. Det är detta vi har som motkrafter. Att få igång en dialog (Min kursiv./UL) med den typen av aktörer gör vi knappast med ett budskap som säger kategoriskt nej till tillväxt.

Hur ”väcks” en fråga i våra medvetanden? Jo, ofta genom att vi blir medvetna om problemets kärna, i det här fallet den exponentiella ekonomiska tillväxtens gränser vs planetens systemgränser. Medvetenheten om problemets kärna är alltså det som ligger till grund för våra försök att få igång en dialog med andra parter. Frågan är då om en sådan dialog är särskilt meningsfull om dessa andra parter inte är medvetna om eller inte tar notis om problemets kärna. Frågan är också hur vi agerar i en sådan situation. Vinner vi i trovärdighet, inte minst hos allmänheten, om vi då på olika sätt försöker hålla problemets kärna i bakgrunden och inte säga som det är? Genom att hålla problemets kärna i bakgrunden och på så sätt tona ner vårt budskap, signalerar vi inte då också att problemet med den exponentiella ekonomiska tillväxten egentligen inte är så stort? Den stora allmänheten behöver då inte heller oroa sig och politikerna kan fortsätta sin förnekelse och bortträngning, eftersom t.o.m. de uttalade systemkritikerna med sin tystnad i kärnfrågan ger en ljusare bild av hela problematiken. Men anledningen till att vi vill få igång en dialog måste ju vara att problemets kärna måste stå fullkomligt klar även för våra motparter.

Att få igång en dialog med ”den typen av aktörer” hyser jag själv dock inget större hopp om. Att förnekelsen och bortträngningen är massiv på de nivåer E talar om handlar nämligen om ren självbevarelsedrift. Dessa aktörer är per definition en del av problemet, inte en del av lösningen. De förlorar precis allt vid ett systemskifte. Hela deras världsbild och självkänsla rasar samman som ett korthus. Klart då att något sådant vill de absolut inte vara med om. Då hyser jag större hopp om gräsrötterna. Förändringen måste komma underifrån, från en växande medvetenhet om att framtiden inte blir så trevlig om nuvarande trender fortsätter. De allra flesta av oss har barn och barnbarn och det är deras framtid det handlar om. Även bland gräsrötterna finns det förnekelse, bortträngning och en ovilja att lämna det invandra och trygga, och säger varken medierna, politikerna eller ”vetenskapen” något om att det här med tillväxt skulle vara så farligt då är det väl det som gäller och vi är helt ute och cyklar. Inte desto mindre är det en tillräcklig (kritisk) massa bland gräsrötterna som måste byggas upp innan ”den typen av aktörer” blir redo att tala allvar med. Det handlar här också om tilltron till demokratin. Det går inte att överlåta den här frågan till ”den typen av aktörer”.  

En helt relevant fråga i sammanhanget är naturligtvis hur utvecklingen har kunnat drivas så långt att det idag krävs 3,7 jordklot i det fall att alla människor skulle få för sig att leva som vi svenskar. Här har alltså alla under ett antal decennier släppt igenom en fullständigt orealistisk politik och som gör att vi idag egentligen endast har mycket drastiska åtgärder att ta till. Vad, i en sådan verklighet, är det vi ska få igång en dialog om? En dialog som därtill ska föras så försiktigt att problemets kärna inte får nämnas?

H:
Trots att en del verkar tro motsatsen så är
effektivisering på produktnivå inbyggd i det kapitalistiska systemet,
det ligger helt klart i företags intressen att minska insatserna av
resurser i produktionen. Och det gäller i synnerhet resursen arbete. Och
där ligger också en av de stora fallgroparna med decoupling. För det
mesta diskuteras detta i termen av rekyleffekt, att konsumtionen ökar.
Och visst är det ofta så – men jag tror att en ännu viktigare effekt är
det faktum att medan resursanvändningen per producerad enhet minskar, så
ÖKAR resursanvändningen per arbetstimme.

Vi skulle kunna undvika dessa effekter om folk i stället växlade ut ökad
arbetseffektivitet i minskad arbetstid. Men få människor verkar beredda
att växla in ökad produktivitet i minskat arbete, och bibehållen
konsumtion utan föredrar i stället att jobba på och konsumera mer.

Men det är inte bara enskildas konsumtion och arbete som driver
resursförbrukningen. Minst lika viktiga är två andra drivkrafter i den
kapitalistiska marknadsekonomin, konkurrens och vinstkrav. För företag i
konkurrensutsatta marknader är det inte intressant, ja inte ens möjligt,
att stanna upp och vara nöjd som det är, utan de måste ständigt öka
produktiviteten och effektivitet. Det i sin tur leder till billigare
produktion vilken driver ökad försäljning och konsumtion. Och för
kapitalet som ständigt kräver avkastning är det inget alternativ att
vila i madrassen, utan det kommer rastlöst att starta nya
(resurskrävande) verksamheter, eftersom det är i dessa som verkliga
mervärden skapas.

Pga av dessa effekter tycker jag det finns skäl att vara mycket skeptisk
till att faktor 5, eller 10 kommer spela någon särskild roll – inom
ramen för rådande ekonomiskt system. Däremot skall vi givetvis hälsa all
teknisk utveckling välkommen om den gör att vi kan få bättre resultat
med mindre insatser.

Bytesekonomi och sharing ekonomi kommer sannolikt vara ingredienser i
ett framtida system, just därför att de ställer sig bredvid de
drivkrafter som dominerar marknadsekonomin. De är reala alternativ-

DÄREMOT är de inga medel för att skapa en fortsatt ekonomisk tillväxt
med mindre fotavtryck. Deras bidrag till BNP kommer vara litet eftersom
de inte skapar mervärden i ekonomiska termer. Därför kommer de heller
aldrig stödjas av det etablerade systemet. Bibliotek, ett perfekt
exempel på sharing economy, har alltid varit i första hand en offentlig
angelägenhet.

K:
Jag har en kommentar, i synnerhet beträffande de frågor som du J har till E.

Jag förstår att det finns en massa frågor som du vill ha svar på, men samtidigt kan man ställa sig frågan: finns det verkligen svar att ge på alla dessa frågor?

Jag menar att man kan skilja på tämligen hanterbara problem (vad som ibland kallas för ”tame problems”) där man kan ange att genomförs dessa x antal åtgärder så är problemet löst. Men att vända på samhällets inriktning på ekonomisk tillväxt till ett att annat fungerande system – där naturresurserna inte överkonsumeras – är det ett problem av den typen?

Det tror inte jag. Istället bör ett sådant problem ses som en process av sådan komplexitet att det inte går att ange på ett helt tydligt sätt hur målet ska uppnås. Att problemet är av kategorin ”wicked problems”.

Ytterst får E svara för sig själv. Men när jag läser hans inlägg tycker jag att det är uppenbart att han ser bytet av ekonomiskt system som en process där man i många fall får prova sig fram för att se vad som kan fungera. Att nu presentera en lösning omfattande de steg som ska tas vore att ta på sig en uppgift som är för stor. Däremot kan man ange viktiga steg på vägen. Att försöka få beslutsfattare att i vart fall släppa inriktningen på ekonomisk tillväxt som en framgångsformel är då ett viktigt steg. Där nästa steg kanske kan vara att förstå att ”A:s hink” inte bör bli större.

På samma sätt tycker jag om klimatfrågan. Det finns ingen enkel lösning (som det också finns motivation till att genomföra) för att se till att den globala uppvärmningen inte överskrider två grader, för det rör sig om en historisk process. Men man kan ange en färdriktning, som för mig då är att driva klimatfrågan som en etisk fråga snarare än en win-win-fråga som förnekar att det finns en viss intressekonflikt mellan generationerna.

Så visst vore det toppen om du kunde få svar på dina frågor J, men jag misstänker att det kanske inte går, för att det förutsätter att själva problemet som ska lösas är av en enklare karaktär än vad det är. Tyvärr.

L:
Liksom K tror jag inte heller att det ”går att ange på ett helt tydligt sätt hur målet ska uppnås”. Men kanske kan man ändå försöka sig på att ge ett svar som ger en viss riktning:
Om det nu är så att vår ekonomis tillväxtkrav till stor del beror på att många av dess företag kräver tillväxt av sin egen ekonomi, pga ekonomisk konkurrens med andra företag och ägarkrav på vinstutdelning, skulle åtminstone en del av lösningen kunna vara att så fort som möjligt börja ersätta dessa företag med (eller ombilda dem till) andra företag utan vinstkrävande ägare (t.ex. kooperativ eller allmänintresseföretag). Detta kan naturligtvis inte ske utan stark opinionsbildning, en hel del politisk kamp och försök att hitta lämpliga överenskommelser med dem som på olika sätt drabbas av en sådan process – där också alternativa finansieringsformer blir nödvändiga (t.ex. en övergång till att centralbanker har monopol på penningutgivning och att det finns demokratiska fördelningssystem för finansiering och utjämning av alltför stor ekonomisk ojämlikhet).
Detta skulle kunna vara en bit på vägen mot att, som E säger, ”bygga en annan arkitektur för vad Daly kallar ’steady-state'”, och en början på en diskussion som det är ”få som ägnar sig åt” och en övergång som vi ”än mindre talar om”.

M:
 Kanske borde vi fokusera mer på tillväxtens fördelning. Piketty konstaterar att de vanliga amerikanarna egentligen inte haft någon inkomstökning de senaste decennierna. Nästan allt har gått till de rikaste.

Jag blir lite matt av alla påståenden om att vi sitter fast i ett tillväxtberoende; att varje åtgärd för att bryta tillväxten skulle få så negativa effekter att vi gör bäst i att låta bli att försöka. Det är en uppgivenhet som jag inte förstår. I alla fall inte om man hävdar att vi lever i en demokrati; att vi kan bestämma vårt samhälles väg genom politiska beslut och att vi besitter ett mått av anständighet så att vi är beredda att kompensera dem som skulle bli drabbade av politiska åtgärder.

Då borde det vara fritt fram att reformera. Visst vill företagen växa men ekonomin behöver inte växa om de växande företagen slår ut de ”svagare” i Darwins och Schumpeters anda. Jag håller till alla delar med H ifråga om rekyleffektens stora betydelse och att lösningen är att växla ökad arbetseffektivitet i minskad arbetstid. Och, som jag sagt många gånger, det vore en populär reform. Jag tror H har fel när hans skriver att ”få människor verkar beredda att växla in ökad produktivitet i minskat arbete, och bibehållen konsumtion utan föredrar i stället att jobba på och konsumera mer”. Alla enkäter motsäger det – förutsatt att det är något som alla gör, i samma mån. En reform alltså, inte ett individuellt handlande. Därför måste politiken in. Fast makthavarna kommer att invända.

J:
Angående K:s inlägg:

Nej jag kräver inte att man ”presenterar en lösning” K. I vilken av mina frågor tolkar du mig så? Själv betraktar jag frågorna som enkla att besvara.
Återge gärna någon av mina frågor så kan vi väl diskutera den! Samtidigt är jag väldigt nyfiken på E:s svar!

Angående M:s inlägg:

”Jag blir lite matt av alla påståenden om att vi sitter fast i ett tillväxtberoende; att varje åtgärd för att bryta tillväxten skulle få så negativa effekter att vi gör bäst i att låta bli att försöka. Det är en uppgivenhet som jag inte förstår. I alla fall inte om man hävdar att vi lever i en demokrati; att vi kan bestämma vårt samhälles väg genom politiska beslut och att vi besitter ett mått av anständighet så att vi är beredda att kompensera dem som skulle bli drabbade av politiska åtgärder.

Då borde det vara fritt fram att reformera. Visst vill företagen växa men ekonomin behöver inte växa om de växande företagen slår ut de ”svagare” i Darwins och Schumpeters anda. ”


Det är ju så här det ser ut M! Det blir ju dessutom bara värre och värre, på alla plan. Alltså måste det till grundläggande förändringar. Vilket vi vill, antar jag. Att ge upp detta arbete är väl inte aktuellt? 

Menar du att vårt rådande globala ekonomiska system inte förutsätter ekonomisk tillväxt?

E:
 Det finns inga klara strategier utarbetade – vad jag vet – på hur man går från dagens typ av tillväxtekonomi till en hållbar ekonomi. Det finns rader av förslag, men ingen genomtänkt strategi eller plan.

L:
E skrev: ”Det finns inga klara strategier utarbetade – vad jag vet – på hur man går från dagens typ av tillväxtekonomi till en hållbar ekonomi. Det finns rader av förslag, men ingen genomtänkt strategi eller plan.”

Jag undrar om det överhuvudtaget är meningsfullt att på någon samhällsnivå utarbeta (och sedan försöka genomföra) en ”genomtänkt strategi eller plan” för ”hur man går från dagens typ av tillväxtekonomi till en hållbar ekonomi” så länge vi inte har ett annat opinionsläge och mera erfarenheter av olika alternativa system i mindre skala. Och för att åstadkomma detta tror jag att den typ av praktiskt arbete och opinionsarbete som t.ex. görs av vissa rörelser är just vad som behövs. Det gäller ”bara” att se till att det får en exponentiell spridning och att det som åstadkommits kan förmedlas via nätverk, som samtidigt bör utvecklas. Ett politiskt stöd ”uppifrån”, eller åtminstone tolerans”, är förstås önskvärt (särskilt när det gäller mer utvecklade strukturer och finansiering), men det viktigaste arbetet för en alternativ ekonomi är kanske alltid (sett i sin helhet) det som sker på lägre nivåer – särskilt om man i framtiden vill undvika alltför detaljerad, svårhanterad och odemokratisk toppstyrning.

M:
Jag tänker snarare att det är de som alltid säger att det ”krävs grundläggande förändringar”  som har givit upp eftersom det inte finns några krafter, någon manifest vilja att ändra ”rådande ekonomiska system”. Då blir det ju ingen ändring och så sitter man där. Om man däremot accepterar att arbeta med de medel som finns till buds borde man kunna åstadkomma en hel del. Det betyder inte att jag ställer upp på E:s tekniska optimism, ”faktor 5” och ”cirkulär ekonomi” etc. Då tar rekyleffekten över. Förändringen behövs snarare i livsstil, att byta teknisk effektivisering i kortare arbetstid (i de rika länderna) och en annan fördelningspolitik. Det är också knepiga frågor men då måste man se till sig själv, till sina arbetskamrater och sina riksdagsmän för sådana frågor kan behandlas parlamentariskt.

H:
Jo M, jag håller nog med dig om det. Jag menade att under rådande
omständigheter är det inte många som gör ett sådant val. Om det var det
normala, eller på annat sätt accepterat skulle det säkert vara fler.
Precis som du skriver tror jag att det är en samhällsfråga som inte kan
lämnas till individuella val.

L:
Men det finns ändå en hel del som kan göras när det gäller ekonomiska (och sociala) system, särskilt i mindre skala. Och det gäller då att visa på vilka möjligheter till alternativ organisering som finns, förutom livsstilsförändringar, teknisk effektivisering och traditionell fördelningspolitik, och försöka bidra till att de prövas i praktiken.

N:
En grön eller omställd ekonomi kräver en ny industriell revolution, det är INTE frågan om ett business as usual-scenario med lite extra grön teknik. Den kräver en omställning i alla sektorer, inte bara i vissa delar. Understryker även vikten av politiskt ledarskap, att ändra ekonomins förutsättningar så att den slutar vara riggad på ett sätt som skapar inlåsningseffekter och för den riggad till fördel för fossila bränslen, ohållbart nyttjande av resurser, och miljöförstöring. Arbetar man efter konceptet att göra hela ekonomin hållbar (tex närmare cirkulär) så blir det ett mindre problem att försöka avgränsa vad exakt man menar med ”tillväxt” – av vad, och hur.

O:
Varför är det så svårt att få politiker att diskutera den viktiga frågan
om tillväxtens ohållbarhet i vår del av världen? Jag har ett flertal gånger tagit upp ämnet men mötts av negativa repliker eller av tystnad. Eftersom det inte finns några färdiga lösningar
och politiker måste prestera svar på problemen omedelbart blir det inte utrymme för några
utblickar. Av politiker förväntas färdiga lösningar som presenteras koncist och med övertygelse.

Vad jag kan tyda ut av de uttalande som ändå ges är att de flesta politiker oavsett 
partibeteckning har ett övergripande mål och det är att JOBBEN ska bli fler. För att få till stånd alla dessa arbeten måste 
hjulen i samhället snurra fortare, vilket betyder att människor måste konsumera mera så 
att produktionen av varor och tjänster blir större. Alltså måste tillväxten öka annars blir 
det inte fler jobb. Idag finns inga andra recept. Arbetslösheten i Europa var anledningen till ECB:s
stimulanspaket. I valet var jobbfrågan överst på agendan. Fackföreningarna driver högre lön 
och inte kortare arbetstid. I nästan alla val är det dessa frågor som har högsta prioritet, fler 
arbetstillfällen och mer pengar i plånboken.
Jobbfrågan överskuggar allt. Om integrationen ska lyckas måste de invandrande komma i arbete,
ungdomspolitiken bygger på att det finns arbete och samtidigt uppmuntras äldre att jobba längre.
Dessutom är hela Europas arbetskraft välkomna samt även arbetskraftsinvandring utanför EU.
Lönearbete ska alltså finnas i riklig mängd även om det innebär att andra värden missas exempelvis 
klimat, naturtillgångar, biologisk mångfald, vattenbrist etc.

Det behövs en ordentlig genomgång av hur vi organiserar vårt samhälle med en annan
 syn på lönearbete och hur vi i så fall får pengar till välfärden eftersom det bygger på att vi jobbar
mycket och länge även om vi samtidigt fördärvar vårt livsutrymme. Det räcker inte med enbart 
kortare arbetstid eftersom det förslaget alltid skjuts sönder av ekonomer som leder i bevis hur 
välfärden missgynnas.
I tjugo år har jag varit heltidspolitiker men trots att arbetsmarknaden förändrats, stora 
effektiviseringar genomförts samtidigt som befolkningen ökat står vi på samma punkt när det gäller  
jobbpolitiken och den innebär ett behov av ständig tillväxt.

E:
Visst är jobbfrågan central. Och där finns en historia som de allra flesta politiker lutar sig emot, dvs att tillväxt i ekonomin ger flera jobb. Framför allt ser man tillväxten som nödvändig i ett läge där produktiviteten – främst arbetskraftens produktivitet – historiskt ökat med i storleksordningen 2 % om året.
Situationen har dock förändrats i och med digitaliseringen. Statistik främst från USA visar att sambandet mellan produktivitetsökning och ökning av antalet jobb brutits. Det beror främst på automatiseringen. Forskare säger t o m att som ekonomin nu är organiserad kommer snabb tillväxt de facto att öka utslagningen av jobb. Digitaliseringen skyndas på och jobben elimineras. Vissa nya jobb kommer till, men knappast i samma utsträckning. Så termen ”jobless growth” blir alltmera en realitet.

L:
Jag undrar till exempel om det verkligen är arbetslösheten som är det viktigaste motivet för kravet på ekonomisk tillväxt. Är det inte kravet på ökade vinster, och därmed konkurrenskraft, i företagssektorn som är den viktigaste drivkraften bakom tillväxten? Det innebär ett problem när det gäller inkludering eftersom ekonomisk konkurrens tenderar att bidra till en ökande kapitalackumulation och därmed till ökad ekonomisk ojämlikhet. Och det problemet skulle så vitt jag kan se kvarstå även om en frikoppling mellan ekonomisk tillväxt och ökad omsättning av materia i miljön skulle kunna uppnås genom ett teknikskifte.
Så en i längden hållbar grön, inkluderande ekonomi måste kanske under alla omständigheter vara en ekonomi utan tillväxt – och den stora utmaningen blir då att undersöka hur en ”grön ekonomi utan tillväxt” skulle kunna se ut – och hur ett samhälle åtminstone skulle kunna närma sig en sådan.

C:
Det var länge sedan som Jord — i det offentliga samtalet — upphörde att vara intressant av de tre produktionsfaktorerna Jord, Arbete och Kapital. I och med industrialismen och de billiga fossila bränslena har kapitalet kunnat ackumuleras i hög takt och våra fem inkomstslag tenderar att begränsas till inkomst av arbete och inkomst av kapital. I takt med kapitalets koncentration minskar inkomstslagen ”sociala transfereringar”, självförsörjning och självförsörjandes inkomst av överskottsförsäljning. 

I det offentliga rummet har politikerna lättare att tala om jobben än om kapitalet. Det är ju inte så svårt att förstå. Vårt samhällssystem har utvecklat en rad institutioner som gör att ändlös kapitalackumulation prioriteras. Det blir till ett tvång för oss alla, till och med för kapitalägarna. 

Men det är inte så vackert att tala om tillväxttvånget. Det låter mycket bättre att tala så som O beskriver det, om jobben. På det viset böjer vi oss för tvånget till tillväxt utan att behöva tala om det. På det viset är både fackföreningsfolk och kapitalägare överens med politikerna. Och massmedia spelar med. 

Men vårt grundläggande problem är faktiskt inte jobben eller hur vi ska inkludera dem som inte har jobb. Vårt grundläggande problem är tvånget till tillväxt. 

P:
Du har rätt L! ”Ekonomisk tillväxt” är enbart ett mantra! Ett mantra som ingår i religionen ”Ekonomi”. Vi måste alltså söka de verkliga drivkrafterna bakom Mantrat. 
Den ekonomiska eliten inte bara strävar efter att öka vinsterna, så att de kan öka sina inkomster. Minst lika viktigt – om inte viktigare-  är att öka de ekonomiska klyftorna. Ju större ekonomiskt avstånd till de fattiga, desto högre status i sina egna och närmaste omgivnings ögon.

J:
O skriver
”Varför är det så svårt att få politiker att diskutera den viktiga frågan
om tillväxtens ohållbarhet i vår del av världen?”

Denna fråga har vi haft uppe ett flertal gånger tidigare men den tål naturligtvis att belysas ytterligare.

Mitt försök till svar:
Eftersom vi lever i samhällen där det ”grundläggande problemet är tvånget till tillväxt” (C:s ord) så har våra politiker denna verklighet att förhålla sig till.
Vilken roll i våra rådande samhällen har då våra politiker? Jo naturligtvis att förvalta och administrera våra samhällen – så som dom nu fungerar – efter ”bästa förmåga”.
Vad innebär det? Jo om våra samhällen är ”byggda” utifrån ”tvånget till tillväxt” så ankommer det ju på våra politiker att göra allt som står i deras makt för att försöka tillfredsställa detta ”tvång”. Om inte detta görs så havererar, i första hand, den ”drivande faktorn” i våra samhällen. Alltså den ekonomiska delen.
Som jag ser det så är det alldeles för kontroversiellt för ledande politiker att ta i sin mun och säga att: vårt rådande globala ekonomiska system kräver ekonomisk tillväxt och att dessutom denna ekonomiska tillväxt är ohållbar.


Vidare skriver O:
”Vad jag kan tyda ut av de uttalande som ändå ges är att de flesta politiker oavsett 
partibeteckning har ett övergripande mål och det är att JOBBEN ska bli fler.”

Ja så uttrycker sig politiker. Och därmed så uppstår ”tvånget” att försöka tillfredsställa samhällets ”övergripande mål” som är lättare att ta i sin mun än det kontroversiella  ”…kräver ekonomisk tillväxt”. Eller som du formulerar: ”För att få till stånd alla dessa arbeten måste 
hjulen i samhället snurra fortare, vilket betyder att människor måste konsumera mera så 
att produktionen av varor och tjänster blir större. Alltså måste tillväxten öka annars blir 
det inte fler jobb. Idag finns inga andra recept.”

F:
På tal om tillväxten är målet eller inte. Ett citat från EU parlamentet: 

”Hållbar tillväxt är ett av EU:s främsta mål. Inför den globala knappheten på naturresurser gäller det för producenter och konsumenter framför allt att ”göra mer med mindre”. För att möta denna utmaning har EU infört en rad åtgärder och initiativ som syftar till hållbar konsumtion och produktion. ”

N:
Jag är till viss del på samma linje som E brukar diskutera, och även här ovan, re digitalisering och automatisering. På gott och ont står vi inför en stor omställning av ekonomin, där de tidiga tecknen redan syns tex i och med att ekonomin slutat växa och det brutna sambandet mellan produktivitet och antal jobb. Det kommer att bli stora förändringar i hur samhället och ekonomin drivs framöver, frågan är hur förändringarna kommer att se ut, och vem som har chansen att påverka detta.

Det positiva är att det är just i tider av ekonomisk stagnation som det är möjligt att bryta inlåsningseffekter som samverkar för att driva utvecklingen i en viss riktning, och istället skapa nya inlåsningseffekter i en ny riktning. Det gäller såväl investeringar, teknik och innovationer, som normer och värderingar hos människor.

En målbild för en hållbar ekonomi kan vara av ett mer generellt slag, den behöver inte ha en specifik väg framåt utstakad. Att låsa in sig mot en viss framtidsbild och en viss mer exakt väg är problematiskt med tanke på de stora osäkerheterna i vilka förutsättningarna för denna framtid blir (klimatmässigt, map på politiska överenskommelser inom EU och på högre nivå, handelsavtal, vilken teknisk utveckling vi kommer att se, mm mm). För att styra mot ett mål som kan fungera i flera olika framtider kan man istället lista upp några kriterier som en hållbar ekonomi måste uppfylla, identifiera verktyg som kan styra i den riktningen, och ta det därifrån. 


 Tekniskt sett är det inte extremt komplicerat att fasa ut fossila bränslen ur stora delar av ekonomin, via kombinationer av byte av energislag, effektiviseringar och strategiförändringar i planering och transportmönster, det finns en hel del rapporter och förslag på hur det skulle kunna gå till. Att genomföra det i praktiken är en annan femma… 

Frågan är kanske för övrigt inte alltid om Sverige vill ”gå före” i teknisk utveckling, klimatarbete och liknande (vilket verkar vara en återkommande tanke i många diskussioner om svenskt klimatarbete), utan även hur vi ska undvika att bli frånåkta, vilket ju skulle vara en katastrof för ett land som Sverige. Greklands ekonomiska problem har en mängd orsaker, men en av dem verkar vara att de ligger 5-10 år efter stora delar av övriga Europa när det gäller teknikutveckling och digitalisering. Vi vill inte hamna i den situationen när det gäller digitalisering, automatisering och utveckling av gröna tekniker. 

————————————————————————————————————————

Vi måste lära oss förstå att varken ”röda” eller ”gröna” partier kan åstadkomma grundläggande förändringar av politiken. Naturligtvis kan inte heller andra politiska ”färger” genomföra sådana förändringar.
 
När vi går och röstar med tron på förändringar så bygger vi upp denna förändringstro utifrån den verklighet som vi självklart lever i. När då den faktiska verkligheten beskriver en allt mer inhuman och destruktiv utveckling totalt sett inom alla områden så reagerar vi helt naturligt på detta scenario.
Vi önskar ett slut på denna destruktiva utveckling och ställer då vårt hopp till antingen den ena eller andra politiska ”färgen”.
 
– Kanske det partiet sitter inne med lösningen på våra samhällsproblem?
 
Men så är det nu inte. Och detta måste vi lära oss att förstå.
Den verklighet som vi nu lever i har naturligtvis inte uppkommit av en slump. Den har formats utifrån speciella mänskliga förhållanden, nämligen maktförhållanden. Vår rådande destruktiva utveckling är naturligtvis resultatet av dessa orättvisa maktförhållanden. Just detta måste vi lära oss att förstå.
Denna strukturella orättvisa är således inbyggd i den verklighet vi har att förhålla oss till. Eftersom denna strukturella orättvisa har tusentals år på nacken så för det med sig att vi ser vår vardags verklighet som normativ.
På samma sätt förhåller sig våra etablerade politiska partier.
Dom är, så att säga, inte ute efter att ta fram några större förändringar i den samhälleliga strukturen. Dom, liksom vi, betraktar verkligheten som normativ.
 
– Det är så här våra samhällen fungerar!
-Varför skall man ändra på strukturella förhållanden när vi är vana vid, sedan mycket lång tid, att dom skall fungera på det sätt som vi har lärt oss att det skall se ut?
 
Detta blir ju då den ”naturliga” motfrågan inför påståenden om att verkligheten, sådan den utspelar sig för oss, egentligen inte skall fungera så som den nu gör. Om ni förstår hur jag menar?
Eftersom det nu är så att marknaden i praktiken styr utvecklingen för våra samhällen så innebär detta att såväl ”röda” som ”gröna” partier i en eventuell regeringsställning hamnar på ”kant” med marknadens prioriteringar. Vi förutsätter alltså här att den ”rödgröna” politiken innehåller reformförslag och en skattepolitik som marknaden kanske inte tar till sig.
Hur agerar marknaden på en sådan politik? Jo man försöker naturligtvis ”gå förbi” dom politiska riktlinjer som har ställts upp. Här finns ju, som vi vet, mängder av idéer där marknaden kan ta sig förbi dessa ”hinder”.
 
Resultaten av marknadens ”kollision” med politikens ”humana” skattepolitik slutar självklart i marknadens avgörande beslut. Allt annat vore otänkbart i det ekonomiska system som vi nu lever i. Marknaden tar dom avgörande besluten hur man skall ”gå vidare” efter att politiken har sagt sitt. Är marknaden missnöjd med dom politiska besluten så agerar man därefter. Är man nöjd över dom politiska besluten så agerar man även här. Man kan därför säga att marknaden tar sina praktiska beslut oberoende av vilken politisk inriktning som tas.
 
När vi nu vet vilken prioritering som gäller för marknaden då får ju detta konsekvenser för hela samhällsutvecklingen. Ingen nyhet, eller?
Således kan inte en ”rödgrön” reform- och skattepolitik genomföras eftersom marknaden har helt andra prioriteringar. Den ”rödgröna” politiken måste alltså vika ner sig inför den rådande verklighet som gäller. Det finns inget val. Kapitalet måste ju ”räddas” kvar i samhället, så långt det bara går.
Alltså tilltar kapitalkoncentrationen och med den globaliseringen. Kapitalet kräver ju accumulation i alla faser på marknaden. Denna verklighet har den rådande politiken att rätta sig efter. Således blir det i praktiken omöjligt för våra etablerade partier, oberoende vilken ”färg” dom har, att gå emot marknadens inneboende regler.
 
Detta är den dystra verklighet som gäller för oss. Och den kommer att accelerera allt fortare. Därför kommer så kallad förändringspolitik att förbli en omöjlighet för ”rödgröna” partier.
Det går inte att förvalta ett inhumant och destruktivt ekonomiskt system samtidigt som man förespråkar ett humanare samhällssystem! Viktigt att vi förstår detta faktum!
 
När då ”rödgröna” partier sitter i regeringsställning och förväntningarna på ”positiva” förändringar inte infrias då ökar misstroendet mot dessa partier, mer än det skulle ha ökat gentemot så kallade borgerliga partier i regeringsställning.
Att argumentera för en ”humanare” politik när det visar sig omöjligt att kunna genomföra en sådan skapar, under rådande ekonomiska system, alltså missnöje och därmed en grogrund för just ”missnöjespartier”. Vilket vi nu ser bevisas.
 
Åter igen: partier som säger sig stå på de ”svagares” sida och säger sig arbeta för ett ”miljövänligare” samhälle blir så mycket mer misstrodda eftersom dom inte lyckas genomföra en sådan politik i praktiken. Detta är förödande för samhällen och denna oförmåga i genomförandet av en ”humanare” politik bottnar i en felaktig analys av hur framför allt vårt globala ekonomiska system fungerar.
 

—————————————————————————————————————————————————————————————————————-

Efter ett antal mycket ingående diskussioner så slår det mig hur ovetande många verkar vara över orsakssambanden som leder fram till dom socio- psyko- ekonomiska- och ekologiska kriser som breder ut sig alltmer över oss. Och föga förvånande så är naturligtvis ledande politiker totalt okunniga om ”källan” till dessa krisers utbredning.
 
När tusen och åter tusentals människor dör på flykt från krig, fattigdom och elände då talar den politiska eliten om dom enorma hjälpbehoven, som vi solidariskt måste ställa upp med över statsgränser. Naturligtvis är hjälpbehoven enorma och politikers vädjanden om solidariskt ansvar är självklart helt riktiga. Men som vanligt så saknas analysen om vad som orsakar dessa krisers start och utbredning.
 
Att komma fram till slutsatsen om våra samhällens orättvisa strukturella uppbyggnad som den grundläggande orsaken till krisers framväxande och allt vidare utbredning är våra ”experter” helt ovetande om. Det slår mig efter ingående diskussioner med dessa ”experter” att det verkar ligga utanför det ”möjliga” tänkandet att ifrågasätta vårt rådande ekonomiska system med dess strukturellt orättvisa uppbyggnad.
Inte alla ”experter”, vill jag säga, ställer sig oförstående till kritiken av den rådande strukturella uppbyggnaden men ändå så är den övervägande majoriteten helt främmande för tankegången att det skulle vara strukturella förhållanden mellan samhällets människor som bär ansvaret till våra alltmer djupgående kriser.
 
Det känns som om vi skulle behöva repetera grundläggande fakta vad gäller vårt globala ekonomiska system med dess strukturella uppbyggnad. Det kanske, trots allt, enbart är ett fåtal som inser faktumet att kapitalet egentligen kan beskrivas som lika med arbete? Skall vi försöka oss på en ”uppdatering”?
 
Vad menas med kapital? Kapital är värden i naturen och i våra samhällen. Alltså naturtillgångar som kan användas som exempelvis resurser för oss människor. Dessa resurser exploateras och används i ”byggandet” av våra samhällen. Dessa värden sätts det ett pris på av marknaden som då kan köpas och säljas med hjälp av pengar.
 
Vad menas då med arbete? Jo för att göra naturtillgångarna tillgängliga så krävs det arbete. Och vidare så krävs det arbete i förädlingsprocessen av kapitalet. Genom denna process så skapas därmed ett högre värde på kapitalet. Och i denna process så står arbetet för ”jobbet”. Alltså krävs det mänskligt arbete från första ”spadtaget” till färdig produkt. Därför kan vi säga att arbetet skapar kapitalets värde, som ju prissätts. Kaptal är med andra ord det samma som mänskligt arbete. Utan arbete, inget kapital.
 
Förstår vi det här sambandet? Hur som helst, det är inte här som den verkliga problematiken ligger. Problematiken ligger i ägandefrågan av kapitalet. Vem skall äga kapitalet och därmed arbetet?
Ja vi vet ju hur det ser ut idag och det är just detta ägandeförhållande som är en av grundorsakerna till vår tids alltmer utbredda kriser, inom alla områden.
Den verkliga problematiken handlar alltså om ägandefrågan av kapitalet och därmed av arbetet. Men som vi vet så ifrågasätts inte det rådande ägandeförhållandet alls.
Kan det vara svårt att förstå varför detta inte ifrågasätts? Att ifrågasätta grundläggande strukturella orättvisor verkar vara en omöjlighet, särskilt när denna orättvisa har blivit en norm för  samhällsbyggande.

——————————————————————————————————————————————————————————-

Ideologiska skiljelinjer. Vad betyder det?
När man granskar våra så kallade etablerade partier så hävdar dom att det finns ideologiska skillnader mellan partierna. Vad grundar partierna sådana ideologiska skillnader på?
 
Å ena sidan så hävdar vissa partier att det går en klar skiljelinje i frågan om hur arbetslöshetsproblematiken skall kunna lösas. Kanske vår ”hetaste” fråga som våra politiker har att ta ställning i. Den ena ”sidan” hävdar att frågan kan nå sin lösning om skattepolitiken görs mer ”företagsvänlig”. Vilket i praktiken betyder att skatter och allehanda avgifter sänks för företagen samtidigt som skattepengar omfördelas och i allt större omfattning ”subvensioneras” tillbaka till företagen.
Det andra politiska blocket hävdar att skatteuttaget snarare skall öka och att då denna ökning av skatten skall användas till framför allt infrastruktursattsningar och ökade anslag till det ”offentliga”. Genom dessa investeringar hävdas då vår ”hetaste” fråga kunna nå en lösning.
Dessa skilda politiska uppfattningar och ageranden menar alltså våra politiska partier är lika med två motstående ideologiska inriktningar.
 
Kortfattat kan man alltså säga att dom ideologiska skiljelinjerna går mellan olika syn på hur skatten skall hanteras. Då blir frågan: kan man kalla dessa skiljelinjer för två olika ideologier?
När vi nu påstår att arbetslöshetsproblematiken – vår ”hetaste” fråga – inte kan få en lösning oberoende av vilket politiskt block som styr och ställer då kan man ju verkligen fråga sig om det råder skilda ideologiska inriktningar inom dom etablerade partierna? Är det inte snarare så att dom skilda politiska blocken företräder, i grunden, likartade ideologiska uppfattningar?
 
Jo, jag hävdar ju att verkliga ideologiska skiljelinjer uppstår först i den grundläggande frågeställningen: klarar vårt nu rådande ekonomiska system att kunna lösa vår ”hetaste” fråga eller är denna fråga en omöjlighet att kunna lösas under vårt nu rådande ekonomiska system?
Först när vi ställer denna ”heta” fråga på sin spets då kan vi, enligt mig, skönja ideologiska ställningstaganden.
 
Det våra politiska partier dividerar om är inte huruvida vårt rådande ekonomiska system skall ifrågasättas eller inte. Nej just ifrågasättandet har aldrig förts på tal. Denna fråga har blivit till en icke-fråga för samtliga etablerade partier. När det nu faktiskt förhåller sig på detta vis samtidigt som vi nu, mer eller mindre, bevisligen hävdar att arbetslöshetsproblematiken omöjligen kan lösas inom vårt rådande ekonomiska ramverk då tilltar naturligtvis kritiken och missnöjet mot våra politiska partier.
Missnöjet tilltar av den enkla orsaken att vår ”hetaste” fråga växer i omfattning, oberoende av vilket politiskt block som styr. Detta missnöje kommer att tillta i omfattning så länge politikerna håller fast vid uppfattningen att det är vårt rådande ekonomiska system som kommer att stå för lösningen av detta strukturella problem. Denna oförmåga att kunna förklara sambandet mellan det rådande ekonomiska systemet och arbetslöshetsproblematikens omöjliga lösning kommer att spä på politikerföraktet så länge som blocken fortsätter att hävda sina ”lösningar”. Först när dessa ”lösningar” blir allmänt accepterade som lögner då blir det möjligt i samhällsdebatten att kunna skilja ut verkliga ideologiska skiljelinjer.
 
Slagorden ”arbete åt alla” har förts fram under ett flertal generationer nu och dom är lika aktuella idag som någonsin tidigare. Men att peka ut dom verkliga orsakssambanden till dessa slagord saknas idag som igår. Eftersom dessa logiska slagord inte har fått sin lösning efter alla dessa år då borde vi kunna förstå att dom politiska blockens ”lösningar” inte bygger på verkliga ideologiska skiljelinjer.
Ideologier handlar om att söka åstadkomma grundläggande förändringar i det strukturella byggandet. Inte att debattera om huruvida skattesystemet skall utformas på det ena eller det andra sättet.
 
Visst förstår jag att det politiska stödet för vårt nu rådande ekonomiska system bygger på den ideologiska uppfattningen att ”det står var och en fritt att ta för sig av kapitalkakan i våra samhällen”. Eller med andra ord: att ”jaga” kapitalet är en ”frihet” för var och en!
 
Vad denna ideologiska uppfattning leder till i praktiken det ser vi nu. Att försöka reglera denna verklighet ser vi också resultatet av. Tyvärr leder ju varken det ena eller andra till grundläggande positiva förändringar. Alltså bör vi kunna dra slutsatsen att ideologiska skiljelinjer när det gäller vårt ekonomiska system går mellan uppfattningen att kapitalet skall kunna ”jagas” av alla eller att det inte skall kunna ”jagas” alls.
 
Om vi kan definiera ideologiska skiljelinjer på detta sätt så innebär det att våra så kallade etablerade politiska partier intar samma ideologiska uppfattning.

————————————————————————————————————————

Utgångspunkten är, som vi vet, att utvecklingen går åt helt fel håll. Alltså ingen nyhet. Med detta faktum som vi har att förhålla oss till så blir det ju, på sätt och vis, komiskt när man lyssnar på ledande politikerdebatter. Dom är ju helt överens om och förespråkar, i sina debatter, en allt intensivare ”satsning” på tillväxt som den avgörande lösningen på, framför allt, arbetslöshetsproblematiken.
 
Konkurrensen på den globala marknaden skall ske med ”kvalitativa medel”. Tillväxten skall uppnås med dessa ”kvalitativa medel”.
 
Konkurrera , exportera och skapa tillväxt! Så ser framtidsvisionen ut för maktens människor. Genom att ”elda” på den här utvecklingen så drivs våra samhällen allt snabbare mot kollapsen. 
 
När vi nu vet att maktens ambitioner ser ut så här och att vi till detta påstår oss veta att denna utveckling leder till kollaps då uppstår ju frågan vad som kommer att hända efter kollapsen. Hur kommer vår samhälleliga struktur att byggas efter kollapsen?
Jag har varit inne på den här frågeställningen tidigare. Kanske inte så ofta men ändå berört den ett antal gånger. Att spekulera om framtiden har väl alltid varit intressant, för dom flesta. Särskilt vad som kommer att hända efter en samhällelig kollaps.
 
Om vi tar maktens ”framgångsrecept” för dagens samhälleliga utveckling. Nämligen det ekonomiska tillväxtskapandet som då skall uppnås med konkurrensen och vidare genom exporten på den globala marknaden så leder denna ”process” till kollaps. Detta faktum ger oss då svaret att samhällen inte kan byggas utifrån ständig ekonomisk tillväxt och inte heller konkurrens och export. Den motsatta vägen är den framkomliga. Det vill säga samarbete och minimera exporten så att den blir oväsentlig för den samhälleliga utvecklingen. Ekonomisk tillväxt är, som vi ser, fullständigt ohållbart för vår planet.
 
Denna maktens ”framgångsrecept” kommer inte att gälla när konkurrensen och exportkraven försvinner. Att bygga hållbara samhällen har inte med ekonomisk tillväxt att göra. Hållbara samhällen kan bara byggas utifrån människornas gemensamma arbetsinsatser där dessa arbetsinsatser tillfaller samhället och inte privata individer. När detta kapitalägande tillfaller samhället så försvinner också ”konkurrensbehovet” och därmed ”exportbehovet”. Den globala marknaden ersätts av den lokala marknaden. Det finns, så att säga, inget ”behov” av en global ”arena” för kapitalet. Det samhällsägda kapitalet används för att utveckla det egna samhället. Vilket ju går på tvärs mot dagens kapitalägande.
 
Men som vi har resonerat om tidigare så finns det en mycket stor ”käpphäst” innan den här, enda rättvisa och humana, utvecklingen kan påbörjas. Och det är att processen sker globalt. Jag kan inte se att denna process har någon möjlighet att lyckas i enstaka samhällen som, så att säga, står vid sidan om en global marknad ägd av privat kapital. Alltså krävs det någon form av ”dramatisk” händelse i våra samhällens strukturella byggstenar för att denna nödvändiga process skall kunna starta.
 
Dom lokala marknaderna världen över kan börja utvecklas när det privata kapitalägandet, så som det ser ut idag, kollapsar. Vilket naturligtvis kommer att ske inom en överskådlig framtid.

———————————————————————————————————————–

– Vi ska bygga vårt samhälle så att exportberoende företag underlättas, på alla sätt och vis, i den
   globala konkurrensen som dom har att förhålla sig till.
 
Med dessa ord visar den politiska makten vad som gäller för att bygga vårt samhälle ”starkt”. Helt ”naturligt” tar man därmed parti för det rådande ekonomiska systemets prioriteringar.
Egentligen ingenting att förvånas över. Vi konstaterar ju gång på gång att politiken är underställd den ekonomiska maktens beslutsprocesser på den globala marknaden. Alltså ingenting att fundera över.
Den politiska förvaltningen av vårt rådande ekonomiska system ”måste” se ut så här. Allt annat skulle, så att säga, vara otänkbart.
Att sedan den här förda politiken, tillsammans med det rådande ekonomiska systemet, leder våra samhällen fram till den totala kollapsen är ju en annan sak. Detta faktum förstår varken den politiska makten eller den ekonomiska makten. Vilket vi ju har påtalat många gånger.
 
Att bygga och utveckla samhällen handlar om att agera lokalt inte globalt. Vidare så handlar det om att samarbeta inte konkurrera. Och framför allt så handlar det om att kapitalägandet skall ägas av samhället gemensamt, inte av ett fåtal privata aktörer.
Men, åter igen, detta förstår inte den politiska makten och naturligtvis inte heller den ekonomiska makten. Och skulle dom förstå det så är det, så att säga, för sent. Kapitalismen är så inflätad i vårt strukturella samhällsbygge att dess huvudaktörer inte förmår att vrida den förödande utvecklingen åt ett rättvist och hållbart håll. Man kan säga att deras samhällsbygge har blivit en fälla som vi alla är fångade i.
 
– I den globala konkurrensen ska vi bli världsledande.
 
En fråga. Innebär inte konkurrens att det uppstår vinnare respektive förlorare? Vad händer med förlorarna i denna konkurrens? Vad händer med samhällen som innnehåller ”förlorande” företag?
Antingen så köps förlorarna upp eller så går dom i konkurs. Samhällen som innehåller ”förlorande” företag skapar naturligtvis arbetslöshet och dessutom så kommer kapitalet i dessa samhällen att dräneras på just kapital. Att investera i sådana här samhällen intresserar inte kapitalets ägare.
 
När det nu är denna verklighet som gäller då kan man tycka att förnuftet borde säga:
– Samhällen kan inte byggas utifrån dessa riktlinjer!
 
Det är bara det att i vår värld så får inte förnuftet någon plats.

———————————————————-

Reflektioner och funderingar kring institutioners och branschers seminarier.
 
Det slår mig att dessa seminarier utmynnar i en allt mer negativ beskrivning av verkligheten som dessa institutioner och branscher har att verka i. Naturligtvis är denna allt mer negativa beskrivning helt befogad. Här delar jag synen att verklighetsbeskrivningen går mot ett allt ”tuffare klimat”. Institutioner och branscher får alltså större och större problem med att ”gå runt”. Om ni förstår vad jag menar?
Institutioner får allt svårare att kunna lösa sina uppgifter som samhället förväntar sig. Problemen ökar istället för att minska. Till detta kommer det ständiga behovet av mer resurser.
 
-Vi saknar dom ekonomiska resurser som krävs för att kunna göra ett fullgott arbete.
 
Även branschorganisationer i vårt så kallade näringsliv pekar på avsaknaden av ekonomiska resurser. Med andra ord så betyder detta att företagen får allt svårare att kunna ”gå runt”.
Oftast är det just dessa problem som ventileras vid seminarier.
 
Och dessa funderingar kring verkligheten som institutioner och branscher har att förhålla sig till speglar naturligtvis den nu rådande samhällsutvecklingen. Den ökande kapitalkoncentrationen som verkar gå i takt med den tilltagande globaliseringen medför en allt hårdare konkurrens på marknaden. En följdverkan av allt detta medför ökad utslagning av företag och med detta följer naturligtvis psyko-, sociala- och ekonomiska problem för våra samhällen.
 
Denna utveckling är helt ”normal” för det rådande ekonomiska system som vi alla lever i. Sett utifrån det här perspektivet så innebär det ju att seminarier bör ha med sig denna ”förutbestämda” utveckling som gäller för vårt rådande ekonomiska system. Eller hur?
 
Men tydligen fungerar det inte så. Och vad beror då detta på?
Jo som vi har konstaterat tidigare otaliga gånger så byggs ju våra institutioner och hela marknaden förövrigt utifrån ”självklarheten” att så som vårt rådande ekonomiska system ser ut och fungerar så skall det också se ut och fungera framöver. Det ägnas således inte en tanke på att vårt ekonomiska system skulle kunna vara ”felbyggt”. Denna tanke finns överhuvud taget inte på seminariernas agenda. Att dom strukturella byggstenarna är uppbyggda på ett helt felaktigt sätt existerar inte i institutioners och branschers ”medvetanden”.
 
Utifrån detta faktum kan vi då dra slutsatsen att ju längre tiden går innan ifrågasättandet av vårt strukturella byggnadsverk kommer till stånd, ju hårdare kommer den samhälleliga kollapsen att drabba oss.
Det är först när samhället börjar ta till sig faktumet att någonting grundläggande i själva vårt samhällsbygge har gått fel som vi på allvar har möjligheten att lindra den totala kollapsen.
 
– Kan våra institutioners och branschers allt ökande problem bero på något helt avgörande ”fel” i det 
  strukturella byggandet?

——————————————————————————————–

Jag tänker mig en utomjording som kommer nedsinglande från skyn. Denne utomjording dimper ner någonstans på vårt klot och fraktar sig vidare genom vår natur och våra samhällen. Vad upplevs under en sådan jorden runt färd?
 
Som vi brukar säga så kommer allt mellan ”himmel och jord” att upplevas. Samhällen som är totalt sönderslagna i spillror; samhällen som på ytan verkar blomstra av välmående; konflikter av alla tänkbara slag där det på många ställen krigas och våldförs på de mest obeskrivliga sätt; fattigdom och utanförskap lever granne med den allra högsta rikedom och lyx; natur som skövlas och förgiftas så att allt djurliv decimeras och artrikedomen försvinner; fossil energibrytning och användning som orsakar våldsamma klimatförändringar med därtill ödesdigra konsekvenser för allt levande inklusive människan själv.
 
När sedan utomjordingen börjar granska våra strukturella samhällsbyggen så upptäcks märkliga förhållanden i våra samhällen. Det visar sig att ett fåtal människor, på något sätt, har skaffat sig äganderätten över helt nödvändiga ”funktioner” i våra samhällen. ”Funktioner”/företag som mängder av människor arbetar i som, så att säga, är avgörande för hur våra samhällen utvecklas.
 
-Hur kan samhällen fungera utifrån dessa förutsättningar?
 
En berättigad fråga som utomjordingen ställer sig.
 
-Rättvisan var finns den? Är det dårhuset som jag har besökt? Finns det någon förklaring till varför   
 detta dårhus har byggts?

—————————————————————————————————————————————-

Den ekologiska och ekonomiska kollapsen har tagit sin början!
 
Kommer detta påstående som en överraskning? För dom flesta, förmodligen.
Men så ligger det till och vi måste ju beskriva verkligheten så som den ser ut. Något annat val har vi inte.
Vi kan naturligtvis välja att beskriva allas vår verklighet i annorlunda termer än just kollaps. Vi kan då alltså säga att kapitalismen har nu nått vägs ände. Den är nu inne i sitt sista skede där den, med alla medel, prövar att krama ur dom sista ”dropparna” från kapitalkakan.
 
Men detta faktum är inget som vi förfäras över. Eller? Nej det är ju så verkligheten fungerar. Vi känner ingen annan verklighet. Varför då förfäras över någonting som vi dagligen lever i?
 
Vi har lärt oss leva det här livet. Vi har lärt oss att det är den ständiga jakten efter ”smulorna” ur kapitalkakan som driver oss vidare. Vi har lärt oss i denna jakt att det ingår i spelets regler att trampa ner andra för att själva kunna överleva. Konkurrens kallas det, med ett finare ord. Det är så det fungerar.
 
Att detta agerande i sig är en kollapsliknande situation ligger utanför vårt, så att säga, förstånd. Agerandet betraktar vi istället som normgivande. Normgivande för våra samhällen.
Det kollapsliknande tillstånd som våra samhällen nu befinner sig i ser vi alltså som fullt normalt. Att detta tillstånd försämras, inom alla områden överallt och på alla plan, är heller ingenting som får våra samhällen att reagera nämvärt. Det ingår ju, som vi säger, i spelets regler. 
 
För oss är det helt ”normalt” att världen ser ut som den gör. Krig; våld; fattigdom och förtryck av alla de slag är ju den värld som vi alla lever i. Så ser vår ”normala” värld ut. Och så har den väl sett ut så länge vi kan minnas. Alltså är detta ”normalt” för oss.
 
Om någon kommer och påstår att denna verklighet fungerar högst onormalt, hur ser vi då på detta påstående? Naturligtvis betraktar vi detta påstående med misstänksamhet. Påståendet strider ju mot hela den världsbild som vi har lärt oss att förhålla oss till. Hela det ekonomiska och politiska ramverk som bygger våra samhällsstrukturer ifrågasätts ju med ett sådant påstående. Självklart blir flertalet misstänksamma mot påståenden som kullkastar våra rådande strukturer.
 
Kan samhällen fungera på ett annorlunda vis? Borde vi inte efter tusentals år nu ha kommit fram till ett optimalt sätt för oss människor att kunna organisera våra samhällen?
Helt berättigade frågor. Och för den som betraktar vår värld som ”normal” så är dessa frågor relativt enkla att svara på. Svaren borde bli: så som dagens samhällen är strukturellt byggda så finns ingen anledning att göra grundläggande förändringar. Våra samhällens organisering har nu nått fram till det optimala strukturella förhållandet mellan människorna inom det givna samhället.
Skulle svaren kunna sammanfattas ungefär så här? Vad tror ni?
 
Om nu svaren blir ungefär så här då innebär ju detta att ifrågasättandet av våra samhällsstrukturer blir betraktade som rena dårskapen.
Jo men det måste vi nog utgå ifrån att om man ifrågasätter hela vårt strukturella samhällsbygge då kommer självfallet hela den ekonomiska och politiska eliten att ”slå bakut”. Man kommer antingen att mötas av total tystnad eller så uppstår ett ramaskri med dithörande ”idiotförklaring”. Någonting annat kan man inte förvänta sig.
 
Men oberoende av maktens reaktioner så går det inte att trolla bort dom fakta vi har att förhålla oss till. Vi färdas i allt snabbare tempo mot den totala kollapsen. Inte enbart ekologisk och ekonomisk kollaps utan som en följd av detta uppstår även psyko- sociala kollapser. Vilka vi nu tydligt ser sprida sig genom våra samhällen.
 
Kanske kan man säga att samhällen byggs utifrån ett slags förtroende. Ett förtroendekapital mellan människor. När detta förtroende sviktar så för det med sig att samhället hämmas i sin utveckling och vid ytterligare försämrat förtroende så kollapsar samhället.
De förtroendeskapande strukturerna mister sitt förtroende och människorna i samhället kan inte längre lita på dom. De strukturella byggstenarna förmår inte hålla ihop samhället. Systemet kollapsar.
Vi skulle även kunna beskriva våra rådande samhälleliga kollapser utifrån detta sviktande förtroende som nu växer i våra samhällen.
 
När förtroendet i besluts- och affärsprocesser sviktar då vågar naturligtvis människor inte längre uträtta affärer. Den för dagen drivande ekonomiska sektorn blir handlingsförlamad. Ingen vågar göra affärer längre. Kollapsen slår till med full kraft.
 
Kan man säga att detta scenario nu alltmer börjar utspelas i vårt rådande ekonomiska system?
Utifrån dessa påståenden följer den självklara frågeställningen. Vad är det som orsakar ett sviktande förtroende? Som ni förstår så blir mitt svar att förtroendet sviktar på grund av orättvisa mänskliga förhållanden i vårt ekonomiska system. Alltså dom rådande strukturella förhållanden som gäller på marknaden är orättvisa och det är därför som förtroendet i marknaden sviktar.
 
En marknad som är strukturellt uppbyggd utifrån grundläggande orättvisa förhållanden kommer förr eller senare att kollapsa. Kan detta vara huvudanledningen till den nu påbörjade ekologiska och ekonomiska kollapsen?
 

———————————————————————————————————–

Varför konkurrera när man kan samarbeta?
Borde inte detta vara en logisk frågeställning för samhällen att ta ställning till? Ja egentligen borde faktiskt frågeställningen inte ställas. Den borde överhuvudtaget inte alls komma upp. Logiken säger väl att samhällen mår bäst av samarbete? Alla vi människor, som bildar samhällen, mår bäst av att samarbeta med varann. Är inte detta en självklarhet för samhällen att kunna utvecklas?
Nej så ser inte denna självklarhet ut. Denna logiska självklarhet fungerar inte alls. Istället så är det den ologiska konkurrensen som ”bygger” våra samhällen.
 
Är det viktigt att försöka förstå skiljelinjerna mellan konkurrens och samarbete? Vad leder konkurrens till och vad leder samarbete till? Varför har våra samhällen formats utifrån konkurrensens villkor och inte utifrån samarbetets villkor? Hur har detta kunnat göras möjligt när jag här påstår att samarbeten i samhällen är den logiska ”byggstenen”?
 
Svaren har jag, som ni vet, skrivit mycket om. Och tänk efter. Det är ju inte så konstigt att det ser ut som det gör. När logiken – alltså samarbete – inte får råda då blir naturligtvis våra samhällen därefter. Tänk efter igen. Samhällen som byggs upp utifrån förutsättningen att konkurrensen skall vara det normativa för vårt ekonomiska system kommer ju förr eller senare att krisa sig. Detta är vad som också sker och detta kommer också att fördjupas framöver.
Konkurrens skapar alltså både vinnare och förlorare och detta torde vi alla vara överens om. Men så kan inte samhällen byggas. Då får vi den värld som vi nu lever i. Förstår vi att vår värld är formad utifrån denna konkurrerande förutsättning?
 
Varför uppstår konkurrens? Jo den bygger på idén att vi själva skall vara ”fria” att ta för oss av ”kapitalkakan” som finns i våra samhällen. Denna ordning skapar maktstrukturella förhållanden i våra samhällen. Och en sådan ordning är naturligtvis till nackdel för våra samhällen.
Själva skapandet av ”ordningen” har ju kommit till utifrån maktrelationer mellan människor. Denna ”ordning” har, som vi alla borde förstå, tillkommit på odemokratiska grunder. Just emedan den bygger på maktrelationer. Den ekonomiskt starke sätter därmed ”regelverket” för hur den strukturella ordningen skall se ut.
Inte konstigt därför att det idag ser ut som det gör. Eller vad säger ni? Dessa grundläggande strukturella missförhållanden kommer därför att leda till sönderfall. Våra samhälleliga byggstenar kommer därför att falla sönder. Och dom faller redan sönder, som vi ser. Kollapsen är över oss.
 
När kommer vi att börja förstå dom här strukturella abnormiteterna som gör att våra samhällen sönderfaller? När kommer samhällsdebatten att prioritera just den här frågeställningen?
 
Det sägs att konkurrens ger högre kvalitet; pressar kostnader och utgifter; skapar lägre priser för kunden; driver teknikutvecklingen effektivt. Men stämmer dessa påståenden?
 
Låt oss undersöka den här saken. Vi vet att konkurrens driver företagandet mot allt större enheter och mot en alltmer globaliserad marknad. Detta är en del av dom ”sidoeffekter” som med nödvändighet måste uppstå i den marknadsekonomiska verklighet som nu är rådande. Dessa ”sidoeffekter” kommer då att pressa kostnader och utgifter i företagandet. Företagandet söker sig självklart till samhällen där kostnader och utgifter kan minimeras så mycket som möjligt. Eftersom kostnaden för arbetskraften kan vara den största utgiften så söker sig företagandet just till samhällen där löneutgiften kan minimeras. Vad för detta med sig? Jo bland annat så försvinner allt mer företagande från samhällen där lönenivåerna ligger över dom nivåer som låglönesamhällen ”erbjuder”. Arbetslöshet uppstår alltså i ”höglönesamhällen” samtidigt som den minskar i ”låglönesamhällen”. Vilket ju då för med sig att dom offentliga utgifterna i våra ”höglönesamhällen” stadigt ökar – på grund av den höga arbetslösheten och psyko- social utslagning. Samtidigt så minskar skatteintäkterna när företagen etablerar sig i ”låglönesamhällen”. Så visst skapar den här effekten av konkurrensen lägra kostnader och utgifter för de företag som kan etablera sig i ”låglönesamhällen” samtidigt som konkurrensens villkor slår ut företag som finns kvar i ”höglönesamhällen”. Man kan säga att dessa ”snedfördelade” konkurrensvillkor på sätt och vis gynnar kunden i form av lägre priser. 
 
Men blir den totala samhällsnotan positiv eller negativ? Den måste ju bli negativ av dessa strukturella förändringar som konkurrensvillkoren ställer. Människorna i ”höglönesamhällen” får visserligen möjligheten att köpa varan till ett billigare pris när den nu produceras i ”låglönesamhället” men samtidigt så medför dom ökande samhälleliga kostnaderna hos oss, på grund av konkurrensens villkor, att omfördelningen av kapitalintäkterna missgynnar det offentliga samhället på bekostnad av det privatägda kapitalet.
 
Vårt ekonomiska system som ju är uppbyggt utifrån konkurrensens förutsättningar skapar, som vi har sagt, den värld som vi nu lever i. Är denna värld uppbyggd på ett strukturellt riktigt sätt? Vi får ju svaret när vi iakttar vår verklighet. Eller hur?
 
Kan vi förstå att om vårt ekonomiska system skulle ha byggts upp utifrån samarbetets villkor då hade det krävts ett diametralt motsatt strukturellt system gentemot dagens? Samarbetets villkor kan alltså omöjligen etableras i ett ekonomiskt system som förutsätter konkurrens. Låter detta invecklat?
 
Hur kommer då detta att lösa sig? Ja som det ser ut nu så leder vårt rådande ekonomiska system oss rakt in i den totala kollapsen och därmed upphör möjligheten för systemet att leva vidare. Eller kommer ni till andra slutsatser?
 
Ett försök till en enkel förståelse av motsattsförhållandet mellan konkurrens och samarbete:
Konkurrens uppstår i samhällen där ”kapitalkakan” utbjuds till privatpersoner att kunna ta för sig av denna ”kaka”.
Samarbete skulle då istället vara att alla människor i samhället gemensamt fattade beslut om vad denna ”kapitalkaka” skall användas till.
 

————————————————————————————————————-

Att konstatera att vårt/våra samhällen är ekonomiskt tillväxtberoende inser, menar jag, dom flesta. Men att konstatera detta räcker inte! Väl så viktigt är att söka förstå de orsakssamband som har fört vårt/våra samhällen dit vi idag befinner oss!

Varför är detta viktigt? Jo för att kunna formulera förslag till lösningar på ekonomiskt ”tillväxtoberoende” samhällen så kan vi inte ”smita förbi” dom grundläggande orsakerna eftersom det är just dessa grundläggande orsaker som måste förändras. Hur skall annars ”tillväxtoberoende” göras möjligt?

Vad är problemet? Hur identifierar vi bäst detta problem? Hur identifierar vi bäst möjliga orsaker till uppkomsten av problemet? Efter dessa identifikationer av problemet och dess möjliga orsaker kan vi förhoppningsvis komma fram till möjliga lösningar. Såväl långsiktiga som kortsiktiga.

Kan detta upplägg kännas riktigt? Jag gör ett försök till genomförande av ett sådant upplägg och ser fram emot en kommande diskussion! 

När nu insikten om att de ekologiska ramverken inte är hållbara utifrån den samhälleliga ”livsföring” som råder, då blir det en nödvändighet att söka finna de orsakssamband som har tagit våra samhällen till den verklighet som vi befinner oss i. Och utifrån svaren på analysen söka finna möjliga lösningar till ekologisk hållbarhet.

Den naturliga första frågan bör bli: Hur har våra samhällen, globalt sett, kunnat hamna i den här destruktiva kollapsliknande spiralen?

Till vår hjälp tar vi då våra samhällens historia. Ur denna historia bör vi kunna få viktiga pusselbitar i vårt sökande efter möjliga svar till denna fråga.

Kan vi urskilja några tydliga kännetecken som har präglat och kanske fortfarande präglar våra samhällen och kan vi se några märkbara förändringar från ”igår till idag”? 

När det gäller märkbara förändringar så ser vi att det lokala producerandet av livsförnödenheter idag har förändrats till ett alltmer globalt producerande. Det vi ”förr” producerade på ”hemmaplan” kan idag produceras på andra sidan jordklotet. Med denna märkbara förändring följer naturligtvis en global finansiering och investeringar som, så att säga, hamnar utanför det enskilda samhällets förmåga till kontroll över dom egna samhälleliga behoven. Och varför uppstår en sådan märkbar förändring? Svaret försöker jag formulera nedan.

Dom tydliga kännetecken som har präglat och, som jag menar, fortfarande präglar detta vårt ekonomiska system är framförallt det privata kapitalägandet. Har detta privata kapitalägande någon ”skuld” i att våra samhällen har hamnat i en destruktiv kollapsliknande spiral?

Låt oss undersöka den här saken. Ett ekonomiskt system som baseras utifrån det privata ägandet av kapital för med sig konkurrens om just ”kapitalkakan” i våra samhällen. För att kunna ”överleva” i denna konkurrens så ligger det, så att säga, i sakens natur att varje kapitalägare ”tvingas” att växa. Denna ”tvingande tillväxt” för med sig att den ”lokala” marknaden alltmer antar formen av en ”global” marknad. Man skulle kunna kalla denna ”utveckling” för konkurrensens inneboende ”spelregler”.

Utifrån denna kortfattade analys så bör vi kunna fastställa följande: Det privata kapitalägandet driver med ”nödvändighet” det ekonomiska systemet mot en allt ökande globalisering. Och därmed så bör vi kunna få svar på frågan varför det inom rådande ekonomiska system blir en omöjlighet att föra tillbaka de ekonomiska förutsättningarna till ett konstruktivt ekologiskt hållbart system. 

Vi ser nu också att den ”tvingande tillväxten” mattas av alltmer, globalt sett. Själva den grundläggande förutsättningen för vårt nu rådande ekonomiska system kan alltså inte fortgå som tidigare. Vad är det då som orsakar denna förändring?

Till att börja med så kan vi se att den ekonomiska tillväxten framför allt möjliggjorts av en ”ohämmad” exploatering av fossil energiutvinning. Med denna fossila energiutvinning har det skett en stadig ökning av växthusgaser som nu når nivåer där klimatproblemen gör att hela vårt ekologiska ramverk ”sätts ur spel”.

Det måste också påpekas att den fossila energiutvinningen nu, mer eller mindre, kan ha nått ”vägs ände”. Fossil energi finns, så att säga, inte i all oändlighet. Vilket vi alla naturligtvis bör inse.

När så nu är fallet då bör vi kunna finna svaret på den fråga som nyss ställdes. Den fossila energikällan som har varit ett avgörande ”hjälpmedel” för den ekonomiska tillväxten kan inte ”hjälpa” till längre. Därmed så uppstår kris i detta vårt rådande ekonomiska system.

Kan det finnas andra påtagliga ”präglingar” och kännetecken av vårt rådande ekonomiska system som ligger till grund för den destruktiva utveckling vi nu befinner oss i?

Jag menar att bristen på demokrati i vårt ekonomiska system är en starkt bidragande orsak till att våra samhällen, världen över, inte klarar av att ”greppa” problematiken över hur vi skall kunna finna ”framkomliga vägar” i exempelvis klimatöverenskommelser. Som ju krävs för att vi skall ha någon möjlighet att kunna ”styra” in oss på ekologisk hållbarhet.

Angående bristen på demokratin i vårt ekonomiska system så, menar jag, hänger detta intimt samman med dom slutna beslutsprocesser som tas i marknaden av dom ”starkaste” kapitalägarna. Dessa slutna beslutsprocesser får ett avgörande inflytande över våra samhällens vidare ”öden”. Och som vi ser så baseras dessa beslut utifrån kapitalägandets ”behov” och alltså inte samhällets ”behov”.

Finns det då ytterligare påtagliga kännetecken för vårt globala ekonomiska system?

Ja jag menar att det finns ett grundläggande kännetecken som sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden och som har ”överlevt” ända in i vår tid, trots sin avskyvärdhet och därmed inhumana strukturella ”form”. Det är den patriarkala strukturen som naturligtvis även präglar vårt globala ekonomiska system. Och vad detta strukturella förhållande ”ställer till med” i våra samhällens alla ”former”, så väl det ekonomiska systemet som inom övriga samhälleliga ”delsystem”, ser vi med all tydlighet. 

Ett annat kännetecken som har överlevt och därav naturligtvis påverkar vårt rådande ekonomiska system, som sällan diskuteras och därmed inte heller verkar ifrågasättas, det är nationalstaternas förekomst.

Man bör alltså kunna ställa frågan om vi människor skall upprätta gränser mellan oss? Är detta en ovidkommande fråga i det här sammanhanget när vi ju konstaterar att våra samhällen inte klarar av hållbarhetskraven som gäller för vårt ekologiska ramverk?

Nej jag tror att frågeställningen är nödvändig. Därför, menar jag, är det också viktigt att vi förstår uppkomsten av stater och vad dessa globalt sett ”ställer till med”.

Varför uppkommer stater? Är det utifrån människornas ”behov” av att upprätta gränser gentemot ”dom andra” som lever sina liv ”där borta”? Eller kan staters tillkomst ha att göra med maktambitioner från den ”elit” som härskar inom respektive samhälle?

Min åsikt är att svaret finns att söka i den senare frågeställningen. Därmed så skulle vi se ett tydligt samband mellan den ekonomiska makten och nationalstaternas uppkomst. Skulle det nu förhålla sig så, vilket jag hävdar, då blir det förståeligt varför stater i ett historiskt perspektiv ständigt söker, med alla till buds stående medel, en utvidgning av sina territoriella gränser. Man kan också säga att den ekonomiska makten söker ständig tillväxt. Vi ser därmed likheten med dagens ekonomiska system som ju har ”ärvt” gårdagens ”behov” men som ”tillfredsställer” sina ”behov” med, mestadels, andra medel.

Sammanfattande orsakssamband till att våra samhällen nu går mot ett tilltagande kollapsliknande tillstånd skulle då kunna vara:

Det privatägda kapitalet, som historiskt sett har uppkommit lokalt, har genom konkurrensens inneboende ”spelregler” hela tiden ”tvingats” till en ”ständig” ekonomisk tillväxt. I annat fall väntar ”utslagning” från marknaden.

På vägen mot ”ständig” ekonomisk tillväxt så blir kapitalkoncentrationen en ”naturlig” konsekvens av just konkurrensens inneboende ”spelregler”. ”Naturligt” blir också att det privatägda kapitalet lägger under sig mark och vatten i sin jakt efter dom fossila energikällor som på ett effektivt sätt möjliggör den fortsatta ”ständiga” ekonomiska tillväxten.

Dessa fossila energikällor för med sig en belastning på vår miljö och vårt klimat vid utvinning och användning. Vårt ekologiska ramverk klarar inte längre av denna ohållbara utveckling. När nu dessutom den fossila bränsleutvinningen har ”gått i taket” så medför detta att vårt ekonomiska system inte klarar av att ”upprätthålla” den ekonomiska tillväxten så som systemet är tänkt att fungera. Vi syns därför gå mot en allt allvarligare krisartad utveckling som kan få sin upplösning i fullständig kollaps. I detta dystra scenario dras därigenom hela vår psyko-socio-ekonomiska struktur med i denna destruktiva utveckling.

Kan vi då skönja möjliga lösningar på dessa ”ödesfrågor”? Om vår framtid kan man naturligtvis bara spekulera men för att kunna undvika vårt rådande systems grundläggande fel och brister så bör vi kunna se ett antal fundamentala skiljelinjer.

Som jag ser det så måste den långsiktiga lösningen handla om att försöka formulera dom ovanstående orsakssambanden och ”rätta till dom” på ett diametralt motsatt sätt, för att därigenom möjliggöra en hållbar samhällelig utveckling i samspel med vårt ekologiska ramverk.

Vad innebär då detta? Jag gör ett försök till att formulera ett svar på frågan.

Vi behöver ett ekonomiskt system som prioriterar alla våra samhällens bästa i samklang med ekologins ramverk och inte, som idag, prioriterar det privata kapitalägandets bästa.

Hur görs ett sådant ekonomiskt system möjligt? Enligt min mening så ligger det grundläggande svaret i vilka som skall äga kapitalet. Vi alla, samhället, eller hos enstaka privata individer? Ni förstår säkert hur mitt svar blir!

Ett sådant ekonomiskt system kommer då, i motsats till dagens system, att baseras utifrån demokratiska beslutsprocesser. Vidare så kommer ett ekonomiskt system som utgår ifrån samhällenas bästa inte att behöva utsättas för konkurrens, som ju är fallet med dagens system. I stället för den ”saliggörande” konkurrensen så blir det ett företagande som samarbetar inom samhällen och mellan samhällen som kommer att vara den självklara marknadsekonomin. Är prioriteringen våra samhällens gemensamma konstruktiva utveckling så bör väl denna prioritering vara självklar? Utifrån den här prioriteringen från ett framtida ekonomiskt system så bör det bli förståeligt att varje samhälle balanserar intäkter mot utgifter. Varje samhälle bär sina egna kostnader, kanske man kan säga.

Det lokala kommer att ersätta det globala i alla led, från finansiering ned till själva produktionen. Också en självklarhet, som jag ser det. Behovet att ”växa” finns ju inte längre. Den samhälleliga bankens funktion blir ju att fördela dom reala pengarna som ”flödar” genom denna. I detta scenario vill jag påstå att företagandet kommer att gynnas på ett märkbart sätt. Arbetslöshet kommer att vara ett minne blott. Arbetstid och arbetsmängd per individ kommer också att reduceras väsentligt då vi jämför med hur dagens arbetsmarknad fungerar.

Det är ju vi som är samhället, vad är det för samhälle vi vill bygga?

Ovanstående kortfattade beskrivning av ett möjligt framtida ekonomiskt system får ses som en slags vision. En långsiktig lösning.

Vad kan vi då kortsiktigt göra? Finns det kortsiktiga lösningar?

Som jag ser det så handlar mycket om opinionsbildning. Att försöka nå så många som möjligt med ”budskapet” att så som våra samhällen fungerar idag så är det ohållbart. Denna ohållbarhet kommer, förr eller senare, att leda till fullständig kollaps. Med allt vad det innebär.

Ur denna medvetenhet bildar människor olika former av företagande som radikalt skiljer sig från dagens tillväxttvingande företagsamhet. Dessa olika former av företagande kan förhoppningsvis bli mer och mer etablerade i vårt nu rådande samhälle och på så sätt ses som ett verkligt alternativ till dagens ekonomiska system.

Kanske kan en ”mjuk” övergång till ett framtida humant ”tillväxtoberoende” ekonomiskt system göras möjligt?

———————————————————————————————————————————————————

När nu insikten om att de ekologiska ramverken inte är hållbara utifrån den samhälleliga ”livsföring” som råder, då blir det en nödvändighet att söka finna de orsakssamband som har tagit våra samhällen till den verklighet som vi befinner oss i. Och utifrån svaren på analysen söka finna möjliga lösningar till ekologisk hållbarhet.
 
Den naturliga första frågan bör bli: Hur har våra samhällen, globalt sett, kunnat hamna i den här destruktiva kollapsliknande spiralen?
Till vår hjälp tar vi då våra samhällens historia. Ur denna historia bör vi kunna få viktiga pusselbitar i vårt sökande efter möjliga svar till denna fråga.
Kan vi urskilja några tydliga kännetecken som har präglat och kanske fortfarande präglar våra samhällen och kan vi se några märkbara förändringar från ”igår till idag”? 
 
När det gäller märkbara förändringar så ser vi att det lokala producerandet av livsförnödenheter idag har förändrats till ett alltmer globalt producerande. Det vi ”förr” producerade på ”hemmaplan” kan idag produceras på andra sidan jordklotet. Med denna märkbara förändring följer naturligtvis en global finansiering och investeringar som, så att säga, hamnar utanför det enskilda samhällets förmåga till kontroll över dom egna samhälleliga behoven. Och varför uppstår en sådan märkbar förändring? Svaret försöker jag formulera nedan.
 
Dom tydliga kännetecken som har präglat och, som jag menar, fortfarande präglar detta vårt ekonomiska system är framförallt det privata kapitalägandet. Har detta privata kapitalägande någon ”skuld” i att våra samhällen har hamnat i en destruktiv kollapsliknande spiral?
 
Låt oss undersöka den här saken. Ett ekonomiskt system som baseras utifrån det privata ägandet av kapital för med sig konkurrens om just ”kapitalkakan” i våra samhällen. För att kunna ”överleva” i denna konkurrens så ligger det, så att säga, i sakens natur att varje kapitalägare ”tvingas” att växa. Denna ”tvingande tillväxt” för med sig att den ”lokala” marknaden alltmer antar formen av en ”global” marknad. Man skulle kunna kalla denna ”utveckling” för konkurrensens inneboende ”spelregler”.
 
Utifrån denna kortfattade analys så bör vi kunna fastställa följande: Det privata kapitalägandet driver med ”nödvändighet” det ekonomiska systemet mot en allt ökande globalisering. Och därmed så bör vi kunna få svar på frågan varför det inom rådande ekonomiska system blir en omöjlighet att föra tillbaka de ekonomiska förutsättningarna till ett konstruktivt ekologiskt hållbart system. 
 
Vi ser nu också att den ”tvingande tillväxten” mattas av alltmer, globalt sett. Själva den grundläggande förutsättningen för vårt nu rådande ekonomiska system kan alltså inte fortgå som tidigare. Vad är det då som orsakar denna förändring?
 
Till att börja med så kan vi se att den ekonomiska tillväxten framför allt möjliggjorts av en ”ohämmad” exploatering av fossil energiutvinning. Med denna fossila energiutvinning har det skett en stadig ökning av växthusgaser som nu når nivåer där klimatproblemen gör att hela vårt ekologiska ramverk ”sätts ur spel”.
Det måste också påpekas att den fossila energiutvinningen nu, mer eller mindre, kan ha nått ”vägs ände”. Fossil energi finns, så att säga, inte i all oändlighet. Vilket vi alla naturligtvis bör inse.
När så nu är fallet då bör vi kunna finna svaret på den fråga som nyss ställdes. Den fossila energikällan som har varit ett avgörande ”hjälpmedel” för den ekonomiska tillväxten kan inte ”hjälpa” till längre. Därmed så uppstår kris i detta vårt rådande ekonomiska system.
 
Kan det finnas andra påtagliga ”präglingar” och kännetecken av vårt rådande ekonomiska system som ligger till grund för den destruktiva utveckling vi nu befinner oss i?
Jag menar att bristen på demokrati i vårt ekonomiska system är en starkt bidragande orsak till att våra samhällen, världen över, inte klarar av att ”greppa” problematiken över hur vi skall kunna finna ”framkomliga vägar” i exempelvis klimatöverenskommelser. Som ju krävs för att vi skall ha någon möjlighet att kunna ”styra” in oss på ekologisk hållbarhet.
Angående bristen på demokratin i vårt ekonomiska system så, menar jag, hänger detta intimt samman med dom slutna beslutsprocesser som tas i marknaden av dom ”starkaste” kapitalägarna. Dessa slutna beslutsprocesser får ett avgörande inflytande över våra samhällens vidare ”öden”. Och som vi ser så baseras dessa beslut utifrån kapitalägandets ”behov” och alltså inte samhällets ”behov”.
 
Finns det då ytterligare påtagliga kännetecken för vårt globala ekonomiska system?
Ja jag menar att det finns ett grundläggande kännetecken som sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden och som har ”överlevt” ända in i vår tid, trots sin avskyvärdhet och därmed inhumana strukturella ”form”. Det är den patriarkala strukturen som naturligtvis även präglar vårt globala ekonomiska system. Och vad detta strukturella förhållande ”ställer till med” i våra samhällens alla ”former”, så väl det ekonomiska systemet som inom övriga samhälleliga ”delsystem”, ser vi med all tydlighet. 
 
Ett annat kännetecken som har överlevt och därav naturligtvis påverkar vårt rådande ekonomiska system, som sällan diskuteras och därmed inte heller verkar ifrågasättas, det är nationalstaternas förekomst.
Man bör alltså kunna ställa frågan om vi människor skall upprätta gränser mellan oss? Är detta en ovidkommande fråga i det här sammanhanget när vi ju konstaterar att våra samhällen inte klarar av hållbarhetskraven som gäller för vårt ekologiska ramverk?
Nej jag tror att frågeställningen är nödvändig. Därför, menar jag, är det också viktigt att vi förstår uppkomsten av stater och vad dessa globalt sett ”ställer till med”.
 
Varför uppkommer stater? Är det utifrån människornas ”behov” av att upprätta gränser gentemot ”dom andra” som lever sina liv ”där borta”? Eller kan staters tillkomst ha att göra med maktambitioner från den ”elit” som härskar inom respektive samhälle?
Min åsikt är att svaret finns att söka i den senare frågeställningen. Därmed så skulle vi se ett tydligt samband mellan den ekonomiska makten och nationalstaternas uppkomst. Skulle det nu förhålla sig så, vilket jag hävdar, då blir det förståeligt varför stater i ett historiskt perspektiv ständigt söker, med alla till buds stående medel, en utvidgning av sina territoriella gränser. Man kan också säga att den ekonomiska makten söker ständig tillväxt. Vi ser därmed likheten med dagens ekonomiska system som ju har ”ärvt” gårdagens ”behov” men som ”tillfredsställer” sina ”behov” med, mestadels, andra medel.
 
Sammanfattande orsakssamband till att våra samhällen nu går mot ett tilltagande kollapsliknande tillstånd skulle då kunna vara:
Det privatägda kapitalet, som historiskt sett har uppkommit lokalt, har genom konkurrensens inneboende ”spelregler” hela tiden ”tvingats” till en ”ständig” ekonomisk tillväxt. I annat fall väntar ”utslagning” från marknaden.
På vägen mot ”ständig” ekonomisk tillväxt så blir kapitalkoncentrationen en ”naturlig” konsekvens av just konkurrensens inneboende ”spelregler”. ”Naturligt” blir också att det privatägda kapitalet lägger under sig mark och vatten i sin jakt efter dom fossila energikällor som på ett effektivt sätt möjliggör den fortsatta ”ständiga” ekonomiska tillväxten.
Dessa fossila energikällor för med sig en belastning på vår miljö och vårt klimat vid utvinning och användning. Vårt ekologiska ramverk klarar inte längre av denna ohållbara utveckling. När nu dessutom den fossila bränsleutvinningen har ”gått i taket” så medför detta att vårt ekonomiska system inte klarar av att ”upprätthålla” den ekonomiska tillväxten så som systemet är tänkt att fungera. Vi syns därför gå mot en allt allvarligare krisartad utveckling som kan få sin upplösning i fullständig kollaps. I detta dystra scenario dras därigenom hela vår psyko-socio-ekonomiska struktur med i denna destruktiva utveckling.
 
Kan vi då skönja möjliga lösningar på dessa ”ödesfrågor”? Om vår framtid kan man naturligtvis bara spekulera men för att kunna undvika vårt rådande systems grundläggande fel och brister så bör vi kunna se ett antal fundamentala skiljelinjer.
Som jag ser det så måste den långsiktiga lösningen handla om att försöka formulera dom ovanstående orsakssambanden och ”rätta till dom” på ett diametralt motsatt sätt, för att därigenom möjliggöra en hållbar samhällelig utveckling i samspel med vårt ekologiska ramverk.
 
Vad innebär då detta? Jag gör ett försök till att formulera ett svar på frågan.
Vi behöver ett ekonomiskt system som prioriterar alla våra samhällens bästa i samklang med ekologins ramverk och inte, som idag, prioriterar det privata kapitalägandets bästa.
Hur görs ett sådant ekonomiskt system möjligt? Enligt min mening så ligger det grundläggande svaret i vilka som skall äga kapitalet. Vi alla, samhället, eller hos enstaka privata individer? Ni förstår säkert hur mitt svar blir!
 
Ett sådant ekonomiskt system kommer då, i motsats till dagens system, att baseras utifrån demokratiska beslutsprocesser. Vidare så kommer ett ekonomiskt system som utgår ifrån samhällenas bästa inte att behöva utsättas för konkurrens, som ju är fallet med dagens system. I stället för den ”saliggörande” konkurrensen så blir det ett företagande som samarbetar inom samhällen och mellan samhällen som kommer att vara den självklara marknadsekonomin. Är prioriteringen våra samhällens gemensamma konstruktiva utveckling så bör väl denna prioritering vara självklar? Utifrån den här prioriteringen från ett framtida ekonomiskt system så bör det bli förståeligt att varje samhälle balanserar intäkter mot utgifter. Varje samhälle bär sina egna kostnader, kanske man kan säga.
 
Det lokala kommer att ersätta det globala i alla led, från finansiering ned till själva produktionen. Också en självklarhet, som jag ser det. Behovet att ”växa” finns ju inte längre. Den samhälleliga bankens funktion blir ju att fördela dom reala pengarna som ”flödar” genom denna. I detta scenario vill jag påstå att företagandet kommer att gynnas på ett märkbart sätt. Arbetslöshet kommer att vara ett minne blott. Arbetstid och arbetsmängd per individ kommer också att reduceras väsentligt då vi jämför med hur dagens arbetsmarknad fungerar.
Det är ju vi som är samhället, vad är det för samhälle vi vill bygga?
 
Ovanstående kortfattade beskrivning av ett möjligt framtida ekonomiskt system får ses som en slags vision. En långsiktig lösning.
Vad kan vi då kortsiktigt göra? Finns det kortsiktiga lösningar?
Som jag ser det så handlar mycket om opinionsbildning. Att försöka nå så många som möjligt med ”budskapet” att så som våra samhällen fungerar idag så är det ohållbart. Denna ohållbarhet kommer, förr eller senare, att leda till fullständig kollaps. Med allt vad det innebär.
Ur denna medvetenhet bildar människor olika former av företagande som radikalt skiljer sig från dagens tillväxttvingande företagsamhet. Dessa olika former av företagande kan förhoppningsvis bli mer och mer etablerade i vårt nu rådande samhälle och på så sätt ses som ett verkligt alternativ till dagens ekonomiska system.
 
Kanske kan en ”mjuk” övergång till ett framtida humant ”tillväxtoberoende” ekonomiskt system göras möjligt?

——————————————————————————————————————————————————————–

För att gå rakt på sak: Varför leder klimatförhandlingar aldrig till positiva konkreta resultat? Varför har vi hamnat i det fastlåsta tillstånd som vi nu befinner oss i? Bokstavligt talat så har mänsklighetens förutsättningar att leva vidare drastiskt minskat. Vad är det för fel som har gjorts eftersom vi nu befinner oss i ett så akut läge? Var bör man söka efter svaren på frågorna? Dessa frågor bör vara av högsta prioritet att få besvarade. Inte minst för alla dom politiska makthavare som gång efter gång och år efter år sätter sig ned i förhandlingar som då skall leda till, vad man säger, bindande avtal.

Kan det vara så att det är själva samhällsstrukturen som är boven i dramat? Att det handlar om uppbyggnaden av våra samhällen. Genom att försöka förstå vår tids ödesfråga så är det helt avgörande att också söka förstå den historiska orsaken till frågan. Att studera våra samhällens uppbyggnad, menar jag, ger den avgörande förståelsen till frågeställningen. Vad är det då i så fall i våra samhällens uppbyggnad som är så grundläggande felaktigt så att hela vår existens nu ifrågasätts?

Hur ser då våra samhällen ut? Och hur fungerar själva ”motorn” – det ekonomiska systemet – i våra samhällen?

Vi vet ju att alla grundläggande samhällsfrågor inbegriper, mer eller mindre, det ekonomiska systemet. Systemet, så att säga, bygger våra samhällen. Alltså har själva klimatfrågan ”byggts upp” utifrån det rådande systemets struktur. Och när nu så är fallet då måste naturligtvis detta ekonomiska system granskas.

Hur ser det då ut? Som vi alla vet så lever mänskligheten i det kapitalistiska ekonomiska systemet. Och det är detta globala system som ”driver” våra samhällen. Kapitalägandet är som vi vet i huvudsak privatägt och eftersom systemet ”drivs” utifrån prioriteringen att ”lägga under sig” kapital på grund av den konkurrenssituation som ständigt uppstår i marknaden så ser vi också att kapitalägandet koncentreras på allt färre ägare. I detta ”marknadsspel” så bildas därför både vinnare och förlorare.

Här är det viktigt att förstå just systemets ”inneboende” drivkrafter. Att ”överleva” och ”växa” är det absolut grundläggande för kapitalets ägare. Det vill säga: minimera utgiftssidan och maximera inkomstsidan. Här blir ju självfallet tillväxten av kapitalet helt centralt.

Hur skall vi då koppla samman det här systemet med politiken och i synnerhet dom politiska klimatförhandlingarna? Här måste vi först kunna se sambandet mellan den rådande politiken och vårt ekonomiska system.

Hur ser då denna ”relation” ut?

Jo utan någon djupare analys så kan var och en se att våra politiker har att förhålla sig till systemet på ett sådant sätt att den rådande politiken har, mer och mer, kommit att handla om en förvaltning och administrering av systemet.

I takt med att kapitalägandet koncentreras på allt färre händer så fördjupas klyftan mellan den ekonomiska makten och politikens samhälleliga inflytande. Dom ekonomiska besluten bestämmer så att säga agendan för hur politiken skall förhålla sig.

Det är utifrån denna verklighet som vi kan förstå varför klimatfrågan inte ”tar sig framåt”. Dom politiska förhandlarna, världen över, kan helt enkelt inte gå emot den ekonomiska verklighet som dom har att förhålla sig till. Man kan därför säga att dom ledande politikerna har blivit kapitalets ”springpojkar” i allt väsentligt.

Klimatfrågor är utgiftsfrågor för kapitalet. Detta går stick i stäv med det rådande ekonomiska systemets ”naturliga” prioritering – nämligen tillväxten av det egna kapitalet. Så länge vårt ekonomiska system har den här strukturen så kan heller ingen lösning i klimatfrågan nås.

I den här pågående debatten, såväl i detta forum som i politiska samhällsdebatter, så behandlas överhuvud taget inte detta ”systemfel”. ”Systemfelet” ses heller inte som ett ”fel” utan det ses som någonting helt ”normalt”. Jag menar, i samhällsdebatter betraktas inte vårt ekonomiska system som orättvist och därmed inhumant. Det rådande ekonomiska systemet ifrågasätts därmed aldrig som en tänkbar orsak till varför klimatförhandlingarna aldrig leder till konkreta åtgärder. Egentligen är detta inte så svårt att förstå när vi betänker att det i grunden är dom ekonomiska besluten som styr våra samhällen. I praktiken så medför ju denna ordning att dom politiska besluten underställs dom ekonomiska. Det är så vi måste förstå dom ständiga ”haverierna” i klimatförhandlingar.

Klimatfrågan – ödesfrågan kan, menar jag, bara lösas om vi arbetar för en förändring av det orättvisa/odemokratiska och inhumana kapitalistiska systemet. Och som vi vet så är det inte bara klimatfrågan som måste lösas. Själva vårt ekonomiska system genomgår nu allt oftare och alltmer omfattande kriser. Även dessa ekonomiska kriser visar oss tydligt att ett rättvist ekonomiskt system är en nödvändighet.

Vad menas då med ”ett rättvist ekonomiskt system”? Jo med det menas att det ekonomiska systemet skall vara uppbyggt på ett demokratiskt sätt – en demokratisk ekonomi. Först när ett sådant ekonomiskt system blir verkligt, först då kan klimatfrågan nå sin lösning.

——————————————————————————————————————————————————

A:
”Kapitalismen” är en kombination av ”psykologiska fenomen” och ekonomiska strukturer. De psykologiska fenomenen kan vi inte lagstifta bort men det räntebärande ekonomiska skuld/kreditsystemet som är grunden i kapitalistisk marknadsekonomi kan man påverka genom opinionsarbete.
Det gäller bara att skaka av sig den klassiska konflikten mellan kapitalism och socialism som de flesta sitter fast i. I dag handlar det om kapitalism vs ekologism om man vill lyfta fram en konflikt, alltså kapitalism mot moder jords livsbetingelser.
En intressant början vore en diskussion om kapitalistisk marknadsekonomi vs räntefri marknadsekonomi . Då tror jag de psykologiska fenomenen (rädsla för förändring, egoism m m.) inte behöver påverka så mycket utan kan leda till en sakdiskussion i stället för känslomässiga låsningar.


B:
Hänger på A här och testar en hypotes och definition. Sammanblandningen mellan marknadsekonomi och kapitalism förblindar sinnena. Marknadsekonomi utan kapitalism är möjlig, men inte tvärtom. Kapitalism är ett system som kännetecknas av:

 1. Finansmarknadens, bankernas och spekulationens (kapitalets) expansion på den övriga ekonomins bekostnad

2. Att allt fler områden och livssfärer prissätts

3. Att de superrika och skuldslavarna växer i samspel

4. Att ränta-på-ränta- systemet skapar exponentiella skulder, som inte kan betalas, utan kräver en ständig tillväxt.

Marknadsekonomi behöver inte innehålla dessa beståndsdelar. Sammanblandningen är förödande om det dels leder till ett tankeförbud av rädsla för att förknippas med kommunistiska diktaturer. Guilt by assosiation ägnar vi oss inte åt. Vi måste söka sanningen, oavsett om den är politisk gångbar eller inte. Vår roll är att lyfta tillväxtfrågan. Det taktiska spelet får andra sköta. Om vi är sakliga, professionella och borrar efter sanningen kommer vi inte heller fortsättningsvis viftas bort.




C:
Även jag hänger på er här. B:s ”hypotes och definition” kan inte bli bättre!  

 ”Vi måste söka sanningen, oavsett om den är politisk gångbar eller inte.”

En mening som jag fastnade för! 



D:
Instämmer i det som B skriver om kapitalism och att marknadsekonomi inte behöver vara ’kapitalistisk’. Man kan till och med tala om ’marknadssocialism’ som ett alternativ till kapitalism.   
Men med tanke på att ordet ’socialism’ närmast har kommit att betyda ’planekonomi’, och att en väl fungerande demokratisk planekonomi kanske är närmast ogenomförbar, tror jag att det kan vara bäst att helt undvika ordet ’socialism’ när vi talar om alternativ till kapitalism. Mitt förslag har (sedan länge) varit ’ekonomisk demokrati’, som skulle innebära en utvidgning av den politiska demokratin (som dessutom kan få denna att fungera bättre).    
Den skulle kunna uppnås genom en (delvis successiv) demokratisering av företagandet genom självägande, medlemsstyrda (och, när det är lämpligt, delvis samhällsstyrda) företag. Dessutom behövs ett demokratiskt styrt ekonomiskt fördelnings- och finansieringssystem, som också (mer eller mindre direkt) ansvarar för penningutgivningen.   
Varumarknader skulle då kunna bibehållas, men med en mildrad konkurrens (genom ett bättre samhällsstöd) utan tvingande tillväxt och förhoppningsvis en mer demokratisk lönesättning.  



E:
Er sanning verkar vara att kapitalismen är roten till allt ont. Eller åtminstone till ökade inkomstklyftor och ränta på ränta systemet som kräver ständig tillväxt.  Jag tycker att denna analys är ytlig och jag tror att få  delar denna analys. Det är nyliberalismen som är problemet, inte kapitalismen. 

Sverige har varit kapitalistiskt i åtminstone 200 år. Extrema inkomstklyftor rådde fram till sossarnas intåg och kohandeln 1933 som var starten på keynesiansk politik (före Keynes). 1980 efter knappt 50 år med denna politik var Sverige ett av världens mest jämlika länder med små inkomstklyftor. Hur förklarar ni det?

 Idag efter 35 år av nyliberalism ser vi kraftigt ökade klyftor villet Piketty visar. Kapitalismen är alltså förenligt med olika ideologier,  även om det ofta associeras till nyliberalism. I grunden handlar kapitalism om att kapitalägare (kapitalister) investerar i något där kapitalet kan växa. Detta ger viktiga morötter till entreprenörer. Samtidigt ger det drivkrafter till BNP tillväxt. Jag tycker att ekonomisk kreativitet är bra men att den självklart ska styras. Och då behöver resultatet inte bli BNP tillväxt även om enskilda entreprenörer och kapitalister strävar mot det. Det handlar helt enkelt om att samhället med demokratiska medel reglerar kapitalismen så att gemensamma mål nås. 

Detta kallas för social ingenjörskonst eller politisk klåfingrighet av nyliberaler som tycker att allt som växer är vackert även gruvdrift. Den nyliberala ideologin underkänner demokratins makt att styra samhällsutvecklingen och menar att den ska vara självreglerande genom utbud och efterfrågan. Visst är det märkligt att denna ekonomistiska ideologi har vunnit tolkningsföreträde även i Sverige. 

I min vision för omställning så krävs en folklig mobilisering för att prioritera jämlikhet, hållbarhet, solidaritet och frihet. Politikerna återtar makten genom att reglera kapitalet. Kapitalister och entreprenörer behövs fortfarande för att klura ut och testa lönsamma affärsmöjligheter men deras frihet är kraftigt beskuren. Staten behöver göra många direkta investeringar som ger riktning åt och skapar affärsmöjligheter för kapitalisterna. Många kapitalister ger en mångfald i experiment som behövs eftersom ingen har tillräckligt med information att planera allt i detalj. Det krävs mycket innovation och så länge kapitalisterna arbetar inom ramarna för social och ekologisk hållbarhet har de lika stor frihet som idag. Jag ser inget självändamål att minska någons frihet, tvärtom!

Alternativet är socialism där politiker ska ansvara för hela omställningen i detalj. Det säger sig självt att kreativiteten skulle bli mindre. För att inte tala om den individuella friheten, skulle alla fritänkare underordnas politrucker? Alltför stor maktkoncentration tenderar också att korrumpera. Kooperativ och andra former av ägande är också viktiga i en omställning men de behöver också ta ekonomiska risker på samma sätt som privata kapitalister. Politisk styrning ska ge ramar för planetära och sociala gränser (liksom den gör idag men med mycket större ambitioner) men det strider mot min människosyn att ge politiker makten även över de små besluten. Vi vill behålla marknadsekonomin eller hur?  Målet är en demokrati enligt liberal teori där folket och inte storföretagen  bestämmer regelverket. 

Globalt behöver vi, för att finansiera en omställning,  stänga de sista skatteparadisen och införa unitary tax för multinationella företag, så att de deklarerar vinst i proportion till försäljning i varje land. Då slipper varje regering konkurrera med låga kapitalskatter. 

Allt detta är en mardröm för nyliberaler som skulle kalla detta för anti-kapitalism trots att det är helt förenligt med kapitalism. Kapitalismen har alltid reglerats, frågan är bara hur. De enda i Sverige som företräder de åsikter jag ger uttryck för här är vänsterpartiet samt vissa inom miljöpartiet och s.. Övriga politiker verkar vara stolta över att de släppt in vinstdrivna företag i skola och omsorg där de kan leka med andras pengar (skattepengar) och föra över vinsterna till Bahamas.



F:
  Jag instämmer I stort i vad D säger om ekonomisk demokrati. Jag är dock inte övertygad om att en marknadsekonomi kan finnas utan kapitalism. Jag ser dem nog som två sidor av samma sak.

Men även om de är skilda väsen så är ”marknaden” inte så oproblematisk som vi ofta får det att låta. I en fri marknad är det inte bara ”kapitalismen”, dvs ränta, vinst och kapitalackumulationen som driver tillväxt, exploatering och externalisering av kostnader (i form av skador på miljö och samhälle). Det är också konkurrensen mellan de olika marknadsaktörerna. Vilket är skälet till att ”självägande” bönder exploaterar sin egen och anställdas arbetskraft, och att pizzabagarens arbetsdag är mycket lång och lönen sämre än för de anställda hos McDonalds.

Det är också skälet till att det aldrig funnits någon marknadsekonomi innan kapitalismens intåg. Det har självfallet funnits marknader, men att det funnits marknader är inte det samma som att det varit en marknadsekonomi, lika lite som det var ”kapitalism” när den förste kungen lät prägla silverstycken med sin bild.



G:
 Inte blev förvirringen mindre av det du skrev B. Först anger du i fyra  punkter vad som kännetecknar kapitalism, sedan säger du att ”Marknadsekonomi behöver inte  innehålla dessa beståndsdelar”. Rimligen är det just marknadsekonomin och inte  kapitalismen som kännetecknas av de fyra punkter du anger. 

Kapitalism är i likhet med socialism ett egendomsrättsligt system. Privat ägande  vs offentligt ägande. Marknadsekonomi är ett ekonomiskt system.

Det är enligt min mening inte särskilt smart att ge sig på  kapitalismen. Det har socialister alltid gjort med förödande resultat, ofta då  tillsammans med en lika förödande planekonomi. Däremot är marknadsekonomier  alltid reglerade på olika sätt och kan följaktligen regleras även i  fortsättningen. Idag måste marknadsekonomin (eller rättare blandekonomin)  kompletteras med regler som ger oss ett långsiktigt hållbart samhälle inom  ramarna för natursystemens krav.

Kapitalism och marknadsekonomi är inga synonyma begrepp, därför blir ditt inlägg rörigt. Så när du skriver att  ”Det handlar helt enkelt om att samhället med demokratiska medel reglerar  kapitalismen så att gemensamma mål nås” vill jag byta ut “kapitalismen” mot  “marknadsekonomin”, eftersom det är denna som regleras.



B:
 Tack, E för att du för debatten framåt. Håller med dig i det mesta, förutom möjligtvis att jag påstås se kapitalismen som roten till allt ont. Jag skulle lika gärna kunna hävdas stå för att oljan är roten till allt ont eller att den bristande folkbildningen kring dessa frågor är roten till allt ont. Nej, sådana påståenden är att kraftigt förenkla debatten. Jag vill helt enkelt förstå grundorsakerna till tillväxtens natur och då kan man under inga omständigheter runda kapitalismen. Om det idag globalt funnes en politiskt demokratiskt reglerande motmakt som till exempel i Sverige under 1900-talet (Saltsjöbadsandan, välfärdsstaten) skulle kapitalets makt kunna begränsas. Denna återhållande kraft har kraftigt försvagats under den nyliberala eran de senaste 30 åren, som du mycket riktigt påpekar. Det nya med dagens situation är att vi är i avsaknad av en global motmakt mot kapitalet och att läget är akut i och med att de planetariska gränserna är överskridna vad gäller biologisk mångfald och klimat.

Det ni inte tar upp, G och E, är räntans och skulduppbyggnadens avgörande roll för att skapa behovet av tillväxt. Här har vi flera alternativa modeller, som i praktiken försöker formulera svar: islam, JAK etc. där man prövar att arbeta med modeller för marknadsekonomi utan ränta, dvs marknadsekonomi utan kapitalism. Räntans avgörande roll och behovet av jubelår, skuldavskrivningar är också välkända, men bortprioriterade inom kristendomen.



A:

Om man definierar Kapitalism som att tjäna pengar på pengar (lite förenklat sagt) och inte ”att äga pengar” så är det lättare att skilja mellan kapitalism och marknadsekonomi. I den renodlade marknadsekonomin kan man då säga att man tjänar pengar på arbete i stället.
Det handlar om pengarnas syfte. I den kapitalistiska ekonomin definieras pengar som en produktionsfaktor men i en renodlad marknadsekonomi utan kapitalism blir pengar ett betalningsmedel. När man i den kapitalistiska ekonomin upphöjer pengar till en produktionsfaktor i likhet med arbete så blir det ekonomiska systemet obalanserat och dysfunktionellt. Pengar ska inte vara annat än vad hammaren är för snickaren, ett medel för att skapa något.
När den kapitalistiska ränteekonomin får rollen som ”medel” leder det till att gränserna och trögheten i systemet förloras. Det gör samtidigt att systemet kan utnyttjas på andra människors bekostnad. Det bland annat därför som 85 personer äger lika mycket som halva jordens befolkning.
Dessutom går överkonsumtionen som är en variabel i kapitalismen ut över moder jord.
Det påstås ofta att kapitalismen har lett till att fler har fått det bättre på jordklotet i och med tillväxtincitamentet. Det är felaktigt. Man behöver varken kapitalism eller ständig monetär tillväxt för att fler ska få det bättre. Det handlar i stället om att ge fler tillgång till pengar på ett mer demokratiskt sätt (läs ny fördelningsmodeller). Därför behöver alla som tror på den ”gamla ekonomin” tillåta sig att utmana sina föreställningar om olika faktorer och vad de innebär. Det handlar till exempel om vad pengar är, vad arbete är, vad tillväxt är, om människan ska vara till för produktionen eller tvärtom. Sedan behöver vi sätta in det i en kontext som bättre motsvarar vad vi vill ha för samhälle. Att fortsätta hävda att vi lever i en demokrati när ekonomin inte är demokratisk är att lura sig själv. Då kan vi skapa en ny samhällsberättelse



H:
G, du har visat den definition du brukar använda dig av: ”Kapitalism är i likhet med socialism ett egendomsrättsligt system. Privat ägande vs offentligt ägande. Marknadsekonomi är ett ekonomiskt system”.

Man kan diskutera vilka definitioner som är bra men det beror ju helt på vad man vill använda dem till. Om man vill diskutera något där det egendomsrättsliga förhållandet är viktigt så kanske din definition passar bra. Jag har några andra favoriter som passar för de resonemang som jag brukar föra men visst kan jag tänka mig en situation där jag nöjer mig med din. Jag tror inte att du skulle avfärda mitt resonemang på grund av att jag inte väljer din definition utan en annan som jag tycker passar bättre.

Det är väl med begrepp på motsvarande sätt som det är med fysiska verktyg. En skruvmejsel är något man kan skruva med men dess utseende kan variera enormt. 

Din definition av kapitalism har den fördelen att den är extremt enkel. Samtidigt har den ett begränsat värde i och med att det faktiskt är lika enkelt att säga ”privat ägande”. Den har för övrigt ingen direkt koppling till kapital. Privat ägande kan ju avse annat än kapital t ex konsumtionsvaror eller naturresurser. 


D:
F skrev: 
”Det har självfallet funnits marknader, men att det funnits marknader är inte det samma som att det varit en marknadsekonomi”, och använder alltså en snävare definition än jag, när jag använde ordet ’marknadssocialism’ som kan vara missvisande både på grund av att marknader brukar associeras med konkurrens, och socialism med centralstyrning, dvs. frånvaro av konkurrens. 

Men, jag tror att jag är överens med F om att marknader kan förekomma utan att det handlar om marknadsekonomi (definierad som ett system som främjar konkurrens om ekonomisk dominans), vilket jag anser att en ekonomisk demokrati bör ha som mål att mildra och motverka negativa konsekvenser av genom fördelningsstrukturer.



H:
Nu har A nämnt ett par definitioner. Låt mig lägga till en som jag brukar använda. Då får vi följande samling:

1. Kapitalism är ett samhällssystem som bygger på det privata ägandet (G)
2. Kapitalism är ett samhällssystem där kapitalägare (kapitalister) investerar i något där kapitalet kan växa (E)
3. Kapitalism är att äga pengar (A)
4. Kapitalism  är att tjäna pengar på pengar (lite förenklat sagt) (A)
5. Kapitalism är ett samhällssystem där det finns individer och företag som producerar varor till avsalu på marknaden i syfte att göra vinst eller att det förekommer avlönat arbete. Men dessa företeelser har förekommit i tusentals år och kapitalismen endast i 500 år. Det var först när ändlös kapitalackumulation prioriterades som systemet blev kapitalistiskt. Med ändlös kapitalackumulation menas att individer och företag ackumulerar kapital i avsikt att ackumulera ännu mera kapital i en kontinuerlig och ändlös process. Systemet ”prioriterar” genom att de som inte ackumulerar kapital straffas och elimineras medan de som ackumulerar belönas och, om de är framgångsrika, blir rikare. (H)

B:
”Det var först när ändlös kapitalackumulation prioriterades som systemet blev kapitalistiskt. Med ändlös kapitalackumulation menas att individer och företag ackumulerar kapital i avsikt att ackumulera ännu mera kapital i en kontinuerlig och ändlös process. Systemet ”prioriterar” genom att de som inte ackumulerar kapital straffas och elimineras medan de som ackumulerar belönas och, om de är framgångsrika, blir rikare. (H)”

Tack för ditt tillägg i denna punkt.
Att världens rikaste företag och människor (aktieägare/VD) får alltmer makt och pengar är uppenbart genom Piketty, Molander, Oxfam etc. Huvuddelen av makten över jordens framtid sitter hos ett fåtal individer inom olje- och banksfären, jordens största och mäktigaste företag. Denna makt stärks så länge den inte avslöjas och bemöts genom till exempel opinionsbildning, Tobinskatter, koldioxidskatter. Dessa personer tjänar kortsiktigt pengar på att nuvarande system fortsätter. Men de har också barn och barnbarn och kan rimligtvis inte vara obekymrade över att de planteriska gränserna överskrids. Kollapsens verkningar kommer att hinna ifatt även dem, om inget görs för att hejda nuvarande trender.

Vad gäller den globala ekonomin existerar ingen demokrati överhuvudtaget, som flera har påpekat. Men vi kan använda oss av de demokratiska sfärer som fortfarande finns för att föra fram vårt budskap om tillväxtens gränser och dess orsaker. Vi kan stärka EUs arbete mot skatteparadis, vi kan påverka politiska partiers syn i tillväxtfrågan, vi kan genom opinionsbildning, folkbildning föra ett allt vidare samtal om globala överlevnadsfrågor. Vi kan ha fria samtal så länge yttrandefriheten inte beskärs eller vår egen självcensur träder in (att vara taktisk, rädsla att utmana makten). Vi är redan ”otaktiska”, bara genom att lyfta tillväxfrågan – se hur Miljöpartiet straffas ut i pensionsgruppen, så låt oss göra analysen färdigt utan skygglappar. Jag är övertygad om att väldigt många inom kapitalets sfär förstår frågans vidd, men att de flesta spelar med så länge alla andra spelar med.


A:

Jag skrev:

”Om man definierar Kapitalism som att tjäna pengar på pengar (lite förenklat sagt) och inte ”att äga pengar” så är det lättare att skilja mellan kapitalism och marknadsekonomi.”

Att äga pengar ser jag alltså inte som kapitalistisk ekonomi. Det är förräntningen av pengarna jag menar. Man kan spara pengar när man tjänar pengar genom arbete i en marknadsekonomi och då är det inte samma sak.

Ägandet har med ackumuleringen att göra vilket man naturligtvis också kan ha åsikter om men det är inte riktigt samma sak. Det handlar mer om vad man gör med resultatet av arbetet respektive förräntningen.

C:

E skriver:
”I min vision för omställning, så krävs en folklig mobilisering för att prioritera jämlikhet, hållbarhet, solidaritet och frihet. Politikerna återtar makten genom att reglera kapitalet. Kapitalister och entreprenörer behövs fortfarande för att klura ut och testa lönsamma affärsmöjligheter men deras frihet är kraftigt beskuren. Staten behöver göra många direkta investeringar som ger riktning åt och skapar affärsmöjligheter för kapitalisterna. Många kapitalister ger en mångfald i experiment som behövs eftersom ingen har tillräckligt med information att planera allt i detalj. Det krävs mycket innovation och så länge kapitalisterna arbetar inom ramarna för social och ekologisk hållbarhet har de lika stor frihet som idag. Jag ser inget självändamål att minska någons frihet, tvärtom!

Alternativet är socialism där politiker ska ansvara för hela omställningen i detalj. Det säger sig självt att kreativiteten skulle bli mindre. För att inte tala om den individuella friheten, skulle alla fritänkare underordnas politrucker? Alltför stor maktkoncentration tenderar också att korrumpera. Kooperativ och andra former av ägande är också viktiga i en omställning men de behöver också ta ekonomiska risker på samma sätt som privata kapitalister. Politisk styrning ska ge ramar för planetära och sociala gränser (liksom den gör idag men med mycket större ambitioner) men det strider mot min människosyn att ge politiker makten även över de små besluten. Vi vill behålla marknadsekonomin eller hur?  Målet är en demokrati enligt liberal teori där folket och inte storföretagen  bestämmer regelverket.”


Mina funderingar är:
Varför behövs kapitalister? Att entreprenörer behövs är ju en självklarhet!
Skulle det inte bli enklare och framförallt ekonomiskt tryggare för entreprenörer om samhället stod som garanten för entreprenörers investeringsbehov? I gengäld så tillfaller överskottet av företagandet åter samhället.
På detta vis blir ju kapitalägandet en samhällelig angelägenhet och inte en privat. Företagandets syfte blir, som jag ser det, en utveckling av kreativa idéer som kommer att gynna samhällets utveckling. Fokus flyttas från prioriteringen att skapa vinster åt privata aktörer, till att istället prioritera samhällets bästa. Naturligtvis sett ur ett globalt och därmed ekologiskt perspektiv.

Du skriver ”skapa affärsmöjligheter för kapitalisterna”.
När det skall ”skapas affärsmöjligheter” så, menar jag, att detta skall ske mellan entreprenörerna – alla vi människor – i samhället. Där naturligtvis fortsatt då kapitalägandet finns hos samhället. ”Affärsmöjligheterna” begränsas ju idag genom att ett relativt fåtal människor äger merparten av det kapital som skapas i samhället.
Åter igen, det är inte det privata ägandet av kapital som är förutsättningen för innovativa idéer. Förutsättningen finns hos entreprenörerna och för att kunna ge dessa allt det som företagandet kräver så måste själva kapitalägandet innehas av samhället. Här krävs självfallet en helt annan samhällsuppbyggnad mot vad vi ser idag hur våra samhällen förvaltas och administreras.

Du nämner den ”individuella friheten”. Som att det vore bra med kapitalism för att den ”individuella friheten” skall kunna existera. Om jag förstår dig rätt?
Jag ser det precis tvärt om! Den ”individuella friheten” begränsas av kapitalismen. ”Friheten” att kunna utöva entreprenörskapet idag bygger på att det privatägda kapitalet investeras i företagande som, mer eller mindre, garanterar en viss procent i vinst. Vad som produceras, hur det produceras och var det produceras är oviktigt. Prioriteringen är vinsten, inget annat. Entreprenörer som försöker utveckla sina idéer har att förhålla sig till denna vår marknadsekonomi som vi nu lever i. Det leder allt som oftast till utslagning om man inte lyckas anpassa sig till kapitalägandets ”behov”.
Sett även ur det här perspektivet så gynnas den ”individuella friheten” av att samhället ansvarar över kapitalägandet.

Det ”ekonomiska risktagandet” som du menar skall tas av privata aktörer – kapitalister och därmed även entreprenörer – skall, menar jag, även här tas av samhället. Som jag beskriver ovan.
Idag innebär ofta ett ”ekonomiskt risktagande” att entreprenörer, mer eller mindre, tvingas till mycket långa arbetspass för att kunna få företagandet att ”gå runt”.

”Vi vill behålla marknadsekonomin, eller hur?” Detta är frågan som du ställer.

Nej, inte så som den ser ut idag, blir mitt svar! Men jag instämmer i att ”folket och inte storföretagen bestämmer regelverket”.


H:
C och E, här använder ni begreppet ”kapitalister” utan att definiera det, trots att ni vet att vi  använder många definitioner på det begreppet. 

Så länge som ni inte definierar begreppen så vet vi andra inte hur vi ska tolka era inlägg och detsamma gäller er – ni vet inte hur ni ska tolka varandra. (Jag anar att C har missförstått E). 


D:
Om man antar att ”kapitalägare/kapitalister” har den funktion som nämns i E:s definition av ”kapitalism” som ”ett samhällssystem där kapitalägare (kapitalister) investerar i något där kapitalet kan växa”, så ser jag flera problem (bl.a. obegränsad snedväxt) med den funktionen om den domineras av fristående privatpersoner (eller företag ägda av sådana) med obegränsade möjligheter att ackumulera kapital.

Eftersom jag ser olika former av ”ekonomisk demokrati” som möjliga lösningar på problemen, håller jag inte med E om att ”alternativet är socialism där politiker ska ansvara för hela omställningen i detalj”.
Jag tycker att C ger en bra kortfattad beskrivning av sådana lösningar:

”Varför behövs kapitalister? Att entreprenörer behövs är ju en självklarhet! 
Skulle det inte bli enklare och framförallt ekonomiskt tryggare för entreprenörer om samhället stod som garanten för entreprenörers investeringsbehov? I gengäld så tillfaller överskottet av företagandet åter samhället.
På detta vis blir ju kapitalägandet en samhällelig angelägenhet och inte en privat. Företagandets syfte blir, som jag ser det, en utveckling av kreativa idéer som kommer att gynna samhällets utveckling. Fokus flyttas från prioriteringen att skapa vinster åt privata aktörer, till att istället prioritera samhällets bästa. Naturligtvis sett ur ett globalt och därmed ekologiskt perspektiv.”

Man skulle kunna tillägga att penningskapandet då skulle ske centralt av ett demokratiskt kontrollerat organ och att företagen skulle styras demokratiskt (mer eller mindre direkt) av de verksamma medlemmarna i dessa och (särskilt när det gäller extra samhällsviktiga verksamheter) av det omgivande samhället. Produktionsmedlen (realkapitalet) skulle då formellt kunna ’ägas’ av de demokratiska företagen, som i sin tur inte har någon annan ’ägare’ än det samhälle de är delar av.

C:

 Angående begreppet ”kapitalist”:
 
Det är möjligt att man då och då uttrycker sig slarvigt i definitionen av ”kapitalist”. Definitionen på Wikipedia är helt okej: ”Kapitalism är ett ekonomiskt system inom vilket kapital och produktionsfaktorer ägs och styrs av privata aktörer” – alltså kapitalister.

 H:

Du C, den definitionen kan vara okej för ett givet ändamål men helt olämplig för andra ändamål. Jag har för min del ingen nytta av en sådan definition. Det finns mer än kapital som kan ägas privat och därför är det ut mitt perspektiv, poänglöst att kalla ett sådant system för kapitalism. 

C:

 H skriver:
”Kapitalism är ett samhällssystem där det finns individer och företag som producerar varor till avsalu på marknaden i syfte att göra vinst eller att det förekommer avlönat arbete. Men dessa företeelser har förekommit i tusentals år och kapitalismen endast i 500 år. Det var först när ändlös kapitalackumulation prioriterades som systemet blev kapitalistiskt. Med ändlös kapitalackumulation menas att individer och företag ackumulerar kapital i avsikt att ackumulera ännu mera kapital i en kontinuerlig och ändlös process. Systemet ”prioriterar” genom att de som inte ackumulerar kapital straffas och elimineras medan de som ackumulerar belönas och, om de är framgångsrika, blir rikare.”
 
Jo, jag håller med dig! Din definition träffar mer precist!
Det är också så som jag tänker ”kapitalismens system”. Men att omsätta själva tanken i dom skrivna orden är lättare sagt än gjort. Det man skriver blir ju subjektivt även om man försöker närma sig det objektiva så långt det bara går.

H:
C, det objektiva kan vi antagligen inte uppnå. Om fysikerna har släppt den idén så borde också vi samhällsvetare kunna göra det. 

Med den här definitionen för kapital hamnar man i ett evolutionärt perspektiv på kapitalackumulationen som en framväxande egenskap hos ett evolverande samhällssystem. 

Om vi skriver så här:

Förr: det finns inga gränser för tillväxten, den kan fortsätta för alltid.

Nu: tillväxten har vissa gränser, men vi kan ta oss förbi dem genom nya genialiska uppfinningar.

Framtiden: det finns tydliga gränser och vi måste helt enkelt lära oss att leva inom dem.

Hur ser en sådan värld ut och vilka steg kan vi ta för att förverkliga den?

Ett sätt att försöka svara på frågan är att utforska de grundläggande orsakerna till tillväxttvånget. Uppenbarligen handlar det om kapital, kapitalbildning, hur kapital ackumuleras och om de mekanismer som gör att samhällssystemet prioriterar kapitalackumulation. Men, eftersom vårt samhällssystem är inbäddad i de ekologiska och biofysiska systemen, måste vi också utforska tillväxtens gränser. Man kan fråga sig hur det digitala skiftet påverkar samhället internt och dess interaktion med de överordnade systemen. 

Jag anar att det digitala skiftet, som är en konsekvens av kapitalackumulationen och kapitalkoncentrationen, inte innebär någon avgörande skillnad för den process som är typisk för vårt samhälle – att det blir alltmer effektivt, bräckligt och mindre hållbart. Resiliensen minskar för varje år och till slut är det något som får samhället att kollapsa. 

Även om man kan få ett intryck av att det digitala skiftet medför ökad mångfald och konnektivitet som borde öka vår resiliens så tror jag att det är en chimär. Det sker inom ramen för globaliseringen av det industriella systemet. Genom denna utveckling trängs miljontals äldre system undan. De är lokala och präglades av en mångfald och konnektivitet som är av en helt annan storleksordning än det industriella systemet. 

Antagligen glädjer jag några och gör andra missnöjda med att skriva så här men jag tror att vi vinner på att vara öppna med vår bild av verkligheten och framtiden.


C:
Instämmer helt i H:s resonemang!

D:
Jag har tydligen också en grundinställning som gör att jag kan instämma i och glädjas åt det som H har skrivit.

Det innebär först och främst en förståelse och ett accepterande av att vår planet har ”tydliga gränser” som vi måste ”lära oss att leva inom”. Men hur?
Om vi inte kan hålla oss inom dessa gränser på grund av vårt ekonomiska systems (delvis) tvingande krav på ekonomisk tillväxt, kan vi ändra på de förhållanden inom systemet som ger upphov till detta tvång (och i förlängningen till en hotande kollaps)?
Eller måste vi, och är det möjligt att, utveckla system vars aktörer är fria från detta krav, både som yttre och inre (psykologiskt) tvång?
Det finns redan en hel del erfarenheter som tyder på att detta är både nödvändigt och möjligt. Att börja studera, diskutera, och kanske bidra till, sådana lösningar borde, som jag ser det, vara vår viktigaste uppgift.

G:

En förbisedd väg att bryta tillväxten är att medvetet konsumera mindre. Att en del ekonomer kallar detta tillvägagångssätt sabotage mot landets ekonomi visar ju endast hur effektivt detta medel kan bli. Tillväxten kräver av oss konsumtion och framför allt en ständigt växande konsumtion. De som tjänar mest konsumerar också mest. Köttkonsumtionen exempelvis har exploderat i Sverige under senare år. Vad beror det på? Jo, mycket bättre reallöner. En rejäl konsumtionsbojkott skulle således, om denna blev tillräckligt omfattande, kunna om inte annat få igång en rejäl debatt. En debatt om att vi faktiskt är tvingade att konsumera mer och mer om inte hela ekonomin ska gå åt fanders. Jag tror att de allra flesta konsumenter inser att så kan vi inte ha det.

Men så finns det andra faktorer som motarbetar en sådan bojkott. Man brukar tala om ”samhällsstegen” och behovet hos människor att ”klättra”, konkurrera och på alla sätt sträva uppåt på denna stege och framför allt inte falla nedåt, bli ”efter”. Här jämför vi ständigt varandra. I USA växte förorterna fram i början av 1900-talet när massproduktionen och -konsumtionen började slå igenom. I dessa områden registrerade man varandra när det gällde inköp av de varor som markerade att man på stegen stod något pinnhål under eller över grannen. Vad händer när denna möjlighet tas ifrån oss? Vad är vi om vi inte längre genom vår konsumtion kan visa vilka vi är?

Det är därför jag menar att beteendevetare är minst lika viktiga som ekonomer och naturvetare i frigörelsen från tillväxtberoendet och i utvecklandet av det hållbara samhället. Vi är så förfärligt rädda för att avvika från gällande normer och värderingar. Och de som i juletid saknar medel att fira i överflöd ska ha hjälp så att de kan delta i gemenskapen. Att vi, med globala mått mätt, konsumerar mer än tre jordklot väger lätt i sammanhanget.

Denna sistnämnda uppgift har vi lyckats förtränga. På stan gick en kille omkring i julhandeln och delade ut små lappar på vilka det stod ”3,7”. Ingen visste vad han ville eller vad det betydde, så jag frågade honom: ”3,7 jordklot”, sa han. Men det måste du nog skriva annars förstår ingen, svarade jag. Ännu ett problem alltså. För hur ska människor kunna ta in denna rent förfärande uppgift om vår sanna tillvaro?

I:

 Ja, det är en subversiv tanke att vi skulle minska vår konsumtion. Det skulle vara intressant att fråga politiker och industri- och fackföreträdare hur de tycker att jag som samhällsmed-borgare bör göra för att bidra på bästa sätt till samhället. Förr eller senare måste de ju landa i: ”Du bör försöka arbeta heltid och konsumera en stor del av dina inkomster”. 

Jag tror att man i princip skulle kunna arbeta med information – till viss del – kring möjligheten
att minska vår allas konsumtion. I det sammanhanget känner jag själv att den stora utmaning-
en skulle vara att finna former och tilltal som många kan ta till sig och som förmedlar det posi-
tiva i det. Därför skulle det vara viktigt att undvika att hamna i ett partipolitiskt fack med sådan 
information. En plötslig minskning av konsumtionen skulle väl dock skapa stora problem i 
dagens samhälle.

C:

D ställer två avgörande frågor:
 
”Om vi inte kan hålla oss inom dessa gränser på grund av vårt ekonomiska systems (delvis) tvingande krav på ekonomisk tillväxt, kan vi ändra på de förhållanden inom systemet som ger upphov till detta tvång (och i förlängningen till en hotande kollaps)?

Eller måste vi, och är det möjligt att, utveckla system vars aktörer är fria från detta krav, både som yttre och inre (psykologiskt) tvång?”   
 
 
Är det viktigt, eller rent av nödvändigt, för oss att försöka förstå innebörden av frågorna? Skulle det kunna underlätta för oss om vi har en klar uppfattning i just dessa två frågor?
 

H:
En kommentar till D.
 Egentligen är vi bara omställare och till slut kommer vårt samhälle att vara omställt – kollaps eller inte kollaps. Eftersom allt är processer så handlar även omställningen och vårt sätt att förhålla oss till den, om processer. 

Tänk er, för resonemangets skull, ett scenario där vi befinner oss tio år fram i tiden och vårt kapitalistiska samhälle, så som vi känner det – med den globaliserade industriella ekonomin, USAs hegemoni och den extrema kapitalackumulationen och kapitalkoncentrationen – har kollapsat. Låt oss nu göra en återblick. Vad har hänt under dessa tio år? Hur har allmänhetens förhållningssätt förändrats i termer av Kübler-Ross-modellens fem faser: förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans?

Några hade redan 2014 gått igenom alla dessa faser. Av andra befann sig då en ganska stor del i någon av de fyra första faserna. År 2025 har alla av dessa andra nått den sista fasen utom ett litet antal som ännu inte har accepterat kollapsen trots att den då är ett faktum. 

Vissa vill inte gärna tala om risken för en samhällskollaps eftersom en smidig omställning till hållbarhet utan kollaps är möjlig tack vare den tekniska utvecklingen och marknadskrafternas spel. Det gäller att jobba målmedvetet för en sådan utveckling och då måste man ta fasta på möjligheterna, inte hoten. 

När därför vissa har kommit till köpslagningsfasen tänker han eller hon till exempel att en omställning utan kollaps är möjlig därför att folk kommer att ge politikerna ett så starkt stöd för radikala åtgärder att de faktiskt vågar och kan genomföra dem. Man kan uttrycka det som D: ”Om vi inte kan hålla oss inom dessa gränser på grund av vårt ekonomiska systems (delvis) tvingande krav på ekonomisk tillväxt, kan vi ändra på de förhållanden inom systemet som ger upphov till detta tvång (och i förlängningen till en hotande kollaps)?” D nämner också en psykologisk variant: ”Är det möjligt att utveckla system vars aktörer är fria från detta [tillväxt-]krav, både som yttre och inre (psykologiskt) tvång?”

Hur är det då med oss som har nått den femte fasen och ser den oundvikliga kollapsen? Hur försöker vi vara konstruktiva. Här är en (provisorisk) variant. 

1. Bild av framtiden. Det blir en kollaps men hur kommer den att spela ut? Blir det en långsam katalytisk kollaps eller en snabb kollaps pga av att något kritiskt delsystem fallerar? Eller går det först långsamt och sedan snabbt? 

2. Analys. När det globala systemen kollapsar får de lokala motsvarigheterna sin chans. De finns redan som en slags undervegetation men kan inte konkurrera så länge som (a) energieffektivitet och energinetto är tillräckligt hög i den fossila energisektorn, (b) så länge som priset på energi är tillräckligt lågt i förhållande till priset på arbete samt (c) så länge som flödet av fossil energi är tillräckligt stort och stabilt för att det globaliserade systemet ska kunna funka (mht just-in-time etc.) 

3. Åtgärder. Plan B. Se till att det finns en lokal ”undervegetation” som kan ta över när de globala systemen kollapsar. Se till att alla system som idag prioriterar ändlös kapitalackumulation ersätts med system som härmar naturen. Dit hör lokala valutor, penning- och betalningssystem samt skattesystem.  

Detta är bara en tankeövning och idéerna är provisoriska men jag tycker att övningen gör vårt kommunikationsproblem lite tydligare.


J:
Jag tror dock att det finns många lösningar som är gemensamma för våra olika åsikter. Tex införandet av en cirkulär ekonomi som då är mycket mindre beroende av ständig tillförsel av resurser. En sådan ekonomi är förstås mycket mer motståndskraftig mot ekonomiska kriser. Reform av penningsystemet i stil med positiva pengar är en annan sådan lösning som bör tilltala båda grupperna. Grön skatteväxling också. Även satsningar på förnyelsebar energi inom landets gränser, tex biobränslen från skogen. Gör oss mer självförsörjande vid en ekonomisk kollaps men förstås också tilltalande ur den ena gruppens synvinkel. 


H:
Tack för invändningen, J. Den är viktig. Det ger mig en chans att bli tydligare. 

Indelningen i våra två grupper bygger på hur man förhåller sig till kollapsen. Skälet är att det gör att bilderna av framtiden blir tämligen olika för de båda grupperna. Eftersom bilden av framtiden är helt avgörande för alla stora investeringar som vi gör så kommer också de åtgärder som vi överväger för att ställa om, att bli olika även om inriktningen är densamma. 

Man kan ”tro” på kollapsen av olika skäl. I kommentaren till D beskrev jag en provisorisk variant av denna ”tro” i ett försök att vara konstruktiv. I hans analys fanns tre faktorer som alla hade med energi att göra. Det var tillräckligt som en kort illustration men egentligen var det underförstått att vår prekära energisituation är en följd av den ändlösa ackumulation som är specifik för det kapitalistiska systemet så som jag har definierat det. 

(Här är definitionen en gång till. ”Kapitalism är ett samhällssystem där det finns individer och företag som producerar varor till avsalu på marknaden i syfte att göra vinst och där det förekommer avlönat arbete. Men dessa företeelser har förekommit i tusentals år och kapitalismen endast i 500 år. Det var först när ändlös kapitalackumulation prioriterades som systemet blev kapitalistiskt. Med ändlös kapitalackumulation menas att individer och företag ackumulerar kapital i avsikt att ackumulera ännu mera kapital i en kontinuerlig och ändlös process. Systemet ”prioriterar” genom att de som inte ackumulerar kapital straffas och elimineras medan de som ackumulerar belönas och, om de är framgångsrika, blir rikare.”)

Detta underförstådda skymtar dock fram i vår ”tros” åtgärdsförslag. Det var dels att se till att det finns en lokal ”undervegetation” som kan få fart när de globala systemen kollapsar, dels att alla system som idag prioriterar ändlös kapitalackumulation ersätts med system som härmar naturen. 

Även om du kan ha rätt i att våra grupper har många lösningar gemensamma så ser du nog den avgörande skillnaden i detta. Den typiske ”optimistens” förslag (det finns naturligtvis många variationer) utgår från att de centrala systemen i vårt moderna samhälle är så pass resilienta att de kan anpassa sig till de krav som naturen ställer. I ett sådant perspektiv finns det ingen anledning att, som ”vår grupp”, utveckla en undervegetation och (i denna) ersätta de system som prioriterar ändlös kapitalackumulation. 

Dock ger jag dig rätt på en punkt nämligen penningreformen. En sådan kan man inte pyssla med i undervegetation. Jag anser också att man måste motarbeta sådant som på kort sikt drastiskt kan försämra folkets situation till exempel TTIP och västsidans förberedelser för att med vapenmakt förhindra en allians mellan Ryssland och Kina. 


K:
En sak som kännetecknar kapitalismen är väl dess flexibilitet? Egentligen är den ingen -ism i meningen ett tämligen fast system, som man kan ha eller inte ha. Den är helt enkelt verkligheten vi lever i, till skillnad från socialism, liberalism eller konservatism som är idésystem med uppgift att beskriva och förklara världen samt styra oss i en viss riktning. 
Är det ens nödvändigt att definiera kapitalism definitivt? Hur ser ni t.ex på det samhälle som växer fram i Kina, är det en sorts kapitalism? (ja, det tycker jag, men den kännetecknas ju inte av privat ägande). Vilket slags samhälle är det ryska idag? 

Socialistiska planekonomier har visat sig lika ”bra” på att ödelägga miljö och natur som kapitalismen. Kanske får vi nöja oss med rättesnöret att det gäller att hålla sig inom ramarna för vad jorden tål (planetary boundaries) och att kombinera det med demokrati.

För övrigt tänker jag att det ibland skymtar fram en lite romantisk och idyllisk föreställning om vad det är att efterlikna naturliga system. naturliga system är inte en stillsam kontinuitet utan ofta präglade av just kollaps och sedan återuppbyggnad, det är väl det vi får hoppas på att efterlikna. Men ha inga illusioner om kretslopp for ever i stillsam frid och fröjd.


C:
Angående ”gemensamma lösningar för våra olika åsikter”:

Alla önskar vi oss t.ex. ”införandet av en cirkulär ekonomi”; ”reform av penningsystemet”; ”grön skatteväxling”; ”förnyelsebar energi inom landets gränser”. För att ta dina exempel.

Är dessa önskningar möjliga att uppnå inom vårt rådande globala ekonomiska system? Nej dom är inte det. Varför då?

Jag väljer H:s svar:
” Med ändlös kapitalackumulation menas att individer och företag ackumulerar kapital i avsikt att ackumulera ännu mera kapital i en kontinuerlig och ändlös process. Systemet ”prioriterar” genom att de som inte ackumulerar kapital straffas och elimineras medan de som ackumulerar belönas och, om de är framgångsrika, blir rikare.”

I vårt rådande ekonomiska system finns inte ”plats” för humana önskemål som ställs ovan. Systemet fungerar helt enkelt inte så! Prioriteringen är ackumulationen av kapital! Ingenting annat.

Att vi alla ställer upp på J:s önskemål ovan, råder väl knappast något tvivel om. Detta delar vi alla gemensamt. Men vad vi inte delar gemensamt – om jag förstår saken rätt – det är om vårt rådande globala ekonomiska system klarar av att ”leverera” dessa önskemål. Har jag uttryckt mig förståeligt?

Ena ”gruppen” menar det . Den andra ”gruppen” menar inte det .

Hur agerar då dessa grupper utåt?
Jo den ena gruppen vänder sig till dom ”beslutande politiska församlingarna” i tron att dessa skall kunna förändra ”spelreglerna” för det ekonomiska systemet. Vilket naturligtvis inte fungerar. Varför då?
I korthet blir svaret att den rådande politiken har att förvalta och administrera det rådande ekonomiska systemet – inte att förändra det. Ekonomin styr politiken i vårt rådande system.

Den andra gruppen då? Vilka vill vi vända oss till? Att genom opinionsbildning få till en ”stor och stark” rörelse som formulerar ”omöjligheten” i vårt ekonomiska system och därigenom för upp denna fråga på ett ”brett sätt” i den offentliga samhällsdebatten.

Skiljelinjen mellan oss går i hur vi betraktar vårt rådande ekonomiska system. Kan denna, min uppfattning stämma?


J:
Ni har då alltså gett upp allt hopp om politisk påverkan? Vad är det då för mening att jobba med opinionsbildning för en stor och stark rörelse som inser omöjligheten med dagens ekonomiska system? Vad ska det leda till om det i sin tur inte kan påverka politiken?
Om målet är att skapa en stark undervegetation så är det väl där man bör engagera sig, försöka starta lokala valutor, banker (JAK är väl ett utmärkt exempel) eller på andra sätt jobba för att på mikronivå förbereda samhället för en kollaps. 

Jag tror som väntat inte att du har rätt i din analys om att det inte går att göra meningsfulla reformer inom dagens system. Kanske inte de reformer som egentligen skulle behöva göras men jag tror man kan ta stora steg på vägen. Steg som bidrar till hållbarhet och dessutom kommer göra oss bättre (om än långt ifrån optimalt) förberedda för ett ekonomiskt sammanbrott. 


L:
Tack för många intressanta inlägg. Det här är en klassisk debatt som pågått under alla de mer än tre decennier som jag jobbat med hållbar utveckling. Pessimisten som inte tror på förändring inom ramen för nuvarande system. Optimisten som hoppas det är möjligt.

Själv tror jag inte på några stora globala institutionella och kulturella förändringar utan att en gräsrotsrörelse samtidigt växer sig  stark runt om i världen. Vi kan inte förvänta oss att förändringarna kommer uppifrån. Våra politiska och ekonomiska ledare kommer aldrig att agera starkare än vad dess medborgare och/eller marknad tillåter dem att göra! Förändringen sker på alla nivåer samtidigt men kan aldrig genomföras utan en stark underifrån-rörelse som trycker på. Och om förändringen, mot förmodan, kom uppifrån skulle den riskera att komma i form av hårda regleringar och diktat som i slutänden hotar många av de demokratiska fundament som vi värnar. Något som kanske blir nödvändigt om vi inte påskyndar omställningen. Så är vi rädda om demokratin gör vi bäst i att stärka gräsrotsrörelsen inom hållbar utveckling. Men för att en gräsrotsrörelse ska kunna växa krävs förutom vilja till förändring också en tilltro till att det är möjligt att förändra.



För mig är det en fråga om att få så många ”gröna öar” som möjligt att växa sig så starka så snabbt som möjligt innan/om den förväntade kollapsen kommer. Skulle den inte komma, eller inte bli så djup som vi fruktar, kommer dessa ”gröna öar” att vara förebilder och ”vinnare” i den lyckade hållbara omställning som uppenbarligen skett. Så, oavsett om man är optimist eller pessimist är det bara att kavla upp ärmarna och börja jobba för omställningen! Och vi måste tro att det är möjligt att bygga en hållbar värld, oavsett hur många kollapser som kommer emellan! Annars vad….?

Det är här som ett tydliggörande av det hållbara paradigmet är så viktigt, vilket jag påpekat i tidigare inlägg! Vet vi vart vi ska så är det lättare att orientera sig och upprätta långsiktiga strategier för förändringen! 


H:
Du har ställt den logiska följdfrågan, J:
”Ni har då alltså gett upp allt hopp om politisk påverkan? Vad är det då för mening att jobba med opinionsbildning för en stor och stark rörelse som inser omöjligheten med dagens ekonomiska system? Vad ska det leda till om det i sin tur inte kan påverka politiken?

Alla ”vi” kanske inte har samma svar på den frågan men mitt korta svar är att jag tror som L: ”Våra politiska och ekonomiska ledare kommer aldrig att agera starkare än vad dess medborgare och/eller marknad tillåter dem att göra!”. Därför är det viktigt att det finns en upplyst debatt i civilsamhället som engagerar många.


D:

Instämmer helt i L:s och H:s inlägg. Också det här stycket av L tycker jag förtjänar att upprepas:

”För mig är det en fråga om att få så många ”gröna öar” som möjligt att växa sig så starka så snabbt som möjligt innan/om den förväntade kollapsen kommer. Skulle den inte komma, eller inte bli så djup som vi fruktar, kommer dessa ”gröna öar” att vara förebilder och ”vinnare” i den lyckade hållbara omställning som uppenbarligen skett. Så, oavsett om man är optimist eller pessimist är det bara att kavla upp ärmarna och börja jobba för omställningen! Och vi måste tro att det är möjligt att bygga en hållbar värld, oavsett hur många kollapser som kommer emellan! Annars vad….?”


C:
 J skriver:
”Ni har då alltså gett upp allt hopp om politisk påverkan? Vad är det då för mening att jobba med opinionsbildning för en stor och stark rörelse som inser omöjligheten med dagens ekonomiska system? Vad ska det leda till om det i sin tur inte kan påverka politiken?”

 Så här menar jag J:
Det är genom opinionsbildning av en ”stor och stark rörelse” som ”politisk påverkan” kan uppnås. Precis så som L hävdar:  ”Förändringen sker på alla nivåer samtidigt men kan aldrig genomföras utan en stark underifrån-rörelse som trycker på.”

Detta gäller i synnerhet våra ”ödesfrågor”!

Att inse ”omöjligheten med dagens ekonomiska system” är ju den faktiska slutsatsen som ”vi” drar. Och denna slutsats skall naturligtvis förmedlas ut i samhället, på alla nivåer. Denna ”opinionsbildning” kommer att starta en viktig och nödvändig samhällsdebatt som förhoppningsvis genomsyrar hela samhället.

Naturligtvis skall även ”er” slutsats förmedlas.

 Vi bör alltså inte begränsa oss till att vara en ”smal” rörelse som menar att ”politisk påverkan” bäst kan ske genom att ställa direktiv till våra politiska församlingar.

Vi behöver röra om i samhällsgrytan! Och det ordentligt!


H:
Observera att vi är optimistiska även om vi räknar med att kollapsen är oundviklig. 

Jag tror som sagt att vi ”kollapsniks” har olika svar på varför vi gillar opinionsbildning samtidigt som vi är engagerade i utvecklingen av en undervegetation – trots att den är olönsam eftersom den inte syftar till att kapital ska ackumuleras i syfte att ackumulera ännu mer kapital). 

J frågar hur man kan skapa en starkare tillväxtoberoende undervegetation. Det handlar om att göra en analys som mynnar ut i en bild av framtiden och att bestämma sig för vilka åtgärder som verkar lovande. Om man är en kollapsnik kan analysen visa att en kollaps för den kapitalistiska världsekonomin är oundviklig och att det därför gäller att mildra effekterna. Ju längre man lyckas skjuta upp kollapsen desto värre blir effekterna på mänsklighetens framtida förutsättningar och ju mer undervegetation desto större möjligheter att mildra effekterna. 

Analysen kan vara jobbig att göra men den är helt avgörande för den bild av framtiden som växer fram och vilka åtgärder som då verkar kunna leda dit man vill. De som inte gör analysen på ett medvetet sätt kommer att agera efter en bild av framtiden som har formats av andra. Kampen om makten har alltid handlat om just detta. Folket har velat forma politikernas bild av framtiden, eliten har velat forma både folkets och politikernas bild av framtiden. Politikerna har stått som en hungrig idisslare mellan hötapparna och övervägt sina mål och möjligheter, ”ska jag jobba för folket eller för eliten?” 

När vi talar om ”ni” och ”vi” handlar det om personer där analysen har lett till olika resultat. Den avgörande skillnaden är om man kommit fram till att en omställning till hållbarhet kan göras inom ramen för rådande samhällssystem – det kapitalistiska* – eller ej. Vidare tycks det mig som att ”vi” är personer som kommit fram till att det kapitalistiska* systemet av biofysiska skäl står i strid med det uthålliga och att natursystemet kommer att vinna över det mänskliga systemet – som kollapsar dvs tvingas ställa om till något som är betydligt mindre komplext. 

[*Kapitalism är ett samhällssystem där det finns individer och företag som producerar varor till avsalu på marknaden i syfte att göra vinst och där det förekommer avlönat arbete. Men dessa företeelser har förekommit i tusentals år och kapitalismen endast i 500 år. Det var först när ändlös kapitalackumulation prioriterades som systemet blev kapitalistiskt. Med ändlös kapitalackumulation menas att individer och företag ackumulerar kapital i avsikt att ackumulera ännu mera kapital i en kontinuerlig och ändlös process. Systemet ”prioriterar” genom att de som inte ackumulerar kapital straffas och elimineras medan de som ackumulerar belönas och, om de är framgångsrika, blir rikare.]

Det är här som Kübler-Ross-modell kommer in. När optimisten inser att det kapitalistiska* systemet och därmed också den egna identiteten som individ i ett dödsdömt kapitalistiskt system, startar en Kübler-Ross-process med sina fem faser. Alla kollapsniks har gått igenom detta och upplevelsen är inte behaglig. Den driver vissa av oss till självmord. Det kan vara en bidragande orsak till att den psykiska hälsan hos våra ungdomar är dålig. Jag gissar att vi lite till mans har upplevt ungas ”oförklarliga” självmord på hyfsat nära håll. 

För min egen del arbetar jag med ett omställningsperspektiv där vårt samhälle under 500 år har varit en kapitalistisk Wallersteinsk ”världsekonomi” med centrum, först i Venedig sedan Amsterdam, London och nu senast, New York. Dess utveckling har präglats av industrialisering, ”den stora omdaningen” till marknadsekonomi, urbanisering, globalisering samt den exploatering av den ändliga fossila energiresursen som idag står för 83 procent av energitillförseln globalt.

Oljetoppen nåddes 2005 och helt i linje med icke-neoklassisk ekonomisk teori, följdes den av en finansiell kris några år senare. I början av 1970-talet hade avkastningen av reala investeringar i den västliga världsekonomin blivit så låg att de stora kapitalägarna började vikta över sina portföljer så att tyngdpunkten kom att ligga mer på finansiella placeringar. En stor del av den producerande industrin flyttades ut från världsekonomins centrum där de hade åtnjutit statligt stödda kvasimonopol, till länder i periferin där konkurrensen är friare och vinsterna lägre. Det digitala skiftet innebär dels att stora produktionsenheter kan automatiseras så att de kräver minimal personal och därför inte behöver placeras i länder där det finns billig arbetskraft, dels att arbetsuppgifter som ligger i skiktet mellan de hög- och lågkvalificerade kan automatiseras. Produktion och förmögenhetsförvaltning blir effektivare men känsligare för störningar samtidigt som samhället drivs mot en ökad uppdelning i hi-tech och lo-tech (tänk William Gibson’s Neuromancer), förmögna och oförmögna. En utveckling av världsekonomin i riktning mot ett Hungerspelsscenario** blir allt mer lockande för eliten som sedan generation varit van att använda sig av samhällets våldsapparat för att ”skydda sina intressen”. 

[**Hungerspelen utspelas mot bakgrund av en framtid där det råder resursbrist och där eliten i centrum har infört en ransonering som upprätthålls med hjälp av en militariserad polis. Det fungerar som en världsekonomi som utvecklats till ett imperium med ransonering. Det ojämna utbytet mellan centrum och periferi har kompletterats med en ransonering som är hårdast i de perifera regionerna. Syftet är att göra det möjligt att upprätthålla ett högteknologiskt samhälle i den centrala regionen.]

Vi har nått tillväxtens gräns och gått in i omställningens tid. Ett sätt att tolka det som nu sker är att den västliga världsekonomin (med centrum i New York) försöker hålla sig på benen ytterligare en tid. Det förutsätter att eliten i centrum lyckas få till ett regimskifte i Ryssland så att hela Eurasien kan införlivas. Den kampen har hittills förts mest med propaganda, en del diplomati och ganska lite vapen men dessa förhållanden kan skifta snabbt över till ett stort inslag av vapenmakt. 

Min analys är att vårt samhälle kollapsar pga kombinationen kapitalism, beroendet av fossil energi och den extrema kapitalackumulationen och kapitalkoncentrationen som innebär en lika extrem skuldsättning hos allmänheten och staterna samt att vår art har skjutit över nivån för ekosystemets bärkraftig och därvid förorsakat den sjätte största artutrotningen och en klimatförändring som nu tycks gå in i en självförstärkande process. 

 Ur ett omställningsperspektiv – där vi går in i en omställning präglad av en annalkande kollaps pga att marknaden för olja har stagnerat och blivit oelastisk, att kapitalkoncentrationen har blivit extrem (en liten elit med extrem förmögenhet inklusive skuldfordringar och den breda massan inklusive staterna med extrem skuldsättning), att vi har bubblor i bostäder, fastigheter, städer, skifferolja och värdepapper samt att tillväxten närmar sig noll för att sedan bli negativ – kommer tyngdpunkten på dessa två skalor att förskjutas. Dels från främmande till eget kapital, dels från globala finansiella system till lokala. 

Min slutsats är att omställningen är en fråga om investering och finansiering och att vi därför behöver flytta fokus till dessa områden och fundera över vad man kan göra för att stimulera det som finns i form av gamla tynande system som sparbanker och kooperativa banker, ömsesidiga försäkringsbolag samt i form av embryon typ Lokalkapital Sverige och andra former av folkfinansiering. 


B:
Det handlar om att göra en analys som mynnar ut i en bild av framtiden och att bestämma sig för vilka åtgärder som verkar lovande. Om man är en kollapsnik kan analysen visa att en kollaps för den kapitalistiska världsekonomin är oundviklig och att det därför gäller att mildra effekterna. Ju längre man lyckas skjuta upp kollapsen desto värre blir effekterna på mänsklighetens framtida förutsättningar och ju mer undervegetation desto större möjligheter att mildra effekterna. 
Klarspråk och välutvecklade tankegångar. Jag menar dock att kollapsen redan pågår i stora delar av världens periferi för att låna Wallerstein (som du refererade till). Däremot kan de av oss som ”njuter av frukterna” i systemets centrum låna oss tid och ”unna oss lyxen” att befinna oss på olika skalsteg i Kübler-Ross-modellen. Lever man redan i en kollapsens konsekvenser har man inte det självklara valet att befinna sig i förnekelsestadiet.

Har ofta gjort den koppling du gör mellan det psykiska tillståndet hos många medmänniskor och världens tillstånd.

Vi bör alltså enligt mig:
1. Utveckla undervegetationen, så att effekterna av kollapsen mildras eller om möjligt försöka bryta vägen mot kollaps, eftersom dess effekter kan innebära mycket lidande.
2. Jobba med folkbildning, opinionsbildning på olika nivåer, gentemot politiker (så att de inte gör elitvalet) och mot allmänhet. Detta är en delikat pedagogisk uppgift då ett paradigm av positivt tänkande ligger som ett raster över samtiden och att ryckas ur sin förnekelsefas kräver karaktär hos varje individ.

Att göra denna analys kräver mod för att den utmanar mäktiga krafter, nämligen de banker, oljebolag, som styr över världens utveckling för att politikerna i hög grad låter dem göra det, inte för att det är oundvikligt.

———————————————————————————————————————————————

A:
Grön ungdoms ordförande skriver i en debattartikel att han vill skifta från tillväxtkritik till konsumtionskritik. Antagligen en reaktion på den kritik Mp har fått den senaste tiden. Inget fel på det mesta han skriver, men han är väldigt okritisk till möjligheten att uppnå hållbar tillväxt. Han verkar tex inte ha så bra koll på att personliga tjänster inte har hög tillväxtpotential. Framförallt tar han inte upp att så länge BNP-tillväxt tillåts vara ett överordnat mål kommer det i praktiken bli mycket svårt att hålla oss inom planetens gränser. Han upprepar också myten om att Sverige frikopplat tillväxt och utsläpp. 
 
 
B:
 Min första tanke efter genomläsningen var att ”Så  långt i utförsbacken har alltså partiet rasat”. Det är nämligen pinsam läsning.  Man ska då komma ihåg att miljöpartiets grundbult vid bildandet var just  tillväxtkritik. Från början av 2000-talet skedde en successiv urvattning och  idag är partiet klart ekomodernistiskt, d.v.s. man skiljer sig i princip inte  från riksdagens övriga partier, låt vara att man i flera fall vill gå snabbare  fram än de övriga partierna, men detta är också de sista resterna som betingar  ett existensberättigande för partiet. Systemkritiken är borta.

”För det första är det möjligt  med framtida ekonomisk tillväxt, utan att förstöra vår planet”. Vilket ju är helt galet skrivet om man förstår innebörden av  exponentiell tillväxt. Exponentiella  tillväxtkurvor kan beskriva matematiska sammanhang men inte en uthållig  verklighet.

Artikeln är enligt min mening både delvis okunnig  (tjänstesamhället, frikopplingen), spretig och rörig. Sådana artiklar brukar  refuseras av tidningarna. Det görs en åtskillnad mellan tillväxt och konsumtion.

Men vilken tillväxt är inte konsumtion? Vi äger en utomordentligt pedagogisk  bild över hur dagens svenskar lever, nämligen det faktum att världen skulle  behöva ha mer än tre jordklot till sitt förfogande om alla skulle leva som vi  gör idag. Varför utnyttjar inte ens miljöpartister pedagogiken i denna  skrämmande verklighet? Den totala urspårningen på grund av ekonomisk tillväxt  har ju skett för flera decennier sedan.

C:

Jag delar helt B:s synpunkter. Ekonomisk tillväxt är ett mått på vårt lands produktion och därmed på vår konsumtion. När det gäller vår konsumtion får man också lägga till de importerade varor som vi konsumerar. Så den förenklade boskillnaden mellan ekonomisk tillväxt och konsumtion går inte att göra.

Debattörer uttrycker sig ofta så här: ”Om vi bara håller oss innanför de planetära gränserna kan vi fortsätta med ekonomisk tillväxt”. I argumentationen brukar också finnas resonemanget kring cirkulär ekonomi, lånegarderober mm. Förslag som i och för sig är bra och kräver stora förändringar. Men det räcker inte! Det räcker inte med kunskaperna om de planetära ekologiska gränsvillkoren.

Jag anser att det också behövs att vi utreder och tar fram de planetära sociala, ekonomiska och politiska gränsvillkoren för en hållbar utveckling. Då är jag övertygad om att man kommer att finna att vår ekonomiska tillväxt, produktion och konsumtion inte är förenlig med en hållbar utveckling.

Utifrån den problembeskrivningen kan vi gå vidare och formulera realistiska åtgärder för en hållbar framtid för livet på vår planet. Min uppfattning är att vi i grunden behöver förändra vårt samhällssystem, vårt politisk och ekonomiska system. 

Ofta hörs: ”Diskussionen om ekonomisk tillväxt och hållbarhet handlar inte om någon principiellt tillväxtmotstånd utan om att ta ansvar för framtiden”.

Jag tycker att denna ståndpunkt är problematisk då den inte klart tar ställning till att den ekonomiska tillväxten är ohållbar, men jag kan förstå att man inte vill ”skrämma upp” opinionen (om det nu är det man inte vill). Argumentet att tillväxten får ”bli vad den blir”, om målen för samhällssystem och ekosystem fungerar, tycker jag haltar en del. Vi måste tala klarspråk både om att den ekonomiska tillväxten är ohållbar och att vi måste formulera mål och visioner för det hållbara samhället. Först då kan vi bland annat förstå att vi drastiskt måste sänka vår konsumtion och att vårt samhälle i grunden måste utvecklas. 

D:

Tidigare har skrivits: ”I praktiken är det mycket svårt att både öka BNP och samtidigt minska vår belastning på jordklotet. Det är inte teoretiskt omöjligt”.

Man kan vara taktisk och inte tjata om tillväxtfrågan i alla sammanhang. Men detta är helt fel. Den teori som visar, att man kan öka bnp och samtidigt minska belastningen på jordklotet är – FEL. Hypoteser må formuleras, och det är bra att det görs. Men sen ska de prövas. Det finns ingen ordentlig prövning som visar, att vi kan gå från 3.7 jordklot till under 1 och samtidigt öka bnp. Det är bara dumheter. Alla teorier av det slaget är till för att försvara det bestående.

 När någon skriver, att vi måste minska konsumtionen, så betyder det faktiskt mindre produktion. Oavsett om han förstår det eller inte. Och det är bra med ett sådant ställningstagande. Sen behöver vi förklara för personen, att hans teorier om tillväxt är fel. Tillväxt och minskad konsumtion går inte ihop. Skulle han lyckas att få folk att konsumera mindre, så skulle det bli stor kris i kapitalismen. Tillväxten skulle avstanna och backa. Den krisen har han inte några redskap för att hantera, förmodar jag. Dessutom gör han konsumtionsfrågan till en personlig grej. Du och jag ska ändra våra levnadsvanor. Okej för det. Men det räcker aldrig. Det krävs radikala gemensamma åtgärder på samhällsnivå.

A:

Jag är inte säker på att det är teoretiskt omöjligt att kombinera växande BNP med minskad miljöpåverkan under en begränsad tid, även om allt tyder på att det är det i praktiken och definitivt i längden även i teorin .

Ang tillväxtberoende och oberoende så är det ju den frågan + att BNP inte ska vara fokus för samhället som måste drivas. Vi har ju aldrig haft nedväxt som krav. Det kan dock mycket väl bli resultatet av en politik som sätter hållbarhet mm främst, men är knappast ett självändamål. 

E:

  Rader av utredningar visar att resurseffektiviteten i ekonomin kan ökas med en faktor 5 eller mera. Det innebär att dagens linjära och slösaktiga system kan ersättas av något som är många gånger bättre. Huruvida det ”räcker” för en värld med 9-10 miljarder människor med liknande behov som vi är naturligtvis långt ifrån säkert. Det beror på ett stort antal faktorer, inte minst hur matvanorna utvecklas.  

Att sedan få resurseffektiviteten att hända är naturligtvis en annan sak. Där behövs helt nya spelregler i ekonomin och dessutom att det Jeremy Leggett kallar ”the incumbents”, dvs alla de företag och finansiella intressen som tjänar bra på dagens produktions- och konsumtionsformer, inte som hittills benhårt motsätter sig varje förändring. 

Men att kategoriskt hävda att varje tillväxtökning måste leda åt fel håll är inte sakligt. Att sedan BNP är ett bristfälligt mått och bör ersättas är vi alla överens om. 

Vidare. Ingen har i detalj studerat vad värdeskapandet i den framväxande digitala ekonomin kommer att innebära. Redan idag skapas värden i den digitala ekonomin med minimal resursåtgång. Därtill kommer att många av dessa värden inte fångas upp av BNP därför att marknadspriset är noll eller nära noll. Här finns stora möjligheter som ingen forskning djupdykt i.

Av allt detta följer att vi måste sluta måla allting i hundraprocentigt negativa termer. Det sker saker som går åt rätt håll. Om vi tror på att via demokratiska former förändra samhället – och vad är alternativet?! – så måste vi peka på möjligheter, inte bara lista problemen och utmaningarna. 

F:

E skriver:

 ”Att sedan få resurseffektiviteten att hända är naturligtvis en annan sak. Där behövs helt nya spelregler i ekonomin och dessutom att det Jeremy Leggett kallar ”the incumbents”, dvs alla de företag och finansiella intressen som tjänar bra på dagens produktions- och konsumtionsformer, inte som hittills benhårt motsätter sig varje förändring.”

Ovanstående rader beskriver, som vi alla ser, dagens rådande ekonomiska system. Det är i detta system som vi måste fråga oss om det är möjligt att uppnå hållbar ekonomisk tillväxt? Där är vi alla, mer eller mindre, överens om att hållbar ekonomisk tillväxt är omöjlig i vårt rådande ekonomiska system.

Vad beror då denna ”omöjlighet” på? Det är, som jag ser det, just i denna frågeställning som vi ofta har helt skilda svar. Därför, menar jag, är det helt nödvändigt att vi försöker fördjupa oss i förståelsen av vårt rådande ekonomiska system – kapitalismen. Eftersom det ju är kapitalismen ”som hittills benhårt motsätter sig varje förändring”.

Följdfrågan blir naturligtvis: Varför är det så? Kan svaret vara: Kapitalismen kan omöjligen fungera på ett annat sätt än vad som utspelas idag! Detta måste vi diskutera!

Vad menas med: ”Där behövs helt nya spelregler i ekonomin …”? Här blir följdfrågorna: ”Vem/vilka sätter ”spelreglerna”? Hur har dessa ”spelregler” kommit till?

Mitt svar blir: Dessa ”spelregler” har en lång historisk bakgrund som bevisligen utgår ifrån att den ekonomiskt starke sätter reglerna för hur ekonomin skall ”flöda” i våra samhällen. Alltså blir det omöjligt att kunna förändra ”spelreglerna” i ekonomin om inte det grundläggande ekonomiska ägandeförhållandet i våra samhällen förändras.  

Hur då förändras? Jo från ett idag odemokratiskt kapitalägande – som avgör hur kapitalet skall fördelas i samhället – till ett demokratiskt kapitalägande – som avgör hur kapitalet skall fördelas. Vad är det för samhälle vi vill ha? Även detta måste vi diskutera! 

Varför då? Jo därför att det är i dessa helt grundläggande frågeställningar – om hur vårt rådande ekonomiska system fungerar och vad det leder till – som vi får den nödvändiga insikten i varför dagens ekonomiska tillväxt är ohållbar. Utifrån denna nödvändiga insikt så underlättas arbetet med att formulera ”alternativa vägar framåt”.  

G:

 Jo det verkar vara ett vanligt missförstånd att likställa utveckling (gärna teknisk), värdeskapande och ekonomisk tillväxt mätt i BNP. Men ditt exempel E är ju just att något positivt inte reflekteras av BNP eftersom marknadspriset är noll (och det inte förbrukar någora resurser). Detsamma gäller andra värdeskapande sociala aktiviteter, inklusive att jobba mindre. Det som är gratis är helt enkelt inte en del av den moderna ekonomin. Men det bästa i livet är gratis.

(an annan sak är om den digitala ekonomin egentligen innebär några reela minskningar i resursförbrukningen om man ser det på systemnivå-det förefaller inte alls vara så).

B:

Kärnan i kritiken av tillväxtsamhället handlar om de mekanismer i ekonomisystemet som gör oss beroende av en exponentiell ekonomisk tillväxt som inte går att förena med långsiktig hållbarhet för planetens natursystem. Att  ändra på dessa mekanismer är dock svårt och kräver djupgående förändringar på många plan i samhället, något som man hittills undvikit att acceptera nödvändigheten av.

Idag  görs det följaktligen alltmer desperata ansträngningar för att om möjligt uppnå  långsiktig hållbarhet men att ha tillväxten kvar. Det är alltså viktigt att poängtera att de olika förslag som figurerar i debatten håller sig inom denna ekomodernistiska ram. Kärnan i ekomodernismen är just tron på att ekonomisk tillväxt går att förena med hållbarhet; det har t.o.m. pekats på ekonomisk tillväxt som en förutsättning för hållbarhet.

Enligt min mening kommer den ekonomiska tillväxten alltid att betyda energi- och materialgenomströmning i samhället, varför den på sikt är en absolut omöjlighet. Man kan rita upp exponentiella tillväxtkurvor som beskriver matematiska sammanhang men inte en uthållig verklighet. Idag stressas natursystemen till max och i flera avseenden lever vi över de resursnivåer som planeten kan leverera.

Omsatt i den vardagliga verkligheten leder denna järnhårda realitet till absoluta krav på begränsningar av konsumtionen, och då ska vi veta att  människors konsumtion är oerhört centralt i gällande ekonomisk teori. Utan en ständigt växande konsumtion rasar hela ekonomisystemet samman. Det vanliga uttrycket ”få hjulen att snurra” handlar just om att konsumenterna ska konsumera mer, eller ”shoppa” som man säger idag. ”Shopping” har på blott 100 år blivit en hel livsstil, med en enorm acceleration sedan 1980.

Idag  ser vi också resultatet av människors ökade reallöner (skattesänkningarna!) – de som har pengar shoppar som aldrig förr. Men det räcker tydligen inte eftersom  riksbankschefen anser att vi måste ”köpa fler grejer”. Bättre kan inte situationen beskrivas.

Ekonomisystemets  tillväxtkrävande mekanismer är på total kollision med hållbarheten. Uppgiften är därmed given, nämligen att göra samhället oberoende av ekonomisk tillväxt. Samtidigt måste det emellertid ske en nedväxt. Vi har en planet att hushålla med, inte tre eller fyra. Vi står således inför en radikal livsstilsförändring.  Denna sida av saken vägrar dock politikerna ännu att befatta sig med.

H:

Att våga problematisera den ekonomiska tillväxten och gräva på djupet i den problematiseringen utan att för den skull av principskäl vara emot ekonomisk tillväxt (för då blir vi ju lika blint kategoriska som de som av principskäl är för tillväxt som lösningen på allt). Att ifrågasätta dagens ekonomiska system och undersöka lösningar men samtidigt acceptera att vi lever i en värld som är väldigt van vid och beroende av ekonomisk tillväxt som ledstjärna. Och också se att både positiva och negativa saker kommit ut av tillväxtfokuset.     

I:

Bleve mycket tacksam om du ville utveckla denna del i ditt inlägg E:

”Vidare. Ingen har i detalj studerat vad värdeskapandet i den framväxande digitala ekonomin kommer att innebära. Redan idag skapas värden i den digitala ekonomin med minimal resursåtgång. Därtill kommer att många av dessa värden inte fångas upp av BNP därför att marknadspriset är noll eller nära noll.”

H:

 Fast å andra sidan blir ju frågan då varför det är så viktigt att ekonomin till varje pris ska växa, oavsett vad det är som gör att den växer? På kort sikt är svaret givetvis att systemet är uppbyggt på kravet om ständig tillväxt och att det finns allvarliga kortsiktiga konsekvenser av utebliven tillväxt, dvs det vi kallar tillväxtens dilemma. Men på lång sikt kan man ju verkligen ställa sig frågan. Ska vi verkligen fortsätta att bygga vidare på ett system där mer konsumtion, fler arbetade timmar osv är inbyggt i logiken? Varför det?      

Ett samhälle där tillväxten sker till övergripande del genom digitala tjänster med låg miljöpåverkan är ju egentligen ett samhälle där vi minskat den materiella konsumtionen fast istället för att njuta av den frihet som det innebär i mindre behov av arbetad tid så hittar vi på nåt annat som gör att vi måste fortsätta att arbeta lika mycket i alla fall. För mig blir det lite konstigt hur man än vänder på det helt enkelt. 

D:

”Att våga problematisera den ekonomiska tillväxten och gräva på djupet i den problematiseringen utan att för den skull av principskäl vara emot ekonomisk tillväxt (för då blir vi ju lika blint kategoriska som de som av principskäl är för tillväxt som lösningen på allt).”

Detta är fel! Istället handlar det om ”att vi accepterar att teknikutvecklingen inte kommer ändra det faktum att evig materiell tillväxt är omöjlig på en planet med begränsade resurser.” 

 Det här är ett kategoriskt ställningstagande. Tycker H att det är blint? Hur man kan få detta att gå ihop med att inte ”av principskäl vara emot ekonomisk tillväxt”, det har jag svårt att förstå. Förklara! 

 ”Ett samhälle där tillväxten sker till övergripande del genom digitala tjänster med låg miljöpåverkan” är ett drömsamhälle, det är inte det samhälle vi har och vi kommer aldrig att få det. Att överhuvudtaget uttrycka sig på det sättet förefaller för mig som spegel av nationalekonomisk okunskap. Om det finns tydlig, alkemisk forskning som visar att vi kan framställa guld ur luft, så måste den upp på bordet. Raljerar jag? Jo, men jag uppfattar argumenten som extremt tomma. Och det är inte mer raljant än att kalla ställningstagande mot tillväxt för ”blint kategoriska”. Snälla ni, förklara!

B skriver alldeles utmärkt och avslutar med den klassiska om 3 jordklot. Om H menar, att dessa jordklot är en falsk beskrivning av verkligheten, så bör han redogöra för vad som är fel. I grund och botten: Det verkar behövas klargöranden. Verkligheten behöver konkreta ställningstaganden, inte spekulationer.

J:

Just meningen om att hållbar tillväxt är teoretisk möjlig på kort sikt men saknar empiriskt stöd är viktig.  Visar att vi har ett empiriskt snarare än ideologiskt betingat motstånd mot tillväxt.

A:

 Svaret ligger i att det är en enorm skillnad mellan att säga att tillväxt är omöjligt i längden och att vara principiell motståndare till tillväxt. 

H:

Som svar på dina synpunkter (missförstånd) D  så vill jag börja med att belysa en nyansskillnad i den mening du hänvisar till :

     ”att vi accepterar att teknikutvecklingen inte kommer ändra det faktum att evig materiell tillväxt är omöjlig på en planet med begränsade resurser”   

Notera att det står evig materiell tillväxt är omöjlig. Och det tror jag de flesta håller med om. Om evig  ekonomisk tillväxt är omöjlig är en betydligt svårare fråga att svara på. Det är så mycket som kan komma att ändras både i det sätt vi mäter BNP och innehållet i den. Det enda jag vågar säga säkert om den saken är att den typ av ekonomisk tillväxt vi har idag inte kan fortgå särskilt länge till utan att sabba våra livsförutsättningar.      

En tredje sak jag tror att de flesta är överens om är att det helt klart vore en fördel om vi kunde skapa ett samhälle som är oberoende av ekonomisk tillväxt och istället styr direkt mot betydligt viktigare mål.     

Jag tror att du och jag egentligen har väldigt lika syn på tillväxtens tillkortakommanden D, även om vi kanske väljer att uttrycka oss lite olika och fokusera på olika saker när vi vill påverka i tillväxtfrågan.      

D:

En spets: Mitt mål är ett svenskt samhälle med nerväxt från 3.7 jordklot till under 1. Däremot finns det gott om länder på jorden, där det behövs tillväxt. Målet för en som menar att alla människor är lika mycket värda, måste vara, att vi alla landar nån stans under 1 klot. Högst. Om man sen istället använder begreppet planetära gränsvärden, så är det mer svårbegripligt som bild, men sakligt detsamma. Ord som tillväxtrealism och tillväxtoberoende kan inte bli nyckelorden i den förändringen. Då kommer man inte fram till den ”radikalitet” som behövs för att skapa det politiskt-ekonomiska program som behövs. Däremot kan orden vara bra i vissa diskussioner och analyser.

En annan spets: Ekonomisk tillväxt är idag lika med materiell tillväxt. Ton cement, antal bilar, importerade klädesplagg. Inte fler lärare eller skådespelare. Det räcker att säga tillväxt. Politiker, ekonomer och företagsledare menar samma sak med det. Att prata på ett annat sätt är att förvilla begreppen. Man kan inte förorda minskad konsumtion och tro att det går att kombinera med ökad tillväxt. Det är fel, fel, fel. Jag tror, att man menar väl, men det blir inte rätt. Däremot är jag helt övertygad om, att det finns gott om politiker, ekonomer och företagsledare, som när de pratar med klimataktivister och engagerade väljare säger, att tillväxt kan vara så mycket annat. Det har ett syfte: att förvilla, att få folk att inte vara ”principiellt mot tillväxt”. Alla politiker, ekonomer och företagsledare är inte sådana. Tvärtom är de nog som folk är mest. Och det räcker inte för att ”rädda världen”.

En trejde spets: Det största hindret för stoppa miljökatastroferna är kapitalismen. Jag säger gärna ”den vilda kapitalismen”. Det finns två anledningar till detta uttryck. Dels riktar det in sig på kapitalismens vildhet. Frågan står då: Hur ska vi göra för att tämja denna kapitalism, tämja vildheten i det ekonomiska system vi har? Vi riktar då in oss på åtgärder, inte på abstraktioner som ”avskaffa kapitalismen”, som bara ekar tomt. Den andra anledningen till att säga ”vilda kapitalismen” är ungefär, att ”ingen vet exakt hur modellen ska se ut”. Jag är sosse, reformist. Omställningen måste prövas fram genom många reformer. Ingen har varit med om den omställning som måste göras. Men den är radikal. Stora ingrepp i den ekonomiska ordningen måste till. Vilken mix av privata (stora och små), statliga, kooperativa och andra företag vi kommer att landa på i olika delar av processen, det får vi se. Men vi måste upprätta ett samhälleligt komando över ekonomin, som inte finns idag. Den demokratiska processen måste utvecklas radikalt. I Sverige, i Europa, globalt.

 Sen är inte kapitalismens vildhet det enda hindret för omställningen. I många länder är diktaturen från överklassen och den styrande eliten så brutal (Egypten, Saudiarabien, Kina), att människorna inte ens ges möjlighet att ta ställning till jordens belägenhet. Möjligheten till en demokratisk process är nödvändig för omställningen.

H:

 Jag håller med om i stort sett allt du säger D. Men vi lever i en verklighet där många av de kanaler där vi kan nå ut har dörrvakter som inte tänker så ”radikalt” som vi. Tycker det är bra att vi har en ständig diskussion om formuleringar, så länge det inte drar åt påhoppshållet. Och jag tror inte det går att hitta en exakt taktik för hur vi når ut med vårt budskap, utan att taktiken måste få vara olika för olika kanaler och olika personer. Att nå ut överhuvudtaget är ju det första steget. Först när man gör det har det någon betydelse hur man formulerat sig.    

D:

 Jag tycker formuleringen ”blint kategoriska” drar åt påhoppshållet. Och så länge du inte ”av principskäl är emot tillväxt”, så förstår jag inte hur du kan påstå, att du håller med om i stort sett allt jag säger. Allt annat är ju underordnat detta.

B:

Det är säkert många som förstår budskapet. Men de förstår också  att uppgiften att få ekonomin på rätt köl är gigantisk, ja omöjlig i de flestas  ögon. Man tittar sig omkring och frågar sig vem eller vilka som ska genomföra  detta. Och så faller frågan. Jag har en känsla av att det krävs en kritisk massa  där frågan börjar rulla på ordentligt, och för det krävs det nog kriser. Klotet  snurrar ju fortfarande och de flesta av beslutsfattarna inom politik, näringsliv  och finans sitter på gräddhyllan och tycker att det mesta fungerar bra idag;  tillväxten går deras väg. Jag återkommer ofta till frågan om vårt ekologiska  fotavtryck. Men när inte ens denna uppgift (om 3,7 jordklot) leder till  påtagliga rörelser i folkdjupet eller bland beslutsfattarna, vad ska då tända  gnistan?

 Och kanske blir det i stället den uteblivna tillväxten som  väcker de flesta. En sådan utveckling slår direkt in i människors vardag. Betänk  att tillväxten idag till stora delar bygger på lån. Man skaffar sig skulder upp  över öronen. Man kommer att göra allt för att upprätthålla tillväxten, helt  enkelt därför att man kan ingenting annat. Man ser ingen utväg ur  tillväxtberoendet. 

F:

”Och kanske blir det i stället den uteblivna tillväxten som  väcker de flesta. En sådan utveckling slår direkt in i människors vardag. Betänk  att tillväxten idag till stora delar bygger på lån. Man skaffar sig skulder upp  över öronen. Man kommer att göra allt för att upprätthålla tillväxten, helt  enkelt därför att man kan ingenting annat. Man ser ingen utväg ur  tillväxtberoendet.”

 Förmodligen blir det just detta scenario som beskrivs ovan! ”Man ser ingen utväg ur tillväxtberoendet.”

Och varför ses ”ingen utväg”? Det är just i denna frågeställning som vi måste fördjupa oss i analysen av hur vårt rådande ekonomiska system fungerar. Jag menar att vi kan inte ”slå in på villfarelsen” och tro att det går att förändra den nu rådande utvecklingen och samtidigt hålla fast vid det kapitalistiska ramverket.

Varför går inte det? Nej helt enkelt därför att det kapitalistiska ramverket kräver tillväxt för att kunna fungera.

Hur går vi då vidare? Enligt min mening så blir det därför nödvändigt att komma fram till övertygelsen om att vi måste ta ställning mot det rådande ekonomiska systemet – kapitalismen.

Vi kan inte ”gå runt” den här avgörande frågan. Den kommer upp i alla sammanhang när vi diskuterar våra samhällens framtid. I synnerhet när vi diskuterar den ekonomiska tillväxtproblematiken.

När vårt ekologiska avtryck pekar på 3,7 jordklot då har självfallet någonting grundläggande gått fel i vårt strukturella byggande av våra samhällen.  

B:

När du talar om kapitalism så utgår jag från att du  avser privat ägande av produktionsmedel + marknadsekonomi. Ett alternativ är  offentligt ägande (socialism) och planekonomi. Jag ser inte detta som ett  realistiskt alternativ eftersom det misslyckats överallt med kända konsekvenser. 

Först och främst måste vi inse att alla ekonomiska system är reglerade på något sätt; någon absolut  ”fri” ekonomi existerar inte. Sedan måste vi granska hur regleringarna i dagens  ekonomisystem ser ut och fungerar. Privat ägande + marknad kan nämligen se ut på  olika sätt. Grovt indelat kan regleringarna gynna kapitalets frihet eller  friheten för människor. Friheten för människor kan handla om regleringar som  garanterar hänsyn till arbetsvillkor och miljö. Just nu förhandlas om ett nytt  handelsavtal mellan EU och USA – TTIP. Ett utmärkt exempel! Ska vi kasta yxan  (”kapitalismen”) i sjön och uppfinna något annat, eller ska vi reglera så att vi  kan leva med det minst dåliga systemet även i fortsättningen?

Kapitalismen har brister, men den har även ovärderliga fördelar som  inte kunnat uppnås på något annat sätt. Och har vi inte en utgångspunkt som fungerar någorlunda, då  blir det svårt att genomföra de förändringar som är nödvändiga.  Vi har dessutom ett demokratiskt system att värna om. Utvecklingen måste ske  under ordnade former. Slutligen är tillväxttänkandet inte begränsat till  ”kapitalismen”. Vår tid har institutionaliserat och närmast naturlagsförklarat  tillväxten, men tillväxtidén är  mycket gammal. Låt oss alltså först undersöka vad som måste förändras om vi vill  bli tillväxtoberoende.  

G:

Jag undrar vilka grunder du har för att säga att tillväxtidén är ”mycket gammal”. Det är inte min uppfattning alls. Jag tycker det verkar svårt att se att tanken på tillväxt – och ännu mer ”ekonomisk tillväxt” har varit påtaglig under den mänskliga historien.
Jag har intrycket att den snarast är en skapelse av den framväxande kapitalismen (därmed inte sagt att den inte också har omhuldats av sk kommunistiska regimer som Sovjetunionen)?

 
 
 
K:
B skrev: ”När du talar om kapitalism så utgår jag från att du avser privat ägande av produktionsmedel + marknadsekonomi.”

Eftersom det finns många definitioner av kapitalism och ett par av dem används i vardagliga diskussioner som denna, kan man hamna helt fel om man antar att det är en av dem som avses. Tydligen blev det så även i detta fall. 

Själv använder jag aldrig den definition som B utgick från. Det har funnits privat ägande och marknader även i civilisationer som inte har varit kapitalistiska. 

För mig som icke neoklassisk ekonom är det därför naturligt att använda kapitalism som ett begrepp för ett samhälle där ackumulation av kapital har utvecklats till det överordnade ”syftet” eller funktionen. Med kapital avses tillgångar som ger avkastning i form av ränta eller utdelning. (Om det handlar om pengar eller natura spelar ingen roll.)

För andra och inte minst för neoklassiska ekonomer är det lika naturligt att använda den breda definition som B nämnde. 

Den enda lösningen på detta är väl att man faktiskt ständigt talar om vilket definition man använder när man är i sällskap där flera definitioner används. 

Aristoteles använde inte ordet tillväxt men i Politiken bekymrade han sig över kapitalisterna som endast var intresserade av att få sitt kapital att växa. Han var dock inte först. Det talas på många ställen i Gamla Testamentet om Jubelår då alla skulder efterskänkes eftersom ekonomin har gått i stå på grund av att landets kapital ackumulerats och koncentrerats i händerna på ett litet fåtal som hade räntefordringar på folk i gemen. Utan ett växande kapital finns det inget kapital att ackumulera och koncentrera. 

Sociologer som använder världsekonomi som en modell för att förstå vad som händer i stort över tiden, menar att vår nuvarande världsekonomi med Wall Street som det centrum mot vilket allt ackumulerat kapital tenderar att koncentreras, är den första kapitalistiska världsekonomin. Det kan man diskutera men den kinesiska världsekonomi som varade fram till medeltiden, var tydligen inte ett kapitalistiskt system i den bemärkelsen att den överordnade egenskapen/funktionen var att ackumulera kapital – tillväxt. Jason W Moore argumenterar i likhet med andra historiker, sociologer och ekonomer som inspirerats av Fernand Braudel, för att industrialismen föddes redan på 1400-talet under det italienska longue durée. 

Som ni förstår delar jag B:s uppfattning att ekonomisk tillväxt är ett mycket gammalt fenomen. 

B:

Ja, du har delvis rätt. Jag utgick från den gängse nutida uppfattningen.  Men man kan lägga in fler signalement för vad som utmärker kapitalismen. Man kan  t.ex. säga att kapitalism är en social konstruktion bestående av  egendomsägare och egendomslösa, kapitalister och arbetare etc. Men egentligen är  ju kapitalism ett egendomsrättsligt system. Privat ägande helt enkelt.  Socialism är ett annat egendomsrättsligt system, nämligen offentligt ägande.  Marknadsekonomi kan vi ha i båda fallen. Vi kommer dock inte åt beroendet av  ekonomisk tillväxt genom denna ytliga analys. Både kapitalister och socialister  anser att planeten är gränslös och i princip gratis, varför tillväxten ses som  en självklarhet. Det finns ingen teoretisering av samhällets naturbas eller av  vårt beroende av natursystemen. Den analysen har kommit ur den gröna  rörelsen.

K:

Den gröna rörelsen var inte först med att teoretisera kring samhällets naturbas. Sådana teorier är ju typiska för våra ursprungsbefolkningar. Väl kända exempel är folken i Norra och Södra Amerika, i Australien, i Asien och i våra egna samer. Dessa teorier var också grundläggande för den klassiska ekonomiska teorin under 1800-talet och det var också självklart för Aristoteles så som jag läser Aristoteles, var det också självklart för honom. Det finns många goda idéer som har väckts under Solen och den gröna rörelsen var nog sist med att uppfinna just denna teori. 

För min egen del ansluter jag mig till de som ser evolutionen som en process där nya överordnade system utvecklas ur befintliga holarkiska system så länge som tillgången till energi och näringsämnen är tillräcklig. Människans samhälle – en social konstruktion – ingår i denna process. Vi är bra på att utveckla vår teknik och när tekniken utvecklas anpassar vi våra institutioner för att bättre kunna dra nytta av den. När tekniken har nått en sådan nivå att den sociala organisationen inte kan inrymmas inom det traditionella samhället kommer ett nytt samhälle att växa fram. 

Karl Polanyi har beskrivit hur dagens välfärdssamhälle har utvecklats ur detta ursprungliga samhälle som en ”den stora omdaningen”. Han delade upp denna omdaning i tre tydliga faser. Hans bild är att den pågick från slutet av 1700-talet och fram till andra världskriget. 

I den första fasen som pågick fram till den industriella revolutionen, var samhället traditionellt dvs opåverkat av industrialiseringen. Det ekonomiska var inbäddat tillsammans med andra sociala relationer och kunde inte urskiljas som något särskilt eller som något som var viktigare än andra sociala relationer. I de lokala ekonomier som utgjordes av gårdar, byar och småstäder, var man i stort sett självförsörjande. Man producerade småskaligt, dels för husbehov, dels för avsalu. När inkomsten fördelades skedde det inte på marknader utan inom ramen för en större krets som omfattade familjen, släkten, grannar och vänner. Det ”ekonomiska” var endast en av många aspekter på alla de relationer som man upprätthöll inom dessa kretsar. 

I och med industrialiseringen kom de ekonomiska relationerna att frigöras från andra relationer och få en ökad betydelse. I denna andra fas  kunde man urskilja ekonomin som en särskild samhällssfär där nya institutioner utvecklades som ett svar på ny teknik som kom att utgöra kapital som gav deras ägare en inkomst som skiljde sig från lantbrukarnas och arbetarnas. Detta skedde parallellt med att marknader för varor, mark, arbete och pengar växte fram. 

Denna ”urbäddning” av ekonomin innebar att många lantbrukare hamnade i en utsatt position där de var mycket sårbara. Hushåll på landsbygden kunde till exempel bli av med sin viktigaste resurs när den övermäktiga överklassen lade beslag på deras allmänningar och bostäder. De tvingades av sådana skäl att söka lönearbete vid fabrikerna i städerna. Konkurrensen om dessa jobb var stor och många engelsmän levde därför i den misär som Dickens har beskrivit. Folk förlorade det sociala sammanhang som hade tryggat deras liv i det traditionella samhället. Istället fick de leva med det renodlade marknadssamhällets osäkerhet. 

Det omfattande lidande som detta medförde skapade motreaktioner. Det gick inte fort men med tiden ledde dessa till att man minskade flertalets utsatthet. Exploateringen av de fossila energiresurserna underlättade denna reaktion men den underlättade även kapitalets tillväxt, ackumulation och koncentration. 

Historiskt började denna läskiga samhällsomvandling i England men den spred sig till alla länder i centrum av vår världsekonomi. 

Piketty har dragit empiriska slutsatser av denna kapitalistiska samhällsutveckling. Eftersom avkastningen på kapital är större än avkastningen på lantbrukarnas eller arbetarnas insatser har förmögenheterna samlats hos de mest förmögna och, om man inte inför en social omfördelning av inkomsterna kommer denna process att drivas till dess att det blir en social kris. 

Även om privat ägande är jag därför inte beredd att skriva under på att kapitalismen (så som jag definierar den) kan definieras som ett egendomsrättsligt system. 

Du ställer den centrala frågan: vad är det som gör vårt samhälle beroende av ekonomisk tillväxt? Du säger också att tillväxten ses som en självklarhet. Man får väl lägga till att det inte är alla som gör det. Kanske man kan förenkla det till att många som ingår i etablissemanget gör det? Kanske är det också många som inte har lyckats etablera sig som också ser det så? Det viktiga för oss är väl att vi är många som inser att beroendet är en social konstruktion. Nästa fråga blir då var i vår sociala konstruktion som vårt tillväxtberoende finns inbyggt. 

Tillväxt är ju allt annat än självklart. Alla borde inse att exponentiell tillväxt i en värld med en resursbas som inte växer alls, kommer att leda till att man växer till dess man blir för stor och därefter kollapsar. OECD har beräknat att BNP kommer att tredubblas under de 36 år som står mellan oss och år 2050.

A:

Miljöåtgärder som håller oss innanför de planetära gränserna är utan tvivel det mest ekonomiska. Men det betyder inte att dessa åtgärder kommer ge tillväxt samtidigt som de ger önskad miljöeffekt. Så länge tillväxt är målet riskerar den miljöbesparande effekten av åtgärderna att ätas upp. Detta har dock visat sig vara väldigt svårt att få folk att förstå. En del inom miljörörelsen tycker snarare att vårt tjafts om tillväxt står i vägen för hållbarhetsåtgärder. 

Om beslutsfattare luras att tro att radikala hållbarhetsåtgärder ger tillväxt så kanske mer hållbarhet kommer att uppnås än om de lyssnar på sådana som oss. När de väl upptäcker att åtgärderna inte gav tillväxt kanske de inte drar igång ett fossilbränslerally för att få upp tillväxten igen utan kanske accepterar läget.  Invändningen är förstås att risken är större att hållbarhetsåtgärderna inte ger effekt eftersom tillväxtkravet äter upp miljövinsterna.Och att risken är att bara miljöåtgärder man tror ska ge tillväxt prioriteras, trots att det kanske inte alls är rätt miljöåtgärder.

Men man måste också beakta scenariot att inget alls händer på grund av att beslutsfattarna tror att miljöåtgärder är för dyrt.

Utsläppsminskningarna kommer vara lönsamma. Vårt svar är att de inte borde bry sig om ifall utsläppsminskningar är lönsamma eller ej. Vem som har störst chans att bli lyssnad på är kanske inte så svårt att föreställa sig..  Det betyder inte att vi inte ska försöka. Det allra bästa vore självklart om vi genast byggde om samhället till att bli tillväxtoberoende och släppte ökad BNP som mål så behövde ingen längre bry sig om tillväxt när de diskuterar hållbarhet. Det måste också finnas aktörer som lyfter detta.

F:

Angående B:s inlägg:

B skrev: ”När du talar om kapitalism så utgår jag från att du avser privat ägande av produktionsmedel + marknadsekonomi. Ett alternativ är offentligt ägande (socialism) och planekonomi. Jag ser inte detta som ett realistiskt alternativ eftersom det misslyckats överallt med kända konsekvenser.”

 Jag avser dagens rådande globala ekonomiska system. Där även det så kallade offentliga ägandet – som ju för övrigt är underställt dom beslutsprocesser som tas i den slutna privatägda marknadsekonomin – har en liknande prioritering som bygger på ständig ekonomisk tillväxt. Alternativet till detta globala ekonomiska system har i tidigare diskussioner beskrivits på ett bra sätt. Håller med dig om att så som vi har lärt känna socialismen med dess planekonomi så är inte detta ”ett realistiskt alternativ”. 

B skrev: ”Ska vi kasta yxan (”kapitalismen”) i sjön och uppfinna något annat, eller ska vi reglera så att vi kan leva med det minst dåliga systemet även i fortsättningen? ”

Kapitalismen kommer att leda till kollaps. Den är, enligt min mening, redan inne i detta stadium. Man skall inte ”uppfinna något annat”. Ett fungerande framtida samhälle skall byggas utifrån dom självklara visioner som har diskuterats, fram och tillbaka. Även dessa i tidigare diskussioner.   

B skrev: ”Kapitalismen har brister, men den har även ovärderliga fördelar som inte kunnat uppnås på något annat sätt. Och har vi inte en utgångspunkt som fungerar någorlunda, då blir det svårt att genomföra de förändringar som vi pekar på är nödvändiga. Vi har dessutom ett demokratiskt system att värna om. Utvecklingen måste ske under ordnade former. Slutligen är tillväxttänkandet inte begränsat till ”kapitalismen”. Vår tid har institutionaliserat och närmast naturlagsförklarat tillväxten, men tillväxtidén är mycket gammal. Låt oss alltså först undersöka vad som måste förändras om vi vill bli tillväxtoberoende.”                  

”Kapitalismen har brister …”

Ja dessa brister ser vi ju tydligt! Men vilka ”ovärderliga fördelar” ser du? Själv ser jag inga, när vi betraktar världen globalt. För det är väl så vi måste se på saken?

”Demokratiskt system att värna om.” Var finns den demokratin? Dom avgörande besluten för våra samhällens utveckling tas ju i slutna rum av just kapitalets ägare. Enligt min mening är detta högst odemokratiskt!

”Vår tid har institutionaliserat och närmast naturlagsförklarat tillväxten…”

Så är det. Men det beror ju på, menar jag, att hela den samhälleliga förvaltningen är uppbyggd utifrån just det kapitalistiska systemets inneboende krav på ständig ekonomisk tillväxt. Alltså ingår även denna förvaltning i det som jag menar kan benämnas kapitalism.

”Låt oss alltså först undersöka vad som måste förändras om vi vill bli tillväxtoberoende.”

Håller med om att detta måste diskuteras grundligt.

B:

F, även om vi så hade all makt över “kapitalet” så  skulle vi inte veta vad vi skulle göra med tillväxtdilemmat.  Det är alltså inte där problemet ligger. Svårigheten att vinna gehör för en  kritik av tillväxtsamhället bottnar framför allt i följande förhållanden:

(1) Okunnighet om dilemmats natur. Få vet vad exponentiell tillväxt  innebär.

(2) De allra flesta människor tjänar faktiskt på den nuvarande  ordningen.

(3) Det finns inga övertygande alternativ.

(4) Ingen kan se hur en övergång ska kunna ske eller vem/vilka som ska  genomföra den. Hur tar vi första steget? Var?

Hindren är således enorma. I detta läge sätter  förnekelsen in som den enklaste men mest primitiva psykologiska  försvarsmekanismen. Endast ihärdig argumentation, forskning, protester,  experiment och, inte minst, KRISER, kan börja rucka på verkligheten. Och ändå är  vi – med våra 3,7 jordklot – ute alldeles försent…

L:

 Instämmer i stort med F:s kommentarer – med ett par preciseringar:

 ”… även det så kallade offentliga ägandet – som ju för övrigt är underställt dom beslutsprocesser  som tas i den slutna privatägda marknadsekonomin – har en liknande prioritering som bygger på ständig ekonomisk tillväxt.”

 – Ordet ”underställt” bör nog inte tolkas som en formell underordning utan som ett underläge i fråga om ekonomisk makt –  som mycket väl kan ha en större betydelse än formell underställning.

”’Demokratiskt system att värna om.’ Var finns den demokratin?”

 – Jag tror det kan vara bra att skilja mellan politisk och ekonomisk demokrati. Vi har en (otillräckligt utvecklad) formell politisk demokrati – som genom avsaknaden av ekonomisk demokrati är så hämmad av de ekonomiska maktförhållandena (trots att de försvagas av  inbördes konkurrens) att det verkligen kan ifrågasättas om vi har en fungerande demokrati överhuvudtaget.

Den grundläggande förutsättningen för en verklig demokrati, och det som demokrati i själva verket handlar om, är en jämn fördelning av makt – och eftersom ägande också är en form av makt måste i en fungerande demokrati också ägandet av samhällets tillgångar vara så jämnt fördelat att det inte kan påverka det demokratiska beslutsfattandet så mycket att man inte längre kan tala om en demokrati. 

För att tala klarspråk: Jag tror inte att vi i våra diskussioner kan undvika att på olika sätt ta upp tillväxtens dubbelnatur (dvs. att både handla om mängd, som främst har ekologisk betydelse, och fördelningen av denna mängd, som främst har social – och därmed en, ofta  kontroversiell, politisk – betydelse). Jag tror det är bäst att göra det öppet, men ändå använda t.ex. ordet ’ekonomisk demokrati’ än socialism, för att tydligt kunna säga att vi är demokrater – om nu någon skulle få för sig att betrakta oss som kryptosocialister.

M:

Jag följer diskussionen med stort intresse, och tycker att alla har mycket intressanta bidrag att komma med, men jag saknar ändå en sammanhållen teori VARFÖR vi MÅSTE ha tillväxt. Jag upplever att såväl politiker, ekonomer som debattörer i regel missar ”motorn” till vårt tillväxtberoende samhälle.

Jag tycker det är avgörande för vår diskussion om tillväxt och ett nytt samhällskoncept att vi når en insikt i hur vårt ekonomiska system fungerar. Och precis som vissa påpekar är kunskapen idag bland politiker och ekonomer obefintliga att det är bankernas penningskapande som står i början av den ekonomiska händelsekedjan. Pengar och skuld skapas samtidigt. Det är skulden som driver konsumtionen och inte tvärtom, som det ofta framställs. Problemet med diskussionen som vi för, är, att vi generellt utgår från en felaktig verklighetsbeskrivning såsom den framställs av ekonomer och skolböcker. Om storyn är fel, då förblir lösningen också osynlig!

En nolltillväxt är i vårt system därför inte bara en fråga av konsumentförsakelse utan en fråga för överlevnad av nuvarande system.

 Vår diskussion borde, som jag ser det, främst se till att vi har en sammanhållen förståelse var roten till problemet ligger, så att vi kan ge adekvata råd till politikerna och opinionsskapare.

K:

Angående M:s inlägg:

I sammanfattning lyder det att man måste förstå varför tillväxten är överordnad allt annat i vår ekonomi, för att kunna svara på denna fråga.

”Det började med Bank of England som grundades 1692 och som 1996 började ge ut papperspengar som kunde växlas in mot guld. I ett senare skede blev det naturligtvis möjligt att skapa papperspengar till ett större värde än det tillgängliga guldet och silvret. Den penningmängd som skapades blev 20 till 30 gånger större än det guld som hade lagrats i Bank of England.”

Detta betyder att mer pengar skapades än det motsvarande värdet av guld – en process som fortsätter in i våra dagar med kreditskapandet. Motsvarigheten bör skapas genom investeringar som ger upphov till ekonomisk tillväxt. Därför börjar det med kapital, både historiskt och kausalt. Entreprenörer behöver kapital för att kunna starta en produktion. De som lånar ut sitt kapital hoppas på en framtida vinst. 

Värdet av aktierna motsvarar den förväntade vinsten. Dessa vinster projiceras in i en ändlös framtid. Man kan också säga att denna ändlösa framtid återspeglas i nuvärdet av dessa aktier. Denna förväntan sträcks ut i oändlighet. Summan av alla framtida vinster kristalliseras i aktiens värde och bestämmer dess marknadspris. Aktier har ett värde i oändlighet men dess värde är ändligt.”

En idé om lösningen på detta problem är att vi antingen försöker rädda kapitalismen eller låter den gå under. Om vi vill  rädda den måste vi se till att den ekonomiska tillväxten är minst 1,8 procent dvs en ekonomi som fördubblas vart fyrtionde år. För att kunna överleva med en så låg tillväxt måste man göra två saker: dels övergå till ”vollgeld” dvs kräva 100 procent reservkrav av banker som medverkar till finansiering, dels att avskaffa aktiebolagen och deras motsvarande aktiebörser med stiftelser som inte har ägarnas avkastning på eget kapital som mål utan produktion för att tillfredsställa samhällets behov. 

Det låter klokt men det är inte klokt med exponentiell tillväxt eftersom en sådan oundvikligen leder till samhällskollaps. 

L:

K skrev:

 ”För att kunna överleva med en så låg tillväxt [1,8%] måste man göra två saker: dels övergå till ”vollgeld” dvs kräva 100 procent reservkrav av banker som medverkar till finansiering, dels att    avskaffa aktiebolagen och deras motsvarande aktiebörser med stiftelser som inte har ägarnas avkastning på eget kapital som mål utan produktion för att tillfredsställa samhällets behov.”

Det låter som sagt klokt. Men man borde förstås göra mer för att undvika kravet på tillväxt. Dessutom att också ersätta aktiebolagen med kooperativ, att ”the creation of money … should be the monopoly of the central bank”.   

Kanske skulle en kombination av dessa två reformer (som med ett demokratiskt styre skulle vara en form av ekonomisk demokrati ) kunna utformas så att samhället klarar sig väl, både med låg tillväxt, nolltillväxt eller nerväxt – och förhoppningsvis en minskad snedväxt.

K:

 Global tillväxt per capita har enligt OECD, sjunkit från 4 % 1971 till 2,5 % 2013 och trenden är fortsatt negativ. Människan har utnyttjat den fossila resursen till att fylla världen med sitt eget samhälle. Vår art lägger beslag på 24 % av den årliga nettotillväxten i biomassa. Bubblan i Kina håller på att spricka, Australien är genom sin kolexport exponerad mot den kinesiska bubblan. Japans åldrande befolkning, kärnkraftkatastrof och misslyckade Abenomics ser ut som en katastrof och USA:s börsbubbla och sociala kris bådar illa liksom EU:s allt sämre ekonomi. 

Liksom andra levande system har vårt samhälle evolverat till ännu något nytt där helt nya egenskaper har vuxit fram. Vårt nuvarande samhällssystem fungerar som ett tillväxtsystem – vi skapar, ackumulerar och koncentrerar kapital. Denna funktion är överordnad allt annat och därför upplever vi tillväxtkravet som något självklart. Denna evolution har skett med hjälp av det kreditbaserade penningsystemet och den fossila resursen – och nu har vi nått tillväxtens gräns. Därför minskar tillväxten och allt tyder på att den kommer att minska till noll och sedan bli negativ. 

Det har motionerats i Riksdagen om att utreda en offentlig beredskap för en stagnerad tillväxt, menar att det hos politikerna (?) inte ens finns en mental beredskap. Det kommer att visa sig om personen har rätt i det i den nya regeringens arbete med att ta fram en livsmedelsstrategi. Även om det industriella jordbruket endast försörjer 30 % av Jordens befolkning så är det svenska folket mycket beroende av detta effektiva men energikrävande och sårbara system. 

 En livsmedelsstrategi ska kunna presenteras under våren 2016. Landsbygdsdepartementet är igång med att ta fram en projektplan. Ett beslut om planen kommer att tas innan årsskiftet och därefter kan arbetet med att ta fram en strategi påbörjas. 

– Jag är vidare mycket mån om att involvera riksdagspartierna i processen, för att skapa en bred förankring. Avsikten är att presentera ett slutligt förslag på en långsiktig svensk livsmedelsstrategi under våren 2016. Avslutningsvis vill jag säga att jag har stora förväntningar på arbetet med livsmedelsstrategin och att jag ser strategin som ett viktigt verktyg för att öka matproduktionen och skapa förutsättningar för tillväxt i hela livsmedelskedjan, skrev en regeringsansvarig i sitt svar på frågan om utredningens när och hur.

Det ska bli intressant att se vad denna utredning – i tillväxtstagnationens tid – kan hitta på för att skapa tillväxt i den energikrävande, industriella och globaliserade livsmedelskedjan – för det är väl den han syftar på?

Och kvar står frågan: vad kan vi göra rent konkret för att möta det som händer när tillväxten blir så låg att systemet havererar?

F:

B skrev:

”Var finns demokratin? frågar du. Tja, du kan fråga samma sak när demokratin är borta. Då blir frågan dessutom mer adekvat. Demokratin är inte självklar. Får vi stor turbulens i samhället p.g.a. ekonomisk och ekologisk kris är det långtifrån säkert att demokratin som vi känner den överlever. Att utgå från att dagens samhälle och värld saknar demokrati eller att den skulle vara  betydelselös är enligt min mening en mycket extrem ståndpunkt. Demokratin är  tvärtom en förutsättning för att lösa de problem vi står inför.”

  Självklart är ”demokratin en förutsättning för att lösa de problem vi står inför”. Har du missförstått mig här? Jag menar ju att vi saknar demokratin för att lösa de problem vi står inför.

Hur skall vi förklara detta då? Ett försök: Vårt rådande ekonomiska system driver hela det ekologiska ramverket till en fullständig kollaps. Vad beror detta i huvudsak på? Jo kapitalismens verkliga beslutsfattare, dom största kapitalägarna, fattar dom avgörande besluten för hur kapitalet skall ”flöda” i våra samhällen. Det inneboende kravet i detta rådande system är, som vi vet, ständig ekonomisk tillväxt. Det är så kapitalismen fungerar.

  I dessa beslutsprocesser så saknas någonting grundläggande. Det saknas demokrati. Den politiska demokratin stängs, bokstavligt talat, ute från dessa, för samhället, helt avgörande beslut.

Varför är det så? Jag menar att för att förstå kapitalismens ”ansikte” så handlar det om makt, makten över kapitalet. Denna ekonomiska makt formar självfallet ”byggandet” av våra samhällen och har därigenom också egenmäktigt ”sett till” att den politiska makten underställs den ekonomiska makten.  

Vi ser detta i den rådande politiken genom exempelvis omöjligheten till verkliga framsteg i klimatförhandlingar; oförmågan att kunna lösa EU:s ekonomiska problem; arbetslöshetens och därmed den sociala misärens fortsatta och ökande utbredning. För att ta några exempel.

Den rådande politiken handlar om att förvalta vårt ekonomiska system, inte att förändra det. Dom politiska besluten blir på så vis som en slags ”serviceinrättning” åt dom ekonomiska grundläggande besluten. Därför kan naturligtvis heller inga framsteg ske när det gäller att få ner vårt ekologiska avtryck till 1 jordklot.

I en verklig demokrati så skall självfallet dom politiska besluten styra ekonomin. Men så är nu inte fallet i vårt rådande kapitalistiska samhälle.  

Det är så jag menar med frågan: ”Var finns demokratin?”

N:

Säkert är det som K säger att idén om tillväxt är gammal. Men under många århundraden/årtusenden så var den här tillväxten mycket långsam, och sett till den tidens ekonomiska aktivitet också hållbar, i någon mening. 

Bruket av krediter och kredit-pengar är också det gammalt, men fick fotfäste i Europa under renässansen. 

De första centralbankerna (Sveriges riksbank 1668 och Bank of England 1692) grundades under en era då Europeiska länder försökte växa genom krigföring och genom att kolonisera/erövra resten av världen, och denna typ av krigs/koloniseringsprojekt är tydliga exempel på ”investera nu-erhåll betalning senare” dvs situationer då kredit underlättar för att genomföra projektet.  

Jag tänker mig att det inte är ngn tillfällighet att bank/kreditväsendet konsolideras/formaliseras under denna era; att centralbanker bildas etc. 

Vid 1800-talet mitt så var världen i princip färdigkoloniserad. Möjligheten att växa ekonomin genom erövring/kolonisation var nu uttömd. Nu tar istället den fossildrivna teknologiska tillväxt-fasen över. Idag befinner oss i slutet av den tillväxtfasen. 

L:

K skrev:”Vårt nuvarande samhällssystem fungerar som ett tillväxtsystem …    och nu har vi nått tillväxtens gräns. Därför minskar tillväxten och  allt tyder på att den kommer att minska till noll och sedan bli negativ.”

   Det verkar troligt – alltså att tillväxten, nationellt och globalt, kommer att minska tills den blir negativ. Men om kravet på tillväxt (från nätverk av ömsesidiga, mer eller mindre tvingande, beroenden) ändå finns kvar, i ett krympande dysfunktionellt system som inte förändrats i grunden, kan det fortfarande säkert bidra till en tillväxt begränsad till ekonomiskt välmående grupper och regioner, globalt manifesterad som en socialt destabiliserande snedväxt.

   Men att ett sådant förlopp är troligt betyder inte att det enda vi kan göra är att bygga upp en katastrofberedskap. I stället kan vi redan nu, och det görs redan, bygga upp nätverk med demokratiska företag och finansieringssystem som inte kräver ekonomisk tillväxt för att fungera väl. Ju längre man har lyckats komma i arbetet med att knyta ihop sådana nätverk till större system innan resterna av det gamla systemet har kollapsat helt, desto bättre.

K:

 Vi kommer då alltså att leva  i en världsekonomi där man ransonerar energi och resurser på ett ojämlikt sätt så att de perifera regionerna endast får det nödvändiga för att regionen i centrum ska kunna fortsätta ackumulera och koncentrera kapital. 

Jag delar uppfattningen att man inte ska fokusera på det som vi inte vill ska hända. Det räcker med att vi har en realistiskt bild av vad det är som egentligen pågår och lägger vår tid och kraft på att utveckla det nya som kan växa fram när det gamla rasar.

B:

Det är lätt att irra bort sig i teoretiska resonemang och därmed glömma  verkligheten som ju är det viktigaste. Detta gäller inte minst frågan om  demokrati. Enligt min mening har vi både politisk demokrati och ekonomisk  demokrati i Sverige. Det beror hela tiden på hur vi definierar de olika formerna  av demokrati. Man kan inte bortse från att de val vi gör på marknaderna är en  form av ekonomisk demokrati, i synnerhet inte om man ser till  resultatet för individerna. Denna form av ekonomisk demokrati har lett  till en helt otrolig välståndsökning, och det finns helt enkelt inte någon annan  form av ekonomisk demokrati som lett till bättre resultat. Att försöka utvidga  denna ekonomiska demokrati till att omfatta även beslutanderätten över  produktionen av de varor vi väljer på marknaderna har aldrig lett till  någonting gott. Man kan väl i stället säga att det står var och en fritt att  även börja producera varor. Det finns oerhört mycket skrivet om “ekonomisk  demokrati” och som kommer från den politiska vänstern, men ingenting av vad jag  läst under snart 50 år har tilltalat mig. Ernst Wigforss brottades med sådana  idéer men han var långtifrån ensam. Sedan har vi hela anarkismen, syndikalismen  o.s.v. Konsumenterna kommer inte att i första taget frångå den nuvarande  ordningen eftersom den faktiskt fungerar väl, och människor som är nöjda gör  inte revolution. Att den ordningen sedan leder till olika skevheter är det  politikens uppgift att korrigera. Jag tror alltså att vi även i  tillväxtfrågan kan komma långt genom förnuftiga och verklighetsförankrade  resonemang och arrangemang. Jag har erfarenhet av 1970-talets extremvänster och  dess oändliga teoretiserande uppe i det blå (eller rättare sagt röda). Det leder  endast till instängningseffekter och utdefiniering.

F, även om vi så hade all makt över “kapitalet” så  skulle vi inte veta vad vi skulle göra med tillväxtdilemmat.  Det är alltså inte där problemet ligger. Svårigheten att vinna gehör för en  kritik av tillväxtsamhället bottnar framför allt i följande förhållanden:

(1) Okunnighet om dilemmats natur. Få vet vad exponentiell tillväxt  innebär.

(2) De allra flesta människor tjänar faktiskt på den nuvarande  ordningen.

(3) Det finns inga övertygande alternativ.

(4) Ingen kan se hur en övergång ska kunna ske eller vem/vilka som ska  genomföra den. Hur tar vi första steget? Var?

Hindren är således enorma. I detta läge sätter  förnekelsen in som den enklaste men mest primitiva psykologiska  försvarsmekanismen. Endast ihärdig argumentation, forskning, protester,  experiment och, inte minst, KRISER, kan börja rucka på verkligheten. Och ändå är  vi – med våra 3,7 jordklot – ute alldeles försent…

O:

Det är intressant i allra högsta grad och viktiga frågeställningar. Och det går att tycka olika.

Jag tycker att fegheten och flatheten inte tjänar något som helst syfte. Den bjuder inte ens in till diskussion. Se bara på klimatförhandlingsarbetet. En veritabel flopp. Varken mer eller mindre. Eller fiskekvoter, där jag upplever att forskarna ändå satt ner foten lite mer, men politiker samt verksamhetsutövare struntar likväl i dessa.

Politik borde handla om att våga. Idag verkar det mest handla om att förvalta en maktposition. Och att vinna spelet.

Det behöver knappast vara domedagsprofetia att säga hur det verkligen ligger till. Tvärtom, endast utifrån en tydlig problembild går det att ta ställning och försöka hitta lösningar. Då blir det också relevant. Till skillnad från när folk gömmer sig bakom idéer om ”lönsamhet” samt att lite teknologisk utveckling på 50 års sikt kommer lösa biffen.

Vi är sedan länge i ett sådant skede att det mesta av taktik är meningslös. Och gällande strategi så handlar det om konstruktivitet och avstämbara mål.

L:

 B skrev:    ”Man kan inte bortse från att de val vi gör på marknaderna är en form av ekonomisk demokrati, i synnerhet inte om man ser till resultatet för individerna. Denna form av ekonomisk demokrati har lett till en helt otrolig välståndsökning”

    Det är ett ganska allmänt erkänt faktum att ”de val vi gör på marknaderna” i hög grad kan påverkas av marknadsföringsåtgärder (reklam m.m.) som vi inte själva kan påverka (varför skulle annars så mycket pengar satsas på dem?), och som därför inte är särskilt demokratiska. Dessutom är denna ”otroliga välståndsökning” och dess    materiella konsumtion en av de viktigaste orsakerna till den resursförbrukning med utsläpp och hotande ekologiska kollapser som vi inte kan göra någonting åt inom ramen för en ekonomi som bygger på konkurrens och tillväxt.

 B skrev:     ”… det finns helt enkelt inte någon annan form av ekonomisk demokrati som lett till bättre resultat. Att försöka utvidga denna ekonomiska demokrati till att omfatta även beslutanderätten över produktionen av de varor vi väljer på marknaderna har aldrig lett till någonting gott.”

    Det stämmer inte. Den spanska kooperativ-gruppen Mondragon, som varit verksam sedan 50-talet och har över 70.000 arbetande medlemmar är ett välkänt exempel. Det finns flera.

B skrev:    ”Konsumenterna kommer inte att i första taget frångå den nuvarande ordningen eftersom den faktiskt fungerar väl, och människor som är nöjda gör inte revolution. Att den ordningen sedan leder till olika skevheter är det politikens uppgift att korrigera.”

    Det är många som den nuvarande ordningen definitivt inte fungerar väl för, och som får lida och vänta förgäves på att politikerna gör någonting. Många politiker vill säkert göra någonting, men deras handlingsfrihet är begränsad, bl.a. av krav från samhällets ekonomiska sektor.

B skrev:     ”Jag har erfarenhet av 1970-talets extremvänster och dess oändliga teoretiserande uppe i det blå (eller rättare sagt röda).”

    Jag har också erfarenheter från den tidens vänsterdebatter, men kanske inte lika negativa. Tyvärr hade det behövts mer tid att utveckla idéerna (om bl.a. ”företagsdemokrati” som även en del liberaler var intresserade av) innan vänsterengagemanget dog ut efter Vietnam-krigets slut och under näringslivets nyliberala motoffensiv.

G:

Vi skjuter oss i foten genom att appelera till att staten, folk eller företag skall ändra sitt betende med motivet att det lönar sig. ”Det lönar” sig som alltings mått är ju i själva verket det som har skapat mycket av miljöförstöringen. Vi talar inte om för föräldrar att det ”lönar sig” att uppfostra barnen, utan att de har en moralisk skyldighet att göra det, att det kommer ge dem tillfredsställelse eller att de förväntas göra det för att det är deras j-la plikt om de nu nödvändigtvis måste föröka sig. Att klä diskussionen i termer om det lönar sig eller inte, skulle för de flesta te sig absurt. Men det är lika absurt att klä diskussionen om miljön i ekonomiska termer. Och genom att göra det så bekräftar vi och förstärker att det snöda egenintresset är det som styr – och som skall styra – hur smart är det?

P:

 Håller helt med det som G skriver  om den moraliska skyldigheten när det gäller miljöomsorg. Tycker också att det är märkligt att vi i samhället inte har någon diskussion om hur det kommer sig att man i mer än 20 års tid misslyckats i klimatförhandlingarna. Klimatfrågan anses ju t o m i gällande regeringsförklaring vara ”vår tids ödesfråga” så varför inte då ha en mer grundläggande diskussion?

Min egen uppfattning är att den av nästan alla omfattade strategin (win-win + internationella förhandlingar), inte är en del av lösningen utan en del av problemet.

Det kanske är fel, men märkligt att det knappast finns någon diskussion om detta. I själva verket råder det i princip politisk konsensus om denna strategi (från M till V och MP) och dessutom omfattas den av Naturskyddsföreningen. Skillnaden är mer vad som är win-win eller ej och hur man ska gå fram i de internationella förhandlingarna.

Jag anser att om en viss strategi inte verkar fungera så måste man analysera varför den inte fungerar. Men så fungerar inte vårt samhälle. Utan alla väntar på att snart ska strategin börja fungera, nu är det till Paris nästa  år som förhoppningarna knyts. Trots att det grundläggande resultatet redan går att förutsäga. Det handlar bara om graden av misslyckande.

C:

Vi börjar nu närma oss pudelns kärna. Inom miljörörelsen och här förs en livlig debatt om hur vi skall utforma vårt ekonomiska system för att undvika ekologiska och sociala katastrofer. Det blir svårt att påverka opinionen om vi inte kan ena oss om några punkter. Jag uppfattar att vi i stort är överens om följande:

* Någon form av cirkulär ekonomi behövs där BNP-tillväxt och ökad produktion underordnas den ekologiska och sociala hållbarheten.

*Alternativa affärsmodeller och företagsformer behöver utvecklas.

*Banker och finansbranschen behöver regleras. En ny ekonomisk logik behövs.

*Transformativa förändringar behövs, problemen är systemkriser.

*Individen behöver förändra sitt beteende och sina konsumtionsvanor.

*Ny teknik (som inte bara ökar produktionen) och resurseffektiviseringar behövs.

*Dagens ekonomiska tillväxt bidrar till ökade koldioxidutsläpp och ökad medeltemperatur som i sin tur skapar extrema väderlekshändelser.

*Dagens tillväxt leder även till att den biologiska mångfalden minskar, trycket ökar på de redan ansträngda ”ekosystemtjänsterna” och på planetens gränsvillkor. Det ekologiska fotavtrycket växer.

Allt detta tyder på att vi är överens om att dagens ”nuvarande” ekonomiska tillväxte inte är hållbar.  Därför tycker jag heller inte att man kan säga att kritik mot den ekonomiska tillväxten är ”blint kategorisk”. 

Det vi inte är överens om är om de uppräknade punkterna räcker eller inte. Jag tillhör de som anser att de inte räcker, utan vi behöver i grunden förändra samhället och minska vår produktion och konsumtion. Tillväxten behöver överges i den rika delen av världen. Det handlar inte om att en hållbar ekonomi skall vara ”lönsam” utan den skall ge oss en möjlighet att skapa en dräglig tillvaro för människor och ekosystem på jorden, nu och i framtiden. Jag tycker att G och andra uttryckt detta mycket bra i vår mejlväxling.

Det är viktigt att vi som minsta gemensamma nämnare kan ena oss om att dagens ”nuvarande” ständiga ekonomiska tillväxte är ohållbar. Då kan vi vara tydliga i vårt opinionsarbete. Om vi inte är tydliga här, kommer inte allmänhet, politiker och företag att på allvar kunna ta till sig det problematiska med ekonomisk tillväxt. Vi kommer heller inte att få en viktig och intellektuellt hederlig debatt om ekonomisk tillväxt. I dag verkar den allmänna konsensusen vara att ekonomisk tillväxt måste vara ledstjärna för samhällsutvecklingen. Vi behöver sticka hål på det tabu som i dag råder i samhället kring frågor om ständig exponentiell ekonomisk tillväxt.

Tycker ni att vi kan vara överens om de punkter ovan som jag anser att vi är överens om?

Sedan kan man fråga sig hur man taktiskt skall gå till väga i tillväxtdebatten. Skall vi mörka allvaret för att inte skrämma allmänhet och politiker, eller??

Och hur skall förändringarna kunna genomföras?

K:

Ett bra initiativ C! Att ringa in vad det råder konsensus om är en god idé. Den stödjer jag. Kanske har du startat en bra process. 

Du har nämnt en rad påståenden och undrar om vi håller med om dem. Jag håller med om alla utom två:

1. Transformativa förändringar behövs, problemen är systemkriser.

2. Ny teknik (som inte bara ökar produktionen) och resurseffektiviseringar behövs.

Beträffande den första menar jag att systemkriser är symptom på ett problem. Vi behöver söka ett påstående om vad som orsakar symptomet. 

När det gäller resurseffektiviseringar låter ditt påstående i förstone som en självklarhet men, eftersom ökad effektivitet innebär minskad mångfald och interkonnektivitet, så finns det en punkt där ökad effektivitet övergår till att innebära minskad hållbarhet/resiliens. Jag tror att vårt samhälle har drivit långt förbi denna punkt. 

Om detta tänker jag så här. Sedan 1970-talet ligger priset på energi i förhållande till priset på en LO-arbetares arbetstid på en tiondel av vad den var 1920. Det betyder att när vi säger effektivisering så menar vi arbetseffektivisering. Det åstadkommer vi genom att ackumulera kapital. De resurseffektiviseringar som alla ser som en lösning ligger alltså helt i linje med de största kapitalägarnas intresse eftersom kapitalet, som Piketty har visat, koncentreras i deras händer när ekonomin växer. Samtidigt försöker ekologer och övervintrade klassiska ekonomer (som jag själv) finna evidens på att vi har passerat den punkt där ökad arbetseffektivitet innebär ökad hållbarhet och istället medför minskad hållbarhet och minskad resiliens. 

Till detta kommer att vi nådde peakoil 2005. Sedan dess har flödet av råolja inte kunnat ökas och nu har de stora oljebolagen givit upp sina extraordinära försök att höja dem och övergår från att investera i en utbyggd produktion till att köpa in utlöpande aktier för att i det längsta kunna kunna hålla uppe utdelningarna och börskursen. Det betyder att största ägarna omvandlar sitt kapital från reala tillgångar till mer likvida former som underlättar för dem att investera i något nytt när de nya möjligheterna till kapitalackumulation börjar anas. I vår tid erbjuder de finansiella marknaderna de största möjligheterna eftersom den finansiella eliten kan manipulera i stort sett alla marknader med hjälp av de stora centralbankerna. De kan dock inte veta vilket kapital som kommer att erbjuda långsiktigt lönsamma investeringar. Det kan ingen veta men vi kan gissa vad eliten gissar genom att följa vad de investerar i, antingen direkt eller genom sina välgörenhetsstiftelser. 

När vi om något år kommer att tala om effektivisering kommer vi att specificera om vi syftar på insatsen av arbete eller energi eftersom arbete kommer att bli allt billigare i förhållande till energi. I och med detta kommer också allt annat som är energikrävande att bli dyrt. Det betyder att det mesta (?) av det kapital som vi har ackumulerat kommer att bli olönsamt eller åtminstone mindre lönsamt – och därmed förlora i marknadsvärde. Eftersom mycket av detta kapital är finansierat med lån kommer många att hamna i en skuldfälla vilket kommer att begränsa deras möjligheter att ställa om sina liv. 

Även de ansträngningar som görs (gissa av vem) för att få till stånd regimskiften och krig är indikationer på elitens idéer om framtidens mest lönsamma affärsidéer. Här är NATO:s och EU:s expansionsplaner som USA stödjer på alla vis, ett tydligt evidens på att Eurasien utgör en strategisk resurs. 

Om det är så att vi i det lilla kan ana vad som sker i det stora så kan man också notera den stadiga minskningen av suveräna pengar i förhållande till bankkrediter. Här har den berömde professor Rogoff uppmärksammats för sitt angrepp på de pengar som vanligt folk brukar använda nämligen centralbankens räntefria mynt och sedlar.

Rogoffs förslag innebär för Riksbankens del att den skulle dra in sina räntefria mynt och sedlar för att underlätta en negativ ränteregim. De enda pengar som då skulle vara tillgängliga vore de som privatbankerna skapar när de lämnar checkkrediter eller lån dvs de som vi använder med hjälp av bankernas bank- eller kreditkort. Ett skrämmande förslag. 

F:

C skrev: ”Vi börjar nu närma oss pudelns kärna.”

   Kan denna ”kärna” innehålla en grundläggande analys av vårt rådande ekonomiska system och vad det ställer till med? Bland annat dom nedanstående punkter som du för fram. En god idé som även jag stödjer.

K:

Ett problem med C:s pudelkärna är att den består av en blandning av observationer/påståenden om verkligheten och idéer om hur verkligheten bör förändras men saknar den analys av verkligheten som F efterlyser. 

L:

K skrev:     ”Ett problem med C:s pudelkärna är att den … saknar den analys av verkligheten som F efterlyser [dvs ’ en grundläggande analys av vårt rådande ekonomiska system och vad det ställer till med’] ”, och längre ned:     ”… systemkriser är symptom på ett problem. Vi behöver söka ett påstående om vad som orsakar symptomet.”

    Här är ett försök till ett sådant påstående. Vet inte om det kan fungera som utgångspunkt för diskussioner. Kanske är det för krångligt formulerat (inte lätt att göra kortfattat):

   Ett ekonomiskt system som domineras av privat finansierade privata företag, som genom sina finansiärers och ägares krav på ekonomiska framgångar är utsatta för en tillväxtkrävande konkurrens med varandra, måste också som helhet kunna öka sin produktion och vinstgivande konsumtion.

     Detta innebär att kriser uppstår när denna ökning av olika skäl, t.ex. råvarubrist eller bristande konsumentbehov, inte kan fortsätta så som förväntas och krävs.

     Genom att privata aktörers ekonomiska framgång (åtminstone delvis) sker på bekostnad av andras framgång ökar också den ekonomiska ojämlikheten i systemet, vilket förr eller senare ger upphov till sociala  motsättningar.

    Systemkrisernas orsaker (som ömsesidigt förstärker varandra) kan alltså sägas vara

    1. Företags(kapital)ägares krav på personlig konsumtion och ekonomisk säkerhet

    2. Etablering och utbyggnad av själva systemet

    3. Resursbrist och/eller övermättnad hos konsumenter

    4. Ekonomisk ojämlikhet

F:

”Försöket till ett sådant påstående”, som L  formulerar, anser jag fungerar alldeles utmärkt ”som utgångspunkt för diskussioner”.

 Funderar lite över hur vi skall ”lägga upp” det hela.             

K:

Vi letar efter ett  förklarande mönster i den komplexa verkligheten. Å ena sidan har vi en rad observationer, å den andra har vi en rad idéer om det skeende som har producerat det som vi har observerat. 

Vi kan rangordna dessa och sålla bort de som är dåliga. Bland de återstående kan vi välja den som, givet våra          bakgrundskunskaper, ger den bästa förklaringen till våra observationer. 

Detta låter enkelt i princip men svårigheterna är många. En försvårande omständighet av alla dessa är vårt samhälles ”stora berättelse”. Berättelsen om vad hur det har vuxit fram och om vad som händer just nu. En stor del av samhällets resurser läggs på detta. Journalisters vardag präglas alltmer av en press som gör det svårt att göra ett bra jobb. Dels erbjuds de tillgång till källor för mer eller  mindre färdiga historier, dels får de allt mindre tid för att undersöka sina egna idéer. Till detta kommer att mediaindustrins struktur har blivit mycket koncentrerad parallellt med en motsvarande koncentration i annonsörernas industrier. Det får till följd att journalisten utvecklar en känslighet för ägarnas gillande och ogillande eftersom den personliga karriären är direkt relaterad till detta. 

 Motsvarande problem får man kämpa med inom universitet och forskning, politiken, facket men det är värst inom massmedia eftersom journalisterna talar direkt till folket. Massmedia och därmed journalisterna, får den dubbla funktionen att berätta den sanna berättelsen och propagera den ”stora berättelsen”. 

I vår process måste vi alltså försöka kompensera för propagandan och finna den sanna berättelsen. 

L:

K skrev:     ”Vi letar efter ett förklarande mönster i den komplexa verkligheten.  Å ena sidan har vi en rad observationer, å den andra har vi en rad idéer om det skeende som har producerat det som vi har observerat. Vi kan rangordna dessa och sålla bort de som är dåliga. Bland de återstående kan vi välja den som, givet våra bakgrundskunskaper, ger den bästa förklaringen till våra observationer.”

    Eftersom vi har så olika bakgrundskunskaper är det nog en god idé att försöka hitta och utgå från enkla, grundläggande, allmänt    iakttagbara och av så opartiskt sanningssökande forskning som möjligt väl bekräftade fakta. Men vilka fakta?

Hur förhåller vi oss till följande: ”Vi är fastlåsta i en samhällsmodell som kräver ständig ekonomisk tillväxt för att fungera. Allt mer tyder på att det nog är en ohållbar modell på sikt.”

     De första ”enkla” frågorna vi måste komma fram till ett svar på är alltså: Varför kräver vår samhällsmodell tillväxt?, Varför är vi fastlåsta i den? Är modellen så ohållbar att vi behöver en ny?

   De upprepade kriserna i modellens socioekonomiska (och dess sammanhängande ekologiska) system, som man inte lyckas lösa särskilt väl (milt sagt), betyder att svaret på den sista frågan måste bli ’ja’, om vi inte lyckas förändra vår nuvarande modell så att den inte kräver tillväxt – vilket kanske ändå vore liktydigt med en ny modell.

    I vilket fall som helst måste vi befria oss från fastlåsningen, och detta kräver ett svar på de två första frågorna.

     På den första har jag redan försökt ge ett svar i mitt föregående  mejl (nedan):

    ”Ett ekonomiskt system som domineras av privat finansierade privata företag, som genom sina finansiärers och ägares krav på ekonomiska framgångar är utsatta för en tillväxtkrävande konkurrens med varandra, måste också som helhet kunna öka sin produktion och vinstgivande konsumtion.”

     Citatet ger också ett indirekt svar på den andra frågan (om varför vi är fastlåsta i modellen/systemet): Det domineras av privata finansiärer (inkl. aktieägare) som kräver ekonomiska framgångar (och säker räntebetalning resp. vinstutdelning) av sina finansierade/ägda företag. Detta ger upphov till ömsesidiga fastlåsningar som det kan vara mycket svårt att ta sig ur utan hjälp av andra. 

 Detta var några ”idéer om det skeende som har producerat det som vi  har observerat”. Finns det andra förslag?

Q:

L skrev: ”De första ”enkla” frågorna vi måste komma fram till ett svar på är alltså: Varför kräver vår samhällsmodell tillväxt?, Varför är vi fastlåsta i den? Är modellen så ohållbar att vi behöver en ny?”

1. Ordet ”kräver” känns för starkt i relation till det vaga begreppet ”samhällsmodell”. För mig antyder ”kräver” att tillväxt skulle vara både nödvändigt och tillräckligt villkor för att ”vår samhällsmodell” ska…ja, vaddå? Existera? Fungera? Generera avkastning på kapital? Ha en nöjd elit? Släta över klasskonflikter? Generera bättre offentlig välfärd? Teknisk utveckling?

Ett exempel: Är inte Japan ett samhälle av ”vår samhällsmodell”?

Om vi accepterar Japan som ett samhälle av ”vår samhällsmodell” måste vi logiskt acceptera att krympande ekonomi över tid inte bara är teoretiskt utan även praktiskt möjlig inom ramarna för ”vår samhällsmodell”. 

I ljuset av detta menar jag att vi måste förneka påståendet att ”samhällsmodellen kräver tillväxt” för att istället synliggöra mer precist vilka institutioner i vårt samhälle som med nuvarande arrangemang ”kräver”, eller har ett intresse av tillväxt.

När sådana institutioner mer precist är identifierade och definierade e.g. ” skattefinansierad offentlig sjukvård” tror jag att den logisk analytiska distinktionen mellan ”nödvändiga” och ”tillräckliga” villkor kan vara fruktsam för att visa hur icke-nödvändig tillväxten är, åtminstone teoretiskt, när det gäller många (alla!?) av de goda institutionerna som åberopas som tillväxtberoende. 

Ett enkelt exempel:

Verkar generell tillväxt vara ett nödvändigt villkor för ökande generell välfärd?

Nej, mer omfördelning och kommunitära arrangemang är två andra tillräckliga villkor.

Den enda institutionen där jag hittills inte lyckats uppfinna motexempel/andra tillräckliga villkor som teoretiskt gör tillväxten obsolet är när det gäller avkastningen på kapital. Detta tycks mig vara den enda institutionen som verkligen är tillväxtberoende. 

Där gäller verkligen påståendet: god avkastning om och endast om tillväxt.

Min slutsats: det är god avkastning på kapital som kräver tillväxt. Övriga institutioner i ”vår samhällsmodell” kräver egentligen inte tillväxt.

C:

Det som är självklart för dig och mig L behöver inte vara en självklarhet i samhället i övrigt. Snarare är tillväxtfrågan tabu i den allmänna debatten och bland våra partier. I den frågan kan man idag använda vilka förenklade och nedsättande argument som helst. 

För att vi överhuvudtaget skall kunna föra en verklighetsförankrad diskussion i samhället om våra ekologiska och sociala kriser behöver vi sticka hål på tabut i tillväxt- och överkonsumtionsfrågan. 

L:

    Jag håller med om din slutsats Q att ”det är god avkastning på kapital som kräver tillväxt”.

    Det är väl ungefär innebörden av en del av mitt tidigare påstående att ”ett ekonomiskt system som domineras av privat finansierade privata företag, som genom sina finansiärers och ägares krav på ekonomiska framgångar är utsatta för en tillväxtkrävande konkurrens med varandra, måste också som helhet kunna öka sin produktion och vinstgivande konsumtion.”

    Här förutsätter jag att det handlar om en samhällsmodell eller ”ekonomiskt system” som domineras av ”privat finansierade privata företag”. Att ”domineras” är ju ett vagt begrepp, och det är avsiktligt valt eftersom det ju är möjligt att ett samhälle med ett fåtal tillväxtkrävande företag inte som helhet behöver ha tillväxt.

    Det är också möjligt att ett samhälle som är dominerat av sådana, som jag tror Japan är, ändå skulle kunna klara sig en tid utan tillväxt. Men om en del företag ökar sin produktion i ett samhälle utan tillväxt måste det per definition finnas andra företag som minskar sin produktion, vilket innebär en stor risk för ökad ojämlikhet och minskad stabilitet. Och ett undvikande av den risken kanske man kan säga ”kräver” tillväxt eller en systemförändring.

    Kanske är ordet ”kräver” väl starkt för att användas i isolerade påståenden om en hel samhällsmodell, men eftersom ”kravet” härrör från mer eller mindre dominerande delar av samhället, kan det nog ändå användas i generella påståenden om bara man är medveten om den svagare betydelsen.

F:

Q skrev:  ” Ordet ”kräver” känns för starkt i relation till det vaga begreppet ”samhällsmodell”. För mig antyder ”kräver”  att tillväxt skulle vara både nödvändigt och tillräckligt villkor för att ”vår samhällsmodell” ska…ja, vaddå?            Existera? Fungera? Generera avkastning på kapital? Ha en nöjd elit? Släta över klasskonflikter? Generera bättre            offentlig välfärd? Teknisk utveckling? ”

Det ”vaga begreppet ´samhällsmodell´” kan, anser jag, ersättas med det tydligare begreppet ”vårt globala ekonomiska system – kapitalismen”. Då kommer ordet ”kräver” mer till sin rätt. Alltså bör det bli mer förståeligt att kapitalismen både ”kräver” ekonomisk tillväxt och dessutom är ”nödvändig” för att detta vårt ekonomiska system skall ”fungera”.  

Vidare så är det den ”nöjda eliten” som har tagit sig definitionsrätten att hävda den ekonomiska tillväxtens ”förträfflighet”. I denna ”förträfflighet” hävdas att den skall ”generera bättre offentlig välfärd; teknisk utveckling” och säkert också ”släta över klasskonflikter”.

Vårt globala ekonomiska system sätter så att säga ”spelreglerna” för hur ”övriga delar” av våra samhällen skall administreras och förvaltas. ”Övriga delar” har att förhålla sig till denna verklighet. I detta förhållningssätt ingår även den rådande politiska förvaltningen av dom ”övriga delarna”. Politiken anpassas till det globala ekonomiska systemets ”krav” på ständig ekonomisk tillväxt.  

Q skrev: ”I ljuset av detta menar jag att vi måste förneka påståendet att ”samhällsmodellen kräver tillväxt” för att istället synliggöra mer precist vilka institutioner i vårt samhälle som med nuvarande arrangemang ”kräver”, eller har ett intresse av tillväxt.”

 Men vi kan inte ”förneka påståendet” att vårt globala ekonomiska system ”kräver” tillväxt, eller?

L:

Q skriver:

 ”synliggöra mer precist vilka institutioner i vårt samhälle som med nuvarande arrangemang ”kräver”, eller har ett intresse av tillväxt” 

 Är inte heller så dumt, särskilt inte när det gäller system som både har vinstdrivande och icke vinstdrivande företag samt privat resp. demokratisk, räntefri finansiering.

  
 M:
Stämmer helt överens med dig. Tack! F : ”vi kan inte ”förneka påståendet” att vårt globala ekonomiska system ”kräver” tillväxt”. Anledningen är:
 
1.) Företagets vinstintresse 2.) Faktumet att pengar skapas som räntebärande skuld.
 
Föreslår:
 1.) En reform av bolagsrätten, där icke-vinstorienterade bolagsformen gynnas t.ex. genom särskild beskattning. Liksom stiftelser, cooperationer och dylik. 2.) En penningreform där pengar skapas ränte-och skuldfritt, dvs. suveräna pengar.
 


Den ekonomiska strukturen ligger i botten, ovanpå den kommer ”der kulturelle Überbau” som Marx skulle ha sagt. Även om jag inte skulle vara lika kategorisk som Marx ligger nog mycket i det. Eller som F skriver: ”Vårt globala ekonomiska system sätter så att säga ”spelreglerna” för hur ”övriga delar” av våra samhällen skall administreras och förvaltas”. 

Jag tror vi kan inte undvika att reformera de tillväxtkrävande systemkomponenter i marknadsekonomin, om vi vill ha en levande planet om några århundraden.

P:

Den ståndpunkt som jag förfäktar är att inte använda ett sådant värdeladdat begrepp som kapitalismen. Utan använda en mer beskrivande terminologi för de problem som hänger samman med kapitalism i meningen privat ägande av kapital, där de som äger kapitalet ständigt önskar ökad avkastning på sitt kapital.

D v s jag inser att det finns stora problem med nuvarande system för ägande. Men lösningarna kan bestå så väl av hårdare statlig styrning som andra ägandeformer som inte är vinstdrivna på samma sätt, och kanske även ökat statligt ägande av vissa verksamheter. Inga svepande formuleringar bör dock användas som kan antyda att vi tror att lösningen är ett generellt förstatligande, för då binder vi ris åt egen rygg.

B:

Bara att instämma, P. Ekonomisk tillväxt är en överideologi som går hem  i alla ekonomiska system. Vi ska akta oss för att bli någon slags “vänster”,  “kapitallogiker” etc. Det perspektivet är för  begränsat. Dagens samhälle,  som har både kapitalistiska och socialistiska inslag, är alldeles för bra för  att såga jäms med fotknölarna. I stället bör vi isolera de företeelser som ger  oss ett beroende av tillväxten. Tillväxtidén är gammal, men det är enbart under  de senaste 100 åren som vi haft det tillväxtsamhälle som nu går mot sitt slut.  Exponentiell tillväxt kan inte i längden appliceras på ett samhälles utveckling.  Efter några dubbleringar är det slut. Endast i den rena matematiken kan  tillväxten fortsätta.  

Q:

F skrev:

Men vi kan inte ”förneka påståendet” att vårt globala ekonomiska system ”kräver” tillväxt, eller?

Jo, i en strikt filosofisk mening menar jag att det är ett falskt / meningslöst påstående ända tills vi har adderat något i stil med nuvarande ekonomiska system kräver tillväxt, för att uppnå X.

E.g: ”För att undvika missnöje, kräver det globala ekonomiska systemet tillväxt.” 

Men så länge man inte lägger till någon sådan specifiering och eftersom systemet uppenbarligen inte är ett subjekt som uttalar ”krav” tolkar jag användandet av ordet ”kräver” som att man formulerar en villkorssats där man påstår att tillväxt är ett nödvändigt villkor för nuvarande ”globala ekonomiska systemet” överhuvudtaget ska existera, vilket jag menar är falskt. 

Jag menar att det är falskt eftersom jag kan föreställa mig det globala frihandelssystemet vi nu har i kombination med en krympande aggregerad ekonomisk aktivitet, både för systemet som helhet och för enskilda ekonomier inom systemet. Sedan att det inte är ett trevligt scenario, allt annat lika, är ju en annan sak.

I själva verket finns det ju redan både krympande och växande ekonomier och huruvida de krympande trumfar de växande eller tvärtom på aggregerad nivå torde inte vara avgörande för det ”globala ekonomiska systemets” existens. 

Att säga att ”systemet kräver” tycker jag är att osynliggöra vilka krafter det är som egentligen kräver tillväxt och vilka som endast skenbart är beroende av tillväxt. Och det är, som jag argumenterade tidigare, enbart kapitalet och dess intresse för god avkastning på aggregerad nivå som så vitt jag kan se, verkligen är slutgiltigt beroende av tillväxt. Alla andra institutioner skulle, åtminstone teoretiskt, kunna ställas om till tillväxtoberoende.

R:

Ang ”hållbar ekonomisk tillväxt”, tycker jag att det finns en stark poäng 

i att opponera sig mot just det begreppet även utan att veta detaljerna 

runt påståendet.

Föreställ er följande meningsutbyte:

-Vi tror på ”hållbar ekonomisk tillväxt”.

-Jaha, men att något skulle öka för evigt på ett begränsat jordklot är omöjligt.

-Men se på fattiga länder, behöver inte de materiell tillväxt.

-Visst, men inte för evigt?

-Nej, ok då, inte för evigt, men kanske 20 år.

-Och vad menas då med ”hållbar” i ”hållbar ekonomisk tillväxt” – att systemet

inte kollapsade under de 20 åren, eller? Det verkar ju vara ett lågt krav på

betydelsen av ”hållbar”.

-Hm…

På så vis leder man in samtalet kring det här:

Ordet ”hållbar” i t ex ”hållbart samhälle” handlar väl om att detta

samhälle kan fortleva (ekologiskt) i evighet. Man kan väl inte tala om att

skapa ett samhälle som skall vara hållbart i ex 20 år. Antingen är det hållbart –

och då i evighet – eller oxå är det inte hållbart. 

Alltså är hållbar tillväxt (om så bara linjär) en självmotsägelse på den begränsade

planeten vi bor.

F:

 Q skrev:

”Att säga att ”systemet kräver” tycker jag är att osynliggöra vilka krafter det är som egentligen kräver tillväxt och vilka som endast skenbart är beroende av tillväxt. Och det är, som jag argumenterade tidigare, enbart kapitalet och dess intresse för god avkastning på aggregerad nivå som så vitt jag kan se, verkligen är slutgiltigt beroende av tillväxt. Alla andra institutioner skulle, åtminstone teoretiskt, kunna ställas om till tillväxtoberoende.”

När jag skriver ”vårt globala ekonomiska system” så menas själva den grundläggande ”drivkraften” i våra samhällen. Den allt överordnade ”drivkraften” är ju det ekonomiska ”flödet”. Eller som du skriver:  ”enbart kapitalet och dess intresse för god avkastning på aggregerad nivå som så vitt jag kan se, verkligen är slutgiltigt beroende av tillväxt.”

Om jag ”osynliggör vilka krafter det är som egentligen kräver tillväxt” genom mitt sätt att uttrycka mig så krävs det mer precisering.

Har svårt att tänka mig att ”alla andra institutioner skulle, åtminstone teoretiskt, kunna ställas om till tillväxtoberoende”, eftersom jag ser dom så intimt sammankopplade med det överordnade globala ekonomiska systemet.

B:

Dilemmat  består ju av två delar: Fortsatt tillväxt och livsbetingelserna äventyras.  Utebliven tillväxt och ekonomisystemet kraschar med stor samhällsturbulens som  följd. Vi kan ringa in de faktorer som leder till ett  beroende av fortsatt tillväxt, men vad gör vi om tillväxten upphör? Det finns  idag ingen beredskap i form av andra socialförsäkringssystem, pensionssystem  eller skuldsystem, och allt detta är dessutom invävt i ett globalt sammanhang.     

Så visst är  tillväxtkritiken berättigad. Vi kan inte ha en ekonomi vars betydelse egentligen  är hushållning med begränsade resurser, men som i praktiken sätter likhetstecken  mellan ökat resursutnyttjande och god ekonomisk utveckling. Och eftersom ökat  resursutnyttjande alltid följer med tillväxten är utsikterna till hållbarhet  obefintliga.   

Om vi  plötsligt börjar konsumera mindre (Hur många gör det med ständigt växande  reallöner?), om vi tar hänsyn till att vi endast har ett jordklot och om vi  realiserar villkoren för en kretsloppsekonomi, hur skulle det då gå med  tillväxten? Dagens tillväxtberoende samhälle bygger ju på att vi konsumerar mer  och mer, att vi har ett ekologiskt fotavtryck på 3,7 jordklot och att villkoren  för en kretsloppsekonomi inte uppfylls.    

S:

Vill först tacka för alla intressanta  inlägg som gjorts i tillväxt debatten. Fascinerande i sig! Mycket klokt är sagt och som helhet känns det befriande att denna typ av diskussion äntligen tar fart.

Trodde i min enfald att vi redan på 90-talet var på väg in i den, och att vi på allvar började förstå behovet av ett ekonomiskt paradigmskifte. Det har varit så uppenbart så länge att material- och energiflödena dramatiskt måste minska, särskilt i våra västerländska samhällen. Wuppertal Institutet lanserade på den tiden ”faktor X” där man kom fram till att de västerländska samhällena måste ner till en tiondel av 1990-års nivåer inom två generationer (30-50 år). Men tydligt är att denna typ av paradigmskiften tar mycket längre tid än vad vi då trodde. Jag tror att förvirrande begrepp som hållbar tillväxt har bidragit till detta. Jag är också övertygad om att våra politiska och ekonomiska ledare i allmänhet är mycket medvetna om den globala miljö- och resurssituationen. Inget svenskt parti är heller emot hållbar utveckling. Något sådant vore politiskt självmord. På samma gång är man medveten om att vårt finans-ekonomiska system är beroende av ekonomisk tillväxt vilket många av debattörerna på ett förtjänstfullt sätt visat. I valet mellan två paradigm är det lättare att stanna kvar vid det gamla, särskilt som man inte ser alternativen som tillräckligt tydliga och attraktiva. Jag ser en av våra huvuduppgifter som att inte bara kritisera tillväxtdoktrinen, utan också börja synliggöra alternativen. Här har också framförts massor av goda idéer på lösningar som alla kan vara del av den omställning som behövs. Men kanske det också kan vara idé att skilja mellan mål och medel och för en stund stanna upp och reflektera: Vad menar vi med en hållbar ekonomi? 

För ett år sedan gjorde jag ett längre inlägg och kommer inte att upprepa detta. Men poängen med mitt resonemang är att man kan närma sig tillväxtdiskussionen från ett annat håll. Vilket kanske gör det lättare att få tillväxtentusiasterna att börja förstå att bevisbördan faktiskt ligger på dom, förutsatt förstås att de accepterar att hållbar utveckling är nödvändigt. De är dom som måste bevisa att en fortsatt tillväxt är förenligt med att samtidigt radikalt reducera material- och energiflödena i vårt samhälle så att vi kan undvika de värsta hotbilderna för mänskligheten. 

Jag vill sätta fokus på ekonomins roll och de ekonomiska mål som styr vårt samhälle, med utgångspunkt i den gamla klassiska definitionen av ekonomi – hushållning med knappa resurser. Vilket kanske är nog så passande för den tid vi lever i nu och som förväntas för en lång tid framöver. I den rådande ekonomin är ekonomins roll att producera mesta möjliga varor och tjänster. Då är också BNP ett hyfsat bra mått, även om den är begränsad till den synliga formella ekonomin och mäts i enbart monetära termer. Jag vill minnas att BNP började användas i depressionens USA runt 1930 som en del i en strategi för att snabbt få igång produktionen i samhället. På samma sätt lyfte världssamfundet fram begreppet i slutet av andra världskriget för att få fram en måttstock på den produktionsökning som var nödvändig för att få hjulen att snurra i en krigshärjad värld. BNP-tillväxt målet fyllde således en funktion för en tid, men är överspelad i en tid när vi för länge sedan passerat gränserna för naturens kapacitet. Vilket mål ska vi istället sätta upp för den hållbara ekonomi vi vill ha?

Jag har själv använt mig av en definition av ekonomisk hållbarhet som lyder så här: ”En ekonomi som inom ramen för naturens gränser förmår att tillgodose medborgarnas grundläggande behov”. Formuleringen kan säkert vändas och vridas på, men jag hoppas att merparten av oss kan köpa grundansatsen i detta. På så sätt flyttar vi fokus från att mäta omsättningen, vilket BNP måttet kan sägas vara, till att dels sätta fokus på naturens välmående, dels människors välmående. Det är detta som Bhutan gjorde när man på 1980-talet avskaffade BNP som styrande ekonomiskt mått.

Inom ekokommunrörelsen definierar vi vad vi menar med ett hållbart samhälle genom att använda oss av fyra hållbarhets principer som ursprungligen tagits fram av Det Naturliga Steget. De tre första är en definition av ekologisk hållbarhet, d v s ”naturens gränser”. De är baserade på de naturlagar som vi har att acceptera och anpassa vårt samhälle efter om vi vill bli hållbara. Det fjärde är snarlikt min definition av ekonomisk hållbarhet och innebär att material och energiflödet måste anpassas till en nivå så att man inte kränker de tre första hållbarhetsprinciperna. Inom denna ram är det upp till samhället att organisera sig på sådant sätt att medborgarna inte hindras att tillgodose sina grundläggande behov. Ekonomins roll är således att inom ramen för ekologisk hållbarhet åstadkomma social hållbarhet. 

De fyra hållbarhetsprinciperna ger oss en kompassriktning som varje aktör måste förhålla sig till om man vill bli hållbar. Detta gäller även tillväxtoptimisterna, förutsatt förstås att man accepterar naturlagarna. Bevisbördan vilar på dem!  Genom att dessutom använda oss av den chilenska ekonomen Manfred Max-Neefs definition av grundläggande behov får vi också en bild av vad vi menar med social hållbarhet. En poäng med Max-Neefs definition av de grundläggande behoven är att dessa är desamma oavsett tid och rum. Det är sättet att tillgodose den som skiftar mellan kulturer och ekonomiska system.  Max-Neef definierar dessutom rikedom utifrån vår förmåga att tillgodose de grundläggande behoven. Här tror jag vi närmar oss kärnan i paradigmskiftet. Det är faktiskt möjligt att bli rikare fast vi drastiskt reducerar material och energiflödena i samhället! Ekonomisk tillväxt i traditionell mening är inte nödvändig för at vi ska må bättre! Och om våra tillväxtvänner ändå har svårt att släppa termen tillväxt så kan vi trösta dem med att tillväxt i naturen och tillväxt i hur vi tillgodoser grundläggande behov är bra!

Att vi sedan inser att vi trasslat in oss i ett ekonomiskt system som är beroende av traditionell ekonomisk tillväxt är en annan sak. Det blir inte lätt att förändra detta system, men det måste gå! Helt enkelt därför att det inte finns något val, om vi nu inte tror att det går att ändra på naturlagarna.

Q:

 F skrev:

Om jag ”osynliggör vilka krafter det är som egentligen kräver tillväxt” genom mitt sätt att uttrycka mig så krävs det mer precisering.

Har svårt att tänka mig att ”alla andra institutioner skulle, åtminstone teoretiskt, kunna ställas om till tillväxtoberoende”, eftersom jag ser dom så intimt sammankopplade med det överordnade globala ekonomiska systemet.

Det är precis i ljuset av att ”alla andra institutioner” framstår som så intimt sammankopplade med det överordnade globala ekonomiska systemet som jag anser det viktigt att framhärda med att det (om inte än praktiskt, och inte i en handvändning) åtminstone är teoretiskt möjligt att ställa om dem till tillväxtoberoende (även om detta så klart också förutsätter en omvandling av många institutioner från grunden).

Några exempel på områden där det finns institutioner som förändrats i grunden och därmed frigjort sig från det globala ekonomiska systemets överordnade ställning  är utbildning, vård/omsorg, matproduktion, handel/tjänsteutbyten, kultur, ja, snart sagt inom alla institutioner som kännetecknar vårt samhälle finns exempel på hur en sådan omställning är både teoretiskt och dessutom redan praktiskt möjlig, åtminstone i mindre skala. 

Jag tänker mig alltså att utbyggnaden av sådana institutioner/omställningen av befintliga kan ske (och sker redan i mindre skala) inom ramarna för ”nuvarande samhällsmodell”, vilket då gradvis, sakta men säkert frigör dem från de överordnade spelregler som du mycket riktigt påpekar att den globala ekonomien generellt sätter för övriga institutioner. 

Teoretiskt menar jag då återigen att tillväxten kan bli obsolet för ”alla institutioner”, förutom för kapitalet, som alltid kommer att vara tillväxtberoende för god avkastning på aggregerad nivå. 

Slutligen: Min poäng med att påpeka att det är kapitalet och inte systemet som ”kräver” tillväxt är alltså inte att svartmåla kapitalisterna, kapitalism eller för att hävda att det behövs en socialistisk, eller annan revolution. Tvärtom menar jag att existensen av krympande kapitalistiska ekonomier (varför jag tidigare åberopade japan) i kombination med existensen av institutioner inom kapitalistiska samhällen som gör sig oberoende av tillväxt, visar att tillväxten sakta men säkert kan göras obsolet (i alla hänseenden förutom kapitalavkastningen på aggregerad nivå) inom ramarna för ”nuvarande globala ekonomiska system”.

F:

 Q skriver:

 ”Några exempel på områden där det finns institutioner som förändrats i grunden och därmed frigjort sig från det globala ekonomiska systemets överordnade ställning  är utbildning, vård/omsorg, matproduktion, handel/tjänsteutbyten, kultur, ja, snart sagt inom alla institutioner som kännetecknar vårt samhälle finns exempel på hur en sådan omställning är både teoretiskt och dessutom redan praktiskt möjlig, åtminstone i mindre skala.”

  Nej min åsikt angående dina exempel är istället att dessa ”institutioner” gör sig än mer intimt beroende av det globala ekonomiska systemet. Vi ser ju hur systemet ”kliver in” i dessa skattefinansierade ”institutioner” och ”tar för sig” av våra skattepengar. För ett antal år sedan så var ju detta otänkbart. Då skötte samhället dessa åtaganden utan ”hjälp” från kapitalets ägare.

Våra idag rådande ”institutioner”, menar jag, anpassar sig gradvis mer och mer efter det globala ekonomiska systemets inneboende krav på ekonomisk tillväxt. Vi ser nu också hur den samhälleliga kritiken tilltar mot denna utveckling.

Q:

 F skrev:

”Nej min åsikt angående dina exempel är istället att dessa ”institutioner” gör sig än mer intimt beroende av det globala ekonomiska systemet. Vi ser ju hur systemet ”kliver in” i dessa skattefinansierade ”institutioner” och ”tar för sig” av våra skattepengar. För ett antal år sedan så var ju detta otänkbart. Då skötte samhället dessa åtaganden utan ”hjälp” från kapitalets ägare.
 
Våra idag rådande ”institutioner”, menar jag, anpassar sig gradvis mer och mer efter det globala ekonomiska systemets inneboende krav på ekonomisk tillväxt.”

När jag hänvisar till exempel på områden där det finns institutioner som förändrats i grunden och frigjort sig menar jag inte att många eller ens en betydande del av institutionerna inom området har frigjort sig. Jag menar inte heller att det finns en betydande trend i denna riktning.

Jag syftar tvärtom enbart till att etablera premissen att det är teoretiskt och i viss utsträckning praktiskt möjligt att frigöra sådana institutioner parallellt med existensen av/inom ett kapitalistiskt liberalt samhälle, vilket  ”de alternativa institutionerna” dvs. jordbrukskooperativen, de räntefria bankerna, bytesvalutorna, ej skattefinansierade studiecirklar etc. visar.

Att de skattefinansierade institutionerna och att statens skattebas står i beroendeställning till det globala ekonomiska systemet är vi överens om.

———————————————————————————————————————-

A:
B, betraktar du medborgarlön (inget bra begrepp) och progressiv beskattning som alternativ eller      komplement till en gradvis förkortning av arbetstiden? 


B:
Basinkomst är i mina ögon en mycket intressant idé som jag lekt med ibland. Den har dock några uppenbara problem. Det första är opinionen; det är extremt svårt att driva idén om att människor      ska få något för ingenting. Alla enkäter visar att vi gärna betalar skatt för skola/sjukvård etc. medan man är mycket mer skeptisk till ”socialhjälp” och allehanda bidrag. Man kan också se det på alla hätska reaktioner mot friåret: – som ”att få betalt för att inte arbeta…” etc –– som ändå hade goda skäl för sig.

 Ett annat problem är gränsdragningar och vilka som ska innefattas i en ganska öppen värld med många människor som flyter över gränserna.

 Ett bra argument FÖR basinkomst som kan avvärja en del invändningar, är att vår levnadsstandard i så hög grad beror vad tidigare generationer åstadkommit och på vårt gemensamma arv i form av naturtillgångar. Det är tillgångar som inte bara de som förvärvsarbetar borde få ta del av.

 Jämfört med basinkomst/medborgarlön etc. bör dock kortare arbetstid vara oändligt mycket lättare att få förståelse för i den politiska processen. Minskad arbetsvolym har ju också en så direkt      koppling till tillväxt (BNP = arbetsvolym * arbetsproduktivitet; om det senare ökar så måste det förra minska om inte BNP ska öka). Kortare arbetstid har ju också en så direkt mening för den enskilde; ett val mellan högre lön och mer fritid som är lätt att begripa. Hur basinkomst skulle påverka arbetsvolymen och en hållbar framtid vet vi ju inte; däremot vet vi att det måste innebära stora resursöverföringar (skatt). Därför står kortare  arbetstid i en klass för sig. Progressiv beskattning är väl ett komplement eftersom det handlar om (ekonomisk) jämlikhet medan kortare arbetstid handlar om livskvalitet och ekologisk hållbarhet.


C:
Kortare arbetstid = bra tycker jag, men hur kommer det sig att det istället är uppfattningen att vi måste arbeta mer och längre som dominerar diskussionen?


D:
Basinkomst betraktar jag som en ”rättvis” inkomst. Därför kan omöjligen basinkomst genomföras inom vårt nu rådande ekonomiska system. Vilket ju egentligen är ganska självklart. I grund och botten handlar det ju om vem/vilka som skall fördela det kapital som skapas i samhället. Hur det fungerar idag det vet vi.  
Samma sak med kortare arbetstid. Att ”uppfattningen är att vi måste arbeta mer och längre” beror ju på att kapitaltillväxten ”kräver” det.   


E:
Kan inte motstå att elda på diskussionen om basinkomst/medborgarlön.



Min främsta invändning är att den går emot ett solidariskt tänkande om ”från var och en efter dess förmåga till var och efter dess behov”. Vi har idag socialförsäkringssystem där avsikten är att behovspröva och ge till dem som är i störst behov. Dessa system må ha stora brister och vara ineffektiva, men i grunden finns en god tanke om att vissa är mer utsatta och har större behov av stöd än andra.


I mina öron har tanken att villkorslöst ge bidrag också till mig i den privilegierade medelklassen en touch av nyliberalism som jag inte är tilltalad av och något som, till skillnad från kortare arbetstid, riskerar stimulera konsumtionen.


Är medveten om att jag inte är ”politiskt korrekt” och säkert trampar på någon öm tå, men det bjuder jag på.


F:
Jag delar E:s invändingar, även om jag också ser fördelar med basinkomst.


E:

Det handlar om den politiska fingertoppskänslan som jag överlåter till andra som är bevandrade i korridorerna.

Men, vi måste ju ha en idé om att det är ett medel att hantera en framtid med sinande resurser och en krympande ekonomi.


G:
Jag har också lite svårt för begreppet och delar E:s tveksamhet. En garanterad minimi-inkomst har jag lättare att tänka mig. Kanske skulle begreppet ”basinkomst” kunna uppfattas som en sådan garanti, men det kanske inte är möjligt med tanke på den användning det fått.


H:

Människor i Sverige och internationellt sätts i ”karantän” på grund av det ekonomiska system vi har som utgår från att det är lönearbetet som fördelar pengarna i samhället och det enda sätt en människa kan vara legitim är genom lönearbete eller ägande av pengar.

I och med att lönearbetet minskar på grund av effektiviseringar och ny teknik, hamnar fler och fler utanför lönearbetsmarknaden permanent.

Samtidigt har vi mänskliga rättigheter som erkänner rätten till tillfredsställande levnadsstandard samt rätten att åtnjuta bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa.

Då kan vi inte fortsätta med det klassiska systemet som gör att skrupelfria människor kan berika sig på sina medmänniskors bekostnad. Ett system som är uppbyggt på en föråldrad definition av arbete och en cynisk människosyn.

I:

Vi har ju inga färdiga förslag, men måste peka, gärna med hela handen,  på möjliga lösningar. Sedan känns det avigt om vi ska vinnlägga oss om att tassa  fram i filttofflor, när den fråga vi diskuterar är så viktig. Att lösa upp  tillväxtdilemmat kräver nog att vi utmanar rätt ordentligt. Filttofflornas tid  är rimligen förbi! (För att riktigt förstå varför jag tycker det måste man ha  varit med några decennier och malt frågan om och om igen utan något som helst  resultat.)


J:

Vad är fördelen med tillväxt?

Att det skapar överskott som kan fördelas i samhället som välfärdsförmåner?

Vad är problemet med evig tillväxt?

Att det inte är möjligt i en begränsad värld?

Basinkomst (välfärdsförmån) bygger på att ekonomin ger ett överskott som kan fördelas.

Överskottet bygger på värdeskapande, en förädling av ngt. Grovt förenklat: järn + energi + kunskap = Volvo XC90 => värde/nytta => överskott => basinkomst.

Om vi lever i en värld av begränsade resurser (energi + järn) kommer förr eller senare resursbegränsningarna leda till kostnader som överväger värdeskapandet. Produktionen upphör. Överskottet uteblir. Basinkomsten kan inte finansieras.

Välfärd måste tas tillbaka.

Införda välfärdsförmåner upplevs med tiden som rättigheter. Svårt, ja för att inte säga omöjligt, att backa. Uruguay 1970-talet. Athen 700 f.Kr.

H:

Det är dagens ekonomiska system som bygger på en idé om överskott. Basinkomst bygger på en idé om att skapa ett kretslopp för pengar utifrån en annan värdegrund än lönearbete.

Det är en intressant fråga J, som fler borde analysera. I tillväxtekonomin (läs skuldekonomin) finns det en myt som florerar att det skulle vara företagen som skapar pengarna. Lika tokigt som att påstå att det är mer lönearbete som är välfärdens grund.

Pengar är i grunden ett psykologiskt kontrakt mellan människor i ett geografiskt område. Jag talar då inte om värdet på pengarna utan pengarna som sådana. Därför har människor kunnat skapa nya valutor när man inte varit nöjd med de gamla. Ett exempel är Euron som ersatt flera länders tidigare valuta. Man har även velat byta ut vår egen kronvaluta mot denna som bekant.

Idén om basinkomst är en fördelningsmodell som utgår från att människor är fria och vill skapa något bra och meningsfullt för sig själv och andra oberoende av anställning.

Grunden i ränteekonomin är att människan är lat och måste tvingas genom ekonomiska incitament att skapa saker utan respekt för om individen upplever det meningsfullt eller inte. Många skuldekonomikramare hävdar att dagens ekonomi skapar förutsättning för fria människor. Det är en myt. De enda som kan definieras som fria är de som äger pengar och möjligen de som har anställning (ända tills anställningen dras in av vinseffektiviserande skäl). Egentligen är även det en myt då mer pengar inte skapar lyckligare människor (och då talar jag om dem som redan har tillräckligt). Den som är olycklig är inte fri för att göra en parafras på ”den som är satt i skuld är inte fri” som utgår från villkoren i skuldekonomin.

I skuldekonomin är det bankerna och finanssektorn som skapar pengar trots att det enligt lag är förbjudet för andra än riksbanken. Räntan tvingar fram en expansion av pengar d v s krediter vilket gör att man inte kan kontrollera ekonomin.

Försök i andra länder med lokala valutor har gett intressant kunskap. Det har gett en lokal injektion som varit grunden till ny verksamhet oberoende av skuldekonomin. Dock har skuldekonomins aktörer haft för stort inflytande vilket har raserat idén om en ekonomi för aktivitet och verksamhet, till förmån för en ekonomi baserad på överskott (vinst på pengar). De som tjänar på skuldekonomin är nämligen inte intresserade av varken människors frihet eller företagens frihet. Deras existens bygger på idén att tjäna pengar på pengar och ju skrupelfriare man är desto mer tjänar man. Därför är det så viktigt att politiker vinnlägger sig om att förstå att det finns alternativ till skuldekonomin och visar stark vilja gentemot de skrupelfria.

Det är viktigt att man i sammanhanget skiljer mellan vinst på arbete och vinst på pengar. I en räntefri ekonomi som jag hävdar att vi kommer att tvingas skapa till slut, är det enbart vinst på arbete som går att generera.

Du tog tidigare även upp frågan: Vad är problemet med evig tillväxt?

På samma sätt som det inte är nyttigt att tillföra för mycket gödning på en åker är det inte nyttigt att skapa en penningmängd som inte står i paritet med moder jords kapacitet. Vinstkravet på pengarna tvingar fram överkonsumtion som i år gjorde att Earth overshoot day inträffade den 19 augusti i år vilket innebär att vi konsumerat moder jords återväxt på 8 månader.

Vi måste börja tänka utanför boxen och sluta hålla skuldekonomin i handen av rädsla för det nya och oundvikliga.

K:

•    Varför tillväxt när vi redan har välfärd ?    o    Annars kraschar kronan!

 .    Varför kraschar kronan ?    o    Vi kan inte betala lånen!

 •    Varför kan vi inte betala lånen ?    o    Mängden lån är större än mängden kronor!

 •    Varför är mängden lån större än mängden kronor ?    o    Nya pengar delas bara ut som        lån!

 •    Varför delas nya pengar bara ut som lån ?     o    Att dela ut nya pengar som lån är  

       Riksbankens enda sätt att hålla inflationen uppe! 

•    Varför får Riksbanken bara dela ut de nya pengarna som lån ?

Ovanstående är naturligtvis en grov förenkling, men är det fel? I så fall varför? Om inte, vad skulle hända om Riksbanken fick ett sätt till att dela ut nya pengar för att kunna hålla inflationen på 2% när vi inte har någon tillväxt?

(Bakgrundsinformation:)

 I Sverige har vi både tillväxt och inflation. Det betyder att det varje år måste finnas mer pengar i omlopp än året innan. Vem är det då som får de nya pengarna som inte tidigare har funnits? De flesta svenskar är inte medvetna om det, men när man tar ett banklån så är en del av pengarna man lånar pengar som inte existerade innan man tog lånet. Att vi hela tiden tar fler och större lån är alltså det enda sättet som vi kan få inflation i Sverige samtidigt som vi har tillväxt.

G:

Vet inte om alla håller med om detta, men här är i alla fall ett förslag till omformulering av de sista frågorna/svaren med ett tillagt svar och en möjlig(?) lösning.

   o    Nya pengar delas bara ut som lån (som kräver ränta)! •    Varför delas nya pengar bara ut som lån ?         o    Att låta privatägda storbanker ge ut  nya pengar som lån är Regeringens  sätt att hålla tillväxten uppe. •    Varför kan dessa banker bara  dela ut de nya pengarna som lån ?         o    Bankerna måste ha balans i sin ekonomi och dessutom kunna dela ut vinst (från ränta på lånen) till sina ägare.

 Att bara låta Riksbanken ge ut pengar skulle tillsammans med ett till Riksbanken knutet finansieringssystem och icke vinstdrivande företag kunna bidra till en stabilare samhällsekonomi som inte kräver tillväxt.

F:

Angående E:s inlägg:

Kanske är det för osäkert om basinkomst skapar tillväxtoberoende och är en av lösningarna för att hantera en krympande ekonomi. Nu var resonemanget att det delvis kunde lösa problemet med arbetslöshet. Men i en krympande ekonomi kanske det inte är bästa lösningen.

K:

Tack G för ditt tänkvärda svar. Dina ändringar är korrekta men gör att lite av min poäng går förlorad. Min poäng är att om det inte finns tillväxt så har Riksbanken inte något fungerande verktyg för att reglera inflationen. Så länge styrräntan är Riksbankens enda verktyg så måste Regeringen alltså se till att vi har tillväxt för annars kraschar kronan.
Hur tänker du dig ”ett till Riksbanken knutet finansieringssystem”?

•    Varför delas nya pengar bara ut som lån ?    o    Att nya pengar ges ut som lån är Riksbankens enda sätt att hålla inflationen uppe. •    Varför får Riksbanken inte dela ut nya pengar som något annat än lån ?

Vad skulle hända om Riksbanken fick ett sätt till att ge ut nya pengar för att kunna hålla inflationen på 2% när vi inte har någon tillväxt? Skulle en basinkomst vara ett bra sätt att ge ut de nya pengarna?

G:

Inflation behöver nog inte vara ett mål i sig – särskilt inte i en icke tillväxtkrävande ekonomi. Däremot måste pengar både kunna delas ut som finansiering av företag och överskott föras tillbaka (genom t.ex. skatter) till utgivaren. Med säker, icke räntekrävande finansiering av icke vinstdrivande företag, krav på återföring av    överskott, någorlunda fasta löner och mer variabla varupriser borde en balans kunna upprätthållas mellan tillgång och efterfrågan av olika varor som inte är tillväxtdrivande. En sådan förändring kan knappast ske i ett steg, det skulle innebära en riskabel revolution, men kan mycket väl ske gradvis genom etablering och ombildning till nya företagsformer, som kooperativ. En del av pengarna skulle naturligtvis kunna delas ut direkt som basinkomst, men samtidigt borde detta i ett sådant system, som skulle lösa problemet med arbetslöshet, kanske också kombineras med ett krav på något för samhället viktigt arbete. Det var ett förslag, men kanske inte ett bra svar.

H:

Basinkomst handlar främst om att fördela makten på marknaden mer rättvist och att bredda begreppet arbete. När människan inte tvingas lönearbeta för sitt grundläggande behov infinner sig en situation där människan bättre kan utveckla mening, begriplighet och hanterbarhet i sitt sammanhang. Det skulle innebära att onödigt och meningslöst lönearbete inte längre behöver utföras. Samtidigt skulle det innebära att begreppet arbete skulle breddas till att inbegripa alla mänskliga aktiviteter som är viktiga för individen och dess omgivning. Det skulle även legitimera vila som är en underskattad aktivitet i dagens ”ratraceekonomi”. Konsekvenserna blir ett hälsosammare och jämställdare samhälle där människorna inte behöver se varandra som konkurrenter utan som de människor de är. I de försök där basinkomst prövats har det lett till ökad aktivitet, inte minskad aktivitet, som många kritiker hävdar skulle ske.

För att hantera tillväxtberoendet handlar det om att bryta med skuldekonomin/tillväxtekonomin/ränteekonomin. Det skulle innebära att bryta med idén om att det goda samhället skapas av dem som tjänar pengar på pengar. En räntefri ekonomi skapar bättre balans mellan marknaden och moder jord.

Arbetslöshet är endast ett begrepp som härrör från tillväxtekonomin där människans legitimitet kommer ur lönearbetet. I ett samhälle med basinkomst skulle arbetslöshet som idé inte längre vara relevant då legitimiteten kommer genom att människan definieras som människa i stället för arbetskraft som i tillväxtekonomin. Här blir basinkomsten en del i processen att frigöra människan för att skapa i stället för att arbeta som Ernst Wigforss uttryckte det.

Frågan handlar inte om vad man ska ha med, eller inte, i direktiv utan vad det är för samhälle vi vill ha. Släpp rädslan för vad andra tycker!

B:

Angående C:s fundering:   

Jag tycker din fråga är värd att stanna upp vid. Nästan alla tycker som du, att det är/vore bra. Och det präglade arbetarrörelsen ända fram till 1970-talet. Visserligen gick      regeringen alltid försiktigt fram, med ett ständigt sneglande åt näringslivets önskemål. Det fanns också en tendens att snarare slänga åt de krävande en extra semestervecka än att rucka på den vecka som höll oss fullt ”sysselsatta”. Fri tid är ett otyg som de styrande i alla tider fruktat.

Sen tog det slut, på 70-talet. Med stora krav på skatter för välfärden (fast det är en missuppfattning; det blir inte mer välfärd av en produktivitetsdriven tillväxt pga tjänstedilemmat; vad det handlar om är att våga kräva erforderliga skatter), konservativa könsroller (om han kommer hem före henne, ska han då behöva städa och laga mat?) eller att konsumismen slog rot i oss. Eller globalisering, ett starkare och rörligare kapital med större kraft att ta tillbaka tidigare eftergifter. Allt är förmodligen bitar av sanningen. 
      
Samtidigt tror jag att inställningen till kortare arbetstid är ett test på hur seriös man egentligen är till en hållbar framtid. Om man inte är beredd att dämpa      löneutveckling/konsumtionsutrymmesökning så är alla vackra fraser ganska meningslösa.

När det är sagt måste jag ta ett steg tillbaka: Piketty visar på ett skrämmande sätt hur tillväxten i USA i stort sett helt tillfallit de rika. Då blir det mer begripligt att de andra inte tycker de har något val mellan mer pengar och mer fritid. I Sverige är det inte lika illa men Katalys rapport Mest åt de rika visar ändå på väldigt stora och ökande klyftor. En reform av arbetstiden måste också vara acceptabel för de lågavlönade (och när det är sagt måste jag påminna om att det minsann inte är de bäst avlönade som yrkar på kortare arbetstid i Sverige…)

Till allra sist: kortare arbetstid har vi kunnat genomföra tidigare; det fordrar inget nytt ekonomiskt system, ingen revolution. Bara god politisk vilja.

E:

 Kortare arbetstid är, som B argumenterar för, enklare att få acceptans för och borde ha en dämpande effekt på konsumtionen, vilket är en nyckelfråga för att närma sig ett hållbart samhälle.

 Sedan kan jag i ett längre perspektiv vara orolig för att vi inte kommer att ha resurser vare sig till arbetstidsförkortning eller andra omställningar som leder till mer fri tid. Det handlar inte om vi får en krympande ekonomi utan när och hur.

I en värld utan flödande billig fossil energi kommer muskelarbetet att få en helt annan betydelse än idag.

L:

 Håller med E i frågan om energi. Men frågan är NÄR den relativt billiga oljans tid är förbi?! Hela peak oil-debatten har kommit i ett annat läge i och med ”the shale revolution”. Även om mycket talar för att hela shale-utvecklingen är en bubbla så vet ingen säkert på kort sikt. (Läste en intressant analys av Jeremy Leggett igår som visar att de företag som exploaterar shale i USA uppvisar helt andra möjliga reserver att utvinna till amerikanska myndigheter än till aktiemarknaden). I opinionsbildningen så dominerar under alla förhållanden alla glada rapporter om stora – ja oändliga – tillgångar, inte minst i USA. Tilläggas bör att få företag – och nästan inga politiker – arbetar med en tidssikt som är längre än 5-10 år. Så även om det skulle gå att visa att shale-bubblan spricker på sikt så blir påverkan på beteenden och investeringar sannolikt begränsad.

Vad sedan gäller basinkomst: Syftet som vi betraktar det idag skulle ju vara att skydda alla dem som hamnar utanför arbetsmarknaden – hur den än definieras – och se till så att dom inte tvingas söka socialhjälp för att klara en hygglig försörjning. Ett alternativ kunde vara en obligatorisk försäkring. 

Inser att begreppet är känsligt. Kanske klokt välja en formulering som inte stöter bort/alternativt leder till en massa missförstånd. 

Att konceptet i någon form bör finnas med ser jag som självklart. Även vid kortare arbetstid föreställer jag mig att många människor riskerar att hamna utanför.

K:

Muskelarbete löser inte energiproblemet på något enkelt sätt. Idag använder vi nästan 150 kWh per person och dag, och det tar 8 timmas kroppsarbete att producera 5 kWh.  (Och då behöver vi dessutom äta mat som  troligen har krävt tredubbla energin att producera.) 

Jag anser att vi behöver förkorta arbetstiden både för att må bättre och för att få bukt med överkonsumtionen, men jag tvivlar på att det skulle ha någon större effekt på arbetslösheten. Tvärt om så är ett vanligt argument för att inte anställa att det inte finns tid att lära upp någon ny.

De som har ett arbete eller driver ett företag är ofta så hårt pressade för att inte bli utkonkurrerade så att de arbetar långt över 100%, samtidigt som så många inte får chansen att ens försöka göra jobbet.

Min magkänsla är att vi inte arbetar så hårt för att få det materiellt bättre utan för att vi pressade att betala våra lån.

D:

Förstår vi att våra – samhällets – behov av humanare levnadsvillkor kolliderar med kapitalismens helt motsatta behov? Eller är vi – samhället – ”blinda” och inte varken ser eller förstår dessa diametralt motsatta behov?

K skriver: ”Jag anser att vi behöver förkorta arbetstiden både för att må bättre och för att få bukt med överkonsumtionen, men jag tvivlar på att det skulle ha någon större effekt på arbetslösheten. Tvärt om så är ett vanligt argument för att inte anställa att det inte finns tid att lära upp någon ny.
De som har ett arbete eller driver ett företag är ofta så hårt pressade för att inte bli utkonkurrerade så att de arbetar långt över 100%, samtidigt som så många inte får chansen att ens försöka göra jobbet. Min magkänsla är att vi inte arbetar så hårt för att få det materiellt bättre utan för att vi pressade att betala våra lån.”

E skriver: ”Sedan kan jag i ett längre perspektiv vara orolig för att vi inte kommer att ha resurser vare sig till arbetstidsförkortning eller andra omställningar som leder till mer fri tid. Det handlar inte om vi får en krympande ekonomi utan när och hur.

I en värld utan flödande billig fossil energi kommer muskelarbetet att få en helt annan betydelse än idag.”

B skriver: ”Samtidigt tror jag att inställningen till kortare arbetstid är ett test på hur seriös man egentligen är till en hållbar framtid. Om man inte är beredd att dämpa      löneutveckling/konsumtionsutrymmesökning så är alla vackra fraser ganska meningslösa. När det är sagt måste jag ta ett steg tillbaka: Piketty visar på ett skrämmande sätt hur tillväxten i USA i stort sett helt tillfallit de rika. Då blir det mer begripligt att de andra inte tycker de har något val mellan mer      pengar och mer fritid. I Sverige är det inte lika illa men Katalys rapport Mest åt de rika visar ändå på väldigt stora och ökande klyftor.”

L skriver: ”Tilläggas bör att få företag – och nästan inga politiker – arbetar med en tidssikt som är längre än 5-10 år. Så även om det skulle gå att visa att shale-bubblan spricker på sikt så blir påverkan på beteenden och investeringar sannolikt begränsad.”

Ovanstående utdrag ur inläggen, anser jag, belyser konflikten mellan samhällets behov och det rådande ekonomiska systemets behov.

Förstår vi att denna konflikt är olöslig inom det rådande systemets ”ramverk”?

I:

När du talar om “kapitalismen” då avser du väl egentligen  marknadsekonomin? Kapitalism är ett egendomsrättsligt system, liksom  socialism. Hela diskussionen här handlar ju om vad som utspelar sig på  marknaden. Idag finns ju knappast någonting annat än marknadsekonomi, som ju  också den alltid är mer eller mindre reglerad. Att frångå marknadsekonomin är  drastiskt och leder enligt min mening till mindre humana levnadsvillkor. Alltså  kan det endast handla om att reglera marknadsekonomin så att den i olika  avseenden fungerar bättre. Problemet, som jag ser det, är att de olika system  som idag bär upp marknadsekonomin har blivit så stora och komplexa att de till  stora delar lever sina egna liv, har sina egna krav och sätter sina egna  dagordningar. Marknadsekonomin har nästan blivit som en levande varelse. Ingen  vågar röra den, utan vad man gör är att mata den med pengar och konsumtion så  att den kan fungera ännu ett tag. Ekonomin är inte längre ett redskap. Istället  är det vi som är ekonomins redskap. Alla som kan räkna kan ju se det omöjliga i  att ha som grund i ekonomisystemet att detta ska växa exponentiellt. Det var ett  genialt drag den gången “den osynliga handen” introducerades, och den har ju  lett till mycket gott. Men följderna på sikt! De är ju katastrofala! 

K:

Det är absolut ”det rådande systemets ramverk” som måste förändras. Det nuvarande ramverket främjar de beteenden vi ser och om vi vill ha andra beteenden behöver vi ett ramverk som främjar dem.
Min tanke var att en liten förändring i reglerna för Riksbanken kan öppna möjligheter till förändringar på andra håll. T.ex. skulle det öppna en möjlighet för att betala av lånen vilket i sin tur skulle kunna ge dem som så önskar möjlighet att gå ner i arbetstid.
En så enkel förändring av något som redan upplevs som ett problem i ekonom-kretsar skulle det kanske finnas en möjlighet att få igenom politiskt, om förslaget presenteras i rätt sammanhang. (Ekonomerna ser ett problem med att få upp inflationen)

F:

”Förändring av kreditgivning

Ett system som det som föreslås i ”The Chicago Plan Revisited” (IMF 2012) där Riksbanken tar 

över pengaskapandet i Sverige från bankerna har potential att göra samhället mindre 

tillväxtberoende. Bland annat på grund av att beroendet av att låna pengar av utländska aktörer 

skulle minska. Dagens system där banker står för pengaskapandet skulle också kunna få 

problem att fortsätta vid långvarig nolltillväxt då kreditgivningen skulle riskera att helt strypas.”

G:

I skrev:  ”Att frångå marknadsekonomin är drastiskt och leder enligt min mening till mindre humana levnadsvillkor. Alltså kan det endast handla om att reglera marknadsekonomin så att den i olika    avseenden fungerar bättre. Problemet, som jag ser det, är att de olika system som idag bär upp marknadsekonomin har blivit så stora och komplexa att de till stora delar lever sina egna liv, har sina  egna krav och sätter sina egna dagordningar.”

 Man bör nog skilja mellan kapitalistisk marknadsekonomi och t.ex. ”demokratisk marknadssocialism” eller, med ett bättre ord, ”ekonomisk demokrati” eftersom  ”socialism” alltför ofta har inneburit planhushållning, och det är inte fråga om det (förutom centraliserad penningutgivning, samordning av välfärdsfunktioner, kommunikationer m.m.). Ett sådant system skulle kunna införas i flera steg – men det förutsätter förstås att man vågar utmana starka intressen hos stora koncentrationer av kapital.    

M:

… en intressant implementation av det här med ”basinkomst” eller ”medborgarlön” är negativ inkomstskatt.

Detta innebär att alla, precis som idag, har rätt till ett grundavdrag. Vad som är nytt med begreppet ”negativ inkomstskatt” är att om man hamnar på ”minus” efter detta avdrag, så skall man erhålla en andel av detta ”minusbelopp” som ett bidrag – en negativ skatt. 

Exempel: Grundavdraget är 100 000 kr. Om din inkomst är 100 000:- före skatt, så blir din beskattningsbara inkomst noll, och du betalar inget i skatt, och erhåller inget bidrag. 

Tjänar du 200 000:-  före skatt, så blir din beskattningsbara inkomst 100 000, och vid tex. 50% skatt, så blir din inkomst efter skatt 150 000:-.

Tjänar du noll före skatt, så blir din ”beskattningsbara inkomst”  -100 000, du erhåller 50% av detta i ”negativ skatt”, mao. en ”basinkomst” på 50 000. Det är den lagstadgade ”minimilönen”.

Tjänar du 50 000:- före skatt, så blir din beskattningsbara inkomst -50 000, och du erhåller ett bidrag på 25 000, mao. din disponibla inkomst blir 75 000:-. 

Vad grundavdraget och skattenivåerna skall vara är upp till partier och politiker att komma överens om. 

En fördel med detta system är att det tar inte bort incitamentet att arbeta och höja sin inkomst.  

En annan fördel är att det, åtminstone i teorin, gör att lägre inkomser är skattemässigt subventionerade. Vilket innenbär att minimilönekostnaden för arbetsgivare, om skattenivåer /avdrag väljs lämpligt kan bli noll. Vilket, åtminstone i teorin, borde eliminera arbetslösheten.

Idag betalar vi människor för att de skall gå sysslolösa, vilket är ett slöseri med resurser.

H:

 I ett system med negativ inkomstskatt finns fortfarande den underliggande idén att det är lönearbetet som är individens huvudsakliga mål i livet oavsett om det är onödigt arbete. Det så kallade incitamentet för att arbeta behövs enbart i ett system som utgår från en människosyn där människan endast är legitim som arbetskraft/konsument.

Negativ inkomstskatt kräver en stor administration för att kontrollera folk. Dessutom sker en eftersläpning då inkomstskatten inte är slutgiltigt uträknad förrän långt efter det att inkomsten är intjänad.

Basinkomstsystemet utgår från att människor har friheten att utgå från sina egna behov och kan välja bort påhittade behov från företag vars mål är att öka konsumtionen.

Vad vi behöver är ett system som inte innehåller incitament för lönearbete utan istället gör det möjligt för människor att arbete med annat än lönearbete som ger hälsa för denne och dennes omgivning. Mindre lönearbete kan dessutom minska konsumtionen vilket moder jord är tacksam för.

D:

I skriver: ”När du talar om “kapitalismen” då avser du väl egentligen marknadsekonomin?”  

Jag avser ”kapitalistisk marknadsekonomi”. G förklarar detta på ett bra sätt i sitt inlägg.   

I skriver: ”Marknadsekonomin har nästan blivit som en levande varelse. Ingen vågar röra den, utan vad man gör är att mata den med pengar och konsumtion så att den kan fungera ännu ett tag. Ekonomin är inte längre ett redskap. Istället är det vi som är ekonomins redskap.”

Det är ju precis så som du skriver som, jag menar, att den ”kapitalistiska marknadsekonomin” fungerar och ser ut idag. Och så kan vi inte ha det.  

I:

 Begreppsklarhet är viktigt, anser jag.

Kapitalism och socialism är egendomsrättsliga system.  Kapitalism innebär privat ägande, socialism innebär gemensamt (offentligt)  ägande.

Marknadsekonomi och planekonomi är ekonomiska system.  Marknadsekonomi förknippas vanligen med kapitalism, planekonomi med socialism.  Socialistisk planekonomi innebär i praktiken en katastrof både för människor och  miljö. Kapitalistisk marknadsekonomi fungerar, på grund av dess växande  komplexitet, allt sämre för både människor och miljö.

Som alternativ till kapitalistisk marknadsekonomi ställs nu demokratisk  marknadssocialism, så kallad ekonomisk demokrati. Vad demokratisk  marknadssocialism konkret är vet väl bara den som myntade begreppet. Ekonomisk  demokrati däremot är ett gammalt begrepp och har diskuterats i omgångar genom  historien. Att det ännu inte existerar något väl genomarbetat förslag, vittnar  väl om svårigheterna vid övergången till praktiken. Den kapitalistiska  marknadsekonomins försvarare är ju alltid måna om att framhålla att demokratin i  ekonomin redan ligger i systemet med marknadsekonomi; demokratin kommer till  uttryck genom valen på marknaden. Punkt slut. Ingen diskussion alltså om att  produktionen alltid föregår konsumtionen, d.v.s. demokratin har ingenting  inom företagen att göra.

Jag ser en annan svårighet som ligger mer på det psykologiska planet. Så  länge människor har mat på bordet och det mesta fungerar någorlunda vill få ha  någonting annat. De vill framför allt inte ha några experiment som kan kullkasta  deras vardag. De tidiga socialisterna kunde peka på utbredda och allvarliga  missförhållanden och få arbetarna med sig. Visserligen finns det ännu  missförhållanden i samhället, men långt ifrån i den omfattning som fanns under  tidigare skeden. De allra flesta i dagens samhälle både har det bra och mår bra.  Det paradoxala är emellertid att många därmed inte heller ser eller förstår på  vilka grunder vi lever idag. Mycket är dolt för oss. Ekonomisk demokrati är det  nästan ingen som kräver eftersom de flesta anser att de kan styra sin egen  tillvaro genom marknadsval, och så länge detta fungerar händer ingenting. Det är  människors frihet inom systemet som räknas, och man är väl medvetna om att andra  system visat sig vara mycket sämre.

N:

Jag har länge varit anhängare av minskad normalarbetstid. Det är ett tilltalande koncept.
Tyvärr tror jag dock numera att det är en lösning som inte är anpassad för rådande och kommande verklighet. Hela idén om arbetstid är förlegad och kommer bli så allt mer, när samhället förändras. En rest från 1800-talet som i bästa fall bara får begränsad applikation idag.

Jag ser flera problem med arbetstidförkortning:

– Global konkurrens och experter. Antingen är du så bra att du kan konkurrera på den stenhårda globala marknaden, eller så är du inte det. De som är riktigt bra jobbar långt över normal arbetstid. Minskad arbetstid kommer inte ge jobb till grannen, utan till någon på andra sidan jorden. Dessutom kanske den som går ner i arbetstid i förlängningen också blir utan jobb eftersom hen inte kan konkurrera.

– Automation och digitalisering. Miljoner jobb förväntas försvinna de närmaste 10-20 åren. Minskad arbetstid blir ytterst begränsad plåster på såren och hjälper knappt alls när vissa yrkesgrupper försvinner helt (t ex buss- och taxichaufförer när de självkörande fordonen sprids)
– Nätverk och entreprenörer. Vi går från ett traditionellt samhälle där alla jobbar i fabriken, till ett där många är sina egna entreprenörer. Arbetstid blir i det läget tämligen irrelevant. Även om många fortfarande har ”traditionella jobb” så är det just de yrkesgrupperna som kommer försvinna med digitaliseringen och automatiseringen.

Vi behöver en modell för arbete och välfärd som är anpassad till denna sidan millennieskiftet. Basinkomst och beskattning av produktion känns i det läget mycket bättre än minskad arbetstid och beskattning av arbete.

G:

N skriver: ”Vi går från ett traditionellt samhälle där alla jobbar i fabriken, till ett där många är sina egna entreprenörer. Arbetstid blir i det läget tämligen irrelevant.”

    Koncentrerat kan man kanske beskriva ett sådant samhälle så här:

I en marknadsekonomi där många är sina egna entreprenörer, vilka är tvungna att sälja sina produkter i tillräcklig mängd för att kunna betala utgifterna för produktionen, och där detta underlättas av större produktionsenheter som i sin tur underlättar (framgångsrika entreprenörers) finansiering av ytterligare utvidgningar mot löfte om vinstutdelning eller med krav på räntebetalning – i en sådan marknadsekonomi uppstår, som ett mer eller mindre spontant resultat, nätverk av positiva återkopplingsprocesser som gör samhället alltmer ojämlikt, samtidigt som belastningen på omgivningen ökar – och arbetstid blir irrelevant för dem som drivs runt i denna process.

    Vi borde kanske försöka ändra på detta.

D:

Intressant inlägg I!   

 ” Den kapitalistiska  marknadsekonomins försvarare är ju alltid måna om att framhålla att demokratin i  ekonomin redan ligger i systemet med marknadsekonomi; demokratin kommer till  uttryck genom valen på marknaden. Punkt slut. Ingen diskussion alltså om att  produktionen alltid föregår konsumtionen, d.v.s. demokratin har ingenting  inom företagen att göra.”

   Att den ”kapitalistiska marknadsekonomins försvarare” månar om att framhålla att det är ett demokratiskt system som gäller på dagens marknad är ju förståeligt. Det är ju därför vi lever i det samhälle som vi alla – över hela jorden – har att förhålla oss till. Och precis som du skriver så ”fungerar, på grund av dess växande komplexitet, allt sämre för både människor och miljö”.

   Är då den ”kapitalistiska marknadsekonomin” demokratisk? Nej, den är ju inte det! Den bygger ju på att ”den starke” dominerar över ”den svage”. Alltså att det är ekonomiska fundamenta som avgör hur beslutsprocesserna tas på den globala marknaden. Eftersom nu den globala marknaden, i huvudsak, är privatägd så innebär ju detta att ett fåtal människor, i praktiken, sätter reglerna för hur marknaden skall agera runt om på jorden. Att dessa beslut dessutom tas i, mer eller mindre, slutna styrelserum – utan insyn från samhällenas sida – understryker ju än mer den odemokratiska beslutsprocessen.   

  ”Ekonomisk demokrati är det  nästan ingen som kräver eftersom de flesta anser att de kan styra sin egen  tillvaro genom marknadsval, och så länge detta fungerar händer ingenting. Det är  människors frihet inom systemet som räknas, och man är väl medvetna om att andra  system visat sig vara mycket sämre.”

   Är ”människor fria inom systemet”? Knappast! Några få ”ekonomiskt starka” kanske, men inte flertalet.

   Ja då är frågan: Hur skall vi ha det? ”Ekonomisk demokrati” – vad är det för något? Nej vi vet nog inte, i allmänhet, vad det innebär. Vi har anpassat oss, genom flera generationer, att så som det rådande ekonomiska systemet fungerar, så skall också framtiden se ut. Men i grunden så är det ju bara genom ett demokratiskt ekonomiskt system som vi har möjligheten att kunna vända den nuvarande destruktiva utvecklingen mot ett, för människor och miljö, hållbart samhälle för allt och alla.

   Hur ser då denna ”ekonomiska demokrati” ut? Svår fråga! Men som jag ser det så utesluter den såväl ”socialistisk planekonomi” som ”kapitalistisk marknadsekonomi”.

   En verklig demokrati måste genomsyra alla beslutsprocesser i samhället, inklusive marknaden!

I:

 Du utskåpar både socialistisk planekonomi och kapitalistisk marknadsekonomi  och vill ersätta dessa med “ett demokratiskt ekonomiskt system”, …som ju har  diskuterats i evigheter och aldrig sett dagens ljus…

Den kapitalistiska marknadsekonomins styrka ligger framför allt i den  upplevda friheten för människor. Det är marknadsekonomin som  skapat ett enormt överflöd av varor, och det är varan som är centrum i  tillvaron. Varorna underlättar våra liv på miljoner olika sätt, ger oss en  mening med tillvaron och stärker vår identitet. Det är detta faktum jag avser  när jag skriver att det är människors frihet inom systemet som räknas. De flesta  människor är följaktligen inte det minsta intresserade av att ersätta denna  guldkalv med experiment kring “ekonomisk demokrati”. Så länge marknadsekonomin  kan ge oss varor i överflöd, kommer möjligheterna att övergå till ett annat  system att vara obefintliga. Detta är också anledningen till att  arbetarrörelsen aldrig på allvar utmanat kapitalismen. Även socialister  vet att marknadsekonomin, som kan ge även arbetarna drägliga  levnadsförhållanden, är omistlig, och de vill vara med och dela på resultatet av  produktionen. En och annan socialdemokrat, bl.a. Ernst Wigforss, ville  gå längre men av det blev intet. Löntagarfonderna är ett i tiden mer  näraliggande exempel.

Det jag vill ha sagt med detta är egentligen också att vi inte kan  negligera de psykologiska faktorerna bakom styrkan i tillväxtsamhället.  Människor viker sig inte för argument om någonting nytt som “måste” komma,  om de själva tycker att det nuvarande fungerar bra, d.v.s. man ger sig inte ut  på hal is. Vår moderna livsstil har verkligen inte pågått länge, men den  har ändå under denna korta tid och inom en eller ett par generationer bitit sig  fast ordentligt. En alltmer absurd konsumtionsnivå och en allt starkare känsla  av att vi kan klippa av även de sista banden till naturen är idag  kännetecknande. Och här har politiken svikit, av förklarliga skäl. Det är  fortfarande tabu att kritisera människors livsstil, det är privat område.

Ekonomisk demokrati i annan betydelse än den gängse marknadsliberala kan  jag inte se har utvecklats någonstans. Jag önskar naturligtvis att så hade  skett. Återstår då att försöka ändra på människors beteende, vilket ett fåtal  klarar av men inte de allra flesta. Återstår då att invänta alla förändringars  pålitliga pådrivare, nämligen att verkligheten här och nu slutar fungera på ett  tillfredsställande sätt. Men då är ju risken att det kan vara försent…

G:

I skrev: ”Den kapitalistiska marknadsekonomins styrka ligger  framför allt i den upplevda friheten för människor.” 
 

   Detta gäller naturligtvis (trots all statusjakt som människor inte kan befria sig från) utanför företagen. Men inuti dem råder ofta(st) mindre demokratiska förhållanden – vilket accepteras med hänvisning till ägarnas ekonomiska intresse (’tillsammans med de anställda’) att företaget kan klara sig i en ’fri konkurrens’ med andra företag.

D:

 I skrev: ”Du utskåpar både socialistisk planekonomi och kapitalistisk marknadsekonomi och vill ersätta dessa med “ett demokratiskt ekonomiskt system”, …som ju har diskuterats i evigheter och aldrig sett dagens ljus…”

   Det finns ju en anledning till att den ”aldrig har sett dagens ljus”. Kan anledningen vara att kapitalets ägare av ”naturliga” skäl inte önskar någon förändring av dom rådande ägarförhållandena?

I skrev : ”Ekonomisk demokrati i annan betydelse än den gängse  marknadsliberala kan jag inte se har utvecklats någonstans. Jag önskar naturligtvis att så hade skett. Återstår då att försöka ändra på människors beteende, vilket ett fåtal klarar av men inte de allra flesta. Återstår då att invänta alla förändringars pålitliga pådrivare, nämligen att verkligheten här och nu slutar fungera på ett tillfredsställande sätt. Men då är ju risken att det kan vara försent…”

   Javisst, ”den gängse marknadsliberala” är global, över så gott som hela världen. Och om jag förstår dig rätt så önskar du, liksom jag, en förändring av denna rådande ordning?   Jag skulle vilja säga att ”verkligheten här och nu” redan har ”slutat fungera på ett tillfredsställande sätt”.

B:

Går det att leva hållbart och ett ”modernt och bekvämt liv” och samtidigt kunna ”rädda världen”. 

 Det skulle, enligt min analys, kräva en del uppoffringar (kanske framför allt mindre flygande) men inte värre än att vi hamnade på en levnadsstandard som vi hade för kanske 30 år sedan. Kalkylerna är grova men pekar åt rätt håll. 

 En förutsättning var att vi verkligen satsade på hållbar teknik och inte lät den ätas upp av rekyleffekter. Och att vi slog av på arbetandet, kortare arbetstid, i takt med ökad      arbetsproduktivitet. Dvs ingen rekyleffekt där heller. Men det har jag redan ordat mycket om. 

 Och igen: detta kräver politiskt mod men ingen revolution.

N:

Vad är det du vill ändra G, att fler blir entreprenörer, återkopplingsprocesserna, vinstförväntningarna..?

Jag kan hålla med om flera saker i din beskrivning; dock utgår den från traditionellt kapitalistiskt tänkande och missar sådant som socialt företagande och nätverksbaserad ekonomi (som t ex Air BnB). I vissa sektorer kanske stora företag finns kvar, i andra sektorer kommer de vara för stelbenta för att leva kvar och slås ut av mindre aktörer som kan uppfatta trender och röra sig snabbare.

Själv ser jag positivt på om rigida arbetstider luckras upp (bara en sån sak som att många jobbar bättre 16-24 än 7-15), oavsett om det är inom företag eller som entreprenörer. Jag tycker också att människor ska ha en grundläggande trygghet som är baserad på något annat än arbete. Det är så många som idag är arbetslösa eller iaf saknar traditionell fast/visstids anställning att vi inte längre kan lita på trygga tidsbestämda jobb för att ha trygghet för alla. Hellre i så fall en modell med basinkomst, och sen får man själv bestämma hur mycket man vill jobb utöver den. Det skulle ge utrymme för många att faktiskt jobba mindre, vilket skulle vara positivt för miljön.

G:

Avsikten med att skriva så koncentrerat var att försöka ge en (mycket schematisk) helhetsbild av en typisk socioekonomisk process i den fundamentala obalans (som karakteriserar den kapitalistiska    ekonomin – trots ’öar’ i balans) och dess genom olika nätverk med varandra interagerande delprocesser. Obalansen innebär ökande ojämlikhet, sociala katastrofer och en i längden ohållbar    resursförbrukning.

Detta måste vi försöka ändra på – på olika sätt. Vi kan t.ex. gå in i systemet och försöka balansera det genom att kontrollera olika variabler, vilket kan ge tillfälliga förbättringar. Men samtidigt borde vi förändra systemet, vilket borde gå att göra successivt genom att införa (t.ex. mindre    tillväxtkrävande) delsystem som visserligen samverkar med det större systemet, men på nya sätt som ger upphov till krav på ytterligare förändringar (t.ex. nya finansieringssystem).

Det var så jag tänkte, på ett ganska abstrakt sätt.

D:

B skriver:

”En förutsättning var att vi verkligen satsade på hållbar teknik och inte lät den ätas upp av rekyleffekter. Och att vi slog av på arbetandet, kortare arbetstid, i takt med ökad arbetsproduktivitet. Dvs ingen rekyleffekt där heller. Men det har jag redan ordat                mycket om.  Och igen: detta kräver politiskt mod men ingen revolution.”

 Vi ”ordar mycket om” det som vi verkligen vill få fram, så även jag!

När du skriver ( ”att vi verkligen satsade på hållbar teknik och inte lät den ätas upp av rekyleffekter. Och att vi slog av på arbetandet, kortare arbetstid, i takt med ökad arbetsproduktivitet. Dvs ingen rekyleffekt där heller.” ) så kan vi säkert alla instämma i detta. Men är detta genomförbart?

Du menar att det är genomförbart. Jag menar att det inte är genomförbart.

Skall försöka förklara mig: Vem/vilka genomför ovanstående önskemål? Vem/vilka i dagens rådande ekonomiska system har ”mandatet” till detta? Är det våra politiker? Är det kapitalets ägare?

Menar att vi måste syna förhållandet mellan våra politiker och kapitalets ägare. Hur ser det ut? Förhållandet utvecklas till att kapitalets ägare alltmer tar dom avgörande besluten för hur våra samhällen utvecklas. Vilket ju också ligger helt i linje med hur kapitalismens inneboende drivkrafter ser ut.

När det nu utvecklas så här då innebär det ju att ”mandatet” för att åstadkomma hållbara förändringar i våra samhällen förflyttas från den ”politiska sektorn” till den ”ekonomiska sektorn”. Och eftersom den ”ekonomiska sektorn” drivs av sina inneboende krav på ständig tillväxt så leder detta till en omöjlighet att kunna genomföra hållbara förändringar.

 Enligt min mening så kommer därför det ”politiska modet” tyvärr att stå sig slätt mot den alltmer destruktiva kapitalismen.

Hur skall vi då agera? Jag svarar som dig: ”det har jag redan ordat mycket om”.

————————————————————————————————————–

A:
BNP och tillväxt har ingenting med pengar att göra. BNP definieras som summan av alla varor och tjänster i ett land, ofta uttryckt per capita (person). Tillväxt definieras som ökningen i reala termer (dvs med avdrag för inflation).

B:
Tack, A. Förekommer en hel del missuppfattningar relaterade till ett fokus på penningsystemet i vissa kretsar här. Påtalade det samma för några dagar sedan.

C:
En kanske dum fråga: Om BNP inte har något med pengar att göra, som du skriver, hur mäter man då ”summan av alla varor och tjänster i ett land”. Om det inte handlar om antalet produkter vore kanske det mest meningsfulla att mäta den mängd arbetstimmar som har gått åt för att producera dem eller, beroende på syftet, den sammanlagda (brutto- eller netto?-) lönekostnaden för deras produktion. Eller blir det i praktiken (alltid) deras sammanlagda marknadsvärde?

A:
Tanken är att mäta hur mycket mer varor/tjänster som produceras i ett land. Värdet av alla varor måste ju mätas i något, och det görs i kronor eller dollar (skulle inte gå att mäta i arbetstimmar). Men BNP har ingenting att göra med flöde av pengar, ökning av penningmängd, inflation, reavinster eller andra kreativa argument jag sett.

D:
En stilla kommentar betr penningmängden. Nog påverkas BNP av mängden pengar. Om det är enklare att få krediter – vilket varit fallet under en lång tid – ökar efterfrågan på allehanda varor och tjänster. Exakta effekten beror dock på VEM som får tillgång till krediterna. Debatten om detta har varit bred i USA, dvs är det Wall Street eller Main Street som gynnas?! När kapitalägarna gynnas så hamnar större delen av efterfrågan i tillgångsvärden av olika slag, typ fastigheter och resulterar i ökade priser. Om vanliga hushåll gynnas så blir rimligen effekten att efterfrågan på konsumtionsvaror ökar – möjligen med viss inflation som följd. Så frågan är komplex, men att hävda att peningmängden saknar betydelse har jag svårt förstå.

E:
Att BNP är summan av varor och tjänster är ju det som gör det helt ohållbart att eftersträva en ökning av denna, eftersom varor /tjänster är fysisk materia /energi. Men sen finns det ju de som påstår att det går att frikoppla ekonomisk tillväxt från resurs- och energianvändning. De måste ju mena något annat med ekonomisk tillväxt än ökning av varor och tjänster då? Eller så tror de att varor /tjänster inte är resurser /energi. Vad menar de?

F:
”Det nominella tillväxttalet anger ökningstakten i löpande valutaenheter. (Min understrykning) Vid beräkning av real tillväxt har man korrigerat för inflationen. Vanligen används då den så kallade BNP-deflatorn, som kan skilja sig från konsumentprisindex (KPI).” ”Valutaenheter” är alltså pengar! Det är mycket märkligt att en utbildad ekonom inte har något i ekonomi så grundläggande klart för sig. Utan ett klart mått på ekonomisk tillväxt och BNP, blir begreppet religöst!

G:

Jag vet inte om ytterligare ett inlägg ökar eller minskar förvirringen, men:

BNP är ett mått på produktionen (bruttonational-Produkt). Det kan mätas från användningssidan (konsumtionen, investeringarna, importen, exporten) men det är att gå en omväg, och ändrar inte definitionen. Att säga att BNP mäter penningflöden är i bästa fall nästan rätt, men snarare felaktigt.

Däremot mäts produktionen i monetära termer, alltså till exempel i kronor. Det är nödvändigt eftersom man annars inte skulle kunna lägga ihop all produktion i ett enda mått. Det vore meningslöst att mäta alla varor och tjänster i kilogram. Svårigheten består dock i att penningvärdet inte heller är särskilt pålitligt som måttstock – men KPI och BNP-deflatorer är verktyg som används för att försöka fixera penningvärdet vid något, mer eller mindre framgångsrikt.

Knäckfrågan är då vad VÄRDET av BNP egentligen betyder. Det finns förstås olika värdeteorier: ekologiska ekonomer menar ibland att värdet bestäms av energi, exergi, materialåtgång eller liknande. Då skulle tillväxt bero på ökade insatser av dessa faktorer. De har dock svårt att visa att detta är direkt kopplat till det ekonomiska värdet.

Den klassiska ekonomin (Ricardo och Adam Smith, senare Marx) hävdar att det är produktionskostnaden som avgör värdet, dvs. insatser av jord, arbete, och kapital. Den neoklassiska teorin – i princip den numera allenarådande – menar snarare att det är nyttan som räknas. Det man bör känna till är att den neoklassiska teorin brukar kallas mikroekonomi, och det i sig gör den olämplig för att bestämma makroekonomiska värden, som BNP.

I mina ögon talar allt för att en klassisk produktionskostnadsteori är det som bestämmer BNP på aggregerad nivå. Storskalig tillväxt beror på sammantaget ökade insatser av arbete och kapital, i praktiken främst ökade insatser av kapital (maskiner, byggnader, mm). Tillväxten mäter enligt detta synsätt kostnaden snarare än nyttan av produktionen, och effektivare produktion som leder till minskade kostnader ger inte tillväxt. I praktiken brukar dock effektiviseringar gå hand i hand med ökad produktion och tillväxten kan därmed fortgå.

Tillväxten är materiell och i längden omöjlig att frikoppla från materiellt resursutnyttjande, teoretiskt kan man tvista på marginalen men knappast i praktiken.

H:

Intressanta saker detta. 

Hur påverkas BNP av att börsen rusar och bostadspriser stiger, dvs pengar som används för att köpa befintliga tillgångar? Det är väl ”investeringar” som inte genererar något nytt värde, förutom ett fåtal nya arbetstillfällen för diverse mäklare och homestylare.

Frågan var alltså om/hur detta påverkar BNP.

A:

Angående D:s inlägg:
Beror på vad man menar med samband mellan BNP och pengar.

När det är kristider är standardlösningen (Keynes) att sänka räntan för att stimulera efterfrågan för att skapa fler jobb och ökad tillväxt, dvs högre BNP som D skriver.

Det jag vänder mig mot var sammanblandningen mellan flöden av pengar och BNP i diskussionen. BNP mäts som summan av värdet på alla varor och tjänster i ett land. Högre penningmängd leder inte direkt till högre BNP (men dock indirekt via efterfrågan, som dock främst fungerar i kristider).

Den ökade penningmängden har ju resulterat i högre tillgångspriser på bostäder etc, vilket inte var avsikten. Det är dock svårt för politiker och Riksbank att styra detta. Nya metoder behövs.

Angående E:s inlägg:
Vad de andra menar vet jag inte. Kan inte se hur man kan frikoppla ekonomisk tillväxt från materia/energi.

Tillverkning av varor förbrukar givetvis resurser som riskerar förstöra miljön. De flesta tjänster gör det dock inte. Samhället utvecklas ju också mot mer tjänster, vilket borde uppmuntras mer.

Angående F:s inlägg:
BNP har ingenting att göra med pengar eller tillväxt av pengar eller flöde. Man MÄTER dock BNP i en valuta, oftast lokal valuta eller dollar.

Det som nog är styrkan av BNP är att det mäts av officiella myndigheter, i Sverige SCB. Andra länder har liknande metoder. Manipulationer förekommer dock, bl.a. i Kina. Svagheten med BNP är att det inte är ett bra mått på välfärd eller lycka. Vidare missas ju miljömålet helt som alla här vet.

Mycket bra början G, men jag förstår inte riktigt hur du menar i slutet om BNP.

BNP beräknas av SCB som en del av nationalräkenskaperna. Analyseras sedan av ekonomer (KI, banker), media och politiker.

Allt detta görs på liknande sätt som bokföringen i ett företag. Ungefär lika tråkigt tycker nog de flesta, även jag.

Bra fråga H. Du har helt rätt. Uppgångar på aktier och bostäder räknas inte in när SCB mäter BNP. Tjänster från mäklare gör det dock, även de som bygger nya hus.

En uppgång på börs/bostäder kan dock stimulera ekonomin så att nya företag och jobb skapas som ökar BNP, men detta tar ofta ett tag.

I:

Det är inte så ovanligt att människor blandar ihop vad som är en definition och vad som är mätmetod/måttenhet. Enkelt förklarat, BNP defineras som värdet (i SEK) av allt som produceras, detta kan (förenklat) mätas som mängden pengar som byter ägare i utbyte mot varor/tjänster. Det ena är definition, det andra är mätmetod. För att kunna jämföra BNP mellan olika år så korrigerar man för inflation dvs pengars försämrade värde. 

Ökar priserna på bostäder BNP?  Sänkt styrränta och ökad kreditgivning från banker stimulerar bostadspriser och BNP.  Kreditgivning är orsak. Stigande bostadspriser är verkan, stigande BNP är verkan.  Men en (bostads-)bubbla blir en självförstärkande spiral: stigande bostadspriser får människor att känna sig rikare, de belånar huset för konsumtion, vilket ökar kreditgivningen och stimulerar ekonomin, vilket får ännu fler att känna sig rikare osv. Om denna utveckling skenar iväg så blir utvecklingen förr eller senare ohållbar och bubblan spricker. Tillgångsvärdena går upp i rök, medan skulderna finns kvar.

 Idag ökar penningmängd och hushållens skulder med typiskt ca 5% om året, och det är främst att hushållen tar på sig mer skulder som driver denna utveckling. Samtidigt ökar BNP med kanske 1%. Detta är i längden ohållbart. Alla vallöften från partier från vänster till höger, bygger på antagandet att denna ohållbara ökning av hushållens skulder kommer att fortsätta. När denna stimulans av ekonomin försvinner så slår det mycket hårt mot inhemsk efterfrågan, BNP, sysselsättning och skatteintäkter. Inget politiskt parti, varken till höger eller vänster, har diskuterat detta i valrörelsen. Iaf. inte vad jag vet. 

J:

Visst är det lätt att bli förvirrad. BNP är ett mått på värdet på den ekonomiska aktiviteten (konsumtionen av varor och tjänster) medan inflationen är ett mått på prisökningen på varor och tjänster. När den ekonomiska aktiviteten ökar, ökar flödet av pengar i ekonomin vid någorlunda stabila priser. Ju fortare pengarna cirkulerar i ekonomin desto mer ökar BNP. Man skulle kunna säga att BNP gäller värdering av flödet av pengar medan inflation och skuldökning gäller volymökningen av pengar.

A skrev tidigare: ”BNP definieras som summan av alla varor och tjänster i ett land, ofta uttryckt per capita (person).”

Ska man vara petig så borde det vara summan av priset på alla varor och tjänster i ett land.

K:

BNP kan mätas som nominell BNP och då kommer inflationen att bidra till en skenbar ökning (om det finns en inflation) eller real BNP, som korrigeras för inflation och därmed mäter en faktisk ökning av ekonomiska aktiviteter. Funderade mycket på äpplena, men förstod helt enkelt inte detta.

”Jämför med antalet äpplen som mognar på ett träd. Det är inte bruttoäppelmognaden, BÄM, som ökar, det är äpplena”. Ett äppelträd som ger frukt är väl ett bra exempel på tillväxt hur man än räknar?

 Att ökad BNP används som mått på en tillväxt, som ofta sker på bekostnad av hållbarhet, socialt och miljömässigt innebär inte med automatik att minskad BNP är synonymt med ökad hållbarhet och bättre miljö. Jag vet inget land som ökat sin sociala eller miljömässiga hållbarhet i tider av sjunkande tillväxt. Kanske någon annan har sådana exempel?

  Kanske vore det en konstruktiv del i debatten om vi blev mer konkreta och talade om vilka verktyg som skulle kunna användas för att skapa den utveckling vi vill se? Ska vi satsa mer resurser på forskning och innovation t.ex inom biomimik , för att utveckla mer hållbara lösningar på olika samhällsproblem (minskad energianvändning t.ex). Ska vi försöka se om det går att utveckla styrmedel för att föra över resurser från den mätbara ekonomin till den icke mätbara? Arbetstidsförkortning kan vara ett sådant verktyg. Förutsatt att den frigjorda tiden inte används till exempelvis semester på Thailand eller nåt annat resurskrävande. För att synliggöra en sådan utveckling skulle vi dock behöva komplettera BNP-måttet med andra mått. Vi måste mäta hur naturkapitalet förändras och vi måste kunna mäta och värdera allt det som görs utanför den mätbara ekonomin.

A:

Början blev rätt om BNP att det är värdet på varor och tjänster i ett land, som du skriver J.

Mer pengar som cirkulerar i ekonomin leder inte nödvändigtvis till högre BNP. Lägre ränta = ökad penningmängd = botemedel mot lågkonjunkturer och arbetslöshet (dock kontroversiellt). Vid högkonjunktur leder dock ökad penningmängd till inflation (mkt förenklat).

Värdering av BNP gäller INTE värdering av flödet av pengar. BNP har inget med pengar att göra. Pengar är bara en måttenhet.

Inflation har inget med skuldökning att göra. Inflation är ett mått på den genomsnittliga prisökningen på varor och tjänster. Har ett samband med volymökning av pengar, som dock inte gäller i lågkonjunkturer.

Som antytts har BNP inte mycket med landets förmåga att betala sin statsskuld (det beror på en mängd frågor varav BNP och tillväxt bara är en). Att trycka nya pengar för att betala statsskulder är en metod som endast bör användas i nödfall.

L:

BNP-måttet är definierat! Vi alla tycks anse att det är ett dåligt mått på hur samhället ”mår”.   Frågan blir då: Varför har samhällets beslutsfattare – historiskt sett – kommit fram till att det är just det här måttet som skall prioriteras? Det bör naturligtvis finnas en anledning till att det här måttet skall gälla framför andra ”bättre” måttenheter.   Enligt min mening så är svaret givet.  Kan det vara på det viset att BNP-måttet har antagits av samhällets beslutsfattare på grund av att vi lever i ett ekonomiskt system som ”kräver” ekonomisk tillväxt?  

A:

BNP har blivit populär i de flesta länder, kanske för att det är lättast att förstå och beräkna. Som svar på L:s fråga. De flesta är nog överens om att det är ett svagt mått på välfärd, men är användbart för att mäta konjunkturen etc. En annan orsak är kanske att det är måttet journalister känner igen.

N:

L, till din fråga om varför BNP-måttet verkar vara prioriterat. Ett viktigt skäl för att producera BNP-statistik är att det är Riksbankens viktigaste signal på hur stor efterfrågan. De måste bedöma hur stor denna efterfrågan är och hur den förändras, som ett underlag för sina åtgärder för att stimulera eller dämpa finanssystemets nyutlåning. För detta ändamål är BNP ett bra och nödvändigt medel. 

K:

Avsikten från början har inte varit att låta BNP vara en mätare på välfärd. Måttet avsåg just att mäta och jämföra BNP, men eftersom den ekonomiska aktiviteten utgjorde grunden för utbyggnad av offentliga välfärdsåtgärder kom begreppet i den allmänna debatten att användas som mått på välfärd. Vi bidrar nog till den förvirringen genom att vara så fixerade vi BNP istället för att se det som ett mått bland andra.

I:

Jag menar att man bör inte lyssna på mainstream-ekonomer som ignorerar banker och kreditskapande i sina ekonomiska modeller. Enligt detta synsätt så är ekonomin enbart en bytesekonomi, där banker endast är passiva mellanhänder som administrerar betalningar och tar emot insättares pengar och lånar dem vidare till kredittagare. Mao. mainstreamekonomerna  ignorerar att banker har en kritisk roll i samhället iom att deras kredtitgivning innebär att nya pengar skapas, och att banker i stort sett är de enda skaparna av pengar i ekonomin. 

G:

En viktig pusselbit i sammanhanget är att dessa ekonomer intresserar sig för kortsiktiga svängningar i ekonomin. Deras käbbel om penningsystemet handlar om hur bankerna bidrar eller inte bidrar till att skapa/undvika ekonomiska kriser. Oavsett vem som har ”rätt” tror jag att det har begränsad betydelse för den långsiktiga tidsskalan som vi bör betrakta den ekologiska krisen på.

A:

En central fråga är hur kan nya jobb skapas så att massarbetslösheten minskas på ett miljövänligt sätt. Ingen har svaret ännu.

O:

Angående A:s inlägg:

Skatteväxling (från skatt på fossil energi) kan väl vara en bra början. Då gynnas en cirkulär ekonomi, reparationer, tjänster, byten, odling etc. på bekostnad av slit- och släng, varukonsumtion och transporter.

J:

Det finns många som har visat hur man kan förändra det ekonomiska systemet men det kräver att ekonomer och politiker tänker utanför boxen. Det är inte lätt att bryta invanda mönster och föreställningar om världen.

För att åstadkomma balans mellan människans aktiviteter och miljön behövs en penningmängd som bättre motsvarar miljöns resurser. Det optimala sättet är att skapa en real ekonomi utan möjlighet att tjäna pengar på pengar.

För att åstadkomma ekonomisk balans mellan människor är det optimala att skapa ett fördelningssystem frikopplat från lönearbetet. Effektivisering, rationalisering och teknisk utveckling kommer enligt bedömare att leda till att 2,5 miljoner arbetstillfällen försvinner under kommande 20 åren. Lönearbetet som penningfördelare har kommit till vägs ände. En jämn kontinuerlig fördelning av pengar till alla genom basic income gör att alla kan känna en ekonomisk trygghet. Det har positiva konsekvenser även för den sociala och psykiska tryggheten/hälsan.

L:

K skriver: ”Avsikten från början har inte varit att låta BNP vara en mätare på välfärd. Måttet avsåg just att mäta och jämföra BNP, men eftersom den ekonomiska aktiviteten utgjorde grunden för utbyggnad av offentliga välfärdsåtgärder kom begreppet i den allmänna debatten att användas som mått på välfärd.”  

Visst är det så! BNP har aldrig varit en ”mätare på välfärd”. Måttet avser något helt annat. Vilket vi båda är helt ense om.  

Att ”den ekonomiska aktiviteten utgjorde grunden för utbyggnad av offentliga välfärdsåtgärder” gäller naturligtvis än idag.  Men ”den ekonomiska aktiviteten” prioriterar ekonomisk tillväxt. Samhället däremot prioriterar ”utbyggnad av offentliga välfärdsåtgärder”.  

Här uppstår en motsättning mellan ”den ekonomiska aktiviteten” och samhällets prioriteringar. Denna motsättning försöker samhället överbrygga med skattesystemet. Som i vårt samhälle fungerar relativt bra. Medan det i många andra samhällen inte fungerar alls. 

Vad vi nu ser det är att ”den ekonomiska aktiviteten” alltmer ”fjärmar” sig från samhällets prioriteringar. Med andra ord så, menar jag, leder prioriteringen av ekonomisk tillväxt till den krisartade utveckling som vi nu är mitt uppe i.  

N skriver: ”L, till din fråga om varför BNP-måttet verkar vara prioriterat. Ett viktigt skäl för att producera BNP-statistik är att det är Riksbankens viktigaste signal på hur stor efterfrågan. De måste bedöma hur stor denna efterfrågan är och hur den förändras, som ett underlag för sina åtgärder för att stimulera eller dämpa finanssystemets nyutlåning. För detta ändamål är BNP ett bra och nödvändigt medel.”  

Om jag förstår dig rätt här så delar vi samma uppfattning men med olika uttryckssätt:  ”Kan det vara på det viset att BNP-måttet har antagits av samhällets beslutsfattare på grund av att vi lever i ett ekonomiskt system som ”kräver” ekonomisk tillväxt?”  

A skriver: ”BNP har blivit populärt i de flesta länder, kanske för att det är lättast att förstå och beräkna. De flesta är nog överens om att det är ett svagt mått på välfärd, men är användbart för att mäta konjunkturen etc. En annan orsak är kanske att det är måttet journalister känner igen.”  

Ja vi blir ju ”matade” med BNP-måttet jämt och ständigt. Alltså övertygas vi alla att anse detta mått som det enda ”saliggörande”. Ekonomisk tillväxt är alltså enligt både samhällets beslutsfattare och marknadens beslutsfattare ”den enda möjliga vägen” för våra samhällen.  

A skriver igen: ”En central fråga är hur kan nya jobb skapas så att massarbetslösheten minskas på ett miljövänligt sätt. Ingen har svaret ännu.”  

Ett kort svar blir: Med vårt idag rådande ekonomiska system så kan massarbetslösheten inte minskas. Den kommer istället långsiktigt att fortsätta öka.  Att vrida utvecklingen ”på ett miljövänligt sätt” kan bara genomföras med ett ekonomiskt system som prioriterar ekologisk balans och ”rättvisa samhällen”.  

Är fullt medveten om att detta svar är otillräckligt. Det kan utvecklas hur långt som helst. 

P:

L skriver: ”Att vrida utvecklingen ”på ett miljövänligt sätt” kan bara genomföras  med ett ekonomiskt system som prioriterar ekologisk balans och ”rättvisa samhällen”.”

Jag är helt med. Men hur skulle detta ekonomiska system se ut och hur ska vi ta oss dit?

Q:

Min slutsats:

Samhällen har anpassats till teknik och robotar, vilket har skapat en ny livsstil, samhälle och finansmarknad.

 Småjordbrukande är historia, men ”göra skäl för brödfödan” är en historisk ”moral-rest”, en kvarleva från svunna jordbrukstider, som tvingar marknaden att expandera över naturens gränser.

 Att fördela överproduktionerna och dra ner på arbetstiden ser vi som moraliskt förfall – till skillnad från naturens gränser som vi ”måste” överträda för att skapa sysselsättning.

 Via finansmarknaden, som är ett resultat av handeln och överskottet, kan man skapa mer pengar av pengar, bli lånemiljonär och leva lyxliv. Det gynnar dessutom marknaden till viss del så inte skuldbubblorna spricker (trots att vi skapar dem när vi räddar dem).

 Låga utlåningsräntor ökar konsumtionen, produktionen och sysselsättningen, vilket ökar köpkraften, som ökar produktionen vilket tvingar oss att borra efter mer olja och gas, vilket sänker priserna på kol. Så håller det på.

 Våra sociala inrättningar, infrastruktur, försvar, klimatforskning, sysselsättning, skola, vård och omsorg har vuxit fram i samexistens med den växande globala marknaden och är därför beroende av konsumtionen – även i andra länder som t ex USA och länder nere i Europa.

 Finansmarknaden och bankelitens korrupta system, överkonsumtionen och klimatförändringarna är, som jag ser det, i första hand en följd av tekniken, som fordrar enorma mängder energi.

 1. Jag undrar: Hur ska vi kunna lösa problemen med samma medel som skapar dem – alltså med teknik? Grön teknik täcker inte en bråkdel av behovet till densamma – tekniken.

 2. Jag undrar: Hur ska vi kunna lösa logiken med teknikens överproduktioner genom att avreglera finansmarknaden? Det förstår jag inte riktigt.

J:

Intressanta tankar Q

Jag tror inte man behöver rangordna varken problemen eller lösningarna. Man kan arbeta för en förändring parallellt. Generellt tycker jag diskussionen för ofta utgår från samhälleliga system/faktorer. Om vi börjar med att fråga oss vad som är bra för moder jord och människan så kanske man landar i en modell där hållbar materiell trygghet, social trygghet samt psykisk trygghet är grundstenarna för vår existens.

Dessutom måste alla som arbetar för förändring genom alternativa lösningar förlika sig med att alla delar är viktiga. Annars kommer det fortsatt vara så att det relativa fåtal som förstår att förändring behövs, att fortsätta på var sin kant och kämpa och allt kommer att ta mycket längre tid än om alla skulle samverka. Det är nog förändringsarbetets största utmaning.

C:

Det var mycket att tänka på, Q. Här är ett försök:
Kanske kom användningen av fossila bränslen och tekniken att använda dem för en ökande produktion och konsumtion ungefär samtidigt med en snabb ökning av bankers betydelse för finansiering av detta (vid industrialismens början på 1700-talet). Men redan innan hade förstås en ökande handel med andra världsdelar, och rent röveri med hjälp av skjutvapen (som också drivs av fossil energi) bidragit till en kapitalackumulation som underlättade etableringen av fabriker vilka kunde drivas med hjälp av människor som saknade kapital och som tvingades acceptera löner som gjorde det möjligt för fabrikerna att gå med vinst. En vinst som kunde användas till investeringar för effektivare och billigare produktion av varor som alltfler hade råd att köpa och konsumera osv. osv…

När alltfler börjar tvivla på att en hållbar tillväxt av detta materiella flöde är möjlig tycker jag att det hög tid att börja ifrågasätta de drivkrafter som ligger bakom denna utveckling och de ekonomiska regelverk som möjliggör den. Särskilt som den också bidrar till klyftor mellan människor, som ytterligare kan försvåra en lösning.

Q:

 Min poäng är att komma fram till vad som är hönan och ägget. Jag tror ju inte att bankerna varken är ägget eller hönan. Snarare tuppen som ville ha makt när tillfälle gavs.

Det är viktigt att komma fram till vad som beror på vad, tycker jag. Grunden för den explosiva utvecklingen vi har fått se är ju teknikens utveckling i kombination med förmågan att använda ett effektivt bränsle. När en skotsk kemist och geolog vid namn James Young uppfann fotogen 1852, främst för användning som bränsle i lampor, skapades den första riktiga oljeprodukten med potential för massförsäljning. Den första lyckade borrningen ägde rum i Tyskland under 1850-talet. När väl bilen blev var mans egendom på 1920-talet, främst i USA, skapades en enorm efterfrågan på bensin som gjorde att tillväxttakten fullkomligt exploderade inom oljebranschen.

Det är alltså bara i ca hundra år som vi har använt olja i någon större mängd. Och på den relativt korta tiden har vi åstadkommit en snabbare klimatförändring än vad stora vulkanutbrott orsakade under den senaste massförintelsen för 55 miljoner år sedan, som ledde till en superväxthuskatastrof. Koldioxidnivåerna ligger på samma nivåer nu som då – när polerna var hav. Klockan tickar och tiden går. Det börjar bli bråttom att samla ihop oss inför en vettig plan och söka svar på frågan HUR?

Personligen tror jag inte det är bankernas korrumperade system som driver upp handeln och klimatförändringarna. Jag tror det är teknikutvecklingen – som skapat alla miljardtals fordon, hushållsmaskiner, lampor, elektronik, värme- och kylanläggningar… och som behöver enorma mängder energi – som drivit upp handeln och konsumtionen. Skolorna, bankerna och hela samhällssystemet har anpassat sig efter det stora teknikutbudet, och dragit nytta av det på bästa möjliga sätt.  

Vi människor verkar vara extremt anpassningsbara. Om vi ska klara den här striden, som inte har särskilt goda framtidsutsikter enligt forskarprognoserna, så får vi vara lite listiga och om det så skulle behövas: Lura oss själva.

Det står klart att vi inte är särskilt mycket för att förebygga problem. Däremot har vi historiskt sett klarat vår överlevnad väldigt bra på grund av vår höga anpassningsförmåga. Därför tycker jag – om vi ska använda lite list – och eftersom inget annat har visat sig fungera, att vi skulle kunna framkalla en situation som tvingar fram en anpassning.

Den situationen skulle vi få om vi trappar ner på de fossila subventionerna (500 miljarder US-dollar om året)  och tvingar fram en anpassning till mindre energi. 

ALLTSÅ: Anpassa samhället efter mindre energi, och inte tvärtom, anpassa energin efter samhället. Det är en oerhört viktig skillnad!

En framtvingad anpassning skulle sätta fart på teknikutvecklingen för gröna energikällor. Och vi hade fått se en minskad transportsektor, och mindre energianvändning överlag. 

Konsumtionen, produktionen, lånen osv. hade minskat, och därmed hade bankerna inte haft en lika saftig finansmarknad att gotta sig i. Utbildningarna hade tvingats anpassa sig efter den nya situationen – ja allt hade anpassats på bästa sätt efter de nya förutsättningarna som en minskad energitillförsel ger.

Detta var min intention med ”hönan och ägget” och vad som kommer först. Alltså: Om vi stryper fossilanvändningen så anpassas tekniken efter mindre energi. Det blir mindre varor i omlopp, konsumtionen sjunker och bankerna och hela samhället anpassas till att fungera mer inom naturens ramar.

Hoppas ni förstår min poäng. Synpunkter? Och vad är LÖSNINGEN på klimatproblemen?

L:

P skriver: ”Men hur skulle detta ekonomiska system se ut och hur ska vi ta oss dit?” 

En stor fråga som inte kan besvaras på några få rader. Men jag vill försöka svara, så gott det går: Eftersom dagens rådande ekonomiska system driver våra samhällen och därmed även det ekologiska samspelet mot en ohållbar utveckling så måste vi först undersöka vilka grundläggande orsaker i dagens ekonomiska system som bär på ”huvudansvaret”.  

Hur dagens ekonomiska system – kapitalismen – fungerar går jag inte in på. Men grundorsaken ligger i att kapitalägandet är privatägt. Ett privatägt kapital prioriterar inte samhällets ”bästa” och då naturligtvis inte heller det ekologiska samspelet.   

Här skall vi inte förväxla privatägt kapital med privat företagsamhet. Vilket är något helt annat.  

Alltså måste vi alla – samhället – äga kapitalet för att kunna besluta över våra samhällens ”bästa” inklusive det ekologiska samspelet.   

”Hur ska vi ta oss dit?” Ett sätt är att bygga folkliga rörelser.   

Q skriver: ”Vad är LÖSNINGEN på klimatproblemen?”   ”Synpunkter?”

Mina ”synpunkter” blir som ovan och nedan:   

 Våra samhällen måste återta beslutsprocesserna över hur vi vill att samhällena utvecklas.

Vem/vilka har då dom avgörande besluten i dagens samhällen? Jo, dom avgörande besluten för våra samhällens framtid tas inte av våra folkvalda utan dom tas av beslutsfattarna i den globala ekonomin.

Vi är tillbaka i frågan om vem/vilka som skall äga kapitalet i våra samhällen. Skall det vara fåtalet eller flertalet?  

Q:

Vi lärs in i det ekonomiskt konkurrensbaserade maktspelet – istället för i det ekologiska samspelet – där bilen och andra transportfordon är förutsättningen för systemet samtidigt som de utgör de mest aktiva komponenterna för förintelsen av naturen.

Ett stort problem för miljön är att jordbruket också blivit involverat i marknaden. Småbönder runt om i världen ingår numer i konkurrensen på den globala marknaden bland massproduktioner av säd, djur och grönsaker. Där fosfor, GMO, trading med priser, genmanipulation, hårdsatning på en enda matprodukt och användning av kemiska produkter och mediciner blivit metoder som tjänar de ekonomiska villkoren på bästa möjliga sätt. Det medför även att oljan – och det stigande oljepriset – blivit en huvudkomponent för livsmedelsbranschen, där även världens småbönder ingår.

Den ”ekonomiska evolutionen” har således manats fram successivt i interaktion med alla parter på marknaden, inklusive jordbruken.

Resultatet har blivit att småbönder runt om i världen slåss ut av konkurrensen. En annan orsak till att småjordbruken inte längre bär sig är att barnen går i skolan och flyttar in till städerna där jobben finns. Att odla och sköta jordbruk ingår inte i läroplanen, och har aldrig gjort.

Stora delar av mänskligheten saknar för första gången i evolutionen kunskap om jorden och ekologin som försörjningskälla och är därmed hänvisade till den ekonomiska marknaden, och till industriernas massproduktioner – och den makt som skapas i detta system.  

Jag filosoferar. Skulle man inte kunna bryta våra ekonomiska anpassningscirklar och lägga in stöten i våra utbildningar. Om vi gör om skolorna till ”arbetsverkstäder” där skoltrötta elever får flexa torra föreläsningssituationer med uppiggande doser skaparglädje så bryter vi trenden.

Mer skaparglädje – mindre maskiner, alltså. Skolan skulle bli en indikator på vart politiken vill sikta, där lärare, elever, föräldrar och politiker i samförstånd dras med i vågen av återvunnen skaparglädje och praktisk närhet till ekologin där klimatarbetet är det övergripande mottot.

Det kanske låter utopiskt, men allt börjar med en tanke, en vision – och hur utopisk ser inte framtiden ut just nu??? Det kommer bli rena farsen om vi tror att vi ”måste” fortsätta så här bara för att vi är vana vid detta. Science fiction är ordet som dyker upp.

Och vårt ekonomiska system har missat något väldigt fundamentalt: Ekonomin är inte grunden för allting – det är ekologin som är grunden för allting. Har vi missat den lilla detaljen kanske?

 3-5 grader med mer bränder och översvämningar, havsnivåhöjning, försurade hav och artutdöende är mer än vad vi människor klarar av att anpassa oss till. Så låt oss anpassa oss till något bättre medan tid är.

Med vetskapen om riskerna med vår livsstil, och att vi ändå vägrar släppa taget om det vi redan har, så borde det gå att framkalla en situation som tvingar oss till en bättre anpassning till ekologin med tanke på alternativet.

Om vi stryper tillgången på billigt fossilt bränsle, och framtvingar en anpassningssituation så har vi lösningen på problemen som i en liten ask.

NU har vi fortfarande möjlighet. SEN har vi inte längre det. Det är NU vi måste tvinga fram en bättre vilja, en folkkamp, en kamp för mänsklighetens överlevnad, för det borde ligga i allas intresse att behålla en beboelig värld.

Alltså: fram för bättre utbildningar, och att strypa den fossila energianvändningen NU medan tid är.

R:

En grundläggande invändning man kan göra mot försöken att skapa en mer omfattande, ”grön” eller ”integrerad” BNP, gäller själva utgångspunkten att det  naturliga kapitalet på något sätt skulle vara jämställt med övriga typer av kapital och alltså endast utgöra en delmängd. Detta synsätt kan ledas tillbaka  till uppfattningen att naturen är en del av samhället, inte tvärtom. Härigenom  kunde ekonomerna och den ekonomiska ”vetenskapen” från begynnelsen totalt  negligera den omgivning, d.v.s. naturen, inom vilken de ekonomiska aktiviteterna pågick. Men naturen är alltså ett helt överordnat system vari de mänskliga  aktiviteterna och samhället ingår som delar. Att ”sätta en prislapp på miljön”  är därför ingen lösning på problemet med att våra ekonomiska aktiviteter  successivt undergräver våra existensvillkor, eftersom en sådan prissättning  bygger på att man släpat in naturen i en penningekonomi vars värdesättanden aldrig kan bli tillräckliga för att möjliggöra fungerande existensvillkor även i  framtiden. Bristen på naturvetenskap i den ekonomiska ”vetenskapen” är det som lett till att ekonomisystemet är uppbyggt kring en felsyn där detta system och natursystemen fått byta plats. Därför är den stora uppgiften för oss att lämna ekonomins traditionella syn- och  angreppssätt eftersom dessa är ytterligt begränsade och helt otillräckliga. Det man i detta sammanhang kan förvånas över är hur lite som är gjort på det här  området, när vi vet att miljödebatten pågått så länge som den gjort. Under den  mesta av den här tiden har ekonomerna och naturvetarna levt åtskilda och haft  uppenbara svårigheter att kommunicera. Ansträngningarna att skapa en mer omfattande BNP får väl närmast betraktas som det sista desperata försöket att  rädda ett redan föråldrat synsätt. Men de kan även ses som en mätare på det naturvetenskapliga synsättets svårigheter att slå igenom. Det handlar ju om ingenting mindre än ett paradigmskifte.

L:

Q skriver:

 ”Svar: Flertalet, men kommer vi producera mindre då? Kommer vi åka mindre bil då? Kommer vi producera mindre och kommer den gröna tekniken utvecklas snabbare då, och varför?”  

Mina svar på dina frågor blir att vi kommer att producera mindre, åka mindre bil och den gröna tekniken kommer att utvecklas snabbare. Och varför kommer det att bli så?  

Ett ekonomiskt system som samhället bygger upp kommer naturligtvis att prioritera samhällets bästa. Till skillnad från dagens ekonomiska system som ju är uppbyggt utifrån det privata kapitalets prioriteringar vilket kräver ständig ekonomisk tillväxt.

Vi kommer i ett samhälleligt ekonomiskt system att själva producera det vi konsumerar. Inte som nu då varor kan transporteras över hela klotet innan dom når hit. Att det fungerar så idag beror ju på att kapitalets ägare prioriterar den egna vinsten. Alltså producera där det är billigast och sälja där man kan tjäna mest! Man kan säga att det är så som kapitalismens ”inneboende lagar” ser ut.

Den gröna tekniken är bara intressant i dagens ekonomiska system om den är lönsam. När samhället tar det fulla ansvaret även över den ekonomiska delen så blir självfallet agerandet långsiktigt. Mer grön teknik blir följden.

N:

Det är något stort som håller på att ske. Så här vill jag berätta om det (men jag är samtidigt intresserad av hur ni andra vill berätta historien). 

Det är förvisso en stor del av ekonomerna som tycks ha levat åtskilda från naturvetarna. Men inte alla. Ett enkelt sätt att skilja de isolerade ekonomerna från de andra är att se hur de relaterar ekonomin till naturen i sin bild av världen. De neoklassiska ekonomerna ser naturen (produktionsfaktorn Jord) som så stor i förhållande till den kreativa mänsklighetens behov att den är oändlig. Man kan i normala fall bortse från den. De klassiska ekonomerna däremot, räknar med att tre produktionsfaktorerna – jord, arbete och kapital – alltid är begränsande. Nu frestas ekonomerna att plocka fram de klassiska teorierna. Vi som jobbar med denna teori har alltid funnits men vi i stort sett har varit utträngda från den centrala scenen som de flesta tittar på. 

Att vara neoklassisk ekonom fungerade ganska bra under den långa industrialiserings- och globaliseringsperioden då man i stort sett alltid, tack vare de fossila energilagren, kunde räkna med en hög ekonomisk tillväxt. Nu när tillväxten stagnerar fungerar det inte lika bra längre. För klassiska ekonomer som jag själv – jag är ekonom, agronom, månskensbonde och bankman – är det helt naturligt att tänka som en holistisk naturvetare. Vi gillar ekonomiska teorier som är kompatibla med de teorier som används av andra samhällsvetare såväl som naturvetare och humanvetare. 

Här kommer vi in på en annan skillnad, den mellan reduktionister och holister. Det håller inte till hundra procent men det håller i stora stycken att säga att neoklassiska ekonomer är reduktionister och moderna klassiska ekonomer är holister. Då räknar jag in de institutionella och de ekologiska ekonomerna bland de klassiska ekonomerna. 

Att sätta pris på miljön är något som faller sig helt naturligt för reduktionistiska tänkare. Hår har vi en paradigmatisk gränslinje. Denna linje blir än mer tydlig när man som du, försöker jämställa produktionsfaktorn Jord (Naturen) med den människotillverkade produktionsfaktorn Kapital. 

Den stora uppgiften för ekonomkåren är därför att ansluta sig till de klassiska ekonomerna och därmed återgå till de traditionella ekonomiska synsätten. Det neoklassiska synsättet fungerade tillfälligtvis men är med sitt reducerade synfält, en återvändsgränd. 

För att komma framåt måste vi slänga de neoklassiska skygglapparna och jobba i sann holistisk anda. 

Q:

 Att  kapitalets ägare prioriterar den egna vinsten tror jag till stor del beror på vårt system som bygger på konkurrens, vilket ursprungligen setts som en morot för att skapa mer och billigare produkter på marknaden, bättre teknik, billigare arbetskraft och billigare varor. Även skolan och betygsättningen har något av detta konkurrenstänkande i sig, tycker jag. 

Att samhället äger kapitalet, och använder det för samhällets bästa tror jag också vore det bästa. Men vi har fortfarande tekniken som vi använder istället för mänsklig arbetskraft i allt vi gör som fortfarande kräver en väldans massa energi. Energin till tekniken kanske kan lösas med grön teknik, och skapa mer sysselsättning, men det har inte gett så bra utslag hittills om man säger så. Vem av oss får tabba oss så många gånger, som den hållbara tillväxten har gjort utan att bli misstroendeförklarad? Vi verkar vara frälsta i någon slags tillväxtreligion.

Om kapitalet inte vore privatägt och om samhället arbetar för samhällets bästa, och fördelar produkterna bättre, och minskar överflödet, så kanske det kan ge något resultat, förhoppningsvis, som du säger.

Men ändå. Fisket, jakten, jordbruket … allt är maskinellt och industriellt. Och miljöförstörande. Tråkigt! Skolan har nästan inget hantverk, inget jordbruk, inga djur … bara betygsatt teori. Tråkigt – och vart syftar det?! Vad blir vi?

Filosoferar man lite över frågorna så kommer man fram till att allt är en fråga om energi. Maten, kroppen, evolutionen, miljön är en fråga om energi.  Tekniken har förändrat energilagarna. Tekniken har medfört att vi människor använder för lite fysisk energi mot vad vi intar, vilket skapat välfärdssjukdomar. Tekniken har även medfört att vi utnyttjar mer  energi än vad naturens energilagar hinner ombilda, vilket skapat klimatförändringar. Kan bättre teknik lösa den logiken? Eller en annan form av ekonomi?

Det är som du,L, säger, att om vi producerar varorna mer lokalt, så sparar vi energi och då vinner miljön på det. Basinkomst och kortare arbetsdag kan också spara energi och få oss att verka mer lokalt. Bäst för miljön vore om vi höll oss så nära hemmet som möjligt så vi slapp transporter och rusningstrafik, och om vi hittade ett ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt.

C:

Det verkar som om vi behöver enas om en definition av ’kapital’.
Enligt Nationalencyklopedin är kapital ”ett av nationalekonomins mest mångtydiga och omtvistade begrepp; ursprungligen benämning på finansiell fond som ger avkastning i form av ränta o.d., senare även på produktionsmedel och tillgångar i allmänhet, dvs. allt som har egenskapen att kunna ge avkastning. … Numera är det vanligt att betrakta även naturtillgångar (t.ex. skogar och fiskevatten) och människors arbetskraft som en form av kapital: naturkapital    respektive humankapital.” 

 Man skulle alltså kunna tala om fyra slags ’kapital.: finanskapital, produktionsmedel, naturkapital (jord?) och humankapital    (arbete?). Men när du talar om ”den människotillverkade produktionsfaktorn Kapital” verkar det som om du enbart syftar på kapital i betydelsen ’produktionsmedel’ (underförstått att ’naturkapital’ och ’humankapital’ inte borde definieras som ’kapital’). Det tror jag är klokt, men kanske man fortfarande kan tala om investerade pengar som ’kapital’ men då vara tydlig med att det handlar om ’finanskapital’ enligt den ursprungliga betydelsen. Vad säger du N?

N:

Jo, jag anser som du säger, att det är klokt att skilja på den levande naturen och det döda, av människan skapade, kapitalet. Vi kan leva utan kapital men inte utan naturen. Därför borde naturen vara helig men det har nästan blivit tvärtom. 

Det religiösa förbudet mot att ta ränta bygger på insikten att vi alla är beroende av naturen och att den aldrig lämnar någon garanti. Missväxt, katastrofer etc hör till livets villkor. 

Den som har mer än han behöver för sin försörjning och, mot ränta, lånar ut en del av sitt kapital till någon som behöver hjälp med finansiering av en investering för sin försörjning, har utnyttjat dennes beroende ställning för att göra sin egen ställning privilegierad. Han har gjort sig mindre beroende av naturens växlingar genom att kräva att räntan ska betalas oavsett om det går bra eller dåligt för låntagaren. 

För oss är det viktigt att vi definierar kapital på ett sätt som gör det möjligt för oss analysera denna herrelösa maskin och förstå hur den fungerar. 

För mig och min berättelse är det viktigt med en definition på kapital som tydligt skiljer det från naturen (och därmed oss själva). För neoklassiska ekonomer är detta inte lika viktigt eftersom den accelererande kapitaluppbyggnaden får det att verka som att naturens betydelse för vår produktion (dvs vår omvandling av det som naturen bygger upp) är marginell. 

Aristoteles upprördes över krematisternas strävan att ackumulera kapital istället för att ta ansvar för och vårda den helhet som vi är beroende av. Med det enorma kapital som vår civilisation nu har ackumulerat har även strävan efter ständigt fortsatt kapitalackumulation ”automatiserats”. Den har institutionaliserats i banker, obligationer, aktiebolag, aktiebörser mm. Det hela har blivit till en ”maskin” som ingen kan styra, inte ens de som sitter på de största koncentrationerna av kapital. 

För att analysera maskinen (som består av jord, arbete och kapital) och dess tillväxt behöver kapital definieras som summan av realt och finansiellt kapital eftersom den samhällsklass som ackumulerar kapitalet, samlar på båda slagen av kapital och från tid till annan (under ”långa århundraden” skiftar mellan de båda kapitalslagen. Sedan 1970-talet har de kraftigt ökat andelen finansiellt kapital. Förra gången som det hände var på 1870-talet. 

S:

I utvecklingsammanhang pratar man också mycket om ”socialt kapital” dvs värdet av institutioner och förtroende människor emellan.
Men jag är också skeptiskt till att man försöker använda ordet kapital för så vitt skillda saker. Eftersom kapital till vardags mest syftar på ”pengar” så leder ord som humant kapital, naturkapital mm till en ekonomisk värdering av dessa, vilket i slutänden oftast betyder att de är utbytbara.

R:

Utbytbara är de redan i den neoklassiska ekonomiska teorin. Det är en av den teorins verkligt stora svagheter. WIKIPEDIA ger bra översikter på sökord som kapital, naturkapital, produktionsfaktorer, hållbar utveckling, humankapital o.s.v. Att tala om naturkapital kan inte vara fel eftersom människor lätt förstår analogin med att man inte kan leva av kapitalet, endast av avkastningen. Förstör vi kapitalet är det kört. Naturkapitalet har dock en särställning, eftersom det är i det kapitalet som alla övriga kapital rör sig. Naturkapitalet är själva grundförutsättningen för allting annat. För yngre människor brukar jag göra liknelsen med en dator. Utan operativsystemet kan du inte använda dina applikationer. Och förstör du operativsystemet är det kört. Naturen är planetens operativsystem!

N:

Vi är överens om det, R.

Ni är nog också överens om att vi är fria att skapa nya begrepp och fylla dem med innehåll och även att omdefiniera gamla begrepp. Det är en del av vår kunskapande process.

När det gäller kapital så har de flesta valt att behålla begreppet och istället ändra dess innehåll genom nya definitioner. Syftet är naturligtvis att forma ett verktyg som behövs för att föra ett visst resonemang.

Begreppet kapital är populärt och det har definierats på många olika sätt och ofta har det fungerat bra. Den resulterande mångfalden har skapat en viss förvirring men jag har för min del inget emot att man gör på detta vis. Det viktiga är ju att var och en formar det till det verktyg man behöver och ger det en lämplig benämning. Oftast handlar det om att finna fram till en fungerande logik och pedagogik. Alla sätt är bra utom de dåliga – dvs de som inte fungerar.

Slutsatsen är att det är viktigt att man är tydlig med hur man definierar sina begrepp.

Vi vet att tillväxtkravet har med kapitalismen att göra. Alltså måste vi ha bra definitioner av kapital och kapitalism.

R:

Ja, begreppen är viktiga och att vi talar om samma saker.

Du skriver nu att ”Vi vet att tillväxtkravet har med kapitalismen att göra. Alltså måste vi ha bra definitioner av kapital och kapitalism.”

Jag tycker det är lämpligare att tala om ekonomismen. Kapitalismen är ju ett egendomsrättsligt system, liksom socialismen. I det ena fallet har vi att göra med privat ägande, i det andra gemensamt.

Till kapitalismen är sedan kopplad en mer eller mindre reglerad marknad, medan socialismen vanligtvis förknippas med planering (och en hårdare reglering). Vår motståndare är alltså inte primärt kapitalismen, eller socialismen, utan ekonomismen.

Vi kan givetvis i detalj granska hur kapitalismen fungerar, och det gör exempelvis kapitallogikerna, men ur många aspekter hittar vi därmed inte kärnan i ekonomismen, som är synen på naturen (operativsystemet).

S:

Om man tittar på Kina så ser man rätt tydligt att det inte var synen på naturen som ändrades i Kinas övergång till marknadsekonomi med stora inslag av kapitalism, den övergång som drivit den kraftigaste ekonomiska tillväxten i mannaminne.
Inte var det heller någon abstrakt ekonomism.

T:

Jag anser att om vi skulle på ett mer generellt sätt fokusera på att kritisera kapitalismen förlorar vi vår egenart, och blir snart en rätt ointressant del av en allmän vänsterrörelse, alltså något som redan finns.

Däremot förvärrar kapitalismen många miljöproblem, där finns en grund för kritik som bör lyftas fram, men fokus för oss bör inte ligga på kapitalismen utan på tillväxtfrågan.

N:

Piketty har inte blivit avfärdad som socialist trots att han skriver om kapital. Han gör det dock inte på det sätt som några uppenbarligen och felaktigt utgår från att jag menar. Det kapital och den kapitalism är något annat och hans forskning har förbättrat förutsättningarna för att tala om kapital, kapitalackumulation och ekonomisk tillväxt. 

Jag är medveten om att den ryggmärgsreflex som triggas hos er även triggas hos de flesta andra . Därför är det svårt att använda dessa begrepp, men vad ska man göra? Ska vi avstå från att analysera de samband som är viktiga för oss eller göra det på ett smart sätt?

Piketty har, som alla vet, forskat på kapital och hur kapitalet har ackumulerats under trehundra år. Hans slutsats är att klyftan mellan den kapitalägande klassen och vi andra växer eftersom kapitalets avkastning generellt är större än den ekonomiska tillväxten. Den ekonomiska tårtan har vuxit och under den processen har kapitalägarnas tårtbit utgjort en växande andel av tårtan. 

Nu har tårtan blivit mycket stor och vi pratar om att tänka om, tårtan är så stor att vi har fått problem och den kan inte bli mycket större. Istället måste vi tänka oss ett liv med mindre tårta. 

Om vi  inte kan prata om det som Piketty har hjälpt oss med, därför att vi är rädda för vad tårtkramarna ska säga, kan vi lika gärna ta en spade (och gräva ner oss så de slipper se oss). 

T:

N, det du skriver här om Piketty och tårta har jag inga problem med. Kan tvärtom vara utmärkt att lyfta fram empiriska samband om växande klyftor, och tårtanalogin kan vara pedagogiskt värdefull.
Det som jag kan ha svårt för är när abstraktionsnivån blir ”det är kapitalismen som är orsaken till miljöproblemen” eller ”kapitalismen måste avskaffas för att kunna lösa miljöproblem”. Jag tror att man bör mer tydligt beskriva både orsaker och lösningar, det är det som är min poäng.

C:

Jag kan hålla med T om att förklaringar som att ”det är kapitalismen som är orsaken till miljöproblemen” eller ”kapitalismen måste avskaffas för att kunna lösa miljöproblem” är alltför abstrakta (åtminstone om man inte går vidare). Men att nöja sig med empiriska studier av samband räcker inte heller. De dynamiska processer, inklusive de regelverk (och människors efterlevnad av dem) som bidrar till att upprätthålla dem (och de maktförhållanden    som har bidragit till reglernas införande) måste också studeras. –  Och då tror jag ändå att enkla sammanfattningar som ”kapitalismen måste avskaffas för att kunna lösa miljöproblem” kan ligga nära till hands. 
 Men bara ”ett avskaffande” är naturligtvis ingen lösning. Vad skulle vi kunna ha istället? Finns det bara två val: vår nuvarande ’kapitalism’ eller centralstyrd ’socialism’? Kan de nuvarande, privatfinansierade företagen bara ersättas av statligt eller kommunalt styrda företag? Naturligtvis inte. En statlig finansiering behöver t.ex. inte innebära en full statlig kontroll utan skulle, med statliga garantier, istället kunna göra det möjligt att driva olika slags (demokratiskt styrda) kollektiv (t.ex. inom välfärdssektorn) utan ett ständigt, tillväxtdrivande vinstkrav. En sådan finansiering (särskilt om den är demokratiskt kontrollerad) skulle också kunna bidra till att utjämna den socialt problematiska snedväxt som vinstkraven har en tendens att bidra till osv.

 En full utveckling av ett sådant system, som i princip kan göras gradvis, skulle innebära en slags ’nedmontering av kapitalismen’, men att bara säga att ’kapitalismen måste avskaffas’ är naturligtvis otillräckligt och politiskt alldeles för kontroversiellt. Men det hindrar inte att de sociala problemen med snedväxt måste tas på ett lika stort allvar som de ekologiska problem som tillväxten skapar.

L:

  Hur skall vi då gå vidare? Att döma av dom senaste inläggen så verkar det finnas ett behov av att ”fördjupa” sig i det rådande ekonomiska systemets orsaker och verkan.

 C skriver: ”De dynamiska processer, inklusive de regelverk (och människors efterlevnad av dem) som bidrar till att upprätthålla dem (och de maktförhållanden som har bidragit till reglernas införande) måste också studeras. –  Och då tror jag ändå att enkla sammanfattningar som ”kapitalismen måste avskaffas för att kunna lösa miljöproblem” kan ligga nära till hands.”

 T skriver: ”Det som jag kan ha svårt för är när abstraktionsnivån blir ”det är kapitalismen som är orsaken till miljöproblemen” eller ”kapitalismen måste avskaffas för att kunna lösa miljöproblem”. Jag tror att man bör mer tydligt beskriva både orsaker och lösningar, det är det som är min poäng.”

 N skriver: ”Jag är medveten om att den ryggmärgsreflex som triggas hos er även triggas hos de flesta andra . Därför är det svårt att använda dessa begrepp, men vad ska man göra? Ska vi avstå från att analysera de samband som är viktiga för oss eller göra det på ett smart sätt?”

 Delar uppfattningen att vi måste ”analysera de samband som är viktiga för oss”.

 Alltså bör vi ”tydligt beskriva både orsaker och lösningar”.

 För att kunna förstå ”tillväxtfrågan” så är det nödvändigt att studera ”de dynamiska processer, inklusive de regelverk (och människors efterlevnad av dem) som bidrar till att upprätthålla dem (och de maktförhållanden som har bidragit till reglernas införande).”

 Vad händer om vi inte formulerar de ”rätta” orsakssambanden till varför ”tillväxtfrågan” nu driver våra samhällen och hela det ekologiska ramverket mot kollaps? Enligt min mening så kommer det allmänna missnöjet i samhället att tillta och därmed så växer olika former av ”inhumana rörelser” som basunerar ut sina ”budskap” till varför samhället förfaller alltmer. När heller inte våra folkvalda partier lyckas analysera sig fram till ”tillväxtfrågans” orsaker och verkan då finns, så att säga, inget val längre.

Vi måste formulera och försöka analysera oss fram till ”tillväxtfrågans” orsaker och verkan. Att vårt rådande ekonomiska system bär ”huvudansvaret” för hur vårt och alla andra samhällen ”mår” det, menar jag, är bevisat.  

Q:

Frågan blir: Hur ska vi använda lagom mycket energi?

 Pengar är ett fiktivt värde för en viss mängd energi, som vi omsätter till direkt handel med energi (el, olja, kärnkraft …), materiella ting, eller tjänster (tjänstesamhället står för över 70 procent av befolkningen, och är direkt beroende av industrisamhället).

 Bankerna har drivit upp fiktiva energivärden som ännu inte är ombildade i materia. Det driver upp sökandet efter balans i pengaflödet, alltså mer handel som fordrar mer energi.

 Frågan är i vilken ände man ska börja:

 1. Skapa mindre omsättning av pengar.

 2. Skapa mindre materia (minska produktionerna).

 3. Konsumera mindre materia (minska handeln).

 4. Minska energiutvinningen.

 5. Skapa tillräckligt mycket grön energi så vi kan fortsätta som vanligt – vilket verkar vara den allmänna uppfattningen.

 Personligen tror jag att vi befinner oss i ett läge då vi skulle behöva kapa energianvändningen av fossila bränslen om vi ska klara mänsklig överlevnad. Då tvingas en anpassning fram från bankerna, från produktionen, från konsumtionen.

Jag tror alltså på att framkalla en situation, genom att kapa ”giftet”, som förstör förutsättningarna för mänsklig överlevnad. De effekter som sedan blir resultatet är just de lösningar som miljödiskussionerna rör sig om, men som hittills inte givit något resultat.

Det gäller alltså att börja i rätt ände. Så tänker jag.

C:

Ja, Q, allt är energi – och allt hänger ihop!
 Men pengar är speciella eftersom de ingår i ett abstrakt system av allmänt accepterade regler där de förknippas både med olika mängder av materia/energi (som du säger) och, mera korrekt, med varierande möjligheter att enligt regelverket påverka omfördelningen av materia mellan människor och i miljön. De är alltså närmare besläktade med begreppet makt än med begreppet materia trots att  de ingår som delar i den omsättning/cirkulation av materiella/finansiella tillgångar som vi människor sysslar med och där den materiella delen (som motsvarar dina punkter 2-4) inte är    ekologiskt hållbar. Din punkt 5 handlar om att försöka lösa problem i den finansiella sektorn (det mänskliga – via regelsystemet – krav på tillväxt) genom att påverka miljön effektivare/hänsynsfullare vilket jag håller med om knappast är tillräckligt i längden.

 Men hur ska vi göra för att minska kretsloppet 2-4? Minskar en av punkterna (minskad produktion, minskadkonsumtion, minskad energiutvinning) följer de andra med, och vi befinner oss nu i en situation där beslutet att ”kapa energianvändningen av fossila bränslen” håller på att ”tas av” naturen själv genom minskningen av    lättåtkomlig (tillräckligt billig) olja (”peak oil”). Men detta ses som (och är verkligen) ett hot eftersom det ger störningar i de finansiella systemen (din punkt 1) som bidrar till de globala konflikter vi redan ser.

 
 Så vad gör vi åt detta? Vad återstår? Till syvende och sist handlar det om mänskliga relationer, och där hör vårt ekonomiska system, kapitalismen, till det mest tvingande. Vi måste på olika sätt befria  oss från de tvång detta försätter oss i, och då tror jag att det framför allt handlar om att förändra 1. de räntekrävande    finansieringssystemen och 2. de vinstkrävande företagsmodeller som finansieras av dessa system. Resultatet bör bli olika former av icke tillväxtkrävande ekonomisk demokrati, som jag tycker vi borde börja diskutera redan nu. Det behövs ingen våldsam revolution – vilket vore förödande.

L skriver: ” Vad händer om vi inte formulerar de ”rätta” orsakssambanden till varför ”tillväxtfrågan” nu driver våra samhällen och hela det ekologiska ramverket mot kollaps?  Enligt min mening så kommer det allmänna missnöjet i samhället att tillta och därmed så växer olika former av ”inhumana rörelser” som  basunerar ut sina ”budskap” till varför samhället förfaller alltmer. När heller inte våra folkvalda partier lyckas analysera sig fram till ”tillväxtfrågans” orsaker och verkan då finns, så att säga,  inget val längre.”

 Instämmer. De folkvalda är utsatta för så starkt tryck från olika ekonomiska makthavare att det måste vara oerhört svårt, nästintill omöjligt, för dem att ta fram tillräckligt opartiska utredningar om tillväxtens orsaker och verkningar och möjliga åtgärder. De bästa förutsättningarna när det gäller den intellektuell kompetens som krävs har nog vi för ett sådant arbete, även om resultatet skulle få en mer informell karaktär. Kan vi sedan få en debatt att sprida sig långt utanför vår krets är det troligt att både politiker och ekonomiska makthavare kommer att påverkas, samtidigt som förhoppningsvis ’det allmänna missnöjet i samhället’ har kanaliserats åt mer konstruktiva håll. Då kanske de utredningar vi vill ha kan bli verklighet och leda till politiska beslut med tillräcklig kraft bakom.

———————————————————————————————————————————————–

A:
Har cirkulär ekonomi potential att förlänga perioden med ekonomisk tillväxt? Knäckfrågan blir ju om det är praktiskt möjligt att ställa om till en cirkulär ekonomi och om den verkligen skulle vara så resurseffektiv som det behövs.
Min syn har hela tiden varit att cirkulär ekonomi är ett av svaren på hur vi kan få till ett samhälle som fungerar utan tillväxt.

B:
Vi måste börja med att definiera vad cirkulär ekonomi är.

A:
Det är lika farligt att sälja in cirkulär ekonomi med löftet om att det ska leverera tillväxt då risken är att beslutsfattare överger den cirkulära ekonomin om den inte levererar den utlovade tillväxten. Även om cirkulär ekonomi kan förlänga perioden med tillväxt i utvecklade ekonomier så är det förstås vanskligt om det ska vara ett av målen. Så länge allt arbete för att minska miljöpåverkan står under kravet att det också ska ge tillväxt riskerar man att felprioritera. 

Men frågan ifall cirkulär ekonomi ändå kan förlänga tillväxtparadigmet något kvarstår. Vissa bedömare tror att det snarare skulle minska tillväxten.

C:

För mig är cirkulär ekonomi inte ett sätt att förlänga tillväxten, utan ett sätt att förhålla sig till resursbegränsningarna och återanvända resurserna så effektivt som möjligt (inom ramen för termodynamikens lagar) för att upprätthålla en rimlig levnadsstandard så att vi kan hålla ihop samhället, utan att ”förväntningarnas missnöje” leder till social kollaps och kaos.

Det handlar då mkt om pedagogik. Att få människor att förstå varför deras förväntade ökade levnadsstandard uteblir. Att det inte kommer varken från illvilliga ekonomer eller politiker som berövar dem ökad välfärd, utan att det är begränsade resurser.  Jag har ofta använt en enkel pedagogisk ”formel” som de flesta förstår om man får lite mer än 3 sek på sig:

ENERGI = ARBETE = EKONOMI = VÄLFÄRD = DEMOKRATI

Att ENERGI = ARBETE accepterar alla

Och att ARBETE = EKONOMI köper oxå alla

Likaså att EKONOMI = VÄLFÄRD är inget konstigt för människor

Lite mer komplicerat blir det med VÄLFÄRD = DEMOKRATI för en del. Men om man kokar ner välfärdsnivån till första steget på Maslows behovstrappa kan de flesta känna igen att ”hungriga människor sällan visar upp sina bästa sidor”

Det betyder att

ENERGI inte bara är = ARBETE utan att;

ENERGI = EKONOMI

ENERGI = VÄLFÄRD

ENERGI = DEMOKRATI

Och sedan brukar man kunna förhandla till sig mer samtalstid (intresse) och påskynda de psykologiska stegen från förnekelse, förhandling, ilska och uppgivenhet till acceptans för att åtminstone kunna hålla ett konstruktivt samtal. Sedan är det trixigt att komma vidare till aktionsfasen.

D:

Ja, vad är då ”cirkulär” ekonomi? Kanske kan man kalla det för en ”återvinnings” ekonomi. Slit och släng produktionen önskas alltså ersättas med en återvinningsproduktion. Det låter väl helt förnuftigt och riktigt. Och det är naturligtvis så som vår framtida ekonomi måste byggas.  

 Men frågan – som jag förstår den – handlar om att kunna ”förlänga” det rådande ”tillväxtparadigmet” med ”cirkulär” ekonomi.

Jag menar att ”cirkulär” ekonomi inte är möjligt i vårt nu rådande ekonomiska system. Huvudanledningen är att vårt rådande ekonomiska system – vi kan i det här sammanhanget kalla det ”linjärt” – är uppbyggt utifrån den ekonomiska konkurrensens ”inneboende” strukturella regler. Systemet kräver, med andra ord, ständig konkurrens för att kunna ”fungera”. Denna ständiga ”jakt” på tillväxt leder då till en framtida kollaps.

 För att då ”få till ett samhälle som fungerar utan tillväxt” så måste det till ett diametralt motsatt ekonomiskt system – kalla det ”cirkulär” ekonomi.

E:

En cirkulär ekonomi kan ganska uppenbart ge oss högre materiell standard för en given mängd resurser från naturen. Genom exempelvis återvinning, reparation och återanvändning kan vi få större materiell nytta utan att ta ut mer från naturen och utan att skapa mer avfall. Men man kan tänka sig två ytterligheter: Den första ytterligheten är ifall produkter skulle bli mycket mer långlivade än idag genom hög kvalitet, service, utbytbara detaljer, reparationer etc. Detta skulle innebära ett stort behov av arbetskraft som skötte all sådan service, alltså ett slags tjänsteyrken. Vi, liksom flera andra bedömare, har goda argument för varför tjänstproduktion inte kan utgöra motor för BNP-tillväxt. Därför skulle, som vi ser det, en cirkulär ekonomi med stort inslag av tjänster (reparationer etc) innebära långsammare tempo i BNP-tillväxten.

Den andra ytterligheten är ifall fokus främst skulle ligga på att produkter och komponenter gick att återvinna och återanvända. Här kan man tänka sig en hög grad av mekanisering och effektivisering. Produkter kunde cirkulera i allt snabbare takt, och för varje ny generation produkter kunde man tänka sig att produkternas kunskapsinnehåll och funktionalitet förbättrades. Här skulle definitivt skapas tillväxt. Men om hållbar tillväxt (t ex effektiviseringar inom en cirkulär ekonomi) utvecklas parallellt med att icke hållbara processer kan få fortsätta tillväxa så kommer de olika processerna att förstärka varandra. Risken är stor att de cirkulära inslagen bara adderas till annan, icke hållbar ekonomisk aktivitet.

Så vart landar vi? Troligen skulle styrmedel som gynnade en cirkulär ekonomi att bidra till en ekonomi någonstans mellan dessa två ytterligheter. Rimligen skulle tillväxttakten hämmas något genom att tjänstesektorns andel av ekonomin ökade kraftigt. Och då har det blivit dags att vända på perspektivet: en cirkulär ekonomi skulle, som vi ser det, kunna bli en viktig komponent i en samhällsmodell som är mindre tillväxtberoende än dagens. Ett av de stora problemen med tillväxtekonomin är ju att effektiviseringar hela tiden riskerar att ge arbetslöshet, så länge inte konsumtionen ökar i samma takt som produktionen. En cirkulär ekonomi, med stort inslag av arbetskrävande service, skulle kunna motverka detta.

F:

Väldigt akademiskt svar är: ja, det går att förlänga tillväxten något med cirkulär ekonomi. Det är delvis önskvärt och delvis katastrof. Ska kortfattat försöka förklara resonemanget:

Med en cirkulär ekonomi som jag tolkar det så används resurser mer effektivt, i synnerhet de som är begränsade. Material och produkter återvinns och återanvänds så mycket det bara går. Detta är i grunden positivt och önskvärt och skulle kunna förlänga perioden med tillväxt med en del år; några decennier eller kanske rent av ett sekel i bästa fall.

Det sker dock till en kostnad. Om ekonomin skall tillväxa utan att materialefterfrågan gör det så innebär det i slutändan att vi måste stoppa in mer energi (eller exergi för att vara exakt). Det är väldigt komplext att bevisa, många ekonomer skulle förmodligen hävda att energiåtgången skulle minska pga effektivisering. Tydligaste beviset är att globalt sett är energi och tillväxt tydligt kopplat och torde bli det ännu mer om det inte får lov att vara ökad förbrukning av andra resurser.

Den ökade efterfrågan kan i teorin lösas med förnybar energi, det finns mycket större potential än vad som utnyttjas idag, även om vi ersätter all icke-förnybar produktion. Vi skulle dock råka på ett antal problem:

– Användning av förnybar energi har också miljöproblem i form av lokal påverkan där skogen odlas, där vattenkraftverket blockerar älven eller där solcellerna tar upp mark

 – Förnybara energikällor är i sig materialintensiva och skulle kräva mycket av jordens mer eller mindre sällsynta material, antingen direkt eller för stödsystem (batterier, elkablar). Det finns dock lösningar, t ex använder koncentrerande solkraftverk relativt lite sällsynta material.

 – Återvinningen kan aldrig bli 100% effektiv. Lite material kommer alltid spillas. Ju snabbare cyklerna med produktion-användning-återvinning snurrar, ju mer komme räcka. I ett högteknologiskt samhälle som vårt är det oundvikligt att en del av det materialet är tungmetaller och andra miljögifter.

 – Förnybar energi ger även termisk kontaminering, dvs de värmer upp jorden bara genom att användas. Exempelvis kommer solceller som placeras i en öken att öka absorptionen av solstrålning och minska mängden synligt ljus som reflekteras bort. Det ger i längden också en klimateffekt. Även om den är faktor 100 gånger mindre kraftig än att producera motsvarande mängd el med fossil energi, så har den till sist betydelse.

G:

Om, som några argumenterat, man kan frikoppla tillväxten från energi och resursutvinning, vilket jag är skeptisk till personligen; Vad ska man använda en sådan tillväxt till? Eftersom vi lever av resurser och energi så spelar det väl ingen roll hur mycket pengar man har i ett samhälle som bygger på förnyelsebara resurser som man då cirkulerar. Det går ju inte att använda det till mer resurser.

A:

 Det effektiviseringen leder väl till att vi kan få mer saker för samma energi och resursmängd som tidigare = tillväxt. Men vill/måste man minska resursuttaget och energiproduktionen från dagens nivå leder inte effektivisering till tillväxt men hindrar då ekonomin från att krympa. Man kan dock inte effektivisera hur länge som helst så någon stans tar det slut och måste nå en jämvikt. 

När det gäller potentialen för förnyelsebar energi att ersätta fossil som F pratade om så kommer det också leda till att energi blir dyrare än idag = tillväxthämmande.

H:

Glöm inte att kapitalägarnas egenintresse är drivande i en kapitalistisk ekonomi. De försöker få sitt egna kapital att växa så fort som möjligt. Ju mer kapital desto mer som kan växa. Om avkastningen av kapital är större än den ekonomiska tillväxten så leder det till en koncentration av kapital. De rikaste blir rikare snabbare medan de fattiga blir fattigare. 

Om man kan frikoppla tillväxten från energi och resursutvinning (vilket inte är möjligt) så kommer denna koncentration att kunna fortsätta.

A:

Det kokar väl ner till hur stor potential man tror det finns i Cirkulär ekonomi att minska resurs- och energiåtgången och hur fort det kan gå. Men även om potentialen är enorm så blir inte perioden med förlängd tillväxt särskilt lång om vi samtidigt ska minska vårt avtryck på jorden. 

I:

A skrev: ”kan få mer saker för samma energi och resursmängd som tidigare = tillväxt.”

Jag dristar mig att påstå att det du beskriver kanske kan kallas ”tillväxt”, men inte ”ekonomisk tillväxt”. Den definieras ju av de resurser som går åt, inte av vilken nytta vi har eller hur många saker vi får.

E:

F, du skriver att vi måste stoppa in mer energi om ekonomin ska växa utan att materialåtgången samtidigt ska öka. Du har säkert helt rätt, men jag skulle gärna vilja att du förklarade detta lite mer grundligt. Du skriver som stöd för detta att ”globalt sett är energi och tillväxt tydligt kopplat”. Men det sambandet gäller ju (idag) även mellan råvarukonsumtion och tillväxt, så det räcker inte riktigt som argument tycker jag.  

Helt klart är ju att i en cirkulär ekonomi kommer energiomsättningen att öka (per tidsenhet) ju snabbare varje cykel av produktion-användning- återvinning ska snurra. Men menar du att det krävs mer energi per producerad enhet i en återvinningsekonomi jämfört med vid produktion i ett linjärt flöde? Att minskad användning av jungfruliga råvaror måste kompenseras med ökad energiomsättning? Detta, tänker jag mig, måste ju kunna skilja sig väldigt mycket åt beroende på vilka material det är frågan om. Det är gissningsvis mycket energikrävande att återvinna material från produkter som är komplext sammanfogade, eller består av material som inte på någon enkelt sätt kan smältas ner och omformas till nya enheter. Exempelvis måste det vara betydligt mer energikrävande att ta tillvara trä från ett hus som ska rivas än att hugga nya träd i skogen. Men andra material –  t ex metaller – kräver rimligen mindre energi när de återanvänds istället för att utvinnas från  naturen med allt vad gruvbrytning och metallframställning innebär.

Å andra sidan – den typen av återvinning (t ex metaller) som redan idag är energi- och kostnadseffektiv är redan till stor del verklighet. Andra material, som skulle kunna bli ekonomiskt lönsamma att återvinna först med ändrade styrmedel (t ex skatt på jungfruliga råvaror, lägre skatt på arbete) är säkert till stor del sådana som är mer energikrävande. Så mer av cirkulär ekonomi kanske betyder ett ökat energibehov. Är det så ditt inlägg ska tolkas?

Problemen med att använda allt mer energi – förnybar eller ej – håller jag helt med om!

J:

En återknytning till A:s senaste inlägg – om hur mycket orörd potential det kan finnas i den cirkulära ekonomin och hur länge detta i så fall skulle kunna ge oss en tidsfrist att kombinera tillväxt och miljö.

 Som framkommit i tråden bör delar av den cirkulära ekonomin ha goda chanser att bidra till både höjd materiell standard och BNP-tillväxt. Redan med dagens system är det ekonomiskt försvarbart att återvinna metall ur en skrotad bil och att sälja vidare en begagnad barnsäng på blocket. Cirkulär ekonomi har säkert också, liksom de flesta andra företeelser, ej utnyttjad potential kvar som skulle kunna ge utrymme för ytterligare tillväxt.

Men frågan om potential, hur länge den räcker och hur snabbt vi kan komma igång med en omställning är nog inte stötestenen. Den heta potatisen, som jag ser det (och som vi argumenterar för i vår rapport), kommer istället som en politisk utmaning: att omsätta de nyvunna möjligheterna i något annat än bara ännu mer tillväxt, mer produktion, mer konsumtion och mer miljöförstöring. Detta har visat sig svårt.

Ser vi tillbaks några hundra år har tillväxtens gröna inslag (effektiviseringar och stärkt förnybar produktion) alltid växelverkat med tillväxt av icke hållbara processer. De har ömsesidigt förstärkt varandra. Om alla inslag av grön tillväxt skulle dras bort från den mänskliga historiens senaste tre hundra år så skulle oljan ha legat kvar orörd i backen och konstgödslet lika så. Att bara elda på med mer grönt, t.ex. tillväxt av cirkulär ekonomi, gör inte saken mindre komplicerad.

Frågan landar då tillbaks till hur vi ska överlista rekyleffekterna och göra något mer konstruktivt av all tid/pengar/material som blir över. Här har ett samhälle som är beroende av ekonomisk tillväxt svårt att lyckas. Och här skulle andra delar av den cirkulära ekonomin kunna vara till hjälp: de delar som idag inte är så ekonomiskt attraktiva, som kräver människor och ger sysselsättning men kanske inte lika mycket BNP-tillväxt (t.ex. reparatörsyrken). Åtgärder som minskar tillväxtberoendet kan bidra till social stabilitet även om tillväxten saktar av, och genom stabiliteten ge möjligheter att sätta upp nödvändigt skydd för ekosystem och naturkapital. 

D:

 Som jag ser det så kommer vi åter igen fram till frågeställningen: Vad ska vi med ekonomisk tillväxt till när den dessutom är omöjlig att genomföras på sikt? Svaret vi kommer fram till blir ju att vårt rådande ekonomiska system – kapitalismen – kräver ekonomisk tillväxt för att fungera. När denna ekonomiska tillväxt krisar och senare kollapsar då har naturligtvis kapitalismen spelat ut sin roll. Alltså krävs det ett diametralt motsatt ekonomiskt system.

B:

Tanken att en mer effektiv energi- och materialomsättning – i form av en cirkulär ekonomi – skulle kräva större energianvändning har jag svårt att förstå. Självklart kan man tänka sig exempel på materialåtervinning som kräver mer energi än att gå direkt på jungfruliga material. Styrmedlen bör naturligtvis utformas så att verksamheten – vare sig vi talar om återvinning eller rekonditionering – blir optimal. 

  Min allmänna inställning  är att ”ja eller nej till tillväxt” är en ganska fruktlös diskussion. Den centrala frågan nu är att få människor att inse att ekonomisk tillväxt som mål för utvecklingen inte är ett relevant mått. Målen för politiken bör istället riktas mot ett antal tydliga välfärdsmål.

K:

Varför används begreppet cirkulär ekonomi? Det kan ju ge intrycket av att material på något magiskt sätt kan snurra i eviga loopar.

Vi vet ju att något sådant inte existerar och inte är förenligt med termodynamikens lagar. Det kommer alltid ske en materialförlust och det kommer alltid

krävas energi för att samla ihop atomerna igen när materialen börjar nötas ut.

Vanlig hederlig gammal återvinning är vad det handlar om. Det bromsar upp uttagen av jungfruliga råvaror, men med fortsatt tillväxt så fortsätter ändå uttaget.

Overshoot day kommer fortsätta att inträffa tidigare och tidigare, men i möjligen något långsammare takt. När vi vet att vi i själva verket borde se till att det inte inträffar någon Overshoot day överhuvudtaget.

A:

Den här diskussionen har också fått mig att se en sak klarare, och det är att tillväxt och hållbarhet tävlar om det reursutrymme som frigörs vid effektivisering. Nu verkar ju många beslutsfattare istället tro att tillväxt krävs för att skapa hållbarhet när det istället handlar om två olika mål som ska dela på samma kaka. 
Det går visserligen att minska resursanvändningen (gå mot hållbarhet) och ha tillväxt samtidigt och det är om man delar på resursutrymmet som frigörs vid effektivisering så att en del används till ny produktion (tillväxt) och en del används inte alls (resursanvändningen minskar). Hittills i vår historia har dock allt resursutrymme som frigjorts vid effektivisering gått till tillväxt (och för att täcka upp för en ökande befolkning). Effektiviseringen har inte heller varit den dominerande källan till tillväxt utan det har en ökning av användanden av resurser stått för. Effektiviseringen har endast stått för en mindre del. Om vi både ska ha en tillväxt på ca 2%, täcka upp för en befolkningsökning globalt på ca 0,7% och minska vår resursanvänding som krävs för att vi inte ska gå mot en katastrof så måste effektiviseringen nå helt nya höjder.

L:

Intressant diskussion, och visst håller jag med dig A om att det är viktigt att inte begränsa diskussionen till alternativa välfärdsmått. Men det som B tog upp var nog något annat: behovet av alternativa välfärdsmål vilket rimligen är något annat än alternativa välfärdsmått. Och en diskussion om alternativa välfärdsmål är onekligen angelägen.
För min del ser jag det som det yttersta målet att inte ha en samhällsuppbyggnad som får till konsekvens att kommande generationer sannolikt får påtagligt sämre livsvillkor. Vilket förstås är en oändligt mycket mer avancerad och svårlöst uppgift än att använda alternativa välfärdsmått. Förutsatt förstås att man inte använder sådana mått som innefattar konsekvenser för kommande generationer, såsom ekologiskt fotavtryck.
Men att mäta något har förstås bara ett värde om politiken inriktas på att ha som mål att styras av ett viss mått. På det viset skulle mått och mål kunna komplettera varandra. D v s att inrikta politiken på att ex  minska det ekologiska fotavtrycket, eller andra mått som fångar in mer än bara välfärd för nu levande svenskar.

D:

Ett ”tillväxtoberoende samhälle” kan väl bara utvecklas i ett ekonomiskt system som inte kräver tillväxt.   Om vi nu strävar efter en ”samhällsmodell” som är hållbar på alla nivåer borde vi då inte kunna inse att det ytterst handlar om en grundläggande förändring av vårt nu rådande ekonomiska system?

A:

Men mål och mått blir ju ofta samma sak. Vi har ju redan målet i Sverige att vi ska ha en så hög välfärd som möjligt som ska komma alla till del, samt att den ska vara hållbar. Problemet är att detta endast antas kunna uppfyllas genom att vi har tillväxt. Måttet (tillväxt) har i praktiken blivit överordnat målet. Det ursprungliga målet är ju egentligen bra men sättet att uppnå det måste ändras (och det innebär som sagt mer än att ändra mätmetod).

K:

Det är väl ganska viktigt att göra skillnad på åtgärder som kan effektivisera/sakta ned resursförbrukning kontra sådana som kan minska/återskapa resurser?

Olika målsättningar för resurseffektivisering är inget som helst nytt, det har talats om faktor 4 och faktor 10. Allt inom ett ekomodernistiskt paradigm som inte presenterar några lösningar utan bara ser till att skjuta problemen framför sig.

Det är självklart att resurseffektivisering ska göras, och att styrmedel ska inriktas på det.

Begreppet cirkulär ekonomi ger sken av att resurseffektivisering på något sätt skulle göra att material kan återanvändas i evighet. Några sådana material existerar inte och kommer inte existera såvida  inte

termodynamikens lagar visar sig kunna upphävas.

A:

Bara för att förtydliga D. Jag är övertygad om att ett samhällle som har gjort sig oberoende av tilväxt har också förändrat sitt ekonomiska system. Så är det helt klart. Det jag däremot inte är lika övertygad om är att exempelvis ränta på pengar måste avskaffas, eller att det enbart är kapitalismens fel.

D:

A skriver:”Det jag däremot inte är lika övertygad om är att exempelvis ränta på pengar måste avskaffas, eller att det enbart är kapitalismens fel.”  

 Om det nu inte ”enbart är kapitalismens fel” vilka ”andras fel” är det då?

 B skriver:”Den centrala frågan nu är att få människor att inse att ekonomisk tillväxt som mål för utvecklingen inte är ett relevant mått.”  

 Javisst! Och jag menar att i den här ”centrala frågan” så är det minst lika viktigt att söka förstå orsakssambanden till varför världens ekonomiska system – kapitalismen – har fört våra samhällen till den krisartade utveckling, inom alla områden, som vi nu är mitt uppe i

G:

A skriver: ”vi kan få mer saker för samma energi och resursmängd som tidigare = tillväxt.”

Det gäller väl bara till viss del. Man kan ju tex inte göra två t-shirts av samma mängd material som en t-shirt oavsett hur effektiv man är, man kan göra den tunnare till en viss gräns.
Jag tycker också man måste skilja på förnyelsebara resurser, som tex trä, och icke-förnyelsebara, som tex metaller. Till exempel har ju K en poäng i att man inte kan cirkulera material i evighet, det finns alltid en förlust. Det gäller ju både för icke-förnyelsebara resurser, som metaller, och för förnyelsebara, som trä. Skillnaden är att tex trä kan ju växterna i viss mån samla ihop de utspridda materialen igen, koldioxid etc, med hjälp av solenergi och bygga upp trä igen. Även om det såklart finns flera olika begränsningar i hur mycket trä man kan få ut under en given tid. Cirkulär ekonomi skulle då som jag förstått det vara i princip samma sak som återvinning av icke-förnyelsebara material, vilket inte heller fungerar i evighet, samt användning och cirkulering av förnyelsebara material vilket det finns begränsningar i också. Tillväxt fungerar då heller inte i en cirkulär ekonomi. Men det var väl inte det B menade som jag förstod det.
Jag undrar också om mindre energi och resurser alltid är likställt med mer hållbart, även om det generellt kan vara så. Men det beror ju också på var energin och resurserna kommer ifrån, vad det är för resurser och hur de används.

M:

Det är en märklig företeelse hur olika förslag till lösningar på  tillväxtsamhällets dilemma ändå alltid slutar i att tillväxten ska  upprätthållas. Jag tror det har att göra med att få verkligen förstår vad  exponentiell tillväxt innebär. Vid samtal med folk i allmänhet och med ekonomer  och politiker framkommer hur dessa inbillar sig att tillväxt är någonting annat  än just exponentiell tillväxt. När jag visar dem vad exponentiell tillväxt är,  blir de oftast alldeles förbluffade – de tror inte sina ögon. När jag sedan  berättar för dem att det är på exponentiell tillväxt som hela vår ekonomiska  utvecklingsmodell vilar, förstår man att kollapsen måste komma, förr eller  senare, antingen i form av att tillväxten upphör och olika ekonomiska system som  är beroende av ständig tillväxt upphör att fungera (socialförsäkringssystem,  pensionssystem, skuldsystem), eller i form av ekologisk kollaps. Detta att vi  har att göra med ett i ekonomisystemet inneboende krav på exponentiell tillväxt  är själva kärnan i tillväxtdebatten. Det behöver klargöras mera exakt hur detta  krav uppstår och vad som sedan behöver göras för att eliminera det.

Cirkulär ekonomi kallades på 1980- och 90-talet för kretsloppsekonomi och  jag ser det som samma sak. För en sådan ekonomi finns fyra villkor  uppställda:

– Ämnen från jordskorpan får inte systematiskt öka i naturen

– Ämnen från samhällets produktion får inte systematiskt öka i  naturen

– Det fysiska underlaget för naturens kretslopp och mångfald får inte  systematiskt utarmas

– Effektiv  och rättvis resursomsättning

Jag kan inte se att här finns något utrymme för en utvecklingsmodell med  exponentiell tillväxt.

När Overshoot Day passeras brukar många påpassligt även påminna om hur  verkligheten ser ut. Man talar om 3 jordklot – som krävs om alla människor på  vår enda planet ska leva som vi svenskar gör idag. Kopplas denna förfärande  uppgift till politikernas krav på ytterligare tillväxt i de redan mer än rika  länderna, kan man ju tro att vi lever i ett dårhus. Mot bakgrund av det här  perspektivet kan man ju säga att tillväxtdebattens bäst före-datum är utgånget  för längesedan. Vi kan leva som vi gör eftersom många andra människor inte har  en chans att leva som vi. Hur hanterar vi den chocken?

N:

 1) Tillväxt i form av BNP är storleken på det monetära flödet. Sedan 1970-1980 talet är den allra största delen rent finansiella flöden, dvs spekulation på penningvärdesförändringar, köp av värdepapper m.m. Detta åstadkommer näppeligen någon belastning på jordens resurser.

2) Tillväxten är låg när inflationen är låg. Att den dominerande ekonomiska teorin idag strävar efter låg inflation, beror på att låg inflation inte urgröper penningvärdet, dvs de rikas tillgångar.

3) Exponentiell tillväxt är katastrofbefrämjande.

4) Skall vi sträva efter ett hållbart samhälle, måste produktionen av hållbara produkter -t.ex. vindkraftverk och solceller tillväxa.

5) För att vinna slaget om opinionen, är ordvalet viktigt. Därför borde NETTONATIONALPRODUKT vara det bästa

A:

1) Tyvärr är så inte fallet, ekonomisk tillväxt (av BNP) är benhårt kopplat till belastning på jordens resurser. Det är ju vad hela debatten handlar om, att teknikoptimister tror att vi kan bryta denna koppling och ha grön tillväxt.

2) Tillväxt mäts ju inflationsjusterat. Men menar du att tillväxten oaktat detta är lägre när inflationen är låg?

3) Absolut

4) NNP är ju ett av många mått som tävlar om att ersätta BNP. Finns ingen riktigt självklar efterträdare. 

D:

M skriver: ”Detta att vi har att göra med ett i ekonomisystemet inneboende krav på exponentiell tillväxt är själva kärnan i tillväxtdebatten. Det behöver klargöras mera exakt hur detta krav uppstår och vad som sedan behöver göras för att eliminera det.”  

 Så är det. Naturligtvis kan ovanstående rader inte nog understrykas. I våra tidigare diskussioner har jag gång på gång argumenterat för att vi måste ta in vårt rådande ekonomiska system med dess ”inneboende krav” som en grundläggande förklaring till varför vi rör oss allt snabbare mot kollapsen.  

 Vad har då detta med exempelvis följande påstående att göra? Ja jag menar att när man skriver att: ”Utsläppen av växthusgaser måste sänkas radikalt och uttagen av naturresurser måste minska. I annat fall går vi mot både ekologisk och ekonomisk katastrof. För den regering som nu tillträder bör denna fråga vara högsta prioritet.”  

 Helt logiskt ”bör denna fråga vara högsta prioritet”. Så bör naturligtvis den politiska makten agera. Men den agerar inte så. Varför? Här menar jag så är det viktigt att vi sätter oss in i och försöker förstå hur politiken förhåller sig till det ekonomiska systemet och dess beslutsfattare. Beslutsfattande politiker har att följa dom beslutsprocesser som tas i marknaden, med allt vad det innebär. När nu marknaden är global i vårt rådande ekonomiska system så är det lätt att förstå att våra politikers ageranden väger lätt i den enorma ekonomiska konkurrensen – med dess inneboende krav – som alltså förr eller senare leder till kollaps.

 Vad jag vill säga är att politiken inte ”rår på” dom ekonomiska besluten. Man kan säga att vårt ekonomiska system ”lever ett eget liv” skilt från våra politikers möjligheter att kunna åstadkomma förändringar.   Så här kan vi alltså inte ha det!

Hur agerar vi utifrån detta faktum? Enligt min mening så bör vi fokusera på ”ekonomisystemets inneboende krav på exponentiell tillväxt som är själva kärnan i tillväxtdebatten”.   Kan det vara så att det är vårt rådande ekonomiska system – kapitalismen – som är den grundläggande orsaken till att kollapsen nu står för ”dörren”?  

O:

Jag har några kommentarer till N:s punkter.

1. Njae, stämmer verkligen det där? Jag tror BNP mäter mängden varor+tjänster+export-import. 

3. NEJ – det vi först måste göra är att stoppa slöseriet med energi. I nuläget frigör effektivisering kanske 10 ggr fler kWh per investerad krona, än vad sol/vind/kärnkraft ger.  Vi kan effektivisera säkerligen i 10 år innan vi behöver fundera på att bygga fler vindkraftverk. En annan faktor är att mycket industri kommer läggas ned i spåren av Peak Oil vilket kommer minska efterfrågan på el. I Sverige har flera pappersmaskiner stängts senaste åren. Detta har pressat elpriset. Detta är delvis en effekt av alla läsplattor mm, men den svaga tillväxten globalt gör att marknaden för tidnings-/tryckpapper krymper. På lång sikt måste den energi vi använder vara förnyelsebar, men som energianvändningen ser ut idag, så är det slöseriet vi måste komma åt.  Vi måste täppa till hålen i den läckande hinken, inte fylla på den med mer energi – oavsett om den är förnyelsebar eller ej. Ny kärnkraft i nuläget är också det betydligt dyrare än effektivisering. 

Jag sticker ut hakan och påstår att vi behöver inte oroa oss för att tillväxten kommer att fortsätta. Den främsta anledningen är Peak Oil, men det finns också andra resurser som är ansträngda. Tillväxten kommer att ta slut. Jag tror att marknaden inom 10 år kommer internalisera detta. (Internalisera=förstå och öppet erkänna ett faktum och att andra också förstått)

Vad vi behöver oroa oss för är vad som händer med samhället när tillväxten, och tron därpå, försvinner. 

N:

Du har helt rätt i att energieffektivisering är viktigast och lönsammast. Men det var inte det jag skrev.

Frågan gällde om någonting överhuvud taget kan få tillväxa i ett hållbart samhälle, dvs. om nolltillväxt skall gälla allt. Mitt svar var att ex. vindkraft och solceller måste få tillväxa – och naturligtvis bl.a energieffektivisering.

Det finns uppenbarligen en del begreppsförvirring vad gäller ”tillväxt”, som det verkar vara dags att reda ut.

1) Ekonomisk tillväxt. Används av ekonomer och politiker. När BNP ökar, ökar tillväxten referenspunkt är årsskiften. Föregående årsskifte divideras med det nyss passerade och räknas om till %. Kvartalsjämförelser är också vanliga. Enheten är monetär. I Sverige sek. Ingående delar är producerade tjänster och varor INOM landet -vare sig de används här eller går på export. BNP är alltså  i realiteten ett mått på flödet av pengar. Minskar BNP talar man om ”deflation”

2) Limits to growth. Tillväxten av uttaget av ändliga resurser – vatten, malmer  m.m. bioflöden, energiomvandling. Här rör det sig om Fysiska resurser och enheten INTE monetär utan fysiska som t.ex. kg och Joule. Det är här den tekniska diskussionen är aktuell: Kan ny teknik effektivisera resursuttaget, så att vi inte har några gränser: Knappast.
Rapporten ”Limits to growth” satte framförallt fingret på att oljeresurserna minskade kraftigt. Ledde till att oljeländerna genast ökade priset kraftigt och framkallade den första s.k. oljekrisen, vilket i sin tur satte fart på energieffektiviseringen!  

3) Exponentiell tillväxt. Mattematisk talserie. Ex. 1,2,4,8,16,32,64,128,256 osv. I grafisk form  stiger en sådan kurva snabb i början för att sedan långsamt närma sig den lodräta linjen.

4) Linjär tillväxt. Mattematisk talserie Ex. 1,2,3,4,5,6,7 osv. I grafisk form en rak linje som stiger.
Resonemangspunkter.

5) Exponentiell ekonomisk tillväxt förekommer inte. Normalt är hopp uppåt, som kan variera i storlek. Vissa U-länder, t.ex  de s.k. ”Tigerländerna i Asien” hade i början av sin utveckling höga tillväxtsiffror. Kina har haft över 10%.

6) Exponentiellt uttag av fysiska resurser. Under slutet av 60-talet och  70-talet var detta en vanlig tanke.

7) Linjärt uttag. Är naturligtvis också ett hot. Framförallt för att många metaller är sällsynta. saken blir inte bättre av att t.ex. solcellers behov av dessa. Andra metaller som. t.x. koppar kräver allt mer energi för utvinning.

8) Kritik av BNP. BNP mäter den ekonomiska verksamheten i företag och andra organisationer t.ex. offentliga sektorn. Mycket arbete är inte med t.ex. hushållsarbete är inte med. RUT-avdraget går därför att se som desperat försök att hålla tillväxten uppe. BNP säger heller ingenting om hur människor och natur mår. Tvärtom. Sjukdomar, trafik och miljöförstöring ÖKAR BNP.

9) BNP och resursuttag. Är det möjligt att BNP kan fortsätta öka medan resursuttaget minskar: Ja – i alla fall i teorin! Teoretiskt kan tjänster öka – t.ex. upplevelsetjänster som litteratur, film, musik m.m. kan mycket väl öka, samtidigt som varuproduktionen minskar. Hänvisar bl.a. till Stockholm Environment Institutes rapport om resor. De visade om att om vi slutar skicka likartade varor kors och tvärs över jordklotet, utan istället hade mer lokalproduktion, kan vi ha ekologiskt ha råd med långväga  semesterresor då och då.

10) Hur når vi dit? D menar att vi måste koncentrera oss på det ekonomiska systemets inneboende krav på ekonomisk tillväxt. Det kravet är en religion med de politiska ekonomerna (i Sverige felaktigt kallade ”nationalekonomer”) som prästerskap. Det döljer numera dock nyliberalismens krav på ständigt ökade och snabba vinster, som enbart är till för att berika aktieägare och höga företagsledare genom löner och bonus. Oavsett vad det får för konsekvenser för människor och natur. Det är inte för inte som debatten varit våldsam om vinster i välfärden.
Att förändra politikens riktmärke BNP till NNP är bra, eftersom det definitivt drar bort slöjan från vinsterna. ”Kejsaren är naken”. Men ”vinsterna” är nyckelfrågan och dem kopplade frågan om företagen är till för sig själva eller för oss alla!

P:
 Det är inte insikter om den fortsatt höga tillväxtens omöjlighet som saknas. Det är konstruktiva förslag till alternativ. Att tillväxt på den nivå vi sett under decennierna efter andra världskriget är en orimlighet. Vi bör därför ställa in oss på lägre tillväxt och diskutera hur vi då bygger samhället. Så det är inte detta vi i första hand behöver diskjutera.

”Därför är också behovet av att skapa ett tillväxtoberoende samhälle  stort” skriver A i sin artikel. Men hur?  Vid denna punkt stannar alltid diskussionen. Tidigare i artikeln nämner A att enbart befolkningstillväxten genererar en tillväxt. Så hur skapar vi – med denna befolkningstillväxt –  en tillväxtoberoende utveckling???

Jag tror det är en omöjlighet och kan inte se någon annan väg än att vi måste fortsätta försöken att åstadkomma tillväxt på ett hållbart sätt.

A:

Är det inte något av en självmotsägelse P? Du säger att det inte saknas insikter om den fortsatta höga tillväxtens omöjlighet. Men du sätter ändå ditt hopp till fortsatt (hållbar) tillväxt? 

Jag menar att det visst saknas kunskap om att fortsatt tillväxt är möjlig.

Befolkningsökningen leder oftast till tillväxt, men om vi effektiviserar i samma takt som befolkningen ökar så kan vi ju ha nolltillväxt och samma BNP/capita utan att resursförbrukningen ökar. Effektiviserar vi snabbare än befolkningsökningen så kan vi minska resursförbrukningen samtidigt som BNP/capita står still. Detta är möjligen genomförbart, det som ser helt otroligt ut är att minskningen av resursanvändning även ska kombineras med en ökning av BNP/capita.

R:

Jag tycker att P har rätt i sitt påpekande att politiker inte ser något alternativ till tillväxt som löser problemen med utanförskap etc som dagens arbetslöshet medför.

Vi behöver både gasa och bromsa, resultatet blir kanske en steady state BNP. Vi investerar hårt i hållbara strukturer och ger ROT avdrag till arbete inom offentlig omsorg så att detta tunga arbete blir 6 timmarsdag och suget upp en massa utrikesfödda och ungdomar. Ohållbar konsumtion beskattas så hårt att BNP inte ökar. 

 Som P:s kommentar visar är samhället inte moget för radikalare åtgärder idag. Först behöver vi en ekologisk omställning med hjälp av mer konventionell politik som skatteväxling. Istället för att fokusera på BNP som begrepp behöver vi en intelligent diskussion om vad som ingår i BNP och vilka delar som bidrar till välfärd och vilka delar som kostar mer än de smakar.

Q:

Först bör man komma ihåg att ekonomisk tillväxt, oavsett om den är låg eller hög, är ohållbar. Sedan måste man förstå att det i första hand är den tankemässiga föreställningsvärld människor har som är det stora problemet. När det rådande paradigmet ifrågasätts triggas rädslan för det annorlunda och osäkra. I stället för att med öppna sinnen begrunda problemen och de alternativ som finns svarar många med förnekelse och olika åtgärder inom det rådande systemet som lösningen. Då är det inte lätt att komma med förslag till alternativa lösningar.

Då nästan hundra procent av penningmängden består av krediter innebär det att det hela tiden krävs nya krediter för att betala räntekostnaderna med konsekvensen att räntekostnaderna hela tiden ökar också. Ska man råda bot på denna dysfunktion måste den räntebärande skuldekonomin bort så att det blir omöjligt att tjäna pengar på pengar. Den som lever i tron att det inte skulle gå att bedriva verksamhet utan räntebärande lån måste förstå att det inte är lånet i sig som är ett problem utan räntan.

Genom räntefri ekonomi kan vi anpassa penningmängden till naturresurserna för bättre balans mellan naturen och de mänskliga aktiviteterna. Kapitalisterna kommer självklart knorra men det gör de ju idag med när de inte tjänar tillräckligt (vilket aldrig är nog).

Nästa lösning rör balansen mellan människornas aktiviteter för att skapa en trygg penningfördelning till alla i stället för dagens system där lönearbetet har funktionen av penningfördelare vilket stänger många ute som inte har lönearbete. Lönearbete har tjänat ut sin roll som resursfördelare. Istället måste vi införa ett system för generell trygghet och hållbar konsumtion genom ett basinkomstsystem. Då blir det inte längre nödvändigt att panikartat skapa arbete för att bibehålla den protestantiska Lutherska moralsynen på arbete. Försök som gjorts har visat att människor gör mer nyttiga saker för sig själv och andra när de får friheten att skapa sitt eget liv oberoende av lönearbetet.

Det är det gamla systemet och de gamla föreställningarna som skapat problemen. Dagens okunniga alternativt förnekande makthavare vill lösa problemen med samma system som skapat problemen. Det är därför ingen har några bra lösningar. Konsekvensen blir ökat utanförskap och otrygghet med ökade missnöjesyttringar i form av främlingsfientlighet, rasism och våld.

Frågan är om vi vill ha ett system som leder till kaos eller ett system kommer att kräva en lägre konsumtionsnivå. De som är vana vid att överkonsumera kommer naturligtvis att knorra men ska vi få reell förändring kan man inte ta hänsyn till detta då överkonsumtion är en konsekvens av ett otillfredsställt känslomässigt bekräftelsebehov.

Vi måste alla inse att vi måste bidra genom lägre konsumtion även om det till en början kan kännas lite surt. När vi vant oss kommer fler och fler att upptäcka att ”less is more”.

D:

Våra diskussionsinlägg angående den ekonomiska tillväxtens ohållbarhet (en del hävdar att den kan göras hållbar) visar att vi har lite olika ”infallsvinklar” till problemet.  

 Är det dagens ekonomiska system – som ju har försatt våra samhällen i dom katastrofala tillstånd inom alla plan –  som också ska vända den här utvecklingen diametralt? Eller kommer det att krävas ett ”annat” ekonomiskt system för att kunna vrida utvecklingen åt rätt håll?  

 P efterlyser ”konstruktiva förslag till alternativ”.   Kan dessa ”alternativa förslag” genomföras i dagens rådande ekonomiska system? Nej, jag menar att detta är omöjligt. Och om jag förstår dig rätt så anser du också detta som en omöjlighet.  

 Men kan vi tänka oss ett ”annat” ekonomiskt system som har ”alternativa förslag”? Eller är det kanske en omöjlighet att ens tänka sig ett ”annat” ekonomiskt system?

A:

(Råkade missa ett ”o” i mitt förra inlägg. Skulle förstås ha stått ”Jag menar att det visst saknas kunskap om att fortsatt tillväxt är omöjlig”.)

R: 

D skrev: så är det egentligen ett annat ekonomiskt  system som vi eftersträvar, ett där gamla sanningar om livskvalitet får styra istället för den idiotiska arbetslinjen. Den tilltagande robotiseringen medför att full sysselsättning inte längre går att upprätthålla om vi inte påstår att det finns en ”naturlig” arbetslöshet på 5-15% pga att vissa människors produktivitet är för låg. Men det är ju just dessa      teorier som skapar utanförskap. En full sysselsättning i dagens samhälle ger oss ett överflöd av produktion som vi inte orkar      konsumera till priset av att vårt livsrum biosfären förstörs. Istället för att hunsa människor som inte lyckas få jobb behöver vi en basinkomst till alla vuxna medborgare, kanske motsvarande  socialbidragsnormen. Detta bör utredas. Med basinkomst kommer de flesta att vilja jobba deltid för att dryga ut kassan, vissa kommer att vilja jobba mer. ”Rätten till heltid” ersätts med ”Rätten att arbeta så  mycket man önskar”. En alternativ livsstil att bo billigt på landet och odla för husbehov främjas, man beskylls inte längre fö  att ”leva på bidrag” när alla får basinkomst.  
  Avveckling av folkpension, a-kassa, socialbidrag, sjukpenning, CSN, Arbetsförmedling och alla andra låtsasjobb som arbetslinjen      skapat och som verkligen inte ökar välbefinnandet kan finansiera en stor del av denna reform. Tror jag, men det behöver såklart      utredas. Människor kan njuta av en större frihet. 
Utanförskapet med arbetslöshet, speciellt utlandsfödda och ungdomar, behöver lösas akut för att lösa upp dagens dogmatiska fasthållande vid BNP-tillväxt.  Vi behöver fler lågproduktiva jobb inom vård och omsorg, det är alltså dessa sektorer som behöver skattelättnader, tex genom att staten ersätter kommun och landsting för arbetsgivaravgifter. Det finansieras genom att arbetslösheten sjunker. Jag talar om riktiga jobb, inte lärlingsplatser. Detta behöver också utredas. De anställda bör själva kunna välja arbetstid och scheman, med lagom OB-tillägg för kvällar och helger behöver ingen tvingas jobba på tider som inte passar just hen. Stress orsakas ju främst av att man känner sig maktlös. Sosse-kvinnornas rop på 6 timmars arbetsdag kvävdes genom snacket om att vi behöver fler händer inom vård-omsorg. Så därför är det viktigt att just dessa sektorer ges  möjlighet att anställa lejonparten av de arbetslösa. 
En stor del av industrin har tagit stora steg mot en mer hållbar produktion. En kraftfull grön skatteväxling är en god generell start, man kommer långt med en grön finanspolitik. För att stödja den delen av näringslivet som går före behöver man beskatta miljöförstörande verksamhet. Detta skapar en intressant klyfta inom näringslivet. Vi behöver inse att  näringslivet inte är någon monolit med gemensamma intressen, det  är bara Svenskt Näringsliv och diverse branschförbund som när en  sådan myt. Vi behöver utreda vilka delar av näringslivet som  kommer att vinna på en grön omställning och hur tullar kan införas på koldioxidkrävande import och kanske returneras till  exportlandets regering (dvs vi inför CO2-skatt som Kina och  Brasilien inte gjort och skickar tillbaka intäkterna). Förslag finns redan – utred mer!
  Slutligen, jag menar att politikerna sitter fast idag och att vi bör starta med att bygga det gröna folkhemmet.. För detta är nämligen      politiskt genomförbart inom rådande system. Samtidigt som vissa  problem (arbetslöshet, klimat, energi, miljö) börjar lösas så  frigörs kreativitet att ta itu med de större problemen.

S:

Verkligen intressant! Kanske skulle satsningar på alternativa företagsformer (som    producentkooperativ utan vinstuttag) med demokratisk, icke    räntekrävande finansiering kunna underlätta en ”radikalare” övergång?

H:

Jag håller med S. Om man ser på hur våra levande system har grenat ut sig genom evolutionsprocessen så är det tydligt att vissa grenar dör ut och andra växer förbi. Dinosaurierna är det typiska exemplet men exemplen på det är många. Dagens automation är kanske sista sucken på dinosauriernas gren. De kommer inte att överleva men andra grenar kommer att visa sig vara mer anpassade till verkligheten på Jorden. 

Alltså tror jag att vi inte kommer vidare  tack vare dagens ledande politiker och storföretag utan genom alternativa former som idag ännu är små.

D:

R:s förslag och visioner är naturligtvis önskvärda. Men är dom genomförbara?  

 Du menar ”att politikerna sitter fast idag och att vi bör starta med att bygga det gröna folkhemmet …”.  

Delar helt din åsikt att ”politikerna sitter fast idag”. Och om jag förstår dig rätt så menar du fortsättningsvis att ”vi bör starta med att bygga det gröna folkhemmet” utan politikernas medverkan? Eftersom dom ”sitter fast”!  

Ja, varför inte? Men varför ”sitter då politikerna fast”? Kan det bero på att politikerna, så att säga, är ”bakbundna” i vårt ekonomiska system som dom är valda till att förvalta?  

 Om så är fallet, vilket jag menar, så uppstår ju en konflikt mellan samhällets önskningar och behov gentemot det ekonomiska systemets ”önskningar och behov”.

Tycker vi nu kan se hur denna konflikt ständigt ökar.   Kan vi ”genom alternativa former”  ”så frön till större visioner”  så är ju detta helt rätt och genomförbart. Hoppas att min tvivlan ovan är obefogad!

R:

Jag håller med H om att dagens politiker inte kan ta oss dit vi vill, för de sitter fast. Men det som jag beskriver som ett grönt folkhem tror jag faktiskt är politiskt genomförbart ( alltså med politikers medverkan) eftersom det bygger mycket på vanlig finanspolitik (fast med helt andra mål ) och inte direkt utmanar arbetslinjen ( för det anses än idag alltför utopiskt). 

Jag menar att vi kan göra upp med nyliberalismen först och ersätta detta med en vision för hållbar utveckling. Om några tror att en sådan omställning ger hållbar tillväxt och att en hållbar tillväxt är möjlig även på lång sikt så låt dom tro det.

A:

 R. Det du föreslår (låta folk tro att hållbar tillväxt är möjligt) skulle vara en taktisk förändring jämfört med hur vi uttryckt oss hittills. Jag har själv brottats med den frågan men kommit fram till att jag ändå tror att det är bättre att försöka sticka hål på tron att tillväxt och hållbarhet är kompatibelt. Men jag kan ju mycket väl ha fel. Vill gärna ha en diskussion kring detta.

G:

En sak vi måste ta med i debatten är väl att det inte bara är våra politiker eller samhälle, dvs Sverige, som måste ställa om utan de flesta samhällen, de som idag kör enligt tillväxtekonomin. Vi måste kanske lyckas ändra vårt samhälle till ett hållbart system utan att alla andra kanske följer med samtidigt.

——————————————————————————————-

Under en tid har jag brottats med en ide om hur vi behöver få till en daglig offentlig diskussion om vårt nu rådande ekonomiska systems oförmåga att kunna …

Ett dagligt diskussionsforum på nätet. Där grundinställningen är: kapitalismen är själva orsaken till den alltmer krisartade utveckling, på alla plan, som vi nu upplever.

Enligt min mening så saknas det en daglig offentlig diskussion om kapitalismens oförmåga att få till en hållbar utveckling. Jag söker människor som vill vara med och försöka ta initiativ till en sådan offentlig diskussion på nätet.

Hur kommunicerar vi ut i samhället kapitalismens ohållbarhet? Att få till en daglig offentlig debatt?

Behövs det en rörelse som pekar ut grundorsaken till varför vår värld nu snabbt går mot ökande kriser på alla plan? Jag menar att kapitalismens ohållbarhet är den grundläggande orsaken. Våra samhällen måste medvetandegöras om detta faktum. Vill du vara med och dra igång en sådan rörelse?

I den dagliga samhällsdebatten saknas den helt avgörande samhällsfrågan: kapitalismens ohållbarhet.

——————————————————————————————————————————————————–

Vi vet genom historieforskningen att samhällskonflikter, av det allvarligare slaget, börjar i och med att människan börjar överge sitt samlar- och jägarliv för att påbörja ett mer bofast leverne.
I det här sammanhanget uppkommer en fråga som är väldigt förbryllande. Varför uppstår dessa allvarliga samhällskonflikter överallt på jorden?
 
När vi nu vet att människan startade sin utvandring från Afrika för cirka hundratusen år sedan och tog sig runt till alla jordens hörn på ungefär femtiotusen år och levde som samlare/jägare under denna tid utan kontakt med sina ”släktingar” på ”andra sidan” om haven då blir det förbryllande hur liknande maktstrukturella samhällen kan uppstå i och med det mer bofasta levernet.
 
Borde det inte finnas samhällen där jämlikhet, jämställdhet och rättvisa kunde råda eftersom människorna levde på skilda kontinenter, utan möjlighet till kontakt med varann? Under många tusentals år levde ju människan så här. Kontinenterna skilde dom åt men ändå kan vi idag se hur liknande maktstrukturella samhällen formades överallt på jorden. Patriarkala samhällen.
 
När det nu såg ut så här då får man ju tanken att det maktstrukturella tänkandet och agerandet redan formades i Afrika innan människan påbörjade sin utvandring därifrån. I så fall skulle detta strukturella förhållande vara etablerat för mer än hundra tusen år sedan.
En svindlande tanke när vi idag ser att våra samhällen fortfarande är uppbyggda utifrån detta maktstrukturella förhållande. Man kan då fråga sig: hur är det möjligt att denna grundläggande strukturella orättvisa har kunnat överleva under så lång tid? Har alltså halva mänskligheten levt i denna orättvisa i minst hundra tusen år?
 
Under så lång tid blir strukturella orättvisor normer. Och normer betraktas ju inte som orättvisor. Dessa normer genomsyrar våra samhällen i alla dess ”förgreningar”.
I det här sammanhanget kan man också säga att det blir, på sitt sätt, förståeligt att dagens strukturella orättvisor fortsättningsvis existerar. Orättvisan blir ju norm. Och normer görs till lagar och bestämmelser.
 
Vi ser ju att lagar och bestämmelser, världen över, skiljer sig åt. Man kan ju rent spontant tycka att lagar och bestämmelser borde vara, så att säga, universella. Men så är det inte. Alltså ligger förklaringen till dessa skilnader i själva den strukturella uppbyggnaden av våra samhällen. Graden av strukturell orättvisa, ojämlikhet och ojämställdhet avgör hur lagar och bestämmelser utformas inom respektive samhälle.
 
I och med att det faktiskt ser ut så här så är ju detta ett bevis i sig på att den strukturella orättvisan i våra samhällen är ett faktum. Den är, mer eller mindre, påtaglig beroende på i vilket samhälle vi lever. Lagar och bestämmelser kan man därför säga är subjektiva ageranden av makten inom respektive samhällen. När det nu är så då ser vi omgående att logik och ”sunt förnuft” inte alls innefattas i mängder av samhällen.
 
I politiska debatter hör man ofta att här i vårt samhälle så lever vi mer ”rättvist och jämlikt” än i dom flesta andra samhällen. Vilket också är sant. Men mer ”rättvist och jämlikt” är ju inget kvitto på att vårt samhälle är ”rättvist och jämlikt”. Vad det säger det är att världens samhällen fungerar helt otillfredsställande. Vi ser också att det bevisligen råder fattigdom och misär runt om i så gott som alla världens samhällen. Således existerar ingen som helst ”rättvisa och jämlikhet” i våra samhällen världen över. Och naturligtvis inte heller i vårt eget samhälle även om här råder mer ”rättvisa och jämlikhet”. Det är så här vi måste ta oss an den här frågan.
 
Vi lever i en global värld med ett ekonomiskt system – kapitalismen – som bygger hela sin funktion på att vår värld skall fungera strukturellt orättvist.

———————————————————————————————————————

I politiska diskussioner märks väldigt ofta att samhällsdebattörer har svårt att se dom strukturella maktförhållandena. Man verkar inte kunna förstå den politiska ”funktionen” i det ekonomiska system som vi alla lever i.
 
Betraktar man det rådande ekonomiska systemet – alltså kapitalismen – som det självklara eller ”normala” tillståndet, vilket man tydligen gör, då finns naturligtvis heller ingen möjlighet att kunna se ”genom” systemets grundläggande felaktigheter.
 
Detta ”betraktande” för allt som oftast med sig att den politiska ”funktionen” missförstås. Man ser den politiska beslutsprocessen som, så att säga, ”övergripande” alla samhälleliga beslutsprocesser. Det tas alltså för givet att samhällets ekonomiska beslutsprocesser, det vi benämner marknaden, skall ”sköta sig själva” utan inblandning från samhället i övrigt. Just denna ”separerande” syn mellan politiska och ekonomiska beslutsprocesser leder till att politiker inte rätt förstår dom strukturella maktförhållandena.
 
Varför skall marknadens aktörer kunna ta ekonomiska beslut som påverkar våra samhällen utan att våra förtroendevalda har någon möjlighet att ta dom avgörande besluten som inbegriper våra samhällens ”bästa”?
 
När det nu fungerar så här och att detta strukturella maktförhållande inte ifrågasätts av den politiska makten då blir ju slutsatsen att den politiska makten inte ser detta maktförhållande som felaktigt. Maktförhållandet ”legitimeras” av politiken och blir på så sätt ”förvandlat” till ett samhälleligt ”normaltillstånd”. Att marknadens aktörer hamnar utanför det samhälleliga ”demokratiska” livet trots att marknaden är den grundläggande drivkraften för våra samhällen visar tydligt hur uppdelningen av den politiska makten och den ekonomiska makten för med sig samhälleligt sönderfall.
 
Borde inte en ”verklig” demokrati inkludera alla samhällets ”pusselbitar”?
Svaret på denna fråga skulle naturligtvis alla skriva under på. Men när vi betraktar marknaden och hur beslutsprocesserna tas i denna marknad så vet vi att det är storleken på pengarna som avgör hur besluten tas. Alltså tas inte besluten i marknaden utifrån primärt demokratiska regler. Och detta faktum tar vi, så gott som alla, till oss som ett ”normalt” tillstånd för hur våra samhällen skall fungera.
 
Vi baserar vår tro på demokratin som om den enbart skall handla om politiska beslutsprocesser. Att marknadens beslutsprocesser sker utanför samhällets demokratiska regler ligger till grund för samhällets maktstrukturella förhållanden, tar vi liksom inte till oss. När det har sett ut så här i generation efter generation så betraktas detta förhållande som ”normalt”. Detta ”normala” synsätt gäller, som vi ser, även dom flesta så kallade samhällsdebatörer.
 

————————————————————————–

När man diskuterar ”politik” så slås man av, vi kan kalla det, olika ”utgångspunkter eller infallsvinklar” till strukturella frågor.
 
 Exempelvis så kan någon påstå att vi alla lever i samhällen som i grunden präglas av en maktstrukturell ordning som då alltså är huvudorsaken till dom kriser och konflikter som har format våra samhällen till att bli dom samhällen som vi nu då lever i. Vilket då utgör en ”utgångspunkt eller infallsvinkel” för en vidare ”politisk” diskussion.
 
En annan ”utgångspunkt eller infallsvinkel” kan då exempelvis tas när någon i den ”politiska” diskussionen hävdar att i vårt land, i vårt samhälle, så måste vi göra si och så för att vårt samhälle skall kunna ”utvecklas positivt”.
 
Redan i dessa exempel har det skapats två helt skilda ”infallsvinklar” för den fortsatta diskussionen. I det första exemplet så ingår uppdelningen av mänskligheten i separata från varandra åtskilda länder som en del av en maktstrukturell ordning. Denna åsikt går ju då helt på tvärs mot åsikten att i ”vårt land så måste vi göra si och så för att vårt samhälle skall kunna utvecklas positivt”.
 
Dels så anses alltså ”länder” vara en del av den rådande ”ordningen” till att kriser och konflikter aldrig upphör och dels så anses ”vårt land” behöva ”all hjälp” som bara går för att det skall kunna ”utvecklas”.
 
En fortsatt diskussion i just den här strukturella frågan – länders roll – får då till följd att diskussionen inte kan föras ”framåt” på grund av den ”låsning” som sker när parterna intar diametralt motsatta ståndpunkter huruvida länders existens beror på en maktstrukturell ordning eller om länders existens är en ”naturlig ordning” i det samhälleliga livet världen över och således kan denna ”naturliga ordning” därför inte ifrågasättas.
 
Ett annat exempel är synen på ekonomisk tillväxt. Vi vet att den ekonomiska och politiska makten menar att ekonomisk tillväxt är helt nödvändigt för att samhällen skall kunna ”utvecklas”.
Men nu börjar det växa fram åsikter som hävdar att ständig ekonomisk tillväxt är en omöjlighet som på grund av den rådande ordningen – strävan efter ständig ekonomisk tillväxt – i stället kommer att leda till en framtida kollaps för våra samhällen.
 
Hur skall en ”meningsfull” diskussion kunna föras i detta ämne då parterna intar så motsatta ”infallsvinklar”?
 
Kapitalismens vara eller inte vara är ytterligare ett exempel på två helt skilda ”infallsvinklar” inför en diskussion. Eller med andra ord: skall vi ha kvar vårt rådande ekonomiska system med allt vad det innebär eller skall vi komma fram till att vårt rådande ekonomiska system måste förändras i grunden?
 
 Dom skilda synsätten i dessa grundläggande strukturella frågor leder ju till att synen på underliggande strukturella frågor tolkas helt olika.
 Exempelvis så tolkas den höga arbetslöshetens orsaker som ett slags övergående konjunkturproblem, från den ena sidan. Medan den andra sidan hävdar orsaken som en följd av det rådande ”destruktiva” ekonomiska systemet.
Att utifrån dessa helt skilda ”infallsvinklar” sedan ge sig på en diskussion om ”arbetsmarknadspolitiska” åtgärder är ju dömd på förhand att misslyckas.
 
Exempel på ytterligare ett ”känsligt” ämne är ju religiösa frågor.
 Den religiöst troende hävdar att det finns en slags gud över allting på vår planet medan ateisten hävdar att ett sådant troende saknar all bevisning och därmed är nonsens. Att utifrån dessa diametralt skilda ”infallsvinklar” söka diskutera samhällsfrågor som berör religiösa ställningstaganden kan därför bli en omöjlighet.
 
Sammanfattningsvis så skulle vi därför behöva komma fram till ”vetenskapliga” belägg för hur grundläggande samhällsstrukturella frågor får sin ”lösning”.
 

————————————————————————————————-

Det handlar inte om ideologi att förstå kapitalismens omöjlighet. Jag menar, kapitalismen kan omöjligen komma till rätta med alla sorter av strukturell orättvisa som existerar överallt i våra samhällen. Därmed så kan heller inte kapitalismen förhindra eller förebygga alla former av strukturella kriser som nu tilltar i allt större omfattning. Vare sig man förespråkar dagens ekonomiska system eller ej så kommer det rådande systemet att agera som det nu gör och har gjort, under en mycket lång tidsperiod, oberoende av vilken ”ideologisk färg” som är vald att förvalta systemet.
 
Att detta faktum står helt klart beror på, som vi vet, att kapitalismen baserar sitt system på ekonomisk makt vilket då medför att den ideologiska ”logiken” har att förhålla sig till denna verklighet. Alltså får den ideologiska ”logiken” en andrahandsroll på grund av just det rådande ekonomiska systemets ”naturliga” maktposition över logik och ”sunt förnuft”. Man kan med andra ord säga att kapitalismen överhuvud taget inte bryr sig om ideologiska diskussioner och den har egentligen ingen anledning till detta heller eftersom den ändå agerar utifrån sin inneboende prioritering, vilken ju är kapitalets ständiga förräntning.
 
Kapitalismen känner endast en ”förhandlingspartner” och det är kapitalet självt. Kapitalets ägare har utformat sitt ”regelverk” och detta ”verk” äger rum på marknaden. På denna marknad existerar enbart ”spelet” om pengarna, ingenting annat. Här finns inget utrymme för ideologiska ställningstaganden.
Ideologiska diskussioner är därmed hänvisade till samhälleliga ”underavdelningar” som alltså då inte kan påverka våra samhällens helt avgörande maktområden, det vill säga marknaden som ju behärskas av den ekonomiska maktens primära intressen.
 
Det går således inte att ”övertyga” kapitalismens maktmänniskor om detta systems ohållbarhet och också slutligen dess egen undergång. Att därför ”vädja” till den ekonomiska makten såväl som till den politiska att agera utifrån det ”sunda förnuftets regler” tjänar ingenting till. Något alternativ till det rådande ekonomiska systemet finns naturligtvis inte på maktens agenda utan systemet skall räddas till varje pris när nu kriser av alla de slag tornar upp sig. Och dom som måste betala är självfallet människorna i samhället.
Vilket ju nu bevisas då vi iaktar hur makten, mer eller mindre, tvingar skattebetalarna att stå för notan som alltså är orsakad av kapitalets rådande ohållbara system.
 
Hur ska jag förklara mig? Jo det finns, så att säga, inte på agendan att tänka sig ett annat ekonomiskt system än det nu rådande. Systemet har blivit en sådan självklarhet för oss att allt annat är en otänkbarhet. Precis som det religiösa troendet för många, runt om i världen, är självklart så är också det kapitalistiska systemet självklart. Trots att det går att bevisa de bådas ologik.
Förstår ni hur jag menar?

—————————————————————————-

—————————————————————————————————————

—————————————————————————————————————————

———————————————————————————————————————-

——————————————————————————————————————–

——————————————————————————————

—————————————————————————————-

———————————————————————————————————————

————————————————————————————————————————————————

——————————————————————————————————–

————————————————————————————–

——————————————————————————————————————————————————————————

————————————————————————–

———————————————————————————————————————————–

—————————————————————————————-

——————————————————————————————————————

————————————————————————————————————————————————————————–

———————————————————————————————————————————————————————–

————————————————————————————————————————-

—————————————————————————————————

—————————————————————————————————————

————————————————————————————————————————————————-

——————————————————————————————————————————————–

———————————————————————————————————————-

——————————————————————————————————–

————————————————————————————————-

—————————————————————————————————————–

———————————————————————————————————–

————————————————————————————————————

————————————————————————————————————————

Partier som, så att säga, traditionsenligt har ställt sig på dom ”svagares” sida i samhället och som samtidigt har befunnit sig i regeringsställning har därmed paradoxalt nog underlättat för den rådande kapitalistiska ordningen att, mer eller mindre, ostört få fortsätta att driva samhället mot en allt inhumanare utveckling.
Hur kan detta komma sig?
 
När nu det kapitalistiska systemet bevisligen inte kan utveckla våra samhällen på ett humant och därmed rättvist sätt så betyder ju det att partier som ”godkänner” detta ekonomiska system därmed medverkar till systemets fortsatta existens. Kommer dessutom dessa partier, genom dom ”demokratiska” valen, i en politisk maktställning så leder ju självfallet denna ”symbios” till att vårt destruktiva ekonomiska system förstärker sin ”inneboende” drivkraft över samhällsbygget. Lyckas också så kallade traditionella ”arbetarpartier” med uppgiften att få ett massivt stöd för sin politik som då leder till att man sätts att förvalta den rådande ekonomiska maktstrukturen då uppkommer läget att majoriteten av människorna i samhället förleds tro att det är så här samhället skall se ut.
 
Kapitalismen skall således inte ifrågasättas eftersom ”vårt arbetarparti” anser att det är så här som den strukturella ordningen skall se ut. Sådana partier blir på detta vis kapitalismens bästa ”bundsförvanter” emedan dom lyckas med konststycket att passivisera människorna i föreställningen att detta är det ultimata demokratiska samhällssystemet.
För tänk efter, ingenting är väl så gynnsamt i stödet för ett destruktivt ekonomiskt system som då mycket stora ”folkliga” partier lyckas med konststycket att få majoriteten av samhällets människor att ge politiskt stöd för en politik som inte ifrågasätter systemets hållbarhet. Systemets nedbrytande krafter, inom alla samhällsområden, får därmed fortsätta utan något som helst ifrågasättande i samhällsdebatten. Denna oförmåga att kunna förstå och se dom grundläggande orsakssambanden till systemets destruktiva samhälleliga påverkan för ju då med sig att vi fokuserar på ”sidoeffekter” som orsaken till våra samhällens alltmer inhumana utveckling.
 
Exempelvis så betraktar vi den höga arbetslösheten som ett resultat av något slag av politisk ”oförmåga” att inte kunna utforma en ”riktig” politik. När istället den verkliga orsaken finns att söka i det ekonomiska systemets ”omöjlighet” att kunna lösa denna fråga. Politiken måste alltså ifrågasätta det ekonomiska systemet och inte tro att lösningen ligger i att ”lappa och laga” systemet. Det är just i denna punkt som dom stora ”folkliga” partierna missbrukar sin ställning emedan dom inte klarar av att definiera orsakerna till dom allt ökande samhällsproblemen. Man kan säga att dessa partier sviker majoriteten av människorna när dom konsekvent vägrar att ifrågasätta systemets omöjlighet utan istället ser som sin uppgift att förvalta det, alltså systemets omöjlighet.
 
Men detta svek för då med sig att människor, över tid, börjar inse att ”vårt arbetarparti” saknar förmågan att genomföra grundläggande förändringar för ett jämlikt och humant samhällsbygge. När därför nu spänningarna ökar i våra samhällen på grund av kapitalismens inneboende drivkrafter som får allt svårare att tillgodose sitt kapitala primära ”behov” så leder naturligtvis denna ökande spänning till att människor söker sig till partier som försöker definiera orsakssambanden till just vårt pågående samhällsförfall. Man kan säga att den ideologiska polariseringen blir alltmer märkbar i våra samhällen när nu kapitalismen går mot sitt definitiva sönderfall.
 
Denna ideologiska polarisering, menar jag, delar sig i två delar. Där den ena delen hävdar att det pågående samhällsförfallet beror just på kapitalismens oförmåga att kunna bygga rättvisa, jämlika och humana samhällen medan den andra delen hävdar att samhällsförfallen, globalt sett, beror på politisk oförmåga att kunna skapa ett ”gynnsamt klimat” för vårt rådande ekonomiska system.
 
Den första delen hävdar med andra ord att den ekonomiska makten, som alltså driver det rådande ekonomiska systemet, står över den politiska makten. Medans då den andra delen hävdar att den politiska makten står över den ekonomiska emedan den hävdar att politiken skall kunna skapa det ”gynnsamma klimatet” så att det rådande ekonomiska systemet kan fortsätta.
I det första fallet blir kravet att det rådande ekonomiska systemet måste bytas ut och i det andra fallet så blir kravet att politikens uppgift blir att förvalta det rådande ekonomiska systemet utifrån detta systems primära önskemål.
 
Dessa ideologiska skiljelinjer leder, som vi ser, till att partier för fram helt skilda förslag till hur lösningarna skall se ut. I det andra fallet så debatteras det intensivt mellan partier om hur politiken skall utformas. Vilket då leder till att partier lägger skulden på andra partier för det pågående samhällssönderfall som vi ser överallt. Att överhuvud taget kritisera det ekonomiska systemet finns inte alls med på dagordningen. Och det är just här, i denna debatt, som våra så kallade arbetarpartier sviker oss.
 
Skall våra så kallade arbetarpartier kunna bli trovärdiga så måste dom naturligtvis komma till insikt om att vårt rådande kapitalistiska system är ohållbart och därmed en framtida omöjlighet.

——————————————————————————————————————————-

Det som vi idag betraktar som ett förnuftigt och logiskt tänkande sågs många gånger förr som ett oförnuftigt och ologiskt tänkande.
Jag menar, idag betraktar vi det som logiskt att alla människor oavsett hudfärg eller etniskt ursprung har likartad förmåga att tänka logiskt. Att göra detta påstående för ett antal generationer sedan skulle omgående resultera i kraftfull kritik och förklaras som, så att säga, ”ovetenskapligt”.
Förr ansågs kvinnan underställd mannen. Alltså betraktades hon som en ”andrahandsmedborgare” och som en ”naturlig” följd av denna syn så var det omöjligt för kvinnan att få inflytande över våra samhällsbyggen. Vi kan benämna detta för en total patriarkal diktatur där halva mänskligheten lever undertryckta liv. Och som vi ju vet så gäller detta förhållande, mer eller mindre, än idag. Där det gäller ”mindre” där börjar samhällen betrakta detta historiska synsätt som ologiskt.
Utifrån denna ”logikens seger” så kan vi också dra slutsatsen att dagens så kallade ”logiska” slutsatser kommer att betraktas som ologiska i framtiden.
 
Vad är det då för ”logiska” slutsatser som dras idag när det gäller våra väsentliga frågor om hur samhällen skall byggas? Jo här tänker jag på den centrala och grundläggande frågan om hur kapitalägandet skall se ut. Idag så ingår inte denna centrala frågeställning i den politiska maktens debatter. Den är, så här långt, en icke-fråga i dom politiska ”finrummen”. Och därmed så kan vi dra slutsatsen att dagens kapitalägarförhållande ses som helt logiskt och rätt utifrån den politiska maktens syn.
I denna fråga kommer framtidens samhälle att förklara dagens kapitalägarförhållande som helt ologiskt. Och detta kommer då att ske på ett likartat sätt som vi idag betraktar dåtidens samhällssyn att kvinnan skall vara underställd mannen.
Samma sak kommer att gälla dom grundläggande strukturfrågorna angående religioner och statsgränser. Framtidens samhällen kommer också här att ”döma ut” dagens samhälleliga syn i dessa frågor.
 
Men att vi på lång sikt rör oss mot ett mer logiskt tänkande betyder inte att det kortsiktiga tänkandet rör sig åt samma håll. Det kortsiktiga tänkandet antar i en mängd frågor ett alltmer ologiskt tänkande.
Kan vi anta att dagens alltmer ologiska kortsiktiga tänkande har att göra med den snabbt försämrade och därmed destruktiva kapitalistiska ordningen? Ja jag tror vi kan anse att så är fallet.
För så länge den politiska makten inte tar tag i frågan om kapitalismens ohållbarhet så leder detta till ett än snabbare ologiskt tänkande i den samhälleliga beslutsprocessen. Resultatet av detta kortsiktiga ologiska tänkande ser vi nu i exempelvis allt djupare sociala klyftor; högre arbetslöshet; försämrade arbetsvilkor; utbrändhet och stress. För att ta några exempel.
 
Logikens tänkande om att vi skall bygga rättvisa, jämlika och humana samhällen går, som vi ser, inte att förena med det kapitalistiska systemet. Eller så kan vi säga: ett ologiskt ekonomiskt system kommer, förr eller senare, att leda till fullständig kollaps om inte våra samhällen lyckas ta över ansvaret och kapitalägandet från det nu rådande ägarförhållandet.

————————————————————————————

Exportberoende samhälle! Vad menas med det?
Företag producerar varor som sedan ska säljas till andra samhällen. Detta menas med att vi är ett exportberoende samhälle.
Men vi är också ett importberoende samhälle. Vi importerar mängder av varor och produkter som sedan konsumeras av oss.
 
Är det så här vi ska bygga hållbara samhällen? Är det hållbart att varor och produkter transporteras, fram och tillbaka, över hela jorden innan dom slutligen konsumeras?
Nej naturligtvis är inte detta hållbart. Men det är ju så som förhållandet mellan produktion och konsumtion fungerar idag. Och varför fungerar det så?
Jo det fungerar så beroende på att vi lever i kapitalismens ”tidsålder”. Kapitalet globaliseras alltmer på grund av ett ständigt ”behov” av kapitalaccumulation. Ägandet av detta kapital ”centraliseras”, i denna pågående process, till allt färre ”händer”. Detta är, så att säga, den ”inneboende” drivkraften i vårt ekonomiska system. Man kan säga att kapitalismen förutsätter att produktionen och konsumtionen globaliseras på det sätt som nu sker. I annat fall skulle det vara omöjligt för kapitalismen att kunna ”erövra” världen så som vi nu bevittnar.
Kort och gott kan vi därför säga: vi är både ett export- och importberoende samhälle därför att den kapitalistiska marknadsekonomin strävar dithän.
 
Men eftersom nu detta ”scenario” är ohållbart i längden så krävs det att vi tar fram alternativ till detta ohållbara ekonomiska system.
I ett framtida hållbart ekonomiskt system så måste självklart våra dagligvaror och även, så långt som möjligt, våra så kallade sällanköpsvaror produceras av oss själva. För att detta framtidsscenario ska kunna fungera så krävs naturligtvis ett diametralt annorlunda ekonomiskt system. Ett system som, till skillnad från dagens, ansvaras och ägs av alla människorna i samhället. Ett system som till följd av den förändrade ägarstrukturen prioriterar samhällets bästa.
 
Man kan ställa den ”obligatoriska” frågan: vilket syfte skall en marknadsekonomi ha? Skall den tillgodose kapitalägarnas krav på förräntning av det investerade kapitalet?
På denna fråga svarar vi såklart ja. Men detta ”ja” betyder inte att fåtalet ska äga kapitalet utan istället så menas det att alla ska äga kapitalet. Alltså samhället. Samhället får ur detta ägarförhållande helt andra förutsättningar att ”bygga” hållbara lösningar på alla dom krisfrågor som nu tornar upp sig alltmer. Samhället som idag saknar ”mandat” att kunna lösa alla våra kriser kommer nu istället, på grund av det förändrade ägarförhållandet, att kunna identifiera orsakssambanden och därigenom också lösa dagens krisartade utveckling.
 
Med samhället som kapitalägare så kommer arbetslösheten att bli ett okänt begrepp; företagandet kommer att blomstra när det nu blir möjligt att kapitalbehoven kan tillfredsställas på ett rättvist sätt; som kapitalägare kommer samhället att kunna ta avgörande beslut som fastställer vad som är hållbart inom ekologins ramar.
 
Kan vi utifrån dessa visioner förstå att dagens ekonomiska system är oförmöget att kunna förverkliga sådana framtidsscenarier?

—————————————————————————————–

Allt fler kommer fram till att klimatfrågan är vår tids ”ödesfråga”. Det börjar därmed bli allmänt accepterat att denna fråga bör komma högst upp på ”dagordningen”. Men ur denna ”enighet” kring frågan så uppstår ett antal olika synsätt på hur frågan skall lösas.
 
Vad är det för orsakssammanhang som ligger till grund för den rådande klimatkrisen?
Här framträder två helt skilda synsätt på hur krisen har ”kommit till”.
Dels så hävdas det att krisen, så att säga, beror på oss alla. Att det är vi alla som genom vårt sätt att tänka och vidare genom vår konsumtion så ”underblåser” vi en fortsatt klimat- och miljöförstöring.
Det andra synsättet utgår ifrån att det är det rådande ekonomiska systemet, kapitalismen, som är själva grundorsaken till klimatkrisen.
 
Det första synsättet utgår ifrån att vi kan ”komma till rätta” med krisen om vi således förändrar oss själva. Att vi förändrar vårt sätt att konsumera så att produktionen därmed ”tvingas” till dom nödvändiga förändringar som är ett måste.
Man skulle kunna säga att detta synsätt fokuserar på den ”mentala” delen av oss alla och inte på det ekonomiska system som vi lever i.
Det andra synsättet pekar på vårt rådande ekonomiska system som den grundläggande orsaken till krisen. Här ställs alltså kravet på ett ”annat” ekonomiskt system för att kunna lösa klimatkrisen.
 
Utifrån dessa skilda synsätt så uppstår en viktig frågeställning: Är det vårt ekonomiska system som formar oss att tänka och agera så som vi nu gör eller tänker vi och agerar så som vi nu gör helt oberoende av vilket ekonomiskt system som vi lever i?
 
Förutsättningen för att vårt rådande ekonomiska system skall kunna fortleva, så som det nu gjort under en relativt lång tidsrymd, beror ju på att vi alla egentligen inte har någon annan ”valmöjlighet”. För att kunna överleva i detta maktstrukturella system så måste vi helt enkelt anpassa oss till det. Man kan säga att vi saknar ”valmöjlighet”. Utifrån ett sådant faktum så har systemet, genom generation efter generation, fått oss att betrakta det som ”normalt”. Vi betraktar systemet utifrån normen att det är så här ett samhälle skall se ut. Att systemet är uppbyggt utifrån grundläggande strukturella orättvisor, vilket det bevisligen är, förändrar inte vårt synsätt att betrakta det som ”normalt”.
Som vi ser så är det alltså det andra synsättet, utifrån den här beskrivningen, som skulle vara det ”riktiga” synsättet.
Men den här slutsatsen delas då inte av dom som hävdar att det är det första synsättet som , så att säga, bestämmer hur ”frågan” skall lösas.
 
Skulle nu vi alla kunna tänka ”fritt” och agera efter en egen ”fri” vilja oberoende av vilket ekonomiskt system som vi har att förhålla oss till då borde ju i så fall vårt rådande ekonomiska system kunna ha förändrats sedan en lång tid tillbaks. Eller vad säger ni?
Jag menar så här: Om vårt tänkande och agerande är helt opåverkat av i vilket strukturellt system som vi nu lever i då säger ju naturligtvis förnuftet och logiken att vårt rådande ekonomiska system inte skulle ha haft någon möjlighet att överleva. Ett så synnerligen strukturellt orättvist system som vi alla nu lever i hade aldrig haft en möjlighet att kunna fortleva om vi alla kunde förhålla oss som ”fritt tänkande och agerande” människor.
 
Jag menar därför att det är det ekonomiska systemet, kapitalismen, som formar oss och därmed vårt sätt att tänka. Vi kan alltså inte tänka ”fritt”. Skulle vi kunna tänka ”fritt” då hade vi aldrig heller levt våra liv i den strukturella orättvisa som vi nu lever i.
Därmed så ”faller” också teorin om att vi människor är ”fria” att kunna välja hur vi vill leva våra liv, inklusive ”friheten” att det är upp till var och en att ”ta för sig” på marknaden. Således är det ingen ”frihet” att äga kapitalet som flödar i våra samhällen. För i och med att kapitalismen sätter ”agendan” i praktiken för hur kapitalet flödar så innebär ju det att det uppstår en slags ”jakt” efter kapitalet i våra samhällen. Vilket vi kallar en kapitalistisk marknadsekonomi. Alltså baseras dom ekonomiska besluten i marknaden utifrån enskilda personers kapitalägande. En sådan ”jakt” kan aldrig betecknas som ett ”fritt” val för var och en eftersom ”jakten” i sig berövar dom allra flesta möjligheten att kunna påverka beslutsprocessen i det rådande marknadsspelet.
 
Kan vi vara överens om att det är besluten som tas i marknaden som också är dom avgörande besluten för hur klimatkrisen skall hanteras? Och vilka som tar dom avgörande marknadsbesluten i vårt rådande ekonomiska system vet vi, eller hur?

——————————————————————————————-

Vi bevittnar nu en allt djupare motsättning mellan, å ena sidan, kapitalets ”behov” av förräntning och, å andra sidan, samhällets ”behov” av hållbarhet inom alla områden. Och då menar jag verkligen alla områden, från klimatets- och ekologins ramverk till rättvisa och jämlika samhällen.
 
Sedan tidigare har vi lärt oss att denna motsättning är olöslig inom nuvarande strukturella uppbyggnad. Så det vi bevittnar understryker den olösliga motsättning som bara kommer att fördjupas än mer.
 
När vi nu vet att kapitalets ”behov” är den faktor som mest påverkar strukturens fortsatta ”form” då kan vi också fastställa dom framtidsscenarier som väntar. Således kommer klimatets- och ekologins ramverk att fortsättningsvis överskridas på ett än mer markant sätt än vad som sker nu. Vad detta får för följder det vet vi. När det gäller frågan om rättvisa och jämlika samhällen så kommer även här verkligheten att visa oss en alltmer fördjupad klyfta mellan ”rik” och ”fattig”. Och vad även detta leder till är heller inte svårt att räkna ut.
 
Framtidsprognosen ser, med andra ord, mycket dyster ut. Naturligtvis är det mycket viktigt för oss att göras medvetna om detta katastrofscenario som väntar. Att sedan makten, såväl den ekonomiska som den politiska, inte förmår kunna förstå detta scenario gör ju inte saken bättre. Vilket ju bidrar till att beredskapen för den kommande kollapsen helt uteblir. Men så är det och detta får vi förhålla oss till.

———————————————————————————————————————————————–

Visioner! Om vi tar oss friheten att drömma om ett framtida samhälle så antar jag att vi alla på ett likartat sätt ser samma drömscenario framför oss. Ett samhälle som vi betraktar som rättvist, jämlikt och jämställt. Men om vi bryter ner ”rättvisan, jämlikheten och jämställdheten” där vi sedan frågar oss hur vi definierar dessa tre begrepp hur kommer vi då att förhålla oss? Vad menar vi med exempelvis rättvisa? Menar vi att den rådande samhällsstrukturen skall se ut som den nu gör eller menar vi en helt annan uppbyggnad av samhället? Om vi tränger oss in i den här senare frågeställningen då måste vi undersöka om den ”rådande samhällsstrukturen” överhuvud taget har möjligheten att kunna göras rättvis. För det är väl ändå inte så att det finns någon som hävdar att vi idag lever i ett ”rättvist” samhälle, eller?
 
Okej, vi väntar lite med att försöka besvara frågan och så går vi vidare med funderingarna kring dom grundläggande ”kännetecknen” angående dagens rådande system. Systemets avgörande frågeställning , som jag brukar påpeka, handlar om den privata kapitalägandeformen respektive den icke nu rådande samhälleliga kapitalägandeformen.
 
Vi kan börja med att konstatera att dagens rådande system inte har lyckats med att skapa ett rättvist samhälle. När så nu är fallet då inställer sig den naturliga motfrågan: Vad i dagens system bär det huvudsakliga ansvaret till att det nu ser ut som det gör? På denna frågeställning uppkommer det en mängd olika svar. Men om vi ändå håller fast vid påståendet om den ”avgörande frågeställningen” angående kapitalets ägandeförhållanden då måste vi försöka ta oss an dom två olika kapitalägandeformerna. Bara genom att först och främst slå fast att dagens system inte klarar av att ge rättvisa borde ju då, rent förnuftsmässigt, leda fram till att det rådande kapitalägandeförhållandet ifrågasätts. Men så enkelt är det inte. Nej det finns naturligtvis de som hävdar att ett ifrågasättande av dagens kapitalägarförhållande är det samma som att ifrågasätta den mänskliga ”friheten”, med allt vad det innebär. Att ifrågasätta denna mänskliga ”frihet” skulle, enligt många, kasta våra samhällen tillbaka i tiden mot så kallade slutna, diktatoriska, antidemokratiska samhällen. Sett ur detta perspektiv så skulle också här ”rättvisan” gå förlorad. Vi ser alltså att begreppet ”rättvisa” kan ha helt olika innebörd.
 
Just ”friheten” att kunna äga kapital är ju central i försvaret av det rådande kapitalägarförhållandet. En ”helig ko” som överhuvudtaget inte får ifrågasättas av vare sig den ekonomiska- som den politiska makten. Men just därför ifrågasätter vi den.
Skall det alltså betecknas som en frihet att äga kapital? Är vårt rådande ekonomiska system en ”frihet” för alla?
När vi nu konstaterar att vårt rådande ekonomiska system är uppbyggt utifrån den här ”friheten” till kapitalet då måste vi, vilket vi nu gör, undersöka vad i detta system som orsakar den strukturella orättvisan som kännetecknar systemet, överallt i världen. Kan det ha att göra med ”frihetsbegreppet” till kapitalet?
Detta begrepp innefattar naturligtvis att ”du gör vad du vill med ditt kapitalägande”. Vill du investera ditt kapital på andra sidan klotet så är det upp till dig. Vill du investera ditt kapital i spekulativa affärer så är det även här upp till dig. Och vi konstaterar att det är ju så här som kapitalismen är tänkt att fungera. Är detta en ”frihet”?
 
Möjligtvis kan man påstå att detta blir en ”frihet” för dom som äger kapital. I samma veva konstaterar vi då att det blir en ”ofrihet” för alla dom som inte är kapitalägare. Denna majoritet har ju varit och är naturligtvis fortfarande helt beroende av dom beslutsprocesser som tas av kapitalets ägare.
Det är ju så det ser ut i dagens samhällen och detta faktum har vi att förhålla oss till. Den så kallade friheten för den ene ger bevisligen en ofrihet åt den andre. Och därmed så kan vi konstatera att det rådande samhällssystemet omöjligen kan göras rättvist.
Kan man bygga samhällen utifrån denna strukturella skillnad? Verkligheten visar oss svaret!

——————————————————————————————————————————————–

A:
Några funderingar kring tillväxten:

Kommer den ekonomiska tillväxten att ta slut? Kan vi inte gå över till en tjänstedominerad tillväxt som inte är beroende av ökad resursanvändning? Varför fäster vi så stor vikt vid ekonomisk tillväxt? Kan inte förnyelsebar energi ersätta fossil och möjliggöra fortsatt tillväxt?

B:
Jag vill komplettera frågorna med ytterligare en fråga:

Vad är det för ”system” som har försatt oss alla och hela jordens ekologiska ”ramverk” ur spel? Jag menar att vi idag kan identifiera detta ”system”. Nämligen det kapitalistiska systemet.

C:
Sovjet hade också tillväxt. Till döds. Bör vara enklare att debatera tillväxt och kanske resursslöseri.

D:

Det system som låtit tillväxten bli destruktiv är mycket större än kapitalismen. Elefantismen har någon kallat det. Verkar vara gemensamt för alla länder som fått smak för industrialismens frukter. Trots att visdom från alla religioner och diverse myter varnar för det. Tex Adam och Eva, Prometeus, Faust. Neoklassisk nationalekonomi och kapitalism legitimerar och underlättar tillväxten men dess värsta mest destruktiva effekter finns i länder som inte är kapitalistiska. 

Jag tror vi kan likna detta vid knark, människor har blivit indoktrinerade och vant sig vid tillväxt och använt diverse ursäkter för att acceptera destruktiva effekter. Det är en mental, känslomässig omprövning som krävs.

E:

Håller med om att det inte bara handlar om kapitalism. Jag brukar lite förenklat tänka att en stor skillnad mellan kommunism och kapitalism är att kommunismen förstörde mest för människor och miljö i det egna landet medan kapitalismen mest förstör för männsikor och miljö i andra länder.

Det finns flera andra ”kulturer” under tidens gång som har brakat ihop bl.a. för att de överutnyttjat resurser.

A:

Ang diskussionen om systemet som fört oss hit håller jag personligen med föregående talare om att kapitalismen inte ensamt kan skyllas. 

F:

Några motargument man kan få höra (vissa överlappar varandra):

– Tillväxten behöver inte innebära fysisk tillväxt, vi kan bygga ”virtuella ekonomier”. Man kan inte sätta likhetstecken mellan en krona och en viss mängd resurser. Redan idag är många varor digitala, ettor och nollor. Man kan betala mycket för en film eller ett program, men den har mycket låg miljöpåverkan.

– Utsläppen ökar inte. I Sverige var försurningen värre på 80-talet än idag. + andra utvalda indikatorer som blivit bättre. Det är mindre föroreningar i utvecklade länder. När utvecklingsländerna kommer upp till ”vår” nivå så kommer deras utsläpp också att minska

– Vi kan ”decoupla” tillväxten från klimatutsläpp

– Om vi får slut på ett visst material så kommer marknaden se till att vi substituerar det med något annat. Det har visat sig fungera flera gånger under historien.

– Vi kommer bli effektivare på att utnyttja resurser, effektiviseringen går idag snabbare när oljepriset växer. Vi kommer kunna göra mer med mindre. Marknaden hittar en lösning.

– Om vi bara löser problemet med en evig, ren energikälla så kan ekonomin växa hur mycket som helst utan att förstöra klimatet

– Tillväxt kanske är omöjlig i förlängningen, men vi kan köra på i hundra- eller tusentals år till. Fyndigheterna av järn, fosfor, torium mm är tillräckliga för att köra på länge till (vilket är sant rent teoretiskt)

– Våra barnbarn kommer vara så rika att de har råd att betala för de miljöskador vi orsakar idag

G:

Vill här delge lite av mina funderingar.

Att definiera ekonomisk tillväxt som en ökning av BNP är som jag ser det inte korrekt. Ekonomisk tillväxt är expansion av penningmängden. BNP är ett mått på graden av ekonomiska flöden i samhällsekonomin. Även ökad brottslighet ökar BNP vilket inte fokuserar på grundproblemet, monetär expansion.

Kapitalism är ett luddigt begrepp. Oftast räknar man in allt från kapitalägande till marknadsekonomi i begreppet. Här tror jag det kan vara bra om vi skiljer mellan Kapitalism och Marknadsekonomi. Kapitalism kan då definieras som en ekonomi där förräntning av kapital är grundläggande för ekonomins utveckling. Marknadsekonomi kan då definieras som en ekonomi där varor och tjänster byter ägare med hjälp av pengar som bytesmedel. I den kapitalistiska ekonomin görs pengar till en produktionsfaktor i nivå med produktionsfaktorn Arbete. Detta är en illusion som man lär ut på ekonomiinstitutionerna.

Att välfärd endast kan åstadkommas genom kreditekonomins tillväxt är också en myt. De enda som tjänar på kreditekonomin är de som äger pengarna, vilka är få.

A:

BNP är ju i allmänt tal måttet på ekonomisk tillväxt. När man talar om att nästa år får vi X% tillväxt så avser man BNP ökning, inte primärt ökning av penningmängden.

G:

Jag är inte lika säker på att BNP-begreppet är så relevant att använda trots att det är så många som använder det. Ett problem är att det används slarvigt samt att det mäter både ökning av penningmängden, marknadsaktiviteter samt ökad brottslighet. Brottsligheten ökar penningflödet i ekonomin och därmed BNP som lyfts upp som ett positivt mått i ekonomin. Det gör att BNP inte är ett bra mått ens på tillväxtekonomin.

Min slutsats är att en ökning av penningmängden i en räntefri ekonomi inte kan benämnas tillväxt. Det är en anpassning av de reala tillgångarna i relation till människans behov och aktiviteter.

Problemet är att det inte bara är penningmängden som ökar i tillväxtekonomin utan även ränteskulderna. I tillväxtekonomin är inte syftet att skapa balans inom eller mellan länder, det är att ett fåtal ska tjäna mer pengar på sina pengar.

H:

Är nyfiken på vilket ”samhälle” som avses i formuleringarna?

I:

Angående G:s inlägg.

Vi talar om tre saker:

Produktion (BNP) och tillväxt i produktion även kallad ”ekonomisk tillväxt” (%).

Penningmängd (M3) och tillväxt i penningmängd (%).

Välfärd = f (ekonomisk tillväxt).

I dom politiska korridorerna utgår man från att ekonomisk tillväxt i stort sett innebär ökad välfärd. Det är ju trams och det vet man säkert men man är kanske osäker på vad som händer om man börjar distansera sig från denna gamla floskel.

Sambandet mellan de andra två sakerna, produktion och penningmängd, kan beskrivas med hjälp av två badkar med påfyllningskranar och avlopp. 

Min hypotes är att det globala skuldbaserade penningsystemet, där privilegiet att skapa pengar tillkommer privata centralbanker och privata kommersiella banker, har evolverat som ett system som innesluter den reala ekonomin och dom politiska och militära systemen samt systemen för forskning och utveckling, media och kultur. Detta överordnade system har som ändamål att penningmängden ska växa. (Det är en hypotes och ni behöver inte hänga upp er på den just nu. Vi diskuterar ju pedagogiska sätt att tala om tillväxt, hållbarhet och välfärd.) 

Tänk er att nivån i det ena badkaret motsvarar penningmängden. Badkaret fylls på när bankerna lämnar kredit i samband med att de beviljar ett lån och bokför ett belopp på kundens konto. Det tappas av när lånen amorteras. Eftersom lånen ska återbetalas med ränta och penningmängden i varje stund motsvarar den skuld som ska återbetalas så behöver penningmängden öka för att inte utbudet av pengar ska bli för litet. 

Tricket i en ekonomi som vår är att se till att den nödvändiga ökningen av utbudet av pengar motsvaras av en ökad efterfrågan på pengar. Denna efterfrågan kommer från den reala ekonomin som representeras av det andra badkaret. Efterfrågan på pengar står i proportion till produktionsnivån. Produktionen måste öka i samma takt som penningmängden för att det inte ska bli inflation eller deflation. Inflation blir det om penningmängden ökar mer än den reala ekonomins efterfrågan på pengar. 

Det är Riksbankens och Regeringens uppgift att försöka balansera dessa två mängder. De behöver alltså ständigt mäta nivån i de bägge badkaren och försöka påverka dem. Riksbanken försöker styra nivån i det vänstra badkaren och Regeringen nivån i det andra. 

Det finns ingen anledning att haka upp sig på de begrepp som Riksbanken och Regeringen anser sig behöva. För deras syften passar de perfekt. Det vi behöver göra är att ifrågasätta varför vi har ett tillväxttvång och vad vi kan göra åt den saken.

B:

Ovanstående formulering av det ”överordnade systemet” tål att upprepas!  

 ”Min hypotes är att det globala skuldbaserade penningsystemet, där privilegiet att skapa pengar tillkommer privata centralbanker och privata kommersiella banker, har evolverat som ett system som innesluter den reala ekonomin och det politiska och militära systemen samt systemen för forskning och utveckling, media och kultur. Detta överordnade system har som ändamål att penningmängden ska växa.”  

 Skulle själv vilja formulera mig så här men gör det oftast mera ”grovhugget”.  

 Du ställer en fråga på slutet:

 ”Det vi behöver göra är att ifrågasätta varför vi har ett tillväxttvång och vad vi kan göra åt den saken.”

  Anser att svaret finns i den ovanstående ”hypotesen”.   

 Angående G:s funderingar kring ”förvirringen” mellan den kapitalistiska ekonomin och den renodlade marknadsekonomin.  

 Anser att du reder ut ”förvirringen” på ett bra sätt. Minns från en tidigare diskussion hur samma fundering kom upp.

H:

Kan det verkligen vara ett överordnat ”ändamål att penningmängden ska växa”? Är inte det snarare ett medel för det överordnade ändamålet att skapa/bibehålla köpkraft och politisk stabilitet?

Håller också med G om att det är värt att skilja på något sätt mellan kapitalism och marknadsekonomi. Jag brukar göra en distinktion mellan å ena sidan en fri marknad (fri för utbyte av varor och tjänster, men också från slaveri och utarmning) och å andra sidan en kapitalistisk marknad, som för mig står för en avreglerad/laglös marknad.

 En fri marknad inom ramen för ett gott (demokratiskt) regelverk är eftersträvansvärt enligt mig. Men en laglös marknad skapar ofrihet och förstör förutsättningarna för ett hållbart liv på jorden.

G:

Angående H:s inlägg:

 ”Kan det verkligen vara ett överordnat ”ändamål att penningmängden ska växa”? Är inte det snarare ett medel för det överordnade ändamålet att skapa/bibehålla köpkraft och politisk stabilitet?”

 Det är en viktig frågeställning du lyfter. Återigen är det lätt att det blir förvirring mellan vad som är mål och medel.

 Jag vill återknyta till mina tidigare beskrivningar om individuella och sociala beteendemönster. Att tjäna pengar på pengar är ett sätt att få bekräftelse när man inte är trygg i sig själv utan hela tiden måste bevisa att man ”är någon” genom materiell status. Detta beteende är besläktat med spelberoende m m. När många har samma beteendemönster blir det en kultur som upplevs som en ”naturlag”. Det gör att ändamålet är varken att öka penningmängden eller att skapa/bibehålla köpkraft och politisk stabilitet. Ändamålet är att tjäna pengar på pengar för de beroende som kan berika sig när penningmängden växer. När sedan befolkningen upplever denna ”naturlag” antar de ett liknande beteendemönster trots att de egentligen förlorar på det. Enligt beräkningar som gjorts är det endast ca 3 % av befolkningen som tjänar på skuldekonomin när alla räntekostnader i samhället räknats in.

 Att skapa/bibehålla köpkraft och politisk stabilitet blir då enbart ett argument för att samhällsmedborgarna inte ska förstå det grundläggande beteendemönstret då det annars blir uppenbart att det handlar om beteendemönster/kulturer.

 Ju fler som kommer till insikt om detta ju större chans är det att fler kan se skuldekonomins dysfunktion.

J:

Angående E:s inlägg:

Det är ju helt korrekt att naturkapitalet inte är konstant om man pratar om vår värdering av det. Det som är gratis kan ju få ett mycket stort värde om det börjar ta slut. I själva verket så är det ju brist som skapar naturens ”värde” i det ekonomiska system vi har (som är en kapitalistisk marknadsekonomi, med viss politisk kontroll, även om det verkar finnas en viss ångest över att använda denna helt korrekta bedöming i denna grupp).
Och från ett annat perspektiv så är det ju så att vi upptäcker nya möjligheter i material eller resurser som vi tidigare inte har använt.
Men i mångas munnar så handlar det väl mest om att det därför inte gör så mycket om vi kör slut på oljan, för vi kan använda kol, eller kärnkraft, eller något annat som våra barn-barn kommer uppfinna.

K:

Vi tycks vara överens om kritiken av att ensidigt använda BNP som det viktigaste ekonomiska måttet och att ha tillväxt av BNP som det viktigaste övergripande målet för ekonomin.  

Det jag saknar i diskussionen är:

– behovet av att få andra ekonomiska mått som bättre mäter den långsiktiga förändringen av realekonomin i samhället. Mått där penningmått inte är lämpliga och kanske inte ens möjliga. Jag tror att fixeringen vid penningmått gör att vi tappar det långsiktiga perspektivet på ekonomin samtidigt som vi exkluderar den ekonomi som ligger utanför den i penningmått synliga mätbara delen av samhället. Det här handlar om att förstå att ekonomi är alldeles för komplext för att enbart kunna mätas i pengar, vilket blir tydligt när man ska försöka bedöma ekonomin i ett samhälle om hundra år eller göra historiska jämförelser med samhällen som ligger hundra år eller mer bakåt i tiden. Hållbar utveckling handlar om att ha ett långsiktigt perspektiv. Då duger det inte med BNP eller andra penningmässiga mått för att mäta ”hållbarhet” i ekonomin.

– genom att fokusera på BNP sätter vi fokus på fel saker i ekonomin. För att göra jämförelsen med ett företag så mäter vi produktionen eller omsättningen i landet, vilket talar om för oss hur stor ekonomin är men ingenting om ”företaget” går bra eller dåligt, d v s om den produktion vi har också gör nytta. Att bedöma nyttan är ytterst en subjektiv fråga som i ett samhälleligt perspektiv också borde vara politisk. Genom att använda BNP som välfärdsmått överför vi nyttodiskussionen till marknaden. Men bara genom att rensa bort alla uppenbara ”onyttigheter” i BNP som görs i de alternativa mått som tagits fram till BNP typ GPI (Genuine Progressive Indicator) får vi en indikation på att ekonomin inte utvecklats så bra som BNP-utvecklingen visar. I princip minskar GPI i de flesta länder under den senast 30-40 åren. 

Ska vi på allvar kunna börja mäta nyttan i samhället behöver vi ta fram en uppsättning indikatorer som bättre speglar välfärdsutvecklingen. Dessutom behöver vi fånga realkapitalets förändring (byggt kapital, naturkapital, socialt kapital, kunskapskapital) som jag också  varit inne på i tidigare inlägg. Det är ju denna som på något sätt långsiktigt anger om vi blir rikare eller inte. Om man nu till varje pris måste ha tillväxt så är det tillväxt av hur vi tillgodoser grundläggande behov samt realkapitalet som är det viktiga, inte BNP. Men dessa är svåra att mäta i pengar! Dessutom inser man snabbt att det rör sig om kvalitativa mått som ytterst är en fråga om värderingar. Men är det inte bättre att dessa värderingar sköts i ett öppet demokratiskt samtal där de långsiktiga perspektivet lyfts fram istället för att vi som nu när vi använder BNP som måttstock låter värderingarna avgöras av marknaden. Jag är inte emot marknadsekonomi men dess ramar och spelregler måste bestämmas av samhället om den ska fungera långsiktigt.

L:

Angående H:s inlägg:

 På en fri marknad utan centralbanker så är penningmängden mindre elastisk, och där är ”pengar” är vad marknaden, inte staten, vill vad det skall vara. Då omöjliggörs den här ”spekulationsekonomin” där vi ser den här groteska expansionen av finanssektorn, derivatmarknaden och medelklassens skuldsättning. Enda sättet att skapa välstånd är att spara, arbeta och investera klokt. Men vänstern avskyr det, de vill ha billig kredit, och masskonsumtion åt folket. Vänstern (och till viss del också högern) älskar den här Keynesianismen och lågräntepolitiken som bara gör att klyftorna växer och gör de rika rikare. Vi lånar till välfärd och konsumtion nu, betalar senare, med ränta. ”Tillväxten” är det som skall lösa skuldproblemet åt oss. Detta är,  med små variationer, hela det politiska etablissemangets budskap. 

Kort och gott, att ha en centralbank som reglerar/manipulerar räntenivån är INTE en fri marknad. Det är DEN regleringen som gör de rika rikare och ignoreras av alla vänstertyckare som beklagar sig över att det är ”bristen på reglering” som gör de rika rikare.

Jag vet inte var du står politiskt, men du kanske tycker det fungerar jättebra idag, med centralbanksmanipulation där medelklassen är totalt förslavad av skulder och totalt beroende av att kreditbubblan fortsätter att blåsas upp.  Detta gör oss slavar under den ständiga tillväxten och den ständiga kreditexpansionen. 

 Nu är anden ute ur flaskan, att ta bort lågräntepolitiken/centralbankerna nu vore som att dra upp stegen ur det djupa hål av skulder som medelklassen och staterna grävt ned sig i, och som berikat de redan rika. Så vad skall man göra nu? Jag ser ingen annan vettig utväg än att på något sätt avsiktligt trycka ned det reala värdet på skulderna tex. genom massiva skuldavskrivningar eller hyperinflation, så att vi kan börja om, med något annat/bättre. Jag tror inte svaret är guld eller bitcoin, även om jag tror att dessa sorters ”pengar” kommer ha en plats även i framtiden. Det politiska etablissemangets framgångsrecept är att fortsätta trycka ned räntan så att vi kollektivt kan gräva ned oss ännu djupare i skuldhålet. Men vid någon tidpunkt spricker bubblan.

H:

Svarar på L:s inlägg:

” Jag vet inte var du står politiskt, men du kanske tycker det fungerar jättebra idag, med centralbanksmanipulation där medelklassen är totalt förslavad av skulder och totalt beroende av att kreditbubblan fortsätter att blåsas upp.  Detta gör oss slavar under den ständiga tillväxten och den ständiga kreditexpansionen.”

Jag står politiskt för många saker, men kanske mest relevant i detta sammanhang: ett mer hållbart förvaltande av jordens begränsade resurser, en fri och välreglerad marknad inom ramen för en demokratisk styrning, där vi fritt kan erbjuda det vi har och efterfråga det vi behöver och önskar utan att det sker (som idag) i orimligt hög utsträckning på människors och jordens bekostnad, och en global (och lokal) demokratisk samhällsgemenskap där den samlade mänsklighetens och varje enskild människas röst kan komma till tals. Jag är alltså inte alls nöjd med dagens situation. ”Vänster” och ”höger” har jag dock ofta svårt att förstå eller finna intresse för. Jag röstar på det parti som jag tycker har bäst förutsättningar (vilket inte är så lätt att hitta) att driva en politik i ovannämnda riktning.

” På en fri marknad utan centralbanker så är penningmängden mindre elastisk, och där är ”pengar” är vad marknaden, inte staten, vill vad det skall vara.”

Lite osäker på om jag förstår detta. Jag föreställer mig att det behövs (inte bara, men också) en central bank och penningpolitik, men jag kanske har fel. På global nivå saknas väl hursomhelst en fungerande centralbank. IMF och Världsbanken styrs i alla fall inte utifrån globala allmänmänskliga intressen, utan utifrån de mäktigaste aktörernas (både nationer och kapitalägare) intressen. Det som vi brukar kalla för centralbanker är väl i regel nationellt (ECB undantag?) ägda banker, alltså utifrån ett globalt perspektiv inte särskilt centrala. 

Hur tänker du kring vilken/vilka valutor som ska få existera om det inte finns statligt ägda banker? Vem ska ha mandat att producera kontanter?

” Kort och gott, att ha en centralbank som reglerar/manipulerar räntenivån är INTE en fri marknad. Det är DEN regleringen som gör de rika rikare och ignoreras av alla vänstertyckare som beklagar sig över att det är ”bristen på reglering” som gör de rika rikare.”

En fri marknad kräver regler och ordningsmakt om det inte ska bli en tjuvarnas marknad. Allt från VAD som får handlas (droger, människor, vapen?) till HUR det får handlas (under tvång, med bytesrätt?) behöver regleras. Regler ska i allmänhet vara så få som möjligt och så många som nödvändigt för att upprätthålla en fri handel utan att människor och jord bryts ner och förslavas. Åter igen: ”vänster” och ”höger” menar jag är av underordnad betydelse i detta sammanhang. Det problem vi har idag är att marknaden är global men verktygen för reglering är nationella.

E:

Angående J:s inlägg:

Ja, om vi ska ta upp naturkapital så måste vi ha en klar definition på det. Tror att på det sätt du säger så är ju naturkapitalet inte konstant. Det är ju rent fysiskt, naturresurserna, som är begränsade. Frågan är ju dock inte så enkel som att vi bara kommer att fortsätta komma på nya sätt. Det handlar ju också bl.a. om, som tagits upp innan, de negativa effekter som användandet och omvandlingen av olika naturresurser har på miljön. Vilket påverkar just naturresurserna negativt och försämrar förutsättningarna för framtida,och samtida, generationer.

H:

Svar till G:

Jag håller med om att det finns något ”sjukt” eller i alla fall väldigt bristfälligt med nuvarande system eller brist på system, och att detta kan kopplas både till det individuella/psykologiska och till det kollektiva/sociologiska planet. Jag tror också att mycket kan förstås utifrån t.ex. det mänskliga bekräftelsebehovet.
Samtidigt är jag tveksam till om det överordnade syftet med att skapa pengar i allmänhet kan förklaras utifrån det mänskliga bekräftelsebehovet. De första pengarna som någon gång skapades skapades rimligen utifrån ett behov att förenkla och stimulera mellanmänskligt utbyte av varor och tjänster. Visst kan det ha funnits ett större eller mindre mått av bekräftelsebehov inblandat. Men trots det skulle jag säga att det i grund och botten är något positivt att det har skapats och skapas pengar för att underlätta den mellanmänskliga handeln. Jag skulle säga att förekomsten av pengar snarare är ett mänskligt sundhetstecken än en sjukdom. Sjukdomen ligger snarare i att girigheten och konkurrensen överordnas omsorgen och samarbetet.
Ytterligare en tanke som jag känner mig tvungen att återkomma till är att det bekräftelsebehov, den girighet och konkurrens, som idag tar helt orimliga proportioner på mänsklighetens och jordelivets bekostnad, i allra högsta grad är verksam på det nationella planet. Det är nationer/nationalstater (med något undantag) som genom sina nationella valutor och penningpolitik försöker gynna den egna nationella konkurrenskraften på omvärldens bekostnad. Det är bruttoNATIONALprodukt som är vårt mått på tillväxt, eftersom ”vårt” samhälle slentrianmässigt först och främst anses vara det nationella samhället. Denna nationalism är en avgörande del av sjukdomsbilden och jag tänker envist att detta rimligen borde återspeglas i diagnosen.

B:

Angående K:s inlägg:

Instämmer helt med dig i det du ”saknar i diskussionen”!  

 För att fylla på dina, och även mina, funderingar som du för fram i inlägget så lägger jag till följande efter din följande mening:  

 ”Genom att fokusera på BNP sätter vi fokus på fel saker i ekonomin.”  

 Vilka vill fokusera på BNP? Jo denna ”nyttodiskussion” är tillägnad ”marknaden”, som du också menar.

 Det är alltså ”marknaden” som sätter agendan för hur samhället – alla vi människor – skall förhålla oss till detta ”välfärdsmått”.

 Politiken är, så att säga, underordnad dom ekonomiska besluten som tas i marknaden. Vilket då för med sig att våra samhällen ”anpassas” efter dom ”värderingar som avgörs av marknaden”.  

 För att förändra detta förhållande så måste naturligtvis dom politiska besluten ”överta välfärdsmåtten” från marknaden. Eller som du skriver:

”Jag är inte emot marknadsekonomi men dess ramar och spelregler måste bestämmas av samhället om den ska fungera långsiktigt.”  

 Helt klart är detta ”viktiga diskussionsområden”!

G:

Angående H:s inlägg:

Du skriver:

 ”Samtidigt är jag tveksam till om det överordnade syftet med att skapa pengar i allmänhet kan förklaras utifrån det mänskliga bekräftelsebehovet. De första pengarna som någon gång skapades skapades rimligen utifrån ett behov att förenkla och stimulera mellanmänskligt utbyte av varor och tjänster. Visst kan det ha funnits ett större eller mindre mått av bekräftelsebehov inblandat. Men trots det skulle jag säga att det i grund och botten är något positivt att det har skapats och skapas pengar för att underlätta den mellanmänskliga handeln. Jag skulle säga att förekomsten av pengar snarare är ett mänskligt sundhetstecken än en sjukdom. Sjukdomen ligger snarare i att girigheten och konkurrensen överordnas omsorgen och samarbetet.”

Jag tror att det föreligger ett missförstånd här. Jag kanske uttryckte mig luddigt. Det är risken när man vill säga mycket. Det är viktigt att vi skiljer mellan ”att skapa pengar” och ”att tjäna pengar på pengar”. Att skapa pengar för att underlätta ”mellanmänskligt utbyte av varor och tjänster” är inte det jag vänder mig emot. Det är den kapitalistiska kreditbaserade ekonomins förutsättningar som gör att individer och grupper inom finanssektorn kan öka kreditgivningen för att berika sig på folkens bekostnad jag vänder mig emot. Detta sätt att hantera pengar är inte adekvat om man vill ha balans mellan arbete, livskvalitet och miljö. Bekräftelsebehovet är alltid individuellt men kan delas av andra genom ”groupthink”.

När bekräftelsen inte kommer genom att man utför kärleksfulla handlingar utan istället kommer genom att berika egot blir det sjukt. Bekräftelsen kan ta sig olika uttryck som att öka penningmängden på sitt konto, kärlekslös politisk eller religiös makt, brottslighet m m.

M:    

 Ekonomisk tillväxt för ekonomer är ökning i BNP. Vissa debattörer har ibland satt likhetstecken mellan    tillväxt och t ex ökad livskvalitet eller kortare arbetstid. Sådant är nonsens. Ekonomer brukar sedan hävda att teoretiskt kan BNP öka utan att det leder till ökad resursförbrukning och nedsmutsning (genom mer raffinerade produkter, genom andra priser på marknaden etc). Därför vill de inte ta avstånd från ekonomisk tillväxt. Detta är inte nonsens men däremot ren teori. Ingen har sett en ekonomisk tillväxt utan vidhängande nackdelar.

Någon har citerat:

 Ekonomisk tillväxt definieras som ökad produktion av varor och tjänster och är en följd av en kombination av mer arbete, en växande kapitalstock och ökad produktivitet.

 Det är alltså inte ekonomernas definition och en blotta om någon eftersom den tydligt visar att det handlar om MER, om ÖKAD PRODUKTION, och då blir det ohållbart.

I:

Tillåt mig invända. Den ovanstående definition på ekonomiskt tillväxt är faktiskt den som vi ekonomer brukar använda oss av. För att mäta produktionens storlek används måttet BNP och för att mäta den ekonomiska tillväxten används måttet: den procentuella förändringen i BNP. 

G:

Oavsett hur tillväxten definieras är det ändå dess konsekvenser som gör att människor och jorden lider. Anställda lider för att de har ojusta arbetsvillkor, anställningslösa lider för att de har ojusta levnadsvillkor, jorden lider för att vi människor kräver mer av jorden än vad den kan ge tillbaka. Kort sagt lider alla då den kreditbaserade tillväxten tvingar folk att se produktivitet som meningen med livet. Ju mer människor stressas för att uppnå effektiv produktion desto lägre blir den produktiva kompetensnivån just på grund av stressen. Det gör att konsumtionen av psykofarmaka ökar. Detta är konsekvenserna av den kreditbaserade tillväxtekonomin. Läkemedelsindustrin är glad i alla fall.

I:

Vi måste vända oss emot ökad produktion, dvs tillväxt. Mitt skäl är att vi har nått oljetoppen och att energisektorns energiavkastning stadigt närmar sig den gräns där dagens komplexa och därmed energikrävande samhälle kollapsar. Syftet med en omställning är att mildra effekterna av denna kollaps och att öka de lokala ekonomiernas resiliens. 

G:

Produktionstillväxt är en konsekvens av ekonomisk monetär tillväxt genom kreditbaserad ekonomi. Då borde vi kunna vara emot även kreditbaserad ekonomi?

I:

 Ja, självklart!

Tillväxtkravet är infört genom det kreditbaserade penningsystemet. Penningmängden måste växa med ränta på ränta. I och med att utbudet av pengar måste växa måste även efterfrågan på pengar växa för att vi inte ska få inflation. Riksbanken försöker styra den ekonomiska tillväxten med hjälp av styrräntan så att inflationen hamnar på 2 procent per år. Tyvärr påverkar styrräntan även andra saker. Bland annat bidrar den till att vi blåser upp en bubbla i fastighetsvärden. 

N:

Frågan om tillgången på energi av hög kvalitet och energisektorns avkastning är helt central. Men där finns även andra viktiga argument för en omställning, främst klimatförändringen och överutnyttjandet av många helt centrala ekosystem. Bara en minskad omsättning av energi och material kan adressera dessa problem på ett adekvat sätt.

A:

Absolut, håller helt med, men jag tror att omställningen till att använda mindre resurser kommer oavsett om vi vill eller inte och att det vi kan göra idag är att försöka förbereda oss för det scenariot så gott det går. Men oavsett om man tror att en minskad resursförbrukning kommer komma till stånd genom ett aktivt val eller genom en kollaps så landar man ju sedan i samma grundfråga. Hur ser ett samhälle ut som inte är beroende av tillväxt? Ett samhälle där vi har mindre resurser att tillgå men ändå kan leva goda liv?

—————————————————————————————————————

A:
Politiker världen runt träffas på klimatkonferenser för att söka få till bindande avtal. Hur skall dom kunna lyckas med det? Politiker i Europa tror sig ha den rätta ”medicinen” för skuldkrisen. Har dom det? Politiker i Sverige menar att vårt samhälle kommer att ”fungera bättre” om just vårt partis politik fick gälla. Stämmer detta?  
 Jag lägger här ut ett påstående: Den rådande politikens roll är att förvalta och administrera det ekonomiska system – kapitalistiska systemet – som vi alla lever i. Inte att förändra det. Därför kan heller inga grundläggande förändringar ske. Den rådande politiken kommer därav aldrig att kunna lösa dom akuta problemfrågor vi nu står inför på grund av att den just inte tar tag i den grundläggande frågan – det kapitalistiska systemet.
 Det ser alltså ut som om systemet bestämmer ”färdriktningen” för våra samhällen.  
 Hur kommer det sig att den politiska rollen ser ut som den nu gör?


B:
Ja, men jag tror att den nuvarande politikens roll på ett mer grundläggande plan är att förvalta eller stärka nationell/regional konkurrenskraft. Det starkaste mandatet som vi har gett våra politiker är inte att rädda det kapitalistiska systemet (vad det nu egentligen är), utan att rädda de svenska jobben.


C:

Frågan som ställdes:

Hur kommer det sig att den politiska rollen ser ut som den nu gör?

 Svaret: det beror på att det inte finns några vettiga politiska idéer om framtiden, som är hållbara. ”Alla” är bra att beskriva problemen men dåliga på att föreslå möjliga politiska lösningar.

D:

 Att ”managera” Sverige synes vara det viktigaste. Därför studeras väljaropinioner löpande och budskap testas av. Partierna är också mer toppstyrda – en följd dessutom av blockpolitiken.

Följden är att politiken blivit mer att ”lyssna” än att ”leda”. 

En annan skillnad är att partierna tycks sätta av mycket litet tid och pengar till djuplodande analyser och/eller programarbete. När såg Ni ett parti presentera en spännande och framåtsyftande analys av ett viktigt problemområde. De nya tankarna kommer i allt mindre omfattning från partierna; de kommer från fristående tänkare, det civila samhället och forskarvärlden.

Utvecklingen i media spelar också in. Mer och mer av yta i rapporteringen; mer och mer personfixerat. Allting ska ges en nyhetsvinkel. Utrymmet för reflekterande debattartiklar blir allt mindre. Frågan är var idédebatten ska föras?! På nätet? Tja. Men den stora utmaningen är ju att nå gemene man och de allra flesta medborgare blir förbigångna om media tappar rollen att spegla nya tankar och idéer.

Till sist. Det är alltid farligt att generalisera. Det finns exempel både på partier och enskilda politiker som driver långsiktiga frågor hårt och systematiskt. Men trenden i politiken är den jag beskriver och den oroar starkt!

Så utmaningarna är många

E:

Jag vet inte om jag håller med om att det inte finns några vettiga politiska idéer om framtiden som är hållbara. Det finns flera bra lösningsförslag på en övergång till bättre system. Men det är väl snarare politiken som inte är redo för lösningarna?

A:

”Det starkaste mandatet som vi har gett våra politiker är inte att rädda det kapitalistiska systemet (vad det nu egentligen är), utan att rädda de svenska jobben.” Skriver B.  

Hur ”räddas då de svenska jobben”? Jo jag menar att det, så att säga, ingår i den ”politiska rollen” att inte ifrågasätta det kapitalistiska system som ju är den ”drivande” kraften för våra samhällen. När det nu visar sig att denna ”drivande” kraft inte ens lyckas ”rädda de svenska jobben” då, menar jag, bör den ”politiska rollen” ställa sig frågan: Kanske det är det kapitalistiska systemet som är den grundläggande orsaken till dom akuta problemfrågor vi nu står inför?

B:

Ja, jag håller nog med till stor del. Men om nu kapitalismen – utifrån politikens perspektiv – är ett verktyg  i nationalismens tjänst, snarare än tvärtom, är det då inte det nationalistiska systemet som är den ännu mer drivande kraften för våra samhällen?

Jag undrar vidare om man verkligen kan kalla ”kapitalismen” för ett system eller en ordning? Är inte kapitalismen snarare vårt uttryck för en ekonomi som saknar ordning?

Dessa frågor kan förstås besvaras på många olika sätt, beroende på hur begrepp som kapitalism och nationalism definieras. 

Men om vi ser nationalismen som idén om att mänskligheten består av ett antal gentemot varandra avgränsbara folk, och att dessa folk har att realisera sig själva mer eller mindre på sin omvärlds bekostnad, då menar jag att det är nationalismen som är satt i system snarare än något annat. Kapitalismen skulle jag då snarare kalla den oordning eller det icke-system som blir konsekvensen av att en nationalistisk ordning ska försöka politiskt förvalta en global ekonomi.

A:

 B skriver:
” Ja, jag håller nog med till stor del. Men om nu kapitalismen – utifrån politikens perspektiv – är ett verktyg  i nationalismens tjänst, snarare än tvärtom, är det då inte det nationalistiska systemet som är den ännu mer drivande kraften för våra samhällen?” 

  På den här frågan vill jag svara så här: Kapitalismen agerar ju globalt, ”utan hänsyn” till nationella gränser. Vilket ju betyder att politiska ”önskemål och insatser” från exempelvis vårt eget samhälle ”väger lätt” i dom beslutsprocesser som tas av, framför allt, stora kapitalägare. Jag ser alltså inte kapitalismen som ”ett verktyg i nationalismens tjänst”, utan ser det som att politiken söker ”anpassa” vårt samhälle efter kapitalismens globala villkor.  

   ”Jag undrar vidare om man verkligen kan kalla ”kapitalismen” för ett system eller en ordning? Är inte kapitalismen snarare vårt uttryck för en ekonomi som saknar ordning?” 

  Vad man vill kalla ”kapitalismen” för har jag egentligen inte funderat så mycket över. Att vi alla lever i det, som dom allra flesta hävdar, ”kapitalistiska systemet eller ordningen” är, för mig, en bra definition. Att den ”saknar ordning”, har du ju helt rätt i.      

”Men om vi ser nationalismen som idén om att mänskligheten består av ett antal gentemot varandra avgränsbara folk, och att dessa folk har att realisera sig själva mer eller mindre på sin omvärlds bekostnad, då menar jag att det är nationalismen som är satt i system snarare än något annat. Kapitalismen skulle jag då snarare kalla den oordning eller det icke-system som blir konsekvensen av att en nationalistisk ordning ska försöka politiskt förvalta en global ekonomi.”

Ja, varken nationalismen eller kapitalismen är humana, rättvisa strukturer. Dom har bägge ”vuxit” fram ur maktstrukturella ”ambitioner” sedan lång tid tillbaks. Att vi nu idag lever med dessa ”missfoster” för ju med sig att politiken blir än mer komplicerad

———————————————————————————————-

Vad är arbete och hur skall vi se på förräntningen av kapitalet?
 
Jag känner att frågeställningen behöver friskas upp. Och jag vill därför försöka förklara den utifrån mitt sätt att se på saken.
Arbete, menar jag, är alla ”aktiviteter”/arbeten som har en efterfrågan i samhället. Ganska luddigt formulerat kanske. Men ändå, vi prövar att ta oss vidare utifrån den här formuleringen.
Arbete kan förstås enklast när producerande produkter hamnar ute på marknaden. Produkter kräver en arbetsinsats för att bli till. En mänsklig arbetsinsats. Dessa produkter skall sedan säljas på marknaden där varje produkt betingar ett visst värde. Ett värde som accepteras av både producent och konsument. Produkten genomgår en mängd processer – man kan säga från tanke till handling – innan den slutligen erbjuds kunden. I denna arbetsprocess, kan man säga, förädlas produkten alltmer. Den stiger i värde eller som man också säger: arbetsprocessen tillför ett mervärde till produkten. Det mänskliga arbetet blir därför en förutsättning för att kunna skapa värden. En produkt kan således inte bli till utan mänskligt arbete. Väldigt självklart, eller hur?
 
Arbetet skapar därför kapitalvärden i våra samhällen. Samhällen byggs utifrån det mänskliga arbetet. Vilket också innebär att det är arbetet som gör samhällen till ”drägliga” samhällen. På så sätt byggs alltså samhällen till ”välfärdssamhällen”.
Man kan också förstå arbetet på det viset att det åtgår en vis tid arbete för att trygga arbetarens fortsatta tillvaro i samhället. Eller med andra ord: det krävs en viss mängd arbete, av var och en, för att garantera ett ”drägligt” liv.
Skulle arbetet i samhället upphöra då skulle samhället falla sönder. Livsnödvändiga produkter och tjänster måste ständigt ”upparbetas” för att samhället och därmed människorna inte skall ”förfalla”. Utifrån dessa fakta så kan vi också konstatera att om arbeten försvinner i samhället då försvinner självfallet mervärden. Detta i sig blir likaså en typ av förfall, dels för dom arbetslösa och dels för samhället som helhet. Arbetslöshet skapar med andra ord ett slags samhälleligt förfall.
 
Då kommer vi till frågan om arbetslöshetens orsaker. Här ser vi hur arbetet ligger i händerna på kapitalets ägare. Arbetet är helt beroende av hur kapitalets ägare tänker sig att investera.
Arbete/arbetslöshet hänger intimt samman med förräntningen av kapitalet. Här är det viktigt att förstå kapitalets ägandeförhållanden.
I den kapitalistiska värld som vi alla lever i så avgör fåtalet hur våra samhällen formas. Det privatägda kapitalet har som sitt absolut primära mål att förränta sig. Allting annat blir sekundärt, alltifrån miljö- och klimatvänliga investeringar till arbetares löner. Att investera kapital i sådant som inte omgående kan förränta sig betraktas naturligtvis som en utgift och sådant måste minimeras. Det är denna, så att säga, inneboende funktion som kapitalismen drivs av. Den alltmer tilltagande konkurrensen på marknaden driver kapitalet till ökande effektiviseringar inom alla led i produktionprocessen. När nu så är fallet då får självfallet detta återverkningar på arbetet/arbetslösheten.
 
Arbetets ”uppgift” är att bygga och utveckla samhället. Man kan säga att detta är den ursprungliga ”meningen” med arbetet. Och denna ursprungliga ”mening” har sedan lång tid tillbaks gått förlorad emedan kapitalets ägare har ”köpt” arbetet för egen vinnings skull. Det mervärde som arbetet skapar tillfaller ägarna och inte samhället på grund av den maktstrukturella ordning som råder. Därför blir förräntningen av kapitalet den primära ”byggstenen” på bekostnad av den samhälleliga uppbyggnaden.

————————————————————————————

”Vi lever i en tuff ekonomisk verklighet”, sa nyligen en känd politiker i en debatt!
Och det är ju naturligtvis bara att hålla med om detta uttalande. Men det som jag funderar över angående uttalandet det är varför det aldrig förekommer någon analys av orsaken till ”en tuff ekonomisk verklighet”. Till saken hör ju att den kände politikern finner det helt ”normalt” att ”vi lever i en tuff ekonomisk verklighet”. Vilket för övrigt, mer eller mindre, alla ledande politiker har en samlad åsikt om. Som dessutom delas av alla oss andra, i våra samhällen.
 
Men min fundering kring uttalandet övergår i en fråga: måste ”vi leva i en tuff ekonomisk verklighet”? Är det, så att säga, på förhand givet att våra samhällen skall ”leva i en tuff ekonomisk verklighet”? Om man tolkar politikerns uttalande så kommer man fram till att livet egentligen skall se ut så här. Det ska vara ”en tuff ekonomisk verklighet” som vi har att förhålla oss till. Ingenting märkvärdigt med det, enligt politikerns slutsats. Att livet nu ser ut så här är därför helt ”normalt”, enligt politikern.
 
Jag förstår att det inte ingår i den rådande politikens ”tänkande” att ifrågasätta just den rådande ekonomiska verkligheten. ”Det som händer, det händer. Vad mer kan vi göra åt den saken?”
I och med att vi inte ser eller förstår det strukturella systemfelet så kan vi heller inte ”bota” det. Utan den ”tuffa ekonomiska verkligheten” kommer att leva vidare och även fördjupas framöver. Den kommer och går i vågor, som hög- respektive lågkonjunktur. ”Så har det alltid sett ut”, enligt politiska och ekonomiska ”experter”. Och så skall det då tydligen fortsätta att vara. Med den skillnaden att dom ekonomiska kriserna kommer att fördjupas alltmer. Jag vill nog påstå att det vi nu ser kan jämföras med en krusning på ytan, mot vad som komma skall.
 
Javisst, så här fungerar kapitalismen. Konjunkturerna avlöser varann med jämna mellanrum. Alltså ingenting onormalt med det system som vi alla lever i. Att vi nu betraktar dessa konjunkturcykler som helt normala för den ekonomiska verklighet som råder måste väl inte betyda att det rådande ekonomiska systemet kan anses som det enda tänkbara systemet?
 
Vad händer om det rådande ekonomiska systemet förklaras odugligt – vilket kommer att ske, förr eller senare – och därför måste förkastas? Kommer dagens ”tuffa ekonomiska verklighet” att kunna bli en mindre ”tuff ekonomisk verklighet”?
Jag menar ju det. Vid ett rättvist demokratiskt ekonomiskt system så kommer självfallet den rådande ”tuffa ekonomiska verkligheten” att kunna bytas ut mot en human ”ekonomisk verklighet”.
 
Vad är då orsaken till den rådande ”tuffa ekonomiska verkligheten”?
Naturligtvis har den sin orsak i det privata kapitalägandet. Det är detta kapitalistiska system som omöjliggör att vi kan ta oss ur den ”tuffa ekonomiska verkligheten”. Och eftersom det saknas ett ifrågasättande av systemet så kan det heller inte förändras.
 
Följden av detta blir att dom ekonomiska kriserna kommer att fördjupas alltmer och detta scenario blir till slut helt förödande för oss, om inga grundläggande förändringar åstadkomms. Den grundläggande förändringen måste bli att det privata kapitalägandet övergår till ett allmänt samhälleligt kapitalägande. Det är först då som den ”tuffa ekonomiska verkligheten” har spelat ut sin roll.

——————————————————————————————————–

Den eviga frågan: vad är rätt och vad är fel?
Inte ens, som man kan tycka, dom självklaraste svaren på dom grundläggande frågorna är vi överens om.
 
Att döda en människa är fel, skulle dom flesta av oss skriva under på. Men inte alla. Att döda någon för något, som denne har gjort eller sagt, är ingenting ”märkvärdigt” i en mängd samhällen. Alltså är det helt lagenligt i dessa samhällen att döda någon för att denne har exempelvis en avvikande åsikt gentemot det samhällets lagar och bestämmelser.
 
Här ser vi omgående att det är den samhälleliga maktordningen som avgör vad som får göras och sägas. Med andra ord så kan vi säga att det är makten som avgör vad som är rätt och fel. Anser makten att den och den åsikten är till ”skada” så kan makten hänvisa till samhällets lagtext som då påbjuder exempelvis dödsstraff vid avvikande åsikter. Makten i samhället avgör då vad som är rätt och fel.
Om det nu fungerar så här då betyder det att det inte finns något ”universellt” svar på vad som är rätt och fel?
 
Det vi i vårt samhälle tycker är rätt det kan man i ett annat samhälle tycka är helt fel. Ja det är så det ser ut här i världen.
 
Men om vi försöker närma oss frågan sett ur ett logiskt och förnuftigt synsätt hur nära kan vi då komma ett ”universellt godtagbart” svar? Vi nöjer oss här med att fundera över människors samhälleliga/sociala förhållanden gentemot varann.
 
Att gå ut i samhället och skada, döda någon är logiskt sett helt felaktigt. Här måste vi försöka definiera vad som menas med att tillfoga någon skada. Skada någon både fysiskt och psykiskt.
Såväl fysisk som psykisk skada börjar vi nu, i vår tid, kunna få grepp om. Det blir alltmer möjligt att kunna fastställa hur, var och när den fysiska/psykiska skadan kan ha uppstått. Därmed så tar vi oss ett steg närmare hur ansvarsfrågan till skadan kan lösas.
När det gäller skador på människor som har skett genom direkta ”möten” med andra människor så har vi själva rättsväsendet att ta till. Rättsväsendet kan då oftast utifrån utredningar på ett logiskt sätt avgöra vad som skall anses vara rätt respektive fel.
 
Men om vi nu konstaterar skador på människor som har uppstått till följd av organisationers, företags, samhällets egna ”övergrepp” hur skall vi då kunna avgöra vad som är rätt eller fel? Har vi då någon ”logisk mall” att gå efter?
Nej när samhället utför ”övergrepp” då är den ”logiska mallen” satt ur spel. Och när nu detta sker då uppkommer nästa fråga. Vilka sätter lagar och bestämmelser på pränt? Jo det gör ju den politiska makten och när vi nu vet att den politiska makten är underställd den ekonomiska makten så skrivs naturligtvis lagar och bestämmelser utifrån detta faktum.
 
Exempelvis så är det helt lagenligt att det ”producerande” kapitalet i samhället ägs privat. Vilket då skapar enorma orättvisor i dom ekonomiska och också sociala förhållandena mellan samhällets människor. Dessa ” övergrepp” har således makthavarna förvandlat till ”normgivande” förhållanden i våra samhällen. Således är det lagligt att ett fåtal stora kapitalägare, på grund av just sitt kapitalägande, sätter agendan för hur våra samhällen skall byggas.
 
Går det då att besvara den ”eviga frågan”? Ja logiskt och förnuftsmässigt kan vi komma fram till, eller i vart fall komma relativt nära, vad som är rätt respektive fel i sociala förhållanden. Men eftersom vi, människor i våra samhällen, saknar ”mandat” att fastställa dessa ståndpunkter beroende på att den maktstrukturella ordningen omöjligen kan ta till sig dessa så blir därför svaret på frågan: i maktstrukturer avgörs ”rätt och fel” av makten oavsett om det som kan anses ”rätt” är ”fel” och vice versa.
 

———————————————————————————————————————

Åter igen ställs frågan: Varför nås aldrig en överenskommelse mellan världens stater om aktiva åtgärder mot klimatkrisen?
Svaret är som så många gånger förr: Den samhällsstruktur som vi alla nu lever i omöjliggör framsteg för att förhindra en fullständig klimatkollaps. Det är strukturen i sig som står i vägen för aktiva åtgärder.
Förstår ni vad jag menar? Nåväl, det tål att upprepas om och om igen.
Dom samhällen vi lever i har en strukturell uppbyggnad som utgår ifrån att det är ägarna av kapitalet som bestämmer reglerna för våra samhällen. Dessa regler prioriterar alltid förräntningen av det egna kapitalet. Allting annat kommer i andra hand. Att våra samhällen fungerar efter dessa måhända osynliga regler innebär att ”våra” politiker är underordnade den ekonomiska verkligheten, som gäller. Med andra ord, politikerna är underordnade kapitalägarnas spelregler i våra samhällen.
När nu verkligheten ser ut så här att kapitalet inte alls prioriterar samhällenas och därmed jordens pågående klimatkris så kan därmed politikerna i slutändan enbart finna sig i kapitalets beslut. ”Våra” klimatförhandlare, politikerna, kommer av denna anledning aldrig fram till ett aktivt agerande när det gäller klimatkrisen. Dom har, så att säga, inget mandat från kapitalet att ta bindande beslut.
Och det är detta vi nu ser utspelas i klimatkonferens efter klimatkonferens.
Problemet är som sagt strukturellt. Även denna gång.

———————————————————————————————-

Är det fel att tänka så här: det vi alla producerar bör väl komma alla till del?
Nej det är rätt att tänka så. Det är logiskt att tänka att alla i samhället skall få ta del av det mervärde som uppstår, till följd av att vi arbetar. Därför så är det ologiskt att det mervärde som uppstår, till följd av arbete, skall hamna hos privata kapitalägare.
 
Den prostituerade säljer sin kropp men det är hallicken/kapitalägaren som tar pengarna.
Barnarbetaren producerar och är liksom den prostituerade fångad i kapitalets klor. Här finns ingen frihet. Kapitalägaren äger dessa människor som vilken simpel vara som helst.
Arbetaren producerar mervärden dagarna i ända. Även hon sitter fast i kapitalet.
I princip så är detta förhållande likartat som förhållandet mellan den prostituerade och hallicken som mellan barnarbetaren och hennes ägare. Det är i princip samma förhållande.
 
Kapitalägaren i det ”fina” företaget tänker och agerar på samma sätt som kapitalägaren i det ”fula” företaget. Här finns ingen skillnad.
 
Vi producerar varor och tjänster för att kapitalägaren skall tjäna pengar. Det är denna princip som gäller i vår struktur.
Eller har du någon annan åsikt?
                                                        —————————————–
 
Du säljare, du tror att livet skall se ut så här. Sälja så mycket som möjligt.
”Man kan sälja vad skit som helst, bara man är skicklig.”
Sälja, sälja, sälja!
Konsumera, konsumera, konsumera!
Detta är livet.
                                                        ——————————————–
 
”Vem bryr sig att du mår dåligt? Har du pengar så är det okey. Har du ingenting så får det vara.
Vi struntar fullständigt i hur du känner dig. Det enda vi är intresserade av det är dina pengar. Har du mycket pengar så skall du få den bästa vård du kan tänka dig.
Du skall få den bästa service vi kan erbjuda. Peka och välj, vi ger dig allt. Du skall bli behandlad som en gud, ja du är guden själv. Men kommer du hit utan
någonting så slänger vi ut dig på en gång.
Har du förstått? Hos oss är det pengar som räknas, någonting annat är vi inte intresserade av. Förstår du?
Gå och släng dig framför tåget! Vi kommer inte att sakna dig. Du är en fullständig idiot om du inbillar dig att vi skall ta hand om dig. Begrips? Din skitstövel, du
hör hemma i slummen och där skall du fortsätta att bo tillsammans med dom andra svinen. Begriper du inte att du saknar allt värde? Du är lika betydelsefull som
råttorna i kloaken. Du gör oss en tjänst den dagen då du tar ditt eget liv.
Förstår du, här uppe hos oss håller vi oss rena och snygga. Vi klär oss i tjusiga kläder och smyckar oss med guld och ädelstenar. Vi åker omkring i dom läckraste
bilar. Vi bor och lever i den mest utstuderade lyx. Och sist men inte minst så badar vi i pengar.
Du din lilla råttskit är inte välkommen till vår värld. Vi skall trampa på dig så länge du lever. Kräla i skiten, din lilla skitstövel!”
 
                                               —————————————————-
 
I och med att du kritiserar så söker du ett förnuftigt svar på din kritik. Eller?
Du som är arbetslös är både förbannad och ledsen över att det aldrig erbjuds ett arbete. Du försöker finna svaren på dina frågor.
”Är jag för gammal? Har jag för dålig utbildning? Talar jag inte språket flytande? Har jag några speciella fel, eftersom ingen vill anställa mig?”
Min vän vi lever i en struktur där kapitalet avgör vem som skall få jobben. Maktens män ser dig som vilken vara som helst. Du är överflödig på marknaden,
därför så får du inget jobb. Så enkelt är det. Marknaden behöver dig inte. Du är en förlorare i det spel som heter marknadsspelet och dom som sätter spelreglerna
är enbart intresserade av kapitalets värdestegring. Hur du mår bryr sig inte maktens män om.
Detta är svaren på dina frågor.
En fråga till: varför tjänar näringslivets toppar sådana enorma inkomster?
Dom tjänar så mycket just därför att dom är maktens män. Dom skriver sina egna avtal och regler. Det är ingenting som vi kan göra någonting åt. Sådana är spelets
regler. Som du förstår så är det skillnad på människa och människa.
 
                                                   ————————————————–
 
Jag lyssnade på nyheterna där man gjorde ett inslag om girighet.
En finansvalp menade att rikedomen är priset för att vara girig. Att spekulera i värdepapper och vara girig var helt normalt och riktigt.
Men det finansvalpen inte förstår det är att vi agerar så ologiskt därför att vår samhällsstruktur fungerar så destruktivt. Finansvalpen spekulerar i enorma samhälleliga
värden för egen vinnings skull.
Är detta humant? Skall våra samhällen fungera så?
 
                                                    ———————————————–
 
Vad är det som tynger dig? Har du skulder som du inte får kontroll över?
 
Vad är du så orolig för? Är du ängslig över att dina barn far illa?
 
Du har blivit så tyst och inbunden av dig. Har du det inte bra i ditt förhållande?
 
Det syns på dig att du grubblar över något. Funderar du över om det är så här som du vill ha det?
”Skall jag leva på det här viset resten av mitt liv?”
 
Du börjar inse att det är någonting som inte stämmer. Du har levt så här länge nu. Du ställer dig frågan: hur länge till skall jag låta dom utnyttja mig?
 
Ditt ansikte är rynkigt och förvridet trots din ringa ålder. Det talar om för mig att du har varit med om hemska upplevelser. Eller hur?
 
Blev du misshandlad som liten? Lyckas du dölja din ångest?
 
Har du en känsla inom dig som säger att det är något ruttet som genomsyrar vårt samhälle?
 
Du skriker så mycket du kan. Ändå är det ingen som hör dig. Varför skall vi bry oss om en stackare som skriker? Låt henne skrika! Låt henne gå under! Det är ju
så här världen fungerar.
 
                                                      —————————————
 
Följande tänkvärda rubrik stod att läsa i en dagstidning: ”Är du värd att investera i?”
Artikeln är riktad till ungdomar som är på väg ut på arbetsmarknaden.
”Har du skaffat dig en gedigen utbildning? Är du utåtriktad och service minded? Har du allt som krävs för att du skall kunna sälja dig så dyrt som möjligt?”
 
Här slog verkligen artikelförfattaren huvudet på spiken. Nämligen att livet på arbetsmarknaden går ut på att sälja sig så dyrt som möjligt.
Jag poängterar: det är grundläggande att du är införstådd i förhållandet köpare – säljare. Det är nämligen det som det handlar om på dagens arbetsmarknad.
Kapitalägaren köper dig under en viss tid av dagen och du säljer dig under denna tid. Eller med finare ord, som i ovanstående rubrik: kapitalet investerar i dig.
 
Meningen med det hela är att du skall tillföra ett mervärde åt kapitalet. Du skall med andra ord vara lönsam att investera i.
Det är detta marknadstänkande som gäller idag. Därför är det viktigt att du är medveten om detta förhållande. Så orättvis fungerar marknaden. Detta skall du vara
medveten om.
Gå inte på klyschan: ”arbetsgivaren ger dig ett arbete.”
 
                                                 ————————————————–
 
Mitt i dom stora kolgruvedistrikten, i det där samhället, lever människorna med skyddsmaskar för näsa och mun.
Varför gör dom det? Jo dom gör det för att inte behöva andas in en massa föroreningar som släpps ut av kolgruveindustrin. Föroreningarna är så omfattande att
luften innehåller så mycket smuts att solens strålar inte når ner till marken. Det för bland annat med sig att dödligheten bland människorna som lever här är betydligt
högre än bland dom som lever utanför kolgruvedistrikten.
Hur kan det ha blivit så här? Jo därför att marknaden investerar kapital för att utvinna kol. Och det visar sig vara investeringar som leder till mycket god lönsamhet
för maktens män. Investeringarna bara ökar och ökar. Nya företag startas och gruvindustrin utökas hela tiden.
Människorna som arbetar i den här skiten tjänar bara småpengar på sitt slit. Dom får istället betala med sin hälsa.
Varför är det så? Jo därför att det är maktens män som sätter spelreglerna på marknaden. Dessa maktens män blir stormrika på sina investeringar. Medan arbetarna
tilldelas smulor och att dom dessutom måste leva sina liv mitt i denna gigantiska miljöförstöring.
Sådan är strukturen. Inte kan vi väl påstå att den är rättvis?
 
                                                      ——————————————–
 
Varför ökar knark produktionen i världen? Jo därför att det är lönsamt att producera knark. Det finns en ständigt växande marknad för dessa produkter.
Varför produceras det sådana oerhörda volymer av tobaksprodukter? Jo därför att efterfrågan är så ofantligt stor.
Varför smugglas det sprit som aldrig förr? Varför produceras det sprit i sådana enorma mängder? Jo därför att marknaden verkar vara omättbar.
 
Ju mer vi missbrukar, ju mer förtjänster åt kapitalet! Både den vita och den svarta marknaden jublar.
 
Varför köps och säljs människor som om dom vore hundar? Jo därför att det finns en stor efterfrågan på marknaden.
 
Varför är många människors liv inte mera värda än råttorna som springer i rännstenen? Jo därför att marknaden sätter priset på oss alla. Ett fåtal höjs till skyarna
medan andra trampas ihjäl.
 
Maktens män styr och ställer efter behag. Där det krävs våld, där utövar man våld. Där det krävs stil, där smörjer sig maktens män med vit skjorta och kostym.
Alla metoder praktiseras i jakten på pengar.
 
Att sälja knark i skitiga kläder eller att sälja tobak i dyr kostym gör ingen skillnad. Det är samma profitjakt som gäller. Det är samma tänkande som råder.
 
”Flytta på er! Jag är här för att tjäna pengar.”
 
                                                         —————————————–
 
 
 Eftersom jag hävdar att vi tänker och agerar ologiskt så innebär det följaktligen att åtskilligt av det som produceras inom det så kallade kulturella området är
ologiskt och därmed nedbrytande för oss.
Det produceras filmer som fullständigt frossar i våld och förnedring. Det produceras böcker som förhärligar könsdiskrimineringen. Dataspel sköljer över världen
där våld och dårskap är mer regel än undantag.
All den här smörjan konsumerar vi i rasande tempo. Våld och dårskap blir alltmer utstuderat och vi blir yngre och yngre som konsumerar den här skiten.
Man kan naturligtvis säga att våldet inom kulturen är en spegling av verkligheten. Detta är sant. Men mycket av den här skräpkulturen förstärker vårt redan
ologiska tänkande.
Vi kan därför dra slutsatsen att om vi levde våra liv i logiska och rättvisa strukturer så skulle det heller inte produceras sådan här ologisk smörja. Vårt tänkande
skulle inte producera en massa våldsfilmer som tävlar om att vara så förnedrande som det bara går. Nej ett sådant tänkande vore omöjligt i ett logiskt samhälle.
 
Är ni med på mitt resonemang? Vi producerar en massa smörja därför att vi lever i ologiska strukturer. Allt hänger ihop.
Vi röker; vi snusar; vi super ner oss; vi drogar oss; vi äter en massa skit; vi krigar; vi utövar våld mot varann; vi konsumerar våld; våld och förnedring och ännu
mera våld. Vi jagar pengar för att överleva. Vi sitter fast i kapitalets rävsax.
Det är inte konstigt att vi är som vi är. Nämligen individer som tänker och agerar ologiskt.
 
                                                              ————————————-
 
Varför strejkar arbetare?
Svaret är enkelt. Man strejkar för att få högre lön och bättre arbetsvilkor.
Varför är det så?
Jo det är så därför att kapitalägarna vill tjäna så mycket som möjligt på vad arbetarna producerar. Vilket innebär att dom vill betala så lite lön som möjligt och
dessutom försöka få arbetarna att arbeta så mycket som möjligt.
Så fungerar det, vilket inte är någon nyhet. Eftersom detta förhållande råder så innebär det att ett motsatsförhållande uppstår. Arbetsköparen vill tjäna så mycket
som möjligt på det investerade kapitalet medan arbetaren vill tjäna så mycket som möjligt på det arbete som hon utför. Alltså är det bäddat för konflikt.
Finns det någon logik i detta förhållande? Nej ingen alls. Helt klart är att detta förhållande skapar orättvisor. Kapitalägaren vill tjäna mera och arbetaren vill också
tjäna mera.
 
Vem sätter då spelreglerna på marknaden? Jo eftersom det är pengarna som styr världen så är det naturligtvis dom som äger pengarna som sätter reglerna.
Alltså är det kapitalägarna som sätter reglerna. Kapitalägaren får därmed sista ordet vid konflikter med arbetaren.
Det är därför omöjligt att få till ett rättvist system när spelreglerna ser ut som dom gör. Orättvisor kan aldrig få en lösning när det ser ut så här.
Vi kan också säga att förhållandet är ologiskt och därmed så är det till mer skada än nytta för oss.
 
För att kunna komma vidare till ett mer logiskt förhållande mellan arbetsmarknadens parter så innebär detta att vi måste bli medvetna  om att vi lever och
arbetar under orättvisa/ologiska förhållanden. Detta nödvändiga konstaterande kommer oundvikligen att leda till ett tänkande där vi blir medvetna om vad
som är orsaken till vår orättvisa samhällsstruktur.
 
Konflikter på arbetsmarknaden är alltså ett uttryck för att vi lever i en ologisk samhällsstruktur. Vi har allt att vinna på att vi blir medvetna om vad som är
orsaken till dessa missförhållanden.
Därför kan vi också konstatera att strejker som enbart handlar om löner och arbetsvilkor inte hjälper dom inblandade i ett längre perspektiv.
Strukturen konserveras därför att vi inte ser grundorsaken till att konflikter uppstår.
 
Orsaken till konflikter beror i grunden på ägarförhållandet till kapitalet!
 
                                                                      ————————————–
 
Inte såg dom egyptiska pyramidbyggarna det ologiska i sitt arbete!
Inte såg inkaindianerna det ologiska i att offra sina barn till ”gudarna”!
Inte såg nazisterna det ologiska i att försöka utplåna judarna!
Inte ser man det som ologiskt i många afrikanska samhällen att man könsstympar flickor!
Inte ser vi det som ologiskt att vissa människor i våra samhällen lever i lyx och överflöd samtidigt som en mängd människor knappt har mat för dagen!
Inte ser vi det som ologiskt att vi lever våra liv i samhällen som genom gränser är skilda från andra samhällen!
Inte ser många av oss, världen över, det som ologiskt att vi har indoktrinerats i tron att ”gudar” styr över våra liv!
Inte ser man det som ologiskt i de flesta samhällen att mannen värderas högre än kvinnan!
Inte ser vi det som ologiskt att vår samhällsstruktur ser ut som den gör!
 
Kan detta vara förklaringen till att ingen drar den riktiga slutsatsen om våra samhällen?
 
                                                                 ————————————–
 
Är du en kändis? Men vilken tur du har.
Rita några streck på ett papper så kan du säkert sälja ditt ”verk” för dyra pengar. För dig är det ingen svårighet att sälja tavlan.
Det är ditt namn som säljer, inte själva konsten.
Du är en kändis, därför så värderar marknaden dig väldigt högt. Det är av mindre betydelse vad du åstadkommer. Det räcker med din signatur.
Annat är det med den duktige konstnären som målar underbara tavlor. Problemet för henne är av ett helt annat slag. Ingen vill köpa hennes vackra målningar.
Hon är ingen kändis. Hennes namn är obekant på marknaden, därmed så får hon svårt att sälja.
Marknaden sätter ju priset. Vilket ju betyder att ett mästerverk kan gå spårlöst förbi medan några streck kan värderas till ofattbara summor.
Sådan är marknaden. Inom alla områden är det på det viset. Allting värderas med pengar.
Även du har ett pris. Ja du kan till och med vara utan pris. Kanske är du en som har hamnat utanför marknadens ramar. I så fall saknar du pris.
Marknaden skiter fullständigt i dig. Om du vore död eller levande spelar ingen roll. Jo enklast vore nog om du dog snarast möjligt.
En död råtta är ett bekymmer mindre än en levande!
 
                                                                  —————————————
 
– Kom och slå dig ner i TV-soffan min vän. Här visar dom glitter och glamour. Nu skall du
    få  se på alla vackra kändisar.
–  Men är det någonting för oss att titta på?
–  Det är klart att det är. Se hur dom bor och kolla vilka bilar dom har! Vad får dom alla
    pengar ifrån?
–  Ja vad tror du? Tror du att dom är avlönade som du och jag? Du måste förstå att  dom  
    här  människorna lever andra liv än vad vi gör. Det är skillnad på folk och folk.
–  Det har väl alltid varit skillnad på folk och folk. Det är väl inget att bråka om?
 
                                                               ————————————–
 
Vad kännetecknar en diktatur? Jo diktaturer kännetecknas av att både den ekonomiska makten och den politiska makten behärskas av samma människor.
Precis så som det såg ut i vårt samhälle för ett antal generationer sedan.
 
Att diktaturer faller behöver inte innebära att människorna i samhället får det bättre. Och detta beror ju då på att den politiska makten är underställd
den ekonomiska makten. Om det privata kapitalet väljer att fly samhället när diktaturen faller så utarmas samhället än mer.
Denna faktiska sanning är en direkt följd av att kapitalet är privatägt och att ägarna tar sitt kapital och investerar det i marknader, världen över,
där avkastningen blir som högst.
 
Kapital investeras där stabilitet och ordning råder på marknaden. Och där arbetskraften är helt utlämnad åt arbetsköparna.
När ett samhälle försöker bryta sig ur denna rävsax så uppstår instabilitet på marknaden och detta ogillas av ägarna till kapitalet.
 
Vi är som fastnaglade i denna strukturella orättvisa.
 
                                                           ——————————————
 
Angående ägandet: är det logiskt att vissa människor äger marken som vi lever och bor på; är det logiskt att vissa äger skogen; är det logiskt att vissa
äger vattnet som vi dricker; är det logiskt att vissa äger företagen som vi arbetar i; är det logiskt att vissa äger kapitalet som vi arbetar ihop?
Är det någon mening med att ifrågasätta maktstrukturen?
 
                                                          ——————————————-
 
Du känner dig värdelös.
Du super dig full och känner dig ännu mera värdelös.
Du hatar och ger dig ut och slår sönder.
Du drogar ner dig och ger fan i allt.
Du ser ingen som helst framtid med ditt liv.
Du känner att det är ett förbannat sjukt samhälle som du lever i.
 
                                                      —————————————
 
Jag kom på en sak. Vill du höra?
Jo så här är det: det är en omöjlighet att bli en lycklig människa i våra samhällen!
Varför då? Jo därför att det går inte att känna sig tillfreds med livet när samhällets maktmänniskor behandlar oss på ett orättvist sätt.
En ganska logisk slutsats va?
 
Detta var väl ingen nyhet för dig? Nej, jag förstår väl det. Men jag bestämde mig för att skriva dom här meningarna ändå.
Det som är självklart kan väl få upprepas? För visst var det en självklarhet?
 
                                                     —————————————–
 
Det handlar om att ta avstånd från den nuvarande samhällsstrukturen. Att erkänna att den fungerar på ett ologiskt sätt.
Detta är svårt.
Sådana ställningstaganden kan omöjligen personer i ledande positioner ta. Ett sådant ställningstagande innebär ju att man, på sätt och vis,
förnekar sina egna tankar och handlingar.
Som ni vet så skall det mycket till innan vi tar sådana beslut. Men jag påstår att vi kommer att ta dessa beslut.
Ologiska handlingar kommer att ersättas av logiska handlingar.
Detta är nödvändigt.
Historien beskriver hur det ologiska tänkandet får ge vika för det logiska.
Men vi har fortfarande en lång väg kvar att gå innan det ologiska tänkandet definitivt kan ersättas av det logiska.
 
Jag tar några historiska exempel för att åskådliggöra det hela:
en platt jord – en rund jord
jorden är medelpunkten i solsystemet – solen är medelpunkten i vårt solsystem
gud har skapat livet – livet har utvecklats genom evolutionen
 
Och så här kommer vårt nuvarande tänkande att förändras från det ologiska till det logiska:
mannen är överlägsen kvinnan – könen är jämlika
jorden är uppdelad i stater – människor lever tillsammans utan gränser
det religiösa tänkandet genomsyrar oss – vi tänker logiskt utan övernaturliga inslag
kapitalet ägs av ett fåtal – kapitalet ägs av alla i samhället
 
                                                                   ——————————————
 
Ägandet!
Det som var fullständigt otänkbart och ologiskt i mänsklighetens barndom, det är nu praxis. Vissa kapitalstarka människor äger naturen och det som
kan skapas och utvinnas från naturen. Vilken absurd utveckling det har varit från mänsklighetens barndom fram till idag. En utveckling som,
med facit i hand, har inneburit att ett fåtal människor sitter med makten i hand att kunna bestämma dels över naturens fortsatta öde och
därigenom över mänsklighetens öde. Denna absurda utveckling har blivit realitet idag.
Och jag hävdar att grunden till denna ologiska utveckling för naturen och människan har tagit sin början i själva maktstrukturen. Den patriarkala strukturen.
 
Måste vi äga för att överleva som människor? Krävs det att vi arbetar och konsumerar för att vi skall överleva? Har kapitalägandet ett samband med att
arbeta och konsumera? Eller går det att plocka bort ägandet från arbetet och konsumtionen? Skulle vi kunna arbeta och konsumera utan att någon äger
vårt arbete och vår konsumtion?
 
Om det nu förhåller sig så här då innebär det att marknadsägandet inte alls är nödvändigt.
Här står vi nu inför ett helt nytt sätt att tänka som aldrig har förekommit tidigare. Jo det förekom som vi nyss nämnde under mänsklighetens barndom.
Men hur länge detta icke-ägande existerade, det är svårt att säga. Vi har i alla fall kommit fram till att ägandets ursprung hänger intimt samman
med patriarkatets ursprung.
Eftersom vi har kommit fram till slutsatsen att ägandet är ologiskt så innebär det att ägandet inte är nödvändigt för arbetet och konsumtionen.
Människan kan alltså arbeta och konsumera utan att ägandet är nödvändigt.
 
                                                                   ————————————–
 
En politiker kan inte skaffa fram jobb. En politiker kan muta arbetsköparna att ordna jobb.
 
Det låter lite bryskt att formulera sig så här, men tänk efter det är ju så här som dagens arbetsmarknadspolitik fungerar i praktiken.
 
                                                                  ——————————————-
 
”Du måste synas för att bli något!”
 
Måste man då bli något? Och varför måste man synas?
 
”Jo men du förstår det är ju pengarna som räknas. Och det är med pengarna som du kan göra dig synlig.”
 
Vad du inte vet om min vän, det är att du gräver din egen grav och det kan gå fort.
 
                                                                ————————————-
 
När man säger att ett företag går bra, vad menar man då?
Jo marknaden menar naturligtvis att företaget går med vinst. Och att vinsten är så stor att ägarna till företaget får bra ränta på investerat kapital.
Detta är svaret på frågan. Företaget må producera vad skit som helst, bara det säljer. Eller hur?
Sedan är det också av underordnad betydelse hur arbetarna på företaget mår. Arbetarna har ju anställts för att producera ett mervärde.
I ägarnas ögon så hamnar dom på samma post som vilken annan maskin som helst.
Ett företag skall generera så stor vinst som det bara är möjligt. Då går företaget bra enligt nu gällande marknadsstruktur.
 
                                                              ————————————–
 
Kalla det kommunistiskt tänkande. Det må vara hänt. Detta är en etikett.
Kalla det socialistiskt tänkande. Det må likaså vara hänt. Också detta är en etikett.
Kalla det liberalt tänkande. Må så vara. Även detta är en etikett.
Kalla det konservativt tänkande.
 
Även här sätter marknaden spelreglerna.
 
Men vad det är frågan om det är att formulera ett logiskt tänkande och utifrån detta tänkande ta sig an all den orättvisa och inhumana värld som vi lever i.
 
Sedan får marknaden benämna detta tänkande utifrån sina egna spelregler.
 
                                                             —————————————-
 
Varför har du fastnat i missbruk?
Du är inte ensam. Många sitter fast i missbruk. Varför är det så?
Är det dig och många andra som det är ”fel” på? Ja samhället vill ju få oss att tro att det är så.
”Gå i den terapin; ät dom pillerna; lev sundare; skratta och le; positivt tänkande.”
 
Inte för ett ögonblick existerar tanken att strukturen är orsaken till våra missbruk.
 
                                                           —————————————-
 
Är det någon avgörande skillnad på att vara slav och arbetare?
Med ens kan man tycka att det är himmelsvida skillnader på att vara slav gentemot att vara arbetare. Men allting är relativt, som vi känner till.
Strukturen som vi lever i har existerat i tusentals år. Det är fortfarande maktens män som styr och ställer, med vissa nyansskillnader.
Bland annat så är slaveriet formellt avskaffat. Jag sa formellt. I praktiken ser det annorlundare ut.
Vad är det för skillnad på att en mäktig man äger dig gentemot att marknaden bestämmer reglerna för dig? Är det bara en nyansskillnad?
Förr så fångades människor, på det ena eller andra sättet, för att sedan tvingas arbeta åt maktens män. Vilket ju för övrigt förekommer än idag.
Men annars är ju reglerna så att maktens män ger dig en så kallad lön, för ditt arbete, så att du skall kunna leva vidare.
Din lön letar sig sedan tillbaka till kapitalets ägare eftersom du måste konsumera för att överhuvud taget kunna fortsätta livet.
Vad är då skillnaden mellan slaveriet och dagens lönearbete?
Egentligen är det ingen större skillnad. I slaveriet så äger maktens män dig i tjugofyra timmar om dygnet. I lönearbetet så äger maktens män dig i
kanske åtta timmar per dygn. Ja i praktiken så börjar det nu bli uppemot minst tio timmar.
Men eftersom det bara är pengarnas värdeökning som räknas i våra strukturer så kommer man nog fram till att maktens män idag får en
större avkastning på investerat kapital än vad man fick då man tog sig en slav.
 
Arbetarnas relativa frihet idag uppvägs mer än väl av den konsumtionshysteri som råder. Marknaden fungerar så finurligt att pengarna kommer
tillbaka till maktens män. Slaven har ju ingenting att konsumera för. Lönearbetaren konsumerar ju den lilla lön som hon tjänar.
Som jag ser det så är det fråga om nyansskillnader på samma tema, om man kan uttrycka sig så.
 Det är nämligen en fråga om slaveri när marknaden ser ut som den gör. Maktens män styr och ställer med oss efter behag.
I vår patriarkala struktur är det den ständiga jakten på högsta möjliga profit som gäller. Arbetskraften värderas som vilken annan vara som helst.
När varan/människan slits ner så är det bara att ersätta den med en ny.
En del arbetare har fördelaktigare avtal än andra och somliga har inga avtal alls utan kan dumpas närhelst det passar.
Det är samma slag av slaveri som alltid med den skillnaden att numera så är slaveriet/arbetet mer utstuderat och invävt i vackra formuleringar och avtal.
 
Strukturen har lurat oss att tro att vi är fria människor som kan bestämma över våra egna liv.
Men vi är fångar i den marknad som vi lever i och vi förblir fångar så länge som marknaden ser ut som den gör.
 
                                                     ————————————-
 
Med facit i hand så kan vi nu se att vår planet jorden hade varit en betydligt trivsammare plats att leva på om vi människor
hade stannat på Homo erectusstadiet. Om vår hjärna hade lite mindre storlek så skulle vi säkerligen ha kunnat leva våra liv i harmoni
med varandra och med naturen.
Med dessa fakta för ögonen så kan vi lätt inse att dagens maktförhållanden mellan människor bygger på ologiskt tänkande.
Individer ur Homo erectus skulle aldrig komma på tanken att skapa en så utstuderad maktstruktur som vi människor lever under.
Logiken säger oss att vi skall leva i harmoni med varandra och naturen. Men så fungerar det inte för oss. Vi lever ju, som vi nu vet,
i ologiska strukturella förhållanden till varandra. Och så kan det inte få fortsätta.
Skall människan ha en chans att överleva som art då måste hon överge dom ologiska strukturer hon lever under. Det finns ingen annan väg att gå.
Hon måste likt Homo erectus komma i harmoni med naturen och med sina artfränder. Skall vi ha möjligheten att vända våra ologiska strukturer så
måste vi inse att vårt tänkande bygger på grundläggande fel och brister.
Djuren reagerar instinktivt på vad som är logiskt respektive ologiskt. Vi måste själva hitta tillbaka till ett sådant beteende. Logiken och det sunda
förnuftet måste få en möjlighet att styra in vårt tänkande på humana banor. När detta sker kommer våra maktstrukturer att upplösas.
 
                                                             ————————————–
 
Varför är det så populärt att läsa kriminalromaner? Varför är det så populärt att se på kriminalfilmer? Varför är det så populärt att läsa och se o
m våld och förnedring?
 
Jag har en teori om detta. Jo eftersom vi lever i inhumana strukturer så har vi därigenom ”smittats” av allt elände som finns i våra samhällen.
Skulle våra samhällen inte innehålla all denna elände då skulle vi heller inte vara intresserade av att läsa och se om våld och förnedring.
Vad tror du om denna teori?
 
                                                              ————————————
 
Stater är ju, som vi vet, en maktkonstruktion. Vet vi det föresten?
Maktens män bildade stater med hjälp av krig och våld. Stater bildades således inte av ett förnuftigt och logiskt sätt för att avskärma människor
från varandra. Nej stater bildades enbart utifrån ett cyniskt maktspel.
Eftersom nu den patriarkala strukturen inte har förändrats i grunden sedan stater började bildas så fortsätter stater naturligtvis att existera.
 Genom historiens lopp så ser vi hur stater växer och blir större. Vi ser också hur stater försvagas och uppslukas av andra stater.
Detta fortsätter oavbrutet genom historien och det är den ekonomiska och militära makten som avgör staternas inbördes förhållanden.
Det finns som sagt inte den minsta logik i varför mänskligheten måste uppdelas i separata statsbildningar.
 
Nu lever vi människor avskurna från varandra i skilda stater och vi reflekterar inte över det. Det har blivit något helt naturligt.
Det onaturliga har blivit naturligt.
Man kan säga att det ligger utanför vårt förnuftiga tänkande. Vi kan bokstavligen inte tänka annorlunda.
Och i och med det så kan vi omöjligtvis tänka oss förbi den spärr som låser fast vårt tänkande. Vi är fångade i ett inhumant tänkande.
 
                                                        —————————————-
 
Vad menar du med fri företagsamhet?
Jag menar att alla människor skall vara fria att kunna starta företagsamhet. Allt kreativt tänkande och skapande är bra för samhället.
Detta är vad jag menar med fri företagsamhet.
Kanske du menar att fri företagsamhet också innebär att kapitalet i vårt samhälle skall vara ”fritt” för varje människa att kunna lägga beslag på.
Här håller jag inte med dig. Ett sådant strukturellt förhållande skapar orättvisor i samhället. Dessutom är det till nackdel för den fria företagsamheten.
Fri företagsamhet kräver kapital för att kunna genomföras. Eller hur? Den som saknar kapital kan därför inte genomföra sitt kreativa
tänkande i praktisk handling. Du blir ju helt beroende av att privata kapitalägare investerar i ditt projekt.
Är det inte humanare och mer logiskt att samhället är ägare av kapitalet? Samhället investerar kapital i ditt projekt. Samhället, alltså alla vi människor,
tjänar på att ditt projekt förverkligas.
Är det inte så som ett samhällsbyggande bör fungera?
 
                                                        ——————————————-
 
Du är stolt över att vara liberal. Ja jag vill inte ta ifrån dig den stoltheten. Du är ju övertygad om att dom liberala idéerna är dom rätta.
Du är så övertygad om dessa idéers förträfflighet så att det blir en omöjlighet att få dig att inse dessa idéers grundläggande felaktigheter.
Vad kan man göra åt det? Just ingenting.
Du inser inte att den strukturella orättvisan beror på grundläggande felaktigheter i samhällsbygget. Din inställning är ju att strukturen
skall se ut så här.
Så därför fortsätter du att vara stolt. Du är lika omedveten om orsaken till den samhälleliga orättvisan som prästen är omedveten om
det religiösa dårskapet.
 
                                                       ——————————————-
 
Vårt ekonomiska tänkande blir begripligt när vi sätter in det i dess historiska sammanhang.
Historien, den patriarkala, har visat oss att den ekonomiska makten är den verkliga makten. Det hierarkiska patriarkatet har fungerat så i tusentals år.
Det är detta tänkande som vi har ”ärvt” in i dagens tänkande.
Detta tänkande har varit ödesdigert för mänskligheten i tusentals år. Och det är ännu idag lika ödesdigert för mänskligheten.
 
                                                       ——————————————–
 
En välkänd så kallad välgörenhetsorganisation går nu ut med en stor annonskampanj där man menar att ”vi lever i en upp och nedvänd värld”.
Denna helt riktiga analys av våra samhällen manar naturligtvis till ett agerande. Hur skall vi då agera enligt organisationen?
Jo vi skall skicka in pengar. Skall detta vara lösningen på våra strukturellt orättvisa samhällen? Eller vad menar dom?
Dom kanske menar samma sak som det politiska parti som kom fram till slutsatsen : ”ett mänskligare samhälle”.
Man kanske inte kan begära mer? Det är ju i alla fall ett litet steg på vägen.
 
                                                       ———————————————
 
När vi vaknar upp på morgonen så betraktar vi vardagen som något helt naturligt. Vi betraktar det samhälle vi lever i som helt naturligt och normalt.
Vi åker till våra arbeten och ser det som helt i sin ordning. Att vi är borta hela dagen och kommer hem först på sena
eftermiddagen, tar vi med en gäspning. Livet är så. Det är egentligen inget att fundera över, det bara är så.
 
Vi tittar oss runt omkring. En del människor har det bättre än vi själva, en del har det sämre.
Sånt är livet. En del blir till och med rika och får inflytande i samhället. Vissa misslyckas totalt och går under i drogmissbruk.
Andra blir kriminella och våldsamma. Det är så här livet ser ut för oss.
 
Är det någon mening med att fundera över varför det ser ut så här?
 
                                                       ———————————————–
 
Det riktigt lyste om dig där du stod.
Du fick ett jobb under några dagar.
Du kände dig behövd.
Men nu är du utan.
 
Så bryts vi ner.
Eller är det jag som drar felaktiga slutsatser?
 
                                                    ———————————————-
 
Du och jag drömmer om dom stora pengarna.
Kanske inte du, men jag gör det.
Vi längtar efter ett boende med sol och värme.
Jag längtar efter det.
För att nå dit roffar jag åt mig en större del av kapitalkakan än vad andra kan.
Är vi medvetna om att det är så som det fungerar?
 
                                                    —————————————-
 
Historien åskådliggör för oss att det är en patriarkal värld som har genomsyrat våra samhällen under de senaste tusentals åren.
Denna värld består så följaktligen även idag.
Eftersom det nu är så att det manliga könet har makten över det kvinnliga könet så innebär det att värderingar och uppfattningar är patriarkala.
Följaktligen blir det så att när det uppkommer konflikter mellan samhällen så är dessa konflikter patriarkala.
Dessa konflikter löses därför av patriarkatet. Med andra ord, männen löser dessa konflikter.
Det är därför som krig utkämpas mellan män. Konstigare är det inte.
Men förstår vi varför krigen aldrig tar slut? Jo det beror ju på att vi fortfarande lever i patriarkala samhällen. Konstigare än så är det inte.
 
                                                ———————————————-
 
Vi vill försöka förstå orättvisan mellan könen. Denna absurda orättvisa som historien har skapat.
Denna orättvisa som ju har blivit förödande för det kvinnliga könet.
Vi har kommit fram till att denna orättvisa är den grundläggande orättvisan för mänskligheten.
Övriga orättvisor utgår från denna grundläggande orättvisa.
 
                                               ———————————————–
 
Man kan i allmänhet säga att våra barn står som värdemätare för vad som är rätt respektive fel i samhället.
Det som barnen mår bra av det är till fördel för samhället. Och det som barnen mår dåligt av det är till nackdel för samhället.
Ganska logiskt, eller hur? Men tyvärr, våra samhällen har inte tagit till sig denna gyllene regel.
Att våra samhällen skall ha barnen som värdemätare beror ju på att barn är logiska individer. Till skillnad från oss vuxna.
Barnen föds ju fram som helt opåverkade och dom reagerar logiskt. Sedan tar vi vuxna och strukturen mer och mer över
och formar barnen efter gällande normer.
Och med facit i hand så ser vi hur historien har bevisat att strukturen är formad utifrån grundläggande fel.
 
                                                       ——————————————-
 
Historiebeskrivningen av människan och hennes samhällen har naturligtvis funnits länge. Det är inte först nu som vi skriver om vår historia.
Man har skrivit om människans historia sedan lång tid tillbaks. Dåtidens historiebeskrivning var omedveten om samhällenas grundläggande
fel och brister precis som för övrigt dagens historiebeskrivning lider av samma omedvetenhet.
Detta för med sig att dåtidens människor omöjligen funderade över den samhälleliga strukturen på samma sätt som vi idag inte heller funderar
över strukturen som vi lever i.
Den grundläggande orättvisan förblir på det viset omedveten för oss. Den grundläggande orättvisan finns inbyggd i hela samhällsbygget
utan att vi är medvetna om den. Den grundläggande orättvisan byggs in i vårt tänkande utan att vi reflekterar. Följdverkningarna blir ju på så vis
katastrofala. Och dom blir katastrofala utan att vi är medvetna om att dom har uppstått ur en grundläggande orättvisa.
 
Därför så fortsätter historiens gång, årtusende efter årtusende. Samma katastrofala orättvisor upprepas gång efter gång utan att ens ifrågasättas.
Vi förblir ju omedvetna och kan naturligtvis inte ifrågasätta. Vi lever i katastrofen utan att förstå uppkomsten av den.
All historiebeskrivning blir naturligtvis därefter. Historien beskrivs utan att ifrågasättas. Naturligtvis beroende på att författarna själva är omedvetna om
de grundläggande orättvisor som uppstått under samhällenas utveckling sedan tusentals år sedan.
På så sätt kan man också säga att historieförfattarna själva görs medansvariga till att de grundläggande orättvisorna har förblivit olösta.
Dessa män, för det är ju nästan uteslutande män, innehar ju själva mycket hög status inom sina egna samhällen. Dom iaktar därav, så att säga,
inte samhällena från en objektiv eller neutral roll. Dom ingår, mer eller mindre, i den maktelit som finns i varje samhälle.
 
Därför kan man säga att det är maktens män som har skrivit och skriver vår historia. Något större intresse för att granska och ifrågasätta människosläktets
dramatiska utveckling kan därför omöjligen ha funnits.
På samma sätt som religionen har förlamat människan på samma sätt har historiebeskrivningen konserverat strukturen och aldrig lyckats lyfta fram de
grundläggande orättvisorna under historiens gång.
 
                                                 ——————————————
 
Gör tankeexperimentet att vi förflyttar oss bakåt i tiden några tusentals år. Till områdena runt Medelhavet. Krig fördes runt omkring.
Så som det nu hade gjorts i tusentals år redan. Man kände inte till någonting annat. Dom största och starkaste krigsmaskinerna vinner.
Slavar tas från förlorarna.
Försök nu att sätta er in i slavarnas situation. Dessa värderas inte högre än boskap. Så länge slaven förmår utföra arbete får hon leva.
Sedan väntar döden.
Tror ni slaven funderade på om livet skall leva så som det utspelades?
 
Barnet växer upp och ser sin mor slava med allehanda göromål. Hennes uppgift är att betjäna överklassen. Våld och misshandel mot henne, tillhör vardagen.
Överklassen gör som den behagar. Underklassen är inte värd ett ruttet lingon.
Barnet växer upp och lever samma liv som sin mor.
Funderar hon på om livet skall levas så här? Nej knappast. Livet är en självklarhet. Det är självklart att hon skall slava och tjäna överklassen. 
Det är självklart att hon behandlas sämre än boskap. Det är naturligt att livet ser ut som det gör.
 
                                                         —————————————-
 
Hyckleriet i våra samhällen når, som vi ser, inga gränser. Maktens män och deras förvaltare stiftar lagar om än det ena och än det andra,
för att sedan förvalta en orättvis samhällsstruktur.
Det fungerar bara inte. Samhällskroppen blir bara allt sjukare av allt detta hyckleri.
 
                                                       —————————————–
 
Arbeta, arbeta, arbeta. Det är vad livet går ut på.
Den som kan skaffa sig ett välavlönat arbete kan känna sig lycklig.
Har du inget arbete så har du heller inget värde.
Du utbildas för att du skall arbeta.
Som arbetslös är du misslyckad.
 
Arbeta så mycket du förmår men det är ingen som tackar dig.
Arbeta tills du bokstavligen stupar. Sedan är du värdelös.
Stressa iväg med dina små barn till dagis. Arbeta hela långa dagen. Sedan får du umgås med din familj några timmar.
Att du är trött och slut struntar marknaden fullständigt i.
Att du mår dåligt inombords tillhör liksom spelets regler.
Producera och skapa mervärde. Så länge som du kan fixa det så är du värdefull.
När du sedan inte kan orka med den här hetsjakten längre då är du slut.
 
                                                       ————————————-
 
Det skrämmande är att vi agerar inte bättre själva än maktens män, om vi skulle ha bytt plats med dom.
Vad menar jag med det? Jo jag menar att vi kritiserar maktens män för allehanda mygel; korruption; spekulationer; maktmissbruk; människoförakt.
Denna kritik är naturligtvis högst befogad. Maktens män belönar ju sig själva med allehanda förmåner som vi själva inte kommer i närheten av.
Med all rätt så blir vi upprörda över denna girighet. Men strukturen, som vi lever i, ser ut på detta vis.
Den som har makt och rikedom vill ha ännu mera makt och rikedom. Den patriarkala strukturen är uppbyggd på det sättet.
Vilket ju historien bevisar för oss.
Jag hävdar att vi själva skulle agera på samma sätt om vi befann oss i samma maktposition
som dessa maktens män. Det är detta som är så skrämmande.
Hur kan det förhålla sig så? Jo vi alla, maktens män och alla vi andra, tänker så som strukturen har ”lärt” oss att tänka.
Också detta bevisas av det historiska förloppet.
Där folkupproren har utbrutit och segrat så har de revolutionära ledarna, efter ett tag, iklätt sig samma roller som de föregående despotiska makthavarna.
Varför blir det så? Jo det beror på att själva strukturen inte har förändrats i grunden.
Tänkandet hos samhällets människor är det samma såväl före som efter revolutionen. Det patriarkala tänkandet har således inte förändrats.
Vad lär vi oss av detta? Jo vi lär oss att maktövertaganden, såväl fredliga som våldsamma, inte leder till att människornas villkor förändras i grunden.
Dom fattiga kommer fortfarande att vara fattiga. Dom rika kommer fortsättningsvis att vara rika.
Det beror på att deras kapital kan flyttas från branscher och samhällen som är mindre gynnsamma till andra branscher och samhällen.
Kapitalet är ju globalt. Kapitalet investeras där det ger högst avkastning. Det är just detta tänkande som omfattar oss alla.
Pengarna är drivfjädern i vårt agerande, vilket gäller både fattig och rik. Sådan är strukturen.
 
Vi kommer således inte att vara mer humana människor än maktens män om vi fick möjligheten att byta plats med dom.
Nej för att en förändring av strukturen skall komma till stånd så krävs det att vi förstår var grundproblemet i våra samhällen består av.
Vi måste förstå att vi tänker och agerar inhumant på grund av den patriarkala samhällsstrukturen.
Först när detta faktum har genomsyrat vårt tänkande först då kan en förändring komma till stånd.
 
                                                       —————————————–
 
Skall ekonomi vara komplicerat och svårt att förstå? När ekonomer presenterar företagsekonomi och företags framtidsutveckling,
så låter det komplicerat och svårt.
Dom stora väletablerade företagen är, som vi vet, själva ryggraden i samhällsekonomin. Våra samhällen bokstavligen står och faller med
hur dom stora företagen utvecklas. Utvecklas företagen positivt så får samhället ta del av denna positiva utveckling. Allt går, så att säga,
hand i hand. Ekonomerna förmedlar detta budskap och vi alla tar in detta budskap som om det vore en sanning.
Att det finns stora företag som fungerar som ryggraden i samhällets ekonomi är ju naturligt. Men är det naturligt att dessa företag ägs av en liten klick män?
Företag är människor som producerar varor och tjänster. Detta är ju helt naturligt och riktigt. Men är det naturligt och riktigt att några få män äger dessa företag?
Man kan med andra ord säga att en liten klick män äger och därmed beslutar över en stor majoritet av människor.
Eller som vi säger: det är maktens män som sätter spelreglerna på marknaden.
Ekonomerna säger att företagens viktigaste uppgift är att leverera vinst till ägarna. Skall vi betrakta detta som en sanning?
Ägarna sitter på makten i företagen och denna klick av män har investerat kapital i företagen.
Deras krav är att företagen levererar vinst så att investeringarna förräntar sig. Detta är den primära orsaken till att man investerar kapital.
Är detta logiskt? Ja det är logiskt i den samhällsstruktur som vi lever i idag.
Marknaden behärskas av ett fåtal kapitalstarka män (jo jag vet, det finns några enstaka kvinnor också).
Och dessa män bestämmer vilka vägar kapitalet skall ta. Vi alla lever i denna verklighet. Vi ifrågasätter den inte utan vi betraktar den som normal.
När ekonomerna förklarar för oss att besparingar måste göras; att rationaliseringar måste till; att företagen måste flytta till låglönesamhällen av
kostnadsskäl så tar vi in dessa budskap som sanningar. Vi tror att det är så som företagsekonomi skall skötas.
 
När vi jobbar och sliter, stressar mellan hem och arbete, så har vi lärt oss att tro att denna vardagsrytm är den sanning som gäller.
Det är så här livet skall levas.
Men det stämmer inte. Livet skall inte levas så. Vi blir sjuka av detta liv. Vårt tänkande och agerande blir totalt snedvridet.
Vi lever våra liv som fångar i strukturen. Det gör att vi blir som helt förvridna vilket också bevisas av våra samhällen, runt om på vår jord.
 
Skapa mer tillväxt, predikar ekonomerna! Kan detta vara sanningen?
 
                                                      ————————————
 
Kan människan inte leva sitt liv utan att måsta äga?
Hur levde dom tidiga människorna angående den här frågeställningen? Naturligtvis levde dom på det viset att ingen ägde någonting
som vi kan jämföra med dagens kapitalägande. Människan var en del av naturen som alla andra levande varelser.
Hon lade inte beslag på landytor som hon kunde hävda var hennes. Nej alla levde på det naturen kunde erbjuda. Ingen ägde en viss del av naturen.
Det skulle ju vara fullständigt ologiskt om någon av dom tidiga människorna gjorde anspråk på att äga naturen.
Att äga naturen var och är helt emot naturens principer. Ingen kunde hävda att den här marken tillhör mig och ingen annan.
Detta skulle strida mot all logik och sunt förnuft.
 
Men som vi vet så fungerar inte detta logiska förhållande idag. Idag gäller inte denna naturlag. Logiken med naturen har ersatts av ett ologiskt förhållande.
Kapitalstarka människor äger idag vår gemensamma natur. Dessa kapitalstarka människor bestämmer villkoren för naturen.
Och vi har ju facit i hand när vi jämför hur naturen idag ser ut jämfört med hur naturen såg ut när dom tidiga människorna levde.
Vad säger ni? Jag skulle vilja säga att i flera avseenden så är vår natur nära en fullständig kollaps. Detta faktum beror, som vi vet, på oss själva.
Eller rättare sagt det beror på de människor som äger vår natur.
Naturen skövlas på allehanda sätt; vattnet förorenas; luften likaså; avgaser värmer upp vår planet; regnskogar kalhugges o.s.v.
Därför kan vi säga att naturen har blivit en mycket sämre plats att leva på för alla levande varelser, inklusive människan,
än den var när dom tidiga människorna gjorde sitt inträde i naturen.
Att ställa frågan varför det har blivit så här kan ju verka meningslöst, för vi tror ju oss veta svaret på den.
Om jag påstår att det privata ägandet är orsaken till försämringarna för oss själva och vår natur så vad blir svaret på detta påstående?
 
                                                            ——————————————-
 
Du påstår att du själv inte har tagit någon skada av din egen uppväxttid. Vad grundar du detta synsätt på?
Du påstår att du säkert förtjänade en och annan örfil medan du växte upp. Detta har gjort dig bara bra, menar du.
Du har inte farit illa av att du fick växa upp utan kärlek, säger du.
Du menar att du blev en tuffare och självständigare människa tack vare den hårda uppväxten som du blev utsatt för.
 
Den orättvisa strukturen har gjort dig till den du är. Att du tänker och agerar ologiskt utifrån dessa fakta kan du omöjligen förstå.
Du tror att världen skall se ut så som den gör bara för att du ser den så genom dina egna ögon. Så som du betraktar världen så
bör alla betrakta världen, enligt dig.
 
                                                           —————————————–
 
När ditt barn iaktar dig så ser hon självklarheten. Det du säger och gör blir en självklarhet. Du ifrågasätts inte. Du är normen.
Vad du gör spelar mindre roll. Du är ändå normen.
Kan vi förstå att våra barn blir som vi själva är?
 
                                                       ———————————————
 
Våld överhuvud taget utövas ju nästan uteslutande av män.
Hur förklaras detta? Finns det en naturlig förklaring till detta ”fenomen”. Är det så att män av naturen tillgriper våld för att lösa konflikter?
Är detta beteende, så att säga, helt legitimt? Helt normalt?
Skulle denna hypotes gälla så innebär det, i så fall, att mänskligheten har en lika dyster framtid att se fram emot som den har haft
bakom sig under de sista tusentals åren.
Eller kan man förklara våldet utifrån andra ståndpunkter?
Ni vet ju mitt svar. Finns det andra svar?
 
                                                        —————————————–
 
Varför fuskar politiker, företagsledare och kapitalägare med skatter?
Dessa våra maktens män talar vitt och brett om hur vi vanliga människor skall sköta oss i samhället. Men själva så står dom inte för det dom predikar för.
Finns det någon förklaring till denna dubbelmoral? Ja visst finns det en förklaring.
Vår ologiska struktur prioriterar ju pengar, som vi vet. Maktens män är människor som, med alla medel, försöker berika sig själva på andras bekostnad.
Alltså ser man också till att komma undan skatter. Moralen hos maktens män är inte bättre än någon annans. Varför skulle den vara det?
Det är inte maktens män personligen som det är fel på, lika lite som det är fel på oss själva.
Det är strukturen som vi lever i som skapar det tänkande som maktens män och alla vi andra tar till oss.
Vi blir förbannade, med rätta, när vi läser om politiker och kapitalägare som skattefuskar. Vi menar att dom borde föregå med gott
exempel eftersom dom förvaltar samhällsstrukturen.
Men jag säger det igen. Vår struktur är ologisk därför så agerar vi alla som vi gör. Detta agerande kommer att fortsätta så länge strukturen ser ut som den gör.
Vi måste lära oss inse att så är fallet. Kan vi inse det?
 
                                                           ———————————————-
 
Tillbaka i tiden.
Maktens män roar sig med krig.
Krig skapar elände.
Slaven befinner sig mitt i detta elände. Hon är uppvuxen mitt i detta elände. Hon kommer att dö mitt i detta elände.
Livet är så här. Det går vidare från generation till generation, på det här viset.
Det ligger utanför tankeförmågan att tänka sig livet annorlundare än så som man själv lever.
Maktens män lever sina liv. Dom har sin kung, kejsare eller vad han nu kallas.
Han betraktas som en gud. Ja han är rent av guden.
Guden styr och ställer efter behag. Han har till sitt förfogande stora starka våldsapparater, så att makten kan upprätthållas och helst utvidgas.
Livet är så. Det är ingen som ifrågasätter detta.
Våldet härskar. Den som har makten bestämmer över andras liv. Han dikterar vilkoren. Dom underlydande faller på knä.
Makten är guden.
Religioner förkunnar att guden är alltings härskare. Jordens folk förslavas i denna trosuppfattning. Därmed legitimeras härskarna såsom gudar.
Att ifrågasätta härskarnas tänkande vore rena dårskapen. Man ifrågasätter inte guden.
Guden använder våld för att befästa sin makt och utöka den.
Det är inget att säga om det. Det betraktas som helt i sin ordning.
Att vara människa på samhällets absoluta bottenplatta innebär att synen på livet är just denna. Det står utanför allt förstånd att
kunna tänka sig livet annorlunda.
Den som är född slav, förbliver slav.
Den som är född kvinna, förbliver kvinna.
Detta faktum blev förödande för mänskligheten. Åtminstone för halva mänskligheten.
 
                                                     —————————————-
 
Det skrivs och det pratas mycket om dom alltmer försämrade arbetsvilkoren som i synnerhet drabbar dom yngre.
Naturligtvis är det mycket bra att alla får reda på dom här försämringarna.
”Vi förstår att man måste anpassa sig till förhållandena på arbetsmarknaden”, blir ofta svaret från arbetsmarknadens parter.
Men varför är det ingen som säger som det är? Varför är det ingen som pekar på orsaken till dom försämrade arbetsvilkoren?
Kan det vara så att ingen är medveten om orsaken? Ja det verkar ju så eftersom ingen säger som det är.
Ingen verkar tydligen förstå att orsaken till dom försämrade arbetsvilkoren beror på kapitalets alltmer ohämmande jakt efter pengar.
Marknadsstrukturen fungerar så.
Skall det vara så fullständigt obegripligt att kunna förstå detta faktum?
 
                                                   —————————————
 
Tobaksindustrin är laglig. Knarkindustrin är olaglig. Varför? Ja man kan verkligen fråga sig varför det är så?
Båda drogerna förgiftar ju människan och bryter ner henne, sakta men säkert. Borde därför inte både tobaksindustrin och knarkindustrin förklaras olagliga?
 
Vi tänker oss scenariot att människan inte tidigare hade kommit i kontakt med tobaksrökning.  Utan vi tänker oss att hon först nu, i vår tid,
får kännedom om och smak för tobaksberoendet. Vad hade hänt i ett sådant läge? Jo naturligtvis så skulle rökning, med all rätt,
ha klassats som ytterst skadlig för hälsan. Den skulle ha blivit dödskallemärkt som alla andra giftiga medel.
Tobakshandeln skulle ha fått göra sällskap med knarkhandeln och leva sitt liv på den svarta marknaden. Så skulle med all säkerhet
tobakshandeln ha fått bedriva sin verksamhet om rökningen hade fått se dagens ljus i vår tid.
Men som vi vet så tillhör tobakshandeln den etablerade marknaden och då hamnar vi i ett helt annat läge.
Tobaksindustrin har varit etablerad i hundratals år med astronomiska kapitalinvesteringar.
Den är en storindustri och en sådan ”näring” är väl förankrad i vår struktur. Därmed går det inte att förbjuda denna mäktiga ”näring”.
Det tillåter, så att säga, inte strukturen. Det är förklaringen till varför denna giftindustri får härja fritt inom den nuvarande strukturen.
Att den enbart är till skada för människan väger lätt i sammanhanget. Mäktiga ekonomiska intressen inom den patriarkala
maktstrukturen har inget intresse av att överge denna människoförnedrande ”näring”.
Vad beträffar knarkindustrin så kan vi därmed med stor sannolikhet fastställa att om knarkmissbruket vore lika utbrett som
nikotinmissbruket så skulle även denna ”näring” vara godkänd.
Hade knarkmissbruket haft samma historiska anor som tobaksmissbruket så skulle inte knarkindustrin behöva hålla till på den
svarta marknadens bakgård. Nej knarkindustrin skulle ha varit lika väletablerad och omgivit sig med samma profithungriga män
som nu solar sig i glansen av den rumsrena tobaksindustrin.
 
                                                        ————————————–
 
”Felet” med oss människor det är att vi betraktar samhället som vi lever i, som normalt.
 
                                                        —————————————
 
Kapitalflödet genom ett samhälle i den så kallade rika världen är som vi vet enormt. Det är så enormt att vi med svårighet kan förstå dess storlek.
När det är så enormt så kan man tycka att människorna i detta samhälle borde kunna leva sina liv i välfärd och lycka.
Man kan tycka att alla skulle kunna ta del av det enorma kapitalflöde som strömmar genom samhället. Detta vore väl det logiska förhållandet, kan man tycka.
Eller vad säger ni?
Som vi vet så är ju denna logiska tanke en utopi idag. Och vi vet ju varför den är en utopi. Eller hur? Jo kapitalet tillfaller en minoritet i samhället.
Vi kallar minoriteten för maktens män.
Det är denna minoritet som ”sitter på” den enorma kapitalmängd som strömmar genom samhället. Majoriteten, alltså dom vanliga enkla
människorna får dela på smulorna av den enorma kapitalkaka som maktens män förfogar över. Och som vi har redogjort för så är det maktens män
som sätter spelreglerna för det som vi benämner marknaden. Det är bara för den vanliga enkla människan att räta in sig i ledet.
Är detta förhållande logiskt?
 
                                                              —————————————
 
Förstår vi att världen ser ut som den gör, på grund av att det är statusskillnader mellan människor? Nej jag tror inte att vi förstår det.
Tror du att vi förstår det?
 
                                                           —————————————
 
Jag vågar mig på ett påstående!
Jo jag påstår så här: om vi på förhand kunde intala oss själva att våra egna åsikter bidrar till att våra samhällen fungerar på ett orättvist sätt så
skulle därmed våra samhällen fungera på ett humanare sätt om vi därmed förkastar dessa våra åsikter.
Men kan vi förmå oss att tänka så?
 
                                                           ——————————————
 
Det vad det här med religioner igen.
Är vi helt på det klara med att religioner är påhittade trosuppfattningar som helt strider mot all förnuft och logik? Ja vi antar att detta står helt klart.
När då två, eller flera religioner, råkar i konflikt med varann. Vad blir resultatet? Jo om vi gör en historisk tillbakablick så ser vi
hur dessa konflikter löses. Dessa löses med våld. Eller hur?
När två inhumana uppfattningar kolliderar så blir resultatet konflikt och våld. Man kanske kan säga så här: det är inte människorna i sig
som råkar i konflikt med varann, det är människornas trosuppfattningar som råkar i konflikt.
Samma sak med etniska konflikter. Människorna har naturligtvis även här manipulerats till att tro att deras existens har att göra med deras
etniska tillhörighet.
Således: när två eller flera etniska grupper kommer i konflikt så löses detta likaledes, med våld.
 
Att den patriarkala strukturen ligger bakom allt det här eländet råder väl ingen tvekan om. Eller är detta svårt att förstå?
 
                                                    ———————————————-
 
Vi kommer att förändras som människor när kapitalet fördelas rättvist i våra samhällen.
Kan du och jag ta till oss att vi kommer att tänka och agera på ett annat sätt när kapitalkakan delas upp rättvist?
Att du och jag kommer att förändras på detta vis verkar ju helt obegripligt. Men tänk efter: dagens orättvisa samhällen måste ju bero på någonting. 
Det är bara det mänskliga tänkandet och agerandet som är orsaken till att det är som det är. Ditt och mitt tänkande konserverar strukturen.
Vi låter, så att säga, strukturen ha sin gång. Vi låter kapitalkakan fördelas orättvist.
Ja ärligt talat så är vi väl inte medvetna om att strukturen kan se annorlundare ut. Därför kan vi heller inte förstå att vi kan tänka på ett
annat sätt än vad vi nu gör.
 
                                                    ————————————————
 
 -Vad funderar du på?
 -Jo jag funderar på om jag skall slå upp en whisky till.
 -Jaha.
 -Jag är fullt medveten om att skärpan försvagas men samtidigt gör mig whiskyn så gott. Ge
   mig ett råd?
 – Ta dig en whisky till!
 – Tack för rådet!
 
                                                  ———————————————-
 
Kan någon förklara logiken i att det skall vara löneskillnader i samhället?
Kan någon förklara det logiska i att den materiella standarden skall vara olika i samhället?
Är det logiskt att ett samhälle fungerar så?
Är alltså orättvisan logisk?
Ja ni politiker måste ju anse att det är logiskt med orättvisan i samhället eftersom ni ju förvaltar samhället.
Om detta resonemang stämmer då innebär det att det skulle vara ologiskt att arbeta för att kapitalkakan i samhället fördelades rättvist, eller hur?
 
                                                 ———————————————-
 
”Unga intresserar sig allt mindre för politik”, stod att läsa i tidningen.
”Unga engagerar sig allt mindre i dom politiska partierna”.
Ja men det är ju helt förnuftigt resonerat, från ungdomarna alltså. När känslan finns att våra samhällen inte fungerar på ett logiskt sätt,
varför skall man då gå med i politiska partier som ju är en del av den rådande strukturen? ”Våra” politiska partier är en del av vår struktur,
dom förvaltar den rådande strukturen. Av denna anledning så arbetar inte ”våra” politiska partier med frågor som handlar om ett ifrågasättande av
själva strukturen.
– Nej vi är ju en del av vår struktur. Då kan vi inte förneka den.
Därför får unga människor känslan av att ingenting grundläggande kan förändras. Därav vill man inte engagera sig i politiska partier.
Helt förnuftigt tänkt alltså.
Politiska partier käbblar om mer eller mindre skatt på alkohol; mer eller mindre skatt på drivmedel; slopad eller ej slopad fastighetsskatt;
höjd eller sänkt arbetsgivareavgift. Med mera, med mera.
Naturligtvis kan dessa spörsmål vara viktiga i sig men det är ju ändå ”småpotatis” som man tjafsar om. Vem orkar engagera sig i sådant tjafs.
Sådant tjafs ifrågasätter ju inte vår orättvisa och därmed ologiska samhällsstruktur. Det är ju därför som unga inte engagerar sig i politiska partier.
 
                                                      ——————————————-
 
Förutsättningen för att dagens marknad överhuvud taget skall fungera beror ju på att vi alla har marknadstänkandet inom oss.
Vi har alltså själva blivit inmatade med det tänkesätt som krävs för att marknaden skall fungera som den gör.
Marknaden vill ha oss till hårt arbetande människor som dessutom konsumerar så mycket som möjligt, av det som vi tjänar.
Vad vi konsumerar det spelar ingen roll i marknadens ögon bara vi sätter sprätt på så mycket pengar som möjligt.
Marknaden producerar ”skit och dynga” som vi trycker i oss.
Vi går omkring som bolmande skorstenar av allt nikotinberoende.
Vi vaggar fram som övergödda grisar av all snabbmat.
Våra hjärnor matas av våld från datorer och TV-apparater så att vi förlorar all sans och vett.
Ju snabbare dom här ”hjulen” snurrar ju mer tjänar marknaden på det. För att detta skall fungera så krävs ju att själva vårt tänkande är
inställt på det viset som marknaden önskar. Eller hur?
Vårt mål med livet bör alltså enligt marknaden vara att tjäna så mycket pengar som möjligt och dessutom konsumera så mycket som det bara går.
Är vi besjälade av detta målmedvetna tänkande då fungerar vi helt enligt marknadens ambitioner.
Fungerar vi så? Ja visst gör vi det. Vårt tänkande har formats så att vi är mer eller mindre fokuserade på att enbart tänka ekonomiskt.
Ekonomin styr vårt tänkande. Ekonomin har blivit vår drivfjäder i tillvaron. Vi är inte människor, av kött och blod.
Vi är ekonomiska varelser där livet går ut på att tjäna pengar. Människan i sig är ointressant, sett utifrån marknadens ögon.
Det intressanta med människan är vad hon kan tjäna ihop medan hon lever. Att tjäna pengar blir själva drivfjädern med livet, kosta vad det kosta vill.
Våra liv görs mätbara i dollar. Allting mäts utifrån ekonomiska diagram.
En sak till: du och jag är marknaden men dom som sätter spelreglerna är maktens män.
 
                                                        —————————————
 
– Du som är arbetslös är en belastning för samhället!
– Detta är väl ingen nyhet för oss? Inte kan väl den som är utan jobb vara en tillgång för  
   samhället?
– Nej det är klart, du kostar ju skattepengar. Så det bästa vore egentligen att du inte fanns
   till.
– Det är ju precis så vi känner oss, värdelösa alltså.
– Och vet du varför det är på det viset?
– Därför att vi inte är till någon nytta.
– Nej det beror på att samhället ser ut som det gör. Att kapitalet ägs av ett fåtal är
   orsaken till att du är en belastning för samhället. Skulle däremot kapitalet ägas av alla i
   samhället så skulle du tvärt om vara en tillgång för samhället. Märkligt va?
– Ja mer än märkligt.
– Det är mycket man kan förundra sig över.
 
                                                        —————————————–
 
Varför är en politiker bättre på att ”leda” samhället, än du och jag?
Jo därför att en politiker aldrig reflekterar över om vi lever i strukturell orättvisa.
”Vad är det för tjafs? Ägna dig åt någonting vettigt istället!”
 
                                                     ——————————————-
 
Skulle vi leva i en logisk/rättvis struktur så vore lagar och regler i det närmaste onödigt. Vi skulle ju då tänka logiskt vilket innebär att vi skulle
betrakta varann med största medmänsklighet.
Logiken säger oss att det är ohållbart att skaffa sig allehanda fördelar på andras bekostnad. Detta är inte genomförbart med ett logiskt tänkande.
Inga våld och övergrepp kan få fäste i samhällen när vi tänker logiskt.
Motsatsförhållandet blir då: där våld och övergrepp existerar så bevisar detta att samhällen fungerar ologiskt/orättvist.
 
Är det någon mening med att känna till dessa fakta?
 
                                                     ———————————————–
 
Åter igen kan vi se, höra och läsa om nedsmutsningen av vår natur. Och åter igen ställs den riktiga diagnosen att det krävs en total förändring av
företagens ohämmade utsläpp som förgiftar och kväver vår natur.
Om naturen och därmed vi själva skall ha en chans att kunna leva vidare på den här planeten så är den så kallade expertisen eniga om att vi är
tvungna att upphöra med all nedsmutsning av vår natur. Man har till och med kommit fram till att den ”gudomliga” tillväxten inte längre är hållbar.
Sådana analyser skulle ha varit omöjliga att föra fram i media för ett tiotal år sedan.
Dessa konstateranden är mycket glädjande. Men fortfarande saknas det avgörande konstaterandet till varför vår planet förgiftas och utarmas.
Dom ledande media ser inte att grundorsaken till förgiftningen av planeten och därmed dödförklaringen av livet beror på det orättvisa kapitalägandet.
Skall det ta ytterligare ett tiotal år innan den så kallade expertisen kommer fram till denna slutsats? För det är väl enbart den så kallade expertisen som
får dom offentliga medierna att föra fram denna enda riktiga analys?
Hur länge skall det behöva ta innan det blir ”vetenskapligt” bevisat att orsaken till förgiftningen av vår planet beror på det orättvisa kapitalägandet?
 
                                                     ————————————————-
 
Du har allting som man kan önska sig och ändå syns det på dig att du inte mår bra. Vad kan detta bero på?
Det är någonting som inte stämmer. Du kanske anar vad det är?
 
                                                      ————————————————-
 
Det är först när vi står vid sidan om samhället som vi förmår se strukturens avigsidor och felaktigheter.
När människan föds och växer upp inom strukturen så blir det i praktiken mycket svårt för henne att kritiskt granska den struktur som hon lever i.
Vi i vårt samhälle betraktar andra samhällen ofta som rena rama dårskapen. Att vi betraktar dessa samhällen på det viset beror på att vi står vid
sidan om och studerar dessa samhällen. Skulle vi själva leva mitt i dessa samhällen så kommer vi att ha mycket svårare att se denna dårskap.
Vi ser således dårskapen i andra samhällen men vi ser inte dårskapen i vårt eget samhälle.
 
                                                        ———————————————
 
Kan vi tänka tanken att i framtiden så kan ingen äga någonting av jorden som vi lever på? När vi nu ställer frågan så kommer förmodligen
alla att anse denna tanke som absurd. Den är fullständigt otänkbar. Lika otänkbar som om man under medeltiden skulle föra fram tanken
att kvinnan är jämlik mannen.
Lika lite som det var en realistisk tanke under medeltiden, att kvinnan är jämlik mannen, lika lite är det en realistisk tanke idag att tänka sig att
ingen kan äga någonting av jorden och den gemensamma natur som vi lever i. Men i framtiden blir denna tankegång den enda logiska och därmed rätta.
Eller vad tror ni?
Det måste bli så därför att våra samhällen kommer inte att fungera om det fortsätter som det gör idag. Den ojämlika patriarkala strukturen bryter sönder
allt sunt och logiskt i naturen. Så kan det inte fungera längre. Då finns ingen framtid för oss. Så enkelt är det.
 
                                                         ——————————————–
 
”Genom att arbeta så skall man finna meningen med livet. Man kommer att känna sig behövd och få en positiv självkänsla”, säger dom som tror sig veta.
Det är väl möjligt att den här bilden av arbetet har anammats av oss själva också. Dom så kallade samhälls- och människokännarna menar att vi
mår bra av att gå till ett arbete varje dag. Det är säkert en riktig tankegång.
I så fall så betyder det att alla dom människor som står utanför arbetsmarknaden känner sig mer eller mindre värdelösa som människor.
Det blir ju konsekvensen av ovanstående påståenden.
Om nu detta resonemang skulle gälla så vore väl det naturliga att alla arbetsföra människor fick arbeta, åtminstone lite grann. Eller hur?
Istället för en hög arbetslöshet så är det väl bättre om arbetstiden för dom arbetande minskades ned så att alla fick möjligheten att arbeta, lite grann?
Eller är det fel att tänka på det viset?
All den stress och utslitning som idag drabbar många heltidsarbetande människor kunde ju minska väsentligt om arbetstiden kortades ned.
Stressjukdomar och utslitningar skulle ju minska dramatiskt om dessa enkla åtgärder infördes. Ekonomiskt så skulle samhället tjäna stora pengar på att
människorna kunde hålla sig friska. Och dom arbetslösa skulle kunna vara med om att skapa mervärden genom att delta i produktionen. Arbetslösa kostar ju samhällsekonomin stora summor pengar. Dom blir en gigantisk utgiftspost för samhället.
Som sagt, samma sak med dom arbetande människorna som måste sjukskriva sig på grund av det mer och mer uppskruvade arbetstempot.
Var finns logiken i den här ekvationen?
Samhället tvingas betala skyhöga belopp till alla människor som inte befinner sig ute på arbetsmarknaden. Samtidigt så flödar enorma
kapitalmängder genom marknaden. Vad beror denna högst ologiska situation på? Jo vi befinner oss i ettt samhälle som fungerar på ett ologiskt sätt.
Det är ett orättvist samhälle som vi lever i. Maktens män, dom stora marknadsaktörerna, sätter nämligen spelreglerna för hur kapitalet skall flöda i samhället.
Det bara är så och det är så därför att strukturen är sådan. Marknadsstrukturen ser ut som den gör beroende på att kapitalägarna vill ha
strukturen på det viset. Kapitalägarna vill sålunda att dom som arbetar skall jobba så mycket som möjligt och så effektivt som möjligt.
Kapitalet tjänar mest pengar på det viset. Detta är uträknat av företagsekonomer. Allt som händer och sker på marknaden ingår i kalkylen.
Om vissa sektorer av marknaden inte är tillräckligt lönsamma så avskedas människor. Så enkelt är det. Marknaden dumpar dessa människor
och de blir värdelösa i marknadens ögon. Hur det går för dessa är totalt ointressant för marknaden. Det enda intressanta det är huruvida det
investerade kapitalet skall kunna förränta sig. Sådan är verkligheten.
Nej ett minimum av anställda som jobbar så effektivt och så mycket som möjligt ger störst förtjänster. Arbetslösa människor lämnas därmed över till den
samhälleliga ekonomins bekymmer.
 
                                                 ———————————————-
 
Idag ser många av oss som sitt mål med livet att bli rika och leva ett mer eller mindre glamouröst liv.
Detta tänkande betraktar vi idag som helt acceptabelt och normalt. Vår struktur har naturligtvis lagt grunden för detta tänkande.
Men det faller ju på sin orimlighet att alla människor skall kunna leva luxuösa liv.
Det här tänkandet kräver nämligen både vinnare och förlorare för att fungera.
Vilket i och för sig gäller idag, som vi kan se, men det kan omöjligen fungera i framtiden. Detta tänkande kommer nödvändigtvis att förändras från
jagandet efter pengar till ett tänkande där alla skall ha det så bra som möjligt.
Men som sagt, det krävs en strukturell förändring av marknaden och därmed av samhället innan vi når dit.
 
                                                    ———————————————-
 
Kära vänner, ser ni inte vad det ologiska tänkandet ställer till med? Religionen och hela det religiösa spektaklet har ju förvandlat en stor del av
mänskligheten till individer med fullständigt absurda tankebanor. Och detta, mina vänner, pågår än i denna dag.
Vi bekymrar oss över den religiösa fanatismen under medeltiden, som antog groteska former. Men tänk efter, det är ju samma ologiska tänkande som
vi har ärvt in i vår egen tid. Därför är det ju inte att undra på att världen ser ut som den gör.
Galna idéer har skapat galna strukturer och detta fortsätter år ut och år in. Det ser mörkt ut för mänskligheten när man betänker
hur ologiskt vårt tänkande fungerar.
Allt hänger ihop. Kungar; påven; stater; militärapparater; kastsystem; ojämlikhet; rikedom kontra fattigdom; kvinnoförnedring; krig och våld.
Kan vi ta till oss detta faktum att all denna ologiska smörja hör ihop? Kan vi förstå att religioner lika väl som det orättvisa kapitalägandet
utgår ifrån samma ologiska struktur? Förstår vi att den universella kvinnoförnedringen hänger ihop med krig och våld?
Dom stora marknadsaktörerna profiterar på vanliga människors liv och leverne, förstår vi det?
All denna ologiska och inhumana ojämlikhet är kännetecknande för vår struktur! Inser vi det?
 
                                                      ————————————————
 
Patriarkatet har lärt oss att en stark ekonomi är makt!
Vi tänker på detta vis därför att vi lever i detta samhälle. Samhället är besjälat av detta ekonomiska tänkande.
Det formar oss på liknande sätt som religionen formar oss människor i starka religiösa samhällen.
Den som har en stark ekonomi kan leva ett ”bättre” liv än den ekonomiskt svage. Så är det. Denna sanning lär vi oss redan som barn.
Vårt tänkande formar oss på detta vis, mycket tidigt. Men även detta tänkande har en historisk förklaring.
På samma sätt som vi lär oss att vi lever i ett speciellt land så lär vi oss också att det är ekonomin som styr människors sätt att leva.
Vi strävar efter att få en så stark ekonomi som möjligt. Vi vill tjäna pengar. Mycket pengar. Det kan man kalla för ett speciellt ekonomiskt tänkande.
Men skapar inte ett sådant tänkande orättvisor?
Blir inte resultatet att en minoritet av folket tjänar massor med pengar medan majoriteten får nöja sig med smulorna?
Är det inte så som det ser ut i våra samhällen världen över? Jo det är ju precis så som det ser ut.
En minoritet har med olika medel skaffat sig en mycket stark ekonomi medan majoriteten ofta får kämpa sig fram för att kunna leva vidare.
Är det inte så? Ja visst är det så. Skall det vara så? Ja enligt det historiska patriarkala tänkesättet så skall det vara så.
Det skall vara skillnad på människa och människa. Det skall fungera på det viset att några kan sko sig på andras bekostnad.
Och naturligtvis så betyder detta tänkande att man bäddar för orättvisor.
 
                                                    —————————————-
 
Om du har större utgifter än inkomster så går du back. Hur fixar du dig ur den här knipan?
Jo antingen så drar du ner på utgifterna så att du går med plus eller så måste du låna för att täcka upp den sammanlagda förlusten.
Väljer du att låna ( du kanske inte har något val ) så skjuter du förlusten framför dig. Kan du fortsättningsvis inte balansera dina utgifter mot
dina inkomster så innebär det att du hamnar i ett ännu sämre läge än när du tog ditt lån. Du skall ju betala den nya utgiften ( lånet ) plus
dom förluster som uppkommer regelbundet eftersom du inte har lyckats få till en balans i ekonomin.
Kanske du fortsätter att ta nya lån för att täcka upp dom ännu större förluster som nu uppkommer? Du sitter fast i den så kallade skuldfällan.
Dina långivare vill ha tillbaka pengarna som dom lånat ut till dig. Men du har inga pengar att ge till dom. Vad händer? Jo du måste sälja det du har
och har du ingenting att sälja så blir du tvingad att leva på existensminimum. Dina långivare har ju lånat ut pengar till dig för att dom skall tjäna pengar på dig.
Det är det enda intresse dom har. Dom kommer nu att göra allt för att kräva in pengar från dig. Kosta vad det kosta vill.
Föreställ dig att mängder av människor i samhället har hamnat i samma knipa som dig. Och att dessutom mängder av företag
befinner sig i samma situation. Vad händer då? Jo långivarna, alltså dom som skall tjäna pengar på dig och alla andra,
kan inte fortsätta med sin verksamhet på grund av att dom inte får in några pengar. Det hjälper inte hur dom än hotar och skriker,
dom får ändå inte in några pengar. Långivarna tvingas lägga ned sin verksamhet och det resulterar i att hela samhället blir lamslaget.
Hur skall nu samhället agera? Jo eftersom marknaden är privatägd i samhället så lägger samhällets förvaltare, alltså politikerna,
all sin energi på att marknaden skall tillföras kapital så att ”hjulen” börjar snurra igen. Det samhälleliga kapitalet, främst skatter, används i första hand till att hjälpa kapitalägarna att få igång marknaden.
Vilka blir förlorare respektive vinnare i detta scenario?
Jo som vanligt så blir dom arbetande och dom arbetslösa människorna förlorare och vinnare blir kapitalägarna.
Samhället kan inte fungera på ett annat sätt när kapitalet är privatägt.
Men detta var väl ingen nyhet?
 
                                                           —————————————
 
Om vi förstår vårt ursprung så är det ganska lätt att inse varför mänsklighetens historia har formats som den har gjort.
Det bör stå klart för oss att dagens ojämlika och besynnerliga värld har sin förklaring i historien. Det är, med andra ord, inte undra på att det är som det är.
 Jag har sagt det tidigare och jag kommer att upprepa det många gånger framöver.
Det är konstaterat att någonting har gått snett under mänsklighetens historia. Först när vi inser att det har gått snett och
framför allt vad som har gått snett, först då kan vi ta itu med problemen och lösa dom.
Det är just på denna avgörande punkt som historiebeskrivningen misslyckas. Historiebeskrivningen beskriver människans historia
men man misslyckas med det väsentligaste. Nämligen att konstatera att någonting har gått snett under mänsklighetens gång, som
ju leder fram till de djupgående motsättningar som präglar människans samhällen förr och idag.

————————————————————————————-

Är det politikernas fel att världen ser ut som den gör? Det är ju mot politikerna som vi riktar vårt missnöje när ”allting” går åt fel håll. Man kan ju därför tro att det beror just på dom beslutande politikerna.
 
I takt med att vårt missnöje över den förda politiken växer så tilltar naturligtvis föraktet. Politikerföraktet sprider sig genom samhället som en svulst. Med denna bakgrund så blir det, så att säga, förståeligt att vi beskyller våra politiker för allt negativt som drabbar våra samhällen.
 
Men är problemet så enkelt att förklara? Skall vi förstå politikens roll i våra samhällen så måste vi också se hur hela den strukturella uppbyggnaden av våra samhällen fungerar. Så som våra samhällen är uppbyggda så måste också våra politiker förhålla sig. Och vi vet ju hur den strukturella byggnaden ser ut. Jag tänker inte beskriva den ännu en gång utan konstaterar att politikerna helt enkelt, mer eller mindre, accepterar uppbyggnaden. Man accepterar alltså att den ekonomiska makten – marknaden – i allt väsentligt formar våra samhällen. Politikerna ser därför som sin ”uppgift” att göra allt för att denna rådande strukturella ordning skall kunna ”blomstra” på ett så bra sätt, som möjligt.
 
Men eftersom vi har lärt oss att vårt rådande ekonomiska system – det kapitalistiska systemet – inte klarar av att skapa humana samhällen så leder naturligtvis denna ordning till att det uppstår missnöje över hur våra samhällen fungerar.
 
När vi nu konstaterar att systemet finns- och har funnits på plats sedan mycket lång tid så kan man tycka att vårt missnöje borde rikta sig mot systemet och inte mot våra förvaltande politiker. Men så är tydligen inte fallet. Istället så får våra politiker ta ”skiten” när systemet havererar.
 
Att vi reagerar så kan enklast förklaras med att vi också, liksom våra politiker, accepterar det rådande systemet. Vi ”förmår” oss inte att tänka ”utanför” dom strukturella ramar som våra samhällen är uppbyggda i. När nu dessa strukturella ramar inte klarar av sin ”uppgift” då riktar vi vårt missnöje mot politikerna när vi istället borde ha riktat vårt missnöje mot själva den strukturella uppbyggnaden.
Vårt missnöje skall alltså, i första hand, riktas mot den ekonomiska makten som är själva ”grundbulten” i våra samhällens strukturella uppbyggnad.
 
Men kan då våra politiker agera på ett annat sätt än vad dom nu gör? Nej egentligen kan dom inte det. Dom har ju att förhålla sig till den rådande verkligheten. Och den rådande verkligheten är nu det samhälle vi lever i. Alltså gäller det i den politiska beslutsprocessen att ”smörja” det strukturella ”maskineriet” så gott det går. Man kan därför säga att politiken är ”bakbunden” av dom överordnade ekonomiska besluten som tas i marknaden. Politiker blir ”springpojkar” åt dom verkliga makthavarna i våra samhällen. Detta beroendeförhållande mellan den politiska- och ekonomiska makten skapar politikerföraktet emedan det är dom offentliga politikerna som vi kan ”komma åt”.
 
 Dom ekonomiska besluten tas utan offentlig insyn eller medverkan. Det är en dold och sluten värld som gäller för den verkliga makten. Vi kommer inte åt dom. Lagar och bestämmelser gör att den ekonomiska makten i praktiken kan agera ostört på marknaden.
 
Politikerna får istället ta ”skiten” när nu det rådande ekonomiska systemet ”rämnar” och inte klarar av att ge människorna ”drägliga” liv. Dessutom späds föraktet på när politiker utnyttjar dom ”dolda” ekonomiska beslut som är mer eller mindre legitima för systemet.
 
Jag menar, ett ekonomiskt system som baseras på privatägt kapitalägande förutsätter att vi människor i våra samhällen konkurrerar om kapitalet som flödar genom samhället. Att roffa åt sig en så stor ”kakbit” som möjligt ingår, så att säga, i spelets regler. Vare sig det sker legalt eller illegalt, har i praktiken inte så stor betydelse. Huvudsaken är att det illegala sköts på ett ”fint” sätt.
 
Det säger sig självt att politiker på ledande befattningar har stora möjligheter att fiffla till sig pengar i dom ”affärsuppgörelser” som ständigt uppkommer mellan samhället och marknaden. När så ibland detta fiffel uppdagas, vilket ju händer då och då, så blir samhällets reaktion på våra folkvalda naturligtvis negativ. Politikerföraktet fördjupas alltmer.
 
 Men observera här, att det är själva det ekonomiska systemet – kapitalismen – som möjliggör korruptionen och både det legala och illegala fifflandet.

————————————————————————————————————-

Alla vet att det är så här! Det är egentligen ointressant att ständigt upprepa vad alla redan känner till. Tillståndet i världen, menar jag. Om detta tillstånd är vi ju alla, i stort sett, överens om. Därför behöver vi inte orda mer om denna sak.
 
När du säger att ungdomsarbetslösheten är så hög att det har blivit ett av dom största samhällsproblemen för oss, så vet vi redan detta. Således ingen nyhet. Ändå upprepas detta samhällsproblem, som om det skulle vara en nyhet.
När du säger att klimatförändringen, i huvudsak, beror på oss människor då vet likaså dom flesta av oss att detta påstående har varit känt sedan relativt lång tid.
När du säger att krig och våldsamma konflikter har existerat i tusentals år då blir det som en förtydling av något som alla kan skriva under på.
När du säger att kriser, av alla de slag och på alla plan, verkar följa oss som en skugga då drar du samma slutsatser som en majoritet av samhällenas invånare.
 
Men allt detta vet vi ju redan. Varför måste vi fortsätta att formulera dessa, redan kända, påståenden?
Vad skall vi då skriva om? Jo vi skall skriva om orsakerna till allt detta som vi nu vet. Vad tjänar det till att veta hur våra samhällen fungerar om vi inte också tar reda på dom grundläggande orsakssammanhangen? Är det inte ur denna kunskap som verkliga förändringar kan åstadkommas?

———————————————————————————————————-

A:
Ledande ekonom sågar Bitcoin för att den inte har något reellt värde. Enligt mig mycket lustigt!
 
B:
Varför? Ekonomens tankar är ju korrekta.
 
A:
Det lustiga låg inte i det han sa om Bitcoin, utan liknelsen med annat som ekonomen tycker är helt normalt … att han sågar en valuta för att den inte har någon koppling till ett reellt värde alltså.
 
C:
Jo, jag har sett ekonomen såga Bitcoin med argumentet att det är svårt att se att det finns någon som garanterar att det har något som helst värde. Visst kan man skratta åt att FED:s dollar ser ut att förlora sitt värde i det långa loppet och att USA aldrig kommer att kunna betala sina statsskulder men samtidigt får man erkänna att det faktiskt råder en stor skillnad mellan garantierna bakom Bitcoin och FED:s dollar. FED:s dollar garanteras av FED:s ägare och av staten och det är faktiskt en jäkla skillnad.
 
A:
Så är det givetvis, men jag tycker ändå det fanns en stor humor i det.
 
D:
Bara för att det finns en garanti behöver det som jag ser det inte innebära att det finns ett verkligt värde i en valuta. I kreditbaserade penningsystem är en stor del av ”värdet” bara ett virtuellt värde. Därav kaoset som uppstår när marknaden tappar tron på den virtuella valutan.
 
E:
Det finns en stor skillnad mellan pengar och bitcoin, nämligen att det ligger mänskligt arbete bakom förtjänandet av pengar (som står i proportion till mängden arbete). Ovanpå detta kommer spekulation med värden som skapats av mänskligt arbete, vilket gör att värdet kan bli ”fel” och bubblor spricker. Men finns trots allt mänskligt arbete i botten av ett penningsystem – skapar man pengar ur bara luft (som många hävdar) så faller penningvärdet förr eller senare tillbaka.
 
F:
Man kan väl allvarligt ifrågasätta vilket mänskligt arbete som ligger bakom de många miljarder USD som FED pumpar in i storbankerna varje månad. Några tangentbordstryckningar är allt som krävs.
 
D:
Jag tror det är viktigt att skilja på skapandet (tillblivelsen) av pengar och förtjänandet (transaktion) av pengar. Pengar skapas inte genom arbete. Penningmängden står alltså inte i proportion till mängden arbete. Om så vore fallet hade vi inte haft massarbetslöshet. Å andra sidan hade vi haft ännu värre inverkan på jorden.
Pengar är ett socialt kontrakt mellan människor inom ett valutaområde. I tillväxtekonomier skapas pengar genom ökade krediter. När dessa krediter inte står i proportion till reala värden, eller begränsas av den existerande penningmängden (100% kapitaltäckningskrav), utan blir föremål för spekulation blir ekonomin överhettad och till slut brister bubblan. (Kredit är i sig inte ett problem utan det uppstår när kredit skapas med ränta).
Oavsett vad man tycker om bitcoins så är de pengar då det går att byta en vara/tjänst med dem eller köpa dem med en annan valutas pengar.
 
B:
En del anser att handel med bitcoin inte medför någon egentlig konsumtion, och handel i valutor har undantag från momsplikten. Men myndigheten menar att det undantaget inte kan gälla för bitcoin eftersom valutan inte är ett lagligt betalningsmedel.


En nämnd har prövat fallet och hänvisar bland annat till ett utlåtande från inspektionen, som säger att eftersom bitcoin används som betalningsmedel hos flera företag både hos oss och utomlands uppfyller valutan förutsättningarna för att klassas som betalningsmedel. Därmed kan bitcoinhandeln undantas från momsplikten, menar nämnden.

Det håller inte myndigheten med om. Nu har myndigheten överklagat och begärt att denna inhämtar ett besked från EU-domstolen om momsplikten gäller eller inte.

F:

 Känns som om vi både behandlar frågan om vad som är pengar och frågan om vad som gör att en viss typ av pengar accepteras som världens reservvaluta. Det är ju onekligen två olika diskussioner.

Jag håller med dig, D, om att pengar är en social konstruktion som är starkt förknippad med förtroende och som bevisar sitt värde genom att vara användbar för transaktioner. Sen kan man väl hävda att den mest användbara typen av pengar är den som man kan betala sina skatter med. Dit har ju inte Bitcoin tagit sig än någonstans.

E:

Om man seriöst tycker att den viktiga frågan är hur pengar skapas (knapptryckningar på FED, sedelpressar…) så förstår jag inte det stora intresset för frågan. Det måste väl vara mer intressant vad pengar representerar. Även pengarna som skapas av FED syftar ju till att få igång ekonomin och leda till mänskligt arbete, något sådant syfte har bitcoin aldrig haft (vad jag vet). Sedan behöver ni inte övertyga mig om att FEDs strategi kommer att misslyckas, men det är en annan fråga.

Jo, jag anser att penningmängden står i proportion till mängden arbete – men inte på det entydiga sätt som man kanske skulle vilja. Om pengar skapas utan att förtjänas så ger det inflation (vilket i princip innebär att pengar inte skapas – åtminstone inte i meningen köpkraft/betalningsmedel).

Och ett PS om petrodollar: Det är klart att USA kunnat tillskansa sig oförtjänt mycket av världens oljeproduktion genom sin valutahantering och allt som hänger samman med denna. Men om världens oljeproduktion skulle varit mindre utan detta tycker jag är tveksamt (även om jag inte utesluter det – efterfrågan från USA tar sig dock många uttryck bland annat i investeringar i infrastruktur och geopolitik). Men från de oljeproducerande ländernas synvinkel är det ingen förlustaffär – de byter olja mot köpkraft. De dollar de får kan de i sin tur byta mot varor och tjänster på den internationella marknaden – alltså i förlängningen mot reellt arbete. Det skulle inte varit ett dugg bättre med guld

C:

 Jag kan se att vi har berört tre frågor:

• Vad är pengar?
• Vad är lagliga betalningsmedel?
• Vilka valutor används som reservvalutor av de större nationernas centralbanker?

Pengar är naturligtvis sådant man kan betala med till exempel Riksbankens mynt och sedlar, de privata bankernas kreditpengar och Bitcoin.

Beträffande lagliga betalningsmedel sägs i 5 kap. 1 § andra stycket lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank att sedlar och mynt som ges ut av Riksbanken är lagliga betalningsmedel. I förarbetena till lagen anges att detta innebär att var och en är skyldig att ta emot sedlar och mynt som betalning (prop. 1986/87:143 s. 64). Frågan är om även de privata bankernas kreditpengar kan räknas som lagliga betalningsmedel eftersom de kan växlas till Riksbankens mynt och sedlar. Svea hovrätt har faktiskt givit en person som vägrade att betala med kreditpengar, rätt i sitt beslut ÖÄ 1269-11. Det betyder att privatbankernas kreditpengar inte är lagliga betalningsmedel. Bitcoin är det definitivt inte. 

Slutligen, när det gäller reservvalutorna så är det en rent empirisk fråga -det är bara att se efter vilka valutor som används som reservvalutor.

A:

Fast E, att guld inte är en bra  bas kan väl inte vara ett argument som försvarar dollarn/petrodollarns ställning? Det blir lite som att försvara  kapitalismens brister genom att låtsas som att kommunism och planekonomi är det enda alternativet eller att bevisa Darwins  evolutionsteori genom att visa att skapelseberättelsen inte kan vara sann. 
Det måste väl kunna ha funnits/finnas andra bra alternativ? 
Jag har ställt den här frågan förut, men den avfärdades då, just med hänvisning till guldet, men jag ställer den igen; är inte den största anledningen till att USA kunde springa ifrån i välståndsligan just att de genom Bretton Woods överenskommelsen kunde blåsa resten av världen under en lång period?

 Eller är man konspirationsteoretiker om man tänker så? Spontant känns det ju logiskt att om man kan trycka extrapengar som faktiskt går att använda i handeln med andra länder så borde det ju leda till att man (orättvist) kan tillskansa sig mer medel än de som inte kan trycka såna pengar. Utan att behöva arbeta mer för att få dessa medel. Om jag personligen skulle kunna trycka egna pengar kommer jag ju snabbt dra ifrån mina grannar utan att jag jobbar en enda timme mer än dem. Vad är skillnaden?

F:
Det där med lagliga betalningsmedel är ju intressant. Betyder det att t ex SL (Stockholms Lokaltrafik) och ett antal affärer (bl a vissa Teliabutiker tror jag) som vägrar ta emot kontanter bryter mot lagen?

C:
Ja, det är den logiska slutsatsen av Hovrättens ställningstagande i den dom jag nämnde.

E:
Absolut A – jag skrev ju att USA kunnat tillskansa sig en oförtjänt stor del av världens oljeproduktion med hjälp av sin valuta. Jag vet inte om jag någonstans antydde att detta är bra eftersom guld inte skulle vara bättre? Vad jag menade var att guld inte på något sätt är mera ”riktiga” pengar än dollar, möjligen mera entydiga. Ur de oljeproducerande ländernas synpunkt kan de lika gärna använda dollar att handla med som de skulle kunnat använda guld – och därmed är det svårt att påstå att dollarn gjort att oljeproduktionen ökat totalt sett.

F:
Det är ju ett rimligt antagande att USA i och med dollarns reservvalutestatus fått ett antal fördelar, men det finns efter vad jag har förstått också ett antal nackdelar. Det är absolut inte lätt att reda ut alla komplexa samband som finns.

Vad gäller USAs välståndsökning tror jag att man (utöver eventuella reservvalutefördelar) kan finna en del av förklaringen i att USA var mycket tidigare med att expandera konsumentkrediterna.

C:

En sak som vi behöver träna på är att INTE utgå från att samhället är homogent. Vi bör med andra ord inte utgå från att ”USA har ett antal fördelar” utan inse att det kan finnas fördelar för den lilla klicken (0,01%) superrika som agerar på kontramarknadens samtidigt som det innebär nackdelar för alla oss andra som agerar på marknadsekonomins villkor (99,9%). 

Samma resonemang gäller generellt och alltså även i vårt eget land som för övrigt hör till de länder i världen som har den allra mest ojämlika fördelningen av nettoförmögenheter inom sin befolkning (något som få känner till). 

A:

Okej E, vi kanske pratade om delvis olika saker då. 
Men tycker du att påståendet om att USA under lång tid byggde upp sitt välstånd främst på att blåsa resten av världen i stora drag kan anses stämma? 
Och F, visst kan krediter ha haft nån slags betydelse, men krediter kan väl inte skapa produktion, eller hur? En ökad konsumtion måste ju komma i från verkligheten på något sätt.

F:

Guld är inte mer riktiga pengar än dollar… förrän det är det, som svar på E:s inlägg.

Dollarn har sitt värde enbart för att tillräckligt många tror på att USA kommer att betala sina räntor till de som äger amerikanska obligationer och att valutan inte tappar sitt värde mer än vad en rimlig inflation leder till. Hittills har det fungerat, men det finns inga garantier för att det alltid kommer att göra det. Varje gång USA drar igång spektaklet kring skuldtaket naggas förtroendet lite i kanten.

Kontentan är att ingen kan spå framtiden. Det kan fortsätta funka för dollarn i många år till, men samtliga tidigare reservvalutor har ersatts. Och i samtliga fall har de nya backats av just guld, liksom fallet var med dollarn fram till 1971.

Angående A:s fråga:

Något förenklat tror jag man skulle kunna förklara förloppet med denna kedja:

– Vi antar att konsumenterna har slut på konsumtionsutrymme efter att lönen och besparingarna har använts.

– Konsumenterna lånar då genom kreditkortsköp eller avbetalningar och ökar därmed efterfrågan.

– Efterfrågan ökar därmed och eventuellt stiger priserna pga det.

– Producenterna får utrymme att tillverka och sälja fler varor.

– Fler personer måste anställas för att designa, tillverka, distribuera och sälja varorna.

– Dessa personer får lön som de kan konsumera.

– Med sina fasta jobb och löner kan de skaffa kreditkort och ytterligare shoppa loss.

Osv.

A:

Jo F, jag förstår den teoretiska beskrivningen av hur krediter leder till ökad konsumtion och som      förstås gäller på individnivå, men nu är jag ute efter den riktiga förklaringen av hur krediter kan öka konsumtion och produktion. På samhällsnivå. Jag har ställt frågan till många men hittills inte hört någon som kan förklara det på ett tydligt sätt.

G:

Jag gör inga anspråk på att kunna förklara denna sak, allra minst tydligt. Men jag vill lägga till en ytterligare fråga: Jag antar att det inte är krediterna i sig som leder till ökad konsumtion utan en ökad arbetsdelning? Är inte krediterna snarare en respons på, än en drivkraft i, konsumtionen?

E:

Svar på A:s funderingar:

Jag tycker du ställer grymt bra frågor – men jag vet inte om vi kan hoppas på ett bra svar som alla kan enas kring. Jag vet att du ställt dem förr!

C:s poäng är för övrigt viktig om att vi alltför lättvindigt väljer att prata om att ”USA” har ett antal fördelar. Men med detta i minne så är det nog i viss utsträckning sant att nationen USA kan blåsa resten av världen på köpkraft genom att de själva har en övervärderad valuta.

Det är dock viktigt att förstå (tycker jag – och jag har märkt att många här tänker tvärtom) att om USA har en övervärderad valuta, dvs. en oproportionerligt stor köpkraft, ja då har resten av världen relativt sett mindre köpkraft. Det är inte så att världens totala köpkraft ökar för att USA trycker upp pengar. Det som händer när USA trycker upp pengar är att den elit som får tillgång till dessa pengar kan lägga vantarna på en större del av världens samlade produktion (om man kan undvika inflation, vilket man kan tack vare dollarns speciella ställning). Det som däremot inte händer är att världens samlade produktion ökar.

Världens samlade produktion bestäms inte av hur mycket pengar som finns. Det är tvärtom. Mängden pengar (i betydelsen köpkraft/betalningsmedel) bestäms av hur stor produktionen är.

H:

”USA” är en nationalstat. Det är väl snarare de multinationella företagen som styr den ekonomiska realiteten.

F:

Såvitt jag kan se så kommer det som gäller för en individ att multipliceras och därmed gälla för hela samhället.

Låt oss dessutom ovanpå detta lägga tre väsentliga utvecklingar:

1) Finansiella innovationer har bidragit till att skapa stora värdeökningar på t ex bostäder, som i sin tur har gett konsumenter ett gradvis ökande kreditutrymme. Alltså mer lån och mer konsumtion.

2) Räntan i USA har sedan flera årtionden varit fallande, vilket i praktiken också ger ett utökat kreditutrymme eftersom konsumenter i princip belånar sig upp till den nivån där de precis kan hantera räntorna.

3) Kredittiderna har blivit längre, vilket även det ökar kreditutrymmet. (Bankernas våta dröm är naturligtvis att ingen amorterar något alls).

Allt detta har gjort att främst USAs konsumenter i årtionden kunnat öka sin konsumtion. Detta funkade fram till fastighetskraschen 2007. Sen dess har det inte varit så mycket konsumtion för politiker och bankirer att hurra över.

A:

Där tror jag faktiskt du har helt fel F. Jag tror inte det som gäller för en individ gäller på samhällsnivå om man lägger ihop individerna. Inte i det här fallet. 
Det är ju bara att dra det till global nivå så blir det tydligt att så inte kan vara fallet, i linje med E:s resonemang. 
För i så fall skulle följande gälla: 
Om vi gav alla medborgare i hela världen en kredit på säg 10.000 kr så skulle allas konsumtion kunna öka markant månaden efter utan att någon arbetade mer. Och det går ju naturligtvis inte.

D:

Mina svar på A:s fråga:

 Krediterna i sig ökar inte konsumtionen utan endast konsumtionsutrymmet. När konsumtionen ökar, ökar även incitamentet för ökad produktion.

Ju fler vilsna människor som konsumerar desto mer ökar produktionen och tillväxten. Vi står alltså inför en strukturell utmaning samt en kognitiv och själslig utmaning.

F:

Svar till A:

Jag tror att det leder lite fel att skala upp mitt resonemang till alla jordens invånare och dessutom kräva att den kollektiva produktionskapaciteten ska anpassas så att varorna ligger i butik en månad senare.

I praktiken handlar det ju om en gradvis kreditexpansion som ökar över flera år. Dessutom finns det ju sedan länge en enorm produktionskapacitet i främst Kina. Så det har fungerat att i takt med kreditexpansionen även rampa upp produktionen. Det är ju ingen slump att Kina har haft en enorm tillväxttakt.

A:

F, det var givetvis inte viktigt exakt när konsumtionen skulle kunna ske. Om det är månaden efter eller ett år efter. Det var inte det som var poängen. Men om  krediter i sig skulle kunna skapa ökat konsumtionsutrymme och ökad produktionskapacitet så skulle mitt exempel visst vara giltigt. Då skulle samtliga jordens innevånare kunna konsumera mer bara genom att alla fick krediter. 
 Jag har som sagt hittills inte träffat någon som förstår varför krediter egentligen kan öka produktion, konsumtion och i slutändan skapa tillväxt. Det pratas ofta om att vi bara har en lånedriven tillväxt nu, men vad tusan innebär det? Jag tror det är jätteviktigt att förstå om vi ska kunna hitta framtidslösningar      som inte kräver ständig tillväxt. Själv har jag ingen aning hur det är möjligt att krediter kan skapa ett konsumtionsutrymme som egentligen inte är möjligt. Annat än på individnivå, där jag givetvis förstår att om jag får 100.000 kr i kredit så kan jag gå ut och konsumera. Men individnivån är ointressant om man ska förstå kreditens effekt på samhällsnivå. 
Vad är det som händer i praktiken när vi lyckas öka produktion, konsumtion och tillväxt genom någon form av krediter? Är det en motivationsfaktor som gör att alla arbetar mer som sätts igång, eller är det en fördelningsmekanism där den som får krediten tar  av någon annans konsumtionsutrymme, är det en      effektiviseringssnurra som stimuleras, eller vad är det för nåt? 

I:

 Kan man inte tänka sig att huruvida penningmängden står i proportion till mängden arbete eller bara de pengar skapas som förtjänas är väl också en fråga om hur saker värderas av samhället och av det ekonomiska systemet. Vad menas med förtjänas? Hur mycket pengar/köpkraft förtjänar olika saker skapa?

För länge sedan var produktionen från  jordbruket en av de (få?) saker som hade ett högt värde, både för köpkraft och naturligtvis i form av överlevnad och hälsa precis som idag. Andra saker, som idag kan ha ett högt värde, hade inget värde alls då.

Det är ju skillnad att ha ett värde i monetär form eller köpkraft och i form av överlevnad/hälsa. Om något är viktigt av  rent biologiska orsaker, tex om vi behöver en viss vitamin som finns i vissa födoämnen producerade av jordbruket, så är ju de lika viktiga helt oavsett det monetära värdet. Det ska man dock inte blanda ihop med det inneboende ”intrinsic” värdet. Vad som har ett inneboende värde är ju en annan fråga och en mer filosofisk fråga, väldigt svår att avgöra.

J:

A skriver:

  ” Vad är det som händer i praktiken när vi lyckas öka produktion, konsumtion och tillväxt genom någon form av krediter? Är det en motivationsfaktor som gör att alla arbetar mer som sätts igång, eller är det en fördelningsmekanism där den som får krediten tar av någon annans konsumtionsutrymme, är det en      effektiviseringssnurra som stimuleras, eller vad är det för nåt?”  

 Enligt mitt sätt att se på bland annat dessa frågor så finns det ”avsikter” med att ”ge krediter som leder till ökad produktion, konsumtion och tillväxt”. Vad är det då som ”händer i praktiken”? Det som händer är inte ”en motivationsfaktor som gör att alla arbetar mer”. Istället arbetar alla, som har ett arbete, mer utifrån bland annat kreditgivarens ”avsikter” att kunna öka vinsterna genom just kreditgivningen. ”Motivationsfaktorn” skulle jag istället vilja kalla: ”en tvingande faktor”.  

 Det här med ”fördelningsmekanismen” då? Som jag ser det så blir ”konsumtionsutrymmet” mindre för personer/företag där kreditgivning inte ges. Denna ”fördelningsmekanism” leder då till att personer/företag slås ut på bekostnad av att kapitalstarkare personer/företag därigenom ”tar någon annans konsumtionsutrymme”.  

 Är detta en ”effektivitetssnurra som stimuleras”? Ja sett utifrån kreditgivarens perspektiv så kanske man kan kalla det för en ”effektivitetssnurra” men sett utifrån samhällets perspektiv så leder det till våra dagars kollapsliknande utveckling. Och denna kollaps kommer naturligtvis inte kreditgivaren undan med.

D:

A skrev:

”Men individnivån är ointressant om man ska förstå kreditens effekt på samhällsnivå.”

Är inte överens i det resonemanget. Om man inte förstår hur individer och grupper agerar som de gör så kan man inte göra en korrekt samhällsanalys. Krediten har ingen effekt på samhällsnivå om det inte finns en mängd individer i samhället med olika beteendemönster. Lek med tanken att vi lyfter över alla individer i Sverige till grannlandet Norge. Det skulle då inte spela någon roll hur mycket krediter som finns när det inte finns människor att hantera dessa krediter. Krediterna är en gång skapade av individer för monetär vinst. Då behöver vi även ta in individnivån bland dem som får krediterna.

Människan har både friheten och ansvaret för sig själv och andra oavsett om denne tar det eller ej. Att krediter används för att berika en liten del av människorna på bekostnad av övriga och miljön beror som jag ser det på att de människor som gör detta inte är integrerade i sig själva och förstår inte att de bär ansvaret för sina handlingar och inte ser sig som en del av helheten utan bara som enskilda individer som ”har rätt” att göra vad som faller dem in. Dessa är skolade in i en kultur där det anses som en födslorätt att ha makten över pengar och människor.

Samtidigt som individen är en del av universum är den universum. När vi har svårt att ta in det beror det ofta på att vi glömmer att vi har ett inre universum som är lika stort om inte större som det materiella universum vi bebor under vår levnad som fysiska varelser. När vi integrerar kropp och själ hör alla individer ihop genom ett gemensamt medvetande. Detta resonemang är naturligtvis ovant i dagens samhälle präglat av upplysningens tankar som splittrar det inre och yttre universumet. Det skapar då den vilsenhet jag skrev om i ett tidigare mail.

Den som enbart förlitar sig på mätbara fakta tar då detta resonemang som flum. Hen bör då ställa sig frågan – är jag i mina känslor eller utanför mina känslor? Känslor är subjektiva upplevelser och ej mätbara – ska man för den skull inte ta ansvar för dem? Och vad händer när vi inte gör det? Motivation är en känsla och beroende på vad vi tror på kommer individen och samhällets alla individer att agera utifrån denna tro. Tror huvuddelen på att konsumtion är det enda medlet för välfärd, då konsumerar man när utrymmet finns. Om huvuddelen tror att Arbetslinjen är det enda som kan göra oss legitima i samhället, då agerar man utifrån det. De anställningslösa definieras då som felprogrammerade eller lata.

K:

 Utmärkt formulerat. Det är precis här problemet sitter. Och de frågor du reser ligger utanför den gängse spelplanen och därmed är det svårt både att resa dem och än mera att få till stånd en seriös debatt.

J:

D skrev:

”Dessa är skolade in i en kultur där det anses som en födslorätt att ha makten över pengar och människor.”  

 Ja så är det ju. Det är så vårt samhälle ser ut och det är också så som, i stort sett, alla världens samhällen ser ut. Detta betraktar vi allmänt som det ”normala” synsättet på samhället. Vare sig vi befinner oss i maktpositionen över ”pengar och människor” eller tillhör majoriteten som ”lyder” under makten. Detta maktförhållande har, som vi vet, pågått under en mycket lång historisk period. Alltså har vi ”lärt” oss betrakta detta maktförhållande som ”normalt”. ”Det är så här världen ska se ut”, tänker vi.  

 Hur skall vi då ta oss an problematiken när vi nu ser att våra samhällen närmar sig den totala kollapsen vilket, antar jag, både du och jag i huvudsak anser bero på dom ovan beskrivna maktförhållandena?  

Vidare skriver D:

 ”Motivation är en känsla och beroende på vad vi tror på kommer individen och samhällets alla individer att agera utifrån denna tro. Tror huvuddelen på att konsumtion är det enda medlet för välfärd, då konsumerar man när utrymmet finns. Om huvuddelen tror att Arbetslinjen är det enda som kan göra oss legitima i samhället, då agerar man utifrån det. De anställningslösa definieras då som felprogrammerade eller lata.”  

 Jag menar att det är den samhälleliga strukturen som ”formar” vårt sätt att tänka och agera. Således har strukturen ”format” oss att ”tro på att konsumtion är det enda medlet för välfärd”. Den rådande maktstrukturens existens – det kapitalistiska systemet – skulle ju vara en omöjlighet om vi nu inte tänker och agerar som vi nu gör. Denna strukturella ordning har ju ett syfte. Nämligen att, som du skriver, ”ha makten över pengar och människor”.  

 Låt oss anta att vi inte har dagens strukturella ordning. Vi har istället en rättvis och jämlik ordning. Skulle vi då ”tro på att konsumtion är det enda medlet för välfärd”? Nej, naturligtvis inte. Varför då? Jo därför att ”konsumtionstron” är en del av förklaringen till varför vi lever i en strukturellt orättvis värld.  

 Vi bör alltså rikta in oss på att kritisera det kapitalistiska systemet eftersom det är detta system som ”formar” världen och därmed oss själva. Är detta också din tolkning?  

  ”När vi integrerar kropp och själ hör alla individer ihop genom ett gemensamt medvetande”, som du skriver.  

 Mycket fint formulerat. En sista fråga: Stämmer din syn med min om hur vi ”når fram” till ett mer rättvist samhälle?

I:

Angående D:s inlägg:

Jag håller med om att människors känslor också är viktiga för hur de agerar och beter sig.


 
”Motivation är en känsla och beroende på vad vi tror på kommer  individen och samhällets alla individer att agera utifrån denna tro.”
Det tror jag också är en stark drivkraft. Samhällens eller individers sk. ”narratives” om hur saker och ting är kan helt avgöra hur man tänker på och tolkar olika fenomen. Narratives behöver ju inte alls vara ”sanna” och påverkas inte heller alltid av nya fakta, ibland tvärt om. Man klänger fast än mer vid dem. Att tillväxt är nödvändigt och alltid bra kan vara en sådan narrative idag.
 
Vet dock inte riktigt vad du menar med: ”vi har ett inre  universum som är lika stort om inte större som det materiella universum  vi bebor under vår levnad som fysiska varelser. När vi integrerar kropp  och själ hör alla individer ihop genom ett gemensamt medvetande.”
Hoppas att jag  tolkar det rätt med (även om det  låter lite torrt): att det finns en mängd komplexa samband och faktorer, bla känslor, som avgör hur vi agerar och att vi delar många av dessa med alla människor.
 
Vet inte om jag håller med om att upplysningen splittrar det inre och det yttre. Kan man inte se det tvärtom. Att det förenades. Det som kallades själ, vad det nu var, blev istället en del av det mänskliga, som du själv skriver: ”är jag i mina känslor eller utanför mina känslor?”. Känslor, medvetande etc blev en del av människan.
Däremot skapades eller förstärktes en del dualismer som fortfarande hänger med och som ibland kan försvåra  analyser av världen.
 
”Känslor är subjektiva upplevelser och ej mätbara…”
 
Hur vet du det?
 
”– ska man för den skull inte ta ansvar för dem?”
 
Jag tycker, som jag nämnt, att känslor är viktiga och påverkar oss, därmed viktiga att förstå och ta med i beräkningarna, men det är väl handlingarna som man ska ta ansvar för.
 
L:
I skrev: ”Samhällens eller individers sk. ”narratives” om hur saker och ting är kan helt avgöra hur man tänker på och tolkar olika fenomen. Narratives behöver ju inte alls vara ”sanna” och påverkas inte heller alltid av nya fakta, ibland tvärt om. Man klänger fast än mer vid dem. Att tillväxt är nödvändigt och alltid bra kan vara en sådan narrative idag.”

Jag delar helt den bilden, och det är väl detta som är kärnan i det som kallas ”postmodernism”… Denna ”narrative” behöver inte vara ”sann” i någon vetenskaplig bemärkelse, utan vad som är ”sanning” är kort och gott den bild av oss själva, den egna gruppen eller samhället i stort, som vi kollektivt är överens om, och får bekräftad från omgivningen. 
 

 ”Peak oil”, ”ingen tillväxt”, ”penningsystemet/ekonomin är dysfunktionell” finns inte med i den kollektivt accepterade bilden idag; inte i något politiskt parti, eller något företag, (iaf. inte utåt sett), inte i mainstreammedia…

D:

Mina svar på J:s frågor:

”Hur skall vi då ta oss an problematiken när vi nu ser att våra samhällen närmar sig den totala kollapsen vilket, antar jag, både du och jag i huvudsak anser bero på dom ovan beskrivna maktförhållandena?”

Det är bara genom att öka människors kunskap om sig själva och sin omvärld som vi kan nå utveckling och positiv förändring.
Som jag ser det är det inte maktförhållandena i sig som gör att saker i omvärlden kollapsar. Maktförhållande kräver minst två parter. En som upplever sig ha makt och en som inte upplever sig ha makt. Observera att jag skriver ”upplever” då makt är en illusion skapad i ”tankerummet”.
För att ta oss an de annalkande kriserna behöver vi först utgå från att makt är en illusion. Det innebär att de rådande maktstrukturerna bara existerar så länge som flertalet accepterar denna illusion.

”Vi bör alltså rikta in oss på att kritisera det kapitalistiska systemet eftersom det är detta system som ”formar” världen och därmed oss själva.

Så länge ”de som har makten” ges tolkningsföreträde till det rådande paradigmet blir det svårt att förändra. Först när vi skriver vår egen berättelse och använder ett annat språk kommer vi kunna börja konkurrera om vems berättelse som är mest hållbar.

Ett rättvist samhälle, vad är det i en värld med miljarder människor som har var sin verklighetssyn? Kan vi formulera en berättelse som visar strukturer som ger alla människor individuell frihet samtidigt som de får en materiell trygghet utan att behöva definieras som något annat än människor, då tror jag vi kan ge de flesta en chans till självförverkligande.

J:

 Kunskapen om sig själva och omvärlden för att ”nå utveckling och positiv förändring” är självklart grundläggande. Men vad händer då när människor nekas kunskapen? Har det då inte uppstått ett maktförhållande med ”minst två parter”? Är det inte bland annat sådana här maktförhållanden ”som gör att saker i omvärlden kollapsar”?

Vi är överens om att de, ”annalkande kriserna”, kommer. Ja dom är ju redan här. Här råder ju ”verkliga” maktförhållanden. Enligt dig så ”krävs minst två parter” vilket då alltså har uppfyllts. Ingen illusion med andra ord? Makt, menar jag, är en närvarande verklighet och således ingen illusion.

————————————————————————————————————-

Följande resonemang har jag funderat över: om vi skulle leva i ett rättvist samhälle – alltså strukturellt rättvist – så skulle vi alla bli både behandlade och betraktade som livsviktiga resurser för samhället. Men när vi lever i ett strukturellt orättvist samhälle – med andra ord vårt nuvarande samhälle – då ”förvandlas” många av oss till en belastning. Hur förklarar vi detta?
 
Angående ”förvandlas” så tänker jag här på alla dom som går arbetslösa. Dom är, så att säga, inte efterfrågade på arbetsmarknaden. Alltså betraktas dom inte som en livsviktig resurs för samhället. Eller mer riktigt: dom ses inte som en livsviktig resurs för marknaden. Istället blir ju alla arbetslösa bokstavligt talat en utgift för samhället, eller med andra ord en belastning.
 
Blir alltså människor inte arbetslösa i ett ”rättvist” samhälle? Nej människor görs helt enkelt inte arbetslösa i det ”rättvisa” samhället. Och den enkla förklaringen är att den arbetsföra människan kan producera ett mervärde. Producera mer än vad hon behöver för att kunna leva ett drägligt liv. Detta mervärde tillfaller samhället som naturligtvis ”använder” detta värde i själva ”samhällsbygget”. På det här viset blir självfallet alla människor en livsviktig resurs emedan arbetet i sig genererar mervärden. Ju fler som arbetar, ju större mervärden för samhället. Förstår vi det här resonemanget?
 
Varför kan det inte fungera så här i dagens samhällen? Nej det har att göra med kapitalägandet. I dagens strukturella system så ägs ju kapitalet privat. Det betyder att kapitalägaren investerar sitt kapital i verksamheter där vinsten kan maximeras så mycket som möjligt. För att kunna uppnå denna maximala vinst så krävs en noggrann planering på både inkomst- och utgiftssidan. Antalet människor i den privatägda verksamheten måste avpassas så exakt som möjligt för att få vinsten maximerad samt att allting på utgiftssidan minimeras så långt det bara går.
På grund av systemets konkurrensutsatthet så innebär detta då att människor ställs utanför arbetsmarknaden. Det investerade privata kapitalet skall ju förränta sig så mycket som möjligt. Och för att detta skall bli verklighet så måste företagens personaltillsättningar avpassas efter denna prioritering.
 
I vårt rådande system – det kapitalistiska systemet – så investeras det privatägda kapitalet utifrån prioriteringen att detta kapital skall förränta sig. Det investeras således inte utifrån prioriteringen att samhället, som helhet, skall kunna ta del av denna investering. Istället så kan samhället ta del av denna privata investering genom olika former av skatter. Alltså är det inte samhällets bästa som prioriteras utan istället det privatägda kapitalet.
 
Med ett sådant system, alltså dagens, så kan omöjligen alla människor i samhället ses som en resurs. Resurser blir enbart dom som arbetar, alltså dom som kan tillföra mervärden till ägarna av kapitalet. Och detta kapital är, som sagt, privatägt. Av denna anledning uppstår arbetslöshet, med allt vad det innebär. Samhället får ta hand om alla arbetslösa medans det privatägda kapitalet fortsätter att investeras i ”näringar” som ger högsta möjliga förräntning. Och här har den globala marknaden blivit kapitalets ”bästa vän”. Det resulterar i att ”utsatta” samhällen dräneras på kapital vilket, i många fall, gör det omöjligt att ”bygga” för en dräglig tillvaro åt alla människor.
 
Detta systemfel i samhällsbygget kan endast förändras just genom att samhället självt står som kapitalägare. Observera här att vi inte får förväxla privat kapitalägande med privat företagsamhet. Vilket är två helt skilda saker. Och om detta har jag tidigare skrivit mycket om.
 
Politiska partier debatterar ofta om arbetslösheten. Det ena partiet för fram idéer om hur arbetslösheten skall kunna minska samtidigt som ett annat parti tycker sig stå med lösningen på dessa enorma samhällsproblem. Men vad som kännetecknar dessa etablerade partier det är att dom tror sig kunna minimera arbetslösheten inom det rådande strukturella ramverket. Och detta är, som vi ser, en omöjlighet.
 
Det är först när ifrågasättandet av det rådande systemet kommer upp på agendan som någon form av förhoppning kan skönjas.

———————————————————————————

Våld mot kvinnor! Detta våld är inte som vilket annat våld som helst. Det är mer strukturellt betingat än andra våldsövergrepp. Just detta våld kommer ständigt upp i samhällsdebatten. Vilket naturligtvis är ett måste.
 
Men resulterar då den ständiga debatten i möjliga lösningar på problemet? Nej den gör ju inte det. Och varför kan då inte några möjliga lösningar skönjas? Det korta svaret blir då: det är en omöjlighet att lösa mäns våld mot kvinnor i den värld vi nu lever i. För att utveckla svaret så menar jag att den strukturella uppbyggnad som genomsyrar, i princip, all världens samhällen så ses kvinnor som andrahandsmedborgare i sina samhällen. Den patriarkala samhällsuppbyggnaden som nu har pågått i tusentals år är den grundläggande orsaken till varför mäns våld mot kvinnor är ett gigantiskt samhällsproblem världen över.
 
För att möjliga lösningar skall kunna bli en verklighet så måste därför hela den rådande maktstrukturella ordningen ”brytas upp”. Vilket innebär att den patriarkala strukturen ersätts av en jämlik och rättvis strukturell uppbyggnad av våra samhällen. Självklart så medför detta att vårt rådande kapitalistiska system inte kan tillåtas eftersom det är djupt orättvist. Just eftersom det är ett maktstrukturellt system som har sitt ursprung i den patriarkala strukturen.
 
Dessa grundläggande orsakssammanhang saknas i den offentliga debatten. Man kan säga att debattinläggen ser problemen men dom saknar förståelsen för hur problemen skall lösas. Grundläggande strukturella orättvisor, som dessutom har existerat under en mycket lång tidsperiod, kräver en likaledes grundläggande analys för att vi skall kunna förstå ”kärnan” i problematiken. Det kommer då att visa sig som en omöjlighet att kunna lösas inom det rådande strukturella ”ramverket”.
Alltså måste man då dra slutsatsen att hela den rådande strukturella ordningen måste förändras för att kunna finna lösningen på den grundläggande strukturella orättvisan. Vilket var och är kvinnors ”underställdhet” gentemot män. Vi kan se detta på ett påtagligt sätt när vi betraktar hela världen som ett samhälle. Ur denna ”underställdhet”, kan man säga, legitimeras mäns våld mot kvinnor.
 
I takt med det kapitalistiska systemets inneboende oförmåga att kunna lösa dom alltmer tilltagande samhällsproblemen, som istället ökar i omfattning, så blir resultatet av denna oförmåga att alla slag av våld och konflikter i samhället tilltar. Inte enbart mäns våld mot kvinnor ökar. Såväl etniska skillnader som religiösa och kulturella olikheter utlöser våld från ”oliktänkande”. Tidigare naturliga och vänskapliga förbindelser mellan ibland oliktänkande befolkningsgrupper kan till följd av det ekonomiska systemets alltmer tilltagande sönderfall orsaka och ge upphov till mer eller mindre allvarliga konflikter. I detta sönderfall av våra samhällen så blir det därför kvinnorna som drabbas allra hårdast.
 
Så ser vår historia ut och så ser våra nu rådande samhällen ut. Våldet fortsätter som ”vanligt” och som vi ser så kan ingen ljusning i bedrövelsen skönjas.

————————————————————————————————————————-

Går det att förnuftsmässigt komma fram till hur våra samhällen bör utformas? Det bör ju kunna gå, kan man tycka.
Vi har ju vår historia, som ett slags facit. Det som har gått snett för oss, historiskt sett, borde vi kunna dra lärdom av. Eller hur? På samma sätt så borde vi kunna dra lärdom av det som har varit lyckosamt för oss.
 
Hur skall vi då, så att säga, ”angripa” frågeställningen? Finns det möjligheter att ”vetenskapligt” kunna se hur den bästa lösningen skulle te sig? Eller är dessa frågeställningar omöjliga att besvara? Nej, jag menar att man ”förnuftsmässigt” bör kunna påvisa hur samhällen skall fungera.
Vilka ”kriterier” bör då tas med när vi formulerar ”framtidens” samhällen? Vilka grundläggande strukturella ”ingridienser” ser vi  då i ”framtidssamhällen? Och vad kan vi räkna som grundläggande strukturella ingridienser?
 
Vi gör ett försök att formulera dessa grundläggande ingridienser.
Utan några större funderingar så är det ju helt grundläggande att samhällen måste fungera på ett rättvist, jämlikt och jämställt vis. Här skall vi också lägga till att våra samhällen måste ”hålla” sig inom dom ekologiskt hållbara ramar som vi har att förhålla oss till.
Vad menas då konkret med att samhällen skall fungera rättvist, jämlikt och jämställt? Jo naturligtvis så menar vi att själva den strukturella ordningen i våra samhällen måste fungera efter dessa riktlinjer. Människorna i våra samhällen skall alltså leva i social och ekonomisk rättvisa inom alla ”områden” och på alla ”plan”. I detta inkluderas självklart jämlikhet och jämställdhet, på alla ”plan”.
Dessa framtidsvisioner tror jag vi alla, i stort sett, kan skriva under på. Här råder inga större meningsskiljaktigheter.
 
Här börjar ”knepigheterna”. Trots att vi alla, mer eller mindre, är överens om framtidsvisionen så kan vi konstatera att våra samhällen fungerar precis tvärt om. Alltså att det i våra samhällen varken råder rättvisa, jämlikhet eller jämställdhet. Är vi då alla överens om att även detta är fallet? Ja, i stort sett skulle jag vilja påstå. Vi är tydligen överens om att framtidsscenariot för våra samhällen måste bygga på strukturell rättvisa, jämlikhet och jämställdhet. Samtidigt så inser vi alla att våra samhällen, i princip, fungerar tvärt om. Är inte detta ganska förbluffande? Våra visioner om framtiden skiljer sig diametralt ifrån hur dagens verklighet ser ut.
 
Kan det vara intressant att försöka ta reda på varför det förhåller sig på detta vis? Svaret på denna fråga bör väl i så fall hjälpa oss med att finna åtgärder för att kunna ”vrida” den fortsatta utvecklingen åt rätt håll?
Om vi nu instämmer i dessa frågeställningar då bör vi kunna komma fram till slutsatsen att det är någonting ”felaktigt” med våra dagars samhällen eftersom dom nu ser ut som dom gör.
Tillbaka till det här som jag kallar för ”vetenskapliga” belägg för hur samhällen bör utformas. Måste det vara, som det verkar, ”vetenskapligt” omöjligt att kunna komma fram till den bästa lösningen för hur våra samhällen bör ”ordnas”?
 
Som jag ser det så bör det vara en enkel process att kunna se våra samhällens optimala strukturella ordning. Det första vi måste göra det är att identifiera den rådande ordningen och därefter så måste vi analysera denna ordning för att kunna se eventuella fel och brister.
 
Vi människor ordnar in oss i, på förhand, bestämda strukturella ”verkligheter”. Den ekonomiska strukturen delar upp oss på kapitalägare respektive icke-kapitalägare. Utifrån denna verklighet byggs våra samhällen och detta tillsammans med ”hjälp” av politiska beslutsprocesser. Men observera här att det rådande kapitalägarförhållandet aldrig ifrågasätts. I anslutning till detta faktum så, menar jag, måste vi analysera just denna strukturella verklighet.
 
Är det ”vetenskapligt” faststält att våra samhällen fungerar ”bäst” med det rådande strukturella förhållandet? Har ”vetenskapen” kommit fram till att detta förhållande befrämjar våra samhällen allra bäst? Nej det finns inga ”vetenskapliga” belägg för att våra rådande ekonomiska strukturella förhållanden skulle vara dom ”bästa”. Om nu inte detta är bevisat då måste man ju ställa frågan: varför ser det då ut så här i våra samhällen? Vem/vilka har initierat den här ordningen? Har det skett genom ett demokratiskt förfarande, där människorna i våra samhällen har ”röstat” fram denna ordning? Eller har det skett på annat sätt?
 
Vi vet ju svaret. Den nuvarande ekonomiska strukturella ordningen har tillkommit, sedan lång tid tillbaks, utifrån en ekonomisk ”maktordning”. En maktordning som baserar beslutsprocesserna utifrån den privata tillgången på kapital. Och fortsatt så gäller denna ordning.
När vi nu alla känner till att det förhåller sig så här då borde ju detta ekonomiska förhållande ha granskats ”vetenskapligt”. I synnerhet när vi nu, i vår tid, har ett slags facit över hur världens alla samhällen fungerar. Också det här måste ju bero på någonting. Jag menar vårt rådande ekonomiska system har ju visat sig vara synnerligen orättvist för en mycket stor del av mänskligheten. Med detta faktum så borde naturligtvis grundläggande ”vetenskapliga” analyser ha gjorts. Men inte. Och frågan blir då: varför har detta inte gjorts?
 
Enligt mitt sätt att se på saken så beror detta på att den rådande ekonomiska maktstrukturen helt enkelt inte ”tillåter” att den rådande strukturella ordningen ifrågasätts. Hela vår värld är ju inlämmad i vår rådande maktstrukturella ordning. Vad skulle hända om det ”vetenskapligt” kunde bevisas att denna rådande ordning var till mer skada än nytta för våra samhällen? Vad skulle hända då?
Den rådande maktstrukturella ordningen skulle naturligtvis ifrågasättas omgående. Tilltron för vårt ekonomiska system kommer att falla ihop som ett korthus. Och detta scenario kan komma att genomföras mycket snabbt. Således en mardröm för dagens ekonomiska makthavare.
 
Kan vi på grund av detta förstå varför ekonomiundervisningen på våra lärosäten, världen över, utbildar ungdomar att lära sig hur dagens ekonomiska system fungerar, som om detta system skulle vara det ”enda” systemet? Ekonomipriser delas dessutom ut till ”kreativa” ekonomer som ”kommer på” diverse ”kreativa lösningar” inom det rådande ekonomiska systemets ramar.
 
Ekonomi är ju ingen exakt vetenskap, sägs det ju. Vilket kanske stämmer. Men skall det då behöva vara så svårt att förstå grundläggande ekonomiska ”slutsatser”?
Skall det inte anses vara en självklarhet att ett samhälles ”inkomster” och ”utgifter” handhas av samhället? Förnuftsmässigt borde ju detta förhållande ses som det mest naturliga i världen. Alla kapitalflöden i samhället borde i grunden ansvaras av samhället och inte av privata individer. Denna slutsats, anser jag, kan liknas vid en ”exakt vetenskap”.
 
Att denna enkla ”exakta vetenskapliga” analys inte ännu genomsyrar våra samhällen måste då bero på att den rådande maktstrukturella ordningen helt enkelt inte kan ”släppa” kontrollen och makten över kapitalägandet. Ett erkännande skulle ju kullkasta hela det rådande systemet och därmed den privata äganderätten över kapitalet.
 
Avslutningsvis vill jag säga att samhällsekonomi borde vara en mycket enkel ”vetenskap”. Svårigheter med denna ”vetenskap” uppstår när privata intressen ”kolliderar” med samhälleliga intressen. Eftersom nu denna ”kollisionsordning” råder i våra samhällen så ”förvandlas” denna enkla ”vetenskap” till dagens problematiska ”vetenskap”.

—————————————————-

”Konkurrensen måste mötas med konkurrens!” Så säger våra samhällsföreträdare både inom den politiska sektorn och inom den ekonomiska sektorn. ”Den alltmer tilltagande konkurrensen runt om i världen gör att vi i vårt samhälle måste satsa alltmer på utbildning så att vi inte hamnar efter i denna mördande konkurrens.”
Ja så kan det låta när makten uttalar sig. Är dessa uttalade påståenden ”riktiga”? Detta är intressant och måste därför granskas. Skulle man i det här sammanhanget kunna ställa den helt motsatta frågan: istället för konkurrens så kanske sammarbete vore den optimala ”formen”?
 
Konkurrensen är den ”form” som idag gäller på marknaden. Företagen som lyckas ”bäst” i denna konkurrens avgår med ”segern”. Belöningen i denna ”utslagstävling” är naturligtvis pengarna. Vi kallar dessa för framgångsföretag eller ännu bättre, tillväxtföretag. Tillväxtföretag ”drar” till sig investerare som ser goda möjligheter till ”snabba pengar”. Sådana är konkurrensens villkor i våra dagars samhällen. Denna konkurrens skapar vinnare och förlorare. Människor/företag blir alltså vinnare eller förlorare.
 
Det kapitalistiska systemet är uppbyggt utifrån dessa konkurrensförhållanden. Privatägt kapital flödar runt på marknaden och genom just systemets inneboende drivkrafter så skärps hela tiden konkurrensen. Så som marknaden ser ut idag så handlar det om konkurrens mellan kapitalets ägare. Alltså en helt ”normal” process för det rådande samhälle som vi lever i.
 
Men måste vi ha denna konkurrens? Vad har vi fått för samhälle om vi ser tillbaka ett antal generationer? Vad har konkurrensen åstadkommit?
När vi betraktar vår konsumtion av dagligvaror och livsmedel så har konkurrensen fört med sig att produktionen av dagligvaror och livsmedel har flyttat ur från vårt samhälle och istället etablerat sig i samhällen som, i många fall, ligger på andra sidan jorden.
Vad har denna förändring lett till? Jo den har lett till att ”våra” närproducerande företag lämnar vårt samhälle, med allt vad det innebär. Konkurrensen om kapitalet tvingar bokstavligen talat ”våra” företag att lämna oss för att därigenom söka förbilliga produktionsprocessen så mycket som möjligt. Eftersom det är den högsta möjliga förräntningen som gäller för företagen så agerar dom helt ”naturligt” utifrån det kapitalistiska systemets ”normer”. Producera så billigt som möjligt och sälja så dyrt som möjligt.
Företagen lämnar på det här viset efter sig arbetslöshet och därigenom social utslagning.
 
Men är det då inte bra för oss konsumenter att varupriserna hålls nere? Vi går ju oftast efter priset när vi väljer av likvärdiga produkter.
 Om produkten är ”närproducerad” men har ett högre pris än den likartade produkten som är producerad kanske på andra sidan jordklotet så väljer vi oftast den ”långväga” produkten. Att sedan den ”långväga” produkten sannolikt har producerats under betydligt sämre arbetsmiljöförhållanden och till usla lönevillkor ingår, så att säga, i spelets regler. Dessutom orsakar produkter som skall transporteras över hela jorden ytterligare skador på miljön och klimatet. Så rent samhällsekonomiskt måste det bli en förlust att konsumera varor som produceras långväga ifrån. Här ser vi en tydlig ”konfrontation” mellan samhälleliga intressen och rådande företagsekonomiska intressen.
 Denna varuproduktion är också inriktad på att säljas där den ger bäst betalt, alltså hos oss. Den är således inte inriktad på att tillgodose behoven hos dom människor och dom samhällen som står för produktionen. Exempelvis så måste i många fall det grundläggande behovet av rent vatten stå tillbaka för kapitalets vattenbehov i klädesproduktionen. Eller när livsnödvändiga grödor för producentsamhället konkurreras ut av det multinationella bolagets ”behov”.
 
Om vi nu vänder på konkurrensen och istället söker samarbete som den ”naturliga” formen för våra samhällens uppbyggnad. Hur skall detta kunna genomföras i våra dagars samhällen? Svaret är enkelt: det går naturligtvis inte. Och varför går det då inte? Nej under rådande maktstrukturella ordning så finns, så att säga, ingen framkomlig väg för samarbete.
 
Vårt nuvarande kapitalistiska system ”bygger” våra samhällen utifrån ekonomisk konkurrens och kommer därför att formligen ”sluka” eventuella planer på företagsekonomiska samarbetsprojekt.
Hur vet vi att det kommer att bli så? Jo det beror på just den kapitalistiska strukturen som ju bygger på ett privat ägande av kapitalet.
För att ett ekonomiskt samarbete skall göras möjligt så krävs att det privata kapitalägandet upphör och istället så ligger det på samhället att äga och också ansvara över kapitalet. Först när denna strukturella förändring har genomförts då kan samarbetet verkligen bli den ”naturliga” formen för våra samhällens uppbyggnad.
 
Kreativa idéer och lösningar utvecklas bäst genom samarbete och inte genom konkurrens. Men, som sagt, denna verklighet kan först bli möjlig när vårt kapitalistiska system upphör att finnas till. 

———————————————–

Det blir mer och mer förståeligt att världen ser ut som den gör. Ju mer vi analyserar historien desto mer blir vi övertygade om att vår nutid egentligen inte kan se annorlundare ut än vad den nu gör.
Ja men tänk själva. Vår historia är kantad av grundläggande strukturella orättvisor sedan mycket lång tid tillbaks. Varför skulle vi då kunna leva våra liv idag utan dessa strukturella orättvisor? Nej det blir ju en omöjlighet. Och det är just den här ”omedvetenheten” om att våra samhällen ärver, så att säga, in det historiska förloppet som är en grundläggande orsak till att våra samhällens strukturella orättvisor består.
 
Okej, vi kan kanske ändå påstå att vi har lärt oss en del utifrån vårt historiska arv. Samtidigt så kan vi också påstå att vi verkar inte ha lärt oss någonting. Kanske kan man säga att dessa diametralt motsatta påståenden speglas av våra nuvarande konfliktfyllda samhällen. Alltså, å ena sidan ett nytänkande som strävar efter genomgripande förändringar och å andra sidan det konservativa tänkandet som vill behålla den rådande strukturella ordningen, i allt väsentligt.
 
I det här sammanhanget så måste man verkligen fråga sig varför människorna för låt oss säga tusen år sedan inte lyckades att omforma den strukturella orättvisan? Var denna grundläggande orättvisa så djupt ”förankrad” i den samhälleliga ”konstruktionen” att det, så att säga, inte fanns någon praktisk möjlighet att åstadkomma dessa grundläggande förändringar? Vi ska ju komma ihåg att den absolut grundläggande strukturella orättvisan, från den här tiden, är könsbunden. Vilket ju betyder att hälften av människorna, alltså kvinnorna, lever bokstavligen som förtryckta i våra samhällen. Denna patriarkala struktur har genom flera årtusenden genomsyrat våra samhällen så till den grad att man kan säga att den har blivit normgivande. Att förändra ”normgivande” maktstrukturer är inte gjort i en handvändning vilket vi kan se idag överallt i världen.
 
En annan ”normgivande” maktstruktur är ju den rådande ordningen vad beträffar kapitalägandet. Att äga kapital går, mer eller mindre, lika långt tillbaks i historien som det patriarkala ursprunget. Dessa bägge maktstrukturella ”uppbyggnader” av våra samhällen förvaltas och administreras ytterst med hjälp av våldsapparater. Också detta ”förvaltningssätt”, med våldets ”hjälp”, har blivit normgivande för våra samhällen.
 
När alltså tusenåriga ”traditioner” lever vidare så kan man säga att dom ”upphöjs” till att bli normgivande för oss alla. Oavsett om dessa ”traditioner” står för rättvisa eller orättvisa. Vi tar det ”normgivande” till oss hur illa det än slår.
 
Eftersom det nu fungerar så här då bör vi också kunna förstå varför det blir så oerhört svårt att få till stånd strukturella förändringar av dagens samhällen. Även om vi ser den djupa orättvisan och ologiken i dagens organisering så bör vi kunna förstå varför inga grundläggande förändringar i samhällskonstruktionen kommer till stånd, när vi analyserar våra samhällens historiska bakgrund.
Utifrån denna analys så blir det därför alltmer förståeligt varför våra samhällen ser ut som dom gör idag.

————————————————————————–

Hur förklaras det faktum att fler och fler människor sympatiserar med främlingsfientliga; nationalistiska; fascistiska; rasistiska ja kort sagt inhumana politiska partier och organisationer?
 
Jo svaret på denna fråga är inte alls komplicerad eller svår. Alla dessa ytterst destruktiva ”strömningar” får fästen i samhällen när orättvisan och ojämlikheten tilltar.
Man kan ju tycka att människors vrede borde riktas mot den samhälleliga ”konstruktionen”, strukturen, som bevisligen är själva grundorsaken till det samhälleliga förfallet. Men istället för att fokusera missnöjet mot den grundläggande orsaken så fokuseras missnöjet mot grupper av människor som redan tidigare lever utsatta liv. Samhällsproblemen läggs på minoriteter.
 
Varför blir det så? I det destruktiva samhället, som ju har generationer och åter generationer på nacken, så ”skapas” människan att tänka och agera destruktivt. Destruktiva samhällen kan omöjligtvis ”skapa” logiskt och rättvist tänkande människor. Skulle så vara fallet då kan ju våra samhällen inte ta en strukturellt orättvis inriktning.
 Alltså fortsätter våra samhällen i samma hjulspår som dom har gjort i generationer. Våra inhumana samhällen förmår inte att slå in på en human och rättvis väg eftersom den samhälleliga ordningen helt enkelt inte påbjuder en sådan inriktning. När så vårt missnöje med den samhälleliga ordningen och dom ansvariga för denna ordning inte gör några försök att vrida utvecklingen åt rätt håll då uppstår organisationer som varken förstår eller vill sätta sig in i dom grundläggande orsakssammanhangen. Eftersom nu varken etablerade politiska partier eller nytillkomna missnöjespartier inte ser dom grundläggande orsakssammanhangen så blir följaktligen samhällsanalysen helt felaktig. Därav följer att partier och organisationer tror sig finna förklaringar till samhällsproblematiken utanför dom grundläggande orsakssammanhangen. Att rikta missnöjet mot minoriteter och härigenom redan utsatta människor blir den ”enkla” och ”naturliga” vägen att gå då missnöjespolitiken skall utformas.
 
Tilltagande arbetslöshet skylls på invandring, för att ta ett exempel. Människors missnöje mot den tilltagande arbetslösheten riktas därmed mot minoritetsgrupper som man menar försvårar för den ”inhemska” befolkningen att kunna ta dom allt färre jobb som erbjuds. Att arbetslöshetsproblematiken ligger på ett helt annat plan förstår inte, så att säga, våra samhälleliga förvaltare.Därför så kan dom heller inte förklara problematikens grundläggande orsaker. När nu så är fallet då klarar naturligtvis inte dessa maktens ”springpojkar” – politikerna – att förmedla dom rätta orsakssammanhangen till sina samhällens invånare. Denna bristande vetskap, menar jag, ligger till grund för det ökande intresset för främlingsfientlighet.

——————————————————————————————–

A:
Hur kan samhällsbyggnad utan tillväxt, nolltillväxt eller låg tillväxt illustreras i framtidsbilder?

C:
Varken nolltillväxt eller låg tillväxt räcker för att få ett hållbart jordklot. Vad vi behöver är negativ tillväxt. CO2 behöver gå från 10 ton/capita idag till 1 ton/capita 2050. Det klarar vi inte av om vi inte har negativ tillväxt tyvärr. Vill vi få ner miljöpåverkan är det en logisk följd. Vi kan heller inte förlita oss på tekniken som lösning.

D:
Samhället är i stort behov av nya makroekonomiska modeller som inte bygger på ökad BNP. Som grund för scenarier bör man använda tillförlitliga uppgifter från olika samhällsområden och olika slags aktörer.

F:
Principiellt så tycker jag att man gör ett tankefel när man i förväg bestämmer vilken sorts tillväxt vi ”behöver”. Framför allt för att tillväxten ju, precis som vi många gånger nämnt inte mäter välfärd – inte ens den materiella. Då bör den inte heller vara ett mål, vare sig den går upp eller ner (att ha negativ tillväxt som mål i sig blir ologiskt och hopplöst att förmedla som budskap). Hellre fokusera på vad vi vill uppnå: hållbart resursuttag och mänskligt välbefinnande, sen får BNP ”bli vad den blir”. Jag kallar det en ”smart ekonomi”.

G:
Kanske kan man formulera det som att vi bör fokusera på en ekonomi vars relationer mellan producerande enheter är sådana att den för vårt välbefinnande nödvändiga omsättningen av materia och energi kan justeras lokalt och globalt på ett rättvist och demokratiskt sätt så att det ekosystem vi är en del av behåller en för oss gynnsam uthållighet. Eller något liknande.

C:
Att negativ tillväxt skulle vara ologisk håller jag inte med om. Att jag tog upp det till diskussion berodde på att tillväxten diskuterades. I dagens ekonomiska system är tillväxt ett mål. Bara för att jag diskuterar negativ tillväxt anser jag inte att negativ tillväxt ska vara ett mål utan endast en konsekvens av kraftfulla åtgärder för att sänka konsumtionen och skuldsättningen i världen.
Konsumtionen ökar tack vare ökad skuldsättning (ekonomisk tillväxt) vilket leder till ökad BNP. Hade vi haft en räntefri ekonomi hade vi inte behövt oroa oss för BNP då den är ett begrepp kopplat till tillväxtekonomin.
Antingen kan man rikta fokus på den ohållbara överkonsumtionen eller det ohållbara i att ha ett ekonomiskt system som driver den. Man kan naturligtvis fokusera båda två.
Penningekonomin måste ha en kurva som följer jordens tillgångar och tillväxtkurva. Annars riskerar vi hela tiden en obalans mellan mänsklighetens konsumtion och jordens tillgångar.

F:
Vad jag sett finns inga vetenskapliga belägg för att vi behöver en global nedväxt (möjligen regional). Vi behöver bara stoppa den hejdlösa, exponentiella tillväxten.
Samtidigt som vi pratar om resursgränser och att vi måste anpassa oss, så behöver vi prata om naturens och ekosystemens värde i sig och alla positiva, sociala aspekter av att prioritera umgänge och delande framför konsumtion och eget ägande. Samtidigt som vi tar upp den växande skuldfällan, så behöver vi fokusera på fördelarna med en stabil, resilent, ekonomi (som inte kräver tillväxt).

C:
Eftersom den ekonomiska tillväxten och konsumtionen går hand i hand måste tillväxten ned samtidigt som konsumtionen.
Om vi inte hjälper människor att förändra sina känslor inför framtiden kommer förändring inte att ske. Idag är det en övervägande andel av befolkningen som känner rädsla inför miljö/klimathot. Den övergår lätt till apati om folk inte får en berättelse som visar att vi kan skapa ett hållbart samhälle.

H:
Viktigare att fokusera på att ekonomisk tillväxt måste bort som samhällsmål än att prata om att vi ska ha nolltillväxt, nedväxt eller låg tillväxt som nytt mål.
Målet är ett bra samhälle och borde mätas helt utanför ramen för BNP. Viktigt att hela tiden poängtera det, annars riskerar vi att förstärka BNP-fokuset samtidigt som vi ifrågasätter det.

F:
Jag kan inte se att någon kan bevisa att vi måste ha nerväxt för att nå hållbarhet. Om ekonomin slutade tillväxa (dvs varken till- eller nerväxt) så skulle man rimligen med effektiviseringar, teknikbyten och växande tjänstesektor kunna minska vårt ekologiska fotavtryck. I ett tillväxtsamhälle får man problemet att dessa åtgärder ”äts upp” av den ökande omfattningen av ekonomin, men utan tillväxt borde det funka.

I:
Vi måste lära oss skilja mellan tillväxt och utveckling. Tillväxt är inte detsamma som utveckling och utveckling kräver inte nödvändigtvis tillväxt. Ekonomi är för komplext för att enbart beräknas i kvantitet och pengar. Får vi en förståelse för vikten av kvalitet och realekonomiska värden så förstår vi också att det är möjligt att skapa ett samhälle där vi på ett bättre sätt kan tillgodose våra grundläggande behov och därmed ha ett rikare liv även om vi minskar material och energiflödena i samhället (och därmed troligtvis BNP). Då blir det möjligt att skapa positiva framtidsvisioner! För mig är detta paradigmskiftets kärna!

C:
Genom att berätta vad ett hållbart samhälle innebär för människan kan vi ta bort mycket av rädslan inför förändringarna (som måste komma förr eller senare).
Att tekniken ska lösa problemen även med nolltillväxt är jag inte lika säker på.

J:
”Tillväxt är inte detsamma som utveckling, och utveckling kräver inte nödvändigtvis tillväxt”.
Javisst, så är det! Sedan anser jag att man kan ställa två frågor till ditt inlägg.
1. Vem/vilka önskar (är mest betjänta av) tillväxt?
2. Vem/vilka önskar (är mest betjänta av) utveckling?

C:
Mycket intressant! Vill komplettera med att förändring inte heller behöver betyda utveckling.

I:
Därför är det också så viktigt att utgå ifrån vad det är för samhälle vi vill ha. Kan vi hitta kriterier för vad vi menar med ett hållbart samhälle som vi kan ha någorlunda konsensus kring så underlättar det också skapandet av en gemensam ram för vårt önskade framtidssamhälle.
Ska vi bli hållbara och undvika att kränka hållbarhetsprinciperna så innebär det att material- och energiflödena i vårt samhälle långsiktigt måste minska drastiskt. Om detta kan det inte råda någon politisk oenighet om (såvida man inte förnekar naturlagarna). Därigenom överför man också bevisbördan till tillväxtvännerna att visa på hur man kan förena tillväxt med sjunkande material- och energiflöden. Det ”dematerialiserade samhället” är en av strategierna som lyfts fram. Knappast en långsiktig lösning, även om den i alla fall överför fokus från fysiska produkter till immateriella tjänster.

K:
Tillväxt är, noga sett, ett mått på hur vi beter oss i vårt ekonomiska liv – hur vi arbetar och konsumerar. Ska vi ha en tillväxtfri framtid måste vi ändra på det.
Dagens politiska tänkande är att ”tillväxt behövs” för att lösa en rad problem och därför lyssnar man för mycket på dem som lovar tillväxt. Jag tror att det är en felsyn. Tillväxt är inget medel i politiken utan ett mått på resultatet av vad vi gör.
Borde vi inte ägna oss åt mer konkreta frågor för att ändra vår livsstil som leder till en rovdrift på naturen – och till tillväxt? Vad kan man göra inom ramarna för dagens ekonomisk/politiska system? Varför vill inte de politiska partierna diskutera dessa frågor?

L:
Håller med om att politiken borde diskutera dessa frågor. Jag tror att ett avgörande svar på dina frågor beror på politikens sätt att försöka stärka den nationella konkurrenskraften i en hårt utsatt global marknad.
Frågor om ett mer hållbart samhälle, tror jag, är viktiga för våra politiker. Men jag tror att frågor om nationell konkurrenskraft väger mycket tyngre.
Om vi vill kunna genomföra förslag som verkligen kan skapa ett mer hållbart samhälle (ett helt samhälle för alla människor, och förstås även för andra livsformer) då måste vi även förhålla oss till vem som bestämmer.

D:
Alltså bör vi arbeta för en ökad förståelse för att internationell konkurrens kraft inte är lösningen?

L:
Ja, det är jag helt enig i. Övergången från ett samhälle präglat av internationell konkurrens till ett samhälle präglat av globalt (och lokalt) samarbete.

J:
”Varför vill inte de politiska partierna diskutera dessa frågor?”
Enligt min mening så beror det på att politiken saknar ”förmågan” att ”forma” våra samhällen. Alltså finns det en annan maktfaktor i våra samhällen som har ”förmågan” att ”forma”.
Vilken är då denna maktfaktor? Jo dom som har ”förmågan” att ”forma” våra samhällen det är dom som sitter på beslutsprocesserna i vårt ekonomiska system.
Politiken har att förhålla sig till denna ”ordning” eftersom ”marknadskrafterna” skall, så att säga, sköta sig ”på sina egna villkor” utan inblandning ”utifrån”.

K:
Som jag förstår dig borde man ändra det ekonomiska systemet. Min fråga är hur. Mitt svar är att agera politiskt.
Jag ser ingen annan väg än att återerövra den politiska makten över företagen.

M:
Storföretagens ägare stärker ständigt sitt grepp över politikerna.

N:
En sak vi borde titta på – bland många – är aktiebolagslagen. Den ger idag total prioritet till aktieägarna.
Det är uppenbart att denna lagstiftning är mogen för revidering. Inte rimligt att bara aktieägare prioriteras.

L:
Jag är definitivt också av åsikten att vi ”måste agera mer på politikens arena”.
I bilden saknar jag dock en enligt mig helt avgörande dimension: att marknaden tenderar att vara global medan politiken tenderar att vara nationell eller regional, åtminstone när det handlar om lagstiftning och marknadens reglering. En global marknad behöver globala regler vilket kräver globala lagstiftare. Det som uppenbarligen saknas idag om vi politiskt ska kunna hantera en global marknad är alltså politiker med mandat att göra detta.

O:
Den helt dominerande delen av alla aktietransaktioner tillför inget nytt kapital till företagen heller, ägandet är helt skilt från företagande och entreprenörskap.
Vi måste också titta på den andra sidan av aktiebolagen, det att ägarna har obegränsad rätt till alla vinster men mycket begränsad skyldighet att ta hand om sina förluster. Detta sätt att privatisera vinster och socialisera förluster är helt klart något som stöder risktagande – men också bristande ansvar.

M:
Jag tycker nog att politiken har blivit global. Politikerna ingår i globala nätverk och lagstiftning har länge präglats av globala nätverksprocesser. De globala nätverk där politikerna ingår vävs alltmer samman med de globala nätverk som ägarna till de multinationella företagen väver.
Det är ett steg av många i riktning mot ett globaliserat system där ägarna till kapitalet kan använda sin relation till politikerna för att få dem att bygga samhället, delvis med kapitalägarnas pengar, delvis med skattemedel, så att det på otaliga vis styr folket att bete sig på sådant vis att det kan exploateras maximalt.

L:
Vad jag menar är att vi som globalt kollektiv – som mänsklighet – inte har några bra verktyg för den globala politiken. Därför styrs de globala beslutsprocesserna i enlighet med de mäktigaste nationernas och företagens intressen.
Globaliseringen av ekonomin – och därmed av de mäktigaste aktörernas maktutövning – är en oundviklig process på gott och ont. Globaliseringen av demokratin kommer däremot inte av sig själv utan ligger i den globala befolkningens händer.

D:
Själv tycker jag att denna debatt kan lyfta om vi inser att det finns nyanser mellan att säga ”Demokrati innebär att besluta enligt folks preferenser” och ”Klimatfrågan kräver överstatlighet”.

L:
Jag menar att parlamentarisk demokrati – trots sina små och stora brister – är det bästa sättet att styra ett samhälle på. Men parlamentet är förstås bara en viktig del i en större helhet i ett demokratiskt samhälle. På global nivå saknar vi parlamentarisk representation.

J:
Angående K:s synpunkter: ”Som jag förstår dig borde man ändra det ekonomiska systemet. Min fråga är hur. Jag ser ingen annan väg än att återerövra den politiska makten över företagen.”

Ja ”man borde ändra det ekonomiska systemet”. Istället för att prioritera fåtalet så måste det ändras till att prioritera flertalet. Alltså samhället, som helhet.
Hur skall då detta gå till? Även mitt svar ”är att agera politiskt”. Den politiska makten – naturligtvis en makt som vilar på demokratiska grundvalar – måste ”återerövra” samhällsutvecklingen, i vilket ingår att ta dom grundläggande ekonomiska besluten.

I N:s inlägg får vi återigen ett bevis på att lagstiftningen är utformad på det viset att den odemokratiska aktiebolagslagen har blivit vägvisande i stort sett över hela världen.

C:
Frågan är hur vi ska definiera vad det är att ”agera politiskt”. Ska det enbart vara att rikta sig till det partipolitiska systemet eller ska det även inbegripa att rikta sig till medborgarna för att skapa opinion eller kanske att engagera medborgarna för att skapa nya strukturer utanför det partipolitiska systemet och skuldekonomi som i stället baseras på lokala lösningar när det gäller ekonomi och demokrati?
I ett system som inte skapar förutsättning för alla att känna sig trygga och fria tror jag vi behöver definiera vilka individuella, sociala, ekonomiska och ekologiska förutsättningar som i stället skapar trygghet och frihet för alla.

L:
Jag tänker också att ”agera politiskt” är mycket mer än ”enbart att rikta sig till det partipolitiska systemet”.
När det handlar om samhällets lagar och lagstiftning menar jag dock att det parlamentariska och partipolitiska arbetet och därmed behovet av att rikta sig till detta är av mycket central betydelse.

C:
Principiellt håller jag helt med men det kan innebära vissa problem att definiera ”alla” i detta sammanhang. Anta att ett fåtal kan skapa ett ekonomiskt system som gör att ”alla” får grundläggande materiell trygghet och möjlighet att definiera sitt liv i frihet under ansvar. Ska man inte göra det då?


J:
  Vi konstaterar först att vårt ”system” idag har misslyckats med att ”skapa trygghet och frihet för alla”. Är vi klara över varför ”systemet” har misslyckats? Förstår vi dom grundläggande orsakssammanhang som ligger bakom detta misslyckande? När vi förstår detta då blir det, menar jag, inte så svårt att definiera vilka förutsättningar som krävs för att ”skapa trygghet och frihet för alla”. ”Drivkraften” i dagens samhällen är det ekonomiska systemet. Det är detta system som, i huvudsak, formar våra samhällen. Med facit i hand så ser vi att detta ekonomiska system har misslyckats med att uppfylla dom förutsättningar som ställs ovan. Alltså bör vi i första hand försöka förstå vad det är i detta system som ”har gått fel”. Jag menar att det grundläggande ”felet” i systemet sitter i kapitalets ägandeförhållanden. Kapitalet i våra samhällen ägs av ett fåtal människor. När det nu fungerar så då ligger, så att säga, våra samhällens ”förutsättningar” i händerna på dessa fåtal människor. Hur kapitalet skall ”flöda” i våra samhällen avgörs av just dessa kapitalägare. Och att kapitalet ”flödar” åt ”fel håll” det ser vi allt starkare bevis på. Vilket jag menar är den grundläggande orsaken till att det inte ”skapas trygghet och frihet för alla”.
Hur skall vi då försöka definiera ”att skapa trygghet och frihet för alla”? Vi måste då förändra kapitalets rådande ägandeförhållanden. I stället för att ett fåtal äger kapitalet så måste ägandet tillfalla samhället. Först då kan dom förutsättningar, som beskrivs ovan, råda som ”skapar trygghet och frihet för alla”.
 Att ett ”fåtal” kan ”skapa” ett ekonomiskt system som gynnar ”alla” tolkar jag som att man rent teoretiskt konstruerar just ett sådant system. Det ska man naturligtvis kunna göra. Förutsättningen är ju då åter igen att just detta ekonomiska system ”skapar trygghet och frihet för alla”.

L:

Vilket ”samhälle” menar du då? Kapitalägandet varierar ju som bekant stort även mellan världens nationella samhällen..

Jag menar att kapital – t.ex. i form av pengar, mark eller andra investeringar – både bör kunna ägas individuellt och gemensamt. Genom allmän lagstiftning bör aldrig det individuella ägandet kunna ta sig allt för stora friheter på bekostnad av det gemensamma. Genom lagen äger samhället så att säga ramarna för individens ägande. Men samhällets ägande bör inte ersätta individens ägande, då tror jag vi får ett samhälle präglat av stor ofrihet. 

Genom lag och politisk styrning (och mycket annat förstås) bör vi undvika allt för stora (och idag växande) skillnader mellan oss som har mycket mer än vi behöver och de som saknar för dagen som kommer, och skapa mer hållbara ramar för individens och de olika (mer och mindre ”lokala”) kollektivens agerande.

C:

Kanske är det inte ägandet av kapital som skapar känslan av frihet utan känslan av att äga sin tid? Känslan av materiell trygghet kommer kanske inte ur ägandet av kapital utan vetskapen att jag har en kontinuerlig inkomst för mina materiella behov?

J:

Angående L:s inlägg: Detta samhälle existerar inte idag.  Hittar du något? Och varför finns det inte? Därför att den rådande ekonomiska ordningen/systemet är globalt och därigenom ”genomsyrar” all ”världens nationella samhällen”.

 Om jag tolkar dig rätt här så ser jag ingen skillnad på det du beskriver och hur dagens verklighet fungerar. Är detta en rätt tolkning?   Jag menar att vi får ett samhälle präglat av större frihet när kapitalet ägs gemensamt. Resultatet av det ”individuella ägandet” får vi ju dagligen bevis på att det leder oss allt närmare den ekonomiska kollapsen.

Angående C:s inlägg: Ja så är det. Och då menar jag att ”känslan av materiell trygghet” uppnås när det samhälle jag lever i också äger och ansvarar för det kapital som finns i samhället.

L:
Visst, men vad jag frågar om är vilket samhälle du menar ska äga kapitalet gemensamt, det globala eller det nationella, eller något annat? Eller kanske en blandning, men då måste väl kapitalägandet ändå delas upp på något sätt?

 Nej, jag menar att vi idag framför allt har individuellt och nationellt ägande. Det är i och för sig inget fel i det menar jag. Felet ligger i att vi helt saknar globalt ägande. Mänskligheten äger ingen tillgång till våra globala allmänningar. Mänskligheten har idag ingen möjlighet att globalt sätta ramar (reglera den globala marknaden) för det individuella och lokalt kollektiva ägandet. De globala ekonomiska och ekologiska kriserna beror till största del på att vi globalt inte äger tillgång till styrning och lagstiftning. Så sådana verktyg skulle innebära en helt avgörande skillnad gentemot dagens samhälle.

Jag menar alltså att det är avgörande både för individens frihet och för samhällets dynamik att det (också) finns möjlighet till individuellt ägande. Jag tror också att det skulle vara väldigt svårt att administrera ett samhälle där det inte fanns något individuellt ägande alls. Den ekonomiska (och ekologiska) kollapsen menar jag vidare som sagt lika mycket beror på det nationalistiska ägandet.

J:
Eftersom nationer/stater har sitt ursprung i maktstrukturella ambitioner så bygger därför dagens stater på någonting i grunden inhumant. Nämligen att mänskligheten har uppdelats genom gränsdragningar. ”Det nationella”, menar jag, kan därför inte ”försvaras” eftersom det har tillkommit utifrån ett strukturellt orättvist sätt. När vi betraktar historien så får vi också bekräftat att ”det nationella” för med sig alla slag av strukturella orättvisor. Därför måste vi arbeta för att gränsdragningar/stater mellan människor upphör. Jag menar alltså att vi tillhör en global värld och att världen, som helhet, skall betraktas som ett samhälle. Detta samhälle, den globala världen, skall då ”äga kapitalet gemensamt”. Vilket, jag menar, måste vara vår målsättning.

Varför ”äger vi inte tillgång till styrning och lagstiftning”? I korthet så blir då svaret att: politiken är tyvärr ”underställd” dom beslutsprocesser som fattas i vårt ekonomiska system – det kapitalistiska systemet. Detta ologiska maktförhållande (kapitalets överordnade intressen medför att politiken har att förhålla sig till denna ordning) är också nödvändigt att förändra.

Varför skall det vara ”avgörande” för ”individens frihet” att det ”finns möjlighet till individuellt ägande”? Uppstår inte det ekonomiska system, som vi nu lever i, utifrån den ovan beskrivna frågeställningen?   Är det inte i stället enklare att ”administrera ett samhälle där det inte fanns något individuellt ägande alls”?   Vad menas med det ”nationalistiska ägandet”?

L:
Visst, men som sagt: den globala politiken är tyvärr även underställd den nationella suveräniteten. Jakten efter nationell konkurrenskraft skapar och upprätthåller skatteparadis, sänker bolagsskatter och låter nationella valutor spelas ut mot varandra. Vi lever alltså i ett kapitalistiskt-nationalistiskt system.

Därför att vi alla är både lika och olika. Vi behöver individuellt kunna känna en stor handlingsfrihet och möjlighet att göra och vara andra saker än våra medmänniskor. Det tydligaste exemplet är kanske vår egen kropp. Rätten att själv bestämma över min egen kropp, förutsätter inte det att jag anses ha individuell äganderätt till den? 

Nej, jag menar som sagt att det negativa i rådande ekonomiska system, det som skapar vår ekonomiska och ekologiska kris, är inte att det finns individuellt ägande, utan att det saknas kollektivt ägande på global nivå. Vi kan därför inte ta globalt ansvar för jordens begränsade resurser.

Ja, både ”kapitalism” och ”nationalism” är luriga ord som man kanske ibland ska undvika eftersom de saknar tydlig definition. Men jag menar att nationellt kapitalägande (naturresurser, territorium och valuta) som används i den internationella konkurrensen mot andra nationer. Det leder till en internationell konkurrensekonomi, vilket jag menar att man kan kalla för ett nationalistiskt ägande.

J:
Jovisst, ”den globala politiken är tyvärr även underställd den nationella suveräniteten”.
Om jag tolkar dig rätt så verkar vi, i den här frågan, rätt eniga. Håller med dig om att ”vi lever alltså i ett kapitalistiskt-nationalistiskt system”. Vad som i detta ”kapitalistiskt-nationalistiska system” är den avgörande ”drivkraften” har vi kanske lite olika åsikter om.

Men med ”individuellt ägande”, som du nämner tidigare, så tolkade jag detta som individuellt kapitalägande. Jag ser det alltså som en ”ofrihet” för majoriteten av människor när en minoritet sitter på kapitalägandet.

Eftersom ”det saknas kollektivt ägande på global nivå” så kan ju inte detta ha ”skapat vår ekonomiska och ekologiska kris”. Det som skapar våra kriser är ju det som nu, i denna stund, existerar. När nu inte det ”kollektiva ägandet” existerar så måste det vara det ”individuella ägandet” som är orsaken.

———————————————————————————————————————–

Allvarligt! Vad ska vi med länder till?
 
Att det historiska ursprunget till länder har sin förklaring i maktstrukturella ambitioner det känner vi till. Och sett utifrån denna ”ursprungstanke” så äger ju inte länders ”existens” något rättvist eller humant berättigande.
 
Betraktar vi så länder utifrån dagens verklighet ser vi att nationella maktstrukturella ambitioner i större delen av världen egentligen har spelat ut sin roll. Idag är det den globala kapitalistiska maktstrukturen som ”erövrar” våra samhällen och därmed hela världen. Sett ur det här perspektivet så får länders ”existensberättigande” allt mindre betydelse.
 
Förr så eftersträvade maktens män territoriella erövringar. Att kriga för en utvidgning av markområden var det ”naturliga” sättet för den absoluta makten att befästa just sin makt och dessutom utvidga den.
 
Idag så ”mäts” makten i kapitaltillgångar vilket gör att länders gränser egentligen har spelat ut sin roll, sett utifrån kapitalets intressen. Vi kan säga att kapitalet bryr sig inte om nationsgränser. Kapitalet bryr sig primärt om högsta möjliga förräntning och detta kan idag endast genomföras när kapitalet agerar globalt.
 
Här kan man då tycka att det skulle vara ”logiskt” att arbeta för nationsgränsers bevarande. Att, så att säga, ”låsa in” kapitalet innanför landets gränser. Alla produkter som samhället är i behov av skulle alltså kunna produceras i och av människorna i det ”konsumerande” samhället. Detta scenario låter ju alldeles förträffligt och är också i grunden det mest hållbara för alla samhällen. Men för att denna framtidsvision ska kunna gå i lås så krävs en helt grundläggande förändring i ägarstrukturen av kapitalet. Från dagens privata kapitalägande så måste framtidens kapitalägande bli samhällsägt.
 
Där människor bor och lever samt arbetar där är samhället. I detta samhälle produceras, så långt det är möjligt, allt det som människan behöver för att kunna leva ett drägligt liv. Att ”skärma av” detta samhälle mot övriga samhällen skapar, som vi ser, bara konflikter.
 
”Självförsörjande” samhällen är således inte det samma som att samhällen sätter upp gränser gentemot andra samhällen. Samhällen har i sig inga egna behov av att konfronteras med andra vilket ju skapar förstörelse och elände, på alla sätt, för dom inblandade samhällena. Nej det är samarbete och åter samarbete inom alla plan som skapar den bästa hållbara utvecklingen. Och för att underlätta sådana förhållanden så kan inte gränsmarkeringar mellan människor upprättas.
 
Detta är någonting helt annat än vad dagens ”gränsöverskridande” kapitalism sysslar med.

———————————————————————————————————————————–

A:
I regel sägs ju nuförtiden att pengar främst skapas genom att banker ger ut lån. För att ge ut lån behöver de själva bara ha en liten del av vad det lånar ut, resten skapar de genom att trycka på lite    knappar i datorn. Ungefär så brukar det hela beskrivas.
    Men jag får inte riktigt ihop det med det som bankerna brukar prata om när de pratar bolån och marginaler. 
  De brukar säga att nivån på bolånen bestäms mycket av hur billigt/dyrt de själva kan låna upp pengarna. Men om de lånar upp pengarna de ska låna ut så skapas ju lånet inte genom att de trycker    in några siffror i datorn.
    Vem kan förklara hur de här två sakerna hänger ihop?

B:

Detta är inte enkelt och jag utger mig inte för att fullt ut förstå det, men ett litet försök att reda ut saker:

1.       In- och utlåning matchar varandra hos bankerna. Inte på sekundnivå, men varje dag ser man till att det råder jämvikt.

2.       En nyckelfråga är vad som räknas till penningmängden. Detta är en definitionsfråga där det inte finns någon absolut sanning. Grovt räknat ingår i penningmängden kontanter hos allmänheten och banktillgodohavanden som är lätt tillgängliga (t.ex. lönekonto). Däremot ingår inte sedlar hos bankerna och långfristiga tillgångar (t.ex. bundet sparande eller bankens tillgångar i form av bolån).

När man tar ett bolån sätts pengarna in på ett konto i banken, vilket gör att in- och utlåning matchar varandra. De pengar du lånar av banken lånar du alltså i din tur ut till banken. Det som gör att man kan säga att pengar ”skapas” är att tillgångarna på lönekontot ingår i penningmängden, medan bolånet inte gör det.

För den utlåning som banken gör måste den ha en viss mängd eget kapital (aktiekapital och tidigare vinster), men detta är mycket lågt. För bolån handlar det om promillen och för utlåning till stater är det noll.

Det finns förstås många bottnar i detta, och även om ”pengaskapandet” inte är magiskt i sig, finns det grundläggande problem i bank- och finanssystemen …

C: 

De lånar pengar och lånar ut dem och genom att göra det skapas pengar!

Alla banker lånar upp pengar, vanligtvis från försäkringsbolag eller andra stora finansiella institutioner. Banker lånar i från staten i ganska liten utsträckning.

Den här diskussionen om att banker skapar pengar kan ibland bli för enkel. Det är bara att kolla på en banks balansräkning för att se hur stora upplåningskostnader de har för att inse att de inte kan skapa pengar utan att det kostar dem något.

Banken eller en affär(!) kan när som helst skapa en kredit som kunden kan utnyttja med sitt kreditkort men banken/affären måste alltid ha täckning för krediten genom att låna upp de pengar som behövs när väl krediten utnyttjas.

En annan sak som är viktig att tänka på när man diskuterar hur pengar blir till är att när pengar skapas betyder det inte att värde skapas. När reellt värde förstörs minskar värdet hos pengarna och vice versa.

Investerar vi pengarna bra ökar värdet på pengarna och konsumerar vi dem på sådant som förstör minskar vi värde.

Jag tror att om vi  väntar lite med att diskutera huruvida banker skapar pengar eller inte och istället börjar diskutera hur banker använder pengar, hur de investeras, och vad som egentligen är en investering kommer vi närmare vad som är problemet med ekonomin idag.
När fler får en förståelse för hur finanssystemet fungerar i helhet blir det lättare att förändra. Vi löser inget med att tex. införa en lag som ifråntar bankerna/affärer/företag rätten att skapa pengar/krediter och ge den rätten till staten. Det här är ett globalt problem som måste lösas med ökad förståelse och förändrad investeringskultur!

D: 

Det stämmer att varje gång en bank beviljar en kredit (jag tycker ordet ”lån” är missvisande), så ökas bankens balansräkning; mao nya ”pengar” i form av bankkredit, skapas. På ena sidan i balansräkningen ökas kontoinnehavet hos kredittagaren (en skuld för banken). Tillgångssidan i BR ökar på samma sätt; krediten är ur bankens synvinkel en tillgång som genererar en ränte-intäkt på längre sikt. 

Kredittagaren behöver pengarna av en anledning och spenderar dem som regel ganska omgående efter att krediten beviljats. Mao. pengar förs över till en betalningsmottagare som typiskt har ett konto i en annan bank (Bank ”B”). I det ögonblicket försämras den första bankens likviditet omedelbart: banken (Bank ”A”) förlorar ”reserver” som förs över till en annan bank (som typiskt har betalningsmottagaren som kund), den banken ökar sin likviditet, samtidigt som dess skuld till betalningsmottagaren ökar. Bank ”B”’s balansräkning ökar.

Nu när bank A förlorat reserver och skulder så har dess balansräkning krympt en aning. Bankens likvida medel; deras ”reserver” (mynt och sedlar i valvet och kontoinnehav i centralbanken) är s.a.s  hårdvaluta för banken (det är därför de inte vill att vi skall använda kontanter) och deras likviditet har försvagats en aning. Därmed uppstår ett behov att låna upp pengarna igen så att de erhåller ny skuld (tex. i form av inlåning på vanliga konton) och ny likviditet (i form av nya innehav av reserver i centralbanken). Denna upplåning sker på en marknad, och det är ganska många ägare av ”pengar” som inte är intresserade av den nollränta som ett vanligt bankkonto ger. Därför uppstår en ”tävling” eler budgivning mellan banker att låna upp så billigt och bra som möjligt. Det är på denna marknad det uppstår olika alternativ för ägare av ”pengar” att låna ut dem till banker till olika villkor. Det kan tex. handla om att du som ägare av pengarna förbinder dig att inte röra dem undder en viss tid. Då kan du få bättre ränta, eftersom du då inte kan ta ut dem hur som helst. Vanliga bankkonton är mest riskfyllda för banken, eftersom ägarna av dessa pengar kan begära ut dem när som helst. Olika typer av penningmarknads- och bostads-obligationer är säkra eftersom de har förutbestämda löptider och belopp. Sådana obligationer är sätt för banker att ”paketera” inlåning, så att kostnaden för den inlåningen blir förutsägbar. Jag vet inte hur det fungerar i detalj, men sådana bostadsobligationer kan vara knutna till specifierade tillgångar typiskt bostadslån. Så äger du en bostadsobligation så äger du någon annans skuld, med banken som mellanhand. Banker lånar även av varandra och av centralbanken. Centralbanken är ”lender of last resort” och den ränta som centralbanken bestämmer, sätter s.a.s. ribban för var övriga marknadsräntor hamnar. Centralbanken sätter sin ränta godtyckligt, utefter vad den anser att den skall vara med hänsyn till prisstabilitet och maximering av tillväxt och sysselsättning. Man försöker ”elda” på ekonomin så mycket man kan,med billig kredit, dock utan att priserna skenar pga för snabbt växande penningmängd. 

Ett dilemma för bankerna är att deras intäkter till viss del är bundna lån, vars ränta inte kan ändras i framtiden, även om förutsättningarna i ekonomin i övrigt ändras. Detta innebär mao. en risk för banken. Banker behöver därför balansera sin inlåning mot sin utlåning, med olika löptider och olika räntor så att de balanserar sin  risk/reward på kort och lång sikt.

Om bankerna är ”starka” så är väl det dels ett tecken på att de har bra kapitaltäckning, dvs har mycket eget kapital i förh. till riskvägda tillgångar.(Enligt regelverket Basel III) De ”vågar” betala låga inlåningsräntor för att de vet att de kan det, utan att de tappar kunder. .Men det är också vara ett tecken på dålig konkurrens; de kommer undan med att betala låga räntor utan att vi kunder bryr oss. Vi har ett fåtal stora banker, och vi bankkunder är nog alldeles för snälla mot dem. Det har uppstått en slags ”nära monopol”-situation där konkurrensen fungerar dåligt. Alltså kan de fortsätta låna in billigt.

Man brukar säga att typiskt ca 95% av penningmängden är bankers skuld till allmänhet, företag etc. 5% är mynt sedlar och elektroniska centralbankspengar.

Jag vet inte om detta besvarar din fråga, men hoppas att det skingrar dimman lite.

E: 

 Nej, det stämmer inte att det skapas nya pengar varje gång banken beviljar en ny kredit. Det gäller bara om banken har ett underskott av inlåning och upplåning, vilket de sällan har.

T ex amorteras det hela tiden på bostadslån, som banken faktiskt lånar upp via obligationsmarknaden. Det innebär att bankerna hela tiden kan låna ut lika mycket nytt som amorteras utan att nya pengar skapas, eftersom bostadsobligationerna har en löptid som går ut klumpvis.

F:

 Här är mitt försök till enkel förklaring av hur bankers penningskapande genom att bevilja krediter hänger ihop med deras upplåning för att hantera sin likviditetsrisk. 

1. Varje gång en bank beviljar en kredit växer bankens balansräkning. Krediten bokas som behållning på kredittagarens konto och utgör bankens skuld till denne. Samtidigt bokar banken upp en tillgång i form av en lika stor kreditfordran på kredittagaren. Krediten utgör nyskapade pengar.

2. Kredittagaren X behöver den kredit han har fått av Bank A för att göra en betalning till Y som har ett konto i Bank B. Vi antar att han genomför sin betalning redan samma dag som krediten har beviljats. Därvid förs pengar över från kredittagarens konto i Bank A till Y:s konto i Bank B. Vid denna överföring minskar likviditeten i Bank A och ökar lika mycket i Bank B. Det innebär att Bank A:s balansräkning krymper medan Bank B:s balansräkning växer. 

3. Alla kredittagare amorterar sina krediter enligt överenskommelse. Alltså kan Bank A under dagens lopp både ha beviljat krediter, gjort betalningar till andra banker och tagit emot betalningar från andra banker varav en del avser amortering på krediter medan en annan del avser inbetalningar till bankens kontohavare. 

4. En gång per dygn stämmer alla banker i landet av sina betalningar sins emellan (en clearing). Några har fått en ökad likviditet medan andras likviditet har minskat. Det betyder att några banker behöver stärka sin likviditet medan andra tycker att de har en onödigt stor likviditet och vill minska den. Några lånar och andra lånar ut. 

5. Banksystemet som helhet kan ha vuxit under dagen dvs det kan ha skapats mer pengar i systemet genom att bankerna har beviljat mer krediter än vad som har förstörts genom amorteringar på krediter. 

Svaret på frågan är alltså att bankers skapande av pengar genom att bevilja krediter är en sak och deras finansiering av sin likviditet är en annan. 

D:

Jag håller inte med om E:s beskrivning. Varje ny kredit innebär att balansomslutning ökar. Inga andra förändringar sker i balansräkningen. Inga andra konton ändras, när en bank beviljar en ny kredit, inte heller bankens reserver. 

Viktigt också att påpeka det som F nämner, att pengar kvittas mot skulder och försvinner, när skulder betalas tillbaka.

G:

 Jag har förstått frågan precis som F och D beskriver och har aldrig riktigt förstått din beskrivning, E. Balansomslutningen ökar rimligen varje gång ett lån skapas och skulder försvinner vid amorteringar. Utöver detta måste bankerna ordna med likviditeten, vilket är en annan fråga som jag ser det.
Men det stora problemet är väl oavsett att räntan gör att samhället som helhet hela tiden ligger efter och det finns aldrig, vid något givet tillfälle, möjlighet att betala av alla skulder. Enda sättet är att växa i all evighet i jakt på en omöjlig återbetalning till bankerna.

Och en kanske lika stor konsekvens är att de som har rätten att skapa pengarna, mot ränta, också får en mycket stor makt i samhället. Där t ex denna studie visar att det även blir så i praktiken, där 147 bolag (nästan uteslutande banker och finansbolag) kontrollerar en mycket stor del av samhället/industrin.

Och frågan är hur stort intresse dessa supermäktiga finansbolag har av en övergång till ett hållbart samhälle? Min erfarenhet är att det är väldigt svårt att få finansiering för nya, hållbara lösningar i start-ups, men enkelt i stora stabila bolag i traditionell masstillverkande industri (med säkrare återbetalning).

H:

Diskussionen kring finanssektorns roll i våra samhällen understryker ju verkligen ägarproblematiken av kapitalet.

 En föredragshållare avslutar med orden: ”Hur ska vi finansiera det här? 80% av omställningen till en förnyelsebar värld skall komma från den privata sektorn, 80% av pengarna.”

  G ställer den följdriktiga frågan: ”Och frågan är hur stort intresse dessa supermäktiga finansbolag har av en övergång till ett hållbart samhälle?”  

 En fråga till! Den är ”obekväm” men nödvändig och jag har ställt den förut: Vem/vilka skall äga kapitalet i våra samhällen?

F:

1. ”Hur ska vi finansiera det här? 80% av omställningen till en förnyelsebar värld skall komma från den privata sektorn, 80% av pengarna.”
2.  ”Och frågan är hur stort intresse dessa supermäktiga finansbolag har av en övergång till ett hållbart samhälle?”
3. En fråga till! Den är ”obekväm” men nödvändig och jag har ställt den förut: Vem/vilka skall äga kapitalet i våra samhällen?

Låt mig ge mitt försök till svar.

 Dom kopplingar som tidigare fanns mellan oss själva i den lokala ekonomin, har ersatts med kopplingar till främlingar spridda över hela världen. Tidigare var dessa kopplingar korta och överskådliga och band oss samman med vänner och bekanta i vår egen lokala ekonomi. Idag, när de går via globala enheter, har vi förlorat det mesta av dessa lokala band till vänner och bekanta och vår överblick. Vi ser inte längre resultatet av vår insats i produktionen och inte heller konsekvenserna av hur vi konsumerar. Vi kan inte bedöma om de priser, räntor och skatter vi betalar är rättvisa. Vi kan se hur makten och kapitalet koncentreras på allt färre händer. Så länge vi passivt accepterar vårt öde ligger det i dessa händer – men vi kan inte se ägarna till dem. 

Det duger inte längre. Allt mer intensiva försök att ställa dem till ansvar tycks endast leda till ”fredsbevarande operationer” i områden där oljan pumpas upp och transporteras, massövervakning, geoengineering och bioengineering. De är farliga. En bättre väg än att söka förhandling med dessa osynliga makthavare tycks vara att ta saken i egna händer och ställa om det vi faktiskt råder över. 

Exemplen på vad man i så fall kan göra börjar nu bli så många att det faktiskt känns lite lättare att förklara vad det är för värderingar och bilder av framtiden som motiverar oss att formulera våra mål och vilka strategier som vi väljer för att nå dem. 

För oss som vill minska vårt beroende av olja och krediter handlar det om att kombinera idéerna bakom lokalkapital, sambruk, holistic management och annat på ett sätt som passar den egna gruppen och den egna platsen. Det som krävs är ett enormt experimenterande och att vi ser till att alla kan vara med.

I:

För att inte bara hamna i diskussioner om hur detaljerna ser ut så kan det vara bra att ställa sig ett par övergripande frågor:

Om vi vill ha en penningekonomi som är i 100% balans med naturens resurser (real ekonomi), är det då ok att kreditgivare inte har 100% kapitaltäckningskrav?

Oavsett hur vi definierar penningmängden, vill vi ha ett system där det lite förenklat förväntas att 100% skuld/kredit ska generera mer än 100% till kreditgivarna?

Det är ju det som skapar incitamentet för ränteekonomins ständiga expansion.

C:

När du säger att en bank ska ha 100% kapitaltäckningskrav antar jag att du inte menar att banken bara ska låna ut eget kapital.

 Som jag skrev tidigare är inte penningmängden problemet. Det är hur pengar investeras som är problemet. Värdet förändras heller inte tillsammans med penningmängden. Det finns såklart en problematik hur man tar betalt för krediter men den löser vi inte genom att förbjuda företag att sälja krediter. Det förändrar vi genom ökad kunskap om vad det innebär att skuldsätta sig och hur olika finansiella aktörer tar betalt för sina ”tjänster”.
Jag tror staten ska ägna sig åt att stifta lagar för att förhindra överutnyttjande av resurser. De kan även införa andra ekonomiska styrmedel som miljöskatter för att förändra överutnyttjandet. Vi får heller inte glömma att detta är ett globalt problem, att lobba för att förändra hela det ekonomiska systemet i Sverige är i princip omöjligt om vi inte kan göra det globalt. Staten har tidigare kontrollerat valutan men lyckades inte så bra och släppte den fri efter 90-talskrisen.
Jag tror vår uppgift är att förändra kultur och sprida kunskap. Genom att förändra investeringskulturen har vi mycket att vinna.
Jag tror också på att uppmuntra och utveckla kooperativa banker, lokalt förankrade banker som har den lokala utvecklingen för ögonen och inte vinst.

Kan vi förmå människor att förstå vikten av att spara sina pengar i banker som har miljömässig och social hållbar utveckling som mål har vi kommit långt på vägen.

J:

Visst spelar folks värderingar och kultur en stor roll. Värderingar och kultur påverkar och påverkas av andra system, ekologiska och ekonomiska. Man kan tvista i oändlighet om vad som är viktigast.
Men för mig är det rätt uppenbart att vi INTE kommer kunna förändra samhället genom att BARA skjuta in oss på folks värderingar. Jag tycker att utvecklingen av sparbanker och kooperativ i Sverige belyser det rätt väl. Så gott som alla har tvingats att anpassa sig till ”marknaden” för att vara ”konkurrenskraftiga”, och anpassat sina värderingar därefter, snarare än tvärtom. Det gäller konsument, bostad, olje (minns ni OK?) och producentkooperationen. Det samma händer med dagens ideer som CSR, sociala företag och ”goda investeringar”.
Därför är det otroligt viktigt att vi OCKSÅ pekar på vilka grundläggande ekonomiska mekanismer som styr vårt samhälle mot den ständiga tillväxten. Om vi inte gör det så kommer vi aldrig någon vart. Frågan för mig är mest vilka krav som är strategiskt viktiga att driva som första steg för att i grunden FÖRÄNDRA det systemet.

C: 

 Systemet är i det här fallet skapat av kulturen till skillnad från eko-systemet som är skapat av gud vet vem….
Små förändringar i systemet kan leda till väldigt stora förändringar på sikt.
Ett exempel är att man ändrar redovisningspraxis för hur man bokför med nuvärdesmetoden, det får makrokonsekvenser.
Eller, en förändring i hur man prissätter krediter så att risken flyttas mer till bankerna än till småsparare/låntagare får också makrokonsekvenser.
Eller, en förändring i hur praxis för hur BNP räknas ut kommer också få stora makrokonsekvenser.
Eller hur man räknar ut inflationen:  Om den hade räknats ut på ett annat sätt skulle det få andra konsekvenser för hur USAs bostadsbubbla skulle se ut.
OSV…
De mekanismer vi som människor är styrda av är kulturen – det ekonomiska systemet är en artefakt av våra värderingar. Kan vi förstå systemet kan vi också ändra det lite i taget..

K:

Jag delar J:s uppfattning att vi behöver diskutera systemförändringar för att kunna hantera våra sociala, ekonomiska och ekologiska system. C skriver att ”Systemet (det ekonomiska systemet) är i det här fallet skapat av kulturen till skillnad från eko-systemet som är skapat av gud vet vem”…

Det här är intressant. Naturen är ett ekologiskt system och människan är ett ekologiskt system. Jag anser, ur ett systemteoretiskt perspektiv, att vi ska betrakta samhället som ett undersystem till naturen och därför är även samhället och det ekonomiska systemet ekologiska system. På grund av att vi inte har betraktat dem som ekologiska system, har vi kunnat tro att vår tillväxt inte haft några gränser.

 Min uppfattning är att vi behöver utveckla ett annat ekonomiskt system som underordnas samhället och naturen. Något man kan kalla en kretsloppsekonomi. I dag har den finansiella ekonomin överordnats den reala ekonomin som överordnats samhället som i sin tur överordnats naturen med sina ekologiska system. Vi behöver vända upp och ner på denna hierarki.

H: 

 Ja självklart är det systemförändringar som måste diskuteras.  

 När man säger att ”systemet är skapat av kulturen” så tolkar jag det som att man kan säga: systemet är skapat av samhället. Vad är det då för system vi lever i? Att definiera detta system och hur det fungerar blir, enligt min mening, det grundläggande. Delar vi denna syn? 

 C skriver: ”De mekanismer vi som människor är styrda av är kulturen – det ekonomiska systemet är en artefakt av våra värderingar. Kan vi förstå systemet kan vi också ändra det lite i taget…” 

 Eftersom det ekonomiska systemet vi alla lever i fungerar strukturellt orättvist så skulle denna orättvisa vara kulturellt betingad, om jag förstår dig rätt? Om vi nu kan förstå denna orättvisa ”kan vi också ändra den lite i taget…”. Tolkar jag dig rätt här?

 Bortser vi ifrån vilka ”mekanismer” som styr oss människor – samhällen – så delar vi uppfattningen att det här ”systemet” måste förändras, eller?

F: 

J säger att ”det [är] otroligt viktigt att vi OCKSÅ pekar på vilka grundläggande ekonomiska mekanismer som styr vårt samhälle mot den ständiga tillväxten. Om vi inte gör det så kommer vi aldrig någon vart”. 

Därefter säger du att ”Frågan för mig är mest vilka krav som är strategiskt viktiga att driva som första steg för att i grunden FÖRÄNDRA det systemet” men jag antar att du egentligen menar att du lägger fast denna strategi först efter 

1. att du har konstaterat att ”ständig ekonomisk tillväxt” är omöjlig som ett övergripande politiskt mål på en begränsad planet, 
2. att du är klar med din analys av vad som ”styr vårt samhälle mot den ständiga tillväxten”, 
3. att den visar att detta är den mäktigaste samhällsklassens önskan om att vidmakthålla ett kreditbaserat banksystem som också skapar våra pengar samt
4. att centralbankerna formas som organ för att stödja ett sådant bank- och penningsystem. 

Detta kan man sammanfatta med att det är det kreditbaserade bank- och penningsystemet som är den mest grundläggande ekonomiska mekanismen som styr vårt samhälle mot ständig ekonomisk tillväxt. 

Mitt antagande är naturligtvis en fråga till dig men om jag har rätt i mitt antagande så har du samma hypotes som jag och i så fall kan vi gå vidare till nästa punkt som är att pröva vad som kan göras för att förändra systemet. Om jag inte har rätt så är vi kvar i en diskussion om vilket system som är det mest övergripande och därmed mest styrande för vårt samhälle. 

Min hypotes om den grundläggande styrningen är naturligtvis inte på långa vägar den enda tänkbara men den är inte heller särskilt ovanlig bland personer som söker orsaken till vårt samhälles märkliga ansträngning att åstadkomma en ständigt procentuell ekonomisk tillväxt trots att alla naturvetare vet att det är fysiskt omöjligt. 

Lika intressant är det att förstå varför vuxna personer som är engagerade som politiker, på fullt allvar, framhåller ekonomisk tillväxt som det överordnade målet för vår ekonomiska politik. Deras argument är att tillväxten kommer att ge alla en ökad välfärd men de har svårt att vidhålla detta efter den energikris och kreditkris som blev akut 2007 och som blommade ut 2008. 

Vårt personliga problem är att vi, i allmänna val, har röstat på partier som har nominerat dessa vuxna individer och att det är dessa personer som möter storföretagens lobbyföretag i den lagstiftande process som formar vårt samhälle utifrån den tekniska utveckling som dessa företag driver. 

Kanske innebär denna hypotes att vi bör ta ställning till hur vi bör hantera dessa slag av hypoteser i förhållande till sin målsättning att få till stånd en diskussion om tillväxten som en styrande ideologi i vårt samhälle. 

L:

 Är inte F:s argumentation lite onödigt ensidig vilket betyder att hela diskussionen kan fastna i ett spår, det om ränte/banksystemet? Andra skulle ju kunna se det som ett praktiskt system för att lösa ett behov, nämligen kapitalförsörjningen. Tillväxten har ju även andra grunder. En självklar är människors önskan att få det ”bättre”. Man kan visserligen argumentera emot att ”mer inte är bättre” idag (det brukar jag göra) men man måste ju få alla att inse det också och det kan var svårt i en      reklamfylld värld som främjar vissa värderingar. Tillväxten kan också förklaras, på en politik nivå, med att den möjliggör en bättre välfärd (som vi alla vill ha, bättre vård och skolor och så). Det är visserligen inte sant – jag har många gånger beskrivit det som tjänstedilemmat – men i den politiska debatten är det fortfarande ett gångbart argument. Tjänstedilemmat innebär ju att en bättre vård-skola-omsorg i första hand kräver en ökande andel av samhällsresurserna – läs högre skatter 

– vilket är  politiskt impopulärt.

 Vi måste få människor att förstå att de inte gagnas av tillväxt (och fundera på styrmedel mot detta). Vi måste också kunna argumentera för högre skatter eftersom det rycker undan grunden för tillväxt-för-välfärdens-skull . Och när vi diskuterar bank/räntesystemet så borde vi vara mycket tydliga i frågor som vilka (klasser) som tjänar på att bankernas/finansinstitutens funktion och roll blivit perverterad (som den är idag). Och varför inte det politiska systemet förmår behärska det ekonomiska och      återföra bankerna till en nyttig roll i samhällsmaskineriet.

F:

Jag ser, som många av oss gör, det mänskliga samhället som en del av ekosystemen som i sin tur delar av hela Jordsystemet. Det är en holarki med system som både är helhet och del i andra helheter. 

Vårt samhälle är också en holarki och, eftersom överordnade system är styrande för sina delsystem, är jag intresserad av vilket av alla samhällets system som är det överordnade. 

Att pröva och förkasta hypoteser, en i taget, är inte ensidigt men mycket praktiskt. 

Det är inte lika praktiskt att, i reduktionistisk anda, studera ett antal delsystem och aldrig försöka få ett grepp om helheten.  

Strängarna har sin funktion och musikanten en annan. Vi vill förstå hur de fungerar tillsammans och då behöver vi naturligtvis veta något om strängarna och hur musikanten använder sig av dem men vi behöver också en hypotes om vad som driver musikanten att spela. 

J:

Enligt min åsikt så är det inte penningskapandet som är det överordnade systemet. Det överordnade systemet är en kapitalistisk marknadsekonomi.
Kapitalistiskt i meningen att det är byggt på ackumulation av kapital (vinst, ränta, avkastning på aktier) Marknadsekonomi i meningen att mycket stora delar av vår tillvaro och utbyte sker på en marknad som präglas av konkurrens. Dessa två faktorer i kombination styr agerandet av de ekonomiska aktörerna. För den som drivit ett företag i konkurrentsutsatta branscher som jordbruk eller livverkningsindustrin är det ganska uppenbart att det är de som styr mot ständig tillväxt.

 Det är det systemet som har ”skapat vårt välstånd” också, men det har gjort det till ett pris som jag trodde vi var överens om var för högt. Och skall vi ändra det måste systemet ändras. Det är ju det systemet som gör att det inte går att stå stilla. Kravet på real kapitalavkastning kan bara upprätthållas genom ständig ökning av produktionen. Konkurrenskraften upprätthålls genom minskade kostnader, vilket oftast betyder ersättning av arbetskraft med andra resurser, genom ständiga nyinvesteringar och genom ökade volymer.
Att detta också handlar om makt är klart. Men makten idag är klyftigt nog i första hand byggt på ett system som är helt ”rättvist”, dvs marknaden. Vi är ju alla lika på den globala marknaden, och om vi är fattiga eller rika beror bara på om vi gör bra val eller inte (jag håller inte med om det, men det är ju det som är det inbyggda argumentet som gör att vi accepterar systemet).
Visst finns det en hel del andra drivkrafter. Offentliga och privata investeringar, spelar också en roll.
Penningsystemets utformning spelar säkert in viss roll också, men efter vad jag förstår har samma tillväxtkapitalism fungerat med olika väldigt olika penningsystem under det senaste århundradet, och det förändrade inte så hemskt mycket.
Aktiebolagens konstruktion där man privatiserar alla vinster och låter andra ta förlusterna är ju också en institution som man kan kritisera eftersom den uppmuntrar risktagande och befriar företagandet för till och med det direkta ekonomiska ansvaret för verksamheten. Och ännu mer det långsiktiga sociala och ekologiska ansvaret. Det är ju vi alla som får rensa upp alla förgiftade fabriksområden som nerlagda fabriker lämnar efter sig.
Spekulationskapitalismen kan förefalla driva tillväxt, men det gör den inte i någon nämnvärd grad. Det faktum att spekulanter som inte har någon majs köper och säljer den globala majsskörden tio gånger om påverkar inte tillväxten nämnvärt – det är bara arvodet till börsmäklarna som är en del av den ”ekonomiska tillväxte”, BNP. Att det destabiliserar livsmedelspriserna är en annan fråga.
Och självklart spelar våra individuella val en viss roll. Men inte så stor roll som många tror.

M:

Jag har fastnat för två starkt kontrasterande citat ur den senaste debatten, samt ett tredje som är nära min egen uppfattning:
 F:s : ”…det är det kreditbaserade bank- och penningsystemet som är den mest grundläggande ekonomiska mekanismen som styr vårt samhälle mot ständig ekonomisk tillväxt.”
 L:s: ”Tillväxten har ju även andra grunder. En självklar är människors önskan att få det ’bättre'”.
 J:s: ”…otroligt viktigt att vi OCKSÅ pekar på vilka grundläggande ekonomiska mekanismer som styr vårt samhälle mot den ständiga tillväxten.”
    Här finns en intressant hierarkisk ordning: ”grunder”, ”grundläggande” och ”mest grundläggande”, som kan vara förvirrande. Att ”det kreditbaserade bank- och penningsystemet”, så som det nu fungerar, verkligen bidrar till ekonomisk tillväxt är väl troligt. Men kan det verkligen vara den mest grundläggande mekanismen?
”Människors önskan att få det ’bättre'” skulle kunna ses som mer gundläggande i betydelsen mer ursprunglig, men ändå bara vara en av flera grundläggande psykologiska faktorer. En annan    liknande grund är förstås det sociala behovet av inflytande över andra människor.
    Man kan väl anta att det till stor del är dessa behov som är grundläggande för aktiebolagsformens popularitet, alltså de möjligheter att få marknadsvärdet på ens reella tillgångar att växa som aktiebolagslagen tillåter. Kanske skulle man kunna säga att det är aktiebolagsformens, av dessa skäl, allt större dominans som är den grundläggande mekanismen bakom det ständiga kravet på ökad tillväxt.

H:

Vi säger till vardags: ”Det är pengarna som styr världen!”  I detta vardagscitat så verkar vi alla vara överens. Inte bara vi här, som debatterar, utan så gott som alla människor i våra samhällen. Och detta är ju en riktig slutsats. Pengarna styr våra liv och därmed våra samhällen.  

 Men nu är det ju så att pengarna i våra samhällen fördelas inte lika mellan människorna. Vissa har massvis, andra har så dom ”klarar” sig medan ytterligare andra inte har någonting alls. Vilket vi anser vara orättvist. Strukturellt orättvist! Eller?  

 Varför ”fungerar” då våra samhällen på det här viset? Jo naturligtvis därför att dom människor som på olika sätt har ”lagt beslag” på merparten av pengarna (kapitalet) därmed också utformar ”reglerna” för hur våra samhällen skall ”utvecklas”.

 I denna ekonomiska marknad som ”driver” våra samhällen så prioriteras förräntningen av det egna investerade kapitalet. Var söker sig då detta privatägda kapital för att kunna hitta maximal förräntning? Det söker sig naturligtvis dit tillväxtmarknader finns. Kapitalet söker ”den ständiga tillväxten”. Detta ständiga jagande efter tillväxt ”bryr” sig helt enkelt inte om dom ekologiska ramar som vi har att förhålla oss till.

  Hur löser man då denna ”omöjliga ekvation”? Här har vi lite olika åsikter. Själv har jag den åsikten att det ”grundläggande” i den här problematiken handlar om ägandefrågan av kapitalet.

 Jag menar så här: Det är först när samhället – alltså alla vi människor – äger och tar det gemensamma ansvaret över kapitalet som vi får möjligheten att förändra den katastrofala utveckling, på alla plan, som vi nu är mitt uppe i.

N:

Jag håller helt med H här.

Pengar är en mellanmänsklig relation – något vi människor har uppfunnit för att fördela våra resurser. Pengarna har ingen egen vilja, och penningsystemet kan aldrig i sig självt driva vare sig en hållbar eller en ohållbar utveckling. Däremot kan det påverka de mellanmänskliga relationerna.

Jag håller med om att penningsystemet idag bidrar till att göra vissa människor rika på andra människors bekostnad – vilket är en generell egenskap hos kapitalismen och något som pågår även utan penningsystemet. Men drivkraften att jaga ekonomisk tillväxt kommer främst av att våra gemensamma resurser är ojämnt fördelade. Vissa investerar och lånar ut, och andra lånar och kämpar för att betala tillbaka.

Till denna kapitalismens drivkraft kommer givetvis de drivkrafter L lyfter att vi människor generellt strävar efter att få det bättre på olika sätt – men detta är ju som L också lyfter rent felaktiga föreställningar eftersom vi i grund och botten inte alls får det bättre av ekonomisk tillväxt i allmänhet. De kapitalistiska drivkrafterna är däremot svåra att ”argumentera” bort – de måste nog snarare reformeras bort på demokratisk och politisk väg.

M:

”… drivkraften att jaga ekonomisk tillväxt kommer främst av att våra gemensamma resurser är ojämnt fördelade …Till denna kapitalismens drivkraft kommer givetvis de drivkrafter L lyfter att vi människor generellt strävar efter att få det bättre på olika sätt – men detta är ju som L också lyfter rent felaktiga föreställningar eftersom vi i grund och botten inte alls får det bättre av ekonomisk tillväxt i allmänhet.”
Jag håller med N om detta, men man bör kanske observera att människors individuella drivkrafter och föreställningar verkar på en nivå där de egentligen inte är ”felaktiga”, men de kan bidra till ojämnt fördelade resurser (alltså faktorer på en högre nivå) och samtidigt förstärkas, helt rationellt, av just detta, så att en för alla ogynnsam spiral mot större ojämlikhet uppstår.
Det är kanske framför allt denna växelverkan mellan individ- och samhällsnivå som bidrar till och förstärks av det för kapitalismen kännetecknande, helt rationella kravet, på konkurrensförmåga och vinstutdelning, och som nu hotar att få katastrofala följder genom ökad finansiell, social och ekologisk instabilitet.

I:
Lite förenklat kan man säga att diskussionen har utmynnat i frågan om verkligheten är inne i huvudet på folk eller i den materiella världen utanför.
Eftersom det finns så många sanningar kan man se det som ett bevis på att vi skapar vår verklighet i vårt inre tankerum.

Ränteekonomin (och ekonomiska teorier) skapades för länge sedan av människor som hade förutsättningarna att berika sig på andras bekostnad. De fattigas rättigheter var inte något som räknades in i de ekonomiska modellerna.
Kontentan blir att vi behöver arbeta för att förändra människors föreställningar om ekonomin genom att beskriva vad som är dysfunktionellt i det ekonomiska systemet samt tala om hur man kan få det funktionellt.
Pengar är ju tänkt att vara ett betalningsmedel. Om 100% av naturresursernas värde motsvaras av 200% värde i form av pengar blir resultatet att penningekonomin ger förutsättning för att överutnyttja naturresurserna, så kallad överkonsumtion. Det är det som ränteekonomin leder till genom att penningmängden ökas genom skuld.
I alla ekonomiska redovisningssystem balanseras tillgångar med skulder och eget kapital. Ett problem i ränteekonomin är att pengar inte är en tillgång när de skapas genom skuld. När helheten förbigås blir ekonomiska redovisningar missvisande. Pengar kan bli en tillgång endast i en räntefri ekonomi.
Ränteekonomin är för kapitalisten vad hammaren är för snickaren. Vill man att snickaren ska sluta snickra är det enklast att ta ifrån hen hammaren i stället för att försöka övertyga denne om behovet att inte snickra. Vill man att kapitalisten ska sluta förränta sina pengar på andras bekostnad är det enklast att ta bort ränteekonomin i stället för att försöka övertyga hen om att fördelningen av pengar är orättvis.
Det är här som olika människors föreställningar om världen bryts mot varandra. De som tjänar på ränteekonomin kommer att ha svårare att bryta med sina föreställningar än de som lider av den. Vem är då lättast att komma till tals med om vi vill ha konkret förändring i stället för att bara teoretisera bland redan frälsta?

Grunden i mitt tidigare resonemang om 100% kapitaltäckningskrav ligger i att penningmängden för att inte riskera överkonsumtion måste överensstämma med naturresursernas mängd till som mest 100%, helst något mindre.
För att få en hållbar valuta som enbart fungerar som betalningsmedel och inte som produktionsfaktor måste man ta bort rätten att tjäna pengar på pengar. Banker skulle då till exempel bara få ta ut en skälig administrationsavgift för arbetet och inte ränta för att tjäna pengar.

Visst är det en kultur vi har att ta oss an. Den är ett resultat av både inre föreställningar och yttre strukturer.





F:

Min hypotes består egentligen av två delar. 

Den första är att vårt mänskliga samhälle inklusive vår ekonomi, är holarkisk till sin natur och att systemet för att tjäna pengar på att skapa pengar är överordnat de andra mänskliga ekonomiska systemen. (Vår kropp är överordnad kroppens olika delsystem som hjärnsystem, nervsystem, blodsystem etc. men kroppen är helt beroende av dem. De är inte hierarkiskt organiserade utan har en hög grad av ”lokalt självstyre”.)

Om vi ser systemen för produktion, handel och finansiering som tre skilda system i vår ekonomi så menar jag att de kapitalägare som ”äger” det finansiella systemet är i en bättre position att tjäna pengar på pengar än de som är ägare av realt kapital i produktions- och handelssystemen. 
Hypotesens andra del är att tillväxtkravet finns inbyggt i vårt samhälle i och med att vi har gått över till ett kreditbaserat penningsystem. Det är naturligtvis inte så lätt att inse varför det är på det viset.  ”Vi skuldsätter oss allt mer för att finansiera framtida ekonomisk tillväxt och vi behöver allt mer framtida ekonomisk tillväxt för att kunna återbetala skulden.” Nyckeln till att förstå denna beskrivning är insikten att pengar skapas som bankkrediter som ska återbetalas med ränta. Eftersom penningmängden växer med ränta på ränta måste även vår reala ekonomi växa i motsvarande grad för att det inte ska bli inflation eller deflation. 
De som, liksom jag, stöder denna hypotes anser att pengar inte ska skapas som bankkrediter utan som räntefria pengar. Riksbankens räntefria pengar har en stor begränsning i och med att de endast finns i form av mynt och sedlar. Det finns dock inte som hindrar att Riksbanken låter oss medborgare öppna konton som vi kan använda för att göra betalningar via Internet eller att använda ett bankkort för att ta ut Riksbankens bokföringspengar i form av mynt och sedlar. 

Att pengar är en relation, att de inte har en egen vilja och att de inte likt människor kan utveckla något, har inte med hypotesen att göra. Inte heller att relationer kan ändras. Det är väl något som alla inser. 

Att krediter gör det lättare för de rika att berika sig på de mindre bemedlades bekostnad är ett urgammalt fenomen som man kan läsa om på många ställen i Gamla Testamentet.. Att den som blir rik kan bli kapitalist dvs leva på att äga kapital som arbetarna arbetar med, är också ett urgammalt fenomen. Att arbetare strävar lika mycket eller mer än kapitalister, ändrar inte på den saken. När kapitalägarna lyckas skaffa sig möjlighet att tillverka pengar i form av bankkrediter så förändras saken på det viset att deras ackumulation av kapital kan gå ännu snabbare.  

O:

Jag tror det är en hel del olika rattar som måste skruvas på för att komma till rätta med att det i det nuvarande systemet är inbyggt att vi måste producera/konsumera mer i framtiden än vi producerar/konsumerar idag för att det inte ska braka ihop. Kreditdriven ekonomi (dvs konstanta löften om framtida prestationer) och kortsiktiga avkastningskrav från aktieägare och mycket mycket mer.

M:

Kanske skulle vi kunna bli någorlunda överens om att tillväxtkravet är inbyggt i vårt samhälle både genom att vi har ett vinstkrävande finansieringssystem och (av detta finansierade) aktiebolag som både måste betala ränta (och amorteringar) på lånen och tillgodose sina ägares förväntningar på både vinstutdelning och värdeökande investeringar i mer effektiva produktionsmedel – som både gör det möjligt att kompensera de (pga. tillväxten) ökade lönekraven med färre anställda (vilket i sin tur, åtminstone tillfälligt, hotar den eftersträvade tillväxten) och att öka en i så fall mindre viktig produktion.
    Det behövs verkligen många rattar för att, när det blir akut nödvändigt, balansera detta konfliktfyllda system. Medan ”vi” gör det bör vi nog samtidigt försöka hitta, och successivt (så fort som möjligt) åstadkomma en väg bort från det.

F:

O menar att ”det är en hel del olika rattar som måste skruvas på för att komma till rätta med att det i det nuvarande systemet är inbyggt att vi måste producera/konsumera mer i framtiden än vi producerar/konsumerar idag för att det inte ska braka ihop”. Självklart kan man gå in på många olika nivåer och på flera ställen på en viss nivå. 

Det jag menar (min hypotes) är att (1) vårt samhälle är en holarki och att det överordnade systemet blir styrande för sina delsystem och att (2) detta system är systemet för att tjäna pengar på att skapa pengar. Om jag får tolka dig lite fritt så menar du att man ska manipulera någonstans i detta övergripande system för att rädda samhället. Jag menar att vi inte ska bry oss om de underordnade systemen utan sikta in oss på det system som styr sina delsystem. 

M:

F, du skriver att vi ska ”sikta in oss på det system som styr sina delsystem” och det håller jag med om, även om vi kanske inte helt kan negligera dess underlydande system.  Jag undrar bara om man inte kan urskilja andra övergripande system i den holarki, som kapitalismen tycks vara, än enbart ”systemet för att tjäna pengar på att skapa pengar”. Eller man kanske skulle fråga sig om inte det systemet är så nära sammanflätat med den struktur som utgörs av de privatägda, och i ”bästa fall” vinstskapande, produktionsmedlen att de borde räknas till samma system. Och inom detta system, skulle inte ”den ideologi eller paradigm ur vilken systemet växer fram” samt ”systemets mål” tillsammans kunna räknas som ”det system som styr sina delsystem” även om det på sätt och vis är mer abstrakt?

”[Det kapitalistiska] systemets mål”, som nämns i den sista meningen, kan inte preciseras särskilt enkelt, eftersom systemet utvecklas som om det ibland styrs av en balanserande  ”osynlig hand”, ibland av en obalanserande sådan som orsakar, ”positiva”, oönskade återkopplingar. Dess delsystem kan däremot ha en konstant målsättning, t.ex. ökad konkurrensförmåga och vinstutdelning. En målsättning som på en högre nivå styrs av lagar, politiska beslut m.m.

H:

 I skriver: ”Kontentan blir att vi behöver arbeta för att förändra människors föreställningar om ekonomin genom att beskriva vad som är dysfunktionellt i det ekonomiska systemet samt tala om hur man kan få det funktionellt.”  

 Håller helt med om detta. Genom att ”arbeta för att förändra människors föreställningar” om det rådande ekonomiska systemet så kommer till slut hela samhället att ifrågasätta systemet.   

 ”De som tjänar på ränteekonomin kommer att ha svårare att bryta med sina föreställningar än de som lider av den. Vem är då lättast att komma till tals med om vi vill ha konkret förändring i stället för att bara teoritisera bland redan frälsta?”  

 Lättast ”att komma till tals med” är ju bland ”de som lider av den”.  En ”hållbar” konkret förändring kan, enligt min mening, bara genomföras om människorna i samhället verkligen vill ha denna konkreta förändring.

 ”De som tjänar på ränteekonomin” eller, som jag skulle ha uttryckt mig, tjänar på den rådande strukturella ordningen finner, så att säga, ingen anledning att ”bryta med sina föreställningar”. Strukturen ”rullar” på som vanligt eftersom den är uppbyggd utifrån just det ”dysfunktionella” sätt som det rådande ekonomiska systemet innebär.

 N skriver: ”De kapitalistiska drivkrafterna är däremot svårare att ´argumentera´ bort – de måste nog snarare reformeras bort på demokratisk och politisk väg.”

  Nej det går naturligtvis inte att ”argumentera bort” drivkrafterna. Det enda sättet, som jag ser det, det är att samhället ”genomsyras” av övertygelsen om att dom kapitalistiska drivkrafterna leder oss mot en fullständig kollaps. När en sådan övertygelse uppnås i samhället då finns, så att säga, inget alternativ längre. Samhället klarar inte längre av att fungera under de rådande ”kapitalistiska drivkrafterna”. Och denna nödvändiga förändring kan naturligtvis enbart ske ”på demokratisk och politisk väg”.  

F skriver: ”Jag menar att vi inte ska bry oss om de underordnade systemen utan sikta in oss på det system som styr sina delsystem.”

  Förstår jag dig rätt här så menar du att det ”styrande systemet” är just ”systemet för att tjäna pengar på att skapa pengar”? Du ser alltså inte det kapitalistiska systemet i sig som det ”styrande systemet”? Eller har jag missuppfattat dig här? För övrigt så delar jag dina tankegångar i allt väsentligt som du skriver.  

I:

När det gäller begreppet kapitalism kan det vara värt att analysera lite mer. Det finns ju så olika syn på det.

Kapitalism används ibland specifikt för att beskriva det ränteekonomiska systemet, ibland för att beskriva fenomenet att vara vinstdrivande. Det kan bli lika förvirrande som att kalla kapitalism för marknadsekonomi.

Jag tror det är viktigt att skilja mellan att tjäna pengar på pengar och tjäna pengar på arbete. Om vi skulle ha en räntefri ekonomi så ökar inte penningmängden genom krediter. Det skulle innebära att vinst på lönearbete endast omfördelar pengar i samhället. Att vinst kan ha moraliska aspekter tar jag i detta sammanhang inte hänsyn till.

Miljömässigt har vinst på arbete ingen negativ inverkan (om penningmängden är i balans med naturresurserna). Däremot kan det socialt vara negativt för dem som inte kan tjäna pengar på lönearbete och då blir det intressant att hitta ett komplementärt fördelningssystem som basinkomst.

Jag tror det är fruktbart att endast se kapitalism som ett system där man kan tjäna pengar på pengar. Då kan vi avgränsa begreppet marknadsekonomi till att endast vara ett system för byte av varor och tjänster (pengar är i denna definition inte en vara).

Vi kommer alltid att behöva en marknad för konsumtion vilket innebär marknadsekonomi oavsett om vi avser betalning med pengar eller byte av vara/tjänst.

Genom dessa definitioner kan vi lättare hitta andra grunder för ekonomin än lönearbete och ägande som nuvarande system använder för att legitimera människan.

Angående funderingarna över vad man menar med att förändringsarbetet ska ske på ”demokratisk och politisk väg”:

Vi måste akta oss så vi inte bara ser det som att vi ska inrikta oss på det partipolitiska systemet.

Om vi tar fasta på att vi lättast kan komma till tals med dem som lider av systemet så kanske vi borde agera opinionsbildande bland befolkningen i högre grad än att stånga pannan blodig i det partipolitiska systemet. Det är också ett sätt att arbeta demokratiskt och politiskt men mer underifrån.

M:

Eftersom ”kapital” i första hand definieras som ”tillgångar som förväntas ge vinst och vilkas värde    kan mätas i pengar” och ”kapitalism” som ett ”ekonomiskt system som kännetecknas av att huvuddelen av produktionsmedlen befinner sig i enskild ägo” skulle man kunna komplettera den sista definitionen så att man får: kapitalism är ett ekonomiskt system som kännetecknas av att huvuddelen av de vinstgivande produktionsmedel vilkas värde kan mätas i pengar befinner sig i enskild ägo.
    För att produktionsmedlen ska ge vinst krävs en varumarknad, så kapitalism är därför en marknadsekonomi till skillnad mot en fullt utvecklad planhushållning. Men det betyder naturligtvis inte att en marknadsekonomi måste vara kapitalistisk. Dess aktörer kan ju helt enkelt vara företag som visserligen kan äga sina produktionsmedel, men som inte har enskilda ägare utan t.ex. drivs som kooperativ, som återför sitt överskott (”vinst”) till samhället som en slags skatt (eller som får ett samhällsstöd vid underskott). En del av överskottet skulle kunna fördelas som en basinkomst, men alla skulle också kunna erbjudas ett arbete i ett sådant räntefritt system.

H:

Delar dina synpunkter I. 

  ”Vi måste akta oss så vi inte bara ser det som att vi ska inrikta oss på det partipolitiska systemet.”

  Själv ser jag det ”partipolitiska systemet” som en slags ”förlängning” av det strukturellt orättvisa samhälle som vi alla lever i.

 I korthet så menar jag att den rådande maktpolitiken har som sin primära uppgift att administrera och förvalta det kapitalistiska systemet. Vilket då innebär att den rådande politiken ”underställer” sig dom ekonomiska besluten som fattas i det kapitalistiska systemet. I ett rättvist och humant samhälle skall det naturligtvis fungera tvärtom. Därför borde vi, som du skriver, ”agera opinionsbildande bland befolkningen i högre grad än att stånga pannan blodig i det partipolitiska systemet”.

D:

Självklart är det så att det inte är enbart penningsystemets design som programmerar oss att sträva efter tillväxt hela tiden. 

Men jag och många andra anser att det är en viktig faktor. 

Och det är en faktor som, funnes den politiska viljan, vi hade kunnat välja att ändra på. 

Penningsystemets egenskaper påverkar  vilka beslut som fattas och vilka val som görs. Med den sorts penningsystem vi har idag där räntan inte sätts på marknadsmässiga villkor, och där penningmängden är helt elastisk, så formas det ekonomiska beteendet mot att vi försöker maximera tillväxt, vi blåser upp bubblor, spekulation för lånade pengar mm. samtidigt som sparsamhet missgynnas. Jag är övertygad om att med tex. guldmyntfot och utan centralbank som ”lender of last resort”  så skulle vår ekonomi och världen se väldigt väldigt annorlunda ut. Inte nödvändigtvis bättre, men defitivt annorlunda. 

Detta räcker för att övertyga mig om att någon form av reform av hur ”pengar”  fungerar, är ett viktigt steg framåt, för att skapa en ekonomi som kan fungera, leva och frodas även om den inte växer hela tiden, och som därmed låter oss ta tag i miljöproblem mm. 

 ”Pengar” är en järnring som vi slagit genom näsan på oss själva. Vi har glömt att det var vi själva som skapade dem, och nu leder de oss omkring. Så som det ser ut idag så belönas vi för att vi går runt och ler mot varandra och bekräftar varandras tro på att ”nu går det uppåt”. Det är runt detta tillväxt-tema som all politisk diskussion formas, hållbarhetsfrågor blir underordnade. Det underliggande budskapet i annonsfinansierade media är att du kan, och bör, konsumera dig lycklig.  

Ordet ”ekonomi” lär f.ö. betyda ”hushållning” men såsom vår ekonomi fungerar idag, så vore ”miss-hushållning” vara mer passande, speciellt med tanke på hur vi hanterar icke-förnyelsebara resureser, och miljön. 

P:

Just detta att vi har en sådan fixering kring pengar som mått för ekonomin är problemet i vårt sätt att se på ekonomin. Neoklassikerna lyckades på ett tidigt skede få bort värdediskussionen genom att referera till marknaden. Det är priset på marknaden som anger värdet på något, punkt slut! Folks värderingar skulle så småningom få priset att stabiliseras kring en nivå som kunde antas vara den rimliga nivån. På så sätt slapp man undan den besvärliga diskussionen kring vad något egentligen var värt, något som den gamle Marx lyft fram med sin observation kring skillnaden mellan bytesvärde och bruksvärde. Ren luft har ett högt bruksvärde men inget bytesvärde (förrän det börjar bli ont om det). Vad neoklassikerna lyckades göra var att flytta diskussionen från den reala ekonomin till den strikt penningmässiga där marknaden står för värderingarna. 

Ett av problemen med att göra så att du tappar tidsdimensionen. Det är marknadspriset just nu idag som anger värdet för något. Men hur ska jag kunna värdera något som ligger långt bak eller långt fram i tiden. Vad är skogen värd om hundra år? Eller tusen? Eller hur mycket var en pyramid värd i Egypten när dom byggdes? Man inser snabbt att pengar är ett fullständigt värdelöst mått när man lägger in längre tidsperspektiv. 

Det är därför jag vill betona vikten av att ha fokus på realekonomin istället för pengar, i likhet med vad man gjort i Bhutan när man gått över från BNP till ”Bruttonationallycka”. Är det någon som fortfarande vill prata om tillväxt så är det hur tillväxten i hur vi tillgodoser våra grundläggande behov som är intressant eller hur tillväxten i naturen sker.

Alla inser att termen tillväxt inte längre blir lika relevant. 

Jag minns en tid för inte så länge sedan när politiker och ekonomer fortfarande hellre pratade om utveckling istället för tillväxt. Utveckling var något större och heligare än bara ekonomisk tillväxt. Utveckling går inte att mäta i enbart monetära termer! 

Jag undrar, när blev politiken monetariserad? Osökt ser jag ett samband med tidpunkten för avregleringen av det finansiella systemet.

Men även om man absolut vill hålla sig fast vid penningmässiga beräkningar så finns det idag alternativ till BNP typ GPI (Genuine Progressive Indicator) som åtminstone försöker göra en åtskillnad mellan vad som är kostnader och intäkter i våra räkenskaper. Enligt en rapport som kom i maj i år var den globala GPI per capita som högst 1978, sedan har det sakta gått utför…..

Vi har alltså inte ens i monetära termer blivit rikare de senaste 35 åren….

H:

Fick några tankar efter att ha läst P och D:s inlägg:

 Vår ”fixering kring pengar som mått för ekonomin” har väl tillkommit av någon orsak? Tanken är väl att någon skall ”gynnas” av detta ”mått”? Vilket jag också tolkar att ni menar.

 Med detta vill jag bara säga att det är så lärorikt att se andras ”infallsvinklar” i problem och frågeställningar. Sedan så slår ju D huvudet på spiken genom påståendet: ”Det är runt detta tillväxt-tema som all politisk diskussion formas, hållbarhetsfrågor blir underordnade.”

————————————————-

I diskussioner med ekonomer så slås man av att dom i princip aldrig betraktar våra samhällens ekonomiska problem och kriser som ett resultat av maktstrukturella förhållanden.
Dom orättvisa kapitalägandeförhållandena nämns mycket sällan i analysen av dåvarande och även nu rådande kriser. Det verkar vara ett ”område” som överhuvud taget inte kan komma ifråga i diskussionen. Nej att ifrågasätta ägarstrukturen i samhället är tydligen en omöjlighet. Och ändå så, menar jag, har vi kommit fram till att just detta förhållande är själva grundorsaken till ekonomiska kriser.
 
Ekonomer vill inte diskutera orsakssammanhang i dom här termerna. Dom ser samhället som, så att säga, en ”färdig konstruktion” där grundläggande förändringar i den strukturella ”uppbyggnaden” inte kan göras. Har man dessutom fått ”lära” sig att samhället skall se ut så här så blir det näst intill en omöjlighet att kunna komma fram till alternativa synsätt på hur samhällsbygget kan förändras.
 
Dessa ”välutbildade” samhällsekonomer har således givits ”tolkningsföreträde” till våra samhällens ekonomiska beslutsprocesser. Varför skulle dom komma fram till andra svar än det makten förväntar sig? Nej, det låter sig inte göras. Dom har ju utbildat sig till att det ekonomiska system som vi alla lever i är det ”optimala” systemet. När därför kriser och problem uppstår i systemet så ser dom ekonomiska ”experterna” lösningarna inom de rådande ekonomiska ramarna. Att överhuvud taget fundera över grundläggande systemfel kan aldrig komma på tal. I synnerhet så blir det fullkomligt omöjligt att ifrågasätta kapitalets ägandeförhållanden. Alltså, enligt mig, den avgörande orsaken till dagens ekonomiska kriser.
 
Utifrån dessa diametralt skilda uppfattningar så blir det därför begripligt varför ekonomer aldrig tar kapitalets orättvisa fördelning, i sin mun. Dom har ju utbildats till att ”företräda” det samhälle som vi lever i. Inte att ”kullkasta” det rådande systemet.

—————————————

Ett påstående:
Uttrycksmedlen att beskriva våra samhällen, eller rättare sagt, behoven av att uttrycka sig om våra samhällen kommer att avta ju mer rättvisa våra samhällen blir.
 
Naturligtvis måste man då ställa frågan: kommer våra samhällen att gå mot större rättvisa? Ja det blir en annan frågeställning. Men just nu så var det påståendet som skulle granskas.
 
Jag tänker så här. Protester och missnöjesyttringar kommer självfallet att avta i takt med att våra samhällen görs mer humana. När så sker då minskar, så att säga, anledningarna att uttrycka sig kritiskt mot själva den strukturella ordningen.
Varför skall vi uttrycka oss mot någonting som vi lever i ”harmoni” med? Vi blir ju ”ett” med livet och samhället vi lever i. Funderingar varför livet ser ut just så här, blir därmed helt överflödiga. Att njuta av det dagliga livet och leva i nuet ”kräver” inga förklaringar.
 
Så kallade filosofiska betraktelser över livet blir oväsentliga när allting är ”frid och fröjd”. Men det finns en ”aspekt” som vi inte kan bortse ifrån. Nämligen vår historia. Denna ”aspekt” går inte att trolla bort utan den kommer att följa oss som en skugga genom framtiden. Utifrån detta faktum så kommer vi då fortsättningsvis att kunna formulera filosofiska betraktelser.
 
I takt med att våra samhällen görs mer humana så kommer detta att leda till kulturella förändringar. Kulturen, som ju är en slags spegel av den rådande verkligheten, kommer då att genomgå förändringar från att vara samhällskritisk till att vara mer tillvänd och ”vänlig”. Samtidigt så kommer dom idag kommersialiserade ”inslagen” i samhällslivet med sitt människoförakt att, sakta men säkert, tyna bort.
Vi själva förändras naturligtvis i lika hög grad. Från dagens egoglorifierande till morgondagens solidaritetstänkande människor.
 
Men observera än en gång: det var ett påstående som skulle granskas. Det ovan beskrivna påståendet kanske stannar vid en utopi. En utopi som kanske aldrig kommer att förverkligas.

——————————————————————

I våra samhällen så har den här frågan blivit ett av de ”hetaste” debattämnena i den politiska diskussionen. Den rör upp våldsamma känslor när frågan ställs på sin spets. För högre eller lägre skatt? Denna fråga delar, allt som oftast, samhället i två läger.
 
Skall det då vara så, till synes, komplicerat att kunna fastställa vad som gagnar samhället bäst?
Dom som förespråkar lägre skatt argumenterar denna åsikt med att den lägre skatten skapar bland annat mera arbetstillfällen och därmed så tillförs statskassan, i slutändan, mer skatt eftersom fler människor kommer i arbete.
Dom som, å andra sidan, föreslår högre skatter anser att detta är det mest säkra sättet att tillföra kassan mer pengar. Dom menar att det alltså är högst ovisst om skattesänkningar för med sig fler arbetstillfällen.
När man argumenterar utifrån dessa två ”valmöjligheter” så ”låser” man in sitt tänkande i dagens rådande strukturella ordning. Att tänka ”utanför” detta rådande ”ramverk” blir därför, för dom flesta, en omöjlighet. Men jag menar, som ni vet, att den rådande strukturella ordningen i grunden är helt felaktig.
 
För att förstå skattefrågan så måste vi också förstå kapitalägarfrågan i våra samhällen.
Om vi gör antagandet att skatt inte existerar i vårt samhälle så blir man ju nyfiken på hur det skulle se ut. Skulle det finnas någon välfärd? Vård, skola och omsorg? Infrastruktur? Många frågor skulle komma upp.
Här kan vi omgående konstatera att ägandet av pengar avgör vars och ens ”välfärd”. Finns ingen skatt så kan man köpa sig vård, skola och omsorg. Men hur går det då för dom som saknar pengar till denna ”välfärd”? Ja dom får naturligtvis inte ta del av denna ”välfärd”. Dom blir ”andra klassens” medborgare i samhället. Vi får ett samhälle där det privata ägandet av kapitalet blir den grundläggande frågan för hur livet i samhället skall kunna levas på ett drägligt sätt.
Snabbt så inser man att sådana här kapitalägarförhållanden skapar orättvisa samhällen. Dessa samhällen utvecklar, på grund av sin strukturella orättvisa, konflikter av alla slag. Konflikter som ibland leder till att kraven på ”välfärd” resulterar i någon form av ekonomiskt ”utjämningssystem” som vi kallar för skattesystem.
Samhället kräver in en summa pengar av dom som har pengar. Av dessa inkrävda pengar så är tanken att dessa skall gå till bland annat ”välfärden”. Som vi vet så går dessutom skattepengarna till allt mellan ”himmel och jord”.
 
Vad vi också vet det är att vi skattebetalare försöker, på alla sätt och vis, undkomma skatteindrivningen. Det finns en mängd olika knep för att försöka undkomma och minimera skatteinbetalningen. Och dessa möjligheter utnyttjas också, främst av dom som just äger mest kapital. Samhället går på så vis miste om betydande skattebelopp.
Vad beror den här ”skatteflyktsmentaliteten” på? Jo det är här som samhällets kapitalägarförhållanden kommer in i bilden.
I och med att kapitalet är privatägt i våra samhällen så strävar naturligtvis varje kapitalägare efter att kunna få behålla så mycket som möjligt av detta kapital. Det ligger, så att säga, i sakens natur. Var och en av oss vill självfallet betala in så lite som det bara går. Och det är ju efter detta tänkande som var och en agerar.
 
”Systemfelet” i våra samhällen beror därför huvudsakligen på att kapitalägandet just är privatägt. Skall rättvisa kunna skapas så måste därför detta kapitalägande tillfalla samhället och inte endast enstaka individer i samhället. När detta ”systemfel” rättas till så kommer ”behovet” av att försöka minimera skatten att försvinna. Därför att det finns ingen skatt att betala in.
 
Låter detta som helt uppåt väggarna? Men tänk efter! Allt kapital som har arbetats in i samhället skall därför på ett rättvist sätt också tillfalla samhället. Enskilda personer ska, med andra ord, inte kunna sko sig på andras arbete. Företagande innebär då följaktligen att överskott i verksamheten går tillbaka in i samhället. Alltså diametralt motsatt hur det ser ut idag. Om detta har jag skrivit mycket om tidigare.
När således kapitalägarfrågan får sin logiska och rättvisa lösning så kommer därmed ”jakten” efter detta kapital att försvinna eftersom samhället står som ägare. Vilket för med sig att ”skatteindrivningssystemet” inte får någon funktion längre.
 
Ett samhälle som baseras på rättvisa skall självfallet också vara ägare av kapitaltillgångarna som skapas i samhället. Skatter blir därmed ett okänt begrepp. Marknadens överskott respektive underskott regleras av samhället och denna ”process” blir naturligtvis mångdubbelt både enklare och säkrare än dagens ”jagande” av skatteintäkter.

—————————————————————————-

A:
Läser följande, som jag också delar:

”För att kunna genomföra en sådan grundläggande förändring av hela vårt samhällssystem, krävs aktivt deltagande av alla människor. Därför behövs också en demokratisering av hela samhället. Det handlar då om alla samhällsinstitutioner, civilsamhället och hela det ekonomiska livet.”

”Det demokratiska inflytandet genom poli-tiska beslut har försvagats och rovdriften på miljön har accelererat. Det måste skapas politiska institutioner på global nivå som kan balansera den oreglerade globala marknaden.”

B:

De två passagerna motsäger ju varandra fundamentalt… Det första säger att vi måste skapa förändring alla tillsammans, det andra säger att vi måste söka konflikt med centrala intressen…

C:
Det är ju en vanlig tanke det där att ”alla ska med”  som blockerar ganska mycket action tänker jag – man måste tilltala medelklassen så att säga. Men de flesta människor är inte speciellt aktivt deltagande i förändringsprocesser. Jag tror att vi har ganska svårt att se att sociala system, precis som ekologiska, håller sig med icke-linjära processer. De börjar någonstans, hos en liten grupp – här t ex – och när den har nått en kritisk massa så skiftar systemet.

A:
Jag förstår det snarare som att eftersom det finns en (eller många) konflikt mellan centrala intressen, just därför behöver vi global demokrati som ett politiskt redskap att balansera dessa olika intressen på ett bättre sätt än i dagens anarkistiska globala system.

B:
Det håller jag med om! Demokratiska församlingar där intressemotsättningar kan uttryckas politiskt är bättre att de uttrycks t ex genom krig. Gärna samförstånd om demokratiska beslutsformer – men fossilkapitalismen kan knappast avskaffas utan sakpolitiska motsättningar.

D:
Människan är främst en lokal varelse. Därför kan människor lokalt skapa förändring genom att erkänna för sig själva att det går att förändra utan att man för den skull lyckas övertyga nationella eller globala intressen/maktcentra.
Vill vi skapa alternativ till den globala skuldekonomin så är alternativet lokal räntefri ekonomi. Vill vi skapa alternativ till den orättfärdiga fördelningen av pengar mellan människor och av resurser mellan människor och miljö så är alternativet en basinkomst baserad på relationen mellan miljöresurser och befolkning.

A:
Var går gränsen mellan det som är ”lokalt” och det som inte är det? När slutar något att vara lokalt enligt din mening? Mitt intryck är att du menar att nationella/globala maktcentra inte är ”lokala”, stämmer det?

Jag skulle säga att jorden är en lokal som i sig rymmer väldigt många lokaler. Eller annorlunda uttryckt: jorden är ett hus med många rum. Jag ser därför ingen anledning till att spela ut begreppen lokalt och globalt mot varandra.

Visst det är bra att gräva där man står. Ju djupare jag gräver desto tydligare blir det för mig att jorden just där jag står är global… Det är bra att tänka globalt och agera lokalt. Men den stora utmaningen idag är att också klara att tänka lokalt och agera globalt. Synd om ett mantra skulle bli ett hinder för oss att globalt agera gentemot de globala utmaningar vi idag alla står inför.

Ja, jag menar att vi vill skapa ett alternativ till den globala skuldekonomin. Men om vi med ”lokalt” menar något som är isolerat från resten av världen så tror jag inte alternativet är en sådan ”lokal ekonomi”. Åter igen: hur lokalt ska det i så fall vara? Det mest lokala måste väl vara den enskilda människan? Ska varje individ ha sin egen privata ekonomi utan kopplingar till omvärlden? Om alla har sitt eget självhushåll, får familjen vara med?

Eko-nomins och eko-logins ”eko” betyder ”hem” eller ”hus” (oikos). Jag tror att både den eko-logiska och den ekonomiska krisen bottnar i detta att vi har glömt bort att hela jorden är vårt hem och hus och att vi alltså är kallade till att vara globala lokalvårdare. Det är viktigt att sköta om sitt eget rum (det ”lokala” om man så vill, vare sig vi då menar individen, familjen, bostadsområdet, staden eller kanske nationalstaten), men om det sker på bekostnad av den gemensamma ansvarskänslan för vårt globala folkhem så tror jag att vi är fel ute.

E:

Jag tycker inte att det finns någon motsättning mellan att engagera sig lokalt eller på andra nivåer. Det är heller ingen motsättning mellan teoretiskt och praktiskt arbete. Båda sätten är snarare en förutsättning för ett meningsfullt miljöarbete. Ett holistiskt synsätt förutsätter teori och praktik på alla nivåer. De som inte delar vår uppfattning om allvaret i miljökriserna, eller förnekar dem, tveka inte om att påverka på alla nivåer. Det tycker jag inte att vi skall göra heller. Jag tror inte att allt måste ske genom övergripande förändringsprocesser, utan det handlar som sagt om både och. Visst behövs konkreta och lösningsfokuserade åtgärder, men vi behöver också en djupare diskussion om vilka dessa åtgärder är. Hur vi sedan skall arbeta är en opinionsfråga och en praktisk och taktisk fråga. Men vad är vi då överens om?

Vi är i dag överens om allvaret när det gäller miljöproblemen, men vi har inga gemensamma idéer eller strategi när det gäller hur ”samhället”, som skapar problemen, skall förändras och utvecklas.

F:

Vad är orsaken till att vår värld nu ser ut som den gör? Hur har det blivit möjligt att vi nu står på randen till fullständig kollaps? Vilka grundläggande orsakssammanhang har möjliggjort detta? Kan vi finna svaren på dessa frågor då underlättar det i arbetet med att se vilka förändringsprocesser som måste genomföras.

D:

Skuldekonomi och konkurrens tvingar fram stordrift. Det leder till utslagning av människor, både nationellt och internationellt.

För att kunna skapa ett ekonomiskt system som befrämjar samverkan mellan fria människor med grund i ömsesidig ekonomisk trygghet behöver vi basinkomst. För att skapa ett system som inte utnyttjas av patologiskt giriga människor måste vi ta bort möjligheten att tjäna pengar på pengar och skapa lokala ekonomier.

G:

Angående F:s frågor:

 Jag tror att det är berättelsen som vi lever i, paradigmet om man vill kalla det det, som bygger på fel grundantaganden, till exempel att världen är oändlig och oförstörbar, vilket tillåter, rättfärdigar och belönar ekonomiska aktiviteter som berikar på kort sikt men som urholkar möjligheten till en uthållig försörjning. Att ändra berättelsen blir då en viktig uppgift, något som möjliggör (och kan komma parallellt med) att vi börjar agera på ett annat sätt, utifrån andra antaganden, för att säkra framtida försörjning.

Apropå den tidigare diskussionen om förändringsmotstånd: Ja, det finns och kommer att finnas motstånd, eftersom starka krafter gynnas av spelplanen vi har nu och den pseudotillväxt som de hjälper till att skapa (d.v.s. den lånebaserade konsumtions- och spekulationsekonomi som visserligen skapar större omsättning i samhället varje år, men som samtidigt skapar tre typer av kriser: den driver en snabbare förtäring av naturresurser och miljö, den ökar ojämlikheten i samhället så att tillit och stabilitet undergrävs och den bygger upp finanskrascher där enorma värden försvinner.)

A:

Angående D:s inlägg:

 Ska varje individ själv sörja för sin egen basinkomst? Ska basinkomsten bestå i pengar? Vilken valuta i så fall? Ska den valutan kunna användas utanför den ”lokala” avgränsningen? Eller ska basinkomsten bestå i något annat än pengar? Vad i så fall? 

F:

Angående G:s inlägg:

 Du skriver: ”… bygger på fel grundantaganden, …” 

  Som jag ser det så lever vi i samhällen som är uppbyggda utifrån maktstrukturella orsaker. Och att dessa samhällen har tusentals år på nacken. Denna strukturella ordning ”bekymrar” sig inte om att världen är ”ändlig”. Makten, såväl den ekonomiska som den politiska, har så att säga ingen anledning att förändra sina ”antaganden”. Hur skall då en nödvändig förändring åstadkommas? Ja det kan bara ske genom en strukturell förändring av våra samhällen. Den maktstrukturella ordningen måste ersättas av en rättvis strukturell ordning.

H:

Läste nyligen följande:

 ”Vad är det egentligen som hindrar oss från att sätta en koldioxidtull/konsumtionsskatt på de importvaror och resetjänster som motsvarar de för biosfären tillräckligt utsläppsbegränsande skatterna för inhemsk produktion som vi samtidigt skulle införa?”

 Anledningen till att det inte går är ganska enkel som jag ser det. Om en sån skatt som nämns ska ha någon effekt för miljön måste den ju leda till en minskad konsumtion av resor, energi och prylar. Och det finns ingen som helst acceptans ännu för att hållbarhet ska kräva minskad konsumtion. Jag har inte hört något lands ledare prata om en hållbarhetsplan som innefattar någon som helst uppoffring vad gäller konsumtion. Alla förslag handlar om energieffektivare och resurssnålare produktion så att vi kan fortstätta att konsumera mer och mer. Och jag tror därför att de flesta medborgare lever i en bild av att ett hållbart samhälle inte innefattar minskad konsumtion eller ändrad livsstil. Och så länge de har den bilden är det väldigt svårt för opinionsrädda politiker att införa det ovan föreslagna.

I:

 Alla känner till problemet och är rörande överens om att man behöver göra något åt klimatfrågan, men nästan ingen är beredd att göra några större förändringar i sitt liv. ”Man måste faktiskt leva        också”…. suck.. Människans psyke är helt enkelt inte anpassad för detta.

H: 

 Fast jag skulle nog snarare vilja påstå att det tyder på att de flesta inte känner till problemet, eller i      alla fall inte problemets omfattning.

J: 

 Hur ändrar vi det kortsiktiga belöningsperspektiv som funkade jättebra när vi var grottmänniskor? Är det information som behövs, eller emotionella incitament? Om vi går tillbaka till vad som var avgörande insikt för oss själva kanske vi kan hitta det som kan ge avgörande insikt för andra.

K: 

 Det grundläggande problemet är väl att människor inte vet vad de ska göra med sin medvetenhet. Det räcker ju inte med det individuella agerandet. Det behövs ett politiskt ledarskap också och det finns inte  ännu fullt ut.

L:

 Ja jag tror att för en förändring ska ske krävs medvetenhet, vilket ger en dos rädsla som gör att man vill agera. Samtidigt krävs en rejäl dos hopp, att det är möjligt att förändra, påverka och att det leder till något bra, bättre. Den kombinationen får vi för sällan. Och politiker är en grupp som behöver kunna berätta och dela bilden av det vi ska ändra till, ett hållbart samhälle i välstånd. Bara rädsla och osäkerhet paralyserar liksom känslan att mitt bidrag inte betyder något.

M: 

 Blir lite förvånad över diskussionen. Människor är inte rationella i denna fråga de är irrationella, dvs kunskap är rätt så irrelevant.

F: 

 Kortfattat skulle jag vilja beskriva frågan som vi nu diskuterar på följande vis: Vi (alltså alla vi människor i våra samhällen världen över) tänker och agerar utifrån den verklighet som vi lever i. Och hur ser då våran verklighet ut? Jo den ser ut som den nu gör, det vill säga den ”fungerar” precis tvärt emot vad som krävs för att våra samhällen skall kunna leva i ”samklang” med dom ekologiska förutsättningar som vår planet ”har att erbjuda”. Vad beror då denna ”kollisionskurs” på? Jo den beror i första hand på den strukturella orättvisa som genomsyrar våra samhällen världen över. Denna orättvisa ”formar” oss människor att tänka och agera på det sätt som vi gör. Man kan också säga så här: skulle vi inte tänka och agera så som vi nu gör då skulle heller inte denna orättvisa kunna existera. Vad ”består” då denna strukturella orättvisa främst av? Den mest framträdande faktorn är ekonomisk. Vi benämner denna faktorn, i dagligt tal, för det kapitalistiska systemet. Detta samhällssystem är uppbyggt på ett sådant sätt att det skapar enorma orättvisor dels mellan samhällen och dels inom samhällen. Det är denna, den mest framträdande faktorn, som ”driver” våra samhällen i allt snabbare takt mot en definitiv ”kollisionskurs”. Enligt min mening så måste därför vår kritik i första hand riktas mot själva det samhällssystem som vi alla lever i eftersom det är systemet som formar oss till dom människor vi är. Att kritisera vårt eget tänkande och agerande är naturligtvis inte oviktigt men en sådan kritik förändrar inte i grunden den strukturella orättvisa som vi alla tvingas leva under.  

N: 

 Reagerade tidigare på följande citat:   ”… Det måste skapas politiska institutioner på global nivå som kan balansera den oreglerade globala marknaden. ”

Jag anser att marknaden inte alls är ”oreglerad”, utan tvärtom genomreglerad,  men inte på det sätt som de flesta tänker sig med begreppet ”reglering”. Eftersom vi har centralbanker som manipulerar penningmängd och priset på kredit, så distorderar detta prisbildningen i ekonomins kärna, själva skapandet av ”pengar”. Större delen av det penningskapande som håller igång ekonomin sker i bolånesektorn.Det sker inte för produktiva investeringar inom industri och jordbruk som man läser i skolböckerna i ekonomi. Detta, anser jag, är en blind fläck såväl i miljörörelsen som i många politiska läger. 

Vad dessa centralbanker försöker göra, är att maximera tillväxten (oavsett vad den består av) genom att tillhandahålla så billig kredit,som möjligt, samtidigt som de skall väga detta mot det motstående kravet på prisstabilitet: mängden kredit-pengar får inte öka för snabbt, eftersom detta leder till inflation i konsumentpriser. Tillgångspriser (aktier och fastigheter) bryr man sig inte om – de får gärna öka hur mycket som helst. Det senare är en omständighet som gynnar de som äger tillgångar obelånat allra mest, dvs de allra rikaste. Även här en blind fläck för de etablerade politiska partierna. Våra politiker älskar lågräntepolitik, bubblor under uppblåsningsfasen (när de spricker är de bankernas/den ”oreglerade marknadens” fel), skulddriven konsumtion och tillväxt. De älskar detta så länge det håller. Jag slår vad om att när vår bobubbla spricker så kommer vi att få höra det ena kloka uttanlandet efter det andra, från våra politiker, som förklarar kraschen, och vad som borde gjorts för att undvika den. Alla håller inte med om beskrivningen, men penningsystemet är instabilt i sin konstruktion och kan liknas vid ett pyramidspel som ständigt måste växa, för att inte kollapsa. Det är tillväxten, och tron därpå, som ger systemet den stabilitet som gör att ekomin fungerar överhuvudtaget. 

Marknaden är mao. inte ”fri”. Våra centralbanker försöker styra vårt ekonomiska beteende, från individ-nivå, till företag till stater, mot att maximera tillväxt genom skuldsättning, oavsett vad tillväxten består av, och oavsett vad krediterna används till. Sparande, och sparsamhet behövs inte; ”allt” kan köpas för pengar, och nya pengar kan banker skapa åt oss i form av billig kredit, i obegränsad mängd. Mängden pengar är helt elastisk- räntan reagerar inte på öka efterfrågan på kredit. 

Dessa institutioner, centralbankerna är iofs. inte ”globala”, möjligtvis Federal Reserve undantaget eftersom dollarn är världens referensvaluta, hela världen följer fed’s räntebeslut och penningpolitik. De står inte alltid under demokratisk kontroll, USA’s centralbank ägs tex. av ett antal privat/pubklikt ägda vinstdrivande banker. Detta att Fed är privatägt är inte helt enkelt att klargöra utifrån informationen som de delar med sig av, men man kan bl.a. läsa på deras hemsida att de betalar ”dividends to member banks”, dvs vinstutdelningar till sina ”medlemsbanker”. 

En motsatt syn på denna ordning representeras av bl.a. den Österrikiska ekonomiska skolan som förordar avskaffande av centralbanker som kan skapa pengar ur tomma intet. Med en mer oelastisk penningmängd så regleras räntan på marknadsmässiga villkor, vilket styr oss mot att bli sparsamma, såväl med pengar i sig, som alla möjliga resurser i övrigt. Egna och andras. Den Österrikiska skolans synsätt förordas av libertarianer. Jag ser mig inte som libertarian, men jag köper den Österrikiska skolans kritik av nuvarande ordning. 

Skulle vi vilja ha en mer  ”Österrikisk” ekonomi, där man s.a.s. måste spara ihop till sitt hus, innan man bygger det? Libertarianerna vill löpa linan ut: staten skall inte ta hand om dig, och det skall du veta, vare sig du är bank, företagare, politiker eller privatperson. Vet du det, att dina föräldrar betalar för din universitetsutbildning ur egen ficka, och att de inte hade råd att låta din bror/syster gå på universitet, så festar du dig inte genom studierna. Om du vet att det inte finns någon centralbank som trycker ned räntan, så sparar du till en betydligt större andel av huset innan du bygger det, och du bygger inte större än vad du har råd med. Mao. det blir svårare att ”leva över sina tillgångar”; konsumera nu, betala senare. Oavsett om man är en stat eller privatperson. Bra eller dåligt? 

Vår nuvarande ekonomi och den Österrikiska ordningen som presenteras här ovan kan ses som två ytterligheter – det viktiga budskapet är att vårt ekonomiska beteende kan formas utifrån hur vi väljer att designa penningsystemet. Det finns en hel del förslag på hur man skulle kunna konstruera penningsystemet annorlunda, med det är inget som diskuteras alls bland etablerade politiker eller mainstreammedia. Inte heller inom miljörörelsen diskuteras detta särskilt ofta, även om det blir mer och mer.

Så länge vid har den här järnringen i näsan på oss själva, och som vi leds omkring av så kommer vi inte komma tillrätta med miljöproblematiken. Anpassningen kommer förr eller senare att ske i form av en ekonomisk krasch, pga resursbrist, klimat/miljöproblem. 

Man hör ibland  argument inom miljörörelsen av typen ”vi måste skapa en annorlunda ekonomi”, inte använda ”BNP” som mått på välstånd etc. men sen blir förslagen och idéerna för hur detta skall realiseras lite tunna. Jag skulle kunna lista en rad förslag om små och stora förändringar som jag tror skulle forma penningsytemet och ekonomin mot hållbarhet och finansiell stabilitet. Somliga kontroversiella kanske, andra inte. Här är några, som kan genomföras direkt.

-Introducera WIR; en komplementär, räntefri valuta i form av ett bytesnätverk för företag. Har använts i Schweiz sedan 1930-talet. Bör vara okontroversiellt, det finns inget att förlora på detta.

-Beskatta ”pengar” över tid, dvs det som brukar kallas ”demurrage” – detta försämrar värdelagringsfunktionen hos pengar, och minskar därmed viljan att ”samla pengar på hög” så att de inte kommer till användning för andra. Mao. ökar pengars omsättningshastighet, en av variablerna i den s.k. ”kvantitetsteorin”. Syftet är att ekonomoni hålls igång bättre, även om bankerna stryper kreditgivningen. Detta kan beskrivas som en ”negativ ränta” och sägs forma ekonomiska beslut i riktning mot långsiktighet och hållbarhet. Minska i motsvarande grad beskattning på arbete – i synnerhet de lägst avlönade yrkena. Det finns förslag på negativ skatt för de lägsta lönerna, så att det blir billigt att anställa. Ett sätt att ta bort arbetslösheten – vi har inte råd att betala människor för att de skall gå sysslolösa. 

-Ta bort, alt kraftigt minska insättargarantin som är en subvention av bankernas vinster och som trycker ned inlåningsräntorna till noll

-Fasa ut ränteavdraget, ta på sikt bort det helt – återigen en subvention till bankerna, som bara har lett till att vi försatt oss djupare i skuld, och gjort oss mera beroende av att hålla igång tillväxt-illusionen.

-Gör det möjligt att äga monetär bas elektroniskt, förutom mynt och sedlar. Alla skall ha möjlighet att äga riskfria elektroniska ”mynt och sedlar” i form av kontoinnehav direkt hos centralbanken, med ett betalkort, knutet till det. Detta sätter press på bankerna att faktiskt betala något för den inlåning som de idag inte betalar något för.

Sen kan man, tex. vid en massiv finanskris, tänka sig mer långtgående reformer, men dessa tror jag är mycket svåra att få gehör för nu när allt fungerar hjälpligt. Det krävs nog en djup finanskris / depression för att en sådan diskussion skall komma igång. En sådan finanskris kommer att bli den ”hårda” anpassningen till att vår ekonomi inte längre kan växa, och det är vad människor i tex. Grekland nu känner av.

Vi kommer att uppleva att tillväxten försvinner och blir negativ. Antingen pga resursbrist/”peak oil”, eller pga klimat/miljöproblem. Det kommer att ske på ett sätt som vi väljer själva eller på ett sätt som omständigheterna tvingar oss till.

O: 

  Hur ser vår verklighet ut? Vi går våra utbildningar, utbildar oss, skaffar familj och försörjer oss. Ingenting har förändrats. Utbildningarna ser ut som vanligt, jobben ser ut som vanligt och vår vardag ser ut som vanligt. Vi kanske lider av lite klimatångest, men det ser vi effektivt till att förhindra, eftersom vi är bortskämda och livrädda för att må dåligt. Vi skakar av oss känslan av ångest, lurar lite på klimatfrågorna, pratar lite internt om problemen, men inte öppet – eftersom det kan oroa – och låter i stort sett våra liv få fortsätta som vanligt. 

Om vi däremot hade drabbats av stora folkvandringar, och kraftig invandring, eftersom odlingsbar mark och tjänligt vatten kommer bli högt eftertraktat av världens drabbade länder, så hade vi däremot reagerat, kanske även drabbats av ångest, eftersom det kommer innebära stora förändringar i våra invanda liv och vår nuvarande komfort. Världens drabbade länder kommer definitivt få ångest, eftersom klimatförändringarna kommer leda till både död och förintelse och förmodligen också krig. Själva kommer vi få ännu mer ångest när vi får genomlida en ekonomisk kollaps när vi går in i en resursvägg i form av slut på fossila bränslen och liknande. Många människor riskerar att få betydligt större ångest än nu, om vi förtränger känslan ytterligare.
Vi som ännu inte märker av glaciärernas nedsmältning, torka, bränder och översvämningar. Vi som fortfarande vill hänga kvar vid den trygghet som systemet har gett oss – det är vi som behöver KÄNNA att vi måste förändra – även om vi ännu inte förstår vidden av vad vi fortsätter att orsaka ännu. Om vi förtränger ångesten över att det brinner runt hörnet, och istället börjar gräva i trädgården, eller skriva avhandlingar om branden, då har vi effektivt förträngt det ångesten var till för: att varna andra för faran med att fortsätta elda!
Vi som har fått reda på att metanreservoarerna under hav och mark kan brisera i ett slag vid 1,5 till 2 graders uppvärmning, och orsaka en ökning av växthusgaserna med 700 procent, vilket kommer göra vidare diskussioner till rena idiotin, då miljön sedan ändå är körd – det är vi som måste varna och larma!
Det hjälper inte att en liten klick människor, som redan är medvetna om farorna tänker positivt, sopsorterar eller äter miljömedvetet, om resten av världens 7 miljarder människor gasar vidare åt andra hållet. 
Ångesten har ett syfte. Den berättar att något är fel. Om vi vill ta vårt moraliska ansvar för vad vi  har orsakat, då är det första vi måste göra att varna andra, så att det som riskerar inträffa med stor sannolikhet – INTE ska inträffa. 

A:

Angående N:s inlägg: 

Jag tänker mig att citatet vill belysa att det är just den ”globala marknaden” som är ”oreglerad”, inte att det saknas reglering över huvud taget på alla marknader. Men nationella centralbanker agerar ju främst inom ramen för den nationella valuta- och finanspolitikens styrning. Och trots att det i och för sig existerar också globala (eller snarare internationella) banker och finansinstitut, så finns det inte (till skillnad från på nationell nivå) någon GLOBAL styrning och reglering av den GLOBALA marknaden. Så tolkar jag citatet och om tolkningen stämmer håller jag med.

Att komma till rätta med denna brist på politiska verktyg i mötet med våra globala ekonomiska och ekologiska utmaningar menar jag är den viktigaste och mest brådskande uppgiften (utan att påstå att det inte också finns mycket annat av vikt att verka för).

D:

När inte ens världens politiker klarar av att enas om miljömål utan att hävda att det är alla andra som ska göra ”jobbet” kommer inte ”vanligt folk” att vilja förändring om man inte presenterar möjligheter till ett gott liv utan överkonsumtion i folks omedelbara närhet.

Eftersom för få politiker och andra inom etablissemanget vill se minskad konsumtion och en nödvändig negativ tillväxt tror jag mer på att börja underifrån. Medborgare i en kommun kan gå samman och skapa en egen valuta med basinkomst.

När medborgare på angränsande orter ser att det finns alternativ till den kapitalistiska ekonomin kan de starta ett eget system eller ansluta sig till den första kommunen. På så vis kan det växa och till och med hamna på nationell nivå och ännu större.

A:

 Bra poäng. Men vi kommer fortfarande att behöva enas om globala miljömål om vi ska kunna möta denna globala ekologiska krisen. En stor anledning till att världens politiker inte klarar av detta är att de saknar det mandatet. På miljötoppmötena t.ex. deltar nationella regeringars företrädare för att försöka förhandla fram ett globalt avtal. Men dessa företrädare har av sina nationella väljare inte fått det primära uppdraget att ”rädda den globala miljön” utan att ”rädda de nationella jobben” i en hårt konkurrensutsatt global marknad.

P:

 Processen att få fram ett nytt ekonomiskt paradigm må ta den tid det tar. Men den bestäms inte av beslut i FN eller någon annanstans. Den växer fram organiskt genom att den tillämpas i praktiken av tusentals och åter tusentals människor runt om i världen. Vi har idag tillräcklig mycket kunskap för att påskynda den här typen av processer. Viljan finns runt om i världen. Finns ingen anledning att vänta. Det hindrar inte att vi kan lära av det vi gör -Learning by doing – samtidigt som vi har ett ständigt pågående lärande.

D:

Jag har inget emot att agera nationellt eller globalt. Problemet som jag ser det är att det inte händer tillräckligt på dessa nivåer. Dessutom verkar många ha svårt att se kopplingen mellan miljö och kapitalistisk ekonomi.

Utan att för den skull vilja hamna i någon djup analys av begreppet demokrati är det som jag ser det inte alltid som demokrati skapar utveckling i samhället. För att kunna göra ett korrekt val måste folket ha kunskap och engagemang. När detta saknas påverkar det samhällets utveckling. När kunskap finns lokalt i en mindre geografisk lokal kan dessa människor visa goda alternativ genom att initiera lokal räntefri valuta med basinkomst. Demokratins syfte blir då människornas behov av mening och inte makthavarnas behov av makt.

E:

Angående P:s inlägg:

Jag håller med dig om att ”vi behöver en global gräsrotsrörelse som sätter tryck på våra ledare”. Dagens ledare är helt förtrollade av den ekonomiska tillväxten som leder oss än djupare in i miljöproblemen. Jag tror att vårt samhällssystem på alla nivåer är inriktat på ständig tillväxt, en tillväxt som dessutom är exponentiell. Det är en ohållbar utveckling och vårt samhällssystem kommer därför till slut att kollapsa om vi inte byter kurs. I dag behöver vi tänka utanför ”boxen”. Jag tror att det vi behöver formulera systemkritiska ”förslag av andra ordningen”. Vi håller alltför ofta fast vid förslag av ”första ordningen” inom nuvarande samhällssystems ramar. I dag är samhället alltför mekaniskt och behöver utvecklas till ett organiskt levande system som är öppen för information från omgivningen.

D:

Angående A:s inlägg:

 Visst vore det enkelt om man kunde skapa politiska institutioner på global nivå men mot bakgrund av allt från rammarriket till EU så finns alltid risken att stora hierarkier skapar osund maktkoncentration. Det är därför man bör sprida makten så mycket som möjligt så att eventuella diktatorer inte kan få utlopp för sin maktgalenskap. Det är vad jag kallar demokrati.

Rovdriften på miljön har skapats genom ekonomiska aktörer och politiska institutioner på global nivå tack vare att nationer gått på myten om den globala ekonomins förträfflighet. De har kunnat utnyttja skuldekonomin på bekostnad av hela befolkningar. Ett fåtal äger idag det mesta globalt sett och politikerna tvingas att dansa efter deras pipa vilket gör demokrati i global form till en utopi.

Myten om tillväxtekonomins förträfflighet går enkelt att krossa. Genom att nationer eller mindre geografiska områden bestämmer sig för att införa räntefri valuta med basinkomst kan man skapa bättre balans mellan arbete, livskvalitet och miljö.

A:

Ett världsparlament vore så vitt jag kan se en nyckel till att i enlighet med demokratins principer ”sprida makten så mycket som möjligt”, istället för som idag då de globala beslutsprocesserna ägs av de starkaste monetära och militära makterna i enlighet med anarkins idé om den starkes rätt.

Det är inte ”myten om den globala ekonomins förträfflighet” utan myten om den egna nationens förträfflighet, dvs nationalismen, som är den starkaste drivkraften i rovdriften på miljön, och som utgör det största hindret mot de nödvändiga regleringar på global nivå som skulle kunna stoppa eller åtminstone begränsa människans rovdrift på jordens begränsade resurser.

Q:

Vad menas med att något ”växer fram organiskt”? Jag tror jag förstår vad som menas men jag tycker bara det är viktigt att man har en klar definition så alla förstår det hela på någorlunda samma sätt.

A skriver: ”Det är inte ”myten om den globala  ekonomins förträfflighet” utan myten om den egna nationens  förträfflighet, dvs nationalismen, som är den starkaste drivkraften i  rovdriften på miljön, och som utgör det största hindret mot de  nödvändiga regleringar på global nivå som skulle kunna stoppa eller  åtminstone begränsa människans rovdrift på jordens begränsade resurser.”

Vet inte om jag håller med helt. Nationalstaternas intressen kan helt klart vara en stor bidragande orsak till att det är svårt att komma överens om globala regleringar och avtal och att vi inte har några problem med att utnyttja människor och miljö i andra länder som inte skulle vara tänkbart i det egna landet.

Jag håller dock inte med om att det är den största orsaken till rovdriften. Om hela planeten skulle bestå av en nation tror jag fortfarande att man skulle bedriva rovdrift. Det skulle möjligtvis vara lättare med regleringar, men en blind tro på ökad konsumtion gör att det är svårt att komma ifrån grundproblemet, likt ett påsköscenario.

A:

Tack för din kommentar. Det hjälpte mig att upptäcka att jag uttryckte mig överdrivet. Med nationalism menar jag inte att värna nationella intressen, utan att göra det på bekostnad av omvärlden och globala intressen. Nationalismen är på det sättet inte nödvändigtvis den starkaste utan en av flera viktiga drivkrafter i rovdriften på jordens resurser. Nationalismen är inte heller det enda men dock ett av de största hindren i skapandet av global reglering som skulle kunna begränsa människans (individuella och kollektiva) rovdrift på jordens resurser. 

Jag menar alltså att global reglering inte är det enda nödvändiga (ökad kunskap, ny inställning, nya vanor osv behövs också) men att global reglering dock är fullständigt nödvändigt för att forma ett mer hållbart (”organiskt” skulle man kanske kunna säga?) samhälle.

H:

Oavsett om det behövs en global styrorganisation eller inte så tycker jag det pratas för lite om ”fördelen med miljöransoner”. 

 I mina ögon känns det som den absolut bästa lösningen, men jag har aldrig hört den diskuteras i några större sammanhang. Den kräver i och för sig komplicerade beräkningar av hur mycket vi kan använda av olika resurser och släppa ut, men det gör väl alla lösningar som kan leda nån vart? 
Fördelen med miljöransoner, personliga miljörätter eller vad en nu ska kalla det är flera som jag ser det. Förutom att ett fungerande sånt system gör det omöjligt att på global nivå påverka miljön mer än vi anser möjligt (till skillnad mot de system där man kan påverka hur mycket som helst bara industrierna betalar en miljöavgift) så skulle det leda till andra positiva effekter, t ex:
– vi skulle slippa peka finger åt varandra då vi vet att den som belastar miljön mycket har betalat för den möjligheten till någon annan som inte påverkar miljön så mycket och istället kanske prioriterar mindre arbete. Visst kan det tyckas orättvist att de som har pengar då kan köpa sig fria, men de kan ju även idag påverka miljön mycket mer, fast utan att ens behöva kompensera för det.
– vi skulle troligen komma till rätta med fattigdomsproblemen i en takt vi aldrig sett maken till förut, då de fattiga, som ju knappt belastar miljön alls, skulle kunna sälja de rättigheter de ändå inte kan använda och både trygga sin överlevnad och kunna säga nej till att jobba i våra västerländska industriers ofta smutsiga tjänst. 
Har jag fel och varför? Om jag inte har fel, varför pratas det aldrig om denna lösning? Inte ens inom miljörörelsen?

E: 

När det gäller anledningen till rovdrift och frågan om det är nationalstaterna eller något annat intresse som åstadkoma rovdriften, tror jag det är viktigt att vi (med hjälp av holistiska vetenskapsteorier) kan förstå att det inte handlar om någon enkel ”orsak och verkan” (som i den traditionella vetenskapen) utan att det finns många förklaringar till komplicerade förlopp, som sagt – allt hänger ihop.

Håller med om att det nog inte är bra med en global regering. Men det behövs säkert någon sorts global styrorganisation. Men framförallt håller jag med P om att ”vi behöver en global gräsrotsrörelse som sätter tryck på våra ledare”. Det behövs till slut en demokratisk global folkrörelse för att vi skall kunna uppnå en hållbar värld. Sådana gräsrotsrörelser håller på att bildas runt om i världen. Genom dessa rörelser kan individen kanalisera sitt personliga ansvar och tillsammans med andra åstadkomma de stora förändringar som krävs.

R: 

 Paradoxen är att vi behöver stärka både det globala och det lokala samhället.
Globalt överutnyttjar vi jordens resurser och förstör våra egna långsiktiga levnadsvillkor på denna planet. Lösningen på detta är lämpligtvis globala förhandlingar och bindande överenskommelser mellan länder för att stegvis gå mot att nå balans mellan resursuttaget och jordens naturliga återskapande processer. För att denna balans skall kunna nås på ett ordnat och fredligt sätt måste global samverkan stärkas.
I en värld när vi inte längre fortsätter att öka resursuttaget utan istället vänder på detta och påbörjar en trend av minskad resursförbrukning kommer vi att behöva stärka det lokala samhället. Det innebär bl.a. minskade transporter, lokal odling, lokal energiproduktion, lokal produktion, lokal återanvändning och lokal handel. För att minskad resursförbrukning skall vara möjlig måste det lokala samhället stärkas.

A: 

Den globala styrningen idag är uppenbart fullständigt odemokratisk. Dvs, det finns (nästan) ingen öppenhet i beslutsprocesserna och det finns ingen möjlighet för den samlade mänskligheten och den enskilda människan att hålla globala (mer och mindre ”permanenta”) beslutsfattare till svars och avsätta de som missköter sin uppgift.

Jag menar att valet inte längre står mellan global styrning eller inte. Valet står mellan dagens globala anarki och en mer demokratisk global ordning, där varje människas röst och vilja på något sätt kan komma till tals.

D:

Jag tror också att det är viktigt att skilja mellan organisk tillväxt och den exponentiella monetära tillväxten. Det som åstadkommer den monetära tillväxten är som jag ser det varken rovgiriga nationalstater, egoistiska individer eller globala institutioner. Det är ju tillfället som gör tjuven sägs det. I detta fall är det verktyget som gör kapitalisten. (Här är det viktigt att skilja mellan kapitalism och marknadsekonomi.)

Verktyget är skuldekonomi. Så länge enskilda egoister, banker och andra finans- och penninginstitutioner kan tjäna pengar på förräntning av sitt kapital kommer vi inte att få bukt med tillväxt- och konsumtionsproblematiken. Skuldekonomin innebär att penningmängden måste växa för att det ska finnas tillräckligt med pengar kvar för att betala alla räntekostnader som skuldekonomin genererar. I och med att skulden hela tiden ökar, ökar även räntekostnaderna likt ett pyramidspel. Vi kan inte förbjuda egoism men vi kan bryta med tillväxtekonomin.

Vill vi bryta med tillväxtekonomin så måste vi bryta med förräntningsfunktionen i ekonomin. Ett första steg kan vara att kräva att banker och finansinstitutioner tvingas ha 100 procent kapitaltäckningskrav. I nästa steg bör tillväxt genom förräntning av pengar helt byggas bort i det ekonomiska systemet. Då skulle vi uppnå ett organiskt monetärt system som, likt energin som flödar runt i vår tillvaro, gör så att pengar endast byter plats i samhället i stället för att se pengar som en produktionsfaktor.

Genom lokala räntefria ekonomier med en jämnare penningfördelning mellan människor utifrån balans mellan människor och deras livsmiljö kan alternativ sprida sig som en löpeld till gagn för den globala världen.

E: 

 Håller med att vi måste lägga krut på det lokala arbetet, med det finns ingen motsättning med att vi också måste börja diskutera och agera på andra nivåer. Framföratllt tror jag att vi behöver börja en diskussion som gäller hela vårt samhällssystem, politik/ideologi och ekonomi.

S: 

 Jag tycker mig märka att det finns en oro för att ett sökande efter en sådan modell, som innebär en förändring som leder till att hela ”systemet” förändras, skulle kunna ha en så avskräckande effekt att endast förändringar inom rådande ”system” bör diskuteras. Men är inte själva motivet för en organisations existens viktigare att hålla fast vid, att vara öppen om och att försöka förmedla, än att värna om ett växande inflytande i så hög grad att det grundläggande målet blir osynligt, och därmed i princip ”avaktiverat”? Hur ska det i så fall kunna aktiveras igen utan problem?

D:

Hur som helst så kommer det att behövas ett betalningsmedel om vi inte ska återgå helt till byteshandel förstås. Ett räntefritt penningsystem kan då vara behjälpligt. Det kan skapa balans mellan nödvändig konsumtion och miljöns villkor om man kan hitta metoder för att skapa en penningmängd som motsvarar naturens resurser. (Problemet med tillväxtekonomin är ju att penningmängden överskrider naturens tillväxtgräns vilket ger förutsättning för överkonsumtion.)

Nästa steg blir att balansera penningmängden i relation till människorna inom det aktuella valutaområdet. En fördelningsmodell som inte utgår från tillväxtekonomins arbetslinje kan åstadkommas genom att fördela penningmängden jämt över hela populationen genom basinkomst. Då skapar vi ekonomiskt fria människor som ändå måste hålla sin konsumtion inom naturens gränser. Då kan man skapa kooperativ verksamhet eller kulturell verksamhet som berikar människor själsligt i motsats till den ytliga överkonsumtionen av idag. Jag tror det skulle skapa goda förutsättningar för ökad lokal aktivitet då människor till exempel kan välja bort att pendla till lönearbete som dagens ekonomi tvingar fram. Den lokala valutan stannar lokalt vilket ökar förutsättningarna för en lokal marknad.

S:

Tack för det klargörande svaret, men mitt inlägg var snarare en reaktion på den ovilja som tycks finnas när det gäller att diskutera förslag som går lite längre än att ängsligt hålla sig inom vårt aktuella systems ramar och på det sättet döljer dess grundläggande målsättning att ”hitta en helt  ny modell för mänsklig utveckling” som respekterar de ekologiska gränserna. Jag tror vi måste vara öppna om den, och ser ingenting att invända mot dina inlägg, som verkar överensstämma ganska bra med min egen syn.

D:

Jag skulle vilja komplettera med att vi nog inte enbart behöver respektera de ekologiska gränserna utan även människans gränser. Mycket av den rovdrift som skett/sker beror av människor som ser sig som naturens härskare i stället för naturens vårdare. Härskandet är som jag ser det en illusion eftersom människans ursprung är naturen och universums energi. För mig innebär det att vi även bör fokusera människans psyke.

Jag ser det som att varje människa skapar sin verklighet inne i ”tankerummet”. Ett bevis för det kan vara att olika människor har så vitt skilda ”sanningar” som man lever efter. Visst kan man hävda att det som är utanför oss finns, men det är i vårt tankerum vi skapar vår uppfattning om världen. Det är även det som gör det så svårt att förändra samhället då människors egna föreställningar om världen är så nära förbundna med individens identitet.

Detta är anledningen till varför jag anser att det är lättare att nå framgång i förändringsarbete genom att ge känslorna och identiteten positiva bilder av hur ett nytt samhälle växer fram.

F:

Vi skall naturligtvis, som S skriver, hålla fast vid och vara öppna och försöka förmedla vår grundidé.

Därför måste vi självfallet inse att dagens samhällssystem leder fram till en fullständig kollaps. Inser vi det?

Om vi inser det: Vad är det för samhällssystem vi vill ha? Hur skiljer sig våra visioner från dagens verklighet? Och vad beror dessa skiljelinjer på?

S:

Den utveckling som riskeras om inte den globala ekonomin möjliggör en avsevärd minskning av den globala omfördelning av materia som nu pågår kan, om jag har förstått innebörden av IPCC:s senaste rapport rätt, innebära kollapser av en hel del ekosystem med fullständig utrotning av stor mängd arter. En utrotning som pågår just nu och som definitivt kan betecknas som ’fullständiga kollapser’ av de delsystem som de utgör.

————————————————————————————

Uppläst på minne! 
 
 
 
 
Kapitalägande handlar om att roffa åt sig. Jo ni läste rätt  …att roffa åt sig. Det är girigheten i lagstadgad form. Makten ger sig själv rätten att äga kapitalet. Denna rätt ger sig makten genom att lagstadga den. Kapitalägande ger därmed makt. Makt att forma själva samhället. Alltså formas samhället primärt utifrån kapitalägandets behov.
 
Företagande är drivkraften att utveckla en idé. Detta är något helt annat än kapitalägande. Företagande är beroende av kapitalet för att kunna utvecklas. Av denna anledning ser vi kopplingen mellan företagande och kapitalägande.
Kapitalet investerar i företagande utifrån prioriteringen att investeringen skall löna sig. Kapitalägandet ser ingen anledning till att investera i företagande som inte omgående genererar vinster.
Företagande är långsiktigt medan kapitalägande är kortsiktigt.
 
Varför skriver jag om detta förhållande? Förhållandet mellan kapitalägande och företagande. Jo jag misstänker att många av oss uppfattar kritiken mot kapitalägande som om det skulle vara samma sak som kritiken mot företagande. Det är därför som dessa rader måste skrivas ned.
 
I praktiken är det så att företagandet kan strypas av kapitalägandet. En företagsidé kan behöva år av arbete för att kunna utvecklas till någonting framgångsrikt. Men kapitalet är inte intresserade av denna långsiktighet. Därför så får inte företagandet tillgång till det nödvändiga kapital som krävs för att genomföra idén. Detta scenario är, menar jag, en av dom vanligaste orsakerna som möter entreprenören när hon är i behov av krediter. Det privata kapitalägandet blir på så vis en hämsko gentemot företagandet.
Det enda rätta och logiska vore förstås om samhället stod som ägare av kapitalet. Samhället, alltså vi själva, har dom bästa förutsättningarna att kunna stödja och bedöma företagande.
Privata kapitalägare har inget intresse av hur kapitalet används. Det enda som gäller det är att det investerade kapitalet förräntar sig. Vad som skall produceras är mindre viktigt. Det är pengarna som räknas. Detta synsätt leder till kortsiktighet. Vad som gynnar samhället finns det inget intresse av. Producera smörja, om det ger snabba pengar, är det som räknas.
Men samhället är inte intresserade av en massa smörja. Samhället vill ha långsiktiga lösningar inom alla slag av problem och frågor. Samhället strävar efter utveckling. Med samhället som kapitalägare så gynnas därmed företagsidéer som finner långsiktiga lösningar på samhällsutvecklingen.
Där företagande lyckas, alltså där företagande uppvisar lönsamhet, där ser självklart kapitalet möjligheter. I dessa företag visar kapitalet ett omgående intresse. Men observera det är inte produkterna eller tjänsterna i sig själva som primärt är intressanta utan intresset ligger helt och hållet på återbäringen av ett eventuellt investerat kapital. Således kan företagets produkter vara till nackdel för människorna i samhället men ändå så inbringar produkterna vinster. Ett exempel på sådana produkter är ju tobaksvaror. Som sagt, kapitalet prioriterar enbart den slutliga förtjänsten i produktionsprocessen. Hur människan lever och mår har kapitalet inget intresse av.
 
Företagande är alltså en nödvändighet i våra samhällen. Det är ju vi som är samhället. Vi kan utveckla samhället så att det gynnar oss alla på bästa möjliga vis. Och för att detta skall bli möjligt så måste vi naturligtvis ha tillgång till kapitalet som flödar i samhället. Detta kapital kan inte få vara förbehållet ett fåtal kapitalstarka individer. Nej kapitalet skall självfallet ägas av oss alla. Det är ju vi som bygger samhället.
Är detta enda rättvisa förhållande mellan företagande och kapitalägande svårt att acceptera?

——————————————————————————————

Uppläst på minne! 
 
 
 
Går ”friheten” förlorad om samhället äger kapitalet? Förloras entreprenörsandan om samhället äger och ansvarar över detta kapital?
Dessa frågor tillhör säkert de vanligaste funderingarna när det förespråkas att kapitalet skall vara samhällsägt. Som sagt, kommer den privata företagsamheten att försvinna vid ett gemensamt kapitalägande? Är det den egna lönsamheten som är den grundläggande drivkraften för entreprenörer?
 
Ja var skall vi börja med att försöka bena ut frågorna? Skall privat ägande av kapital klassas som en frihet? I vår nuvarande struktur så blir ju svaret ja. Men är detta liktydigt med att det ”rätta” svaret är ja?
När vi nu lever i strukturellt orättvisa samhällen så vet vi ju att detta inte är slumpens verk. Strukturen har tillkommit genom medveten handling. Därom är vi säkert ense. Och eftersom strukturen är orättvis så måste denna orättvisa bero på någonting.
Skall ”frihet” räknas som att det är upp till var och en att konkurera på marknaden? Att konkurera om kapitalet är en ”frihet” som vi skall värna om, enligt den gällande synen. Är det så vi skall se på ”friheten”? När vi ser ”friheten” på detta sätt då gör vi samtidigt tummen upp för att endast ett fåtal kan nå denna ”frihet” medans majoriteten i samhället ställs utanför.
”Ja men alla har ju fått samma chans”, blir argumentet. ”Denna frihet för med sig ett fåtal kapitalägare. Så är det bara.”
Alltså skall denna orättvisa accepteras och därför inte betraktas som en orättvisa. Detta blir slutsatsen av hur våra samhällen ser på det hela när man betraktar det som en ”frihet” att ta för sig av kapitalet i samhället. ”Friheten” att kunna bygga upp sitt eget kapital prioriteras då naturligtvis istället framför att samhället skall prioriteras. Precis så som dagens samhällen fungerar. Men eftersom vi har klarlagt att dagens samhällen fungerar högst orättvist och att denna strukturella ordning bryter sönder våra samhällen så innebär ju detta faktum att ”friheten” till kapitalet inte kan klassas som en frihet. En frihet som bryter ner våra samhällen kan inte anses vara en frihet.
Denna ”frihet” måste upphöra så att inte våra samhällen bryts sönder och samman. Vilket vi ju nu i praktiken upplever. Alltså att våra samhällen bryts sönder och samman. Denna ”frihet” måste därför anses som ett brott. Det måste anses som brottsligt att kapitalet i samhället skall kunna delas upp på privata händer. Det privata kapitalägandet prioriterar ju, som vi har sagt, den egna vinningen före samhällets. Vilket självklart är till nackdel för majoriteten av människorna. När det nu är så då måste ”friheten” till kapitalet, som ju bevisligen skapar orättvisan, få till följd att denna ”frihet” inte kan anses vara en frihet. Vad skall den då anses vara? Jo den skall klassas som stöld. Stöld av kapital. Vem stjäls det då ifrån? Samhället naturligtvis.
Kapitalvärden skapas av människorna i samhället. Ägandet av detta kapital skall då självfallet tillhöra samhället. Allting annat skapar orättvisa.
 
Entreprenörsandan då? Försvinner den då samhället tar över ägandet? Nej det kommer helt klart att bli tvärt om. Att starta och driva företag kommer att underlättas när samhället står som kapitalägare. Privat företagande skall inte vara det samma som privat kapitalägande. Om detta har jag skrivit förut.
 Att starta och driva företag kräver kapital. Vem skall stå för detta kapital? Idag är det privata långivare som avgör hur kapitalet skall investeras. Och privata långivare investerar av en enda anledning. Nämligen att kapitalet skall kunna förränta sig och detta så snabbt som det bara går. Uppstår betalningssvårigheter för låntagarna, vilket allt som oftast inträffar, då stoppar kapitalets ägare sina investeringar och företagarna lämnas åt sitt öde. Skulle detta inte ske, på samma sätt, om samhället fick ansvara över kapitalet? Nej risktagandet faller på samhället istället för enskilda individer. Privata företagare riskerar inte hus och hem, som dom gör idag, ifall företagsprojekt misslyckas. Samhället står ju som ägare till kapitalet. Såväl företagsvinster som företagsförluster tar samhället hand om.
Företagsidéer får större möjligheter att kunna genomföras när det personliga ekonomiska risktagandet försvinner. Idag säger vi att det måste skapas ett gynnsammare företagsklimat. Detta kommer att skapas när samhället står som ägare till kapitalet.
 
Är det den egna lönsamheten som är den främsta drivkraften för entreprenörer? Nej blir svaret! Den främsta drivkraften är att kunna omsätta sina idéer i praktisk handling. Att kunna få sina projekt att ”gå runt”. Detta är den främsta drivkraften i seriös företagsamhet.

————————————————————————————–

Angående avtalsförhandlingar. Arbetsköparna sitter på ena sidan och arbetssäljarna sitter på den motsatta sidan. Arbetssäljarna strävar efter att få igenom sina krav på att arbetsköparna skall köpa arbetskraften till ett visst belopp. Och dom strävar likaså efter att arbetstider och arbetsförhållanden skall göras så humana som det bara går.
Maktförhållandet mellan köpare och säljare framstår här på ett mycket synligt sätt. När det nu ser ut så här i våra samhällen, så undrar jag: är det fel att ifrågasätta detta förhållande? Är det fel med påståenden att detta förhållande bygger på ett maktförhållande?
Skall man utifrån denna verklighet acceptera ett sådant förhållande?
Det man verkligen blir fundersam över det är om arbetssäljarsidan, alltså facken, anser att den här strukturella ordningen är den ideala ordningen när det gäller arbetsmarknadsförhållandet på marknaden? Som det ser ut idag så ifrågasätts aldrig detta maktförhållande. Ja facket nämner överhuvudtaget aldrig ordet maktförhållande.
Hur skall vi tolka fackens tystnad i den här frågan? Som jag ser det så accepterar facken att maktförhållanden på arbetsmarknaden är någonting fullt naturligt och normalt.
”Det är så här det ser ut och då får vi finna oss i det.”
Någon kritik mot det rådande förhållandet hörs aldrig. Det måste vi tolka som att det rådande förhållandet är det förhållande som skall gälla. Så även i framtiden. Eller med andra ord: den strukturella ordning som gäller idag skall också gälla imorgon. Maktförhållandet på arbetsmarknaden kan alltså inte ifrågasättas. Kapitalet bestämmer reglerna sedan får facken kämpa, så gott det går, för att försöka förmå makten att agera mer humant.
Är det så vi skall ha det? Skall vi acceptera detta maktförhållande?

————————————————————————————

Dagens struktur är ohållbar. Därom råder ingen tvekan. Men att den är ohållbar är inte det samma som att vi erkänner den som ohållbar. Att kapitalets ägare skulle erkänna den som ohållbar går ju inte ihop. Dom agerar ju utifrån sitt ägande och att detta strukturella förhållande nu håller på att braka samman, det ställer dom naturligtvis inte upp på. Nej det är strukturens förvaltare och administratörer, alltså ”våra” politiker, som nu på allvar börjar inse att dagens ägarstruktur kanske inte kommer att hålla i längden. Att utifrån denna ståndpunkt ta steget till att offentligt erkänna strukturens framtida kollaps, låter sig inte göras. Dithän har vi inte kommit ännu.
 
Genom att erkänna det ohållbara så uppstår frågan om alternativ till denna ohållbarhet. Strukturens pågående sönderfall måste ju ersättas av någonting hållbart. Och eftersom denna hållbarhet kräver ett diametralt motsatt ägarförhållande till kapitalet så krävs det naturligtvis politiska beslut för att genomdriva denna nödvändiga förändring. Vilka politiker är villiga att ta dessa beslut? Naturligtvis ingen. Allting kommer ju att bli upp och nedvända världen, mot hur strukturen fungerar idag. Hur skall politiker kunna komma fram till ett sådant erkännande? Det är självfallet enklare att blunda och istället fortsätta att förvalta det samhälle som vi alla känner igen oss i. Såklart så vet ”våra” politiker vad som händer om man skulle föra fram idéer om att dagens kapitalägande leder oss rakt ner i fördärvet.
 
 Hur kommer kapitalets ägare att reagera på sådana ställningstaganden? Kapitalets ägare skulle omgående ta med sig sitt kapital till mer ”vänligt” sinnade samhällen. Vilket ju förresten redan sker. Och när kapitalet försvinner ifrån vårt samhälle så uppstår självfallet arbetslöshet, sociala problem och det allmänna sönderfallet påskyndas i allt snabbare takt. Politikerna är medvetna om ett sådant scenario och det vill man på inga villkor ställas till svars över.
 
Den berömda rävsaxen har slagit igen över oss. Vi är fångar i den rådande strukturen och ser ingen lösning att ta oss ur denna fångenskap. Och betänk att kapitalet agerar över en global marknad. Kapitalet flyttas från det ena samhället till det andra genom blixtsnabba transaktioner. Så även om politikerna i ett specifikt samhälle skulle enas om att kapitalets ägarförhållanden skapar orättvisor så kan ändå ingen förändring i praktiken genomföras. Det är först när politiken, på ett globalt plan, agerar gemensamt som förändringar kan komma till stånd. Och hur detta agerande i praktiken kommer att se ut är naturligtvis mycket svårt att sia om. Men att agerandet kommer att genomsyra majoriteten av människorna i våra samhällen blir absolut nödvändigt.  Något annat är helt otänkbart. Den stora massan av folken kommer inte att låta sig manipuleras av den orättvisa maktstrukturen när det visar sig att strukturen står inför sitt fullständiga förfall.
Strukturens förvaltare kommer naturligtvis att försöka stå emot så långt det går. Dels med politiska medel men i sista hand också med vapenmakt. Så har det gått till tidigare så varför skulle det gå till på annat sätt den här gången?
 
Frågan handlar ju om kapitalets ägarförhållanden. Det är ju denna helt avgörande frågeställning som våra samhällens framtid handlar om. När vi nu idag ställer denna fråga så är den inte aktuell att besvaras. Eller man kan säga frågan anses som obefogad av ”våra” politiker. Våra samhällen snurrar på som dom alltid har gjort. Och så länge dom snurrar så är strukturens förvaltare nöjda. Det är först när det kommer grus i maskineriet som tvivlen börjar framträda. Vi ser idag exempel på sådana samhällen. Och dessa exempel kommer allt eftersom att öka i omfattning. Därigenom kommer frågan om kapitalets ägarförhållanden att bli en avgörande frågeställning inom en nära framtid. Alltså en avgörande frågeställning även för den politiska makten.

—————————————————————————————

Det är så här jag har lärt mig att tänka.
Bli någonting bra. Utbilda sig till något som ger pengar. Mycket pengar.
 
Det är så här jag har lärt mig att tänka.
Köpa den där bilen som ingen annan har. Äga huset som är för dyrt för vanligt folk.
 
Det är så här jag har lärt mig att tänka.
Ha lite kul med dom pengar jag tjänar. Spekulera på börsen. Ta lite risker. Våga satsa och tjäna ännu mer.
 
Det är så här jag har lärt mig att tänka.
Leva ett gott liv. Sola och bada. Resa runt och ha roligt.
 
Det är så här jag har lärt mig att tänka.
Varför bry sig? Låt var och en sköta sitt.
 
Det är så här jag har lärt mig att tänka.
Dom säger att guldet hela tiden går upp. Köp och försäkra dig!
 
Det är så här jag har lärt mig att tänka.
Att det går som det går. Ja vad då?
 
Det är så här jag har lärt mig att tänka.

———————————————————————————————-

http://home.swipnet.se/~w-142016/pdf/Tillvaxten-ar-sned.pdf

——————————————————————————————–

”Vilka är skattebaserna för finansiering av välfärd när vi ska arbeta mindre och utveckla lokala räntefria ekonomier? Tacksam för tankar kring detta.”
 
Jag skall försöka ge mig på frågan utifrån mina tankar, så får vi se hur långt det räcker.
Varför har vi skatter idag? Jo vi har skatter för att kunna finansiera det vi bland annat kallar för välfärden.
Finns det någon annan möjlighet än dagens ordning, för samhället, att kunna finansiera vård, skola, omsorg plus allt annat som vi förknippar med välfärdsbegreppet?
Vad händer om kapitalägandet sköts av samhället istället för som idag av privatpersoner?
Observera här att jag särskiljer privat företagande från privat kapitalägande. Privat företagande, menar jag, är drivkraften, själva ”motorn” i våra samhällens utveckling. Men däremot, menar jag, så är privat kapitalägande någonting helt annat.
Privat företagande görs idag helt beroende av privat kapitalägande. Detta skadar det privata företagandet mer, än det gör nytta.
Varför då? Jo därför att det privata kapitalägandet har som sin främsta prioritering att själva kapitalinvesteringen skall förränta sig så mycket som möjligt och dessutom så snabbt som det bara går.
Hur drabbas då själva företagandet av dessa idag rådande prioriteringar som det privatägda kapitalet innebär? Jo där kapitalägandet inte ser ”godtagbara” förräntningsnivåer där investeras det heller ingenting. Alltså där företagsidéer försöker utvecklas men där kapital saknas och där dessutom kapitalägaren inte ser en tillräckligt hög förräntning på en eventuell investering leder allt som oftast till att företagets utveckling bromsas upp och mycket ofta slutar i avveckling av företagandet.
Så här ser förhållandet ut idag, enligt mitt sätt att se det.
Om vi nu ändrar på det här förhållandet, hur kommer det då att se ut? Jag menar om samhället står för kapitalägandet medan fortsättningsvis företagandet drivs privat.
Som jag ser det så kommer samhället att prioritera samhällets utveckling och därför så investeras kapitalet i företagande som utvecklar just samhället, inom alla områden. Alltså en väsentlig skillnad mot det privata kapitalägandets prioritering.
Efter denna utläggning så kommer vi då till din fråga. Hur skall samhället få in detta kapital som du benämner – ”skattebasen”? Jo jag menar att företagens överskott naturligtvis måste gå tillbaka till samhället. Samhället investerar i företagen, med allt vad det innebär. När sedan överskott uppstår så går detta, som sagt, tillbaka in i samhället. På så vis tänker jag mig att ”skattebasen” skall kunna se ut.
”Skattebasen” kan här jämföras med själva kapitalägandet. 
 
I den fortsatta frågan om att ”arbeta mindre och utveckla lokala räntefria ekonomier” så funderar jag på om du menar att det ”lokala” samhället skall ”återta” sin egen ”självförsörjning”?
Om du menar så då är mina tankar kring denna fråga så här:
Framtidens samhällen måste själva stå för sin egen försörjning. Allt det som vi idag ”vardagskonsumerar” produceras oftast någonstans långt borta från vårt eget samhälle.
Varför är det så? Jo därför att det privatägda kapitalet förräntar sig mest just så. Vilket, jag menar, i långa loppet skadar våra samhällen.
Här är vi tillbaka i frågeställningen om privatägt eller samhällsägt kapital.
 
Att ”arbeta mindre” ser jag som en självklarhet i framtida samhällen.
Produktivitetsökningen i arbetslivet är ju väsentligt mycket högre idag än tidigare. Nu har det ju gått så långt att villkoren på arbetsmarknaden, i många fall, är rent omänskliga.
Denna utveckling, som jag menar, styrs av dom rådande kapitalägarförhållandena leder fram till allt inhumanare samhällen.
 
Detta var några tankar jag fick kring frågan du ställde.

——————————————————————–

– Ja vad menas med ”fri företagsamhet”, som du också funderar över? ”Fri företagsamhet” är en
   finurlig omskrivning som den politiska och ekonomiska makten ”tutar” i oss då dom skall få oss att
   tro att vi lever i den bästa av världar.
– Vill återigen bara påpeka att privat företagande inte är en och samma sak. Egentligen borde vi
   kanske ha olika ord för storföretag/multinationella företag och små och medelstora företag.
   Eftersom de lever i totalt skilda världar och verkar enligt helt olika förutsättningar.
   För när du pratar om företagens enorma inflytande och makt över politiken och oss vanliga
   människor så pratar du ju om storföretagen, eller hur?
   Landets små och medelstora företag kan knappast skicka iväg slipade lobbyister så fort de inte är
   nöjda med ett politiskt beslut. De flesta av dem har några anställda som de känner personligen. Och
   den typen av lokalt småföretagande tror jag säkert kan vara en del av lösningen för ett hållbart
   samhälle, medan jag har väldigt svårt att se att multinationella jättar kan vara det.
   Så återigen, jag tycker det är sunt med en lite mer nyanserad och breddad bild av företagande.
– I dagens strukturella ordning så innebär företagande och kapitalägande verksamheter som är intimt
   sammanflätade med varann. Alltså att eget företagande förutsätter eget kapitalägande. Men denna
   strukturella ordning leder till orättvisa. Just denna ordning speglar det kapitalistiska system vi alla
   lever i. Det är kapitalägandets nuvarande struktur som skapar våra högst orättvisa samhällen. Alltså
   inte företagandet.
   Företagande är kreativa människors idéer som utvecklar våra samhällen. Allt sådant måste stödjas.
   Vem skall då stödja denna verksamhet? Samhället, som ju berörs av denna verksamhet, skall
    naturligtvis se till att företagandet får allt det stöd som krävs för att företagandet skall kunna lyckas.
    Skall samhället kunna förverkliga detta åtagande så måste självfallet också samhället vara ägare av
    kapitalet. Vi kan inte, som idag, ha ett system där privata kapitalägare avgör hur deras eget kapital
    skall ge högsta möjliga förräntning. Det är just här som ”brytpunkten” går mellan ett samhällsägt
    kapitalägande och ett privatägt kapitalägande.
    Dagens strukturella ordning innebär ju ett privatägt kapitalägande. Vi kallar detta för det
    kapitalistiska systemet. Och vad detta system ställer till med det får vi tydliga svar på när vi
    granskar våra samhällen. Orsaken till detta destruktiva system beror på att kapitalet ägs av privata
    människor.
    Företagande och kapitalägande skall därför vara skilda verksamheter eftersom kapitalägandet
    sätter ”reglerna” för hur företagandet skall utvecklas.
    Den privata kapitalägaren har som högsta prioritering att det investerade kapitalet förräntar sig.
    Hur denna investering ser ut är av sekundär betydelse.
    Det samhällsägda kapitalet har som högsta prioritering att det investerade kapitalet utvecklar
    själva samhället. Därför är denna investering av högsta prioritet.
–  Ja, jag är inte riktigt med på hur det du skriver hänger ihop med den mening jag reagerade på
    tidigare: ”Fri företagsamhet är en finurlig omskrivning som den politiska och ekonomiska makten
    ´tutar´i oss då dom skall få oss att tro att vi lever i den bästa av världar.”
    Är företagande något negativt som ska bort enligt dig eller något bra som kan och kanske bör
    finnas kvar? Tänker du i så fall att företagen ska ha en privat ägare eller tänker du dig något slags
    statliga företag?
–  Orden ”fri företagsamhet” används i tid och otid av dels den politiska makten och dels den
    ekonomiska makten. Och det används utifrån den riktade förståelsen att just ”fri företagsamhet” är
    den ”okränkbara och optimala” formen för företagande i våra samhällen. Men vad menas då med
    ”fri” i den här förståelsen? Jo det menas just att alla skall ges möjligheten till företagande. Vilket
    naturligtvis är helt rätt. Men så enkelt kan det inte förklaras.
    Företagande är beroende av kapital för att kunna utvecklas. Och det är just här som företagandet
    möter motstånd. Kapitalet i våra samhällen är ju i huvudsak privatägt. Det betyder att företagandet
    måste vända sig till privata kapitalägare för att kunna få krediter. Privata kapitalägare avgör
    därmed om företagandet skall beviljas krediter eller inte. Och det som primärt väger tyngst i denna
    beslutsprocess det är om kapitalinvesteringen bedöms kunna förränta sig så pass mycket så att
    vinsten blir ”god”. Bedöms inte vinsten bli ”god” då blir det heller ingen investering.
    Ett företagande kan alltså stå och falla med hur privata kapitalägare ”ser” på företaget. ”Fri
    företagsamhet” görs därmed helt beroende av hur privata kapitalägare ”ser” på denna ”fria
    företagsamhet”. Detta förhållande, menar jag, kan inte sägas vara ”fritt”. Istället anser jag ett sådant
    förhållande som ”ofritt” eller påtvingat. Företagaren hamnar i ett påtvingat förhållande till den
    privata kapitalägaren som genom sitt kapitalägande kan sätta upp villkor som gör företagaren, mer
    eller mindre, ”livegen” till kapitalägaren.
    ”Fri företagsamhet” kan istället utvecklas på ett optimalt sätt om kapitalet i våra samhällen ägdes
    av just samhället. Då är det inte primärt förräntningen av kapitalinvesteringen som är det
    avgörande utan då ser samhället till företagens utveckling av det egna samhället som dom
    avgörande besluten när det gäller investeringar.
    I ett sådant samhälle garanterar även samhället att företagandet ges all den hjälp som är nödvändig
    även då ett företagande kan råka ut för ”motgångar”.
    Företagande är naturligtvis positivt och helt nödvändigt i ett samhälle. Det måste alltså finnas.
    Företag startas och drivs av privata människor. Kapitalet däremot som ett företag genererar skall,
    när det uppvisar överskott, ”slussas” tillbaka till samhället. Alltså långivaren.
    Om det inte skulle se ut så här då är vi ju tillbaka i den kortfattade beskrivning som ges ovan. Då
    ges det privata kapitalägandet möjligheten att växa sig hur stort som helst. Så som dagens
    kapitalism fungerar.
    Företag i sig är ju en kapitaltillgång och denna ”tillgång” säljs idag på marknaden. Om denna
    ”tillgång” ägs av privata människor, som ju är fallet idag, så skapar detta ägande ett slags
    spekulation för egen vinning. Därför, menar jag, måste själva ägandet av kapitaltillgången tillfalla
    samhället.

———————————————————————————-

När vi nu på förhand vet att det ekonomiska systemet kommer att kollapsa, hur ska vi då agera? Ska vi diskutera och debattera denna förestående kollaps eller ska vi ignorera den? Kanske vi, alltså samhället, fortsättningsvis ska diskutera skattelättnader, avdrag hit och avdrag dit, subventionera här och subventionera där, reglera mer eller reglera mindre.
Makten mår säkert bättre av att stoppa huvudet i sanden och vägra se verkligheten. Att käbbla om fördelningspolitiken verkar naturligtvis betydligt tryggare för oss än att fokusera på den förestående kollapsen. Eller vad säger ni?
 
Låt oss diskutera bostadspolitiken. Ingenting kommer att hända där ändå. Men låt oss diskutera det.
Låt oss diskutera arbetsmarknadspolitiken. Inte heller här kommer det att hända något. Men skit i det, låt oss ändå diskutera det.
Varför ska vi diskutera den framtida kollapsen? Sker der så sker det. Vad kan vi göra åt det? Nu håller vi på med budgetförhandlingarna. Stör oss inte i det arbetet!

——————————————————————–

Att kunna se och förstå maktstrukturen är helt grundläggande när man formulerar visioner och drömmar för framtida samhällen.
Vi har alla visioner om hur vi önskar oss att framtida samhällen skall se ut. Och våra visioner sammanfaller, i stora drag, oberoende av vilken politisk åsikt vi står för. Alltifrån så kallade vänsteråsikter till högeråsikter utmynnar i samma slags visioner.
Kan då dessa visioner uppnås? Det helt avgörande för om dessa visioner uppnås ligger i förståelsen av vår historiska och nuvarande strukturella ordning. Inser man att våra samhällens historiska bakgrund ligger till grund för den rådande ordningen då förstår man också det maktstrukturella förhållande som utmärker våra samhällen.
”Vi måste minska utsläppen; vi skall se till så att landsbygden blir levande igen; med våra förslag så kommer arbetslösheten att drastiskt minska; vårt parti strävar efter ett hållbart ekologiskt samhälle där vi lever i samklang med naturen.”
Vem kan inte skriva under på dessa framtidsvisioner? Jo det är klart att vi alla skriver under. Men vad som saknas i dessa och liknande formulerade visioner det är just förståelsen för att vi lever i strukturellt orättvisa förhållanden. Dessa visionärer missar eller rättare sagt inser inte vilka grundläggande orsakssammanhang som ligger bakom våra samhällens allt större fjärmanden från visionernas förverkliganden.
Våra samhällen närmar ju sig inte dom framtidsvisioner som vi alla har. Nej istället så fjärmar sig våra samhällen. Kriser av alla de slag utspelas och ingenting tyder på att våra drömmar någonsin kommer att förverkligas. Och när man inte förmår sig att analysera orsakssammanhangen då finns heller ingen möjlighet att visionerna skall kunna förverkligas.
Just så här uppträder den politiska makten idag. Makten har visionerna, precis som alla vi andra, men när man inte förmår att tolka historien på rätt sätt och därav inte heller kan sätta in dagens strukturella förhållanden som en ”förlängning” av det historiska förloppet då blir det självfallet en omöjlighet att formulera en politik som skall leda fram till det samhälle som vi alla vill leva i.
”Vi har ett av de mest jämlika och välbeställda samhällen i hela världen. Så innan ni kritiserar vår politik så måste ni sätta er in i att stora delar av Europa inte lyckas att ta sig ur den ekonomiska kris som dom själva har satt sig i. Med vår politik så har vi tagit oss igenom den globala ekonomiska krisen på ett bättre sätt än dom flesta.”
Detta är ett felaktigt sätt att argumentera. Och det bevisar bara hur okunniga den politiska makten är i sin analys av ekonomiska kriser.
När man framhåller det egna samhället som ett av världens jämlikaste så har man naturligtvis helt rätt i detta påstående men det talar ju bara om att merparten av jordens samhällen lever i djup ojämlikhet där dom strukturella skillnaderna inom samhällena är enorma. Samtidigt så lever vi i vårt samhälle där dessa skillnader likaså är stora men alltså inte så enormt stora som ”ute i världen”. Att denna strukturella orättvisa bottnar i kapitalägarförhållandena i vårt samhälle såväl som i alla andra samhällen lyckas inte ”våra” politiker analysera sig fram till.
Man förstår heller inte att ekonomiska kriser har sin grund i dom orättvisa kapitalägarförhållandena. Att den politiska makten hävdar att just vårt samhälle har klarat sig bättre än dom flesta andra är således inget svar på att den förda politiken skulle leda fram till våra visioner om det framtida samhället. Detta är ju en omöjlighet inom den rådande strukturella ordningen.
Den ekonomiska strukturen är global och därför är den ekonomiska krisen naturligtvis global. För att kunna förverkliga visionen om framtiden så måste den rådande strukturella ordningen förändras på ett globalt plan och det gäller självfallet också vårt eget samhälle. Samhällsekonomier skall därför analyseras utifrån ett globalt perspektiv.
Vi är en del av världen alltså är vi en del av övriga samhällen. Och när övriga samhällen, enligt maktens sätt att argumentera, står långt ifrån vårt ”jämlika och välmående” samhälle så betyder ju detta att den globala jämlikheten och rättvisan inte kan förverkligas så som den strukturella ordningen ser ut idag. När det nu är på det här viset så bevisas detta faktum för oss, nämligen att om världens samhällen som helhet är mindre jämlika och därmed mer orättvisa än vårt samhälle så dras även vi med i denna ojämlikhet och orättvisa. Alltså råder även hos oss grundläggande strukturella orättvisor vilket ju också återspeglas i vårt samhälle.
Visioner och drömmar om ett jämlikt hållbart ekologiskt samhälle kan alltså bara förverkligas när vi inser att den rådande strukturella ordningen, som vi benämner det kapitalistiska systemet, avvecklas och ersätts av demokratiska beslutsprocesser på alla plan, inklusive det ekonomiska. När denna förändring har genomförts så öppnas möjligheter om ett förverkligande av våra visioner.

———————————————————————————————-

Funderar du över varför dom krigar?
 
Dom krigar. Det är inte så mycket att fundera över. Livet är så.
 
Dom krigar. Dom skjuter ihjäl varann. Det är så det ser ut.
 
Varför dom krigar? Nej varför fundera på det.
 
Dom krigar. Det är hemskt. Det är rent för djävligt. Men så är det.
 
Dom krigar. Vad hjälper det att fundera över sånt? Låt dom hålla på. Det berör ju inte oss.
 
Skall vi köpa den där charterresan som du så länge har talat dig varm för?

———————————————————————-

Dom gör så.
 
Vi gör så här. Varför gör dom så?
 
Dom gör nog så därför att dom alltid har gjort så.
 
Men det är ju helt fel att göra så.
 
För dom är det inte helt fel, för dom är det naturligt.
 
När dom gör så då får dom ju men för livet.
 
Det är tydligen ingenting som man funderar över.
 
Livet är så här. Så har det sett ut och så ser det ut även idag.
 
Att kvinnor kommer till skada finns ingen anledning att grubbla över.
 
Varför skall vi grubbla över något som har existerat i tusentals år?

——————————————

Tillväxttänkandet i våra samhällen börjar nu sakta men säkert ifrågasättas av alltfler. Naturligtvis så gäller inte detta ifrågasättande våra politiska makthavare och självfallet inte heller den ekonomiska makten. Men maktens ständiga ”predikningar” om den saliggörande tillväxten stöter nu på mer mothugg än någonsin tidigare. Dock verkar insikten om den ohållbara tillväxtens grundläggande orsakssammanhang inte ha fått något fäste.
Om vi nu är överens om att tillväxt i all oändlighet är en omöjlighet då borde vi också kunna förstå ”ursprunget” till denna omöjlighet. Vi borde kunna förstå den grundläggande orsaken till varför tillväxttänkandet är en sådan ”drivkraft” för makten.
När nu maktens tillväxttänkande börjar ifrågasättas så borde det också bli möjligt att kunna få ut orsakssammanhangen för detta tänkande. Att kunna skapa en rörelse i samhället som förklarar grunderna för det rådande samhällets strukturella orättvisa. Kan en sådan rörelse få ”fäste” i samhällsdebatten så skulle den kunna skapa ett stort intresse.
En rörelse som kan ”peka ut” den avgörande grundorsaken till våra samhällens framtida kollaps, om strukturen inte förändras i grunden, kommer att få ett stort genomslag.
Var skall denna rörelse agera? Där den kan få mest genomslag naturligtvis. Den skall i huvudsak agera på sociala medier, det är ju där som ”budskapen” sprids och det är där som kommunicerandet äger rum. Genom djupa diskussioner och debatter i dessa medier så kommer ett växande intresse att skapas för dom här livsavgörande frågeställningarna. När så dom grundläggande orsakerna till våra samhälleliga kriser kommer ”upp på bordet” då kan genomslaget för dessa synpunkter ske mycket snabbt.
En av målsättningarna för rörelsen blir just att få samhället att diskutera och ifrågasätta den rådande strukturella ordningen som vi alla lever i. Och spridningen av dessa diskussioner görs bäst över sociala medier. Kan detta genomföras så kommer självfallet etermedia, radio och TV, att haka på. Frågorna blir på så vis en angelägenhet för alla, för hela samhället.
På samma sätt som samhället idag är medvetet om att ”rökning dödar” så ska samhället även göras medvetet om att ”kapitalismen dödar”. Alla ska kunna förstå att den maktstrukturella ordning som vi lever i kommer förr eller senare att leda till total kollaps på alla plan, om inte grundläggande strukturella förändringar görs. Denna medvetenhet ska alla bli införstådda med. Och detta arbete skall ledas av rörelsen.

—————————————————————–

Vad händer om den ekonomiska tilliten försvinner? När du handlar och sedan inte betalar, vad händer då? Jo då får du betalningsanmärkning och ett krav på dig att betala.
Men du betalar ändå inte, du saknar kanske pengar. Hur går det då för dig? Kraven på dig ökar i takt med att betalningen uteblir. Ränta och diverse avgifter läggs på den ursprungliga summan så du blir mer och mer skyldig. Till slut går det så långt att det blir inkasso och du krävs på eventuell egendom som betalningsmedel. Du kan tvingas att gå från hus och hem.
Vad händer när mängder av människor råkar ut för det här? Vad händer när betalningsförmågan hos en stor del av människorna i samhället upphör? Jo företagen som kräver sina kunder på betalning men som av olika orsaker inte får in sina pengar dras därför med i ”fallet”.
Det blir en dominoeffekt som sprider sig i samhället. Skuldbeloppen ökar succestivt när företag går i konkurs. När lån inte kan betalas av och när sedan långivaren inte kan ”bli av med” eventuellt inlöst egendom så skakas till slut finansinstituten. Själva hjärtat i det kapitalistiska navet, banker och den övriga finansmarknaden, dras med i det ekonomiska fallet.
Till sist så vägrar långivarna låna ut sitt kapital därför att dom misstror sina låntagare, privatpersoner som företag. Marknaden stannar i princip helt av när betalningsmedlen inte längre fungerar. Det finns inga pengar till löner och det går inte att sälja tjänster och produkter beroende på att ingen kan betala.
Arbetslösheten stiger i rask takt när företag slås ut av krisen. Kapitalets ägare vägrar under dessa förhållanden att investera sitt kapital. Istället så ”låses” kapitalet in för att kunna värdesäkras. Går det inte att ”säkra” det ”här” så flyttas kapitalet ”dit”.
Det ekonomiska ”flödet” i våra samhällen stryps därför alltmer.
Hur skall då samhällsförvaltningen, den politiska makten, hantera det här uppkomna läget? Jo dom ser ingen annan utväg än att dom stora ”livsviktiga” finansinstituten räddas. Och detta görs genom samhällets skattepengar. Instituten tillåts helt enkelt inte att gå i konkurs. Sådana stora konkurser skulle äventyra själva samhällets existens. Den politiska makten ser alltså ingen annan utväg än att förse kapitalets ägare, den ekonomiska makten, med så mycket ekonomiskt bidrag som krävs för att få ”hjulen att rulla” igen.
Så här ser alltså dom politiska lösningarna ut när marknaden inte klarar av att reglera sig själv. Här ser vi dessutom tydligt vilken roll den politiska makten intar när samhällets ekonomiska ”spel” ställs på sin spets. Jo den ekonomiska maktstrukturen måste bevaras, kosta vad det kosta vill. När detta nu sker så intar den politiska makten därigenom en underordnad roll gentemot den ekonomiska makten. Eller med andra ord, den ekonomiska makten dikterar villkoren för samhället och utifrån detta faktum måste sedan den politiska makten sedan agera.
Vad händer då när den ekonomiska tilliten i marknaden försvinner? Jo det som händer är att samhället ”träder in” på marknaden och försöker rädda det som räddas kan. Och hur detta scenario kan se ut det får vi svaret på när vi nu studerar våra samhällskriser så som dom nu ”utspelas” för oss.

—————————————-

Du föds in i samhället där din familj inte har mat för dagen.
Detta är normalt och inte konstigt för dig.
 
Du föds in i samhället där du lever diskriminerad.
Detta är normalt och inte konstigt för dig.
 
Du föds in i samhället där din mor och far går arbetslösa.
Detta är normalt och inte konstigt för dig.
 
Du föds in i samhället där våld och misär blir din vardag.
Detta är normalt och inte konstigt för dig.
 
Du föds in i samhället där du på avstånd ser och anar en annan värld. En bättre värld.
Är det du ser normalt?
”Allt verkar så konstigt!”

———————————————————————————————————–

Ett påstående: När samhället inte kan tolka sin historia och därmed inte ser orsaken till den nuvarande strukturella ordningen då blir det också oförmöget att ta sig ur den rådande ordningen när denna är strukturellt orättvis.
Man kan också omformulera meningen så här: När samhället tror sig kunna tolka sin historia på rätt sätt men ändå inte lyckas skapa rättvisa då bevisar detta att samhället har gjort en felaktig tolkning av sin historia.
 
Alltså har dagens samhällen gjort en felaktig tolkning av sin historia. Detta behöver vi väl inte tvivla om?
Men nu är det trots allt inte så enkelt att göra ett sånt här självklart påstående till ett samhälleligt erkännande. Nej eftersom vi lever i en maktstruktur så kan naturligtvis makten inte godta detta påstående. Makten betraktar ju den rådande ordningen som helt normal. Orden ”strukturell orättvisa” kommer makten aldrig att ta i sin mun. Och att känneteckna den rådande ordningen som en maktstrukturell ordning skulle i många samhällen framstå som ”fientligt sinnade” uttalanden. Vad sådana uttalanden leder till det känner vi väl till.
Att tolka samhällets historia är därför förbehållet makten. Ungefär på samma sätt som när ekonomer lovordar kapitalismen. Våra samhällens förvaltare kan ju omöjligen godta historiska fakta som bevisar den strukturella orättvisan. Lika lite kan det godtas att det rådande kapitalägandet skadar våra samhällen på alla plan.
Nej samhällenas förvaltare betraktar det rådande som normalt. Att det rådande skapar grundläggande strukturella orättvisor ligger helt utanför förvaltarnas ”tankevärld”. Istället så diskuteras bidrags- och skatteåtgärder för att ”komma åt” dom problem som hela tiden uppstår i den strukturella orättvisan.
Därmed så fortsätter allting att rulla på så som det har gjort under mycket lång tid. Den ekonomiska makten formar sina samhällen med hjälp av den politiska makten så som det nu har sett ut under en oerhört lång tidsperiod.
Dagens samhälle är snart historia. Nu när kriser av alla de slag har nått sådana nivåer att dom hotar våra samhällens fortlevnad då börjar medvetenheten i våra samhällen ifrågasätta just den rådande strukturella ordningen. Och därmed så kommer vår historiebeskrivning att ifrågasättas i och med att våra samhällen bygger vidare på gårdagens samhällen.

————————————————————–

Nu är måttet rågat! Så låter det lite överallt och så ser verkligheten ut idag.
Vård, skola och omsorg brottas med denna verklighet varje dag. Personal säger upp sig därför att dom inser att deras arbetsmiljö och allt som kan kopplas till arbetet försämras för varje dag som går.
När det nu är på det här viset då måste man naturligtvis fråga sig varför det har blivit så här? Är detta en fråga som är befogad att ställa eller är det en onödig frågeställning?
Om man nu kommer fram till slutsatsen att frågan är befogad att ställa då är man självklart intresserad av att finna ett vettigt svar på frågan. Eller hur?
Hur skall vi då ta oss vidare för att söka ett vettigt svar på frågan? Verkar det rimligt att lyssna av den berörda personalens åsikter?
Det verkar rimligt att lyssna av personalens åsikter. Och vad har då personalen för åsikter? Jo dom genomgående svaren pekar mot att arbetsbelastningen ökar. Vilket framförallt beror på att färre personal får göra mer. Detta kallas för effektivisering av arbetet. Personaltätheten minskas som det också heter. Därav följer att arbetstider splittras upp och tempot i arbetet höjs. Löner släpar efter, anställningstryggheten försämras vilket bidrar till att livskvalitén både i arbetet och på fritiden för med sig att personalen ”slås ut” både fysiskt och psykiskt.
När nu verkligheten ser ut så här då ställs frågan: vad görs åt dessa problem? Hur löser ansvariga politiker och kapitalets ägare dessa frågor? Nej problemen kvarstår och som vi skrev inledningsvis så försämras dessutom problemen år efter år.
Hur kan det fungera så? Är inte dom ansvariga intresserade av att kunna lösa dessa krisartade problem? Jo dom säger ju sig vara intresserade men ändå så försämras villkoren år efter år.
Vård, skola och omsorg drivs, mer eller mindre, med hjälp av skattemedel. Skattemedel driver dessa verksamheter oavsett om det handlar om privata eller offentliga aktörer. Och vi har lärt oss att det är kapitalets villkor som gäller på marknaden, dit även numera vård, skola och omsorg tillhör.
Eftersom det nu är på detta vis så är det pengarna som styr verksamheten, inte behoven inom vård, skola och omsorg. Behoven och personalens villkor kommer alltså i andra hand. Marknadens regler styr och ställer likadant i offentlig som privat verkamhet.
Så slutsatsen av det här resonemanget blir alltså att verksamheter inom vård, skola och omsorg inte skiljer sig från all annan verksamhet i våra samhällen. Det är kapitalets villkor som gäller och därmed formas denna verksamhet som allting annat, inklusive våra samhällen som helhet. Och när nu den rådande ordningen gäller så innebär då detta att det blir en omöjlighet under rådande strukturella ordning att kunna skapa rättvisa, humana förhållanden inom vård, skola och omsorg.
Slutorden blir: den kapitalistiska maktstrukturen, som vi alla lever i, kan omöjligen genomföra rättvisa varken i den offentliga eller den privata sektorn.

——————————————————

Jag har rätt, dom har fel. Så ser vi på oss själva när vi värderar våra egna åsikter mot andras.
Även den som dödar har rätt. Alltså skall den som dödas ha fel, enligt den som dödar.
Ett helt folk har fel om makten anser sig ha rätt gentemot folket.
När människor protesterar så säger sig makten värna demokratin, då protesterna slås ned med våld.
Självklart har makten rätt och lika självklart så har dom protesterande människorna fel. Varför är detta självklart? Jo för makten är detta självklart. Vad folken tycker det är en helt annan sak. Det liksom räknas inte.
Makten hävdar att lag och ordning skall råda. Man hävdar detta när man systematiskt mördar och våldför sig mot alla dom som man har makten över. Alltså handlar man helt rätt enligt lagar och bestämmelser.
Den som äger pengar har rätt. Den som saknar pengar har fel. Enkel matematik va?
Vad byggs då rätt och fel på i våra samhällen, så som dom är utformade idag? Svaret är enkelt: rätt och fel byggs, i sista hand, utifrån tillgången på kapital. Med kapital i hand så ger det dig rätt och i förlängningen också makt.
Ni håller väl med om att det är makten som har stiftat och som fortsätter stifta lagar och bestämmelser i våra samhällen? Det säger ju sig självt att makten inte stiftar lagar som går emot dess egna intressen. Eller hur?

——————————————————————————————————

”Är det ingen här i församlingen som kan räkna ut vad skatt är till för? Finns det något intresse av att veta lite om detta ämne – skatten alltså?
Staten beslutar om skatten. Hur mycket pengar som skall drivas in och vad dessa pengar sedan skall användas till.
Vem är då staten? `Staten det är jag`, lär Ludvig XIV ha yttrat! Av detta yttrande förstår vi kanske vilken funktion staten har och dess beslutsprocess över skatten? Statens funktion i samhället utgår ifrån den maktstrukturella ordning som är satt av den verkliga makten. Alltså den ekonomiska makten. Det är den ekonomiska makten som avgör hur skattepengarna skall fördelas i samhället.
Nu ser jag att många här i församlingen höjer på sina ögonbryn och undrar över detta sista påstående. Förmodligen funderar ni så här: Det är väl regering och riksdag som beslutar över vad skattepengarna skall användas till? Inte är det väl den ekonomiska makten, samhällets största kapitalägare, som kan ha ett finger med i spelet?
Jo det är precis vad dom har. Vi har lärt oss att den politiska makten är underställd den ekonomiska makten. Även om det formellt är på det viset att just regering och riksdag tar besluten om skatten och dess användning så baseras ändå dessa beslut utifrån den ekonomiska maktens önskemål.
Ja men tänk efter. Skulle dom politiska besluten, på ett avgörande sätt, missgynna den ekonomiska makten då kommer det inte att ta lång tid innan kapitalets ägare för över sitt kapital till samhällen där det ekonomiska `klimatet`ter sig gynnsammare.
När kapitalet försvinner då försvinner likaså skatteintäkterna. Och detta faktum vill absolut inte den politiska makten uppleva. Därför strävar regering och riksdag hela tiden att tillfredsställa den ekonomiska maktens behov.
Förstår ni utifrån denna verklighet vilken grundläggande funktion regering och riksdag har gentemot kapitalets ägare? Att ytterst handlar det om att gå kapitalets `ärenden`. Vi ser just att skatten på senare tid mer och mer går tillbaks till kapitalet. Statens pengar, skatten, användes tidigare till att bygga upp samhället. Men numera så används allt mer av statens pengar för att på alla sätt tillgodose kapitalets intressen.
Skattens grundläggande funktion är således att tillfredsställa kapitalet!”

————————————————————————————————————

Nej samhället blir inte ”bättre” bara för att diktatorn försvinner. Samma sak när det sker regeringsbyten. Inte blir det någon skillnad bara för att vi byter regering.
Ledande politiker diskuterar och debatterar högljutt och ofta aggressivt mot varann. Man får intrycket att hela samhället står och faller med den eller den politiska frågan. Men detta är ett spel. Måhända ett spel som inblandade ledande politiker tar på fullt allvar. Likafullt är det ett spel.
Varför kan man då påstå att det är ett spel när dessa ledande politiker ”slåss med näbbar och klor” mot varann? Jo ingenting förändras efter eventuella politiska maktbyten. Den rike är fortsatt rik och den fattige är fortsatt fattig. Nedsmutsningen av vår planet fortsätter i oförminskad hastighet. Med dessa fakta för ögonen så kan man inte kalla dessa debatter för annat än politiskt käbbel, ett spel för galleriet. Ett spel som syftar till att fiska röster.
Detta politiska spel går i förlängningen ut på att skaffa sig den politiska makten i samhället. Och som vi har lärt oss så går det politiska makthavandet i praktiken ut på att administrera och förvalta den rådande samhällsstrukturen. Inte att förändra den.
Kan vi förstå att det är just av den här anledningen, alltså att dagens politik går ut på att förvalta den rådande strukturen, som är orsaken till att samhället ser likadant ut både före och efter ett regeringsbyte? Nej vi förstår tydligen inte ändå. För vi fortsätter ju att rösta och rösta, som det verkar, i det oändliga på dom politiska budskapen som basuneras ut.
Tror vi att saker och ting skall förändras eller röstar vi bara för röstandes skull? Röstar vi för att man bör rösta, väl medvetna om att någon genomgripande förändring aldrig kommer till stånd?
Kanske vi ändå är medvetna om att samhället inte kan bli bättre?
” Samhället är som det är så tydligen skall det också fungera så här.”

———————————————————————–

Du måste tjäna pengar för att överleva! Det är alltså upp till dig själv att fixa en ekonomi som du kan
överleva på. Så ser livet ut för oss. Och det är kanske ingen anledning att fundera över denna sak?
Finns det för övrigt någon som funderar över denna ordning? Nja, inte är vi så många i så fall.
Men om vi nu ändå skall fundera över påståendet ovan. Är det ”värt” att fundera över?
Hur skulle det annars se ut om vi inte måste tjäna pengar? ”Vem” skall då fixa så att vi överlever?
Skall vi ändå försöka ta oss an påståendet? Okej, vi försöker.
Tjäna pengar det gör vi genom att arbeta. Vi får betalt för det arbete som vi utför.
Vem är det då som ger oss betalt? Jo det är ju företaget som vi jobbar åt som ger oss betalt.
Då är väl allt frid och fröjd när det fungerar så? Kanske ändå inte! Vad händer med dom som nu inte får något jobb? Hur skall dom kunna överleva? Ja dom överlever naturligtvis inte om pengarna uteblir. Så är det.
Vill vi ha det så i samhället? Nej så vill vi inte ha det. Någonting grundläggande verkar tydligen ha gått fel i samhällsbygget eftersom tydligen inte alla människor har möjligheten att själva tjäna ihop till ”brödfödan”. Vad är det då som har gått fel?
Påståendet ”du måste tjäna pengar för att överleva” kanske kan förändras till: ”genom din arbetsinsats så bidrar du till hela samhällets fortlevnad”.
Kan en sådan förändring verkligen fungera? Ja den gör ju det. Och förklaringen ligger dels i att arbetsinsatsen skapar mervärden och dels i kapitalägarfrågan.
Med samhället som kapitalägare vilket medför att arbetets mervärden tillfaller just samhället så skapas en samhällsekonomi vars främsta uppgift ligger i att garantera alla samhällets invånare ett drägligt liv.
Det ”finurliga” med att arbeta är just skapanden av mervärden. Var och en som arbetar kan alltså skapa mera ”värden” än vad just den arbetande personen behöver för att kunna överleva. Om detta mervärde tillfaller samhället så kan ju samhället, till skillnad från privata kapitalägare, fördela ut detta överskott där det gör mest nytta.
På det här viset görs ju alla arbetsinsatser viktiga i samhället. Alla bidrar till att utveckla samhället. Samhället ”tjänar” på att alla arbetar. Att som nu bidra med skattepengar för att hålla det privata kapitalägandet under armarna i tron att mer jobb kan skapas är ju ett kortsiktigt agerande som inte förändrar dom strukturella orsakerna till varför arbetslösheten uppstår.
Vad handlar allting om? Jo det handlar om frågeställningen: Vem skall äga kapitalet?
Att arbetet skapar mervärden känner vi väl till? Kanske inte alla, eller?

————————————————————————————————

Kapitalismen befinner sig nu i stadiet där den har blivit bidragsberoende för att kunna fungera. Den kräver statliga pengar annars brakar den ihop fortare än kvickt.
För ett antal år sedan så ”klarade” sig kapitalismen utan ”inblandning” från staten. Men dom tiderna är nu passerade. Den reglerade sig själv när penningbekymmer uppstod.
Eftersom våra samhällen är uppbyggda utifrån den kapitalistiska strukturen så medför det att samhällena idag blir mer känsliga för störningar i marknadsspelet än vad som var fallet för ett antal år sedan.
Hur kan det ha blivit så, blir ju då den naturliga frågan? Jo kapitalismens, så att säga, inneboende
drivkrafter kräver ju en ständig förräntning av det investerade kapitalet. Och när kapitalets ägare inte kan se någon förräntning av sitt kapital då uteblir självfallet investeringen i samhället. Istället så kanske investeringen görs i ett annat samhälle, där utsikterna till förräntningen bedöms som gynnsammare, vilket då leder till att det ursprungliga samhället dräneras på kapital. Vad detta för med sig det känner vi till. Arbetslöshet uppstår på grund av att investeringarna i ursprungssamhället uteblir. Ekonomiska och sociala problem blir följdverkningarna av uteblivna investeringar.
Kapitalismen har genom en lång tidsperiod byggt upp våra samhällen så att dom naturligtvis skall
”passa” dom villkor som privat kapitalägande innebär. När så kapitalet alltmer globaliseras då innebär
detta att samhällena i princip måste följa dom nya krav som kapitalet ställer.
Politikens ”uppgift” blir alltså att förse kapitalet med nödvändiga pengar. I annat fall så riskerar våra
samhällen att brytas sönder.
Den krisande kapitalismen som ju får allt svårare att finna investeringsobjekt som leder till ”god” förräntning gör alltså större och större ”ingrepp” i våra statskassor.
”Vill vi ha kvar företaget på orten så måste vi också hjälpa till på alla sätt så att det inte ”väljer” att försätta sig i konkurs eller etablerar sig i låglönesamhällen”.
Så här långt har den kapitalistiska utvecklingen nu kommit. Och denna negativa spiral kommer under tidens gång att försämras allt mer och dessutom i ett allt snabbare tempo. Vad vi alltså nu ser och upplever det är kapitalismens ”sista fas” innan kollapsen slår till med full kraft.
Det förunderliga är att ingen av samhällenas förvaltare verkar kunna se och förstå denna förödande utveckling. Kapitalets ägandeförhållanden ifrågasätts aldrig och i synnerhet aldrig i dom politiskt beslutande ”församlingarna”. Besluten handlar uteslutande om hur kapitalet skall räddas. Den politiska makten är väl medveten om att kapitalet ”flyr”, om regler och bestämmelser skärps. Därför kommer man aldrig på tanken att sätta sig in i och förstå kapitalismens framtida omöjlighet. Istället agerar man som om kapitalismen tillhör framtiden. Alltså att dom rådande ägandeförhållandena skall gälla även i framtiden. Eftersom den politiska makten är fast övertygad i denna rådande strukturella ordning så betraktar man det inte som ”förödande” för kapitalismen när denna ”tvingas” be om hjälp av staten för att kunna ”leva vidare”.
Bidragsberoendet kommer därför att öka i takt med att investeringsviljan avtar. Skattepengar kommer
därför att omfördelas allt mer från samhällelig upprustning till att förse kapitalets ägare med pengar så att deras verksamheter kan fortsätta.

————————————————————————–

H: Jag tycker att vi saknar helhetsgrepp på vår ekologiska och politiska situation dessutom saknar vi
      visioner och utveckling av vårt samhällssystem.
B:  Vad är orsaken, huvudorsaken till att våra samhällen har hamnat i det akuta läge som dom nu
      befinner sig i? Kan vi finna denna huvudorsak så underlättar det för oss att formulera en framtida
      lösning. Alltså att ta fram förslag till ”visioner och utveckling” som du anser att vi saknar.
G: På det stora hela håller jag med om att man faktiskt behöver förstå grundproblemen – och prata om
      dem med människor – för att förstå vart vi behöver gå. 
      Man kan förklara väldigt mycket av de moderna ekologiska och sociala kriserna på det
      kapitalistiska systemet. Om vi inte törs utmana ett samhällssystem som bygger på exploatering och
      ackumulering av mer och mer kapital hos en minoritet, då vet jag inte vad det tjänar till att
      diskutera ett nytt samhällssystem.
      Vårt samhälle lider av att man upphöjt marknadsekonomi och kapitalism till religioner vilka inte
      får ifrågasättas – trots att de helt uppenbart har misslyckats. Att tro att det ekonomiska system som
      fört oss hit också skulle vara det som för oss till en helt ny punkt är ogrundat och osannolikt om
      man beaktar vilka grunder ett nytt samhällssystem behöver vila på.
E:  Det finns naturligtvis inte bara ett problem, men jag tror att man kan tala om ett jättelikt problem-
      komplex som innehåller både sociala och ekologiska faktorer som är hopknutna till en helhet
      genom de praktiskt fungerande ekonomiska regelverken, vilka i sin tur är ett resultat av, och
      samtidigt påverkar, de politiska relationerna och den kulturella överbyggnaden, vilken alltmer
      tycks domineras av ”fri” konkurrens och konsumism och därigenom bidrar till en ständigt ökande
      genomströmning av materia i det globala ekologiska systemet.
      I denna problematiska helhet tror jag att det ekonomiska regelsystemet har en nyckelroll som vi
      inte kan bortse från om vi vill åstadkomma en förändring.
I:  Det nuvarande samhällssystemet är byggt kring tanken på en fortsatt ekonomisk tillväxt. Utan
     tillväxt talar det mesta för att det nuvarande systemet kollapsar. Vi ser redan hur jakten på tillväxt
     skapat enorma skulder och rovdrift på planeten.
     Den avgörande nyckeln till förståelsen av dessa sammanhang diskuteras aldrig. Det här är
     grundbultar i vår världsbild som vi inte vågar ifrågasätta.
     Den reella makten ligger allt mindre hos politikerna och allt mer hos finansmarknaden. Pengar
     skapas inte av Riksbanken utan av bankerna när de ger lån. De behöver inga insättningar, de
     skapar pengar ut tomma intet när de ger kredit. Nästan alla våra pengar är idag därför skapade
     som en räntebärande skuld. Eftersom räntan aldrig finns med i penningmängden är vi kollektivt
     nödsakade att låna mer för att betala räntebeloppet. Det leder över tid till en lavinartad tillväxt
     av skulder. Systemet tvingar fram en ekonomiskt ohållbar tillväxt, som skadar oss.
     Finns lösningar? Ett första steg skulle kunna vara att låta demokratin återta makten att skapa
     pengar. Riksbanken skulle kunna skapa våra pengar såväl inflationsfritt som ränte- och skuldfritt.
B: En riktig analys som speglar det strukturella förhållandet mellan politikerna och den ekonomiska
     makten. Man kan, med andra ord, säga att den politiska makten är underställd den ekonomiska
     makten. Och detta har en avgörande betydelse vid förståelsen av hur våra samhällen utvecklas. Det
     är alltså inte den politiska makten som i realiteten tar dom avgörande besluten för våra samhällen
     utan dessa beslut ligger i händerna hos den ekonomiska makten.
E: Räcker det med reformer av det gamla systemet, kapitalismen, för att vi så småningom ska få ett
     tillräckligt demokratiskt system eller måste vi helt lämna det gamla och konstruera ett nytt system
     som ersätter detta när det väl har kollapsat? Så vad gör vi nu?
     En viktig åtgärd som föreslås ovan är att ge vår högsta bank demokratiskt kontrollerad ensamrätt
     att ”skapa” pengar. Detta kanske snabbt kan bli aktuellt inför en hotande kollaps av hela det
     monetära systemet.
B: Förhoppningsvis kan detta genomföras ”… inför en hotande kollaps av hela det monetära
     systemet”. Alla skulle naturligtvis välkomna en sådan reform. Men är den genomförbar?
     Folkliga rörelser, i våra samhällen, ser jag som den enda möjligheten till strukturella
     förändringar, av vilka frågor det än gäller.
E: Jag håller helt med om att ”folkliga rörelser är den enda möjligheten till strukturella
     förändringar” av vårt samhälle.
     Att reformismen har misslyckats med att åstadkomma sådana förändringar beror säkert på
     bristande intresse hos dess ledande representanter och på att ”gräsrötterna” av olika skäl inte har
     lyckats organisera en sådan, med nödvändighet maktkritisk, rörelse.
     En viktig fråga vid varje samhällsförändring är i vilken utsträckning det gamla samhällets
     strukturer måste ersättas med nya strukturer och vilka strukturer som man i första hand bör
     inrikta sig på. Jag tycker alltså att vi inte bör försöka undvika att tillväxtkritiken får ett vänster-
     perspektiv när diskussionen kommer in på att den ekonomiska tillväxten dessutom är en sned-
     växt som bidrar till mycket stora sociala problem.
J: Måste man prata om det som en jättelång medveten strategi som makten/kapitalet använt de
     senaste århundradena för att få all makt och alla pengar samlade hos sig? Vet vi hur medvetet det
     verkligen varit och hur mycket som bara blivit så för att det gått att göra så?
B: Varför skall vi inte ”prata om det som en jättelång medveten strategi”? Det är klart att den
     ekonomiska makten har gjort och gör en medveten handling för att kunna fortsätta med sitt
     förvaltande av sin ekonomiska makt. Maktstrukturen kan ju omöjligen formas utifrån någonting
     slumpartat. Det är självklart ett mänskligt tänkande och agerande som formar dom strukturella
     förhållandena mellan oss. Om vi inte nämner detta och därifrån försöker analysera den rådande
     strukturella orättvisan och hur vi skall kunna få ett slut på den, hur skall vi göra då?
E: Jag håller helt med om att initiativen till t.ex. de lagar som reglerar aktiebolagens ekonomiska
     verksamhet och till bildandet av varje aktiebolag säkert har tagits av personer som i grund och
     botten varit medvetna att de har bidragit till skapandet av orättvisa strukturer. Men när de väl har
     gjort det har de skapat strukturer som i hög grad är avgörande för vilka handlingar andra
     människor kan komma att utföra utan att behöva känna sig särskilt ansvariga för konsekvenserna,
     eftersom de bara har handlat så som strukturen, t.ex. de ekonomiska förhållandena, kräver.
     Vi behöver inte dölja sanningen för den sakens skull, eftersom det stora problemet är de grund-
      läggande kapitalistiska strukturerna. Det är ju inte heller enskilda människor vi är ute efter utan
      de mer eller mindre formella regelverk som driver människors handlingar i olämpliga riktningar.
B: Visst är det så. Och här ser vi att lagar och regler utformas utifrån den ekonomiska maktens
     ”behov”. Dessa lagar och regler blir på så vis allmängiltiga för den strukturella ordningen, som
      skall gälla i samhället. Med andra ord så görs den strukturella orättvisan (exempelvis att ett fåtal
      kan äga kapital värt miljarder och på så vis bestämmer reglerna för hur kapitalet skall flöda i våra
      samhällen) laglig även om den bevisligen skadar våra samhällen. 
      Precis som du skriver så känner sig därmed den ekonomiska makten och även den politiska
      makten oskyldiga. Dom har ju lagar och regler på sin sida. Alltså är dom oskyldiga enligt lagen.
      Därför kan denna strukturella orättvisa fortsätta att rulla på. Helt lagenligt!
      Tycker vi kan se under diskussionens gång att dom visioner som vi har angående framtida genera-
      tioners samhällen omöjligen kan förverkligas inom ”det kapitalistiska ramverk” som vi nu lever
      under. Jag tolkar våra ställningstaganden så här: För att kunna uppnå det samhälle vi alla vill ha
      så krävs det en helt annan strukturell utformning av samhället gentemot hur det ser ut idag. Ett
      samhälle där strukturell rättvisa råder på alla plan. Och där framförallt den ekonomiska maktens
      kapitalkoncentration, som dessutom baseras utifrån odemokratiska beslutsprocesser, utgör det
      främsta hindret för att uppnå denna rättvisa.
E: Instämmer!
     Funderingar kring begreppet ”strukturell orättvisa respektive rättvisa”: ”Strukturell orättvisa” kan
     t.ex. vara den ojämlikhet som är ett resultat av handlingar som är lagliga i det rådande ekonomiska
     systemet. Men någon med andra värderingar skulle kunna hävda att detta handlar om ”strukturell
     rättvisa”, eftersom ojämlikheten har uppstått på ett lagligt sätt. Kanske är det bättre att då säga att
     vi inte har ett samhälle med ”rättvisa strukturer” eftersom de per definition inte är demokratiska
     och att det är det vi strävar efter, hellre än att säga att vi strävar efter ”strukturell rättvisa”.
     Funderingar kring begreppet ”ekonomisk tillväxt”: Det döljer ju att den globala tillväxten är ett
     resultat av det behov som varje enskilt aktiebolag har av att få ökade ekonomiska resurser för att
     hävda sig i konkurrensen med andra företag. Tillväxten är därför, även om det ibland kan handla
     om en nedväxt, även en snedväxt med kanske lika allvarliga konsekvenser som tillväxten i sig.
B: I våra samhällen råder ju strukturella förhållanden mellan oss människor. Är dessa förhållanden
     rättvisa eller orättvisa? Vi ser ju omgående att dom är orättvisa.
     Strukturell orättvisa är: att makt och inflytande i våra samhällen baseras på kapitalägande; att den
     politiska makten därigenom är underställd den ekonomiska makten; att våra samhällen är
     patriarkala.
     Strukturell rättvisa blir då: att samhället skall äga kapitalet och att därigenom demokratiska
     beslutsprocesser öppnar sig som utvecklar våra samhällen på det sätt som majoriteten av
     människorna önskar.
     Dina funderingar kring ”ekonomisk tillväxt” är naturligtvis mycket intressanta. Vem vill ha tillväxt?
     Måste vi ha tillväxt? Vad händer om tillväxten uteblir? Det finns ju mängder av frågor.
H: Jag tror att vi är överens om att dagens kapitalistiska marknadsekonomi med nyliberalismen som
      sin senaste absurda skapelse leder till sociala, ekonomiska och ekologiska kriser. Jag håller med
      om att vi måste demokratisera samhällets beslutsprocesser. Jag håller också med om att vi behöver
      ett ”strukturellt rättvist ägarförhållande av kapital”. Jag delar inte uppfattningen att vi skall
      överföra allt kapital i samhällets ägo. Jag tror mer på en omfördelning av kapitalägande. Att både
      samhälle, privatpersoner, företag, institutioner och pensionsfonder äger kapital ger en sund
      maktfördelning. Vi behöver tillsammans med andra sociala och ekologiska rörelser skapa en ny
      bred folkrörelse för att åstadkomma nödvändiga samhällsförändringar. Ett sammarbete med alla
      de rörelser som inser att naturen är den grundläggande förutsättningen för våra liv och som vi
      måste inordna oss i. Vi behöver någon form av demokratisk planekologi som sätter ramar för vår
      ekonomi, produktion och för vår konsumtion. Man kan säga att vi strävar efter en blandekonomi,
      nämligen den privata, den offentliga och den ekologiska. Vi behöver också argumentera för att
      ständig exponentiell tillväxt av vår ekonomi, vår materiella produktion och konsumtion är
      fullständigt ohållbar och ouppnåelig på vår begränsade planet. Att fortsätta som om det skulle gå,
      leder till fördjupade ekonomiska och ekologiska kriser och till slut till kollaps.
      Så låt oss nu komma loss och beskriva vad ett nytt samhällssystem består av för system, strukturer
      och ekologiska förhållanden.
      Nu måste vi komma vidare! Jag tycker att den diskussion vi haft har varit intressant, men nu
      tycker jag att den alltför mycket fastnat och snurrar runt i samma tankegångar och miljöfrågorna
      har kommit i skymundan.
E: Nu vet jag verkligen inte riktigt vad jag ska tro om den senaste diskussionen. Jag tycker nog att det
     var en konstruktiv diskussion. Att den också var grundlig kanske kunde ge ett intryck av att vi hade
     ”fastnat och snurrade runt i samma tankegångar”. Men den ekonomiska tillväxten och dess orsaker
     och resultat är ju mycket komplicerade processer som själva har en tendens att fånga in människor
     i komplicerade kretslopp, vilka kräver en viss grundlighet för att beskrivas korrekt.
B: Angående H:s inlägg: Du anser att diskussionen har ”fastnat och snurrar runt”. Själv ser jag
     diskussionen som väldigt givande och att den berör grundläggande frågor.
     ”Jag delar inte uppfattningen att vi skall överföra allt kapital i samhällets ägo. Jag tror mer på en
     omfördelning av kapitalägande”.
     Om jag förstår dig rätt här så menar du att vissa människor skall äga kapital medans andra inte
     skall äga kapital. Är det så du menar? Alltså att det fungerar som i dagens samhälle, fast inte lika
     ”snedfördelat”.
     ”Vi behöver tillsammans med andra sociala och ekologiska rörelser skapa en ny bred folkrörelse
     för att åstadkomma nödvändiga samhällsförändringar”.
      Här är vi ju fullständigt överens om vad som måste göras. Men vad är det då som gör att vi ändå
      inte ser på problemen och dess lösningar med ”samma” ögon? Du räknar upp vad ”vi behöver
      göra” och jag tror att vi alla skriver under på dessa åtgärder. Men vad är det då vi ”stupar” på?
      Jag misstänker att det sitter i vår olika syn på kapitalägarfrågan. Kan det vara så?
K: Mina funderingar kring diskussionen: Jag tycker vi är överens om mycket. Ex. att penningens
     inträde har lett till köp av ägande; att människor och natur exploateras; om tillväxten; kapitalets
     förräntning m.m. Däremot undrar jag över att makten över ekonomin skulle hamna hos ett fåtal
     kapitalstinna människor. Det är väl fortfarande politiskt som lagar skrivs? Det är väl politiskt vi
     kan ta ifrån bankers möjligheter utom Riksbanken som vi kan ge mer makt och möjligheter?
     Men vi, de flesta i den rikaste delen av mänskligheten är ”kapitalstinna” i förhållande till de flesta
     i majoriteten av jordens befolkning. Du och jag kan då betraktas på samma sätt – att vi skapar oss
     rikedomar på bekostnad av de fattigaste.
     Är vi oskyldiga? Vi kan diskutera hur medvetet den allra rikaste delen roffar åt sig, deras makt
     eller om det bara fortgår för att strukturen möjliggör.
     Vad är det maktens män ska göra? Individen har också makt. Men det gäller att få strukturer som
      möjliggör mer för den enskilde och inte hindrar.
B:  Visst är allt politiskt, som du säger. Och i den strukturella orättvisa som nu råder i våra samhällen
      tas besluten utifrån denna verklighet. Med andra ord så ”rullar” denna strukturella orättvisa på
      just beroende av att den ekonomiska och politiska makten aldrig ifrågasätter den ”gängse
      ordningen”. Lagar och regler skrivs därför på så sätt att dom aldrig ifrågasätter denna strukturella
      orättvisa. Politiken görs till ”redskap” åt den rådande strukturella ordningen.
      ”Vad är det maktens män ska göra”? Nej dom vill naturligtvis inte ha någon förändring. Alltså ska
      dom inte göra någonting som kan förändra det strukturella förhållandet.
      ”Är vi oskyldiga”? Vi lever ju ”bättre” än dom flesta, som du beskriver.
      Förutsättningen för att den här strukturella ordningen skall ”rulla” på det inbegriper ju att vi i den
      så kallade rika världen konsumerar dom varor som produceras i låglönesamhällen. På det viset
      kan kapitalets ägare få ut mesta möjliga av sitt investerade kapital. Och det är ju så kapitalismen
      är tänkt att fungera. Denna ordning medför att vi har det ”bättre”. Det optimala scenariot för
      kapitalets ägare är självklart att det finns en ”fattig” värld och en ”rik” värld och det är just detta
      scenario som vi alla nu lever i.
E:  Naturligtvis handlar det inte enbart om ett problem utan om ett problemkomplex – men ett
      problemkomplex som i hög grad domineras av den globalt sett ökande och allt snedare omför-
      delningen av materia i det globala ekosystemet. En process som naturligtvis har många aktörer
      och därför, självklart, inte har en enda enkel lösning. Men man kan urskilja två mycket viktiga
      faktorer och det är 1) aktiebolagslagen och det vinstkrav, och därmed tillväxtkrav, som den i hög
      grad bidrar till lokalt och 2) det faktum att aktiebolagens finansiering till största delen sker av
      just aktiebolag, vilket bidrar till, globalt sett, okontrollerade tillväxtalstrande återkopplings-
      processer.
      Visst är det viktigt med ett holistiskt synsätt som inkluderar hela det ekologiska systemet, men de
      processer som nu utsätter helheten för alltför stora påfrestningar kan ändå sägas ha sitt viktigaste
      ursprung i det ekonomiska system som idag i hög grad styr människornas handlande, dvs kapi-
      talismen och dess ”biprodukt” industrialismen.
B:  Så är det. Och det är utifrån denna verklighet som vi skall jobba vidare. Alltså att våra visioner om
      morgondagens  samhälle visar att det kapitalistiska ramverket är en omöjlighet för att kunna för-
      verkliga våra visioner.
L:  Jag tycker att någonting som måste förena oss är att vi är någon sorts motståndare till ett domi-
      nerande samhällssystem som kan kallas för ”kapitalism”. Och om vi tar en ställning för förändring
      så måste vi deklarera oss antikapitalister. Annars blir vi ingen kraft att räkna med. Kapitalismen
      är den gemensamma fienden för en bred front som kan betraktas som ”förlorarens front”.
      De krafterna som försvarar kapitalismen som jag kan kalla för ”vinnarklassen”, inte minst de som
      tillhör den finansiella/ekonomiska makten, är våra fiender. Det finns tusentals former för att be-
      kämpa dem, men vi måste enas om ett system som på något sätt kan förena oss som en förebild
      eller referens inför framtiden. Jag påstår att det förenade framtidssamhällssystemet som kan
      ersätta kapitalismen är ett system som förenar intressen för alla missgynnade grupper av kapita-
      lismen glokalt, som jag kallar för ”eko-socialism”.
B:  Håller helt och hållet med dig om detta. Det finns ingen annan ”utväg” än att vi tar avstånd från
      dagens kapitalistiska system. Om vi inte gör detta så blir vi heller ”ingen kraft att räkna med”.
E:  Ägandebegreppet är problematiskt, men innebär väl främst att ägaren har en mycket hög grad av
      kontroll över det ägda. I en demokratisk ekonomi borde det betyda att de som använder ett visst
      kapital i form av produktionsmedel och naturresurser för att framställa produkter (samt de som
      på olika konkreta sätt är beroende av den verksamheten) inte bara borde kunna ha en rimlig
      kontroll över själva verksamheten utan också över dess produktionsmedel (inkl. nödvändiga
      resurser) samt dess resultat. Ägandebegreppet blir här ganska klumpigt, men det ligger väl
      närmast till hands att demokratiska företag äger de produktionsmedel som används. Samhällets
      lagar bör reglera företagsbildningen, men själva företaget behöver inte ha någon ägare – definitivt
      inte någon privat, mer eller mindre enväldig ägare eller ägargrupp – om finansieringsfrågan kan
      lösas på ett demokratiskt sätt, t.ex. genom ett samhällsunderstött finansieringssystem. På det
      sättet kan man få en lagom decentraliserad struktur utan att alltför stora omvälvningar blir nöd-
      vändiga.
F:  Jag måste säga att jag hakar upp mig på den antikapitalistiska retoriken – den skaver på flera sätt.
      Jag tror att många med mig egentligen håller med om mycket av innehållet i systemkritiken under
      detta paraplybegrepp, men att det känns för hårt. T.ex. att en person har kapital kan ju vara ett
      resultat av att personen sparat och varit försiktig. Skall denna hypotetiska och ”bra-för-miljön-
      medborgaren” straffas genom att inte fritt få foga över detta kapital? Skall denne vara tvungen att
      se kapitalet användas enligt demokratiska beslut som denne bara på marginalen råder över?
B:  Kapitalismens, så att säga, inneboende drivkraft är ju den ständiga förräntningen av kapital-
      investeringen. Det är denna strukturella ordning som vi har att ta ställning till. Antingen är vi för
      denna ordning eller så är vi emot denna ordning. Och som vi alla vet så fungerar världsekonomin
      utifrån ordningen att det är den kapitalistiska strukturen som gäller. Vad den har gjort med våra
      samhällen och vad den gör med våra samhällen känner vi också till. Eller hur? Att vi nu står inför
      denna strukturs fullständiga kollaps bevisas ju genom dom kriser som ständigt fördjupas.
      Det är utifrån denna verklighet som den ”antikapitalistiska retoriken” gör sig hörd.
G:  Att diskutera vår nuvarande situation utan att diskutera effekterna av vårt ekonomiska system
      – som är en kapitalistisk marknadsekonomi – är rätt meningslöst. Att reducera problemen till
      individers agerande (köp miljövänligt och ekologiskt) eller till några enkla recept (skippa BNP,
      tobinskatt, inför koldioxidskatter, förbjud bisfenoler) löser inte grundproblemet.
      Företag i vår nuvarande kapitalistiska marknadsekonomi har inte stora möjligheter att driva
      noll-tillväxt. Då blir de utkonkurrerade fort. Konkurrens och profit är de två saker som styr
      företagens verksamhet. Om de rationaliserar är det sällan för att producera på ett sätt som är
      bättre för miljön eller för arbetarna – det är nästan alltid för att kunna konkurrera med andra.
      Räntan, kraven på vinst och flera andra grundläggande delar av det kapitalistiska systemet driver
      tillväxt. Att diskutera utan att ens vilja ifrågasätta de grundläggande dragen i det existerande
      systemet är i mitt tycke fel. Att jag äger min skjorta har inget att göra med diskussionen om
      kapitalism. Poängen med att diskutera ”kapitalism” är inte det – utan om det är rimligt att ägande
      av ”andras” skjortor (hus, fabriker, åkrar) skall ses som heligt eller av naturen givet och inte för vad
      det är – ett lika orättvist privilegium som adelns storgods förr i tiden och något som är en av de
      starkaste drivkrafterna för tillväxt som vi har.
F:  Det är min övertygelse att det största felet med dagens system är att vi tillåter oss att ha fria
      resurser och hur dessa missbrukas för att nå konkurrensfördelar.
B:  Om jag förstår dig rätt här så menar du att vi, människor i våra samhällen, tillåter kapitalismen
      att missbruka/skada våra samhällen. Är min tolkning rätt här?
      I så fall blir mitt svar: Kapitalismen prioriterar ju inte samhällets bästa. Den prioriterar enbart sitt
      eget bästa. Därför skadas också våra samhällen.
E:  Visst är det ett problem att en kritik av vår nuvarande ekonomiska ordning, som är nästan helt
      dominerad av vinstutdelande privatägda företag finansierade av räntekrävande, penningskapande
      privatägda och vinstutdelande banker kan vara skrämmande även för många av dem som borde ha
      mest att vinna på en övergång till ett samhälle med ett annorlunda företagande.
      Att denna ekonomiska ordning med sitt krav på vinstutdelning både av företagens ägare och deras
     finansiärer bidrar till en stark tendens till ett ökande varuflöde, som inte kan fortsätta hur länge
     som helst utan mycket stora problem borde vi väl kunna vara överens om.
     Ett samhällsägt, centralt och demokratiskt styrt system för penningutgivning skulle t.ex. kunna
     finansiera och vara ett stöd för fria företag med för samhället väsentlig versamhet, som tack
     vare stödet skulle kunna klara sig utan vinstkrävande externa ägare. Med ett sådant stöd skulle
     behovet av konkurrensfördelar och tillväxt minska betydligt, och kanske helt upphöra beroende på
     hur stödet fungerar. Företagen skulle helt enkelt inte behöva vara kapitalistiska.
H: Jag tror varken på kapitalism eller på socialism alt. kommunism. Det nya och helt grundläggande
      för oss nu är naturens brutala intåg på den politiska scenen. Vi bör analysera problem och fördelar
      med de gamla ideologierna och ta med oss det goda in i ett nytt samhällssystem, där vi måste utgå
      från naturens grundläggande betydelse för all mänsklig verksamhet. Det nya samhällssystem jag
      tycker att vi skall sträva efter kan därför kallas det ekologiska samhället med ekologismen som
      ideologi och med en blandekonomi med tre komponenter, nämligen den privata komponenten,
      den offentliga och den ekologiska.
E:  När man talar om ”privata företag” handlar det, när det gäller lite större företag, nästan ute-
      slutande om aktiebolag, dvs. kapitalistiska företag som, tillsammans med den lagstiftning de
      kräver, bildar ett kapitalistiskt samhälle. Därför tycker jag att vi borde kunna vara överens om att
      sådana företag inte är önskvärda – fullt medvetna om att mycket starka intressen absolut vill be-
      hålla dem (och också fortsätta med att plundra naturen – som inte heller är särskilt önskvärt). Men
      jag är inte tiktigt säker på att vi är det.
      Om vi nu tror att ett samhälle utan privatägda företag och utan centralstyrning men med fria
      kooperativ understödda av ett demokratiskt fördelnings- och finansieringssystem med centra-
      liserad (istället för privatiserad) penningutgivning skulle vara ett bättre samhälle än ett kapita-
      listiskt eller plansocialistiskt skulle jag föreslå att vi skulle kunna säga att ett sådant samhälle
      benämns en ”ekonomisk demokrati”.
      Det låter som om din ”privata komponent” skulle kunna innefatta privatägda företag (dvs. aktie-
      bolag med vinst- och tillväxtintresse och möjlighet att hemlighålla konkurrensbefrämjande
      information om t.ex. miljöskadlig versamhet) samt, som en slags motvikt, en offentlig sektor utan
      privata vinstmotiv och hemlighållen information. Men en sådan privat sektor, med tillväxtkrav
      som ständigt måste motverkas av en offentlig sektor är väl inte vad någon här vill ha, eller?
G: I diskussionen om tillväxten så förefaller det mig som om nästan alla delar uppfattningen att vi har
      låtit ”ekonomin” ta över. Och den ekonomin är i huvudsak en kapitalistisk marknadsekonomi –
      jag tycker inte att det är uttryck för en värdering att kalla den för det.
      Personligen tror jag inte på att göra detaljerade modeller. Det viktigaste är att förstå vilka meka-
      nismer som lett oss dit vi är idag och vilken kompassriktning vi skall ha för framtiden. I det pers-
      pektivet anser jag att det är en kapitalistisk marknad som dominerar allt mer av våra liv, som är
      den främsta orsaken till att vi är där vi är. Konsumtionen är en viktig del av detta – men den är
      just en del. Girigheten är en annan viktig del. Den har ju upphöjts till religion av vissa förespråkare
      för det rådande – som bygger sina teorier på att allt blir bra om varje individ strävar efter sitt eget
      bästa.
K: Jag undrar: Är det näringslivet som stiftar lagar? Är det näringslivet som kan ändra Riksbankens
     och bankers funktioner? Är det inte politiken? På vad sätt har ”den ekonomiska makten” makten?
     Och vad ska ”kapitalisten” göra?
E: Under årens lopp, med accelererande hastighet (tack vare exponentiell tillväxt) har den mäktigaste
     delen av den ekonomiska makten fått allt större möjligheter att påverka lagstiftningen (också
     genom att stora företag kan hota med att agera på ett sådant sätt att lagstiftningen får negativa
     konsekvenser för samhället).
B: Hela den globala ”världsordningen” benämner vi kapitalismen. Att denna ordning är uppbyggd
     utifrån ett maktstrukturellt förhållande råder det ju inget tvivel om. Alltså att dom strukturella
     förhållandena mellan människor bygger på ”mängden” av kapitalägande. Vilket ju då betyder
     att dom människor som äger mest kapital har mera makt i våra samhällen än dom som inte alls
     äger något kapital. Detta strukturella maktförhållande innebär då att ägarna av kapitalet
     bestämmer ”reglerna” för hur deras eget kapital skall ”flöda” i samhällena. Kapitalet ”flödar” på det
     viset att det gynnar sina ägare och därmed prioriteras inte majoriteten av människorna i våra
     samhällen.
K: Arbeta för förändring är för mig påverka politiken fatta beslut om ändring av bankfunktioner, riks-
     banken och andra, ändra skattesystemet, sänka lagstadgade arbetstiden. Alla, även du och jag,
     minska konsumtionen. Marknaden sköts inte bara av kapitalets ägare utan också av oss genom vad
     vi köper.
B: Att påverka politiken mot ett humanare samhälle kan ju göras på en mängd olika sätt. Kan var och
     en bidra på sitt sätt så blir ju effekten väldigt stor.
     Angående diskussionen: Det är framförallt två helt skilda synsätt som framträder. Det ena synsättet
     utgår ifrån att ett nytt samhälle kan skapas utan att det rådande strukturella ramverket (kapita-
     listiska ramverket) avvecklas. Det andra synsättet utgår ifrån att ett nytt samhälle kan skapas först
     när rådande strukturella ramverk avvecklas.
     Denna ordning, som vi alla lever i, innebär exempelvis att företag läggs ner eller flyttas runt hela
     jorden på grund av att kapitalet ”söker” sig till samhällen där förräntningen kan maximeras. Eller
     så väljer ägarna att ”låsa in” sitt kapital i exempelvis så kallade skatteparadis därför att dom anser
     det som olönsamt att investera. Den kapitalistiska strukturen är därför en orättvis struktur.
     Varför ändrar då inte politikerna på detta förhållande? Varför stiftas det inte lagar som förbjuder
     denna orättvisa? Ja det måste man ju då fråga sig?
     Om vi då tittar på vårt eget samhälle så ”bekänner” sig den politiska makten, alltså i stort sett alla
     som sitter i Riksdagen, till denna strukturella ordning. Och så ser det naturligtvis ut i alla övriga
     samhällen. Den strukturella orättvisan ifrågasätts alltså inte.
     Marknaden, själva ”motorn” i våra samhällen, sköts ju av kapitalets ägare. Med andra ord, den
     ”ekonomiska makten”. Politikerna lägger sig inte i denna ”privata” del. Den skall sköta sig själv
     utan inblandning utifrån, som det heter.
     När alltså våra samhällens ”motorer” läggs i händerna på ett fåtal privatas egna intressen så kan i
     princip våra politiker bara stå vid sidan om och iakta hur dessa kapitalister styr och ställer med
     kapitalet och därmed i förlängningen med våra samhällen. Jag menar att dom har att rätta sig efter
     dom beslutsprocesser som sker i marknaden.
     Det är därför jag vill poängtera att den politiska makten är underställd den ekonomiska makten.
     För att ändra på detta förhållande så krävs det att vi människor i våra samhällen organiserar oss i
     rörelser som arbetar för just en förändring av detta strukturella förhållande.
G: Vi behöver här och nu bygga nya system och relationer – och de skall bygga på andra principer än
      kapitalistisk marknad. Vi behöver inte först avveckla kapitalismen. Precis som den rätt långsamt
      tog över från det tidigare feodalistiska samhället kan ett nytt samhälle växa fram och stegvis er-
      sätta detta. Om vi försöker bygga det på de samma principerna som det rådande då är vi dömda att
      misslyckas. Nyckeln ligger i att skapa nya ekonomiska relationer mellan människor, det kan skapa
      en ny logik. Det angriper samtidigt det som är grundbulten.
B:  Javisst, detta är ”nyckeln”. Skall vår natur och våra samhällen kunna överleva så krävs det ”nya
      ekonomiska relationer mellan människor”.
      Men ”tillåter” det rådande strukturella ramverket att ett parallellt ekonomiskt system agerar ”utan-
      för” den kapitalistiska marknaden? Kommer inte detta nya ekonomiska system att ”ätas upp” av
      den rådande marknadsstrukturen? Hjälp mig att bringa klarhet i mina frågor!
      Jag ser den organiserade rörelsen, folkrörelser, som den huvudsakliga ”metoden” att kunna åstad-
      komma förändringar. I denna rörelse ”skapas nya ekonomiska relationer …”. Kan du mena så?
      Vi kanske menar samma sak, när allt kommer omkring!
E:  Jag tror också att utvecklingen behöver ske parallellt, dvs. att ett nytt samhällssystem har vi först
      när de privatfinansierade privatägda aktiebolagen har avvecklats och ersatts med något annat. Men
      att detta inte hindrar att det redan nu skapas demokratiska företag utan krav på vinstutdelning/
      tillväxt och att ekonomiska stödstrukturer för sådana företag redan nu börjar byggas ut.
      Men det vi inte är överens om är kanske om själva den kapitalistiska strukturen kan förändras utan
      att avvecklas så att den inte kräver tillväxt för att fungera. Skulle privata ägares krav på vinstutdel-
      ning/tillväxt av sina företag på något sätt kunna fås att minska i sådan omfattning att ett helt sam-
      hälles ekonomiska tillväxt minskar till en hållbar nivå? Skulle det räcka med ett nytt penning-
      system som minskar den totala skuldbördan?
B: Samhället, alltså vi själva, sitter ju i en ”rävsax”. Skulle vi börja sätta upp regler som hämmar dom
     ”privata ägarnas krav på vinstutdelning/tillväxt av sina företag…” då söker sig kapitalet till andra
     samhällen där dessa regler inte finns. Alltså dräneras vårt samhälle på kapital som ju får till följd
     att investeringar upphör. Rävsaxen!
     Det krävs inte bara en nationell rörelse, det måste till en global rörelse.
K: Kan man inte lagligt ändra aktiebolagsordningen? Sänka arbetstiden? Låta bli att konsumera?
B: Allt detta kan göras, men det görs inte. Varför då? Jo eftersom vi lever i den strukturella ordning
     (alltså att den ekonomiska makten står över den politiska) som gäller så tar inte politikerna dessa
     beslut. Dom vet naturligtvis om att dessa beslut leder till att kapitalet kommer att ”fly” till ”kapital-
     vänligare” samhällen. Rävsaxen igen!
E: I princip kan aktiebolagsordningen ändras. Men vilken regering skulle våga ta ett så stort steg som
     egentligen skulle behövas för att minska tillväxten tillräckligt?
     Bara att minska arbetstiden tycks nästan omöjligt och också att minska konsumtionen när vi dag-
     ligen utsätts för massiva reklamkampanjer. Men succesiva förändringar i den riktningen kanske en
    allt starkare folkrörelse skulle kunna åstadkomma.
    Hur kommer vi vidare nu då – nu, när diskussionen till allra största delen förs mellan oss som är
    överens om att det krävs en genomgripande systemförändring (dvs. – för att tala klarspråk – att de
     kapitalistiska produktionsförhållandena upphör att dominera) för att uppnå en hållbar situation,
     ekologiskt, ekonomiskt och socialt? Finns det flera som håller med om detta?
     Om vi skulle gå vidare nu, utan andra deltagare, kan vi kanske komma för långt in på spår som alla
     inte är beredda att diskutera om. Vad tror ni andra – kan det finnas en sådan risk? Och vilka frågor
     är det i så fall som skulle behöva klarläggas och diskuteras ytterligare?
B: Att diskussionen ”till allra största delen förs mellan oss som är överens …” är ju uppenbart. Men
     ordet är ju fritt så det är upp till var och en att förespråka sin åsikt. Och väljer man att inte dis-
     kutera så är ju detta också ett ställningstagande. Min åsikt är att diskussionerna, så att säga, ger sig
     själva. Att vi som är överens fördjupar oss i våra frågeställningar är, i alla fall för mig, väldigt inspi-
     rerande. Vi bör alltså gå vidare med dom diskussioner som nu förs.
M: Jag instämmer med att det behövs ”skapas nya ekonomiska relationer mellan människor” och jag
       tror nog att ett hälsosammare ekonomiskt system kan byggas upp parallellt med företag där sam-
       hällsnyttan går före pengautdelningen, egna valutor, lokala ekonomier och så vidare.
       Däremot så finns det enligt mig en kärna i problemet som är krediter. Att banker får lov att skapa
       pengar ur tomma intet är inte förenligt med hållbar utveckling, eftersom dessa nya krediter delas
       ut tillsammans med ett löfte om att i framtiden skapa ett värde genom att använda mer energi och
       mer resurser. Redan idag har vi ett samhälle som använder för mycket resurser och så länge detta
       tillåts fortsätta kommer vi aldrig att minska behovet av energi eller resurser. Ett första steg skulle
      därmed vara att höja täckningsgraden för banker, succesivt kanske under några år så att bankerna
      slutligen bara får låna de pengar den faktiskt har.
      Detta leder så klart till att det blir svårare att låna pengar, vilket minskar investeringar och ”till-
      växten”. Men ekonomin kommer att ha problem oavsett och frågan är om vi förändrar spelreg-
      lerna på våra villkor, eller om vi låter den krascha totalt.
      Sen finns såklart frågan om ägandeskap och kapitalister och jag tror absolut att för att en hållbar
      ekonomi ska fungera behövs det säkert ett mer statligt ansvar och demokratiskt ägande av kapital
      i olika former.
E: Den ”kärna i problemet” dvs. bankernas möjligheter att skapa krediter, ”pengar”, ur ”tomma intet”
     utan tillräcklig täckning, var, som jag har förstått det, ett försök att lösa problemet med ekonomisk
     obalans som den bristande tillväxten skapade för ett antal tiotals år sedan. Denna obalans mellan
     produktion och försäljning – som till stor del berodde på varje företags krav på fortsatt hög produk-
     tion men med minskade lönekostnader – löste man alltså (delvis och tillfälligt) genom att ge förut-
     sättningar för en ökad långivning till både konsumenter och företag. Men även om vi (t.ex. genom
     lånerestriktioner eller genom att införa ett alternativt penningsystem) skulle lyckas minska eller
     till och med lösa de skuldproblem som denna ”lösning” skapat, skulle det grundläggande problemet
     kvarstå: att minska en miljöhotande och ojämlikhetsskapande tillväxt hos ett ekonomiskt system
     som just är skapat för att genom (helst ökande) varucirkulation ge möjligheter till ökade ekonomis-
     ka tillgångar för dem som redan har ett tillräckligt stort kapital.
     Så även om skuldkrisen är akut är den bara toppen av ett isberg, ett resultat av det grundläggande
     problem som utgörs av det världsomfattande kapitalistiska ekonomiska systemet (är vi alla överens
     om det?) – vars lagar i sin tur, åtminstone delvis, kan vara ett resultat av människors psykiskt be-
     tingade behov att bli mäktigare än andra, ett behov som är rakt motsatt det behov av gemenskap
     som är grundläggande för demokrati.
     Den stora frågan är: bör vi koncentrera oss på att försöka undvika eller mildra de problem som
     kapitalismen ställer till med och därmed åtminstone tillfälligt rädda systemet eller, genom en
     demokratirörelse skapa ett tryck underifrån genom att visa på kapitalismens alla odemokratiska
     sidor och vilka katastrofala konsekvenser dessa fortsätter att ha på både människor och deras
     miljö? Men det viktigaste av allt blir då att visa att det redan nu finns fungerande demokratiska
     alternativ med finansiering som inte kräver tillväxt.
H: Tidigare uttryckte jag att diskussionen alltför mycket fastnat och snurrar runt i samma tanke-
      gångar och fortsättningsvis står jag fast vid denna åsikt. Miljöfrågorna kommer längre och längre
      bak i skymundan, möjligen med hänvisning till att de löser sig automatiskt bara vi får ett nytt
      ekonomiskt system.
      Att hävda att alla politiker är helt styrda av kapitalet och att de inte har någon egen ideologisk upp-
      fattning eller möjlighet att fatta egna beslut, tycker jag till slut blir en konspiratorisk uppfattning.
      Det skulle också vara en opinionsmässig katastrof att sprida sådana uppfattningar. Dagens
      politiker är inte manipulerade, utan de har ideologiska uppfattningar som gör att de bejakar
      dagens system.
      Jag håller med om att två skilda synsätt framträder i diskussionen. Jag anser inte att skiljelinjen
      går mellan en ideologisk vänster- och högeruppfattning. Båda dessa ideologier har formats utifrån
      industrisamhällets logik – ständig ekonomisk tillväxt, rovdrift på naturen, människans överhet över
      naturen, oreflekterad tro på ständig ”utveckling” genom vetenskap, teknik, maskindyrkan,
      konsumism och centraliserad produktion av prylar och jordbruksprodukter. Ett nytt samhälls-
      system innebär att vi lämnar de gamla ideologierna och industrisamhällets organisation och skapar
      ett nytt samhällssystem där all mänsklig verksamhet utgår från den grundläggande förutsättningen
      att vi är en del av naturen, den natur som vår överlevnad är helt beroende av. Alla ekonomiska
      aktiviteter, vare sig de är offentliga eller privata, måste hålla sig inom naturens gränser och det kan
      regleras genom en övergripande planekologi. Först då kan vi hushålla med de grundläggande
      resurser som vi är beroende av. Först då kan vi skapa ett samhällssystem som är långsiktigt håll-
      bart politiskt, socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Samhället och det gemensamma behöver äga mer
      av kapital och tillgångar än idag. Men att överföra allt kapital till samhället ger heller ingen som
      helst garanti varken för en demokratisk utveckling eller för hållbara ekonomiska eller ekologiska
      förhållanden.
      Jag anser att de två synsätten som vuxit fram inte skiljer sig åt när det gäller insikten om behovet
      av ett nytt ekonomiskt system som förändrar rådande maktstrukturer, eller att vi måste skapa nya
      ekonomiska relationer mellan människor. De skiljer sig snarare åt om hur detta system skall ut-
      formas. Skiljelinjerna går mellan tron på industrisamhällets organisation och någon av de gamla i
      ideologier och tron på ett nytt samhällssystem med nya ideologiska insikter som ger möjlighet till
      en långsiktig hållbar utveckling.
E: Jag känner inte alls igen mig i beskrivningen att diskussionen ”fastnat och snurrar runt i samma
     tankegångar”.
     Anledningen till att jag tycker att det är så viktigt att kritisera det rådande ekonomiska systemet är
     att det finns så mycket som tyder på att detta systems tillväxtkrav och fullständiga dominans över
     mänsklighetens ekonomiska beteenden är det utan jämförelse största hotet mot mänsklighetens
     och högre livsformers existens överhuvudtaget. Om miljöfrågorna har kommit i bakgrunden beror
     det just på att jag ser detta hot mot miljön som så oerhört allvarligt. Men inte tror vi att problemen
     försvinner automatiskt bara det kapitalistiska regelsystemet försvinner.
     Det är naturligtvis inte så att politiker är så styrda av kapitalet att de inte kan tänka själva, men
     deras handlingsutrymme begränsas alltmer av den tilltagande ekonomiska maktkoncentrationen.
     Eftersom vi diskuterar just ett nytt ekonomiskt system så måste vi också samtidigt diskutera och
     försöka uppnå någon slags konsensus om hur det system vi har fungerar. Hur ska vi annars kunna
     komma fram till någon slags gemensam uppfattning om hur man kan gå från det ena till det andra?
     Visst måste alla ekonomiska aktiviteter ”hålla sig inom naturens gränser”, det har ju varit förut-
      sättningen hela tiden, men det räcker knappast med att bestämma vilka gränserna är och reglera
     aktiviteterna ”genom en övergripande planekologi”. Man måste ta hänsyn till den dynamik som
     kan utvecklas i olika ekonomiska system med olika regelverk. Vi måste få andra system än kapita-
     lismen som ju är ”specialsydd” för tillväxt. Det handlar alltså inte bara om ”industrialism” utan om
     de processer som har lett fram till den och som vi alltså nu måste ändra på. Och eftersom det inte
     räcker med att ”överföra allt kapital till samhället” måste vi diskutera andra möjligheter.
     Systemet måste definitivt vara underordnat de ekologiska realiteterna och ha en tudelning när det
     gäller det samhälleliga finansierings- och fördelningssystemet resp. fria demokratiska företag.
B: Att vi ”snurrar runt” och ”upprepar samma tankegångar” kan bero på att vi försöker förstå dom
     grundläggande orsakssammanhangen till varför våra samhällen fungerar så som dom gör.
     ”Skiljelinjerna går mellan tron på industrisamhällets organisation och någon av de gamla ideo-
     logier och tron på ett nytt samhällssystem med nya ideologiska insikter som ger möjlighet till en
     långsiktig hållbar utveckling.”
     Det slår mig att när jag läser dessa rader och det övriga i inlägget plus dina övriga inlägg så ser du
     inte dom maktstrukturella förhållanden som styr våra samhällen. Bokstavligt talat styr. Att det är
     just dessa förhållanden som är helt avgörande för hur våra samhällen utvecklas. Du nämner visser-
     ligen och håller med om att dessa maktstrukturella förhållanden existerar men om jag tolkar dig
     rätt så betraktar du inte dessa förhållanden som avgörande för dagens samhällsutveckling. Är det
     en riktig tolkning?
     ”Båda dessa ideologier har formats utifrån industrisamhällets logik – ständig ekonomisk tillväxt…”,
     skriver du.
     ”Industrisamhällets logik” har att göra med ägandeförhållanden. Det är ägarna av produktions-
     medlen, kapitalet, som eftersträvar ”ständig ekonomisk tillväxt”. Just denna strukturella ordning
     som vi alla lever i gör att den politiska makten har att ”rätta sig efter” dom beslutsprocesser som
     tas av marknaden. Och som vi vet så sätts marknadens regler utifrån kapitalägandet.
     När du skriver ”industrisamhällets organisation” så får man intrycket av att det är vi människor, i
     våra samhällen, som har ”valt” denna organisering. Att denna organisering skulle ha tillkommit
     utifrån ideologiska tankegångar. ”Industrisamhällets organisation” har ju uppstått genom makt-
     medel, ingenting annat. Penningens makt eller, med andra ord, makten över kapitalet.
     ”… tron på ett nytt samhällssystem med nya ideologiska insikter som ger möjlighet till en lång-
     siktig hållbar utveckling.”
     Men denna ”tro” förutsätter ju att nuvarande ägandeförhållanden upphör! Vi kan komma fram till
     dom mest humana ”ideologiska insikter” som helst. Vad hjälper det om dom rådande maktförhål-
     landena i våra samhällen förblir oförändrade? Är det inte den strukturella orättvisan som måste
     upphöra för att ett nytt samhällssystem skall bli möjligt? Det är här vi skiljer oss åt.
     ”Och miljöfrågorna kommer längre och längre bak i skymundan …”
     Men du, har vi inte uttryckt oss klart i den här frågan? Miljöfrågorna kan omöjligen lösas under
     rådande strukturella förhållanden. Vad betyder det? Jo det betyder att klimat- och miljöfrågors
     lösningar kräver ett nytt samhällssystem. Vilket vi alla strävar efter, eller?
     ”Det skulle också vara en opinionsmässig katastrof att sprida sådana uppfattningar.”
     Har man alltså en ”konspiratorisk uppfattning” när man hävdar att den ekonomiska makten står
     över den politiska? Men detta är ju dagens verklighet! Om jag förstår dig rätt här så menar du att
     det skulle vara en ”opinionsmässig katastrof” att sprida denna uppfattning? Är det så du menar?
     Skall vi inte beskriva den verklighet som vi alla lever i? Eller vill du att verkligheten skall ”förskö-
     nas” så att den inte uppfattas som ”konspiratorisk”?
E: Det verkar finnas, inte bara här utan också på många andra håll, en rädsla för att tala om maktrela-
     tioner, en kanske välmotiverad rädsla för att provocera dem som verkligen har den högsta makten.
     Att försöka bryta detta tabu borde väl vara ett argument för att vi alla borde tala klarspråk om det
     som kan vara den verkliga orsaken till tillväxttvånget – och att på allvar försöka analysera dessa
     orsaker, för att kunna göra någonting åt det. För vi är väl alla här överens om att det just är detta
     tvång som utgör det största hotet mot både miljön och de sociala relationerna, som den sneda till-
     växten gör alltmer ojämlika?
     Om vi alltså har en i mänskliga samhällen inneboende tendens till ökad ojämlikhet och är medvet-
     na om de problem som ojämlikheten ger upphov till borde politiker snarare vara angelägna att
     försöka minska ojämlikheten än att bidra till att den ökar. Men att göra detta (alltså att minska
     ojämlikheten – t.ex. genom att angripa den ekonomiska tillväxtens mekanismer) är ju ”vänster-
     politik” och alltså kontroversiellt för den som vill undvika politiska motsättningar.
     Jag förstår inte hur vi ska kunna undvika en sådan ”politisering”. Så jag föreslår att vi faktiskt tar en
     politisk debatt – för att inte behöva gå som katten kring het gröt när vi försöker hitta en lösning.
B: En ”politisk debatt” som du föreslår är en utmärkt idé!
F: Anser också att diskussionen gått lite i stå och att miljöfrågorna hamnat i bakgrunden.
     Jag tror det kommer vara svårt att få fram ett konkret och detaljerat förslag till ekonomiskt eller
     samhälleligt system. Än så länge har jag inte sett något alternativ som jag känner tilltro till.
     Jag kan tänka mej en rätt besvärande hypotes som sätter rättvisa i motsats till ekologisk hållbarhet:
     Om alla delar solidariskt på vår enorma köpkraft kommer miljöbelastningen bli större därför att en
     stor inneboende konsumtionspotential kommer frisläppas från fattiga samtidigt som reserver som
     idag vilar kommer frisläppas. Värt att prövas? Om det stämmer, hur hanteras detta så att vi inte
     accelererar miljöförstöringen när vi ställer om till mer rättvisa?
     Planekologi – det är nog ett spår att gå vidare på. Att på systematiska toppnivåer budgetera för
     uttag/påverkan. Sedan kan man låta marknadsmekanismer styra inom dessa ramar. Lite som idag,
     men med ett mycket hårdare ramverk som överställs ekonomiska intressen.
E: Först om att ”miljöfrågorna har kommit i bakgrunden”. Det har de kanske, men det beror knappast
     på att vi som har ägnat mycket tid åt systemkritik skulle betrakta miljöfrågorna som mindre allvar-
     liga än de sociala frågorna utan på att det är i de socioekonomiska delstrukturerna av den struktu-
     rella helheten som det största hotet mot denna helhet framför allt är lokaliserat (i första hand dess
     krav på ekonomisk tillväxt) och att det därför är bland möjliga förändringar av denna delstruktur
     som man framför allt bör söka efter åtgärder som kan minska hotet mot miljön (dvs. kraven på eko-
     nomisk tillväxt och den materiella omfördelning i de ekologiska delsystemen som de resulterar i).
     Det finns visserligen förhoppningar (särskilt bland dem som har mycket att vinna på en fortsatt
     ekonomisk tillväxt) om att hitta tekniska lösningar på kretslopp som kan inlemmas på ett sådant
     sätt i ekologiska kretslopp, skapade av ekonomiska tillväxtkrävande kretslopp, att tillväxten kan
     fortsätta utan problem. Problemet med sådana lösningar är att de ekologiska processerna är så oer-
     hört mycket mer komplicerade än de av oss själva kontrollerade sociala processerna, att det är vi
     som måste anpassa oss efter vår miljö snarare än tvärtom. Det enda någotsånär säkra, och akut
     nödvändiga, alternativet är att minska vår förbrukning och förstörelse av viktiga naturresurser på
     ett så förnuftigt sätt som vi är kapabla till. Det är därför det är så viktigt att verka för en övergång
     till sociala system som gör det möjligt att samarbeta om globalt viktiga åtgärder och som inte
     tvingar oss att konkurrera med andra för individuella mål som inte gynnar miljön.
B: F skriver: ”Om alla delar solidariskt på vår enorma köpkraft kommer miljöbelastningen bli större
     därför att en stor inneboende konsumtionspotential kommer frisläppas från fattiga samtidigt som
     reserver som idag vilar kommer frisläppas.”
     Ja här ser man vilken ”fälla” som vi alla har hamnat i. På grund av att den ”rika” västvärlden genom
     århundraden av exploatering och förtryck av övriga världen har skapat sig ”rikedomar” som, mer
     eller mindre, förslavar dessa förtryckta samhällen så ser vi nu det förödande svaret som du
     beskriver. Hur löser vi detta? Jag ser ingen annan lösning än att människorna i våra samhällen, alla
     samhällen, går samman i rörelser som förändrar den strukturella orsaken som har försatt oss i den
     här ”fällan”.
A: I de diskussioner som har förekommit i den allmänna debatten (alltså inte vår diskussion) om
     vilken klimatpolitik som skall föras är det huvudsakligen efter tre inriktningar de gått.
     Den första kan kallas för den industriella fatalismen. Det är mellan internationella avtal mellan
     stater som utsläppen av växthusgaser skall regleras. Endast marginella förändringar av det
     industrikapitalistiska samhällets strukturer behövs. Klimathotet anses inte medföra några större
     förändringar i levnadssätt, ekonomisk tillväxt, resursförbrukning. Med mer anpassad teknik,
     teknikexport, intensifierad forskning, ekonomisk tillväxt, bättre informerade konsumtionsval skall
     klimathotet hanteras. Det är ny teknik, ekonomisk tillväxt och marknadsmekanismen som skall
     göra jobbet.
     Den andra inriktningen kan kallas för den ekologiska omprövningen. Hotet om klimatförändringar
     är inte ett isolerat hanteringsproblem bland andra miljöproblem utan en institutionell kris i den
     industrialiserade världens ekonomiska system. Systemförändringar, beteendeförändringar och
     grundläggande värderingsförändringar är nödvändiga för att möta klimathotet. Politiken åläggs
     uppgifter som att sona den rika världens ekologiska skuld till de fattiga länderna genom att genom-
     föra omfattande nedskärningar av koldioxidutsläppen i de rika länderna samt klimatbistånd. Krisen
     förutsätts kunna hanteras inom ramen för det nuvarande ekonomiska systemet. Med politikens
     hjälp skall det gå att styra marknadsekonomin i miljövänlig riktning.
     Den tredje inriktningen är den mest systemkritiska. Kapitalismens kortsiktiga vinstintressen
     kommer i konflikt med behovet av långsiktiga och omedelbara klimatåtgärder. Den kapitalistiska
     ideologin som lever på att sälja drömmen om en bättre morgondag håller på att ta ifrån oss möjlig-
     heten till just detta. Det finns inom denna inriktning en stark misstro mot det politiska etablisse-
     manget. Det är det underifrån skapade politiska handlandet och opinionsbildningen i folkrörelse-
     form som skall tvinga fram ett klimatvänligt beslutsfattande.
     De inlägg som förekommit i vår diskussion kan i stort hänföras till den tredje inriktningen. Menar
     också att diskussionen har snävat in och innehållit lite av klimat- omställnings- och miljöfrågor.
H: Det jag känner mig besviken över, det är att diskussionen nu går i cirklar och att det känns som en
      gammal vänsterdebatt. Jag uppfattar diskussionen som att den förenklat går ut på att: problemet
      är kapitalismen och lösningen på våra problem är att avskaffa kapitalismen och överföra ekonomin
      i samhällets ägo.
      Jag håller med om att de problem vi har i dag i stort härrör sig till det kapitalistiska nyliberala
      marknadssystemet. Det behöver vi inte orda mer om. Det vi verkligen behöver diskutera är vad vi
      skall sträva efter istället.
      Ingen av de gamla ideologierna hade kunskaper, insikten eller viljan att hantera de ekologiska
      problem vi idag står inför, de formades utifrån de problem som uppstod mellan jordbruks- och
      industrisamhället. De ekologiska problemen och vårt förhållande till naturen ger helt nya dimen-
      sioner till politiken, som gör att vi helt måste tänka om utanför dagens ideologiska boxar. Ett nytt
      samhällssystem kan inte baseras på någon av de gamla ideologierna eller de gamla samhälls-
      systemen som redan visat sig inte fungerar.
      Sedan till frågan om politikernas inflytande kontra kapitalets inflytande över samhällsutveck-
      lingen. Självfallet har kapitalet ett stort inflytande över samhällsutvecklingen. Men det beror också
      på att politikerna av ideologiska skäl beslutat att ”släppa marknaden fri” och införa nyliberalism.
      Och självfallet kan politikerna återreglera och förändra marknadens spelregler. Kapitalet är be-
      roende av politikernas ideologiska välvilja. Här kan politikerna välja andra vägar när de får insikt
      om kapitalismens fundamentala svagheter. Här finns en dubbelhet i argumentationen. Å ena sidan
      är kapitalets makt total, men å andra sidan är hela det kapitalistiska systemet i gungning på grund
      av de politiska, sociala, ekonomiska och de ekologiska kriserna som blir allt allvarligare. Att påstå
      att kapitalet helt styr över politikerna tycker jag därför, för det första är felaktigt och närmar sig ett
      konspirationsteoretiskt tänkande. För det andra är det en opinionsmässig katastrof att hävda detta.
 E: Jag har försökt koncentrera mig på det som jag uppfattar som allra väsentligast att vi kan enas om-
      kring, som t.ex. den industrikapitalistiska tillväxtens tvådimensionalitet, dess dubbla aspekter av
      ökning och snedhet (som beror på att varje enskild enhets strävan efter tillväxt ingår i ett system av
      konkurrerande enheter) med lika allvarliga konsekvenser för de ekologiska systemen som för de
      sociala systemen. Jag vet inte om alla håller med om detta.
      Och det är väl ganska självklart att jag inte tror att det räcker med att bara avskaffa kapitalismen
      för att alla problem ska lösas. Men vi är alltså överens om att kapitalismen inte fungerar och att
      alla försök att skapa kommunistiska samhällen fria från motsättningar har misslyckats, och inte
      heller har förutsättningar att lyckas om man med kommunism menar en centralstyrd diktatur.
B: Angående H:s inlägg: Du säger dig vara besviken över ”…att diskussionen nu går i cirklar…”. Men
     då måste du själv engagera dig i diskussionen och föra fram dom saker som du vill skall diskuteras.
     ”Ingen av de gamla ideologierna hade kunskapen, insikten eller viljan …”
     Det handlar om maktstrukturer. Kort sagt, den som äger mest kapital sätter reglerna för hur våra
     samhällen formas. Och dessa kapitalets ägare bryr sig naturligtvis inte om ”att hantera de ekolo-
     giska problem vi idag står inför”.
     ”Å ena sidan är kapitalets makt total, men å andra sidan är hela det kapitalistiska systemet i gung-
     ning på grund av de politiska, sociala, ekonomiska och de ekologiska kriserna som blir allt all-
     varligare.”
     Ja allt detta beror ju just på att ”kapitalets makt är total”. Precis så som du skriver. Är det då fel att
     påstå att den ekonomiska makten styr över den politiska? Det är ju så verkligheten ser ut.
     Hur kan du säga att mitt påstående ”… närmar sig ett konspirationsteoretiskt tänkande”? Du säger
     ju själv att ”kapitalets makt är total”.
D: Mänskligheten överutnyttjar jordens resurser och förstör sina egna långsiktiga levnadsvillkor.
      Människan har tappat kontakten med naturen och många tror att industrisamhällets tillväxt- och
      konsumtionshets är lyckan. Vi befinner oss både i en yttre kris och en inre kris.
      Min syn är att vi alla är delaktiga och ansvariga för det samhälle vi nu lever i. Min syn är att män-
      skligheten har fantastiska möjligheter till att förändra samhället till det bättre, om vi bestämmer
      oss för detta. Om det skall skapas ett samhälle där vi äkta bryr oss om varandra, har respekt för
      varandra och hjälper varandra kan vi inte skapa detta samhälle genom kamp där någon fiende skall
      besegras. Då blir vi bara kvar i denna typ av samhälle där makt, status, egoism, girighet m.m.
      dominerar. Det vi behöver är att gå från rädsla till kärlek, personligen och som hela samhällen.
      Först då kan vi få en annan typ av samhälle. En mycket viktig pusselbit är att verkligen göra något
      själv, inte bara prata om ett annat samhälle. Det viktigaste är att leva som man lär, att själv
      förändras. Att själv gå mot att bli mer kärleksfull och hjälpsam och mindre egoistisk och dömande.
      Att också t.ex. minska sin konsumtion, minska på sina lån, köpa mer närodlat och ekologiskt.
B:  Hur har det kunnat bli på det vis som du beskriver ”mänskligheten”?
      ”Min syn är att vi alla är delaktiga och ansvariga för det samhälle vi nu lever i”. Inte heller du
      verkar se eller förstå dom maktstrukturella samhällen som vi alla lever i. Ser man inte dessa
      orsaker då anser man att lösningen ligger i ”att bli mer kärleksfull och hjälpsam och mindre
      egoistisk och dömande”.
      Jag frågar som jag tidigare har frågat: Skall den rådande strukturella ordningen gälla? Kan orsaken
      till att ”mänskligheten överutnyttjar jordens resurser och förstör sina egna långsiktiga levnads-
      villkor” bero just på den strukturella ordningen?
E:  Några kommentarer om ett par uttryckssätt som kan verka ”konspiratoriska” och därför kanske
      hindrar oss från att gå vidare.
      Mer nyanserat skulle man istället kunna skriva: De som äger mest kapital hör till dem som har
      störst möjligheter att, mer eller mindre direkt, påverka stiftandet av de lagar som har störst be-
      tydelse för hur våra samhällen utvecklas.
      ”Den ekonomiska makten”, dvs. totaliteten av de möjligheter till påverkan av samhällsutvecklingen
      som det samlade ägandet av produktionsmedel och finanskapital innebär, har avgörande betydelse
      för den politiska maktutövningen. Genom detta inflytande över den politiska makten försvaras
      även den ekonomiska makten av den politiska maktens yttersta maktmedel, polis och militär.
G:  I mitt tycke är de ekologiska utmaningarna, miljöfrågorna, och de sociala frågorna helt oskiljakt-
      liga. Vi utnyttjar redan för mycket av klotets resurser, samtidigt som den fattigaste halvan av
      jordens befolkning förfogar över mindre än 1 procent av alla tillgångar.
     Jag har lite svårt att förstå motsättningen mellan att prata om problemen och att prata om ett nytt
    samhällssystem. Jag tycker ingen verkar föreslå att vi skall ta ett blankt papper och rita upp ett nytt
    samhällssystem, utan alla har förslag som relaterar till det existerande. Och alla förslagen bygger på
    att man har en uppfattning om vad som är fel på det nuvarande. Detta är oberoende av om man tror
    det är kapitalismen, den mänskliga dumheten, penningsystemet eller vår konsumtion. Så jag tycker
    det är naturligt att man kopplar sin problemanalys och bilden av det nya samhällssystemet.
    Att ett nytt samhällssystem kommer att i stor utsträckning handla om våra ekonomiska relationer
    och hur vi organiserar produktionen kan ju knappast heller vara kontroversiellt – det är ju det som
    våra ”samhällssystem” alltid handlat om, oavsett vilken historisk period vi pratar om. Självklart
    kommer det också att handla om de politiska strukturer som ett sådant samhälle behöver och om
    relationen mellan det privata, civilsamhället, marknad, stat, osv.
     Frågor som handlar om våra värderingar mm. blir i det sammanhanget lätt sekundära – eftersom
     ett ”system” faktiskt handlar om organisationen och strukturerna.
      Av någon anledning anses det oerhört provocerande att ha kapitalismen som huvudföremålet för
      problemanalysen. Detta trots att jag samtidigt tycker det verkar som om de flesta tycker att det
      kapitalistiska systemet i sig faktiskt är ett stort problem, bl.a. därför att krav på ränta och vinst mer
      eller mindre innebär krav på ständig tillväxt, därför att den enorma ojämlikheten i sig driver till-
      växt, därför att konsumismen helt klart drivs av företagens behov att ständigt konkurrera och växa,
      därför att det ligger i företagens intresse att använda naturresurser utan att betala för dem eller att
      släppa ut avfall utan kostnad.
H: Jag håller med dig om att de ekologiska utmaningarna, miljöfrågorna, och de sociala frågorna är
      helt oskiljaktiga. Jag uppfattar att de flesta inte bejakar kapitalismen. Ser heller ingen motsättning
      mellan att prata om problemen och att prata om ett nytt samhällssystem. Problemet kan uppstå
      om vi i huvudsak bara pratar om problemen. Därför tycker jag det vore positivt om vi också
      kommer med förslag om vad vi vill ha i ett nytt samhällssystem. Hur skall det kunna se ut?
      Den föreslagna tågordningen är: problem – visioner/förslag – vägen dit.
B:  Vi ser ”problemen”. Alla verkar vara överens om att så som våra samhällen fungerar idag, så kan
      det inte få fortsätta. Om detta är vi eniga.
      ”Visionerna” då? Vad jag förstår så har vi väl alla ungefär likartade visioner om hur vi önskar att
      kommande generationers samhällen skall se ut. Den uppfattningen har jag fått.
      Då återstår ”vägen dit”. Och det är just här som våra åsikter skiljer sig åt. Att det är så det ser vi på
      dom diskussioner som förs mellan oss.
A:  Instämmer i att ett hållbart samhälle med en kapitalism som kontrollerar samhällsutvecklingen
      inte är förenligt.
      Det jag saknar i diskussionerna hittills är idéer till vad människor kan göra för att få den föränd-
      ring vi talar om. Det blir lätt så att människor vill leva på ett klimatsmartare sätt och det är ju bra,
      men det hotar inte kapitalismen som system. För varje år som går där kapitalismen organiserar
      vad som skall produceras, hur det skall produceras, vilka energikällor som skall användas, vad
      människor skall konsumera och vilka som skall arbeta med att producera allt så kommer vi allt
      längre från möjligheterna att skapa det samhälle som vi diskuterar.
     I dagens läge ser jag en mycket viktig fråga vara hur vi skall minska sårbarheten i samhället i bero-
     endet av stora företag, energiförsörjning, matförsörjning osv.

———————————————————————————

A:- Många anser att pengarna och bankerna är roten till allt ont. Men är det så?
B:- Enligt min mening behövs både pengar och banker. Jag förmodar att du menar på vilket sätt
       pengar och banker fungerar idag? Men vem skall då äga dessa pengar och banker? Skall ett fåtal
       äga på flertalets bekostnad, alltså så som det ser ut idag? Nej jag tror vi är överens här.
A:- Kapital tillåts strömma fritt över hela världen. Varför?
B:- Ja, varför tillåts det? Därför att det ligger, så att säga, i den kapitalistiska strukturens agerande
       att lägga under sig allt som det går att tjäna pengar på. Producera så billigt som möjligt och sälja
       så dyrt som möjligt.
A:- Banker borde ägna sig åt att styra över kapital till investeringar som kommer att leda till ett
       hållbart samhälle istället för det som för tillfället är mest lönsamt.
B:- Javisst borde dom det. Men så fungerar inte verkligheten, som vi alla vet. Bankernas ägare drivs
       primärt av en enda anledning och det är största möjliga vinst. Allt annat kommer i andra hand.
       Ett hållbart samhälle finns inte på agendan när ägarna investerar.
A:- Dessutom bidrar banker och regeringar till en kreditstyrd expansion. Hur kan vi komma tillrätta
       med den kreditexpansion som dagens utlåning leder till? Jag tror inte att motkrafterna inom
       finansvärlden och regeringar är intresserade av en lösning.
B:- Jag håller med dig. Motkrafterna har inget intresse av en lösning. Så länge som kapitalet ägs
       utifrån det strukturella förhållande som gäller för oss alla så kommer aldrig prioriteringen att
       gälla samhällets bästa. Är det inte det som vi upplever idag?
C:- Pengar är det viktigaste medlet för beslutsfattning. Om man antar att människor är vinst- och
       nyttamaximerade så kan det nuvarande systemet spridas till att förklara alla människors
       beteende.
B:- Så är det. Och vad beror det då på att det ser ut så här? Är det slumpen som gör att vi agerar på
       detta vis? Nej det är inte slumpen, det beror på den strukturella ordning som vi alla, mer eller
       mindre, tvingas leva under. Den kapitalistiska maktstrukturen ger oss inget val. Man kan säga
       att vi alla måste inlemma oss i maktstrukturens villkor för att överhuvudtaget kunna överleva.
       Denna strukturella ordning föder, så att säga, fram ett ”vinst- och nyttamaximerande”.
C:- Pengar innebär en egendom av makt och kontroll över andra människor.
B:- Alltså måste vi ställa frågan: vem skall äga kapitalet? Du eller jag? Eller vi gemensamt? Jag
       menar det är ju först när vi alla, alltså samhället, äger och tar ansvar över kapitalet som vi får
       möjligheten att kunna styra utvecklingen mot en rättvis och human värld.
D:- ”Vem skall äga kapitalet?” Om du med detta menar: vem ska ha rätten att skapa pengar? Så
       lutar jag åt att flytta den rätten från banksystemet till en statligt kontrollerad myndighet. Om du
       med detta menar att alla äger allt tillsammans så anser jag att mänskligheten inte är redo för
       detta nu.
B:- Med kapitalet avser jag naturtillgångar, arbetskraft och allt det som arbetskraften skapar. Allt
       detta ägs idag av ett fåtal människor. Vilket ju är kännetecknande för just kapitalismen. Skall
       det vara så? Därav min fråga: vem skall äga kapitalet? Alltså en helt grundläggande fråga som vi
       måste ta ställning till.
D:- Men om mänskligheten vaknade imorgon med en annan syn och använde all sin skapandekraft
       till att långsiktigt förbättra balansen med naturen tror jag på en mjuk övergång till en annan
       typ av samhälle.
B:- Här menar jag är det helt nödvändigt att vi förstår uppbyggnaden av den maktstruktur som vi
       alla lever i. Det handlar alltså, i grunden, om kapitalägandefrågan. Eftersom det, så att säga,
       ligger i kapitalismens väsen att prioritera en ständig förräntning av kapitalet så kommer den
       nuvarande maktstrukturella ordningen aldrig att ”vakna imorgon med en annan syn …”
       Istället är det vi, du och jag, som vaknar med en annan syn.
E:- Jag tror också att ägandebegreppet är centralt för hur pengar fungerar, men det är ett begrepp
       som sällan ifrågasätts eller analyseras ingående, trots att det är ett komplicerat dynamiskt
       begrepp som det finns en mängd varianter av. I dess ”rena” form kan man kanske säga att det
       innebär en möjlighet att utan sociala ingripanden utöva oinskränkt makt över det ägda, som
       kan vara allt från död materia till levande djur och människor.
       Vad kan man göra? För det första borde man ifrågasätta möjligheten att betrakta och behandla
       arbetskraften som en vara och för det andra borde det privata ägandet av företag ifrågasättas.
D:- I dagens ekonomiska system är det i praktiken banker som styr skapandet av pengar. Politiker
       sitter i baksätet och kan i huvudsak bara titta på. I dagens tillväxtsamhälle är det ökad konsumtion
       som är drivkraften, inte samhällsnyttan. Världen kommer att behöva flytta fokus från konsumtion
       till att göra stora långsiktiga satsningar på att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Politiker
       måste sitta i högsätet och inte längre bli styrda av bankers och globala företags kortsiktiga
       ekonomiska tänk.
B:- Javisst, det är ju precis så det fungerar. Den ekonomiska makten, marknadens och därmed
       kapitalets stora ägare, sätter reglerna för hur våra samhällen utvecklas. När vi nu är överens
       så här långt, hur tar vi oss vidare? Marknaden drar åt ett håll medan övriga samhället vill
       något helt annat. Den politiska makten är alltså underställd den ekonomiska makten.
       Kapitalets intressen prioriteras, inte samhällets intressen. Skall en del av samhället
       dessutom den mest betydelsefulla och avgörande delen, alltså marknaden, ligga i händerna
       på privata intressen?
D:- Jag håller med om att politiken skall styra och inte de som har den ekonomiska makten. Men
       jag håller inte med om att allt privat kapitalägande skall överföras till ett gemensamt,
       samhälleligt ägande. Det som behövs är ett uppvaknande av befolkningen, en insikt att vi måste
       ställa om och rösta på en ny typ av politiker som inte sätter kortsiktiga jobb och plånboksfrågor
       som högsta mål utan att gå mot ett långsiktigt hållbart samhälle som huvudmålet.
B:  Om jag förstår dig rätt här så menar du att vi, människor i samhället, skall börja inse att vi lever 
      våra liv i strukturell orättvisa? Menar du så? 
D:  Ja vi lever i en strukturell orättvisa. Men det grundläggande problemet som vi måste inse och
       lösa är att vi inte lever långsiktigt hållbart.
A:  Alla verkar hittills vara överens om att kapitalismen i nyliberal tappning kommer att leda till
      förödande konsekvenser för den jord vi lever på. Jag tror på en mycket mer decentraliserad
      ekonomi i kombination med en planmyndighet som skall styra utvecklingen till ett hållbart sam-
      hälle. Vad tror ni?
B:  Ja det tror jag på. En decentraliserad ekonomi där samhället tar ansvaret och står för ägandet av
      kapitalet. Att som nu tillåta att ekonomin ligger i händerna hos ett fåtal stora kapitalägare leder,
      som vi ser, till ett fullständigt sönderfall av våra samhällen.
       Håller fullständigt med om att vi idag inte lever långsiktigt hållbart. Hur gör vi då en nödvändig
       förändring? Jo kapitalägandet måste ansvaras och ägas av samhället. Den kapitalistiska makt-
       strukturen är uppbyggd utifrån sin egen ”logiska” strävan mot en ständig förräntning av
       kapitalet. Det är ju därför som överutnyttjandet av jordens resurser tar sig allt hänsynslösare
       former.
D:   Vad menar du med ”kapitalägandet måste ansvaras och ägas av samhället”? Skall det inte finnas
       privata företag?
B:   Privat företagande utvecklar självklart våra samhällen, därför skall det naturligtvis finnas privata
        företag. Men privat kapitalägande leder till strukturell orättvisa.
       Det samlade kapitalägandet skall inte ansvaras och ägas av ett fåtal människor.
       Detta ägande måste skötas gemensamt av alla människor. Naturligtvis i en demokratisk besluts-
       process. Idag tas ju besluten i marknaden av kapitalägarna. Alltså beslutar ett fåtal människor
       över den delen av samhället som vi kan säga är själva ”motorn” i samhällsbygget. Majoriteten av
       människorna i våra samhällen stängs ju bokstavligen ute ifrån denna viktiga beslutsprocess.
       Mycket odemokratiskt och därmed en stor källa till strukturell orättvisa.
D:  Jag anser inte att privat ägande skall upphöra, utan det skall istället regleras så vi får ett mycket
       rättvisare samhälle än det vi har idag. I slutändan är det människors värderingar som måste
       förändras.
       Du är för privat företagande, men privat företagande ger ju privat kapitalägande?
B:  Vad händer om dagens politiker reglerar det privata kapitalägandet? Jo då kommer naturligtvis
       kapitalet att försvinna fortare än kvickt från samhället och istället investeras eller förvaltas på
       annat håll där den förväntade avkastningen garanteras. 
       Kapitalismens inneboende ”logik” bryr sig inte om människors värderingar. Den bryr sig enbart
       om förräntningen av kapitalet.
       Varför måste privat företagande automatiskt medföra privat kapitalägande? Ja så fungerar det
       idag. Men så måste det väl inte fungera när samhället står som kapitalägare? Företagandet sköts
       av företagaren, med allt vad det innebär. Investeringar och allting som krävs för att driva företaget
       hjälper samhället till med. Överskottet av verksamheten går sedan tillbaka till samhället. Som jag
      ser det så skulle företagsamheten blomstra, som aldrig förr, om entreprenören kunde känna den
      ekonomiska tryggheten med ett helt samhälle bakom ryggen.
E:  Det verkar som om tre begrepp är särskilt besvärliga att använda i diskussioner om samhället:
    ” privat, ägande och kapital”. ”Privat” har väl att göra med den privata sfären kring varje individ.
     Begreppet ”ägande” är problematiskt, särskilt eftersom det innebär en mer eller mindre oinskränkt
     makt som i princip kan omfatta hur mycket som helst, långt utanför den ”privata sfären”.
     Det är också möjligt att äga företag. Detta ägande fungerar nu som ett växande ”kapital”, en gräns-
     löst ökande ekonomisk makt.
B: Det är bra att vi är flera som kan hjälpa till när man ”kör fast” i tankebanorna.
F: Det är inte helt lätt det här med ägande, precis som diskussionen visar. Min poäng är att det inte
     behöver ses som roten till problemet och därför inte behöver i grunden förändras. Det samhället
     istället skulle göra är att bereda väg som uppmuntrar till mer gröna investeringar av både privat
     och offentlig natur.
B: Dagens samhälle har tyvärr inte möjligheten att ”bereda väg”. Och varför inte då? Nej därför att vi
     lever i en kapitalistisk struktur. Kapitalets ägare bestämmer reglerna för hur kapitalet skall flöda i
     samhället. Och kapitalet flödar alltid åt det håll där avkastningen är som störst.
E: Ett större problem än ägandet i sig – som bara är direkt odemokratiskt när det ägda är människor
     eller deras arbetskraft och dess resultat – är förstås den totala ökande materiella produktionen och
      konsumtionen. Men i ett större perspektiv framträder ytterligare ett demokratiskt problem med
      ägandet, även när det ägda inte är människor, och det är naturligtvis fördelningen av det ägda som
      – eftersom ägande innebär makt i proportion till mängden av det ägda – har en tendens att bli allt
      ojämnare hos fördelningen ökar – en exponentiell process. Resultatet av detta är inte bara ökande
      ojämlikhet, utan också en, globalt sett, ökande materiell produktion och konsumtion.
D: Mänskligheten befinner sig nu i ett läge där en omställning kommer att ske! Jag anser att de kriser
      som kommer först och som verkligen kommer att huggas tag i är finanskrisen, klimatfrågan och
      Peak oil. Det vore därför bra om vi diskuterade realistiska lösningar på dessa kriser.
B:  En omställning är helt nödvändig, som du skriver. Vad är orsaken till finanskrisen, Peak oil och
      klimatkrisen? Du nämner dessa kriser vilka, helt riktigt, kommer att bli förödande för oss. Är det
      viktigt att vi försöker förstå varför det har gått så ”käpprätt åt skogen”? Vad är själva orsaken till
      att vi har hamnat i det här akuta läget? Naturligtvis beror det på strukturella orsaker. Är vi överens
      om detta påstående? Om vi nu är det så kommer nästa fråga: kan vi finna, identifiera, denna
      strukturella orsak? Om vi lyckas finna, identifiera, denna strukturella orsak då kommer vi också
      att förstå hur denna strukturella orsak kan lösas.
D: Det gäller att vi inte fastnar i ett oändligt ältande och definierande av problemen utan också
      försöker komma med konkreta lösningar. Det är bråttom med att ta fram och implementera
      lösningar, har vi inga lösningar kan vi inte göra något åt problemen.
      Utöver ”Chicagoplanen och Positive money”, finns det fler konkreta och bra idéer för reformation
      av det ekonomiska systemet?
B:  Vad menar du? Skall vi inte försöka förstå dom problem som är orsaken till att vi nu står på
       tröskeln till total kollaps? Är vi överens om orsakerna? Måste vi inte först förstå orsakerna innan
       vi säger att det är ”bråttom med att ta fram och implementera lösningar”?
       Menar du att ”Chicagoplanen och Positive Money” är lösningen för den kapitalistiska strukturen?
       Tror du att dessa dina ”lösningar” kommer att ge rättvisa åt kommande generationer?
E:  Jag tror också att vi står inför ett omedelbart hot om en förvärrad finanskris och kanske en
      snar kollaps av det finansiella systemet, som tack vare dess inbyggda vinst- och tillväxtkrav nu
      har blivit särskilt instabilt tack vare att tillgången till de resurser som behövs för den etablerade
      varuproduktionen, där oljetillgången har en nyckelroll, har nått kritiskt låga nivåer. Men räcker
      det att inrikta sig på ett förändrat finansiellt system? Det globala ekonomiska systemet inkluderar
      ju alla producerande och konsumerande enheter som interagerar med varandra. Och de
      starkaste aktörerna, de största ägarna snarare än politikerna, har stora intressen som knappast
      sammanfaller med majoriteten av jordens befolkning.
A:  Om vi skall försöka att titta in i framtiden och hur ett samhälle skulle se ut som uppfyller de mål
      vi har diskuterat så tror jag att demokrati och ekonomi i mycket högre grad måste organiseras
      lokalt än dagens globala samhällsekonomi. Där stora investeringar krävs så skulle dessa kunna
      beviljas av statligt ägda banker. Ett privat ägande eller bolagsägande kommer inte att fungera
      i ett läge där ett kapitalistiskt samhälle är i upplösning.
B:  Samhällen skall naturligtvis, så långt det är möjligt, fungera på det viset att allt som vi
      människor behöver för att kunna leva drägliga liv det måste vi själva kunna producera i vårt
      eget samhälle.
G:  ”Demokrati” är oförenligt med ett samhälle som har enorma skillnader och olika typer av
      ojämlikhet. Jag tror roten finns i den strikta delning som vi har gjort mellan politik och ekonomi,
      och där äganderätten har upphöjts till en ”mänsklig rättighet”.
B:  Varför poängterar ”våra” politiska makthavare, gång på gång, att vi lever i ett demokratiskt sam-
      hälle? Jo jag menar, precis som du skriver, att den politiska makten separerar politiken och
      ekonomin i våra samhällen. ”Marknaden sköter sig så sköter vi politiker resten!” Alltså
      accepterar den politiska makten dom strukturella maktförhållanden som vi alla lever under.
      Som strukturen ser ut så är det ju den ekonomiska makten som i praktiken sätter reglerna för
      hur våra samhällen utformas. Den politiska makten är således underställd den ekonomiska.
      I en ”verklig demokrati” så skall självfallet politiken ”stå över” ekonomin.
E:  När det gäller konkreta alternativ till vårt ekonomiska system tycker jag det verkar som om de
      allra flesta anser att pengar inte bör utges av privata banker som lån, utan av en enda central-
     bank. Det tycker jag också verkar mycket förnuftigt. Men som bankerna fungerar nu skulle en
     sådan förändring säkert uppfattas som oerhört hotande, både av dem som har direkta intressen
     i bankerna och av dem som har intressen i de stora företag som på olika sätt är knutna till
     bankerna. En förändring av det ekonomiska systemet skulle därför behöva omfatta också dessa
     företag, inte bara banksystemet.
B: Javisst är det så. Hur går man vidare från det att man bevisligen konstaterar att så som systemet
     fungerar idag, så kan det omöjligen fortsätta att fungera?Vem förändrar systemet? Den politiska
     makten eller den ekonomiska? Nej ingen av dessa kommer att förändra systemet. Vilka kan då
     tänkas förändra systemet? Det finns bara ett alternativ kvar och det är vi själva, människorna i
     samhället.
A: Ett av problemen idag är att politiker och kapitalintressen mer och mer börjar bli sammanflätade
     med varandra vilket gör att demokratin urholkas och politiker får liten legitimitet. För att på-
     verka måste det till en kollektiv rörelse, som är svår att hitta idag.
D: Det är extremt komplicerade frågeställningar vi hanterar och vi kommer inte att komma med ett
      facit på lösningar.
B: När vi nu hanterar ”extremt komplicerade frågeställningar”, som du skriver, så vill jag här föra fram
     lite frågor och påståenden som jag menar underlättar förståelsen för våra dagars strukturellt
     orättvisa samhällen. För att förstå dagens samhälle så måste vi kunna se det historiska förloppet
     som leder fram till dagens samhälle.
     Varför insåg inte människorna för tusen år sedan att den orättvisa struktur som dom levde i måste
     förändras? Eller insåg dom det? Om dom nu insåg det så varför förändrade dom inte struk-
     turen? Kan det ha berott på att maktstrukturen inte tillät någon förändring?
     Dagens samhällsstruktur har vi ärvt från gårdagens maktstruktur. Alltså är dagens struktur även
     den en maktstruktur. I princip så lever vi idag under samma strukturella förhållanden som
     människorna levde i för tusen år sedan.
     Om vi nu godtar denna kortfattade historiska beskrivning så bör vi komma fram till att dagens
     samhällsstruktur inte kan fungera rättvist. Med svaret i hand så ser vi också att detta stämmer.
     Alltså måste det till en strukturell förändring.
     När vi försöker att formulera vilka förändringar som dagens samhälle måste genomgå då under-
     lättar det om vi har det historiska förloppet klart för oss.
A: Vad skulle hända om vi fick en regering som deklarerade att i vårt samhälle skall vi inte ha en
     konsumtion som överstiger det ekologiska fotavtryck som globalt är långsiktigt hållbart? Massor
     med arbetstillfällen skulle försvinna och därmed också människors möjligheter till försörjning.
     Behovet av ett helt annat samhälle skulle vara överhängande. Men hur skall då detta se ut?
B: I den maktstruktur som vi nu lever i så är det självfallet viktigt att kunna se: Vem sitter på makten?
     Vem sätter reglerna för våra samhällen? Det visar sig då att det är inte den politiska makten som
      är den verkliga makten i våra samhällen. Utan det är den ekonomiska makten som formar våra
      samhällen. Man kan säga att den politiska makten har som sin uppgift att förvalta den ekonomiska
      maktens beslutsprocesser.
      Skulle den politiska makten börja ta beslut som missgynnar den ekonomiska makten då väljer
      naturligtvis kapitalets ägare att placera kapitalet i samhällen som anses som ”gynnsammare”.
      ”Massor med arbetstillfällen skulle försvinna …”, som du skriver.
     Hur skall då detta lösas? Samhället måste ta kontrollen även över den ekonomiska delen. Och
     detta måste ske på ett globalt plan. Således räcker det inte med att ett samhälle genomför en
     demokratisk ekonomi samtidigt som andra samhällen lever kvar med den kapitalistiska ekonomin.
D: Vårt samhälle skulle kunna genom regleringar behålla marknadsekonomi och samtidigt skapa ett
      långsiktigt hållbart samhälle, men i en demokrati förutsätter det att människors värderingar
      förändras så att fokus på jobb och kortsiktiga plånboksfrågor ersätts med fokus på att skapa ett
      långsiktigt hållbart samhälle.
E: Några förhoppningsvis klargörande tankar om ägande och pengar. Ägande innebär en av ett
     samhälle accepterad och i princip utbytbar rätt till en hög grad av kontroll över en bestämd del
     av den materia som befinner sig inom det område som samhället som helhet kontrollerar.
     Pengar kan fungera som flyttbara mått på olika ägodelars utbytbarhet och på grund av detta också
     fungera som en tillfällig ersättning för något med motsvarande värde. Pengar är ju ett utmärkt
     medel för att succesivt öka sitt ägande till ursprungligen oacceptabla nivåer genom en serie ganska
     acceptabla transaktioner.
     Jag tror inte att det räcker med förändrade värderingar inom de strukturer som nu reglerar de
     flesta företags agerande för att minska den globala tillväxten. Också dessa strukturer, vilka bl.a.
     bidrar till krav på vinstutdelning måste förändras.
D: Om förändringar inte sker via värderingsförändringar som i sin tur leder till att vi röstar på partier
      som stödjer en övergång till ett långsiktigt hållbart samhälle, hur skall då dessa förändringar gå
      till?
B: Jag tror att en överväldigande majoritet av människorna i samhället önskar sig ett ”långsiktigt
      hållbart samhälle”. Även våra etablerade partier kommer att uttryckligen bekänna sig till denna
      ståndpunkt. Problemet är bara att det är inte den politiska makten som styr våra samhällen. Det
      är den ekonomiska makten som styr.
      En strukturell förändring krävs alltså. Och denna förändring kan bara genomföras av oss, vi
      människor i våra samhällen.
E: Ett ”långsiktigt hållbart samhälle” måste vara en politisk demokrati som främjar demokratiskt
      styrda företag och underlättar en inriktning på samarbete snarare än tillväxtdrivande konkurrens.
      En global rörelse för ekonomisk demokrati tror jag är vad som behövs. Jag tror det finns goda
      förutsättningar för denna rörelse att sprida sig globalt via internationella nätverk.
B: Naturligtvis är det på nätet som rörelsen kommer att få störst genomslag. Det är här vi skall verka.
E: Javisst – så länge det går. Men jag tror vi måste vara medvetna om maktproblematiken i alla sam-
     hällsförändringar. Succesiva penningtransaktioner har varit en ”genialisk” metod att åstadkomma
     en maktkoncentration utan användning av alltför spektakulärt våld. Detta är en tillväxtdrivande
     kamp där varje misslyckande ses som resultatet av en otillräcklig insats av individen själv.
     Är vi överens om att detta borde förändras i riktning mot mer jämlika, demokratiska och mindre
     tillväxtkrävande relationer? Återstår alltså att diskutera hur en sådan förändring skulle kunna
     påbörjas och sedan utvecklas mot mera hållbara förhållanden på ett så fredligt sätt som möjligt.
     För att denna förändring ska bli framgångsrik och inte dö ut behöver ett väl underbyggt idé-
     underlag utarbetas. Att delta i det och att sprida resultatet ser jag som den viktigaste uppgiften.
B: Vår struktur är tillväxtdrivande. När vi inte uppfyller dom kraven så ser vi vårt resultat som
     otillräckligt. Varför gör vi det? Jo därför att vi lever i en tillväxtkrävande struktur. Vi formas i vårt
     tänkande och agerande utifrån dom normer som strukturen har ställt upp. Alltså blir vi miss-
     lyckade individer i den rådande strukturen. Beviset för detta ser vi i missbruk, våld, brottslighet,
     psykisk och fysisk ohälsa.
     Självklart måste vi arbeta för att åstadkomma förändringar inom den existerande strukturen. Vi har
     ju inget annat val. Denna rörelse kommer sedan succesivt att växa till en större rörelse. Ju mer
     den växer ju mer ”övertygande” blir den.
F: Personligen är jag inne på att en viss sned-fördelning av rikedom är bra. Där det ska finnas
     utrymme för den strävsamme samhällsbidragaren att få lite extra i form av kapital (och därigenom
     makt). Men det är kanske inte fullständig socialism ni förespråkar heller?
B: Hur definieras en sådan person? Vem avgör vem som är strävsam? Varför skall någon tjäna mer än
     andra? Om jag förstår dig rätt här så sammanfaller den här synen med dagens syn på ”belöningar”
     till den som producerar bäst? Är vi då inte tillbaka i ”tillväxtsnurran”?
     Angående frågan om socialism: Nej varför skulle vi göra det? Vi måste tänka utanför dom
     strukturella ramar som vi lever i och som vi betraktar det historiska förloppet med. Varför måste vi
     det? Jo därför att dom strukturella ramarna, i allt väsentligt, har varit likadana oberoende av vilken
     ”etikett” vi har satt och sätter på samhället.
D: Så som människan fungerar bör det finnas en viss inkomstskillnad som morot.
B: Ja så fungerar ju vi människor idag, i den struktur vi lever i. Men jag menar att den struktur som vi
      idag lever i är en orättvis struktur. Vilket vi är överens om. När vi nu är överens om att vi lever i en
      orättvis struktur då måste vi ju logiskt komma fram till att denna struktur skall förändras.
      Strukturer är inget statiskt och oföränderligt. Därför tolkar jag ovanstående påstående som att du
      avser hur människan fungerar idag, i vår rådande struktur. I ett strukturellt rättvisare samhälle
      kommer inte en inkomstskillnad att vara moroten. Moroten kommer istället att vara en utveckling
      av dom färdigheter som var och en besitter.
A:  Med de framtida kriser som jag ser framför mig med krisande matproduktion, dramatisk höjning
       av priserna på fossil energi och konkurrens mellan olika ekonomiska maktcentra i världen tror jag
       att samarbete är den enda vägen framåt. Hela den ekonomiska teorin bygger på människosynen
       att människan är en ond djävul som bara strävar efter att tillgodose sina egna ekonomiska
       intressen. Summan av alla dessa egoistiska intressen skall skapa det optimala produktions-
       resultatet. Jag tror att vi kommer att se en utveckling där det blir öar av människor inne i den
       kapitalistiska ekonomin där allt fler människor kommer att hamna utanför försörjning. Detta
       kommer att leda till kollapsande stater.
B:  Visst blir det så som du beskriver den rådande ekonomiska teorins följdverkningar.
      Hur uppkommer en ekonomisk teori? Teorier och i synnerhet ekonomiska teorier utformas utifrån
      synen att rådande ekonomiska system skall vara det system som passar våra samhällen allra bäst.
      Med andra ord så betyder detta att dagens ekonomiska teorier, så att säga, godkänner den
      strukturella orättvisa som det rådande ekonomiska systemet ger upphov till. Ett strukturellt
      orättvist ekonomiskt system kräver en teori som förespråkar denna orättvisa. Det är så som dagens
      ledande ekonomiska teorier uppkommer.
E:  Jag är också rädd att vi kommer att få se en sådan utveckling. Då är det viktigt att det finns grupper
      som kan hjälpa till med det nödvändiga arbetet med att ordna en alternativ försörjning.
B:  Dom förödande scenarier som vi alla ser framför oss – om ingen grundläggande förändring av det
      ekonomiska systemet sker – går tillbaka på den enskilt viktigaste frågeställningen: Vem skall äga
      kapitalet? Vi får inte blunda för denna fråga. Den måste lyftas upp och bli den grundläggande
      fråga som den ju i praktiken är.
E:  Jag håller med om att vem som ska äga kapitalet – dvs, som jag tolkar det, att vem som har den
      avgörande kontrollen över (dvs. ”äger”) produktionsmedlen (dvs. det reala kapitalet), är en ödes-
      fråga som vi inte får blunda för.
      Men jag tror att förändringen måste ske genom en utbyggnad av alternativa strukturer, som kan
      överleva genom att de visar sig vara överlägsna de kapitalistiska strukturerna men utan att hota
      dem direkt.
B:  Du skriver att ”förändringen måste ske genom en utbyggnad av alternativa strukturer”. Här
      skapas en ny tanke! Kan detta genomföras i praktiken? Den kapitalistiska maktstrukturen ”äter
      ju formligen upp oss, in på bara skinnet”. Den nästlar in sig i allt, så länge det ger avkastning.
      Varför skulle kapitalets ägare avstå ifrån något som dom ändå bestämmer reglerna för?
D:  Jag anser att vi är överens om väldigt mycket i våra diskussioner, men att vi också har olika
       åsikter kring privata företag. Jag är helt emot att privata företag skulle förbjudas.
B:  Privat företagande måste uppmuntras och stödjas. Är det någon här som uttalar sig för att
      privata företag skall förbjudas? Däremot skall kapitalägandet ligga under samhället. Ett sådant
      förhållande skulle definitivt underlätta entreprenörsandan i samhället.
E:  Kapitalägarna kommer väl inte att avstå frivilligt. Nu vet vi mer om processer i sociala system, och
      vi som ännu inte är uppätna in på bara skinnet har vissa möjligheter, och alltså ett ansvar, att
      studera de erfarenheter av alternativa strukturer som redan har gjorts och pröva oss fram i mindre
      skala, och sedan försöka sprida och knyta ihop dessa erfarenheter så gott det går och förhopp-
      ningsvis också övertyga en växande andel av tidigare anhängare av kapitalistiskt finansierad
      produktion. Jag tror att detta är omställningsprocesser som måste ske på alla nivåer i samhället,
      först genom ett nätverksbyggande bland dem som är mest engagerade och beredda på att
      försöka hitta lösningar på de svårigheter som kan dyka upp.
B:  Du kan ha rätt! Hoppas det! Kapitalismens accelererande exploatering av allt, inklusive människan
      själv, bevisar ju denna strukturs framtida undergång. Kommer denna undergång att ske utifrån
      någon form av kollaps eller finns det möjligheter att det kan byggas upp alternativa strukturer?
     Det finns någonting grundläggande, som vi inte har fört upp till diskussion. Och det är den
      patriarkala strukturen som ligger som en ”våt filt” över vårt samhälle och alla andra samhällen.
      Den utövar sitt förtryck, mer eller mindre, beroende på i vilket samhälle vi befinner oss i.
      Denna strukturellt orättvisa ordning är den äldsta och därmed ”normgivande” för hur vårt
      samhälle plus andra samhällen byggs upp.
E: Javisst! Och på ett ännu mer allmänt plan kan man väl tänka sig att den patriarkala strukturen
     sammanhänger med behovet av kontroll och rädslan för att förlora den där mannen genom sin
     fysiska styrka i de flesta samhällen har fått ett övertag – men samtidigt krav på sig att konkurrera
     med andra män för att inte hamna i underläge. Här finns bara tre alternativ för den enskilda
     individen eller mindre gruppen: underläge eller konkurrens som i bästa fall leder till ökad kontroll,
     dvs. makt. I en sådan situation måste de möjligheter som en samhällsstruktur med konkurrerande
     aktiebolag ger dem som på något sätt har erhållit en egendom, och därigenom en potentiell makt
     över andra som i sin tur kan användas för att i konkurrens med andra i bästa fall ytterligare öka ens
     egen makt, vara väldigt lockande. Men efter en tid kommer de allra flesta att ha blivit mer eller
     mindre maktlösa i ett samhälle som är mer eller minre diktatoriskt, även om det formellt sett
     fortfarande kan vara en demokrati.
     Vad som har saknats är grundläggande demokratiska relationer också på lägre nivåer i samhället,
     en grundtrygghet i umgänget med andra som ges av och också möjliggör ett mer utvecklat
     samarbete mellan människor och därigenom minskar behovet av kontroll över andra för att inte
     hamna i underläge.
     För att upprätthålla en sådan struktur är aktiebolag finansierade av vinstdrivande banksystem
     definitivt olämpliga. Istället behövs demokratiska företag som visserligen kan startas genom
     privata initiativ, men som, för att underlätta deras samarbete med andra företag och samtidigt
     minska risken för onödiga konkurser av samhällsviktig verksamhet, är finansierade av ett gemen-
     samt, demokratiskt kontrollerat ekonomiskt fördelningssystem.
B: Att dessa saknade demokratiska relationer – den patriarkala strukturen – har kunnat verka i flera
     tusentals år och fortsätter än idag att verka tyder ju på att våra samhällen är märkta av denna
     orättvisa. Denna historiskt gamla strukturella ordning ligger alltså till grund för dagens odemo-
     kratiska ekonomiska maktstruktur.
H: När det gäller vår belägenhet har det framkommit många förslag om vilka problem vi har. Det kan
      vara bra om vi blir något så när överens om vilka problemen är. Men vilka är då problemen?
       Är det vår konsumtion som är problemet, är det vår produktion, är det att vi människor är för
      utifrån styrda och anser oss stå ovanför naturen och har rätten att bestämma över den? Är det vårt
      politiska eller vårt ekonomiska system, är det nyliberalismen, är det den ekonomiska tillväxten,
      är det kapitalismen, är det ägarförhållandet vad gäller kapital, är det äganderätten, är det strävan
      efter vinst, är det odemokratiska strukturer, är det den patriarkala strukturen? Handlar det om
      privata eller offentliga företag som är problemet, vårt skattesystem, bankers rätt att skapa pengar
      genom lån, är det att vi använder oss av pengar, är det den ojämna fördelningen av jordens
      resurser, staters konkurrens och krigande om jordens resurser, handlar det om imperialism? Är
      problemet att vi inte håller oss inom de givna ekologiska ramarna som vår planet ger oss? Är det
      våra värderingar som styr samhällsstrukturen eller är det samhällsstrukturen som styr våra
      värderingar? Är människan egoistisk eller altruistisk?
      Mitt svar på denna uppräkning av problem är att alla är relevanta på något sätt. De är delproblem
      som alla hänger ihop och som tillsammans bildar vårt nuvarande samhällssystem.
     Eftersom vår kultur är ett undersystem till naturen kan vi också analysera vår kultur och vårt
     samhälle utifrån en ekologisk helhetsanalys. Det är då vi kan förstå att det inte finns några enstaka
     företeelser i samhället som kan förklara hela vår nuvarande situation.
     Vad kan vi då kalla det samhälle vi vill lämna och det nya samhälle som vi strävar efter? Jag vill
      kalla det ”Från industrisamhället till det ekologiska samhället”. Industrisamhället, menar jag, har
      en bred betydelse som innefattar både det politiska, ekonomiska systemet och vårt sätt att
      konsumera och producera, ja hela vårt försörjnings- och ”överlevnadssystem”. Det handlar om att
      vetenskapen, tekniken, maskinerna och industrierna inte skall användas för att utarma jordens
      resurser. De skall användas i hela mänsklighetens tjänst inom de ekologiska ramar som naturen
      sätter.
B:  Vilka är problemen? Du för fram en mängd frågor som har med ”problemet” att göra. Och jag
      menar att det finns grundläggande svar.
      Vad är det som driver våra samhällen, så som dom ser ut idag? Jo det är den ekonomiska  sektorn
      i strukturen som driver våra samhällen. ”Det är pengarna som styr världen”, säger vi. Eller hur?
      Om vi är överens om detta påstående då kan vi gå vidare och undersöka vem eller vilka som
      fattar besluten i den ekonomiska sektorn. Vad finner vi då? Jo vi finner att besluten i den
      ekonomiska sektorn, marknaden, baseras utifrån mängden kapitalägande. Alltså att dom
      avgörande besluten i marknaden och därmed för samhällena, som helhet, tas av människor
      baserade på deras kapitaltillgångar. Är vi fortfarande överens?
      Vad får detta då för följder? Följden blir att kapitalets förräntning prioriteras. Samhällenas och
      naturens välbefinnande kommer därmed i andra hand. Vilket ju bevisas när vi idag analyserar våra
      samhällen.
      Du ställer en mycket viktig fråga som vi har två skilda svar på. ”Är det våra värderingar som styr
      samhällsstrukturen eller är det samhällsstrukturen som styr våra värderingar?” Det är just i denna
      din frågeställning som vi inte kommer fram till samma svar.
      Du menar att det är ”våra värderingar som styr samhällsstrukturen”. Jag menar att det är
      ”samhällsstrukturen som styr våra värderingar”. Eftersom vi lever i en maktstruktur så utformas
      våra samhällen på ett sådant sätt att det skall ”gynna” den rådande strukturella ordningen. En
      maktstruktur kan ju omöjligen utformas på ett sådant sätt att det missgynnar den rådande
      ordningen. För att kunna förändra denna maktstruktur till att bli mer rättvis så måste ju dom
      grundläggande ”byggstenarna” i strukturen förändras. När det nu är besluten som tas i den
      ekonomiska sektorn, marknaden, som är grundläggande för våra samhällens uppbyggnad så är
      det just här som den avgörande förändringen skall ske. Vem skall äga kapitalet? Detta är den
      avgörande frågan för våra samhällens framtid.
     Om jag förstår dig rätt så menar du att våra samhällens framtid hänger på att ”våra värderingar”
      förändras till det ”bättre”. Att, så att säga, maktstrukturen försvinner om vi bara lyckas att sam-
      fällt förändra våra värderingar. Har jag förstått dig rätt?
F:  Jag är helt med på att det finns mycket som är fel med dagens kapitalistiska system som innehåller
      för mycket orättvisor och mekanismer som tenderar att bli destruktiva för miljö och samhälle.
      Dock är det inte pengarna som styr, utan dom människor som sitter på makten att styra pengarnas
      omsättning. Det finns en överrepresentation av människor med empatibrist i dessa makt-
      positioner. Men det finns också välgörare i denna position.
B:  Det är klart att det är ”dom människor som sitter på makten att styra pengarnas omsättning” som
      styr och ställer. Har jag formulerat mig så oklart att detta inte framgår? 
G: Ett system som är byggt på ojämlikhet och exploatering blir aldrig bra. På samma sätt som det
     aldrig blir bra med diktatur, hur upplysta och snälla de än månne vara. Vi måste ha modet att
     faktiskt tala om vad som är det grundläggande felet, roten till det onda. Vilket ju är kapitalismen
     som samhällssystem.
E: För de som har och önskar mer makt har väl egentligen en tillväxtbefrämjande frihet varit 
     viktigast, och jämlikhetssträvan och solidaritet snarast ett hinder, medan det för de mindre
     mäktiga har varit viktigast att i första hand sträva efter jämlikhet och solidaritet som en förut-
     sättning för att få ökad frihet för de allra flesta. Enligt min uppfattning är detta den avgörande
     skillnaden mellan politisk höger och vänster. 
B: Ja enligt både den ekonomiska och politiska makten skall detta betraktas som en frihet. Man kan
     också säga: friheten till kapitalägandet. Då uppstår frågan: skall detta betraktas som en frihet?
     Enligt makten så skall det bevisligen tolkas så men ur ett strukturellt rättvist synsätt så leder
     denna ”frihet” till orättvisa.
     Makten har, i alla fall kortsiktigt, lyckats manipulera oss att acceptera den tillväxtbefrämjande
     friheten som just en frihet. För makten är naturligtvis detta frihetsbegrepp oerhört viktigt.
 

—————————————————————————-

Menar du att vi inte ska ifrågasätta den kapitalistiska strukturen?
 Jag tolkar det som att du anser att lösningen ligger i att ”justera” den. Är detta en rätt tolkning? Enligt dig så ska vi ”vrida” den rådande strukturen tillbaka ett antal generationer och på så vis kunna få en humanare kapitalism.
Men hur ska nu detta kunna gå till? Du svävar runt  svaret i den här frågeställningen. Sammanfattningsvis så kommer du fram till att om vi alla hjälps åt och börjar tänka långsiktigt så bör vi kunna komma fram till att dagens kapitalism kan byggas på ett humanare sätt. Har jag tolkat dig rätt här?
Alltså är vi eniga om att dagens kapitalism är inhuman och att den därigenom skadar våra samhällen. Våra åsikter skiljer sig åt när vi börjar diskutera hur dagens kapitalism skall kunna ersättas av någonting humanare. Du säger att vi ska utveckla dagens kapitalism till en humanare kapitalism, på alla plan. Jag säger att vi ska avveckla dagens kapitalism för att komma närmare en strukturell rättvisa.
Min fråga blir då: Förstår du kapitalismens ”logik”? Kapitalismens logik följer ju en, man kan säga, på förhand utstakad linje. För kapitalets ägare prioriteras en sak och det är det investerade kapitalets förräntning. Detta är kapitalismens logik. Om kapitalets ägare inte kan se förräntningsmöjligheter på sitt eventuella framtida investerade kapital då finner naturligtvis ägarna ingen anledning att investera i den reala ekonomin. Istället investeras kapitalet i finansiella spekulativa ”projekt” eller så placeras kapitalet i banker med förmånliga regler och räntor.
Detta betyder alltså att när samhället försöker att begränsa kapitalets ”rörelsefrihet”, att göra kapitalismen ”humanare”, då kommer självfallet ägarna att hålla ännu hårdare i sitt kapital. Att alltså tro att kapitalismen kan göras ”humanare” blir en omöjlighet.
I kapitalismens logik ligger då att exploatera allt, så långt det bara går. Och då menas bokstavligen allt.
Därmed så kan bara kapitalismen gå åt ett håll. Nämligen mot en alltmer inhuman struktur. Detta är den rådande strukturens logik. Vilket ju bevisas, med all tydlighet, när vi studerar den.

———————————————————————

Det humana logiska tänkandet sätts ur spel när den strukturella orättvisan etablerar sig i våra samhällen. Alltså så som det ser ut idag.
Följden av denna vår verklighet medför sålunda att vi inte kan ta humana logiska beslut.
När vi nu lever våra liv i denna verklighet så kommer viktiga samhälleliga beslut aldrig att kunna leda till strukturell rättvisa för någon av oss. Kan vi förstå att det är så vi lever våra vardagsliv?
Med dessa fakta för ögonen så kan vi inse att den nuvarande politiken naturligtvis aldrig heller kan leda till rättvisa samhällen. Det blir då också förståeligt varför politiker aldrig ifrågasätter den strukturella ”ramen”. Politiker agerar ”innanför ramen” och både vi och ”våra” politiker tror att denna ram är den strukturellt rätta.
Är det av detta möjligt att förstå att politiska ageranden ytterst syftar till att ”stärka” den rådande strukturen? Verkligheten visar oss just detta agerande då toppolitiker träffs och besluten tas med målsättningen att rädda dom finansiella kriserna med skattepengar.
Hur skall dagens politik annars utformas? Den strukturella ordningen ser ju ut så här, då finns inga alternativ för den rådande politiken.
Att komma med påståenden om att vi lever i strukturell orättvisa kan inte den aktuella politiken ta notis om. Det ligger, så att säga, inte på en politikers bord.
Vi får protestera, göra uppror och kräva än det ena än det andra. Vad bryr sig den administrativa makten om det? Dom kan inte göra någonting. Man kan säga att dom är fastbundna innanför ramens spelregler. Men självfallet i den egna tron att dom inte är fastbundna. Därför agerar dom så som det ”krävs” för att få våra samhällen att snurra. Och därmed så är dom övertygade om att dom tar rätt beslut. Alltså att stötta upp våra samhällen, med alla medel.
Kanske vi ändå förstår att det blir ett omöjligt projekt för politiker att kunna lösa alla dom kriser vi nu är mitt uppe i? Dessa kriser kan, som sagt, politiker i dagens strukturella system inte lösa. Detta blir en omöjlighet.
Stannar det humana logiska tänkandet vid en vision? Det gör nog det såvida vi inte själva organiserar oss på en global nivå för en massrörelse.

——————————————————————————————-

När du ställer frågor i en organisation som uppfattas som kontroversiella eftersom denna organisation saknar dessa frågor på sin ”agenda” då uppfattas du som obekväm. Det spelar ingen roll om dessa frågor är högst berättigade. Du saknar, så att säga, legitimitet att överhuvudtaget ställa dessa frågor.
Och för du dessutom fram påståenden som är diametralt motsatta det organisationen står för då skall du inte alls yttra dig. Att det bevisligen går att styrka riktigheten av analysen i dina påståenden, tas det ingen notis om.
”Man yttrar sig helt enkelt inte så som du gör!”
Vad vill jag säga med dessa rader? Jo jag vill få fram att grundläggande frågor och påståenden aldrig kommer på tal i varken ekonomiska eller politiska maktcentra. Även om dessa frågor och påståenden  visar sig vara helt avgörande för våra samhällens framtid.
Hur skall vi tolka maktens ignorering av dom grundläggande frågorna och påståendena angående våra samhällens framtid?
Vi skall tolka det så att makten överhuvudtaget inte är intresserad av våra samhällens framtid. Maktens intressen begränsas till vad som sker här och nu. Jag menar, tänk dig, om delar av den politiska makten börjar ifrågasätta det system som dom är satta att förvalta och administrera. Hur skulle det se ut? Dessa delar av den politiska makten kommer ju då att gräva sin egen politiska död.
Skulle dom vara beredda att offra sina egna privilegier? Nej naturligtvis inte. Att ifrågasätta den rådande strukturella ordningen finns det därför ingen anledning att göra.
Därför måste vi vara medvetna om att den politiska makten aldrig kommer att kräva en förändring av dom rådande strukturella förhållanden som vi lever i.

————————————————————————–

Javisst så här är livet. Du känner inte till något annat. Vill du överleva så måste du, på något sätt, komma över pengar så att dom täcker dagens och helst morgondagens behov. Annars blir det svårt.
Hur du kommer över dessa pengar är naturligtvis upp till dig att fixa. Om det går ”lagligt eller olagligt” till är ju en annan sak. Huvudsaken är att pengarna kommer in.
Vad som skall anses som ”lagligt eller olagligt” är, som vi vet, en tolkningsfråga. Det som är lagligt här kan vara olagligt där och vice versa. Lagar och regler formuleras ju alltid utifrån maktens behov. Vilket kanske inte var någon nyhet, eller?
Om makten formulerar lagar och regler som, så att säga, slår fast att den rådande strukturella ordningen är den ordning som skall gälla då är det dessa lagar och regler som var och en har att rätta sig efter oavsett om dom är ”lagliga eller olagliga”.
Lagar och regler, när det handlar om strukturella förhållanden, skrivs inte utifrån en human rättvis syn på saker och ting. Om nu någon skulle tro det.
Men tillbaka till överlevnadsproblematiken. Den att du själv måste fixa pengarna för att kunna överleva.
Är det svårt att kunna tänka sig förbi det här strukturella förhållandet?
Jo jag kan förstå att detta är svårt. Varken den ekonomiska makten eller den politiska tänker i dessa banor. Så då kan man ju inte begära att alla vi andra skall ta till oss ett ”förnuftigare” tankesätt. Om inte ”våra” politiker kan ta till sig ett humant tankesätt så kan väl inte vi heller ta till oss det?
Men om vi nu ändå försöker ta oss förbi den rådande strukturella ordningen och formulera frågan: Finns det något annat sätt att kunna överleva i våra samhällen än att det är upp till var och en att jaga pengarna? Om vi lyckas förmå oss själva att nå fram till denna frågeställning då har vi, så att säga, redan kommit fram till att den rådande strukturella ordningen är inhuman och därigenom orättvis.
För vad kommer vi fram till angående frågan om det är möjligt att kunna överleva i våra samhällen på annat sätt än att var och en själv jagar pengarna? Om vi istället tänker oss att alla pengarna, kapitalet, i våra samhällen ägs av samhällena själva hur förändrar det våra möjligheter att kunna överleva morgondagen?
Är tanken alltför främmande? Ja den bör ju vara det eftersom frågeställningen aldrig kommer på tal. Och varför kommer den då aldrig på tal? Svaret är enkelt. Frågan kullkastar ju hela den strukturella ordningen som vi lever i. Den ekonomiska makten skulle ju förlora sin maktposition i samhället om frågan realiserades. Naturligtvis så är det därför som frågan aldrig blir en fråga.
Allt som ifrågasätter den strukturella ordningen skall helst tystas ned. Förstår vi att det är så det fungerar? Det som aldrig tas upp och diskuteras av vare sig den politska makten eller den ekonomiska makten skall självfallet inte diskuteras runt om i samhället. Det blir en icke-fråga.
Så därför skall vi fortsätta att leva våra liv som dom nu levs. Du måste fortsätta att jaga pengarna för att kunna överleva. Strukturen påbjuder detta.
 

——————————————————————————–

”Du sitter på kapitalet och funderar vad du skall använda det till. Skall du lägga det i madrassen? Eller skall du använda det till spekulation? Det är ju spännande att satsa på diverse spel. Allt ifrån dom många möjligheter som dagens börshandel har att erbjuda till dom spänningskittlande spelen som spelbolagen frestar dig med. Eller kanske du rentav skall investera ditt kapital i så kallade tillväxtbolag? Det kan ju vara nog så spännande att följa bolagens tillväxtutveckling. Sedan finns det ju så kallade säkra placeringar i diverse statspapper. Men här erbjuds ju ingen spänning.
Du funderar över dom mängder av allternativ som står till buds. Dina rådgivare framlägger än det ena och än det andra. Du är minst sagt en högintressant person på marknaden, tack vare ditt kapital.
Det är ju du som har avgörandet i dina egna händer. Ingen annan har möjligheten att bestämma vad du vill göra med dina hundratals miljoner. Du är ägare av dessa pengar. Dom är dina. Du gör vad du vill med dom.
Känns det inte fantastiskt att ha ansvar över så gigantiska penningsummor? Du framstår ju som en kung i ditt samhälle. En kändis som vi alla ser upp till. Vilken lycka du måste känna som besitter denna enorma ekonomiska makt.
Har du tänkt på att du rent av skulle kunna skänka bort stora penningsummor till organisationer som hjälper fattiga människor? Ditt anseende skulle höjas väsentligt. Ja du skulle framstå som ett helgon i vårt samhälle.
Men egentligen så är det ju inte ditt problem att människorna som bor några kvarter bort lever på marginalen. Vad skall du göra åt den saken? Det är ju samhällets problem. Nej behåll du dina pengar och använd dom till något lukrativt och spännande.
Vi har ju för tusan skatter här i vårt samhälle och det är väl tänkt att dessa skatter bland annat skall användas till att bistå dessa stackare. Egentligen så är det väl upp till var och en att fixa sitt liv. Lyckas man inte få till en dräglig tillvaro så är det inte mycket mer med det. Livet är ju så. Det är inget som vi kan göra något åt. Och du betalar ju skatt som alla andra. Samma sak med dina företag. Staten skall vara tacksam över att det finns sådana människor som dig.
Det har ju till och med blivit så att kommunerna mer eller mindre slåss om dina företag. Dom erbjuder ju dig att etablera när det uppstår, så att säga, växtvärk i dina företag. Du behöver inte ens tänka på att lägga ut pengar för att bygga dom lokaler som krävs vid en eventuell företagsexpansion.
Tala om att vara efterfrågad. Och det är väl klart att vi förstår att du vill försöka minimera dina skatteutgifter så mycket som möjligt. Du har ju självfallet experter på sådana frågor. Dom ser naturligtvis till att allt går lagenligt tillväga. Du har ju anställt dom för att dom skall göra sitt jobb, eller hur?
Klart att du förtjänar att leva bättre liv än oss andra. Dina företag ger jobbtillfällen i vår kommun. Utan dig och dina företag så skulle det naturligtvis inte kunna komma in så många skattekronor. Det är solklart att du förtjänar att ha det bättre än övriga som bor här i samhället.
 Du har skapat dig en förmögenhet. Med dina egna pengar har du byggt upp hus runtom i världen. Åk iväg du och vila upp dig i värmen. Det är inte mycket att säga om det. Gör som du vill. Inte har vi med det att göra. Att du köper hus, båtar och fina bilar det är ju din ensak. Det är ju så livet fungerar. Du har rätten på din sida.
Vårt samhälle är ju så här. Var och en får väl försöka att ordna det så bra för sig själv som det bara går. En del lyckas bättre än andra. En del lyckas sämre än andra. Vad kan vi göra åt det? Det är upp till var och en att ta tag i sig själv om man vill komma någonstans här i livet. Så ser ju vårt samhälle ut. Hur skulle det annars se ut? Samhället skall vara så här. Var och en sköter sitt eget. Det är så vårt samhälle har byggts upp och det är så våra samhällen skall fortsätta att fungera.
Hela vår historia ser ju ut på det viset. Detta går inte att ändra på. Vi är dom vi är. Somliga är mer driftiga än andra. Många är nöjda med att bara gå till arbetet och utföra sitt jobb medan andra är mer drivande och vill utveckla saker och ting. Dessa kreativa människor förtjänar att ha det bättre än vanliga arbetare. Utan dessa driftiga personer kommer företagen att förfalla. Hur skulle detta se ut för alla anställda? Alltså förtjänar dom som leder företagen högre inkomster. Och vi får inte glömma dom som satsar eget kapital i företagen. Dom som investerar miljoner i företagen gör ju detta för att dom skall få tillbaka, med ränta, på sitt investerade kapital. Ett annat synsätt vore ju otänkbart. Eller hur?
Det förstår väl var och en att om man investerar pengar i vad det än är frågan om så gör man ju det för att tjäna på det hela. Det är ju så allt är uppbyggt. Samma sak är det ju med dom banker som lånar ut pengar till diverse projekt. Självklart så lånar dom ut dessa pengar till en viss ränta. Det är ju denna ränta som dom skall tjäna på. Allt handlar ju i grund och botten om att tjäna pengar. Det är detta som allting går ut på. Du satsar med förhoppningen att vinna tillbaka mer än du satsat. Svårare än så är det inte. En del vinner medan andra förlorar. Så är livet. Det är väl inte så mycket att resonera om. Ett samhälle kan inte fungera på ett annat sätt. Det är denna drivfjäder som skjuter samhället framåt. Vi får acceptera att det blir vinnare respektive förlorare i dessa ständiga marknadsuppgörelser. Och som sagt detta driver samhället framåt.
 
Ideologi och ideologi. Vad är ideologi för något? Inte skiljer sig våra etablerade partier ideologiskt  från varandra. Alla är ju ense om att vårt samhälle skall se ut som det nu gör. Marknaden skall skötas av näringslivet. Alltså det privata näringslivet. Och eftersom nu våra politiska partier har en gemensam syn i den här frågan så kan man väl säga att detta är en ideologi som inte skall förändras. Det finns liksom ingen mening med att debattera en sådan självklar sak.
Vi har det ju bättre här i landet än vad dom flesta har i sina länder. Just detta faktum borde väl bevisa att vårt samhälle fungerar som det ska.
Det var länge sedan vårt land var indraget i något krig. Vi har hållit oss neutrala och inte blandat oss i stormakternas käbbel.
 Och på arbetsmarknaden fungerar det lugnt och fint när vi jämför oss med utlandet. Där demonstreras det och strejkas det var och varannan dag. Nej hos oss verkar det som om arbetsgivare och arbetstagare verkligen förstår hur samspelet skall fungera.
När vi åker på semester utomlands då får vi ju se hur illa ställt det är i många länder. Eller hur? Vi ser tiggare på gatorna och vi ser hur prostituerade bjuder ut sig. Vi ser hur sopor slängs till höger och vänster. Nej dom verkar ha det betydligt sämre än vad vi har det.
Så varför skall vi ifrågasätta vårt eget samhälle? Vi lever ju i rena paradiset om vi jämför oss med dom flesta andra samhällen.
 
Har du aldrig funderat på att förlägga en del av dina företags produktion i utlandet? Dom har ju nästan ingenting i lön där borta. Och så är dom inte så förbaskat noga med utsläppen, som dom är här hemma. Du borde kunna få ut mera i vinst om du etablerar dig där borta.
Producera i utlandet och sedan säljer du varorna här hemma. Betänk också att du inte behöver ha något tjafs med fackföreningar. Nej det finns nog enbart fördelar med att etablera sig utomlands.
Människorna köar ju för att få ett jobb. Du gör alla lyckliga vid en etablering utomlands. Från chefer till enkla arbetare så kommer dom att välkomna dig.
 
Nej dom som kritiserar det privata kapitalägandet vet förmodligen inte vad dom talar om. Världen har ju fungerat så här under väldigt lång tid och vi har väl aldrig haft det så bra som vi har det just nu. Och det är inte bara vi i vårt samhälle som har fått det bättre, man har ju fått det bättre i stort sett överallt. Att det sedan finns mycket elände kvar, runt omkring, det måste man liksom räkna med. All tillväxt kan ju inte gå på räls överallt. Men även i dom fattigaste av länder så kommer det, sakta men säkert, att bli bättre. Tro mig!
Angående det privata kapitalägandet så får vi heller inte glömma hur det gick med dom stater som blev kommunistiska diktaturer. Här kan vi tala om rena rama haveriet för dessa stater. Nej sådana system vill vi inte uppleva igen. Dessa diktaturstater styrdes ju med järnhand av en liten elit. Alla former av demokratiska rättigheter tystades ner med våld. Folk med avvikande åsikter tystades för alltid.
Människor måste få vara fria att kunna göra som dom vill. Och vill människor starta företag så måste dom få göra det. Kan man sedan tjäna pengar på denna företagsamhet så är det ju bara ett bevis på att man har lyckats.
På vad sätt skulle det vara bättre om samhället stod som ägare av kapitalet? Entreprenörsandan skulle ju försvinna direkt. Dom satsar ju både eget och lånat kapital med avsikten att deras projekt skall lyckas. Lyckas det hela så tjänar dom naturligtvis pengar och misslyckas projektet så riskerar dom att förlora kapital. Men så är ju livet. Alla kan inte vara vinnare.”
 

—————————————————————————

DET MAKTEN TÄNKER KAN INTE IFRÅGASÄTTAS
 
 
Går vi tillbaka ett antal århundraden så ryggar vi inför det tänkande som behärskade vårt samhälle. Krig, sjukdomar och ett allmänt elände är ju den bild vi har framför oss när vi försöker sätta oss in i den tidens strukturella ordning. Och eftersom tänkandet följer strukturen så bör ju följaktligen tänkandet vara lika eländigt som samhällslivet.
Det strukturella tänkandet är som vi nu vet ett makttänkande. Det är maktens män som sätter spelets regler för vad som gäller i samhället. Om maktens män har för avsikt att starta krig så krävs det ett ”krigiskt tänkande” som genomsyrar samhället. Det krävs ett tänkande som är uppbyggt utifrån en hierarkisk maktstruktur. Det kungen och hans närmaste beslutar det kan inte ifrågasättas. Skulle detta ifrågasättas så blir följden en direkt dödsförklaring.
Det är i denna strukturella orättvisa som dåtidens tänkande gör sig gällande. Alltså när makten bara har ett för ögonen, att med krigiskt våld utöka sin makt då blir naturligtvis människorna i samhället lidande av denna ologiska prioritering. Man kan säga att makten skor sig på folkens bekostnad. Och så såg det ju ut i vårt samhälle för ett antal hundra år sedan.
 
Jag påstår också att vi baserar dagens tänkande på gårdagens. Med gårdagens så avser jag alltså ett antal hundra år tillbaka i tiden. Jag menar att vi skall inte tro att dagens tänkande kan frikopplas ifrån gårdagens. Ett tänkande kan ju omöjligen uppstå utan vidare. Ett tänkande kräver en historisk bakgrund. Det är därför som jag menar att vi tänker så som strukturen har ”lärt” oss att tänka. Utifrån detta faktum så kan vi dra slutsatsen att tänkandet inte kan vara objektivt, eller om vi vill kalla det fritt. Vi är hänvisade att tänka inom dom ramar som strukturen, så att säga, ställer upp. Vårt tänkande idag baserar vi följaktligen på det tänkande som gällde förr.
Av denna anledning så är jag intresserad av att undersöka tänkandet för ett antal hundra år sedan. Jag kallar det för dåtidens tänkande. Dagens tänkande menar jag att vi har ärvt från denna tid. Och som jag nämnde ovan så präglades vårt samhälle av krig, våld, sjukdomar, fattigdom och djupa klasskillnader. En religiös fanatism hade dessutom tagit strupgrepp över våra samhällen.
Samhällsstrukturen är rakt igenom hierarkiskt patriarkal. Maktens män sitter på den totala makten i samhället. Det är både den ekonomiska makten och den politiska makten som har besatts av en liten klick män. Dessa sitter på toppen av den hierarkiska pyramiden.
Våra samhällen styrdes alltså, som vi säger, på ett diktatoriskt sätt. Och dom styrande utsåg sig dessutom till gudar över ”sina” samhällen. Till sin hjälp så har dom förutom våldsapparaten även den religiösa ideologin. Religionen upphöjer maktens män bokstavligen till skyarna och sänker ner folken till djävulen.
 
Hur tänker då människorna i dessa samhällen? Kan överhuvud taget ett någorlunda förnuftigt tänkande få fäste i en sådan strukturell miljö? Nej det går naturligtvis inte. Dom tänker ju så som strukturen fungerar. Precis som vi själva tänker i vår egen struktur.
På grund av strukturens hierarkiska och patriarkala uppbyggnad så är det alltid maktens direktiv som följs. Ett tänkande som utmanar makten tolereras inte. Människorna vet sin plats och att kunna tänka utanför den ram som strukturen skapar blir en omöjlighet.
Man kan säga att tänkandet cementeras. Tänkandet kan inte utvecklas när den oinskränkta makten får råda. Samma tänkande ärvs således vidare från generation till generation.
Befinner du dig högt upp på den hierarkiska maktpyramiden så tänker du utifrån den maktposition som gäller. Tillhör du dom som befinner sig på samhällets botten så gäller ett helt annat tänkande, men ändå ett slags accepterande av maktens tänkande.
Hur skall en sådan struktur kunna förändras åt det humanare hållet när makten i samhället inte accepterar en förändring? När människan förslavas både fysiskt och ideologiskt då är i princip hoppet ute. Jag menar att ungefär så såg dåtidens tänkande ut.
 
HUR SER VI IDAG PÅ GÅRDAGENS TÄNKANDE?
 
När vi idag betraktar dåtidens samhällen så påstår jag att vi i allmänhet ser på dessa samhällen som oerhört inhumana. Vi i vårt samhälle anser oss leva ”bättre” liv än människorna gjorde under dåtiden. Vi skulle inte vilja byta liv med dom. Och javisst kan man väl påstå att livet i vårt samhälle idag känns lättare att leva än livet i dåtidens samhälle. Med tanke på allt elände som dåtidens människor fick utstå i vårt samhälle, vill nog ingen av oss byta.
Att människor har det lika djävligt i andra samhällen, runt omkring oss idag, det vet vi. Men om vi nu håller oss till vårt eget samhälle så är levnadsvillkoren bättre idag.
Ser vi det som en självklarhet att vi idag anser oss som mer ”förnuftiga” än då? Vad baserar vi i så fall detta på? Ja kan vi anse oss som mer logiska idag än då? Har vi så att säga en bättre bild av hur våra samhällen fungerar än vad dåtidens människor hade? Förstår vi vårt samhälle bättre än vad dåtidsmänniskorna förstod sig på sitt samhälle?
Om vi svarar ja på frågan då betyder det att människorna i framtidens samhällen har en mer logisk syn på sitt samhälle än vad vi har om vårt. Eller hur? Vi blir ju dåtidens samhälle för framtidens människor.
Vad vill jag säga med detta? Jo jag vill säga att det logiska tänkandet vinner mark på bekostnad av det ologiska tänkandet, sett i ett längre tidsperspektiv. Det som förkunnades som sanning för ett antal århundraden kan vi idag bevisa som osanning. Och det som vi idag betraktar som sanning det kommer i framtiden att kunna bevisas som osanning.
Nu håller jag mig till strukturella uppbyggnader av våra samhällen. Måhända är sanning och osanning kanske fel valda ord. Kanske man istället skall säga oföränderligt respektive föränderligt. Ni vet nog ändå vart jag vill komma.
Betrakta dåtidens religiösa vidskepelse. Häxprocesser och offer till gudarna. För att ta några exempel. Och som vi vet så lever denna religiösa vidskepelse kvar än idag i en mängd samhällen.
Betrakta klassindelningen av människorna i samhället. Denna klassindelning reglerades med lagar och förordningar. Absolut lydnad krävdes gentemot maktens män.
Så här ser det naturligtvis ut fortfarande i praktiken runt om i världen. Men idag har vi i alla fall tagit beslut på att alla människor skall ha samma värde, på pappret. Att det inte fungerar i praktiken det vet vi, men det är en annan sak.
Logiskt sett har vi ändå kommit fram till att dåtidens strikta klassindelning av människorna var felaktig. Den religiösa vidskepelsen har dom flesta människor i vårt samhälle förkastat.
Jag menar att vårt tänkande idag har utvecklats åt det mer logiska hållet. Och om vi nu är enade om att så är fallet då bör vi kunna komma fram till att vårt logiska tänkande vinner terräng sett över ett längre tidsintervall. Erkänner vi att det fungerar så då bör vi också inse att framtidens tänkande fortsätter att utvecklas logiskt.
Vad innebär ett sådant konstaterande? Vad kan vi lära oss av detta när det gäller förståelsen av samhällsstrukturen?
När vi nu vet att samhällsstrukturen fungerar på ett orättvist sätt och att den har gjort så i tusentals år vilket ju nyss kunde bevisas då vi jämför dåtidens tänkande mot dagens tänkande så innebär denna förståelse att dagens orättvisor kommer att bevisas i framtiden.
Skall vi kunna tro att det logiska tänkandet fortsätter att vinna terräng?
 
FÖRSTOD DÅTIDENS MÄNNISKOR SIN HISTORIA?
 
Vi anser oss veta hur dåtidens samhällen fungerade, strukturellt sett. Min fråga blir då: förstod sig människorna i dåtidens samhällen på hur samhällena långt före dom fungerade, strukturellt sett? Mitt antagande blir att vi idag förstår vår historia på ett objektivare sätt än vad dåtidens människor förstod sin historia.
Om det nu är så att logiken, i det långa loppet, tar över mer och mer så innebär ju detta att vi tydligare kan förstå varför vår historia såg ut på det ena eller andra sättet. Om vi däremot lever våra liv i en struktur som är fylld av oföränderlighet genom mycket långa tidsperspektiv så blir det i princip omöjligt att kunna se den egna historiens ologik. Förstår ni mig?
Alltså kan inte dåtidens människor förstå sin egen historias ologik på ett likadant sätt som vi förstår vår historias ologik. Och som sagt, ett samhälle som är strukturellt orättvist kan inte förstå sin egen historia på ett objektivt sätt. Såväl dåtidens samhällen som våra dagars samhällen var och är ju uppbyggda på ett strukturellt orättvist sätt vilket då innebär att tänkandet inte kan sätta sig in i uppbyggnaden av samhället utifrån ett logiskt sätt.
Observera här att strukturell orättvisa innebär att det är ett makttänkande som råder. Det är maktens tänkande som råder i strukturen. Alltså inte dom vanliga enkla människornas tänkande. Om detta har jag skrivit fram och tillbaka om tidigare. Att sedan maktens tänkande ”smittar” av sig över hela samhället vet vi ju också sedan tidigare.
När det nu är kaos med strukturen idag, hur var det då inte under dåtiden? Dagens strukturella orättvisor kan vi bevisa, enligt min mening. Att vi kan bevisa dåtidens strukturella orättvisor kan vi väl alla skriva under på. Även dom som inte håller med om att dagens struktur är orättvis. Samtidigt så påstår jag ju då att dåtidens människor inte kunde bevisa sin tids strukturella orättvisor.
Åter igen: varför kunde dom inte det? Nej dom kunde inte det på grund av att strukturen var så till den grad inhuman att ett någorlunda logiskt tänkande gjordes omöjligt.
Egentligen så är det självklart att tänkandet blir lidande när strukturen uppvisar stor orättvisa och ojämlikhet.
Hur skall jag uttrycka mig? Ett tänkande kan inte blomstra om strukturen kväver människan. Tänkandet kan inte fungera förnuftigt när samhället fungerar destruktivt. Dåtidens samhällen med all sin orättvisa och ojämlikhet omöjliggör ett förnuftigt tänkande. Således blir det omöjligt att kunna tänka sig ett samhälle som skulle kunna se annorlundare ut än det samhälle som man själv lever i.
Det är alltså lätt för oss att säga att samhället där borta, på andra sidan jorden, fungerar fruktansvärt orättvist och ojämlikt. Dom har sina lagar och förordningar om hur strukturen skall se ut. Människorna lider och allra mest lider kvinnor och barn. Och strukturen är sådan. Kvinnor är inte bara i praktiken utan även i teorin, lägre stående människor. Detta är reglerat i strukturen.
När deras samhällen ser ut på detta vis så är det lätt för oss, i vårt samhälle, att förakta deras struktur och hävda att den är omänsklig. Vilket den i och för sig är. Precis som vår egen struktur också kan benämnas omänsklig, men på ett annat vis.
Människorna som nu lever sina liv i denna inhumana struktur kan inte ”lyfta” sitt tänkande förbi sitt samhälles strukturella ramar.
Så som vi, här i vårt samhälle, betraktar inhumanare samhällen i vår egen tid så betraktar vi vårt eget samhälle under dåtiden. Tänkandet måste ”lyftas ut” från det egna samhällslivet för att kunna förstå orättvisan. Verkar det obegripligt? Nåväl jag försöker bara sätta mig in i hur tänkandet kunde fungera hos människorna under dåtiden, i vårt samhälle. Kan man förstå tänkandet under dåtiden då kan man också förstå tänkandet i vårt samhälle och i mer inhumana samhällen.
 
FINNS DET NÅGRA GRUNDLÄGGANDE LIKHETER MELLAN VÅRT TÄNKANDE OCH DÅTIDENS?
 
Låt oss anta att våra dåtida samhällen kunde kommunicera och iakta övriga världens samhällen, så som vi kan idag. Hur skulle detta kunna påverka dåtidens tänkande? Till att börja med så är ju naturligtvis en sådan kommunikation praktisk ogenomförbar. Frånsett dom fåtal människor som via handelsvägar eller krigarstråt knöt sporadiska kontakter. Men vi gör i alla fall ett teoretiskt antagande.
Utan tvekan så skulle detta leda till ett mer vidsynt tänkande när samhällen kan jämföra sig med varandra. Fastlåsta tankemönster kan öppnas när nya intryck skapas. Ganska självklart, eller hur? Alltså ju mer vi kommunicerar med varann och då särskilt mellan vitt skilda samhällen, så leder detta till att tänkandet ”lyfts upp”. Vilket leder till att det blir enklare för oss att dra slutsatser om våra samhällens strukturella uppbyggnader. Om det nu visar sig att vitt skilda samhällens strukturella uppbyggnader sammanfaller inom viktiga avgörande plan då blir det däremot svårt att förstå den strukturella orättvisan.
Har vårt samhälle något gemensamt med dåtidens samhällen? Och har vårt samhälle idag något gemensamt med andra samhällen runt om på jorden? Jo men tänk efter! Det finns några avgörande gemensamma strukturella ”linjer”. Först så kan vi konstatera att våra samhällen världen över är patriarkala. Och om vi jämför oss med dåtiden så stämmer ju denna strukturella ”linje” mer än väl. Den patriarkala strukturen går igen i alla dagens samhällen och den går dessutom igen när vi jämför oss med dåtiden. Denna strukturella likhet är, som vi vet, likaså den klart dominerande och grundläggande byggstenen i våra vitt skilda samhällen.
Finns det någon annan strukturell likhet mellan vårt samhälle idag och andra samhällen både runt omkring oss och långt ifrån? Kan också denna strukturella likhet återfinnas i dåtidens samhällen? Javisst vi finner ytterligare en tydlig strukturell likhet med både dåtidens samhällen och alla andra samhällen, runt omkring oss. Det är den ekonomiska strukturen. Den privata ekonomiska makten är den verkliga makten i våra samhällen. Och denna strukturella likhet har vi med dåtidens samhällen plus våra övriga samhällen idag.
Vad kan vi lära oss av dessa helt avgörande strukturella likheter? Jo eftersom dåtidens struktur inom dom här grundläggande ”linjerna” sammanfaller med dagens struktur så för det med sig att vi får svårigheter med att förstå just den strukturella orättvisan i dom här grundläggande ”linjerna”. När nu dåtidens samhällen var patriarkala och att den ekonomiska makten samlades på ett fåtal människor precis som förhållandet fungerar i våra dagars samhällen då tar vi detta förhållande som givet. Vi tar det till oss som om detta skulle vara det naturliga och normala.
 
BLIR ALLT SÄMRE OCH SÄMRE NÄR VI BACKAR VÅR HISTORIA?
 
När vi nu påstår att dåtidens samhällsstruktur var mer inhuman än våra dagars samhällen då kommer följande frågeställning: hur långt tillbaka i dåtiden skall vi gå för att kunna finna samhällen som uppvisar humanare strukturer? Eller blir bara allting värre och värre ju längre tillbaka vi söker oss i mänsklighetens historia?
Skall vi våga oss på en resa tillbaka i tiden, till mänsklighetens vagga? Hur levde dom första människorna? Vi tillhör ju primatsläktet. Från ett slags apor som lärde sig att gå på två ben. Under många hundratusentals år utvecklades hjärnan hos den, man kan säga gren, som vi härstammar ifrån. Hjärnan blev större. Vi kan säga att aporna med den upprätta gången blev den smarta apan. Den smarta apan utvecklades vidare till människan. Vi kan vara ungefär tvåhundratusen år gamla. Och vi har, som alla vet, vårt ursprung i Afrika. Där levde vi i cirka hundratusen år innan utvandringen från Afrika påbörjades.
Vi kan utgå ifrån att de tidiga människornas liv och leverna liknade sina ”släktingar”. Man levde i grupper som ett flertal av dagens apor lever. Flera män, kvinnor och barn samsades inom gruppen. Här fanns plats för både yngre och äldre. Gruppen kunde överleva och leva vidare endast tack vare att gruppmedlemmarna solidariskt bidrog, på allehanda sätt, för dess fortlevnad. En ensam individ skulle inte ha överlevt länge i naturen. Individens överlevnad kunde tryggas inom gruppen av människor. Man kan säga att människan därför var och är ett flockdjur. Detta faktum, att människan är ett flockdjur, är mycket viktigt att notera när vi studerar den ”moderna” människans liv och leverne.
Människan har, som bekant, en proportionellt större hjärna än övriga djur. Det är just detta faktum som fick henne att överleva och bli den dominerande fysiska varelsen på jorden. Med hjärnans hjälp kunde dom första människorna överleva. Det hon saknade i fysisk styrka och snabbhet tog hon igen med den tänkande hjärnan. Människan tillverkade verktyg och redskap som hjälpmedel för sin överlevnad. Hon lyckades bemästra elden.
Av naturen är det så att det är männen som är störst, starkast och snabbast. Det är därför helt naturligt att det ligger på männens lott att jaga villebråd för gruppens räkning. Kvinnorna ägnar sig mer åt att samla in all den föda som växtriket har att erbjuda. I mångt och mycket blir detta också den huvudsakliga näringskällan för dom tidiga människorna.
Av olika anledningar kan vi nog utgå ifrån att kvinnorna blir mer stationära  på boplatsen. Därför blir det i huvudsak dom som sköter göromålen vid boplatsen.
Helt naturligt måste livet ha fortgått ungefär på detta vis. År efter år. Ja, årtusende efter årtusende. De tidiga människorna bör ha levt i ett harmoniskt förhållande till varandra. Man och kvinna levde i harmoni inom gruppen. Alla var beroende av varandra för sin överlevnad. Man levde i ett jämlikt förhållande.
Skulle dagens upp och nedvända förhållanden gälla så skulle, med all sannolikhet, människan inte ha överlevt. Dom första människorna måste ha levt vidare på en ytterst skör tråd. Man skulle omöjligen ha kunnat leva vidare om förtryck och krigiska handlingar fått fotfäste.
 
Naturligtvis bygger min ovanstående beskrivning på spekulation. Det finns, enligt vad jag känner till, inga vetenskapliga fakta som bevisar graden av rättvisa och jämlikhet från den här tiden. Men utifrån ett logiskt resonemang så bör vi komma fram till att den framgångsrika starten på människans historia endast skulle ha varit möjlig utifrån ett rättvist samspel mellan alla gruppmedlemmar. Ett naturligt sätt att samarbeta var säkerligen rättesnöret för dom tidiga människorna.
 
Som sagt. Människorna hade utvecklat större hjärna än sina släktingar. Hjärnor kan skapa. En hjärna kan tänka ut både goda och dåliga saker.
Människosläktet var lyckosamt. Man blev fler och fler. Människorna bredde ut sig över större områden. Det var naturligtvis lika viktigt att tillhöra gruppen. Gruppen var garantin för överlevnad. Sannolikt var det så bland dom tidiga människorna att det var ”duktigheten”, den fysiska styrkan och snabbheten som avgjorde huruvida individen kunde få inflytande och bestämmande i gruppen. Människorna fungerade säkerligen på ett likartat sätt som sina släktingar, aporna.
Därmed är steget inte långt till att dom stora och starka manliga individerna kan börja missbruka sin ställning som centralgestalter i gruppen. För egen vinnings skull ligger det nära till hands att man utnyttjar den centrala roll som man åtnjuter i gruppen. Man skaffar sig makt i gruppen. Man blir ledargestalter och kommer i maktpositioner. Och det är männen, dom stora och starka, som kommer i maktpositioner.
Makt och makt. Det var nog inte den makt som vi är vana att tänka oss. Utan mer som en naturlig ledare för gruppen. En ledare som är den yttersta garanten för gruppens fortlevnad. I primaternas värld ser vi också denna naturliga fördelning mellan flockens medlemmar.
Som sagt, makten kan missbrukas och det måste ha skett långt, långt, tillbaka i tiden. Gruppens ledande manliga individer utnyttjade sin ställning. Man såg till att skaffa sig en drägligare tillvaro än majoriteten av gruppens övriga medlemmar. Säkerligen försåg man sig med dom bästa matbitarna; dom bästa verktygen och vapnen; dom bekvämaste sängplatserna; dom vackraste klädesöverdragen och så vidare.
Dom sexuella kontakterna mellan gruppens män och kvinnor var säkerligen fria, på ett helt annat sätt än idag. I likhet med flockdjuren så var det de ledande männen som parade sig oftast. Kvinnorna bejakade de ledande männens uppvaktning på samma sätt som sker i flockdjurens värld. Det var helt naturligt och också avgörande för att gruppen skulle få nya friska starka individer, med dom bästa förutsättningarna för att överleva.
Barnen kände sig trygga i gruppen. Dom togs om hand på ett kärleksfullt sätt av dom vuxna. Ensamhet existerade inte. Det fanns ständigt vuxna människor, i alla åldrar, som barnen kunde vända sig till. Dom tidiga människorna måste ha känt sig i fullständig harmoni med varann och med naturen.
Som sagt, ovanstående scenario finns det måhända inget belägg för. Men vi bör på goda grunder anta att dom tidiga människorna borde ha kunnat levt på ett humant och logiskt sätt. Tänkandet utgick från logiken att gruppen skulle kunna leva vidare på ett humant sätt. Ett annorlunda tänkande än så skulle innebära rena undergången för dessa tidiga människor.
 
STATUSSKILLNADEN MELLAN MÄNNISKOR PÅBÖRJAS OCH VÄXER
 
Vi kan anta att någonstans i tiden mellan dom tidiga människornas ”paradis” och ett antal tusentals år framåt i tiden så påbörjades ett inhumant leverne för människorna. När ungefär i tiden är ju svårt att säga men arkeologer är inne på att när människan övergår från att vara jägare och samlare till att bli mer eller mindre bofast så påbörjas en strukturell förändring mellan människorna. Denna förändring tilltar och fördjupas alltmer vilket för med sig att samhällena antar strukturer som delar upp sina invånare i separerade klasser, människorna får olika status i sina samhällen. Detta statustänkande, alltså att det är skillnad mellan människa och människa, lever vidare och överlever in i vår egen tid.
 
Eftersom dagens tänkande bygger på gårdagens tänkande så bygger naturligtvis dåtidens tänkande på det tänkande som föregår deras tid. Vi ärver naturligtvis tänkandet.
Idag förkastar vi till stora delar dåtidens tänkande. Vi har vetenskapliga belägg för att tänkandet var orättvist. Men likväl har vi tagit med oss avgörande grundidéer från dåtiden. Jag har nämnt den patriarkala strukturen; den privata makten över det ekonomiska flödet i våra samhällen; tänkandet att vi människor skall leva åtskilda från varandra genom avgränsade stater. Detta är grundläggande strukturella tankemönster som vi fortfarande bär med oss från dåtidens tänkande. Och när vi betraktar hur miljarder människor lever sina liv idag då kan vi se sambandet mellan dåtidens tänkande och dagens tänkande. Eller så förstår vi inte det här sambandet.
Nej det är nog så att våra samhällens förvaltare inte ser sambandet. ”Våra” politiker ser inte sambandet med dåtiden.
Tänkandet angående uppdelningen av människor i avgränsade stater lever som vi sade, kvar.
Tänkandet angående det privata ägandet av kapitalet lever likaså kvar.
Tänkandet angående patriarkatet lever kvar i dom flesta samhällen.
Borde vi inte av detta kunna dra slutsatser att dessa grundläggande strukturella linjer kan vara förklaringen till varför våra samhällen ser ut som dom gör? Att våra samhällen alltså fortfarande efter så lång tid brottas med likartade orättvisor? Men tydligen ändå inte. Dessa grundläggande strukturella samband med dåtiden är tydligen så fast förankrade att dom verkar omöjliga att ta sig förbi. Då förstår man också att dåtidens tänkande inte kunde ta sig förbi ännu äldre tiders tänkande.
Om vi kan komma fram till att dåtidens tänkande formar våra dagars tänkande så skulle mycket vara vunnet då vi börjar fundera över hur vi vill att framtidens samhällen skall se ut.
 
Det uppstår ett frågetecken med anledning av vad jag funderar över angående den här artikeln. När vi idag betraktar dåtidens tänkande så skulle säkert dom flesta av oss skriva under på att det, så att säga, var värre förr. Vilket det ju var. Men vi skulle säkert anse det som mer eller mindre naturligt att det var värre förr. Vi anser det som naturligt att människorna förr inte kunde tänka sig demokratiska rättvisa strukturer. Orättvisan förr skulle alltså, på sätt och vis, vara naturlig.
Därför ställer jag frågan: måste ett demokratiskt och rättvist tänkande ”mejslas” fram, som ju vår historia verkligen är ett bevis på, eller kan det vara så att det demokratiska tänkandet fanns där från början för att sedan kvävas?
Jag har funderat över detta och det är därför som jag har skrivit artikeln.
 

—————————————————————

Du föds bokstavligen talat mitt på soptippen. Din mor har inga andra möjligheter. Hon har levt i skiten under hela sitt liv. Detta är hennes hem. Så varför skulle hon då inte föda dig bland soporna?
 
Du skall leva och bo här. Så här ser ditt samhälle ut. Du är inte ensam, om det är någon tröst. Mitt i detta helvete skall du växa upp, utan att någon bryr sig. Du är inte värd mer än råttan som kilar över dina ben.
 
Ditt hem är här i skiten men på bara några hundra meters avstånd bor det människor som har det mycket bättre än dig. Du är liten men snart inser du att ni lever i två skilda världar. Dom lever i den världen och du lever i den världen. Men att bli en av dom är näst intill en omöjlighet, för dig. Och det lär du dig mycket tidigt.
 
Du vill överleva. Du måste komma över pengar för att köpa mat. Du lär dig snart att finna på sätt att försöka komma över en och annan slant. Men du lever farligt där du sitter och tigger eller när du stjäl av dom fina människorna. För att inte tala om då du säljer din egen kropp.
 
Livet ser ut så här. Du och många, många andra, lever livet bokstavligen mitt i helvetet. Du jagar pengar, som alla andra. Dessa fördömda pengar vill vi alla komma åt. Pengakakan finns här men det är bara förunnat ett fåtal att tjäna dom riktigt stora slantarna.
Tycker du att det är rättvist? Nej du kanske inte funderar i dom banorna. Det är som det är, resonerar du. För dig går livet ut på att överleva, ingenting annat.
 
Dom fina människorna där borta jagar också pengar. Dom gör nästan vad som helst för att fylla på sina konton. Kan dom utnyttja dig, i sin jakt efter pengar, så gör dom det.
Det är en fråga om makt, förstår du. Vill dom så köper dom dig. Du skall, mer eller mindre, arbeta ihjäl dig.
Du skapar inkomster åt dessa, maktens män. När du inte orkar längre så slängs du tillbaka dit du kom ifrån, alltså soptippen.
 
Du får svälta. Du får droga ner dig så gott det går för att dämpa din hunger och den fasansfulla ångesten till livet. Snart kommer du att gå under. En stackars sate som dig är det ingen som bryr sig om.
 
Du har noll värde i marknadens ögon och ingen saknar dig när du dukar under. Så ser det ut min vän. Att du lägger dig ner i skiten och tar dina sista andetag kommer som en befrielse för dig. Du har för länge sedan insett att samhället inte är byggt för sådana som dig.
                                                  ————————————–
 
Är det fel att tänka så här: det vi alla producerar bör väl komma alla till del?
Nej det är rätt att tänka så. Det är logiskt att tänka att alla i samhället skall få ta del av det mervärde som uppstår, till följd av att vi arbetar. Därför så är det ologiskt att det mervärde som uppstår, till följd av arbete, skall hamna hos privata kapitalägare.
 
Den prostituerade säljer sin kropp men det är hallicken/kapitalägaren som tar pengarna.
Barnarbetaren producerar och är liksom den prostituerade fångad i kapitalets klor. Här finns ingen frihet. Kapitalägaren äger dessa människor som vilken simpel vara som helst.
Arbetaren producerar mervärden dagarna i ända. Även hon sitter fast i kapitalet.
I princip så är detta förhållande likartat som förhållandet mellan den prostituerade och hallicken som mellan barnarbetaren och hennes ägare. Det är i princip samma förhållande.
 
Kapitalägaren i det ”fina” företaget tänker och agerar på samma sätt som kapitalägaren i det ”fula” företaget. Här finns ingen skillnad.
 
Vi producerar varor och tjänster för att kapitalägaren skall tjäna pengar. Det är denna princip som gäller i vår struktur.
Eller har du någon annan åsikt?
                                                        —————————————–
 
Du säljare, du tror att livet skall se ut så här. Sälja så mycket som möjligt.
”Man kan sälja vad skit som helst, bara man är skicklig.”
Sälja, sälja, sälja!
Konsumera, konsumera, konsumera!
Detta är livet.
                                                        ——————————————–
 
”Vem bryr sig att du mår dåligt? Har du pengar så är det okey. Har du ingenting så får det vara.
Vi struntar fullständigt i hur du känner dig. Det enda vi är intresserade av det är dina pengar. Har du mycket pengar så skall du få den bästa vård du kan tänka dig. Du skall få den bästa service vi kan erbjuda. Peka och välj, vi ger dig allt. Du skall bli behandlad som en gud, ja du är guden själv. Men kommer du hit utan någonting så slänger vi ut dig på en gång.
Har du förstått? Hos oss är det pengar som räknas, någonting annat är vi inte intresserade av. Förstår du?
Gå och släng dig framför tåget! Vi kommer inte att sakna dig. Du är en fullständig idiot om du inbillar dig att vi skall ta hand om dig. Begrips? Din skitstövel, du hör hemma i slummen och där skall du fortsätta att bo tillsammans med dom andra svinen. Begriper du inte att du saknar allt värde? Du är lika betydelsefull som råttorna i kloaken. Du gör oss en tjänst den dagen då du tar ditt eget liv.
Förstår du, här uppe hos oss håller vi oss rena och snygga. Vi klär oss i tjusiga kläder och smyckar oss med guld och ädelstenar. Vi åker omkring i dom läckraste bilar. Vi bor och lever i den mest utstuderade lyx. Och sist men inte minst så badar vi i pengar.
Du din lilla råttskit är inte välkommen till vår värld. Vi skall trampa på dig så länge du lever. Kräla i skiten, din lilla skitstövel!”
 
                                               —————————————–
 
Marknadsstrukturen, sådan den ser ut idag, domineras av ett fåtal kapitalstarka människor. Dessa är vinnare i spelet som vi alla deltar i. Spelreglerna gör dessa till vinnare medan alla vi andra görs till förlorare. Är detta logiskt? Kan vi vara överens om att detta inte är logiskt? Därmed är marknaden ologisk och dessutom inhuman.
Men varför förändras då inte marknadsstrukturen? Varför fortsätter det att vara så här år efter år, ja århundrade efter århundrade och till och med årtusende efter årtusende? Samma lilla klick av maktens män sitter och sköter marknadsspelet så som dom alltid har gjort. Varför sker ingen förändring? Jo vi har kommit fram till att det sker ingen förändring så länge tänkandet inte förändras hos marknadsaktörerna. Marknadsaktörerna är, som sagt, vi själva och vi får marknaden att fungera som den gör på grund av att vårt tänkande inte förmår att ”ta sig runt” den struktur som vi sitter fast i. Vi har inte förmågan att tänka oss marknaden i en annan strukturell form än vad den nu befinner sig i.
Kan man överhuvud taget begära att tänkandet skall åstadkomma nya strukturella former som det aldrig tidigare gjort? När skall då vårt tänkande komma till insikt om att den nuvarande strukturen är ologisk och därmed inhuman?
Det är först när denna insikt blir medveten som strukturen är mogen att genomgå en förändring. När vi således blir medvetna om att det är ologiskt att vissa människor lever som kungar medan andra lever som råttor; att en del har jobb upp över öronen medan andra går arbetslösa; att en del jobbar för småpengar medan andra tjänar storkovan.
När vi inser att detta är ologiskt då är tiden inne att förändra strukturen.
 
                                                        ——————————————-
 
Maktens män kan ostört se på när strukturens nickedockor käbblar om än den ena och än den andra ovesäntligheten. Dagens politiker hjälps åt att förvalta strukturen, inte att förändra den.
Politiker, liksom du och jag, har blivit förblindade av den sjuka samhällskroppen som vi har växt upp i så vi kan omöjligen ta till oss samhällets grundläggande fel och brister. Vi tror att livet skall levas så som det levs just nu.
Vi har blivit lika förblindade som dom religiösa när dom anser att paradiset nås först efter döden.
Tyvärr politiker och alla vi andra. Vi kan inte tänka objektivt och logiskt. Vi tänker så som strukturen har lärt oss att tänka.
 
                                                       ———————————————-
 
Vad jag vill komma fram till är: att våra samhällen konserverar människans synsätt i hennes samhälle. Vi får svårt för att tänka oss livet annorlundare än som det levs just nu.
Denna slutsats innebär att samhällen kan se helt olika ut men att människan i ”sitt samhälle” betraktar just sitt liv i samhället som fullt normalt och logiskt.
Detta synsätt och praktiska liv ärvs sedan vidare från generation till generation. Samhället må sedan fungera hur inhumant och orättvist som helst. Människorna i samhället växer upp och lever sina liv så som människorna alltid har gjort. Livet är så här!
 
                                                        ————————————–
 
Att alla äger allt är lika med att alla äger ingenting!
Hänger ni med? Verkar resonemanget förnuftigt?
 
Som det ser ut idag så äger ett fåtal nästan allt medan den stora majoriteten knappast äger någonting alls. Verkar detta förnuftigt? Självklart är detta ägarförhållande inte förnuftigt. Det borde ju vem som helst kunna skriva under på. Men så är det i alla fall.
Accepterar vi då detta ägarförhållande? Ja konstigt nog så gör vi det och vi gör det eftersom vi ju lever i den nu rådande strukturen. Vi accepterar att några få äger nästan allting. Vi har lärt oss att acceptera detta förhållande sedan lång tid tillbaks. Vi kan inte tänka oss ett annat ägarförhållande. Vi tänker så som strukturen har format oss. Vi kan inte tänka oss någonting annat.
Vi anser att det är helt i sin ordning att människan kan äga. Somliga äger mycket, en del mindre, medan andra inte äger någonting alls.
 
                                                ———————————–
 
Den intressanta frågeställningen blir: varför etableras ett ologiskt tänkande?
Vi gör en historisk tillbakablick långt tillbaka i tiden.
Istället för att acceptera vulkanutbrottet som det är så börjar tänkandet fundera över om det är någon övernaturlig kraft som vill människorna illa. Detta tänkande leder till allt mer ologiska handlingar.
Människor och djur offras för att blidka gudarna. Små barn dödas i tron att guden som styr vulkanen skall bli vänligt sinnad. Ja dårskapen i detta tänkande visar inga gränser. Det sunda förnuftet verkar ha upphört att fungera.
Eftersom denna orättvisa struktur etablerar sig så leder naturligtvis detta till ett ologiskt tänkande. Tänkandet formas av den struktur som vi människor lever i. Därav följer att en orättvis struktur leder till ett ologiskt tänkande. Människan kan inte tänka logiskt när strukturen är orättvis. Så är det. När vi förstår innebörden av detta samband så förstår vi varför vår historia är så fylld av elände.
Ingen som helst rättvisa råder i vår historiska struktur. Då kan heller inte tänkandet fungera logiskt. Så enkelt är det.
 
                                               ———————————————
 
Dagens politiker ser inte det ologiska samhället. Dom är naturligtvis människor precis som du och jag. Vi ser ju heller inte det ologiska. Ser inte vi det så kan vi heller inte förvänta oss att dom ser det. Eller hur?
Både dom och vi anser tydligen att den rådande maktstrukturen är logisk, annars borde vi ju alla kritisera den. Men det gör vi inte. Man kan inte kritisera något som man inte ser.
Dom ser inte den inhumana strukturen som vi alla lever i. Dom är som förblindade. Lika förblindade som vi var för ett antal generationer sedan då maktens män delade in oss efter hur mycket vi ägde. Och dom som inte ägde någonting var inte värda mer än kreaturen på ängen, om dom ens hade det värdet. Lika förblindade är vi idag inför den inhumana strukturen. I praktiken är det ju fortfarande skillnad på människa och människa. Alltså ingen skillnad alls från förr.
Ägandet betraktas som heligt. Kapitalägandet är ju den verkliga makten. Det är ingenting man går in och kritiserar. Man bryr sig inte om den verkliga makten i samhället. Den får rulla på som vanligt. Och eftersom den inte ifrågasätts så fortsätter allt ologiskt som tidigare.
 
                                                     ————————————–
 
”Jag har köpt den tjänsten. Du har inte köpt den, alltså har du inte rätten att få den tjänsten.”
 
”Eftersom jag har pengar så kan jag köpa den här lägenheten. Du kan inte köpa en sådan här lägenhet, du har ju inga pengar.”
 
”Vi har det bra, jag och min familj. Men så har vi lagt ut mycket pengar på att få det så här. Det är klart att du och din familj inte kan leva så som vi gör. Hur skulle det se ut om alla kunde ha det på det här viset?”
 
                                                      ———————————————
 
Är du medveten om följande fakta? Du arbetar för att företaget skall tjäna pengar på dig.
Är du medveten om detta faktum? Eller du kanske tror att man skall ha ett arbete, bara för att?
Varför skulle ett företag anställa dig? Ja vad tror du? Svaret är att företaget anställer dig för att dom skall kunna tjäna på dig. Det är så det fungerar.
 
                                                        ———————————————
 
Hon skall göras osynlig.
Hon skall slava och betjäna, som tidigare. Men hon skall vara osynlig.
Hon förtjänar inte att synas. Hon är nu i lagar underställd mannen.
I praktiken avgör nu mannen om hon överhuvud taget får existera eller inte. Hon saknar alla rättigheter. För henne finns bara skyldigheter.
Men livet går vidare. Som det gjorde för länge  sedan. I grunden är ingenting förändrat.
Människosynen är den samma, nu som då.
Hon lär sig veta sin plats redan som liten flicka. Hon lär sig förstå mycket tidigt att det är skillnad på pojkar och flickor. Hon ser snart att det ena könet skall betjäna det andra.
Hon växer upp och lever samma liv som sin mor.
Funderar hon på om livet skall levas så här? Nej knappast. Hon funderar lika lite som sina medsystrar, för länge sedan.
Livet är fortfarande en självklarhet.
Det är självklart att hon skall tjäna mannen. Det är självklart att hon skall skyla sig när hon vistas ute, i samhällslivet. Det är självklart att hon är underställd mannen.
Det är naturligt, ur hennes synvinkel, att livet ser ut så här.
 
                                               ————————————-
 
Dom grundläggande strukturella skiljelinjerna är ju: att kapitalet i samhället antingen skall vara privatägt eller samhällsägt; att alla människor är jämlika eller att det är skillnad på människa och människa; att statsbildningar antingen är rättvist eller orättvist.
Detta är naturligtvis politik. Politiska partier anser sig föra en politik som skall ge människorna i samhället den bästa lösningen för alla och envar.
Hur skall vi se på frågan om det är skillnad på människa och människa? I och med att det är skillnad materiellt sett mellan människor så är det i praktiken skillnad på människa och människa. Eller finns det någon annan åsikt? I våra samhällen råder alltså skillnad på människa och människa, eftersom dom materiella vilkoren skiljer sig märkbart åt.
Kan detta ha att göra med om kapitalet är privatägt eller samhällsägt? Javisst är det så. Det privatägda kapitalet skapar automatiskt en konkurrens om detta kapital. En del får mer, andra mindre och många får ingenting. I praktiken blir det då skillnader mellan människa och människa.
Anser politiker att detta är politik? Ja döm själva!
Vad anser politiker om statsbildningar? Statsbildningar skapar orättvisa dels innanför staten och dels utanför, alltså mellan olika stater.
Men så betraktar inte politiker statsbildningar. Statsbildningar är en självklarhet i politikers ögon. Alltså ingenting som skall ifrågasättas.
Enligt politiker så skall heller inte det privata ägandet av kapitalet ifrågasättas.
Allt detta mynnar ut i att det är skillnad på människa och människa. Och det är ju så det ser ut här i världen.
Politiken som förs i våra samhällen skapar alltså orättvisor. Men detta vill inte ”våra” politiker förstå. Förstår vi det?
 
                                                  ———————————————
 
Förnuftsmässigt är det ju inte svårt att komma till insikt om att människor som trivs i sitt samhälle, lever harmoniska liv.
Motsatsförhållandet är heller inte svårt att inse.
Och i och med att dessa förhållanden råder då står det klart att samhället innehåller grundläggande fel. Eller om man så vill, samhället är byggt på felaktiga grunder.
Därför uppstår motsättningar.
Ett samhälle som innehåller motsättningar leder till konflikter. Konflikter löses på olika sätt. Men konflikter löser inga motsättningar.
Därför måste motsättningarna i samhället lösas.
 
                                                —————————————————
 
Kommer ni ihåg när Berlinmuren raserades? Denna hatade mur som delade en stad mitt itu och som gjorde det omöjligt för människor att kunna besöka varandra när dom hade muren mellan sig.
Muren föll ihop som ett korthus när diktaturens hantlangare inte längre fick stöd från sin egen vapenmakt. Denna vapenmakt brydde sig inte längre när folket började rasera muren.
Det blev en oblodig historia. Maktens män hade inte längre stöd från sin egen militärapparat att upprätthålla denna förnedrande gränslinje mellan människor från samma stad.
På liknande sätt kommer vi att rasera det patriarkala samhället. Det kommer att bli en naturlig process som ingen kan stoppa. Samhället kommer att vara moget för att kunna genomgå förändringen. Eftersom förändringen medför att det grundläggande problemet i samhällsstrukturen medvetandegörs så kommer processen att ses som en befrielse för majoriteten.
 
När vi görs medvetna om att sociala orättvisor inom så kallade ”rika” samhällen hänger ihop med prostitution i fattiga samhällen och inser att det är den patriarkala strukturen som är boven i dramat, då är processen en bra bit på väg.
När vi ser sambandet mellan våld och det snedvridna kapitalägandet, då är mycket vunnet.
 
                                                     ————————————–
 
Vi betraktar hur andra människor har det, i sina samhällen. I andra delar av världen. Vi ser hur man lever i vissa samhällen.
Dom människor som syns i vissa samhällen, på gator och torg, är män. Enbart män. Det verkar vid första anblicken som om dessa samhällen enbart består av män.
Vi tycker det verkar konstigt. Eller tycker vi inte det?
De få kvinnor vi kan se, syns egentligen inte. De gömmer sig bakom ett slags dukar som döljer deras ansikten. Vi undrar, varför är det så? Eller vi kanske inte undrar längre? Det bara är så. Människorna lever så. Det är nog ingenting att fundera över. Dom har sådana seder och bruk.
Dom får väl leva så om dom vill. Vill dom det? Ungefär så kanske vi tänker. Eller gör vi inte det?
 
                                                    ————————————
 
Från det ena till det andra. Har ni iaktagit hur människoapor tar hand om sina ungar? Jag menar alltså schimpanser och gorillor. Dessa människoapor vet instinktivt hur man tar hand om sina ungar på bästa sätt.
Får man ställa en fråga? Borde inte människan känna och förstå samma sak? Borde inte människan på samma sätt som sina artfränder känna hur man bäst tar hand om sina barn? Jo naturligtvis så borde vi det. Men när samhällsstrukturen ser ut som den gör då förmår vi inte kunna ge våra barn den omvårdnad som människoaporna kan ge sina ungar.
När vi gör den enkla jämförelsen så inser man att någonting fundamentalt har gått fel i vårt sätt att leva.
 
                                                  —————————————–
 
Kommunismens förkämpar menade att produktionsmedlen och därmed kapitalet skall tillhöra folket. Folket skulle därmed avgöra hur kapitalet skall förvaltas.
Dessa tankegångar verkar ju helt självklara, helt logiska. Ändå misslyckades det hela i praktiken. Varför då? Jo i grund och botten så kvarstod det grundläggande problemet.
Det patriarkala tänkandet som rådde före de kommunistiska revolutionerna förändrades inte efter det kommunistiska maktövertagandet. Maktens män byttes ut mot nya maktens män, vilket ju inte förändrar någonting.
Att man kommer fram till ståndpunkten om det klasslösa samhället är ju helt rätt. Alltså att alla människor, kvinnor och män, skall leva i rättvisa och jämlikhet. Men för att nå dit så måste den patriarkala strukturen, med sitt tänkande, ersättas av ett helt annat tänkande.
 
                                                             ———————————-
 
Jag funderar en hel del över det här som vi benämner tillväxt. Och jag kommer att ta upp dessa mina funderingar gång på gång framöver.
Har ni tänkt på följande historiska fakta: vi människor har levt i många tusen år utan att det har varit någon tillväxt. Och vi har överlevt.
Kan det här med tillväxt ha att göra med dom nuvarande ekonomiska ägandeförhållandena i våra strukturer? Jag menar: det är kapitalägarna som kräver tillväxt. Inte dom arbetande.
Ja vi funderar vidare.
 
                                                         ———————————–
 
Våldet inom våra samhällen, såväl som mellan våra samhällen är uttryck för det orättvisa i strukturen.
Min fråga blir då åter igen. Inser då inte våra samhällsföreträdare att våra strukturer är orsaken till denna orättvisa som framkallar våldet?
Nej ”våra” samhällsföreträdare inser inte att våra samhällen är strukturellt orättvisa. Detta är en slutsats som vi måste dra.
Eftersom man inte insåg för tusen år sedan att strukturen var orättvis och inte insåg det för bara hundra år sedan, så varför skulle man inse det idag?
Nej vi måste dra slutsatsen att ”våra” samhällsföreträdare är lika okunniga som sina företrädare för tio år sedan; hundra år sedan; tusen år sedan.
Deras uppgift är ju dessutom densamma idag som igår. Det vill säga att förvalta strukturen, inte förändra den. Eller hur?
 
                                                    ——————————————-
 
Vårt tänkande kan manipuleras, i stort sett, hur som helst.
En del av oss går på bönemöten för att få höra guds ord, som vi då tror på.
Andra har som mål att utbilda sig till stjärnförsäljare i företagen. Sak samma vad som skall säljas. Budskapet är att man kan sälja vad skit som helst, bara man besitter dom rätta egenskaperna. Vilket vi tror på.
Ytterligare andra manipuleras att tro att just den etniska befolkningsgrupp som dom själva tillhör är den ”rätta”.
Har ni tänkt på följande manipulering, eller rättare sagt hjärntvätt, som vi alla människor utsätts för? Nämligen att vi betraktar det som fullt normalt att världen är uppdelad i stater. Vi betraktar detta som den vanligaste sak i världen. Vårt tänkande har blivit så till den grad manipulerat att vi betraktar det som fullt normalt att det finns gränser mellan oss människor.
För att inte tala om följande manipulering: en majoritet av männen på jorden ser det som helt naturligt att kvinnan är underställd mannen.
Vi tror likaså att våra samhällsstrukturer skall fungera så som dom nu gör, alltså orättvist. Allt är så inprogrammerat i vårt tänkande så vi ser inte orättvisan som onaturlig.
 
                                                     ————————————–
 
Hör och häpna!
Till dig som är konsumtionsmissbrukare. Visst känner du till vilka som tjänar på ditt missbruk? Jo det är ju kapitalägarna naturligtvis. Men det var väl ingen nyhet?
Att du är fångad i ditt missbruk är det ingen som bryr sig om. Det fungerar ju nämligen så att strukturen som du och jag lever i är, kan man säga, tacksam över att du är konsumtionsmissbrukare.
Tänk om alla skulle vara som dig. Det skulle vara som rena himmelriket för ägarna av kapitalet. Tillväxten skulle ligga på topp och ”våra” maktmänniskor skulle slå sig för bröstet och se dollartecknet dingla framför ögonen.
Det här scenariot är mumma för kapitalet. Och det kanske håller ett tag till innan tillväxthysterin kolapsar fullständigt.
Vad gör vi då?
 
                                                 —————————————-
 
Det som har hänt det har hänt. Det går inte att ändra på. Vår historia är fylld av krig, våld och umbäranden. Detta är fakta som ingen kan ändra på.
Kan vi lära oss någonting av dessa fakta?
 Jag menar att det blir begripligt att förstå varför vi lever i orättvisa strukturer när vi har facit i hand, vad gäller vår historia. Orättvisa igår följs logiskt sett av orättvisa idag. Det vore egentligen otänkbart om motsatsen skulle råda. Alltså att orättvisan igår följs av rättvisa idag.
Man kan också ställa frågan varför våra samhällen inte var rättvisa förr? Svaret måste bli detsamma. Eftersom våra samhällen var orättvisa igår så var dom även orättvisa ännu längre tillbaks i tiden.
När nu orättvisan har existerat under så lång tid då infinner sig denna fråga. Kanske vår historia inte har kunnat se ut på ett annat sätt? I så fall skulle det vara helt normalt och naturligt att våra samhällen ser ut som dom nu gör.
Kommer man däremot fram till övertygelsen om att vi idag lever våra liv i strukturell orättvisa och att denna orättvisa är onormal och ej naturlig då bör man kunna komma fram till slutsatsen att gårdagens samhällsstrukturer likaså blev formade på ett onaturligt, eller rättare sagt felaktigt sätt.
Vad vill jag komma fram till med dessa konstateranden? Jo jag menar att vi betraktar vår historia som om den skulle vara normal och inte kunna se ut på ett annat sätt. Allt krigande och alla våldsamheter som utspelades förr är vi idag fullt medvetna om. Men vi ställer aldrig frågan: kan allt detta bero på allvarliga strukturella orättvisor?
Inte heller idag ställer vi frågan: kan det bero på strukturella fel och orättvisor att våra samhällen ser ut som dom gör?
Förstår vi sambandet mellan gårdagens och dagens samhällen?
 
                                                      ——————————–
 
Vad vet du som inte en ekonomiprofessor vet? Jo ekonomiprofessorn vet hur våra samhällens ekonomier fungerar, vilket naturligtvis du också vet. Och professorn hävdar våra ekonomiska strukturella förhållanden som ideala.
Professorn har nämligen blivit professor för att han hävdar förträffligheten med våra ekonomier. Därför tilldelas han priser av samhället, för sina åsikter.
Du vet att vi lever i strukturell orättvisa men professorn blundar för denna verklighet och han förstår inte att problemet sitter i det orättvisa ägandet av kapitalet.
Samhällets förvaltare strör blommor över professorn och höjer honom till skyarna. Dina åsikter hamnar däremot i soptunnan.
Men tänk efter: det kan inte gå till på ett annat sätt. Våra orättvisa strukturer måste backas upp av professorer. Samhället kan ju inte premiera åsikter som går stick i stäv med hur samhället fungerar. Då lägger man ju krokben på sig själv.
Att du vet att professorn har fel får du behålla för dig själv!
 
                                                     —————————————
 
När man läser affärstidningar så skrivs det att kvinnor måste tuffa till sig, dom måste våga satsa och bli mer hårdhudade i att ta för sig. Alltså underförstått, dom skall likna männen i sina ageranden.
Men eftersom nu marknaden är orättvis och därmed inhuman så är ju sådana tankegångar dömda att misslyckas. Marknaden förblir orättvis. Det kommer fortfarande att finnas vinnare och förlorare. Ja det ingår i själva marknadsstrukturen att det finns både vinnare och förlorare.
När nu västvärldens marknadsfilosofer inser att det är alltför få kvinnor i ledande positioner på marknaden så inser även dom att det inte kan få fortsätta på det viset. Men dom gör felet att man skall tro att rättvisa skipas om fler kvinnor kommer in på ledande positioner. Men grundproblemet sitter inte där.
Vi betraktar marknadsstrukturen som naturlig och normal, som om den omöjligen kan fungera på något annat sätt. Men problemet finns i strukturen. Det är marknadsstrukturen som är problemet. Det är denna struktur som måste förändras.
Det hjälper inte att propagera för att fler kvinnor skall in på ledande positioner i den patriarkala kapitalistiska marknaden. Så länge marknadsstrukturen ser ut som den gör så förändras ingenting. Några blir vinnare medan flertalet blir förlorare. Och bland förlorarna kommer fortsättningsvis att finnas flest kvinnor.
 
                                                   ————————————–
 
”Jag är svensk och lever i Sverige. Det är mitt land och så skall det alltid vara.”
 
Detta tänkande anser vi vara helt logiskt och riktigt. Så tänker nog vi alla och vi reflekterar inte mera över det.
Men jag hävdar att tankegången är ologisk och hur skall jag kunna bevisa det? Vi börjar med det historiska perspektivet som säger oss att Sverige inte fanns långt tillbaka i tiden. Det fanns överhuvud taget inga länder långt tillbaka.
Hur bildades då länder/stater? Jo Sverige och andra stater bildades ur maktmänniskornas maktbegär, vilket vi har redogjort för. Således ligger det i den patriarkala strukturens natur att stater bildades. Här har vi den främsta förklaringen till det ologiska i stater.
När väl stater började bildas så var steget inte långt till att maktens män i dom skilda staterna började kriga mot varandra. Statsbildningar har därmed varit den största orsaken till varför fruktansvärda konflikter har brutit ut.
Det är väl först nu som vi kan påstå att väpnade konflikter mellan stater är någonting fullständigt ologiskt. Förr betraktades väpnade konflikter som naturligt och logiskt.
Men världens stater finns kvar. Dessa konstlade och inhumana gränsdragningar som bestämdes av maktens män har vi vanliga enkla människor tagit till oss och vårt tänkande har blivit så manipulerat att vi anser att det ologiska är logiskt.
 
                                                        —————————————–
 
Marknaden kan liknas vid en vält som kör över allt i sin väg. Vad bryr sig marknaden i vad du sitter här och ”pladdrar” om? Du är en liten myra som försöker ställa dig i vägen för den enorma välten som plattar till allt i sin väg.
Vi skall inte vara naiva och tro att strukturen förändrar sig bara för att vi tar fram fakta som visar att våra samhällen är orättvisa. Någon förändring av strukturen kommer aldrig att ske bara för att vi pekar på våra samhällens strukturella felaktigheter.
Vad bryr sig marknaden om vad du har för åsikt? Marknaden har bara ett för ögonen och det är pengar. Detta är drivfjädern för marknaden, allting annat kommer i andra hand.
Vårt tänkande har formats utifrån denna marknadsstruktur hur orättvis den än må vara. Du får ha vilken övertygelse som helst. Det som ändå ligger i botten i vårt medvetande det är det marknadsstrukturella tänkandet. Att du kommer och förklarar marknaden för orättvis det är det ingen som bryr sig om. Det grundläggande strukturella tänkandet finns i botten i alla fall.
Det är detta katastrofala tänkande som riskerar att förgöra oss. Ja kanske måste det gå så långt att en katastrof måste få oss att inse den inhumana strukturen.
 
                                                           ————————————-
 
För dig och mig är det otänkbart att aga våra barn. Eller? Men i andra samhällen betraktas detta agande som någonting helt naturligt.
Vad kan det komma sig att synsätt kan skilja sig så märkbart åt? Är vi inte likadana människor inombords var vi än lever?
Jo vi är likadana men vi påverkas av den struktur som vi lever våra liv i. Detta är förklaringen på frågorna.
Kan vi utifrån det här exemplet förstå att strukturen som vi lever i kan forma oss att agera och tänka helt ologiskt?
Rättvisa och orättvisa vad betyder det? Våld och icke våld vad betyder det?
Skall vi leva i en human eller inhuman struktur?
När mängder av barn och ungdom far illa, hur fungerar strukturen då?
 
                                                       ————————————–
 
Företag, oavsett vad de sysslar med, drivs med ett enda mål för ögonen. Största möjliga vinst. Det spelar ingen roll inom vilket område det gäller. Det kan gälla människosmugling; slavarbete; prostitution; oljeutvinning; kycklinguppfödning; läkemedelstillverkning eller vad som helst. Ja precis vad som helst. Allt som man kan tjäna pengar på. Det finns inga gränser för detta.
Marknaden kan kalla sig för laglig eller olaglig. Den olagliga så kallade svarta marknaden kan göras vit genom smärre manipulationer.
På detta vis blir en människas liv inte värt mer än en flugas. Vi förvandlas till varor, vilka som helst. När varan har gjort sitt så kan hon kastas på sophögen.
Och detta är ju precis vad som händer. Alltså ingen nyhet.
 
                                                     ————————————–
 
Vi förflyttar oss tusentals år tillbaka i tiden och gör ett försök att förstå religionens ursprung, på några få rader:
 
Det övernaturliga betraktelsesättet – religionen – utvecklades till att bli ett medel för stammens/samhällets ledare. Ett maktmedel. Det religiösa tänkandet utvecklas till att bli ett universellt tänkande. Ett tänkande som, så att säga, blir legitimt.
Det blir legitimt för maktens män att styra och ställa, som man behagar. Ingenting kan stoppa dom. De har ju det religiösa tänkandet att falla tillbaka på. De betraktar ju sig själva som sitt folks gudar och detta universella tänkande blir omöjligt att rubba.
Maktens män bestämmer över liv och död och åt detta tänkande finns just ingenting att göra.
 
                                                  ————————————-
 
Hur tolkar du begreppet makt? Tolkar du det som att det är dom som sitter i folkvalda beslutande församlingar, typ regering och riksdag, som sitter på makten? Eller tolkar du det som att det är dom som sitter på kapitalet i våra samhällen, som har makten?
Du skall få en ledtråd. Du har väl hört uttrycket: det är pengarna som styr världen!
 
                                                —————————————-
 
Vad är det för skillnad på en diktator och mig själv? Bara en nyansskillnad.
Vad är det för skillnad på en människosmugglare och mig själv? Knappast någon skillnad alls.
Vad är det för skillnad på en profitgalen maktmänniska och mig själv? Ingen skillnad alls.
Vad är det jag vill säga? Jo jag menar att om jag själv skulle ha befunnit mig i en ledande position i samhället så skulle jag sannolikt ha agerat på samma sätt som maktens män agerar.
Vi agerar ju så som strukturen är utformad. Eller hur? Kanske skulle jag ha agerat så som människosmugglaren agerar när han ser möjligheten att tjäna pengar på att hjälpa utsatta människor att fly från krigshärjade samhällen.
Pengar är ju rättesnöret för oss i vår osunda struktur. Ser vi chansen att tjäna pengar så tvekar vi inte. Även om vi tjänar pengar på andras olycka.
Jag menar att vi skall inte inbilla oss själva att vi är bättre människor än någon annan. Alla så lever vi i samma samhällsstruktur. En del av oss befinner sig i den övre delen av maktpyramiden medan den stora massan av oss stretar på i pyramidens botten.
Men eftersom strukturen ser ut som den gör så innebär det att vi, så gott som alla, strävar uppåt i pyramiden. Får vi möjligheten att tjäna pengar så tar vi den chansen.
Pengarna blir värdefulla, inte människan!
 
                                               ——————————————-
 
I en debattserie i en dagstidning skrev en småbarnsmamma en artikel om det alltmer sexualiserade klimatet som framför allt drabbar flickor.
Flickor mår allt sämre och sämre och en stor skuld till denna utveckling har marknaden, där media ingår. Så är det. Bilden som flickor tar del av media är ju att dom skall bli objekt. Dom skall se ut och fungera på ett visst sätt. Ju tidigare småflickor får lära sig att gå omkring i stringtrosor och push-up bh ju bättre är det, enligt marknaden.
Som vi ser så är det inte enbart våldet och våld på kvinnor som ökar. Förnedringen av kvinnan tar sig många uttryck. Och ett av de mest effektiva sätten att förnedra människor det är naturligtvis att ge barn en falsk bild av hur de skall vara och fungera som vuxna. Kan man ge småflickor bilden av att dom skall fungera som sexualobjekt, så har förnedringen blivit fulländad.
Är det att undra på att framför allt flickor mår dåligt i våra samhällen? Flickor ser hur männen våldför sig på kvinnor såväl i verkliga livet som i media och flickor växer upp med synen att dom skall vara sexualobjekt och helst ingenting annat.
Jag frågar dig: hur skulle du må om du var barn och växte upp i denna fullständigt ologiska tillvaro? Här bevisas det ju i grunden att vi lever våra liv i sjuka samhällen.
 
                                                      ——————————————
 
Är det ökande tablett missbruket; drog missbruket; alkohol missbruket ett tecken på att samhället blir allt mer sjukt? Eller är det ett tecken på att vi människor, i samhället, själva är orsaken till att vi blir sjukare? Är det strukturen som gör oss sjukare eller är det vi själva, oavsett strukturella förhållanden, som är orsaken till vårt eget förfall?
Om vi nu bemödar oss om att försöka tänka logiskt så skall vi inte behöva fundera alltför länge för att finna svaret.
Att vi människor bränner ut oss och tar till droger av allehanda slag finns det naturligtvis en orsak till. Självklart så är det strukturen som formar oss till dom vi är. Alltså mår vi sämre och sämre till följd av den struktur som vi lever i. Därav följer att strukturen måste förändras om vi människor skall kunna må bättre.
Samma maktens män som äger tobaksindustrin sitter också som ägare på den gigantiska läkemedelsindustrin. Man tjänar enorma kapitalsummor på alla pillerburkar som konsumeras. Ju mer piller som konsumeras ju mer gnuggar kapitalägarna sina händer och ju mer tobaksvaror som konsumeras ju mer gnuggar samma kapitalägare sina händer.
Summan av den här ekvationen blir således att ju större missbruksberoende som folk har ju rikare blir kapitalägarna. Det bara är så, vare sig vi vill eller inte. Detta är den dystra sanningen.
Kapitalet bryr sig inte om vad du konsumerar. Om det är cigaretter; alkohol; tabletter eller vad skit som helst så har det ingen betydelse i sammanhanget. Det viktiga är att kapitalet tjänar pengar på dig, sedan får du konsumera vad skit som helst. Så ologiskt fungerar det.
Här ser vi mycket tydligt vilket grepp marknaden har kopplat på oss. Vi lever våra liv som i en inhägnad där maktens män styr och ställer med oss efter behag.
Jag ställer frågan igen: ser vi det här spelet? Nej vi ser det inte därför att vi lever mitt i spelet.
 
                                                           —————————————–
 
Vad innebär ordet demokrati för dig? Detta populära och söndertjatade ord, som alla politiker vill ta i sin mun, vad står det för?
Ja vi vill ju alla att det skall stå för allt det som ordet verkligen innebär. Eller hur? Vi vill att det skall stå för folkviljan och mänsklig rättvisa. Men fungerar det så?
Vad menar politikerna när dom talar sig varma för demokratins seger? Jo dom talar om den politiska demokratin. Men den politiska demokratin är enbart en liten del av den möjliga totala demokratin i ett samhälle. Den stora delen i våra samhällen gäller ekonomin, marknaden. Och den delen har aldrig, genom historiens lopp, blivit demokratiserad.
Den ekonomiska makten är lika med den verkliga makten. Denna makt fungerar lika oinskränkt idag som den alltid har gjort. När därför ”våra” politiker talar om demokrati så avses den politiska demokratin. Dom menar att alla skall ha möjligheten att påverka den politiska makten. Att överhuvud taget ifrågasätta den ekonomiska makten sysslar inte ”våra” politiker med.
Vad menas då med att inneha den politiska makten? Jo med det menas att politiska partier tävlar om vilket parti som utger sig för att vara bäst på att förvalta den samhällsstruktur som vi lever i. Att förändra denna struktur är det inte tal om. Således är det inte ens påtänkt att införa demokrati inom den avgörande maktsfären i samhället, nämligen den ekonomiska makten. Man kan därför säga att dom demokratiskt valda politikerna är utsedda att vara hantlangare åt dom verkliga makthavarna.
Den verkliga makten i våra samhällen innefattas inte av ordet demokrati.
 
                                                                  ————————————
 
Eftersom det har blivit som det har blivit så är våra samhällen ”fastlåsta” i att upprätthålla strukturen, som den är!
Vad menar jag med det? Jo våra orättvisa strukturer har skapat ojämlika förhållanden mellan människor, sedan tusentals år tillbaka i tiden. Ojämlikhet skapar motsättningar. Vilket naturligtvis leder till att inom varje samhälle finns strukturella motsättningar mellan människor.
Eftersom ojämlikhet skapar motsättningar så måste samhällenas maktapparat utöva sin makt i samhället. I annat fall skulle anarki utbryta och det totala kaoset uppstå. Samhällena skulle skakas om i sina grundvalar. Därför finns bara ett sätt att upprätthålla ”ordning och lugn” i våra orättvisa samhällen. Maktens män låter sina maktapparater sköta ”ordningen” i samhället.
Strukturen upprätthålls med alla dom ”instrument” som har skapats genom historien. Ojämlikhet mellan människor kräver, som sagt, ”instrument” för att upprätthålla en någorlunda ordning i samhället. Av detta faktum så kan vi också säga att samhällen med ”tydliga instrument” i strukturen vittnar om att samhället i sig är mer ojämlikt än samhällen med mindre ”tydliga instrument”.
 
                                                                  ————————————-
 
Skall det fungera så här? Jag syftar på avtalsrörelser.
På ena sidan sitter arbetsköparna och på den andra sidan sitter arbetssäljarna. Är denna ordning på arbetsmarknaden naturlig och logisk? Nej den strider mot all logik och sunt förnuft.
Vi har ju kommit fram till att uppdelningen av människor i köpare och säljare är inhuman och därmed ologisk. Den prostituerade säljer sin egen kropp för att tillfredsställa sina köpare. Arbetarna säljer sin arbetskraft för att köparna skall få ut så mycket som möjligt av sitt investerade kapital. Det är ju så det fungerar i våra samhällen och detta är ingenting att hymla över.
När dessa parter möts i förhandlingar så uppstår helt naturligt en konfrontation. Säljaren vill sälja sig så dyrt som möjligt och köparen vill köpa säljaren så billigt som möjligt. Just detta scenario visar att marknaden fungerar ologiskt. Därför så säger vi det igen: det är ett högst ologiskt förhållande att arbetsmarknaden är uppdelad på arbetsköpare respektive arbetssäljare. Så kan inget jämlikt och logiskt samhälle fungera. Denna ologik skapar konflikter, vilket vi ju ser dagligen.
Men eftersom marknaden nu ser ut som den gör så agerar arbetsmarknadens parter därefter. Strukturen skapar dessa förhållanden.
Ser vi denna ologik? Förstår vi att detta onaturliga förhållande har sin grund i den grundläggande orättvisan mellan arbetsköpare och arbetssäljare?
Denna orättvisa måste medvetandegöras. Först därefter kan en förändring av förhållandet påbörjas.
Som så mycket annat i samhället så är även avtalsrörelsen ologisk. Men den är i och för sig nödvändig så länge som strukturen ser ut som den gör. Så länge som ett fåtal män styr marknaden så måste arbetssäljarnas organisationer slåss för bättre vilkor.
 
                                                              ———————————-
 
Jag funderar ofta över varför unga ambitiösa politiker, som drivs av visioner om ett bättre samhälle, dras till partier som bevisligen orsakar än mer sociala klyftor. Och jag kommer fram till följande slutsats: ungdomarna ser inte den strukturella orättvisan. Dom är på något vis oförmögna att ta till sig att samhällsstrukturen som vi lever i skulle kunna fungera på ett annat sätt.
Frihet, frihet och ännu mera frihet skanderar partierna. Dessa vackra ord sväljer vi utan att förstå andemeningen. Friheten att äga kapital är ju den högst prioriterade friheten för våra så kallade etablerade partier. Men denna frihet leder till vinnare och förlorare i samhället. Så ser det strukturella förhållandet ut. Och jag är övertygad om att dom unga politikerna inte betraktar detta förhållande som orättvist. Ja förresten så betraktar ju dom erfarna politikerna denna sak på samma sätt.
Att strukturen skapar orättvisa förhållanden ser vi inte. Strukturen är som den är. Den skall fungera så. Och detta tänkande tar naturligtvis även ungdomen till sig.
 
                                                           ————————————–
 
 Du växer upp bland kvinnor och män som lever två skilda liv. Det är som om könen lever i varsina världar. Där den ena världen härskar över den andra. Du betraktar naturligtvis detta som fullt normalt. Barn ifrågasätter inte den vuxna världen.
Detta är det samhälle som jag är född i och som jag skall leva i. Det finns inget att ifrågasätta. Du växer upp till en vuxen kvinna, med allt vad det innebär. Du bär ett skynke över hela dig, från hjässan ner till fötterna. Några gluggar har öppnats i skynket framför dina ögon så att du hjälpligt skall kunna se vart du går.
Du har inte fått gå i skolan. Det är nämligen förbehållet pojkarna att kunna utbilda sig. Sannolikheten att du har ett arbete, ett avlönat arbete, är heller inte stor. Kvinnor ska inte ha avlönade arbeten. Din funktion blir att gratis stå till tjänst i mannens hem. Därav följer också att du inte ska ha någonting att säga till om i samhället. Besluten i såväl ditt hem som i samhället för övrigt, tas av män. Männen har makten.
Men som sagt: du betraktar detta som normalt. Livet skall tydligen levas på detta vis. Det finns just ingen anledning att ifrågasätta livet. Du har ju vuxit upp och vuxit in i samhället. Att fundera över andra levnadsbetingelser ligger utanför det fattningsbaras gräns.
Din plats är i hemmet. ”Du skall föda barn och stå vid spisen!”
 
                                                     —————————————
 
Tänk och agera tvärt om! Kan ett sådant tänkande vara möjligt? Alltså ett strukturellt helt omvänt tänkande.
 
Istället för att kapitalet i våra samhällen skall ägas av ett fåtal privata människor så skall kapitalet ägas av alla människor i samhället. Vi säger att kapitalet skall vara samhällsägt. Kan ett sådant omvänt tänkande vara genomförbart?
 
Istället för att vi människor lever åtskilda från varandra genom historiskt påtvingade statsbildningar så skall vi i framtiden betrakta världen som ett enda samhälle. Kan ett sådant omvänt tänkande vara genomförbart?
 
Istället för att det hierarkiska patriarkatet, genom historien, har format våra samhällen så kommer jämlikheten mellan könen, i framtiden, att forma strukturen. Kan ett sådant omvänt tänkande vara genomförbart?
 
Istället för att ha löst strukturellt allvarliga konflikter med våld och krig så kommer framtiden inte att ha strukturellt allvarliga konflikter. Därför att strukturen måste bli  uppbyggd på ett rättvist sätt. Kan ett sådant omvänt tänkande vara genomförbart?
 
Istället för att vi genom historiens lopp har hemfallit åt ett ologiskt troende så kommer vi i framtiden att basera vårt tänkande på logiska grunder. Kan ett sådant omvänt tänkande vara genomförbart?
 
Istället för att våra barn har drabbats värst och fortfarande drabbas värst när sociala konflikter har uppstått och uppstår så kommer barnens bästa att prioriteras. Kan ett sådant omvänt tänkande vara genomförbart?
 
Istället för att maktens män både igår och idag fortsätter att förstöra vår planet så är det helt avgörande för vår överlevnad att denna förstörelse upphör. Kan ett sådant omvänt tänkande vara genomförbart?
 
Svaren är att det inte bara är genomförbart utan det är absolut nödvändigt med ett omvänt tänkande. Andra alternativ finns inte.
 
                                                           ————————————-
 
Statens främsta uppgift nuförtiden är att se till så att kapitalets ägare kan fortsätta med sin verksamhet. Det globala privata kapitalet har snart lagt hela samhällskroppen vid sina fötter. Skulle allvarliga kriser uppstå, vilket nu är fallet, så tvingas staten att förse dom krisdrabbade branscherna med kapital.
Våra samhällen ligger nu helt i händerna på det globala privata kapitalet. Havererar detta kapital så havererar även våra samhällen. Så illa har det blivit.
Det är svårt att se någon utväg ur det här. Kan du se någon utväg?
 
                                                      —————————————-
 
Jag vill inte framstå som en religiös domedagsprofet. Men jag påstår utan vidare att den generation som nu, för första gången, ser dagens ljus också kan vara den sista generationen som kommer att få se dagens ljus. Så illa ställt är det med våra samhällen och därmed för hela världens liv.
 

——————————————————————————————-

UPPSTOD DET PRIVATA  KAPITALÄGANDET PÅ ETT ”FRITT” SÄTT?
 
 Skall kapitalet ägas privat eller skall kapitalet ägas av oss alla?
Det är ju denna fråga som är den exakta skärningspunkten mellan åsikterna hur det samlade kapitalet skall fördelas. Antingen så skall kapitalet vara tillgängligt för var och en. Jag menar att var och en skall beredas tillfälle att ”ta för sig” av det samlade kapitalet. Eller så skall kapitalet tillhöra alla i samhället. Alltså ingen skall ha möjligheten att kunna äga mer kapital än någon annan.
Har jag uttryckt mig klart i frågan? Antingen privatägt eller samhällsägt.
Dagens samhällen bygger ju, som vi vet, på den första åsikten. Det vill säga att kapitalet skall vara privatägt.
Här måste vi på en gång granska om människorna har valt denna form av kapitalägande. Har vi gjort det? Vi kan omedelbart slå fast att så inte är fallet. Vår historia bevisar ju att kapitalet har tagits av maktens män. Man har tagit det med våld. Maktens män har lagt beslag på det samlade kapitalet för att få materiella fördelar gentemot majoriteten av människorna i samhället. Så ser historien ut. Vilket inte går att förneka.
Därmed så menar jag att våra samhällen ser ut som dom gör idag på grund av detta historiska arv. Det privatägda arvet.
Tänk så här: att våra samhällen ser ut som dom gör måste ju naturligtvis bero på någonting. Eller hur? Ett samhälle kan ju inte slumpmässigt utvecklas åt något håll. Det är ju mänskliga tankegångar och ageranden som sätter riktlinjerna för hur samhället skall utvecklas. Och det är just ägandefrågan som har bestämt samhällsutvecklingen.
Om kapitalägandet finns hos ett fåtal så är det just dessa fåtal som sätter reglerna för hur samhället skall utformas. Kan vi vara överens om att det förhåller sig på detta vis? Ägandefrågan bestämmer således samhällsutvecklingen.
Åt vilket håll vill vi då att våra samhällen skall utvecklas? Det förmodade svaret på frågan blir säkerligen att vi önskar ett rättvist, jämlikt och humant samhälle.
Men nu ser ju inte våra samhällen ut på det viset. Varför gör dom inte det? Jo eftersom vi påstår att det är just ägandefrågan som avgör samhällsutvecklingen så har vi fått ett svar. Svaret är att våra samhällen är orättvisa, ej jämlika och inhumana och detta bottnar i den nuvarande formen av kapitalägandet.
 
ATT ÄGA KAPITAL ANSES VARA EN FRIHETSPRINCIP
 
Våra samhällsförvaltare (läs: politiker) hävdar principen att kapitalägandet är en frihetsfråga.
Människan skall ha friheten att äga kapital. Det kapital som vi kommer över det har vi friheten att förfoga över, enligt det strukturella tänkande som råder idag. Detta anses, som sagt, vara en frihetsprincip som inte kan ifrågasättas.
Men är då detta frihet? Är det en frihet att äga kapitalvärden för miljarder samtidigt som majoriteten av oss människor inte äger några kapitalvärden alls?
Varför skall detta förhållande anses som en frihet? Det finns väl ingen som hävdar att detta förhållande är rättvist? Förhållandet är alltså orättvist.
När det nu bevisligen förhåller sig så då måste man ställa frågan om en orättvisa kan anses som en frihet. Kan en orättvisa vara en frihet?
Jag menar att en frihet skall tolkas som att alla kan dra nytta av en sådan frihet. Att friheten gagnar oss i samhället, inte missgynnar många samt gynnar ett fåtal.
Om vi tolkar friheten på detta sätt då faller ju dagens frihetsbegrepp om kapitalägandet ihop totalt. Tydligen tolkar inte våra samhällen frihetstanken så. Man tolkar istället friheten som möjlig inom orättvisans ramar.
Kan vi finna några historiska exempel som belyser den här frågan? Javisst gör vi det.
Betrakta koloniseringen av världen för ett antal generationer sedan. Maktens män bestämde sig för att kolonisera/äga mark varhelst man drog ut i världen. Att lägga beslag på mark, för egen räkning, ansågs vara en helt naturlig frihet. Att äga marken och allt som finns på denna mark skulle alltså vara en frihet som erövraren tog sig. Detta innebar att människorna som levde på denna mark var tvungna att underordna sig dom maktmänniskor som hävdade att det var helt legitimt att i praktiken roffa åt sig kapitalvärden.
Så såg ju världen ut för ett antal generationer sedan. Att kolonisera var en frihet som var odiskutabel. Så ser vår historia ut.
Har vi fler exempel? Det klassiska exemplet är väl den ursprungliga idén om friheten att kunna rösta in människor i samhällsbeslutande församlingar. Vad menades då med friheten att få rösta? Jo det var enbart män som skulle få rösta och det var enbart män som kunde röstas in i dessa beslutande församlingar. Och detta var likaså en odiskutabel frihet.
Att kvinnan skulle innefattas i det här frihetstänkandet var ju helt otänkbart. Så uppfattades friheten i denna fråga.
Att kunna köpa och sälja människor ansågs tidigare vara en självklarhet. Detta var en frihet som alla hade rätten till, om man hade pengar.
Vi ser att frihet kan egentligen betyda vad som helst. Men vi ser också att dessa exempel har någonting gemensamt. Vad då? Jo den som har kapital dikterar vilkoren för vad som skall anses vara en frihet. Och den som inte har något kapital får snällt foga sig i vad kapitalägaren bestämmer. Detta visar oss historien med all tydlighet.
När nu vår historia bevisar detta förhållande vad är det då som säger att nutiden skulle fungera på ett annat sätt? Varför skulle plötsligt kapitalet inte ha något inflytande på dagens frihetsbegrepp? Dom som formulerade friheten förr det var maktens män med sitt kapital. Vilka skulle det i så fall vara som formulerar frihetsbegreppen idag om det nu inte är maktens män? Vilka är det som hävdar att det är en odiskutabel frihetsprincip att kapitalet skall vara privatägt? Det är naturligtvis dom som äger detta kapital som hävdar denna frihetsprincip. Precis på samma sätt som dåtidens maktmänniskor hävdade friheten i att kolonisera hela världen. Exakt samma tänkande gäller i dessa bägge exempel.
Idag har dessutom maktmänniskorna stöd i sina ageranden av samhälleliga förvaltare, alltså ”våra” politiker. Frihetstanken om kapitalägandet omfattas således även av ”våra” folkvalda. Precis på samma sätt som dåtidens ”folkvalda” män ansåg sig kunna ta ”demokratiska” beslut i samhället. Att halva befolkningen, kvinnorna, inte hade någon talan hörde liksom inte till saken.
Att våra samhällen idag fungerar på ett orättvist sätt och att detta bevisligen beror på den så kallade friheten till kapitalet kan omöjligen accepteras av maktmänniskorna och deras springpojkar, politikerna.
Dessa hävdar som sagt: att vi människor skall ha ”friheten” att äga kapital. Det kapital som vi kommer över det skall vi ha ”friheten” att förfoga över.
Men som vi har sett så är det just ägandefrågan som bestämmer hur strukturen i våra samhällen ser ut. Och eftersom våra samhällen innehåller sådana kopiösa mängder av orättvisa och ojämlikhet så måste detta i högsta grad bero på ägandefrågan. Vad skall det annars bero på?
Att våra samhällen innehåller all den här orättvisan och ojämlikheten det vet vi, eller hur? Men förstår vi att det beror på ägandeförhållandet i strukturen? Nej det är just där, på den här punkten som vi inte ser orsaken. Vi förstår inte att det privata ägandet av kapitalet är orsaken till att det ser ut som det gör i våra samhällen.
I och med att vi är övertygade om att det privata ägandet av kapitalet utgör en rätt som inte kan ifrågasättas, så sitter vi i princip fast i frågan. Ett förändrat synsätt i ägandefrågan kräver en helomvändning i vårt tänkande. Kan detta åstadkommas? Men en sådan helomvändning är absolut nödvändig, någon annan utväg finns inte.
 
VAD SKALL VI MED EGET KAPITAL TILL?
 
Varför vill vi äga kapital? Jo vi har en önskan om att bli rika. Är det inte så vi fungerar i dagens samhällen? Javisst fungerar vi så. Vi vill berika oss så mycket vi kan, med hjälp av det kapital som vi äger.
Men är det då inte naturligt att vi fungerar på det här viset? Jo i dagens samhällen är det fullt naturligt att vi tänker och agerar så. Vi tänker och agerar exakt så som strukturen har lärt oss att agera. Därmed så prioriterar vi inte våra samhällens bästa eftersom strukturen är uppbygd efter principen att var och en skall jaga kapitalet. Kan vi berika oss så gör vi det. Inte funderar vi över om vårt eget kapital skulle komma till bättre användning om samhället stod som ägare.
Våra samhällens strukturella förhållanden får, som sagt, till följd att vi inte vill släppa ifrån oss någonting till, det vi kallar, den offentliga ekonomin. Således gör vi allt för att komma undan skatter, av vad slag det månde vara.
Dom redan kapitalstarka använder sig av sinnrika metoder för att komma förbi skatteutgifter. När det nu fungerar så här då ser vi klart och tydligt att vi prioriterar inte samhällets bästa utan vi prioriterar vårt eget bästa.
Är vi medvetna om att friheten att kunna äga kapital skapar vinnare och förlorare i våra samhällen? Nej jag misstänker att vi inte tänker på det viset. Kan man bara sko sig själv så får väl andra göra så gott dom kan.
Men att strukturen bevisligen skapar vinnare och förlorare det står helt klart. Samhället godkänner tydligen detta förhållande. Inställningen är att det är ingenting som man kan göra någonting åt. Att arbeta för en strukturförändring låter sig inte göras.
I tidigare artiklar så har vi kommit fram till slutsatsen att det är en omöjlighet att bygga ett rättvist samhälle som är omgivet av orättvisa samhällen. Kan det ändå vara så att ”våra” politiker inser att det är en omöjlighet att arbeta för att kapitalet skall ägas av samhället? Politikerna kanske inser att så länge omvärlden ser ut som den gör då är det förenat med samhällelig kollaps att förändra marknadsstrukturen.
Kan det vara så att politikerna inser detta faktum? Ja kanske det är så men jag betvivlar det. Det är nog så att politikerna är övertygade om att det privata ägandet av kapitalet är det självklara förhållandet för samhället.
På kort sikt går det inte att förändra strukturen men på lång sikt så är det absolut nödvändigt. Det är ett måste om vi skall ha en chans att överleva på den här planeten.
Av denna anledning så finns det ingenting att välja på. Våra samhällen måste medvetandegöras om att det är nödvändigt att vi succesivt ställer om oss till en total strukturförändring när det gäller ägandet av kapitalet. Och detta måste börja nu.
Kapitalets ägare funderar inte över klimatförändringar eller överbefolkning. Det enda som får maktens män att reagera det är när kapitalet kommer i gungning. När kapitalkriser slår till med full kraft då reagerar kapitalets ägare. Då finanskriser står för dörren då uppstår tankegångar om hur kapitalet skall förvaltas. Och det är just detta som nu börjar hända.
I takt med att dessa kriser succesivt kommer att förvärras så kommer motsättningarna i våra samhällen att tillta. Andra scenarion är otänkbara. Detta gör att det är absolut nödvändigt att medvetenheten om det ohållbara i våra nuvarande strukturella förhållanden får största möjliga prioritet.
På ett globalt plan måste vi komma till insikt om att det går inte att fortsätta med det privata kapitalägandet. Det leder oss till avgrunden om dom nuvarande strukturella förhållandena får fortsätta att härja runt.
 
EN IDÉ
 
Får jag presentera en idé? Den lyder: samhället, alltså vi själva, ger oss alla en lön. Kan det fungera så? Förutsättningen är ju att samhället äger det samlade kapitalet, vilket idag inte är fallet men som i framtiden blir en nödvändighet, som också är den enda logiska lösningen i framtiden. Och dessutom så ger samhället oss lika lön. Varför skall då samhället ge oss lika lön? Har en del av oss ett större ekonomiskt behov än andra? Nej det vore väl orättvist om några av oss skulle få en högre lön än alla andra?
Ser vi några fördelar med en sådan tankegång? Eller verkar denna idé skapa ännu mera elände än vad vi lever under idag? Är det en fördel eller nackdel med att vi inte behöver ha pengarna som morot för arbetsinsatsen? Kommer vi istället att välja sofflocket när jagandet efter pengar kommer att försvinna? Hur går det med entreprenörsandan om samhället sitter på det samlade kapitalet?
Ja det var några frågor. Skall vi försöka oss på att finna svaren?
Först vill jag säga att när jag talar om samhället som ägare då avser jag en helt annan struktur i våra samhällen än vad som är fallet idag. Men det förstår ni väl vid det här laget? Eller?
I folkmun så säger vi idag det offentliga om samhället. Det offentliga i våra dagars samhällen kan inte agera mot den rådande maktstrukturen. Jag menar: det privata ägandet av kapitalet för med sig att även den offentliga ekonomin har att rätta sig efter dom spelregler som har satts upp. Den offentliga ekonomin utgör ju en bråkdel av den samlade ekonomin. Den har liksom inget val. Den har att finna sig i hur det privata kapitalflödet strömmar. På så vis blir den offentliga ekonomin hårt utsatt då det tas beslut om än det ena och än det andra. Den offentliga ekonomin har ju sina ramar att rätta sig efter och dessa ramar eller rättare sagt spelregler är satta av dom som sitter på kapitalet. Av denna orsak så måste det offentliga agera som marknaden beslutar. Som vi vet så existerar inte demokratin över kapitalet och har heller aldrig gjort det.
Eftersom en förändring av detta förhållande är en absolut nödvändighet så leder det till grundförutsättningen att människorna i sina respektive samhällen tillsammans avgör hur kapitalflödet skall se ut. Hur arbetstider skall se ut; hur alla skall kunna få arbete; alla arbetsmarknadsfrågor skall lösas på ett sådant sätt så att dom arbetandes önskemål prioriteras.
Idag är det ju marknaden som bestämmer hur alla regler skall utformas. Och vilka har makten över marknaden? Dom stora kapitalägarna. Ingen nyhet, eller hur?
Pengarna skall heller inte vara moroten för vår arbetsinsats. Nej moroten är ju att vi alla bygger ett samhälle som är till för oss alla och i synnerhet kommande generationer. Vi kan släppa den individuella jakten på pengar. Vår arbetsinsats kommer att värderas högt av samhället så därför behöver vi inte oroas över att vi skall få det sämre än andra. Det skall sålunda inte vara upp till privata marknadsaktörer att avgöra dom ekonomiska villkoren för oss. Ett sådant orättvist system är vi inte betjänta av. Ändå är det just detta system som vi idag lever under.
Vilken frihet för oss om penningspekulationen i marknaden upphörde.
Men vad säger vi då om entreprenörsandan? Kommer den att slockna när det privata kapitalägandet upphör? Nej tvärtom, idéerna kommer att blomstra som aldrig förr. Det individuella ekonomiska risktagandet kommer att försvinna, när samhället äger kapitalet. Bra idéer genomförs och dåliga idéer genomförs ej och utan att entreprenören riskerar att ruineras, som är fallet idag. Entreprenörsandan drivs av att hitta lösningar på problem. Kapitalet driver inte fram lösningar.
Men åter igen säger jag: det är omöjligt att genomföra samhälleligt ägande av kapitalet vid sidan om det globala privata kapitalägandet. Än så länge får det bli en dröm att våra samhällen en gång i framtiden fattar besluten över hur kapitalet skall flöda.
Med samhället som ägare av kapitalet så uppstår säkerligen frågor över om vi överhuvudtaget vill bry oss om att arbeta. Det vore ju enklare att ligga hemma på sofflocket och ändå veta att man kan leva på ett drägligt sätt.
Men jag menar att vi svårligen kan greppa en sådan här tankegång. Vårt tänkande kommer att förändras i takt med att strukturen förändras. När strukturen förändras åt det humanare hållet så kommer självfallet vi att förändras. Vi kommer inte att tänka så som vi gör idag. Vi kommer att inse att vårt arbete är till gagn för alla i samhället. Genom vårt arbete så bidrar vi till att bygga samhället för alla. Arbetet får alltså en diametralt motsatt funktion mot vad som gäller idag. Idag arbetar vi för att skapa vinster åt kapitalägarna. Imorgon arbetar vi för att bygga vårt samhälle. Alltså en diametralt motsatt uppgift.
Kan vi förstå att vårt tänkande kan förändras så när strukturen utvecklas åt det humana hållet?
Är grundfrågan besvarad? Ja framtidens samhällen kommer att äga det samlade kapitalet. Något alternativ till detta finns ej om vi skall ha en möjlighet att kunna leva vidare. Och denna nödvändiga strukturförändring måste medvetandegöras nu.

—————————————————————————————

 KONSUMERA MERA!
 
 
Varför uppmanas vi hela tiden till att konsumera? Alla former av media sköljer över oss reklam och denna reklam har ett enda syfte, nämligen att vi skall lockas till att konsumera.
Är det detta som är meningen med livet? Alltså att vi skall konsumera.
Kan det vara fel att spara pengarna som man tjänar? Räcker det inte med att inhandla dom nödvändiga produkter som krävs för att kunna leva vidare?
Marknadsekonomer förespråkar ju att våra intjänade pengar gör mest nytta ute på marknaden. Det tjänar samhället på, menar dom. Men vad menar dom då egentligen?
Jo dom menar att det skapas mer arbetstillfällen om pengarna får cirkulera runt på marknaden istället för att ligga i madrassen.
Det har dom i och för sig helt rätt i. Så är det naturligtvis, ju mer pengar som kommer ut på marknaden ju fler arbetstillfällen skapas det. Men detta är inte huvudanledningen till varför vi hela tiden blir itutade att konsumera. Huvudanledningen är att ju mer pengar som kommer i omlopp på marknaden ju större rikedomar hamnar i dom stora kapitalägarnas fickor.
Förstår vi att det fungerar så? Tänk efter! I vilket syfte gör man reklam? Gör man reklam för att det skall skapas mer arbetstillfällen? Eller gör man reklam för att kapitalägarna skall tjäna pengar på ditt konsumerande?
Eftersom kapitalet är privatägt så innebär detta att marknaden domineras av dom människor som äger det mesta kapitalet. Ganska så självklart, eller hur? Om detta har jag skrivit en hel del om tidigare. Detta är alltså huvudskälet till att det propageras för att vi skall konsumera. Men som vi kanske alla förstår så förklarar inte ”vårt” samhälle saken på detta sätt. Nej ”våra” politiker skulle aldrig ”ta i sin mun” att konsumtionen syftar till att göda kapitalägarna.
Konsumera så det står härliga till! Detta är budskapet som gäller. Och detta är det optimala som gäller för marknaden och därmed i slutändan för dom som avgör hur kapitalet skall flöda i våra samhällen. Vi skall alltså jobba och slita så mycket som vi bara förmår för att sedan konsumera upp allting som vi tjänar. Arbeta maximalt och sedan konsumera maximalt är drömscenariot för marknadens dirigenter.
Kapitalägarna delar ut smulor till oss för att sedan ta tillbaks dessa smulor när vi konsumerar. Alltså en mycket sinnerik uträkning.
Kan man dessutom binda upp arbetskraften så att dom lever i stort sett alla dygnets timmar inom fabrikens väggar så är ju detta lika med att inte betala ut någon lön alls. Förstår ni vad jag menar? Med andra ord så har slavens vilkor återinförts i våra samhällen. Och dessa vilkor är vad som gäller i en mängd samhällen världen över.
 
KAPITALÄGARNA SKALL GÖDAS
 
Hög konsumtion är nödvändigt för tillväxten, säger man. Skulle detta betyda att en människa som konsumerar mer än en annan människa bättre bidrar till just tillväxten? Om du väljer att konsumera istället för den andra personen som väljer att stoppa sina pengar i madrassen, så gör du större nytta för tillväxten. Ja så kan man se det naturligtvis. Men åter igen så är vi tillbaka i scenariot som beskrevs ovan. I slutändan är det kapitalägaren som gynnas mest av att pengarna konsumeras.
Därför uppmanas vi, som aldrig förr, att konsumera. Iaktag reklamen, så förstår ni vad jag menar.
Men åter igen, det är inte för att det skall skapas fler jobb som vi uppmanas konsumera. Det är för att göda kapitalägarna, som vi skall konsumera. Det är bara att höja blicken och se hur det fungerar rent praktiskt i våra samhällen. Dom rika blir bara ännu rikare. Dom sociala klyftorna blir större och större.
Tillväxt och konsumtion är två begrepp som maktmänniskorna använder sig av för att påstå att dessa begrepp skapar jobb. Men det dom skapar det är framför allt ännu större rikedomar åt kapitalets ägare.
 
Hur skall vi ta oss an problematiken kring tillväxten? Vi blir ju hela tiden itutade att tillväxten är saliggörande för våra samhällen. Uteblir tillväxten så hotas välfärden, enligt ”våra” politiker. Men jag blir alltmer skeptisk till att det här resonemanget stämmer. Låt oss försöka sätta oss in i problematiken som enligt ”våra” politiker är den helt avgörande frågan huruvida våra samhällen skall ha möjligheten att leva vidare.
Vad menas med välfärden, till att börja med? Kan vi alla vara nöjda med den välfärd som finns i våra samhällen? Svaret är givet.
Jag vill nämna en sak. Vi människor har ju levt i flera tusen år utan att ha skapat tillväxt. Vi har överlevt och tydligen klarat oss utan tillväxt. Alla arbetade och hjälpte till för att samhället skulle må så bra som möjligt. Arbetet gick alltså ut på att göra ett bra samhälle. Kanske man kan formulera sig så?
I och med den privata kapitaliseringen av våra samhällen så blir syftet med produktion och konsumtion att berika ägarna av kapitalet. Därmed så ger en högre produktion samt en högre konsumtion en allt högre tillväxt. En allt högre tillväxt gynnar därför i första hand ägarna till kapitalet. Kan vi vara överens om denna slutsats?
En sidoeffekt av en allt högre tillväxt blir att fler arbetstillfällen skapas. Detta är sant. Men som vi sade ovan så är det främsta skälet till en allt högre tillväxt, att kapitalägarna berikas.
Vi tänker oss nu att alla människor i våra samhällen är ägare av kapitalet. Inte som nu är fallet, att ett fåtal är ägare.
Om samhället står som ägare av kapitalet, vad händer då? Jo samhället, alltså vi, kommer att efterfråga varor och tjänster som är till nytta för oss. Varor och tjänster som inte är till någon nytta för oss kommer därför inte att produceras. Och då kan man ju fråga sig vilka varor och tjänster som är nyttiga respektive onyttiga?
Men hur som helst, låt oss anta att åtminstone 25% av alla varor och tjänster som produceras kan betecknas som onyttiga. Vad händer om konsumtionen av dessa varor och tjänster upphör? Jo svaren vet vi.
 
TILLVÄXTKRAVET = STRUKTURELLT PROBLEM
 
Är tillväxten, eller kravet på tillväxt, ett strukturellt problem? Om vi tänker oss att vi lever i strukturellt rättvisa samhällen så kanske vi inte har något krav på tillväxt.
Beror tillväxtproblematiken på att ”det har gått över styr” med våra samhällsstrukturer? Våra strukturer kom, så att säga, in fel från början.
Förstår ni hur jag menar? Jo jag hävdar ju ständigt i mina artiklar att vår historia är ett bevis för hur den strukturella orättvisan har fortplantat sig vidare från tusentals år tillbaka i tiden. När det nu bevisligen är så då menar jag att man kan dra slutsatsen att denna strukturella orättvisa helt enkelt formar vårt samhälle. Vi lever alltså våra liv i strukturell orättvisa.
Utifrån detta konstaterande så måste man därför ifrågasätta kapitalets förvaltare när dom hela tiden förkunnar kraven på tillväxt. Därav kommer min frågeställning: är kravet på tillväxt ett strukturellt problem?
Jag kan alltså förstå att vår nuvarande struktur kräver ständig tillväxt. Detta är ju helt centralt för våra strukturer. Skulle inte detta krav finnas då är det ju lika med att strukturen havererar. Strukturen som är uppbygd kring det privata kapitalet kommer då att raseras.
Det blir naturligtvis helt andra strukturella förhållanden om inte tillväxtkravet fanns. Denna slutsats bör vi kunna dra eftersom det är kapitalets ägare och dess administratörer som hela tiden predikar om den saliggörande tillväxten.
När det nu bevisligen är så här då kommer nästa fråga: skall våra samhällen se ut som dom gör? Skall våra samhällen vara så här orättvisa så som dom har varit nu i tusentals år? Mitt svar är nekande. Nej våra samhällen skall inte se ut som dom nu gör.
Då man kommer fram till denna slutsats så undrar jag: betyder denna avgörande slutsats att även tillväxtproblematiken skall behandlas på ett annorlundare sätt än vad fallet är idag?
I en rättvis struktur så är det ju vi alla i våra samhällen som avgör hur kapitalet skall, så att säga, användas. Inte ett fåtal kapitalstinna personer som bara har ett för ögonen. Den maximala förräntningen på det egna kapitalet. I det rättvisa samhället bygger vi ett samhälle som är till för oss. Inte som nu ett samhälle som i första hand är till för kapitalets ägare.
I det rättvisa samhället äger vi alla kapitalet och därmed produktionen, samtidigt som vi själva är våra produkters konsumenter. I dagens orättvisa samhällen äger ett fåtal kapitalet och därmed produktionen, samtidigt som vi alla är dessa kapitalägares konsumenter.
Kan vi förstå att det är själva arbetsinsatsen som skapar rikedomarna i samhället? Är det rättvisa att ett fåtal är ägare av arbetskraften?
Varför skall vi producera en massa smörja som vi inte har någon nytta av? Varför uppmanas vi att konsumera all denna smörja? Jo för att kapitalets ägare skall tjäna pengar på oss. Men istället för att säga som det är så formulerar sig samhällets förvaltare, alltså ”våra”politiker, som att företagen skapar arbetstillfällen och därför så är dom tillväxtföretag och därmed livsnödvändiga, enligt strukturens normer.
Förstår vi nu varför vi skall arbeta? Jo i vår nuvarande struktur så arbetar man för att skapa vinster åt kapitalägarnas företag. Om detta har jag redogjort för i tidigare artiklar. Detta är alltså huvudskälet till att man arbetar. Sidoeffekten när företag växer blir ju fler arbetstillfällen. Men åter igen, detta är inte huvudskälet till varför vi anställs i företagen. Huvudskälet är att vi skapar mer pengar till kapitalet, genom vår arbetsinsats.
 
Vad händer då om vi drar ner på konsumtionen? Istället för att ha två bilar så nöjer vi oss med en. Istället för att åka på semester utomlands så stannar vi hemma. Istället för att röka ett paket cigaretter om dagen så slutar vi att röka. Istället för att äta mat ”ute” så tillagar vi maten själva. Istället för att låna till konsumtion så slutar vi att låna.
Vad händer om vi börjar bete oss så här? Jo då minskar naturligtvis konsumtionen och det ganska radikalt. Det betyder ju i så fall att även tillväxten minskar.
Företagen som tillverkar cigaretter blir ju tvungna att lägga ner sin verksamhet. Företagen som tillverkar bilar måste minska sin produktion. Samma sak med företagen som lever på att vi semestrar utomlands. Som vi ser så drabbas även lånekarusellen, bankerna tjänar mindre på grund av att vi lånar mindre.
Tillväxten rasar alltså på grund av att konsumtionen minskas. Arbetslösheten kommer nu också att öka. Vi lever ju trots allt i samhällen där ägarna till kapitalet avgör hur deras kapital skall flöda.
Kan vi förstå att det är så här som dom så kallade ekonomiexperterna räknar? Dom räknar självfallet utifrån övertygelsen att så som strukturen ser ut idag så skall också strukturen se ut imorgon. I och för sig ganska logiskt, kan man tycka. Men denna slutsats innebär ju ett godkännande för att den orättvisa strukturen skall vara bestående. Den innebär ett godkännande för att världen skall se ut så här i framtiden.
Och det är här som det avgörande felet görs. Världen kan nämligen inte fortsätta att fungera på det sätt som den gör idag. Vi har ju ingen praktisk möjlighet att fortsätta leva på det sätt som vi gör idag.
Naturens resurser räcker inte längre. Kraven på ständig tillväxtökning går inte ihop med att vi nu har nått taket för den ej-förnyelsebara energin. Ekvationen går inte ihop. Till detta skall också räknas den nödvändiga minskningen av skadliga utsläpp så att klimatmålen kan uppnås.
För att vi skall kunna leva vidare så krävs det därför en strukturell förändring av våra samhällen. Vi måste börja inse att vår värld ser ut som den gör på grund av allvarliga strukturella fel i uppbyggnaden av våra samhällen. Och om vi kommer fram till den insikten då är det sannolikt redan för sent. Så illa är det.
Man kan med andra ord säga att katastrofen redan har startat. Det är bara att blicka ut över världens samhällen så ser vi att katastrofen redan är i full gång och den kommer att tillta allt mer.
 
Har vi räknat ut att syftet med konsumtion, i våra dagars strukturer, det är att kapitalet skall tjäna pengar på oss? I och med att produkter är privatägda så är varornas ägare bara intresserade av att tjäna pengar på varan, inte att varan kommer att fylla en viktig funktion för konsumenten.
Förstår du mig? Just denna sanning ser vi som allra tydligast idag, i våra samhällen. Det produceras prylar och onyttigheter som aldrig förr. Så är det. Men vad skall vi använda alla dessa onyttigheter till? Vi behöver dom ju inte, ändå så köper vi dom.
Hur kommer det sig att vi tänker och agerar så ologiskt? Ni har väl hört uttrycket: det går att sälja vad skit som helst bara det föregås av mördande reklam.
 
Jag skulle vilja påstå att om konsumtionen och tillväxten minskar så kommer vi att må mycket bättre. Vi kommer att bli friskare både fysiskt och psykiskt när vi upphör med att konsumera massa smörja. Samma sak kommer att inträffa när tillväxttakten i produktionen dämpas.
Men dessa förändringar går stick i stäv med hur kapitalet ser på konsumtion och tillväxt. Och som vi ju vet så är det kapitalets regler som idag gäller för oss.

—————————————————————————————————————–

 FÖRSTÅR VÄNSTERN HUR VÅRA SAMHÄLLEN FUNGERAR?
 
 
Ja man kan fråga sig varför så kallade vänsterpartier inte lyckas få gehör av oss? Särskilt nu när finanskriser runt om i världen slår hårt mot alla inblandade. Borde inte vänsterpartier få fler sympatisörer i tider när kapitalet missbrukas så totalt? Var finns förklaringen till denna motsägelse?
Har vänstern lyckats få ut budskapet om orättvisan i kapitalägandet? Har vänstern lyckats med att finna grundorsaken till våra inhumana samhällen? Förstår vänstern att det är en omöjlighet att bygga ett separat rättvist samhälle bland alla orättvisa samhällen? Har vänstern, så att säga, kapitulerat inför det privata ägandet av kapitalet?
 
Ja hur skall vi börja att försöka bena ut problematiken? Jo vi börjar så här: den samhälleliga orättvisan börjar inte med kapitalismens start. Den samhälleliga orättvisan har sitt ursprung många tusentals år tillbaka i tiden. Hur långt tillbaks, är svårt att direkt svara på. Men jag har i tidigare artiklar pekat på att den strukturella orättvisan sannolikt uppstod i Afrika, innan människan påbörjade utvandringen från kontinenten. Och i så fall måste vi söka oss bakåt i tiden ungefär hundra tusen år. Jag menar att den patriarkala strukturen har minst så många år på nacken. I och med den här strukturen, alltså den patriarkala, så grundläggs den strukturella orättvisan.
Skall man förstå våra dagars inhumana samhällen då måste man ha klart för sig hur våra orättvisa samhällen tog sin början.
Jag misstänker att den så kallade vänstern inte delar den här åsikten. Att alltså den strukturella orättvisan har sitt ursprung för över hundra tusen år sedan och att just denna orättvisa har fortplantat sig vidare och dessutom ökat i omfattning, fram till våra dagars samhällen.
Den strukturella orättvisan har rullat på under så många tusentals år och sedan givit upphov till det som vi bland annat kallar för kapitalismen.
Kapitalismen kan inte, ska vi säga, ryckas loss från det historiska skeendet utan kapitalismen utvecklas på ett, vi kan kalla det, naturligt sätt utifrån dom strukturella förhållanden som råder. Kapitalismen är en naturlig utveckling av den patriarkala strukturen.
Förstår vi att så är fallet? Förstår vi att våra dagars inhumana samhällen grundlades för många tusen år sedan, långt före kapitalismens början? Är vi medvetna om det här sambandet? Nej jag menar på att vi inte är det och då är det tveksamt om vänstern ser det här sambandet.
Om vänstern ställer frågan: vad gör vi för fel? Då skulle svaret till att börja med bli så här: vänstern har inte lyckats med att finna den grundläggande orsaken till våra tiders samhälleliga orättvisa.
Kan man inte finna orsaken till saker och ting då kan man heller inte åtgärda felen som finns. Det är alltså nödvändigt att förstå grundorsaken till våra samhällens strukturella orättvisor om man skall kunna utforma en politik som visar på hur dessa orättvisor skall kunna upphöra och sedan resultera i rättvisa samhällen. Kan man inte identifiera orsaken då kan man heller inte utforma en riktig politik. Tydligen så har vänstern inte lyckats med detta.
När vänstern är med och administrerar våra samhällen så betyder ju det att man i praktiken accepterar att våra samhällen ser ut som dom gör. Eller kan man tolka vänsterns engagemang i den rådande strukturen på annat sätt?
Även om man i teorin kritiserar det orättvisa kapitalägandet men i praktiken hjälper till att administrera denna orättvisa så blir ju slutsatsen av denna röra att man godkänner orättvisan.
Rätta mig om ni anser denna beskrivning som felaktig.
Vad anser vi om politiska partier som uppträder på det här viset? Jo sådana partier tappar man förtroendet för. Partier som hävdar sig stå på socialistiska grunder och säger sig arbeta för rättvisa och jämlika samhällen men som i den praktiska vardagen fungerar som kapitalets springpojkar kommer aldrig att kunna skapa sig ett förtroende.
När vänstern dessutom godkänner den nuvarande marknadsekonomin så är detta en signal om att våra samhällen aldrig kan bli rättvisa, om vänstern tar den politiska makten.
Förstår inte vänstern att det är makten över kapitalet som avgör hur våra samhällen formas? Tror vänstern att den politska makten kan så att säga dirigera den ekonomiska makten? Det fungerar ju tvärtom: den ekonomiska makten sätter spelreglerna för hur politiken skall utformas. Jag tror inte vänstern är medveten om detta faktum.
Just detta faktum talar om för oss att rättvisa samhällen blir en omöjlighet så länge den rådande marknadsstrukturen består. Det är en nödvändighet att vänstern tar till sig denna sanning.
Men den etablerade vänstern tar inte till sig denna sanning. Har alltså vänstern kapitulerat inför den rådande ekonomiska strukturen? Javisst så är det. Vänstern accepterar att det samlade kapitalet fördelas på ett orättvist sätt i våra samhällen. Därmed så säger man ja till att en del människor skall ha det materiellt bättre än andra människor. I praktiken så innebär ju detta att man accepterar att det är skillnad på människa och människa. Eller anser ni att det är ett felaktigt påstående?
Som sagt, vår allmänna åsikt är ju att det inte är orättvist att en del människor är ägare av kapital medan andra inte äger någonting alls. Vi ser det istället som helt naturligt att det finns rika människor samtidigt som det finns fattiga människor, i våra samhällen. Vi är, som jag brukar säga, formade att tänka och agera så som strukturen fungerar. Vi kan alltså inte tänka och agera på ett annat sätt än vad vi gör. Av denna anledning så ser vi inte orsaken till att våra samhällen fungerar inhumant. Vi har blivit som förblindade av strukturen som vi lever i.
Människor som är förblindade och inte ser den strukturella orättvisan kan naturligtvis inte förstå ett tänkande som bevisligen påvisar den strukturella orättvisan. Eftersom man då inte ser denna orättvisa så vänder man sig emot ett tänkande som hävdar att denna orättvisa existerar. Ja orättvisan är till och med bevisad. Det blir därför en omöjlighet att stödja partier som har teorier om att vi lever i ett fundamentalt felaktigt samhälle. När dessutom sådana partier inte kan förklara och inte heller lever upp till sina teorier då kan dessa partier aldrig förvänta sig något större stöd.
Har partierna också med sig ett historiskt arv av misslyckade ageranden då blir uppgiften omöjlig att få ett stort folkligt stöd.
 
STRUKTUREN FORMAR DIG OCH NATURLIGTVIS ÄVEN VÄNSTERN
 
När strukturen lär oss att vi skall jaga pengarna i samhället då får vi mycket svårt att förstå tankar som hävdar att en sådan strukturell ordning är till mycket stor nackdel för majoriteten av samhällets invånare.
När strukturen får oss att tro att vissa människor ”förtjänar” att ha det materiellt bättre än andra då blir det en ogenomförbar uppgift att få människor att ta till sig ett rättvist tänkande.
Du kan aldrig få en människa att ändra sitt tänkande på ett radikalt sätt genom teoretiska utlägg och diskussioner.
Föreställ dig att du lever i USA på 30-talet. Du för fram tankegångar som påvisar det orättvisa med apartheidsystemet. Inte förändras tänkandet hos människorna som stöder detta system. Dom kommer att betrakta dig som en fullständig idiot som har dessa idéer.
Föreställ dig att du lever i Tyskland under samma tidsperiod. Du kommer med idéer om att det är fullständigt abnormt att tro att den ariska rasen skulle vara överlägsen alla andra raser. Vad skulle människorna som är övertygade om att den ariska rasen är överlägsen säga om sådana idéer? Dom skulle skratta ut dig och be dig fara åt h..vete.
Föreställ dig att du lever i samhällen som idag hävdar att kvinnan är underställd mannen. Du ger dig in i diskussionen och hävdar på det bestämdaste att samhället här har fullständigt felaktiga ståndpunkter. Du får vara lycklig om du tar dig levande ifrån en sådan diskussion. Föreställ dig att du idag hävdar att vårt eget samhälle bevisligen är ett orättvist samhälle beroende på att kapitalet är privatägt. Vad tror du att du får för svar? Jo en majoritet av människorna kommer att ta avstånd ifrån denna åsikt.
 
Hur påverkas då vänstern idag av det så kallade kommunistspöket? Jo jag menar att vänstern idag påverkas i hög grad av dom samhällen som idag och igår utgav sig för att vara kommunistiska samhällen.
Helt kort måste jag säga att dagens och gårdagens så kallade kommunistiska samhällen inte alls är och var kommunistiska. Dessa samhällen är och var inhumana diktatoriska samhällen som helt har fjärmat sig från den rättvisa och jämlika ideologin. Mer om detta har jag skrivit om i tidigare artiklar.
Men i alla fall, dagens samhällsstrukturer med dess kapitalägare och politiska administratörer tar alla tillfällen i akt att fördöma vänstern i alla lägen. Dagens och gårdagens så kallade kommunistiska diktaturer tas upp som skräckexempel på vad som kan hända om vänsterns idéer får råda.
Helt klart så missgynnas vänstern av att den kommunistiska ideologin missbrukas så kapitalt. Därom råder ingen tvekan.
 
Då var det synen på stater. Stater är ju uttryck för maktens män i deras strävan att lägga beslag på speciella landområden och att dominera över människorna som lever på dessa områden. Därmed så kan vi konstatera att staters tillblivelse är ett ”verk” av maktens män. Stater är därför ett påfund som saknar all logik och förnuftighet. Även om detta har jag tidigare skrivit om.
Är vänstern medveten om att uppdelningen av jorden i stater är ett synnerligen allvarligt strukturellt fel? Nej vänstern är inte medveten om detta.
Vänstern tror, som alla andra partier, att dagens uppdelning av jordens människor i skilda stater är någonting helt naturligt och riktigt. Så som staternas gränser ser ut idag så skall även framtidens gränser se ut.
Det är så vi betraktar världen och det är så som vänstern betraktar världen. Jag vill bara säga att dessa gränsdragningar understryker makttänkandet. Men vänstern förstår inte detta faktum. Och det verkar som om ingen annan heller gör det.
 
SOM SAGT: POLITIKEN ÄR UNDERSTÄLLD KAPITALET
 
Är det någon mening med att dela in dagens politiska partier i antingen höger eller vänster? I praktiken så är det ju ingen skillnad på så kallade högerpartier eller vänsterpartier.
Eftersom våra strukturer är patriarkala och när det uppkommer problem på marknaden så agerar alla politiker likadant. Marknaden förväntar sig att politikerna tar sitt ”ansvar” och förser marknaden med det kapital som är nödvändigt. Här agerar alla politiker likvärdigt, oavsett partifärg. Marknadsstrukturen måste räddas till varje pris. Kritik av denna struktur förekommer inte.
Denna slutna värld, alltså marknaden, som på intet sätt är demokratisk undgår all insyn från samhället. Marknaden lever sitt eget liv utan att den politiska makten kan göra någonting. ”Våra” politiker uppträder som springpojkar åt kapitalet. Här finns ingen skillnad mellan så kallade höger- respektive vänsterpartier.
Å andra sidan, hur skall politiker agera när marknaden krisar? Nej eftersom den politiska makten är underställd den ekonomiska så har egentligen våra politiker ingen valmöjlighet.
Att komma på idén att själva strukturen skulle vara felaktig och därmed vara en orsak till kolapsen verkar ligga alltför långt ifrån det möjliga tänkandet.
 
Den kommunistiska ideologin var ursprungligen, på sitt sätt, helt riktig. Nämligen att den förespråkar det klasslösa samhället. Produktionsmedlen skall ägas utav folket, inte av ett fåtal kapitalstarka människor.
Svagheten däremot med den kommunistiska ideologin är att man inte ser och därmed inte tar sig an det grundläggande problemet i våra samhällen. Man ser inte det grundläggande problemet i ett historiskt perspektiv.  
Och hur ser vi då på proletariatets diktatur? Kommunismen förespråkar ju proletariatets diktatur. Att proletariatet genom våld skall ta makten i samhället över den härskande ekonomiska eliten, som ju är ägare av kapitalet och därmed av produktionsmedlen. Man byter så att säga en diktatur mot en annan.
Även här har historien talat om svaren för oss. Vi ser hur det har gått med de stater som har anammat det diktatoriska tankesättet. Dessa stater har kolapsat fullständigt eller håller på att kolapsa. Folken i dessa stater förtrycks måhända ännu hårdare än vad som skedde innan den kommunistiska diktaturen tog vid.
Hur kommer detta sig? Det är ju tvärt emot den ursprungliga idén om det klasslösa samhället. En diktatur har ersatts av en annan. Den gamla makteliten har ersatts av en ny maktelit som dessutom, i många fall, överträffar den gamla diktaturen i fråga om förtryck och terror av befolkningen. Hur kan detta vara möjligt?
Jo svaret är nog ändå inte så svårt att finna. Det är ju så att själva grundproblemet har förblivit olöst. Den patriarkala strukturen har inte förändrats. Det är männen som har makten i samhället. Här skiljer sig inte de så kallade kommunistiska staterna från de kapitalistiska. I och med att så är fallet så kan heller inte samhället lösa det grundläggande problemet. Mer om detta finns att läsa i tidigare artiklar.
 
Några slutord: eftersom det borde vara uppenbart för var och en att vi lever våra liv i samhällen som är behäftade med allvarliga strukturella orättvisor så åligger det partier, organisationer och enskilda att vederlägga våra nuvarande samhällsstrukturer. När nu vänstern, historiskt sett, säger sig stå på folkens sida gentemot kapitalet då finns endast en väg att gå. Vänstern måste fördöma våra nuvarande strukturer och inte administrera våra samhällen.
 
Har vi fått svar på frågan: vad gör vänstern för fel?
 

——————————————————————————————————————-

Är det fel att tänka så här: det vi alla producerar bör väl komma alla till del?
Nej det är rätt att tänka så. Det är logiskt att tänka att alla i samhället skall få ta del av det mervärde som uppstår, till följd av att vi arbetar. Därför så är det ologiskt att det mervärde som uppstår, till följd av arbete, skall hamna hos privata kapitalägare.
 
Den prostituerade säljer sin kropp men det är hallicken/kapitalägaren som tar pengarna.
Barnarbetaren producerar och är liksom den prostituerade fångad i kapitalets klor. Här finns ingen frihet. Kapitalägaren äger dessa människor som vilken simpel vara som helst.
Arbetaren producerar mervärden dagarna i ända. Även hon sitter fast i kapitalet.
I princip så är detta förhållande likartat som förhållandet mellan den prostituerade och hallicken som mellan barnarbetaren och hennes ägare. Det är i princip samma förhållande.
 
Kapitalägaren i det ”fina” företaget tänker och agerar på samma sätt som kapitalägaren i det ”fula” företaget. Här finns ingen skillnad.
 
Vi producerar varor och tjänster för att kapitalägaren skall tjäna pengar. Det är denna princip som gäller i vår struktur.
Eller har du någon annan åsikt?
                                                        —————————————–
 
Du säljare, du tror att livet skall se ut så här. Sälja så mycket som möjligt.
”Man kan sälja vad skit som helst, bara man är skicklig.”
Sälja, sälja, sälja!
Konsumera, konsumera, konsumera!
Detta är livet.
                                                        ——————————————–
 
”Vem bryr sig att du mår dåligt? Har du pengar så är det okey. Har du ingenting så får det vara.
Vi struntar fullständigt i hur du känner dig. Det enda vi är intresserade av det är dina pengar. Har du mycket pengar så skall du få den bästa vård du kan tänka dig.
Du skall få den bästa service vi kan erbjuda. Peka och välj, vi ger dig allt. Du skall bli behandlad som en gud, ja du är guden själv. Men kommer du hit utan
någonting så slänger vi ut dig på en gång.
Har du förstått? Hos oss är det pengar som räknas, någonting annat är vi inte intresserade av. Förstår du?
Gå och släng dig framför tåget! Vi kommer inte att sakna dig. Du är en fullständig idiot om du inbillar dig att vi skall ta hand om dig. Begrips? Din skitstövel, du
hör hemma i slummen och där skall du fortsätta att bo tillsammans med dom andra svinen. Begriper du inte att du saknar allt värde? Du är lika betydelsefull som
råttorna i kloaken. Du gör oss en tjänst den dagen då du tar ditt eget liv.
Förstår du, här uppe hos oss håller vi oss rena och snygga. Vi klär oss i tjusiga kläder och smyckar oss med guld och ädelstenar. Vi åker omkring i dom läckraste
bilar. Vi bor och lever i den mest utstuderade lyx. Och sist men inte minst så badar vi i pengar.
Du din lilla råttskit är inte välkommen till vår värld. Vi skall trampa på dig så länge du lever. Kräla i skiten, din lilla skitstövel!”
 
                                               —————————————————-
 
I och med att du kritiserar så söker du ett förnuftigt svar på din kritik. Eller?
Du som är arbetslös är både förbannad och ledsen över att det aldrig erbjuds ett arbete. Du försöker finna svaren på dina frågor.
”Är jag för gammal? Har jag för dålig utbildning? Talar jag inte språket flytande? Har jag några speciella fel, eftersom ingen vill anställa mig?”
Min vän vi lever i en struktur där kapitalet avgör vem som skall få jobben. Maktens män ser dig som vilken vara som helst. Du är överflödig på marknaden,
därför så får du inget jobb. Så enkelt är det. Marknaden behöver dig inte. Du är en förlorare i det spel som heter marknadsspelet och dom som sätter spelreglerna
är enbart intresserade av kapitalets värdestegring. Hur du mår bryr sig inte maktens män om.
Detta är svaren på dina frågor.
En fråga till: varför tjänar näringslivets toppar sådana enorma inkomster?
Dom tjänar så mycket just därför att dom är maktens män. Dom skriver sina egna avtal och regler. Det är ingenting som vi kan göra någonting åt. Sådana är spelets
regler. Som du förstår så är det skillnad på människa och människa.
 
                                                   ————————————————–
 
Jag lyssnade på nyheterna där man gjorde ett inslag om girighet.
En finansvalp menade att rikedomen är priset för att vara girig. Att spekulera i värdepapper och vara girig var helt normalt och riktigt.
Men det finansvalpen inte förstår det är att vi agerar så ologiskt därför att vår samhällsstruktur fungerar så destruktivt. Finansvalpen spekulerar i enorma samhälleliga
värden för egen vinnings skull.
Är detta humant? Skall våra samhällen fungera så?
 
                                                    ———————————————–
 
Vad är det som tynger dig? Har du skulder som du inte får kontroll över?
 
Vad är du så orolig för? Är du ängslig över att dina barn far illa?
 
Du har blivit så tyst och inbunden av dig. Har du det inte bra i ditt förhållande?
 
Det syns på dig att du grubblar över något. Funderar du över om det är så här som du vill ha det?
”Skall jag leva på det här viset resten av mitt liv?”
 
Du börjar inse att det är någonting som inte stämmer. Du har levt så här länge nu. Du ställer dig frågan: hur länge till skall jag låta dom utnyttja mig?
 
Ditt ansikte är rynkigt och förvridet trots din ringa ålder. Det talar om för mig att du har varit med om hemska upplevelser. Eller hur?
 
Blev du misshandlad som liten? Lyckas du dölja din ångest?
 
Har du en känsla inom dig som säger att det är något ruttet som genomsyrar vårt samhälle?
 
Du skriker så mycket du kan. Ändå är det ingen som hör dig. Varför skall vi bry oss om en stackare som skriker? Låt henne skrika! Låt henne gå under! Det är ju
så här världen fungerar.
 
                                                      —————————————
 
Följande tänkvärda rubrik stod att läsa i en dagstidning: ”Är du värd att investera i?”
Artikeln är riktad till ungdomar som är på väg ut på arbetsmarknaden.
”Har du skaffat dig en gedigen utbildning? Är du utåtriktad och service minded? Har du allt som krävs för att du skall kunna sälja dig så dyrt som möjligt?”
 
Här slog verkligen artikelförfattaren huvudet på spiken. Nämligen att livet på arbetsmarknaden går ut på att sälja sig så dyrt som möjligt.
Jag poängterar: det är grundläggande att du är införstådd i förhållandet köpare – säljare. Det är nämligen det som det handlar om på dagens arbetsmarknad.
Kapitalägaren köper dig under en viss tid av dagen och du säljer dig under denna tid. Eller med finare ord, som i ovanstående rubrik: kapitalet investerar i dig.
 
Meningen med det hela är att du skall tillföra ett mervärde åt kapitalet. Du skall med andra ord vara lönsam att investera i.
Det är detta marknadstänkande som gäller idag. Därför är det viktigt att du är medveten om detta förhållande. Så orättvis fungerar marknaden. Detta skall du vara
medveten om.
Gå inte på klyschan: ”arbetsgivaren ger dig ett arbete.”
 
                                                 ————————————————–
 
Mitt i dom stora kolgruvedistrikten, i det där samhället, lever människorna med skyddsmaskar för näsa och mun.
Varför gör dom det? Jo dom gör det för att inte behöva andas in en massa föroreningar som släpps ut av kolgruveindustrin. Föroreningarna är så omfattande att
luften innehåller så mycket smuts att solens strålar inte når ner till marken. Det för bland annat med sig att dödligheten bland människorna som lever här är betydligt
högre än bland dom som lever utanför kolgruvedistrikten.
Hur kan det ha blivit så här? Jo därför att marknaden investerar kapital för att utvinna kol. Och det visar sig vara investeringar som leder till mycket god lönsamhet
för maktens män. Investeringarna bara ökar och ökar. Nya företag startas och gruvindustrin utökas hela tiden.
Människorna som arbetar i den här skiten tjänar bara småpengar på sitt slit. Dom får istället betala med sin hälsa.
Varför är det så? Jo därför att det är maktens män som sätter spelreglerna på marknaden. Dessa maktens män blir stormrika på sina investeringar. Medan arbetarna
tilldelas smulor och att dom dessutom måste leva sina liv mitt i denna gigantiska miljöförstöring.
Sådan är strukturen. Inte kan vi väl påstå att den är rättvis?
 
                                                      ——————————————–
 
Varför ökar knark produktionen i världen? Jo därför att det är lönsamt att producera knark. Det finns en ständigt växande marknad för dessa produkter.
Varför produceras det sådana oerhörda volymer av tobaksprodukter? Jo därför att efterfrågan är så ofantligt stor.
Varför smugglas det sprit som aldrig förr? Varför produceras det sprit i sådana enorma mängder? Jo därför att marknaden verkar vara omättbar.
 
Ju mer vi missbrukar, ju mer förtjänster åt kapitalet! Både den vita och den svarta marknaden jublar.
 
Varför köps och säljs människor som om dom vore hundar? Jo därför att det finns en stor efterfrågan på marknaden.
 
Varför är många människors liv inte mera värda än råttorna som springer i rännstenen? Jo därför att marknaden sätter priset på oss alla. Ett fåtal höjs till skyarna
medan andra trampas ihjäl.
 
Maktens män styr och ställer efter behag. Där det krävs våld, där utövar man våld. Där det krävs stil, där smörjer sig maktens män med vit skjorta och kostym.
Alla metoder praktiseras i jakten på pengar.
 
Att sälja knark i skitiga kläder eller att sälja tobak i dyr kostym gör ingen skillnad. Det är samma profitjakt som gäller. Det är samma tänkande som råder.
 
”Flytta på er! Jag är här för att tjäna pengar.”
 
                                                         —————————————–
 
 
 Eftersom jag hävdar att vi tänker och agerar ologiskt så innebär det följaktligen att åtskilligt av det som produceras inom det så kallade kulturella området är
ologiskt och därmed nedbrytande för oss.
Det produceras filmer som fullständigt frossar i våld och förnedring. Det produceras böcker som förhärligar könsdiskrimineringen. Dataspel sköljer över världen
där våld och dårskap är mer regel än undantag.
All den här smörjan konsumerar vi i rasande tempo. Våld och dårskap blir alltmer utstuderat och vi blir yngre och yngre som konsumerar den här skiten.
Man kan naturligtvis säga att våldet inom kulturen är en spegling av verkligheten. Detta är sant. Men mycket av den här skräpkulturen förstärker vårt redan
ologiska tänkande.
Vi kan därför dra slutsatsen att om vi levde våra liv i logiska och rättvisa strukturer så skulle det heller inte produceras sådan här ologisk smörja. Vårt tänkande
skulle inte producera en massa våldsfilmer som tävlar om att vara så förnedrande som det bara går. Nej ett sådant tänkande vore omöjligt i ett logiskt samhälle.
 
Är ni med på mitt resonemang? Vi producerar en massa smörja därför att vi lever i ologiska strukturer. Allt hänger ihop.
Vi röker; vi snusar; vi super ner oss; vi drogar oss; vi äter en massa skit; vi krigar; vi utövar våld mot varann; vi konsumerar våld; våld och förnedring och ännu
mera våld. Vi jagar pengar för att överleva. Vi sitter fast i kapitalets rävsax.
Det är inte konstigt att vi är som vi är. Nämligen individer som tänker och agerar ologiskt.
 
                                                              ————————————-
 
Varför strejkar arbetare?
Svaret är enkelt. Man strejkar för att få högre lön och bättre arbetsvilkor.
Varför är det så?
Jo det är så därför att kapitalägarna vill tjäna så mycket som möjligt på vad arbetarna producerar. Vilket innebär att dom vill betala så lite lön som möjligt och
dessutom försöka få arbetarna att arbeta så mycket som möjligt.
Så fungerar det, vilket inte är någon nyhet. Eftersom detta förhållande råder så innebär det att ett motsatsförhållande uppstår. Arbetsköparen vill tjäna så mycket
som möjligt på det investerade kapitalet medan arbetaren vill tjäna så mycket som möjligt på det arbete som hon utför. Alltså är det bäddat för konflikt.
Finns det någon logik i detta förhållande? Nej ingen alls. Helt klart är att detta förhållande skapar orättvisor. Kapitalägaren vill tjäna mera och arbetaren vill också
tjäna mera.
 
Vem sätter då spelreglerna på marknaden? Jo eftersom det är pengarna som styr världen så är det naturligtvis dom som äger pengarna som sätter reglerna.
Alltså är det kapitalägarna som sätter reglerna. Kapitalägaren får därmed sista ordet vid konflikter med arbetaren.
Det är därför omöjligt att få till ett rättvist system när spelreglerna ser ut som dom gör. Orättvisor kan aldrig få en lösning när det ser ut så här.
Vi kan också säga att förhållandet är ologiskt och därmed så är det till mer skada än nytta för oss.
 
För att kunna komma vidare till ett mer logiskt förhållande mellan arbetsmarknadens parter så innebär detta att vi måste bli medvetna  om att vi lever och
arbetar under orättvisa/ologiska förhållanden. Detta nödvändiga konstaterande kommer oundvikligen att leda till ett tänkande där vi blir medvetna om vad
som är orsaken till vår orättvisa samhällsstruktur.
 
Konflikter på arbetsmarknaden är alltså ett uttryck för att vi lever i en ologisk samhällsstruktur. Vi har allt att vinna på att vi blir medvetna om vad som är
orsaken till dessa missförhållanden.
Därför kan vi också konstatera att strejker som enbart handlar om löner och arbetsvilkor inte hjälper dom inblandade i ett längre perspektiv.
Strukturen konserveras därför att vi inte ser grundorsaken till att konflikter uppstår.
 
Orsaken till konflikter beror i grunden på ägarförhållandet till kapitalet!
 
                                                                      ————————————–
 
Inte såg dom egyptiska pyramidbyggarna det ologiska i sitt arbete!
Inte såg inkaindianerna det ologiska i att offra sina barn till ”gudarna”!
Inte såg nazisterna det ologiska i att försöka utplåna judarna!
Inte ser man det som ologiskt i många afrikanska samhällen att man könsstympar flickor!
Inte ser vi det som ologiskt att vissa människor i våra samhällen lever i lyx och överflöd samtidigt som en mängd människor knappt har mat för dagen!
Inte ser vi det som ologiskt att vi lever våra liv i samhällen som genom gränser är skilda från andra samhällen!
Inte ser många av oss, världen över, det som ologiskt att vi har indoktrinerats i tron att ”gudar” styr över våra liv!
Inte ser man det som ologiskt i de flesta samhällen att mannen värderas högre än kvinnan!
Inte ser vi det som ologiskt att vår samhällsstruktur ser ut som den gör!
 
Kan detta vara förklaringen till att ingen drar den riktiga slutsatsen om våra samhällen?
 
                                                                 ————————————–
 
Är du en kändis? Men vilken tur du har.
Rita några streck på ett papper så kan du säkert sälja ditt ”verk” för dyra pengar. För dig är det ingen svårighet att sälja tavlan.
Det är ditt namn som säljer, inte själva konsten.
Du är en kändis, därför så värderar marknaden dig väldigt högt. Det är av mindre betydelse vad du åstadkommer. Det räcker med din signatur.
Annat är det med den duktige konstnären som målar underbara tavlor. Problemet för henne är av ett helt annat slag. Ingen vill köpa hennes vackra målningar.
Hon är ingen kändis. Hennes namn är obekant på marknaden, därmed så får hon svårt att sälja.
Marknaden sätter ju priset. Vilket ju betyder att ett mästerverk kan gå spårlöst förbi medan några streck kan värderas till ofattbara summor.
Sådan är marknaden. Inom alla områden är det på det viset. Allting värderas med pengar.
Även du har ett pris. Ja du kan till och med vara utan pris. Kanske är du en som har hamnat utanför marknadens ramar. I så fall saknar du pris.
Marknaden skiter fullständigt i dig. Om du vore död eller levande spelar ingen roll. Jo enklast vore nog om du dog snarast möjligt.
En död råtta är ett bekymmer mindre än en levande!
 
                                                                  —————————————
 
– Kom och slå dig ner i TV-soffan min vän. Här visar dom glitter och glamour. Nu skall du
    få  se på alla vackra kändisar.
–  Men är det någonting för oss att titta på?
–  Det är klart att det är. Se hur dom bor och kolla vilka bilar dom har! Vad får dom alla
    pengar ifrån?
–  Ja vad tror du? Tror du att dom är avlönade som du och jag? Du måste förstå att  dom  
    här  människorna lever andra liv än vad vi gör. Det är skillnad på folk och folk.
–  Det har väl alltid varit skillnad på folk och folk. Det är väl inget att bråka om?
 
                                                               ————————————–
 
Vad kännetecknar en diktatur? Jo diktaturer kännetecknas av att både den ekonomiska makten och den politiska makten behärskas av samma människor.
Precis så som det såg ut i vårt samhälle för ett antal generationer sedan.
 
Att diktaturer faller behöver inte innebära att människorna i samhället får det bättre. Och detta beror ju då på att den politiska makten är underställd
den ekonomiska makten. Om det privata kapitalet väljer att fly samhället när diktaturen faller så utarmas samhället än mer.
Denna faktiska sanning är en direkt följd av att kapitalet är privatägt och att ägarna tar sitt kapital och investerar det i marknader, världen över,
där avkastningen blir som högst.
 
Kapital investeras där stabilitet och ordning råder på marknaden. Och där arbetskraften är helt utlämnad åt arbetsköparna.
När ett samhälle försöker bryta sig ur denna rävsax så uppstår instabilitet på marknaden och detta ogillas av ägarna till kapitalet.
 
Vi är som fastnaglade i denna strukturella orättvisa.
 
                                                           ——————————————
 
Angående ägandet: är det logiskt att vissa människor äger marken som vi lever och bor på; är det logiskt att vissa äger skogen; är det logiskt att vissa
äger vattnet som vi dricker; är det logiskt att vissa äger företagen som vi arbetar i; är det logiskt att vissa äger kapitalet som vi arbetar ihop?
Är det någon mening med att ifrågasätta maktstrukturen?
 
                                                          ——————————————-
 
Du känner dig värdelös.
Du super dig full och känner dig ännu mera värdelös.
Du hatar och ger dig ut och slår sönder.
Du drogar ner dig och ger fan i allt.
Du ser ingen som helst framtid med ditt liv.
Du känner att det är ett förbannat sjukt samhälle som du lever i.
 
                                                      —————————————
 
Jag kom på en sak. Vill du höra?
Jo så här är det: det är en omöjlighet att bli en lycklig människa i våra samhällen!
Varför då? Jo därför att det går inte att känna sig tillfreds med livet när samhällets maktmänniskor behandlar oss på ett orättvist sätt.
En ganska logisk slutsats va?
 
Detta var väl ingen nyhet för dig? Nej, jag förstår väl det. Men jag bestämde mig för att skriva dom här meningarna ändå.
Det som är självklart kan väl få upprepas? För visst var det en självklarhet?
 
                                                     —————————————–
 
Det handlar om att ta avstånd från den nuvarande samhällsstrukturen. Att erkänna att den fungerar på ett ologiskt sätt.
Detta är svårt.
Sådana ställningstaganden kan omöjligen personer i ledande positioner ta. Ett sådant ställningstagande innebär ju att man, på sätt och vis,
förnekar sina egna tankar och handlingar.
Som ni vet så skall det mycket till innan vi tar sådana beslut. Men jag påstår att vi kommer att ta dessa beslut.
Ologiska handlingar kommer att ersättas av logiska handlingar.
Detta är nödvändigt.
Historien beskriver hur det ologiska tänkandet får ge vika för det logiska.
Men vi har fortfarande en lång väg kvar att gå innan det ologiska tänkandet definitivt kan ersättas av det logiska.
 
Jag tar några historiska exempel för att åskådliggöra det hela:
en platt jord – en rund jord
jorden är medelpunkten i solsystemet – solen är medelpunkten i vårt solsystem
gud har skapat livet – livet har utvecklats genom evolutionen
 
Och så här kommer vårt nuvarande tänkande att förändras från det ologiska till det logiska:
mannen är överlägsen kvinnan – könen är jämlika
jorden är uppdelad i stater – människor lever tillsammans utan gränser
det religiösa tänkandet genomsyrar oss – vi tänker logiskt utan övernaturliga inslag
kapitalet ägs av ett fåtal – kapitalet ägs av alla i samhället
 
                                                                   ——————————————
 
Ägandet!
Det som var fullständigt otänkbart och ologiskt i mänsklighetens barndom, det är nu praxis. Vissa kapitalstarka människor äger naturen och det som
kan skapas och utvinnas från naturen. Vilken absurd utveckling det har varit från mänsklighetens barndom fram till idag. En utveckling som,
med facit i hand, har inneburit att ett fåtal människor sitter med makten i hand att kunna bestämma dels över naturens fortsatta öde och
därigenom över mänsklighetens öde. Denna absurda utveckling har blivit realitet idag.
Och jag hävdar att grunden till denna ologiska utveckling för naturen och människan har tagit sin början i själva maktstrukturen. Den patriarkala strukturen.
 
Måste vi äga för att överleva som människor? Krävs det att vi arbetar och konsumerar för att vi skall överleva? Har kapitalägandet ett samband med att
arbeta och konsumera? Eller går det att plocka bort ägandet från arbetet och konsumtionen? Skulle vi kunna arbeta och konsumera utan att någon äger
vårt arbete och vår konsumtion?
 
Om det nu förhåller sig så här då innebär det att marknadsägandet inte alls är nödvändigt.
Här står vi nu inför ett helt nytt sätt att tänka som aldrig har förekommit tidigare. Jo det förekom som vi nyss nämnde under mänsklighetens barndom.
Men hur länge detta icke-ägande existerade, det är svårt att säga. Vi har i alla fall kommit fram till att ägandets ursprung hänger intimt samman
med patriarkatets ursprung.
Eftersom vi har kommit fram till slutsatsen att ägandet är ologiskt så innebär det att ägandet inte är nödvändigt för arbetet och konsumtionen.
Människan kan alltså arbeta och konsumera utan att ägandet är nödvändigt.
 
                                                                   ————————————–
 
En politiker kan inte skaffa fram jobb. En politiker kan muta arbetsköparna att ordna jobb.
 
Det låter lite bryskt att formulera sig så här, men tänk efter det är ju så här som dagens arbetsmarknadspolitik fungerar i praktiken.
 
                                                                  ——————————————-
 
”Du måste synas för att bli något!”
 
Måste man då bli något? Och varför måste man synas?
 
”Jo men du förstår det är ju pengarna som räknas. Och det är med pengarna som du kan göra dig synlig.”
 
Vad du inte vet om min vän, det är att du gräver din egen grav och det kan gå fort.
 
                                                                ————————————-
 
När man säger att ett företag går bra, vad menar man då?
Jo marknaden menar naturligtvis att företaget går med vinst. Och att vinsten är så stor att ägarna till företaget får bra ränta på investerat kapital.
Detta är svaret på frågan. Företaget må producera vad skit som helst, bara det säljer. Eller hur?
Sedan är det också av underordnad betydelse hur arbetarna på företaget mår. Arbetarna har ju anställts för att producera ett mervärde.
I ägarnas ögon så hamnar dom på samma post som vilken annan maskin som helst.
Ett företag skall generera så stor vinst som det bara är möjligt. Då går företaget bra enligt nu gällande marknadsstruktur.
 
                                                              ————————————–
 
Kalla det kommunistiskt tänkande. Det må vara hänt. Detta är en etikett.
Kalla det socialistiskt tänkande. Det må likaså vara hänt. Också detta är en etikett.
Kalla det liberalt tänkande. Må så vara. Även detta är en etikett.
Kalla det konservativt tänkande.
 
Även här sätter marknaden spelreglerna.
 
Men vad det är frågan om det är att formulera ett logiskt tänkande och utifrån detta tänkande ta sig an all den orättvisa och inhumana värld som vi lever i.
 
Sedan får marknaden benämna detta tänkande utifrån sina egna spelregler.
 
                                                             —————————————-
 
Varför har du fastnat i missbruk?
Du är inte ensam. Många sitter fast i missbruk. Varför är det så?
Är det dig och många andra som det är ”fel” på? Ja samhället vill ju få oss att tro att det är så.
”Gå i den terapin; ät dom pillerna; lev sundare; skratta och le; positivt tänkande.”
 
Inte för ett ögonblick existerar tanken att strukturen är orsaken till våra missbruk.
 
                                                           —————————————-
 
Är det någon avgörande skillnad på att vara slav och arbetare?
Med ens kan man tycka att det är himmelsvida skillnader på att vara slav gentemot att vara arbetare. Men allting är relativt, som vi känner till.
Strukturen som vi lever i har existerat i tusentals år. Det är fortfarande maktens män som styr och ställer, med vissa nyansskillnader.
Bland annat så är slaveriet formellt avskaffat. Jag sa formellt. I praktiken ser det annorlundare ut.
Vad är det för skillnad på att en mäktig man äger dig gentemot att marknaden bestämmer reglerna för dig? Är det bara en nyansskillnad?
Förr så fångades människor, på det ena eller andra sättet, för att sedan tvingas arbeta åt maktens män. Vilket ju för övrigt förekommer än idag.
Men annars är ju reglerna så att maktens män ger dig en så kallad lön, för ditt arbete, så att du skall kunna leva vidare.
Din lön letar sig sedan tillbaka till kapitalets ägare eftersom du måste konsumera för att överhuvud taget kunna fortsätta livet.
Vad är då skillnaden mellan slaveriet och dagens lönearbete?
Egentligen är det ingen större skillnad. I slaveriet så äger maktens män dig i tjugofyra timmar om dygnet. I lönearbetet så äger maktens män dig i
kanske åtta timmar per dygn. Ja i praktiken så börjar det nu bli uppemot minst tio timmar.
Men eftersom det bara är pengarnas värdeökning som räknas i våra strukturer så kommer man nog fram till att maktens män idag får en
större avkastning på investerat kapital än vad man fick då man tog sig en slav.
 
Arbetarnas relativa frihet idag uppvägs mer än väl av den konsumtionshysteri som råder. Marknaden fungerar så finurligt att pengarna kommer
tillbaka till maktens män. Slaven har ju ingenting att konsumera för. Lönearbetaren konsumerar ju den lilla lön som hon tjänar.
Som jag ser det så är det fråga om nyansskillnader på samma tema, om man kan uttrycka sig så.
 Det är nämligen en fråga om slaveri när marknaden ser ut som den gör. Maktens män styr och ställer med oss efter behag.
I vår patriarkala struktur är det den ständiga jakten på högsta möjliga profit som gäller. Arbetskraften värderas som vilken annan vara som helst.
När varan/människan slits ner så är det bara att ersätta den med en ny.
En del arbetare har fördelaktigare avtal än andra och somliga har inga avtal alls utan kan dumpas närhelst det passar.
Det är samma slag av slaveri som alltid med den skillnaden att numera så är slaveriet/arbetet mer utstuderat och invävt i vackra formuleringar och avtal.
 
Strukturen har lurat oss att tro att vi är fria människor som kan bestämma över våra egna liv.
Men vi är fångar i den marknad som vi lever i och vi förblir fångar så länge som marknaden ser ut som den gör.
 
                                                     ————————————-
 
Med facit i hand så kan vi nu se att vår planet jorden hade varit en betydligt trivsammare plats att leva på om vi människor
hade stannat på Homo erectusstadiet. Om vår hjärna hade lite mindre storlek så skulle vi säkerligen ha kunnat leva våra liv i harmoni
med varandra och med naturen.
Med dessa fakta för ögonen så kan vi lätt inse att dagens maktförhållanden mellan människor bygger på ologiskt tänkande.
Individer ur Homo erectus skulle aldrig komma på tanken att skapa en så utstuderad maktstruktur som vi människor lever under.
Logiken säger oss att vi skall leva i harmoni med varandra och naturen. Men så fungerar det inte för oss. Vi lever ju, som vi nu vet,
i ologiska strukturella förhållanden till varandra. Och så kan det inte få fortsätta.
Skall människan ha en chans att överleva som art då måste hon överge dom ologiska strukturer hon lever under. Det finns ingen annan väg att gå.
Hon måste likt Homo erectus komma i harmoni med naturen och med sina artfränder. Skall vi ha möjligheten att vända våra ologiska strukturer så
måste vi inse att vårt tänkande bygger på grundläggande fel och brister.
Djuren reagerar instinktivt på vad som är logiskt respektive ologiskt. Vi måste själva hitta tillbaka till ett sådant beteende. Logiken och det sunda
förnuftet måste få en möjlighet att styra in vårt tänkande på humana banor. När detta sker kommer våra maktstrukturer att upplösas.
 
                                                             ————————————–
 
Varför är det så populärt att läsa kriminalromaner? Varför är det så populärt att se på kriminalfilmer? Varför är det så populärt att läsa och se o
m våld och förnedring?
 
Jag har en teori om detta. Jo eftersom vi lever i inhumana strukturer så har vi därigenom ”smittats” av allt elände som finns i våra samhällen.
Skulle våra samhällen inte innehålla all denna elände då skulle vi heller inte vara intresserade av att läsa och se om våld och förnedring.
Vad tror du om denna teori?
 
                                                              ————————————
 
Stater är ju, som vi vet, en maktkonstruktion. Vet vi det föresten?
Maktens män bildade stater med hjälp av krig och våld. Stater bildades således inte av ett förnuftigt och logiskt sätt för att avskärma människor
från varandra. Nej stater bildades enbart utifrån ett cyniskt maktspel.
Eftersom nu den patriarkala strukturen inte har förändrats i grunden sedan stater började bildas så fortsätter stater naturligtvis att existera.
 Genom historiens lopp så ser vi hur stater växer och blir större. Vi ser också hur stater försvagas och uppslukas av andra stater.
Detta fortsätter oavbrutet genom historien och det är den ekonomiska och militära makten som avgör staternas inbördes förhållanden.
Det finns som sagt inte den minsta logik i varför mänskligheten måste uppdelas i separata statsbildningar.
 
Nu lever vi människor avskurna från varandra i skilda stater och vi reflekterar inte över det. Det har blivit något helt naturligt.
Det onaturliga har blivit naturligt.
Man kan säga att det ligger utanför vårt förnuftiga tänkande. Vi kan bokstavligen inte tänka annorlunda.
Och i och med det så kan vi omöjligtvis tänka oss förbi den spärr som låser fast vårt tänkande. Vi är fångade i ett inhumant tänkande.
 
                                                        —————————————-
 
Vad menar du med fri företagsamhet?
Jag menar att alla människor skall vara fria att kunna starta företagsamhet. Allt kreativt tänkande och skapande är bra för samhället.
Detta är vad jag menar med fri företagsamhet.
Kanske du menar att fri företagsamhet också innebär att kapitalet i vårt samhälle skall vara ”fritt” för varje människa att kunna lägga beslag på.
Här håller jag inte med dig. Ett sådant strukturellt förhållande skapar orättvisor i samhället. Dessutom är det till nackdel för den fria företagsamheten.
Fri företagsamhet kräver kapital för att kunna genomföras. Eller hur? Den som saknar kapital kan därför inte genomföra sitt kreativa
tänkande i praktisk handling. Du blir ju helt beroende av att privata kapitalägare investerar i ditt projekt.
Är det inte humanare och mer logiskt att samhället är ägare av kapitalet? Samhället investerar kapital i ditt projekt. Samhället, alltså alla vi människor,
tjänar på att ditt projekt förverkligas.
Är det inte så som ett samhällsbyggande bör fungera?
 
                                                        ——————————————-
 
Du är stolt över att vara liberal. Ja jag vill inte ta ifrån dig den stoltheten. Du är ju övertygad om att dom liberala idéerna är dom rätta.
Du är så övertygad om dessa idéers förträfflighet så att det blir en omöjlighet att få dig att inse dessa idéers grundläggande felaktigheter.
Vad kan man göra åt det? Just ingenting.
Du inser inte att den strukturella orättvisan beror på grundläggande felaktigheter i samhällsbygget. Din inställning är ju att strukturen
skall se ut så här.
Så därför fortsätter du att vara stolt. Du är lika omedveten om orsaken till den samhälleliga orättvisan som prästen är omedveten om
det religiösa dårskapet.
 
                                                       ——————————————-
 
Vårt ekonomiska tänkande blir begripligt när vi sätter in det i dess historiska sammanhang.
Historien, den patriarkala, har visat oss att den ekonomiska makten är den verkliga makten. Det hierarkiska patriarkatet har fungerat så i tusentals år.
Det är detta tänkande som vi har ”ärvt” in i dagens tänkande.
Detta tänkande har varit ödesdigert för mänskligheten i tusentals år. Och det är ännu idag lika ödesdigert för mänskligheten.
 
                                                       ——————————————–
 
En välkänd så kallad välgörenhetsorganisation går nu ut med en stor annonskampanj där man menar att ”vi lever i en upp och nedvänd värld”.
Denna helt riktiga analys av våra samhällen manar naturligtvis till ett agerande. Hur skall vi då agera enligt organisationen?
Jo vi skall skicka in pengar. Skall detta vara lösningen på våra strukturellt orättvisa samhällen? Eller vad menar dom?
Dom kanske menar samma sak som det politiska parti som kom fram till slutsatsen : ”ett mänskligare samhälle”.
Man kanske inte kan begära mer? Det är ju i alla fall ett litet steg på vägen.
 
                                                       ———————————————
 
När vi vaknar upp på morgonen så betraktar vi vardagen som något helt naturligt. Vi betraktar det samhälle vi lever i som helt naturligt och normalt.
Vi åker till våra arbeten och ser det som helt i sin ordning. Att vi är borta hela dagen och kommer hem först på sena
eftermiddagen, tar vi med en gäspning. Livet är så. Det är egentligen inget att fundera över, det bara är så.
 
Vi tittar oss runt omkring. En del människor har det bättre än vi själva, en del har det sämre.
Sånt är livet. En del blir till och med rika och får inflytande i samhället. Vissa misslyckas totalt och går under i drogmissbruk.
Andra blir kriminella och våldsamma. Det är så här livet ser ut för oss.
 
Är det någon mening med att fundera över varför det ser ut så här?
 
                                                       ———————————————–
 
Det riktigt lyste om dig där du stod.
Du fick ett jobb under några dagar.
Du kände dig behövd.
Men nu är du utan.
 
Så bryts vi ner.
Eller är det jag som drar felaktiga slutsatser?
 
                                                    ———————————————-
 
Du och jag drömmer om dom stora pengarna.
Kanske inte du, men jag gör det.
Vi längtar efter ett boende med sol och värme.
Jag längtar efter det.
För att nå dit roffar jag åt mig en större del av kapitalkakan än vad andra kan.
Är vi medvetna om att det är så som det fungerar?
 
                                                    —————————————-
 
Historien åskådliggör för oss att det är en patriarkal värld som har genomsyrat våra samhällen under de senaste tusentals åren.
Denna värld består så följaktligen även idag.
Eftersom det nu är så att det manliga könet har makten över det kvinnliga könet så innebär det att värderingar och uppfattningar är patriarkala.
Följaktligen blir det så att när det uppkommer konflikter mellan samhällen så är dessa konflikter patriarkala.
Dessa konflikter löses därför av patriarkatet. Med andra ord, männen löser dessa konflikter.
Det är därför som krig utkämpas mellan män. Konstigare är det inte.
Men förstår vi varför krigen aldrig tar slut? Jo det beror ju på att vi fortfarande lever i patriarkala samhällen. Konstigare än så är det inte.
 
                                                ———————————————-
 
Vi vill försöka förstå orättvisan mellan könen. Denna absurda orättvisa som historien har skapat.
Denna orättvisa som ju har blivit förödande för det kvinnliga könet.
Vi har kommit fram till att denna orättvisa är den grundläggande orättvisan för mänskligheten.
Övriga orättvisor utgår från denna grundläggande orättvisa.
 
                                               ———————————————–
 
Man kan i allmänhet säga att våra barn står som värdemätare för vad som är rätt respektive fel i samhället.
Det som barnen mår bra av det är till fördel för samhället. Och det som barnen mår dåligt av det är till nackdel för samhället.
Ganska logiskt, eller hur? Men tyvärr, våra samhällen har inte tagit till sig denna gyllene regel.
Att våra samhällen skall ha barnen som värdemätare beror ju på att barn är logiska individer. Till skillnad från oss vuxna.
Barnen föds ju fram som helt opåverkade och dom reagerar logiskt. Sedan tar vi vuxna och strukturen mer och mer över
och formar barnen efter gällande normer.
Och med facit i hand så ser vi hur historien har bevisat att strukturen är formad utifrån grundläggande fel.
 
                                                       ——————————————-
 
Historiebeskrivningen av människan och hennes samhällen har naturligtvis funnits länge. Det är inte först nu som vi skriver om vår historia.
Man har skrivit om människans historia sedan lång tid tillbaks. Dåtidens historiebeskrivning var omedveten om samhällenas grundläggande
fel och brister precis som för övrigt dagens historiebeskrivning lider av samma omedvetenhet.
Detta för med sig att dåtidens människor omöjligen funderade över den samhälleliga strukturen på samma sätt som vi idag inte heller funderar
över strukturen som vi lever i.
Den grundläggande orättvisan förblir på det viset omedveten för oss. Den grundläggande orättvisan finns inbyggd i hela samhällsbygget
utan att vi är medvetna om den. Den grundläggande orättvisan byggs in i vårt tänkande utan att vi reflekterar. Följdverkningarna blir ju på så vis
katastrofala. Och dom blir katastrofala utan att vi är medvetna om att dom har uppstått ur en grundläggande orättvisa.
 
Därför så fortsätter historiens gång, årtusende efter årtusende. Samma katastrofala orättvisor upprepas gång efter gång utan att ens ifrågasättas.
Vi förblir ju omedvetna och kan naturligtvis inte ifrågasätta. Vi lever i katastrofen utan att förstå uppkomsten av den.
All historiebeskrivning blir naturligtvis därefter. Historien beskrivs utan att ifrågasättas. Naturligtvis beroende på att författarna själva är omedvetna om
de grundläggande orättvisor som uppstått under samhällenas utveckling sedan tusentals år sedan.
På så sätt kan man också säga att historieförfattarna själva görs medansvariga till att de grundläggande orättvisorna har förblivit olösta.
Dessa män, för det är ju nästan uteslutande män, innehar ju själva mycket hög status inom sina egna samhällen. Dom iaktar därav, så att säga,
inte samhällena från en objektiv eller neutral roll. Dom ingår, mer eller mindre, i den maktelit som finns i varje samhälle.
 
Därför kan man säga att det är maktens män som har skrivit och skriver vår historia. Något större intresse för att granska och ifrågasätta människosläktets
dramatiska utveckling kan därför omöjligen ha funnits.
På samma sätt som religionen har förlamat människan på samma sätt har historiebeskrivningen konserverat strukturen och aldrig lyckats lyfta fram de
grundläggande orättvisorna under historiens gång.
 
                                                 ——————————————
 
Gör tankeexperimentet att vi förflyttar oss bakåt i tiden några tusentals år. Till områdena runt Medelhavet. Krig fördes runt omkring.
Så som det nu hade gjorts i tusentals år redan. Man kände inte till någonting annat. Dom största och starkaste krigsmaskinerna vinner.
Slavar tas från förlorarna.
Försök nu att sätta er in i slavarnas situation. Dessa värderas inte högre än boskap. Så länge slaven förmår utföra arbete får hon leva.
Sedan väntar döden.
Tror ni slaven funderade på om livet skall leva så som det utspelades?
 
Barnet växer upp och ser sin mor slava med allehanda göromål. Hennes uppgift är att betjäna överklassen. Våld och misshandel mot henne, tillhör vardagen.
Överklassen gör som den behagar. Underklassen är inte värd ett ruttet lingon.
Barnet växer upp och lever samma liv som sin mor.
Funderar hon på om livet skall levas så här? Nej knappast. Livet är en självklarhet. Det är självklart att hon skall slava och tjäna överklassen. 
Det är självklart att hon behandlas sämre än boskap. Det är naturligt att livet ser ut som det gör.
 
                                                         —————————————-
 
Hyckleriet i våra samhällen når, som vi ser, inga gränser. Maktens män och deras förvaltare stiftar lagar om än det ena och än det andra,
för att sedan förvalta en orättvis samhällsstruktur.
Det fungerar bara inte. Samhällskroppen blir bara allt sjukare av allt detta hyckleri.
 
                                                       —————————————–
 
Arbeta, arbeta, arbeta. Det är vad livet går ut på.
Den som kan skaffa sig ett välavlönat arbete kan känna sig lycklig.
Har du inget arbete så har du heller inget värde.
Du utbildas för att du skall arbeta.
Som arbetslös är du misslyckad.
 
Arbeta så mycket du förmår men det är ingen som tackar dig.
Arbeta tills du bokstavligen stupar. Sedan är du värdelös.
Stressa iväg med dina små barn till dagis. Arbeta hela långa dagen. Sedan får du umgås med din familj några timmar.
Att du är trött och slut struntar marknaden fullständigt i.
Att du mår dåligt inombords tillhör liksom spelets regler.
Producera och skapa mervärde. Så länge som du kan fixa det så är du värdefull.
När du sedan inte kan orka med den här hetsjakten längre då är du slut.
 
                                                       ————————————-
 
Det skrämmande är att vi agerar inte bättre själva än maktens män, om vi skulle ha bytt plats med dom.
Vad menar jag med det? Jo jag menar att vi kritiserar maktens män för allehanda mygel; korruption; spekulationer; maktmissbruk; människoförakt.
Denna kritik är naturligtvis högst befogad. Maktens män belönar ju sig själva med allehanda förmåner som vi själva inte kommer i närheten av.
Med all rätt så blir vi upprörda över denna girighet. Men strukturen, som vi lever i, ser ut på detta vis.
Den som har makt och rikedom vill ha ännu mera makt och rikedom. Den patriarkala strukturen är uppbyggd på det sättet.
Vilket ju historien bevisar för oss.
Jag hävdar att vi själva skulle agera på samma sätt om vi befann oss i samma maktposition
som dessa maktens män. Det är detta som är så skrämmande.
Hur kan det förhålla sig så? Jo vi alla, maktens män och alla vi andra, tänker så som strukturen har ”lärt” oss att tänka.
Också detta bevisas av det historiska förloppet.
Där folkupproren har utbrutit och segrat så har de revolutionära ledarna, efter ett tag, iklätt sig samma roller som de föregående despotiska makthavarna.
Varför blir det så? Jo det beror på att själva strukturen inte har förändrats i grunden.
Tänkandet hos samhällets människor är det samma såväl före som efter revolutionen. Det patriarkala tänkandet har således inte förändrats.
Vad lär vi oss av detta? Jo vi lär oss att maktövertaganden, såväl fredliga som våldsamma, inte leder till att människornas villkor förändras i grunden.
Dom fattiga kommer fortfarande att vara fattiga. Dom rika kommer fortsättningsvis att vara rika.
Det beror på att deras kapital kan flyttas från branscher och samhällen som är mindre gynnsamma till andra branscher och samhällen.
Kapitalet är ju globalt. Kapitalet investeras där det ger högst avkastning. Det är just detta tänkande som omfattar oss alla.
Pengarna är drivfjädern i vårt agerande, vilket gäller både fattig och rik. Sådan är strukturen.
 
Vi kommer således inte att vara mer humana människor än maktens män om vi fick möjligheten att byta plats med dom.
Nej för att en förändring av strukturen skall komma till stånd så krävs det att vi förstår var grundproblemet i våra samhällen består av.
Vi måste förstå att vi tänker och agerar inhumant på grund av den patriarkala samhällsstrukturen.
Först när detta faktum har genomsyrat vårt tänkande först då kan en förändring komma till stånd.
 
                                                       —————————————–
 
Skall ekonomi vara komplicerat och svårt att förstå? När ekonomer presenterar företagsekonomi och företags framtidsutveckling,
så låter det komplicerat och svårt.
Dom stora väletablerade företagen är, som vi vet, själva ryggraden i samhällsekonomin. Våra samhällen bokstavligen står och faller med
hur dom stora företagen utvecklas. Utvecklas företagen positivt så får samhället ta del av denna positiva utveckling. Allt går, så att säga,
hand i hand. Ekonomerna förmedlar detta budskap och vi alla tar in detta budskap som om det vore en sanning.
Att det finns stora företag som fungerar som ryggraden i samhällets ekonomi är ju naturligt. Men är det naturligt att dessa företag ägs av en liten klick män?
Företag är människor som producerar varor och tjänster. Detta är ju helt naturligt och riktigt. Men är det naturligt och riktigt att några få män äger dessa företag?
Man kan med andra ord säga att en liten klick män äger och därmed beslutar över en stor majoritet av människor.
Eller som vi säger: det är maktens män som sätter spelreglerna på marknaden.
Ekonomerna säger att företagens viktigaste uppgift är att leverera vinst till ägarna. Skall vi betrakta detta som en sanning?
Ägarna sitter på makten i företagen och denna klick av män har investerat kapital i företagen.
Deras krav är att företagen levererar vinst så att investeringarna förräntar sig. Detta är den primära orsaken till att man investerar kapital.
Är detta logiskt? Ja det är logiskt i den samhällsstruktur som vi lever i idag.
Marknaden behärskas av ett fåtal kapitalstarka män (jo jag vet, det finns några enstaka kvinnor också).
Och dessa män bestämmer vilka vägar kapitalet skall ta. Vi alla lever i denna verklighet. Vi ifrågasätter den inte utan vi betraktar den som normal.
När ekonomerna förklarar för oss att besparingar måste göras; att rationaliseringar måste till; att företagen måste flytta till låglönesamhällen av
kostnadsskäl så tar vi in dessa budskap som sanningar. Vi tror att det är så som företagsekonomi skall skötas.
 
När vi jobbar och sliter, stressar mellan hem och arbete, så har vi lärt oss att tro att denna vardagsrytm är den sanning som gäller.
Det är så här livet skall levas.
Men det stämmer inte. Livet skall inte levas så. Vi blir sjuka av detta liv. Vårt tänkande och agerande blir totalt snedvridet.
Vi lever våra liv som fångar i strukturen. Det gör att vi blir som helt förvridna vilket också bevisas av våra samhällen, runt om på vår jord.
 
Skapa mer tillväxt, predikar ekonomerna! Kan detta vara sanningen?
 
                                                      ————————————
 
Kan människan inte leva sitt liv utan att måsta äga?
Hur levde dom tidiga människorna angående den här frågeställningen? Naturligtvis levde dom på det viset att ingen ägde någonting
som vi kan jämföra med dagens kapitalägande. Människan var en del av naturen som alla andra levande varelser.
Hon lade inte beslag på landytor som hon kunde hävda var hennes. Nej alla levde på det naturen kunde erbjuda. Ingen ägde en viss del av naturen.
Det skulle ju vara fullständigt ologiskt om någon av dom tidiga människorna gjorde anspråk på att äga naturen.
Att äga naturen var och är helt emot naturens principer. Ingen kunde hävda att den här marken tillhör mig och ingen annan.
Detta skulle strida mot all logik och sunt förnuft.
 
Men som vi vet så fungerar inte detta logiska förhållande idag. Idag gäller inte denna naturlag. Logiken med naturen har ersatts av ett ologiskt förhållande.
Kapitalstarka människor äger idag vår gemensamma natur. Dessa kapitalstarka människor bestämmer villkoren för naturen.
Och vi har ju facit i hand när vi jämför hur naturen idag ser ut jämfört med hur naturen såg ut när dom tidiga människorna levde.
Vad säger ni? Jag skulle vilja säga att i flera avseenden så är vår natur nära en fullständig kollaps. Detta faktum beror, som vi vet, på oss själva.
Eller rättare sagt det beror på de människor som äger vår natur.
Naturen skövlas på allehanda sätt; vattnet förorenas; luften likaså; avgaser värmer upp vår planet; regnskogar kalhugges o.s.v.
Därför kan vi säga att naturen har blivit en mycket sämre plats att leva på för alla levande varelser, inklusive människan,
än den var när dom tidiga människorna gjorde sitt inträde i naturen.
Att ställa frågan varför det har blivit så här kan ju verka meningslöst, för vi tror ju oss veta svaret på den.
Om jag påstår att det privata ägandet är orsaken till försämringarna för oss själva och vår natur så vad blir svaret på detta påstående?
 
                                                            ——————————————-
 
Du påstår att du själv inte har tagit någon skada av din egen uppväxttid. Vad grundar du detta synsätt på?
Du påstår att du säkert förtjänade en och annan örfil medan du växte upp. Detta har gjort dig bara bra, menar du.
Du har inte farit illa av att du fick växa upp utan kärlek, säger du.
Du menar att du blev en tuffare och självständigare människa tack vare den hårda uppväxten som du blev utsatt för.
 
Den orättvisa strukturen har gjort dig till den du är. Att du tänker och agerar ologiskt utifrån dessa fakta kan du omöjligen förstå.
Du tror att världen skall se ut så som den gör bara för att du ser den så genom dina egna ögon. Så som du betraktar världen så
bör alla betrakta världen, enligt dig.
 
                                                           —————————————–
 
När ditt barn iaktar dig så ser hon självklarheten. Det du säger och gör blir en självklarhet. Du ifrågasätts inte. Du är normen.
Vad du gör spelar mindre roll. Du är ändå normen.
Kan vi förstå att våra barn blir som vi själva är?
 
                                                       ———————————————
 
Våld överhuvud taget utövas ju nästan uteslutande av män.
Hur förklaras detta? Finns det en naturlig förklaring till detta ”fenomen”. Är det så att män av naturen tillgriper våld för att lösa konflikter?
Är detta beteende, så att säga, helt legitimt? Helt normalt?
Skulle denna hypotes gälla så innebär det, i så fall, att mänskligheten har en lika dyster framtid att se fram emot som den har haft
bakom sig under de sista tusentals åren.
Eller kan man förklara våldet utifrån andra ståndpunkter?
Ni vet ju mitt svar. Finns det andra svar?
 
                                                        —————————————–
 
Varför fuskar politiker, företagsledare och kapitalägare med skatter?
Dessa våra maktens män talar vitt och brett om hur vi vanliga människor skall sköta oss i samhället. Men själva så står dom inte för det dom predikar för.
Finns det någon förklaring till denna dubbelmoral? Ja visst finns det en förklaring.
Vår ologiska struktur prioriterar ju pengar, som vi vet. Maktens män är människor som, med alla medel, försöker berika sig själva på andras bekostnad.
Alltså ser man också till att komma undan skatter. Moralen hos maktens män är inte bättre än någon annans. Varför skulle den vara det?
Det är inte maktens män personligen som det är fel på, lika lite som det är fel på oss själva.
Det är strukturen som vi lever i som skapar det tänkande som maktens män och alla vi andra tar till oss.
Vi blir förbannade, med rätta, när vi läser om politiker och kapitalägare som skattefuskar. Vi menar att dom borde föregå med gott
exempel eftersom dom förvaltar samhällsstrukturen.
Men jag säger det igen. Vår struktur är ologisk därför så agerar vi alla som vi gör. Detta agerande kommer att fortsätta så länge strukturen ser ut som den gör.
Vi måste lära oss inse att så är fallet. Kan vi inse det?
 
                                                           ———————————————-
 
Tillbaka i tiden.
Maktens män roar sig med krig.
Krig skapar elände.
Slaven befinner sig mitt i detta elände. Hon är uppvuxen mitt i detta elände. Hon kommer att dö mitt i detta elände.
Livet är så här. Det går vidare från generation till generation, på det här viset.
Det ligger utanför tankeförmågan att tänka sig livet annorlundare än så som man själv lever.
Maktens män lever sina liv. Dom har sin kung, kejsare eller vad han nu kallas.
Han betraktas som en gud. Ja han är rent av guden.
Guden styr och ställer efter behag. Han har till sitt förfogande stora starka våldsapparater, så att makten kan upprätthållas och helst utvidgas.
Livet är så. Det är ingen som ifrågasätter detta.
Våldet härskar. Den som har makten bestämmer över andras liv. Han dikterar vilkoren. Dom underlydande faller på knä.
Makten är guden.
Religioner förkunnar att guden är alltings härskare. Jordens folk förslavas i denna trosuppfattning. Därmed legitimeras härskarna såsom gudar.
Att ifrågasätta härskarnas tänkande vore rena dårskapen. Man ifrågasätter inte guden.
Guden använder våld för att befästa sin makt och utöka den.
Det är inget att säga om det. Det betraktas som helt i sin ordning.
Att vara människa på samhällets absoluta bottenplatta innebär att synen på livet är just denna. Det står utanför allt förstånd att
kunna tänka sig livet annorlunda.
Den som är född slav, förbliver slav.
Den som är född kvinna, förbliver kvinna.
Detta faktum blev förödande för mänskligheten. Åtminstone för halva mänskligheten.
 
                                                     —————————————-
 
Det skrivs och det pratas mycket om dom alltmer försämrade arbetsvilkoren som i synnerhet drabbar dom yngre.
Naturligtvis är det mycket bra att alla får reda på dom här försämringarna.
”Vi förstår att man måste anpassa sig till förhållandena på arbetsmarknaden”, blir ofta svaret från arbetsmarknadens parter.
Men varför är det ingen som säger som det är? Varför är det ingen som pekar på orsaken till dom försämrade arbetsvilkoren?
Kan det vara så att ingen är medveten om orsaken? Ja det verkar ju så eftersom ingen säger som det är.
Ingen verkar tydligen förstå att orsaken till dom försämrade arbetsvilkoren beror på kapitalets alltmer ohämmande jakt efter pengar.
Marknadsstrukturen fungerar så.
Skall det vara så fullständigt obegripligt att kunna förstå detta faktum?
 
                                                   —————————————
 
Tobaksindustrin är laglig. Knarkindustrin är olaglig. Varför? Ja man kan verkligen fråga sig varför det är så?
Båda drogerna förgiftar ju människan och bryter ner henne, sakta men säkert. Borde därför inte både tobaksindustrin och knarkindustrin förklaras olagliga?
 
Vi tänker oss scenariot att människan inte tidigare hade kommit i kontakt med tobaksrökning.  Utan vi tänker oss att hon först nu, i vår tid,
får kännedom om och smak för tobaksberoendet. Vad hade hänt i ett sådant läge? Jo naturligtvis så skulle rökning, med all rätt,
ha klassats som ytterst skadlig för hälsan. Den skulle ha blivit dödskallemärkt som alla andra giftiga medel.
Tobakshandeln skulle ha fått göra sällskap med knarkhandeln och leva sitt liv på den svarta marknaden. Så skulle med all säkerhet
tobakshandeln ha fått bedriva sin verksamhet om rökningen hade fått se dagens ljus i vår tid.
Men som vi vet så tillhör tobakshandeln den etablerade marknaden och då hamnar vi i ett helt annat läge.
Tobaksindustrin har varit etablerad i hundratals år med astronomiska kapitalinvesteringar.
Den är en storindustri och en sådan ”näring” är väl förankrad i vår struktur. Därmed går det inte att förbjuda denna mäktiga ”näring”.
Det tillåter, så att säga, inte strukturen. Det är förklaringen till varför denna giftindustri får härja fritt inom den nuvarande strukturen.
Att den enbart är till skada för människan väger lätt i sammanhanget. Mäktiga ekonomiska intressen inom den patriarkala
maktstrukturen har inget intresse av att överge denna människoförnedrande ”näring”.
Vad beträffar knarkindustrin så kan vi därmed med stor sannolikhet fastställa att om knarkmissbruket vore lika utbrett som
nikotinmissbruket så skulle även denna ”näring” vara godkänd.
Hade knarkmissbruket haft samma historiska anor som tobaksmissbruket så skulle inte knarkindustrin behöva hålla till på den
svarta marknadens bakgård. Nej knarkindustrin skulle ha varit lika väletablerad och omgivit sig med samma profithungriga män
som nu solar sig i glansen av den rumsrena tobaksindustrin.
 
                                                        ————————————–
 
”Felet” med oss människor det är att vi betraktar samhället som vi lever i, som normalt.
 
                                                        —————————————
 
Kapitalflödet genom ett samhälle i den så kallade rika världen är som vi vet enormt. Det är så enormt att vi med svårighet kan förstå dess storlek.
När det är så enormt så kan man tycka att människorna i detta samhälle borde kunna leva sina liv i välfärd och lycka.
Man kan tycka att alla skulle kunna ta del av det enorma kapitalflöde som strömmar genom samhället. Detta vore väl det logiska förhållandet, kan man tycka.
Eller vad säger ni?
Som vi vet så är ju denna logiska tanke en utopi idag. Och vi vet ju varför den är en utopi. Eller hur? Jo kapitalet tillfaller en minoritet i samhället.
Vi kallar minoriteten för maktens män.
Det är denna minoritet som ”sitter på” den enorma kapitalmängd som strömmar genom samhället. Majoriteten, alltså dom vanliga enkla
människorna får dela på smulorna av den enorma kapitalkaka som maktens män förfogar över. Och som vi har redogjort för så är det maktens män
som sätter spelreglerna för det som vi benämner marknaden. Det är bara för den vanliga enkla människan att räta in sig i ledet.
Är detta förhållande logiskt?
 
                                                              —————————————
 
Förstår vi att världen ser ut som den gör, på grund av att det är statusskillnader mellan människor? Nej jag tror inte att vi förstår det.
Tror du att vi förstår det?
 
                                                           —————————————
 
Jag vågar mig på ett påstående!
Jo jag påstår så här: om vi på förhand kunde intala oss själva att våra egna åsikter bidrar till att våra samhällen fungerar på ett orättvist sätt så
skulle därmed våra samhällen fungera på ett humanare sätt om vi därmed förkastar dessa våra åsikter.
Men kan vi förmå oss att tänka så?
 
                                                           ——————————————
 
Det vad det här med religioner igen.
Är vi helt på det klara med att religioner är påhittade trosuppfattningar som helt strider mot all förnuft och logik? Ja vi antar att detta står helt klart.
När då två, eller flera religioner, råkar i konflikt med varann. Vad blir resultatet? Jo om vi gör en historisk tillbakablick så ser vi
hur dessa konflikter löses. Dessa löses med våld. Eller hur?
När två inhumana uppfattningar kolliderar så blir resultatet konflikt och våld. Man kanske kan säga så här: det är inte människorna i sig
som råkar i konflikt med varann, det är människornas trosuppfattningar som råkar i konflikt.
Samma sak med etniska konflikter. Människorna har naturligtvis även här manipulerats till att tro att deras existens har att göra med deras
etniska tillhörighet.
Således: när två eller flera etniska grupper kommer i konflikt så löses detta likaledes, med våld.
 
Att den patriarkala strukturen ligger bakom allt det här eländet råder väl ingen tvekan om. Eller är detta svårt att förstå?
 
                                                    ———————————————-
 
Vi kommer att förändras som människor när kapitalet fördelas rättvist i våra samhällen.
Kan du och jag ta till oss att vi kommer att tänka och agera på ett annat sätt när kapitalkakan delas upp rättvist?
Att du och jag kommer att förändras på detta vis verkar ju helt obegripligt. Men tänk efter: dagens orättvisa samhällen måste ju bero på någonting. 
Det är bara det mänskliga tänkandet och agerandet som är orsaken till att det är som det är. Ditt och mitt tänkande konserverar strukturen.
Vi låter, så att säga, strukturen ha sin gång. Vi låter kapitalkakan fördelas orättvist.
Ja ärligt talat så är vi väl inte medvetna om att strukturen kan se annorlundare ut. Därför kan vi heller inte förstå att vi kan tänka på ett
annat sätt än vad vi nu gör.
 
                                                    ————————————————
 
 -Vad funderar du på?
 -Jo jag funderar på om jag skall slå upp en whisky till.
 -Jaha.
 -Jag är fullt medveten om att skärpan försvagas men samtidigt gör mig whiskyn så gott. Ge
   mig ett råd?
 – Ta dig en whisky till!
 – Tack för rådet!
 
                                                  ———————————————-
 
Kan någon förklara logiken i att det skall vara löneskillnader i samhället?
Kan någon förklara det logiska i att den materiella standarden skall vara olika i samhället?
Är det logiskt att ett samhälle fungerar så?
Är alltså orättvisan logisk?
Ja ni politiker måste ju anse att det är logiskt med orättvisan i samhället eftersom ni ju förvaltar samhället.
Om detta resonemang stämmer då innebär det att det skulle vara ologiskt att arbeta för att kapitalkakan i samhället fördelades rättvist, eller hur?
 
                                                 ———————————————-
 
”Unga intresserar sig allt mindre för politik”, stod att läsa i tidningen.
”Unga engagerar sig allt mindre i dom politiska partierna”.
Ja men det är ju helt förnuftigt resonerat, från ungdomarna alltså. När känslan finns att våra samhällen inte fungerar på ett logiskt sätt,
varför skall man då gå med i politiska partier som ju är en del av den rådande strukturen? ”Våra” politiska partier är en del av vår struktur,
dom förvaltar den rådande strukturen. Av denna anledning så arbetar inte ”våra” politiska partier med frågor som handlar om ett ifrågasättande av
själva strukturen.
– Nej vi är ju en del av vår struktur. Då kan vi inte förneka den.
Därför får unga människor känslan av att ingenting grundläggande kan förändras. Därav vill man inte engagera sig i politiska partier.
Helt förnuftigt tänkt alltså.
Politiska partier käbblar om mer eller mindre skatt på alkohol; mer eller mindre skatt på drivmedel; slopad eller ej slopad fastighetsskatt;
höjd eller sänkt arbetsgivareavgift. Med mera, med mera.
Naturligtvis kan dessa spörsmål vara viktiga i sig men det är ju ändå ”småpotatis” som man tjafsar om. Vem orkar engagera sig i sådant tjafs.
Sådant tjafs ifrågasätter ju inte vår orättvisa och därmed ologiska samhällsstruktur. Det är ju därför som unga inte engagerar sig i politiska partier.
 
                                                      ——————————————-
 
Förutsättningen för att dagens marknad överhuvud taget skall fungera beror ju på att vi alla har marknadstänkandet inom oss.
Vi har alltså själva blivit inmatade med det tänkesätt som krävs för att marknaden skall fungera som den gör.
Marknaden vill ha oss till hårt arbetande människor som dessutom konsumerar så mycket som möjligt, av det som vi tjänar.
Vad vi konsumerar det spelar ingen roll i marknadens ögon bara vi sätter sprätt på så mycket pengar som möjligt.
Marknaden producerar ”skit och dynga” som vi trycker i oss.
Vi går omkring som bolmande skorstenar av allt nikotinberoende.
Vi vaggar fram som övergödda grisar av all snabbmat.
Våra hjärnor matas av våld från datorer och TV-apparater så att vi förlorar all sans och vett.
Ju snabbare dom här ”hjulen” snurrar ju mer tjänar marknaden på det. För att detta skall fungera så krävs ju att själva vårt tänkande är
inställt på det viset som marknaden önskar. Eller hur?
Vårt mål med livet bör alltså enligt marknaden vara att tjäna så mycket pengar som möjligt och dessutom konsumera så mycket som det bara går.
Är vi besjälade av detta målmedvetna tänkande då fungerar vi helt enligt marknadens ambitioner.
Fungerar vi så? Ja visst gör vi det. Vårt tänkande har formats så att vi är mer eller mindre fokuserade på att enbart tänka ekonomiskt.
Ekonomin styr vårt tänkande. Ekonomin har blivit vår drivfjäder i tillvaron. Vi är inte människor, av kött och blod.
Vi är ekonomiska varelser där livet går ut på att tjäna pengar. Människan i sig är ointressant, sett utifrån marknadens ögon.
Det intressanta med människan är vad hon kan tjäna ihop medan hon lever. Att tjäna pengar blir själva drivfjädern med livet, kosta vad det kosta vill.
Våra liv görs mätbara i dollar. Allting mäts utifrån ekonomiska diagram.
En sak till: du och jag är marknaden men dom som sätter spelreglerna är maktens män.
 
                                                        —————————————
 
– Du som är arbetslös är en belastning för samhället!
– Detta är väl ingen nyhet för oss? Inte kan väl den som är utan jobb vara en tillgång för  
   samhället?
– Nej det är klart, du kostar ju skattepengar. Så det bästa vore egentligen att du inte fanns
   till.
– Det är ju precis så vi känner oss, värdelösa alltså.
– Och vet du varför det är på det viset?
– Därför att vi inte är till någon nytta.
– Nej det beror på att samhället ser ut som det gör. Att kapitalet ägs av ett fåtal är
   orsaken till att du är en belastning för samhället. Skulle däremot kapitalet ägas av alla i
   samhället så skulle du tvärt om vara en tillgång för samhället. Märkligt va?
– Ja mer än märkligt.
– Det är mycket man kan förundra sig över.
 
                                                        —————————————–
 
Varför är en politiker bättre på att ”leda” samhället, än du och jag?
Jo därför att en politiker aldrig reflekterar över om vi lever i strukturell orättvisa.
”Vad är det för tjafs? Ägna dig åt någonting vettigt istället!”
 
                                                     ——————————————-
 
Skulle vi leva i en logisk/rättvis struktur så vore lagar och regler i det närmaste onödigt. Vi skulle ju då tänka logiskt vilket innebär att vi skulle
betrakta varann med största medmänsklighet.
Logiken säger oss att det är ohållbart att skaffa sig allehanda fördelar på andras bekostnad. Detta är inte genomförbart med ett logiskt tänkande.
Inga våld och övergrepp kan få fäste i samhällen när vi tänker logiskt.
Motsatsförhållandet blir då: där våld och övergrepp existerar så bevisar detta att samhällen fungerar ologiskt/orättvist.
 
Är det någon mening med att känna till dessa fakta?
 
                                                     ———————————————–
 
Åter igen kan vi se, höra och läsa om nedsmutsningen av vår natur. Och åter igen ställs den riktiga diagnosen att det krävs en total förändring av
företagens ohämmade utsläpp som förgiftar och kväver vår natur.
Om naturen och därmed vi själva skall ha en chans att kunna leva vidare på den här planeten så är den så kallade expertisen eniga om att vi är
tvungna att upphöra med all nedsmutsning av vår natur. Man har till och med kommit fram till att den ”gudomliga” tillväxten inte längre är hållbar.
Sådana analyser skulle ha varit omöjliga att föra fram i media för ett tiotal år sedan.
Dessa konstateranden är mycket glädjande. Men fortfarande saknas det avgörande konstaterandet till varför vår planet förgiftas och utarmas.
Dom ledande media ser inte att grundorsaken till förgiftningen av planeten och därmed dödförklaringen av livet beror på det orättvisa kapitalägandet.
Skall det ta ytterligare ett tiotal år innan den så kallade expertisen kommer fram till denna slutsats? För det är väl enbart den så kallade expertisen som
får dom offentliga medierna att föra fram denna enda riktiga analys?
Hur länge skall det behöva ta innan det blir ”vetenskapligt” bevisat att orsaken till förgiftningen av vår planet beror på det orättvisa kapitalägandet?
 
                                                     ————————————————-
 
Du har allting som man kan önska sig och ändå syns det på dig att du inte mår bra. Vad kan detta bero på?
Det är någonting som inte stämmer. Du kanske anar vad det är?
 
                                                      ————————————————-
 
Det är först när vi står vid sidan om samhället som vi förmår se strukturens avigsidor och felaktigheter.
När människan föds och växer upp inom strukturen så blir det i praktiken mycket svårt för henne att kritiskt granska den struktur som hon lever i.
Vi i vårt samhälle betraktar andra samhällen ofta som rena rama dårskapen. Att vi betraktar dessa samhällen på det viset beror på att vi står vid
sidan om och studerar dessa samhällen. Skulle vi själva leva mitt i dessa samhällen så kommer vi att ha mycket svårare att se denna dårskap.
Vi ser således dårskapen i andra samhällen men vi ser inte dårskapen i vårt eget samhälle.
 
                                                        ———————————————
 
Kan vi tänka tanken att i framtiden så kan ingen äga någonting av jorden som vi lever på? När vi nu ställer frågan så kommer förmodligen
alla att anse denna tanke som absurd. Den är fullständigt otänkbar. Lika otänkbar som om man under medeltiden skulle föra fram tanken
att kvinnan är jämlik mannen.
Lika lite som det var en realistisk tanke under medeltiden, att kvinnan är jämlik mannen, lika lite är det en realistisk tanke idag att tänka sig att
ingen kan äga någonting av jorden och den gemensamma natur som vi lever i. Men i framtiden blir denna tankegång den enda logiska och därmed rätta.
Eller vad tror ni?
Det måste bli så därför att våra samhällen kommer inte att fungera om det fortsätter som det gör idag. Den ojämlika patriarkala strukturen bryter sönder
allt sunt och logiskt i naturen. Så kan det inte fungera längre. Då finns ingen framtid för oss. Så enkelt är det.
 
                                                         ——————————————–
 
”Genom att arbeta så skall man finna meningen med livet. Man kommer att känna sig behövd och få en positiv självkänsla”, säger dom som tror sig veta.
Det är väl möjligt att den här bilden av arbetet har anammats av oss själva också. Dom så kallade samhälls- och människokännarna menar att vi
mår bra av att gå till ett arbete varje dag. Det är säkert en riktig tankegång.
I så fall så betyder det att alla dom människor som står utanför arbetsmarknaden känner sig mer eller mindre värdelösa som människor.
Det blir ju konsekvensen av ovanstående påståenden.
Om nu detta resonemang skulle gälla så vore väl det naturliga att alla arbetsföra människor fick arbeta, åtminstone lite grann. Eller hur?
Istället för en hög arbetslöshet så är det väl bättre om arbetstiden för dom arbetande minskades ned så att alla fick möjligheten att arbeta, lite grann?
Eller är det fel att tänka på det viset?
All den stress och utslitning som idag drabbar många heltidsarbetande människor kunde ju minska väsentligt om arbetstiden kortades ned.
Stressjukdomar och utslitningar skulle ju minska dramatiskt om dessa enkla åtgärder infördes. Ekonomiskt så skulle samhället tjäna stora pengar på att
människorna kunde hålla sig friska. Och dom arbetslösa skulle kunna vara med om att skapa mervärden genom att delta i produktionen. Arbetslösa kostar ju samhällsekonomin stora summor pengar. Dom blir en gigantisk utgiftspost för samhället.
Som sagt, samma sak med dom arbetande människorna som måste sjukskriva sig på grund av det mer och mer uppskruvade arbetstempot.
Var finns logiken i den här ekvationen?
Samhället tvingas betala skyhöga belopp till alla människor som inte befinner sig ute på arbetsmarknaden. Samtidigt så flödar enorma
kapitalmängder genom marknaden. Vad beror denna högst ologiska situation på? Jo vi befinner oss i ettt samhälle som fungerar på ett ologiskt sätt.
Det är ett orättvist samhälle som vi lever i. Maktens män, dom stora marknadsaktörerna, sätter nämligen spelreglerna för hur kapitalet skall flöda i samhället.
Det bara är så och det är så därför att strukturen är sådan. Marknadsstrukturen ser ut som den gör beroende på att kapitalägarna vill ha
strukturen på det viset. Kapitalägarna vill sålunda att dom som arbetar skall jobba så mycket som möjligt och så effektivt som möjligt.
Kapitalet tjänar mest pengar på det viset. Detta är uträknat av företagsekonomer. Allt som händer och sker på marknaden ingår i kalkylen.
Om vissa sektorer av marknaden inte är tillräckligt lönsamma så avskedas människor. Så enkelt är det. Marknaden dumpar dessa människor
och de blir värdelösa i marknadens ögon. Hur det går för dessa är totalt ointressant för marknaden. Det enda intressanta det är huruvida det
investerade kapitalet skall kunna förränta sig. Sådan är verkligheten.
Nej ett minimum av anställda som jobbar så effektivt och så mycket som möjligt ger störst förtjänster. Arbetslösa människor lämnas därmed över till den
samhälleliga ekonomins bekymmer.
 
                                                 ———————————————-
 
Idag ser många av oss som sitt mål med livet att bli rika och leva ett mer eller mindre glamouröst liv.
Detta tänkande betraktar vi idag som helt acceptabelt och normalt. Vår struktur har naturligtvis lagt grunden för detta tänkande.
Men det faller ju på sin orimlighet att alla människor skall kunna leva luxuösa liv.
Det här tänkandet kräver nämligen både vinnare och förlorare för att fungera.
Vilket i och för sig gäller idag, som vi kan se, men det kan omöjligen fungera i framtiden. Detta tänkande kommer nödvändigtvis att förändras från
jagandet efter pengar till ett tänkande där alla skall ha det så bra som möjligt.
Men som sagt, det krävs en strukturell förändring av marknaden och därmed av samhället innan vi når dit.
 
                                                    ———————————————-
 
Kära vänner, ser ni inte vad det ologiska tänkandet ställer till med? Religionen och hela det religiösa spektaklet har ju förvandlat en stor del av
mänskligheten till individer med fullständigt absurda tankebanor. Och detta, mina vänner, pågår än i denna dag.
Vi bekymrar oss över den religiösa fanatismen under medeltiden, som antog groteska former. Men tänk efter, det är ju samma ologiska tänkande som
vi har ärvt in i vår egen tid. Därför är det ju inte att undra på att världen ser ut som den gör.
Galna idéer har skapat galna strukturer och detta fortsätter år ut och år in. Det ser mörkt ut för mänskligheten när man betänker
hur ologiskt vårt tänkande fungerar.
Allt hänger ihop. Kungar; påven; stater; militärapparater; kastsystem; ojämlikhet; rikedom kontra fattigdom; kvinnoförnedring; krig och våld.
Kan vi ta till oss detta faktum att all denna ologiska smörja hör ihop? Kan vi förstå att religioner lika väl som det orättvisa kapitalägandet
utgår ifrån samma ologiska struktur? Förstår vi att den universella kvinnoförnedringen hänger ihop med krig och våld?
Dom stora marknadsaktörerna profiterar på vanliga människors liv och leverne, förstår vi det?
All denna ologiska och inhumana ojämlikhet är kännetecknande för vår struktur! Inser vi det?
 
                                                      ————————————————
 
Patriarkatet har lärt oss att en stark ekonomi är makt!
Vi tänker på detta vis därför att vi lever i detta samhälle. Samhället är besjälat av detta ekonomiska tänkande.
Det formar oss på liknande sätt som religionen formar oss människor i starka religiösa samhällen.
Den som har en stark ekonomi kan leva ett ”bättre” liv än den ekonomiskt svage. Så är det. Denna sanning lär vi oss redan som barn.
Vårt tänkande formar oss på detta vis, mycket tidigt. Men även detta tänkande har en historisk förklaring.
På samma sätt som vi lär oss att vi lever i ett speciellt land så lär vi oss också att det är ekonomin som styr människors sätt att leva.
Vi strävar efter att få en så stark ekonomi som möjligt. Vi vill tjäna pengar. Mycket pengar. Det kan man kalla för ett speciellt ekonomiskt tänkande.
Men skapar inte ett sådant tänkande orättvisor?
Blir inte resultatet att en minoritet av folket tjänar massor med pengar medan majoriteten får nöja sig med smulorna?
Är det inte så som det ser ut i våra samhällen världen över? Jo det är ju precis så som det ser ut.
En minoritet har med olika medel skaffat sig en mycket stark ekonomi medan majoriteten ofta får kämpa sig fram för att kunna leva vidare.
Är det inte så? Ja visst är det så. Skall det vara så? Ja enligt det historiska patriarkala tänkesättet så skall det vara så.
Det skall vara skillnad på människa och människa. Det skall fungera på det viset att några kan sko sig på andras bekostnad.
Och naturligtvis så betyder detta tänkande att man bäddar för orättvisor.
 
                                                    —————————————-
 
Om du har större utgifter än inkomster så går du back. Hur fixar du dig ur den här knipan?
Jo antingen så drar du ner på utgifterna så att du går med plus eller så måste du låna för att täcka upp den sammanlagda förlusten.
Väljer du att låna ( du kanske inte har något val ) så skjuter du förlusten framför dig. Kan du fortsättningsvis inte balansera dina utgifter mot
dina inkomster så innebär det att du hamnar i ett ännu sämre läge än när du tog ditt lån. Du skall ju betala den nya utgiften ( lånet ) plus
dom förluster som uppkommer regelbundet eftersom du inte har lyckats få till en balans i ekonomin.
Kanske du fortsätter att ta nya lån för att täcka upp dom ännu större förluster som nu uppkommer? Du sitter fast i den så kallade skuldfällan.
Dina långivare vill ha tillbaka pengarna som dom lånat ut till dig. Men du har inga pengar att ge till dom. Vad händer? Jo du måste sälja det du har
och har du ingenting att sälja så blir du tvingad att leva på existensminimum. Dina långivare har ju lånat ut pengar till dig för att dom skall tjäna pengar på dig.
Det är det enda intresse dom har. Dom kommer nu att göra allt för att kräva in pengar från dig. Kosta vad det kosta vill.
Föreställ dig att mängder av människor i samhället har hamnat i samma knipa som dig. Och att dessutom mängder av företag
befinner sig i samma situation. Vad händer då? Jo långivarna, alltså dom som skall tjäna pengar på dig och alla andra,
kan inte fortsätta med sin verksamhet på grund av att dom inte får in några pengar. Det hjälper inte hur dom än hotar och skriker,
dom får ändå inte in några pengar. Långivarna tvingas lägga ned sin verksamhet och det resulterar i att hela samhället blir lamslaget.
Hur skall nu samhället agera? Jo eftersom marknaden är privatägd i samhället så lägger samhällets förvaltare, alltså politikerna,
all sin energi på att marknaden skall tillföras kapital så att ”hjulen” börjar snurra igen. Det samhälleliga kapitalet, främst skatter, används i första hand till att hjälpa kapitalägarna att få igång marknaden.
Vilka blir förlorare respektive vinnare i detta scenario?
Jo som vanligt så blir dom arbetande och dom arbetslösa människorna förlorare och vinnare blir kapitalägarna.
Samhället kan inte fungera på ett annat sätt när kapitalet är privatägt.
Men detta var väl ingen nyhet?
 
                                                           —————————————
 
Om vi förstår vårt ursprung så är det ganska lätt att inse varför mänsklighetens historia har formats som den har gjort.
Det bör stå klart för oss att dagens ojämlika och besynnerliga värld har sin förklaring i historien. Det är, med andra ord, inte undra på att det är som det är.
 Jag har sagt det tidigare och jag kommer att upprepa det många gånger framöver.
Det är konstaterat att någonting har gått snett under mänsklighetens historia. Först när vi inser att det har gått snett och
framför allt vad som har gått snett, först då kan vi ta itu med problemen och lösa dom.
Det är just på denna avgörande punkt som historiebeskrivningen misslyckas. Historiebeskrivningen beskriver människans historia
men man misslyckas med det väsentligaste. Nämligen att konstatera att någonting har gått snett under mänsklighetens gång, som
ju leder fram till de djupgående motsättningar som präglar människans samhällen förr och idag.
 

—————————————————–

 VARFÖR LÄR VI OSS INGET?
 
 
Jag har sagt det förut, men låt oss säga det igen. Använd förnuftet, tänk logiskt! Tänk efter: är det inte bra meningslöst med krig eller överhuvud taget konflikter som syftar till att mörda människor? Är det inte fullständigt meningslöst? Tänk efter och begrunda en smula.
Finns det någon logik med krig? Detta fullständigt destruktiva agerande. Begrunda och tänk efter. Använd förnuftet. Vad kommer du fram till? Jo du måste ju komma fram till att det är rena galenskapen. Ändå håller man på och krigar och våldför sig, runt om i världen. Det har man gjort i tusentals år och det gör man fortfarande. Att man inte lär sig. Man borde ju ha lärt sig genom historiens årtusenden att krig för bara elände med sig. Borde man inte lärt sig det? Vad anser ni själva? Och ändå håller man på. Vad beror det på? Ja, vad kommer det sig av att man ingenting har lärt? En ganska intressant fråga, eller hur? Är den då omöjlig att besvara? Nej den är ju inte det.
 
Människor, eller rättare sagt män, krigar och våldför sig därför att det är en orättvis värld som vi lever i. Det borde väl vara ett ganska vettigt svar på en så omfattande fråga? Eller finns det bättre svar?
Då kan man fråga sig. Borde inte vi människor ha lärt oss genom årtusendenas lopp att krig och våld i samhället beror på grundläggande orättvisor? Jo det borde vi ju ha lärt oss. Men tydligen ändå inte. Dom orättvisor som fanns förr i tiden dom orättvisorna finns fortfarande kvar. Kan det vara så att vi människor trots allt inte har lyckats lösa de orättvisor som ger upphov till krig? Tydligen förhåller det sig på det viset. Det verkar som om vi inte lyckas greppa tag i problemet. Håller ni med mig?
 
ÄR VI ALLTSÅ FORTFARANDE OMEDVETNA?
 
Följande fråga har vi ställt ett antal gånger och vi ställer den igen. Är det så att vi ännu idag inte är medvetna om problemet? Vi är alltså inte medvetna om vad som är orsaken till krig och våld. Säkerligen har vi blivit medvetna om att orättvisor kan vara en grogrund för krig och våld. Men ändå saknas någonting. Vad då? Jo vi är ännu inte medvetna om det grundläggande problemet i våra samhällen. Just det problemet som i grunden är orsaken till våld och krig, såväl förr som nu.
 
Okey, vi går vidare. Krigen har måhända bytt lite karaktär nu för tiden mot förr. Förr utspelades krigen stater mot stater eller riken mot riken. Nu för tiden är krigen mera av karaktären etniska konflikter inom staterna. Men krigen som sådana är minst lika grymma, ja faktiskt ännu grymmare, än förr.
Världens stater har ju numera gått samman i Förenta Nationerna, FN. Därmed blir det svårare att bedriva rena angreppskrig mot grannstater, än vad det var förr. Men det förekommer det med. Därmed kan vi se vad bräckligt FN i verkligheten är. FN bildades för att förhindra krig mellan stater. Det måste väl sägas att man knappast får godkänt. Än mindre har man lyckats stävja de obarmhärtiga förintelsekrigen som utspelas mot etniska minoriteter inom staterna.
Här står FN helt maktlöst. Dom etniska konflikterna verkar bara breda ut sig.
 
Tillbaka till den fråga som vi ställde tidigare. Vi upprepar den åter igen. Borde vi inte förstå orsaken till dom orättvisor som ger upphov till dessa konflikter? Vi har ju haft tusentals år på oss att analysera problemen. Jag säger det igen: tydligen har vi inte lyckats. Vi har tydligen aldrig blivit medvetna om själva grundorsaken. Ja naturligtvis måste det vara på det viset. Att det verkligen förhåller sig så det bekräftas också av dom så kallade stora filosoferna, från Platon fram till dagens ”tänkare”. När man studerar deras arbeten så frapperas man av just deras gemensamma inställning i synen på kvinnan. Deras inställning är ju att kvinnan är en lägre stående varelse än mannen. Eftersom dom ”stora tänkarna” har den synen på det kvinnliga könet då inser man naturligtvis att ett annat samhälleligt synsätt vore otänkbart. Och då har vi kommit dithän som vi anar: filosoferna, dom ”stora tänkarna”, har aldrig lyckats med att se grundproblemet.
Filosofin – livsåskådningen har sedan Platons dagar alltid utgått från patriarkala värderingar. Självklart är dom patriarkala värderingarna många tusentals år äldre än så men dom börjar formuleras i filosofisk skrift i och med Platon. Och har fortsatt så fram till våra dagar. Det är först nu som kvinnliga filosofer blottlägger den förnedrande synen.
Därför kan vi nu säga att så som samhällena ser ut och fungerar så har också filosoferna fungerat. Samhällsstrukturen formar oss att tänka så som strukturen fungerar. Detta gäller oss alla. Spelar ingen roll om vi titulerar oss bankdirektör, sopgubbe eller filosof. När det nu förhåller sig så blir innebörden att auktoriteter inom den teoretiska debatten om livsåskådningsproblematiken formulerar sig till stöd för den strukturella ordningen genom historiens lopp, så sätter detta naturligtvis oerhörda spår. Tillsammans med det religiösa förtrycket så grundmuras ytterligare patriarkatets makt.
 
DEN PATRIARKALA STRUKTUREN
 
Låt oss återkomma till det som vi så ihärdigt vill poängtera. Grundproblemet i världen är fortfarande olöst. Patriarkatet härskar på samma sätt som det gjort de senaste tusentals åren. Det är detta som är grundproblemet för oss. Så länge som patriarkatet får härska så länge kommer vi att ha betydande orättvisor i våra samhällen.
Detta måste vara svaret på frågan varför inte mänskligheten lärt sig att leva i fred med varann. Vi har aldrig förstått grundproblemet. Därför kan vi heller aldrig bli medvetna om det.
Hur skall samhällenas patriarkala strukturer vara medvetna om grundproblemet när man förnekar kvinnan att vara jämlik? Från teori till praktik har hon förklarats omyndig. Med denna samhälleliga syn så blir det en omöjlighet även för så kallade ”stora tänkare” att sätta sig in i grundproblemet. Eller vad tror ni?
 
Patriarkatet har blivit så självklart i våra samhällen. Det är lika självklart som att man går och lägger sig på kvällen när man blir trött. Eller att man måste äta när man blir hungrig. Så inmejslat i samhällsstrukturen fungerar patriarkatet. Så fungerar det också i våra hjärnor. Vi växer upp och blir vuxna. Våra hjärnor har blivit inprogrammerade, sedan barnsben, att tänka just så som vi tänker. Det står utanför vår fattningsförmåga att överhuvud taget reflektera över om det kan vara så att våra hjärnor har blivit ”felaktigt inprogrammerade”. Men det är ju naturligtvis så det har gått till. Håller ni med mig? Eller verkar resonemanget obegripligt?
 
Nej men det är ju så här. Vi människor runt om på den här planeten lever ju i patriarkala samhällen. Detta är fakta och det kan nog ingen förneka. Därmed så tänker vi och agerar utifrån dom värderingar som gäller inom samhällsstrukturen. Det är så jag menar med att bli felaktigt inprogrammerad. Och det är därför som det blir begripligt att vi ännu ej har blivit medvetna om det grundläggande problemet i våra samhällen.
Den patriarkala världen har existerat i tusentals år, ja kanske rent av i hundratusen år. Den är lika självklar som att solen går upp i öster och ned i väster. Ingen reflekterar över detta. Inte ens dom ”stora tänkarna”.
 
Jag nämnde ovan om de ”stora tänkarnas” syn på kvinnor, som underställda männen. Är det svårt att förstå den oerhört utbredda kvinnoförnedring som präglar våra samhällen? Nej det är inte svårt att förstå denna fråga. Eftersom samhällena är som dom är så blir svaret på denna fråga som ett brev på posten. Det är självklart att våra samhällen präglas av förnedring av det kvinnliga könet. Det är lika självklart som att natten följer på dag.
Misshandel och våldtäckt av kvinnor tilltar i våra samhällen. Eller har ni någon annan åsikt? Prostitution och porrindustri är betydande ”näringar” i en mängd samhällen. Våldsfilmer som går ut på att förnedra det kvinnliga könet breder ut sig i allehanda TV-kanaler och filmer. Det råa och nakna våldet mot kvinnan är budskapet i denna snabbt växande mediala värld.
I anslutning till ovanstående så kan man ju fråga sig: om vi nu hade ett samhälle, som i stora drag, vore fritt från orättvisor och förtryck skulle då dessa ”näringar” ha någon framtid? Denna destruktiva industri som bygger på förnedring av det kvinnliga könet. Skulle den ha någon framtid i ett humant och jämlikt samhälle? Nej naturligtvis inte. Just för att den är destruktiv för mänskligheten, så skulle den inte ha någon framtid.
Men där är vi inte. Vi kan bara konstatera att patriarkatet håller sig levande, på samma sätt som förr.
 
Kapitalet köper fortsättningsvis sina kvinnor, eller snarare sagt sina flickor, utan några större betänkligheter. Den patriarkala makten visar sitt rätta jag!
 
Vi fortsätter med nya infallsvinklar till rubriken ”Olösliga konflikter”.
Tänkandet är alltså inte universellt och lika på vår jord. Människor i ett samhälle tänker på ett annat sätt än vad människor i ett annat samhälle tänker. Vilket innebär att när människor från olika samhällen möts så uppstår olika syner på hur problem skall lösas. När människor från vitt skilda håll möts så innebär det att människorna är präglade från olika strukturer.
Eftersom våra strukturer är patriarkala och därmed orättvisa så leder denna röra till att människorna uppträder, mer eller mindre, ologiskt gentemot varandra. Det uppstår ständigt konflikter överallt, runtom på vår jord. Den ena konflikten är grymmare än den andra. Vilket ju bevisas dagligen.
Skulle vi människor leva i jämlika, det vill säga i icke-patriarkala samhällen så skulle dessa konflikter inte kunna uppstå. Kan vi förstå detta faktum?
 
STRUKTUREN ÄR BOVEN I DRAMAT
 
Våld och missbruk verkar öka år från år och det går allt längre ned i åldrarna. I alla samhällen så ser det ut på det här viset. Från dom fattigaste samhällen till dom så kallade rika samhällena sprider våldet ut sig. Man kan säga att problemen har tilltagit markant under bara dom senaste femtiotal åren. Håller ni med mig? Är detta en riktig beskrivning?
Om det förut var ett marginellt samhällsproblem så måste man nog påstå att nu har våldet och missbruket blivit ett betydande samhällsproblem. Ett problem som börjar anta enorma proportioner.
Varför har det blivit så? Har våra samhällsstrukturer blivit än mer ologiska än vad dom var för några generationer sedan? Man kan ju tycka det när man ser hur våldsspiralen pekar alltmer uppåt. Men jag återkommer till frågeställningen lite längre fram.
Hur som helst. Våld och missbruk frodas som en följd av att vi lever våra liv i en orättvis samhällsstruktur. Det är inte svårare än så att förstå varför våld och missbruk går allt längre ned i åldrarna. Det beror ju på strukturen. Vad annars skall det bero på?
 
För ett tag sedan gjordes en intressant studie på schimpanser i ett reservat. Där har man konstaterat att schimpanssamhället har blivit alltmer våldsamt om man jämför med hur det var för ett antal generationer sedan.
Då kan man ställa frågan: varför utvecklas detta schimpanssamhälle på samma sätt som människans samhällen, när det gäller våldsspiralen? Var finns förklaringen till att våra allra närmaste släktingar tar efter vårt eget våldssamma beteende? Skulle man rentav komma fram till slutsatsen att schimpansernas beteende var naturligt och logiskt?
En sådan slutsats skulle ju kullkasta teorin att vi själva lever i ologiska strukturer. Det vore ju detsamma som att rättfärdiga all den orättvisa som finns i människans samhällen.
Forskarna kom fram till att schimpanserna i reservatet har påverkats av människors ökande närvaro i området. Schimpanserna har blivit stressade av att människorna tränger sig på och krymper det naturliga livsutrymmet som dessa apor är vana med. Denna stress har medfört att schimpanserna ger sig på varann och genomför brutalt våld som man bara antog att människan var kapabel till. Forskarna trodde inte sina ögon när dom fich se att våra släktingar kunde bete sig på samma sätt mot sina egna som vi gör mot varann.
Man kom, som sagt, fram till att miljön och levnadsbetingelserna hade förändrats till det sämre. Det var dessa faktorer som förklarade schimpansernas våldsamma beteende.
När man sedan studerade schimpanser i andra reservat så fruktade forskarna att även dessa apor skulle visa samma våldsamma beteende. Men det gjorde dom inte. Alltså drog man slutsatsen att schimpanserna i det våldsfyllda reservatet påverkades utifrån av störande ”element”. Dessa ”element” visar sig vara människan.
Just denna studie bevisar ju att när livsbetingelserna försämras så reagerar dessa apor med att utveckla ett våldsamt beteende.
Kan vi lära oss något av den här studien? Eftersom schimpansen är vår närmaste släkting så kan man väl anta att vi själva borde reagera på ett likartat sätt då vi utsätts för stress och liknande.
Ja visst är det så. När livskvalitén försämras för oss själva så leder detta till att vi utvecklar ett destruktuvt beteende. Alltså förstår vi varför våra samhällen dras med en allt ökande kriminalitet och därmed ökande våld. Förstår vi det? Förstår vi att detta är ett strukturellt problem? Och därför så kan heller inte problemet lösas inom den nuvarande patriarkala strukturen.
 
Våldet i våra samhällen beror i grund och botten på att strukturen som vi lever i är inhuman och därmed orättvis. Om vi kan ta till oss detta faktum så borde vi inse att det krävs en förändring av strukturen för att få bukt med våldet i samhället.
När vi konstaterar att politiskt och ideologiskt våld tilltar i våra samhällen då räcker det inte med att fördöma detta våld. Missförstå mig inte. Självklart måste naturligtvis våldet fördömas å det skarpaste. Men vad hjälper det om inte samhället förstår sig på orsaken till våldet?
Och som jag har sagt tidigare: eftersom våra samhällsstrukturer är orättvisa så kan vi heller inte få bukt med våldet. Varken det politiska våldet, det ekonomiska våldet eller det fysiska våldet.
Ett samhälle som är uppbyggt utifrån en orättvis struktur kommer alltid att hysa våldet inom sig. Av detta kan vi lära oss att där strukturellt våld förekommer där är samhället i grunden orättvist.
 
Har våra samhällsstrukturer blivit än mer ologiska/orättvisa än för några generationer sedan? Våld och missbruk har ju utvecklats till enorma problem i en mängd samhällen. Hatet mot invandrare och etniska minoriteter utmynnar allt som ofta i groteska handlingar. Varför verkar allting bara bli värre och värre?
Svaret är att dessa strukturella konflikter växer fram ur själva strukturen som vi lever i. Den patriarkala strukturen är grundförutsättningen för att kapitalet har blivit orättvist fördelat i våra samhällen. Och eftersom det privatägda kapitalet står i ett motsattsförhållande till majoriteten av människorna och att denna konflikt hela tiden växer i styrka så leder detta ofrånkomligen till ökat våld. Det privata kapitalet tränger allt längre in i samhällskroppen i sin jakt efter vinster. Därmed försämras möjligheterna till ett drägligt liv för mängder av människor.
En sådan utveckling leder till våldsamma konflikter. Kapitalets alltmer orättvisa fördelning är därför orsaken till att våra strukturer blir än mer ologiska. Och detta förhållande är som sagt orsaken till det strukturella våldet.
Så länge detta kommer att fortgå så länge kommer våra strukturella konflikter att förbli olösliga.

—————————————————————————————

MÄN – MÄNNISKOR. KVINNOR – KÄRRINGAR.
 
Det heter mänsklighet och det heter människa. Och så heter det en man, flera män. Är det en slump att det har blivit på det viset? Knappast. Kopplingen mellan man och människa samt mänsklighet har naturligtvis ett samband.
Språket är gammalt och språket har även det formats, som allting annat, av historiens förlopp. Även här har självfallet patriarkatet dikterat vilkoren, märkligt vore väl annars. Givetvis hade man uppfattningen klar för tusentals år sedan. Männen var människor och kvinnor var lägre stående varelser. Det var så och det är så.
Språket har alltså inte förhållit sig neutralt eller jämlikt. Språket har samma historiska bakgrund som livet i sig. Man kan således inte lyfta ur språket ur själva livet, språket är en del av livet. Därmed blir språket en del av själva strukturen. Om historien är en historia om hur det manliga könet dominerar över det kvinnliga könet, så beskriver naturligtvis språket detta. Språket bekräftar det verkliga livet.
Vi kan ta vilka vardagsfraser som helst. ”Du beter dig som en djävla kärring”. Frasen talar om att han beter sig som en kvinna. Kvinnan är mindervärdig. Exakt så betyder frasen.
Små pojkar lär sig tidigt att säga: ”djävla hora” till sina jämngamla flickkamrater. Denna fras talar tydligt till flickan att hon inte är värd ett ruttet lingon. På grund av sitt kön är hon alltså mindre värd än sina jämnåriga pojkar. Barnen lär sig detta redan som små. Dom lär sig alltså att det kvinnliga könet värderas lägre än det manliga.
 Språket förmedlar denna uppfattning klart och tydligt. Patriarkatet visar här sin nakna sanning. Språket ljuger inte. Språket fungerar som en slags trosuppfattning. Det vill säga vi lär oss redan i unga år vårt språk. Vi tar det till oss. Vi talar språket så som vi har lärt oss det. Vi reflekterar inte över det. Det språk vi talar det återspeglar verkligheten.
 
”Dom där förbannade negerdjävlarna skulle vi ha skickat tillbaka till djungeln för länge sen”.
 
”Nej hördu du, nu åker vi och hämtar några ryskor. Hänger du med? Ha, ha”.
 
”Din djävla fitta”.
 
SPRÅKET FÖRMEDLAR VÅRA NORMER
 
Språket förmedlar maktförhållanden. Eller har ni någon annan åsikt? Vi vräker ur oss än det ena än det andra, utan att fundera.
Språket fungerar som religionen. Man tar det till sig. Man utövar det utan att reflektera. Religionen fungerar som en ledstjärna. Språket fungerar på samma sätt. Det griper tag om oss människor lika effektivt som religionen. Språket blir en del av dig själv. Det blir en del av din personlighet. Du bär ditt språk med dig överallt. Därmed blir språket, på sitt sätt, ett ännu effektivare ”verktyg” än religionen. Språket förmedlar direkt, utan krusiduller, vad som gäller. Du tänker och agerar så som du talar ditt språk. Detta gör språket farligt.
Har du accepterat att säga ”svartskallar” om alla invandrare då har du ställt dig över dessa människor. Invandrare är alltså människor som man kan slänga glåpord över, just på grund av att dom är invandrare. Alltså är dom mindre värda än dig och mig.
När du benämner kvinnor för ”kärringar” så upphöjer du dig själv som en, så att säga, högre stående människa. ”Kärringar” är lägre stående människor än dig själv. Är det inte så?
Under ett gammalt fotografi som föreställde en kvinna som skurade golv stod att läsa: ”ett fruntimmer har anställts för att hålla rent”. Språket talar för sig självt.
”Fruntimmer” har inga namn. Kvinnor som arbetar som städare har inga namn. Städarbeten som värderas lågt i våra samhällen skall naturligtvis skötas av kvinnor, eller rättare sagt fruntimmer.
 
Vi har ju tidigare framhållit att allting måste ifrågasättas. Detta gäller även språket. Vårt språk måste ifrågasättas. Språket har naturligtvis också en historisk bakgrund. Eftersom det står klart att mänsklighetens historiska bakgrund är inhuman och därmed orättvis så måste även detta gälla för språket. Språket som vi talar skulle alltså vara inhumant och därmed destruktivt för oss själva. Kan det vara så? Är det alltså så illa ställt att vårt eget talade språk inte får godkänt? Ja tyvärr, så illa ställt är det. När du och jag öppnar munnen och pratar så uttrycker vi oss inhumant och därmed destruktivt. Kan vi ta till oss detta faktum? Nej det kan vi knappast ta till oss.
Det språk vi talar har växt fram under årtusendens lopp. Därför är det helt naturligt att vårt språk beskriver den verklighet som vi lever i. Språket är alltså inte på något vis objektivt eller neutralt, om nu någon skulle tro det. Nej språket är format av patriarkatet liksom övriga samhällsstrukturen. Språket är så konstruerat att det tjänar mannen, det dominerande könet. Genom språket tar vi lätt reda på hur samhället fungerar. Språket ljuger inte. Språket talar om hur världen ser ut.
 
”Jag sätter in den här summan på ditt konto när du ger mig det här uppdraget. Det finns ingen möjlighet att det skall kunna upptäckas”.
 
”Lappdjävlarna dom har tydligen ingenting alls att tänka med”.
 
”Allting skulle vara bra bara vi slapp det här förbannade zigenarpacket”.
 
”Följer du med och våldtar dom här thailändska knullhororna?”
 
”Dumpa skiten i ån så är det ingen som bryr sig.”
 
Det är maktspråk och det totala föraktet för människor. Så här fungerar samhället. Så här fungerar språket. Är det detta språk som vi vill lämna över till våra barn?
 
MANNEN ÄR NORMEN
 
Okey, vi går vidare. Gamla fotografier har alltid fängslat mig. Allra helst de foton som visar människor tagna i grupp. När dessutom fotona är kommenterade så blir de särskilt intressanta.  Foton över familjer beskrev nämligen uteslutande faderns roll. Kommentarerna gällde hans namn, för och efternamn. Vad han sysslade med. Den övriga familjen nämns knappast. Det verkar i det närmaste ointressant att dom överhuvud taget finns med på fotot. Modern nämns för övrigt som mannens hustru eller frun. Vad hon heter verkar inte vara viktigt. Man får intrycket av att hon blir som ett bihang till mannen. En tjänarinna som är sin herre till lags. Detta intryck förstärks av de kommentarer som brukar följa med ett familjeporträtt. Kommentarerna tar alltså upp vad mannen har sysslat med. Hur förmögen han är. Vad han äger förutom gården han bor i.
Observera åter igen att jag talar om han. För det är så beskrivningen går till. Det är han som blir beskriven. Inte ett ord ägnas åt hon. Hon förefaller vara en skugga av han. Så är det.
Är detta en riktig beskrivning av äldre fotoböckers innehåll? Vad säger ni själva? Jo naturligtvis är det så. Och det är åter igen ingenting konstigt med det, utifrån de spelregler som råder. Det är ju mannen som betyder någonting. Det är mannens värld som gäller. Det är patriarkatet som visar upp sig i all sin glans.
Vad lär vi oss av dessa gamla fotografier? Jo dom understryker vad vi redan vet. Eller kanske vi ändå inte vet det? Att man beskriver människorna utifrån den struktur som man lever i. Är strukturen inhuman så blir beskrivningen av människorna också inhuman. Ganska självklart, eller hur?
 
Foton återger vad vi ser. Fotografens bild vill förmedla vad som är ”viktigt”. Bilden talar om för oss vad som händer. På samma sätt som språket ger en beskrivning av strukturen så hjälper bilden till att tala om hur strukturen fungerar. Vår bild ljuger således inte.
När jag nu är inne på bilder så kom följande tanke fram, som i och för sig avviker från ämnet. Jag tar upp det nu eftersom det enligt min mening är mycket intressant.
Det handlar om att män och kvinnor har olika syn på samhällsstrukturen. Man kan ju anta att så är fallet. Alltså att män och kvinnor iaktar strukturen utifrån skilda utgångspunkter. Och om det skulle vara på det viset så innebär det att vår syn på livet inte är gemensam.
En man ser på tillvaron med andra ögon gentemot vad en kvinna gör. Det betyder att i vår patriarkala värld så ser mannen tillvaron utifrån ett överordnat perspektiv, ett maktperspektiv, om man jämför med hur kvinnan ser på tillvaron.
Jag dristar mig därför till ett påstående. När mannen ser på en kvinna så gör han det utifrån en dominerande position. Det omvända gäller då naturligtvis. Alltså att kvinnan ser på mannen utifrån en underlägsen position. Svårare än så borde det inte vara. Eller hur? Eller verkar det knepigt?
Vi iaktar alltså  tillvaron ur två olika positioner. Och när vi ser på varandra så ser vi varandra, även här, utifrån två olika positioner. Det är således inget jämviktsförhållande som råder mellan könen. Eftersom det inte råder ett jämviktsförhållande mellan könen i samhället så kan det ju omöjligen råda jämvikt när könen ser på varandra. Ganska logiskt, eller hur?
Ju starkare den patriarkala samhällsstrukturen är ju mer dominerande blir synsättet från mannen när han ser på kvinnan. Det omvända gäller naturligtvis. Kvinnan känner sig klart underlägsen mannen i en starkt patriarkal struktur, när dom båda ser på varann.
Vad får detta för konsekvenser? Jo relationen mellan man och kvinna blir onaturlig. Mannen går ju bokstavligt talat före kvinnan i precis allting i dessa starka patriarkala strukturer. Han ”går före” henne både bildligt och bokstavligt.
Inte nog med att äktenskapet i sig är en onormal konstruktion av patriarkatet, där den ursprungliga innebörden ligger i att mannen skall ha full kontroll på ”sin” kvinna. När dessutom relationen mellan mannen och kvinnan från början är onaturlig så kan förhållandet, i stort sett, bara sluta på ett sätt. Förhållandet spricker. Och det är ju detta vi allt tydligare ser i framför allt västvärlden idag. I den övriga världen hålls äktenskapet ihop på ett konstlat sätt med hjälp av lagar och religiösa förordningar. Kvinnan får alltså mycket svårt att frigöra sig från den man som hon en gång ingick äktenskap med, eller rättare sagt som hon i många fall tvingades att ingå äktenskap med.
Nåväl vi har tagit upp detta tidigare. Och vi kan nu se att samhällsstrukturen i sig förstör relationen mellan man och kvinna.
Redan som barn ser pojken och flickan på varandra ur olika positioner. Denna syn förstärks sedan vart efter livet går vidare och får då till följd att könen inte kan mötas utifrån jämlika positioner.
 
Har vi kommit ifrån ämnet som gällde för den här artikeln? Ja kanske vi har gjort det. Det var alltså språket vi skulle ägna oss åt.
Sambandet mellan man och människa i språket är ingen slump och detta bevisas när vi granskar meningsuppbyggnader i språket.
 
Varför säger vi mansålder? Varför säger vi inte människoålder? Naturligtvis så säger vi även människoålder men eftersom ordet mansålder har gamla anor och har funnits officiellt under mycket lång tid så står ju mansålder för någonting. Och ordet mansålder står just för ordet människoålder. Om vi säger kvinnoålder då avser vi just kvinnors ålder. Mansålder däremot beskriver båda könens ålder. Men eftersom mannen är normen i samhället så skall också mannen vara normen i språket. Förstår ni hur jag menar?
 
Vi säger också manfall. Samma sak här. Ordet betyder ju att människor har fallit ifrån. Alltså att människogruppen har blivit mindre.
 
På samma sätt så säger vi att man skall sluta upp mangrannt. Kom alla människor och hjälp till! Även kvinnor är välkomna att hjälpa till. Kvinnor är ju också människor.
Nu fick jag göra mig lite rolig också på kvinnors bekostnad.
 
Där gick dom man ur huse. Vilket menas med att människorna gjorde gemensam sak.
 
Tag det som en man! Vilket ordagrant betyder att även kvinnan bör uppträda som en man. Mannen står för det normgivande och om kvinnan tänker uppträda normgivande då skall hon agera som en man. Det är precis så som uttrycket betyder.
 
För att inte tala om följande  fraser: Fadern och den Helige Andes Son och Herren ger och Herren tar. Observera dom stora bokstäverna i dessa fraser. Dessa fraser understryker just mannens gudomlighet. Det hierarkiska patriarkatet beskriver sig här i all sin glans.
 
Har ni tänkt på följande fakta? Man går upp på morgonen; man äter frukost; man går till jobbet; man äter sin lunch; man jobbar vidare; man kommer hem; och så vidare. Är det en slump att man (obs. ordet) uttrycker sig så? Nej jag menar att det är inte slumpen som har skapat vårt ordval. Vårt ordval hänger intimt samman med den strukturella orättvisan som vi lever i. Jag menar att patriarkatet har formulerat våra ord och fraser utifrån inställningen att kvinnan är underlägsen mannen. Det är således ingen slump att ordet ”man” finns i så många olika betydelser. Det vill understryka någonting. Gissa vad?
 
En högt uppsatt ämbetsman uttryckte sig så här i media: ”alla italienare vill ha en älskarinna”. Underförstått så menar han att italienare är män och att älskarinnor är kvinnor som inte kommer i närheten av statusen att vara italienare. Italien är ett land för italienare, alltså i första hand män. Observera också att denna man tituleras ämbetsman. Finns ordet ämbetskvinna?
 
Vilket mansskap! Ja vilken stark grupp av människor. Men om nu hela den här gruppen av människor enbart består av kvinnor hur säger man då? Nåväl ordet mansskap tillkom för länge sedan då män i grupp fick en benämning. Kvinnor i grupp räknades inte som mansskap.
 
Har ni tänkt på följande fakta: när en man och kvinna gifter sig så förlorar kvinnan sitt efternamn och sin titel. Fröken Skoog blir över en dag Fru Andersson. Herr Andersson byter däremot varken titel eller efternamn. Han fortsätter att tituleras Herr Andersson. Nåväl idag kan hon välja, i alla fall i vårt samhälle. Men det är först idag hon har den möjligheten. Man kan säga att kvinnan förlorar lite av sin identitet i och med namnförlusten.
Är det slumpen som har bestämt den här ordningen? Naturligtvis inte. Eller har ni någon annan åsikt?
 
I år är det handbolls-VM! Gissa för vem? Är det för män eller kvinnor? Rätt gissat, det är för män. Skulle det vara handbolls-VM för kvinnor då skulle det också stå handbolls-VM för kvinnor. Verkar det rörigt?
 
Det var den kallaste vintern i mannaminne!
Kommentarer är överflödiga.
 
Män är människor. En kvinna är en kvinna. Språket ljuger inte, språket förmedlar det strukturella tänkandet.

——————————————————————————————-

Hur är det? Den vanligaste frågan som vi ställer till våra vänner. Och det vanligaste svaret vi får brukar ju vara att: det är bara bra. Men svaren stämmer inte med verkligheten. Vi mår inte så bra som vi utger oss för att må. Detta är säkert ingen nyhet, eller hur?

——————————————————————————

Pengar försvinner inte. En varas värde finns kvar. Denna vara värdesätts med pengar.
Jo naturligtvis kan pengar försvinna om varan, så att säga, går upp i rök. Försvinner varan eller om den förstörs så förlorar ju varan sitt värde och detta är då liktydigt med att pengar försvinner. Eller rättare sagt förlorar sitt värde.
Låt oss säga att alla kapitalvärden brinner upp i samhället men att pengarna som representerar dessa värden finns kvar. Hur värderas då dessa pengar efter den katastrofala branden som gjorde att alla kapitalvärden gick upp i rök? Jo pengarna blir naturligtvis inte värda någonting. Eftersom pengars ”uppgift” är att vara värdemätare åt kapitalvärden så blir ju dessa pengar värdelösa när alla kapitalvärden har gått upp i rök.
Vad ska vi med massa pengar till om dessa pengar inte går att handla för? Vad ska vi med pengar till om vi inte kan köpa livsnödvändiga varor?
Varför skriver jag om pengarnas roll i samhället? Jag skriver om det för att lära mig förstå just pengarnas roll i samhället. Tidigare om åren så funderade jag över varför man helt enkelt inte kunde trycka upp en massa pengar och sedan låta människorna bara ta del av dessa pengar. Detta förfarande borde ju, i mitt tycke, lösa dom ekonomiska problemen som finns i samhället. Men så enkelt fungerar tydligen inte penningens roll. Trycks det mer pengar än vad som motsvarar dom kapitalvärden som finns i samhället så förlorar ju pengarna sitt värde. Trycks det färre pengar än vad som motsvarar samhällets kapitalvärden då stärks pengarnas värden.
Samhällets kapitalvärden uttrycks således i en viss summa pengar. Det betyder att det finns en fastställd summa pengar i samhället. Och dessa pengar ägs av människorna i samhället. En del äger mycket pengar medan andra knappast äger någonting alls.
Är det rättvist att det ser ut så här i våra samhällen?

———————————————————————————————-

Pengar försvinner inte. En varas värde finns kvar. Denna vara värdesätts med pengar.
Jo naturligtvis kan pengar försvinna om varan, så att säga, går upp i rök. Försvinner varan eller om den förstörs så förlorar ju varan sitt värde och detta är då liktydigt med att pengar försvinner. Eller rättare sagt förlorar sitt värde.
Låt oss säga att alla kapitalvärden brinner upp i samhället men att pengarna som representerar dessa värden finns kvar. Hur värderas då dessa pengar efter den katastrofala branden som gjorde att alla kapitalvärden gick upp i rök? Jo pengarna blir naturligtvis inte värda någonting. Eftersom pengars ”uppgift” är att vara värdemätare åt kapitalvärden så blir ju dessa pengar värdelösa när alla kapitalvärden har gått upp i rök.
Vad ska vi med massa pengar till om dessa pengar inte går att handla för? Vad ska vi med pengar till om vi inte kan köpa livsnödvändiga varor?
Varför skriver jag om pengarnas roll i samhället? Jag skriver om det för att lära mig förstå just pengarnas roll i samhället. Tidigare om åren så funderade jag över varför man helt enkelt inte kunde trycka upp en massa pengar och sedan låta människorna bara ta del av dessa pengar. Detta förfarande borde ju, i mitt tycke, lösa dom ekonomiska problemen som finns i samhället. Men så enkelt fungerar tydligen inte penningens roll. Trycks det mer pengar än vad som motsvarar dom kapitalvärden som finns i samhället så förlorar ju pengarna sitt värde. Trycks det färre pengar än vad som motsvarar samhällets kapitalvärden då stärks pengarnas värden.
Samhällets kapitalvärden uttrycks således i en viss summa pengar. Det betyder att det finns en fastställd summa pengar i samhället. Och dessa pengar ägs av människorna i samhället. En del äger mycket pengar medan andra knappast äger någonting alls.
Är det rättvist att det ser ut så här i våra samhällen?

———————————————————————————-

 KAN MAN VARA NAKEN?
 
 Kan detta vara någonting att skriva om? Vad har detta med strukturen i våra samhällen att göra? Om man har kläder på sig eller om man är naken det måste väl ändå vara upp till var och en att avgöra, eller hur?
Ja tänk om allting vore så enkelt och okomplicerat att var och en fick välja att vara naken eller att bära kläder på sig. Men så enkelt fungerar det inte i våra samhällen.
Om du kliver ut naken i samhället på grund av att temperatur och väder känns varmt och behagligt så kommer du snabbt att bli tagen för förargelseväckande beteende. Är du kvinna och lever i samhällen där du dessutom påbjuds att inte ens visa ditt ansikte, då är du riktigt illa ute. Då hänger sannolikt ditt liv på en skör tråd. Lyckas du överleva den misshandel som du kommer att bli utsatt för så blir du ändå stämplad för livet.
Ja så känsligt är detta ämne. Det betyder att det ändå är värt att skriva om nakenheten.
Det självklara valet att kunna välja om man vill vara naken eller inte är tydligen inget självklart val.
Gå in i en kyrka och betrakta riktigt gammal konst. Brukar du fundera över varför konstnärerna medvetet döljer könsorganen på nakenmålningarna? Eller du kanske inte funderar över det alls. Du kanske ser det som helt naturligt att dom nakna människorna skyler sig.
Men man kan ju fråga sig varför tavlor målas på det viset? Svaret på frågan är ju lätt att besvara, eller hur?
Att måla människan naken på ett naturligt sätt ansågs naturligtvis vara skamfullt. Ja det betraktades antagligen som rent av syndigt att måla den naturliga nakenheten. Man kan säga att strukturen inte tillät att könsorganen blottades på ett naturligt sätt. Följaktligen betraktas nakenheten som ful och syndig.
Kan vi förstå att den här gamla synen på nakenhet har satt sin prägel på oss själva? Tveksamt om vi förstår det. Istället så anser nog majoriteten av oss att det är fullt normalt att vi skall dölja könsorganen när vi exempelvis badar på sommaren. Varför har vi den inställningen till nakenheten? Det som är normalt och naturligt anser vi istället vara onormalt och onaturligt. Hur kan ett sådant diametralt motsatt tänkande få fäste?
 
ÄR DET FULT ATT VARA NAKEN?
 
Dom tidiga människorna funderade aldrig över varför dom gick omkring nakna i sina samhällen. Varför skall man fundera över något så naturligt som att gå omkring naken? Djuren går ju omkring nakna då är det ju helt naturligt att människan går omkring naken. Jag menar vi är djur vi också.
Tänk er själva om dom tidiga människorna fick för sig att dölja sin nakenhet. Hur tror ni att detta skulle se ut? Nej en sådan tanke vore ju helt orimlig. Det skulle vara det samma som att man inte godtog sin egen kropp.
Men tydligen så gick det snett med den naturliga kroppsuppfattningen för ett flertal generationer sedan. Det naturliga synsättet på nakenheten förbyttes i ett onaturligt synsätt på denna nakenhet. Vad kan orsaka ett så helt annorlunda synsätt?
Svaret sitter ju i manipuleringen av vårt tänkande. Den religiösa dårskapen förvandlar vårt logiska tänkande till att bli ologiskt. Religionen förkunnar att det är syndigt när kvinnan och mannen visar sig nakna för varann. Ja vi känner väl till hela det religiösa spektaklet kring nakenheten och könens naturliga dragning till varann. Och eftersom strukturen byggdes upp utifrån uppfattningen att kvinnan var underlägsen mannen så omintetgjordes den normala och naturliga relationen mellan könen. Det nakna naturliga förhållandet mellan könen ersattes av det ”syndiga” ojämlika förhållandet. Och detta förhållande gäller än idag i dom flesta samhällen världen över.
 
DÅRSKAPEN FORMAR OSS
 
Vad händer om vi offentligt visar oss nakna? Jo vi blir tagna av våra samhällens ”ordningsmanskap”. Vi blir åtalade för förargelseväckande beteende och får naturligtvis straff därefter. Och denna strukturella ordning betraktar dessutom majoriteten av oss som helt normal. Strukturen har alltså fått oss att betrakta det naturliga och logiska som ologiskt. Är det inte helt fantastiskt hur vårt tänkande har blivit manipulerat.
Kan vi nu förstå bättre vad våra samhällsstrukturer kan göra med oss? Nej jag tror inte att vi är mogna att förstå detta. I många samhällen kan ju dessutom kvinnan inte visa sitt eget ansikte offentligt. Om detta har jag skrivit mycket om tidigare.
Här kan man verkligen tala om att strukturen kan få oss att tänka och agera precis hur som helst. Jag säger det igen: iaktag våra samhällen och vad ser du? Ser du hur den fullständiga dårskapen har format oss människor?
Vi lär oss redan som mycket små att nakenheten inte skall betraktas som någonting naturligt. Vårt tänkande har manipulerats till att anse det som onormalt att visa sig naken.
 
Om jag påstår att du och jag har blivit fullständigt förvridna i vårt tänkande, vad säger du då? Jag dristar mig till att tro att du inte håller med mig. Du hävdar istället att det är jag som har blivit galen. Ja vad skall vi tro? Hela samhället är ju uppbyggt utifrån tänkandet att nakenheten skall döljas. Det är ju dessutom straffbart att visa sig naken offentligt. Inte kan väl det samhälleliga tänkandet vara felaktigt?
Jo det är just vad det är. Hela det samhälleliga tänkandet är felaktigt. Och det är felaktigt inom allting som rör människors förhållanden till varann, inklusive tänkandet kring nakenheten.
 
Nu ser ju våra samhällen ut som dom gör och detta medför att strukturella förändringar blir i princip omöjliga att åstadkomma. Vi människor anpassar oss till den struktur som vi lever i. Vi accepterar den som den är. Om samhället inte anser det som normalt att vi går omkring nakna då tar vi till oss detta tänkande och accepterar det. Jag själv är inget undantag.
Om samhället påbjuder kvinnan att inte visa sitt ansikte då tar kvinnor till sig detta tänkande och godtar det. Ja dom är i princip tvingade till att godta det. Det är ju så här våra strukturer fungerar.
Skulle vi däremot leva våra liv i samhällen där nakenheten var fullständigt naturlig då skulle vi naturligtvis aldrig komma på tanken att skyla oss. Eller hur?
Man kan ju undra vilken av dessa två åsikter som skall anses som normal och naturlig? Skall det anses som normalt och naturligt att människan skall kunna visa sig naken i sitt samhälle eller skall det anses som normalt och naturligt att människan skall dölja sina könsorgan när hon visar sig i samhället?
Ja svaret är ju givet, för mig. Är svaret givet för dig? Det rätta svaret är naturligtvis att vi människor skall kunna gå omkring i våra samhällen utan en tråd på kroppen om vi känner för det. Därmed så kan vi åter igen konstatera att våra samhällen har blivit felaktigt uppbyggda från grunden. Ingenting i våra samhällen fungerar normalt och riktigt.
Är inte detta konstaterande häpnadsväckande? Vi lever våra liv i samhällen som har blivit helt vanställda. Vi lever alltså i en värld som har blivit helt vanställd. Den är så vanställd så att nakenheten i princip betraktas som olaglig i dom flesta samhällen.
Jag säger det igen: är det underligt att vår värld ser ut som den gör? Nej detta är inte alls underligt. Det vore istället underligt om vår värld fungerade på ett humant sätt när våra samhällen är så fyllda av orättvisor och ologiskt tänkande.
 
NAKENHETEN HAR BLIVIT EN MARKNAD
 
Om nakenheten betraktades som normal och naturlig i våra samhällen då skulle sexuella övergrepp vara sällsyntheter. Håller ni med om det här påståendet?
Jag bygger det här påståendet på att där strukturen närmar sig rättvisa och humanitet där kan våldet inte få fäste. Våld och övergrepp kan omöjligen få fäste i ett samhälle där logiska förhållanden råder.
När nu nakenheten är skuldbelagd och olaglig så för naturligtvis detta med sig att nakenheten skapar behov som inte kan tillfredsställas på ett normalt och naturligt sätt. Nakenheten visas upp mot betalning på den så kallade illegala marknaden. Den naturliga och vackra nakenheten smutsas ner på grund av den ologiska samhälleliga synen vilket gör att det uppstår en marknad där nakenheten kostar pengar. Människans naturliga behov och naturliga begär efter nakenheten har blivit en storindustri i våra samhällen.
Den som har pengar köper sig en naken människa. Våra kroppsliga behov kan inte få sin naturliga tillfredsställelse i våra ologiska samhällen. Den strukturella ordningen har gjort nakenheten omöjlig att kunna leva ut som ett naturligt och normalt tillstånd. Nej istället så skall den ”syndiga” nakenheten få hålla till på samhällets ”bakgårdar”.
Kan vi förstå att det är våra strukturellt orättvisa samhällen som har skapat denna vår syn på nakenheten? Förstår vi att alla dessa sexuella övergrepp som ju är enorma samhälleliga problem har sin grund i bland annat den ologiska synen på nakenhet?
Istället för att analysera problemens orsaker så väljer en mängd samhällen att nakenheten skall döljas.  Och som vi vet så tar dessa patriarkala samhällen beslut som i praktiken medför att kvinnor inte ens kan visa sina ansikten. Håller ni med om att det är en sjuk värld som vi lever i?
 
NAKENHET  –  POLITIK
 
Är åsikter om nakenhet politik? Ja visst är det politik. Alla frågor är egentligen politiska frågor. Men vi förväntar oss inte att politiker skall ta tag i sådana här strukturella frågor. Lika lite som vi förväntar oss att politiker skall ta upp frågor om det privata kapitalägandets vara eller inte vara. Eller att dessa politiker skall ta upp frågor om ifrågasättandet av gränsdragningar mellan samhällen. Det vi säger statsgränser.
Förstår ni? Jag menar att så kallade ”strukturella självklarheter” som dagens kapitalägande och statsgränser inte ingår i politikers tänkanden och göranden. Inte heller ingår den nuvarande samhälleliga synen angående nakenheten i våra politikers ageranden.
Det som är så att säga strukturellt fastslaget sedan lång tid tillbaka anses därför av samhällets förvaltare som cementerat. Alltså ej förändringsbart, om ni förstår vad jag menar?
Det är detta jag menar när jag påstår att den strukturella orättvisan är orsaken till att det ser ut som det gör.
Våra samhällens ageranden när det gäller bland annat nakenheten visar ju klart och tydligt att det ligger årtusenden av felaktiga strukturella tänkanden och göranden i den grundläggande uppbyggnaden. Men, som sagt, dessa frågor ligger utanför politikers tankebanor.
Ja tänk er själva om en politiker fick för sig att lägga fram påståenden om att våra samhällen är strukturellt orättvisa och att bestämmelserna om nakenheten kan hänföras till denna orättvisa. En sådan politiker kommer säkert omgående att utmanövreras av övriga samhällsförvaltare.
Nej en politiker skall diskutera fastighetsskatten och ta fram förslag på hur vård, skola och omsorg skall effektiviseras (läs: besparas). En politiker skall inte ägna sig åt att ifrågasätta om vi lever i strukturellt orättvisa samhällen.
”Vad är det för något”, blir säkert svaret. 
 
HUR SKALL VI SE PÅ NAKENHETEN?
 
Jag menar inte att man skall springa omkring naken bara för nakenhetens skull. Nej jag menar att det inte skall göra någon skillnad om människor väljer att ta av sig sina kläder eller om man väljer att ha kläderna på sig. Är klimatet varmt och skönt då är det väl naturligt att man tar av sig kläderna? Eller verkar det helt uppåt väggarna att ha en sådan åsikt? Ja i en mängd samhällen så skulle den här åsikten inte accepteras. Den nakna huden får på intet sätt blottas enligt dom regler och förordningar som råder i dessa samhällen. Att kroppen mår bäst av att luftas på ett naturligt sätt gäller inte.
Där dårskapen får råda där får kroppen lida!
 
Finns det något mer att orda om i detta ämne? Ja det finns det med all säkerhet. Människor skulle kunna prata om detta ämne hur länge som helst. Varför då? Jo därför att detta ämne är så sprängfyllt med olika åsikter. Ämnet är som vi säger ett mycket känsligt och känslosamt ämne. Ja jag menar att ämnet är till och med grundläggande i vårt strukturella tänkande.
Att kunna visa sig naken eller att inte kunna visa sig naken är enligt min mening en viktigare fråga än om fastighetsskatten skall beskattas högre eller lägre.
När media slår upp löpsedlar om en naken rumpa då förstår man att nakenhetens frågor ligger oss varmt om hjärtat. Vi är mer intresserade av att läsa om den nakna rumpan än att läsa om frågor kring fastighetsskatten.
Förstår vi varför det är på det här viset? Jo det är på det här viset därför att nakenheten inte betraktas som någonting naturligt i våra samhällen. Nakenheten är behäftad med det vi brukar kalla för hysch, hysch.
 
Måla ett fikonlöv över könet och det är helt okey. Måla könet som det är och det väcker frågor.
Iaktag dom nakna aporna i djurparken och du finner ingenting märkvärdigt med det. Men när du ser bilden på den nakna kvinnan så känner du hur värmen stiger i din kropp. Denna normala reaktion får dig att känna skuld emedan du har blivit uppvuxen med att nakenheten är syndig och ful. Ditt tänkande har blivit fullständigt förvridet av all den förnedrande framställning av nakenheten som porrindustrin och för den delen även dom så kallade seriösa medierna presenterar.
Från att ha varit ett litet naket oskuldsfullt barn som springer runt i gräset så har du nu i vuxen ålder fått ditt tänkande helt förvridet av strukturens inhumana påverkan. Jag vill påstå att den strukturella smutskastningen av nakenheten visar hur våra samhällen fungerar för övrigt. När delar av våra samhällen inte fungerar på ett normalt och naturligt sätt så kan heller inte helheten fungera normalt. Det är ju delarna som skapar helheten. Eller hur?
 
Vad tror ni, skall jag avsluta det här inlägget om nakenheten? Kan det finnas något mer att tillägga? Ja det finns naturligtvis massor att tillägga men för mig så känns det som om frågorna kring nakenheten har fallit på plats.
Det självklara är inte självklart.
Det naturliga är inte naturligt.
Det normala är inte normalt.
Nej istället så har det abnorma blivit norm.
 
En sista frågeställning: förstår vi sambandet mellan synen på nakenhet och våra i övrigt strukturellt orättvisa samhällen?

———————————————————————————————

ALLT HÄNGER IHOP
 
 
Vi tar steget från den patriarkala marknadsstrukturen till den patriarkala kvinnoförnedringen. Steget däremellan är inte långt. Allting hänger ju samman i strukturen som vi lever i. Således kan inte hela strukturen fungera bra om delar av strukturen fungerar dåligt. Eller hur? Allt hänger ihop och allt är beroende av varann. Kan vi förstå det här?
Jag menar så här: i samhällen där kvinnor utsätts för våld av männen så säger det oss att denna ”del” av strukturen visar att ”hela” strukturen lider av allvarliga fel; i samhällen där arbetslösheten utgör svåra problem så visar det oss att denna ”del” bevisar att ”helheten” inte fungerar; i samhällen där människor lider nöd så säger det oss att denna ”del” av strukturen talar om att resten av strukturen är inhuman.
Låt oss säga att vi är helt ovetande om ett samhälle som vi besöker. Vi slås av intrycket att vi bara ser män ute på gatorna. Därav så drar vi slutsatsen att det här samhället är ett samhälle för män. Vi ser ju inga kvinnor. Kvinnorna syns inte till i det offentliga livet. Slutsatsen av strukturen blir ju då att kvinnan har degraderats till en andra klassens medborgare. Och eftersom det nu är på det viset då vet vi att allting i strukturen är felaktigt uppbyggt. Den inhumana ”delen” (att det enbart är män som syns) bevisar att ”helheten” inte fungerar på ett rättvist sätt.
I ett annat samhälle så slås vi av att mängder av män går på droger och dom beter sig naturligtvis därefter. Samma sak här. Strukturen som ”helhet” kan omöjligen fungera på ett rättvist sätt när männen beter sig (”delen”) som dom gör.
I ytterligare ett annat samhälle så ser vi hur män springer runt med vapen i hand och skjuter ihjäl allt och alla. Hur skall ett sådant samhälle kunna fungera på ett rättvist sätt? Nej det förstår väl alla att detta är en omöjlighet. Eller vi kanske inte förstår det?
Är således ”delen” inhuman så säger det oss att även ”helheten” är inhuman. Allting hänger ihop. Om vi kan ta till oss dessa fakta då bör det inte vara så svårt att förstå vilka enorma orättvisor som våra samhällen är behäftade av.
I vår orättvisa struktur så innebär ju det att allting fungerar, mer eller mindre, dåligt. Just beroende på att strukturen är orättvis. Någonting annat vore ju otänkbart.
Ser vi mannens våld mot kvinnan? Våld strider ju mot all förnuft och logik. Ändå så utspelas detta hänsynslösa råa våld dagligen runt om i våra samhällen. Det är snarare regel än undantag att mannen, på ett eller annat sätt, både våldför sig och förnedrar kvinnan. Vad detta beror på har vi tidigare klargjort.
 
LOGIKEN ÄR SATT UR SPEL
 
Inom djurvärlden så är det honorna som väljer hane. Honan väljer ut den hane som hon vill para sig med. Hanar som inte tilltalas av honor får således ingen möjlighet att para sig. Dessa hanar får bida sin tid och vänta tills omständigheterna är dom rätta. Det bara är så. Så fungerar det i naturen och detta är det logiska förhållandet mellan hona och hane. Honan väljer ut sin hane.
Varför uppehåller jag mig vid hur det ser ut i djurvärlden? Jo det slår mig att parningen inom djurvärlden följer ett annat mönster än vad som sker i ”vår värld”.
Hur fungerar det då hos människan? Jo naturligtvis så fungerar förhållandet mellan könen, i många fall, som det ska även bland oss. Men det är bara det att i vår patriarkala struktur så har logiken och det naturliga satts ur spel. Det naturliga har satts ur spel på så vis att kvinnan är den stora förloraren i vår ologiska struktur.
Vad detta fruktansvärda scenario för med sig det känner vi ju till. Eller gör vi inte det?
Religiösa och filosofiska påbud tillsammans med lagar och förordningar har genom historien gjort kvinnan till en andra klassens medborgare. Och vad medför detta när det gäller relationen mellan könen? Jo jämlikheten mellan könen är som bortblåst.
Tvärt emot det naturliga och normala samspelet så är det mannen som tar makten över kvinnan. Eftersom då kvinnan har varit underställd mannen genom årtusenden så uppstår det fruktansvärda scenariot att mannen bestämmer över ”sin” kvinna. Redan här har ett slags våldstagande av kvinnan genomförts. Hon sitter fast i mannens nät och kan inte ta sig ut därifrån. Hela den patriarkala strukturen är ju uppbyggd utifrån principen att kvinnan är en andra klassens medborgare.
Så ser den traditionella historiska bilden ut och denna bild gäller, mer eller mindre, även idag.
På grund av den patriarkala strukturen så kan vi se att det är upp och nedvända världen i allt som rör förhållanden mellan könen. Dessa förhållanden strider mot all logik när vi jämför med det naturliga samspelet mellan honor och hanar, i naturen.
Med denna korta historiska beskrivning av förhållandet mellan könen så förstår vi bättre varför dagens våld på kvinnor är så utbrett. Och detta våld sker dessutom huvudsakligen innanför hemmets väggar.
Jag menar att våldet har sitt ursprung i den patriarkala strukturen. Våldet blir så att säga mannens sista desperata handling att dominera över kvinnan.
Eftersom det finns inbyggt i strukturen att mannen är kvinnan överlägsen så är det också inbyggt i vårt tänkande att kvinnan som vi lever med är underlägsen. Så synnerligen ologiskt fungerar vårt tänkande och vi är, mer eller mindre, omedvetna om det. Vi betraktar det som självklart. Lika självklart som det var för några generationer sedan när kvinnan saknade rösträtt. Eller när hon förlorade sitt efternamn vid det så kallade äktenskapet. Ingen reagerar, livet går vidare som om ingenting har hänt.
Skulle vår struktur vara logisk och jämlik så skulle naturligtvis våld mot kvinnor vara en sällsynthet. Men nu är det ju inte så.
Allt det ologiska i vår struktur gör att vi måste ifrågasätta allting i den. Äktenskapet och familjekonstellationen är uttryck för den patriarkala synen på förhållandet mellan könen. Därför är den ologisk och därmed inhuman. Men även här krävs det att vårt tänkande tar en annan vändning.
Vi sitter fast i gamla invanda mönster som är oerhört svåra att bryta. Hur skall det naturliga förhållandet mellan könen fungera när strukturen är uppbyggd på det viset att mannen skall dominera över kvinnan? Nej det fungerar naturligtvis inte. Våldtäckter och övergrepp mot kvinnor världen över är en del av vardagen. Det är ett samhällsproblem med gigantisk omfattning. Och, som sagt, det strider mot allt förnuft att dessa övergrepp fortgår i generation efter generation. Men det blir förståeligt när vi ser hur den strukturella orättvisan är uppbyggd.
 
FAMILJEFÖRHÅLLANDEN SPRICKER
 
Att man väljer att leva som ensamstående nuförtiden är ju inte alls ovanligt, i vårt samhälle. Om det nu sker efter en separation eller om det är en självvald levnadsform. Hur som helst, denna form av levnad blir allt vanligare. Det är ju nästan så att man kan säga att det är mera vanligt att förhållanden spricker, än att dom överlever. Den fråga som inställer sig blir då: vad är det som har gått fel i alla dessa parförhållanden? Vi har ställt frågan förut. Kanske kan vi tillföra något nytt.
Vi konstaterar att i dessa parförhållanden så är det framför allt kvinnan som väljer att bryta upp. Det är hon som väljer att separera. Är det en slump att det är just kvinnan som, i huvudsak, tar det här ställningstagandet? Är det en slump eller finns det en logisk förklaring?
Som vi tidigare har redogjort för så är den traditionella familjebildningen en av patriarkatets grundstenar. Dessutom en av de allra viktigaste grundstenarna. Detta har vi konstaterat.
Numera har kvinnan, i vårt västerländska samhälle, tillkämpat sig möjligheter att bryta sig ur förhållanden på ett helt annat sätt än för bara ett antal generationer sedan. Kvinnan väljer idag ofta att separera trots att hon är fullt medveten om att levnadsvillkoren för henne och hennes barn blir märkbart sämre. Hon väljer ändock separationens väg.
Kan det vara en slump att det går till på detta vis? Kvinnan är missnöjd med parförhållandet därför väljer hon, allt som oftast, att leva som ensamstående. Trots en försämrad ekonomi och överhuvud taget försämrade levnadsvillkor. Så är det. Hon värderar tydligen ”friheten” som ensamstående högre.
Kan det vara så att hon väljer separationen på grund av de maktförhållanden som råder i själva samhällsstrukturen? Naturligtvis speglar sig dessa maktförhållanden också inom själva familjekonstellationen. Sedan tidigare har vi ju fastslagit att strukturen formar oss att tänka och agera precis så som strukturen ser ut. Beror det alltså på att kvinnan är strukturellt underställd mannen som hon väljer att bryta upp ett parförhållande? Vi har ventilerat frågan förut men den är så viktig och avgörande så den måste undersökas vidare.
 
I vår orättvisa struktur så har vi lärt oss att dom normer och regler som vi idag lever efter understryker själva den orättvisa strukturen. Låt mig förklara med några exempel hur jag menar.
Samhället är inriktat på att kapitalet skall vara privatägt.
Samhället är likaså inriktat på att gränser skall avskilja människor från varann, det vi benämner nationsgränser.
Samhället är uppbyggt utifrån övertygelsen att kärnfamiljen skall vara det naturliga levnadssättet för människan.
Samhället är utformat som om det vore fullt normalt och naturligt att det skall vara sociala skillnader mellan oss människor.
Detta var några få exempel på vad samhället har för normer som skall gälla. Jag menar att bland annat dessa normer cementerar vår orättvisa struktur. Istället så skulle det motsatta agerandet mot samhällets normer leda fram till ett rättvisare och humanare samhälle.
I dom ovanstående exemplen så skulle detta innebära att samhället skall vara ägare av kapitalet; att alla nationsgränser skall tas bort; att den lilla kärnfamiljen skall ersättas av en större grupp och att sociala skillnader skadar våra samhällen.
Angående kärnfamiljen: jag menar att den i många fall skadar relationen mellan könen. Kärnfamiljen är skapad av den patriarkala strukturen och det ursprungliga syftet med kärnfamiljen var att mannen skulle vara överhuvudet i denna familjestruktur. Det mannen sade och gjorde var det som gällde för familjen. Och vi vet ju att denna regel gäller i så gott som alla samhällen även idag.
Min fråga blir då: kan en förtrolig och jämlik relation fungera under sådana förhållanden? Nej den kan naturligtvis inte fungera under sådana förhållanden.
Resultatet av denna inhumana familjestruktur ser vi idag. Nämligen att relationer spricker och därmed knäcks kärnfamiljens strukturella ramar.
Kan vi förstå att någonting grundläggande i vår familjestruktur är, så att säga, felbyggt när denna struktur spricker? Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Det är inte människorna i familjen som det är fel på utan felet sitter i själva familjekonstruktionen. När mängder av människor lever missnöjda i sina kärnfamiljer då måste vi våga inse att det är själva strukturen som det är fel på.  
 
VI BETRAKTAR DET ONATURLIGA SOM NATURLIGT
 
Den patriarkala strukturen bär skulden. Och ju starkare patriarkatet är, det vill säga ju mer konfliktfyllt samhället är, ju mer våld utsätts kvinnorna för. Därav följer att i samhällen där det öppna våldet tillhör vardagen där är också kvinnan särskilt utsatt.
Men våldet finns egentligen överallt mitt ibland oss. Det är så vanligt så vi betraktar det som normalt. Vi betraktar det på samma sätt som när vi sätter oss ned framför TV:n och tittar på våldsfilmer.
Våldsfilmerna som visas går nästan uteslutande ut på att visa onda mäns våld mot kvinnor. Naturligtvis är detta en spegelbild av det verkliga livet och vi betraktar det som så, utan att reagera. Så fungerar livet, tänker vi. Självklart vill vi att skurkarna skall åka fast. Men att inse att vårt eget tänkande är ”skadat” blir en omöjlig tanke. Men så är det.
Det ena ger det andra. Eftersom samhällsstrukturen fungerar på ett ologiskt sätt så kan heller inte vårt tänkande fungera logiskt. Vilket vi naturligtvis inte är medvetna om. Utan det vi registrerar det betraktar vi som normalt och riktigt. Konsekvensen av allt detta blir ju fruktansvärd, vilket vår historia är ett bevis för.
För att understryka det ologiska i förhållandet mellan könen så kan vi jämföra oss med djurens samspel, som vi gjorde ovan. I djurens värld vore det naturligtvis ohållbart om hanarna förgrep sig mot honorna på det vis som sker i människans värld. Det skulle strida mot all logik. Vid denna jämförelse mellan honor och hanar inom djurvärlden och hur vi själva beter oss mellan könen så framgår det ju med all tydlighet hur ologiskt vårt förhållande fungerar.
 
Vårt rättsväsende talar visserligen om för oss att det är olagligt att våldföra sig på kvinnor såväl som på män. Våldför man sig på andra då skall man bestraffas.
Ja visst är lagen skriven på det viset. Men vi finner aldrig grundorsaken till varför våldet aldrig tar slut. Våldet kommer att fortsätta i ur och skur hur mycket straff som än utmäts mot dom skyldiga. Lagar och förordningar kan visserligen peka på vad som är rätt och fel men samtidigt så är dessa strukturella instrument konserverande på själva tänkandet. Tänkandet låser sig fast i invanda mönster och får svårt att ”se förbi” det vedertagna.
Förstår ni mitt resonemang? Vi lever i det patriarkala samhället och vi betraktar den struktur som vi lever i som normal och riktig. Lagar och förordningar är en del av strukturen och då är dom naturligtvis till för att följas. Lagar är således inte universella utan dom är skrivna på olika sätt beroende av var någonstans i världen vi befinner oss.
Varför är det så? Borde inte lagar vara universella? Jag menar, vi är ju likadana människor var vi än lever våra liv. Att lagar skrivs på olika sätt beror ju på att strukturen ser olika ut beroende på vilket samhälle vi lever i.
Bara det faktum att vi lever i olikartade strukturer säger oss att förhållandet mellan könen styrs av ett ologiskt tänkande. Inte beter sig djuren annorlundare mot varann bara för att dom lever här eller om dom lever där. Borde inte det samma gälla för oss människor? Naturligtvis borde det fungera på samma sätt för människan. Men som vi vet så är det inte på det viset. På vissa ställen förtrycks kvinnan mer än på andra ställen. Lagar och förordningar som skall reglera förhållandet mellan människor är följaktligen skrivna på olika sätt. Varför är det så? Jo därför att våra strukturer ser olika ut så därför framkallas, mer eller mindre, orättvisor.
Det naturliga och logiska vore ju att vi kunde leva, som djuren, utan lagar och förordningar. Rent instinktivt så skulle vi känna vad som vore rätt och riktigt när vi umgås med varann. Vi borde alltså leva med varann på samma sätt var vi än befann oss. Eller hur?
Jag menar så här. Vi människor befolkar jordens alla hörn. Vi har likadana hjärnor och är intellektuellt på samma nivå. Men ändå så tänker och agerar vi olika. Och detta beror ju då på att vi lever i, mer eller mindre, orättvisa strukturer. Det normala vore istället att vi tänkte likartat, när det gäller mänskliga relationer, var vi än befinner oss på jorden.
Att så bevisligen inte är fallet styrker det faktum att våra samhällsstrukturer är ologiska och att vi därmed tänker och agerar ologiskt. Härmed understryks det ytterligare att relationen mellan könen fungerar ologiskt.
När det nu är så här då förstår vi varför relationen mellan könen är som den är. Den naturliga och därmed logiska relationen är förstörd.
Där kvinnan har skaffat sig en starkare ställning i samhället så kommer detta till uttryck i allt fler separationer. Kvinnan väljer separationens väg istället för att ”binda” upp sig i äktenskapet eller överhuvud taget att ”binda” upp sig i ett förhållande.
Äktenskapet som ju historiskt sett innebär kvinnans ”medgivande” till underkastelse gentemot mannen fungerar därmed som en av dom största källorna till förstörandet av den naturliga relationen mellan könen.
Men nu ser vi reaktionen, framför allt under dom senaste generationerna, vad kvinnans allt starkare ställning i samhället får för konsekvenser för äktenskapet. Det spricker.
I tidigare funderingar kring detta faktum så har vi ställt frågan. Är det fel på äktenskapet som strukturell form eller är det fel på människorna som går in i äktenskapet? Det självklara svaret, som vi också tidigare har kommit fram till är ju att äktenskapet som strukturell form är huvudorsaken till separationer.
I och med denna slutsats så hamnar vi därmed i samma läge som ovan: vi måste ifrågasätta hela den traditionella familjekonstellationen.
 
HUR SKALL VI LEVA?
 
Hur skall då kvinnan och mannen leva sina liv för att relationen skall vara den bästa? Här blir det naturligtvis mycket svårare att kunna komma fram till svaret.
Eftersom vår patriarkala struktur har varit etablerad i tusentals år så innebär ju detta att det är i det närmaste en omöjlig uppgift att finna ett säkert svar. Vi tänker och agerar ju utifrån dom strukturella ramar som råder i våra samhällen. Det är ju så det är och vi måste då tänka oss förbi dessa ramar för att söka finna svaret på frågan.
Vi var ju ovan inne på att jämföra oss med djurvärlden. Alltså att studera relationen mellan honor och hanar i djurens värld. Vi fortsätter med det.
Våra närmaste släktingar aporna, hur lever dom? Jo dom lever som flockdjur. Alltså borde vi också vara flockdjur, eller hur? Jodå vi levde som flockdjur i många tusentals år i mänsklighetens barndom. Men lever vi som flockdjur även idag? Nej den familjekonstellation som vi lever våra liv i är ingen riktig flockgemenskap. Det är ju långt därifrån. Lever vi inte ensamma så är det den så kallade kärnfamiljen som gäller. Vi isolerar oss från varann och ensamheten blir det signum som kännetecknar våra liv. Är ett sådant liv bra eller dåligt? Ja enligt min mening så är svaret ganska givet. Vi skulle fungera mycket bättre om vi fick in flockmentaliteten i våra liv.
Dom stora vinnarna i en större familjekonstellation skulle bli våra barn. Men naturligtvis så skulle även kvinnan och mannen gynnas av en sådan strukturell förändring. Detta är ju det naturliga och logiska levnadssättet för aporna och då borde det vara det naturliga levnadssättet även för människan. Eller vad säger ni? Dom tidiga människorna levde ju så här och mänskligheten har aldrig haft det så harmoniskt som då.
Fördelarna är ju uppenbara, på alla sätt och vis, som jag tidigare har redogjort för. Inom alla områden finns klara fördelar med att leva i en flock- eller gruppkonstellation. Och det är ju framför allt relationen mellan kvinnan och mannen som äntligen kan komma upp på ett jämlikt plan.
Men åter igen så krävs det att vårt tänkande tar sig an helt nya banor, vilket kommer att leda fram till en strukturell förändring av samhället. Har vi då något val? Skall vi fortsätta att leva som vi gör idag? Våldet och förnedringen av kvinnan världen över måste få ett slut.
 
VÅRT FELAKTIGA TÄNKANDE
 
Tänkandet låser sig fast i invanda mönster och får svårt att ”se förbi” det vedertagna. Det är ju så att vi tror oss kunna se och tänka objektivt på allt som vi ställs inför. Vi tror att det vi ser och gör är det logiska utifrån vårt tänkande. Så har vårt tänkande fungerat i alla tider. Det vi begrundar omarbetas av vårt tänkande utifrån den strukturella form som gäller och vi bedömer därefter hur vi skall ta oss an problemet, som vi har begrundat. Det är alltså själva strukturen som vi befinner oss i som är avgörande för vårt tänkande. Därav följer att vårt tänkande förändras med den struktur som vi lever i.
En struktur som är väldigt stressig och inhuman för med sig att människan i den strukturen tänker stressigt och inhumant. Men man upplever ändå, trots detta, sitt eget tänkande som naturligt och riktigt oavsett den inhumana strukturen.
När vi således iaktar hur våra samhällen fungerar och ser ut så tänker vi att det är så här som våra samhällen ska se ut. Vi ”konserverar” vårt tänkande och betraktar därigenom vårt eget tänkande som naturligt och normgivande.
Jag upprepar: vårt eget tänkande underblåser strukturen som vi lever i. Sedan får strukturen, i stort sett, se ut hur som helst.
I och med att det nu fungerar på detta vis så ser vi vilka oerhörda konsekvenser som vårt tänkande ställer till med.
 
För mig står det alltmer klart att det är familjekonstellationen som är en av de mest avgörande frågorna för människans sociala liv.
Eftersom vanliga enkla människor har manipulerats av maktens män, genom historiens lopp, och fått oss att tänka i ologiska banor så blir jag alltmer övertygad om att detta ologiska tänkande även gäller för strukturen i familjekonstellationen. Denna grundbult, alltså familjekonstellationen, i den patriarkala strukturen är en av huvudskälen till varför våld och missbruk tilltar och blir som varbölder i våra samhällen.
Man kan ställa frågan så här: när vi människor har blivit så indoktrinerade av religiösa och ologiska påbud i tusentals år och dessutom manipulerade av det inhumana marknadstänkandet under lika lång tid, så varför skulle vi då inte fungera ologiskt när det gäller livet i den påbjudna familjekonstellationen?
Vi betraktar, som sagt, familjen sådan den ser ut idag som ett normalt och naturligt sätt att leva i. Vi ser det som lika normalt och naturligt som vi betraktar stater på vår jord som normala och naturliga.
Att folken och olika stater lever under vitt skilda vilkor funderar vi inte så särskilt mycket över. Lika lite som vi funderar över dom enorma sociala klyftor som finns mellan olika familjer i ett och samma samhälle.
Livet är så och det är inte så mycket att fundera över.
Vi är så fastnaglade i föreställningen om kärnfamiljen som skall leva sitt liv inom husets väggar så ett alternativt tänkande inte är att reflektera över. Men som sagt jag blir mer och mer övertygad om att detta traditionella familjekonstellationstänkande är lika ologiskt som mycket av allt annat i vårt tänkande.
 
DEN ISOLERADE KÄRNFAMILJEN
 
Jag ber er igen, tänk efter! Vad tror ni att det ökande våldet; kvinnomisshandeln; barnpornografin; missbruk av allehanda slag kommer sig av? Sitter felen i själva individen eller kan man söka felen på annat håll?
Svaren är ju att felen sitter i själva strukturen som vi lever i. Det är strukturen som skapar oss, inte tvärtom. För att få svaren så måste vi söka i själva strukturen. Det är inte svårare än så.
Kan det ändå vara så att det är själva familjekonstellationen som vi lever i som kan vara en stor del av orsaken?
Jag inser att det kan vara mycket känsligt för oss alla att behöva inse att den isolerade kärnfamiljen är en inhuman konstellation för oss att leva i. Och då särskilt för barnen och kvinnan. Vi måste inse att kärnfamiljen inte är en så kallad trygg plats att leva i.
Tidigare har vi konstaterat att den lilla isolerade kärnfamiljens struktur strider mot all logisk gruppbildning, när vi jämför med hur dom tidiga människorna levde. Det kan inte nog förtydligas att svaren på mycket av allt elände som utspelar sig i våra samhällen har sin grogrund i den lilla isolerade kärnfamiljen. Alltså bör vi kunna dra slutsatsen att dess konstellation är ologisk.
Ja men tänk lite förnuftigt! Vi utgår ifrån att föräldern eller föräldrarna till barnen bär på en mängd ologiskt tänkande och agerande, precis som både du och jag. Föräldrarna missbrukar droger; sprit; tobak; tabletter; mat. Vi är stressade och har svårigheter att få vardagen att fungera som vi önskar och allt detta måste bero på någonting.
Hur skall vi under dessa omständigheter kunna ge våra barn en trygg och human tillvaro? Nej det går inte. Den lilla kärnfamiljen kan inte fungera som den optimala lösningen för oss. Våra barn är ju helt utlämnade åt sin eller sina föräldrar och deras tänkanden och ageranden. Vilket för med sig att mängder av barn inte får den trygghet och omvårdnad som skall vara en självklarhet sett utifrån en human struktur. Istället utsätts dom för allehanda slitningar och påfrestningar som föräldrarna lever i och tar med sig in i kärnfamiljen. Barnen växer upp och hamnar i det samhälleliga ekorrhjulet som vilsna otrygga individer, med allt vad det innebär.
En sak till: när det gäller föräldrarna i kärnfamiljen så betvivlar ingen att dom känslomässigt älskar sina barn. Men att man känslomässigt älskar sina barn är inte lika med att man ger barnen den bästa uppväxten.
Ställer man frågan till föräldrar om dom tror sig kunna vara dom bästa för sina barns uppväxt så svarar väl samtliga ja. Eller vad tror ni? Men hur kan det då komma sig att så många barn far så oerhört illa i våra samhällen? Jo svaret finner vi i att vi föräldrar inte fungerar på ett logiskt sätt. Vi blir ologiska föräldrar som är formade utifrån det ologiska samhälle som vi lever i. Detta tänkande och synsätt överför vi sedan på våra barn. Det har ingenting att göra med vårt känslomässiga förhållande.
 
VARDAGSVÅLDET
 
Vi går vidare. I våra samhällen lever, som vi vet, en mängd farliga män. Män som inte drar sig för att skada andra. Dessa män misshandlar dagligen kvinnor och barn, som dom lever tillsammans med. Man kan säga att våldet är en del av vardagen i dessa kärnfamiljers liv. Detta vet vi existerar mitt ibland oss.
Hur ser vi på den här problematiken? Hur betraktar vi detta vardagliga våld som finns mitt ibland oss? Jo samhället betraktar och tar sig an våldsproblematiken som om roten till våldet finns att söka bland dom våldsamma och kriminella individerna. Samhällets resurser sätts in för att få fast våldsverkarna, vilket i sig naturligtvis är helt rätt. Våldsverkare kan inte få fortsätta att plåga andra.
I praktiken är ju det här ett gigantiskt problem i våra samhällen, eller hur? Visst är vi medvetna om det?
Men våra samhällen har inte förmågan att se det strukturella problemet. Vi ser inte problemet som ett strukturellt problem. Samhället ser alltså inte våldsproblematiken som ett strukturellt samhällsproblem utan man ser det som om grundorsaken till våldet finns att söka i individuella personers våldsbenägenheter.
Eftersom det nu förhåller sig på det här viset så kan därmed det nuvarande samhället aldrig lösa problemet. Istället så kommer våldet att breda ut sig än mer och bli allt grövre. Och det är ju precis det som utspelar sig mitt ibland oss. Eller hur?
Förr eller senare måste samhället emellertid komma fram till frågeställningen: varför stegras våldsspiralen trots att samhället lägger ner mer och mer resurser på våldsbekämpningen? Samhället måste komma fram till den här frågeställningen: kan våldets ursprung sökas på annat håll än från individuella avvikelser, individuella abnormiteter? Vi måste, förr eller senare, komma fram till den här frågeställningen.
 
När vi nu lever våra liv i det patriarkala samhället så innebär det följaktligen att samhället är oförmöget att ”tänka sig utanför” sin egen strukturella ram. Alla samhällets mekanismer fungerar ju utifrån tänkandet att samhällets struktur är normal. Uppstår ”gnissel” i maskineriet så betraktar samhället problemet utifrån individuella abnormiteter. Samhället kan omöjligen sätta ”krokben” på sig själv och förklara sin egen död.
Förstår ni vad jag menar? Jo jag menar att en präst är oförmögen att komma fram till slutsatsen att gud inte existerar. Trots att logiken bevisar att det inte finns några gudar så kan präster omöjligen komma fram till denna slutsats. Just detta resonemang kan vi tillämpa på hela det samhälleliga tänkandet inför grundläggande strukturer som existerar i våra samhällen.
Samhället ser inte sin egen ologik utan man betraktar problem inom samhället som individuella ”svulster”, som skall bekämpas. Detta samhälleliga tänkande för då med sig att samhället inte kan se dom grundläggande problemen utifrån ett logiskt tänkande.
Allt det som patriarkatet representerar det betraktar sålunda samhället som normalt och riktigt.
Ett annat exempel: samhället kan omöjligen tänka i banor som att det orättvisa kapitalägandet är ett grundläggande problem.
Ännu ett annat exempel: det nuvarande samhället kan heller aldrig komma fram till slutsatsen att avgränsningen av människor i separerade stater strider mot alla former av logiskt tänkande.
Vi tar ytterligare ett exempel: samhället kan omöjligen komma fram till slutsatsen att den lilla kärnfamiljen är till nackdel för oss.
 
HUR SKALL FAMILJEKONSTRUKTIONEN SE UT?
 
Jag vill här skjuta in att ett förhållande mellan endast en man och endast en kvinna är jag inte kritisk mot. Förhållanden bygger ju på känslor eller bör i alla fall göra det. Det är ju det logiska sättet för könen att dras till varann. Men jag menar att detta kärleksförhållande inte automatiskt måste betyda att det kärleksfulla paret skall bilda en traditionell kärnfamilj. En kärnfamilj som ju i stora delar blir till en isolerad enhet i samhällsstrukturen. Och vi känner så väl till hur denna lilla isolerade enhet, kärnfamiljen, lätt slås sönder av den minsta lilla motgång. Det är alltså inte det kärleksfulla parförhållandet som är boven i dramat. Utan det är den ytterst utsatta kärnfamiljen som jag är kritisk mot.
Man kan om man så vill också benämna kärnfamiljen som samhällets minsta ekonomiska enhet. Då förstår vi, kanske bättre, vilken utsatt situation som den lever under.
Kärnfamiljen fungerar otillfredsställande även här, alltså som en ekonomisk enhet.
Det kärleksfulla paret skall naturligtvis fortsätta att utveckla sin kärlek, men paret skulle må bättre av att inte tvingas isolera sig i den patriarkala byggstenen – kärnfamiljen.
 
Efter denna utläggning följer den stora frågan. Hur skall människans familjekonstellation se ut?
Den som kunde svara på det. Hur som helst. För att kunna komma så nära en tillfredsställande lösning på frågan så måste vi åter igen utgå ifrån barnens bästa. Det som har visat sig bra för barnen det är också bra för oss vuxna. Vi upprepar därför att barn behöver många vuxna omkring sig. Det räcker således inte med de biologiska föräldrarna eller, som blir allt vanligare,  en biologisk förälder. Barn behöver flera runt omkring sig under dygnets alla timmar. Detta är en nödvändighet för att barnen skall ha en möjlighet att kunna utvecklas på ett sunt och humant sätt.
Denna slutsats får då till följd att den traditionella familjebildningen måste ersättas med någonting annat.
När vi nu i dessa tider har skaffat oss kunskap om vad som är bra och vad som är dåligt för barn, då vet vi att barn kräver ett flertal vuxna runt omkring sig. Hur detta praktiskt skall lösas det är givetvis mycket svårt att uttala sig om. Men helt klart är att dagens isolationsmodell med kärnfamiljer är synnerligen destruktiv för en mängd barn. Och då kan vi utgå ifrån att även de vuxna i dessa familjebindningar lever på ett inhumant sätt. Vilket ju styrks när vi betraktar våra samhällen.
Nej barn och vuxna skall inte leva som ensamvargar utan vi människor mår bäst av att leva tillsammans med en grupp ”själsfränder”. Utifrån dessa fakta skall framtidens familjekonstellation byggas.
 
Detta var ytterligare några rader om förhållandet mellan kvinna och man.

———————————————————————————-

Starta eget målas upp som en slags målsättning med livet. Människor som saknar kapital skuldsätter sig upp över öronen, i många fall, för att kunna försörja sig genom ett företagande. I dom flesta fall påbörjas ett arbete som, mer eller mindre, sträcker sig över alla dygnets timmar. Dessa småföretagare sitter nu fast i sina lån vilket gör att många får sina liv förstörda. Hoppet om att kunna skapa sig ett kapital har förbytts till en mardröm för många. Man riskerar sig själva och sina familjers liv genom att skuldsätta sig. Men man kanske inte ser någon annan möjlighet i samhället. Tar man sig aldrig in på arbetsmarknaden så griper man det sista halmstrået: att låna för att få en möjlighet till försörjning.
 
Att du är egen företagare

—————————————————————————

Mår du bra? Du lutar dig tillbaka och känner dig belåten med livet. Du har ju allt det där som andra bara kan drömma om. Ett hus, stor som en herrgård, plus alla dom moderniteter som hör till en sådan ståndsmässig byggnad. Vad kan en sådan fastighet vara värd? Det stoppar säkert inte med tio miljoner, man får nog håva upp det dubbla minst. Men du är nöjd med det liv som du lever. Ja varför skulle du inte vara det? Kan man önska sig något mera av livet? Söker du värmen så är det ju bara att ta flyget ner till din villa vid havet i södern.
Men jag måste fråga dig om några saker. Får du aldrig någon ångest över att du lever det liv som du lever? Kan du aldrig känna vilken orättvisa som råder i samhället? Småbarnsföräldrar som jobbar och sliter för att få vardagen att gå ihop och du lever som en kung med allt ditt kapital, känns inte det fruktansvärt orättvist? Men du kanske är av åsikten att livet skall vara så här. En del har det bättre än andra så det är väl ingenting att tjafsa om. Var och en får väl försöka slå sig fram så gott det går i samhället. Sånt är livet, egentligen inte så mycket att bry sig om.
 
Vad bryr jag mig om hur andra har det. Sköt dig själv och skit i andra. ..

——————————————————————————————————

JAG JAGAR KAPITALET
 
 
Även om jag, liksom dig, ser hur ologiskt vi tänker och agerar så hänger jag själv med i det gängse marknadstänkandet. Jag är alltså på inget sätt en ”bättre” människa än någon annan bara för att jag påvisar den orättvisa samhällsstrukturen.
Skulle jag själv hamna i någon form av maktposition så skulle jag förmodligen inte agera på ett annat sätt än vad strukturen påbjuder. Likt cheferna och ägarna till krigsmaterielföretagen
och tobaksföretagen eller egentligen vilka företag som helst, så kommer även jag att argumentera för allt ”förträffligt” som företaget uträttar, om jag befinner mig i toppen på hierarkin.
Om vi antar att jag vinner miljoner på spel, hur kommer jag då att agera? Jag kommer naturligtvis att agera som alla andra. Säkert investerar jag en stor del av pengarna i marknaden, i tron att dom skall förränta sig ytterligare.
Jag hamnar då på samma sida som kapitalägarna. Eller med andra ord: jag hamnar i ett motsattsförhållande till majoriteten av samhällets invånare.
Så snabbt kan det vända beroende på om jag har tillgång till kapital eller inte. Jag kan bli en girigbuk av det värsta slaget. Eftersom mitt tänkande, precis som ditt, har blivit format av den struktur som vi lever i så innebär det att jag kommer att bli en girig person om jag får möjligheten att tjäna ännu mera pengar. Denna sanning är obehaglig, men så är det.
Så länge som strukturen ser ut som den gör i våra samhällen, så länge kommer också vårt sätt att tänka att förbli oförändrat. Skall en verklig förändring åstadkommas så måste förändringen genomsyra varje individ i samhället. Alla måste medvetandegöras om den ologiska strukturen.
Men är då detta tänkande möjligt? Absolut, detta tänkande är inte bara möjligt utan det är dessutom nödvändigt. För om inte detta tänkande blir möjligt då finns ingen som helst framtid för oss. Kaoset, våldet och miljöförstöringen kommer att accelerera i allt snabbare takt.
Vilket för övrigt är precis vad som sker idag, eller hur?
 
Att roffa åt sig pengar är i princip samma tänkande som att våldföra sig mot en annan människa. Förstår du hur jag menar?
Jo när maktens män skaffar sig ekonomiska fördelar gentemot övriga människor i samhället då är detta liktydigt med att makten bokstavligt talat trampar på dig.
Jag menar att om vi sakta men säkert förändrar strukturen till att bli mer rättvis då kommer vi allihop att tänka och agera på ett rättvisare och därmed humanare sätt.
Samhällsstrukturen formar oss efter hur den ser ut. När den nu fungerar på ett inhumant sätt då tänker både du och jag i inhumana banor.
När jag granskar mig själv så försöker jag på alla möjliga och omöjliga sätt att berika mig. Ser jag möjligheter att undkomma skatt så tar jag dessa möjligheter. Ser jag möjligheter att kunna köpa varor och tjänster utan moms, eller som vi säger svart, så tvekar jag inte. Sådan är jag och så fungerar jag med vetskapen om att så fungerar det i våra samhällen.
Alltså försöker jag köpa så billigt som möjligt och sälja så dyrt som möjligt. Jag följer exakt dom spelregler som gäller på marknaden. Skulle jag inte följa dessa spelregler då ligger jag riktigt illa till.
Jag säljer min arbetskraft på arbetsmarknaden och jag arbetar många gånger gratis som egen företagare. Jag räknar varenda krona som jag lyckas få in på affärer. Och min strävan är att få in precis så mycket som det bara går. Jag vet att det är upp till mig själv att jaga dessa pengar. Jag har inget alternativ, spelets regler ser ju ut så här. Följer jag inte dessa regler då riskerar jag att gå under och inte bara jag utan jag försätter hela min familj i ett akut läge.
 
VEM ÄR JAG?
 
Är det viktigt att veta vem jag är; vad jag arbetar med; vad jag har för intressen; hur gammal jag är; hur jag bor; vad jag har för inkomst; hur stor familj jag har? Ja enligt vårt sätt att betrakta människor så är detta viktigt. Som jag brukar tjata om: vi tänker och agerar precis så som strukturen fungerar.
I det här fallet, alltså min egen person, så innebär det att focus läggs på vad personen befinner sig på samhällets hierarkiska trappa. Vilket betyder att om jag skulle utge mig för att vara mångmiljonär och dessutom ha en förstklassig examen i både samhällsekonomi och statskunskap så skulle jag anses som mer respekterad för mina artiklar än om jag skulle titulera mig alkoholiserad uteliggare.
Som alkoholiserad uteliggare skulle mina ord väga lättare än en fjäders emedan samma ord från en etablerad professor skulle väga tyngre än alla ord som nedtecknas av samhällets ”bottenskikt”.
Det är mot just detta tänkande som jag finner det ointressant och helt utan värde att presentera mig själv. Jag menar att orden skall få tala för sig själva. Den som skriver orden skall kunna vara vem som helst. Alla skall så att säga stå på samma trappsteg när orden formuleras. Enligt min mening så står etablerade och välavlönade så kallade experter på högre trappsteg än dom vanliga människorna i samhället. Eller man kan säga så här: dom etablerade så kallade experternas ord väger tyngre än vanliga enkla människors ord.
Av bland annat denna orsak så menar jag att en presentation av människors yrke, ålder, lön, intressen, osv. understryker den strukturella orättvisa som vi lever i.
Det är som om vi skulle göra följande jämförelse: en okänd och helt anonym konstnär målar en tavla som överträffar det mesta i skönhet och hur den ger betraktaren en upplevelse som går rakt in i hjärtat. Bredvid denna tavla hänger ett så kallat konstverk som inte förmedlar just någonting beträffande värme, inlevelse och påverkan. Men denna tavla är signerad av en så kallad kändis som tillhör etablissemanget.
Gissa vilken tavla som värderas högst? Rätt gissat: den intetsägande tavlan som har fått signaturen från en ”betydelsefull” människa värderas mångfallt högre än mästerverket från den okände.
Precis så menar jag att orden värderas. I vårt strukturellt orättvisa samhälle så värderas inte orden för vad dom säger utan det som värderas det är personen som skriver orden.
Förstår ni hur jag menar? Jo en etablerad så kallad expert eller likaväl en etablerad så kallad kändis ord väger tungt, vad dom än skriver om.
Är du etablerad så kan du skriva en massa smörja och ändå höjas till skyarna medan den obetydliges ord väger lätt även om dom orden innehåller allt.
Att det är pengarna som styr världen och därmed vårt tänkande lärde jag mig för länge sedan. Vilket även du gjorde får jag förmoda. Jag lärde mig också att den som har pengar har också möjligheten att skaffa sig en drägligare tillvaro än den som är utan pengar. Därmed uppstår frågan: är det så här vi skall ha det? Ni vet ju mitt svar på frågan.
 
Vem förstår sig bäst på samhällets vilkor, den alkoholiserade uteliggaren eller mångmiljonären?

———————————————————————————————–

 IHOPFÖSANDET AV MÄNNISKOR
 
Vad finns det för likheter mellan grisfarmen och kåkstaden? Jo båda är överbefolkade.
Skulle du kunna tänka dig att flytta in i megastädernas kåkstäder? Nej, inte jag heller.
Varför väljer då människor att flytta ifrån sina mindre samhällen och byar för att bosätta sig i denna slum? Har du någon teori?
Ja visst är det väl så att människorna tvingas indirekt in i kåkstäderna av den anledningen att det är i megastäderna som jobben finns. Det blir ännu mer överbefolkat och liknelsen med grisfarmen blir en realitet.
Kapitalet har räknat ut att investeringarna lönar sig bäst med stordrift. Kan man koncentrera så många grisar som möjligt på en så liten yta som det bara går, då är detta den bästa ekonomiska lösningen för kapitalet. Samma tänkande gäller självfallet beträffande den mänskliga arbetskraften. Grisen har ett värde och den arbetande människan har ett värde. Du, jag och grisen värderas utifrån kapitalets tänkande. Kan kapitalet lyckas med bedriften att koncentrera produktionsmedlen samt grisar och människor och överhuvud taget allting som har med affärsuppgörelser på en och samma plats, då har man vunnit mycket.
För vi tror väl inte att människor flyttar in i kåkstäder för nöjes skull? Eller tror vi det?
Nej jag hoppas att vi är överens om att ihopfösandet av människor, mer eller mindre, är påtvingat invånarna i kåkstäderna. Kapitalet tjänar ju pengar på att koncentrera allting som har med affärsuppgörelser att göra. Såväl grisar som människor ingår i dessa affärsuppgörelser.
Det är utifrån detta synsätt som vi skall förstå megastädernas alltmer tilltagande koncentration av människor. Människor har inget alternativ till att kunna försörja sig. Vill man överleva då måste man flytta dit kapitalet har etablerat sig. Det finns inget alternativ. Denna helvetiska rävsax slår igen för människorna som tvingas in i kåkstäderna. Man lever bokstavligen talat mitt i skiten. Vad har man för alternativ? Alternativet är att lägga sig ner och dö.
Är det så här som vi vill att livet skall levas? Kan vi förstå att det är någonting som har gått på tok när människor tvingas bo under vidriga förhållanden, av den anledningen att det är just där som jobben finns? Människor lever som i ett trångbott grisbås. Skrik, stress och skit handlar livet om. Här gäller det att överleva. Blir du tvungen att trampa på din granne så tvekar du inte. Dom svaga dukar under i detta koncentrat av människor såväl som grisar.
Har detta med överbefolkning att göra? Javisst har det väl det. När människor tvingas bosätta sig i redan överfulla megastäder då kan man inte tala om annat än överbefolkat. Eller hur?
 
När vi i dagligt tal nämner ordet överbefolkning är det då med tanke på hur människor föses ihop i sina kåkstäder? Nej det är kanske inte riktigt så vi tänker. Vi tänker att det helt enkelt finns för mycket människor på den här planeten. Var vi bor och hur vi lever är inte den första tanken som slår oss.
När jag här säger vi, då menar jag dig och mig. Beträffande frågan om överbefolkning så är det väl sannolikt att både du och jag menar jordens överbefolkning, eller hur? Men samtidigt så måste vi som sagt ställa frågan om det är människovärdigt att leva sitt liv i en kåkstad? Svaret talar ju för sig självt.
Pengarna styr världen. Det borde vi veta vid det här laget. Att människor packas ihop som i sillburkar, det beror på kapitalets ekonomiska krav.
Bo, arbeta och konsumera och gör allt detta dit du hänvisas!
En fråga: kan vi säga att koncentrationen av människor beror på kapitalets ständiga jakt på vinster? Kan vi därav dra slutsatsen att överbefolkningsproblemet är av strukturell natur? Ja det borde vara helt uppenbart att det förhåller sig på det viset.
Men vad bryr sig kapitalet om den här förklaringen? Vad bryr sig kapitalet om att människor tvingas leva sina liv på sophögar?
 
BEFOLKNINGSÖKNINGEN
 
Kan man påstå att vi nu har nått den punkt där jordens resurser inte räcker för fler människor? Vi vet att jordens resurser inte räcker för alla om ambitionen är att alla skall ha möjligheten att leva som dom flesta här i väst. Det är alltså en omöjlighet för alla människor på jorden att nå upp till den materiella standard som gäller för oss, i vårt samhälle.
Har jag förstått saken rätt när jag påstår detta? Då innebär detta faktum att vi är för många. Överbefolkningsproblemet är därmed lika allvarligt som klimathotet. Ja kanske problemet med överbefolkningen är mer akut.
När det nu är så här illa då uppstår naturligtvis frågor. Hur kunde vi människor hamna i det här problemet? Går det att lösa dessa orsaker?
Ja vilka gigantiska frågor som måste lösas. Eller skall vi inte bry oss? Skulle vi inte bry oss då sitter vi på en tickande bomb som förr eller senare kommer att brisera, tror ni inte det? Det finns alltså inget alternativ. Prognoserna pekar ju dessutom mot att befolkningsökningen kommer att öka dramatiskt, om ingenting görs.
Hur kunde vi då hamna i den här sitsen? Kan det vara, så att säga, den naturliga gången som har gjort att vi är för många på den här planeten eller är det medvetna handlingar som har försatt oss i den här situationen?
Det är klart att det är medvetna handlingar som har försatt oss i det här läget. Och i och med att det är medvetna handlingar, då kan naturligtvis dessa handlingar påverkas. Detta bör vi vara överens om. Ifall du och jag är medvetna om att taket är nått för hur många människor som kan leva humana liv på den här planeten, då borde vi också vara medvetna om att vi inte kan föröka oss i den takt som nu gäller. Låter detta som ett rimligt antagande?
Men är vi då medvetna om den allvarliga problematiken kring befolkningsökningen? Ja jag menar att även om vi, världen över, är medvetna om frågan så saknas dom rätta möjligheterna att ta tag i problemet.
Kan det finnas strukturella orsaker till att vi inte förmår oss att hålla tillbaka befolkningsökningen? Javisst är det väl så. Och vilka är då dessa orsaker?
I en mängd samhällen, ja i dom flesta, skaffar man flera barn för att på så vis trygga sin egen ålderdom. Eftersom fattiga människor inte har råd med att försäkra sig mot ålderdomen så blir ”försäkringen” att sätta barn till världen, så att dessa sedan kan hjälpa till med att försörja sina gamla och ej arbetande föräldrar. Det är alltså upp till varje människa att själv sörja för att livet kan levas vidare på ålderns höst. Detta förhållande är en stor anledning till varför fattiga människor skaffar sig flera barn.
Strukturen i dessa samhällen utgår ifrån att varje människa får klara sig bäst själv. När ett samhälle inte är byggt för att ta hand om sina människor då blir detta en stor anledning till varför människor skaffar sig många barn. Eller så kan man säga så här: när det privata kapitalet får råda så medför det att fattiga människor inte har råd med att försäkra sig mot en ännu större fattigdom, när dom blir oförmögna att arbeta.
Motsatsen till att några förhållandevis få äger kapitalet är ju att alla i samhället äger detta kapital. Ett sådant samhälle ser till att alla, unga som gamla, får ta del av kapitalet. I ett sådant samhälle ses alla som en tillgång och behandlas därefter. Samhället tar hand om alla på bästa möjliga vis.
Tror ni inte att det kan ligga en hel del i problematiken kring befolkningsökningen just i den här strukturella frågan, kring ägandet av kapitalet? Det är glasklart att det måste förhålla sig på det viset. Jag menar att man kan slå fast att problemen kring överbefolkningen främst har att göra med den strukturella orättvisan, som vi lever i.
Det visar sig således åter igen att den strukturella orättvisan är huvudorsaken till ett av våra största problem som vi står inför. Vi vet också att denna orättvisa gör att mannen tvingar kvinnan till underkastelse inom alla områden. Detta gäller självfallet även befolkningsökningen i en mängd samhällen.
På grund av dagliga sexuella övergrepp överallt så tvingas kvinnan till oönskade graviditeter. Och ju odrägligare människorna har det ju värre drabbas kvinnorna, precis som i allting annat.
Vem skall ta hand om barnen? Ja inte är det mannen som behöver bekymra sig om det.
Förstår vi att det är patriarkala samhällen som vi lever i, när det fungerar på det här viset?
Jag upprepar: överbefolkningen är först och främst ett strukturellt problem. Precis som alla andra grundläggande problem, som vi ställs inför. Kan vi förstå det? Maktens män förstår det inte.
 
DET KRÄVS EN STRUKTURFÖRÄNDRING!
 
Jag ställer frågan: inser vi att problematiken kring överbefolkningen är ett lika akut problem som klimathotet? Vad anser du? Själv så anser jag att detta problem är lika akut. Men jag kanske har fel. Det kanske inte är något större problem. Man kanske oroar sig i överkant.
Har jag fel om jag påstår att det är mycket sparsamt med ageranden i den här frågan? Jag hör aldrig någon politiker som för fram frågan om överbefolkningen. Hör du någon politiker eller någon så kallad expert föra fram den här frågan?
Vad beror i så fall den här tystnaden på? Ja antingen så är frågan om överbefolkningen överdriven och behöver därför inte tas upp på agendan eller så struntar politiker och så kallade experter att ta tag i frågan, även om den är akut. Det kan ju också vara så att problemet inte tycks angå vårt samhälle, så då skall vi inte lägga oss i andra samhällens befolkningsproblem.
”Om dom sköter sitt, så sköter vi vårt.”
Vad skall vi tro? Jag menar att frågan är akut, men eftersom ingen tar upp den så menar jag att man väljer att blunda för problemet.
Är det någon som tar upp problemet så är det våra så kallade välgörenhetsgalor på TV. Där presenteras problemen som om dom kan lösas med hjälp av insamlade pengar. Här talas naturligtvis aldrig om strukturella orsaker till problemen. Men okey, dessa TV-galor visar oss den fruktansvärda misär som råder i en mängd samhällen.
Hur skall vi då ställa oss till frågan, om vi nu anser den vara akut? Ja vad kan vi göra? Jo först så måste vi ta upp den och klargöra frågan.
Jag påstår att det är våra patriarkala samhällen som bär ansvaret över att vi har drabbats av överbefolkning på vår jord. Hade vi levt våra liv i jämlika och rättvisa samhällen då hade vi heller inte drabbats av den här ödesfrågan.
Om vi nu anser att det här påståendet är riktigt då innebär detta att vi kan se vilka åtgärder som måste sättas in. Skall befolkningsökningen kunna bromsas och kanske dessutom minska då måste våra samhällsstrukturer förändras i grunden. Någon annan lösning på problemet kan inte finnas. Eller sitter du inne med någon lösning?
Vi vet ju att vissa samhällen har infört bestämmelser om att varje kvinna endast får föda ett barn. Om denna bestämmelse överträds så bestraffas paret, i praktiken kvinnan, för den här överträdelsen.
Är detta en lyckosam politik? Nej inte alls. I även detta patriarkala samhälle så leder den här politiken till att kvinnor blir dom stora förlorarna. Nyfödda flickor mördas och kvinnor förtrycks ännu mer.
 
När man ställs inför framtidsscenariot angående överbefolkningshotet då ser man bilden framför sig, som om våra samhällen skulle upplösas i ett fullständigt kaos. Jag vet inte om du har det här framtidsscenariot framför dig, men jag har det. Reagerar jag rätt eller fel? Överdramatiserar jag problemet? Kanske skall vi låta livet ha sin gång, så kommer det säkert att lösa sig på ett bra sätt? Ja frågan är hur vi skall se på det? Men visst har vi väl fått klart för oss att dom senaste forskningsrönen tyder på att jordens fossila resurser inte kommer att räcka till oss alla och i synnerhet inte om vi dessutom låter befolkningsspiralen accelerera i allt
snabbare tempo?
Av dessa fakta så måste vi ju dra slutsatsen att någonting mycket allvarligt kan utlösas inom en relativt snäv framtid. Om det nu förhåller sig så här då innebär det ju att vi måste agera nu. Men hur skall vi agera? Om jag påstår att grundorsaken till problemet med överbefolkningen sitter i våra samhällens strukturer, hur skall vi då kunna lösa den här frågan? Det går ju inte att förändra våra samhällens strukturer så här över en natt. En förändring kräver generationer av tid.
Jag kanske har fel här. När vi alla inser att vi har kommit till den akuta punkten, där vi måste agera, då kanske förändringen genomföres under en relativt kort tidsperiod. Vem vet.
Men hur som helst så menar jag att vi närmar oss den akuta punkten i allt högre tempo och därför måste insikten om en strukturförändring komma till stånd. Men hur skall detta ske när makthavarna i våra samhällen inte har en tanke på att det är själva strukturen som är roten till det onda? Som det ser ut idag så kommer därför allting att gå käpprätt åt skogen.
Förstår ni mig? När dom som sitter på makten inte ens reflekterar över om vårt samhälle är uppbyggt på ett felaktigt sätt, hur skall då en framtida kolaps undvikas? Nej den kan naturligtvis inte undvikas när dom makthavande förblir omedvetna om var grundorsaken till det akuta överbefolkningsproblemet finns att söka.
Kolapsen kommer att utlösas, om den nu inte redan har börjat utlösas. När vi iaktar dom samhällen där miljoner och åter miljoner människor inte har mat för dagen då kan man inte påstå annat än att katastrofen är över oss. Eller hur?
Innebär detta faktum att den nödvändiga strukturförändringen kommer att påbörjas först efter det att den totala kolapsen inträffar? Ja faktiskt så tror jag att detta scenario är det mest troliga. Eftersom det privata kapitalet styr världen så prioriteras, som vi vet, endast kapitalets förräntning. Det skall alltså först och främst till en ekonomisk kris av enorma konsekvenser innan en verklig förändring kan komma till stånd.
Som världen ser ut idag så verkar dom globala kriserna sammanfalla. Dom ekonomiska kriserna tilltar och klimathotet som leder till dramatiska förändringar samt den akuta befolkningsökningen tillsammans med den fossila energins uttömmande bäddar för att kolapsen lurar runt hörnet.
 
JORDENS RESURSER SINAR
 
Det hjälper inte att ”våra” politiska ledare kommer fram till den riktiga slutsatsen: att jordens resurser sinar. Varför hjälper inte det? Av den enkla orsaken att det är inte den politiska makten som sitter på den verkliga makten i våra samhällen. Den verkliga makten sitter dom på som förfogar över kapitalet i våra samhällen. Men det visste vi väl redan? Eller finns det dom som har andra åsikter i frågan?
Vad hjälper det att politiker beslutar om att exempelvis fiskekvoterna inte får överstiga en viss nivå? Fiskeflottorna bryr väl sig inte om sådana beslut. Dom fångar ju fisk för att tjäna pengar.
Vad hjälper det att politiker beslutar om att dom miljöfarliga utsläppen måste begränsas? Ägarna till företagen som släpper ut dessa miljöfarliga ämnen prioriterar ju i första hand förräntningen på det investerade kapitalet. Dom miljöfarliga utsläppen hamnar långt ner på prioriteringslistan.
”Elda upp skiten eller dumpa det i närmaste vattendrag!”
Vad hjälper det att politiker beslutar om att säkerhetsföreskrifter måste följas till punkt och pricka? Företagen skriver naturligtvis under på att alla föreskrifter kommer att följas. Att man sedan tummar på dessa bestämmelser i praktiken, det känner väl alla till.
”Vi borrar som vi brukar, det händer säkert ingenting.”
Det är ju pengar allting handlar om här i världen.  Och varför är det då så? Jag vet inte hur många gånger som den här frågan är besvarad och den måste tydligen besvaras hur många gånger som helst. Och även politiker vet naturligtvis att det är pengarna som styr världen.
Politiker är också mycket väl medvetna om att deras beslut inte kommer att efterlevas, när dom börjar formulera restriktioner mot kapitalet.
Här ser vi tydligt vilka som har den verkliga makten i våra samhällen. Även detta faktum borde ”våra” politiker vara väl medvetna om. Dom borde alltså inse att företagen kommer att göra allt för att ta sig förbi alla former av restriktioner som dom blir drabbade av. Behöver jag nämna alla skattetekniska möjligheter som dom stora kapitalägarna nyttjar.
Kan man maximera vinsten på alla möjliga och omöjliga sätt då kan man självfallet ta sig förbi miljöbestämmelser, om så skulle behövas.
 
Okey, det var ju jordens resurser jag talade om.
Vad politiker däremot är totalt omedvetna om det är att orsaken till att jordens resurser sinar beror på det privata ägandet av kapitalet. Eller kan det vara så att det finns politiker som är medvetna om sambandet?
Hur som helst så vet dom på förhand att det är dömt att misslyckas, om dom skulle peka ut det här strukturförhållandet som den avgörande orsaken. Skulle dom ens knysta om det här sambandet så blev dom inte långlivade i sina partier.
När nu jordens resurser sinar, då blir vi tvungna att lägga om vår livsföring förr eller senare. Jo men det förstår väl alla att så som vi lever våra liv här i västvärlden, så kan inte livet fortsätta att levas.
Varför skall vi här i vårt samhälle kunna göra av med så mycket mera energi än vad människorna i dom flesta andra samhällen gör av med?
Varför skall vi kunna leva materiellt ”bättre” liv än dom flesta? Kommer därav människorna i fattigare samhällen att acceptera att jorden är uppdelad i en fattig del och en rik del? Har vi här i väst rätten att hävda att vi skall kunna leva drägligare liv än dom från fattiga samhällen?
Vad händer om vi hävdar vår rätt att leva som vi gör samtidigt som människorna i fattigare samhällen hävdar sin rätt att nå upp till samma standard som oss? Ja detta är ju en ekvation som inte går ihop, det förstår vi väl? Nej vi kanske inte förstår denna självklarhet.
Jordens resurser räcker som sagt inte för att alla som lever på planeten skall kunna leva på den standard som vi här i väst lever på. Detta är definitivt klargjort.
Kommer vi i väst att självmant göra avkall på den ”överflödiga” energianvändningen som råder? Kommer vi att dela med oss av den energi som vi har lagt beslag på?
Nej detta kommer inte att ske. Det är ju kapitalet som styr världen så därför är det helt uteslutet att privata ägare kommer att avstå sin egen energi, till förmån för andra.
Kapitalägandet fungerar, som bekant, inte på det viset. Det är emot hela vår strukturella uppbyggnad att tro på en rättvis fördelning av jordens resurser.
Kan du se en lösning på detta enorma problem, som vi alla har ställts inför? Att det har blivit som det har blivit, kan man säga att det är oundvikligt?
Som vi har sagt så räcker inte jordens nuvarande befintliga resurser till att fördelas på ett sådant sätt att dom fattigas samhällen skall kunna uppnå den standard som du och jag lever i. Ser man problemet på detta vis då har vi uppnått befolkningsgränsen för länge sedan, vilket vi alla borde vara helt överens om. Och även om vi alla är överens om problemet, inklusive dom stora kapitalägarna, så kommer ändå inte den nödvändiga strukturförändringen att genomföras. Vi sitter nämligen fast i strukturen som vi lever i.
Kan du och jag tänka oss att gå ner så pass mycket i standard som krävs för att fattiga samhällen skall kunna lyfta sin standard på en mycket högre nivå?
Kan kapitalets ägare tänka sig att omprioritera sin uppfattning om att det samlade kapitalet i våra samhällen skall ägas av våra samhällen?
Vad handlar en sådan här frågeställning om? Jo den handlar ju självfallet om vilket samhälle du och jag plus alla andra vill leva i. Med alla andra menar jag naturligtvis alla andra, det vill säga alla människor som finns på jorden.
Har vi någon rätt att fatta beslut i en sådan här viktig fråga, som gäller hela mänskligheten, utan att låta alla människor få komma till tals? Nej vi har ju inte det. Skulle det privata globala kapitalet fatta beslut utan att ta hänsyn till våra samhällen, då uppstår ju konflikter. Det är ju precis vad som sker idag.
Kapitalet med sina springpojkar, politikerna, fattar beslut som håller kvar en stor del av mänskligheten i deras omöjlighet att ta sig ur sin odrägliga tillvaro. Är vi överens om det?
Men om vi nu ändå utgår ifrån att vi omfördelar jordens nuvarande resurser så att även dom fattigaste samhällen får möjligheten att lyfta sin standard, betyder det att jordens befolkningsökning självmant kommer att plana ut? Nej jag tror ju inte att det är så enkelt, vad tror du?
I och med att vi fantiserar om att omfördela jordens resurser så kräver dessa fantasier att våra samhällen ser helt annorlundare ut. Jo eftersom vi nu vet att det är kapitalet med dess ägare som regerar våra samhällen runt om på jorden så kommer dessa ägare aldrig att släppa taget om sitt kapital. Även om vi lyckas övertyga kapitalägarna och deras hantlangare, politikerna, om att orsaken till dom stora globala problemen beror just på det privata ägandet, så har jag svårt att se hur den nödvändiga strukturförändringen skall komma till stånd.
 
KAN DU SE EN UTVÄG?
 
Hur var det nu med överbefolkningen? Går det att komma till rätta med detta gigantiska problem?
Du och jag behöver inte vara så oroliga inför problemet men våra barn och barnbarn och deras barn, dom ställs inför enorma frågor som måste lösas.
Om vi nu skall vara riktigt ärliga, finns det någon lösning på frågan? Jag påstod och jag påstår igen att frågan är av strukturell natur. Vad svarar du då? Nåväl, du avaktar med svaret. Jag påstår att frågan är olöslig om vi inte förändrar den samhälleliga strukturen. Vad anser du om detta påstående? Jag menar att överbefolkningsproblemet inte går att lösa om inte våra samhällsstrukturer genomgår en förändring. Vad blir ditt svar på detta påstående?
När kapitalet kommer att ägas av alla människor i samhället och när fullständig rättvisa kommer att råda, först då finns möjligheter att lösa den gigantiska frågan om överbefolkningen. Vad anser du om denna förklaring på frågan?
Det betyder att om våra samhällen får fortsätta att leva vidare i den strukturella orättvisa som nu råder då finns inga som helst möjligheter att mänskligheten skall kunna leva vidare under humana förhållanden. I förlängningen betyder det här att mänskligheten kommer att gå under, på ett eller annat sätt. Den strukturella orättvisan kommer oundvikligen att drabba oss själva och därigenom bana väg för vår egen undergång. Vilket ju är en realitet idag i en mängd samhällen.
Jag menar att strukturell rättvisa medför att människorna i samhället kommer att ta beslut om hur överbefolkningsproblemet skall lösas. Du och jag kan inte lösa frågan men om dom rätta förutsättningarna finns så kommer människorna i våra samhällen att lösa problemet. Tror du inte det?
Och för att det skall bli på det viset så är jag övertygad om att själva strukturen först måste bli rättvis.
Som vi ser så är ju dessa önskemål helt fjärran. Betyder det att avgrunden väntar? Ja jag har svårt att se någon annan utväg. Kan du hjälpa mig att se en utväg?
 
Öppna dina ögon och betrakta våra samhällen! Ser du inte att vi lever som om vi levde fjättrade i fångläger?
Vi packas samman, sedan skall vi producera och efter det skall vi uppleva ”friheten” med att konsumera. Vi får ingen tid över för våra barn och vår familj. Vi blir förstörda både utvändigt som invändigt. Vi kan inte tänka och agera förnuftigt i den pressade tillvaro som vi föses in i. Vi blir missbrukare och vi blir våldsamma på grund av det inhumana samhälle som kapitalet sätter spelreglerna i. Vi ser hur våldet blir grövre och grövre för varje år som går.
Varför förstår vi inte att allt detta beror på kapitalets ägarstruktur? Vi förstår inte att det är ägarfrågan av kapitalet som är den avgörande frågan även i överbefolkningsproblematiken.
 
Naturligtvis är det så att jordens befolkning ökar i snabb takt. Och denna snabba ökning kan inte få fortgå längre. Det finns helt enkelt inte möjligheter att alla människor på jorden skall kunna leva drägliga liv. Befolkningsökningen måste bromsas ner. Men hur?
Svaret på denna avgörande frågeställning är att våra samhällsstrukturer måste förändras till rättvisa, humana strukturer.
Den patriarkala strukturen har därmed ingen framtid och i och med dennas dödsförklaring så finns heller ingen framtid för det privata ägandet av kapitalet. Först när dessa problem löses så kommer överbefolkningsproblemet att lösas.
Hur lång tid kommer detta att ta? Eller är loppet redan kört? Hur skall alla munnar kunna mättas?
Jo men det bör väl stå klart för var och en att så som våra samhällen ser ut och fungerar idag så finns ingen möjlighet att mätta alla munnar. Hur skall det i så fall gå till, alltså att mätta alla munnar?
Maktmänniskorna i våra samhällen är säkert mycket väl medvetna om att denna fråga inte går att lösa. Eller har du någon annan idé?
Okey, dessa maktens män far världen runt och sammanstrålar på så kallade toppmöten där dom lägger ut texten för hur problemen skall lösas.
”Om varje stat agerar som vi kommer överens om, då kommer vi en bra bit närmare en lösning på dom globala problemen.”
Så brukar det ungefär låta när maktens män talar om problemen. Men maktens män är fullständigt omedvetna om den grundläggande orsaken till dom här globala problemen. Om detta har jag tjatat om otaliga gånger. Men som jag brukar säga, en sanning tål att upprepas om och om igen. Och denna sanning lyder: det är själva strukturen i våra samhällen som är uppbyggda på ett sådant sätt så att det blir en omöjlighet att lösa dom globala problemen.
Det krävs en strukturell förändring om alla munnar skall kunna mättas. Och problemet har tagit så enorma propotioner att gigantiska katastrofer blir den naturliga följden.
 

——————————————————————————————–

 VEM ÄR DU?
 
Du är förstörd av strukturen, på samma sätt som jag är förstörd av den. Ja men iaktag dig själv. Notera hur du tänker och agerar. Du babblar en massa smörja, så till slut så tror du dig själv. Du slår och skriker åt dina barn, som om dom inte vore vatten värda. Du förgiftar dig själv med tobak och alkohol.
Är du sån? Eller är du en ”bättre” människa? Eller du kanske är en ”sämre” människa? Du kanske surfar på nätet och jagar småflickor. Är du kanske en sån djävul? Kanske du är en sån typ som far utomlands och jagar flickor, där ingen behöver snoka efter vad du håller på med?
Hur trivs du med att vara en sådan människa? När du kommer hem igen, till fru och barn, så hejar du glatt, som om ingenting hade hänt. Du lägger dina ”eskapader” bakom dig.
”Småflickorna där borta har ändå ingen framtid, vem bryr sig?”
Huvudsaken att du får dina sjukliga behov tillfredsställda. Att du hjälper till att förstöra andra människors liv tänker du inte ens på. Är det så du fungerar?
På hemmaplan kanske du sitter i någon chefsposition och räknar på hur företaget du jobbar i skall bli effektivare och därigenom spara pengar. Att sedan dina sparplaner resulterar i att en del måste sluta på jobbet är liksom ingenting som du kan göra någonting åt.
”Företaget måste ju tjäna pengar annars är det lika bra att lägga ner skiten.”
Varför skulle du tänka i andra banor när ingen annan gör det? Du tänker så som strukturen har lärt dig att tänka.
Förstår du hur du fungerar? Inser du att dina tankar och handlingar leder till att andra får det sämre? Förstår du det? Ja du kanske ändå inser det. Du kanske ändå inser att dina handlingar leder till att andra får det sämre, men du skiter i det. Är det inte så du fungerar? Eller tillhör du den skaran som inbillar sig att du gör någonting gott för andra? Gratulerar att du är så ovetande om hur verkligheten ser ut.
Lättar du på plånboken och skänker en slant, då och då? Följer du med på alla galor i TV:n och lämnar ett bidrag? Vilken underbar människa du är, om du själv får säga det. Det kanske får ditt skuldtyngda hjärta att slå lite lugnare. Kanske du till och med har övertygat dig själv om att världen skulle vara en mycket bättre plats att leva på om alla tänkte och agerade som dig?
”Om alla var så givmilda som mig då skulle det inte finnas några problem.”
Annars är du ju känd för att vara lite vulgär i ditt språkbruk, som man säger, när du kallar människor i din omgivning för kärringar och bögar. Ja svartskallar är naturligtvis det vanligaste ordet du använder.
 Du kanske anar inom dig själv att någonstans i ditt tänkande så går det fel.
”Men va fan gör det, jag har ju sista ordet. Alla skrattar och håller med när jag förödmjukar dom jävlarna. Nej kasta ut dom , här har dom inte att göra.”
Är du en sådan typ? Ja det är du inte ensam om, vi är ju sådana lite till mans. Vi snackar skit om dom som är lite av främlingar för oss. Och när vi snackar massa smörja så vet vi också att vi får medhåll.
”Nej vi är nog ändå bäst vi som är uppvuxna i det här samhället.”
Men mina vänner vad vi sannolikt inte känner till det är att vi alla är förstörda av strukturen. Strukturen har gjort oss till dom människor vi är och därför så kan vi inte föreställa oss att vi tänker och agerar ologiskt.
Kapitalägaren ser inte något konstigt med att han är ägare till miljarder medan grannen som bor en bit bort knappt har mat för dagen.
”Världen är ju så här, den ser ut på det här viset, vad skall jag göra åt det?”
Nej vi förstår inte det ologiska i att det ser ut som det gör.
 Om jag skulle säga till politikern att det är rena vansinnet att lägga ner den där skolan då skulle politikern bara skaka på huvudet och säga till mig: ”du förstår inte vad allting handlar om.”
Vi inser inte att det är kapitalet som styr och ställer i våra samhällen. Strukturen har förstört vårt tänkande så att vi riktar allt vårt hat mot främmande människor när vi istället skulle behöva organisera oss mot den grundläggande orättvisan.
Det är pengarna som styr våra åsikter, först och främst. När vi konfronteras med andra och åsikterna går kraftigt isär då finns det alltid, eller oftast, en åsikt som har sitt skäl för att väga tyngst. Gissa vilken? Jo den åsikten som bakar in begreppet pengar i åsiktens utmynnande i handling, väger tyngst.
”Vad är det för fel med det då?”
Nej i den struktur som vi lever i så är det helt i sin ordning att utgå ifrån pengarna innan ageranden görs. Skolor läggs ner; vård och omsorg rationaliseras så att den kvarvarande personalen går på knäna; företag läggs ner därför att kapitalet inte förräntar sig enligt planen. Pengar investeras där värdestegringen blir som högst. Det är detta allting handlar om, det är ägandet av kapitalet som är avgörande för våra åsikter.
”Pengarna styr världen, det är väl ingen nyhet”.
Nej i den struktur som vi lever i så är det helt i sin ordning att utgå från pengarna innan agerandet görs.
”Ja men är det inte det oavsett vilket samhälle som vi lever i?”
Svaret blir ju då att det är ägandet av kapitalet som är avgörande för våra åsikter. Det är skillnad på privat ägande och ett samlat ägande av alla människor i samhället. Behöver jag utveckla det här påståendet? Nej jag gör inte det för jag har gjort det vid så många tillfällen tidigare.
Nej vi förstår inte att vi själva är offer i den struktur som vi lever i. Vi kan inte ta till oss att vi har blivit förstörda av det liv som vi lever.
Om jag påstår att den religiöse makthavaren har blivit fullständigt ”sjuk” i skallen eftersom han är så fixerad vid det religiösa och dessutom ägnar sig åt att förgripa sig på barn, vad blir svaret?
Om jag påstår att kapitalägaren är ”sjuk” i skallen när han anser att det är helt okey att just han skall äga miljarder medan alla andra i samhället får nöja sig med smulor, vad blir svaret?
Om jag påstår att den etablerade politikern är ”sjuk” i skallen när han (obs. att jag medvetet skriver ”han”) inte inser att han fungerar som en springpojke till kapitalet, vad blir svaret?
Om jag påstår att klimathotet är olösligt inom nuvarande strukturella ramar, vad blir svaret?
Om jag påstår att vi alla är ”sjuka” i skallen när vi anser att människor skall avskiljas från varann genom gränser, vad blir svaret?
Om jag åter igen påstår att vi alla är ”sjuka” i skallen när vi anser att vi tror oss tänka och agera utifrån tron att vi tänker ”rätt”, vad blir svaret?
Förmodligen så blir svaren att du, alltså jag, är ”sjuk” i skallen som gör dessa påståenden. Möjligtvis gör den religiöse makthavaren avbön över sitt handlande gentemot dom barn han förgriper sig mot. Men för övrigt så anser han sig troligtvis vara en högre stående människa.
Vad vill jag säga med dessa påståenden, plus alla andra påståenden? Jo jag vill säga att vi alla förstörs, mer eller mindre, av strukturen som vi lever i. Men det har jag nu upprepat så många gånger att det kanske blir tjatigt, eller? Och jag anser fortfarande att detta påstående kan upprepas om och om igen, därför att jag är övertygad om att det bara är en bråkdel av oss som skulle erkänna att vi tänker och agerar felaktigt.
”Om alla tänker och agerar som jag, då skulle allt vara frid och fröjd”.
Är det inte så vi fungerar, både du och jag? Och vi skulle heller aldrig erkänna att våra samhällen har förstört oss.
 
Du föds. Borde inte samhället se dig som en tillgång? Jo man kan ju tycka att samhället borde se den nyfödda som en tillgång. Men i praktiken är det inte så. Till att börja med så anses den nyfödda flickan vara mindre värd än den nyfödde pojken. Så är synsättet i dom flesta samhällen. Vad blir konsekvenserna av ett sådant synsätt? Jo att det föds fler pojkar naturligtvis och att spädbarnsdödligheten är större bland flickor än hos pojkar. Istället för en tillgång så har den nyfödda flickan blivit en belastning.
När sedan barnen växer upp så får mängder av barn ingen skolundervisning. Dom som drabbas värst är naturligtvis flickor. Så ser det ut i en mängd samhällen. I många fall hamnar dom i slavliknande förhållanden.
Varför tar jag upp det här igen? Jo därför att det måste tas upp. Jag vill med alla exempel bevisa att våra samhällen förstör oss och det finns grundläggande orsaker till detta.
 
DU ÄR FÖRSTÖRD!
 
Massarbetslösheten bland unga börjar nu nå gigantiska dimensioner. Vad beror det på? Jag skall inte upprepa mig, ni vet ju svaret.
Men har vi inte lärt oss att genom människors arbetsinsatser så skapas mervärden? Gäller inte dessa fakta längre? Jo dom gäller naturligtvis. Men nu är det så att ägarna till kapitalet bestämmer hur marknaden skall se ut och hur detta kapital skall flöda. Kapitalet agerar alltså globalt. Hela världen är ett samhälle. Det för med sig att det är lönsammast att producera där det är minst kostnader. Det är alltså lönsammast att slita ut arbetskraften i låglönesamhällen, där dom dessutom tvingas att arbeta i tolv timmar, än att förlägga jobben till våra samhällen.
”Man får inte vara dum, det är ju mitt företag som skall tjäna pengar. Jag skiter väl i samhället”.
Därav följer: du är en tillgång så länge du har ett jobb åt ett företag. Företaget tjänar ju pengar på dig. Men du är en belastning när du står utan jobb. Och ytterst beror detta på att kapitalet är privatägt.
Inser vi att det här strukturella förhållandet förstör oss? Nej tyvärr inser vi inte det.
Du är så förstörd i ditt tänkande att du har hamnat i missbruk. Du drogar dig; du förgiftar dig med rökning; du spelmissbrukar; du äter dig fet så att du drabbas av sjukdomar; du är en konsumtionsmissbrukare eftersom du tror att lyckan sitter i att handla och till slut hamnar du i tablettmissbruk på grund av alla dina övriga missbruk.
Förstår du att du har blivit sån här på grund av att samhället ser ut som det gör? Nej du inser inte det och samhället inser det inte heller. Enligt våra så kallade rådgivare och läkare så menar dom att botemedlet till allt missbruk finns att söka hos dig själv. Vi översköljs ju dagligen av reklamkampanjer för hur vi skall må bättre. Bara den här branschen är ju gigantisk stor och den blir bara större och större allt eftersom vi mår sämre.
Förstår vi att kapitalägare tjänar pengar på att vi mår dåligt? Tveksamt. Kapitalet och samhället går hand i hand när dom förkunnar för oss att vi själva bär ansvaret över att vi har blivit förstörda. Kapitalet och samhället skulle aldrig komma på tanken att det är dom strukturella förhållandena i själva samhället som är grundorsaken till att vi blir förstörda.
”Då faller ju hela meningen med att kapitalet investerar i missbruksmarknaden. Nej ju fler som röker, dricker och missbrukar på alla möjliga sätt leder till att vi investerar allt mer i denna lukrativa marknad. Det spelar ingen roll vad folk konsumerar, huvudsaken är att dom konsumerar så mycket dom kan”.
Förstår vi att vi är lurade? Nej vi förstår inte det, utan vi har lärt oss tro att det är upp till oss själva att fixa vårt missbruk.
Hur skall våra barn kunna utvecklas till harmoniska individer när dom växer upp i hem som präglas av missbruk? Vi är tillbaka i frågeställningen, varför vi missbrukar? Vad beror det på? Varför har vi blivit förstörda?
En stilla fråga: kan du och jag ta i hand på att det här samhället är inte gjort för sådana som dig och mig? Eller tillhör du dom som kapitalet har lyckats tysta med en hyfsad ersättning för det jobb som du utför? Du och din familj kanske kan leva ett relativt ”ombonat” liv?
”Ja vilken dj…. tur vi har som slipper bo på gatan.”
Är du en trogen TV-tittare? Tycker du att det är spännande när kanalerna formligen frossar i så kallade kändisprogram? Miljonärer och kändisar görs till våra dagars idoler. Vi får följa deras konsumtionsvanor och det ”spännande” liv som dom lever.
”Oh vad jag tycker dom är vackra och stiliga. Vilka intressanta människor, tänk om jag kunde leva ett sådant liv.”
Media stakar ut ”drömtillvaron” för oss. ”Dom vackra människornas liv”, görs till våra förebilder.
Förstår vi att all den här smörjan som översköljs oss, påverkar oss? Eller är du av den tron att all smörja som ”pumpas” ut inte påverkar dig? Jag rekommenderar dig att släppa denna villfarelse omgående. Du kanske inbillar dig att man kan förhålla sig objektiv i sitt tänkande oberoende av hur samhället är utformat? Nej det är fullständigt omöjligt. Du bryts ner, som alla andra. Släpp dina illusioner om att du kan betrakta samhället på ett objektivt sätt.
 
”Fåglarna i parken är mina vänner, hos dom känner jag mig delaktig.”
 
DU POLITIKER!
 
Du som är politiker, vad är det som driver dig? Kan svaret vara: ”ett mänskligare samhälle”? Vad nu denna fras står för? Ja det finns partier som har denna fras som ett huvudargument för att locka till sig väljare. Ja det är väl inte det sämsta att man har som målsättning att få till ett mänskligare samhälle. Denna paroll stödjer ju alla.
”Tror ni som har komponerat ihop den här parollen att vi är fullständigt urblåsta i skallen?”
Ja faktiskt har ni rätt här, vi är mer eller mindre urblåsta i skallen.
Men du politiker, hur tror du att man skall kunna uppnå ett mänskligare samhälle? Jag vet att du inte för ett ögonblick funderar över om strukturen kan ha en fot med i sammanhanget. Nej några sådana funderingar dras du inte med. Att överhuvud taget komma på att ifrågasätta ägarstrukturen i samhället är ju helt befängd, enligt dig.
”Min käre politiker, du är till och med mer förstörd än oss andra i samhället”.
Du är så förstörd att du inte förstår ditt eget orättvisa agerande med ditt politiska uppdrag. Du inbillar dig själv och oss andra att du gör allt som står i din makt att arbeta för ett humanare samhälle. Nej, mänskligare samhälle var ju parollen.
Får jag ställa några frågor? Förstår du att vi lever i strukturell orättvisa? Om du förstår det, har du någon idé om hur denna orättvisa skall försvinna? Tror du i så fall att orättvisan minskar genom att du fortsättningsvis stödjer den nuvarande strukturella ordningen, vad beträffar ägandet av kapitalet? Hur ställer du dig till dom här frågorna? Är dom för jobbiga att ta itu med? Du kanske ger fullständigt fasen i frågorna. Får man fråga vad du tjänar i månaden?
 Om jag påstår att du har så pass bra betalt så att du därav inte är intresserad av att sätta dig in i problematiken kring den strukturella orättvisan, har jag då rätt? Om jag också påstår att du agerar utifrån övertygelsen att kapitalet skall ägas privat, har jag rätt även här?
Du tror mig naturligtvis inte när jag påstår att ditt tänkande och agerande får våra samhällen att fungera ännu sämre. Varför skulle du bry dig om att försöka förstå strukturella ägarförhållanden som grundorsaken till huruvida våra samhällen kan leva vidare eller inte, med tanke på klimatförsämringen. 
”Sånt tjafs kan väl andra ägna sig åt, eller hur? Jag tjänar mina pengar så därför har jag ingen orsak att sätta mig in i så djupa frågor. Det viktigaste för mig är att jag tjänar mina pengar sedan får väl var och en  försöka göra så gott det går med sitt eget liv. Vad bryr jag mig om vem eller vilka som äger det eller det företaget. Vad kan jag göra åt den saken?”
Tänker du längre än din näsa räcker? Jag påstår att du inte tänker mycket längre än så. Därför bidrar du på ett mycket effektivt sätt att låta den strukturella orättvisan fortsätta med oförminskad styrka.
Att vara etablerad politiker är ett sätt att tjäna sin lön, vilket du förstås inser mer än väl. Att vara etablerad politiker är ett karriärmål i sig. Detta har du också insett. Och förmodligen så är du väl medveten om vad som krävs av dig, för att ta sig dit.
Som politiker behöver du inte vara övertygad i vare sig det ena eller andra, eller hur? Och föresten så är det ju ingenting som skiljer er åt, ideologiskt sett. Det där med partifärger har spelat ut sin roll, vilket du är fullt medveten om.
Är du medveten om att du hjälper till att administrera ett sjukt samhälle? Nej det är du inte medveten om.
Men du käre politiker, i och med att du inte ser att det är själva strukturen som vi lever i som är grundorsaken till våra inhumana samhällen då kan du heller inte agera för ett mänskligare samhälle.
Du är och kommer att förbli en springpojke åt kapitalet. För visst har du väl en lön som du anser dig förtjäna?
”Den där frasen om ett mänskligare samhälle, kan vi väl skippa? Tro på gud! Låter inte det bättre?”
 
FRÅGOR?
 
Kan du och jag sätta oss in i hur människorna där borta lever sina liv? Att vakna upp väl medveten om att ens barn inte har möjligheten att äta sig mätta. Att inte heller ha tillgång till friskt vatten. Att också veta att denna fattigdom kommer att ta knäcken på familjen. Hur skulle du och jag tänka om vi levde sådana liv? Jag tror inte att vi kan ta denna tankegång till oss, eller vad tror du?
”Vi har väl nog med våra egna bekymmer, att bry sig över hur andra har det orkar man inte med”.
Vad är bäst för samhället: att alla i samhället har det hyfsat bra eller att en del har det bra medan andra har det dåligt? Jag överlåter åt dig att besvara den här svåra frågeställningen. Tänk efter länge innan du svarar! Maktmänniskorna, inklusive ”våra” politiker, svarar inte ens på frågan. Dom kommer att stirra på frågeställaren och klia sig i huvudet samt hånle.
”Är du från en annan planet kanske? Stackare du ser helt förstörd ut”.
Här kommer en lite klurigare fråga: finns det något samband med att du och jag har det relativt bra när vi jämför oss med hur många andra har det? Vad skulle maktens män svara?
”Far hem och dra något gammalt över dig dj…. skitstövel”.
Visst är det väl så att elektronikprylarna har gått ner i pris? Kläder behöver heller inte kosta skjortan. Svaret på frågan får vi när vi ser var dessa konsumtionsvaror är producerade. Det förstår ju vem som helst vad det beror på att vi i vårt samhälle kan köpa dessa prylar relativt billigt.
Kapitalägarna är inte dumma i huvet om nu någon skulle tro det.
Både du och jag vet om att vi har det bättre än dom flesta, som lever i andra samhällen. Men jag har en fråga: om vi anser att vårt eget samhälle fungerar hyfsat vid en jämförelse med andra samhällen, finns det då någon anledning till att intressera sig för hur människorna har det i dessa andra samhällen? Skall vi blunda och slå dövörat till när vi dagligen ser hur illa våra medmänniskor blir behandlade? Och kan vi påstå att när människorna i andra samhällen blir förtryckta på ett mer synbarligt sätt än hos oss, då drabbar detta förtryck även oss? Jag menar att vi i vårt samhälle kan inte avskärma oss ifrån jordens övriga samhällen. Precis som marknaden har blivit global så lever vi våra liv i ett globalt samhälle.
Kan vi påstå att det som händer människan på andra sidan jorden får återverkningar även på vårat liv? Kan vi ta till oss detta synsätt då ser vi omgående hur illa ställt strukturen är uppbyggd.
Maktmänniskorna vill naturligtvis inte att vi skall se på alla jordens samhällen, som ett enda globalt samhälle. Dom vill få oss att tro att vi människor tänker och agerar olika utifrån vilket samhälle vi lever i. Maktens män vill ha hela världen som sin spelplan för kapitalet, vilket dom ju har lyckats med, men dom accepterar aldrig att vi alla egentligen lever i ett och samma samhälle.
Ju mer uppsplittrade våra samhällen är ju mer gynnsamt är detta förhållande för kapitalet. Som vi har sagt tidigare: man producerar där det är minst kostsamt och där arbetarna ingenting har att säga till om. Sedan säljer man där man får bäst betalt. Alltså är vår värld som mest gynnsam för kapitalet där dom sociala skillnaderna varierar från fattigdom till ett relativt välstånd för samhällets invånare. Världen skall med andra ord se ut exakt så som den ser ut idag, då fungerar den optimalt för kapitalet. Kan dessutom strukturen forma vårt tänkande så att vi agerar utifrån inhumana normer, som tidigare har beskrivits, då finns ingenting att frukta för maktens män. Ju mer förstörda vi blir i vårt tänkande ju mer tar vi till oss av den inhumana strukturen.
Av dessa slutsatser så kan vi se att vårt tänkande kommer att förändras när strukturen förändras. Man kan säga att vi blir andra människor i och med strukturella förändringar. Får vi leva i en struktur som är mer human då tänker och agerar vi också mera humant.
Kan vi föreställa oss själva i ett annat tänkande beroende på i vilket samhälle vi kommer att leva? Nej det kanske blir problematiskt att kunna se sig själv som en annorlunda tänkande människa mot hur jag tänker idag. Men jag påstår att det är just så som kommer att hända med oss vid en strukturell förändring.
 
SER DU DET HISTORISKA SAMBANDET?
 
Jag förvånas över följande: så kallade etablerade samhällskännare som ser och fördömer kapitalismens misslyckande med att skapa rättvisa strukturförhållanden, verkar inte förstå att denna maktstruktur, som vi idag lever under, tog sin början för flera tusen år sedan. Grunden för dåtidens patriarkala maktstruktur kan man spåra långt tillbaka i tiden. Men dom så kallade samhällsvetarna berör inte med ett ord sambandet mellan dåtidens struktur och våra dagars kapitalistiska struktur. Dom beskriver kapitalismen som den är och vad den ställer till med, vilket naturligtvis är helt rätt, men dom kopplar inte ihop den patriarkala maktstrukturen, som tog sin början för flera tusen år sedan, med dagens struktur. Varför nämner man inte detta samband? Har du också förvånat dig över varför man inte nämner detta samband?
Enligt min mening så ser man inte sambandet. Och när man inte ser sambandet så blir självfallet analysen ofullständig. Ja den blir felaktig. För att kunna dra riktiga slutsatser så krävs en analys som är fullständig.
Om det här problemet har jag ordat om tidigare. Okey att kapitalismen påbörjades för några hundra år sedan men denna maktstruktur hade varit omöjlig att genomföra om våra samhällen hade varit rättvisa i sin struktur tidigare i historien. Därför kan man säga att kapitalismen kommer som ett brev på posten när vi iaktar hur strukturen såg ut för, låt oss säga, tusen år sedan. Håller du med mig om detta påstående?
Våra så kallade samhällsvetare verkar också ta det som självklart och normalt att vi människor lever separerade från varann genom stater, som åtskiljer oss åt. Inte heller detta strukturella förhållande berör våra ”experter” med ett ord vid analysen av kapitalismen.
Vidare så betraktar dom våra nuvarande familjestrukturer som självklara, för att ta ytterligare ett exempel. Men är det så självklart att vi människor skall leva våra liv åtskilda från varann genom gränser och är det så självklart att våra familjestrukturer skall se ut som dom gör idag?
Ni vet mina svar, sedan tidigare.
Jag menar att sådana här exempel på strukturella förhållanden som vi lever våra dagliga liv i måste ifrågasättas. Bokstavligt talat så måste alla mänskliga förhållanden som vi idag lever under ifrågasättas. Allt detta är ju strukturen och eftersom strukturen är orättvis så måste allt som ingår i strukturen ifrågasättas. Gör man inte det då blir analysen av vår maktstruktur, alltså kapitalismen, felaktig.
Kapitalismen är således en logisk fortsättning på den patriarkala maktstrukturen som tog sin början långt tillbaka i tiden. Men just detta samband verkar inte våra samhällsvetare känna till. Jag kan inte göra någon annan tolkning av samhällsvetarnas tystnad i frågan. Kan du finna en förklaring till deras tystnad? En annan tänkbar förklaring till deras tystnad skulle i så fall vara att dom är köpta av kapitalet. Ja vem vet.
Hur som helst så ser vi att till och med samhällsvetarna är förstörda. Dom är precis som alla vi andra formade av strukturen, dom tänker och agerar så som strukturen fungerar.
Eftersom både du och jag är förstörda, så kan vi heller inte utforma hur framtidens samhälle skall se ut. Förstår du hur jag menar?
Ett förstört tänkande kan omöjligen forma ett humant framtidsscenario. Låter det invecklat? Jag menar så här: alkoholiserade föräldrar kan omöjligen skapa goda och humana framtidsmöjligheter för sina barn. Detta faktum gäller i lika hög grad på, det jag benämner, förstörda föräldrar. Och eftersom vi mer eller mindre är förstörda, som vi nu har kommit fram till, så kan varken du eller jag forma framtiden. Vi kan naturligtvis kritisera och analysera samhället som vi lever i, vilket vi gör, men att därifrån försöka utforma framtidens samhälle blir i det närmaste en omöjlighet. Vad vi kan göra det är att vi gör allt vi kan för att våra barn skall kunna utvecklas till ”normala” individer. Detta är ju, som vi vet, nära nog en omöjlighet i våra sjuka samhällen. Men så är det. Något annat val finns inte. Att hela tiden, jämt och ständigt, peka på strukturens orättvisor bör hjälpa kommande generationer att kunna dra riktiga slutsatser hur samhällsstrukturen skall utformas.
 
”Om du och jag vore schimpanser då hade världen fungerat på ett förträffligt sätt.”

—————————————————————————————

Vad är politik? Kanske kan man definiera politik som har med att forma människors samhällen. Politiken mejslar ut själva strukturen i våra samhällen. Allt som därför omfattar samhällsstrukturer är alltså politik. Våra samhällen har formats till det dom är på grund av politiska ageranden. Våra samhällen ser ut som dom gör på grund av människors ageranden. Och den dominerande strukturen för våra samhällen det är den kapitalistiska strukturen som har vuxit fram ur patriarkatet.
Maktens män som stod högt upp på den hierarkiska stegen för tusentals år sedan stakade ut den politiska strukturen som alltså än idag gäller för våra samhällen. Strukturen som ju bygger på att den som har den ekonomiska makten i samhället avgör hur kapitalet skall flöda i detta samhälle. Så fungerade maktens män igår och så fungerar maktens män idag. Detta kallar vi politiska handlingar.
Vår tids kapitalistiska struktur har formats genom årtusenden av maktens män eftersom dessa har haft makten i våra samhällen. Maktens män styr sin makt med hjälp av alla tänkbara instrument. I vår tid styr man bland annat med hjälp av, det vi säger, politiker. Politiska partier bokstavligen tävlar om att få administrera strukturen som redan är fastslagen.
Politiska partier analyserar och frågar sig varför man ibland lyckas bra med att få väljarnas röster och ibland lyckas dåligt med att få väljarnas förtroende. ”Hur skall vi agera för att attrahera väljarna”, är den ständigt aktuella frågan bland våra så kallade etablerade politiker. ”Vilken politik skall vi ha för att kunna få flest röster i valet”, är det ständigt återkommande ämnet. ”Ett mänskligare samhälle”, är en annan fras som politiska partier använder. Vad betyder denna fras? I mina ögon så betyder det att frasen uttrycker att vi lever i ett inhumant samhälle. Vad vill då detta parti göra för att åstadkomma ett ”mänskligare” samhälle? Ja partiet vill absolut inte förändra ägarstrukturen i samhället. Vad vill man då hitta på? Jag tror jag vet vad man vill: man vill få till stånd mera ordning och reda i samhället. Och hur vill man lösa det? Jo bland annat genom att stärka ordningsmakten. Mera lag och ordning i samhällsmaskineriet. Precis som övriga etablerade partier så saknar man ambitionen att tränga ner på djupet och försöka förstå varför vi lever i en orättvis struktur. Man ser helt enkelt inte saken på detta sätt. Att tänka sig en annorlunda strukturell ordning, än den som gäller nu, finns inte.
I och med att partier inte kan föreställa sig en annorlundare strukturell ordning så följer ju därav att dagens strukturella mönster inte skall förändras. På något annat sätt kan man inte tolka ”våra” etablerade partier. Vem gynnas av ett sådant politiskt tänkande? Jo naturligtvis så gynnas dom som sitter på den ekonomiska makten.
En politik som inte ifrågasätter den nuvarande strukturella orättvisan blir därför automatiskt ett stöd för den nuvarande strukturella orättvisan. Allt annat är otänkbart. 
Enligt min mening så har politiker två val: antingen stöder man dagens strukturella ordning i våra samhällen eller så tar man avstånd från dagens strukturella ordning. Problemet är att politiker inte ser saken på detta sätt. ”Våra” etablerade partier med sina politiker ser inte dagens rådande strukturer som inhumana. Dom ser våra dagars strukturer som självklara för våra samhällen. Politik för dagens politiker handlar inte om att ifrågasätta strukturer utan politik handlar istället om att förvalta rådande struktur på bästa möjliga sätt. Därmed så har vi fått klart för oss vilket val som gäller: politiker stöder dagens strukturella ordning. När det nu bevisligen fungerar så då ser vi vilken uppgift dagens etablerade politiker har. Deras uppgift är att lotsa det här samhället vidare trots den orättvisa strukturen. Med andra ord så får man alltså bekräftat att den politiska makten, som ju är underställd den ekonomiska makten, agerar hjälpreda åt den verkliga makten. Denna teori har vi belyst tidigare och vi får åter igen bekräftat sanningen i den.
Politiker verkar inte förstå att den verkliga makten i våra samhällen finns hos dom som sitter på kapitalet. Eller så betraktar politiker detta som fullt naturligt, helt i enlighet med vad vi kom fram till ovan. Av den här orsaken….
 
Dagens politiker kan omöjligen forma en politik som blir verkligt rättvis för alla i samhället. Detta går bara inte i och med att man i praktiken ställer sig på kapitalets sida i motsättningen mellan kapitalet och arbetet. Uppgiften att forma ”ett mänskligare samhälle” går bara inte. Utan politiken som formas den utgår alltid från kapitalets syn på hur det ekonomiska flödet skall se ut. Politikers uppgift är att bokstavligen agera springpojkar åt kapitalet. Men detta förstår inte ”våra” politiker. Politiker inbillar sig att dom gör allt som går för att bistå majoriteten av samhällets människor på bästa möjliga sätt. Dom förstår inte att detta är ogenomförbart. Och dom förstår inte att detta beror på att strukturen ser ut som den gör.
Vi kommer oundvikligen fram till den avgörande frågeställningen: skall kapitalet ägas privat eller av samhället?
 
 
Vilken inriktning skall politiken ha? Att människor skall ha det bra, eller att administrera strukturen?
 
 
Om vi är ”förstörda” så innebär det att en inhuman politik får större gensvar än en politik som är human.

———————————————————————————————-

Av förståeliga skäl så får vi obehagliga känslor när vi hör ordet kommunist. Så kallade kommunistiska stater eller rättare sagt kommunistiska diktaturer har ju misslyckats kapitalt med att forma humana samhällen. Stater som idag utger sig för att vara kommunistiska samhällen genomdriver hänsynslösa förtryckar metoder mot sina samhällens medborgare. Och stater som igår utgav sig för att skapa det kommunistiska ideal samhället, stod i praktiken för en massutrotning av sina samhällens invånare.
Kan man älska en sådan politik? Nej detta är ju naturligtvis en omöjlighet. Hur kunde då den kommunistiska ideologin slå så fel? Ja om detta har jag skrivit om tidigare.
Det mär alltså inte så underligt att människor känner hat och bitterhet mot människor som idag förespråkar kommunistiska värderingar. Att kommunistiska värderingar grundar sig på en human människosyn och ett klasslöst samhälle med strukturell rättvisa hjälper liksom inte när den praktiska politiken åstadkommer den totala motsatsen. Det är ju det praktiska agerandet som formar oss och därför kan vi inte idag ta till oss det kommunistiska tänkandet. Hur kan man ta till sig teorier när stater som bekänner sig till dessa teorier utövar förtryck och människoförnedring av allra värsta slag? Det är denna människoförnedring som vi har upplevt och upplever, därför blir vi hatiska. Vi blir hatiska mot allt som sammankopplas med den kommunistiska teorin. Och detta utnyttjar självfallet våra dagars inhumana samhällen. Maktmänniskorna är väl medvetna om vanliga människors skepsis gentemot kommunismen så därav är det enkelt att blåsa liv i hatet när det uppstår konflikter i våra samhällen. Att underblåsa kommunisthatet blir en självklarhet i dagens strukturella orättvisa. Makten skyr, som vi har lärt oss, inga som helst medel att hålla sig kvar.
Är det därför som det organiserade motståndet mot kapitalet får så svårt att ta fart? Ja visst är det så. Kapitalet har verkligen lyckats med att passivisera allt organiserat motstånd. I och med att dom så kallade kommunistiska staterna har skrämt vettet ur folk så bidrar detta misslyckande med att allt organiserat motstånd mot kapitalet kommer av sig helt. Kapitalet styr våra samhällen utan att behöva känna sig hotat av ett organiserat motstånd. Så är det.
Skulle det vara tvärtom, det vill säga att medvetenheten om vad det beror på att våra samhällen fungerar så orättvist, då skulle självfallet motståndet mot kapitalet ligga på en helt annan nivå än vad fallet är idag. Vore vi alla medvetna om vad den strukturella orättvisan beror på då är tiden inne för en verklig förändring av våra samhällen. Men den patriarkala strukturen har förstört vårt tänkande och handlande…

————————————————————————————–

 INGA PENGAR – FÖRLORAD
 
 
Vad finns att skriva om detta, som inte redan är skrivet? Här, om något, får man bekräftat att det är jakten på pengar som tvingar människor att utsätta sig för precis allting. Med livet som insats så tvingas man direkt eller indirekt att sälja sig själv, kroppen plus själen, för en summa pengar. Pengarna lägger sedan den ”beskyddande mannen” beslag på. Den prostituerade är kort och gott fast i slaveriet.
Har någon hört uttrycket: det är pengarna som styr världen? Det är så sant som det är sagt. Utan pengar så är du helt värdelös i våra samhällen. Du räknas inte. Det som räknas det är pengar och har du inga pengar, så har du heller ingen rätt att existera. I vårt samhälle krävs det pengar för att kunna leva vidare. På något sätt så måste du fixa fram pengar.
Får du inget jobb så har du kanske tur och kan få en smula bidrag, det är inte i alla samhällen det fungerar så, eller så får du ägna dig åt brottslighet och någon form av tiggeri. Att bokstavligt talat sälja sin kropp och sin själ tvingas du in i av krafter som ser möjligheter att tjäna pengar på dig.
Du har väl också hört uttrycket: att pengar är makt? Den som har pengar har makten över den som inte har pengar. Och den som har mest pengar har den största makten. Så ser verkligheten ut och så fungerar det i våra samhällen. Ingen nyhet, eller hur?
Med pengar kan man köpa allt. Du kan köpa marken som andra lever på; du kan köpa vattnet som vi måste ha för att överleva; du kan investera i företag som skall kunna ge dig ännu mera pengar; du kan spekulera med dina pengar för att om möjligt kunna göra snabba vinster; du kan köpa människors arbetskraft som skapar mervärden åt dig; du kan köpa människor som tvingas sälja sig själva.
Du som har makten över andras liv har också rätten att göra dig av med dessa människor. Producerar dom inte i den takt som du har tänkt dig, så är det enkelt att göra sig av med dom. Är du inte nöjd med dom som säljer sig själva, så är det bara att sparka ut dom.
Dina pengar gör dig till kung i samhället. Du bestämmer hur kapitalet skall flöda i den marknad som du sätter spelreglerna i. I din marknad finns den spelplan där människorna tvingas agera efter ett på förhand uppgjort mönster. Det är väl ingen dum idé för dig som har pengar?
Vi tvingas sälja vår arbetskraft för att få pengar till livets nödtorft. På samma sätt tvingas vi sälja oss själva, för att kunna överleva. I det ena fallet heter det att man arbetar och i det andra fallet heter det att man prostituerar sig. Och gemensamt för bägge fallen är att man säljer sig till kapitalet. Notera här att vi inte har någon valmöjlighet!
Det är kapitalet som avgör hur pengarna skall flöda i våra samhällen. Vi har att rätta oss efter hur dom stora kapitalägarna tänker och agerar. Allting är uppbyggt på det här viset. Den som har pengar bestämmer, det bara är så. Vårt tänkande och agerande är prioriterat till, ja just det, pengar. Detta gäller såväl fattig som rik.
 
SÄLJ DIG SJÄLV!
 
Skall våra samhällen fungera så här? Ja enligt den strukturella uppbyggnaden så skall det fungera på det här viset. Det skall tydligen fungera så att det är kapitalet som bestämmer hur vi skall leva våra liv i samhället.
Sälj dig själv och tjäna pengar! Detta är budskapet som trummas in i oss från barnsben. Livet går ut på att tjäna pengar, ingenting annat.
Förstår vi att det är av denna anledning som vi tvingas att sälja oss?
Dom flesta säljer sin arbetskraft och andra säljer sin kropp och själ.
Förstår vi att ett sådant strukturellt system har skapats av maktens män, långt tillbaka i tiden?
Denna struktur lever vidare idag med en ännu större intensitet än någonsin tidigare.
Förstår vi att den här strukturen bryter ner oss till kropp och själ? Vi förvandlas från oskuldsfulla barn till, i många fall, rena monster. Vi skyr inga medel i jakten på pengar. Vi utnyttjar andra för att kunna berika oss själva. Så är det. Och den som har pengarna bestämmer reglerna, för hur livet skall levas.
Barn och kvinnor, världen över, har varit och är dom stora förlorarna i det här grymma spelet. Kapitalet med dess ägare sätter klorna i dig och tvingar dig att underkasta dig dom mest vidriga saker, som man kan tänka sig. Sådant är livet, min vän, i den struktur som vi lever i. Kom ihåg att du är inte värd någonting då du hamnar i klorna på ägarna till kapitalet som dirigerar den lukrativa marknaden, människohandeln. Dom har satt klorna i dig för att du skall generera maximalt med pengar under så kort tid som möjligt.
Du säljer din arbetskraft. Du säljer din kropp och själ. Egentligen skit samma vad du säljer. Ditt värde ligger i hur mycket pengar du kan skapa. Allting annat har underordnad betydelse. Och så länge du skapar pengar genom att sälja dig själv, så länge är du värdefull.
När den dagen kommer då du inte är lika effektiv som tidigare då har kapitalägaren inget intresse av dig. Du får klara dig så gott det går och har du tur så lever du i ett samhälle där arbetarkampen resulterar i att du får ett minimalt ekonomiskt skydd av samhället. Men det vanliga är istället att du bokstavligen slängs ut på gatan, utan det minsta stöd.
Förstår vi att strukturen fungerar på det här viset? Förstår vi att den här strukturen är inhuman?
 
PROSTITUERAD
 
I princip så är det ingen skillnad alls på löneanställda och prostituerade. Ja löneanställda kan ha ett socialt skyddsnät som prostituerade saknar. Men principen är den samma: att vi tvingas sälja oss för att få pengar att överleva. Vi sitter alla fast i det orättvisa strukturella förhållandet mellan kapitalet och arbetet. Kapitalet köper oss för att tjäna pengar på det vi producerar. Vi tilldelas olika uppgifter i marknaden och det resulterar i att vi belönas olika av kapitalet. Men det gemensamma är att vi alla säljer oss. Man kan säga att alla prostituerar sig för kapitalet.
Att sälja sig, prostituera sig, tvingas man till för att kapitalet har makten att köpa en. Skulle inte detta förhållande existera så kan naturligtvis inte köpare – säljare finnas, när det gäller mänskliga förhållanden.
Måste då detta förhållande råda, alltså att människor tvingas sälja sig till kapitalstarka köpare? Ja detta förhållande kan ingen ändra på under nuvarande ägarstruktur. Ägarna till kapitalet bestämmer reglerna på marknaden och dom som är utan kapital måste foga sig i denna ordning. Naturligtvis så håller inte maktmänniskorna med om den här beskrivningen. Det heter ju som bekant arbetsgivare – arbetstagare. En ordmanipulering som vi har tagit till oss men som inte alls stämmer med vad som verkligen sker i våra samhällen. Med lögner, manipulering och förakt lyckas kapitalet vinna över hela det etablerade samhället. Man har fått hela samhällsapparaten över på sin sida och lyckats manipulera oss att anse kapitalets investeringar som rena välgörenheten.
Kapitalet förkunnar sin maktideologi på samma smidiga sätt som en gång det religiösa prästerskapet vanställde våra hjärnor.
Således gäller: i samhällen där kapitalets ägare sätter reglerna, vilket ju i stort sett är överallt, så värderas inte arbetskraften högre än en viss summa pengar. Samma värdering gäller självfallet för alla dom som säljer sin kropp och själ.
Åter igen: måste det inte se ut så här? Kan förhållandet köpare – säljare,vad beträffar människohandeln, se ut på ett annat sätt? Måste det inte finnas köpare – säljare i ett samhälle? Eller med andra ord: måste det inte finnas prostituerade? Jo så länge som vi har samhällen som bygger på förhållandet att kapitalet skall tillhöra privata människor, då kan omöjligen förhållandet köpare – säljare förändras. Av detta så ser vi att det är först när det strukturella förhållandet försvinner som också köpare – säljare får ett slut. Prostitutionen försvinner alltså först när strukturen förändras.
 
Prostitution är i grunden därför ett strukturellt problem, av den anledningen att det handlar om att sälja sig. Man säljer sig för att kunna överleva.
När samhällsstrukturen ser ut på det viset då är detta bevis på att vi lever i inhumana samhällen. Men detta faktum förstår inte dom som styr i våra samhällen. Och vi kanske inte förstår det heller? Att det ser ut som det gör betraktas istället av makthavarna som någonting helt naturligt. Och även vi betraktar det så, eller hur?
På arbetsmarknaden uppmanas ungdomar att sälja sig själva, i jakten på jobb, och man uppmanas att sälja sig dyrt. Notera dubbelmoralen angående arbetsgivare – arbetstagare som nämndes ovan.
Förhållandet köpare – säljare ses som det mest ideala för våra samhällen, sett utifrån våra makthavares ögon. Även om man inte vågar använda det språkbruket. Ja något annat förhållande skulle betraktas som fullständigt otänkbart.
I våra samhällen finns alltså inget alternativ. Du måste sälja dig för att överleva. Ja såvida du inte har turen att vinna på spekulation. Allting handlar ju om pengar.
 
HUR TÄNKER KÖPAREN?
 
Man kan fråga sig hur köparen tänker och agerar? Att köpa en människa betyder att ett maktförhållande har uppstått, eller hur? Köparen tar sig rätten att behandla den han köper, som en andrahands människa. Med allt vad det innebär. Och eftersom vi alla nu lever i dessa samhällen, så formas vi alla av denna orättvisa. Prostituerade/säljarna behandlas som lägre stående varelser. Se bara hur det fungerar i våra samhällen. Om denna fråga bör vi inte vara oense. Eller?
Köparna, alltså maktmänniskorna, äger dig i princip. Har du tänkt på att det fungerar så här? Förmodligen tänker du inte i dessa banor. Kanske du till och med själv är en man som köper en annan människas kropp och själ? När du köper ”varan”, den andra människan, så hävdar du sannolikt att du är ägare av varan. Tror du inte det?
Du fungerar alltså på samma sätt som maktens män när dom köper din arbetskraft. Även du har blivit en maktmänniska i och med ditt köp av en prostituerad. Du tänker och agerar på samma sätt som kapitalets makthavare tänker och agerar gentemot dig. Du är alltså inte ett dugg bättre som människa. Om du nu av någon anledning trodde det.
Här får vi åter igen bevisat att vi tänker och agerar så som strukturen ser ut. Vi är med andra ord inte humanare människor än kapitalets ägare.
Denna slutsats har vi dragit i tidigare artiklar och det är just detta faktum som är så ödesdigert för oss. Försvinner en människoköpare så dyker genast en annan upp. Slutsatsen av detta blir att människohandeln inte går att lösa inom dagens strukturella former. Problemet är olösligt i dagens samhällen. Och detta bekräftas ju mer än väl när vi studerar våra samhällen runt om i världen. Studerar vi dessutom vår historia så får vi ju ytterligare belägg för att människohandeln är olöslig i vår maktstruktur, som sträcker sig flera tusen år tillbaka i tiden. I praktiken råder samma maktförhållande idag som för tusentals år sedan.
Men förstår vi detta faktum? Nej, åter igen. Vi tror att så som vi lever våra liv idag, så skall vi fortsättningsvis leva. Alltså tror vi att vårt tänkande och agerande är det fullt normala och riktiga. Men här har vi fel och detta tänkande har gett oss och ger oss fruktansvärda tragedier. Detta tänkande ger oss, helt enkelt, eländiga liv.
 
VI ÄR FÖRBLINDADE!
 
Men hur kan samhället ha format sig på det här viset, att människor tvingas sälja sin egen kropp och själ för att kunna överleva? Är det inte ett fruktansvärt orättvist samhälle som vi lever i när människor blir tvungna att sälja sig? Nej vi tänker inte så. Vi accepterar att samhället ser ut som det gör beroende på att vi lever våra liv mitt i den här strukturen. Vi har blivit förblindade av alla inhumana mönster i strukturen. Vi är lika förblindade idag som en gång inkaindianerna var förblindade när dom offrade människor till gudarna. Och vi är fortfarande lika förblindade över strukturen när den övertygar oss om att kapitalet i samhället skall ägas privat, alltså i praktiken av ett fåtal stora ägare.
Vi accepterar strukturen som den är oavsett hur inhuman och ologiskt den fungerar. Att människor säljer sig betraktar vi med en axelryckning. ”Det är väl ingenting att bry sig om,” resonerar vi. ”Var och en får väl göra som den vill,” är vår åsikt. ”Att han äger kapital för miljarder har han säkert gjort sig förtjänt av,” enligt samma synsätt.
Får man ställa frågan: är det så här livet skall levas? Och frågan skall ju ställas till oss själva. Vad svarar vi? ”Har vi något annat val än att leva på det här sättet?” blir förmodligen det givna svaret. Nej vi har ju lärt oss att allting går ju ut på att tjäna pengar. Vi måste tjäna pengar för att överleva och vad har vi då för val? Finns inget annat val så säljer man sin kropp och själ, det är ju så det fungerar i våra samhällen. Och som sagt vi har blivit förblindade till att acceptera den här strukturella orättvisan.
 
PATRIARKATET
 
Har prostitution ett samband med att vi lever i en patriarkal struktur? Ja naturligtvis är det så.
För det första så är det bevisat att den patriarkala strukturen är en orättvis struktur, vilket ju medför att vårt tänkande och agerande ser ut som strukturen självt.
För det andra så är det likaså bevisat att den patriarkala strukturen behandlar kvinnan som en andrahands människa. Hon har inte samma värde som en man, för att uttrycka sig helt klart. Strukturen skapar därför synen att den prostituerade kvinnan är mindre värd i samhället. Och mindre värda personer behandlar man också därefter. En prostituerad är därför inte värd mer än råttan på sophögen.
På hennes marknad värderas hon som vilken vara som helst. Ett paket cigaretter, en dos heroin eller en flaska sprit. Hon inbringar en summa pengar till hennes ägare. Och så länge hon gör det får hon leva vidare. Så ser det ut.
Förstår vi inte att våra samhällen lider av fundamentala fel och brister när det ser ut så här hos oss? Nej vi förstår inte det.
 
Hur är då männen beskaffade som jagar prostituerade? Kan man anta att våra samhällen lider av allvarliga fel eftersom relationerna mellan man och kvinna tar sig sådana här uttryck? Eller anser vi att det är fullt normalt att mängder av män efterfrågar prostituerade?
Prostitution sägs ju vara världens äldsta yrke. Kan man av denna anledning göra antagandet att det är fullständigt naturligt att mängder av män flockas runt prostituerade? Eller är det vi män som det, så att säga, är något fel på?
Jo men vi har ju tidigare konstaterat att strukturen, som vi lever i, formar oss. Är strukturen inhuman och orättvis då formas vi människor till att bli inhumana och orättvisa. Egentligen helt logiskt, eller hur? Våra inhumana strukturer förstör naturliga och normala relationer mellan oss alla. Och i synnerhet förstörs relationen mellan man och kvinna. Våra inhumana samhällen har format oss så att vi inte kan umgås med varann på ett naturligt sätt. I mängder av samhällen åtskiljs flickor och pojkar redan som barn. Dom åtskiljs av sina samhällen på ett sådant sätt  att ett naturligt umgänge mellan könen blir omöjligt.
Kan man förvänta sig att våra sjuka samhällen kan få barnen att växa upp till harmoniska vuxna individer som kan umgås, mellan könen, på ett naturligt sätt? Nej det är en fullständig omöjlighet att mannen och kvinnan kan leva i en harmonisk relation när våra strukturer ser ut som dom gör.
Jag påstår därför att det är strukturen som vi lever i som är själva grunden för att prostitutionen förekommer och att männen flockas runt dom prostituerade. Strukturen förstör oss så till den grad att man och kvinna inte kan umgås med varann på ett naturligt sätt.
Helt klart så kan vi konstatera att ett strukturellt fel finns i samhället. Jag menar så här: kan inte samhället, alltså vi själva, ta ett sådant ansvar över oss allesamman så att vi kan leva värdiga liv och betraktas som likvärdiga alla andra, då har det gått fullständigt åt pipan med strukturen. Är vi överens om detta påstående?
Varför accepterar vi då att prostituerade lever mycket utsatta liv? Jo vi accepterar det för att den sammhälleliga synen gör skillnad på människa och människa. Dom prostituerade kvinnorna hamnar längst ner på den hierarkiska trappan.
Kan vi vara överens om att strukturen skapar prostitutionen? En orättvis struktur tvingar fram människor att prostituera sig. Eller har ni någon annan åsikt?
Alla så jagar vi kapitalet på marknaden. Detta jagande är nödvändigt för att överleva. Alltså tvingas människor in i prostitution för att dom skall kunna överleva.
Eftersom det nu ser ut så här i våra samhällen, så kan vi därav dra slutsatsen att förekomsten av prostitution tyder på att allvarliga strukturella fel finns. Prostitution är kanske den främsta indikatorn på att samhället är ett sjukt samhälle.
Men åter igen, den här slutsatsen kommer inte ”våra” maktmänniskor fram till. Dom menar istället att prostitution beror på en mängd omständigheter som inte alls är knutna till strukturen i samhället. Man menar bland annat att  människorna  är fria att fatta sina egna beslut här i livet. Det skall alltså vara en frihet att gå in i prostitution och det skall tydligen vara en frihet att köpa sig en prostituerad.
Just i denna fråga så kan det i och för sig skilja sig i bestämmelser från samhälle till samhälle. Detta känner vi till. Och vi känner också till att där förbud för det ena eller andra föreligger, så går ändå många män förbi dessa förbud i sin jakt efter prostituerade.
Tänkandet och agerandet från oss män är detsamma oavsett om förbud finns eller inte. Kan vi förstå att detta agerande finns att söka i strukturen?
Om vi nu glömmer behovet av pengar för att kunna överleva. Kan det finnas andra orsaker till prostitution? Jag ställde en fråga ovan där jag misstänker att relationen mellan man och kvinna inte fungerar som den ska i våra samhällen. Kan det finnas någon sanning i en sådan fundering? Jo men tänk efter. Vi lever våra liv i patriarkala strukturer och vad detta innebär det vet vi. Eller vet vi inte det? Nej många av oss varken håller med eller känner till detta faktum.
Som jag har skrivit om i tidigare artiklar så innebär den här strukturen att allting i våra samhällen måste ifrågasättas. Bokstavligen talat, precis allting.
Familje; boende; marknads; arbets; ägandestrukturer. Allting måste ifrågasättas eftersom vi lever i bevisligen orättvisa samhällen. Alla dessa strukturella former slår tillbaka mot oss. Så även i relationen mellan könen.
Kan vi förstå att relationen mellan könen skadas, beroende på att vi lever i inhumana strukturella former? Kan vi förstå att dessa inhumana strukturella former är orsaken till prostitutionen? Alltså förutom jakten efter pengar, som ju beror på det orättvisa ägandet av kapitalet, så finns orsaken till prostitutionen också att söka i övriga inhumana strukturella former i vårt sätt att leva.
Egentligen är det ju ganska självklart att relationen skadas mellan könen när samhället ser ut som det gör. Eller hur? Det kanske vore enklare att ställa den här frågan: hur skall vi kunna leva harmoniska liv med varann när samhället ser ut som det gör? Vi har kanske lättare att ta till oss den här frågeställningen.
När skall det gå upp för oss att så som livet nu levs i våra samhällen så kan inte livet levas mer? Så som du och jag tänker och agerar så kan det inte fortsätta. Går det att överhuvud taget ta till sig denna slutsats? Ja när skall ödesfrågan ställas av oss?
I och för sig så har denna ödesfråga redan ställts, när det gäller klimatfrågan. Men även när det gäller klimatfrågan, så ser vi det inte som ett strukturellt problem. Och därmed så kan heller inte denna fråga lösas.
Det är först när dom stora frågorna definieras som strukturella problem som en lösning kan nås. Och frågan som jag ställde ovan upprepar jag igen: när skall ödesfrågorna ställas av oss? Har du svaret på denna fråga?
 
SAMMANFATTNING
 
Jag upprepar vad vi kom fram till ovan.
När man lever i samhällen där kapitalet ägs av privata människor då tvingas majoriteten av samhällenas invånare att sälja sig, för att kunna överleva. Naturligtvis handlar det om att man säljer sin arbetskraft, i första hand. Det är ju så det bevisligen ser ut. Vi har inget alternativ i och med att kapitalet är privatägt. På sätt och vis så kan man därför säga att vi alla prostituerar oss, för att kunna överleva. Självfallet kan det vara svårt att jämföra säljandet av arbetskraften med säljandet av kroppen och själen, men principiellt sett så måste vi alla sälja oss.
Varför betraktar vi då säljandet av kropp och själ som mindre värt än säljandet av arbetskraften? Eller rättare sagt: varför betraktar vi dom så kallade prostituerade som sämre människor? Att sälja sin kropp och själ bryter ner människan på ett helt annat sätt än att sälja sin arbetskraft. Varför måste vi dessutom betrakta dom prostituerade som mindre värda?
Svaret blir ju att när vi lever våra liv i inhumana strukturer så har vi lärt oss att människor som befinner sig längst ner på ”stegen” dom har inget värde. Ju mer kapital du kan ”hosta” upp ju mer är du värd. Så enkelt är det. Om du är en människa som måste tigga dig fram eller hora dig fram, så har du noll värde. Så djävligt betraktar vi varann i våra sjuka samhällen.
 
Barn våldtas. Barn exponeras på nätet som om dom vore råttor i rännstenen. Hur har vi vuxna blivit som fungerar på det här viset? Vårt tänkande har format oss till djävulen själv.
Jag ställer frågan igen: är det så här livet skall se ut? Om inte, hur kan det i så fall ha blivit så här illa ställt med oss? Svaret känner vi till. Men hur länge skall denna djävulska människosyn fortsätta? Jo den kommer att fortsätta så länge som strukturen ser ut som den gör och den kommer dessutom att försämras allt eftersom tiden går.
Vad tror du det beror på att våra samhällen förråas alltmer och att dom som alltid råkar mest illa ut är våra barn? Vad tror du att allt detta beror på? Och tycker du det är värt att försöka finna svaret på frågan? Eller ska vi skita i det? Skall vi bara se på när ännu fler barn hamnar i klorna på odjuren? Hur skall vi agera?
”Fler poliser så att vi kan spåra upp dom djävlarna.”
Javisst det behövs säkert fler poliser, men löser vi problemet med fler poliser? Är det ingen av oss som börjar ana att orsaken till all denna människoförnedring finns att söka i själva samhällsstrukturen? I själva byggandet av samhället. Att vi har byggt våra samhällen utifrån allvarliga fel. Finns det ingen som tänker i dessa banor? Eller är vi av den åsikten att det slumpvis bara växer upp personer som sedan utvecklas till rena monster som våldför sig mot sina medmänniskor? Är vi av den åsikten att det bara är så och att det alltid kommer att finnas dom som utvecklas till monster?
Är det en omöjlighet för oss att acceptera att det är på grund av vårt eget tänkande och agerande som våra barn far illa och att detta vårt tänkande har sin grundorsak i strukturen som vi lever i?

——————————————————————————————————–

Jordens resurser? Det är förunderligt att ingen av dom så kallade experterna kom fram till frågeställningen om samhällsstrukturens roll i problematiken. Ägandets roll i våra samhällen ifrågasätts överhuvud taget aldrig. Är den så kallade expertisen helt omedveten om grundorsaken till att jordens resurser sinar? Ja någon annan förklaring kan jag inte se.
Hur gör man för att förmå den så kallade expertisen att inse var grundproblematiken till problemen finns att sökas? Hjälp mig att finna svaret på den här frågan?
 
Det hjälper inte att ”våra” politiska ledare kommer fram till den riktiga slutsatsen: att jordens resurser sinar. Varför hjälper inte det? Av den enkla orsaken att det är inte den politiska makten som sitter på den verkliga makten i våra samhällen. Den verkliga makten sitter dom på som förfogar över kapitalet i våra samhällen. Men det visste vi väl redan? Eller finns det dom som har andra åsikter i frågan?
Vad hjälper det att politiker beslutar om att exempelvis fiskekvoterna inte får överstiga en viss nivå? Fiskeflottorna bryr väl sig inte om sådana beslut. Dom fångar ju fisk för att tjäna pengar. Det är ju pengar allting handlar om här i världen. Och varför är det då så? Jag vet inte hur många gånger som den här frågan är besvarad och den måste tydligen besvaras hur många gånger som helst. Och även politiker vet naturligtvis att det är pengarna som styr världen. Politiker är också mycket väl medvetna om att deras beslut inte kommer att efterlevas, när dom börjar formulera restriktioner mot kapitalet. Här ser vi tydligt vilka som har den verkliga makten i våra samhällen. Även detta faktum borde ”våra” politiker vara väl medvetna om. Eller har jag fel här? Ja kanske har jag fel och det baserar jag på följande: antingen tror politiker att det är den politiska makten som kan …..
 
Vad politiker däremot är totalt omedvetna om det är att orsaken till att jordens resurser sinar beror på det privata ägandet av kapitalet. Eller har jag fel här också? Politiker kanske är medvetna om att problemet beror på det privata ägandet av kapitalet. Men dom vet på förhand att det är dömt att misslyckas om dom skulle peka ut det här strukturförhållandet som den avgörande orsaken. Skulle dom göra det så skulle dom kastas ut omedelbart av sina partier. jag åsyftar här partier som kan påverka den politiska makten.
Av dessa fakta så lär vi oss följande: det går inte att förhindra att jordens resurser sinar om dom strukturella förhållandena inte förändras.

—————————————————————————————

 Frågan om när och hur patriarkatet kommer att falla sönder är fascinerande. Att det kommer att falla sönder det står utom all tvekan. Frågan är bara när och hur det kommer att ske? Och var kommer denna process att startas?
På sitt sätt kan man nog påstå att processen ändock har startats här i västvärlden. Man kan ju se här att lagstiftning och individens rättigheter skall behandlas lika, oavsett kön, har hunnit längst här i västvärlden. Man kan säga att vi på papperet har lika värde. Hur det fungerar i praktiken, ute i samhället, det är en annan sak.
Religionen, detta patriarkatets fördummande institution, börjar nu sakta överges av människorna och denna process verkar också ha kommit längst här i väst. Likaså har kvinnans krav på jämlikhet kommit längst här.
Av bland annat dessa anledningar kan vi därför påstå att processen att bryta ner patriarkatet har startats här i väst.

—————————————————————————————————-

VARFÖR BLEV DET SOM DET BLEV?
 
 
Det är viktigt att kunna förstå historien på rätt sätt. Det som har hänt det har hänt. Och det som har skett det har skett. Det betvivlar vi inte. Men det som är betydelsefullt att veta det är varför det blev som det blev. Vad var orsaken? Det är svaret på den frågan som är av betydelse för oss. Hänger ni med?
 
Varför koloniserade spanjorerna Latinamerika?
Varför byggdes pyramiderna i Egypten?
Varför höll sig antikens Grekland med en mängd slavar?
Varför offrade inkaindianerna människor till sina gudar?
Varför försökte Nazityskland utrota judarna?
Varför har kvinnor inte rösträtt i dagens Saudiarabien?
Varför har kvinnor lägre lön än män?
Varför förekommer våldsamma etniska konflikter i Afrika?
Varför begås det övergrepp mot barn och kvinnor runt om i världen?
Varför är det social orättvisa i våra samhällen?
 
Man kan formulera hur många frågor som helst. Vi vet att allt detta har hänt och händer. Men varför har det hänt och varför händer det? Det är svaret på den frågan som vi kan lära oss någonting av.
Om vi tar den näst sista frågeställningen: varför begås det övergrepp mot barn och kvinnor runt om i världen? Ja varför gör det det?
Till att börja med. Om vi betänker att barn och kvinnor världen över inte alls deltar i samhällsfrågorna så som männen gör. Jag menar barn och kvinnor har ju inte det inflytande på samhällsfrågorna som männen har. Eller för att tala klarspråk: kvinnan nekas ju rätten till inflytande. Hon blir en andra klassens medborgare, så som vi har beskrivit tidigare. Barn och kvinnor blir ju på så vis inte medansvariga till allt elände som samhällsstrukturen ställer till med. Borde därför inte barn och kvinnor förskonas från allt våld som händer och sker? Jo vid första anblicken så kan man ju tycka det. Men det fungerar ju istället tvärt om. Dom som far mest illa är just barn och kvinnor.
Man kan säga så här: ju mer våld och oroligheter som förekommer i ett land/samhälle ju mer förtrycks kvinnorna. Hur kommer man fram till denna som synes ologiska slutsats? Jo vi har ju tidigare konstaterat att kvinnor, världen över, har varit och är andra klassens medborgare. Kvinnor har alltså lägre status än männen, världen över. Ingen nyhet, eller hur? Det ingår, så att säga, i samhällsstrukturen att mannen bestämmer över kvinnan. Och i och med att detta förhållande nu råder så innebär det att mannen intar maktens roll. Medvetet eller omedvetet.
När därför konflikter uppstår i den inhumana strukturen, vilket det ju dagligen gör, så löser den patriarkala strukturen problemen med maktspråk. Är konflikterna av det våldsammare slaget så löser man det med våld. Så har det fungerat förr och så fungerar det idag.
Denna sjuka struktur tar ingen som helst hänsyn till dom utsatta människorna utan det vanliga mönstret upprepar sig. Nämligen att barn och kvinnor blir offer i det patriarkala samhället.
Andra klassens medborgare tar man inte hänsyn till. Andra klassens medborgare slår man ner med våld. Är detta ett tillfredsställande svar på frågan?
 
Vi kan ta en annan fråga som vi ställde. Varför försökte Hitlers Nazityskland utrota judarna?
Nazisterna ansåg att judarna fungerade som en varböld i samhället. Judarna var en av orsakerna till att det tyska samhället hade stora problem att återhämta sig efter det första världskriget. Det var nazisternas version. Judarna ansågs också vara lägre stående människor som man inte fick blanda sig med.
Just denna rasistiska ståndpunkt är vanlig såväl idag som igår. Också den ingår i den patriarkala strukturen. Eller rättare sagt den är en följd av den patriarkala strukturen.
Judarna måste alltså utplånas. Dom förföljdes och diskriminerades av denna anledning. Alltså för att dom ansågs vara lägre stående människor. På samma sätt som många etniska minoriteter förföljs än idag.
Denna historiska bild känner vi till. Men den är bara en del av sanningen. Svaret på frågan är bara till en del besvarad.
 
Alla våra frågor som vi ställde ovan finns det gemensamma svar till. Det finns alltså ett samband mellan inkaindianernas människooffer och inställningen att kvinnor är andra klassens medborgare.
Jo svaret finner vi i den patriarkala strukturen. Det hierarkiska patriarkatet har genom årtusenden mejslat fram en inhuman syn på människan. Att vissa människor skulle vara mer värda än andra. Maktens män har därför tagit sig rätten att ikläda sig förtryckarens roll. Maktens män är guden personifierad.
Detta förhållningssätt som har präglat människans samhällen i tusentals år, sätter naturligtvis sina spår. Det sätter sig i tänkandet. Eller hur?
Strukturen är uppbyggd utifrån dessa givna regler. Det är därför jag menar att vi betraktar det som lika normalt att vakna upp efter nattens sömn som att inte reflektera över att vi lever i ett sjukt samhälle. Vi betraktar vår struktur som normal eftersom den har inpräntats i vårt tänkande sedan tusentals år tillbaka i tiden.
 
VARFÖR BLIR DET LAGLÖSHET?
 
Nu till en annan sak som jag funderar över. Man säger så här: om vi avskaffar ordningsmakten, alltså polisen, då skulle fullständigt kaos uppstå. Folk skulle ta lagen i egna händer och våldet skulle inte visa några gränser. Full laglöshet skulle råda.
Jag tror på den här beskrivningen. Faktum är ju att vi kan se runt om i många samhällen, på vår jord, att detta kaos verkligen råder. Laglöshet och våld finns ju, mer eller mindre, överallt. Varför blir det så? Varför blir det kaos när ordningsmakten förlorar kontrollen över samhället? Borde inte människorna i sina samhällen förstå vad som är rätt och fel utan en ordningsmakt och agera därefter? Kaoset tyder ju på att människorna i dessa våldsamma samhällen har utvecklat ett ohämmat patriarkalt tänkande. Dessa laglösa och våldsamma samhällen visar det totala föraktet för människan, i synnerhet kvinnan. Man ser att människorna, särskilt männen, agerar synnerligen destruktivt när kaos börjar råda i strukturen. Våldet breder ut sig och det är männen som sköter om den saken. Som dom för övrigt har gjort så länge vi kan minnas.
När sådana här lägen uppstår så ropar samhället efter mera poliser och en starkare ordningsmakt. Det hör vi ju dagligen. Man kan säga att människorna i samhället inte själva är kapabla att bringa ordning i kaoset.
På samma sätt som det råder kaos i samhället så råder också kaos i människans sätt att tänka. Allt går hand i hand. Människan tänker och agerar så som samhället fungerar. Svårare än så är det inte.
Det innebär att våra patriarkala samhällen, alltså vi själva, tänker utifrån patriarkala värderingar. När så ordningsmakten i samhället börjar förlora kontrollen så leder det till att människorna, i synnerhet männen, agerar utifrån patriarkala värderingar. Dessa värderingar förstärks och får sitt utlopp i allehanda våldsamheter.
Att det blir som det blir beror således på att våra samhällen är uppbyggda på felaktiga grunder. Och detta faktum bevisas ju när vi ser hur våra samhällen ser ut idag. Av dessa fakta får vi fram att ju starkare ordningsmakt som finns i samhället så bevisas det därigenom att strukturen är än inhumanare.
Har jag uttryckt mig nog klart i frågan?
 
Angående utlopp i allehanda våldsamheter. Det får mig att tänka på så kallade huliganer. Dessa består ju uteslutande av män, kan vi väl säga. Dom bildar gäng, i många fall stora gäng, vars gemensamma ambition är att med våld slå ned på andra gäng eller ännu värre, slå ned på etniska minoriteter.
Det ingår också i ambitionen att slå ned på ordningsmakten när denna försöker att återupprätta ordningen. Våld, förstörelse och kaos kännetecknar gängens metoder. Dessa gäng visar oss med all tydlighet vad som händer när ordningsmakten tappar kontrollen över situationen.
Det patriarkala tänkandet driver fram det nakna våldet där människoföraktet segrar. Det är detta beteende vi ser i storstädernas bakgator och gränder om kvällar och nätter. Här slåss kriminella gäng mot varandra och mot oskyldiga. Det är det maktgalna tänkandet som råder. Makten över illegala marknader. Här vill jag också inflika att gränszonen mellan illegala och legala marknader är hårfin, oftast är dessa marknader intimt sammanflätade.
Den patriarkala strukturen formar dessa unga män till våldets redskap i vårt sjuka samhälle. Denna galna mobb ser vi också härja runt i alla samhällen där ordningsmakten börjar förlora kontrollen. Se på Afrika och dom inbördesstrider som förekommer över så gott som hela kontinenten. Unga män med vapen i hand skyr inga som helst medel mot försvarslösa människor. Människor dödas som flugor.
Se på dom samhällen där den så kallade undre världen styr och ställer. Denna maffia har blivit en maktfaktor som det så kallade etablerade samhället inte kan värja sig mot. Maffian har här blivit en del av strukturen. Och den som går emot deras ekonomiska intressesfär dödas skoningslöst.
Jag upprepar: det är den patriarkala strukturen som har format dessa män till fruktansvärda mördarmaskiner.
 
När jag läser hur så kallade experter på samhällsfrågor tar sig an olika problem som har funnits och  finns i våra samhällen, så slås jag av följande: experterna verkar inte förstå att strukturen som vi lever i är en orättvis struktur. Vad drar man för slutsatser av ett sådant konstaterande? Ja antingen förordar dom så kallade experterna att samhället så som det ser ut idag, skall fortsätta att se ut så med måhända smärre justeringar. Eller så ser dom inte något alternativ till dagens struktur.
Experter kan därför omöjligen komma fram till hur våra samhällen skall kunna fungera på bästa sätt i och med att dom inte ser den strukturella orättvisan. Och skulle dom se den så kommer maktmänniskorna inte att acceptera deras åsikter. Vi har ju lärt oss att vi tänker och agerar så som strukturen har lärt oss att tänka och agera. Alltså kan vi inte tänka och agera på ett rättvist sätt i och med att vi lever i orättvisa samhällen. Kan vi förstå att vi tänker och agerar så?
När således våra politiska ledare bestämmer att det måste skjutas till skattepengar för att inte finansmarknaden skall kolapsa fullständigt, vid en finanskris, då agerar våra politiker utifrån övertygelsen att strukturen som vi alla lever i är den struktur som är den rätta och normala. Det ingår inte i våra maktmänniskors föreställningsvärld att finanskriser är ett resultat av strukturell orättvisa. Dom är övertygade om att så som strukturen ser ut idag så skall också strukturen se ut i morgon. Dom kan omöjligen komma fram till slutsatsen att vi lever i strukturell orättvisa. Det ingår inte i deras tankevärld att förutsättningen för att människorna i samhället skall kunna leva tillsammans på ett rättvist sätt så krävs det en total förändring av strukturen. Istället så tar dom sig an problemen som att våra samhällen består av goda respektive dåliga människor. Dom dåliga människorna skall tillintetgöras. Nej det var ett för starkt ord. Dom dåliga människorna – vissa finansspekulanter- får en symbolisk summa i böter. När detta är klart så kommer harmoni att råda i samhället.
Varför kommer aldrig ”våra” politiska ledare fram till dom rätta svaren angående finanskriser; ekonomisk brottslighet; maffia organisationer; sociala våldsamheter? Svaret på den här frågan är att ”våra” ledare inte kan föreställa sig att det är strukturen som är orsaken till problemen utan dom menar att orsaken istället finns att söka bland, kan vi kalla det, onda människor. Men nu är det ju så att så kallade onda människor är ett resultat av strukturen som dom lever i.
Vi måste lära oss att tänka att det samhälle som vi lever i kan fungera på ett helt annat sätt än vad som nu är fallet.
 
Man kan också se det så här: om total jämlikhet och rättvisa skulle råda i våra samhällen så  skulle inte ordningsmakten få någon funktion, lite drastiskt uttryckt. Antag att vi lever i ett sådant samhälle. Samhället är logiskt och därigenom humant. Inga grundläggande motsättningar finns. Människorna lever i harmoni med varandra.
Tänk er om det fanns en ordningsmakt i ett sådant samhälle. Vad skulle den göra? Ja vad skulle det finnas för uppgifter till den? I ett sådant samhälle är ordningsmakten överflödig. Ja i varje fall näst intill. Den märks inte. Människorna lever i harmoni och någon maktutövning som håller ordning i samhället blir i det närmaste överflödig.
Men för att detta drömsamhälle skall bli möjligt så krävs en helt annan struktur. Man kan alltså inte tro att dagens struktur kan åstadkomma ett sådant samhälle. Nej sådana tankar är helt otänkbara. Eller vad tror ni?
I dagens samhälle ropar vi efter fler poliser. Just detta är ju bevis för att samhället är inhumant. Samhället är orättvist. Detta orättvisa samhälle behöver poliser och ordningsmakt för att inte gå över styr fullständigt. Patriarkatet har här gillrat sin egen fälla. Det går alltså inte att låta människorna i samhället ta ansvar över sina liv. Man kan säga att det är en matematisk omöjlighet.
Jag menar så här, för att ta ett exempel: tänk er ett samhälle där det finns ett fåtal människor som sitter på ett gigantiskt kapital medan majoriteten får nöja sig med en bråkdel av vad dessa girigbukar förfogar över.
Kan ett sådant samhälle finnas? Jo just det, sådana samhällen finns mitt ibland oss. Vi lever ju själva i dessa samhällen. Därför blir det en praktisk omöjlighet att människorna i våra samhällen skulle kunna ta ansvar över varandras liv. Varför skall socialt lägre stående människor acceptera ett liv i nöd när andra i samhället lever sina liv i överflöd? En orimlighet i ett  samhälle, eller hur? Patriarkatet blir tvunget att skapa en maktapparat som håller någorlunda ordning. Just detta bevisar att vårt tänkande, i våra sjuka samhällen, lider av allvarliga defekter. Vi tänker i patriarkala banor utan att vara medvetna om det. Och detta patriarkala tänkande förstärks hos grupper av män som agerar ”vid sidan om”. Allt ifrån väpnade ligister; kriminella gäng; rasistiska organisationer till den ekonomiska eliten som jag benämner maktens män. Männen som avgör hur kapitalet skall flöda i våra samhällen.
 
NORMALT OCH ONORMALT
 
Nu över till någonting annat. Vi kanske tycker det är normalt att människorna i världens så kallade i-länder lever i högre välstånd än människorna i världens u-länder. Så ser ju världen ut. Men kan man anse det som normalt att det ser ut så? Vad svarar vi på en sådan fråga? Jag skulle tro att många av oss anser att detta förhållande skall anses vara normalt.
På samma sätt anser säkert många av oss att det är helt normalt och riktigt att det finns stora sociala skillnader mellan oss som lever inom ett och samma samhälle.
Vi betraktar uppdelningen av vår planet i stater, som normalt och riktigt. Vi har lärt oss att anse det som logiskt att det har byggts gränser för att särskilja människor. Fruktansvärda tragedier har utspelats och utspelar sig dagligen på grund av att samhällen sätter upp gränser gentemot andra samhällen. Men vi har lärt oss acceptera detta strukturella förhållande och anser det som normalt.
Det har krigats och krigas sedan tusentals år tillbaka i tiden. Är det normalt att det skall fungera på det viset? Man kan ju tycka att detta är helt normalt eftersom det har krigats under så lång tid. Och åter igen så skulle säkert många av oss anse krigande som fullt normalt.
Att människan har krigat i tusentals år och fortsätter att kriga än idag beror naturligtvis på någonting.
Att det har funnits och fortfarande finns stora sociala skillnader mellan människor som lever inom ett och samma samhälle beror även det på någonting.
Det är inte slumpen som åstadkommer dessa orättvisor. Det är våra egna tankar och handlingar som ställer till allt elände. Och vi verkar inte ha lärt oss av historiens alla hemskheter. Dom fortsätter som om ingenting har hänt.
Kanske skall det fungera så här i våra samhällen? Kanske är det fel att ifrågasätta all orättvisa? Är det fel att påstå att det finns ett orsakssamband till all strukturell orättvisa?
Ja ni vet ju mina svar sedan tidigare.
 
Krig och religion kan ta varandra i hand, vilket ju historien bevisar och som bevisas än idag. Vi kan ta typexemplet Mellersta Östern. Skall vi försöka besvara denna komplicerade fråga om vad som kan betraktas som normalt respektive onormalt? Konflikten mellan Israel och arabstaterna. Varför har denna konflikt blivit så, som det synes, olösbar?
Fakta: två främmande religioner existerar sida vid sida; krig har utspelats och utspelas mellan Israel och de angränsande arabstaterna; ockuperade områden har inte fått sin lösning; araber bosatta i Israel lever som andrahands medborgare.
Hur går man tillväga för att börja nysta upp den här härvan? Vad är normalt och vad är onormalt?
Jo till att börja med så har vi ju tidigare konstaterat att religioner är någonting destruktivt för människan. I denna del av världen härskar två extrema religioner som inte kan försonas. Vi ser här, med avseende på det religiösa, vilken enorm skada som detta dårskap tillfogar människorna. Vilken lättnad skulle det inte vara om vi kunde lyfta av det religiösa locket. Vilken befrielse för människorna det skulle bli om det religiösa oket kunde upphöra.
Okey vi går vidare med fakta angående den här konflikten. Stater/länder har vi redogjort för tidigare. Och vad kom vi fram till? Jo staters tillblivelse har sitt ursprung i det hierarkiska patriarkatet och därmed så bygger denna strukturella grundpelare på orättvisa och inhumana grunder.
Alltså existerar här extremt religiösa stater sida vid sida, där det är förenat med livsfara att överskrida gränserna. Kan sådana enorma spänningar mellan stater leda till annat än våldsamma konflikter? När dessutom områden är ockuperade så blir en lösning svårfunnen.
Vad vi också kan konstatera det är ju att i patriarkala samhällen med ett starkt religiöst inslag så blir det patriarkala förtrycket än grövre. Detta känner vi väl till?
Man kan säga att förutsättningen för religiösa samhällen det är att dom är patriarkala. På samma sätt kan vi säga att förutsättningen för krig och våldsamheter det är likaledes att dom är patriarkala.
Här, i denna region, kan vi tydligt se vilken förödelse det religiösa dårskapet åsamkar människorna. Krig och religion går hand i hand, så även här. Vi kan också säga så här: krig, religion och stater går hand i hand. Alla dessa tre abnormiteter är starka strukturella inslag i fanatiska patriarkala samhällen. Och vi finner dessa fanatiska strukturer i den här regionen. Inte undra på att det ser ut som det gör.
 
Barn och ungdomar som växer upp i den här regionen får lära sig att de värsta fiender och förbrytare som finns, dom finns på andra sidan gränsen. Att uppfostras till att hata människor på andra sidan gränsen blir här en realitet. Skall vi kalla ett sådant beteende för normalt eller onormalt? Naturligtvis är det ju både onormalt och inhumant.
Tänk er själva om vi skulle fostra våra barn i en anda att lära dom hata sina grannar på andra sidan gränsen. Detta förhållningssätt leder naturligtvis till oöverstigliga hinder som får katastrofala följder. Precis vad som utspelas i den här regionen.
Här ser vi med tydlighet vilket fullständigt kaos som har utvecklats tack vare det sjuka historiska arvet. Tänk vilken frihet det skulle innebära om människorna en morgon finge vakna upp och veta att alla gränser var rivna och allt religiöst svammel hade upphört. Att alla behandlades lika oberoende av det etniska ursprunget. Detta skulle vara det normala sättet att leva.
Har vi glömt någonting angående den här konflikten? Ja vi har inte nämnt något om kapitalet. Precis som i alla andra samhällen så är strukturen även här uppbyggd utifrån idén om att privata aktörer avgör hur kapitalet skall flöda i samhället. Det betyder att det privatägda kapitalets enda prioritering ligger i att det skall förränta sig. Allt annat kommer i andra hand. Så fungerar det naturligtvis även i den här regionen.
Vi kan alltså konstatera att även om det går att finna en politisk lösning på konflikten i den här regionen så går det absolut inte att finna en strukturell rättvisa för människorna. I den här regionen som i alla andra samhällen kan omöjligen strukturell rättvisa råda när kapitalet ligger i händerna på ett fåtal stora ägare.
 
Lite mer funderingar över vad som kan betraktas som normalt respektive onormalt. Låt oss återkomma till kärnfrågan – till grundproblemet. Är det logiskt och normalt att kvinnan är underställd mannen? Nej, säger vi allihop. Eller gör vi inte det? Hur som helst så är det inte vad vi säger som har någon avgörande betydelse utan det är vad vi gör som räknas. Och då råder ju ingen som helst tveksamhet. I det praktiska livet är kvinnan underställd mannen.
Men är detta normalt och logiskt? Är detta det normala förhållandet mellan könen? Nej det har vi redogjort för så många gånger, så här finns ingen tvekan. Det är högst onormalt att förhållandet mellan könen är som det är. Det är synnerligen ologiskt att det ena könet dominerar över det andra.
Som vi har sagt tidigare, det är just här som kärnfrågan ställs på sin spets. Allt logiskt respektive ologiskt i mänskliga förhållanden världen över leder, i grund och botten, tillbaks till denna grundläggande fråga. Är förhållandet mellan könen logiskt eller ologiskt? Svaret är ju att förhållandet mellan könen har sedan tusentals år tillbaka i tiden fungerat på ett ologiskt sätt. Och så fungerar det än idag. Detta onormala och inhumana förhållande gör att underliggande problem också fungerar ologiskt. Vilket betyder att konflikter mellan samhällen som inom samhällen inte kan lösas så länge som grundproblemet förblir olöst.
Med andra ord, Mellersta Östern konflikten kommer att vara olöst så länge som ologiska förhållanden i mänskliga relationer fortgår. På samma sätt som samhälleliga konflikter hos oss kommer att förbli olösta så länge som den patriarkala strukturen lever vidare.
Den patriarkala historien har lärt oss att vi skall se på varandra med fientliga ögon. Vi tillhör en grupp människor. Denna grupp tänker som vi; lever som vi; beter sig som vi; ser ut som vi; talar som vi. Vi identifierar oss med denna grupp och känner oss hemma med den.
Möter vi en annan grupp som avviker på någon eller några punkter så intar vi en kritiskt negativ hållning till den främmande gruppen. Det är så som historien har lärt oss att betrakta främmande människor. Vår historia, eller rättare sagt det hierarkiska patriarkatets historia, har lärt oss att vår grupps intressen är viktigare än den främmande gruppens intressen. Det blir alltså nödvändigt att försöka dominera över den främmande gruppen. Den främmande gruppens människor blir på så vis mindre värda än vår egen grupp.
Så ser det historiska arvet ut. Och detta arv leder oundvikligen till konflikter med mänskliga tragedier som följd. Därför bygger det historiska arvet på orättvisa.
Som i allt annat så bottnar det hela i det grundläggande problemet.
 
LAGAR
 
Lite mer funderingar om det som vi kom fram till ovan. Jag menar så här: ett logiskt tänkande, ett jämlikt och humant tänkande behöver inte lagar och förordningar av det slag som finns idag. Det logiska tänkandet utgår ifrån vad som är bra för alla människor. Det logiska tänkandet kan inte ta till sig ett ekonomiskt tänkande som enbart utgår ifrån den snäva vinningens gränser. När det logiska tänkandet börjar få fäste i strukturen så innebär det att det ologiska tänkandet kommer att tyna bort.
Idén att lagar och förordningar är en del av vår nuvarande samhällsstruktur betvivlar vi inte. Men vad säger vi om påståendet att lagar och förordningar skulle bli överflödiga i ett jämlikt och humant samhälle? Låt oss utveckla den här tankegången.
Vi blickar tillbaka i historien, så som vi alltid skall göra när vi undersöker vår nuvarande samhällsstruktur.
Klassamhället var mycket tydligt förr i tiden hos oss i den så kallade västvärlden. Den vanliga människan hade inga rättigheter, enbart skyldigheter. Och detta var naturligtvis inskrivet i lagar och bestämmelser. Man kan därför säga att lagar och förordningar bokstavligt talat skrevs av maktens män. Maktens män dikterade villkoren för vad som skulle gälla i samhället. Den vanliga människan fick snällt foga sig i de regler som makten satte på pränt. Därmed lagstadgades att maktens män stod över folket.
Lagar och förordningar skrevs självklart på det viset att folket hade skyldigheter gentemot maktens män. Lagar blev ett redskap för maktens män att behålla sin makt och helst utvidga den. Lagar tillkom för att befästa makten för den härskande klassen. Lagar skrevs således inte för att göra livsvillkoren mera jämlika/rättvisa för människorna. Nej det är en helt orimlig tanke. Att människorna skulle vara lika inför lagen vore en helt befängd tanke. En sådan tanke innebär ju att man ifrågasätter det klassamhälle som historien har präglat fram. Nej ett tänkande att alla människor skulle vara jämlika var en fullständigt orimlig tankegång. Varför skall man annars ha en samhällsstruktur som delar in människorna i skilda klasstillhörigheter? Dom människor som befinner sig på botten av strukturen skall naturligtvis tillbringa sina liv där. Och dom människor som befinner sig i toppen på strukturen skall lika självklart leva sina liv där. För att detta separerande av människor skall råda så krävs en hel del ”redskap” för att få detta ojämlika förhållande att fungera. Ett av redskapen är ju, som vi nu tar upp, lagar och förordningar. Dom uppstod ur ett behov från den härskande klassen att dominera över folken.
Den samhällsstruktur som rådde förr i tiden lagstadgade naturligtvis att strukturen skulle vara intakt och oföränderlig. En struktur där villkoren dikteras uppifrån kan ju omöjligen ifrågasättas av den klass som sätter lagar och förordningar på pränt. Det är ju samma sak som att erkänna det orättvisa i strukturen. Det är ju i den härskande klassens intressen att strukturen inte förändras, därför lagstadgas strukturen. Är vi överens om att det är på det viset?
Nåväl, skulle då dagens lagar och förordningar ha tillkommit utifrån andra kriterier än vad som skedde förr? Och om så vore fallet, alltså att dagens lagar skulle ha tillkommit utifrån andra kriterier än dåtidens lagar, när i så fall skedde denna förändring?
 
Vår samhällsstruktur bygger på gårdagens struktur. Vi ärver, så att säga, in det gamla i det nya. Och det gäller ju allting. Vilket inte bör vara någon nyhet vid det här laget, eller hur? Allting ärver vi in i vår nuvarande struktur. Således även lagar och förordningar. Lagar är ju, för att tjata lite, en del av strukturen såväl förr som nu. Det är strukturen nerskriven på papper. Strukturen är lagstadgad på papper. Att gå förbi lagar och förordningar, hur orättvisa dom än är, blir således lika med att gå förbi strukturen. Det vill säga då ställer man sig utanför lagen. Och ställer man sig utanför lagen då är man en lagbrytare. Ganska så självklart, eller hur?
Det är väl inget att bråka om kanske någon säger. Hur skulle det se ut om inte lagar och förordningar skulle följas? Då skulle ju rena anarkin råda, säger någon annan.
Men det är just den här frågeställningen som är ”huvudet på spiken”. Vi har beskrivit det här scenariot ovan och det tål att beskrivas igen.
Anarki och upplopp skulle säkert bli följden om inte maktens kontrollapparat fungerar som den är tänkt. Det får vi ju bevisat dagligen runt om i världen. Våld och besinningslöst hat mellan olika grupper av människor frodas som aldrig förr. Våldtäckter och övergrepp på kvinnor och barn tillhör det vardagliga livet i våra samhällen. Man skulle kunna tro att männen har blivit besatta av djävulen själv. Och detta beteende får oftast härja helt fritt när lagar har förlorat all respekt.
När kontrollapparaten har slutat att fungera då är det fritt fram för många män att begå övergrepp. Vad kommer sig detta beteende av? Jo naturligtvis så kommer det fram ur själva tänkandet. Tänkandet hos oss människor är, som jag hela tiden upprepar, format av den struktur som vi lever under. Vi tänker så som strukturen fungerar. Efter tänkandet agerar vi och då blir det precis så som strukturen ser ut.
Eftersom vi har konstaterat att samhällsstrukturen är ologisk och därmed inhuman så överförs denna ”sjuka” till människorna i samhället. Eller rättare sagt, vi är ju en del av strukturen och det medför att vårt tänkande fungerar ologiskt.
När kontrollapparaten upphör att fungera då är det fritt fram för våldsverkare och övriga patriarkala handlingar att härja fritt. Detta ser vi som tydligast i samhällen där fullständigt kaos råder. Här är våldet en del av vardagen och respekten för varandra existerar inte.
Har vi därmed fått svar på frågan som vi ställde ovan? Har dagens lagar och förordningar tillkommit utifrån andra kriterier än vad som gällde förr?
Det heter ju numer att vi alla i samhället är lika inför lagen. Stämmer detta? Det stämmer om man betraktar dagens struktur som rättvis. Men det stämmer inte om man betraktar dagens struktur som orättvis. Alltså stämmer det inte eftersom dagens struktur bevisligen fungerar på ett orättvist sätt.
Vad är det jag åsyftar närmast? Jo det är ju högst orättvist att ett fåtal kapitalstarka människor sätter villkoren för hur kapitalet skall flöda i våra samhällen. Kapitalet fördelas alltså på ett minst sagt orättvist sätt. Några få lever i största överflöd medan majoriteten får klara sig på det som, så att säga, blir över.
När det nu bevisligen fungerar så här i våra samhällen, runt om i världen, kan man då påstå att vi alla är lika inför lagen? När strukturen är uppbyggd på det viset att ett fåtal gynnas på bekostnad av alla andra i samhället, kan man ändå påstå att vi alla är lika inför lagen?
”Våra” maktmänniskor påstår ju att vi alla är lika inför lagen och dom påstår just detta eftersom dom är maktmänniskor. Men sådana påståenden har alltid maktmänniskor använts sig av. Strukturen är ju till för makten alltså kan inte makten formulera sig på annat sätt även om det bevisligen är fastslaget att vi inte är lika inför lagen.
 
STRUKTUREN FORMAR OSS
 
Okey, vi går vidare. Vi spelar upp ett scenario där följande utspelas: maktens män i samhället/staten känner sig hotade av andra maktmänniskor i grannsamhället/grannstaten. Därför beslutar dom sig för att alla män skall inställa sig för krigstjänstgöring. Förordningar utfärdas till alla män att dom skall inställa sig vid den och den tidpunkten. Dom män som vägrar inställa sig fängslas och får kännbara straff.
Jag hoppas att detta lilla scenario visar vart jag vill komma. Här visar sig patriarkatet från sin rätta sida. Det är ju som taget ur ”instruktionsboken”. Så här ser ju vår historia ut och så ser den ut än idag. Allting i detta lilla scenario bygger ju på det inhumana i vår struktur.
Vi börjar med maktens män som styr och ställer. Dessa har genom historiens gång format våra strukturer som också är avskilda från varandra med gränser, maktgränser. Fientligheter råder mellan maktens män i dessa två samhällen. Denna orättvisa och därmed människoförnedrande struktur för med sig en upptrappning av det inhumana. Maktens män beslutar att alla män skall inkallas till krigstjänstgöring. Vi ser att det ena ger det andra. Scenariot utvecklas till att bara bli värre och värre och till slut utbryter det nakna våldet mellan människorna. Och detta sker inom ramen för vad den patriarkala strukturen tillåter.
Maktens män har genom årtusenden agerat efter detta mönster. Detta synsätt och tänkande har blivit norm.
För att lagar skall kunna genomföras på ett relativt smärtfritt sätt så måste också folket vara, så att säga, mottagligt för lagarna och förordningarna.
Jag upprepar: folket blir mottagligt för detta genom att själva tänkandet finns inbyggt i strukturen. Vi lever i samhällen vars struktur sedan årtusenden har varit patriarkalisk. Dessa starka inhumana strukturella former har, så att säga, förberett oss på att tänka i speciella banor.
Man kan säga så här för att spetsa till det lite: människan manipuleras i att tänka på ett visst sätt beroende på vilken struktur hon lever i. Vårt tänkande är på grund av dessa förhållanden redan inprogrammerat åt ett visst håll. Denna slutsats innebär därmed att människan inte har möjlighet till ett fritt tänkande. Vi tänker alltså inte objektivt. Hur mycket vi än inbillar oss att vi tänker objektivt så stannar detta vid en inbillning. Vi tänker nämligen i de banor som samhället har ”fostrat” oss i att tänka. Förstår ni hur jag menar? Detta innebär att vårt tänkande omedvetet accepterar dessa inhumana strukturella former som patriarkatet har åstadkommit.
Tillbaka till vårt exempel. För att ta allt i rätt ordning: patriarkatet är orsaken till uppkomsten av stater/länder. I och med att vårt tänkande betraktar denna inhumana struktur, alltså statsbildningar, som normalt så är det heller ingen svårighet för oss att acceptera lagar och förordningar som påbjuder unga människor om krigstjänstgöring.
Vi kan ta ett annat exempel som förtydligar vad jag vill få fram. Vi har nämnt detta exempel tidigare men det tål att upprepas, om och om igen.
Låt oss betrakta ett strikt religiöst samhälle. I detta samhälle går kvinnorna i en speciell klädedräkt som skyler deras ansikten. Man kan alltså inte se vem kvinnan är bakom masken. Varför är det så? Jo det är så därför att lagar och förordningar i detta samhälle påbjuder kvinnorna att bära denna speciella klädedräkt. Och dessa förordningar har blivit möjliga på grund av att människorna i det här samhället, under mycket lång tid, har blivit bearbetade på ett speciellt sätt. Eller rättare sagt, strukturen är utformad på ett sådant sätt att kvinnorna helt enkelt skall bära denna klädedräkt.
Det är således en omöjlighet att påbjuda kvinnorna i vårt samhälle att i morgon bära denna speciella dräkt. För att detta skall bli en möjlighet i vårt samhälle så krävs det att patriarkatet ökar förtrycket av kvinnan och inför bestämmelser som inskränker hennes rättigheter till ett minimum. Dessutom måste detta ökande förtryck pågå under en lång tidsperiod. Precis så som kvinnoförtrycket fungerar i det förra samhället.
Kvinnorna har där varit extremt förtryckta under en mycket lång tidsperiod, så länge så att både män och kvinnor i detta samhälle betraktar denna klädesdräkt som någonting helt naturligt. Det har alltså gått så långt att människorna skulle beteckna det som onormalt om kvinnan plötsligt skulle blotta sitt ansikte offentligt.
Det som människorna i det strikta religiösa samhället betraktar som normalt det betraktar vi i vårt samhälle som onormalt och vice versa. Så diametralt olika uppfattningar kan vi människor ha beroende på var vi lever någonstans. Därför kan vi då fastslå att lagar och förordningar varken är objektiva eller universella. Det som bestäms och stadgas i ett samhälle det gäller inte i ett annat samhälle.
Bara detta enkla exempel är bevis för att lagar är subjektiva åtgärder från maktens män i respektive samhälle. Exemplet visar dessutom hur själva samhällsstrukturen kan forma människor att tänka och agera i alla möjliga och omöjliga banor. Är då strukturen inhuman, vilket den ju är, så innebär det ju att människorna i strukturen tänker och agerar inhumant.
Som jag alltid återkommer till: vi tänker och agerar så som strukturen har fostrat oss. Svårare än så är det inte.
 
En fundering kring det här att skyla sig. Vad har vi själva för åsikt angående nakenhet? Varför går vi inte omkring nakna när det är högsommarvärme hos oss? Varför badar alla i vårt samhälle inte nakna? Svaret är ju att vi inte gör det för att vi lever i en struktur som påbjuder oss att skyla våra könsorgan. Det är alltså inte tillåtet att röra sig naken offentligt.
Människan föds naken men strukturen har format oss att skyla våra könsorgan, i vuxen ålder. Kan vi ta till oss att vi lever våra liv i en inhuman struktur när den fungerar så som den gör? Den naturliga nakenheten har förbytts till den onaturliga synen på nakenhet. Eller med andra ord, vi betraktar det som naturligt att bada i badbyxor och onaturligt att bada naken. Och detta synsätt har möjliggjorts eftersom vår struktur har format oss på detta sätt under en lång tidsperiod.
Det är alltså inte bara på det ekonomiska planet som vi lever i ett sjukt samhälle. Vi lever i ett sjukt samhälle även på det elementärt mänskliga planet. Eller som det lilla barnet sa: ”pappa varför har alla badbyxor på sig”?
 
Om man nu skall tro på lagar och förordningar så borde ju det logiska vara att alla människor världen över skulle innefattas av samma slags lagar. Eller hur? Vi har ju alla fötts med samma behov och känslor, borde vi då inte lyda under samma regler?
Vad blir svaret? Jo i humana, rättvisa och jämlika samhällen så skulle naturligtvis dessa förhållanden gälla. Men nu är det ju inte så. Dom kastlösa i sitt samhälle lever under helt andra regler än människorna i vårt samhälle, för att ta ett exempel.
Vilket också understryker att det är någonting mystiskt med lagar och regler. Jag upprepar: lagar tillkommer utifrån den samhällsstruktur som råder. Och lagar skrivs av människor som sitter i maktställning inom respektive samhälle. Lagar är ett redskap för maktens män i sina samhällen där det handlar om att makten inte får ifrågasättas.
Detta faktum bevisas bland annat av att lagarna världen över är så olika varandra. Genom att konstatera att lagarna i vårt samhälle skiljer sig åt gentemot lagarna i ett annat samhälle så kan vi därför dra slutsatsen att vi lever våra liv i orättvisa strukturer.
Kan vi förstå även detta?

—————————————————————————————–

Jag brukar säga religiöst svammel om allt som har med religion att göra. Vilket ju också enligt min mening är den faktiska sanningen. Religion är inget annat än svammel som manipulerar människorna i många samhällen till att agera som rena dårar. Under det religiösa oket har strukturen formats till rena dårhuset i en mängd samhällen.
Har vi tänkt på liknelsen mellan politikers ageranden och det religiösa dårskapet? Politiker hävdar ju fullt och fast att statsbildningar är något odiskutabelt. Att vi skall bo i stater som är skilda från varann med gränser det är odiskutabelt. Att överhuvud taget komma på tanken att ifrågasätta statsbildningar betraktas som en politisk omöjlighet. Det finns ingen normalt funtad människa som skulle komma på tanken att ifrågasätta något sådant, enligt politikers och för övrigt en majoritet av oss andra. Det vore samma sak som om människor i strängt religiösa samhällen skulle ifrågasätta guden.
Vad jag vill säga det är att politiskt svammel manipulerar oss på samma sätt som religiöst svammel.
När politiker hävdar att kapitalet skall ägas av privata intressen så menar jag att detta är ett lika stort svammel som att religiösa ledare lurar i oss att det finns en gud som vi skall se upp till. Vi kan manipuleras på många olika sätt. Strukturen som vi lever i har vi ju konstaterat är en alltigenom sjuk struktur. Detta konstaterande säger oss att så fort som maktmänniskorna öppnar munnen och lägger ut texten så måste vi vara på vår vakt.
Maktens människor förvaltar vår sjuka struktur och därav kan vi dra slutsatsen att det maktmänniskorna säger och gör det gör dom med ambitionen att strukturens form inte skall förändras. Låter det krångligt?
Prästen tror blint på dom budskap som han förmedlar till sina åhörare. Eller hur? På samma sätt tror politikern blint på sina budskap. När politikern säger att vårt land skall förhålla sig neutralt till den eller den konflikten, då menar politiker fullt och fast att ……       När politikern säger att finanssektorn måste få ekonomisk hjälp i form av skattepengar då är politikern fullt och fast övertygad om att strukturen skall se ut som den nu ser ut. Det vill säga det privata kapitalet kan inte ifrågasättas. Politikern är helt övertygad om att det privata kapitalet skall bestämma hur detta kapital skall flöda i samhället. Politikern är lika övertygad om denna princip som dom religiösa ledarna är övertygade om att Bibeln är sanningen.
Kan vi sätta oss in i att vi människor i våra samhällen har manipulerats till att acceptera och tro på en massa svammel.
Tänk så här: det samhälle som vi lever i är ett sjukt samhälle. Ett sjukt samhälle kan inte ledas av ”friska” människor. Det fungerar inte så. Vi tänker och agerar så som strukturen ser ut. Just detta faktum har vi ju benat upp många gånger nu. Kan ett sjukt samhälle ledas av människor som hävdar att det är så här samhället skall se ut? Ja naturligtvis är det så och det vore väl anmärkningsvärt om dessa ledare skulle hävda att det samhälle som vi lever i är ett sjukt samhälle. Ett sådant uttalande vore det samma som om prästen skulle säga på högmässan att gud finns inte.
Våra politiker är fullt övertygade om att strukturen som vi lever i är den enda rätta. Att tro någonting annat är förbehållet dårar, enligt våra politiker. På samma sätt skulle prästen uttala sig om vi misstrodde gud.
Ser vi hur strukturen greppar tag i oss. Strukturens förvaltare är så övertygade om strukturens förträfflighet att minsta tvivel om vårt samhälles konstruktion kommer att mötas av ett hånleende. Tror ni inte det?
Jag kan till och med påstå att vi alla i samhället svamlar. Eftersom vi tidigare har kommit fram till att vi alla tänker och agerar så som strukturen har lärt oss så är ju inte vi så att säga mer förnuftiga än vad maktens män och deras förvaltare är. Förstå mig rätt nu! Många av oss är ju religiösa. Några få av oss äger mycket kapital. ……
 

——————————————————————————————-

Kan man säga att frihet att äga är en frihet? Frihet att äga räknas som en slags grundpelare i våra samhällsstrukturer. Man kan nog säga att den anses som universell i våra strukturer. Friheten att äga anses så självklar att den överhuvud taget inte kan ifrågasättas. Att det nu är så förklarar varför ägandeförhållandena aldrig ifrågasätts av maktmänniskorna i våra samhällen.
Var och en av oss i samhället skall ha friheten att äga det vi, så att säga, kommer över. Men, åter igen, skall detta anses vara en frihet? Om man anser att detta är en frihet som var och en har rätt till då anser man naturligtvis att det är en rättighet att äga företag och allt som har med företagande att göra. Vilket ju också är rättesnöret för våra strukturer. Samhället har alltså synen att det är en självklarhet att människor säljer sin arbetskraft till dom som är ägare av kapitalet. Våra samhällen ser inte detta som någonting felaktigt eller onaturligt. Snarare så ser man det som att ägarna av kapitalet ger människorna möjligheten att få ett arbete. Följaktligen så är benämningen arbetsgivare, ägarna av kapitalet ger arbete åt människor som tar ett arbete, och arbetstagare. Friheten att äga inkluderar naturligtvis detta förhållande. Därför så måste också friheten att äga inkludera dom motsatta intressen som denna struktur skapar. Kapitalets ägare har ju det primära intresset att det egna kapitalet skall förränta sig så mycket som möjligt. Samtidigt som arbetarna har det nödvändiga intresset av att försöka få till ett så drägligt liv som möjligt. Att dessa intressen blir ett motsatsförhållande måste ingå i begreppet: att äga skall vara en frihet.
Men innebär inte detta frihetsbegrepp att denna så kallade frihet är förbehållen endast dom som sitter på kapitalet? Dom som saknar kapital kan ju omöjligen äga någonting. Vi måste väl alla inse att begreppet frihet att äga enbart gäller för dom som har kapital, eller är jag helt fel ute här?
 
Friheten att äga anses vara själva nyckeln till utvecklingen av våra samhällen. Vad är det då för utveckling som vi har?
 
Du kan vara hur duktig som helst inom samhällsekonomi och företagsekonomi, men vad hjälper det om du inte ser dom strukturella felaktigheterna?

———————————————————————————————–

BEVISA ORSAKEN!?
 
Kan man överhuvud taget bevisa orsaken till den strukturella orättvisan? Vad krävs det för att kunna bevisa orsaken? Räcker det med att kunna se att människor lever i social misär för att kunna bevisa? Är det bevis nog att se dåtidens samhällen och det förtryck som människorna levde under?
Till att börja med: kan vi vara överens om att vi lever i strukturell orättvisa? Alla är ju inte överens om detta påstående, men det råder ingen som helst tvekan om att vi lever i strukturell orättvisa. Om vi betraktar alla våra samhällen världen över som ett enda samhälle, vilket är det logiskt riktiga, då bör det inte vara så svårt för oss att kunna dra slutsatsen att vi lever i strukturell orättvisa. Eller hur? Ja vi kan nöja oss med att betrakta vårt eget samhälle så ser vi ju helt tydligt att även hos oss så framträder den strukturella orättvisan, måhända inte så tydlig som i en mängd andra samhällen. Vi bör alltså komma fram till en gemensam åsikt att vi lever i strukturell orättvisa. Kan vi därför säga att det är bevisat att vi lever i strukturell orättvisa? Ja jag menar att detta är bevisat.
Vore det inte bra för oss om vi fann orsaken till den här orättvisan? Eller är det fullkomligt likgiltigt för oss var orsaken finns att söka? Nåväl, frågan var ju om det gick att bevisa orsaken. Kan man bevisa någonting så bör ju detta vara oerhört avgörande för våra samhällen.
 
För att exemplifiera det hela så är det nu bevisat att människor är lika intelligenta oavsett vilken hudfärg vi har. Men denna bevisning är relativt ny. Snarare är det väl så att man ansåg det bevisat att människor med så kallad vit hudfärg stod på en intellektuellt högre nivå än människor med mörkare hudfärg. Att motsatsen kunde bevisas har på ett avgörande sätt förändrat synen på människan.
Det är ju också bevisat att könstillhörigheten inte spelar någon roll för att bedöma den intellektuella nivån. Men även detta faktum gällde inte för bara ett antal generationer sedan. Kvinnan ansågs inte vara på samma nivå som mannen och därför så skulle hon också vara underställd mannen. Observera att detta förhållande gäller i de flesta samhällen än idag. Att motsatsen är bevisad är inte det samma som att kvinnor och män lever jämlika liv i våra samhällen. Det råder ju en påtaglig ojämlikhet i dom flesta samhällen. Men trots allt så är bevisningen avgörande för våra samhällens utveckling.
 
Men håll med om att det vore väl helt fantastiskt om man lyckades bevisa orsaken till den strukturella orättvisan? Då skulle vi ju alla bli medvetna om varför våra samhällen fungerar som dom nu gör. En sådan bevisning skulle ju få avgörande betydelse för hur våra samhällen skall förändras. Vi skulle bli medvetna om detta på samma sätt som vi nu är medvetna om att intelligensen inte har att göra med en viss rastillhörighet eller könstillhörighet. Om det vore möjligt att bevisa orsaken så skulle hela vår syn på våra samhällen förändras och detta borde leda till att den strukturella orättvisan, sakta men säkert, dog ut.
 
”MÅTTSTOCK”
 
Hur skall vi till att börja med ta oss an frågeställningen? Vad skall vi ha för ”måttstock” för att få fram bevis? Kan man ha som ”måttstock” att alla människor skall behandlas lika, oavsett ras; kön; religion; etnisk tillhörighet, och när detta inte sker så är det bevis på social orättvisa? Kan man dessutom ha som ”måttstock” att det samlade kapitalet skall fördelas på ett rättvist sätt i samhället och när så inte är fallet då föreligger strukturell orättvisa? Kan uppgifter om dessa frågor hjälpa oss att kanske kunna bevisa orsaken till den strukturella orättvisan?
 
Kanske vi först skall komma fram till vad som menas med strukturell orättvisa? I tidigare artiklar har jag vänt ut och in på denna fråga, men den tål att upprepas om och om igen. Med strukturell orättvisa menar jag sociala och ekonomiska förhållanden mellan människor i våra samhällen där dom sociala och ekonomiska förutsättningarna skiljer sig åt på ett mycket märkbart sätt. Det är ju bevisat att det finns människor som lever i ekonomiskt överflöd samtidigt som det finns människor som lever utfattiga, inom ett och samma samhälle. Detta är en form av strukturell orättvisa, enligt mitt sätt att se det.
Av detta så kan vi ju på en gång se att ”måttstocken” ovan inte har efterlevts. Strukturell orättvisa föreligger alltså! Ja något annat svar hade vi naturligtvis inte väntat oss, eller hur?
Men att vi nu påstår att det är bevisat att strukturell orättvisa existerar betyder ju inte att vi alla har den åsikten. Det finns med all säkerhet dom som anser att våra nuvarande ekonomiska förhållanden mellan människorna i samhället inte skall anses som orättvist. Istället skall det anses som normalt och rättvist. Precis som det idag finns män som anser att mannen, så att säga, står över kvinnan i våra samhällen. Det är ju bara att se sig runt om i våra samhällen, världen över, så inser vi att den här åsikten inte bara är en åsikt, det är denna verklighet som råder i våra samhällen.
 
Nåväl, dom flesta av oss kan nog komma överens om att sociala och ekonomiska förutsättningar kan variera kraftigt från vissa människor till andra inom samhället och att vi anser detta som orättvist. Denna strukturella orättvisa är mer eller mindre märkbar beroende på vilket samhälle det gäller.
 
DEN PATRIARKALA STRUKTUREN
 
Vad är då orsaken till den här orättvisan? Och frågan var om det går att bevisa orsaken?
Som ni nog vet vid det här laget så anser ju jag att den strukturella orättvisan i grunden har uppstått ur den patriarkala strukturen. Den patriarkala strukturen är en rakt igenom orättvis struktur. Vi vet att denna struktur har flera tusen år på nacken. Därom råder ingen tvekan. När vi nu vet att så är fallet vad finns det då för anledning att betvivla att just patriarkatet är orsaken?
Eller kan det vara så att frågeställningen aldrig ställs? Vi funderar aldrig över frågeställningen på grund av att den aldrig kommer upp. Politiker ställer ju aldrig frågeställningen. Media ställer heller aldrig frågeställningen och eftersom ingen tar upp frågan så finns heller inget behov av att finna svaret. Är det så som jag befarar, att vi verkar vara omedvetna om frågan?
Vi ser dom orättvisor som utspelar sig idag hos oss och runt omkring oss, i vårt eget samhälle och i andra samhällen. Vi ser alla dessa orättvisor men vi drar inte några slutsatser om varför det har blivit, som det har blivit. Och dom som drar slutsatser drar helt tydligt felaktiga slutsatser.
Som jag ser det så verkar alla så kallade experter utgå ifrån att den och den konflikten/orättvisan finns att söka i ett tidsspann relativt nära dom sociala konflikterna.
 
När exempelvis två grannstater råkar i konflikt med varann så pekar den så kallade expertisen på möjliga orsaker, oftast relativt nära i tiden för konflikten, till varför det har blivit som det har blivit. Ingen av våra så kallade experter kommer ens på tanken att just själva statsbildningen kan vara en stark orsak till konflikter. Statsbildningar ligger ju många hundra år tillbaka i tiden, ja i många fall tusentals år tillbaka. Jag menar att detta faktum är en mycket viktig anledning till varför vi inte betraktar stater, eller som jag hellre vill benämna det: maktområden, som en av dom starkaste orsakerna till konflikter. Historien visar ju för oss att även om den eller den konflikten får en temporär lösning så uppstår konflikten igen och nu med ännu större kraft.
Statsbildningar är ju ett resultat av det hierarkiska patriarkatet och just detta faktum gör att allvarliga konflikter finns inbyggda i våra strukturer. Denna orättvisa strukturuppbyggnad har, som vi vet, urgamla anor vilket då och då resulterar i öppna konflikter mellan dom patriarkala statsbildningarna. Men att någon så kallad expertis skulle föra fram sådana teorier som orsak till den eller den konflikten förekommer inte.
 
Vi måste också ställa frågan om alla allvarliga sociala konflikter kan hänföras till orättvisan eller inte? Är det orättvist att det uppstår krig? Eller är det rättvist att det uppstår krig? För dom inblandade människorna så är det naturligtvis högst orättvist med krig. Och varför då? Jo därför att inblandade människor i krig dödas och orsakar död. Dessutom så drabbas hela befolkningen av dessa allvarliga konflikter. Det finns därför ingen rättvisa med krig.
Allvarliga sociala konflikter är därför orättvisa. Att sociala konflikter utspelas bekräftar att den strukturella uppbyggnaden är felaktig. Av denna slutsats kan vi också se att sociala konflikter omöjligen kan bryta ut i rättvisa samhällsstrukturer.
 
Hur ser det ut på exempelvis arbetsmarknaden i våra samhällen? Är det rättvisa arbetsmarknader som vi lever i? Nej det är samma sak här. När konflikter utbryter så hittar den så kallade expertisen olika argument för och emot hur konflikter skall lösas och varför dom har brutit ut. Men även här så missar den så kallade expertisen själva grundorsaken till arbetsmarknadskonflikterna. Man missar frågeställningen om det är rättvist att vissa människor äger företag och att dom därigenom hamnar i maktposition gentemot sin arbetskraft? Skall det se ut så i ett rättvist samhälle? Att det ser ut så här i våra samhällen och att dessutom dom så kallade experterna på arbetsmarknadsfrågor aldrig ifrågasätter det här maktförhållandet tolkar jag som att expertisen är omedveten om orättvisan.
 
När kapitalet försätter samhällen i ekonomiska svårigheter som får katastrofala följdverkningar för en mängd människor så visar kapitalet sitt rätta ansikte. Det privata kapitalets enda prioritering det är att det investerade kapitalet skall förränta sig. Allt annat kommer i andra hand. Den så kallade expertisen verkar således inte förstå att grundproblemet sitter i just det privata ägandet av kapitalet.
 
Det dras alltså hela tiden felaktiga slutsatser när det uppstår allvarliga problem i våra samhällen. Och när man inte ser grundorsakerna till strukturella orättvisor då blir det ju omöjligt att kunna bevisa dessa grundorsaker.
Att strukturen ser ut som den gör idag är inte det samma som att strukturen skall se ut så här för all framtid. Vi måste komma till insikt om att det är absolut nödvändigt för vårt släktes fortlevnad att vi kan leva våra liv i en rättvis struktur. Dagens orättvisa struktur kan omöjligen få fortsätta. Den kommer att ta knäcken på våra samhällen, förr eller senare.
 
HISTORISKA BEVIS
 
Nåväl jag menar, som sagt, att grundorsaken till våra samhällens strukturella orättvisor har sitt ursprung i vår patriarkala struktur, som jag hela tiden återkommer till. Jag är intresserad av om det går att bevisa detta påstående. Går det att bevisa att patriarkatet är den grundläggande orsaken till den strukturella orättvisan?
När jag nu påstår att strukturella orättvisor har sin grund i den patriarkala strukturen då måste det ju finnas historiska bevis för detta påstående.
 
Om vi håller oss till vårt eget samhälle så hade kvinnor ingen rösträtt för bara ett antal generationer sedan; i lagar och förordningar inom alla områden så hade kvinnor inte samma rättigheter som män; på arbetsmarknaden hade kvinnor få eller inga möjligheter att ta sig in och tog man sig in så var det lågavlönade jobb inom service och vårdsektorn; samma sak inom utbildningsväsendet här var det i praktiken omöjligt för kvinnor att studera till så kallade högre utbildningar; kvinnor förväntades och förväntas än idag att arbeta gratis med hem och hushåll; många kvinnors enda möjlighet att få in pengar det var att sälja sin egen kropp vilket ju även gäller än idag.
 
Man kan fråga sig vad som ligger till grund för att kvinnan behandlades och behandlas på ett sådant här orättvist sätt? Enligt min mening så är det den patriarkala strukturen som degraderar kvinnan till en lägre stående människa. Det finns, enligt min mening, ingen annan förklaring till varför sådan här orättvisa har fått råda och fortfarande råder. Det är alltså bevisat att kvinnan hade lägre status än mannen, när vi iaktar det historiska förloppet i vårt samhälle och i alla andra samhällen. Och blickar vi ut över världen så gäller även idag detta faktum. Men kan vi av dessa fakta anse det som bevisat att det är den patriarkala strukturen som är grundorsaken till våra samhällens strukturella orättvisor?
 
Man kan då fråga sig hur skulle strukturen i våra samhällen se ut om den inte ser ut som den gör idag? Kanske strukturen skall se ut som den ser ut idag? Är det fel att söka bevisa orsaken genom att studera mänsklighetens historia? Eller är det helt rätt att analysera vår historia för att söka finna svaret?
Kan vi förstå att detta faktum, alltså att patriarkatet är orsaken till den strukturella orättvisan, bevisligen har att göra med strukturen som vi lever i? Om inte det orättvisa förhållandet mellan könen skulle bero på den samhälleliga strukturen, vad skulle det i så fall finnas för orsak till detta förhållande? Skulle det vara normalt och naturligt att män, så att säga, stod över kvinnor? Ja i många samhällen anses det som en självklarhet att det fungerar på det här viset. I dessa samhällen är det ju omöjligt att ta till sig att det skulle vara inhumant att kvinnan underordnades mannen. Att i ett sådant samhälle påstå att det är patriarkatet som är grundorsaken till den strukturella orättvisan, kommer att mötas av ett totalt oförstående. Man kan säga att sådana samhällen inte är mogna att ta till sig dessa bevisliga sanningar.
Är vi, i vårt samhälle, mogna att ta till oss bevisliga sanningar? Den bevisliga sanningen var ju att kvinnan förr var underordnad mannen. Är vi mogna att ta till oss denna bevisliga sanning? Om vi nu är det, kan vi därefter ta till oss att denna bevisliga sanning kan ligga till grund för den strukturella orättvisa som vi idag lever i?
Mitt svar på den här frågan är att vi inte tar till oss det här sambandet. Huvudskälet till denna min uppfattning ligger i att vårt samhälle inte anser att vi lever i strukturell orättvisa. Och dom som anser, menar jag är dom som styr och ställer i våra samhällen.
Varför skulle dom som styr och ställer i våra samhällen ha uppfattningen att vi lever i strukturell orättvisa? Nej det rimmar illa att maktmänniskorna i våra samhällen skulle gå ut med budskapet att våra samhällen bygger på strukturell orättvisa. Sådana ställningstaganden kan vi inte förvänta oss, eller hur?
 
ATT BEVISA BLIR EN OMÖJLIGHET
 
Blir det därmed omöjligt att bevisa orsaken eftersom samhället, som det ser ut idag, aldrig skulle ta till sig denna bevisföring? Ja så kan man nog säga att det blir.
 
Om vi lägger fram bevis för att människor av olika ras har lika hög intelligens så skulle detta bevis inte kunna accepteras i ett samhälle som bygger bland annat på att det är skillnad mellan människor utifrån vilken ras dom tillhör.
 
Samma sak gäller när vi lägger fram bevis för att det är högst orättvist att det finns enorma skillnader i levnadsvillkor mellan människor, också i ett och samma samhälle. Sådana bevis kommer inte att tas emot av samhället eftersom strukturen är uppbyggd utifrån att det skall vara skillnader i levnadsvillkor.
 
Går det att lägga fram bevis att det är orättvist att kapitalet i våra samhällen, till stora delar, ligger i händerna på ett fåtal stora kapitalägare? Att det är bevisat att det ser ut så i våra samhällen råder det ingen tvekan om. Men frågan var om det går att bevisa att detta skulle vara orättvist? Våra samhällen anser ju att det här förhållandet inte är orättvist. Vår struktur är uppbyggd efter normen att kapitalet skall fördelas olika bland människorna i samhället. Och eftersom detta är normen så kan ju inte samhället hävda att denna norm är orättvis.
 
Samma tänkande gäller i samhällen där man har som norm att kvinnan är underställd mannen. Eftersom detta synsätt är normen så kan ju inte detta samhälle hävda att just denna norm är orättvis. Förstår ni?
 
Har vi alltså hamnat i en återvändsgränd? Att påstå att ett strukturellt förhållande är orättvist verkar bli en omöjlighet. Ett samhälle kan anse att det eller det strukturella förhållandet är orättvist, hos det eller det samhället. Medan ett annat samhälle ser på förhållandet med helt andra ögon. Rättvisa i ett samhälle kan betraktas som orättvisa i ett annat samhälle.
Men har vi inte kommit fram till att vi människor är lika oavsett kön, ras och etnisk tillhörighet? Har vi inte samma känslor? Har vi inte samma tyckande och tänkande? Har vi inte samma behov, var vi än lever? Visar vi inte samma vrede när vi blir orättvist behandlade?
Samtidigt så påstår jag att vi tycker och tänker som strukturen har lärt oss att tänka och tycka. Hur går nu denna ekvation ihop?
 
Strukturen i mitt samhälle, för övrigt i så gott som alla samhällen,är uppbyggd utifrån idén att människorna har rättigheten att äga kapitalet som dom lyckas komma över. Denna idé leder naturligtvis till att några lyckas komma över mycket kapital medan några inte lyckas komma över något kapital alls. Vi har lärt oss att det är så det fungerar i samhället, alltså att ett fåtal äger nästan allt medan majoriteten får ”slåss om smulorna”. Samtidigt så vet vi att ett sådant här strukturellt förhållande leder till motsättningar i samhället. Dom fattiga vill ha mer av kapitalkakan, vilket betyder att dom rika måste avstå kapital  för att lugna ner majoriteten av människorna i samhället. Eller så väljer dom rika, alltså maktens män, att kuva all opposition med våld.
 
Man kan säga att samhället har fått oss att acceptera att kapitalet kan ägas av vem som helst, vilket ju leder till att några får mycket medan andra får litet, eller ingenting alls. Vi har lärt oss att det är detta tänkande som gäller.
Att då komma och påstå att detta förhållande bevisligen är en orsak till den strukturella orättvisan, blir i det närmaste en omöjlighet.
Men, som sagt, vi har också ett behov av att kunna leva ett drägligt liv i våra samhällen och när detta behov inte tillfredsställs så reagerar vi helt naturligt på att det finns stora skillnader i levnadsvillkor mellan människorna i samhället.
 
Vad är rätt och vad är fel, beträffande tänkandet i samhället, när det uppstår sådana motsättningar? Skall vi människor tycka och tänka som strukturen har lärt oss att tycka och tänka eller skall vi tycka och tänka annorlunda när samhället är uppbyggt efter normen att levnadsvillkoren är olika för oss? Hur skall vi tänka? Skall vi acceptera att samhället ser ut som det gör eller skall vi inte acceptera att samhället ser ut som det gör? Ja om vi inte går med på att levnadsvillkoren skall vara så märkbart olika som dom nu är då kan vi inte acceptera att samhället ser ut som det gör. Eller har vi något annat val?
 
Numera går det att bevisa att jorden inte är i centrum av vårt solsystem. Då borde det gå att bevisa orsaken till den strukturella orättvisan i våra samhällen. Men går det genom matematiska formler att bevisa denna sak? Ja vem vet.
 
ATT AGERA DEMOKRATISKT
 
Jag tänker mig följande händelse: en grupp människor, vi kallar denna grupp för samhälle, hänvisas efter en katastrof att bygga upp en ny tillvaro på en isolerad plats. Man börjar om från absolut ingenting för att skapa en möjlighet att kunna leva vidare.
 Tror ni att detta samhälle skulle kunna överleva om det uppstod strukturella skillnader i människornas förhållanden? Tror ni att det här samhället skulle ha större möjligheter att kunna leva vidare om dom strukturella förhållandena mellan människorna var rättvisa? Ingen i samhället skulle få det bättre materiellt sett än någon annan. Människorna i samhället tar gemensamma beslut hur den totala arbetsinsatsen skall fördelas på alla invånare och skörden av denna totala arbetsinsats kommer att tillfalla alla. Vore inte denna enkla ordning en självklarhet för detta samhälle?
Hur tror ni det skulle gå för samhället om vissa individer gör anspråk på att kunna leva ett drägligare liv, eller rättare sagt lyxuösare liv, än övriga?
Går det att utifrån detta exempel räkna ut vilket strukturellt förhållande som är mest gynnsamt för samhället? För mig framstår en sådan uträkning som mycket enkel och självklar. Är jag alltför naiv som anser att samhällets alla strukturella förhållanden måste bygga på en verklig demokratisk ordning?
 
Vad menas då med demokrati? Ja denna fråga har jag tagit upp i tidigare artiklar och jag tar upp den åter igen. Är det demokratiskt att det är upp till var och en i samhället att försöka komma över en så stor kapitalkaka som möjligt? Alla skall ha ”friheten” att kunna agera på marknaden efter sina egna förutsättningar, brukar det heta.
Och vad detta leder till det vet vi, eller hur? Några få skapar sig enorma förmögenheter medan flertalet har fullt upp med att få vardagen att gå ihop. Så vet vi att det ser ut i våra samhällen, runt om i världen.
Kan vi kalla ett sådant förhållande för demokratiskt? Nej vi kan inte det. Den ekonomiska strukturen i våra samhällen är inte demokratisk. Att dom politiska makthavarna i våra samhällen anser att den ekonomiska strukturen är demokratisk visar ju bara vilkas ärenden dom går.
 
Eftersom hela marknaden i stort sett sköts av privata intressen så leder detta till att marknadens affärsuppgörelser sker i det dolda. Dom privata intressena sköts ju privat, det vill säga ingen utomstående har så att säga något med att göra när affärer görs upp i marknaden. Men affärer i marknaden påverkar alla människor i våra samhällen. När det råder sådan ordning innebär ju detta att alla i samhället blir tvungna att leva efter dom beslut som tas i marknaden, vare sig besluten är till fördel eller nackdel för samhället.
Är det demokratiskt att majoriteten av människorna i samhället inte får vara med och besluta om hur deras tillvaro skall se ut? Tillvaron för oss bestäms först och främst av dom ekonomiska besluten i marknaden och inte av dom politiska besluten utanför marknaden.
Hur skall då den ekonomiska strukturen se ut för att vi skall benämna den demokratisk? Jo men självklart är väl att vi människor i samhället tillsammans måste bestämma över hur ekonomin/ägandet i våra samhällen skall se ut. Denna fråga kan ju inte överlåtas åt dom få som har den ekonomiska makten. Då kommer det att se ut som det nu gör idag, att det är det privata kapitalet som prioriteras över samhällets bästa.
 
Det knepiga är att när våra maktmänniskor säger att vi lever i ett demokratiskt samhälle, då tror vi verkligen att vi gör det. Men som jag har sagt tidigare, detta är helt fel. Vi är manipulerade av det strukturella systemet. Vi tror att det är så här som ett demokratiskt samhälle skall se ut.
Åter igen: dom som har den ekonomiska makten i våra samhällen agerar inte utifrån prioriteringen att samhället skall få ta del av kapitalet. När det nu bevisligen fungerar så här då kan man väl inte påstå att vi lever i en demokrati?
Bara för att vi har möjligheten att rösta fram den politiska makten, som dessutom är underställd den ekonomiska makten, så räcker inte det för att vi skall kunna påstå att vi lever i en demokrati. Det är den fullständiga demokratin som måste råda i samhället.
 
ÄR VI ÖVERENS?
 
Jag påstår, åter igen, att det därmed är bevisat att våra samhällen lider av strukturell orättvisa.
När det gäller den ekonomiska orättvisan så finner vi den omedelbara orsaken till detta i den odemokratiska beslutsordningen för hur kapitalet skall flöda i våra samhällen. Kan man kalla detta för att bevisa orsaken? Ja jag menar att detta i alla fall är en närliggande orsak till våra orättvisa samhällen. Men för att finna själva orsaken till det odemokratiska ägandet av kapitalet så måste vi söka oss tillbaka i historien. Så som vi gjorde ovan.
Vi måste söka oss tillbaka till tiden när den orättvisa strukturen uppstod. Och då pratar vi om flera tusentals år tillbaka i tiden. Varför blev våra samhällen strukturellt orättvisa? Kan någon ge mig en ledtråd? Jag har i tidigare artiklar gått igenom den här frågan och även kommit fram till ett svar. Mitt svar upprepar sig.
Är vi överens när jag påstår att uppkomsten av patriarkatet är den avgörande orsaken till varför våra samhällen byggdes ut på ett orättvist sätt? Frågan var ju åter igen: går det att bevisa detta påstående?
Om jag nu påstår att det är bevisat att kvinnan, sedan flera tusentals år, har varit underordnad mannen borde inte detta vara den grundläggande orsaken till den strukturella orättvisan? Vad i så fall skulle tala emot detta påstående?
Jag påstår också att denna grundläggande orsak medför att samhället i övrigt inte kan utvecklas på ett humant och naturligt sätt. Jag menar alltså att i och med att kvinnan är underordnad mannen, sedan tusentals år, så innebär detta faktum att samhället hela tiden kommer att utvecklas på ett destruktivt sätt. Samhället blir alltmer destruktivt, ju mer tiden går. Till slut kommer vi till en punkt där samhällets fortsatta existens sätts på prov. Man kan säga att vi befinner oss vid den punkten nu.
Ur patriarkatet fortsätter det att utvecklas destruktiva strukturella mönster. Det är helt omöjligt att humana strukturella mönster utvecklas av det enkla faktum att hälften av samhällenas invånare behandlas som underordnade. Samhällen kan inte utvecklas humant och naturligt på grund av detta.
Historien bevisar ju också det här för oss. Det privata kapitalägandet; religioner; stater; är tydliga exempel på vad som utvecklas från den patriarkala orättvisan som ju leder till allvarliga motsättningar mellan människor. Detta bevisar ju det historiska förloppet för oss.
 
Vad tjänar det då till att kunna bevisa orsaken? Jo men om vi överhuvud taget skall kunna vrida våra samhällen rätt, alltså att kunna göra samhället rättvist, då måste vi ha klart för oss var orsaken till problemet finns att söka.
Efter detta infinner sig en annan frågeställning: kan en förändring ske bara för att strukturens fel bevisas?

—————————————————————————————–

Det rättvisa samhället! Detta samhälle finns inte idag. Och vi vet ju varför. Men kan vi sätta oss in i hur det rättvisa samhället skulle kunna se ut? Det är nog tveksamt om vi kan förstå hur ett rättvist samhälle kan se ut. Om man anser att dagens samhälle fungerar orättvist då bör det vara möjligt att kunna se vad som måste ändras med vårt samhälle.

————————————————————————————————-

Så här säger vi: det fungerar ju som rena medeltiden. Det kan ju gälla vilken oförrätt som helst då det utspelar sig orättvisor i våra samhällen. Vi brukar svara på sådana orättvisor och jämföra dom med rena rama medeltiden. Och det är en riktig iaktagelse. Strukturen i medeltidens samhällen var ju allt annat än rättvis. Men därmed inte sagt att strukturen i våra dagars samhällen är rättvis, för det är den absolut inte. Däremot så uppfattar vi dagens samhällen som mer rättvisa än medeltidens, ja vi kan säga gårdagens, samhällen. Då vi jämför dagens samhällen med gårdagens så betraktar väl dom flesta av oss att vi lever i humanare samhällen nu för tiden. Ingen av oss skulle nog vilja byta dagens samhällsstruktur mot gårdagens. Av denna anledning så hänvisar vi till ”rena rama medeltiden” när grova orättvisor utspelar sig i våra samhällen.
Men det intressanta med detta tänkande det är att vi betraktar det som normalt att samhällena ”förr i tiden” var mer inhumana än dagens samhällen. Och jag håller med om denna iaktagelse: samhällena förr i tiden innehöll strukturella orättvisor som i mångt och mycket var grövre än dagens orättvisor. Är det därför vi ser det som, så att säga, självklart att dagens samhälle är mer humant än gårdagens samhälle? När jag ställer denna fråga då utgår jag från ”mitt” samhälle. Det är ju inte säkert att människan i ”det andra samhället” skulle svara så som jag svarar. Människor som lever sina liv i fattigdom och våld kanske svarar att livet förr var rena ”himmelriket” mot livet idag. Hur som helst vi håller oss kvar i vårt eget västerländska samhälle.
Kan man inte tänka så här: varför skulle det vara omöjligt att vårt samhälle kunde vara humant och rättvist ”förr i tiden”? Skulle människorna förr vara sämre på att förstå vad som är rättvist och inte rättvist? När krig och elände var vardagsmat i vårt samhälle för ett antal hundra år sedan, skall man betrakta detta som normalt och riktigt? Är det omöjligt att tänka tanken att människorna som levde på medeltiden, skulle kunna ha levt sina liv i rättvisa och jämlikhet?
Vi ser det ju, på sätt och vis, som normalt att det krigades och att människor dog som flugor i pest och digerdöd. ”Livet var så på medeltiden och det är ingenting som vi kan göra någonting åt.”
Men varför fungerade våra samhällen så destruktivt förr?
 
 
När vi säger att samhällena förr i tiden var inhumana och rent av tyrranniska, då säger vi det utifrån det liv som vi lever idag. Med historiens hjälp så ser vi också att människorna förr levde utsatta liv, på ett annat sätt än dagens människor lever sina liv. I alla fall om vi betraktar vårt västerländska samhälle. I andra delar av vår värld så lever dagens människor, i många fall, mer utsatta liv idag än vad dom gjorde förr. Men om vi håller oss till vårt samhälle så kan vi nog påstå att dåtidens liv, för ett antal generationer sedan, var ett liv fyllt med krig, sjukdomar och ett allmänt elände.
Vad är det då som orsakar all denna orättvisa?

————————————————————————————————-

”KONSUMERA OCH VAR LYCKLIG!”
 
Vi konsumerar, konsumerar och konsumerar. Ja vi handlar på ett sätt som vi aldrig tidigare har gjort. När jag säger vi då menar jag naturligtvis vi som lever våra liv i den så kallade västvärlden, eller rika världen som vi också säger. Dom miljarder människor som lever sina liv på andra ställen handlar inte på det sätt som vi gör. Till att börja med så har dom inte likadana ekonomiska förutsättningar som du och jag har och sedan finns heller inte det enorma varuutbud som finns hos oss, i vårt samhälle. Man kan säga att pengarna finns i våra västerländska samhällen, medan dom mer eller mindre saknas i många andra samhällen.
Skall det vara på det viset? Kan det anses som rättvist att världens samlade kapital i mångt och mycket är samlat i våra västerländska samhällen?
Vi kan därför säga att världsmarknaden sköts från våra västerländska samhällen. Och vi har ju lärt oss att dom aktörer som är störst på marknaden sätter spelreglerna. Dom mindre aktörerna måste anpassa sig till dom stora. Detta faktum gäller företag såväl som samhällen och även ner till privatpersoner.
Av dessa orsaker så har vi som lever våra liv i det västerländska samhället ett överflöd av produkter och tjänster, som vi lägger pengarna på. Att konsumera produkter i ett allt högre tempo är kännetecknande för vår livsstil.
”Lyckan sitter i konsumtionen av varor”, enligt många av oss.
”Ju mer vi konsumerar, ju lyckligare blir vi”.
Vi konsumenter, eller skall vi säga kunder, i våra överflödssamhällen bryr oss egentligen inte så mycket om hur människorna har det i andra samhällen. Får vi bara fortsätta med vårt konsumerande så är vi nöjda, eller hur?
Eller kanske vi inte är så nöjda med den här konsumtionshysterin? Vi kunder kanske har helt fel här?
Vad vi än tycker så är det marknaden som får oss att agera precis som den önskar. Marknaden vill ha hög omsättning på kapitalet och den är enbart intresserad av att kapitalet förräntar sig.
 
KUNDER MED PENGAR = MARKNADEN
 
Marknaden hävdar att kunden alltid har rätt. Marknaden anpassar sig alltid efter kundens behov. Det kunden efterfrågar det ser marknaden till att ordna.
Ja så kan man väl säga att det fungerar. I alla fall om vi håller oss till samhällena i västvärlden. Däremot så ser vi ju att i en mängd samhällen världen över så klarar marknaden inte av att täcka dom mest elementära behoven som vi har. Såvida vi inte har pengar förstås. Därav så kan vi se att marknaden alltid tillfredsställer kundens behov om kunden kan betala.
Istället för att säga så här: det kunden efterfrågar det ser marknaden till att ordna. Så är den riktiga slutsatsen så här: det kunder med pengar efterfrågar det måste marknaden anpassa sig till.
Med kund menas allt från privata människor till företag och samhället i stort. Man kan därför säga att vi alla är på samma gång kunder/konsumenter, som marknadens producenter. Vi är kort och gott marknaden.
Men observera igen: vi tillhör marknaden endast om vi har pengar. Och har vi mycket pengar så är vi med och bestämmer marknadsspelet. Är vi däremot utan pengar så tillhör vi inte marknaden.
Marknaden är, som sagt, enbart intresserade av pengar. Människor utan pengar saknar marknadsvärde. Motsatsen blir då naturligtvis att människor med mycket kapital får ett högt marknadsvärde.
Pengar är det enda som gäller. Så ser den ekonomiska strukturen ut i våra samhällen och marknaden speglar det tänkande och görande som råder. Kunden har alltså rätt utifrån det tänkande som råder. Men det är inte det samma som att tänkandet som råder är rätt och riktigt, utifrån ett humant tänkande.
Många av oss efterfrågar droger av allehanda slag, från rökning och alkohol till narkotika missbruk. Många vräker i sig dåliga livsmedelsprodukter som gör oss sjuka. Därför konsumerar vi piller i en allt högre takt.
Vi konsumerar våld och människoförnedring som formligen sköljs över oss.
Vi efterfrågar prostituerade och laddar hem sex och våld mot barn.
Med dessa få exempel så kan vi därför fastslå att kunden inte har rätt, utifrån ett humant tänkande. Kunden, alltså vi själva, efterfrågar saker och ting utifrån hur vårt tänkande fungerar i den struktur som vi lever i. Eftersom nu vår struktur ser ut som den gör, alltså en alltigenom sjuk och orättvis struktur, så agerar vi själva på ett sjukt och inhumant sätt. Följden av detta blir ju då att vi, mer eller mindre, skadar varann eftersom vi betraktar varann utifrån ett inhumant synsätt.
 
Åter igen. Marknadsekonomer hävdar att det är konsumtionen som skall hålla uppe konjunkturen på en hög nivå. Tillväxt är i högsta grad beroende av att vi människor konsumerar i hög takt, enligt dagens ekonomiska tänkande.
Javisst tänkandet fungerar efter dessa banor idag. Så fort vi har pengar över så formligen kastar sig marknaden över oss och uppmanar till konsumtion.
”Vi blir lyckligare om vi konsumerar lyder budskapen.”
Men det är ju så istället att detta tänkande förorsakar oss själva och andra, i många fall, ett oerhört lidande. Det är ju bara att höja blicken lite och titta in i våra samhällen, runt om i världen, så ser vi vilken fruktansvärd tragedi som många av oss lever under.
Marknaden är alltså inhuman. Men eftersom allt kan köpas för pengar så är det marknadens regler som gäller. Förnuftet är helt satt ur spel och detta slår tillbaka på oss själva.
 
ARBETSMARKNADEN
 
Angående marknaden: iakta arbetsmarknaden! Vem bestämmer vem som skall få arbete? Tänk efter ett tag och begrunda frågeställningen. Självklart så svarar vi arbetsköparen. Ja vi svarar väl egentligen arbetsgivaren, för vi har manipulerats till att tro att han ger oss ett arbete. Vilket ju är helt fel. Nåväl, det är arbetsköparen som bestämmer om vi skall få ett arbete.
”Vad är det för märkligt med det då, undrar vi? Vem skall annars ge oss arbete om det inte är arbetsgivaren?”
Ni hör ju hur det låter. Det är bara att konstatera att vi tillhör marknadsspelet, som alla andra. Spelet som går ut på att tjäna pengar. Där vi alla vill tjäna pengar men där bara ett fåtal tjänar dom stora pengarna. Och som sagt, pengar betyder makt. Det vill säga dom få som tjänar enorma summor sätter spelreglerna för marknaden. Den marknad som vi alla tillhör och inte har möjlighet att ta oss ur. Beroende på att det är ett strukturellt problem som dessutom sitter djupt i allas vårt tänkande och agerande.
Förstår vi att vi lever i en sjuk struktur när det fungerar på det här viset?
Kapitalägaren köper arbetskraft som skall producera varor/tjänster, som betalar sig mer än vad arbetskraften kostar. Arbetaren åstadkommer alltså ett mervärde som arbetsköparen, i nästa led, kan sälja så att han kan tjäna pengar som överträffar utgifterna som han betalar för arbetaren.
Detta har jag skrivit om tidigare men även detta tål att upprepas om och om igen.
Kapitalägaren bedriver alltså ingen välgörenhetsinrättning när han anställer/köper arbetare. Om nu någon antog det. Nej, kapitalägaren anställer arbetare för att tjäna pengar på det mervärde som arbetarna skapar. Svårare än så är det inte.
Om kapitalägaren inte lyckas få avsättning för sina varor/tjänster så behåller han inte arbetarna. Arbetarna är ju en utgiftspost som all annan investering. Kapitalägaren gör sig av med sina utgifter, av vilka arbetarna utgör en stor utgiftspost.
Nej marknadsspelet är ett grymt spel där vi själva är brickor som spelas av dom stora marknadsaktörerna. Kan vi ta till oss att sådana här inhumana strukturer gör oss till ”sjuka” människor som tänker och agerar på ett inhumant sätt?
Marknaden vill få oss att konsumera all möjlig dynga och dom lyckas med det.
 
ÄR MARKNADENS BEHOV HUMANA?
 
Människans, marknadens behov idag, kan man kalla det för normala och därmed humana behov? Nej, vi har svarat på denna fråga och fått ett entydigt nej på frågan. Nej allt för mycket av marknadens och därmed människans behov styrs av inhumana, destruktiva göranden. Därom råder ju ingen som helst tvekan. Av detta så kan vi dra slutsatsen att om strukturen är orättvis, vilket den ju är, då innebär det följaktligen att behoven, i mångt och mycket, är inhumana. Eller hur?
Jag förstår om dessa slutsatser, för många, kan verka uppseendeväckande. Vi kommer ju fram till att marknaden, i många fall, styrs av ett inhumant tänkande.
 
Vi köper en skjorta i en butik här i vårt samhälle. En mycket fin skjorta som ändå inte kostar oss så mycket. Vi tittar på den och konstaterar att den är tillverkad i ett helt annat samhälle, på andra sidan jorden. Man frågar sig varför inte den här skjortan kunde ha tillverkats här hos oss? Svaret blir att det skulle bli för dyrt att tillverka den här. Den kanske skulle ha kostat tio gånger mer om den hade tillverkats här. Varför då? Jo därför att produktionskostnaderna för varan är så mycket lägre i samhället, på andra sidan jorden, än vad dom är här. Vad innebär det? Jo i det andra samhället arbetar det människor till mycket låga löner i produktionskedjan, för att ta fram dessa varor. Arbetaren i detta samhälle tjänar bara en bråkdel av vad arbetaren i vårt samhälle tjänar. Av bland annat denna orsak så blir det mycket billigare att producera den här varan i detta samhälle, på andra sidan jorden, istället för i vårt eget samhälle.
Marknaden styr över, så att säga, tillverkningsprocessen av denna typ av varor till extrema låglönesamhällen. Slutprodukten säljs sedan i den så kallade rika världen. Här kan massvis med människor köpa dessa varor som skulle vara omöjliga att sälja i tillverkningssamhällena. Enbart ett fåtal skulle ha råd att köpa dessa produkter.
Marknaden löser problemet med att låta varor produceras där det är billigast att tillverka dom och konsumeras där det är mest lönsamt att sälja dom. Marknaden tjänar mest med pengar på detta förfarande.
Att människorna i tillverkningsledet lever under knappa förhållanden och omänskliga arbetsvillkor intresserar inte marknaden. Marknaden är ute efter att tjäna pengar, det är den enda drivfjäder som gäller. Allt annat är ointressant.
Därför kan vi också påstå att det är bra för marknaden att det finns samhällen där människorna lever under mycket knappa förhållanden. Samtidigt som det finns samhällen där människornas ekonomiska villkor är gynnsammare. Ur marknadens ögon är det bra med en fattig värld och en rik värld. Tillverka billigt, utifrån våra ögon sett, och sälja dyrt, utifrån tillverkarnas ögon sett. Marknaden tjänar optimalt på detta förhållande.
Tänk tanken om det inte fanns några fattiga samhällen på vår jord. Hur skulle marknaden reagera då? Jo då skulle skjortan kunna produceras här i vårt samhälle. Men den skulle bli avsevärt mycket dyrare att köpa om man skulle ta fram priset efter dagens marknadsaffärer.
Ja till att börja med så kan vi slå fast att skulle vi leva i rättvisa samhällen då vore det omöjligt för marknaden att kunna agera så som den gör idag. Strukturförhållandena i våra samhällen skulle då naturligtvis se helt annorlundare ut.
Nåväl, vad vill jag komma fram till med mitt resonemang angående producerandet och konsumerandet av varor/tjänster? Jo marknaden frodas av att det finns ojämlika förhållanden mellan människor. I marknadens ögon är det optimalt att producera i låglönesamhällen och konsumera i höglönesamhällen. Eller hur? Vinsten blir ju maximal.
Motsatsen till rik blir fattig. Förutsättningen till att det finns rika människor är att det finns fattiga människor. Och marknaden vill ha det så. Marknaden idag är uppbyggd efter den förutsättningen. Marknaden är alltså inte intresserad av att det råder jämlika förhållanden. Detta är grundläggande förutsättningar i dagens kapitalistiska marknadstänkande.
 
AGERAR DU OCH JAG PÅ ETT ANNAT SÄTT?
 
Som sagt, vi är ju marknaden. Du och jag är marknaden, om vi nu har pengar förstås. Vi är kunder som följer våra egna plånböcker. Kan vi få hjälp med än det ena och än det andra, på ett förhållandevis billigt sätt, så nyttjar vi den möjligheten. Får vi kontakt med så kallad billig arbetskraft, från ett låglönesamhälle, då väljer vi att låta dessa människor arbeta åt oss istället för människor från vårt eget samhälle. Är det inte så? Kan vi dessutom komma undan skatten och låta arbetarna jobba svart, då funderar vi inte längre.
Vi far till dom fattiga människornas samhällen och lever som kungar. Vi konsumerar och utnyttjar dom fattiga just på grund av att dom lever utsatta liv i sina samhällen.
Vi tillhör marknaden och agerar som marknaden förväntas göra. Det vill säga, vi prioriterar pengarna. Kan vi köpa till så lågt pris som möjligt, så gör vi det. Och kan vi sälja till så högt pris som möjligt så gör vi också det. Att det skapas vinnare respektive förlorare genom dessa affärer är just ingenting som vi bryr oss om. Huvudsaken är att vi själva tjänar så mycket som möjligt i detta marknadsspel.
Det finns, i stora drag, inget alternativt tänkande till dagens marknadsekonomiska tänkande. Av denna anledning så betraktar vi detta tänkande som normalt, logiskt och rättvist.
Dagens marknadsekonomiska tänkande är globalt. Vilket betyder att det gäller oberoende av vilken religion eller styrelseform som råder i världens samhällen. Vinsttänkandet är det samma var vi än befinner oss i världen. Det står, så att säga, över den ideologiska strukturen.
Eftersom det nu förhåller sig så här så kanske man kan lägga fram påståendet att man överhuvud taget inte kan ifrågasätta detta marknadsekonomiska tänkande. Jag menar så här: eftersom dagens marknadsekonomi är global, täcker i stort sett alla jordens samhällen och därmed också dess tankeprocess, så är den utan tvekan normgivande. Men betyder det att detta tänkande är humant och rättvist?
Låt oss fundera vidare över detta globala tänkande så att vi får möjligheten att försöka förstå det bättre.
 
PENGARS ROLL
 
Som vi vet så idkade man byteshandel före penningens inträde på marknaden. Alltså var en viss mängd kött lika mycket värt som ett speciellt verktyg, för att ta ett exempel. I och med pengars inträde på marknaden så underlättades handeln mellan varor avsevärt. En viss summa pengar motsvarar en viss varas värde. Pengars uppgift blev att underlätta förmedlingen av varor. Att äga pengar blir lika värdefullt som att äga varor. Vilket ju i förlängningen innebär att den som kan komma över en stor summa pengar också kan omsätta dessa pengar i en stor mängd varor/tjänster. Att äga mycket pengar blir därmed en måttstock på att kunna leva ett liv i överflöd. Denna rikedom för också med sig hög social status.
Av detta tänkande och agerande så lär vi oss att när ägandet av pengar blir måttstocken på hur våra liv skall levas i våra samhällen, så medför detta automatiskt att vi människor försöker komma över så mycket pengar som det bara går.
Man kan ju säga så här: det är helt logiskt att sätta ett värde på en vara/tjänst. Allting får därmed ett värde som man därefter kan göra affärer med. Det ologiska ligger inte i detta, utan det ologiska uppstår när ägandet över varor/pengar fördelas på ett orättvist sätt. Ägandets orättvisa fördelning är alltså själva knuten i vårt nuvarande marknadsekonomiska tänkande. Eller vad säger ni?
Vi kommer fram till samma slutsats hur vi än vänder och vrider på problemet. Nämligen att det är själva orättvisan i ägandet som är roten till det onda. Att göra affärer är logiskt och riktigt. Däremot är det orättvist att ett fåtal människor äger, i stora drag, hela marknaden. Detta faktum för med sig att ägandet av kapital blir det primära i marknaden, inte vilka varor/tjänster som produceras. Detta faktum lär oss att vi måste kritisera själva ägarstrukturen i marknaden och inte själva affärsuppgörelsen.
Affärsuppgörelser är nödvändiga, däremot är det fruktansvärt orättvist att ett fåtal äger nästan allting. Denna orättvisa skapar våldsamma motsättningar mellan människor, vilket ju vår historia bevisar för oss och som bevisas dagligen för oss runt om i världen.
Som sagt, det är denna del i det ekonomiska tänkandet som måste förändras. Vilket kräver strukturella förändringar som startas med ett förändrat tänkande.
Sålunda kan vi dra slutsatsen att vårt nuvarande globala marknadsekonomiska tänkande inte är rättvist. Det är synnerligen inhumant när det gäller den orättvisa ägarprocessen i strukturen. Hänger detta ihop med själva den patriarkala strukturen? Ja självfallet är det så. Patriarkatets struktur är orättvis. Den kan inte vara rättvis. I denna struktur frodas det ojämlika/orättvisa ekonomiska tänkandet. Man kan säga att det ena ger det andra.
 
VAD ÄR SVARET?
 
Tillbaka till huvudfrågan: har kunden alltid rätt? Nej jag poängterar åter igen att kunden, alltså vi själva, inte har rätt. Det är den sjuka strukturen som vi lever i som formar oss till sjuka kunder.
När många av oss efterfrågar barnporr då är det någonting i vår struktur som är sjukt.
När var och varannan i våra samhällen har blivit beroende av tobaksprodukter då säger det oss att vi lever i en inhuman struktur.
När våra samhällen lägger ner ofantliga ekonomiska summor på krigsmateriel, då inser man att vi lever i en galen värld.
När ett samhälle består av fattiga respektive rika invånare då är detta ett bevis för att samhällsstrukturen är utformad så att det skall vara skillnad på människa och människa.
För att finna själva grundorsaken till så här allvarliga abnormiteter i vårt tänkande så måste man analysera själva vår struktur. Svaren finns att söka i strukturen och om vi bemödar oss att verkligen iakta hur våra samhällen fungerar då skall det inte vara svårt att förstå att det är den orättvisa och därmed inhumana strukturen som skapar vårt sjuka tänkande.
Kundens tänkande och agerande återspeglar samhällets agerande. Så är det. När samhället är uppbyggt på det viset att det är storleken på det privata kapitalet som dikterar villkoren för hur vi lever våra liv i samhället, då är detta ett klartecken på att vi kommer att tänka och agera orättvist och inhumant.
 
Den perfekta kunden, i marknadens ögon, konsumerar i stor skala. Vad som konsumeras har mindre betydelse, huvudsaken är att vi konsumerar. Marknaden vill få oss att konsumera i en allt högre takt och till sin hjälp så köper kapitalet in sig i samhällets alla vrår. Genom reklam och media så lyckas kapitalet med konststycket att manipulera vårt tänkande så att många av oss anser att den högsta lyckan uppnås när vi konsumerar.
Livet verkar gå ut på att konsumera när vi lyckas få pengar över. Vi konsumerar varor/tjänster som vi i många fall inte har någon användning för. Totalt sett så öser vi ut pengar på en massa skit. Vi är kunder som efterfrågar destruktiva varor och tjänster på grund av att vi lever våra liv i destruktiva strukturer. Men marknaden blir nöjd, den får ju tillbaka sitt kapital med ränta, på allt skräp som vi konsumerar.
 

————————————————————————————-

Det är inte målningen som är intressant, utan det är personen bakom målningen som är intressant. Det är inte dom skrivna orden som är det intressanta, utan det är personen bakom dom skrivna orden som är intressant.
När vi betraktar konsten på det här viset så missar vi konstverket. Vi betraktar personen som mer intressant än själva konstverket. Ett sådant betraktelsesätt för ju med sig att själva konstverket kan i princip se ut hur som helst, det vill säga det kan vara kallt och intetsägande på alla sätt och vis. Ändå så flockas många runt konstverket och detta enbart på grund av upphovspersonen till det skrivna ordet eller målningen. Vi brukar säga att det är namnet som säljer. Borde inte ett sådant betraktelsesätt leda till att mycket bra konst aldrig får en chans att nå ut till människorna i samhället? Istället så kan det ju leda till att den totalt intetsägande konsten blir den dominerande konsten i våra samhällen.
Hur kan det ha blivit så här? Och är detta det naturliga och rättvisa sättet att betrakta konsten?
 
Kan man ana att kapitalet även här sätter spelreglerna?

——————————————————————————————————

Tror du att det finns någon som lyssnar på dina utlägg? Skulle någon vara intresserad av att höra dig mässa om och om igen angående samma problem? Du tar upp samma frågeställningar hela tiden och du besvarar dessa frågeställningar på samma sätt varje gång. Maktens människor bryr sig inte det minsta över vad du har att säga. ”Sådana idioter kan vi inte publicera”, menar dom med all säkerhet. Du kan väl aldrig tro att dom tar dig på allvar,eller tror du det? Du kan hålla på i det oändliga med dina predikningar, det är ändå ingen som kommer att lyssna på dig. Det du säger och framför strider ju mot allt vedertaget här i samhället. Dina idéer om hur samhället skall se ut är du säkerligen ganska ensam om att ha. Det kan inte finnas många själar som delar dina åsikter. För mig är det en gåta att du orkar att hålla på med ditt ältande om samhällsproblemen. När du säger att så gott som alla problem i samhället beror på strukturella orsaker, då börjar man ju undra hur det är ställt med dig? Du för till och med fram åsikten att vårt samhälle, Sverige, inte har någon grund för att existera i dess nuvarande form. Alla vi som älskar det här landet skall vi bara finna oss i att vårt samhälle helt enkelt upphör? Hur skall det se ut om alla länder upphör att existera? Förstår du inte att sådana extrema åsikter bara kommer att göra folk förbannade? Du kan ju inte räkna med att någon överhuvud taget skall kunna sympatisera med en sådan åsikt. Eller tror du att det finns människor som delar den här åsikten? Vi bor ju här i samhället och dom flesta har det bra, i alla fall så har dom det mycket bättre än dom flesta från andra länder. Vore det inte naturligare att du känner dig stolt över att tillhöra det här landet? Många generationer har ju byggt upp vårt samhälle till ett av världens mest humana samhällen. Är inte detta ett starkt skäl till att omvärdera dina extrema åsikter? Enligt min åsikt så vill människorna som lever i sina länder att deras länder skall fortsätta att fungera som dom gör. Människorna är stolta över sina länder och dom vill hjälpa till att utveckla sitt lands framtid inom alla områden. Min åsikt är att ju mer som vårt lands företag kan exportera ju mer gynnar det oss som lever i landet och så tror jag att alla länders människor känner för just sitt land. Nej jag tror i motsats till dig att det är en fördel att vi människor har ett speciellt land som vi tillhör. Att vara stolt över sitt eget land tror jag är en känsla som ingen kan ändra på. Att varje land bygger upp ett eget försvar mot främmande länder ser jag som den naturligaste sak i världen. Vi vill ju försvara oss mot yttre fiender, det är väl inget konstigt med det? Och tänk dig om vi svenskar skulle blandas med alla möjliga sorters människor och deras seder och bruk. Många har ju en helt annan syn på livet än vi här uppe i Norden. Se bara på all religiös extremism som finns runt om i världen. Inte skulle jag vilja blandas med dessa konstiga människor. Nej Sverige skall vi vara stolta över och vi skall inte tillåta invandrare att få göra som dom vill med det här landet. 
Sedan anser jag att du har en helt felaktig åsikt om företagsägare. Jag anser att vi skall vara stolta över att det finns människor som vågar investera sina egna pengar i olika typer av företagsamhet. Tänk om vi inte hade dom här människorna, hur skulle det då se ut i vårt land? Ingen entreprenörsanda skulle existera och tillväxten skulle falla tillbaka. Vårt land skulle drabbas av massarbetslöshet om kapitalet inte fick ägas av privata människor.
Det är väl inte mer än rätt att dom som vågar satsa också skall tjäna pengar på sitt företagande. Det är väl ingen mening att satsa pengar i projekt om man inte tjänar på det. Nej jag anser att ju mindre stat och kommun lägger sig i marknadens affärer, ju bättre är det för oss alla. Sedan har jag full förståelse för att företag väljer att lägga sin produktion i låglöneländer. Så resonerar väl alla, inte sant? Ju mer pengar jag kan tjäna, desto bättre naturligtvis. Det finns väl ingen som är så dum att han avstår ifrån att försöka tjäna så mycket som möjligt. Det är väl inte min sak att se till så att dom fattiga får det bättre. Och föresten så är det säkert deras eget fel att dom har hamnat i skiten. Jag tycker marknaden fungerar bra som den är. Den är självreglerande och företag som inte hänger med i svängen slås ut omedelbart.
Förstår du inte vad mycket jobb det skapas på grund av att marknaden fungerar som den gör? Massvis med människor i låglöneländer får ju möjligheter att tjäna pengar som dom inte skulle ha fått om inte företag från västvärlden hade etablerat sig där. Sedan skickas ju varorna hem till oss och vi kan köpa dom billigare än om vi skulle ha producerat dom själva. Det är ju tack vare att vi konsumerar så mycket som vi gör som vi håller hjulen rullande, förstår du inte det? Desto mer vi konsumerar desto mer kommer in till staten, det är väl utmärkt? Tänk om vi skulle sluta att handla på systemet och tänk om alla rökare bestämde sig för att lägga av, hur skulle det se ut? Vad mycket pengar som staten skulle gå miste om. Nej så länge det finns köpare åt allt det som produceras så är allt gott och väl. Kunden har ju alltid rätt, eller hur?
Att människor i låglöneländer har långa arbetstider och sämre arbetsvilkor har ju inte vi med att göra. Sådan frågor måste dom styrande i respektive land få bestämma, eller hur? Vi här uppe i norr kan inte lägga oss i hur dom behandlar arbetarna på andra sidan jorden, menar jag.

———————————————————————————————————–

Hjälper vi i den så kallade rika världen till att hålla kvar människorna i fattigdom i den så kallade tredje världen?
 
 
Är det rättvist att se på hela världen som ett samhälle? Eller skall vi se på världen som att den är uppdelad i flera samhällen?
Den faktiska värkligheten visar oss att världen är uppdelad i flera samhällen. När det nu ser ut så är det samma sak som att det är den rättvisa lösningen för våra samhällen? Går det överhuvud taget att tänka sig att världen kan fungera som ett samhälle? Och hur kan det komma sig att det finns samhällen idag som rymmer miljarder människor samtidigt som det finns samhällen på bara någon miljon? Om man är av åsikten att det skulle vara omöjligt att betrakta hela världen som ett samhälle då borde man också vara av åsikten att samhällen som rymmer miljarder människor är en omöjlighet.
Skall vi försöka bena ut dom här frågorna och se vad vi får ut av det hela? Som sagt, det står ju helt klart att vi människor lever våra liv i en mängd skiftande samhällen. Våra samhällen världen över speglar, kan man säga, alla strukturella former som man kan se i ett och samma samhälle. Jag menar alltså allt ifrån extrem materiell rikedom till extrem fattigdom. Vi vet att inom ett och samma samhälle kan sådana här skillnader finnas mellan hur människorna lever. På samma sätt, menar jag, ser vi också skillnaderna mellan samhällen. Vissa samhällen vältrar sig i överflöd medan andra samhällen drabbas av all tänkbar elände och fattigdom. Utifrån dessa fakta så kanske man kan anta att det skall vara på det viset. Det är liksom inte mycket att göra åt att vissa samhällen lider av fattigdom och elände samtidigt som vissa samhällen vältrar sig i överflöd. Om det nu skall fungera så här då är det naturligtvis helt klart att världen skall vara uppdelad på en mängd samhällen. Eller så har man uppfattningen att all den här orättvisan måste få ett slut och då borde synen på världen vara ett enda samhälle. Eller kan det vara så att varje samhälle själv borde kunna lyfta sig ur sitt eget elände?
 
Vi kan också konstatera att kapitalet i världen mer och mer utvecklar sig till att betrakta världen som ett enda samhälle. För kapitalet finns inga gränser….

———————————————————————————————

Jag vänder mig till er, som läser det här, med frågor om vad som bör göras? Alla ni som beskriver hur våra samhällen fungerar ni inser ju helt klart att vi lever i en orättvis struktur. Där tror jag vi är fullständigt överens, eller hur? Men jag kan inte se att någon av er förstår grundorsaken till att våra samhällen ser ut som dom gör. I alla fall så har jag aldrig läst att någon har pekat ut den avgörande grundorsaken till våra samhällens strukturella orättvisor. Rätta mig om jag har fel!
Visst är det av oerhörd vikt och naturligtvis nödvändigt att beskriva hur klassklyftorna vidgas i Kina; hur kvinnor i praktiken degraderas till andrahandsmedborgare runt om i världen; hur finanskriser leder till massarbetslöshet; hur invandrare behandlas som lägre stående varelser på många håll; hur företag skickar sina avfallsprodukter till västafrika där människor och naturen förgiftas; hur barnarbetare tvingas att slava inom alla möjliga områden; hur företag väljer att flytta sin produktion till så kallade lågkostnadsländer; hur miljoner kvinnor säljs som sexslavar mitt i bland oss. Allt detta och oändligt mycket mer därtill är av oerhörd betydelse att det kan bli publicerat, här är vi alla överens. Men jag påstår att det inte räcker med att konstatera allt det fruktansvärda elände som drabbar många av oss. Vi måste ställa frågan: vad är grundorsaken till allt detta elände? Varför ställer ni inte denna fråga? Kan det vara så att ni inte ser grundorsaken? Eller kan det vara så att ni tror att orsaken till det eller det problemet kan lösas separat. Att problemen så att säga inte hänger ihop med varann. Jag menar så här: ni kanske tror att konflikten mellan Ryssland och staterna i Kaukasus går att lösa för sig och att denna konflikt inte har något att göra med den patriarkala strukturen. Eller att den globala finanskrisen skulle kunna lösas för all framtid utan att man inser att orsaken till det hela handlar om ägarförhållandet till kapitalet. Kanske ni anser det som fullt normalt och naturligt att världen delas upp i stater med gränser gentemot varann och att detta förhållande i många fall leder till svåra konflikter mellan samhällen. Ni kanske tror att världen skall se ut så och kan inte för ett ögonblick förstå att denna orättvisa strukturella ordning beror på, ja just det, patriarkatet.
Kan det vara så att alla så kallade experter på området inte har klart för sig att det finns en grundorsak till våra samhällens orättvisa strukturer? Jag kan inte tyda det på något annat sätt. Skulle medvetenheten om problematiken finnas då borde ju denna medvetenhet tränga igenom någon gång i allt material som publiceras om all orättvisa som våra samhällen dras med. Eller är jag helt fel ute när jag påstår detta?

Det är klart att vi behöver fler jobb, som politiker i alla läger skanderar ut. Alla så önskar vi att det skapas flera jobb så att arbetslösheten kan sjunka till ett minimum.

—————————————————————————————-

VARFÖR HAR VI SKATTER?
 
Vad är skatt för något? Jo när staten/makten behöver pengar för att täcka utgifter så kräver man att människorna i samhället betalar in dessa pengar. Vi betalar in skatt till staten/makten.
Beroende på vad staten/makten har för utgifter så regleras dessa utgifter till stora delar av dessa skatteinkomster.
 
Vore det inte bättre om pengarna redan från början finns i samhället, för att sedan betalas ut till oss alla? Som det är nu så skall vi betala in till samhället efter olika skattesystem. Detta för med sig att samhället förlorar stora summor pengar.
 
Eftersom våra strukturer är uppbyggda på det viset att det är upp till var och en att försöka komma över så mycket kapital som det bara går, så leder detta automatiskt till en orättvis fördelning. Vissa blir stormrika medan andra måste leva i fattigdom. Denna jakt på pengar gäller naturligtvis även skatterna.
Vi alla försöker, mer eller mindre, att minimera våra skatteutgifter. Eller hur? Kan vi komma undan med lägre skatt så utnyttjar vi det.  Av denna anledning så skatteplanerar många och i synnerhet så gäller det personer med stora inkomster. Med skatteplanering så lyckas rika människor komma undan stora belopp. Alltså det system som vi lever i idag har stora brister, vilket framför allt gynnar människor med kapital. Samhället förlorar betydande skatteintäkter som istället hamnar i händerna på redan rika människor.
 
Skattesystemen jämnar heller inte ut dom gigantiska löneskillnader som råder mellan människorna i våra samhällen. Den som är fattig förblir fattig och den som är rik fortsätter att vara rik och blir ännu rikare genom olika sätt att skatteplanera.
 
Vissa samhällen har ett högre skattetryck än andra samhällen och vissa samhällen har knappast något skattetryck alls på sina invånare. Hur kan det komma sig att skattesystemen är så olika varandra? Jo strukturen i det ena samhället kan vara uppbyggt på det viset att marknaden, i sin helhet, sköts av det privata kapitalet medans marknaden i det andra samhället, till vissa delar, sköts av staten. När marknaden, i sin helhet, sköts av det privata kapitalet så är statens inflytande litet och människorna beskattas lågt eller kanske inte alls. Istället så måste människorna betala för precis allting i samhället. Man måste betala för sådant som man i andra samhällen finansierar med just skatter.
När marknaden då, till vissa delar, sköts av staten som exempelvis vård, skola och omsorg så innebär det att staten här finansierar dessa åtaganden med skatter.
 
Här ser vi direkt att i det samhället där staten finansierar vården med skatter så har alla människorna i samhället möjlighet att utnyttja vården. I samhället där vården finansieras med direkt betalning så ser vi att människor med kapital har bättre möjligheter till denna vård än dom som har det sämre ekonomiskt ställt.
Samhällen med skatter kan alltså ge alla i samhället vård medan samhällen utan skatter gynnar människor med höga inkomster.
Kan vi av det här exemplet dra slutsatsen att samhällen med skatter är mer rättvist än samhällen utan skatter? Låt oss återkomma med frågan lite senare.
 
SKATTERS URSPRUNGLIGA FUNKTION
 
Vi kan se hur skatter har fungerat i ett historiskt perspektiv.
På den tiden när den ekonomiska makten och den politiska makten lydde under samma människor, vilket för övrigt förekommer än idag i en mängd samhällen, alltså toppskiktet av det hierarkiska patriarkatet så ser vi tydligt vilken funktion skatterna hade. Skattens funktion var att göda den patriarkala eliten i våra samhällen. Maktens män styrde och ställde med människorna, helt utifrån sin egen vinnings skull. Vilket naturligtvis gäller även idag.
 
Maktens män roade sig med att gå ut i krig mot andra stater/maktområden och för att kunna genomföra dessa utsvävningar så behövs pengar, mycket pengar. Och var finner man dessa pengar? Jo man finner dessa pengar bland annat hos dom arbetande människorna. Allt av värde roffar man åt sig och detta kallas skatteindrivning.
 
Maktens män levde under helt andra ekonomiska vilkor än samhällenas invånare. Det gick åt offantliga summor pengar för att skapa detta överflöd. Även här roffar man åt sig med så kallade skatter.
Av bland annat dessa anledningar uppstår maktspelet: skatter. Människorna i våra samhällen tvingas att betala in en viss summa pengar till makten. Detta var skattens ursprungliga roll i våra samhällen.
 
Hur göder sig då maktens män idag? Jo maktens män tar pengarna direkt från dom producerande människorna. Genom att man äger produktionsmedlen så har man också våra samhällens lagliga rätt till kapitalet som produktionen skapar. Maktens män behöver inte längre driva in pengarna via skatter, som man gjorde förr, utan nu tar man sig rätten att roffa åt sig kapitalet på ett smidigare sätt.
 
Skatter har måhända fått en liten annan funktion idag. Fortfarande så tas skatter från dom vanliga enkla människorna i samhället. Här finns ingen skillnad från förr. Dom välbärgade lyckas också med skatteplanering och skatteflykt att minimera sina skatteutgifter. Dessa människor har en mängd metoder att ta till för att undgå skatt, så i princip ser det likadant ut idag som igår. Alltså att maktens män i praktiken är befriade från skatt idag på samma sätt som dom befriades från skatt igår.
 
TILL VAD ANVÄNDS SKATTEPENGARNA?
 
I mångt och mycket går också dagens skattepengar samma väg som dom gjorde igår. Det vill säga skattepengarna går till maktens män även idag. Deras företag får skattelättnader av alla möjliga orsaker. Det pumpas in skattepengar direkt i företagen, likaså av alla möjliga anledningar.
Sedan skall vi komma ihåg att eftersom våra strukturer bygger på att varje stat/maktområde har en egen militärapparat så krävs det kopiösa mängder pengar för att hålla dessa krigsmaskiner vid liv.
 
Vi måste vara medvetna om att våra samhällen är uppbyggda efter principen att kapitalet ägs av ett fåtal stora kapitalägare. Jag säger så här: även om många av oss äger kapital så är det bara en ytterst liten minoritet som sätter spelreglerna för hur kapitalet skall flöda i våra samhällen. Och dessa fåtal stora kapitalister vet också hur man utnyttjar skattesystemen så att dessa går deras väg när det gäller inflöde och utflöde.
Jag skulle nog vilja påstå att maktens män idag kan få ut mer av varje skattepeng än vad man lyckades med igår. Eller vad tror ni?
 
I en del samhällen har människorna genom politisk kamp lyckats med bedriften att få en del av skattepengarna till vård, skola och omsorg. Men det är som sagt inte alla samhällen som har lyckats med detta. Och kampen om skattepengarna och hur dom skall fördelas är stora politiska frågor.
 
Som sagt, eftersom strukturen är uppbyggd som den är så är det därför högsta prioritet att det privata kapitalet skall stöttas. Framför allt när det uppstår kriser så är det absolut nödvändigt att det privata kapitalet måste få allt det stöd som det tigger om.
Var skall man ytterst få fram dom pengar som kapitalet behöver, för att det inte skall gå käpprätt åt skogen? Jo man tar dom nödvändiga pengarna från människorna i samhället. Man tar skatteintäkterna och ger till det privata kapitalet, så att krisen ebbar ut. Detta är idag ytterst vad skatter handlar om. Skattepengarnas viktigaste funktion är att stabilisera det privata kapitalet så att marknaden får rulla på som vanligt igen.
 
FÖRESTÄLL ER EN STRUKTURFÖRÄNDRING
 
Föreställ er tankeexperimentet att vi vänder på det hela. Människorna i samhället tar över kapitalet. Vi säger för enkelhetens skull att samhället äger kapitalet. Samhället tar över produktionsmedlen och får på så vis kontrollen över marknaden och därmed ekonomin. Vi, du och jag, arbetar för att vårt samhälle skall bli ett humant och rättvist samhälle. Vi lyder inte under maktens män som ju idag sätter spelreglerna för oss alla. Vi tänker oss detta.
Fundera över det här scenariot. Verkar det inte logiskt att det skulle kunna fungera på det här viset? En effekt av den här strukturförändringen blir ju att skattesystemen, så som dom är uppbyggda idag, kommer att försvinna. Skatter, så som dom ser ut idag, blir alltså helt onödiga eftersom samhället äger det samlade kapitalet.
 
Verkar ett sådant tankeexperiment fullständigt orealistiskt? Vi har ju i tidigare artiklar gått igenom just dom här frågorna och kommit fram till att det är ogenomförbart idag.
Dagens strukturer, runt om i världen, är ju uppbyggda på det viset att ett fåtal stora aktörer bestämmer hur kapitalet skall flöda i våra samhällen. I och med att strukturen idag ser ut som den gör så prioriteras självfallet jakten på kapitalet. Denna jakt leder till vinnare och förlorare vilket bevisas när vi iaktar hur våra samhällen ser ut. Just den här jakten på kapital försvinner när samhället står som ägare till kapitalet. Samhället kommer då att stå som garant för att vi människor kan leva våra liv på ett humant och värdigt sätt, till skillnad från idag.
Samhället behöver alltså inte jaga det kapital som behövs för att bygga ett rättvist och humant samhälle. Idag måste samhället jaga kapital, vilket vi benämner skatteindrivning, för att om möjligt kunna ge människorna en någorlunda trygg tillvaro. Vilket ju våra samhällen idag ändå inte klarar av att genomföra.
 
Det är, som vi kommer fram till hur vi än vrider och vänder på det hela, makten över kapitalet som är den springande punkten för våra samhällen. Skall kapitalet vara privatägt, som idag, eller skall kapitalet ägas av oss alla i samhället? Det är denna fråga som det mesta handlar om.
Som sagt, skatter har ingen som helst funktion i ett samhälle som fungerar på ett rättvist och logiskt sätt.
 
Alla vill ju idag smita ifrån skatten. Människor på alla nivåer försöker komma undan skatt. Börjar vi förstå varför det är på det viset? Jo men tänk efter: våra liv går ju ut på att tjäna pengar, så att vi kan överleva och helst få någonting över. Som vi vet så är det inte alla förunnat att kunna tjäna ihop till livets nödtorft. Skall man dessutom betala skatt så gör inte detta livet lättare. Såväl fattig som rik betraktar skatter som någonting ont. Finns det möjligheter att komma undan dessa pålagor så gör man allt för att fixa det. Och dom som fixar det, det är människor med dom högsta inkomsterna.
Förstår vi nu varför det är logiskt om samhället äger kapitalet? Nej jag tvivlar på att vi förstår det.
 
Tillbaka till mitt påstående att det idag är ogenomförbart att samhället skall stå som ägare till kapitalet. Eller som jag skrev ovan angående tankeexperimentet: det går inte att genomföra det omvända skattesystemet förrän våra strukturer genomgår den fullständiga förändringen. Alltså att vi människor i våra samhällen tillsammans äger produktionsmedlen och att därmed samhället äger kapitalet. Vilket ju är tvärt emot hur det fungerar idag.
Det är först när dom ekonomiskt stora samhällena idag genomgår en strukturell förändring som våra samhällen har möjligheten att stå som ägare av kapitalet. Dagens privata ägande för ju med sig att kapitalägarna tar sitt kapital till marknader där kapitalet kan ge sina ägare vinst och detta blir ju en omöjlighet på marknader där samhället står som ägare. Man kan säga att kapitalet flyr marknader där det inte ger någon vinst till sina ägare. Alltså utarmas dessa samhällen på kapital vilket medför att det blir ogenomförbart att enskilda samhällen skall kunna lyckas med strukturförändringen att bli ägare av kapitalet. Som sagt, detta har jag beskrivit utförligare i tidigare artiklar.
 
SKATTER OCH KRISER
 
Tänker vi på att skatter alltid har hört ihop med maktens män? I alla tider så har maktens män roffat åt sig från vanliga människor. Förutom att man håller nere lönerna så mycket som möjligt så tar man också tillbaka pengar som hamnar i själva statskassan.
Tydligast så ser vi detta förlopp under dom otaliga ekonomiska kriser som drabbar företag. Stater blir tvungna att rädda stora samhällsviktiga företag och sista utvägen för att rädda företag från krascher blir att ge dessa företag pengar, som vi människor betalar in i form av skatt.
Våra samhällens ekonomier är ju uppbyggda utifrån önskvärdheten att marknaden inte genomgår allvarliga kriser. Men eftersom allvarliga ekonomiska kriser drabbar marknaden, med jämna mellanrum, så måste våra samhällen med sina skattepengar gå in och rädda marknaden från den totala kollapsen.
Som jag tidigare har redogjort för så beror dom ekonomiska kriserna på att kapitalet i våra samhällen ligger i händerna på privata ägare. Skulle våra samhällen äga kapitalet så kan sådana här allvarliga kriser inte uppstå.
 
Ni får ursäkta att jag upprepar mig angående dom här frågorna men dom är ju helt avgörande för hur framtiden kommer att se ut för oss. Dom tål att upprepas om och om igen.
 
Det är enbart fördelar med att kapitalet finns i samhällelig ägo och inte som nu i privat ägo och detta gäller inom alla områden.
Betraktar vi det rent skattemässiga så blir ju allting mycket enklare och dessutom rättvisare om samhället äger kapitalet. Istället för att jaga in kapital så äger samhället redan hela kapitalkakan. Men observera att våra samhällen omöjligen kan stå som ägare av kapitalet så länge som det privata kapitalet dominerar världsekonomin.
 
SKATT ELLER INTE SKATT?
 
Behövs den så kallade offentliga sektorn i våra samhällen? Är det på grund av den offentliga sektorn som vi har skatter? Om inte den offentliga sektorn finns då behövs inga skatter, kan det vara på det viset?
 
I många samhällen finns ingen offentlig sektor och där finns få eller inga skatter. Det privata kapitalet sköter därför hela samhällsmaskineriet. Betalar man för allt så behövs inga skatter. I dessa samhällen är det priser på precis allting. I och med att allting ägs av det privata kapitalet så är det därför avgifter på precis allting. Och den som inte kan betala har i princip ingen rätt att leva vidare.
Vem skall hjälpa dom människor som inte kan betala? Nej det finns ingen hjälp att få eftersom strukturen är uppbyggd på det viset att det krävs pengar för att överleva. Den som inte har några pengar kan därför inte överleva.
Av detta så drar vi slutsatsen att så som våra samhällen ser ut idag så är det lättare att överleva i samhällen där skattetrycket är förhållandevis högt och där den offentliga sektorn står för en betydande del av den totala ekonomin.
 
Det är först när det finns samhällen som är uppbyggda utifrån strukturen att vi, alltså alla människor även dom ekonomiskt svaga, skall ha det bra i våra samhällen som vi kommer att känna oss tillfreds. För övrigt så kommer det inte att finnas ekonomiskt svaga människor i ett sådant samhälle. Samhället är ju till för människorna eftersom kapitalet tillhör samhället.
 
Våra samhällen idag är ju till för dom som äger kapital. Det är inte till för dom som inte äger kapital. Detta bör vi kanske förstå när vi ser hur skatteintäkterna fördelas i våra samhällen. Eller som jag brukar fråga: förstår vi det?
 
I dagens samhällsstrukturer så är alltså samhällen med skatter mer rättvisa än dom samhällen som saknar eller har få skatter. Men detta faktum bevisar också att skatter i våra samhällen talar om för oss att strukturen är orättvis. Inser vi även detta?
En sista fråga: förstår vi att om våra samhällen skulle äga kapitalet då vore skatter överflödiga?

————————————————————————————————

 ”EXPERTISENS” FÖRKLARINGAR TILL KRIG
 
Hur skall vi se på krig? Är krig någonting helt normalt mellan samhällen? Eller kan förekomsten av krig tyda på att det finns allvarliga strukturella problem inom samhällen och mellan samhällen?
Den sista frågeställningen ställs aldrig av så kallade experter, på området. Det kan gälla alla, från ledande filosofer och professorer inom statskunskap till ledande politiker i inrikes- och utrikesfrågor. Dessa så kallade experter på området för aldrig fram teorin att orsaken till krig kanske kan bero på att själva samhällsstrukturen i våra samhällen leder fram till krigshandlingar. Hur skall vi tolka denna tystnad angående en sådan eventuell förklaring på krigsproblematiken? Kan det vara så att de så kallade experterna medvetet väljer att avstå ifrån att föra fram teorier om att det är själva strukturen i våra samhällen som kanske ligger till grund för krigshandlingar? Eller är expertisen omedveten om den här eventuella förklaringen? Eller är det så att expertisen har sin egen förklaring till varför krig utbryter?
Låt oss börja med den sista frågeställningen. Vilka förklaringar brukar expertisen ge oss när krig bryter ut? Jo dom kan säga att det eller det landet har börjat mobilisera sina trupper vid gränsen mot det eller det landet. Landet har känt sig hotat av grannlandet och väljer att slå till hårt och brutalt innan en motoffensiv kan komma. Expertisen kan alltså komma fram till slutsatsen att det eller det landet har uppträtt provoserande och att krigshandlingar därigenom blivit omöjliga att förhindra.
Dom så kallade experterna kan också komma med förklaringen att många krig har sin orsak i att inre konflikter i vissa samhällen leder fram till att utomstående stater känner sig manade att ingripa militärt mot det konfliktfyllda samhället.
Men är det nu så att dessa förklaringar är riktiga och grundläggande förklaringar på krigshandlingar? Är den så kallade expertisens förklaringar sanningsenliga och därmed trovärdiga? Svaren på dessa frågor, menar jag, hänger intimt samman med vad för slags struktur som samhället är uppbyggt kring. Om man anser att människor skall leva separerade från varandra, alltså inom avgränsade områden i det som vi benämner stater/länder, då kan man komma fram till förklaringar som att det eller det landet känner sig hotat av grannstaten. Och nu är det ju så att vi människor lever separerade från varandra. Det är ju så vår verklighet ser ut. Det är så som en grundläggande del av våra samhällen är uppbyggda. På samma sätt så separeras många samhällen från varann genom olika slag av religiös övertygelse, alltså ytterligare en strukturell grundpelare. När vi nu pekar på strukturella grundpelare så måste vi ju självfallet nämna den helt igenom grundläggande strukturella byggstenen, nämligen patriarkatet. Det är ju patriarkatet som ligger till grund för alla, så att säga, byggstenar i våra samhällen. Inklusive den allomfattande byggstenen att kapitalet i våra samhällen ägs av privata människor, vilket jag ju poängterar i varje artikel.
Jag påstår att när våra så kallade experter på krig och krigets orsaker ger sina förklaringar så betraktar dom våra samhällen som om våra samhällen inte kan fungera och se ut på ett annat sätt än vad dom nu gör. Förstår ni mig? Det är detta synsätt som är felaktigt. Dom så kallade experterna för aldrig fram åsikter som att patriarkala strukturer kan vara en grundorsak till att krig bryter ut, för att ta ett exempel. Eller att det privata kapitalägandet kan vara en grundorsak, för att ta ett annat exempel. Eller för att det överhuvud taget finns stater, för att ta ytterligare ett exempel. Nej dom så kallade experterna utgår i sina analyser från att dom strukturer som vi lever i är dom naturliga och normala.
Jag menar att sådana förklaringar är felaktiga och inte ger grundorsaken till varför krig bryter ut. Min åsikt är ju att förklaringen till krig finns att söka i samhällenas strukturella uppbyggnad. Vad kommer det sig att denna åsikt inte alls förs fram av den så kallade expertisen? Kan det vara så att experterna medvetet avstår ifrån att teorisera om strukturens möjliga förklaring till krig, så uppstår frågeställningen varför dom i så fall agerar på det viset? Är det för att dölja någonting eller är det en alldeles för känslig fråga för samhället att analysera om? Kan det vara så att den så kallade expertisen är ”bundna” till maktapparaten och därför, mer eller mindre, blir oförmögna till att göra rättvisa analyser av våra samhällens allvarliga konflikter? Eller är expertisen, som sagt, omedveten om att krigskonflikter har sin orsak i våra samhällens strukturella uppbyggnader?
Om nu experterna väljer att medvetet avstå från att teorisera om strukturens möjliga förklaring till krig, så uppstår frågeställningen varför dom i så fall agerar på det viset? Är det för att dölja någonting. Eller är det en alldeles för känslig fråga för samhället att analysera om? Jag vill nog påstå att skulle expertisen vara medveten om att utifall strukturen i våra samhällen skulle vara grundorsaken till krigshandlingar då hade dom också framfört dessa teorier. Eller vad tror ni? Skulle denna förklaring hålla så innebär det att expertisen i så fall är omedveten om den verkliga grundorsaken till att det uppstår krigshandlingar. Och som jag nämnde tidigare, den så kallade expertisen är ju en del av det strukturella bygget. Jag menar att dom kan egentligen inte tänka och agera på ett annat sätt än vad dom nu gör.
Ja jag har blivit mer och mer övertygad om att den så kallade expertisen är omedveten om våra samhällens strukturella abnormiteter. Därmed så är dom följaktligen oförmögna att dra dom rätta slutsatserna om varför våra samhällen hamnar i krissituationer, som till exempel krigshandlingar eller vilka andra krissituationer som helst.
 
ÄR KRIG NORMALT ELLER ONORMALT?
 
Min andra frågeställning löd: är krig någonting helt normalt mellan samhällen? Ja man skulle ju kunna tro att så är fallet när man studerar människans historia. Det har ju krigats i tusentals år så bara av den anledningen så skulle man ju kunna dra slutsatsen att krig är någonting naturligt och normalt för våra samhällen. När dessutom så kallade filosofer och statsvetare i ämnet inte ser dom grundläggande orsakerna till varför krig uppkommer, då blir det i det närmaste omöjligt att föra fram teorier om att våra samhällsstrukturer är den verkliga boven i dramat. Jag menar att det är lättare att komma fram till åsikten att krig är någonting normalt snarare än onormalt.
För ett antal generationer sedan så krigades det lite överallt. Detta åskådliggörs också i våra historieböcker och vi bibringas uppfattningen att det är inte några större konstigheter med det. Alltså får vi uppfattningen att krig är, så att säga, en självklarhet i våra samhällens historia. Att stater invaderas och faller hör liksom till själva ”krigsspelet”.
Men varför uppstår krig? Är denna fråga ointressant? Hur svarar då den så kallade expertisen på denna fråga? Jo svaret blir att den eller den staten har stormaktsambitioner och att den därför invaderar andra stater, för att utvidga sin makt. Så här såg ju verkligheten ut för ett antal generationer sedan. Men är det normalt att det skall fungera så här i livet? När maktens män känner för att utvidga sin makt då är det bara helt enkelt att gå ut i krig. Är det så som livet skall levas för den vanliga människan? Ja enligt historiker och andra så kallade förstå sig påare så skall livet levas så här, eftersom livet levs just så här. Naturligtvis så är det helt rätt att livet har levts och levs just så här. Men detta behöver väl inte vara det samma som att det är så som det humana och logiska livet skall levas?
Låter det krångligt? Skulle man inte kunna tänka sig att krig är ett resultat av att någonting grundläggande har gått fel i våra samhällen, som jag också ifrågasätter ovan? Jag upprepar vad jag skrev ovan: att det finns stater runt om i världen betraktas som någonting fullständigt normalt; att det finns enorma sociala orättvisor inom varje statsbildning är ju en självklarhet enligt samma synsätt; att ojämlikheten mellan könen är en regel i varje samhälle är just ingenting att orda om. Att alla dessa strukturella abnormiteter skulle vara orsaken till krig är det ingen som för fram. Den så kallade expertisen ifrågasätter aldrig den samhälleliga strukturen som en grundläggande orsak till krig. Nej vi får lära oss att den och den staten går ut i krig som om detta skulle vara den naturligaste sak i världen.
Vad är då krig? Jo krig är ytterst en fråga om makt. Det är ett spel för maktens herrar där dom tvingar människorna i samhället att kriga mot människorna i det andra samhället/maktområdet. Detta maktspel ser vi som tydligast när vi iaktar dom otaliga krigen från förr. Enkla människor tvingas att offra sina liv för att maktens män skall få sin maktlystnad tillfredsställd. Krig är alltså ingenting som bara uppstår, här och där, utan det finns alltid en grundläggande orsak. Och den grundläggande orsaken är att våra samhällen är strukturellt orättvisa. Detta påstår jag alltså nu och jag hävdar dessutom att detta påstående kanske inte delas av några så kallade experter på området. För skulle detta påstående delas av en mängd så kallade experter så innebär det ju att expertisen ser orsakerna till våra strukturers orättvisor. Och ser man orsakerna till orättvisorna då har man också kommit nära en lösning på problemen. Följaktligen så är det inte så svårt att inse varför krig och elände aldrig har upphört. Svaret är ju att ingen förstår sig på vad grundorsaken till krig och elände finns att söka. Krig och elände har plågat människorna i tusentals år och ingen vettig förklaring till dessa förnedrande handlingar har, mig veterligen, aldrig förts fram. Det är väl därför krigen fortsätter? Eller kan det finnas andra förklaringar på problemet? Hjälp mig i så fall att finna svaret!
Krig är ju heller inte enbart våld mellan stater utan krig är ju likaså våld mellan maktgrupperingar inom stater. Detta våld är ju det helt dominerande våldet idag och det är ännu våldsammare än gårdagens våld mellan stater. Som sagt, vi ser ju att allt detta våld utspelar sig runt omkring oss och i många fall så utspelar sig våldet hos oss. Borde inte vi människor ha lärt oss att det här krigiska våldet enbart skapar elände för oss alla? Borde inte vi ha kunnat dra slutsatsen under dom här tusentals åren att krigen skapar ännu större orättvisor än dom som redan finns?
Ja vad skall man svara på sådana frågor? Men som jag har skrivit om i tidigare artiklar och som jag åter upprepar: på grund av våra samhällens strukturella orättvisor så blir krig någonting oundvikligt. Man kan också säga att det skulle vara mer förvånande om vi levde i en värld utan krig och allvarliga konflikter, när vi betraktar vilka gigantiska orättvisor som våra samhällen lider av. Om jag säger att förekomsten av allvarliga konflikter, såsom krig, är det tydligaste exemplet på att våra samhällen lider av strukturella orättvisor och att man inser detta samband, så menar jag att man har kommit en bra bit på väg mot förståelsen av hur våra samhällen fungerar. Krig kan man säga finns inbyggt i våra strukturer och därmed så blir krigen, mellan stater och inom stater, logiska resultat av strukturen. Krigen blir lika logiska som att ett fåtal maktmänniskor, i våra samhällen, äger allt som vi alla är beroende av för att överleva.
Våra samhällen har byggts upp utifrån grundläggande strukturella fel. Det är detta som är orsaken till att krig fortsätter överallt, runt omkring oss och mitt ibland oss. Men ministrar och all så kallad expertis är ni så totalt omedvetna om detta samband? Ja jag vet att frågan är fel ställd, er uppgift är ju att förvalta strukturen inte att förändra den.
 
VÅLDSAPPARATEN
 
Nåväl, för att kriga så behöver samhället en militärapparat och i stort sett alla stater, runt om i världen, har ju också en militärapparat. Är det så viktigt att varje stat förfogar över en militärapparat? Vore inte livet enklare och förnöjsammare om alla stater kom överens om att inte kriga? Man kan ju tycka att denna enkla och i mångas ögon knäppa frågeställning aldrig borde ställas. Eller hur? Vi betraktar ju det som fullständigt normalt att varje stat, värd namnet, har en egen militärapparat. Hur skulle det se ut om vi inte hade något försvar? För att försöka komma åt dessa frågor så måste vi tränga in på djupet och sätta oss in i varför stater skaffar sig militärapparater.
Vad är militärmaktens funktion? Historien ger oss åter igen dom bästa svaren. Maktens män har alltid sett till att skydda sig själva och sin makt, med våldets redskap. Eftersom makten baserar sig på att dominera över andra människor så måste därför makten se till så att denna makt kan stå emot varje försök från samhällets människor att själva ta makten. Det yttersta ansvaret för att makten inte skall kunna rubbas vilar då självklart på militärapparaten. Med det militära våldet så agerar makten för att skydda sig. Men makten agerar naturligtvis också för att utöka sin makt. Det ligger ju i sakens natur att makt skapar behovet av ännu mera makt. Det är ju så det hierarkiska patriarkatet fungerar. Inte nöjer sig maktens män med att dominera över människorna i sitt eget samhälle, eller rättare sagt sitt eget maktområde. Nej ser man möjligheter att utöka sin makt då agerar man därefter. Man använder alltså sin militärapparat för att kriga mot andra maktområden eller, som vi säger, stater.
Militärmaktens funktion är således det yttersta redskapet för maktens män att dels skydda sig själva och dels utöka sin makt. Vår historia bevisar ju med all tydlighet dessa fakta. Militärapparaten är med andra ord patriarkatets sätt att lösa svåra konflikter, som då i grunden har uppstått just på grund av den patriarkala strukturen. Detta våldets maktredskap blir sålunda något helt naturligt i våra patriarkala strukturer. Det blir lika naturligt som att patriarkatet har skapat stater, eller som det egentligen skall heta, maktområden.
Som jag tidigare har nämnt så är ju staters gränser ingenting annat än maktområden. Med det militära våldets hjälp så har makten inrättat maktområden. Härifrån utövar maktens män nu sin makt och suger ut människorna så mycket det går. Vilket ju historien bevisar för oss.
 
Är det ingen som ser sambandet mellan militärapparat, eller rättare sagt våldsapparat och staters tillkomst? Varför skulle dom vanliga enkla människorna i ett samhälle vilja gå ut i krig mot likadana vanliga enkla människor i ett annat samhälle? Det är ju fullständigt absurt att det skulle fungera så. Visst måste vi väl förstå att det är maktens män som tvingar vanliga människor att gå ut i krig? Eller förstår vi inte det?
Historien sitter ju på svaren vi söker. Eller hur? Historien bevisar för oss att krig är ett maktspel för maktens män. Om man tänker ett steg till då borde det väl inte vara omöjligt att komma fram till slutsatsen att stater/maktområden är ett resultat av det hierarkiska patriarkatet. Alltså är statsbildningar en av flera grundläggande orsaker till att våra samhällen är strukturellt orättvisa.
Skall det vara så svårt för oss att komma fram till detta faktum? Ja tydligen är det på det viset. Vi måste, förr eller senare, komma till insikt om att våldsapparatens funktion är att skydda makten.
 
Maktens män talar idag om det militära försvaret. Eller man säger kort och gott försvaret. ”Vi måste ha ett starkt försvar”, argumenterar maktens män.
Ja det tror jag det, vi lever ju i strukturell orättvisa. Vårt eget samhälle och samhällena runt omkring oss är ju ett resultat av maktens utsugning av dom vanliga människorna. Patriarkatets maktområden/stater ses idag som den naturligaste sak i världen. Det ses som lika naturligt som att solen går upp i öster och ned i väster. Vi har blivit så till den grad manipulerade av allt strukturellt elände så vi anser det som helt naturligt att bland annat världen är uppdelad i maktområden/stater och att dessa stater håller sig med våldsapparater.
”Vi måste ju kunna försvara oss om och när våra fiender anfaller oss”, lyder budskapet.
Är det fel att först ställa frågeställningen: vem är fiender till oss och varför finns det i så fall fiender? Är det fel att först försöka ta reda på orsaken till varför det eventuellt kan ha uppstått fiender?  Vi vet ju svaren på dom här frågorna, eller? Men maktens män vet tydligen inte svaren. För skulle dom veta svaren så borde dom ju kunna redovisa dom. Men dom vet tydligen inte svaren, det är ju den slutsats som vi måste dra.
Vilka är då svaren? Jo som jag upprepar och åter upprepar så är svaren att vi lever våra liv i patriarkala maktområden som benäms stater och maktens män skaffar sig våldsapparater för att skydda sitt eget maktområde från maktens män i andra maktområden. Dom vanliga människorna i andra maktområden har ingen ambition att anfalla oss utan dom som har ambitionen att anfalla det är våldsmakten som styrs av det maktgalna patriarkatet.
Men ett sådant svar kan omöjligen föras fram av våra samhällens maktmänniskor. Det skulle ju innebära att maktens män erkände dom orättvisa strukturella förhållandena i sitt eget samhälle. Ett sådant svar skulle, som sagt, erkänna att vi lever i strukturellt orättvisa samhällen och att just detta förhållande var orsaken till forna tiders ständiga krig och även erkänna dagens strukturella orättvisor som måste hållas i schack genom våldsapparater.
Nej, nej maktens herrar får oss att tro att militärapparater är den naturligaste sak i världen, som varje stat måste skaffa sig. Dom får oss att tro att människorna som lever på andra sidan maktgränsen är onda varelser som enbart är ute efter att vilja oss ont.
Och vi tror våra egna maktmänniskor. Dom får oss att tro på att vi lever i den humanaste staten av alla stater och att vi därför skall vårda och älska vår stat mer än någonting annat. Dom får oss att tro att vår stat aldrig skulle kunna starta ett angreppskrig. Dom som startar angreppskrig är alltid dom andra staterna.
 
VI FÖRSTÅR INTE ORSAKSSAMBANDEN
 
Är det så svårt att se sambandet mellan forna tiders krigsmakter och dagens krigsmakter? Inbillar vi oss att maktens män idag är humanare än vad maktens män var igår? Man krigar väl inte bara för krigandets skull? Man krigar väl för att uppnå någonting? Skall det på något vis anses som humanare att maktområden/stater skaffar sig våldsapparater idag än igår? Har inte dagens våldsapparater samma funktion idag som igår?
Ser vi inte att det föreligger ingen skillnad alls? Nej vi förstår ingenting av detta. För om vi börjar förstå orsakssambanden i våra samhällen då börjar vi inse att någonting allvarligt fel finns i den strukturella uppbyggnaden.
Tror vi verkligen att så som vi lever våra liv idag så skall det naturliga och rättvisa livet levas? I så fall tror vi att det är fullt normalt att det finns maktområden/stater och att dessa skaffar sig våldsapparater. Om vi tror detta är fullt normalt då tror vi också att det är fullt normalt med krig och elände, eller hur?
Maktområden/stater skaffar sig krigsmakter för att kriga med och detta bevisas ju fullständigt då vi studerar det historiska förloppet. Att det har krigats överallt och fortfarande krigas skall vi därav betrakta som fullt normalt.
Om nu allt detta skulle vara fullt normalt då finns naturligtvis inget som helst hopp för mänskligheten. Och jag menar att möjligheterna försämras i takt med att maktområden/stater nu utvecklar massförstörelsevapen av aldrig tidigare skådat slag. Idag har vi ju möjligheter att utrota oss själva. Om vi betraktar detta som naturligt och normalt då finns, som sagt, ingen utväg för oss.
Förstår vi sambandet mellan utvecklingen av massförstörelsevapen och våra samhällens strukturella orättvisor? Alltså att vår struktur leder fram till möjligheter att utrota oss själva. Kan vi förstå det här sambandet? Nej jag tvivlar på att vi förstår det här sambandet. Rätta mig om jag har fel.
 
När skall vi då komma fram till att det är just strukturen som vi lever i som är orsaken till krig och elände? Jag måste först ställa den fråga som jag har ställt tidigare: förstår inte våra så kallade experter att krig och elände beror på någonting grundläggande fel i vår strukturella uppbyggnad? Nej jag konstaterar att våra så kallade experter på området inte har den blekaste aning om dom grundläggande orsakerna. Hur lång tid skall det behöva gå innan vi allmänt förstår att det är själva strukturen som vi lever i, som är orsaken? Måste vi utsättas för än allvarligare konflikter innan vi börjar förstå orsakssambanden? Ja det verkar inte bättre.
Maktens människor kommer aldrig att erkänna att det beror på själva strukturen som vi lever i som är grundorsaken. Maktens män som startar krig anser ju självfallet att krig är helt normalt och därmed oundvikligt.
Som jag tidigare har nämnt så är ju den normala patriarkala lösningen på svåra konflikter att tillgripa våld. Och eftersom vår historia är en orgie i krig och våld så bevisar det att strukturen förr var utstuderat patriarkal. Krig var alltså det normala sättet att lösa motsättningar.
Kan vi förstå att gårdagens struktur formar dagens struktur?
 
Våldsapparat och därav följande krig är, kan vi säga, naturliga inslag i våra patriarkala strukturer. Det tillhör strukturen och det ingår då naturligtvis i våra samhällen. Maktområden/stater ingår också på ett naturligt sätt i våra patriarkala strukturer och dessa maktområden skall fyllas med våldsapparater som då och då används till att angripa andra maktområden, samt är avsedda till att försvara maktens män när dessa utsätts för missnöje från människorna i samhället.
När inte lagar och regler räcker till för att stävja missnöjet bland människorna så använder sig maktens män av den sista och starkaste resursen som dom kan ta till, nämligen våldsapparaten. Allt detta är normalt för våra strukturer. Men när skall vi börja förstå att det är själva strukturen som vi lever i som är onormal?
 

——————————————————————————————–

URSPRUNGET
 
Människan är ju till sin kroppskonstitution en slags apa. Hon har sina rötter bland dessa sina släktingar, aporna. Man brukar säga att människan är den upprättgående apan. Hon har sitt ursprung på den afrikanska kontinenten. Arkeologer räknar med att hon har funnits i ungefär tvåhundra tusen år. Halva den här tiden levde hon kvar i Afrika. Det tog alltså ungefär etthundra tusen år innan hon började sin utvandring från kontinenten. Nu befolkar hon i stort sett hela vår planet.
Har ni tänkt på följande? Fysiskt sett så är människan ämnad att leva i samma tempererade klimat som sina släktingar, aporna. Vi har ju ingen päls som skyddar oss mot kyla utan vi är snarare ännu mer nakna än våra släktingar. Just detta faktum begränsar den nakna människan till de tempererade klimat zonerna. Eller hur? Men nu är det ju så att vi har befolkat hela planeten. Vi har bosatt oss på de mest ogästvänliga platser. Hur kan det komma sig att människan valde att bosätta sig i det avsevärt kallare klimatet än vad hon ursprungligen var ”konstruerad” att leva i? Vi saknar, som sagt, pälsen för att på ett naturligt sätt skydda oss mot kylan. Naturligtvis så vet vi ju att det beror på vår hjärna att vi har klarat av att bosätta oss i de mest extrema klimatzoner. Men fysiskt sett så är vi inte kapabla till att bo på dessa platser. Det är tack vare vår hjärna och dess uppfinningsrikedom som har hjälpt oss att befolka vartenda hörn på jorden. Men ser man till vår kroppskostitution så skulle vi ha stannat kvar i den tempererade klimatzon som våra släktingar befolkar. Den nakna människan borde därför egentligen ha nöjt sig med att stanna kvar i Afrika, i det året runt varma klimat som var hennes ursprungsplats.
Nåväl, hon följde klimatzonen över den arabiska halvön in i Asien genom Indien och ner till sydostasien. Först där tvingades hon norrut in i kallare klimatzoner. Och då hade det gått ett antal tiotusentals år sedan en liten grupp människor lämnade Afrika. På grund av eller tack vare vår hjärna så tog vi steget ut ifrån den varma klimatzonen in i de kallare zonerna.
Här uppstår flera intressanta frågor. En av dom är: har denna utvandring från Afrika in i kallare klimatzoner betytt något för uppkomsten av patriarkala strukturer? Mycket intressant och jag vet inte om det någonsin går att få ett svar på den frågan. Vad vi däremot vet det är att patriarkala strukturer förekommer jorden runt för tusentals år sedan. Detta utan att människorna från olika kontinenter kom i kontakt med varann. Vad tyder detta på? Det borde tyda på att människorna faktiskt tog med sig den patriarkala strukturen redan när de vandrade ut från Afrika. Alltså skulle denna struktur vara etablerad redan för över hundra tusen år sedan. Hur skall man annars kunna förklara att den patriarkala strukturen förekommer på alla kontinenter för tusentals år sedan utan att människorna kunde ha kontakt över kontinenterna? Förklaringen skulle i så fall vara att man tog med sig strukturen generation efter generation när man drog vidare ut i världen. Den patriarkala strukturen var redan lagd och den fördes vidare varhelst människorna slog sig ned. Kan det vara förklaringen till varför vi lever i patriarkala strukturer oberoende av om vi tillhör indianstammar i sydamerika eller om vi är mongoler i centralasien eller bantufolk i det inre Afrika? Sedan uppstår naturligtvis lokala varianter på samma tema. Olika slag av patriarkala påfund sätter sin prägel på människorna inom vissa områden/samhällen. Senare har vi fått en ganska klar bild av vad denna patriarkala struktur för med sig och leder fram till. Eller ser vi inte det här sambandet?
 
LOGISKT ELLER OLOGISKT?
 
Detta menar jag är en utomordentligt intressant fråga som man ställer sig när människan utvandrade från sin ursprungsplats, Afrika. Jag säger det igen. Sannolikt etablerades den patriarkala strukturen för över hundra tusen år sedan och människan tog med sig denna sociala struktur varhelst hon drog vidare. Hon förde strukturen med sig utan att kanske fundera så mycket över den.
Andra frågor som uppkommer vid människans utvandring från sitt naturliga uppehälle i den tempererade klimatzonen till kallare klimatzoner är: hur påverkas hon av att hon måste klä sig med isolerande hudar/pälsar för att överhuvud taget kunna överleva? Här ser vi, på sätt och vis, hur ologiskt människan agerar rent fysiskt. Hon är ”konstruerad” att leva sitt liv i den fuktigt varma klimatzonen men många vandrar in i kallare klimatzoner. Hon trotsar därmed naturlagarna. Hon kan inte längre vandra omkring naken, som andra djur, utan hon måste skydda sin kropp för att kunna överleva.
Det går naturligtvis att se detta både logiskt och ologiskt. Som vi nyss nämnde så är det ju helt ologiskt att ett djur vandrar in i kallare klimatzoner än vad hon, så att säga, är skapt för. Det borde ju innebära hennes egen undergång. Samtidigt så agerar hon ju helt logiskt när hon finner på medel att skydda sin kropp inför det kallare klimatet. Så vad skall man säga? Jo detta agerande är ju typiskt det unika djuret, människan. Hon trotsar naturlagarna och finner på medel att bosätta sig på de mest ogästvänliga platser. Men jag ställer frågan: har hon handlat logiskt eller ologiskt?
 
MEDELTIDENS EUROPA
 
Tänk er in i människans villkor under exempelvis medeltiden här i Europa. Det är ju trots allt endast ett antal hundra år sedan som den tiden var aktuell. Betänker man att människans historia är ungefär tvåhundra tusen år så inser man att medeltiden var som igår. Föreställ er hur människan levde under medeltiden. Hon levde både på landsbygden och i städer. Hon byggde upp murar runt städer därför att fientligheter mellan samhällen betraktades som fullt normalt.
Men det var kanske inte dit jag ville komma just nu med mitt resonemang. Har ni tänkt på vilka fruktansvärda epidemier och pester som härjade under den här tiden? I Europa gick miljontals människor under i digerdöden och andra pester. Varför? Jo expertisen menar att smuts och råttor var huvudorsaken till varför människor smittades och sedan dukade under. Man dog bokstavligt talat som flugor. Råttor och smuts var således en av huvudorsakerna till varför många samhällen formligen dog ut.
Människorna levde sina liv i smutsen, eller rättare sagt skiten. Koncentrationen av människor förde bland annat med sig att det uppstod problem med den vardagliga hygienen. Avföring och allehanda sopor dumpades i högar där människorna levde sina liv. Att rengöra sig under de nya villkor som uppstod i och med koncentrationen av människor i städer blev därmed en i det närmaste omöjlig uppgift. I den här smörjan kunde sjukdomar av allehanda slag sprida sig.
Vart vill jag komma med den här snabbgenomgången av hur människorna levde under medeltiden? Jo jag vill komma fram till frågeställningen om det logiska respektive det ologiska i människans sätt att leva.
Backa tillbaka från medeltiden till tiden för människans ursprung. Människorna lever sina liv på savannen eller i den tropiska skogen. Här finns allt dom behöver för att överleva. Naturen bjuder på allt. Vill man släcka törsten så är det bara att gå ner till bäcken eller vattendraget. Växter och frukter finns att äta i överflöd. Konsten att jaga villebråd har man lärt sig. Så proteinrik mat bör finnas inte så långt från boplatsen. Det varma klimatet medför att man kan gå omkring naken, som alla andra djur. Att sköta sin hygien är lika självklart som djuren sköter sin. Avföring och sopor tar naturen hand om. Människan lever i fullständig harmoni med sin omgivning. Hon är ju ett djur och hon lever som ett djur i naturen.
Vi flyttar nu fram igen till medeltiden. Vilken ofattbar kontrast för levnadsvillkoren som har inträffat. Skulle man haft möjligheten att studera ursprungsmänniskans liv ena dagen och sedan jämföra med medeltidsmänniskans liv nästa dag så skulle man förmodligen inte tro sina ögon. Vilken chockartad upplevelse det skulle ha blivit. Man skulle ha fått se hur människorna i medeltidens Europa bokstavligt talat lever sina liv på ett berg av sopor och skit. Man går omkring som smutsiga råttor i de städer som börjar ta form. Sjukdomar och elände sprids med vindens hastighet över stora delar av befolkningen. Dom sociala klyftorna och orättvisorna är gigantiska. Krig och pest gör att livet för människorna blir en enda stor mardröm. Vilken kontrast gentemot det ursprungliga livet på savannen. Från ett liv i fullständig harmoni med naturen till ett liv i total disharmoni.
Hur kunde det gå så här fel? Var finns logiken i medeltidens Europa? Här ser vi helt klart att människan fysiskt sett inte klarar av att leva i harmoni med naturen när hon skapar sig tättbefolkade samhällen som dessutom ligger i ett avsevärt kallare klimat än varifrån hon ursprungligen kommer ifrån.
Människorna i medeltidens Europa lever därför ologiska liv. Håller ni med mig? Jo men tänk så här. Är det logiskt att människan skall gå omkring skitig och sjuklig och leva sitt liv ovanpå en sophög? När vi nu vet hur människan levde i sin ursprungliga miljö och jämför med medeltidsmänniskans miljö, så bör svaret vara givet. Eller hur? Vi kommer naturligtvis fram till  att det inte är människovärdigt att leva på det viset som människorna gjorde i medeltidens Europa. Det är ju fullständigt ologiskt. Någonting mycket dramatiskt måste alltså ha hänt människan efter det att hon utvandrade från Afrika. Eller påbörjades det ologiska levnadssättet redan innan hon startade sin utvandring?
Jag upprepar mig igen: från att ha levt sitt liv i fullständig harmoni med naturen så kommer hon nu i medeltidens Europa att leva sitt liv som en råtta på en soptipp. Var finns logiken?Funderade medeltidens människa över sin situation? Funderade hon över varför pest och allehanda sjukdomar drabbade henne? Funderade hon över varför krig och elände var en del av hennes vardag? Funderade hon över varför de sociala orättvisorna var så gigantiska i det samhälle som hon levde? Nej jag tror faktiskt inte att hon funderade så mycket över det. Och funderade hon så hade hon fått lära sig att det var högre makter som styrde över hennes liv. Hon förtjänade att leva som hon levde, det hade den religiösa maktapparaten inpräntat i henne.
Reflekterade medeltidens människor över sitt ursprung? Knappast och gjorde dom det så hade dom fått lära sig att det var gud som skapade jorden och allt liv. Att komma på tanken att hon härstammade från samma släktträd som aporna var naturligtvis helt främmande. Vi kan nog därför utan vidare påstå att medeltidsmänniskan var helt ovetande om att hon hade sitt ursprung på den afrikanska savannen. Därför var det självfallet helt obegripligt för henne att ens snudda vid tanken på att människan en gång hade levt sitt liv i fullständig harmoni med naturen.
 
LIVSKVALITÉN FÖRSÄMRAS
 
Låt oss fantisera och anta att människan hade haft kunskapen om sitt ursprung, då hade säkerligen vårt samhälle idag sett helt annorlunda ut. För det innebär ju bland annat att det religiösa synsättet på människans ursprung måste ha fått ge vika. Vilket lyft det vore för mänskligheten under medeltiden om det religiösa synsättet förklarades ologiskt och därmed inhumant. Vi sitter ju idag med facit i hand och kan dessvärre konstatera att den religiösa strukturen satt kvar i orubbat bo. Allt logiskt tänkande slogs tillbaka med kraft. Den religiösa maktideologin lyckades med sitt uppsåt att fördumma människan och förhindra henne från att tänka logiskt.
Utgå också ifrån att människorna var medvetna om den patriarkala strukturens orsaker till att samhällena såg ut som dom gjorde. Då hade definitivt våra samhällen fungerat på ett allt igenom rättvisare sätt. Men, som sagt, med facit i hand så vet vi att patriarkatet lever vidare idag, än mer förfinat.
Vi kan alltså åter igen konstatera att själva tänkandet hos medeltidens människor var så, kan vi säga, manipulerat av strukturen att förnuftet aldrig fick en möjlighet att göra sig gällande. Man hade fjärmat sig så totalt ifrån hur ursprungsmänniskan levde sitt liv i det varma tropiska Afrika. Ja man saknade all kunskap om livets ursprung.
Kunde detta vara en bidragande orsak till varför människorna levde som råttor på en soptipp och dog som råttor på en soptipp? Ja säkerligen måste det vara så. Själva levnadssättet som totalt är så helt annorlunda dom ursprungliga människornas levnadssätt kommer att stå medeltidsmänniskan dyrt. Dom dör ju som råttor har vi sagt. Och det är detta helt ologiska levnadssätt som vi idag har ärvt från medeltiden.
Som sagt, likheterna med medeltiden är ju också påfallande än idag. Miljoner människor världen över lever på soptippen, precis som på medeltiden. Människan trampar runt i skiten på samma sätt idag i sin jakt efter något ätbart. Medan medeltidsmänniskan skitade ner sin närmiljö så har nutidsmänniskan dessutom lyckats med konststycket att skita ner i stort sett hela planeten som hon lever på. Och vad det innebär det känner vi ju till om vi tänker efter, eller hur? Det har gått så långt att hon mycket väl kan förgöra sig själv och allt levande. Därför kan vi fastslå att nutidsmänniskan på sätt och vis har fjärmat sig än mer från det ursprungliga livet än vad medeltidsmänniskan gjorde.
Vad som däremot är positivt det är att vi idag är medvetna om vårt ursprung och därmed börjar ersätta vårt ologiska tänkande med ett mer logiskt. Får man väl kanske hoppas? Men, som sagt, själva levnadsvillkoren för en mängd människor har inte blivit bättre utan snarare sämre än dom var för ett antal hundra år sedan. Människor dör fortfarande som flugor på grund av en mängd olika faktorer.
Därför kan vi nog säga så här i efterhand att människan handlade, kan vi säga, ologiskt när hon utvandrade från den tropiska klimatzonen och sökte sig in i kallare zoner. Detta i kombination med ett allt mer ologiskt tänkande, som ju styrs av patriarkala värderingar har visat sig förödande för människan. Går inte människan under på grund av epidemier och sjukdomar så är faran stor för att hon går under av ett inhumant leverne såsom krig; våld; sociala orättvisor; miljöförstöring. Det ser egentligen lika mörkt ut idag för människan som under medeltiden.
När jag nämner medeltiden så avser jag närmast Europas medeltid. Men hur såg det då ut i resten av världen? Var resten av världen ett paradis att leva på? Nej den var ju inte det. Den patriarkala strukturen var lika väl förankrad runt om i övriga världen. Vi har fått en ganska klar bild av hur den vanliga människan levde i till exempel Inkariket i Sydamerika för femhundra år sedan. Slaveri, krig och total underkastelse i kombination med religiös dogmatism var det som gällde för vanliga människor. Naturligtvis så var kvinnan helt utan rättigheter, precis som över allt annars. Och det var inte bättre för den vanliga människan under kejsardynastin i det gamla Kina. Villkoren var de samma där.
Man måste ju ställa frågan. På något sätt så verkar det ju oundvikligt för den enkla vanliga människan att hon, i många fall, skulle komma att leva sitt liv i total misär och förnedring när hon flyttade ut från den afrikanska kontinenten. Visserligen gick det kanske ett antal tiotusentals år innan den strukturella orättvisan slog till med full kraft. Men den måste ju ändå succesivt ha, så att säga, smugit sig på från generation till generation.
När vi idag, så här på avstånd, kan se hur strukturen skapar en växande orättvisa från dom tidiga människorna fram till medeltiden, då kan man ju tycka att det på något vis blev som väntat för medeltidsmänniskan. Eller vad säger ni?
Människorna i kejsardynastins Kina hade ju ingen kontakt med indianerna i Inkariket och ändå så var deras strukturella samhällen så lika. Man levde under samma förtryck och likartad religiös fanatism. Människovärdet var lika litet vare sig man levde i Amerika, Europa, Asien eller Afrika. Kan det vara slumpen att det var på det viset?
Jag har tagit upp den här frågan tidigare och jag tar upp den igen. Nej det kan inte vara slumpen utan förklaringen måste vara att människan tog med sig den patriarkala strukturen redan när hon vandrade ut ifrån Afrika. Strukturen var alltså etablerad sedan mycket lång tid tillbaka. Ja man hade ju faktiskt ungefär etthundratusen år på sig att etablera strukturen innan man tog den med sig ut i övriga världen. Därför kan vi påstå att i och med att den patriarkala strukturen börjar att forma sig så innebär det att människan automatiskt försämrar sina livsvillkor. Ojämlikheter, på alla plan, som har sin grund i den patriarkala strukturen medför att människan fjärmar sig alltmer från ett liv i harmoni med naturen till ett liv där hon lever i disharmoni med naturen. När den strukturella orättvisan växer sig starkare så uppstår naturligtvis konflikter inom samhällen och mellan samhällen. Och där är vi, som bekant, fortfarande och man kan ju fundera över om vi någonsin kommer tillbaka i harmoni med naturen och hittar tillbaka till den rättvisa strukturen? Men jag menar att det är absolut nödvändigt om vi skall ha en möjlighet att överleva som varelser.
 
RÄTT RESPEKTIVE FEL
 
Att komma tillbaka till ett liv i harmoni med naturen betyder inte att vi måste återgå att leva som vi gjorde för ett par hundratusen år sedan. Ingen kan förvänta sig att människan skall återgå till ett liv i tropikerna där vi kan leva utan ett plagg på kroppen och där vi kan sova utan att behöva bygga in oss i välisolerade bostäder och där regnskogen fungerar som ett stort skafferi, där vi kan föda oss utan större besvär. Visst kan det låta som paradiset, vilket det i själva verket är, men det livet kommer nog människan aldrig tillbaka till.
Människan har bosatt sig överallt på jorden och det är därför helt uteslutet att hon skall bryta upp och återvända till sina ursprungsplatser i den tropiska zonen. Människan har ju försatt sig själv i den obehagliga sitsen att hon måste skapa sig en slags konstgjord miljö för att kunna leva vidare. Nåväl vi står ju där vi står och får därför räkna med att vi blir kvar här också. Hur motsägelsefullt det än kan verka så är det ju vi själva som får visa om vi kan överleva som varelse.
 
Dinosaurierna kunde överleva i många miljoner år. Men det var inte deras hjärnor som var orsaken till den bedriften utan det var deras fysik som var så välanpassad. Människan har fram till nu bara levt en bråkdel av den tiden och i motsats till dinosaurierna så är det upp till hennes hjärna om hon skall kunna leva vidare.
Trots allt destruktivt som hon har ställt till med och ställer till med så har hon möjligheten att vända trenden för att på det viset komma i harmoni med naturen och strukturen. Och jag sticker ut hakan när jag påstår att trenden nu håller på att vända. Man har svårt att tro det när vi dagligen ser hur krig; våld; sociala orättvisor; fattigdom; sjukdomar och ett allmänt destruktivt leverne plågar människan.
Hur kan man då ändå påstå att den negativa trenden troligtvis har vänt till en positiv? Jo det är just vår hjärna som gör det möjligt. Vi har nu blivit medvetna om en rad grundläggande frågor som vi för bara ett antal generationer sedan inte var medvetna om. Det är just detta faktum som gör att det finns stora möjligheter att vrida klockan rätt igen.
Vad är det jag syftar på? Jo jag upprepar mig igen och dessutom är detta nödvändigt att upprepas om och om igen. Okey, låt höra: Det logiska tänkandet säger oss att den grundläggande orsaken till allt orättvist som uppstår mellan människor det beror, i grund och botten, på maktstrukturen mellan könen. Denna maktstruktur börjar vi nu bli medvetna om och det är först nu som denna medvetenhet börjar förverkligas, under mänsklighetens hela historia. Detta är ett unikt genombrott för människan som på sikt kommer att leda till avsevärt bättre levnadsvillkor för henne. Ja denna maktstruktur, som har verkat i troligtvis minst hundratusen år och verkar fortfarande, måste utplånas om människan skall ha en chans att kunna leva vidare.
Det logiska tänkandet talar om för oss att mannen och kvinnan skall vara totalt jämlika. Att så inte är fallet beror på att strukturen vi lever i ”släpar efter” och är en tydlig patriarkal maktstruktur. Så är det. Men vi är medvetna om det, i alla fall stora delar av våra samhällen och det var vi inte förr. Denna medvetenhet är en avgörande skillnad.
För bara några generationer sedan var man helt omedveten om att maktstrukturen överhuvud taget existerade, vilket man ju för övrigt är än idag i stora delar av världen. Då var det inget ”snack om saken”, mannen stod över kvinnan. Och detta reglerades dessutom genom lagar och förordningar plus att den inhumana religiösa dogmatismen förkunnade den totala ojämlikheten mellan könen.
Det ena ger det andra. Allt det ologiska och därmed inhumana som den patriarkala strukturen innehåller blir vi nu, i allt snabbare takt, medvetna om. Jag syftar närmast på det privata kapitalägandet; religioner; sociala skillnader; stater/länder; familjekonstellationer; maktstrukturer i alla dess former. Vi börjar nu bli medvetna om att det inte står rätt till med våra samhällen, som innehåller dessa inhumana strukturella former. Jag säger det igen: det har skett ett trendbrott i och med att vi nu blir mer och mer medvetna om den patriarkala strukturens destruktiva verkningar.
 
Vad anser vi idag om inkaindianernas sätt att placera barn uppe på Andernas toppar, där dom helt enkelt fick frysa ihjäl? Vad anser vi idag om detta? Jo vi anser naturligtvis att detta förfarande var fruktansvärt barbariskt och därmed felaktigt. Vi ställer oss frågan, hur kan människor bli så grymma? Vad ansåg dåtidens inkaindianer om denna offermetod? Det är ju bara ett antal hundra år sedan som den här offermetoden praktiserades. Jo dom ansåg att det var helt nödvändigt och därmed fullständigt normalt att barn offrades för att tillfredsställa inkas gudar. Med dessa offer hoppades inkas att gudarna skulle blidkas och ge människorna goda skördar och lyckosamma liv. Inkas ansåg därför att detta handlingssätt var helt normalt. Men nu, ett antal hundra år senare, så anser vi att detta handlande var grymt och fullständigt fel.
Vad kan det bero på att människan har ändrat åsikt så totalt? Vem har rätt? Jo vi som anser att detta handlande var grymt och inhumant har rätt. Varför har vi rätt? Jo därför att inkas handlande bygger på ett ologiskt tänkande som så fullständigt fjärmar sig från naturens gång. Inkas tänkande ingår i en patriarkal maktstruktur, vilket ju strider mot all logik. Vi har nu blivit medvetna om det ologiska i att offra barn. Men det var vi inte medvetna om förr.
 
Under medeltidens Europa förföljdes människor utan någon som helst logisk anledning. Exempelvis kan vi ta upp det här med häxbränning. Kyrkans män fick för sig att vissa kvinnor stod i maskopi med djävulen själv. Ja ni hör ju själva vilka åsikter som spreds på den här tiden och liknande åsikter lever naturligtvis kvar än idag. Man ansåg alltså att dessa kvinnor var ett slags häxor och därför måste dom brännas levande på bål. Man var rädd att häxorna skulle ”smitta” andra med djävulens idéer.
Då under medeltiden ansågs det vara fullt normalt att man brände kvinnor på detta sätt. Det var ju dessutom förankrat i kyrkans bestämmelser och på så vis så ingick det i samhällets lagar och förordningar. Men vad säger vi nu idag om dessa häxprocesser? Jo vi anser ju att det var förfärligt att man kunde bete sig så mot dessa kvinnor. Vem har då rätt, dåtidens åsikter eller dagens åsikter? Jo naturligtvis så har vi rätt idag när vi anser att häxbålen var avskyvärda och felaktiga. Varför har vi då rätt idag? Därför att häxprocesserna bygger på ett ologiskt tänkande som har sin grund i den patriarkala strukturen.
 
På den afrikanska kontinenten förekommer det idag könsstympning av unga flickor. I de regioner där det förekommer så anser man det vara fullt normalt att dessa metoder tillämpas. Kvinnor är underställda männen därför anser man det vara fullt normalt att flickans kön skall stympas. Vad anser vi här, i vårt samhälle, om detta? Vi anser att detta är rena rama dårskapen. Vem har då rätt? Vi eller dom? Jo vi har rätt. Varför har vi rätt? Jo därför att könsstympning av små flickor ingår i den patriarkala strukturen där kvinnan inte har rätten till sitt eget liv. Alltså en totalt ologisk handling som är så långt från naturens gång som man kan komma. Skulle det verka normalt om gorillor fick för sig att ägna sig åt könsstympning av alla ungar med honkön? Nej naturligtvis så skulle detta vara fullständigt onormalt. Det är bara människan som kan komma på liknande idéer.
 
Här lär vi oss också att tolka människans liv när vi jämför hennes liv med apornas, eller rättare sagt människoapornas. Vi är ju släktingar med varann därför så kan vi lära mycket när vi jämför oss med våra släktingar, människoaporna. Om vi inte hade haft den stora hjärna som vi har så skulle vi förmodligen ha levt kvar på den afrikanska kontinenten. Och vi skulle då ha levt våra liv ungefär så som människoaporna lever. Det vill säga i samklang med naturen.
Fysiskt sett så är vi ju människoapor och därför har vi här stor hjälp då vi studerar människoapornas liv och jämför deras liv med våra liv. Deras liv är ju, som vi ständigt påpekar, i harmoni med naturen medans våra liv är i disharmoni med naturen. Vi får, så att säga, lättare svaren på våra frågor då vi kan sätta dom i relation till våra släktingars liv.
Varje fråga vi ställer skulle kunna ställas så här: hur skulle människoaporna ha gjort? Det logiska respektive det ologiska skulle då genast hjälpa oss i förståelsen av allehanda frågor.
 
Hur såg då medeltidsmänniskan på sina släktingar, människoaporna? Jo man såg på aporna med förakt och en nedvärderande syn. Vilket för övrigt människan gör än idag. Människan ansåg sig stå över apan och därmed ha rätten att bestämma över apans liv. Vilket kan jämföras med den patriarkala synen på kvinnan. Vår syn på apans liv blev så nedvärderande att medeltidsmänniskan aldrig skulle ha accepterat att ursprungsmänniskan levde ett likartat liv. Så till den grad fjärmade sig vår tänkande hjärna från logiken.
 
Nåväl, vi fortsätter med exemplen på ologiskt tänkande.
I många regioner på den afrikanska kontinenten är det snarare regel än undantag att unga kvinnor våldtas. Vad säger vi om det? Jo vi anser att det är avskyvärt och undrar hur männen kan bete sig på det viset? En så kallad Afrika expert fick frågan och svarade så här: det är en del av det kulturella arvet i det här samhället att sådant här förekommer. Ja han har helt rätt. Men hans formulering är suddig och vilseledande. Han skulle i stället för det kulturella arvet ha svarat att den patriarkala strukturen är uppbyggd på det viset att unga afrikanska kvinnor inte har rätten att bestämma över sitt eget liv. Dom tas med våld. Detta ingår i ”kulturen” som Afrika experten så klädsamt uttryckte sig.
Man skulle kunna tro att Afrika experten menar att det är ett naturligt inslag i den afrikanska kulturen att unga kvinnor tas med våld. Man skulle kunna tro att det ligger någon logik i detta handlande, så som Afrika experten framställer det hela. Men allt är ju så fullständigt ologiskt. Det finns ju ingen logik i att ta unga afrikanska kvinnor med våld. Det är ju så fullständigt abnormt som det kan bli. Det är bara människan som kan tänka ut och handla på detta vidriga sätt. Eller vad säger ni?
Självklart så är detta ett fruktansvärt orättfärdigt handlande. Men det inser inte de afrikanska männen, i deras speciella patriarkala struktur. Dom säger: så har det alltid fungerat och så fungerar det än idag, vi har alltid levt så och vi kommer alltid att leva så.
Men här har dom fel. Dom har fel därför att den patriarkala maktstrukturen kan inte få fortsätta för den störtar ner människan i fattigdom och elände. Se bara hur människorna i stora delar av Afrika har det idag. Mycket närmare helvetet, om man får uttrycka sig så, kan man inte komma.
 
MÄNNISKAN SER INTE OLOGIKEN I SIN EGEN STRUKTUR
 
Vad säger ni om följande? Maktmänniskorna i vår patriarkala struktur har sedan lång tid tillbaks makten över kapitalet i våra samhällen. Allting går att äga bara man har pengar att köpa sig ägande. Maktens män äger därför allting som du och jag är beroende av för att kunna leva vidare. Maktens män äger livsmedlet som du och jag köper varje dag. Maktens män äger företagen som du och jag arbetar på. Maktens män äger till stora delar sjukvården som du och jag är beroende av. Maktens män äger också till stora delar utbildningsinstitutionerna som du och jag använder oss av. Maktens män äger i stort sett allting som har med den ekonomiska vardagen att göra. Maktens män äger skogen; marken; vattnet. Snart så äger dom väl luften som vi andas? Ja dom äger hela livet som vi lever.
Skall det vara så? Skall det vara på det viset att ett fåtal människor tjänar pengar på majoriteten av samhällenas invånare? Vår struktur ser ju ut på det sättet idag. Och vi accepterar den, mer eller mindre. Våra samhällen tar det för givet att det skall fungera så här. Vi betraktar det som normalt och riktigt att strukturen ser ut som den gör.
Men jag menar att framtiden kommer att tala om för oss att vi har fel här. Precis som ovanstående exempel visar på en felaktig struktur så kommer även den här frågan, om det privata ägandet, att visa oss på ett grundläggande strukturellt fel.
Så länge som våra samhällen lider av den patriarkala strukturen så länge kommer också våra samhällen att innehålla grundläggande fel i samhällsbygget. Och att ett fåtal människor skall äga allting på jorden är naturligtvis ett grundläggande strukturellt fel. Men inser vi det?
 
Vi går vidare. Idag anser vi det helt naturligt och normalt att företag producerar cigaretter som människor sedan skall konsumera. Men är det normalt? Finns det någonting förnuftigt med att producera dessa vanebildande dödsfällor? Nej det är likadant här som i dom ovanstående exemplen. Det är fullständigt ologiskt och grymt att producera cigaretter som sedan människor blir beroende av att missbruka och som i sin tur leder till att dom sakta men säkert röker ihjäl sig. Men varför får då detta vanvett fortgå? Jo det får fortgå därför att det finns människor som tjänar pengar på att mängder av människor missbrukar dessa giftpinnar. Och det fortgår också därför att vårt tänkande fungerar som det gjorde för inkas en gång i tiden. I inkas tänkande var det naturligt att vissa barn skulle offras. Det var som en naturlig del av livet. Det ingick, som man säger, i kulturen.
Samma sak här. Rökarna världen över, alltså var och varannan människa, ser rökningen som en naturlig del av livet. Det ingår, om man får säga det på ett finare språk, i kulturen. Vi har blivit lika förblindade som inkas en gång var. Strukturen som vi nu lever i har gjort oss totalt blinda för vad som är logiskt respektive ologiskt. Vi kan se det ologiska i vissa delar av inkas ”kultur” men vi är blinda att se det ologiska i vår egen ”kultur”.
Vi lever ju mitt i strukturen därför ser vi inte det ologiska med den. Vi måste stå vid ”sidan om” för att kunna se det ologiska.
 
Jag har tidigare berört just det här, skall vi kalla det, fenomenet. När människan lever i nuet, det vill säga idag, så betraktar hon livet som naturligt. Även om livet levs ologiskt så betraktar människan det hela som naturligt. Det är först när hon får distans till det hela som hon får möjligheten att upptäcka det ologiska.
Således kommer människan, inom en inte alltför avlägsen framtid, att upptäcka det inhumana och därmed ologiska i producerandet av cigaretter och även se det inhumana med att människor kan äga allting som andra människor är beroende av för att leva vidare. På samma sätt som vi idag ser det ologiska med barnoffer inder inkas tid. Men just nu inser vi inte det ologiska med cigarettfabriker och det privata kapitalägandet. Lika lite som människorna i stora delar av Afrika inte ser det ologiska med könsstympning av unga flickor.
 
För bara ett antal generationer sedan så ansåg maktens män i vårt samhälle att det viktigaste barnen skulle lära sig det var Bibeln och Psalmboken. Detta var det allra mest betydelsefulla att lära sig när man växte upp. Naturligtvis så ansåg vi då att detta var något helt naturligt och normalt. Lever man i den här sortens samhällsstruktur, så ser man på strukturen som någonting helt normalt. Nu idag så inser vi att det där med att kunna rabbla psalmverser och bibelcitat är synnerligen onaturligt att uppfostra barn med. Varför är det då det? Jo helt enkelt därför att religioner är inhumana och ologiska samt att dom ingår som en av hörnstenarna i den patriarkala strukturen.
 
Idag gifter sig människor världen över under religiösa former. Dom gifter sig i kyrkan och i liknande religiösa institutioner. Och vi betraktar detta som fullt naturligt. Varför gör vi det? Jo precis som rökaren betraktar det som naturligt för människan att röka så betraktar dom två som skall gifta sig i kyrkan under religiösa former detta som helt naturligt.
Det ingår i vår struktur att tänka på detta vis. Vi betraktar det som fullt normalt. Det är samma normala betraktelsesätt som muslimen, som knäböjer mot Mecka. Att kunna övertyga muslimen om det ologiska i hans handlande är lika omöjligt som att kunna övertyga dom två unga som gifter sig i kyrkan om deras ologiska handlande.
Det är i praktiken omöjligt att kunna få människan att inse det ologiska med sitt handlande när hon har fått sitt tänkande format av den speciella struktur som hon befinner sig i. Hon måste, på något sätt, få distans till strukturen för att inse det inhumana med den.
Strukturen, som vi lever i, fungerar som en slags masspsykos. Vi tänker och agerar så som strukturen har lärt oss. Sen får strukturen vara hur ologisk som helst. Vi betraktar den ändå som normal. Så här är livet. Vi är uppväxta med att det skall vara på det här viset. Vi är uppväxta med allehanda ologiska och inhumana inslag i vår struktur. Men vi reagerar inte. Vi betraktar allt ologiskt som ingår i vår struktur som någonting normalt och naturligt.
”I guds åsyn skall du brinna i helvetet”, sade man på medeltiden när man fick för sig att bränna kvinnor på bål.
Idag stenas kvinnor ihjäl i vissa stater för att, som man säger, dom har varit ”otrogna”.
Dessa religiösa spektakel, vad det än är frågan om, är variationer på samma tema. Att gifta sig framför en präst i kyrkan; att knäböja vid vissa tidpunkter och vända sig mot Mecka för att be; att religiösa skrifter förkunnar att det är mannen som är ansvarig över kvinnan; att offra djur och människor för att blidka en påstådd gud; att begå så kallade hedersmord mot kvinnor som inte följer ”spelets” regler. All denna dårskap är en variation på samma tema. Nämligen det fullständigt ologiska i den religiösa ideologin som ju i sin tur är en grundpelare i den patriarkala strukturen.
Men vi reflekterar inte över det. Vi funderar inte så mycket över varför det uppstår konflikter mellan människor på grund av olika religiösa övertygelser. Vårt tänkande är ju en del av strukturen som vi lever i. Vi låter det ske utan att reflektera. Vi låter det ske på samma sätt som när en mängd människor är övertygade om att det är guden som avgör hur livet kommer att bli.
”Dom har sina traditioner och vi har våra”, säger vi.
”Det ingår i vår kultur”, säger både vi och dom.
Jag upprepar det igen. All den här smörjan är variationer på samma tema. Religioner denna starka grundbult i den patriarkala strukturen har genom årtusenden lyckats manipulera oss till att tro på precis vad som helst. Vi tror på kor; vi tror på stenar; vi tror på vatten; vi tror på solen; vi tror på bergen; vi tror på påstådda gudar.
Vi tror dessutom att det är fullt normalt att maktens män delar upp världen mellan sig. Dom har delat upp världen i maktområden, det vi kallar stater. Dom äger kapitalet som människorna arbetar ihop. Dom äger allting på den här planeten. Och vi tror att detta är normalt.
Som vi ser så återstår det en hel del för nutidsmänniskan innan hon hittar tillbaks till det logiska livet som ursprungsmänniskorna levde.

——————————————————————————-

VARFÖR MISSLYCKADES DOM SÅ KALLADE KOMMUNISTSTATERNA?
 
Vår tids motsättningar, eller rättare sagt orättvisor, börjar inte i och med starten på kapitalismen. Detta är en viktig slutsats som vi drar. Vår tids orättvisor börjar i och med att samhället gör skillnad på människa och människa. Och denna åtskillnad på människor har flera tusen år på nacken. Jag menar att det är viktigt att vi är medvetna om detta historiska arv och hur detta arv har satt sin prägel på dagens samhälle. Jag nämner det här eftersom jag tror att många människor är inne på att våra samhällens nuvarande orättvisor tog sin början med kapitalismens genombrott. Men så kan alltså inte vara fallet. Vår patriarkala struktur är ju flera tusen år gammal och denna strukturella form är ju i sig själv orättvis. Detta bevisas lätt när vi studerar historien bakåt i tiden. Vi ser att patriarkatet utvecklar det orättvisa kapitalistiska systemet och inte tvärtom. Den grundläggande orättvisan har alltså med patriarkatet att göra och kapitalismen är således en fortsättning på denna grundläggande orättvisa. Av detta så kan vi dra slutsatsen att om inte patriarkatet hade existerat så skulle heller inte kapitalismen ha kunnat utvecklas. Överhuvud taget så skulle inga strukturella orättvisor få någon möjlighet att utvecklas.
I och med kapitalismens erövring av våra samhällen så utformades den kommunistiska teorin. Teorin om det klasslösa samhället är ju som vi alla förstår en teori om en rättvis struktur. Eller alla kanske inte förstår det? Ja jag vet att mängder med människor ser rött bara man nämner ordet kommunist. Mer om detta längre fram.
Nåväl, ideologin och senare praktiskt agerande skapade våldsamma revolutioner som hade kommunismen som förebild. Detta känner vi ju alla till och så kallade kommuniststater började se dagens ljus. Men det intressanta är varför dessa så kallade kommuniststater misslyckades med att genomföra det klasslösa samhället.
Vad menas med det klasslösa samhället? Jo precis som ordet säger så menas det att alla människor i samhället har lika status. Inga klasskillnader mellan samhällets människor.  Såväl ekonomisk som social jämlikhet skall råda mellan alla människor i samhället. Denna ideologi är som vi ser en rättvis ideologi, till skillnad mot den verklighet som råder i dagens hierarkiska strukturer.
Tillbaka till varför dom så kallade kommuniststaterna misslyckades med att genomföra det klasslösa samhället. Istället för det klasslösa samhället så utvecklades, det vi säger, kommunistiska diktaturer. Hur kunde det gå så fel? Makthavarna för dessa kommunistiska diktaturer agerar med samma hänsynslöshet som gäller inom dom värsta kapitalistiska diktaturerna. Hur kan detta vara möjligt? Hur kan det bli så fel när man har en ideologi om ett klasslöst och rättvist samhälle som förebild? Det är om dessa frågor som följande artikel handlar om.
 
ENSTAKA STATER
 
Historien har visat oss att när enstaka stater/länder bryter med det kapitalistiska systemet så flyr kapitalet från detta samhälle. Kapitalägarna flyr med sitt kapital och söker sig till marknader där deras kapital åter igen kan investeras och skapa vinster på sina investeringar. Det så kallade kommunistiska maktövertagandet medför att kapitalet ”skräms” och tar till flykten. Det så kallade kommunistiska samhället utarmas således på sitt kapital i och med att ägarna till kapitalet tar till flykten och lämnar samhället. Efter maktövertagandet så står samhället där helt utan kapital. Det saknas helt enkelt kapital att investera och samhället måste, så att säga, starta om från början igen. Den så kallade kommunistiska staten blir därför beroende av dom som äger kapitalet. Man blir alltså beroende av dom kapitalistiska staterna för att få fram kapital till egna investeringar. Vi kan säga att man hamnar i en slags rävsax där kapitaliststaterna dikterar dom ekonomiska villkoren. Man hamnar i en beroendeställning helt enkelt därför att kapitalägarna har tömt landet på allt kapital. Eller rättare sagt kapitalägarna har roffat åt sig allt kapital som arbetarna har skapat. Att arbeta upp nytt kapital åt samhället är inte gjort i en handvändning, utan det kräver lång tid och stora uppoffringar av människorna i samhället.
Så här efteråt när vi har analyserat det historiska förloppet så kan vi se att när enstaka stater försöker frigöra sig från det kapitalistiska systemet så är det dömt att misslyckas. Och huvudanledningen är att kapitalägarna, våra samhällens verkliga maktmänniskor, flyr med sitt kapital. Det fungerar alltså inte att enskilda stater bryter med kapitalismen. Detta är en viktig lärdom när vi studerar dom så kallade kommunistiska staterna. Sedan vet vi ju att det finns stater som är kapitalistiska diktaturer, men som benämner sig kommunistiska. Det är ungefär samma sak som när våra samhällens värsta makttyranner kallar sig för folkens befriare. Värsta sortens fascister är just vad det handlar om. Och detta känner vi ju alla till.
Nej en enskild så kallad kommuniststat kan inte överleva som en kommuniststat, det är dagens verklighet. Därför så måste kommuniststaten antingen börja tillåta att kapitalismen ånyo får etablera sig, vilket ju har skett, eller så kommer den så kallade kommuniststaten att brytas ned inifrån, vilket ju också har skett, på grund av just bristen på kapital.
Den globala kapitalismen ”äter upp” enskilda staters ambitioner att införa kommunism.
 
STATER – ETT VERK AV DET MAKTGALNA PATRIARKATET
 
Just den här frågan om stater är grundläggande när det gäller att hitta fram till det rättvisa klasslösa samhället. Eftersom det hierarkiska patriarkatet har delat upp vår värld i ett antal stater så måste vi allra först påvisa det orättvisa och onaturliga med en sådan uppdelning. Vad jag menar är att det går inte att bygga en rättvis struktur om stater/länder får fortsätta existera som dom nu gör. Stater/länder är ju fundamentala byggstenar i våra orättvisa strukturer därför så kan inte dessa orättvisa byggstenar finnas kvar när strukturell rättvisa skall byggas upp. Om man förstår detta samband så blir det en omöjlighet att införa kommunism i en stat. Alltså insåg inte dom kommunistiska ideologerna detta samband. Statsbildningar är ett verk av det maktgalna patriarkatet så därför måste denna strukturella form brytas ned på samma sätt som andra strukturella grundpelare kommer att brytas ned. Först därefter kan byggandet av en rättvis struktur påbörjas.
Här ser vi tydligt vilket grundläggande fel som begicks av dom så kallade kommuniststaterna. Alltså att det är en omöjlighet att bygga ett rättvist samhälle i en orättvis strukturell form. Den orättvisa strukturella formen är som sagt den patriarkala statsbildningen.
Vi måste lära oss förstå att allt strukturellt byggande som sker och har skett i vår patriarkala struktur leder fram till ett orättvist förhållande. Stater/länder är ett typexempel på skapandet av ett orättvist förhållande. Stater/länder är ju i sig själva en omöjlig konstruktion som vi måste göras medvetna om. Kan vi förstå detta så inser vi att en rättvis struktur inte kan byggas inom en orättvis maktgräns. Förstår vi det?
 
PATRIARKATET UTVECKLAR KAPITALISMEN – INTE TVÄRTOM
 
När organiseringen av arbetarna tog sin början så gällde kampen framför allt mobiliseringen mot kapitalet, inte kampen mot patriarkatet. Häri ligger en avgörande förklaring till varför den kommunistiska ideologin inte kunde genomföras. Självklart är det helt rätt att organisera sig mot kapitalets utsugning, men denna organisering får inte nöja sig med att enbart fokusera på kapitalets ständiga profithunger. Eftersom det är patriarkatet som är skaparen av kapitalismen så blir det omöjligt att skapa ett rättvist samhälle om kampen mot orättvisan enbart riktar sig mot kapitalismen. Kapitalismen är en vidareutveckling av den patriarkala strukturen. Det är nödvändigt att förstå detta samband. Förstod då inte arbetarna och deras förtroendevalda det här sambandet? Nej jag menar att man inte förstod det här sambandet. För skulle man förstå att patriarkatet är grundorsaken till vår strukturella orättvisa då hade man självfallet inriktat kampen mot grundproblemet. Jag skulle vilja säga att medvetenheten om den patriarkala strukturen, i stort sett, var obefintlig. Och är man omedveten om orsaker till saker och ting så kan naturligtvis inte problemen lösas.
Som vi ser så har ju orättvisan med våra patriarkala strukturer inte löst sig än idag. Kan man tolka det som att vi fortfarande är omedvetna om vari grundorsaken till den strukturella orättvisan finns att söka? Javisst är det så. Om jag påstår att vänsterns politiska ställning är mer försvagad än någonsin så tror jag inte att detta påstående är fel. Vad tror ni? Och i så fall vad skulle denna försvagning kunna bero på? Jo jag menar att den avgörande förklaringen ligger i att vänstern inte har lyckats med att identifiera just grundorsaken till våra strukturella orättvisor. Precis som man inte kunde identifiera grundorsaken under kommunismens barndom så har man ännu inte lyckats med att finna grundorsaken.  Kan detta vara svaret på varför den politiska organiseringen mot kapitalet i stort är obefintlig?
Som sagt, jag upprepar mig igen, eftersom patriarkatet är upphovet till kapitalismen och inte tvärtom så kan vi dra slutsatsen att kapitalismen inte kan existera om patriarkatet inte fanns. Denna viktiga slutsats har mig veterligen aldrig förts fram. Detta betyder ju att kampen för ett rättvist samhälle allra först måste identifiera grundorsaken till att vi lever i orättvisa strukturer.
Med risk för att bli tjatig så tar jag om problematiken en gång till. Bättre en gång för mycket än en gång för lite. I synnerhet när det gäller sådana här livsviktiga frågor.
Alltså, den kommunistiska teorin lägger ju all kraft mot kapitalets orättvisor. Naturligtvis så skall kampen mot kapitalet föras men själva orsaken till kapitalets framväxt hamnar i skymundan. Jo det är den patriarkala strukturen som utvecklar kapitalismen, därför så måste den absolut nödvändigaste kampen föras mot just patriarkatet. Jag menar att detta är det allvarligaste felet som dom så kallade kommunistiska staterna inte tar itu med. Och i och med att man inte gör det så kan man heller inte lyckas med att nå det övergripande målet, det klasslösa samhället.
Den kommunistiska teorin brister sålunda i några grundläggande frågor. Nämligen insikten om att det är omöjligt att bygga ett rättvist samhälle i en redan strukturellt orättvis statsbildning. Vidare så kan omöjligen ett rättvist samhälle byggas när det är omgivet av en globalt orättvis struktur. Kan man dessutom inte förstå att patriarkatet är själva grundorsaken till allt strukturellt elände, då finns det absolut inga möjligheter att lyckas.
Historien visar ju också att den patriarkala strukturen lever vidare på samma sätt efter kommunistiska maktövertaganden som före. Detta anser jag bevisar att så kallade kommunistiska stater var omedvetna om grundorsaken till våra orättvisa samhällen. Precis som dagens maktmänniskor i både kapitalistiska stater och så kallade kommunistiska stater fortfarande är fullständigt omedvetna om denna grundläggande orsak.
Alltså: vår tids orättvisor börjar inte i och med starten på kapitalismen. Kan vi vara överens här?
 
VI ÄR INTE MOGNA ÄN
 
Vi är inte mogna för den klasslösa strukturen. Om vi säger att dom första människorna levde sina liv i ett klasslöst samhälle, så tror jag att denna åsikt inte är helt fel. I vilket fall som helst så levde dom säkert i en struktur som var åtskilligt mycket mer rättvis än dagens struktur.
För att vi skall hitta tillbaks till dom tidiga människornas rättvisa samhällen så krävs det naturligtvis att vi först blir medvetna om vårt samhälles grundläggande orsaker till att det fungerar som det gör. Dom tidiga människorna växte ju in i sina rättvisa samhällen på ett naturligt sätt. Vi däremot kan inte växa in i ett rättvist samhälle, vi måste först förändra samhället och detta skapar näst intill omöjliga hinder. Det största hindret är omedvetenheten om orsaken till vår strukturella orättvisa. Med andra ord så måste hela vårt sätt att tänka förändras. Strukturen kan omöjligen förändras om inte tänkandet förändras. Det är ju vi med vårt tänkande som skapar strukturer och därför så måste vårt tänkande förändras för att vi skall skapa en rättvis struktur. Och detta kommer vi att inse när vi blir medvetna om grundorsaken till vår strukturella orättvisa.
När nu inte vi är mogna för det klasslösa samhället så var heller inte människorna för ett antal generationer sedan heller mogna för den klasslösa strukturen. Vilket också var en avgörande faktor till att dom så kallade kommunistiska staterna misslyckades.
 
Maktens män i så kallade kommuniststater agerar på samma sätt som maktens män i kapitaliststater. Varför gör dom det? Jo därför att tänkandet, i grund och botten, inte har förändrats efter det kommunistiska maktövertagandet. Maktens män agerar utifrån det patriarkala tänkandet oavsett om dom härskar i så kallade kommunistiska stater eller i kapitalistiska. Bland annat dessa fakta bevisar ju att någonting inte står rätt till. Vad är det då som inte står rätt till? Jo fortfarande är det naturligtvis så att dom som har makten över kapitalet, sitter på den verkliga makten. Och eftersom det patriarkala tänkandet är det tänkande som gäller och då i synnerhet för maktens män så säger det sig självt att maktens män kommer att missbruka sin makt. Man missbrukar kapitalet och roffar åt sig så mycket som möjligt för egen del. Korruption och maktmissbruk är minst lika vanligt förekommande i så kallade kommuniststater som i kapitaliststaterna.
Kapitalet agerar globalt. För marknaden finns inga gränser utan kapitalet agerar överallt där det kan förränta sig. Skulle samhället sätta upp hinder för kapitalet så kommer reaktionen omedelbart från kapitalägarna. Dessa fakta får maktens män i dom så kallade kommuniststaterna att först och främst se till sitt eget bästa. Vi ser här tydligt vilket dilemma som uppkommer när enskilda stater försöker sig på en systemförändring av kapitalägandet. Det fungerar helt enkelt inte i det långa loppet. Och det fungerar inte av den anledningen att kapitalet har hela den globala marknaden att tillgå. Det är först när vi alla, globalt sett, inser att kapitalägandet måste tillhöra alla i samhället, på ett rättvist sätt, som strukturen är redo att verkligen genomgå en förändring.
 
DET PATRIARKALA VÅLDET
 
Dom klassiska kommunistiska maktövertagandena har ju skett med militärt våld och detta har ju visat sig vara fel väg att gå. Övergången till ett rättvist samhälle måste bygga på att alla människor, mer eller mindre, är övertygade om att övergången är nödvändig.
Medvetenheten om att det orättvisa samhället inte kan få fortgå måste genomsyra oss alla. Och denna medvetenhet måste, som jag har nämnt, verka globalt.
Att lösa konflikter med våld, i synnerhet militärt våld, är det patriarkala sättet att försöka nå lösningar. Historien bevisar ju gång på gång för oss, genom årtusenden, att detta är en omöjlighet. Men eftersom nu patriarkatet har format våra samhällen under så här lång tid så är våldet, man kan säga, inprogrammerat i våra strukturer. Svåra konflikter inom och mellan samhällen skall lösas med militärt våld, någon annan lösning har aldrig varit aktuell. När således kommunistiska maktövertaganden är på gång så är det med våldets hjälp som dom stora konflikterna skall lösas. Det patriarkala tänkandet slår alltså igenom oavsett om det gäller kommunistiska maktmänniskor eller kapitalistiska maktmänniskor.
Vad lär vi oss av detta? Vi lär oss att årtusenden av patriarkal struktur sätter sina spår i oss. Det är väl snarare så att man ser det som naturligt att tänkandet och agerandet sker utifrån patriarkala värderingar än utifrån humana värderingar. Förstår ni hur jag menar? Jo när det gäller så kallade kommunistiska stater så ser makten det som helt naturligt att svåra konflikter skall lösas med våld och inte med en verklig demokratisk dialog. Makten tar alltså med sig sitt betéende från dom forna maktherrarna. Ingenting i grunden har förändrats. Även om den kommunistiska ideologin är en till stora delar rättvis ideologi så behåller den traditionella strukturen sitt grepp över människorna. Att en rättvis ideologi har formulerats är inte det samma som att den orättvisa strukturen är mogen för en förändring.
Strukturen, det är ju alla vi människor i samhället och dom förhållanden som har utmejslats mellan oss. Det går sålunda inte att förändra dessa förhållanden när vi inte är mogna för denna förändring. Och beslutar sig då en minoritet för att tillgripa våld i syfte att förändra maktförhållandena så har det ju visat sig att detta oftast får motsatt effekt.
 
Vad beror det på att kommunistiska idéer framkallar sådan vrede bland människor och i synnerhet då maktmänniskor?
Dom kommunistiska idéerna har ju, som vi har sett, misslyckats i praktiken. Istället för att skapa rättvisa så har orättvisorna kvarstått och även ökat i omfattning. Det är klart att vi blir besvikna och oerhört negativa till dom kommunistiska staternas misslyckanden. När därför kommunistiska idéer förs fram i olika sammanhang så tar vi emot dessa med största misstro. Alltså ett helt förståeligt agerande från oss. Kan man förvänta sig att vi skall ta emot dessa idéer med förtjusning? Nej det blir ju helt otänkbart när vi studerar det historiska förloppet några generationer tillbaka i tiden. När dessutom teorin misslyckas med att föra ut några grundläggande strukturella orsaker till varför våra samhällen fungerar på ett orättvist sätt så blir det en omöjlighet att nå framgång med det kommunistiska budskapet.
Eftersom den kommunistiska ideologin pekar ut kapitalismen som grundorsaken till våra samhälleliga orättvisor så framkallar naturligtvis detta vrede bland maktens män i våra samhällen. Makten har ju alla medel till sitt förfogande att slå tillbaka och man gör det utan vidare. Inom alla plan i våra strukturer riktas angreppen mot kommunismen och dess teori. Den kommunistiska ideologin blir huvudfienden för våra samhällens maktmänniskor och därför riktas hela maktapparaten mot dom människor som för fram kommunistiska tankegångar. Maktens män,runt om i världen, skyr inga som helst medel i jakten på dom ”samhälleliga fienderna”. I princip så skall människor med kommunistiska åsikter utrotas. Sådant är hatet bland maktens herrar och dom lyckas, mer eller mindre, att övertyga oss också med sin hatpropaganda.
Av detta lär vi oss att allt måste stegvis föras fram och blottläggas, vi kommer då att förstå orsakssambanden till att våra dagars sjuka samhällen är sådana som dom är på grund av djupa orättvisa grundorsaker sedan lång tid tillbaks.
Kan vi förstå att våra strukturella förhållanden i samhället är orättvisa? Kan vi därav förstå att vi själva har drabbats av denna ”sjuka” och förlorat en rättvis syn på livet och på andra människor i vårt samhälle? Jag menar alltså att vi har blivit som förblindade av våra samhällens orättvisa strukturer, så att vi uppfattar dom som normala. Istället för att kritisera våra strukturella förhållanden så kritiserar vi exempelvis etniska minoriteter; politiska partier; invandrare; länder; kulturer och så vidare.
 
Har vi nu fått svaret på varför dom så kallade kommuniststaterna misslyckades med att införa det klasslösa samhället?
 

——————————————————————————–

Hur ska vi agera?

På samma sätt som läkarvetenskapen har kommit fram till angående rökningens skadliga verkan på oss så måste vi också göras medvetna om den nuvarande samhällsstrukturens skadliga inverkan på oss människor. När det gäller klimathoten på vår planet så verkar det vara bevisat att det är vår egen miljöförstöring som är orsaken till detta klimathot. Här ser det ut som om alla så kallade experter har förstått att någonting måste göras och det omgående. Om ingenting görs för att minska utsläppen av föroreningar så kommer människans framtid att se mycket dyster ut, om detta verkar vi vara överens. Men hur vi skall gå tillväga råder det delade meningar om och varför maktens människor är oense här det beror på att dom inte känner till dom grundläggande orsakerna till varför det har blivit som det har blivit, alltså ett akut klimatproblem som kan leda till ofattbara konsekvenser. Istället för att noggrant analysera dom grundläggande orsakerna till vårt akuta hot så utgår maktmänniskorna från att våra samhällen skall fungera som dom nu fungerar med den skillnaden att ny miljövänlig teknik skall göra det möjligt för våra samhällen att komma ner på utsläppsnivåer som kan tollereras. Att överhuvud taget fundera på om boven i dramat finns att söka i samhällets strukturella förhållanden har aldrig kommit upp på dagordningen. Varför har det då inte det? Jo därför att maktens män naturligtvis själva är en del av den nuvarande strukturella orättvisan.
Eftersom det finns inbyggt i strukturen att det är fritt fram för var och en att lägga beslag på kapitalet i våra samhällen så medför detta att jakten på pengar prioriteras högst av människorna i samhället. Denna jakt kommer att gynna ett fåtal på bekostnad av dom många. När nu förhållandet ser ut så här så innebär det att det privata kapitalet värderas högre än välmåendet bland invånarna i samhället. Det är inte första gången jag skriver om denna faktiska sanning och troligtvis heller inte den sista. Det är ju bara att studera våra samhällen runt om på vår jord så ser vi ju att det förhåller sig på detta vis. Det privata ägandet av kapital för automatiskt med sig att människorna utan kapital får svårare att kunna leva ett drägligt liv. Detta grundläggande strukturella förhållande gör att vi nu står inför ett akut klimathot mot oss själva. Skulle det samlade kapitalet i våra samhällen fördelas på ett rättvist sätt så att det gagnade våra samhällens utveckling i första hand så hade människan aldrig hamnat i det här akuta problemet.
Naturligtvis är det inte enbart klimathotet som utgör en allvarlig fara för våra samhällen och därmed för oss själva. Våra samhällen står inför allvarliga hot och inte enbart hot utan många samhällen lider redan av oerhörda kriser. Jag behöver väl inte räkna upp de allvarligaste kriserna som redan genomsyrar våra samhällen? Men vad som ligger till grunden för dessa kriser det är samma grundproblematik som är orsaken till vårt akuta klimathot, nämligen den strukturella obalansen mellan människorna i våra samhällen. Därför så måste denna strukturella snedfördelning göras medveten för oss alla, först därefter kan dom stora problemen i våra samhällen lösas.

Så vad bör då göras? Jo eftersom det är den strukturella orättvisan som är den grundläggande orsaken till allt elände, inklusive klimathotet, så måste vi alla göras medvetna om detta faktum. Hur görs vi då medvetna om detta? Ja det är här som dom verkliga problemen tornar upp sig. Klart är ju att maktapparaten i våra samhällen varken delar den här åsikten eller ens vill ta upp den. Maktapparatens uppgift är ju att administrera våra samhällens strukturer, inte att förändra den. Maktapparaten ser alltså till att våra samhällens verkliga makthavare, de fåtal stora kapitalägarna, beskyddas på alla tänkbara sätt. Det är ju bara att blicka ut över våra samhällen, runt om i världen, så ser vi ju att det förhåller sig på detta vis.
Det är naturligtvis vi själva, människorna i våra samhällen, som skall bli medvetna om den grundläggande strukturella orättvisan. Det är ju bara vi själva som har behovet och viljan att förändra strukturen. Men hur skall det gå till?
Kan media hjälpa till? Ja kanske kan media användas för att få ut ”budskapen”. Men även media ägs naturligtvis, som allting annat i våra samhällen, och det är ingen skillnad på att äga företag i mediabranschen eller företag i exempelvis snabbmatbranschen. Företag ägs ju av en enda orsak, dom skall ge vinst till sina ägare. Det är med andra ord upp till företagen i mediabranschen att avgöra om dom vill ”hjälpa till” att publicera samhällskritiska texter som är av sådan art att hela det strukturella samhällslivet ifrågasätts. Det är väl tveksamt om media överhuvud taget vågar publicera texter som vänder upp och ner på det nuvarande tänkandet och agerandet. Eller vad tror ni?
Det återstår att publicera den faktiska verkligheten och orsaken till den över internet, vilket självfallet inte är det sämsta. Detta media är också det bästa och effektivaste……

Måste det till allvarliga katastrofer i våra samhällen innan det överhuvud taget kan uppstå en möjlighet att strukturen förändras? Att dessa katastrofer måste utspelas i den så kallade rika världen och framför allt drabba den ”rika” världen tror jag vi kan enas om. Allvarliga katastrofer utspelar sig dagligen i den så kallade tredje världen men dessa katastrofer bryr ju inte vi oss om, dom drabbar ju inte oss. Och dom drabbar inte ägarna av det kapitalistiska ekonomiska flödet. Så länge som det ekonomiska flödet flyter på som ”vanligt” finns det ingen anledning för maktens herrar att oroa sig. Men i och med att dom ekonomiska kriserna tilltar i styrka då kommer vi också närmare den punkt då vi alla på allvar inser att våra samhällen inte fungerar på ett rättvist sätt.
Det är naturligtvis så att av alla kriser och katastrofer som drabbar oss så är det självfallet dom ekonomiska kriserna som slår hårdast mot strukturen. När dom stora kapitalägarna ser att kapitalet inte längre förräntar sig utan i stället vänds till förluster då uppkommer dom riktigt allvarliga kriserna för västvärldens samhällen. Vi ser ju också att dom ekonomiska kriserna tilltar, frågan är väl hur långt det skall behöva gå innan vi är mogna för en strukturell förändring?
Att den strukturella förändringen kommer det ser jag som ofrånkommligt för så här kan det inte bara få fortsätta. Kapitalet kommer att streta emot så länge som möjligt och dra oss längre och längre ned i avgrunden. Detta står också helt klart. Att avgrunden, sedan länge, har drabbat en mycket stor del av världens befolkning redan finns det många bevis för. Det är när denna avgrund kryper in i vår egen ”skyddade” värld som förändringen står för dörren.

Men innebär ”väntandet” på katastrofen att vi skall sitta med armarna i kors? 

——————————————————————————————-

POLITIKER STYRS AV STRUKTUREN
 
 
I mångas ögon är en politiker en skitstövel, en person som utnyttjar sin ställning för egen vinnings skull. Och denna åsikt blir allt vanligare i vår syn på politiker. Varför har det blivit så? Finns det fog för en sådan kritisk inställning mot ”våra” politiker? Vi återkommer med dessa frågor.
 
I så kallade demokratier är en politiker en förtroendevald person. Vi röstar fram en förtroendevald att, så att säga, föra vår talan när det gäller politiska beslut i våra samhällen. Innebär detta att en politiker kan föra vår talan inom alla områden av våra samhällen? Nej så är det inte. En politiker kan inte föra vår talan inom den absolut viktigaste sektorn för våra samhällen, den ekonomiska sektorn. Denna sektor sköts i huvudsak av marknaden och där har en politiker mycket begränsat inflytande. Marknaden är ju i stort sett privatägd och där skall ”våra” politiker inte lägga sig i alla dom affärsuppgörelser som fattas. Själva navet i våra samhällen, marknaden, ligger alltså i händerna på ett förhållandevis fåtal personer. Av detta drar vi också slutsatsen att den så kallade demokratin inte gäller för marknaden och därmed ser vi att våra samhällen i grund och botten är odemokratiska. Dom avgörande besluten i marknaden tas av dom människor som sitter på det mesta kapitalet. Därmed kan man också se att ”våra” politiker har ett mycket begränsat inflytande över hur våra samhällen skall skötas.
Förstår ni hur jag menar? Jo kapitalflödet i våra samhällen ligger utanför ”våra” politikers befogenheter. Samhällsstrukturen som vi alla lever i förändras inte av att vi väljer nya politiker vart fjärde år, utan strukturen är den samma idag som den var igår. Och våra samhällens verkliga makthavare, dom stora kapitalägarna, bryr sig inte om vilka politiker som väljs att ”styra” våra samhällen. ”Våra” politiker har ju inga ambitioner att förändra det strukturella förhållandet som råder och detta vet ju naturligtvis kapitalets ägare om.
 
KAPITALET STYR POLITIKERN – INTE TVÄRTOM
 
En politiker är en sån som du och jag, varken bättre eller sämre. Hon eller han kan inte mer än du eller jag om samhällsfrågor. Men vad är det då som gör att en politiker får ta emot så mycket spott och spe från oss, vanliga människor? Varför blir politiker så ofta föraktade? Jo svaret på den frågan är kort och gott att en politiker rättar sig efter hur samhällsstrukturen ser ut. En politiker kan inte ta itu med dom grundläggande frågorna som är orsaken till att vi lever i orättvisa samhällen. En politiker är dessutom en offentlig person vilket för med sig att vi riktar allt vårt förakt till dessa politiker när den strukturella orättvisan slår till i olika sammanhang.
Inte riktar vi vårt missnöje mot kapitalägarna för att dom äger precis allting, som alla är beroende av för att kunna leva vidare i samhället. Istället så blir vi förbannade på politiker när dom vill höja bensinskatten eller när dom vill höja skatten på tobaksvaror. Men dessa åtgärder av politiker är marginella när vi studerar det totala ekonomiska flödet i våra samhällen. Dessa åtgärder kan liknas vid en droppe i havet. Ändå blir vi så förbannade på dessa åtgärder. Och vi blir det på grund av att vi inte kan se den grundläggande strukturella orättvisan. ”Våra” politiker får därför ta skiten när skattefrågor och fördelningspolitik kommer på dagordningen.
Politiker föraktet breder också ut sig på grund av att politiker ”lär sig spelets regler”. En politiker ser möjligheter att kunna sko sig utifrån den ställning som han har nått i samhället. Politikern har ju nått fram till en ställning som, kan man säga, är länken mellan marknaden och övriga samhället. Här flödar självfallet stora kapitalmängder, vilket gör att politikern ser tillfällen där det går att roffa åt sig än det ena och än det andra. Ibland så uppdagas dessa oegentligheter och politikern kan tas på bar gärning. Våra förtroendevalda hamnar vid skampålen och föraktet sprider sig. Skulle dom ertappas med att ha lurat oss på skattepengar då kan man säga att loppet är kört för våra förtroendevalda.
Att storfinansen lurar oss på kapital som är oändligt mycket större, det ingår så att säga i spelets regler. Det reagerar vi inte så mycket på eftersom strukturen nu ser ut som den gör. Men när ”våra” politiker snyltar oss på småpengar då reagerar vi med ursinne.
 
Man kan också säga att en politiker är en springpojke åt kapitalet. Kapitalägarna styr ju och ställer med det ekonomiska flödet i marknaden, utifrån sina egna önskemål. Det är ju så marknaden fungerar, eller hur? Detta har vi lärt oss, både du och jag. Och naturligtvis så vet ju ”våra” politiker att det fungerar så här.
Varför skulle ”våra” politiker ifrågasätta förhållandet på marknaden när varken du eller jag ifrågasätter detta? En politiker har ju att rätta sig efter hur strukturen är utformad, eller hur? Precis som du och jag har att rätta oss efter hur strukturen ser ut. Jag menar, vi alla ser med likadana ögon på hur vårt samhälle fungerar.
Vi väljer ju politiker för att dom skall administrera vårt samhälle på bästa möjliga sätt, eller hur? Eftersom nu den verkliga makten i våra samhällen innehas av dom människor som äger kapitalet så för ju detta med sig att ”våra” politiker inte kan göra annat än agera utifrån vad den verkliga makten bestämmer. Bestämmer kapitalägarna att kapitalet skall flyttas från en plats till en annan plats så har vi bara att acceptera detta beslut. En politiker kan inte göra någonting åt en sådan sak. Politiker kan kanske locka kapitalägarna med förmånliga skattelättnader för att få dom att stanna kvar med sitt kapital eller locka dom med arbetskraft där företagen inte behöver stå för lönenotan. Ja kapitalets springpojkar kommer på oändligt många sätt för att tillmötesgå maktens män.
 
POLITIKER ÄR OMEDVETNA OM DEN STRUKTURELLA ORÄTTVISAN OCH DU OCH JAG ÄR INTE ”BÄTTRE” ÄN VÅRA FÖRTROENDEVALDA
 
Att ifrågasätta strukturen ingår inte i en politikers åtaganden. Och som sagt politiker är inte heller medvetna om att vi lever i orättvisa strukturer. Dom är precis lika omedvetna om detta som vi själva är.
Föresten är det någon som tror att politiker har makten att förändra den strukturella orättvisan? Nej eftersom man inte är medveten om den så kan den ju heller inte förändras, eller hur? Men många av oss, ja kanske dom flesta, anser att ”våra” politiker är dom verkliga makthavarna i våra samhällen. Ingenting kan vara mer felaktigt än detta. Att förändra skatten eller att fördela skattepengarna åt ett visst håll har ingenting med en förändring av maktförhållandet i våra samhällen. Sådana åtgärder ger knappast en krusning på ytan för att skapa en rättvisare struktur. Nej ”våra” politiker sitter fast i den rådande strukturen. Dom sitter fast i den på precis samma sätt som du och jag sitter fast i den.
Den här omedvetenheten om våra orättvisa strukturers grundorsaker för ju med sig att om du och jag skulle vilja arbeta i något av dom etablerade partierna, så skulle naturligtvis även du och jag agera på exakt likadant sätt som dom politiker som du och jag nyss har skällt på. Vi kommer inte att kunna agera annorlundare än våra förtroendevalda. Precis som våra förtroendevalda så kommer även du och jag att lära oss spelets regler. Och kan både du och jag se ekonomiska möjligheter så kommer varken du eller jag att vara sena att utnyttja dom. Vi kommer alltså ingalunda att vara ”bättre” politiker än dom som vi nyss stod och skällde på. Så kommer strukturen att göra med oss och så har den också format oss. Strukturen har lärt oss att det som prioriteras är kapitalet och kan vi roffa åt oss så mycket som möjligt av kakan då tar alla chansen, såväl politiker som vanliga människor.
Vad lär vi oss av detta? Jo vi lär oss att så länge som den strukturella orättvisan får fortgå så kommer heller inga förbättringar att ske för majoriteten av människorna i sina samhällen. Så länge omedvetenheten om den strukturella orättvisans grundorsaker får råda så kommer helt enkelt ekonomiska kriser att succesivt förvärras och livsvillkoren för majoriteten att försämras. Med detta för ögonen så står det helt klart att jakten efter kapitalet kommer att intensifieras och detta gäller oss alla, såväl maktens män som politiker och oss vanliga människor. Med den skillnaden att maktens män och politiker har större möjligheter än oss andra att kunna sko sig. Denna möjlighet vet naturligtvis ”våra” politiker om och dom utnyttjar tillfället när det väl kommer.
Det är ju precis så här som våra samhällen fungerar. Titta runt om i världen! Korruption och vanstyre är väl snarare regel än undantag. Eller vad säger ni? Politiker världen över har lärt sig i detalj vad som krävs för att själva kunna sko sig och dom agerar på samma sätt som våra verkliga makthavare.
Allt detta maktmissbruk för med sig att en mängd politiker inte har det minsta intresse för att agera som dom förtroendemänniskor vi har valt dom till. En sådan politiker ger väl fullständigt sjutton i politiken, huvudsaken är ju istället att pengarna hamnar i hans egna händer. Det är ju det egna kapitalet som betyder något, allt annat har en underordnad betydelse.
Det här tjuvsamhället är säkerligen vida mer utbrett än vad vi någonsin kan ana. Politiker sitter vid samma bord som maktens män och där sluts det avtal som gynnar dom bägge och missgynnar människorna i samhället. Så agerar en politiker som har lärt sig hur samhället fungerar.
Men som jag säger, det kanske mest tragiska det är att även du och jag kan bli lika korrupta som många av ”våra” politiker. Strukturen formar även dig och mig på samma sätt som den formar ”våra” politiker. Om du och jag får chansen att tjäna pengar under tvivelaktiga grunder så kommer många av oss att gripa den här chansen, eller hur? Vi själva är alltså varken bättre eller sämre kålsupare än ”våra kära” förtroendevalda.
 
Min fråga lyder: tror politiker att makten i samhället är lika med den politiska makten? Tror dom alltså att det parti som innehar regeringsmakten också har makten i samhället? Tror du och jag att det politiska parti som bildar regering därigenom kommer att bestämma hur vårt samhälle skall fungera? Ja jag misstänker att du och jag såväl som ”våra” politiker tror att makten i samhället finns hos det parti som bildar regering. Varför tror vi det? Jo vi tror att strukturen som vi lever i just nu skall se ut just så här. Detta har jag påtalat i varje artikel som jag skriver och det är så oerhört viktigt att detta görs medvetet för oss.
”Våra” politiker tror att livet skall levas så som det nu levs. Du och jag tror att livet skall levas så som det nu levs. Människorna som levde för femhundra år sedan trodde att livet skulle se ut så även i framtiden, precis som ”våra” politiker och vi själva tror att så som livet levs idag så skall livet levas även i framtiden.
Men nu är det så ”kära” politiker att makten i samhället inte har att göra med den politiska makten. Våra orättvisa strukturer har naturligtvis skapats av människor före oss och dessa strukturer vidmaktshålls av människor idag.
Politiker: om jag påstår att det är människorna som sitter på den ekonomiska makten som har skapat våra orättvisa samhällsstrukturer, vad säger ni då? Ni håller förmodligen inte med mig. Och varför skulle ni göra det? Det skulle ju kullkasta allt det tänkande som ni har byggt upp angående våra samhällen.
Politiker ser ni inte att människorna blir orättvist behandlade i våra samhällen? Skall det vara så omöjligt för er att inse att problemet sitter i den ekonomiska makten och inte i den politiska? Förstår ni inte att den ekonomiska makten använder er som springpojkar i samhället?
Ni politiker käbblar med varann om småsaker i samhället. Det låter som om hela samhället står och faller med än det ena än det andra utspelet. Ni diskuterar en skattehöjning här och en bidragsjustering där. Det är ju som att sitta i sandlådan och kasta sand på varann.
 
POLITIK  HANDLAR OM PENGAR INTE OM IDEOLOGI
 
”Du som har talets gåva kan ju bli politiker, dessutom är du charmig. Tro mig du har alla förutsättningar för att lyckas. Du behöver inte ha någon idé eller som man säger ideologi över hur samhället skall se ut. Nej sådant trams det kan andra hålla på med. Så länge du går kapitalet till mötes så har du ditt på det torra. Låt din karisma få flöda så skall du se att många kommer att rösta på dig. Håll inte på med några extrema åsikter, utan håll dig i mittfåran. Var lite humoristisk och dra några historier så folk får skratta. Efter detta så kommer du att erövra väljarna.”
Ja ungefär så här kan det låta i våra så kallade demokratier, när det börjar närma sig val. Ideologierna har spelat ut sin roll, nu är det personval som gäller. Det politiska innehållet är mindre viktigt, utan det som gäller det är att man talmässigt och utseendemässigt går hem hos folk. Dagens politiker skall se bra ut, ha charm och ett välsmort munläder. Politik idag går ut på att låta herrarna över kapitalet få agera ostört och politikerna skall agera nickedockor åt dessa maktens män. Detta är vad politik handlar om idag. Det är ju så här det fungerar i våra samhällen. En politiker är länken mellan det så kallade offentliga och det privata. Och kan politikern sköta det här förhållandet, från kapitalets ögon sett, på ett föredömligt sätt så berikar han sig själv såväl som kapitalet.
Det ideologiska budskapet skall inte en karriärlysten politiker syssla med, utan han skall låta samhället få ha sin gång. En politiker skall inte lägga sig i när kapitalägarna gör affärer. Nej en politiker skall ställa upp när maktens män kallar, detta är den viktigaste uppgiften en politiker har i våra dagars samhällen.
Att vi lever i orättvisa strukturer det är ingenting som ”våra” politiker vill ändra på. Ja naturligtvis så pratar dom vitt och brett om saker och ting som borde förändras. Men dessa saker och ting handlar om helt andra frågor än strukturella samhällsfrågor.
 
 
Nu till det viktigaste av allt. Pengar. En politiker måste ha tillgång till pengar för att kunna bli, som man säger, framgångsrik. Titta på dom ekonomiskt starkaste staterna i världen. För att lyckas slå sig fram som en etablerad politiker, så krävs det mycket pengar. Pengar är en helt avgörande faktor i sammanhanget. Det är mindre viktigt att ha ett ideologiskt budskap och det är framför allt omöjligt att lyckas som politiker om man gör sig till fiende med ägarna av kapitalet i samhället. Då är man dömd att misslyckas. En politiker måste få fram kapital och då är det självklart att politikern vänder sig till maktens män. Korruption och maktmissbruk är naturliga inslag i en toppolitikers liv i en mängd samhällen.
Kan det vara så att en politiker vill bli politiker för att tjäna pengar? Förutom att politiker ger sig själva inkomster som vanliga människor bara kan drömma om så ägnar sig ”våra” politiker åt allehanda skumraskaffärer som du och jag inte har en aning om. Så att vara toppolitiker i ett etablerat parti är ett ekonomiskt mycket fördelaktigt liv. Det säger ju sig självt att politiker måste ha goda relationer till ägarna av kapitalet annars så finns det liksom ingen anledning att vara politiker, eller hur? Även en politiker inser ju att det viktigaste i livet det är att tjäna mycket pengar. Och för att nå till en sådan position så krävs det vassa armbågar och inte bara det, våld och maktmissbruk tillhör som sagt vardagen som en mängd politiker ägnar sig åt. Vilket bevisas för oss regelbundet.
Tjänster och gentjänster är väl ingen främmande för, eller hur. Naturligtvis så är heller ingen politiker främmande för detta.
”Ge mig tiotusen så skall jag hjälpa dig att tjäna hundratusen.” Visst känner vi igen tankesättet? En politiker tänker så, precis som du och jag också skulle tänka. Skillnaden är ju den att en politiker som dagligen umgås med maktens män får ju ekonomiska möjligheter som ingen annan. Förstår ni vad jag menar? Frestelsen för ”våra” politiker att ta emot mutor av kapitalets ägare blir för många svårt att avstå från.
En politiker blir politiker för att tjäna pengar. I alla fall om man blir politiker för ett etablerat parti. Det är väl inte helt fel att påstå detta, eller vad anser ni?
 
BEHÖVS POLITIKER?
 
Behöver vi då politiker? Vad skall vi med politiker till när dom ändå går kapitalets ärenden? Och vad skall vi med politiker till som i många fall skor sig själva på vanliga människors bekostnad? Förtroendet för ”våra” politiker har väl aldrig varit så lågt som nu och tendensen är fortsatt minskat förtroende.
Det är ju så att vi röstar på partier/politiker för att dessa skall lyfta fram våra önskemål om hur våra samhällen skall se ut och skötas. Och när vi ser att politiker missköter sig så tilltar politiker föraktet allt mer.
Men jag vill återkomma till problemställningen som jag tjatar om hela tiden. Varken vi själva eller ”våra” politiker ser grundorsaken till varför våra samhällen fungerar så orättvist. Det är främst denna omedvetenhet som gör att politiken som bedrivs inte leder fram till ett rättvisare samhälle.
Vi själva och ”våra” politiker tror att bara det blir full sysselsättning så leder detta fram till ett rättvist samhälle. Eller bara för att lönerna höjs för dom med lägst inkomster så tror vi och även politikerna att vi är på god väg att nå rättvisa. Våra politiker är också besjälade av tron på att ständig ekonomisk tillväxt leder till guld och gröna skogar för våra samhällen.
Jag skulle vilja säga att ingen så kallad etablerad politiker någonsin har tänkt tanken att orsaken till att våra samhällen alltmer lider av återkommande ekonomiska kriser i grunden beror på att kapitalet i våra samhällen ägs av ett fåtal människor och att just detta förhållande har uppstått på grund av våra samhällens patriarkala strukturer. Nej ingen av ”våra” etablerade politiker skulle komma på tanken att föra fram sådan åsikter. Eller vad tror ni?
Så vad ska vi då med politiker till? Jo men det är klart att politiker måste finnas. Politik handlar ju om att föra fram idéer och politik blir därmed något som berör varje människa. Människor för fram idéer om hur våra samhällen skall se ut och hur dom skall skötas, detta är så klart politik. Men detta är också någonting annat än att hela tiden okritiskt ställa sig bakom kapitalets ägarförhållande i våra samhällen. När en politiker aldrig ifrågasätter det strukturella förhållande som existerar i våra samhällen då menar jag att detta är ett ställningstagande för att vi skall leva i orättvisa strukturförhållanden. Sådan politik är vi inte intresserade av. Det är ju en politik som vidmakthåller orättvisan.
Spelar det då någon roll vilket av våra etablerade partier som man röstar på? Nej egentligen inte. Det är av marginell betydelse om du röstar på det eller det partiet. Och varför spelar det då ingen roll? Jo helt enkelt därför att alla dom stora etablerade partierna företräder den strukturella orättvisan.
Kan vi nu säga att vi har besvarat frågan: vad är en politiker?

——————————————————————————-

Varför föredrar arbetsköpare gratis arbetskraft? Vilken fruktansvärt dum fråga va? Arbetsköparna vill ju tjäna så mycket pengar som möjligt naturligtvis. Vem vill inte det. Kan företag hitta arbetare som inte kostar just någonting så är ju detta guld värt. Pengar, pengar, pengar. Det är ju om detta allting handlar. Är det någon som inte förstår att detta är vad allting går ut på? Kan staten eller kommunen bidra med en slant när företagen köper arbetskraft så tackar ägarna för erbjudandet. När utlänningar erbjuder sin arbetskraft mot en billig penning så tackar företagen även för detta.
”Man är väl inte dum i huvudet heller. Om jag bara behöver betala en spottstyver för arbetskraften så säger jag självfallet inte nej tack, eller hur? Jag vill ju tjäna så mycket pengar det överhuvud taget går på mitt företagande. Jag har ju startat företaget för att tjäna pengar, det är ju ingen välgörenhetsförättning som jag håller på med. Nej mina utlänningar dom jobbar mellan tio och tolv timmar varje dag och dom klagar inte. Dom får sina pengar en gång i veckan och gladare arbetare har jag aldrig träffat på. Man slipper ju allt tjafs med avgifter och skatter, det tjänar ju bägge parter på. Dessutom har jag funderingar på att starta upp i något låglöneland. Lönerna där är bara en bråkdel av lönekostnaderna här och det säger ju sig självt att vinsten kommer att öka ytterligare när mina produkter fortsättningsvis kan säljas här till samma priser som förut. Jag har till och med hört att barn står i kö för att ta sådana här jobb och deras löner är i det närmaste försummbart. Ja det tål att tänkas på om vi skall starta upp en fabrik där borta.”
Vad beror det på att arbetare vill sälja sin arbetskraft? Också en oerhört dum fråga. Vi vill ju alla tjäna pengar så att vi har råd med livets nödtorft, eller hur? Ju mer pengar vi kan tjäna ju bättre naturligtvis. Arbetsköparna har kapitalet och vi ställer upp med vår arbetskraft. Det är ju så det fungerar, eller hur? Men borde vi inte förstå att detta förhållande är orättvist? Vad säger ni? Anser ni att det är helt i sin ordning att det finns människor som köper arbetskraft av andra människor? Förstår ni inte att detta i princip är samma förhållande som mellan slavägaren och slaven? Det är ju ingen större skillnad, ser ni inte det?
Ni inser att livet, i mångt och mycket, går ut på att tjäna pengar. Och ni inser också att alla kan inte tjäna mycket pengar. Dom som tjänar mycket det är dom som lyckas med sitt företagande. Dessa människor är dom stora vinnarna. Men förstår vi att det krävs förlorare om det skall bli några vinnare? Hur kan vi acceptera att många människor inte får någon möjlighet att tjäna ihop till livets nödtorft samtidigt som ett fåtal kan vältra sig i överflöd? Det råder väl ingen tvekan om att vi lever i totalt ologiska samhällen. Finns det någon som tror att detta förhållande skall överleva i framtiden?
Är det rättvist att vi har förhållandet arbetsköpare och arbetssäljare? Nej det är naturligtvis inte rättvist men många hävdar att det är detta förhållande som skall gälla. Är det någon idé att föra fram tankegången att detta förhållande skapar orättvisa? Det handlar ju om ett maktförhållande, inser ni inte det?

—————————————————————————————————-

FRÅN VINNARE TILL FÖRLORARE
 
Vi har talat om familjen och familjekonstellationen tidigare och när vi nu skall tala om barns och ungdomars situation i våra samhällen så kommer vi att fortsätta utveckla tankarna om vår tids familjer och dess konstellation.
Om vi jämför forntidens familjekonstellation med dagens vad ser vi då för fördelar respektive nackdelar?
Som jag ser det så måste den största fördelen med forntidens familjekonstellation tillfalla barnen. Att vara barn hos urtidsmänniskorna måste ha varit rena paradiset. Jag tänker då på den sociala och känslomässiga aspekten. Då var barnen omgivna av ett flertal vuxna, som tog hand om dem på bästa tänkbara sätt. Ensamhet var ett okänt begrepp. Barnmisshandel både vad det gäller den fysiska och den psykiska delen var ju helt otänkbart. Det fanns alltid någon till hands. Här är kontrasten slående i jämförelse med situationen för dagens barn.
Uppväxten för barnen i dagens minifamilj balanserar på en mycket skör tråd. Deras utsatthet är så mycket större idag. Nu för tiden är det ju inte ovanligt med endast en vuxen i barnens närhet. Ett sådant scenario skulle vara helt uteslutet under dom tidiga människornas vardag. Dagens minifamilj riskerar ju att få stora negativa konsekvenser för våra barn och ungdomar. Vilket vi ju får bekräftat dagligen. När det dessutom dras in på personal i barnomsorg och skola så blir ju följden för många barn förödande. Det säger ju sig självt att både den sociala och känslomässiga utvecklingen för våra barn blir lidande av det här.
Just barnens situation i jämförelse från forntiden visar på en destruktiv utveckling av familjekonstellationen. Denna destruktiva utveckling är den viktigaste lärdomen som vi drar vid studiet av familjen från förr gentemot idag. Vi lär oss dessutom mycket av att jämföra dagens ”moderna” familjer med familjekonstellationer hos våra dagars urbefolkningar.
Jag skulle vilja säga att den största fördelen med urbefolkningars familjekonstellationer är just den större gruppen av människor. Och att det blir barnen som får den stora fördelen av detta. Barnen blir vinnare i denna familjekonstellation. Omvänt så gäller ju då följande resonemang. I dagens minifamilj så är barnen som stora förlorarna.
 
Att kunna ge barn och ungdomar den allra bästa starten i livet det måste vara familjens och därmed samhällets viktigaste uppgift. Det är ju klart bevisat att dagens familjer, i stora drag, inte klarar denna sak. Och därmed så faller samhällets viktigaste uppgift. Eller är inte det här våra samhällens viktigaste uppgift? Vad är viktigare i så fall än att se till så att våra barn och ungdomar får den bästa starten i livet?
Istället för att gå in och kritisera den enskilde föräldern så måste vi i stället fundera över om den samhälleliga familjestrukturen är den rätta. Och jag påstår att ut barnens synvinkel så är dagens familjekonstellation destruktiv. Den är alltså osund.
Jag vill påstå att våra barn står som värdemätare för vad som är rätt respektive fel i samhällsstrukturen. Det som barnen mår bra av det är till fördel för samhället och det som barnen mår dåligt av det är till nackdel för samhället. Ganska logiskt, eller hur? Men tyvärr, våra samhällen har inte tagit till sig denna gyllene regel.
 
Du har blivit vuxen nu och du ser tillbaka med ångest på din uppväxt.
Vi vet att barn och ungdomar far illa överallt i våra samhällen. Detta är ingen nyhet för oss. Vi vet också att detta elände snarare ökar i omfattning än minskar. Hela den här problematiken går alltså åt fel håll. Jag ställer därför den vanliga frågan, som jag alltid gör. Vad beror detta på? Tycker ni att det är någon idé att jag lägger ut texten angående den här problematiken? Det har ju skrivits och det skrivs ju mängder av artiklar om barns och ungdomars utsatthet i våra samhällen. Vad skulle i så fall jag kunna tillföra i den här debatten? Vi blir ju ständigt upplysta om misshandel av våra barn och vi blir hela tiden påminda om hur våra barn utnyttjas sexuellt. Barn behandlas som slit och släng i stora delar av vår värld. Är det alltså någon mening att jag ägnar tid att skriva om detta elände. Att upprepa saker och ting blir man kanske trött av att höra. Därför så skall jag inte skriva en ny artikel om hur djävligt en mängd barn och ungdomar har det i våra samhällen, utan jag skall skriva om frågeställningen: vad beror det på att vi, i många fall, behandlar barn och ungdomar som lägre stående varelser?
 
VI FÖRSTÅR INTE ORSAKEN
 
Enligt våra samhällens lagar och förordningar så är det straffbart att våldföra sig på minderåriga, precis som det är straffbart att våldföra sig mot vuxna. Våra samhällen är alltså inriktade mot att söka finna gärningsmän som förgriper sig mot minderåriga.
Naturligtvis så måste ett samhälle agera mot människor som förgriper sig mot andra. Ja nu är det inte alla samhällen som agerar så. Men om vi håller oss till vårt samhälle så förhåller det sig  på det viset att om man bevisas vara skyldig till att ha förgripit sig mot någon annan så skall man straffas. Vilket naturligtvis är helt rätt. Men det är inte detta som jag vill ifrågasätta. Vad är det då som skall ifrågasättas? Jo det är att samhället inte ifrågasätter sig självt. Ja ni vet nog vid det här laget hur jag menar, eller hur? Samhället saknar förmågan att ifrågasätta sin egen, hur skall vi säga, duglighet i att fungera som ett rättvist samhälle.
I alla våra patriarkala samhällen, runt om på vår jord, så anser maktens män i sina respektive samhällen att man agerar rätt och förnuftigt i konflikter som uppstår. Även om samhällena kan ha olika strukturella uppbyggnader, som för med sig mer eller mindre rättvisa, så agerar alla samhällen lika när det gäller synen på sitt eget samhälle. Jag vill alltså komma fram till att våra samhällen är oförmögna att kunna se sin egen struktur som orsaken till allt elände som drabbar människorna, i det egna samhället. Samhället är oförmöget att kunna komma fram till att orsaken till våra barn och ungdomars utsatthet beror på den egna samhälleliga strukturen. Samhället lägger enbart skulden på individen som förgriper sig mot minderåriga, man ifrågasätter överhuvud taget aldrig den egna strukturen som en orsak till problemet.
Varför gör man då inte det? Svaret är helt enkelt att vi lever i ett maktsamhälle. Makten kan så att säga inte sätta krokben på sig själv. Hur skulle det se ut? Tänk om maktens män helt plötsligt kom fram till slutsatsen att vi lever våra liv i en orättvis struktur och att det är denna struktur som är orsaken till att våra barn och ungdomar far illa. Nej vår maktstruktur uppfattas inte som en maktstruktur av dom som har makten, utan den uppfattas istället som en normal och därmed naturlig struktur. I maktens ögon kan inte strukturen se annorlundare ut. För skulle den se annorlundare ut så skulle den uppfattas som onormal och därmed onaturlig. Hänger ni med? Enligt makten så är det alltså inget fel på våran struktur utan felen som uppstår i samhället dom beror endast på förövarna. Detta synsätt gäller överallt, i vilket samhälle vi än befinner oss i.
Med en sådan här syn från den samhälleliga makten så kan omöjligen en förändring komma till stånd. Barn och ungdomar kommer fortsättningsvis att behandlas på ett orättvist sätt, inom alla områden, så som dom behandlas idag. Snarare så kommer ytterligare försämringar att drabba dom som är mest utsatta i våra samhällen. Men detta kommer aldrig den samhälleliga makten att kunna förstå orsaken till. Barn och ungdomar kommer därför fortsättningsvis att behandlas som lägre stående varelser och detta kommer att öka i omfattning så länge som vår strukturella ordning inte genomgår en förändring. Ungdomars svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden kommer också att växa i takt med att kapitalet roffar åt sig än mer marknadsandelar. Sak samma med alla former av brottslighet.  När våra orättvisa strukturer inte kan lösa dom ständiga konflikter som våra samhällen brottas med, utan konflikterna istället fördjupas så kommer därför våra barn att dras med i och självklart drabbas ännu hårdare.
Således finns ingen ljusning i sikte under rådande strukturella förhållanden. Eller finns det någon som tror att dom barn som vi misshandlar och dom ungdomar som vi inte ger någon framtidstro skall gå stärkta ur våra samhällens ökande orättvisor?
 
VÅR STRUKTUR ÄR ORSAKEN
 
Hur skall familjer kunna ge sina barn en lycklig och harmonisk uppväxt om föräldrarna är arbetslösa och inte klarar att få ekonomin att gå ihop? Hur skall föräldrar som har fastnat i missbruksproblem kunna sköta om sina barn på bästa möjliga sätt? Hur skall föräldrar som jobbar och sliter under stressiga förhållanden orka med att ge sina barn all den trygghet som barn kräver? Hur skall skolan och barnomsorgen kunna hinna med att ge varje barn all den tid som krävs för att barnen skall tillgodogöra sig all undervisning när effektivisering och personalneddragningar sätts i högsätet?
 
En person i ledande samhällelig befattning uttryckte sig så här: ”föräldrarna bär huvudansvaret till att deras barn sköter sin hälsa, med allt vad det innebär”. Stämmer ett sådant resonemang? Ett sådant resonemang skulle stämma i ett rättvist samhälle, men det stämmer inte i ett orättvist. Alltså stämmer inte detta resonemang i våra nuvarande samhällen. Varför stämmer det inte? Det stämmer inte av den enkla anledningen att barnens föräldrar tänker och agerar så som strukturen ser ut i det samhälle som dom lever i.
Varför tror ni att det finns massor av föräldrar som är alkoholiserade? Varför tror ni att det finns massor av föräldrar som röker och drogar sig? Varför tror ni det finns massor av föräldrar som formligen vräker i sig mängder av onyttig ”dynga” som leder till att dom får svåra sjukdomar? Varför tror ni att det finns massor av föräldrar som inte ens har råd  att äta sig mätta? Varför tror ni att det finns massor av föräldrar som dagligen utsätter sina barn för våld och övergrepp? Varför tror ni att det finns massor av föräldrar som nästan jobbar ihjäl sig?
Hur tror ni barnen skall kunna utvecklas till logiskt tänkande individer när deras förebilder, föräldrarna, inte kan det? När dessutom skola, barnomsorg och hela samhällsapparaten inte klarar av att ge våra barn och ungdomar trygghet och en bra start i livet, hur skall man då överhuvud taget kunna förvänta sig att våra barn kan utvecklas till harmoniska individer?
Det är den struktur som vi lever i som formar oss till dom vi är. Våra barn blir feta, sjuka och oharmoniska på grund av den struktur som dom växer upp i. Våra barn har ingen möjlighet att kunna utvecklas till harmoniska, friska individer i våra samhällen. Därför kan man också påstå att föräldrarna inte bär huvudansvaret till att deras barn blir våldsamma; feta; sjuka; otrygga. Det är strukturen som vi lever i som gör så att dom blir oharmoniska individer. Det är först när vi inser att problemet sitter i strukturen som vi kan hjälpa våra barn till att utvecklas positivt.
Därmed så kan vi konstatera att personen i den ledande befattningen inte förstod sig på problematiken kring den ökande brottsligheten blan våra ungdomar. Men vad skall vi säga? Personer i nyckelpositioner i samhället är inte medvetna om sina samhällens grundproblem och så länge som det fungerar på det viset kan inga genomgripande förändringar åstadkommas.
Skall det vara så svårt att förstå att all samhällelig orättvisa som vi lever i det överför vi till våra barn och denna domino effekt rullar vidare i generation efter generation. Och när dom samhälleliga orättvisorna utmynnar i allvarliga konflikter så fördjupas hela tiden problemen för dom mest utsatta i våra samhällen, alltså blir det våra barn som hela tiden blir dom stora förlorarna.
 
DET RUTTNA SAMHÄLLET
 
Till dig som är ung, vilken syn har du på tillvaron? Du vet ju redan att allt mäts i pengar. Att lyckas i livet är lika med att tjäna mycket pengar. Visst är det den bilden som du har vuxit upp med?
Du noterar att världen ser oerhört komplicerad ut. Vissa människor är stormrika medan andra inte har mat för dagen. Det krigas och utövas våld runt om på jorden. Även i vårt relativt sett lugna samhälle så utövas våld och övergrepp jämt och ständigt. Detta känner du till och du är medveten om att kvinnor och barn misshandlas dagligen. Det börjar mer och mer gå upp för dig att samhället du lever i är ett ruttet samhälle. Ett samhälle som talar om för dig att lyckan här i livet består av att tjäna mycket pengar.
När du betraktar samhällena runt om i världen så noterar du att människorna delar upp sig i en mängd religioner. Man delar också upp sig efter etnisk tillhörighet. Människorna är dessutom avskurna från varann genom gränsdragningar. Och inte nog med det. Man bekämpar varann utifrån dessa skillnader. Självklart så noterar du också att ojämlikheten mellan könen är vida utbredd i våra samhällen.
Vad är det för en samhällsstruktur som människorna före mig har skapat?
Allt är en enda röra och orättvisa och ojämlikhet råder mellan oss människor. Detta känner du till.
Jag vill säga till dig att du har helt rätt. Vi lever i en orättvis samhällsstruktur. Vi lever i en patriarkal struktur. Du har helt rätt när du ifrågasätter om livet skall levas så här.
Vad tjänar det till att utbilda sig när det ändå inte finns några jobb att få?
Du noterar att dina föräldrar går arbetslösa och att dom likaså har tappat förtroendet för det här samhället. Du ställer dig frågan: varför skall jag växa upp i ett sånt här samhälle som gör sådana skillnader på människa och människa?
 
Vilka råd ges då till ungdomar för att ”lyckas” i vår orättvisa värld? Eller vi säger så här: vilka råd ger marknaden till unga, för att bli ”lyckosamma”?
För vi har ju lärt oss att det är maktens män som sätter spelreglerna för oss alla. Eller hur? Till att börja med, vad menas med att lyckas? Jo med det så menar marknaden att du skall skaffa dig en ”rejäl” utbildning, i första hand. Efter det så skall du ”ta för dig” på en tuff arbetsmarknad. Ingen skall kunna stoppa dig i din framfart. Når du sedan ända fram till ett så kallat toppjobb, då har du lyckats. Efter detta så kan du börja fundera över att skaffa barn och bilda familj. Alltså familjekonstellationen mamma, pappa, barn. Nu är lyckobilden fullständig.
Vår orättvisa struktur har format den här lyckobilden av hur ungdomar skall ta sig an sin framtid. Men det är bara det att den här framtidsbilden rämnar. Den skapar vinnare och förlorare. Den skapar stress och otrygghet. Den skapar ångest och sjukdomar. Den skapar hat och våld. Den skapar ojämlikhet. Den är ologisk eftersom strukturen vi lever i är totalt snedvriden.
Vi föds som harmoniska barn med aptit på livet men redan i unga år bryter strukturen ner oss till ångestfyllda nervvrak. Mina vänner det är så samhället formar oss. ”Mitt lilla barn du måste vara duktig och ambitiös så att du blir någonting”. Det räcker inte med att födas fram för att kunna leva ett harmoniskt liv. Nej du måste bli någonting. Först då blir du värd något. Du skall utbilda dig och sedan tjäna mycket pengar. Först då har du blivit någonting och du kan sträcka på dig.
Dessa tankegångar känner våra barn av redan i mycket unga år. Och vi lyckas bryta ner dom. Vinna eller försvinna, det är det som gäller. Men förlorarna slår tillbaka. Våldet breder ut sig och samhället blir sjukare och sjukare.
 
Har vi då fått svar på frågan vad det beror på att vi behandlar barn och ungdomar så illa? Ja visst har vi fått det. Grundorsaken till problemen ligger i vår patriarkala struktur och det är naturligtvis makten över kapitalet som är boven i dramat. Hade ni väntat er något annat svar? Nej kanske inte. Om ni har läst alla mina andra artiklar så bör det vara enkelt att räkna ut vilket svar jag skall ge. Som sagt, det är den ständiga jakten på kapitalet som har den högsta prioriteringen i våra samhällen allting annat får en underordnad betydelse och dit hör våra barn och ungdomar.
Höj blicken och betrakta den fruktansvärda förnedring  som en mängd av våra barn utsätts för dagligen runt om i våra samhällen, överallt på jorden. Skall vi förvänta oss att våra samhällen kan fungera på ett annorlundare sätt än vad dom nu gör när vi ser hur våra samhällen behandlar sina barn? Nej, nej detta skulle vara ett önsketänkande.
Så som våra samhällen behandlar sina barn så kommer också våra samhällen att se ut framöver. Och det är som sagt den strukturella orättvisan som är grundorsaken till eländet.

————————————————————————————-

OLIKA SVAR PÅ FRÅGAN
 
 
Vad går livet ut på? Denna fråga ställer sig säkert allt fler och svaren varierar kraftigt från person till person. Kvinnan med sitt lilla barn i flyktinglägret ser ingen framtid. I alla fall inte för henne själv. Hon kan bara hoppas att hennes barn får mycket tur och kan ta sig ur den fruktansvärda misär som dom båda befinner sig i. Livet är för henne ett enda stort lidande och hon ställer sig frågande om det är det här som livet går ut på.
Vad går livet ut på för miljardären som lever sitt liv i ofattbar lyx och rikedom? Nja han funderar inte så mycket över denna frågeställning. ”Livet går väl ut på att ha roligt”, kanske han svarar.
Vad går livet ut på för dig och mig då? Jo vi jobbar och sliter och hoppas på storvinsten. ”Ja livet går väl ut på att tjäna så mycket pengar så att man kan unna sig en del av livets goda”, kanske vi svarar.
Det gemensamma för oss alla det är att kapitalet och dess marknad sätter upp dom riktlinjer som vi har att följa. Vi får därigenom olika värde vilket gör att vi får olika syn på vad livet egentligen går ut på. Egentligen borde livet gå ut på att man njuter av tillvaron och tar dagen som den kommer. Men så enkelt är det inte. Det fungerar inte på det viset som det gjorde för den tidiga människan, vilken levde ett bekymmerslöst liv i den tropiska värmen tillsammans med andra i social samklang. För den tidiga människan gick livet ut på att livnära sig på det som naturen hade att erbjuda. Man parade sig och såg till att släktet förökade sig. Man njöt av dagen och tog den som den kom. Att reflektera över den stora frågan: vad livet går ut på, behövdes inte.
Det är nog först när patriarkatet, den ologiska strukturen etablerar sig som vi på allvar ställer dom stora frågorna. Därav kan vi ju dra slutsatsen att det normala och riktiga vore ju naturligtvis om vi alla förhöll oss till frågeställningen på samma sätt som dom tidiga människorna. Men den orättvisa tillvaron för ju med sig att vi får helt olika synsätt på frågeställningen. ”Ja livet går ut på att vi skall jobba och tjäna så pass mycket pengar så att vi skall kunna unna oss en utlandsresa varje år”, kanske vi säger.
Den unge mannen ser som ett stort mål med livet att kunna skaffa sig en lyxig bil. En reseledare berättade på en resa att männen i landet hade som högsta önskan, i livet, att bli ägare till en Mercedes. Dom kunde jobba, i stort sett, dygnet runt för att kunna få råd att köpa sig en Mercedes. Ja bilen kunde till och med värderas högre än fru och barn.
Som ni ser så är vi där igen. Strukturen som vi lever i får oss att tänka och fungera helt i linje med det strukturella mönstret. Således skulle strukturen kollapsa om vi började att tänka och fungera som dom tidiga människorna. Nej vi sitter, så att säga, fast i det tänkande som strukturen har ”fostrat” oss i. Det betyder att när vi själva försöker ge oss på att ge ett svar på frågeställningen, då svarar vi utifrån hur strukturen har lärt oss att tänka. Således ställer den patriarkala marknadsstrukturen upp riktlinjerna för vårt tänkande och önsketänkande i frågan: vad går livet ut på.
 
VI SVARAR SÅ SOM STRUKTUREN HAR LÄRT OSS ATT TÄNKA
 
Under en nyhetssändning i TV svarade den medelålders gifte irakiske mannen på frågan vad han skulle göra om han vann en större summa pengar. Jo då skulle han flytta till Europa och skaffa sig en ung hustru. Det var den mannens stora önskan med livet. Man skulle kunna sammanfatta hans önskan med orden: allting går att köpa för pengar.
Att tjäna mycket pengar är väl den stora drivfjädern för i stort sett alla, ung som gammal. Det är liksom denna drivfjäder som håller oss igång. Att bara leva och njuta av tillvaron är ingenting som lockar. Å andra sidan så går det inte att förverkliga denna enkla vision i vårt samhälle. Strukturen är ju, som vi har lärt oss, inte uppbyggd på det viset. Strukturen tillåter oss inte att vi bara skall leva och njuta av livet. Nej ett sådant tänkande kunde ju rasera hela patriarkatet. Därför blir denna enkla och logiska dröm om livet helt overklig i vårt nuvarande samhälle. Därav följer att vi alltså inte kan svara objektivt på frågan: vad går livet ut på. Vårt tänkande ”fångas” in av strukturen vilket gör att vi inte förmår oss att tänka logiskt. Jag upprepar: det ologiska samhället formar oss ologiska i vårt tänkande och vi tänker och agerar utifrån dom riktlinjer som samhället ställer upp för oss.
 
Att bli någonting med hög status det är för ungdomen en stark drivfjäder när förväntningarna på framtiden stakas ut. Att bara vara människa och finnas till är det väl knappast någon som reflekterar över. Att fungera som ett litet barn och vara nöjd och lycklig, om tryggheten finns på plats, lockar ingen. Nej så enkelt och naturligt kan inte vi människor få fungera i våra nuvarande samhällen. Våra samhällen är inte uppbyggda så. Ett sådant tänkande går ju stick i stäv med dagens marknadstänkande. Nej vi är helt styrda av marknadstänkandet. Allt det enkla och logiska slås sönder av marknadens ständiga jakt på kapital. Vårt tänkande ”smittas” och blir som besatt av detta ekonomiska tänkande. För oss går alltså livet ut på att tjäna mycket pengar, så mycket som det någonsin går.
Vad lär vi oss av detta? Jo att strukturen formar oss att tänka och agera efter detta givna mönster. Och detta givna mönster skapar vinnare och förlorare.
 
Detta tänkande som vi ju kallar för marknadstänkandet, vilket är en del av det patriarkala tänkandet, innebär således att tänkandet och agerandet mellan människor följer på förhand givna spelregler. Bland annat så medför det att vi män inte kan sätta oss in i hur kvinnor tänker och agerar. Vi män kan inte som kvinnor känna det förtryck som drabbar henne enbart på grund av det kön som hon har. Kvinnor betraktar män och samhället från en helt annan utgångspunkt än vad männen betraktar samhället. Kvinnor ser männen och samhället som en slags gemensam konstellation. Samhällsstrukturen är en manlig struktur i kvinnors ögon. Vilket dom ju, som vi ständigt kommer fram till, har helt rätt i. Man kan därför säga att kvinnor betraktar sig själva som en slags främlingar i den struktur som de lever i. Hon ser sig inte som delaktig i strukturen. Just detta ser vi klart och tydligt i dom samhällen där patriarkatet bokstavligen har förpassat kvinnan till en underdånig medborgare. Hon bibringas därför tanken av att vara mindervärdig i strukturen. Vilket naturligtvis också förstärker kvinnors, särskilt unga kvinnors, utanförskap gentemot strukturen. Unga kvinnor mår ju följaktligen också allt sämre kan vi konstatera. Dom känner naturligtvis att strukturen är till nackdel för dom själva. Denna känsla kommer redan i unga år.
Vi män känner inte av den press som kvinnan utsätts för. Alltså kan vi inte tänka oss in i hur kvinnor tänker och agerar. Följaktligen kan vi säga att mannen betraktar strukturen som normal och att det rådande tänkandet i strukturen är det naturliga och riktiga.
Nu är det ju också så att strukturen en gång utmejslades efter männens önskemål, i synnerhet efter de mäktiga männens önskemål. Vad vore då naturligare än att männen känner sig mer hemma i samhället än vad kvinnor gör. Allting faller ju på plats, om vi tänker efter. Eller hur? I ett patriarkalt samhälle tänker männen utifrån dom patriarkala spelregler som gäller. Kvinnor uppfattar dessa spelregler som dom är, nämligen männens spelregler. Som sagt, kvinnor och män tänker och agerar olika beroende på att dom har olika positioner i samhället. Just dessa skilda förutsättningar måste vi bli medvetna om när vi ställer frågeställningen: vad går livet ut på.
Tänkandet mellan människor skiljer sig naturligtvis också på andra sätt. Maktens män har sitt tänkande medan den vanliga människan tänker på sitt sätt. Men den stora och avgörande skillnaden går mellan könen.
 
GÅR LIVET UT PÅ ATT TJÄNA PENGAR?
 
Som vi tidigare har sagt så förutsätter strukturen att man blir någonting. Livet går alltså ut på att man blir någonting.
När maktens män talar och kommer med förslag och åsikter om vad som bör göras, så lyssnar alla. Det är egentligen av mindre betydelse vad som sägs. Det som är av betydelse, för strukturen, det är att det är maktens män som talar.
Marknaden sätter dom spelregler som gäller därför så är det av mindre vikt om maktens män säger än det ena, än det andra. Huvudsaken är att marknadens riktlinjer inte rubbas. Marknadstänkandet går ju ut på att tjäna pengar. Det är enbart denna drivfjäder som gäller för marknadstänkandet. Allt går därför ut på att tjäna pengar. Att livet skulle gå ut på att bara leva det framstår som helt onaturligt.
Allvarligt talat! Politiker och maktens män är inte medvetna om den ologiska strukturen. Dom fortsätter sitt talande och görande som om strukturen skulle vara logisk. Alla lyssnar likaså och tror på logiken i maktmänniskornas åtgärder.
Som jag skrivit tidigare: vi blir som förblindade och ser svårligen förbi den struktur som vi befinner oss i. Men på något sätt så kanske vi känner att allt inte står rätt till. Och dom som känner detta bäst är kvinnorna, eftersom dom är mest utsatta i strukturen. Dom känner när maktens män drar ner på vård, skola, omsorg och försämrar villkoren för den vanliga människan.
 
Tillbaka till frågeställningen. Är det fel om man önskar sig att livet går ut på att man vill ha det lugnt och skönt? Naturligtvis så inser väl dom flesta att man skall arbeta ett antal timmar så att man kan försörja sig, men utöver detta så bör det väl vara rimligt att livet skall kunna levas på ett lugnt och fridfullt sätt. Eller är det en utopi att ha sådana önskemål? Kan vi här i den så kallade västvärlden ha sådana önskemål? Kan människorna i den så kallade tredje världen ha sådana önskemål? Eller är det orealistiskt att man önskar att livet skall kunna levas på ett lugnt och fridfullt sätt? Är inte tanken med livet att var och en skall kunna bestämma hur man vill styra och ställa med sitt eget liv?
Men fungerar livet på det här viset? Kan du och jag bestämma hur vi skall leva våra liv? Kan kvinnan i slummen bestämma hur hon vill leva sitt liv? Nej vi kan ju inte bestämma över våra egna liv.
Kvinnan i slummen önskar sig rent vatten och att hennes barn får möjligheten att utbilda sig. Detta är hennes stora önskan med livet. Många här i den så kallade rika världen önskar att dom kan få ett arbete, så att dom får möjligheten till att leva ett drägligare liv. Miljoner människor i den så kallade tredje världen önskar att dom kunde få bättre betalt för det tolv-timmars arbete dom är tvingade till att utföra. Vad går livet ut på för dessa människor? Kanske att flytta från slummen till ett drägligare boende. Kanske att kunna få äta sig mätta och se sina barn gå i skolan. För dessa människor går knappast livet ut på att kunna leva ett liv i lugn och ro. Livet går istället ut på att överleva till morgondagen.
Vad går livet ut på för våra samhällens stora kapitalägare? Ja vi har ju ställt frågan tidigare och den tål att upprepas. Ja kanske att skaffa sig ett flertal luxuösa boenden runt om i världen. Att äga allt och lite till, det är nog vad livet går ut på för dessa kapitalägare.
Nej men kanske dom flesta av oss skulle känna sig nöjda med tillvaron om livet fick levas på ett lugnt och fridfullt sätt, där det naturligtvis ingår att man lever ett drägligt liv. Kanske är det så som vi i vårt samhälle i allmänhet föreställer oss att livet i bästa fall skall kunna levas.
Men, åter igen, lever vi sådana liv? Att människorna i tredje världen inte lever sådana liv det står ju helt klart. Har man ”lyckan att få” ett jobb så säger reglerna att man måste arbeta kanske tolv timmar eller mer. Och ändå så räcker inte pengarna till att försörja sig och kanske dessutom sin familj. I detta samhälle existerar kanske inte frågeställningen: vad går livet ut på? Här gäller det att med näbbar och klor göra allt för att få ihop pengar så att man själv plus sin familj kan leva vidare till nästa dag.
Hos oss ser det än så länge bättre ut men problemen att kunna bidra till sin familjs försörjning blir allt mer komplicerad för fler och fler. Även här går livet mer och mer ut på att få in pengar så att alla utgifter kan balanseras mot inkomsten. Arbeta mer och mer verkar vara lösningen för allt fler. Sak samma om det är så kallade svarta eller vita jobb, bara det kommer in pengar. Ja då prioriteras ju hellre svarta pengar, dom ”tvättas” ju vita på ett enkelt sätt.
Nej relativt sett så är det nog ett fåtal som verkligen kan leva sina liv på ett lugnt och fridfullt sätt. Och dom som har dom bästa förutsättningarna är ju självfallet dom som har välfyllda plånböcker. Så är det ju, vilket inte är någon nyhet för oss.
Vi kan alltså konstatera att den enkla frågeställningen inte är så självklar att besvara och vi kan dessutom konstatera att det normala och naturliga svaret på frågan i dom flesta fall blir en omöjlighet för dom flesta att leva upp till.
Lever du på en sophög i slummen så finns liksom ingen anledning att fundera över frågeställningen.
Har du ett arbete med en normal lön i vårt samhälle så funderar du knappast heller över frågeställningen. Du springer runt som ett jagat djur för att få dina pusselbitar på plats, dag efter dag. När du sedan kommer hem på kvällen så är du helt slut och du kanske gör konstaterandet att du ändå inte hann med allt som du hade föresatt dig att hinna med.
Den där frågeställningen: vad livet går ut på, den skall man kanske enbart ställa till välbärgade människor, eller vad tror ni?
 
VAD ÄR DET SOM HAR GÅTT FEL?
 
Låt oss säga att du kan ställa samma frågeställning till våra närmaste släktingar, schimpanserna. Vi fantiserar att dom förstår frågeställningen. Hur kan man tänka sig att dom skulle besvara frågan?
Dom skulle, med all säkerhet, prioritera ett lugnt och stillsamt liv fyllt med ett överflöd av socialt umgänge. Dom är ju flockdjur precis som vi själva och flockdjur mår som bäst när dom umgås med sina närmaste.
Varför fungerar inte våra liv som våra närmaste släktingar? Vad är orsaken till att våra liv är så långt ifrån våra närmaste släktingars syn på livet? Eller tycker vi att våra liv skall skilja sig så väsentligt från schimpansens sätt att leva? Verkar inte schimpansens liv mer fridfullt och harmoniskt om man jämför med hur en majoritet av oss människor lever?
 
Det är ju klart att någonting har gått helt fel när vi ser hur en mängd människor lever sina liv. Antingen så hittar vi orsaken till felet hos människorna eller så hittar vi felet i den samhälleliga struktur som vi lever i. Var tror ni att vi kan söka orsaken? Ja naturligtvis så skall vi söka orsaken i den samhälleliga strukturen. Är vi överens här? Nej vi är ju inte det. En mängd psykologer; familjerådgivare; så kallade människokännare; politiker och andra ”förstå sig påare” kommer dagligen ut med sina ”recept” på hur vi människor skall leva för att vi skall må bättre. Dessa så kallade experter skulle aldrig komma på tanken att orsaken till eländet finns att söka i det strukturella förhållandet i våra samhällen. Nej budskapet är istället att vi människor måste göra si och så för att livet skall bli så bra som möjligt. Och vi lyssnar på dom.
 
För att underlätta att så många som möjligt skall ha en möjlighet att kunna leva ett drägligt liv, på alla sätt och vis, hur skall då den samhälleliga strukturen vara beskaffad? Skall den se ut som den gör idag? Nej det skall den ju bevisligen inte göra. Hur skall den då vara beskaffad? Ja strukturen måste befrias från allt det som försvårar för oss att kunna leva drägliga liv. Och vad är det i grunden som försvårar för oss att kunna leva drägliga liv? Det måste ju vara svaret på denna fråga som är det grundläggande för hur vi skall förändra våra samhällen. Eller hur?
Varför ställer ingen denna fråga? Eller finns det dom som ställer frågan? Tveksamt.
Jag hävdar som jag alltid gör att vi är omedvetna om grundorsaken till vår orättvisa struktur. Denna omedvetenhet för ju med sig att vi inte kan ställa frågan och därför så har vi inte heller förmågan att åstadkomma dom nödvändiga förändringarna av våra strukturer.
 
Om vi ser saker och ting från ett rent förnuftigt synsätt då bör vi komma fram till att om man skall ha den bästa möjligheten till att så många som möjligt i samhället skall kunna leva drägliga liv så måste också alla i samhället arbeta för samhällets bästa. Vi alla lever ju våra liv i samhället, är det då inte bäst för oss själva och samhället om vi alla försöker att forma vårt samhälle så att alla trivs med livet? Rent förnuftigt så svarar vi ja, på denna fråga. Eller hur? Men vi förstår inte vad som är fel med våra strukturer eftersom våra samhällen ser ut som dom gör. Våra samhällen är ju inte utformade utifrån ett förnuftigt utgångsläge vilket gör att vi lever i orättvisa strukturer och vi förstår, som sagt, inte orsaken till denna orättvisa.
Kan det vara så att eftersom vi inte förstår grundorsaken till våra orättvisa samhällen så kan vi heller inte förnuftsmässigt greppa frågan: vad går livet ut på? I våra strukturellt orättvisa samhällen så har vi lärt oss att det är jakten på pengar som är en nödvändighet för att ha möjligheten till ett drägligare liv. För fattig och för rik gäller denna prioritering. Just detta strukturella tänkande för med sig att vi inte har möjligheten att greppa frågan utifrån ett logiskt tänkande. Vi har ju tidigare slagit fast att det är strukturen som formar vårt tänkande och denna sanning gäller naturligtvis även denna fråga.
 
MAKTENS MÄN BESTÄMMER VAD LIVET GÅR UT PÅ!
 
Precis som i allting annat som har med strukturer att göra så har vi även här stor nytta av att studera vår historia. Vad gick livet ut på för människorna i våra samhällen för ett antal generationer sedan? Till att börja med så kan vi ställa frågan: vad gick livet ut på för maktens män för ett antal generationer sedan? Jo för att kunna fortsätta leva sitt liv i lyx och överflöd så var det, precis som idag, nödvändigt att maktförhållandet inte skulle kunna rubbas i samhället. Det var ju nämligen lagstadgat att det var skillnad på människa och människa. Och framför allt var det statusskillnad på kvinna och man. För maktens män var det en självklarhet att den vanliga enkla människan trälade och slavade för sina överordnade. Det var liksom ingenting att orda om. Människorna längst ned på samhällsstegen kunde behandlas hur som helst och så länge som dom kunde slava åt makten så var dom värdefulla. Man kan väl därför säga att livet gick ut på att kunna leva ett liv i lyx och överflöd. Att överhuvud taget bekymra sig över hur majoriteten av människorna i samhället hade det ägnade man inte en tanke åt. Denna faktiska sanning gäller ju ännu idag. Har ni tänkt på det? Dom stora kapitalägarna lever sina liv i lyx och överflöd även idag. Dom struntar väl fullständigt i hur dom vanliga enkla människorna i samhället har det, eller hur? Huvudsaken är ju att kapitalet är i deras händer så att dessa maktens män kan fortsätta att bestämma hur kapitalflödet skall strömma i samhället. I princip så har därför ingenting förändrats från förr.
Fortfarande så är det maktens män som avgör vad livet går ut på och dom bestämmer detta, i princip, både för dig och mig. Förstår ni vad jag menar? Alltså så länge som vi lever i strukturell orättvisa så har vi ingen möjlighet att kunna förverkliga frågeställningen: vad går livet ut på.
 
När man ställer frågeställningen: vad går livet ut på, då ligger det ju nära till hands att fundera över begreppet lycka. Vad menas med lycka egentligen? Kan man känna lycka? Vad är det för något? Kanske kan man definiera lyckan som ett tillstånd när man mår som allra bäst. Vilket i så fall innebär att ju oftare man mår som allra bäst, ju mer lycklig är man. Motsatsen innebär ju då att ju oftare man mår dåligt, ju olyckligare är man.
Varför mår man då bra respektive dåligt? Så är det ju. Men skall man då må dåligt? Är det helt naturligt att man skall pendla mellan att må dåligt till att må bra? Och är det naturligt att en mängd människor i huvudsak mår dåligt?
Låt oss återvända till våra närmaste, schimpanserna. Tänk ändå om våra närmaste släktingar kunde tala. Om vi ställde dessa frågor till dom vilka svar skulle vi kunna tänkas få? Tänk om vi kunde fråga en grupp schimpanser mitt ute i djungeln. Vilka svar kan vi tänkas få? Dom förväntade svaren är ju naturligtvis att schimpanserna mår alldeles utmärkt. Alla andra svar vore helt ologiska.
Varför vore det ologiskt om vi fick andra svar? Jo men tänk efter. Schimpanserna lever sina liv mitt i sin naturliga miljö. Den miljö som dom alltid har levt i. Dom har levt så här i tusen och åter tusentals år. Dom lever så här och att leva på ett annat sätt strider mot naturen. Denna grupp av schimpanser lever i fullständig harmoni med naturen. Detta syns också på deras sätt att vara. Dom mår alltså bra. Denna slutsats kan vi dra och någon annan slusats vore helt otänkbar. Vi kan därmed påstå att dessa scimpanser är lyckliga. Håller ni med om att detta verkar vara en vettig ståndpunkt?
Tillbaka till människan. Följande berättelse hörde jag från en journalist. Han var mycket intresserad av att studera hur urbefolkningen i ett speciellt område i Afrika levde. Just denna grupp av människor hade så gott som ingen kontakt med människor utanför deras eget reservat. Dom levde alltså opåverkade av andra samhällen. Och så hade dom tydligen alltid gjort. Enligt journalisten så levde denna urbefolkning på stenåldersvis.
Myndigheterna i landet ville nu på senare tid få denna urbefolkning att kunna bosätta sig i enkla hus med diverse bekvämligheter. Man ville erbjuda dom detta för man ansåg att deras liv skulle bli lite enklare att leva.
Det visade sig att urbefolkningen vantrivdes i sina nya bostäder, med diverse bekvämligheter. Och det tog inte lång tid förrän hela stammen helt enkelt gav sig iväg från den till synes bekvämare tillvaron. Man återvände till sina primitiva boplatser så som man alltid hade levt i.
Vad drar vi för slutsatser av detta beteénde? Jo liknelsen med schimpanserna är slående. Urbefolkningen lever på sätt och vis så som schimpanserna lever. Man lever sina liv utan kontakt med andra samhällen och man lever så som man alltid har levt. Man lever på stenåldersvis.
Journalisten drog följande mycket viktiga slutsats när han betraktade dessa människor. Dom levde lyckliga med sina, till synes, enkla liv. Journalisten ställde följande fråga till en kvinna i gruppen: vad gör dig lycklig? Kvinnan funderade länge över frågans innebörd. Hon fick den ytterligare förklarad. Då svarade hon att hon blev lycklig av att äta kött. Journalisten ställde motfrågan: vad gör dig olycklig? Efter att ha utvecklat den här frågeställningen så svarade kvinnan: att inte få äta kött.
Han drog slutsatsen: denna grupp av människor, som lever på stenåldersvis, är i fullständig harmoni med naturen. Därför så lever dom ett mycket lyckligare liv än vi, så kallade moderna människor. Just denna slutsats var den viktigaste han drog efter mötet med dessa stenåldersmänniskor.
 
Är detta svaret på frågan: vad menas med lycka egentligen och vad går livet ut på? När vi lever i harmoni med naturen, då är vi lyckliga. Svårare än så är det tydligen inte att besvara frågan. Men lever vi då i harmoni med naturen? Eftersom vi själva är en del av naturen så kan man ställa frågan så här: lever vi i harmoni med varann?
Vad går urinnevånarnas liv ut på? Vad går våra liv ut på? Går det utifrån dessa frågor att finna någon logik i deras respektive vårat liv?
Till frågan: lever vi i harmoni med varann? Svaret kan levereras omgående. Nej vi lever inte i harmoni med varann. Vilket ju bevisas när vi analyserar våra samhällen.

——————————————————————————————

SJUK MÄNNISKA

Vad menas med att vara en sjuk människa? Vi brukar väl kunna ge svaret att om man är sjuk så mår man inte så bra, man mår sämre än normalt. Man kan behöva mediciner och vård för att tillfriskna. Detta gäller både fysisk som psykisk ohälsa. Kan man säga att denna ohälsa leder till att människor tänker och agerar på ett ologiskt sätt? Jo men så är det väl om vi sätter oss in i problematiken lite grann. Människor med psykisk ohälsa kan ju agera destruktivt mot sig själva såväl som mot andra. Detta får vi ju dagligen ständiga bevis på. Och jag tror att vi kan påstå att den psykiska ohälsan är betydligt vanligare än vad vi kan föreställa oss. Dessutom är det ju så att den psykiska ohälsan blir allt vanligare bland barn och ungdomar, särskilt unga kvinnor och flickor. Även den fysiska ohälsan breder ut sig på samma sätt.
Frågan som vi och alla andra ställer sig lyder: vad beror det på? Vad är orsaken till att ohälsan är så hög i våra samhällen? Vilka förklaringar ger våra samhällens så kallade experter på denna fråga?

—————————————————————————————-

HUR FUNGERAR MARKNADEN?
 
”Det är marknaden som bestämmer”, säger vi. Javisst är det så. Marknaden sätter priset på allting som har med pengar att göra. Så är det och så har det väl alltid varit. I alla fall så länge pengar har funnits. Och finns inga pengar så kan man byta varor och tjänster, med varann.
Jag tänkte att vi skulle försöka ge oss på uppgiften att försöka förstå hur marknaden fungerar. Kanske många av oss förstår hur den fungerar, då är det bara att gratulera. Men för mig och många andra så är marknadsspelet behäftat med åtskilliga frågeställningar. Okey, jag ämnar försöka ge mig på att besvara dom frågor som kommer upp angående marknaden.
 
Är marknaden logisk eller ologisk? Gör den mer nytta än onytta? Är marknaden till gagn för oss människor eller inte? Ja det finns massor av frågor som rör marknaden och jag är nyfiken på om vi kan försöka finna svaren på de frågor som vi ställer oss.
Behövs marknaden? Som det är nu i våra samhällen så är vi ju totalt beroende av marknaden. Den styr ju faktiskt våra liv, mer eller mindre.
Marknaden sätter, som sagt, priset på allting. Allt från livsnödvändiga varor till rena lyxartiklar. Därmed så är det helt avgörande vilken ekonomi som vi själva förfogar över. Denna vår ekonomi bestämmer livsvillkoren för var och en av oss. Är vi kapitalsvaga så har vi inte ens råd att äta oss mätta. Är vi däremot kapitalstarka så kan vi unna oss lyxartiklar som den kapitalsvage inte ens kan drömma om.
Verkar det förnuftigt att människor lever under så orättvisa förhållanden? Är det logiskt att en liten klick människor kan vältra sig i lyx och överflöd medan den stora massan av människor knappt har råd med livets nödtorft? Vare sig vi vill eller inte så har marknaden kopplat greppet på oss, det gäller både rik som fattig.
 
Men vad är då marknaden för något? Kanske vi skall börja där.
Jo marknaden är ju egentligen vi själva. Det är vi människor som är marknaden. När vi öppnar våra plånböcker och gör affärer då är vi med i spelet som vi har döpt till marknaden. Vare sig vi handlar köttfärs; byxor; bilar eller köper aktier och företag så är vi med i spelet. Vi köper av andra som säljer. För att en affär skall uppstå så måste alltså köpare och säljare komma överens om priset.
Vi har själva ett pris på våra huvuden i det här spelet, som vilken vara som helst. Arbetar vi så har arbetsköparen värderat vår arbetsinsats och ger oss i utbyte en lön. Vi människor har därför olika prislappar på oss. En del tjänar nästan ingenting alls och en del tjänar ihop så att dom kan livnära sig på lönen. Medan ett fåtal tjänar svindlande summor och betraktas följaktligen som ytterst värdefulla i marknadsspelet. Därför kan vi säga att vi människor själva är varor i marknadsspelet. Och ju mer kapital som vi gör affärer med ju större inflytande får vi på marknaden. Det betyder att kapitalstarka människor har större inflytande på marknaden än kapitalsvaga människor. En fattig utslagen människa har därför inget värde alls i marknadens ögon. Så är det. Medan däremot en stor kapitalägare behandlas som en kung. Så blir vi alltså värderade i marknadsspelet. Människor värderas således inte lika utan vi värderas utifrån vår kapitalstyrka. Det är alltså skillnad på människa och människa. Du kan vara en stor idiot med kapital och du kommer att värderas högre än en givmild och ödmjuk människa utan kapital. Så ser marknadsspelet ut. I marknadsspelet är det nämligen pengarna som räknas, hur man är som människa är det ingen som bryr sig om. Verkar detta logiskt?
Vår marknadsstruktur är ju uppbyggd på det viset att när man investerar sitt kapital i marknaden så gör man det för att kapitalet skall förränta sig. Kapitalägaren investerar sitt eget kapital för att kapitalet skall öka i värde. Detta är den främsta orsaken till att kapitalet investeras. Så här fungerar marknaden, i stora drag. Eller är det någonting  jag har glömt?
 
Pengar var, på sitt sätt, en genialisk uppfinning för att sätta priset på en vara. Det förenklade bytet av varor. Man kan alltså säga att marknaden är allt det som har med pengar att göra. Varor, tjänster och människor, ja allt som kan köpas för pengar det är marknaden. Är det logiskt att det fungerar på det viset? Är det logiskt att en bil kostar trehundratusen kronor; en tidning tio kronor; ett par skor tusen kronor och så vidare? Ja det måste betraktas som logiskt när man ser priset genom marknadens ögon. Marknaden sätter priset. Vi alla världen över lever i marknaden, vi är marknaden.
 
ÄR MARKNADEN RÄTTVIS?
 
Men är då marknaden rättvis? Nej den är inte det, vilket vi ju ser. Den som är kapitalstark har, som vi nyss nämnde, större inflytande på marknaden än den som är kapitalsvag. Och detta skapar orättvisa. Den lilla klick som är kapitalstark får på så sätt möjligheten att utnyttja sin styrkeposition gentemot dom kapitalsvagare på marknaden. Den kapitalstarke kan därför skapa sig ett liv i lyx och överflöd på bekostnad av den kapitalsvage. Med andra ord, dom flesta får nöja sig med smulorna om dom ens får några smulor. Så ser den faktiska sanningen ut då vi studerar våra samhällen runt om i världen.
Här har alltså någonting gått snett. Eller skall det kanske vara på det viset? Majoriteten av oss får kanske finna sig i att en liten klick lever i överflöd och ställer villkoren i marknadsspelet. Verkar det förnuftigt? Det kanske inte går att göra någonting åt att det är på det viset?
Marknaden har ju med sin struktur skapat både vinnare och förlorare. Det är ju så vi förknippar oss med marknaden. En del tjänar mer pengar andra tjänar mindre och andra tjänar ingenting alls. Men alla är vi ju människor. Varför värderar marknaden oss så olika?
Marknaden värderar ett fåtal till astronomiska inkomster medan dom flesta värderas till minimala inkomster. Varför fungerar det så? Jo det fungerar så därför att dom kapitalstarkaste människorna helt enkelt förfogar över marknaden. Dom bestämmer reglerna, tack vare sitt stora kapital, hur detta kapital skall strömma genom marknaden. Och därmed hur kapitalet skall strömma genom samhället, där vi alla finns. Därför är marknaden inte rättvis. Vi kan ju säga att marknaden inte fungerar förnuftigt. Marknaden skapar vinnare och förlorare, den skapar orättvisa. Därför är den ologisk.
 
Inga pengar och du är dömd till fattigdom och misär. Mycket pengar och du kan leva ditt liv i överflöd. Så fungerar marknaden och så har den fungerat under oerhört lång tid. När vi alla därför föds och lever våra liv så har vårt tänkande formats så att vi agerar utifrån detta tänkande, att vi måste tjäna pengar för att kunna leva någorlunda drägligt. Vi alla är därför, kan vi säga, marknadstänkande människor. Vi tänker exakt så som marknaden fungerar. Man kan ju också uttrycka sig så att det är en förutsättning att marknaden fungerar som den gör, tack vare vårt tänkande. Marknaden har alltså format oss till marknadstänkande människor. Men som sagt detta tänkande är ohållbart i längden eftersom det är orättvist. Således skapar en ologisk struktur ett ologiskt tänkande. Ganska självklart, eller hur?
 
MARKNADSSTRUKTUREN FORMAR OSS
 
Hur skall då marknaden fungera? Hur skall man få marknaden att fungera rättvist? Kan marknaden överhuvud taget vara rättvis? Eller är det fullständigt omöjligt att ens tänka sig att marknaden skall agera på ett rättvist sätt? Ja vilka frågor. Men vi måste ställa dom. Dom är ju berättigade. Vi måste ju söka finna svaren på den fruktansvärda orättvisa som marknaden skapar. Eller tycker ni inte det?
Marknaden ingår som allting annat i den struktur som vi lever i. Vårt tänkande har formats av strukturen. Det betyder att vårt tänkande är själva strukturen. I förlängningen så betyder ju denna slutsats att vi människor, på sätt och vis, inte kan tänka fritt. Vårt tänkande begränsas av själva strukturen som vi lever i. Vi tänker utifrån dom spelregler som strukturen har satt upp. Vi tänker och agerar så som marknaden förväntar sig att vi skall tänka och agera. Marknaden skapar vinnare och förlorare, det betraktar vi följaktligen som naturligt och normalt. Vi förväntar oss att en chef skall tjäna mycket mer än en helt vanlig arbetare; vi förväntar oss att dom stora företagsägarna skall spekulera med sitt kapital; vi accepterar att det finns människor som äger kapital för miljarder. Vi tänker så därför att marknaden har lärt oss att tänka så. Vi har lärt oss från generation till generation att maktens män skall ha det bättre än den vanliga enkla människan.
 
Det räcker inte att födas som människa och ha rätten till ett humant och harmoniskt liv. Nej vårt marknadstänkande kräver att vi ”gör någonting” med våra liv. Vi måste bli någonting. Och som måttstock på vad vi gör så tjänar vi pengar. Ju mer vi tjänar och ju mer kapital vi äger ju högre social status får vi och därmed möjligheten till ett ”bättre” liv än vad en vanlig människa får. Detta marknadstänkande etableras redan i mycket unga år. Det utvecklas till att bli det normgivande tänkandet. Vi accepterar det helt och fullt och funderar inte så mycket över varför städaren tjänar en bråkdel av vad börsmäklaren tjänar. Eller varför kapitalägaren kan leva sitt liv i lyx och överflöd medan den arbetslöse knappt har mat för dagen. Det bara är så i våra orättvisa strukturer.
Marknaden värderar mäklaren högre än städaren och detta ser man på inkomsten. Vi värderas alltså olika. Människan värderas således inte utifrån vilka egenskaper hon har utan hon värderas utifrån vilken status som marknaden tilldelar henne. Han kan vara maktgalen, tyrannisk och fullständigt inhuman. Det har ingen som helst betydelse i marknadens ögon utan det som räknas det är hans kapitalstyrka.
Det förstår ju vem som helst att om man fördjupar sig lite i marknadens tänkande så inser man att marknaden är både inhuman och djupt orättvis. Eller förstår vi inte det?
 
Producera så billigt som möjligt och sälja så dyrt som möjligt det är vad som gäller för marknaden. Så fungerar marknadstänkandet nämligen. Vi vill tjäna så mycket pengar som det någonsin är möjligt på den vara som vi äger och tänker sälja. Det är just detta tänkande som skapar vinnare och förlorare. Någonting har alltså gått fel. Vad är det då som har gått fel? Jo felet måste sitta i själva ägarförhållandet. Eller har ni en annan åsikt?
Dom stora marknadsaktörerna är ute efter att tjäna så stora inkomster som möjligt på sitt investerade kapital. Det betraktar dom som helt naturligt och ser det som en självklarhet. Vi övriga har inte så mycket att säga om det. Vi betraktar det här marknadsspelet, mer eller mindre, som naturligt och normalt. Både vi själva och dom stora aktörerna har alltså lagt oss till med samma tänkande. I annat fall skulle inte marknaden fungera som den gör idag. Att vi tänker och agerar som vi gör är en förutsättning för att marknaden skall fungera som den gör, alltså att den gynnar fåtalet på bekostnad av flertalet. Är vi medvetna om detta?
 
Dom stora anger tonen, upprepar vi hela tiden. Det betyder ju bland annat att företagens utgifter hela tiden måste hållas nere så mycket som möjligt. Till utgifter räknas ju arbetarna, med allt vad det innebär. Kan företagsägarna rationalisera bort arbetare så gör man det tveklöst. Kan man effektivisera människornas arbeten så gör man naturligtvis det också.
Här ser vi tydligt hur konfliktkänsligt förhållandet mellan kapitalägare och arbetare blir. Kapitalägarna vill att så få arbetare som möjligt skall producera så mycket som möjligt. Dessutom vill dom att arbetarna arbetar så mycket som möjligt till så låg lön som det bara går.
Arbetarna vill att så många som möjligt kan behålla jobben och tjäna så pass mycket som går för att kunna leva ett någorlunda drägligt liv.
Denna ekvation går inte ihop, det har vi sett genom historiens förlopp och vi ser det dagligen runt om i världen. Och vi vet att det är kapitalägarna som går segrande ur striden. Kapitalägarna, alltså dom stora marknadsaktörerna har ju hela samhällsapparaten till sitt förfogande för att kuva dom vanliga människorna. Så är det och så har det alltid varit. Det finns alltför grundläggande motsättningar mellan dom stora marknadsaktörerna och den vanliga människan för att ekvationen skall kunna gå ihop. Med andra ord så går det inte att finna en lösning på problemet inom nuvarande marknadsstruktur. Det krävs en helt annan struktur för att komma till rätta med problematiken.
 
KAN DENNA STRUKTUR FÖRÄNDRAS?
 
Hur skall vi då söka finna lösningen på problemet? Ja den som kunde svara på det. Hur ser det då ut idag? Kan vi idag leva våra liv utan de ägarförhållanden som gäller? Hur skall vi överleva om vi inte blir avlönade? Hur skall vi överleva om inte kapitalägarna ger oss pengar?
Ja våra liv och därmed vårt tänkande är format så att vi förväntar oss att maktens män ”fixar” våra liv. Så som vi lever och tänker idag, så betyder ju ägandet allt. Vi kan inte tänka oss förbi denna struktur, som har format oss från generation till generation under oerhört lång tid. Men eftersom vi har konstaterat att strukturen i grunden är orättvis så återstår en avgörande fråga. Hur skall vi förändra marknadsstrukturen?
 
Vi sammanfattar åter igen dom fakta som gäller: vi har konstaterat att det är ologiskt att ett fåtal kapitalägare sätter villkoren för den stora massan av människor. Genom detta förhållande så hamnar majoriteten av samhällenas invånare i en beroendeställning till dessa kapitalägare. Marknadsstrukturen, sådan den ser ut idag, domineras av ett fåtal kapitalstarka människor. Dessa är vinnare i spelet som vi alla deltar i. Spelreglerna gör dessa till vinnare medan alla vi andra görs till, mer eller mindre, förlorare. Är detta logiskt? Kan vi vara överens om att detta inte är logiskt? Därmed är marknaden, som den ser ut idag, ologisk och följaktligen inhuman.
Men varför förändras då inte marknadsstrukturen? Varför fortsätter det att vara så här år efter år, ja århundrade efter århundrade? Samma lilla klick av maktens män sitter och sköter marknadsspelet så som dom alltid har gjort. Varför sker ingen förändring? Jo vi har kommit fram till att det sker ingen förändring så länge tänkandet inte förändras hos marknadsaktörerna. Marknadsaktörerna är, som sagt, vi själva och vi får marknaden att fungera som den gör på grund av att vårt tänkande inte förmår att ”ta sig runt” den struktur som vi ”sitter fast i”. Vi har inte förmågan att tänka oss marknaden i en annan strukturell form än vad den nu befinner sig i.
Kan man överhuvud taget begära att tänkandet skall åstadkomma nya strukturella former, som det aldrig tidigare har gjort? När skall då vårt tänkande komma till insikt om att den nuvarande strukturen är ologisk och därmed inhuman? Det är först när denna insikt blir medveten som strukturen är mogen att genomgå en förändring. När vi således blir medvetna om att det är ologiskt att vissa människor lever som kungar medan andra lever som råttor; att en del människor har jobb upp över öronen medan andra går arbetslösa; att en del jobbar för småpengar medan andra tjänar storkovan; att ett fåtal äger allt det som du och jag måste konsumera för att överleva. När vi inser att allt detta är ologiskt då är tiden inne att förändra strukturen.

————————————————————————————————-

DET HUMANA SAMHÄLLET

En fråga som kommer upp då och då: går det att rent teoretiskt räkna ut hur våra samhällen skall fungera på bästa sätt? Med tanke på att vi har historien som visar oss hur våra samhällsstrukturer har format våra samhällen och med dagens struktur som visar oss verkligheten så har vi stor hjälp när vi skall söka svaret på frågan. Jag menar att det borde gå att hyfsat räkna ut hur våra samhällen skall fungera på ett bra sätt om vi lyckas med att kunna förstå den grundläggande orsaken till våra  orättvisa strukturer. Enligt min mening borde det vara rätt väg att gå, att alltså först försöka förstå orsakerna till våra orättvisa strukturer och sedan ge sig på frågeställningen. Är ni av samma åsikt?
Genom mina tidigare artiklar så har jag, enligt min mening, pekat på den grundläggande orsaken till våra orättvisa strukturer och utifrån denna grundläggande orsak menar jag att man kan sätta sig in i  varför våra strukturer fungerar som dom gör. Av denna anledning så borde vi kunna ”räkna ut” hur våra strukturer egentligen borde se ut, för att våra samhällen skall fungera på bästa sätt. För det är väl så att vi inte är nöjda med hur våra strukturer ser ut? Eller kanske många känner sig nöjda med våra samhällsstrukturer? Med tanke på hur det idag ser ut runt om i våra samhällen så kan man ju säga att det är bevisat att vi lever i orättvisa samhällen och i och med detta faktum så är det naturligtvis helt rätt att söka finna ett svar på frågan.
 
Om vi börjar så långt tillbaka i vår historia där vi antar att vi levde i rättvisa samhällen så utvecklas sedan den rättvisa strukturen succesivt till att bli allt mer orättvis. Av olika orsaker, som jag har redogjort för tidigare, skaffar sig en del människor makten över ”sina” stammar, eller vi kan säga samhällen. Dessa människor missbrukar tydligen sin makt och flertalet människor i samhället hamnar på så vis i någon form av förtryck gentemot makten. Att dessa makthavare dessutom är män bör bevisa patriarkatets uppkomst. Patriarkatet menar jag uppstod i Afrika före människans utvandring därifrån. Om detta har jag redogjort för tidigare. Därmed så är alltså grundorsaken till våra orättvisa strukturer klarlagd. Det tidiga patriarkatet skapade sedan grunderna för det övernaturliga troendet, vilket kan bevisas av forskare som gjort arkeologiska utgrävningar av mycket gamla gravplatser. Detta övernaturliga troende förfinades genom årtusendena för att sedan benämnas som religion. Religion är alltså ingenting annat än tro på någonting övernaturligt och av denna anledning så har religionen ingen som helst funktion i ett humant samhälle. Religionen är ju dessutom inhuman och därmed orättvis till sin uppbyggnad och om detta har jag skrivit tidigare. Nej sådan massindoktrinering av samhällen skapar enbart orättvisa och ojämlikhet. Vilket ju dessutom det historiska förloppet bevisar.
Patriarkatet med dess hierarkiska uppbyggnad skapar alltfler abnorma strukturer av vilka upprättandet av så kallade stater är ett allvarligt strukturellt fel. Dessa maktgränser som avskiljer människor från att kunna ha naturliga kontakter med varann har naturligtvis orsakat mänskliga tragedier av en oerhörd omfattning. Maktens män har ända från staters begynnelse roat sig med att tvinga ut vanliga människor att föra krig mot sina grannars samhällen. Dessa vansinnigheter har pågått i tusentals år och pågår än idag, som vi ser. Vad skall vi alltså säga om staters berättigande? Jo stater är ett påfund av maktens män, som jag har nämnt tidigare, därför så finns inget berättigande i humana samhällen att upprätta maktgränser gentemot sina grannsamhällen.
Vad har vi då att säga om kapitalägandet? Denna strukturella ordning att ett fåtal skall äga allt som vi alla är beroende av för att överleva anses av maktens män och dess administratörer som det mest ideala för våra samhällen. Precis på samma sätt som dom anser att uppdelningen av människor i skilda stater är den naturligaste sak i världen. Att kapitalägandet som i praktiken är förbehållet ett förhållandevis fåtal människor skall vara det strukturella förhållande som människan skall leva vidare i är naturligtvis dömt att misslyckas. Visar inte våra orättvisa samhällen att någonting allvarligt har gått fel när fler och fler människor far illa på grund av denna strukturella ordning? Bevisar inte våra återkommande lågkonjunkturer att orsaken till dessa finns att söka i det privata ägandet? Du kan läsa mer om detta i tidigare artiklar. Således har inte det privata kapitalägandet någon plats i ett humant samhälle. Kapitalet skall naturligtvis ägas av alla i samhället, inte av ett fåtal. Kapitalet skall ju användas till att utveckla samhället inte användas till att gynna ett fåtal på bekostnad av majoriteten.
Vilka mer allvarliga strukturella fel har patriarkatet ställt till med? Jo jag tänker på den groteska miljöförstöringen som bara blir allt värre för var dag som går. Nu hotas till och med balansen för klimatet vilket kan få förödande konsekvenser för oss själva och allt levande. I tidigare artiklar har jag tagit upp detta faktum.
När vi talar om klimatproblem så måste vi ju också ta upp problemen om gifter och missbruks produkter som vi själva trycker i oss. Även dessa problem menar jag härrör från strukturella orsaker. Även detta har jag tidigare tagit upp.
Dagens familjekonstellation är jag kritisk till, som jag tidigare har skrivit om. Framför allt barnen är dom stora förlorarna i den så kallade kärnfamiljen.
 
I ett framtida humant samhälle så kommer det, som synes, att vändas upp och ner på det mesta som vi har tagit till oss och betraktar som normalt och naturligt. Men vi måste lära oss förstå att det är inte naturligt att människor skall ha så diametralt skilda förutsättningar i våra samhällen. Kan vi förstå att när det är på det viset så innebär det att samhället är uppbyggt på ett felaktigt sätt?

——————————————————————————————

STRUKTURELL ORÄTTVISA – PATRIARKATET
 
 
Du är fångad i en bur utan möjlighet att ta dig ut i friheten. Det samhälle som du lever i har fjättrat dig till kropp och själ. Samhället har tilldelat dig en plats som du måste hålla dig till. Redan från det att du var ett litet barn lärde du dig vad som gäller i samhället. Att vara mindre värd på grund av ditt kön det är en självklarhet, det bara är så. Det är liksom ingen idé att ifrågasätta detta faktum. Hela samhället är ju nämligen uppbyggt, in i minsta detalj, utifrån den fasta övertygelsen att du är en andra klassens medborgare. På grund av denna samhälleliga sanning så har du lärt dig att tiga, att inte säga emot, när männen talar. Du har lärt dig att gå undan och dra dig tillbaka. Men eftersom du är fångad i en bur så kommer du ändå inte undan. Männen gör vad dom vill med dig. Får dom chansen att våldta dig så gör dom det. Känner dom för att döda dig så gör dom det också. Och du vet mycket väl om att det är så här ditt liv kommer att se ut.
 
Så här illa ställt är det i våra samhällen, runt om i världen. Vi ser vilka fruktansvärda orättvisor som utspelas. Man kan nog säga att dessa orättvisor pekar på att någonting inte är som det ska med våra samhällen. Kan vi enas om att denna slutsats är riktig?
Eftersom, i stora drag, samma orättvisor upprepas hela tiden i våra samhällen så kan vi dra slutsatsen att våra samhällen lider av, mer eller mindre, allvarliga fel och brister. Där borde vi alla vara överens. Är vi det?
Men efter den här faktiska sanningen så finns ingen förklaring till varför det har blivit, som det har blivit. Eller varför det är, som det är. Och skulle det någon gång göras ett försök att komma fram till grundorsaken, till det eller det problemet, så misslyckas man allt som oftast. Varför? Det är just om detta – varför – som den här artikeln skall handla om.
 
Konflikter i våra samhällen som leder till att en mängd människor far illa beror ju naturligtvis på någonting. Det fungerar ju inte så att det är turen eller oturen som styr våra liv. Nej det är samhället vi lever i som avgör hur vi kommer att leva våra liv. Samhället det är ju vi själva, alltså är det vi själva tillsammans med alla andra som formar samhället. Om det nu fungerar så här enkelt då skulle man ju kunna tro att våra samhällen skulle förskonas från allvarliga konflikter som leder till att miljoner och åter miljoner människor hamnar i misär och som dessutom behandlas som andra klassens människor. Våra samhällen är tydligen inte så enkelt uppbyggda att du och jag tillsammans med övriga samhällsinvånare kan utveckla vårt samhälle till att fungera på ett humant och logiskt sätt. Eftersom nu våra samhällen inte fungerar på ett humant och logiskt sätt så finns det tydligen allvarliga fel och brister i våra samhällsstrukturer. Är vi fortfarande överens?
 
VI VÄRDERAS OLIKA
 
Det du och jag anser skulle vara en självklarhet kan ju andra ha en helt annan åsikt om. En sådan självklar åsikt som att alla människor som föds skall ha rätten till ett värdigt liv, fungerar inte ens. Varför fungerar inte en sådan självklar logisk åsikt? Nej den fungerar inte beroende på att våra samhällsstrukturer ser ut som dom gör. Och hur ser då våra samhällsstrukturer ut? Jo våra strukturer, som dom ser ut, bygger på att det är skillnad på människa och människa. Mycket märkligt va? Ja men så är det i alla fall. Vi människor har alltså olika värden i de samhällen som vi lever i. Och vad är det för slags värden som gör att vi värderas olika?
Den grundläggande skillnaden mellan oss människor det är könsskillnaden. Denna könsskillnad är inte bara en kroppslig skillnad den för dessutom med sig att vi värderas olika, just beroende på vilket kön vi tillhör. I många samhällen är det avgörande om vi skall få leva vidare eller dödas utifrån denna könsskillnad. I ännu fler samhällen avgörs det om vi skall ha rätten till utbildning; rätten till att visa sig offentligt; rätten till att bestämma över sin egen kropp; rätten till att bli värderad lika som det andra könet. Ja ni vet ju vilket kön som är undervärderat det andra könet. Ja vi kan nog säga att i dom flesta samhällen runt om på jorden så är kvinnan, mer eller mindre, förtryckt av den strukturella ordningen. Denna strukturella orättvisa är ju fullständigt ologisk. Eller har ni en annan åsikt? Ändå så finns den inbyggd i våra samhällsstrukturer. Vilket visar att denna strukturella orättvisa har existerat under en oerhört lång tidsperiod av människans historia. Denna orättvisa har existerat så länge så vi människor har, kan man säga, blivit blinda för att den finns. Vi, både kvinna och man, har vant oss vid att strukturen som vi lever i ser ut som den gör och därför har vi svårt att uppfatta den som orättvis.
Därav betraktar vi, kvinna och man, det som helt naturligt att kvinnan döljer sitt ansikte när vi lever i just dessa samhällen. Vi uppfattar det som lika naturligt att flickor könsstympas då vi lever i andra speciella  samhällen. Denna tortyr uppfattar inte människorna i dessa samhällen som ologisk. Det är lika självklart i dom flesta samhällen att kvinnors arbetsinsatser värderas lägre än männens. Det bara är så och vi reagerar knappt för denna orättvisa.
Så ser våra samhällen ut då vi jämför mannens och kvinnans villkor. Denna förtryckande struktur benämner vi den patriarkala strukturen, som vi ju alla lever i runt om i världen. Den här strukturella orättvisan är den grundläggande orättvisan som finns i alla våra samhällen. Man kan säga att den är universell.
Våra samhällen har alltså byggts upp utifrån en maktstruktur och inte utifrån en logisk jämlik struktur. Då följer en naturlig fråga: varför har det blivit så? Ja det kan man naturligtvis, med rätta, fråga sig.  Jag tänker inte nu gå in på varför den patriarkala strukturen utvecklades och blev den dominerande strukturen praktiskt taget över allt i våra samhällen. I tidigare artiklar har jag försökt besvara den här frågan. Vi konstaterar helt enkelt nu att så är fallet och att det måste ha skett för mycket länge sedan.
 
DEN GRUNDLÄGGANDE ORÄTTVISAN
 
Just detta faktum, att våra samhällen är uppbyggda utifrån en maktstruktur, innebär ju självklart att våra samhällsstrukturer är behäftade med allvarliga fel och brister. Hälften av våra samhällens invånare har ju hamnat i ett sådant läge att dom i praktiken klassas som andra klassens medborgare. Detta synnerligen allvarliga fel i samhällsbygget får naturligtvis förödande konsekvenser för kvinnan i våra samhällen. Vilket ju också bevisas då vi studerar våra samhällen. Som sagt, i många samhällen bestämmer inte kvinnan ens över sitt eget liv. Vi kan benämna denna orättvisa/ojämlikhet för den grundläggande orättvisan i våra samhällen. Ett sådant allvarligt fel i byggandet av samhällsstrukturen måste ju leda till ytterligare fel och brister. Våra strukturer har alltså byggts upp, sedan mycket lång tid tillbaks, utifrån övertygelsen om att kvinnan skulle vara underlägsen mannen. Det är väl, på sätt och vis, inte underligt att det ser ut som det gör i världen med tanke på att våra strukturer är behäftade med sådana grundläggande orättvisor. Man kan också säga så här: det är omöjligt för våra samhällen att fungera på ett humant och logiskt sätt med en sådan grundläggande orättvisa. Därav borde vi kunna dra slutsatsen att om den grundläggande orättvisan upphörde så skulle detta leda till att våra samhällen blev humana och logiska. Eller hur? Men, som sagt, vi är inte medvetna om att just det samhälle som vi lever i är behäftat med allvarliga fel och brister. Däremot så har vi lättare för att kunna se allvarliga fel och brister i samhällen som inte är vårt ”eget”. På precis samma sätt som vi har lätt för att se allvarliga fel och brister i forna tiders samhällen. Eftersom den grundläggande orättvisan är bevisad i våra samhällsstrukturer så leder denna orättvisa/ojämlikhet, som sagt, till ytterligare allvarliga fel och brister. Våra patriarkala strukturer leder alltså oundvikligen till allvarliga defekter i allt som har med samhälleliga strukturella frågor. Vilka är då dessa synnerligen allvarliga fel och brister som i grunden kan härledas från mannens dominerande ställning över kvinnan?
Jo våra patriarkala strukturer har skapat sådana allvarliga defekter i samhällsbygget som: att ett fåtal människor äger kapitalet i samhället som alla människor är beroende av för att kunna leva vidare. Detta kapitalägande på ett fåtal för bland annat med sig att kapitalflödet i våra samhällen, i första hand, arbetar för att tillfredsställa sina ägares intressen och inte samhällets intressen.
Vidare så har maktens män konstruerat gränser mellan samhällen, statsgränser. Dessa maktgränser har skapat och skapar ständiga konflikter mellan människorna i de, genom konstlade gränser, avgränsade samhällena.
För att inte tala om det religiösa spektaklet som har fördummat mänskligheten i tusentals år.
Naturligtvis så kan vi fortsätta att ta fram exempel på allvarliga strukturella defekter. Men vi nöjer oss med dessa tre synnerligen allvarliga fel i samhällsbygget. Och jag påstår att dessa strukturella fel är en direkt följd av det grundläggande felet i strukturen, alltså att strukturen är patriarkal.
 
PATRIARKATET
 
Förstår vi vad som menas med den patriarkala strukturen? Förstår vi hur patriarkatet utvecklades för länge sedan? Förstår vi därav hur gårdagens patriarkala struktur sätter sin prägel på dagens samhällen? Kan vi förstå att dagens samhällen omöjligen kan fungera på ett rättvist och logiskt sätt när vi betraktar allt i ett historiskt sammanhang? Om vi förstår dessa frågor då inser vi att dagens samhällen fungerar på ett orättvist/ojämlikt sätt.
Samhällsstrukturen förr utvecklades av män, maktens män, vilket ju naturligtvis för med sig att hälften av samhällenas invånare kommer att bli behandlade som andra klassens medborgare. Kvinnan utestängs från samhällsbygget. Hon förvägras att vara med att forma det samhälle som hon ju skall leva i. Hon har hamnat i detta läge på grund av att hon helt enkelt är förtryckt. Det säger sig självt att samhällen omöjligen kan byggas och utvecklas på ett rättvist sätt när hälften av samhällenas invånare behandlas som andra klassens medborgare. Man kan säga att alla beslut som tas och har tagits utgår ifrån felaktiga beslutsunderlag och därigenom blir själva besluten felaktiga. Beslutsunderlag som inte tar hänsyn till vad hälften av samhällenas invånare har för åsikter är ju på förhand dömda att misslyckas, vilket historien bevisar för oss. Förstår vi konsekvenserna av detta faktum? Förstår vi att en sådan samhällsutveckling leder fram till inhumana strukturer?
Detta är ju själva grundorsaken till att våra samhällen inte kan fungera på ett humant och logiskt sätt. Eftersom våra samhällen inte kunde fungera på ett rättvist sätt igår så kan heller inte våra samhällen fungera på ett rättvist sätt idag. Våra samhällsstrukturer är ju i grunden dom samma idag som igår. Men förstår vi detta samband? Jag tvivlar starkt på att vi förstår detta samband.
Förstår vi att klimatproblemen på vår jord har ett direkt samband med att våra samhällen är patriarkala?
Förstår vi att krisartade lågkonjunkturer, runt om i världen, är ett resultat av det orättvisa kapitalägandet som likaså har sitt ursprung i den patriarkala strukturen?
Förstår vi att den gigantiska orättvisan mellan människorna i våra samhällen har sin naturliga förklaring i och med att vi lever i samhällen som är uppbyggda utifrån grundläggande felaktigheter?
Förstår vi att krig och våld i våra samhällen inte går att lösa på grund av att våra samhällsstrukturer ser ut som dom gör?
Nej jag tror inte att vi förstår grundorsaken till allt elände som utspelas. Och vad som är helt säkert det är att våra samhällsledare inte alls förstår sig på vad som är grundorsaken till dom allvarliga problem som våra samhällen brottas med. Eller kan det vara så att våra samhällsledare är medvetna om grundorsaken till våra allvarliga samhällsproblem men att dom inte har några möjligheter att förändra själva den strukturella ordningen? Därför väljer dom att inte lyfta fram den grundläggande orsaken för att dom inser att det är omöjligt att strukturen skall kunna förändras.
Nej jag är övertygad om att våra samhällsledare är omedvetna om grundorsaken till den fruktansvärda orättvisan i våra samhällen.
Är vi medvetna om grundorsaken till den enorma orättvisan i våra samhällen?
 
GRUNDORSAKEN MÅSTE MEDVETANDEGÖRAS
 
För att kunna lösa ett problem/konflikt/kris så måste allra först grunden till problemet medvetandegöras. När ett allvarligt problem eller när en allvarlig kris uppstår i samhället hur söker då samhällets företrädare att lösa krisen?
Jo gäller det exempelvis en global ekonomisk kris så tror sig samhällets företrädare att krisen kan lösas genom att man skjuter till kapital till dom sektorer som är drabbade. Och var hämtas kapitalet? Kapitalet hämtas från skattebetalarna, det vill säga människorna i samhället. Skattepengarna används alltså till att mildra krisen i dom sektorer som är utsatta. Skattepengarna skall hjälpa kapitalägarna att fortsätta med sina verksamheter. På detta vis tror sig samhällets företrädare att man löser allvarliga problem. I det här fallet en allvarlig ekonomisk kris. Ja jag skulle vilja säga att dom är övertygade om att problemet inte går att lösa på ett annorlundare sätt.
Men ekonomiska kriser återkommer ju med jämna mellanrum. Har samhällets företrädare alltså inte förstått vad som är grundorsaken till problemet? Helt rätt, dom har inte förstått vad som är grundorsaken till problemet. Problemet har uppstått på grund av den patriarkala strukturen och denna i grunden orättvisa struktur är grogrund för att det privata ägandet av kapitalet är det förhärskande systemet i våra samhällen. Just detta strukturella förhållande är grundorsaken till att våra samhällen drabbas av allvarliga ekonomiska kriser, med jämna mellanrum. Men eftersom våra maktmänniskor inte förstår den grundläggande orsaken så kan heller inte problemet lösas.
Varför uppstår en ekonomisk kris? Jo den uppstår därför att det inte finns tillräcklig efterfrågan på dom produkter och tjänster som produceras. Man kan också säga att det uppstår en överproduktion på varor och tjänster. Företag tvingas därigenom att banta eller upphöra med sin verksamhet. Arbetare avskedas och krisen förvärras. Allt fler företag dras med i krisen. En kedjereaktion genom stora delar av marknaden blir följden. Lågkonjunkturen är ett faktum. Arbetslösheten skjuter i höjden och samhället befinner sig i kris. Kapitalet flödar inte genom samhället som tidigare. Vart tar då kapitalet vägen? Jo istället för att kapitalet investeras i marknaden så kan man säga att kapitalflödet avstannar. Eftersom kapitalet i marknaden ägs av ett fåtal människor så väljer dessa människor att låta sitt kapital ”vila”. Man låser bokstavligt talat in sitt kapital i olika former av sparande
Det huvudsakliga problemet för människorna i samhället under en allvarlig ekonomisk kris blir därför att kapitalet, som skall flöda genom samhället och skapa arbeten, låses in av dom stora kapitalägarna. Kapitalägarna ser ingen värdeökning av sitt kapital och dom ser likaså en stor risk i att förlora kapital genom eventuella investeringar i marknaden, därför avstår dom från att investera sitt kapital.
Vara sig det är högkonjunktur eller lågkonjunktur så är det maktens män i marknaden som beslutar hur kapitalet skall flöda genom samhället. Maktens män har, så att säga, våra liv i sina händer. Det är detta kapitalägande som är den huvudsakliga orsaken till att samhället har hamnat i en allvarlig ekonomisk kris.
 
Men att det nu verkligen förhåller sig så det angår liksom inte våra samhällsföreträdare. Denna strukturella ordning, att kapitalägandet i samhället kontrolleras av ett fåtal människor, ifrågasätts aldrig. Denna strukturella ordning kommer heller inte att förändras så länge den inte ifrågasätts och är vi dessutom omedvetna om grundorsaken så kommer den definitivt inte att förändras. Kriser kommer därför att följas av nya kriser i en aldrig sinande ström. Vilket också det historiska förloppet bevisar.
Kapitalägandet på ett fåtal människor som därigenom bestämmer villkoren för, i stort sett, hela samhället är den huvudsakliga orsaken till att ekonomiska kriser uppstår. Ägandets främsta intresse består av att skapa så stora vinster som möjligt åt kapitalägarna. Att skapa utveckling och välstånd åt människorna i samhället ligger inte i ägandets främsta intresse. Det är först när denna strukturella ordning ifrågasätts som våra samhällen på allvar kan utvecklas på ett positivt sätt.
Förstår vi att allt detta har sin grund i vår patriarkala samhällsstruktur?
 
Förstår vi likaså att det är ägandet – kapitalägandet – som är huvudskälet till att maktens män, för länge sedan, skapade gränser mellan våra samhällen? Dessa gränser tillkom inte som ett naturligt sätt att avgränsa vissa samhällen från andra samhällen. Vari ligger det förnuftiga att dra gränslinjer mellan samhällen? Är människan i ena samhället av naturen så annorlunda människan i det andra samhället att det krävs gränser för att hålla dom åtskilda? Nej denna onaturliga gränsdragning mellan samhällen har sitt ursprung i att maktens män, genom våld, såg till att skaffa sig makten över samhällen och dess invånare. Istället för statsgränser så vore den rätta benämningen maktgränser.
Förstår vi den historiska bakgrunden när det gäller bildandet av stater? Förstår vi att denna ologiska gränsdragning mellan samhällen skapar orättvisa och elände för oss människor? Även här har problemet uppstått till följd av den orättvisa patriarkala strukturen. Nej våra samhällsföreträdare förstår definitivt inte den här saken, lika lite som dom förstår problematiken kring kapitalägandet.
 
Jag nämnde också tidigare exemplet på det religiösa spektaklet som ett allvarligt fel i byggandet av våra samhällen.
Förstår vi att religioner har utformats direkt utifrån den patriarkala övertygelsen om att mannen skulle vara överlägsen kvinnan? Förstår vi att denna, så att säga, ideologiska överbyggnad i våra strukturer tillkom för att rättfärdiga den ojämlika strukturen? Nej inte ens det här förstår ”våra” samhällsföreträdare.
 
Men krig och våld borde väl ”våra” samhällsföreträdare förstå orsaken till? Nej inte heller här kan dom se grundorsaken till dessa våldsamma konflikter. Är det någon som har hört samhällsföreträdare uttrycka åsikter om att det kan vara den patriarkala strukturen som är grundorsaken till våldet och krigen? Nej jag förstår det. Kan det finnas ytterligare någon förklaring till varför samhällsledningen inte verkar förstå grundproblemen? Ja naturligtvis är det så att samhällsledningen är en del av den patriarkala strukturen. Dom är ju satta att administrera våra strukturer. Dom ger ju sig själva sina höga löner tack vare att strukturen ser ut som den gör. Skulle dom börja att ifrågasätta strukturen som dom är satta att administrera då blir deras positioner i samhällsledningen ohållbar. Nej att spela med och vara springpojkar åt kapitalets ägare det är den uppgift som ”våra” samhällsledare sysslar med.
 
Ja allting i våra samhällsstrukturer har ju naturligtvis sitt ursprung och eftersom vi lever i patriarkala strukturer så kan vi därför fastslå att hela den strukturella uppbyggnaden har tillkommit utifrån allvarliga fel och brister. Detta konstaterande för med sig att allting i strukturen måste ifrågasättas och då menar jag verkligen allting.
Förstår vi att det finns en orsak till varför våra samhällen ser ut som dom gör? Förstår vi att det finns en orsak till varför det råder sådan enorm orättvisa mellan människors livsförutsättningar?
När denna orsak medvetandegörs skapas möjligheter för jämlika och rättvisa strukturer.
 
Hur ser då framtiden ut för våra samhällen? Jo så länge som omedvetenheten om den grundläggande orättvisans ursprung får råda så kommer allting, för majoriteten av människorna i våra samhällen, att försämras. Våra samhällen kan omöjligen lösa dom problem som uppstår eftersom man är omedveten om den grundläggande orsaken.
Ekonomiska kriser kommer att förvärras i framtiden. Våldet i våra samhällen kommer att tillta i omfattning. Miljöförstöringen som leder till klimatproblem kommer att trappas upp. Livskvalitén för människorna kommer efter hand att bli allt sämre.
Det är alltså en mycket dyster bild som här målas upp inför framtiden. Jag upprepar: det är först när vi görs medvetna om att det är patriarkatet som är den grundläggande orsaken till den strukturella orättvisan som vi har möjligheten att lösa samhällsproblemen.

——————————————————————————————————

VAD ÄR TILLVÄXT?
 
 
 
Idag pratar alla om tillväxt och åter tillväxt. ”Utan tillväxt så kan inte välfärden upprätthållas och utvecklas”, påstår maktens män. Tillväxten är själva drivkraften i den rådande strukturen. Maktens män inom alla positioner i samhället, från den privata sfären till den så kallade offentliga, är besjälade av tillväxttänkandet.
 
Ekonomisk tillväxt är ju någonting absolut nödvändigt, enligt maktens företrädare och dess ekonomiska förespråkare. Jag hade tänkt mig att vi skulle ta oss an det här ämnet för att undersöka tillväxtkraven som ställs av maktens män i våra samhällen.
Vad är tillväxt? Behövs det tillväxt? Vad händer om inte tillväxten infinner sig? Finns det samhällen som fungerar utan tillväxt?
Ja det går att formulera massvis med frågor om tillväxt och vi får väl se om vi lyckas besvara dom frågor som ställs.
Vad är då tillväxt för något?
Företag producerar cigaretter och det finns många som konsumerar dessa giftpinnar. Nu visar det sig att efterfrågan på cigaretter är långt större än vad som produceras. Företag bestämmer sig för att investera i åtgärder som höjer produktionsvolymen, för att täcka efterfrågan. Man kan säga att dessa företag blir tillväxtföretag. Företagen växer och tjänar ytterligare pengar på sina produkter. Ju fler som röker ju mer tjänar företagen, om man lyckas höja produktion allt eftersom efterfrågan ökar. I våra samhällens ögon blir företagen exemplariska tillväxtföretag.
Drömscenariot för cigaretttföretagen blir ju att om alla i samhället röker då har man uppnått det optimala efterfrågeunderlaget och då gäller det att investera så mycket så att produktionen motsvarar efterfrågan. Investerare kommer då att flockas kring företagen eftersom man ser vinstmöjligheterna i dom lättsålda produkterna. Företagen växer hela tiden och ser nu också möjligheter att exportera sina produkter till andra samhällen. Det växer så det knakar i en del företag och en del utvecklas till jättar i branschen. Tillväxtmöjligheterna tycks aldrig sina.
Ungefär så här kan man beskriva tillväxten i marknaden. Det är inte vad som produceras som är det viktiga utan det viktiga är att företagens produkter hela tiden hittar nya konsumenter. Att företagen växer och att vinsten inte faller är det väsentliga. Detta är tillväxt enligt kapitalägarnas sätt att se på saken och detta synsätt gäller naturligtvis även för våra dagars samhällen. Vi tänker och agerar så som strukturen ser ut, eller hur?
Företag som växer på marknaden och som åstadkommer en växande marknad är så kallade tillväxtföretag. Sådana företag lyfts fram som dom mest ideala för marknaden. Det är sådana företag som marknaden i första hand vill investera i. Dagens samhälle ser sådana företag som de mest ideala för samhällsutvecklingen. Dessa företag är den drivkraft som påverkar tillväxten mest.
 
BEHÖVS TILLVÄXT?
 
Är det därför fel att ställa frågeställningen: behövs tillväxt? Vilken drivkraft skall samhället ha om vi tar bort tillväxten som motor? Kan våra samhällen överleva om tillväxten tas bort?
Om vi blickar ut över världen, vad ser vi? Jo vi ser samhällen som har en helt annan levnadsstandard än andra samhällen. Varför ser det ut så? Människor i vissa samhällen kan äta sig mätta medan människor i andra samhällen inte har mat för dagen. Vi ser att det finns så kallade rika respektive fattiga samhällen. Kan dessa olikartade förhållanden ha med tillväxten att göra? Om det nu är på det viset så kan det ju synas som om tillväxten i sig är saliggörande för ett samhälles välfärd. Kan man dra följande slutsats: ju högre tillväxt ju högre levnadsstandard och ju lägre tillväxt ju lägre levnadsstandard? I den här frågeställningen måste man också utröna vad som menas med högre eller lägre levnadsstandard. Vad menas med levnadsstandard?
Om man med hög levnadsstandard menar ett överflöd av materiella ting så är det väl den synen som är den utmärkande för våra samhällen. Men hög levnadsstandard kan likaså innebära att människorna i sitt samhälle har allt nödvändigt som behövs för att kunna leva ett gott liv, utan ett överflöd av materiella ting. Däremot så säger vi inte att detta samhälle har en hög levnadsstandard, alltså har det en lägre levnadsstandard. Kännetecknande här är att tillväxten är lägre, men för den skull så behöver inte människorna leva ”dåliga” liv.
Hög tillväxt behöver inte betyda att människorna i samhället lever ”bättre” liv än människorna i andra samhällen med lägre tillväxt. Förstår ni?
Men tänk efter, kan det fungera på ett annat sätt i dagens samhällen? Alltså att med hög tillväxt så går produktionen på högvarv. I våra patriarkala strukturer så söker sig kapitalet hela tiden till verksamheter där investeringen förräntar sig bäst. Vilket ju betyder att där det inte finns någon köpkraft där är kapitalet ovilligt att saluföra sina produkter.
Vi tar om frågeställningen en gång till. Går det att tänka sig ett samhälle utan tillväxt? Kan i så fall samhällen fungera utan tillväxt? Finns det samhällen idag som fungerar utan tillväxt?
Ja jag tänker mig samhällen djupt inne i regnskogen. Urinnevånarna och deras liv har sannolikt inte förändrats nämnvärt sedan de första människorna slog sig ner här. Här lever människorna i naturen och dom lever av naturen. Dom lever sina liv utifrån den okomplicerade idén om att människan är en del av naturen. Dessa människors samhällen har lyckats överleva tusentals år utan tillväxt. Hur är detta möjligt, frågar vi oss?
Vad behöver människor för att överleva? Jo precis som djuren så måste vi ha föda och vatten och kunna leva på platser, där vi inte fryser ihjäl. Finns dom här förutsättningarna då behövs ingen tillväxt för att dessa samhällen skall fungera. Här lever människorna, mer eller mindre, bekymmerslöst i tusentals år utan tankar på tillväxt. Tillväxt är ett ord som inte finns. Livet flyter på som det alltid har gjort. Dom tidiga människorna och deras efterföljare urinnevånarna lever på det som naturen har att erbjuda och det räcker. Det finns inte i tänkandet att man måste producera för att överleva. Människor som lever under sådana förhållanden tar för sig av det som naturen erbjuder, mer behövs inte. När hungern är stillad så går livet ut på att njuta av tillvaron. Livet levs, i högsta grad, på ett logiskt sätt. Logiken styr dessa människors liv. Man behöver inte leva livet på ett annorlunda sätt. Det finns alltså samhällen idag som kan överleva utan tillväxt.
 
VEM EFTERFRÅGAR TILLVÄXT?
 
Vem efterfrågar tillväxt? Eftersom tillväxt inte var nödvändigt för dom tidiga människorna så måste man ju dra slutsatsen att tillväxt var fullständigt onödigt och helt ointressant för dessa människor. Livet fungerade ju ändå. Och livet fungerade dessutom logiskt. Det fanns inget behov av att förändra vardagslivet. Så länge som alla är nöjda och lyckliga i samhället finns inget behov av att ändra på saker och ting.
Men hur uppkommer då tillväxten och varför uppkommer den? Kan vi säga att tillväxten uppkommer som en följd av människors behov av underlättanden i livet? När människor börjar efterfråga varor och tjänster då startar tillväxten och när sedan ”bollen” väl har börjat rulla då fortsätter processen.
Så länge människan levde som samlare och jägare förekom ingen tillväxt. När människan söker sig ut ifrån sin naturliga miljö, det vill säga den tropiska klimatzonen, in i kallare klimatzoner så krävs det att hon förser sig med hjälpmedel för att kunna överleva. Hon behöver kläder och skor på kroppen för att skydda sig mot kylan. Hon måste bygga sig olika former av bostäder för att klara att stå emot väder och vind. Hon behöver elden för att värma upp sin bostad och för att tillaga sin mat. Verktyg och husgeråd av alla de slag börjar tillverkas för att underlätta livet. Tillväxten blir på så vis en nödvändig del av människans förmåga att kunna överleva på ogästvänliga platser och i ogästvänliga miljöer. För att kunna överleva här uppe i vårt ogästvänliga klimat så måste människan utveckla en mängd hjälpmedel. Det säger ju sig självt att det är otänkbart för människan att kunna leva och bo som hon ursprungligen var ”skapt” för, när hon förflyttar sig in i vårt ogästvänliga klimat. Det krävs materiella hjälpmedel för att klara livet.
Kanske kan vi kalla detta för tillväxt? Det krävs tillväxt för att göra livet lättare att leva. Måhända kan man uttrycka sig så.
 
Vi ställer frågan igen. Vem efterfrågar tillväxt? Svaret skulle alltså bli att vi alla efterfrågar tillväxt. Människor i den så kallade tredje världen efterfrågar precis allting, som är nödvändigt för att göra livet någorlunda drägligt. Deras behov av att få ett drägligt liv är, mer eller mindre, oändligt om man jämför med oss. Alltså skulle tillväxtmöjligheterna i tredje världen vara oändliga.
 
Kan man med tillväxt också mena så här: med tillväxt så skall livet förenklas?
Med telefonens hjälp så kan jag kommunicera med människor som lever långt ifrån mitt eget samhälle. Detta var en omöjlighet förr. Visst måste man väl säga att detta är en förenkling av livet, ja rent av en kvalitetshöjning av livet. Och dessa framsteg kanske har med tillväxten att göra, eller?
Betyder det här att tillväxten kommer att fortgå i det oändliga? Kommer människan att utveckla hjälpmedel, produkter och tjänster, i det oändliga? Ja jag tror nog vi kan utgå ifrån att människan kommer att utveckla produkter och tjänster så länge som hon existerar. Skulle alltså maktens män ha rätt i sitt påstående att det är nödvändigt för ”vårt lands välfärd” att tillväxten ligger på topp? Kan våra så kallade ”moderna” samhällen överleva utan tillväxt?
Jag återkommer med att försöka besvara frågorna.
 
SAMHÄLLETS BEHOV  –  KAPITALÄGARNAS BEHOV
 
Vi har här kommit fram till den punkt som avskiljer samhällets behov och behoven för maktens män. Vad vi har lärt oss det är att behoven för maktens män det är kapitalets förräntning och ingenting annat. Samhällets behov är naturligtvis att livet för majoriteten av människorna skall bli drägligare. Och avgörande för att detta behov skall kunna uppnås det är ju att kapitalet investeras i samhällelig upprustning. Men nu vet vi ju att det är ägarna av kapitalet som avgör hur detta kapital skall flöda i samhället och ägarna låter sitt kapital i första hand flöda åt sitt eget håll.
Kapitalägarna investerar i produkter som ger bra avkastning, man investerar inte i produkter som ger dålig avkastning. Ju mer det konsumeras ju mer kapital till ägarna. Vad som produceras har ingen som helst betydelse.
Den här synen skiljer sig i grunden från den samhälleliga synen, där en kvalitetshöjning av samhället prioriteras.
Därav mitt exempel om företag som producerar cigaretter. På detta exempel svarar då kapitalets företrädare att cigarettföretagen producerar sina produkter därför att människorna i samhället efterfrågar just cigaretter. Vilket ju naturligtvis är helt rätt konstaterat.
Att människor blir alkoholister och dricker ihjäl sig beror också på att människorna efterfrågar  alkoholprodukter. Företagen som producerar dessa produkter vill naturligtvis att så många som möjligt konsumerar produkterna. Att människor far illa av alkoholberoendet är ju inte företagens problem. Företagen ser bara pengarna framför sig.
Samma sak med spelmissbrukarna. Huvudsaken för företagen som får människor att satsa pengar på spel det är ju att dom ser en hög tillväxt i dessa produkter. ”Spela och satsa så mycket ni orkar, ju mer tjänar vi på ert beroende”, så ser verkligheten ut.
Vad skall man säga om att företag producerar krigsmateriel? Jo våra samhällen, runt om i världen, efterfrågar krigsmateriel därför så producerar företag dessa produkter för att tillfredsställa marknaden, som det så fint heter. Slutsatsen blir också här att ju större efterfrågan är på krigsmateriel ju mer pengar tjänar företagen som producerar dessa produkter. Och det optimala för dessa företag det vore ju om alla samhällen har en enorm efterfrågan efter dessa dödsprodukter. Ju mer det skjuts och dödas runt om i världen ju högre tillväxt blir det för företagen i dödsbranschen.
Överhuvud taget så är tillväxten mycket god för företag som sysslar med missbruksprodukter, av vilket slag det än är frågan om. Dessa människoförnedrande verksamheter är gigantiska i våra samhällen.
Hur kan då människor efterfråga sådana här ”produkter”? Det enklaste svaret på denna fråga det är att våra orättvisa strukturer formar oss människor så att vi tänker och agerar utan ett logiskt och förnuftigt tänkande. Den sjuka strukturen gör oss själva sjuka i vårt sätt att tänka och agera. Eftersom det handlar om makten över kapitalet så blir ett fåtal vinnare medan flertalet blir förlorare. Allting i våra nuvarande samhällsstrukturer handlar, som vi vet, om pengar. Vad som produceras är fullständigt ointressant. Strukturen har lyckats få oss till att konsumera ”skit och dynga”. Ett fåtal av oss tjänar stora pengar på all denna förnedrande konsumtion.
 
KAPITALETS ÄGARE KRÄVER TILLVÄXT
 
Tillväxtsamhällen drar till sig företag och därmed arbete. Människor tvingas, mer eller mindre, att söka sig till tillväxtregioner, så är det. Men lever människorna ”bättre” liv i tillväxtregioner? Tveksamt. Visserligen kan dom materiella villkoren vara drägligare i dom stora tillväxtregionerna, men priset för denna tillvaro är oftast mycket hårt. Långa slitsamma arbetsdagar är den verklighet som väntar arbetarna i dessa samhällen. Och när dom inte förmår att prestera det som företagen kräver då förpassas människorna till en osäker framtid.
Tillväxt i våra dagars samhällen har alltså ett intimt samband med vilka som har makten över kapitalet. När maktens män efterfrågar högre och högre tillväxt då gör dom detta i första hand för att få sitt eget kapital förräntat.
Vårt sjuka samhälle har fått oss att konsumera i en allt högre takt. Vi är så manipulerade att vi tror att lyckan kan nås bara vi konsumerar mer och mer. Tillväxten ökar ju naturligtvis, men är det detta som våra samhällen behöver?
 
VAD HÄNDER OM TILLVÄXTEN FALLER?
 
En annan frågeställning: vad händer om vi börjar att konsumera mindre än vad vi gör idag? Ja vad händer om rökarna får för sig att dom inte längre vill fortsätta att dra i sig den livsfarliga smörjan längre? Vad händer när vi människor inser att vi måste dra ner på allt nedbrytande livsmedel som vi proppar i oss?
Om vi skulle sluta med att röka så skulle vi naturligtvis må mycket bättre. Det vore rena hälsokuren för oss. Vad blir det för marknadsekonomiska effekter av ett sådant konsumtionsstopp? Jo företagen som tillverkar cigaretter skulle naturligtvis bli tvungna att upphöra med sin verksamhet. Den enorma mängd människor som är sysselsatta i denna typ av bransch skulle bli arbetslösa. Allt detta skulle leda till stora ekonomiska problem för människorna i denna bransch. Å andra sidan så skulle människorna som slutade att konsumera dessa produkter må mycket bättre. Våra samhällens sjukvårdskostnader skulle minskas på ett dramatiskt sätt i och med att vi alla blev friskare.
Hur reagerar marknaden på allt det här? Vi har ju lärt oss att i våra orättvisa samhällen så är det ju dom stora kapitalägarna som har det sista ordet, eller hur? Jo marknaden skulle snabbt överge tobaksbranschen och plocka ut allt sitt kapital därifrån. Tillväxten i den här branschen skulle falla ihop som ett korthus. Alltså skulle detta vara negativt för maktens män. Den stora mängden människor som inte kan tjäna sitt uppehälle, har man inget intresse för längre. Dom kan ju inte skapa några vinster längre. Det var ju enbart för det ändamålet som man köpte deras arbetskraft. Nej den arbetande människan är ju som vilken vara som helst i marknadens ögon, har vi ju lärt oss.
Sjukvården skulle även få avskeda personal därför att vi människor skulle bli friskare. Ja vi kan se att väldigt många människor skulle förlora sina arbeten på grund av att vi tog det sunda beslutet att sluta konsumera tobaksvaror. En enorm mängd människor i våra samhällen har blivit arbetslösa på grund av att tobaksindustrin har kollapsat.
När vi lite snabbt begrundar den uppkomna situationen så ser det ju ut som om betydande delar av samhällsmaskineriet upphör att fungera. Det ser ut som om det skulle upphöra att fungera därför att människorna slutade att röka och därav blev friskare.
Här är det någonting som inte stämmer. Vad är det som inte stämmer? Jo tobaksmarknaden förlorar kapital på att vi har slutat att konsumera cigaretter. Samhället förlorar inkomster eftersom skatten uteblir.
Samma sak händer när vi upphör att konsumera alla, mer eller mindre, onyttiga livsmedelsprodukter. Marknaden reagerar på samma sätt här. Man tar sitt kapital ifrån dessa livsmedelssektorer och lämnar sina lönearbetare i sticket.
Även här uppstår paradoxen att vi människor kommer att må mycket bättre och därav vara friskare när vi avstår från alla, mer eller mindre, onyttiga livsmedel. Samtidigt skapar det arbetslöshet och elände för människorna i dessa branscher.
Så här kan vi fortsätta att gå igenom bransch efter bransch och vi skall finna att konsumtionen kan minskas avsevärt utan att vi skall behöva må sämre. Vi kommer istället att må bättre. Eller är det ett tecken på samhälleligt förfall när tillväxten faller? Eller måste vi producera mer och mer och sedan konsumera i ett allt högre tempo, för att på så vis öka tillväxten? Vilken väg skall vi välja?
Om det vore så enkelt att vi fick möjligheten att välja, men så fungerar det inte i våra strukturer. Nej vi sitter fast i det berömda ekorrhjulet och det gör vi av den enkla orsaken att det är ägarna av kapitalet som har makten över marknaden och därav indirekt över hela samhället. Måttot för marknaden är att vi skall konsumera i en allt högre takt, sak samma vad vi konsumerar huvudsaken är att våra intjänade pengar så snabbt som möjligt kommer in på marknaden igen och där plockas upp av kapitalägarna.
Man kan alltså säga att våra västerländska samhällen lider av överproduktion och för att denna överproduktion skall tillfredsställas så måste naturligtvis människorna överkonsumera.
 
DAGENS TILLVÄXT INGÅR I MARKNADSSPELET
 
Hur skall vi då få ordning på den här ekvationen? Jag påstår att vi kan minska konsumtionen inom i stort sett alla områden och detta kommer att leda till positiva effekter för oss. Marknaden däremot hävdar att konsumtionen måste hållas uppe på höga nivåer för att ”välståndet” skall räddas. Marknaden har naturligtvis rätt i att en hög konsumtion håller tillbaka arbetslösheten, men vad dom egentligen menar det är att en hög konsumtion ger höga vinster till kapitalägarna.
Marknadsekonomerna håller medvetet tyst, eller så är dom omedvetna, om den avgörande frågeställningen. Nämligen att marknadsspelet är ett maktspel där dom stora marknadsaktörerna sätter spelreglerna. Detta tänkande har nämligen lärt oss att ”välstånd” och tillväxt bygger på att vi producerar och konsumerar i ett allt högre tempo. Eller hur? Som sagt: sak samma vad som produceras, huvudsaken är ju att vi konsumerar skiten. När vi fungerar så, vilket vi ju gör, så gnuggar marknaden händerna. Men skulle vi bryta detta mönster så skulle marknaden bli orolig och hävda att vi inom kort kommer att stå vid stupet som leder oss rakt ner i avgrunden.
 
Vi måste göras medvetna om att marknaden är uppdelad i framför allt två intressegrupper, om man får kalla det så. Dels ett fåtal stora marknadsaktörer, som sätter spelreglerna, dels den stora majoriteten av samhällenas människor som skapar dom enorma mervärden som kapitalet lägger beslag på.
Skulle vi alltså bryta mönstret, det vill säga producera mindre och konsumera mindre så leder detta till att dom stora marknadsaktörerna ges mindre kapital att dela på. Eftersom nu kapitalägarna sätter spelreglerna på marknaden så innebär detta naturligtvis att dom vanliga människorna hamnar i nöd, så som det alltid har fungerat. Föreställ er hur desperata dom stora aktörerna skulle bli om vi, som nyss beskrivits, drastiskt drog ner på konsumtionen. Jag måste åter igen ställa frågan: hur skulle det gå då?
 
Innan vi går in i svaromål igen så vill jag att vi tänker oss följande scenario. Angående vapentillverkningen som jag nämnde ovan: tänk er om alla världens stater fick för sig att dra ner på sina militärutgifter till noll (vilket i och för sig är en omöjlighet på grund av våra patriarkala strukturer). Vad skulle hända? Jo all världens vapentillverkning skulle kollapsa. Samma sak här som i andra människoförnedrande branscher. Kapitalet skulle fly denna marknad och lämna sina arbetare att klara sig bäst själva. En massarbetslöshet skulle uppstå i spåren av denna kapitalflykt och få enorma konsekvenser för miljontals människor. Men även här skulle det paradoxala inträffa att jordens samhällen blev en tryggare plats att leva på.
 
När man beskriver dom scenarier som troligtvis uppstår när branscher tvingas dra ner på produktionen så får man, som sagt, känslan av att detta skulle vara förödande för oss. Tillväxten faller ju och detta har kapitalägarna och deras administratörer, dagens politiker, lärt oss är lika med ett allvarligt hot mot ”välståndet”.
 
DET ÄR JU SÅ HÄR VI LEVER
 
Vi tar oss an problematiken från en annan synvinkel. Utgå ifrån att vi levde i samhällen där vi producerar allt möjligt onödigt. Alla i samhället jobbar och sliter så mycket det någonsin går för att producera all den här dyngan. Ja man mer eller mindre bor på sin arbetsplats. Man arbetar, sover och äter. Detta är livet i ett nötskal. Sedan så konsumerar vi dessa värdelösa och nedbrytande produkter i en allt högre takt. Våra liv inriktas på att producera och konsumera i ett allt intensivare tempo. Ja själva livets mening verkar vara att producera och konsumera. Alla arbetar och gör sitt yttersta tills dom bokstavligen stupar och sedan så konsumerar dom all smörja som har producerats.
Det ser ut som ett drömscenario för dom stora kapitalägarna. Deras investerade kapital förräntar sig många gånger om och dom blir naturligtvis ännu mer rika än vad dom var tidigare.
I ett sådant här samhälle frodas givetvis kapitalet. Dom stora marknadsaktörerna ser sitt kapital växa och dom är nöjda och belåtna att det arbetande folket uppför sig på precis det sätt som marknaden önskar. Alla producerar och alla konsumerar, så det står härliga till. Tillväxttakten ligger på topp. Man kan tycka att allt verkar frid och fröjd, med detta scenario. Vi fungerar som robotar med ett för ögonen – producera och konsumera. När vi sedan efter några intensiva år i detta ekorrhjul inte förmår oss att hålla uppe tempot då blir vi ointressanta för marknaden. Vi blir alltså då värdelösa och kan slängas på soptippen. Andra unga ”fräscha” individer kan ta vid och upprätthålla takten på tillväxthjulet.
Tänk efter en stund. Det är ju så här livet ser ut för oss idag. I dom samhällen där tillväxttakten är som högst där bokstavligen lever arbetarna i ”sina” företag under dygnets alla timmar. Dom fungerar som vår tids slavar. Vill vi ha det så? Vill vi inte trappa ned och ta det lugnare och känna att vi lever? Men det går inte säger marknadens företagsekonomer. Tillväxten måste öka för att vår ”standard” inte skall försämras. Alltså in i ekorrhjulet igen, bestämmer marknaden.
När vi uttrycker åsikter om att vilja arbeta mindre och lugnare så ogillas detta av marknaden. Eftersom det är samhällsekonomiskt bättre att alla kan arbeta, om än mindre, istället för att som nu en del formligen arbetar ihjäl sig medans andra går arbetslösa, så kan man tycka att denna uppfattning borde gälla. Men våra samhällen fungerar inte så. Kapitalet och dom arbetande människorna står i motsättning till varann, vilket vi har redogjort för i tidigare artiklar. Det är maktförhållanden som gäller, ingenting annat. Och det är samma maktförhållanden idag som igår. Ingenting grundläggande har förändrats. Denna strukturella orättvisa fungerar på samma sätt som den nästan alltid har gjort. Och denna strukturella orättvisa sätter sina spår i vårt tänkande.
 
Vi har blivit mentalt fastlåsta i det marknadsförhållande som råder. Förstår vi att det i grunden handlar om ägandet av kapitalet? Antingen äger ett fåtal kapitalet eller så äger alla i samhället kapitalet. Vad är logiskt?
Skulle samhället äga kapitalet så skulle därmed alla få bidra med sitt arbete. Det är ju en dålig ekonomisk lösning att låta människor gå arbetslösa, eller hur? För att lösa detta kommer det säkerligen att krävas en sänkt arbetstid och ett lugnare arbetstempo. För vilka skall vi arbeta? Jo vi arbetar för våra samhällens utveckling och inte för att berika enskilda kapitalägare och vi producerar varor och tjänster som våra samhällen och därmed vi själva har nytta av. Detta måste vara drivkraften med att producera. Ingen skall äga vårt arbete utan vi skall själva ha äganderätten till vårt arbete.
Själva grundfrågan är alltså: vem skall äga kapitalet? Tillväxten kommer att se olika ut beroende på vem som har makten över kapitalet.              
 

———————————————————————————————-

RÄTT OCH FEL
 
Är det fel att råna en bank på pengar? Ja naturligtvis så är detta fel. Är det fel att höga företagschefer kvitterar ut löner som är skyhöga i jämförelse med arbetarlönerna på företaget? Nej detta är inte fel. Är det fel att vissa människor äger kapital som är värt miljarder medan andra inte äger mer än kläderna dom har på sig? Nej inte heller detta är fel.
Vi vanliga människor kan ha åsikten att detta förhållande är fel men enligt bestämmelser inom affärsvärlden och för övrigt rent juridiskt i samhället så är det inget fel att vissa människor tjänar åtskilligt mycket mer än andra. Varför anses detta vara rätt? Varför kan detta inte lika gärna vara fel på samma sätt som det är fel att råna banken på pengar?
 
I vårt samhälle har vi lagar och regler som talar om vad som är rätt respektive fel. I andra samhällen finns andra lagar och regler som talar om vad som är rätt och fel. Varför har inte alla samhällen runt om på jorden samma lagar och regler, för hur vi människor skall förhålla oss till varandra? Människor borde väl ha samma grundläggande behov och samma grundläggande känsla för att bli rättvist behandlade, oberoende av var dom lever?
I en del samhällen finns regler och lagar som inte tillåter kvinnan att gå och rösta, för att ta ett exempel. I vårt samhälle däremot är reglerna så att alla människor, oavsett kön, har lika rösträtt. Hur kan en sådan grundläggande rättighet betraktas så helt annorlunda mellan samhällen? Vad är rätt och fel här?
I många samhällen är det inte tillåtet att säga som man vill om exempelvis samhällets maktmänniskor medan det i andra samhällen är fullt tillåtet. Vilket samhälle har rätt respektive fel här? Borde inte det normala vara att alla samhällen hade samma regler i en sådan här fråga? Även om vi människor ser lite olika ut så fungerar vi ju på samma sätt inombords kan man tycka, eller hur?
Överallt, i så gott som alla samhällen, äger ett fåtal människor allt det som majoriteten av människorna i våra samhällen är beroende av för att kunna leva vidare. Och enligt samhällenas lagar och regler så är detta förhållande helt rätt. Hur kan detta komma sig? Vad är rätt och vad är fel, anser du?
När samhällen försämrar kvalitén inom vård, skola och omsorg samtidigt som kapitalets stora ägare blir ännu större, då är detta helt rätt enligt samhällets lagar och regler. Men varför kan detta vara helt rätt?
 
MAKTEN HAR RÄTT
 
Vi kan med dessa fåtal exempel dra slutsatsen att lagar och regler har kommit till för att gynna vissa människor i samhället samtidigt som det missgynnar andra människor. Kan ett sådant förhållande anses vara rätt eller fel? Det verkar som att människor med ekonomisk makt i samhället har formulerat lagar och bestämmelser. Kan det vara så att samhällets regler har formulerats utifrån vissa människors maktposition i samhället? Dessa regler har sedan gjorts allmänna så att dom, så att säga, har blivit normgivande för samhället. Man kan också säga att det som är lag och regel i samhället anses som rätt även om majoriteten av människorna drabbas negativt av lagen. Detta betyder att frågan om vad som är rätt eller fel har sitt ursprung hos vilka i samhället som har makten.
Om makten i samhället stiftar lagar och regler som säger att kvinnan i samhället måste dölja hela sin kropp när hon visar sig offentligt, då är det naturligtvis ett lagbrott om kvinnan visar sitt ansikte. Maktens män har rätt, det innebär att samhällets regler i den här frågan blir normgivande för samhället.
Om makten i samhället formulerar regler som säger att det är fritt fram att sko sig på andras arbete, då är det helt i sin ordning att ett fåtal kapitalstarka människor bestämmer hur kapitalet skall flöda på marknaden. Även här har maktens män helt rätt. Samhällets regler i den här frågan blir naturligtvis också norm.
Om makten i samhället skriver regler som säger att det är fritt fram för vem som helst att äga kapital då för detta med sig att kapitalet, i praktiken, i första hand kommer att gynna dom redan kapitalstarka, medan det kommer att missgynna dom kapitalsvaga. Resultatet av en sådan regel blir alltså att samhället inte prioriteras i första hand utan det blir naturligtvis kapitalägarna som prioriteras i första hand. Denna faktiska sanning understryks med all tydlighet när vi iaktar våra samhällen. Och dessa lagar och regler blir då normen för samhället, även om samhället missgynnas. Förstår ni?
 
Vad som är rätt och vad som är fel i samhället utgår följaktligen inte utifrån ett neutralt objektivt synsätt. Utan det avgörande synsättet utgår ifrån den rådande samhälleliga strukturen. Ett objektivt synsätt blir som synes omöjligt i en orättvis struktur. Av detta så lär vi oss att lagar och regler inte i första hand har kommit till för att bringa rättvisa åt vanliga människor i samhället. Nej lagar och regler har i första hand tillkommit för att gynna maktens män gentemot den övriga befolkningen i samhället. En orättvis samhällsstruktur skapar följaktligen orättvisa lagar och regler. I och för sig så är ju detta samband helt logiskt. Motsatsen, att den orättvisa strukturen skulle innehålla rättvisa lagar och regler vore ju orimlig. Man kan också säga att strukturen i samhället speglar sig i sina lagar och regler.
Att det verkligen förhåller sig så det får vi bekräftat då vi iaktar våra samhällen, runt om i världen. Se på dom samhällen som styrs utifrån ett, mer eller mindre, diktatoriskt sätt. Vilka har rätt i dessa samhällen? Hur ser lagar och regler ut i dessa patriarkala fästningar? Kommentarer är överflödiga.
Dessutom får vi det än mer bekräftat när vi betraktar våra samhällens lagar och regler utifrån ett historiskt perspektiv. Här får vi verkligen svart på vitt hur maktens intressen tillgodoses på bekostnad av majoriteten av samhällenas invånare. Vi ser här mycket tydligt hur makten definierar vad som skall vara rätt respektive fel.
Således kan vi slå fast att bedömningen av vad som är rätt och vad som är fel i ett samhälle, det avgörs utifrån det strukturella förhållandet mellan människorna i samhället.
 
Hur skall vi då komma till rätta med frågeställningen: vad är rätt och vad är fel? Svaret måste bli att den mest rättvisa bedömningen av vad som är rätt respektive fel endast kan fastställas när människorna i samhället lever tillsammans i en rättvis struktur. Först då kan ett verkligt neutralt och objektivt synsätt formulera lagar och regler om vad som är rätt och fel.
 
DEN STRUKTURELLA ORÄTTVISAN BETRAKTAR VI SOM NORM
 
Jag vill nämna en annan aspekt på frågeställningen, om vad som är rätt och vad som är fel.
Jo eftersom vi lever våra liv i vår ”egen” speciella samhällsstruktur så tar vi till oss allt det i strukturen som den, så att säga, matar oss med. Förstår ni hur jag menar? Vi ”matas” med regler och bestämmelser om vad som gäller i samhället, från det att vi är mycket små. Detta medför att vi blir så ”inprogrammerade” om vad som gäller så vi betraktar dessa regler som sanningsenliga. Vi kommer fram till insikten om att ”mitt” samhälle är det naturliga och normgivande samhället. Så som lagar och regler är skrivna i ”mitt” samhälle, så anser vi att lagar och regler skall skrivas överallt. Man kan med andra ord säga att vi har tagit till oss vår egen samhälleliga struktur som den riktiga och rätta. Därav följer att vi också tar till oss lagar och bestämmelser som att dom gör en korrekt beskrivning, av vad som är rätt och fel. Detta faktum betyder också att samhällsstrukturen, i stort sett, kan se ut hur som helst och därmed vara, mer eller mindre, inhuman utan att människorna i strukturen betraktar den så. Förstår ni hur jag menar?
Vi kan ta några exempel: i nazityskland antogs regler och bestämmelser som förkunnade att judar skulle vara andra klassens medborgare och behandlas därefter. Stora delar av den tyska befolkningen ansåg att dessa regler var helt i sin ordning. Alltså att det var helt normalt och riktigt att det skulle vara skillnad på människor och människor.
Jag har nämnt det förut och jag nämner det igen. I många samhällen finns det uttryckliga regler och bestämmelser som hänvisar kvinnan till att vara underordnad mannen. Och dessa regler anammas av dessa samhällens människor som om det vore det naturligaste i världen att förhållandet mellan könen regleras på detta sätt. Alltså människorna i dessa samhällen har ”matats” med denna strukturella orättvisa i generation efter generation så dom betraktar den strukturella orättvisan som normal och naturlig.
Jag vill ha sagt det här: vi människor har svårt att se den strukturella orättvisan, därför betraktar vi vår egen samhällsstruktur som normgivande.
Strukturen i vårt eget samhälle fungerar som en slags masspsykos på oss alla. Vi ser inte dess defekter så följaktligen tar vi till oss lagar och regler som om dom vore universellt sanningsenliga för våra samhällen. Men som synes så kan strukturen vara beskaffad, i stort sett, hur som helst.
Ett annat exempel som jag har tagit upp tidigare och som är en ytterst känslig fråga, för våra samhällen: lagar och regler kring ägandet. Kapitalägandet medför ju att ett fåtal människor hamnar i maktposition gentemot majoriteten av samhällenas invånare. Denna sanning medför att frågan blir ytterst känslig eftersom våra samhällen ju är uppbyggda utifrån det privata kapitalägandet. Ingen i våra samhällens ledarskikt vill överhuvud taget befatta sig med frågan. Och människorna i våra samhällen tar till sig denna grundläggande strukturella orättvisa som om det vore den naturligaste sak i världen att ett fåtal människor genom sitt stora ägande kan styra kapitalflödet i samhället helt efter egna önskemål. Och vi tar till oss detta på grund av att strukturen som vi lever i har fungerat på detta sätt i generation efter generation.
Det som vi betraktar som rätt och riktigt är istället felaktigt, i alla fall när det gäller synen på ägandet.
”Det är så här livet skall se ut”, resonerar vi. Förstår ni hur jag menar? Jag menar att vi tänker och agerar utifrån hur det strukturella förhållandet ser ut i det samhälle som vi lever i. Därav följer också att vi omöjligen kan tänka och agera objektivt. Man kan med andra ord dessutom säga att vi heller inte kan tänka och agera på ett rättvist sätt, utan vi tänker och agerar precis så som strukturen har ”lärt” oss att tänka och agera.
Jag upprepar därför den mycket viktiga slutsatsen: vi kan inte tänka och agera på ett rättvist sätt av den enkla orsaken att vi lever våra liv i en orättvis struktur.
 
Går det att överhuvud taget närma sig frågeställningen om vad som är rätt och vad som är fel? Går det att förnuftsmässigt, eller logiskt, avgöra vad som är rätt eller fel i mänskliga förhållanden? Om man har utgångspunkten att alla mänskliga förhållanden leder till att alla känner sig rättvist behandlade, då har man säkerligen kommit en bra bit på väg mot ett objektivt synsätt om vad som är rätt respektive fel. Men så länge som det finns exempelvis en sådan här frågeställning: ”kan någon förklara för mig varför vissa människor i samhället skall ha det materiellt bättre än andra”? Så länge som denna fråga verkligen har sin grund och faktiskt existerar, så länge kan man omöjligen komma till rätta med frågan om vad som är rätt eller fel.
Vad vi däremot har lärt oss det är att våra strukturellt orättvisa samhällen ser ut som dom gör på grund av att maktens män har formulerat och fortsätter att formulera våra samhällens lagar och regler. I och med detta faktum så formulerar alltså maktens män vad som är rätt respektive fel. Våra samhällen har bara att rätta sig efter dessa regler, oberoende av hur den övriga strukturen i samhället ser ut.
Kan vi bli medvetna om detta faktum: att det är maktförhållandet i strukturen som avgör vad som är rätt och vad som är fel? Det är absolut nödvändigt att vi görs medvetna om detta faktum. I annat fall så finns det inga utsikter till att våra samhällen skall förändras åt det rättvisa hållet.
 

——————————————————————————————-

SOPTIPPEN
 
 
 
 
Du föds bokstavligen talat mitt på soptippen. Din mor har inga andra möjligheter. Hon har levt i skiten under hela sitt liv. Detta är hennes hem. Så varför skulle hon då inte föda dig bland soporna?
 
Du skall leva och bo här. Så här ser ditt samhälle ut. Du är inte ensam, om det är någon tröst. Mitt i detta helvete skall du växa upp, utan att någon bryr sig. Du är inte värd mer än råttan som kilar över dina ben.
 
Ditt hem är här i skiten men på bara några hundra meters avstånd bor det människor som har det mycket bättre än dig. Du är liten men snart inser du att ni lever i två skilda världar. Dom lever i den världen och du lever i den världen. Men att bli en av dom är näst intill en omöjlighet, för dig. Och det lär du dig mycket tidigt.
 
Du vill överleva. Du måste komma över pengar för att köpa mat. Du lär dig snart att finna på sätt att försöka komma över en och annan slant. Men du lever farligt där du sitter och tigger eller när du stjäl av dom fina människorna. För att inte tala om då du säljer din egen kropp.
 
Livet ser ut så här. Du och många, många andra, lever livet bokstavligen mitt i helvetet. Du jagar pengar, som alla andra. Dessa fördömda pengar vill vi alla komma åt. Pengakakan finns här men det är bara förunnat ett fåtal att tjäna dom riktigt stora slantarna.
Tycker du att det är rättvist? Nej du kanske inte funderar i dom banorna. Det är som det är, resonerar du. För dig går livet ut på att överleva, ingenting annat.
 
Dom fina människorna där borta jagar också pengar. Dom gör nästan vad som helst för att fylla på sina konton. Kan dom utnyttja dig, i sin jakt efter pengar, så gör dom det.
Det är en fråga om makt, förstår du. Vill dom så köper dom dig. Du skall, mer eller mindre, arbeta ihjäl dig.
Du skapar inkomster åt dessa, maktens män. När du inte orkar längre så slängs du tillbaka dit du kom ifrån, alltså på soptippen.
 
Du får svälta. Du får droga ner dig så gott det går för att dämpa din hunger och den fasansfulla ångesten till livet. Snart kommer du att gå under. En stackars sate som dig är det ingen som bryr sig om.
 
Du har noll värde i marknadens ögon och ingen saknar dig när du dukar under. Så ser det ut min vän. Att du lägger dig ner i skiten och tar dina sista andetag kommer som en befrielse för dig. Du har för länge sedan insett att samhället inte är byggt för sådana som dig.
 ———————————————————————————

Tänkandet

Jag påstår att ditt och mitt tänkande och agerande är ologiskt. Så som du och jag lever våra liv så skall inte livet levas. Vad vill jag komma fram till med dessa påståenden? Jo jag vill komma fram till att vårt tänkande och agerande leder fram till ett inhumant leverne för både dig och mig. Och hur belägger man ett sådant påstående? Man belägger ett sådant påstående genom att iakta och analysera det samhälle som du och jag lever i. Dessutom så får vi ovärdelig hjälp att belägga påståendet då vi analyserar vårt samhälles historiska bakgrund och då vi iaktar helt andra samhällen.
 
Eftersom du och jag lever våra liv i ett inhumant och orättvist samhälle så innebär det följaktligen att vi människor, inklusive dig och mig, tänker och agerar ologiskt. Annars skulle ju inte vårt samhälle fungera på det sätt som det gör. Skulle vårt samhälle fungera på ett jämlikt och rättvist sätt då skulle naturligtvis vi människor, inklusive dig och mig, tänka och agera helt logiskt. Eller hur?
Jag skall försöka att konkretisera mig. Till att börja med så kan vi konstatera att det är skillnad på människa och människa när det gäller vilket ansvar som skall läggas på var och en avseende vårt inhumana och orättvisa samhälle. Det är skillnad på maktmänniskor och vanliga människor. Jag kommer i det följande att benämna maktmänniskor för maktens män. Därför att maktmänniskor nästan uteslutande består av män och dessutom har strukturen som vi lever i formats av män sedan oerhört lång tid tillbaka i tiden.
 
Hur tänker maktens män egentligen? Hur tänker våra toppar inom näringslivet; våra samhällsföreträdare; människor som befinner sig i maktpositioner? Hur tänker och agerar dom?
Kan, till att börja med, historien hjälpa oss med svaren på denna fråga? Ja naturligtvis kan den det. Det hjälper oss att förstå hur maktens män tänker när vi börjar med att studera dessa män i ett historiskt perspektiv. Historien visar oss att maktens män ser till sina egna behov, i första hand. För övrigt så som vi själva skulle agerat. Skillnaden är den att maktens män, genom sin ställning, har avgörande inflytande över hur vi och våra samhällen skall leva vidare. Maktens män har, så att säga, våra liv i sina händer. Ett maktförhållande har uppstått mellan den vanliga människan och maktens män. Historien visar oss att maktens män utgår från själva makten i sitt tänkande. Deras tänkande är i grunden ett makttänkande. Med makten så följer naturligtvis ett välstånd som står över den vanliga människans. Makten möjliggör ett bekymmerslöst liv med avseende på de ekonomiska villkoren. Makttänkandet innebär också att man måste skapa sig ett skydd för sig själv och sina kolleger på toppen så att inte den vanliga människan får möjligheter att rubba den ojämlika balans som har skapats mellan maktmänniskan och den vanliga människan. Den balansen finns reglerad i lagar och förordningar sedan lång tid tillbaks. I den historiska tillbakablicken ser vi detta förhållande som tydligast när vi betraktar exempelvis våra envåldshärskare och den maktpyramid som var kännetecknande för vår samhällsstruktur. Dessa maktens män kunde naturligtvis göra precis som dom önskade. Dom betraktades dessutom som gudar och som sådana stod dom högst upp i hierarkin och till sin hjälp omgärdade dom sig med en mängd redskap. Förutom lagar och förordningar, som vi har nämnt, så skulle den vanliga människan förtryckas med hjälp av fysiska våldsapparater. Det låg naturligtvis i maktens mäns intresse att det ojämlika maktförhållandet inte fick rubbas. Därför ligger det i maktens intresse att trycka ned alla som är underställda makten. Alla som är underställda makten blir ett redskap för makten. Vi kan ju då, som sagt, konstatera att makten tillhör själva strukturen. Den patriarkala strukturen innefattar maktförhållandet. I den patriarkala strukturen blir därför detta en självklarhet. Den blir på så vis en av de grundläggande elementen i strukturen. Man kan därav också dra slutsatsen att utan makt så existerar ingen patriarkal struktur. Den patriarkala strukturen är uppbyggd efter principen att makten existerar.
I ett historiskt perspektiv så ser vi att maktens män behandlas som gudar. Maktens män dyrkas eller tvingas att dyrkas. Exemplen därpå är ju oändliga.
 
Den hierarkiska pyramidtrappan är mycket exakt utformad så att nedanför guden/envåldshärskaren finns ämbetsmän i alla möjliga rangordningar; godsägare; krigsherrar; präster; adelsmän; borgare o.s.v. Utanför trappan finns sedan den stora massan av människor och dom är, som vi känner till, inte vatten värda. Ända in i vår egen tid gäller samma förhållande som då, med smärre justeringar i pyramiden som inte alls förändrar den samhälleliga strukturen. Strukturen är så att säga oförändrad. Och maktens män är naturligtvis inte intresserade av någon förändring. Varför skulle dom vara det? För övrigt så är dom heller inte medvetna om den grundläggande problematiken kring den patriarkala strukturen. Alltså dom kan inte tänka sig att strukturen kan fungera på ett annat sätt än så som den nu fungerar.
– Så här har världen alltid sett ut, resonerar dom.
Vilket dom, i och för sig, har helt rätt i.
 
Tillbaka till frågan vi ställde. Hur tänker dessa maktens män? Eftersom vi har facit i hand beträffande det historiska förloppet så står det ju utom allt tvivel att dessa maktens män tänker och agerar fullständigt ologiskt/inhumant. Men då inställer sig en naturlig fråga: kunde och kan maktens män egentligen ha handlat på ett annorlunda sätt? Strukturen är ju uppbyggd på ett sådant sätt att krig, våld och ojämlikhet blir oundvikligt i strukturen. Det är strukturen i sig som framkallar krig, våld och ojämlikhet. Det är inte maktens män i sig som är orsaken till allt elände. Skulle det vara på det viset att bara man bytte ut maktens män mot andra män så skulle allt vara frid och fröjd, men så fungerar ju inte verkligheten. Historien bevisar ju för oss att när maktens män störtas eller ersätts av nya maktens män så går det inte speciellt lång tid innan eländet fortsätter på samma sätt som tidigare. Här ger ju oss historien otaliga exempel. Vi kan alltså dra slutsatsen att orsaken till exempelvis det eller det kriget ligger inte hos den maktmänniskan eller den maktmänniskan. Orsaken till krigen ligger i strukturen – den patriarkala strukturen. Den patriarkala strukturen föder fram nya maktgalningar hela tiden. Det ingår, så att säga, i spelets regler. Därför kan vi också säga att den ologiska strukturen självklart leder fram till ett ologiskt tänkande för maktens män. Hur skall maktens män kunna tänka och agera logiskt när strukturen fungerar på ett ologiskt sätt? Nej denna ekvation går naturligtvis inte ihop. Maktens män tänker och agerar ologiskt eftersom strukturen är ologisk. Svårare än så är det inte. Med denna slutsats för ögonen så förstår vi varför maktens män styr och ställer i våra samhällen på ett destruktivt sätt.
 
I detta tänkande råder girighet efter ännu mer makt och rikedom. Titta på dagens maktmänniskor i marknaden och samhällsledningen. Här finns ingenting som hindrar dom från att se till att deras löner når astronomiska belopp. Deras ägande och förmögenhet bara ökar i värde. Girigheten får dom att hamna högre och högre upp på den trappstege som strukturen har ställt upp. Dom fjärmar sig från den vanliga människan också genom själva tänkandet. Det patriarkala strukturtänkandet är så som det ser ut idag och det är så som det har sett ut sedan oerhört lång tid tillbaks.
Tänkandet är, som sagt, inbyggt i strukturen. Och eftersom det nu förhåller sig på detta vis så innebär det ju att alla människor som lever i strukturen drabbas. Alla människor oavsett klasstillhörighet; rik eller fattig; kvinna eller man drabbas av det strukturtänkande som råder i det speciella samhälle som man lever i. Vinnarna är framför allt rika män och förlorarna är framför allt fattiga kvinnor. Så ser det ut och detta är ju ingen nyhet för oss. Eller hur?
 
Men detta strukturella tänkande skulle vara omöjligt i samhället om inte massan av människor i samhället, mer eller mindre, anammar detta tänkande. Alltså det är omöjligt för maktens män att tänka och agera så som de gör om inte den stora massan av människor i strukturen har tagit till sig detta strukturella tänkande. Hur skall jag kunna förtydliga mig? Jo förutsättningen för att den patriarkala strukturen skall kunna leva vidare det är att du och jag tänker och agerar på precis det sätt som vi gör idag.
Vi sitter fast i det strukturella tänkandet vilket leder till att vi jagar pengar för eget bruk. Strukturen är ju uppbyggd att vi skall tänka och agera just så. Vi konsumerar filmer som fullständigt frossar i våld och förnedring. Vi läser böcker som förhärligar könsdiskrimineringen. På nätet så sköljs vi över av ytterligare människoförnedring. All den här smörjan konsumerar vi i rasande tempo. Våld och dårskap blir alltmer utstuderat och vi blir yngre och yngre som konsumerar den här skiten.
Är ni med på mitt resonemang? Vi producerar en massa smörja därför att vi lever våra liv i ologiska/orättvisa strukturer. Allt hänger ihop. Vi röker; vi snusar; vi drogar oss; vi äter en massa skit; vi krigar; vi utövar våld; vi konsumerar våld och förnedring; vi konsumerar prylar och allehanda smörja som vi skulle må bättre av att vara utan. Vi lär oss att meningen med livet är att tjäna så mycket pengar som det någonsin går för att sedan konsumera allting i en rasande fart. Det är inte konstigt att vi är som vi är. Nämligen individer som tänker och agerar ologiskt. Och jag menar att vi är som vi är beroende på att strukturen som vi lever i påbjuder oss att leva våra liv så här.
 
Precis som maktens män utnyttjar tänkandet för egen vinning så kommer du och jag att tänka och agera, för egen vinning. Skulle vi själva, alltså du och jag, komma i samma maktpositioner så skulle de flesta av oss inte agera på ett annorlunda sätt. Hamnar vi själva i ett läge där vi har möjligheten att tjäna mycket pengar så är vi själva inte ”bättre” människor. Det är just detta som är det skrämmande. Vi är alla, även du och jag, ”infekterade” av den rådande strukturen. Det spelar ingen roll om vi är fattiga eller rika. Får vi möjligheten att berika oss på andras bekostnad, då tar vi den möjligheten. Detta tänkande och agerande kommer att pågå så länge som strukturen inte förändras. Och som vi har sett och ser så skapar detta tänkande ett fåtal vinnare och en mängd förlorare. Vilket ju historien och dagens samhälle bevisar för oss.
 
Tänkandet är således inte mänskligare eller humanare nu än det var förr. Maktens män tänker och agerar likadant nu som dom gjorde på medeltiden. Samma förakt för människoliv som rådde då, samma förakt råder även idag. Det är bara att blicka ut över samhällena, runt om i världen, så ser vi att samma tänkande råder idag som igår. Vi skall således inte förledas att tro att maktens män har en mer ödmjuk och human inställning idag än igår. Visserligen har maktens män instiftat lagar och byggt överstatliga organ och ingått militärpakter för att stävja det nakna våldet mellan stater men i grunden så är ingenting förändrat. Människorna världen över är lika uppdelade i klasser som någonsin tidigare. Och det är maktens män som dikterar villkoren på samma sätt idag som igår. Måhända lindar man in sina beslut i, som synes, humanare fraser än förr. Men fortfarande är det samma tänkande som styr besluten. Och det är det ekonomiska vinsttänkandet som gäller, såväl i stort som i smått. Från den största och dominerande ekonomiska enheten till den allra minsta rörelsen, gäller detta tänkande. Från mångmiljardären till den fattigaste tiggare delas detta tänkande. Och, som sagt, detta strukturella tänkande för med sig att det är dom relativt få mångmiljardärerna som sätter spelreglerna för hur livet skall levas bland majoriteten av samhällets invånare. Vi alla, även du och jag, delar det ologiska tänkandet vilket för med sig att strukturen behåller sin inneboende orättvisa.

——————————————————————————————————-

  SAMTALET ( som aldrig tar slut )
 
 
– Varför går hon i sådana kläder? Hon döljer hela sin kropp, det enda som syns är ju hennes
   ögon. Varför ser hon ut så där?
–  Ja, hur skall jag säga. Kvinnan kommer från ett land där alla kvinnor klär sig på det viset.
    Dom har en slags religion som säger att kvinnor skall se ut så där. Hela kroppen måste
    döljas. Det enda som får synas det är ögonen, allt annat måste döljas. Besynnerligt va?
–  Ja det verkar besynnerligt. Men vadå land och religion? Vad är det för någonting?
–  Jo land det är ett speciellt område där enbart dom människor som bor i detta område har
    rätt att leva. Om människor från andra områden har kommit till detta speciella område så
    måste dom ha tillstånd för att vistas där. Därför så har varje område eller som vi säger
    land egna gränser mot andra länder. Så hela världen är uppdelad i länder och alla
    länder har sina gränser. Dessutom har alla länder sina egna lagar och bestämmelser som
    måste följas av människorna som bor där.
–  Så du och jag kan inte röra oss som vi vill på den här planeten? Det verkar ju inte riktigt
    klokt. Vem bestämmer att det skall vara på det viset?
–  Dom som bestämmer det är varje lands regering. Man kan säga att varje land har en
    ledning som vi säger har den politiska makten och denna ledning bestämmer om
    människor får röra sig mellan statsgränserna. Dessa statsgränser kan finnas var som
    helst på jorden; den kan gå genom skogen; genom floder och sjöar; genom berg och
    öknar. Ja gränser kan gå precis var som helst och ser man inte upp så kan man riskera
    livet om man hamnar på fel sida om gränsen.
–  Människor kan alltså dödas om dom kommer in i länder, utan tillstånd?
–  Javisst, sånt händer med jämna mellanrum lite varstans runt om i världen.
–  Man tror inte att det är sant, men tydligen fungerar det så. Vad är då religioner för
    någonting?
–  Jo religion det är en slags tro på någonting som människan ser upp till. Någonting som
    många människor menar styr våra liv.
–  Hur då styr över våra liv?
–  Religiösa människor menar att livet som vi lever här i våra samhällen kontrolleras av en
    gud som avgör hur det skall gå för oss. En del går det bra för, andra går det dåligt för och
    det är den här guden som dömer hur det skall gå för oss. Hur vi lyckas i livet beror alltså
    på hur guden behandlar oss.
–   Nej jag förstår inte. Den här guden är det någon person som finns?
–   Det är ingen person. Det är en slags övermänniska, menar dom religiösa. Någonting som
     vårt tänkande har kommit på. Det kallas att man tror, man tror på någonting. Man tror
     att det finns en gud som styr över våra liv.
–   Att tro på en gud är alltså någonting som är påhittat. Går det inte att bevisa?
–   Nej det går inte att bevisa. Men gudstron är oerhört gammal. Den är flera tusen år
     gammal. Man kan säga att människan i flera tusen år har trott på en högre makt.
–   Jaha men jag förstår ändå inte vad det har att göra med hur den här kvinnan ska klä sig?
     Varför måste kvinnorna dölja sig? Varför måste inte också männen dölja sig?
–   Den här religionen fungerar på det viset att det är bara kvinnorna som måste dölja sig,
     inte männen.
–   Men är inte det orättvist att det är så? Varför skall kvinnor och män behandlas olika?
–   Religioner är uppbyggda på det viset. Dom gynnar männen och missgynnar kvinnorna.
–   Men varför är det så? Varför skall inte alla behandlas lika?
–   Jo det beror på att dom som först kom på det här med religion dom menade att mannen
     skall bestämma över kvinnan. Kvinnan var alltså underlägsen mannen. Vi kan säga att
     kvinnan inte fick bestämma över sitt eget liv. Detta står uttryckligen i gamla religiösa
     skrifter, vilka naturligtvis också skrevs av män.
–    Men det verkar ju helt konstigt. Hur kan männen bestämma över hur kvinnor skall leva
      och se ut?
–    Ja visst är det fruktansvärt orättvist att det fungerar så. Men så har det sett ut sedan en
      mycket lång tid tillbaka i tiden. Och så fungerar det ju, som du ser, än idag. Kvinnan var
      och är, så att säga, redan från födseln dömd till att vara underlägsen mannen. Detta
      ojämlika förhållande har alltså existerat under mycket lång tid. 
–    Men det är väl bara i religionen som det är på det viset?
–    Nej det är inte bara i religionen som den här orättvisan och ojämlikheten existerar.
–    Hur då menar du?
–    Jo men den här ojämlikheten är inte en isolerad företeelse som enbart gäller det
      religiösa. Nej ojämlikheten och orättvisan gäller inom alla områden i våra samhällen.
–    Men förklara!
–    Jag skall försöka. Vilka tjänar mest pengar, kvinnor eller män? Vilka tar dom avgörande
      besluten i våra samhällen, kvinnor eller män? Vilka tar till våld för att lösa konflikter i
      våra samhällen, kvinnor eller män? Naturligtvis så är det männen som är svaren på
      frågorna.
–    Jaha är det så det fungerar i våra samhällen? Det skulle man ju aldrig kunna tänka sig att
      det kunde se ut på det viset. Så kvinnor har det sämre än män var man än befinner sig på
      jorden? Kan det dessutom vara så att kvinnor är utsatta för övergrepp av män?
–    Ja visst är det så. Män våldför sig på kvinnor överallt i våra samhällen. Män krigar och
     utövar våld på det mest avskyvärda sätt. Män sprider skräck i våra samhällen. Männen
     härskar och tyranniserar. Detta är ingenting som kvinnor sysslar med. Man kan i stället
     påstå att kvinnor står för det normala och naturliga i våra samhällen. Ändå så behandlas
     dom som andra klassens medborgare.
–   Menar du det? Är det förresten så överallt på jorden?
–   Ja det är faktiskt så att ojämlikheten är ännu större i de flesta samhällen, när man jämför
     med vårt.
–   Men det verkar ju inte klokt. Ge mig några exempel.
–   Till exempel så finns det länder där kvinnan inte har någon rösträtt. Kvinnor kan dömas
     till döden om dom haft en utomäktenskaplig förbindelse. Flickor kan dödas av sin egen
     far om dom har ett så kallat opassande förhållande. Könsstympning av små flickor
     förekommer i många samhällen. Kvinnor köps och säljs som sexslavar runt om i våra
     samhällen. Detta var några få exempel på hur vardagen ser ut för miljoner och åter
     miljoner kvinnor runt om i vår värld. Därför kan man säga att kvinnor har ett pris som
    vilken vara som helst. Hon är i en mängd samhällen helt i händerna på mannen och hon
    är därmed fråntagen rätten att bestämma över sitt eget liv. Så förnedrande och rent ut
    sagt jävligt fungerar våra samhällen runt om i världen.
–   Om jag förstår dig riktigt så menar du att våra samhällen fungerar på ett synnerligen
    ojämlikt och orättvist sätt. Men jag undrar, hur kan det ha blivit så här orättvist?
–  Det är en process som har en mycket lång historia bakom sig. Mannen har sett sig som
    överlägsen kvinnan och därmed har männen format våra samhällen, på egen hand, till
    förmån för sig själva. Det är detta som vi benämner den patriarkala strukturen. Vi lever
    alltså i patriarkala samhällen.
–   Det innebär alltså att kvinnan snällt fick foga sig i sin roll i strukturen, även om den var
    till nackdel för henne. Hon fick alltså inte vara med och bygga upp den samhällsstruktur
    som vi nu alla lever i?
–  Exakt så var det. Mannen formade strukturen och han formade den utifrån övertygelsen
    att kvinnan bara var en andra klassens medborgare. Alltså i praktiken en tjänarinna åt
    mannen. Av denna anledning så fick hon heller ingen möjlighet att påverka den
    strukturella utformningen av våra samhällen. Så grym var verkligheten för kvinnan när
    våra samhällsstrukturer tog form för tusentals år sedan och så grym är verkligheten än
    idag.
–  Betyder det att våra samhällen är uppbyggda på ett ojämlikt sätt?
–  Ja i allra högsta grad. Man kan också säga att våra samhällen är orättvisa.
–  Så du menar att vi lever i samhällen som egentligen inte skall fungera så som dom gör?
–  Alldeles rätt, så är det. Eftersom helheten, alltså samhällsstrukturen, är orättvis så
   innebär det också att delarna av helheten är orättvisa.
– Vad menar du egentligen med – delarna av helheten?
–  Jo helheten är ju själva samhället, med allt vad ett samhälle innehåller. En del av
    helheten är till exempel marknaden; militärapparaten; religionen; familjen; skolan;
    förhållanden mellan människor och så vidare.
–  En del av en helhet kan då, i princip, vara vad som helst.
–  Javisst så är det. Det är alla dessa oändligt många delar som tillsammans skapar helheten,
    alltså själva strukturen i samhället. Och jag hävdar att eftersom nu helheten är orättvis
    och ojämlik så måste ju naturligtvis delarna som bygger helheten självfallet också vara
    orättvisa och ojämlika. Eller hur?
–  Kan du utveckla det här med delarna ytterligare?
–  Vi tar några exempel. I ett och samma samhälle lever det människor som har helt skilda
    förutsättningar. Somliga lever i materiellt överflöd medan andra inte kan äta sig mätta.
    Detta är en del av den strukturella helheten. Kvinnor behandlas som andra klassens
    medborgare i dom flesta samhällen, också detta är en del av helheten. Miljöförstöringen
    för med sig att en mängd samhällen slår undan möjligheten för mänskligt liv, vilket är en
    del av helheten. Jag menar att vi kan bryta ner helheten i hur små delar som helst. Och
    det är alla dessa delar som formar den strukturella helheten. Till sist hamnar vi i den
    delen som utlöser själva vårt agerande, nämligen vårt tänkande. Förstår du?
–   Är det så att vårt tänkande inte fungerar som det ska?
–   Ja jag menar att själva vårt tänkande är ologiskt. Det grundar jag på att det är ju vårt
     tänkande som är själva drivkraften för våra handlingar. Eller hur? Vårt tänkande styr ju
     våra handlingar. Och eftersom våra handlingar och resultaten av våra handlingar, i
     mångt och mycket, är ologiska så måste ju följaktligen källan till våra handlingar vara
     ologisk. Alltså är vårt tänkande ologiskt.
–   Så att världen ser ut som den gör det har vi vårt tänkande att skylla på?
–   Ja vårt samlade tänkande sedan tusentals år tillbaka i tiden har utformat våra
     samhällsstrukturer. Så är det. Våra samhällen har blivit så som dom är på grund av vårt
     tänkande.
–   Men är vi alla lika ansvariga för hur våra samhällen ser ut?
–   Det självklara svaret är ju naturligtvis att det är skillnad på människa och människa. Det
     är skillnad på fattig och rik. Det är statusskillnad på kvinna och man. Därmed så är det
     också skillnad på inflytande i samhällsbygget. Det är dom rika och välbärgade männen
     som har det avgörande inflytandet i byggandet av samhällen.
–   Då är det alltså tänkandet bland makteliten, i våra samhällen, som vi framför allt skall
     ifrågasätta?
–   Ja eftersom det är maktens män som har format våra strukturer och som fortsättningsvis
     formar vår struktur så är det framför allt deras tänkande som bär det största ansvaret
     till att våra samhällen ser ut som dom gör. Du skall veta att detta tänkande har pågått i
     många generationer tillbaka i tiden.
–   Men då måste man ju fråga sig, vad kommer det sig att det har blivit sådana enorma
    skillnader mellan människor? Jag menar skillnaden mellan att vara fattig respektive rik?
    Statusskillnaden mellan kvinna och man? Jag ställer frågan igen: varför har det blivit så?
    Kan du utveckla svaret ytterligare?
–  En helt grundläggande fråga som inte är så där enkel att ge ett direkt svar på. Jag svarade
    på din fråga tidigare, men okey vi gör ett nytt försök. Vi kan ju börja med att iakta hur vi
    själva tänker och agerar. Vi arbetar och tjänar pengar på det arbete vi utför. En del tjänar
    mycket medan andra tjänar mindre och så finns det dom som knappt tjänar någonting
    alls. Sen har vi dom få människor som äger kapitalet. Dom tjänar mest av alla.
–  Vad då äger kapitalet? Vad menar du?
–  Jo med kapitalet menar jag allt sådant som vi kan köpa. Nu tänker jag inte närmast på
    konsumtionsvaror utan jag menar närmast företag. Rika människor kan alltså köpa
    företag. Att vara ägare av företag menar jag är ett kapitalägande. Ju mer och större
    företag man äger ju större kapitalägare är man. Att vara kapitalägare betyder att man
    äger kapital och detta kapital investerar ägaren, på olika sätt, för att i första hand få
    kapitalet att förränta sig. En konsumtionsvara förräntar sig inte, men att äga skog och
    fastigheter förräntar sig. Just detta förhållande är en grundläggande skillnad mellan
    människor, skillnaden mellan att vara kapitalägare och att inte vara kapitalägare.
–  Så då kan man säga att ju större kapitalägare man är ju större inflytande har man på
    samhället.
–  Helt rätt. Man kan säga att dom stora kapitalägarna i samhället har makten i samhället.
    Stort inflytande är ett finare uttryck för makt. Alltså kan man säga att pengar är makt.
    Den som har mycket pengar har makt. Den som har mycket pengar ställer därmed
    villkoren för människorna i samhället. Så är det. Vi säger också marknaden. Dom stora
    kapitalägarna är dom som bestämmer spelreglerna på marknaden.
–  Men vad tjänar det till att ha makt? Är det en konstig fråga kanske?
–  Nej det är en berättigad fråga. Jag skall försöka svara lite kortfattat. Vi lever ju i ett
    samhälle där makten existerar, alltså den makten där vissa människor bestämmer
    villkoren för andra människor. Och den här makten har människor levt med sedan
    tusentals år tillbaka i tiden. Man kan därför säga att makten på sätt och vis är inbyggd i
    vår samhällsstruktur. Makten för ju med sig att man kan skaffa sig ett materiellt
    fördelaktigare liv än övriga människor i samhället. Man får ekonomiska möjligheter att
    kunna styra sitt liv som skulle vara otänkbart för en vanlig människa.
–  Men det är ju synnerligen orättvist att det fungerar så här i samhället. Eller hur?
–  Ja visst är det orättvist. Men så är det och så har det varit under mycket lång tid. Visst är
    det konstigt att det kan fortsätta generation efter generation att vara så här?
–  Ja det är märkligt att det fortsätter på samma sätt, år efter år. Vad är det som gör att
    orättvisan aldrig upphör? Med orättvisan menar jag då dom stora orättvisefrågorna i
    våra samhällen.
–  Det är denna frågeställning som är den intressanta. Varför upphör aldrig orättvisan? Vad
    var orsaken till att orättvisan uppstod? Eftersom orättvisan aldrig verkar upphöra så
    måste det innebära att våra dagars samhällen bör ha någonting gemensamt med
    gårdagens samhällen. Eller hur? Jag menar att den gemensamma nämnaren är strukturen
    i samhället. Samhällsstrukturen såg i princip likadan ut i gårdagens samhälle som i
    dagens samhälle. Vi människor var och är indelade under ett pyramidliknande
    maktsystem som har tusenåriga traditioner. Det verkar som om denna struktur skulle
    vara omöjlig att förändra.
–  Ja men det kanske skall vara så här. Det kanske är helt normalt att vissa människor har
    det bättre än andra. Det kanske är någonting som vi måste leva med. Kanske detta är det
    normala förhållandet mellan människor
–  Men om man har den här uppfattningen så innebär det ju att man menar att allvarliga
    konflikter mellan människor skulle vara helt normalt. Jag menar krig och våld av alla de
    slag, ojämlikhet mellan könen. Då måste man ju anta att allt sådant som är förknippat
    med orättvisa skulle vara normalt. Eller hur?
–  Kanske man kan säga så här: nämligen att våra samhällen fungerar helt normalt eftersom
    dom har gjort så under flera tusen år eller så har man den motsatta uppfattningen, att
    våra samhällen är behäftade med grundläggande fel och brister som förklarar varför
    orättvisan och ojämlikheten har existerat under så lång tid.
–  Jag är ju av den uppfattningen att våra samhällen innehåller allvarliga fel och brister.
    Våra samhällen är alltså inte normala, eller rättvisa, för att vara helt korrekt. Därför
    lever vi våra liv på ett, jag kallar det, felaktigt sätt.
–  Du menar att vi själva lever på ett felaktigt sätt eftersom våra samhällen fungerar
    orättvist? Hur menar du då?
–   Ja så är det. Det är ju på det viset att det är vi själva som bildar samhället. Eller hur? Och
    det innebär att var och en av oss är en liten del av strukturen. Eftersom strukturen är
    orättvis och ojämlik så innebär det följaktligen att den lilla delen av strukturen, alltså
    vi själva, fungerar felaktigt. Låter det konstigt?
–   Ja det gör det. Skulle alltså du och jag tänka och agera felaktigt?
–   Jo men tänk så här. Varför brukar vi våld mot varann; varför krigar vi; varför förtrycker
    vi män kvinnor; varför förorenar vi vår egen jord? Varför förgiftar vi oss själva med
    rökning och snusning plus allehanda droger; varför äter och dricker vi så att vi
    bokstavligen spricker samtidigt som en oerhört stor mängd människor svälter? Varför
    slår vi och skriker vi åt våra egna barn? Sådana är vi. All denna samlade orättvisa eller
    vi kan säga inhumanitet ingår i det som vi benämner vår samhällsstruktur. Förstår du nu
    vad jag menar med att vi själva tänker och agerar felaktigt?
–   Men är vi verkligen medvetna om att vi tänker felaktigt?
–   Nej vi är inte medvetna om att vårt tänkande fungerar felaktigt. Vi tar istället för givet
     att så som jag tänker, så borde alla tänka. Då vore allt frid och fröjd, anser vi. Vårt eget
     tänkande har vi mycket svårt att ifrågasätta. Istället är det väl så att vi anser att vårt
     eget tänkande är normalt och därmed humant.
–   Så boven i dramat är alltså själva strukturen som vi lever i?
–   Ja det är strukturen som formar vårt tänkande och det är strukturen som är uppbyggd
     på ett sådant sätt att den gynnar ett fåtal människor men missgynnar flertalet. Här ser vi
     en mycket tydlig anledning till att dra slutsatsen att strukturen som vi lever i är orättvis
     och därmed inhuman.
–   Men hur tänker då dessa fåtal människor som gynnas av strukturen?
–   Jo bland maktens män så gäller ett strikt marknadstänkande. Med det så menar jag att
     tänkandet är fokuserat på att det egna kapitalet skall förränta sig. Just detta tänkande,
     som jag har nämnt tidigare, är det klart dominerande tänkandet i våra strukturer. Därför
     styrs våra samhällen utifrån detta tänkande.
–   Men hur skall man annars tänka? Finns det några alternativ till detta tänkande?
–   Ja men tänk själv om våra samhällen inte innehöll orättvisa och ojämlikhet. Vore inte ett
     sådant samhälle att föredra framför samhällen som var djupt orättvisa och ojämlika?
–   Javisst men jag förstår ändå inte vad det har med själva vårt tänkande att göra?
–   Jo men utgå ifrån dagens tänkande och hur det fungerar. Försök att sätta dig in i hur
    maktens män tänker. Det står ju utom allt tvivel att det är maktens män som sätter
    spelreglerna på marknaden. Deras tänkande bestämmer hur marknaden, alltså vi själva,
    skall agera.
–  Men jag undrar, är det inte fritt att tänka och agera som man själv vill? Skall vi inte slå
   vakt om denna frihet?
–  Jo man kan tycka att det skall vara självklart att tänka och agera som man själv vill med
    förbehåll då att man inte orsakar någonting negativt för andra människor. Här håller jag
    med dig. Men hur fungerar denna så kallade frihet om vi håller oss till marknaden och
    dom stora kapitalägare som i frihetens namn sätter spelreglerna för oss alla i samhället?
    Deras frihet går ju ut på att i första hand se till att det egna kapitalet ökar i värde. Allting
    annat är av underordnad betydelse. Därmed så kan vi se att denna ”frihet” att förvalta
    kapitalet som man själv önskar leder till orättvisa för andra människor i samhället.
    Slutsatsen måste då bli att det inte kan anses som en frihet att vissa människor äger
    kapital vilket leder till ett maktförhållande gentemot andra.
–  Men tänker inte dom flesta av oss på det viset att det är upp till var och en att göra som
    man själv vill med sina egna pengar?
–  Ja vi tänker så och jag vill påstå att vi, på sätt och vis, har blivit ”smittade” av denna
    tankegång.
–  Förklara tankegången!
–  Jo denna tankegång är den alltigenom styrande tankegången i våra liv. Den lyder så här:
    vi måste tjäna pengar för att överleva, jakten på pengar så att vi skall kunna leva ett
    drägligt liv är den förhärskande tankegången hos oss alla. Detta tänkande gäller för oss
    alla beroende av att det är så som maktens män har format strukturen. Vi har ju kommit
    fram till att det är maktens män som sätter spelreglerna för oss alla och därför så kan vi
    inte göra annat än följa dessa regler. Det ligger i sin inneboende natur att ett sådant
    tänkande skapar orättvisor. Eller hur?
–  Men jag har så svårt att förstå hur vi skall kunna tänka annorlunda.
–  Jag håller med dig om att det är en, i stort sett, omöjlig uppgift att tänka i andra banor än
    vad strukturen föreskriver. Det är en i det närmaste omöjlig uppgift att tänka sig förbi
    strukturens ramar. Vi har blivit ”smittade” av vår ”sjuka” struktur. Men det finns några
    hjälpmedel som gör det lättare för oss att förstå.
–  Vilka då?
–  Det bästa hjälpmedlet det är den historiska analysen som ger oss viktiga svar på våra
    frågor. Exemplen kan ju göras hur många som helst och svaren vi vill få det är om dom
    är humana eller inhumana, rättvisa eller orättvisa.
–  Kan du utveckla det här resonemanget?
–  Hur tänkte vi och hur tänkte maktens män för ett antal generationer sedan angående
    slaveriet? Jo vi vet ju att det var en allmänt vedertagen syn i våra samhällen att maktens
    män höll sig med slavar. Det var helt okey och det var en mycket viktig del i den
    dåvarande strukturen. Nu i efterhand när vi blickar tillbaka på dessa slavsamhällen så
    inser vi att dom var djupt orättvisa och därmed inhumana strukturer. Men insåg vi det
    då? Insåg vi människor då att slavsamhället var felaktigt? Maktens män insåg det
    naturligtvis inte. Man utgick istället från att det var en självklarhet att samhället var
    indelat i skilda klasser. Slavarnas uppgift i livet var att tjäna makten. Att det skulle vara
    så var helt naturligt och ingenting att ifrågasätta. Och jag vill nog påstå att den dåvarande
    allmänheten intog i princip samma tänkande, man ”smittades” av det tänkande som
    maktens män utformade i strukturen. Man tänker så som strukturen tänker, om du
    förstår hur jag menar? Ett annat historiskt exempel det är jakten på kvinnor som man
    ansåg vara häxor. Den dåvarande strukturen var så till den grad mentalt sjuk av den
    påtagliga religiösa närvaron i varje människas tankeverksamhet. Människorna var mer
    eller mindre övertygade om att det fanns häxor som stod i förbindelse med djävulen. Nu
    i efterhand, när vi har svaret, vet vi att denna samhälleliga idioti är fullständigt inhuman
    och därmed orättvis. Förutom alla historiska exempel, som kan göras, så kan vi ta
    exempel från vår egen tid som visar strukturens galenskaper.
–  Du menar att det finns exempel på strukturella galenskaper från vår egen tid?
–  Ja det menar jag. Iakta dom samhällen som könsstympar småflickor. Inser människorna
    i dessa samhällen att dom lever i en abnorm struktur som möjliggör sådan här tortyr?
–  Nej dom inser nog inte det. Men finns det exempel från vårt eget samhälle som visar att
    du och jag lever våra liv i en strukturell galenskap?
–   Ja det går naturligtvis att finna exempel från vårt eget samhälles strukturella
     galenskaper. När maktens män äger kapital för miljarder medan vi själva får hålla till
     godo med smulorna, då blir vi bestörta. Men inser vi att det beror på strukturen? Ett
     fåtal mycket stora kapitalägare bestämmer i praktiken hur du och jag skall agera på
     marknaden, dom har så att säga våra liv i sina händer. Deras kapitalinvesteringar har ett
     enda syfte och det är att deras eget kapital skall förränta sig. Att majoriteten av
     samhällets människor skall kunna få nytta av kapitalet det finns det inte en tanke på.
–   Men deras kapital skapar ju arbetstillfällen.
–   Det är klart att en del av kapitalet skapar arbete men det gör det bara så länge som
     investeringen ger lönsamhet. När investeringen blir olönsam då väljer kapitalet att
     antingen lägga ner företaget eller flytta företaget till samhällen där lönsamhet uppnås.
     En mycket stor del av kapitalet som finns i våra samhällen används också av dessa
     ägare till att investeras i olika former av värdepapper, ägarna spekulerar alltså i att deras
     kapital skall förränta sig på dessa spelformer. Med dessa fakta för ögonen så menar jag
     att även vi lever i en strukturell galenskap.
–   Nej det har jag aldrig tänkt på. Kapital som kan komma människorna i vårt samhälle till
     del används istället av kapitalägarna i ren spekulation. Ja det verkar ju inte riktigt klokt.
     Jag håller med dig, vi tänker inte på denna strukturella orättvisa i vårt eget samhälle.
–   Vi inser inte att huvudorsaken till allt elände i vårt samhälle och i alla andra samhällen
     beror just på dom strukturella förhållandena mellan människorna i samhället.
     Människor, eller rättare sagt män, använder våld mot varann på grund av religiösa,
     etniska eller kulturella skillnader. Anser vi detta som logiskt eller ologiskt? Förstår vi
     sammanhangen av all denna smörja? Jag menar att det är relativt lätt att förstå dåtidens
     strukturella orättvisor när vi ser på dom i ett historiskt perspektiv. Likaså kan vi kanske
     förstå abnorma orättvisor som utspelas idag i andra samhällen som människorna i dessa
     samhällen inte ser. Förstår du vad jag menar? Insåg människorna i antikens
     slavsamhällen att dom levde i en struktur som var djupt orättvis? Förmodligen inte. Men
     nu i efterhand, med historiens facit, så har vi lärt oss att inse att så här kan man inte
     bygga humana samhällsstrukturer. Inser dagens människor i vårt samhälle att vi lever
     våra liv i en struktur som likaledes är djupt orättvis? Förmodligen inte. Men även här
     kommer framtiden att bevisa dagens orättvisa på samma sätt som gårdagens orättvisa
     har bevisats för oss. Jag menar att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att kunna
     föreställa sig ens egna tankegångar som ologiska. Förstår du vad jag vill komma?
–   Du menar att så som du och jag tänker så skall man egentligen inte tänka om man skall
     agera logiskt?
–   Ja det är så jag menar. Och vi är omedvetna om att vi agerar ologiskt därför att vi lever
     våra liv mitt i strukturen. Vi är lika omedvetna om det ologiska som en gång dåtidens
     indianer var när man offrade människor till gudarna, för att ta ett exempel. Vi är lika
     omedvetna om det ologiska som när miljarder människor världen över hävdar att gudar
    styr över oss, för att ta ett dagsfärskt exempel. Vi är lika omedvetna om det ologiska i att
    marknadsförhållandena präglar vårt tänkande, för att ta ytterligare ett dagsfärskt
    exempel. Det är först när man står vid sidan om strukturen och får möjligheten att
    analysera den, som vi på allvar blir medvetna om dess orättvisa. Därför ser vi heller inte
    bristerna i vårt eget tänkande. Vi tror att vi tänker logiskt men i själva verket tänker vi
    ologiskt. Det är ju därför våra samhällen ser ut som dom gör. När vi ställer frågan: ”hur
    skall våra samhällen se ut om dom inte skall fungera så som dom gör idag?” När vi ställer
    en sådan fråga så innebär det att vi betraktar våra nuvarande samhällen som naturliga
    och normgivande. Eller hur?
–  Du menar att allting i våra samhällen, från tanke till handling, fungerar ologiskt.
–  Ja visst. Jag menar, bokstavligt talat, att våra strukturer, från tanke till handling,
    fungerar ologiskt. Därför menar jag att allting som rör strukturella frågor måste
    ifrågasättas, precis allting.
–  Men det blir ju i det närmaste ogripbart. Det känns som allting blir som upp och
    nedvända världen, i våra samhällen. Det upplevs som rena rama kaoset att tänka i sådana
    banor.
–  Ta uppdelningen av människor i stater, för att ta ett exempel. Vi utvecklades till
    människor på den afrikanska kontinenten. Därifrån spred vi sedan ut oss över världen.
    Och det är först nu under den senaste delen av vår historia som vi lever åtskilda genom
    olika stater. I dag betraktar vi denna uppdelning som den naturligaste sak i världen. Vi
    anser det fullständigt naturligt och riktigt att vi människor omger oss med gränser mot
    varandra.
–   Ja men det är väl helt logiskt att vi som bor här i landet har en gräns mot dom som är
     våra grannar. Tycker du inte det?
–   Nej det tycker jag inte. Och för att kunna utveckla mitt svar så måste man analysera hela
     ”fenomenet” stater. Vi måste förstå hur stater har bildats och varför dom bildas. Och
     vem eller vilka bildar stater? I vilket intresse bildas dom?
–   Hur bildas då stater?
–   Jo stater bildas på grund av att det finns ett intresse av att bilda stater. Och det
     avgörande intresset, historiskt sett, är ekonomiska motiv. Ekonomiska motiv som
     kopplas till maktbegär. Vi brukar ju säga att det är ekonomin som styr världen, det kan
     vi nog hålla med om. Eller hur?
–   Vem har då dom ekonomiska motiven? Är det du och jag?
–   Nej dom ekonomiska motiven till att bilda stater hade bara en liten grupp människor
    möjlighet till. Nämligen den kapitalstarka eliten. Eller som jag brukar säga, maktens män.
    Endast dom som hade maktmedlen i sina händer såg till att lägga under sig allt större
    landområden. Det handlade om maktbegär när världen delades upp i stater.
–  Så vanliga människor hade inget intresse av att bilda stater?
–  Nej varför skulle dom ha det? Vanliga människor har alltid varit förlorare i uppdelningen
    av stater. Maktbegären hos maktens män har alltid lett till att folken har klämts åt och
    fått agera tjänare åt den härskande eliten. Den härskande elitens maktbegär har alltid
    medfört att stater har råkat i konflikt med varann, med krig och elände som följd.
–  Så det är själva konstruktionen av stater som är felaktig?
–  Inte bara felaktig. Konstruktionen av stater är ett strukturellt fel som bygger på att
    maktens män skall ha den ekonomiska kontrollen över ”sitt” folk. Dessutom leder
    konstruktionen till ständiga konflikter mellan stater. Det är, så att säga, inbyggt i den
    ologiska strukturen att konflikter mellan stater blir omöjlig att förhindra. Detta bevisas ju
    också av historien som är fylld av konflikter.
–  Så bara genom att det bildas stater så genererar detta automatiskt konflikter och
    motsättningar.
–  Helt rätt. Eftersom statsbildningar är en grundläggande del av våra strukturer så är dom
   en av dom största orsakerna till varför våra samhällen fungerar så ologiskt.
–  Alla är ju så nationalistiska nuförtiden och kan ju inte tänka sig en annan världsordning
   än den som existerar just nu. Är denna övertygelse alltså felaktig?
– Ja den är i grunden felaktig. Vi är tillbaka i följande faktum: du tänker så som strukturen
   har lärt dig att tänka. Därför kan du inte tänka fritt och objektivt. Förstår du? Du kan, i
   stora drag, inte själv påverka ditt tänkande. Ditt tänkande är utformat av den struktur
   som du lever i. Därför tänker du ologiskt eftersom vi lever i en ologisk struktur.
– Men om det är så som du säger, att vi tänker och därför agerar ologiskt när det gäller
   bland annat stater och i stort sett allt annat, så är jag nyfiken på att höra vilka avgörande
   frågor du egentligen menar. Vilka är dom avgörande frågorna som gör våra samhällen så
   ologiska?
– Jo den absolut grundläggande frågan som formar våra strukturer så ologiska det är själva
   patriarkatet. Alltså att männen genom historien har satt sig själva att dominera över
   kvinnan. Detta är själva den grundläggande strukturella frågan för alla samhällen världen
   över. Utifrån denna grundläggande motsättning utgår sedan en mängd underliggande
   motsättningar. Eftersom den grundläggande motsättningen är olöst så kan heller inte alla
   underliggande motsättningar lösas.
– Så du menar att frågan om exempelvis stater inte går att lösa förrän den grundläggande
   motsättningen är löst?
– Just det. Stater och staters konflikter med varann går inte att lösa förrän den
   grundläggande motsättningen är löst. Det är nämligen så att alla underliggande
   motsättningar utgår ifrån huvudmotsättningen. Omvänt så kan man säga att när
   huvudmotsättningen blir löst så löser sig alla andra motsättningar.
– Så alla motsättningar av strukturell karaktär förblir olösta så länge som den
   grundläggande motsättningen inte är löst. Kan du utveckla det här med underliggande
   motsättningar?
– Med underliggande motsättningar i våra strukturer så menar jag motsättningar som har
   tillkommit som en följd av det patriarkala förtrycket. Dom stora underliggande
   motsättningarna kan man också benämna som dom stora ologiska inslagen i våra
   strukturer.
– Och vilka är då dessa?
– Vi har ju nyss nämnt stater, som en stor underliggande motsättning.
– Förutom stater, vilka andra stora ologiska inslag i våra strukturer finns det?
– All ekonomisk orättvisa, varför skall ett fåtal i samhället kunna vältra sig i pengar medan
   andra inte har mat för dagen? Religioner av alla de slag har ju ett oerhört inflytande på
   massvis med människor, vad betyder detta för vårt tänkande? Etniska konflikter leder allt
   som oftast till krig och elände, verkar detta logiskt? Miljöförstöringen har tagit sådana
   dimensioner att själva vår existens nu på allvar är hotad, förstår vi denna ologik? Detta är
   dom stora underliggande motsättningarna som alla utgår ifrån själva
   huvudmotsättningen, nämligen det ojämlika maktförhållandet mellan könen. Jag vill till
   och med påstå att om den patriarkala strukturen aldrig skulle ha uppstått så skulle
   mänskligheten ha varit förskonad från religioner; stater; ekonomisk orättvisa; krig och
   våld; miljöförstöring. Ja maktstrukturer över huvud taget skulle ha varit ett okänt
   begrepp. Så helt annorlunda skulle våra samhällen ha kunnat se ut om inte den
   patriarkala strukturen hade etablerat sig för tusentals år sedan.
– Men då undrar man vad det var som gick så snett när den patriarkala strukturen började
   få fäste hos människans samhällen? Hur kunde den patriarkala strukturen etablera sig?
– Oerhört intressanta frågeställningar som vi kanske aldrig får svaret på. Vi kan idag bara
   spekulera i hur våra samhällen utvecklades åt den patriarkala strukturen. Varför kunde
   inte den jämlika logiska strukturen bli den ledande strukturen?
– Kan man, till att börja med, dra några slutsatser från ungefär vilken tid i människans
   historia som patriarkatet påbörjades?
– Jag har själv aldrig sett någon studie som försöker besvara den här frågeställningen men
   personligen så tror jag att vi ungefärligen kan fastställa tidsepoken när patriarkatet
   började etablera sig. Historien har ju visat oss att patriarkatet är världsomfattande, det
   förekommer överallt runt om på vår jord. Det har också varit så i tusentals år. Vi vet ju
   också att människorna inte hade någon kontakt med varann över kontinenterna, för
   tusentals år sedan. Således hade indianerna i Amerika ingen kontakt med människorna
   på den afrikanska kontinenten. För många tusen år sedan fanns heller inga ”vardagliga”
   kontakter mellan människorna i Europa och Asien. Men det besynnerliga är att alla dessa
   samhällen ändå hade en patriarkal struktur gemensamt.
– Hur kan det komma sig?
– Jo enligt min mening så finns det endast ett svar på denna frågeställning. Svaret är att
   patriarkatet etablerades redan på den afrikanska kontinenten innan människan påbörjade
   sin utvandring därifrån. Om den teorin stämmer så innebär det att patriarkatet är minst
   hundra tusen år gammalt. Människan tog alltså med sig den patriarkala strukturen när
   hon började sin utvandring från Afrika. Så måste spridningen av patriarkatet ha gått till
   och så gammal är alltså denna struktur.
– Så patriarkatet har en så lång historia?
– Ja det måste vara den riktiga förklaringen till varför denna struktur har blivit så
   dominerande världen över. Strukturen formades för över hundra tusen år sedan på den
   afrikanska savannen.
– Men hur kunde den uppstå? Eftersom vi ju påstår att den strider mot all mänsklig logik
   och jämlikhet. Hur och varför uppstod den?
– Eftersom vi påstår att vi kan besvara frågan när den uppstod så återstår frågorna, hur och
   varför den uppstod? Och dessa frågor är inte lika enkla. Varför uppstod det synnerligen
   ojämlika patriarkatet? Varför uppstod en struktur som gagnade männen på bekostnad av
   kvinnorna? Det blir naturligtvis spekulationer men dom närliggande svaren är ju att dom
   ledande männen i gruppen eller stammen börjar missbruka sin ställning. Dom ledande
   männen börjar skaffa sig privilegier som dom övriga stammedlemmarna inte får
   möjligheten att ta del av. När väl denna process blir etablerad så accelererar detta
   ojämlika strukturförhållande. Men observera att denna åsikt är min och den är inte på
   något sätt bevisad. Tron på övernaturliga krafter i naturen etablerar sig tidigt i
   människans historia. Denna ologiska uppfattning om livet och miljön sätter stark prägel
   på människornas förhållanden till varann. Detta synsätt måste vara en starkt bidragande
   orsak till uppkomsten av en hierarkisk struktur. Till skillnad från övriga djur så har
   människan den speciella egenskapen att hon kan utnyttja sin hjärna till att ta beslut som
   hon är ensam om i djurvärlden. Människan ges därför möjligheten att påverka sig själv
   och sin omgivning om hur livet skall levas. Just denna möjlighet är av avgörande
   betydelse när dom ledande stammedlemmarna tar beslut som gagnar dom själva.
– Så patriarkatet formades av ledande manliga gruppmedlemmar i rent egoistiska syften?
– Ja ungefär så borde patriarkatet ha utvecklats för mycket, mycket länge sedan. Och när en
   struktur är etablerad så blir den, nära nog, omöjlig att förändra. I stället så växer sig
   strukturen än mer åt det håll som den från början formades.
– Du menar att från början så framträdde patriarkatet som en relativt svag, men ändå
   ledande kraft i strukturen. För att eftersom utvecklas med full kraft till en enorm
   allenarådande strukturell kraft.
– Ja det är ju precis så som historien visar sig för oss. Patriarkatet växer sig starkare och
   starkare. Strukturen blir alltmer ologisk och därmed ojämlik och orättvis.
– Kan du beskriva med några historiska exempel?
– Tänk dig för ett antal tusentals år sedan när dom egyptiska faraonerna börjar sin härskar
   era. Den dåvarande patriarkala strukturen har som vi ser utvecklats till rena rama
   dårskapen. Hierarki, religion och ekonomisk makt har bokstavligen skapat mänskliga
   gudar som står över allt och alla. Tänk dig vilken avgrundsideologi som har utvecklats
   från den logiska jämlikheten som människan härstammar ifrån. Se på dom ständigt
   återkommande krigen mellan dom patriarkala statsbildningarna, för att ta ett annat
   exempel. Dessa våldsamma konflikter har blivit inbyggda i själva den patriarkala
   strukturen och blir på så vis, i praktiken, omöjliga att förhindra. Här ser du åter igen vad
   denna orättvisa struktur ställer till med. Exemplen kan göras hur många som helst. Hela
   vår historia är ju ett skådespel av hur maktens män tyranniserar och våldför sig på
   vanliga människor. Patriarkatet har utvecklat sig till en fullfjädrad maktkoloss vars
    ideologi går ut på att maktens män skapar sig ännu mera makt på befolkningens
    bekostnad.
–  Så frågan om hur patriarkatet bildades skulle då kunna besvaras med att ledande manliga
   gruppmedlemmar – stamledare – började missbruka sin ledande roll inom gruppen.
– Ja jag tror att vi kan utgå ifrån att anta att det borde ha gått till på ungefär det viset. Och
   varför utvecklades då patriarkatet? Jo det utvecklades därför att dom ledande
   gruppmedlemmarna kunde skaffa sig avgörande fördelar gentemot övriga medlemmar
   i gruppen. Det var alltså rent egoistiska syften som styrde upp strukturen till ett
   hierarkiskt patriarkat. Och när väl patriarkatet etablerade sig så fanns ingen motkraft i
   världen som kunde stoppa dess framfart. Patriarkatet utvecklas hela tiden till att bli allt
   mer sofistikerat och i dagens samhällen är det så involverat i allt som vi företar oss så vi
   reflekterar inte över det.
– Så du menar att patriarkatet från förr var enklare att identifiera?
– Helt klart. När vi betraktar det historiska förloppet så ser vi tydligt hur den patriarkala
   strukturen på ett enkelt och klart sätt styr våra samhällen.
– Du måste visa med exempel hur du menar.
– Vi behöver bara gå ett antal generationer tillbaka i tiden. Studera fotografier som är tagna
   när viktiga affärsuppgörelser tas och studera på samma sätt foton från betydelsefulla
   politiska avtal. Vilka syns på fotona? Jo bara män, inte en enda kvinna finns på dessa
   fotografier och skulle någon kvinna komma med på ett foto så begränsas hennes roll till
   att vara en uppasserska åt männen. Dessa bildbevis visar oss sanningen om patriarkatet,
   eller hur? Det är männen som styr och ställer och det är det hierarkiska mansväldet som
   gäller.
– Exemplet med gamla foton stämmer faktiskt men man funderar inte så mycket över att
   det bara är män som man ser. Det är först när du nu nämner det som detta faktum slår en.
– Nej det är som du säger, man funderar inte över att det är som det är. Man noterar att det
   förhåller sig så utan att fundera över om strukturen är ologisk, eller inte. Och det är just
   detta tänkande som vi ännu tydligare tar med oss när vi betraktar den dagliga strukturen,
   som vi lever med.
– Okey vi vet att patriarkatet utvecklades för mycket, mycket länge sedan. Men vilka krafter
   var det som fick dom makthavande männen att så skoningslöst bekämpa andra
   människor? Det kanske är förståeligt att se hur dom ledande gruppmedlemmarna skaffade
   sig privilegier av rent egoistiska syften. Men att utifrån dessa handlingar utvecklas till
   bestialiska våldsverkare verkar oförståeligt, eller hur?
– Ja det är intressant att försöka finna orsakerna till varför den mänskliga historien har
   utvecklats till att vara så fruktansvärt våldsam. Men när det väl började gå snett då
   accelererade denna process. Jag menar att när väl patriarkatet börjar ta form då kan det
   gå undan.
– Varför?
– Jo när tänkandet börjar vänja sig vid den ologiska strukturen så skapas ytterligare
   anledningar som förstärker denna struktur. Vad är det då för anledningar som jag avser?
   Till att börja med så innebär ju patriarkatet att kvinnan värderas lägre än mannen. Detta
   grundläggande synsätt blir ju då huvudanledningen till etablerandet av den strukturella
   orättvisan. I denna struktur skapas också tron på övernaturliga krafter som härskar över
   människan. Långt senare benämner vi denna tro för det religiösa tänkandet. Det religiösa
   tänkandet med alla sina filosofiska förgreningar blir ett mycket starkt instrument som
   förstärker den patriarkala strukturen. Synen på ägandet blir ett ännu starkare instrument
   som gagnar den orättvisa strukturen. Men om vi till att börja med skall hålla oss till det
   religiösa tänkandet så utvecklas vårt tänkande så abnormt att det till och med lyckades
   etablera en, som vi sade, övernaturlig tro på livet och naturen. Ett så till den grad ologiskt
   tänkande att människan fråntogs allt sunt förnuft. Den patriarkala strukturen tog nu ett
   järngrepp om människorna i och med att det religiösa tänkandet etablerade sig. Maktens
   män hade nu inte bara det fysiska våldet att tillgå för att förtrycka folken. Man hade nu
   också skaffat sig en teoretisk överbyggnad på strukturen, nämligen religionen. Med
   religionens hjälp kunde man nu bokstavligen hävda att statusen mellan människor var
   olika och framför allt hävda statusskillnaden mellan könen.
– Så i och med att den teoretiska överbyggnaden alltså religionen etablerades så förstärktes
   det patriarkala förtrycket.
– Helt riktigt. Tidigare kunde patriarkatet bara fungera med hjälp av en våldsapparat som
   upprätthöll makten åt ett fåtal maktgalna män. När det religiösa tänkandet etablerades
   så blev därmed förtrycket dubbelt. Maktens män hade dels den fysiska våldsapparaten
   att tillgå och dels det intellektuella förtrycket, i form av religionen. Sedan får vi inte
   glömma den ekonomiska makten, som vi har nämnt. Maktens män drog tidigt upp
   spelreglerna på det vi benämner, marknaden.
– Jag tänker på statusskillnaden mellan människor. Tittar man tillbaka på det historiska
   förloppet så ser man tydligt att det är statusskillnader på människa och människa. Och
   man ser, som du säger, statusskillnaden mellan man och kvinna. Så du menar att
   förklaringen till all denna orättvisa och ojämlikhet finns att söka i den patriarkala
   strukturen?
– Så är det och det är den här strukturen som generation efter generation ärver vidare. Som
   du ser så har det gått så långt att vi betraktar strukturen som, mer eller mindre, normal.
   Även om vi själva inte är religiösa så reflekterar vi inte speciellt mycket över att andra är
   troende, som det så fint heter. Det är väl deras sak resonerar vi. Vi ser det som självklart
   att vår värld är indelad i stater. Det har blivit helt naturligt för oss att vi människor lever
   inom gränser som avskiljer oss från varann. Många av oss är noga med att hävda sin
   etniska, kulturella och religiösa tillhörighet. Som vi känner till så är det oräkneliga
   besinningslösa konflikter som har sitt ursprung i dessa tillhörigheter. Och vad skall vi
   säga om det ständigt aktuella fenomenet, jakten på pengar? Detta synnerligen intressanta
   fenomen som naturligtvis också härrör från den patriarkala utvecklingen. Jakten på
   pengar får oss att göra precis vad som helst. Ingenting får stå i vägen i den här jakten, inte
   ens livet är värt någonting.
– Ja det är sant, jakten på pengar är någonting som vi alla har gemensamt. Oberoende av
   religiös tillhörighet eller annan övertygelse så verkar det som om vi människor har
   någonting gemensamt – nämligen jakten på pengar. Hur förklaras detta fenomen?
– Förklaringen är nog inte så svår ändå. Vi vet ju att alla våra samhällen, runt om på vår
   jord, är patriarkala och svaret på frågan är just att jakten på pengar beror på att vi lever i
   patriarkala samhällen. Våra samhällen är ju strukturellt uppbyggda på det viset att det är
   fritt fram för var och en att försöka lägga beslag på så mycket som möjligt av den
   kapitalkaka som finns i våra samhällen. När det fungerar så då förstår du att det är ett fåtal
   som kan komma över stora bitar medan en majoritet bara kommer över småbitar och
   många kommer inte över ens några smulor. Denna jakt på pengar är alltså universell. Det
   visar också att religiös eller annan övernaturlig övertygelse saknar betydelse i
   sammanhanget. Jakten på pengar tar ingen hänsyn till olika former av trosinriktning.
   Denna jakt utövas, mer eller mindre, hänsynslöst av oss alla. Man kan därför säga att
   jakten på pengar fungerar som en överbyggnad i våra patriarkala strukturer.
– Om jag förstår dig rätt så menar du att jakten på pengar skulle försvinna i samhällen som
   inte är patriarkala.
– Ja det är så jag menar.
– Men då är min fråga. Måste inte pengar finnas?
– Jovisst pengar måste finnas. För pengar är ju ett betalningsmedel för varor och tjänster.
   Pengar har ju kommit till för att underlätta förmedlingen av affärer. Men det är när denna
   unika metod att förmedla varor och tjänster börjar missbrukas som konflikter uppstår.
   Varför skall ett fåtal människor äga i stort sett allt kapital på marknaden och därmed i
    samhället? Jag menar att kapitalet missbrukas, det gagnar ett fåtal inte alla människor i
    våra samhällen. Märker du att vi hela tiden kommer tillbaka till den här avgörande
    frågeställningen?
– Ja i och för sig så verkar det ju lite knepigt att ett fåtal människor, då främst män, äger i
   stort sett hela marknaden. Det håller jag med om. Men ändå verkar det så obegripligt om
   marknaden skulle fungera på ett annat sätt, än vad den gör idag. Är det ologiskt att vi är
   så fokuserade på att jaga pengar, som vi är idag?
– Ja det är ologiskt eftersom det skapar ett fåtal vinnare och en mängd förlorare. Just detta
   förhållande är ologiskt. Men ser man utifrån den orättvisa strukturen som vi lever i så kan
   man vända på saken och därmed säga att det är fullständigt logiskt att det ser ut som det
   gör på marknaden. Det är naturligtvis helt normalt och naturligt med en marknad. Den
   måste finnas för att våra samhällen skall utvecklas. Men jag upprepar, det ologiska
   inträffar när ett fåtal män skaffar sig förmåner, makt och pengar, på folkens bekostnad.
   Det är detta förhållande som är ologiskt. Vi alla ingår i marknaden men det är synnerligen
   orättvist när ett fåtal män dikterar villkoren på marknaden.
– Om jag förstår dig rätt så menar du att dom stora ologiska problemen för människor
   består av; ojämlikheten mellan könen; ägandeförhållandet på marknaden; religioner och
   övernaturligt tänkande; alla slag av maktförhållanden; miljöförstöringen.
– Så är det. Och av dessa stora frågor så finns en grundläggande motsättning som
   övergriper allting annat. Det är, som jag påpekar allt som oftast, det ojämlika förhållandet
   mellan kvinna och man. All denna ologik sätter sina oundvikliga spår i vårt tänkande. Vi
   tänker så som strukturen har lärt oss att tänka.
– Du menar att det du och jag sitter och tänker och pratar om skulle vi inte fundera över om
   vi levde i en jämlik struktur?
– Exakt, det låter naturligtvis underligt men så är det.
– Kan du utveckla det här?
– Först vill jag säga att dom stora frågorna som rör våra liv i samhället har vi själva små
   möjligheter att påverka. Dom frågorna behandlas, som vi nyss har talat om, av maktens
   män. Men jag menar ändå att vårt vardagstänkande och vårt eget agerande formas av
   strukturen. Vi pratar och vi beter oss så som strukturen fungerar. Vi tillhör strukturen, vi
   är en del av den, det är vi som är strukturen. Därför så skulle vi tänka och agera på ett helt
   annat sätt om strukturen vore annorlunda. Eller med andra ord, vi skulle beté oss på ett
   helt annat sätt om vi tänkte annorlunda. Vi tänker och fungerar ologiskt i vårt umgänge
   med varann. Det är därför våra samhällen ser ut som dom gör.
– Men detta betyder ju att hela vårt sätt att vara och tänka måste ifrågasättas. Så fort man
   öppnar munnen för att kommunicera så innebär det att kommunikationen, med stor
   sannolikhet, är ologisk. Man skulle alltså förneka sina egna tänkanden och göranden. Man
   skulle förneka sin egen person, eller hur?
– Ja det kan man säga. Men man förnekar knappast sitt eget tänkande. Det är väl istället så
   att man vill framhäva sitt eget tänkande som normalt och därmed normgivande. Jag
   påstår ju att vi inte själva är medvetna om vår orättvisa struktur och därmed är vi inte
   heller medvetna om våra egna ologiska handlingar. Vi tror att vi tänker och agerar rätt
   även när detta får till följd att människor i vår närhet far illa av vårt agerande.
– Hur då?
– Jag återkommer igen till den fruktansvärda behandlingen av flickor i stora delar av
   Afrika. Flickans föräldrar ser det som den naturligaste sak i världen att deras dotter skall
   könsstympas. Dom tror att dom tänker och agerar riktigt när dom låter sin lilla dotter
   genomgå den här tortyren. Du har väl hört talas om så kallade hedersmord? Unga kvinnor
   avrättas av sina egna närmaste, inom familjen. Familjens överhuvud menar att kvinnan
   har vannärat familjen på ett eller annat sätt, därför måste hon avrättas. Familjens
   överhuvud är övertygad om att man gör helt rätt och är därmed totalt omedveten om
   sina egna ologiska handlingar. Hur fungerar du och jag i vårt eget samhälle? Jo när vi
   säger nedlåtande ord om kvinnor då upphöjer vi oss själva som om vi män skulle vara
   det bättre könet, förstår du? Även här tror vi att vi tänker rätt. Och så var det ju det här
   med tänkandet om staten. Vi tror att vi tänker normalt och riktigt när vi menar att
   människor skall tillhöra en speciell stat och att denna stat, även vår egen, skall vara
   avskuren med gränser. Vi tänker så här därför att vi lever våra liv i ”vår egen” struktur.
– Okey. Du nämnde tidigare om vårt ständiga fokuserande på pengar, här i livet. Som om
   det skulle vara drivfjädern för oss. Kan du utveckla den här frågan?
– Vad är drivfjädern med livet? Vad är meningen med livet? Varför ställer man dessa
   frågor? Jo man ställer en fråga när man börjar tvivla på frågans självklara svar. Frågornas
   självklara svar är ju att man lever för att känna harmoni och glädje med livet.
– Javisst det är ju ett självklart svar.
– Ja men är det så självklart? Glädjen och harmonin i våra liv, finns den? Vad går livet ut på
   för oss så som vi lever våra liv idag? Jo livet går ut på att få in pengar för att överleva.
   Eller åtminstone få in så mycket pengar att livet blir drägligare att leva. Så ser vardagen
   ut för den absoluta majoriteten av mänskligheten, att få ihop pengar så att man kan
   överleva. Vad är det för liv? Hur kan det ha blivit på det viset? Hur kan det ha spårat ur så
   fullständigt från det logiska svaret på frågan? Jo svaret är naturligtvis att det har uppstått
   orättvisa förhållanden mellan människorna i våra samhällen, att vi lever våra liv i en
   strukturell orättvisa. Människor utnyttjar andra människor för att själva få det bättre.
   Detta agerande leder oundvikligen till att några få får det bättre medan dom flesta får det
   sämre.
– Frågan om meningen med livet är tydligen inte så enkel att besvara. Du menar att frågor
   som man ställer är beroende av vilken struktur som man lever i.
– Såväl frågor och svar hänger intimt samman med själva strukturen. Till exempel så ställer
   vi i vårt samhälle helt andra frågor och vi ger också helt andra svar än vad människorna
   på andra sidan jorden ger. Svaren på samma frågor skulle också skilja sig åt. Logiskt sett
   så borde en fråga leda till samma svar oberoende av var vi lever. Men eftersom den inte
   gör det så innebär det att det förväntade logiska svaret, på sätt och vis, bevisar att vi
   lever i ologiska samhällen. Hänger du med?
– Kan du ta några exempel? 
– Ja vi kan ta den alltigenom grundläggande och viktigaste frågeställningen för alla
   samhällen. Det är den frågeställningen som är grundorsaken till att våra strukturer
   fungerar orättvist. Och den är: varför råder ojämlikhet mellan könen i våra strukturer?
   Svaren på denna enkla frågeställning skiljer sig, som vi vet, beroende på var vi lever
   någonstans. I flertalet samhällen skulle man överhuvud taget aldrig komma på att ställa
   frågan. I dessa samhällen är könsdiskrimineringen så stor att den inte ens kan
   medvetandegöras för människorna. Därför blir en sådan frågeställning helt ogripbar. När
   du exempelvis iaktar en politisk manifestation, i den så kallade tredje världen, så ser du i
   i princip enbart män. Inte en enda kvinna syns i denna manifestation. Du ställer frågan till
   dig själv: varför är det så? Jo det är så därför att det är männen som styr och ställer i det
    här landet. Kvinnorna har liksom inte någon anledning att vara med på ”männens
    manifestation”. För övrigt så är dom nog i praktiken helt utestängda från att få deltaga i
    ”männens manifestation”. Skulle alltså frågeställningen om ojämlikhet ställas till
    kvinnorna och männen i det här landet så skulle dom säkert vara helt oförstående till
    frågan. Svaren skulle säkert bli att både männen och kvinnorna helt enkelt skulle anse att
    det är en självklarhet att det är männen som är ute och manifesterar medan kvinnan är
    hemma med barnen. Det är som den naturligaste sak i världen att det fungerar så. En
    kvinna eller man, från det här landet, skulle alltså överhuvud taget aldrig komma på att
    ställa en sådan fråga. Vi ser därför att frågor och svar är helt avhängiga av var
    någonstans vi lever.
– Det du och jag betraktar som en ren självklarhet kan andra betrakta som en omöjlighet.
– Javisst. Att människor, oberoende av kön, skall kunna umgås och gemensamt deltaga i
   olika former av manifestationer eller sammankomster ser du och jag som en självklarhet.
   Men i många andra samhällen är detta en omöjlighet. För övrigt så var gemensamma
   politiska manifestationer också en omöjlighet hos oss för ett antal generationer sedan.
   Det var ju inte så där alltför lång tid sedan som kvinnor inte hade rösträtt. Således visar
   detta att det som vi anser vara naturligt betraktas som onaturligt hos andra. Just att det
   förhåller sig så anser jag bevisar vilka ologiska samhällen som vi lever i. Men vi behöver
   inte gå utanför vårt eget samhälle för att vi skall kunna bevisa det ologiska.
– Låt höra.
– Tillbaka till pengarnas värld igen. Vi vet att människor i vårt samhälle tjänar miljoner, ja
   miljarder, på ren spekulation. Vi vet också att massvis med människor bara har råd till
   det nödvändigaste trots att dom nästan jobbar ihjäl sig. Så är det. Vi vet att det fungerar
   så. Men det är just ingenting vi går och grubblar på. Det bara är så. Det är ingenting som
   vi funderar över. Här ser vi att denna fruktansvärda ologik finns mitt i samhället som du
   och jag lever i. På tal om hur vi ser på människors tänkande i andra samhällen: jag fick
   höra en träffande fråga från en man från ett urbefolkningssamhälle. Han ställde frågan:
   hur kan ni, alltså du och jag, arbeta åt någon som bestämmer över er? Han har ju
   naturligtvis helt rätt i sin iaktagelse: du och jag lever i ett ologiskt samhälle. Därmed så
   påstår jag att vi har kommit fram till att det ologiska styr och ställer med oss i allt
   väsentligt. Vilket bör bevisas av att världen ser ut som den gör.
– Men jag undrar, måste allting fungera logiskt? Och hur vet vi vad som är logiskt respektive
   ologiskt? Går det att finna någon logik i vårt tänkande eller är allting nattsvart?
– Naturligtvis så är det logiskt att vi har ambitionen i vårt tänkande att vi exempelvis skall
   utbilda oss; att vi skall utveckla våra kunskaper till att förbättra våra liv, med allt vad det
   innebär. Det är logiskt att vi har den här ambitionen. Det är logiskt att vi inombords vill
   göra allt vi kan för att våra barn skall kunna utvecklas till harmoniska individer i våra
   samhällen. Att vi har denna inre drivkraft inom oss är en synnerligen logisk egenskap. Vi
   vill väl men vi ser ofta inte den logiska vägen framåt. Vi är ju en del av strukturen och
   som sådana så blir ju våra barn därefter.
– Så allting är alltså inte nattsvart?
– Nej inom oss alla så föds vi med ambitionen att vi skall utveckla oss och därmed utveckla
   våra samhällen. Denna inre drivkraft är så grundläggande logisk som den kan bli. Och
   eftersom vi nu kan påstå att vi känner till krafterna som bryter ner oss till ologiskt
   tänkande individer, så borde det finnas stora möjligheter till att våra strukturer utvecklas
   åt det logiska hållet.
– Den stora frågan blir ju då, hur skall vi gå till väga för att förändra våra strukturer? Hur
   skall vi förändra vårt tänkande?
– Ja när vi har blivit medvetna om den ologiska strukturen och om vårt ologiska tänkande
   så borde det underlätta kunskapen om hur vi skall gå tillväga för att förändra våra
   strukturer. Det grundläggande i allt förändringsarbete är att medvetandegöra problemet.
   Vi måste medvetandegöras om den ologiska strukturen som vi lever i. Såväl gammal som
    ung måste göras medveten om samhällenas orättvisa strukturer. Detta synsätt står ju
    helt i kontrast mot det nuvarande synsättet hur människan i samhället medvetandegörs
    om sitt eget samhälles struktur.
– Hur då menar du?
– Jo idag så ingår det, så att säga, i själva strukturen att vi formas till accepterande
   individer gentemot samhället. Med accepterande individer menar jag att vi formas redan
   i mycket unga år att betrakta strukturen, vi lever i, som fullständigt normal. Vi blir, som
   vi har beskrivit, ett med strukturen. Raka motsatsen innebär ju att vi skall
   medvetandegöras om strukturens ologik. Från synen på att samhället fungerar normalt
   och riktigt så skall vi göras medvetna om att samhället fungerar osunt och felaktigt.
– Vi skall alltså ges en diametralt motsatt uppfattning om samhällsstrukturen?
– Javisst, låt mig försöka förklara mitt resonemang på följande sätt. Föreställ dig den lilla
   flickans liv när hon växer upp mitt i ett extremt religiöst samhälle. Här får hon omgående
   lära sig att pojkar är mer värda än flickor. Hon fråntas till och med rätten att bestämma
   över sin egen kropp. För henne finns inga rättigheter, bara skyldigheter. Hon uppfostras
   till att bli en tjänarinna åt mannen. Vad säger vi som står vid sidan om och betraktar
   sådana samhällen? Jo vi säger naturligtvis att sådana samhällen fungerar högst orättvist
   för kvinnor. Vi skulle vilja att dessa samhällen genomgick en förändring så att kvinnan
   betraktades som en jämlike till mannen. Eller hur? Vi anser ju, med rätta att dessa
   samhällen fungerar fullständigt ologiskt. Om vi bara kunde så skulle vi vilja tala om för
   människorna, i dessa samhällen, att dom lever i en ologisk struktur. Och att dom
   följaktligen tänker ologiskt. I vårt eget samhälle har vi lärt oss att ett fåtal människor kan
   göra sig stenrika på grund av den rådande marknadsstrukturen samtidigt finns det en
   massa människor som inte kommer upp i en dräglig levnadsstandard. Vårt samhälle
   fungerar så, precis som alla andra samhällen. Men att det fungerar på detta vis är lika
   ologiskt och naturligtvis osunt. Det betyder att även här i vårt eget samhälle så måste vi
   bli medvetna om strukturens orättvisa. Det är det jag menar med att människorna i
   samhället måste medvetandegöras om den ologiska strukturen som dom lever i.
– Så svaret på frågan hur vi skall förändra vårt tänkande det blir att vi alla måste
   medvetandegöras om den ologiska strukturen som vi lever i?
– Helt rätt. Den grundläggande förändringen i ett samhälle är när människorna
   medvetandegörs om den ologiska strukturen som dom lever under. När väl detta
   medvetande börjar etableras så får samhället den bästa förutsättningen till att förändras.
   Processen att förändra samhällsstrukturen startas genom att människorna i samhället
   medvetandegörs om dess ologik.
– Men då undrar jag, vem i det ovan beskrivna starkt religiösa samhället vågar kritisera
   dess struktur?
– Just det, det är inte så enkelt som det låter. I våra osunda strukturer så handlar det mesta
   om makt. Inte bara i starkt religiösa samhällen är den patriarkala makten ett näst intill
   ogenomträngligt hinder. Även hos oss är den patriarkala strukturen mycket svår att
   bryta igenom. Dom som sitter på makten har ju alla maktmedel i sin hand för att sätta
   stopp för all kritik mot den rådande strukturen. I många samhällen är det dödsdom mot
   dom som eventuellt vågar kritisera strukturen. Hur som helst så är vi relativt medvetna
   om det osunda i andra samhällens strukturer, men vi har mycket svårt att kunna se vårt
   eget samhälles osunda struktur. Och vi kan ju knappast förvänta oss att maktens män i
   vårt eget samhälle skall förkunna strukturens ologik. Utan vi måste själva göra oss
   medvetna om vår egen strukturs ologik.
– Det innebär ju att barnen aldrig får lära sig strukturens ologik i skolan.
– Nej det har du rätt i. Våra samhällens etablerade institutioner, där skolan är en av många,
   kan ju knappast predika det egna samhällets oförmåga att förstå den orättvisa strukturen
   som råder. Därför så får våra barn lära sig, dels i det praktiska livet och i deras skolmiljö,
   att livet, som det nu ser ut i samhället, är det liv som dom själva skall leva i vuxen ålder.
   Vi förstår ju av denna anledning att det blir oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att
    förändra våra strukturer. Hela samhället med alla dess etablerade institutioner är ju, så
    att säga, ansvarigt för att samhället rullar på som det alltid har gjort. Att dessa, maktens
    instrument, skulle dödförklara sitt eget samhälle blir en omöjlighet. Men vi har ändå
    inget val. Våra orättvisa samhällsstrukturer måste medvetandegöras annars så leder det
    till vår egen undergång.
– Jasså är det så allvarligt?
– Betrakta klimatfrågan som den ser ut idag. På grund av dom extrema miljöföroreningarna
   runt om i världen så har klimatexperter kommit fram till att mänskligheten nu är
   allvarligt hotad. Redan idag drabbas miljoner människor av det förändrade klimatet och
   det kommer att bli ännu värre framöver. Om ingenting görs åt den globala
   miljöförstöringen så har tiden runnit ifrån oss.
– Och detta har med våra samhällsstrukturer att göra?
– Ja i allra högsta grad. Det är maktens män som har försatt oss i denna situation och det är
   maktens män som fortsättningsvis smutsar ner miljön för oss alla. Därför så ser det
   mycket dystert ut inför framtiden. Som jag hela tiden återkommer till så är den högsta
   prioriteringen för dom stora kapitalägarna att få det egna kapitalet att förränta sig, allt
   annat får en underordnad betydelse. Således innebär det en låg prioritering  att investera
   kapital i miljövänliga projekt. Det är liksom inbyggt i strukturen att kapitalet enbart ser
   kortsiktigt på sitt agerande. Utgifter för att långsiktigt arbeta för våra samhällens bästa
   strider mot allt det som maktens män hitills har arbetat med under människans historia.
   Så varför skulle kapitalets ägare, alltså våra samhällens verkliga makthavare ändra sig
   just nu? Det är av denna anledning som det måste till en rättvis och därmed jämlik
   samhällsstruktur.
– Men du, när det gäller klimatfrågan så måste världens länder, enligt dig, agera nu. Man
   måste alltså agera innan strukturen förändras, hur skall det gå till?
– Ja det kan man verkligen fråga sig om det är möjligt. Klimatfrågan har blivit ett akut
   problem, det är så bråttom och vi har, så att säga, inte tid att vänta på att dom
   strukturella frågorna skall få en lösning. Politiker världen över skall alltså förmås att gå
   emot kapitalets kortsiktiga ekonomiska motiv. Vem tror att ett sådant agerande kan
   genomföras i praktiken? Hur skall det i praktiken vara möjligt att stoppa kapitalet, som ju
   är våra samhällens verkliga makthavare, från att fortsätta med att släppa ut alltför höga
   doser av miljöfarligt avfall? Globalt sett så kommer inte detta att kunna lösas.
– Då är det bara att invänta katastrofen då?
– Klimatkatastrofen är redan här, miljoner människor drabbas dagligen. Men dessa är ju
   fattiga och har därför inget värde i kapitalets ögon. Annat blir det om dom stora
   ekonomiska centra hamnar i katastrofens nålsöga, då kommer paniken att sprida sig
   snabbt. Först då kan möjligtvis verkliga åtgärder sättas in för att möta klimatkatastrofen.
– Så du ser ingen lösning på den här akuta frågan?
– Nej i praktiken så kommer ingenting avgörande att hända nu. Och det främsta skälet till
   detta är att ingen verkar förstå vad grundorsaken är till att klimatkatastrofen har
   uppstått. När vi förstår orsaken till den då har vi också möjligheten att bekämpa den på
   ett riktigt sätt. Men att politikerna skulle förneka sina egna samhällens strukturer är ju,
   som jag har sagt tidigare, en orimlighet. Man kan säga att våra politiska makthavare har
   bundit fast sig själva och tyvärr så kan dom inte ta sig ur den här knuten av egen kraft.
– Och att dom verkliga maktmänniskorna i våra samhällen, alltså dom stora kapitalägarna,
   skulle förstå problematiken är helt uteslutet?
– Ja visst. Det är ju att begära att dom skall gå emot sitt eget tänkande. Däremot tycker jag
   det är förvånande att ingen, så att säga, oberoende verkar komma fram till slutsatsen att
   allt elände, alltså inte bara klimatkatastrofen, beror på den strukturella orättvisan i våra
   samhällen. Alla här så ser vi ju att livet ser ut så här i våra samhällen. Men det verkar som
   om ingen kommer sig för att ställa frågan, varför ser livet ut så här? Förbiser skribenter,
   författare och så kallade samhällsvetare medvetet att ställa den här frågan eller är man
   rent av omedveten om att frågeställningen kan ställas? Är man omedveten om att våra
   samhällsstrukturer kan se annorlunda ut?
– Vi är tillbaka i den här frågan som vi har talat om tidigare.
– Ja jag är medveten om det. Men frågan måste komma upp hela tiden. När vi nu har talat
   om klimatkatastrofen så verkar ju alla enade om att nu är tiden inne för att
   ta itu med samhällenas miljöfarliga utsläpp. Nu skall vi sätta upp regler för hur mycket
   som får släppas ut, säger man. Men det går inte att sätta upp regler om man inte först
   tar reda på varför miljöproblemen har uppstått. Problem går inte att lösa om man inte
   först tar reda på orsaken till problemet. Vad hjälper det att sätta upp regler och mål om
   kapitalet kan ta sig förbi dessa regler och mål? Kapitalet tar ju sig alltid förbi dessa
   hinder, det är ju bevisat många gånger om. Nej jag tror mer och mer på att så kallade
   samhällsvetare och andra så kallade experter är omedvetna om det faktum att det är våra
   strukturer som är grundorsaken till allt elände som vi tvingas leva under.
– Jag måste ställa frågan igen. Är det helt meningslöst att världens politiker försöker nå
   fram till en gemensam lösning i klimatfrågan?
– Nej, naturligtvis så är det bra att så många som möjligt inser att någonting måste göras
   nu. Men tänk själv, hur skall staternas politiker kunna påtvinga våra samhällens verkliga
   makthavare att dra ner på miljöutsläppen? Kapitalets ägare har inget intresse av att dra
   på sig en massa utgifter som dom inte får någon ekonomisk kompensation för. Sedan skall
   vi veta att allt det ologiska och orättvisa som patriarkatet har ställt till med under
   årtusendenas lopp nu verkligen kommer upp i dagsljuset.
– Vad menar du med, kommer upp i dagsljuset?
– Jo jag menar att vår ologiska struktur har fått härja fritt i tusentals år och det medför att
   vi nu ser följderna av denna ologik i form av klimatförändringar som nu kan hota hela
   mänskligheten. Det är naivt att tro att världens politiker skall kunna lösa den här krisen
   när dom inte ens ser den strukturella orsaken till det hela. Och som jag nämnt tidigare så
   har vår historiskt ologiska struktur satt sina spår i själva vårt sätt att tänka.
– Jo jag vet att du hela tiden återkommer till det här med tänkandet. Är det någonting
   ytterligare som du vill ha sagt?
– Ja det slår mig att experter inom alla möjliga områden när det gäller mänskliga kontakter,
   allt från det historiska perspektivet, över ekonomiska förhållanden till sociala
   förhållanden sällan eller aldrig formulerar frågan varför och vad beror det på. Varför och
   vad beror det på att världen ser ut som den gör? Varför och vad beror det på att vi lever
    i samhällen som fungerar så orättvist? Varför och vad beror det på att kvinnor och män,
    världen över, lever under så ojämlika förhållanden? Varför och vad beror det på att
    några förhållandevis få kapitalstarka män bestämmer villkoren för alla människor i våra
    samhällen? Ja man kan ställa hur många frågor som helst om varför och vad beror det på.
    Det som förvånar mig är att ingen ställer dessa frågor och därför är det heller ingen som
    tränger ner på djupet för att söka svaren.
– Som jag brukar säga, kan du ge mig exempel?
– Så kallade sakkunniga beskriver en konflikt mellan, låt oss säga, två stater på ett oftast
   utförligt sätt. Man försöker sätta sig in i bägge staternas argumentering och utifrån dessa
   argument finna en orsak till konflikten. Konflikten sägs därför bero på omtvistade
   gränsområden; etniska konflikter; ekonomiska konflikter; religiösa konflikter. För att nu
   nämna några tänkbara konfliktorsaker så som dom så kallade sakkunniga skulle uttrycka
   sig. Men jag menar att man måste söka djupare för att finna dom grundläggande
   orsakerna till att konflikter uppstår. Och varför måste man söka djupare? Jo helt enkelt
   därför att konflikter mellan stater, som i exemplet ovan, har för vana att upprepas och
   åter upprepas. Vilket naturligtvis beror på att det grundläggande problemet inte har
   blottlagts. Och som sagt inte heller dom så kallade sakkunniga inom området har lyckats
   gå till botten med konfliktens grundproblem. Ingen verkar alltså förstå grundproblemet
   och det är just denna brist på förståelse som jag blir förvånad över.
– Drar du någon slutsats av denna brist på förståelse?
– Ja jag drar faktiskt slutsatsen att inte ens den så kallade expertisen är medveten om dom
   grundläggande orsakerna till varför det uppstår konflikter inom och mellan samhällen.
   Själva orsaken till konflikten är inte, som man kan tro, till exempel omtvistade
   gränsområden eller en etnisk konflikt. Skall man söka grundorsaken till konflikter måste
   man gå på djupet i orsakskedjan.
– Och var hamnar man då?
– Jo då hamnar man i den patriarkala grundstrukturen, alltså att mannen har skapat den
   strukturella form som vi lever i. Det är först när vi förstår denna grundläggande orsak
   som vi har möjlighet att en gång för alla få slut på exempelvis konflikter mellan
   samhällen.
– Du menar att när inte ens expertisen är medveten om grundproblematiken då kan man
   heller inte begära att makteliten i våra samhällen skall kunna lösa problemen?
– Ja det är så jag menar.
– Du jag kom att tänka på någonting helt annat som vi inte har talat om och det är arbete.
   Dom flesta av oss arbetar kanske en tredjedel av dygnets timmar. Vad har du att säga om
   denna fråga?
– Ja om arbetet finns det ju hur mycket som helst att tala om. Det är som du säger att många
   av oss arbetar ungefär en tredjedel av dygnets timmar. Men sedan finns det mängder av
   människor som arbetar både mindre och mer än åtta timmar plus att det finns mängder
   av människor som inte arbetar alls, även om dom skulle vilja.
– Man kan ju tycka att alla som kan arbeta borde få möjlighet att arbeta. Borde inte våra
   samhällen tjäna på detta?
– Naturligtvis skulle våra samhällen tjäna på detta men eftersom det inte fungerar på detta
   sätt så beror det självfallet på någonting och vad beror det då på? Vi har talat om det
   tidigare och det är samma konstaterande som då, nämligen att vi lever i en maktstruktur
   och det är denna struktur som är orsaken till att arbetsfördelningen bland människorna
   är så ojämnt fördelad. Det låter konstigt men vi arbetar inte för våra samhällens
   utveckling, vi arbetar i första hand för att skapa en värdeökning för ägarna av kapitalet.
   Kapitalägarnas främsta prioritering är ju att försöka få en värdeökning av det kapital som
   dom investerar i exempelvis företag. Och dom som kan åstadkomma den här
   värdeökningen det är arbetarna i företagen.
– Jag vet inte om jag förstår det här med värdeökningen och sedan så måste du utveckla
   din åsikt att vi inte arbetar för samhällets utveckling, i första hand.
– Skall vi börja med uttalandet att vi inte i först hand arbetar för samhällets utveckling?
   Allra först så kan vi ju slå fast att vi söker arbeten för att vi skall kunna försörja oss. Eller
   hur? Vilka är det då som bestämmer vem av oss som skall arbeta på företagen? Jo det är
   ju självklart dom som är ägare av företagen som bestämmer vilka dom vill ha som
   arbetare åt sina företag. Man kan säga att företagsägarna investerar i arbetare och allt
   sådant som ingår i arbetsprocessen för att sedan kunna sälja den färdiga produkten eller
   tjänsten till ett pris som överstiger investeringskostnaden. Det är alltså inte samhällets
   utveckling som sätts i första rummet när kapitalägarna investerar i arbetare utan det är
   det egna kapitalets värdeökning som kommer i första hand. Som en bieffekt av detta
   faktum så kan även våra samhällen få en släng av sleven, om du förstår hur jag menar?
   Det är själva arbetsprocessen, i vilken arbetarna ingår, som skapar värdeökningen.
– Okey då, jag vet inte om jag blir så mycket klokare av den här utläggningen? Du säger att
   kapitalägarna investerar i arbetare. Dom ger oss alltså inte ett arbete, det heter ju
   arbetsgivare och arbetstagare.
– Ja det heter ju så men som så mycket annat i våra orättvisa strukturer så är även dom här
   uttrycken felaktiga och därmed vilseledande. Istället för arbetsgivare så skall det heta
   arbetsköpare för det är ju precis det som saken handlar om. Ägarna till företagen köper
   arbetare under en viss tid av dygnet och detta köp blir lönen för arbetarna. Man kan
   också säga att arbetarna säljer sina tjänster under en viss del av dygnet och för detta så
   betalar arbetsköparen en lön. Arbetsköpare och arbetssäljare är dom rätta uttrycken
   och dom talar om för oss vad det verkligen handlar om på arbetsmarknaden.
– Du det här med arbetslöshet hur skall man förstå det på bästa sätt?
– Jo enkelt uttryckt så kan man förklara det som så att när arbetsköparna inte har något
   behov av arbetskraft så köper man heller ingen arbetskraft. Kapitalägarna ser att
   investeringar i arbetsprocessen inte leder till en värdeökning av kapitalet, därför
   investeras det inte heller i arbetare. Istället så väljer man att avskeda arbetare. Många
   människor hamnar därför i arbetslöshet och många ungdomar kommer överhuvud taget
   aldrig in i det så kallade arbetslivet. Kapitalet har heller inget intresse av att korta ned
   arbetsdagen för att fler arbetare skall kunna ta sig in på arbetsmarknaden, vilket ju är en
   kostnadsfråga. Det är kapitalägarnas ekonomi det handlar om, ingenting annat.
– Så det blir det vi benämner det offentliga samhället som får ta hand om alla människor
   som inte tar sig in på den privata arbetsmarknaden?
– Exakt. Det vi benämner den offentliga delen av samhället blir den del som möjligtvis tar
   sig an dom arbetslösa. Du skall veta att i många samhällen så hamnar dom arbetslösa
   direkt på gatan, utan någon som helst hjälp från det offentliga.
– Du säger den offentliga delen av samhället. Skall man då kalla en annan del av samhället
   för den icke-offentliga delen?
– Ja den icke-offentliga delen kan vi lika gärna benämna för den slutna delen. Och vad
   kännetecknar då den slutna delen? Jo denna del är, det vi säger, den privata delen. Det
   som vi gör privat det anser vi att inte någon annan har att göra med. Vi har varit inne på
   det förut, men det tål att upprepas. Affärslivet med marknaden som våra samhällens nav
   ligger i händerna på, i huvudsak, privata intressen. Och som vi nyss sa så är dessa privata
   intressen därmed en sluten värld som inte öppnas för människorna i samhället. Vi lever
   alltså i en odemokratisk struktur när det fungerar på det här sättet.
– Odemokratiskt var ett nytt ord, förklara det.
– Vi kan ju börja med motsatsen till odemokratisk, nämligen demokratisk. Hur skall jag
   säga, demokrati står för alla människors lika värde. Alla skall ha rätten till yttrandefrihet,
   mötesfrihet, åsiktsfrihet, näringsfrihet o.s.v. Man kan säga att så länge man inte skadar
   andra människor så skall man ha frihet att kunna leva sitt liv som man vill.
– Det låter väl bra?
– Javisst låter det bra det är bara det att friheten att äga kapital i praktiken skadar
   människorna i samhället, som vi så ofta är inne på. Denna, i teorin, demokratiska frihet
   har i praktiken utvecklats till en sluten och odemokratisk del av samhället. Det måste ju
   betecknas som högst odemokratiskt att ett fåtal kapitalstarka människor bestämmer
   reglerna för hur marknaden skall fungera.
– Hur skall vi då se på det här med näringsfrihet?
– Näringsfrihet är naturligtvis bra och en förutsättning för att våra samhällen skall kunna
   utvecklas. Kreativa idéer som utmynnar i ett företagande vilket i sin tur utvecklar
   samhället är ju till enorm nytta. Samhället måste på alla sätt stötta sådant företagande.
   Men näringsfrihet får inte kopplas ihop med kapitalägande. Att en del människor skall
   äga kapital medan andra inte äger någonting är helt felaktigt. Det är inte bara felaktigt,
   det är högst orättvist och därmed odemokratiskt. Kapitalet skall ägas av människorna i
   samhället däremot så skall företagande startas och drivas av, det vi kallar, entreprenörer.
   Näringsfrihet är en demokratisk frihet men denna frihet får inte kopplas ihop med
   kapitalägande. Förstår du hur jag menar?
– Jodå, men om jag förstår dig rätt så sammankopplas näringsfrihet med kapitalägande,
   eller hur?
– Ja det gör ju det. I våra dagars samhällen så hör jag ingen som kan tänka sig att
   kapitalägandet kan kopplas bort från näringsfriheten, eller företagande som vi säger.
   Detta är ju en strukturell fråga och dessutom en av de grundläggande strukturella
   frågorna i våra samhällen. Jag hör aldrig någon politiker som vill diskutera ägandets roll
   i samhället och jag frågar mig varför det är på det viset? Kan det vara så att politiker tror
   att ett ifrågasättande av kapitalägandet är det samma som att ifrågasätta företagandet?
– Ja det kanske är så. Men det är väl ganska naturligt att tänka att företagande också leder
   till kapitalägande?

———————————————————————————-

 DEMOKRATI?
 
Demokrati – vad menas med det egentligen? När politiker säger att vi lever i ett demokratiskt land – vad menar dom då? När politiker uttalar sig på detta vis då innebär det ju naturligtvis, enligt politiker, att det finns länder som inte är demokratiska. Eller hur? Hur fungerar i så fall dessa länder?
När vi i dagligt tal diskuterar demokrati, då menar vi den politiska demokratin. Människorna i samhället skall ha lika värde och lika rättigheter, i alla fall på pappret. Att det sedan fungerar på ett annat sätt i praktiken, det känner vi ju väl till.
 Majoritetens beslut skall gälla och därmed styra politiken.  Dom politiska organisationerna/partierna som kommer i majoritet skall leda samhället. Eller rättare sagt, dom ledande politiska partierna är satta att administrera den offentliga delen av samhället. Vilket ju betyder att det är den delen av samhället som vi alla skall ha full insyn i.
Vilka delar av samhället har vi då inte full insyn i? Jo i motsats till den offentliga delen av samhället så säger vi den privata delen av samhället och det är denna privata del som vi inte har full insyn i.
Eftersom marknaden är uppbyggd på det viset att det är dom kapitalstarkaste människorna som  har det största inflytandet på hur kapitalet skall flöda i samhället, så måste man ju fråga sig om detta förhållande är demokratiskt? Har vi valt att samhället skall fungera på detta vis? Har vi valt att dessa förhållandevis fåtal kapitalstarka människor skall kunna sätta reglerna för kapitalflödet? Vilket innebär att majoriteten av människorna i samhället blir beroende av hur en liten klick personer agerar på marknaden. Är detta demokratiskt?
 
DEN ODEMOKRATISKA MARKNADEN
 
För det första så kan vi konstatera att marknaden överhuvud taget aldrig har kopplats ihop med begreppet demokrati. ”Marknaden är ju privat och det privata har ingen annan med att göra. Vad du och jag sysslar med och vilka affärer vi gör, det är vår sak”. Ungefär så resonerar vi. I och med att det förhåller sig så här i våra samhällen, så hamnar den här livsviktiga sektorn utanför dom demokratiska ramarna. Samhällets viktigaste process för att utveckla sig ligger i händerna på privata kapitalintressen. Detta faktum medför att våra samhällen, i grunden, är odemokratiska. Det är skillnad på politisk demokrati och verklig demokrati. Verklig demokrati måste innebära att samhällets invånare skall ha lika värde och lika möjligheter att påverka alla delar av samhällsstrukturen, inklusive marknaden, till samhällets bästa.
Men så fungerar nu bevisligen inte våra samhällen och varför fungerar dom inte så? Varför accepterar vi att den viktigaste byggstenen för våra samhällens utveckling ligger i ett fåtal kapitalstinna människors händer? Varför godtar vi denna odemokratiska ordning?
Som sagt, vi tror att vi lever i en demokrati. Varför tror vi det? Jo vi tror att det här med åsiktsfrihet, valfrihet och alla andra så kallade friheter är det som betyder demokrati. Jämför vi dessutom vårt samhälle med många andra samhällen, runt om i världen, så förstärks säkert vår känsla av att vi lever i en välutvecklad demokrati. Men jag hävdar, som jag nämnt tidigare, att vi befinner oss långt från verklig demokrati. Verklig demokrati uppnås när våra strukturella orättvisor upphör och då är det främst den privata maktstrukturen på marknaden, som jag åsyftar. Men för att nå fram till verklig demokrati så krävs naturligtvis att vi först identifierar våra grundläggande strukturella orättvisor. 
Angående frågan som jag ställde i början på artikeln: bilden av vårt eget samhälle är ju att vi betraktar det som demokratiskt, medan vi kan betrakta ett främmande samhälle som odemokratiskt. Vad beror detta på? Jo det är den politiska demokratin som vi åsyftar. I vårt samhälle är det, som vi säger, fritt att uttrycka åsikter och därigenom fritt att bilda politiska partier som sedan kan väljas fram till att leda och administrera vårt samhälle. I det främmande samhället kanske yttrandefriheten saknas och därmed finns ingen frihet att välja samhälleliga ledare. Vi benämner då detta samhälle för odemokratiskt. Men det knepiga är att vårt samhälle ändå har fler likheter än olikheter med det så kallade odemokratiska samhället. Och likheten är ju att marknaden i de bägge samhällena är uppbyggda efter samma struktur. Nämligen att marknaden ligger i händerna på ett fåtal kapitalägare. Dessa maktens män som behärskar kapitalflödet i samhället agerar på exakt samma sätt i vårt samhälle som i det så kallade odemokratiska samhället. Denna maktstruktur är likadan i alla samhällen och eftersom marknadens maktstruktur är den klart dominerande strukturen överallt i människans samhällen så ser vi att likheterna mellan olika samhällen är påtaglig.
Att yva sig över att vårt samhälle är demokratiskt medan ett främmande samhälle är odemokratiskt har, i grunden, en marginell betydelse. Alla våra samhällen har istället det gemensamma att dom i verkligheten är odemokratiska.
 
I denna slutna värld, marknaden alltså, är det kapitalet som bestämmer färdriktningen. Här är vi så långt bort vi kan komma från demokrati. Avgörande beslut för samhällena tas här av ett fåtal kapitalstarka människor, utan någon som helst insyn från dom vanliga människorna i samhället. Är detta demokrati? Ja enligt våra maktmänniskor i samhället, från stora kapitalägare till politiker, så är detta demokrati. Hur förklarar dom det? Jo det heter ju näringsfrihet, som bekant, och i och med det så har en demokratisk grundprincip uppnåtts. Vem som helst skall kunna starta och driva företag, detta är en demokratisk grundprincip. Jag håller fullständigt med om denna grundprincip (se för övrigt mina inlägg om företagande respektive ägande) men detta skall inte vara liktydigt med ägande, ägande av kapital. Att starta och driva företag skall inte vara det samma som att äga företag. Det är kapitalägandet på ett förhållandevis fåtal människor som skapar orättvisor i samhället, därför så måste kapitalägandet fördelas mellan alla människor i samhället. Det är ju först då som verklig rättvisa kan råda. Skall det vara så svårt att förstå logiken i att alla människor i samhället skall vara delaktiga i hur kapitalflödet skall styras?
Men det är just frågan om ägandet som ingen vågar peta i. Politiker tror att om man börjar debattera ägandet då är detta det samma som att en viktig del av demokratin sätts ur spel. Näringsfrihet kopplas alltså ihop med ägande. Eller man kan också säga att företagande kopplas ihop med ägande, enligt vårt strukturella tänkande. Men, jag upprepar, det är just själva kapitalägandet som är det odemokratiska i sammanhanget. Det är därför som följande fråga hela tiden kommer upp: varför skall ett fåtal äga allt medan majoriteten inte äger någonting alls? Är det demokratiskt att det fungerar så? Och framför allt, är detta förhållande det mest optimala för samhället? Bevisar inte våra ekonomiska kriser att ägandefrågan måste ifrågasättas?
Åter igen: är vi medvetna om att kapitalägandet är grundläggande för hur våra samhällen skall utvecklas? Är vi medvetna om att kapitalägandet idag styrs av ett förhållandevis fåtal människor? Jo men det är klart att vi är medvetna om det, eller hur? Men problemet är att vi, mer eller mindre, accepterar detta förhållande. Vilket ju beror på att detta strukturella förhållande har sett ut så under en oerhört lång tidsperiod och då tar vi till oss detta faktum som naturligt och normgivande. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: strukturen som vi lever i formar vårt tänkande, sedan må strukturen se ut hur som helst.
Nej ägandet får inte blandas ihop med näringsfrihet, vilket ju görs idag. Att starta och driva företag görs utifrån ambitionen att tillföra samhället någonting positivt. Därmed är startandet och drivandet av företag en demokratisk rättighet.
Det är först när den slutna företagsvärlden öppnas och människorna i samhället kan ta del av dom stora besluten som vi börjar närma oss demokrati i affärsvärlden.
 
DÅTIDENS MAKTFULLKOMLIGA SAMHÄLLE PRÄGLAR DAGENS SAMHÄLLE
 
Eftersom jag påstår att vi inte lever i demokratiska samhällen, så kan denna åsikt styrkas även och framför allt vid en historisk granskning.
Är vi fullt medvetna om att dåtidens samhällen, för ett antal generationer tillbaka i tiden styrdes utifrån ett diktatoriskt och oinskränkt sätt? Kan vi göra kopplingen mellan dåtidens oinskränkta samhällen och att våra dagars samhällen, på grund av denna oinskränkthet, lider av denna strukturella orättvisa idag? Kan vi tänka oss denna koppling?
Jag tvivlar på att vi gör denna koppling. Vi menar nog att det som hände och utspelades förr i tiden det har vi nu lämnat bakom oss, för gott. ”Dom fruktansvärda orättvisor som vanliga enkla människor fick utstå förr kommer aldrig igen”, resonerar vi. Men jag hävdar att kopplingen mellan dåtidens samhällen och dagens samhällen är högst närvarande. I samband med dessa frågeställningar så uppstår följande fråga: varför skulle våra samhällen fungera på ett demokratiskt sätt idag när dom inte gjorde det igår? Ligger det inte närmare till hands att påstå att dagens samhällen fortfarande lider av grundläggande odemokratiska strukturer än tvärtom? Faktum kvarstår ju att den privata ekonomiska sfären i våra samhällen utgår ifrån en maktstruktur där kapitalstyrkan är avgörande för hur besluten skall fattas. Alltså att kapitalägarnas främsta sätts i första rummet och samhället, i övrigt, möjligtvis ges en tanke. Detta faktum råder det väl ingen tvekan om, eller hur?
Är det därmed helt fel att anta att gårdagens förtryckarsamhälle har satt sin prägel på dagens samhälle? Logiskt sett så är det väl helt naturligt att gårdagens samhälle ”föder” fram dagens samhälle? En sådan åsikt borde vi väl vara rätt eniga om? Därmed så borde vi också vara relativt medvetna om att dagens orättvisor kan ha haft sitt ursprung i gårdagen. Eller vad säger ni?
 
Okey, vi granskar gårdagen lite närmare. Makten förr var oinskränkt. Det vill säga dom människor som hade den ekonomiska makten i samhället, hade likaså den politiska makten i samhället. Dom människor som beslutade hur samhället skulle skötas var alltså samhällets absolut rikaste människor. Och eftersom dessa fåtal människor, i huvudsak, var män så benämner jag dom för maktens män. Maktens män stod över dom vanliga människorna, man kan säga att maktens män hade dom vanliga människornas liv i sina händer. Den politiska demokratin fanns naturligtvis inte ens i dom vanliga människornas föreställningsvärld. Lika lite som människorna kunde tänka sig en ekonomisk demokrati. Nej politik och ekonomi det var liksom ingenting för vanliga människor att fundera över. Maktens män skötte samhällenas frågor och dess ekonomi precis som dom önskade. I princip fungerar det ju så även idag, i våra samhällen runt om i världen.
 
POLITISKA PARTIER
 
Naturligtvis skapar sådana maktförhållanden motsättningar i samhället. Dom förtryckta människorna organiserar sig, för att om möjligt kunna skaffa sig en drägligare tillvaro. Lite kortfattat så kan man säga att denna organisering leder fram till politiska partier. Politiska partier kämpar för att den politiska makten skall demokratiseras i samhället. Politiska partier arbetar också för att till exempel en viss grupp av människor i samhället skall få mer inflytande över samhällets politiska beslut. Människor organiserar sig för speciella samhälleliga frågor, som i stort sett kan röra sig om allt mellan himmel och jord.
Man kan säga att politiska partiers tillkomst är ett resultat av den tidigare maktfullkomliga oinskränktheten som kännetecknade våra samhällen förr och som fortfarande existerar runt om i världen. Därför kan man också påstå att tillkomsten av politiska partier är ett bevis för att våra samhällen sköttes på ett inhumant och därigenom orättvist sätt.
 
Politiska partier har alltså skapats ur ett samhälle som lider av, eller snarare på grund av,strukturella fel. Våra samhällens historiska bakgrund är ju också fyllda av en salig röra av mänskliga motsättningar. När vi studerar vår historia så förstår vi nu vilka fruktansvärda tragedier som har drabbat och som drabbar våra samhällen. Historien är ju fylld av krig, elände och våld. Ur dessa enorma motsättningar mellan maktens män och dom enkla människorna så blir det nödvändigt för människor att organisera sig. Alltså bildas politiska partier med ambitionen att demokratisera våra samhällen.
 
Samhällenas människor under exempelvis 1700 talet, ja vi kan lika gärna säga 13-, 14-, 15-,
16-, eller 1800 talet och 1900 talet, till stora delar, levde sina liv under fullständigt oacceptabla odemokratiska förhållanden. Så anser vi idag när vi blickar tillbaka och studerar dom här tidsepokerna. Kan vi vara ense idag om den här synen på våra samhällen från förr? Alltså att våra samhällen då styrdes utifrån en oinskränkt diktatorisk makt. Vi har svårt att fatta hur den vanliga enkla människan klarade av att leva vidare under det ofattbara strukturella förtryck som då rådde. Så ser vi, du och jag, idag på dessa samhällen. Eller ser vi inte så? Idag kan vi också uttrycka oss om vissa samhällen som: ”dom har det ju på samma sätt som vi hade det på medeltiden”. Människorna hade det alltså sämre långt tillbaka i tiden blir vår slutsats. När man drar denna slutsats då måste man också ställa frågan: varför hade människorna det sämre förr? Slutsatsen kanske inte stämmer, människorna kanske hade det bättre förr? Nej vi är nog ense om att människorna hade det sämre, långt tillbaka i tiden. Eller?
 
Varför kan man inte förvänta sig att samhällena från förr kunde vara demokratiska? Med facit i hand så vet vi idag hur våra samhällsstrukturer såg ut förr. Så var det och detta betraktar vi oftast med förfäran när vi sätter oss in i vilka orättvisor som utspelades. Att det skulle förekomma en gnutta demokratiskt tänkande det betraktar vi idag som helt uteslutet. Demokratin (det vi idag benämner demokrati) fick den ”moderna” människan kämpa sig till och får fortfarande kämpa för. Nej vi ställer aldrig frågan: varför skulle det inte vara en självklarhet för människorna på, låt oss säga, 1500 talet att kunna leva i en strukturell demokrati? Med facit i hand så vet vi ju idag att detta var omöjligt och att det var omöjligt på grund av det enorma strukturella förtryck som den vanliga människan var utsatt för. Jag säger det igen: det är som om vi förväntar oss att förtrycket skulle vara större förr, som om det skulle vara normalt. När vi läser om alla krig och allt elände från förr då tar vi till oss det som om det skulle vara normalt.
Okey, jag vet inte riktigt om jag får fram det jag vill ha sagt. Men för mig står det helt klart att dåtidens odemokratiska samhällen skapar nutidens odemokratiska samhällen. Med tanke på våra samhällens historia så är det mer förvånande om vi idag skulle leva i demokratiska samhällen än tvärtom. Dom som hävdar motsatsen kan förmodligen inte koppla ihop det historiska förloppet med dagens samhälle.
 
VI ACCEPTERAR VÅR SAMHÄLLELIGA STRUKTUR, HUR DEN ÄN SER UT
 
Nåväl, men hur betraktade då dåtidens människor som levde sina liv i den här strukturella orättvisan, sin tillvaro? Jo trots alla möjliga umbäranden och hemskheter som präglade vardagslivet för dom vanliga enkla människorna så såg dom på sina samhällen som naturliga och normala. Förstår ni mig? Människorna på exempelvis 1700 talet betraktade sina samhällen som fullständigt normala trots att dom inte hade den minsta lilla möjlighet att påverka strukturen. Det var maktens män som skötte politiken och samhällenas ekonomi, den vanliga människan hade ingenting att säga till om och hon hade heller inga förväntningar om någonting annat. Hon tänkte aldrig tanken att samhälleliga beslut skulle kunna skötas på ett annat sätt än som var fallet.
När vi nu idag ser tillbaka på den här tiden då inser vi med rätta att någonting fattas i den samhälleliga beslutsprocessen. Vad är det då som vi anser fattas? Jo vi anser naturligtvis att det saknas en demokratisk beslutsprocess i samhället.
Men, som sagt, människorna som levde då kunde omöjligen tänka sig ett annat strukturellt förhållande än det som då rådde.
Här kommer vi då fram till poängen: jag hävdar att dagens människor, på precis samma sätt som gårdagens människor, anser att den nu rådande samhällsstrukturen är naturlig och normal trots att den faktisk är odemokratisk. Vi betraktar nämligen den privata ekonomiska sfären, som ju är våra samhällens verkliga maktcentra, som normal och kan inte se den som strukturellt orättvis och därmed odemokratisk. Vi ser det som normalt, ”våra” politiker ser det som normalt och framför allt maktens män ser det som normalt att kapitalägandet ser ut som det nu gör i våra samhällen. Har du hört någon politiker som ifrågasätter det privata kapitalägandet? Nej inte jag heller, men det är ju just här som själva kärnfrågan ställs på sin spets när det gäller verklig demokrati i våra samhällen.
Vi tänker och agerar så som strukturen har lärt oss att tänka och agera. Precis som vi idag ser felen i dåtidens samhällen så kommer framtidens människor att se felen i våra dagars samhällen, så länge som den strukturella orättvisan får pågå. Förstår ni?
 
I princip, skulle jag vilja säga, så är vi lika långt från verklig demokrati som dåtidens och nutidens förtryckta kvinnor, som befinner sig längst ned på samhällets statusstege, upplever sig själva.
 Kan verklig demokrati existera i en patriarkal struktur? Vi vet ju att våra samhällen byggdes av män för män, sedan lång tid tillbaks. Kvinnan behandlades som en andra klassens medborgare och tilläts naturligtvis inte att delta i den strukturella uppbyggnaden av våra samhällen. Är detta demokrati? Nej naturligtvis inte, men det är bara det att vi svårligen kan ta till oss att vi lever våra liv i en struktur som är uppbyggd utifrån grundläggande fel och brister. När dessutom våra politiker talar sig varma för vårt demokratiska samhälle, då blir det i praktiken omöjligt för oss att se på vårt samhälle som odemokratiskt.
Vi har alltså inte nått fram till målet för den demokratiska processen i våra samhällen utan istället är det ju så att vi har kvar den mest betydelsefulla delen av strukturen att demokratisera.
 
 
 
 

———————————————————————————————–

ARBETET
 
 
ARBETE – VAD MENAS MED DET?
 
”Förr fanns det hur mycket jobb som helst”, säger vi. ”Det var bara att knacka på och erbjuda sina tjänster så kunde du få jobbet nästa dag”.
Javisst så kunde det se ut, för några generationer sedan. Men så ser inte arbetsmarknaden ut idag. Arbetslösheten, i synnerhet, bland dom unga är rekordhög. Man måste ju då naturligtvis fråga sig varför det har blivit på det viset? Varför var det lättare att skaffa sig ett jobb förr än vad det är idag? För att söka komma fram till svaren på dessa frågor så måste vi formulera mera frågor kring arbetet.
 
Varför arbetar man? När vi ställer denna, i mångas ögon löjliga, fråga så blir nog svaret att man arbetar för att tjäna pengar så att man kan leva ett drägligt liv. Men är svaret så enkelt? Varför arbetar en del människor mer än andra? Varför har arbetet på många arbetsplatser blivit allt intensivare så att arbetarna får svårt att hinna med det dom skall göra? Skulle inte samhället fungera mer humant om alla arbetsföra människor fick bidra med en arbetsinsats?
Som sagt, varför arbetar man och vad är egentligen arbete? Räknas det som arbete att vara hemma och sköta om barn och hushåll? Till att börja med så undersöker vi frågorna i ett historiskt perspektiv.
 
Varför och hur uppstod arbete? Hur definieras arbetet?
Dom tidiga människorna, för många tusentals år sedan, utförde ju inte ett arbete för att kunna överleva. Eller kan man kalla deras vardag för en arbetsdag ändå? Att samla in föda är ju något som alla djur ägnar sig åt, så även människan. Resten av dagen kunde hon ju ägna sig åt att vara social med övriga människor som hon levde tillsammans med.
Människorna levde på vad naturen hade att erbjuda. Man kanske kan säga att den tidiga människan inte arbetade mer än vad nöden krävde. Tillsammans med alla övriga i gruppen/samhället så kom man överens om när arbete skulle utföras. Dessa tidiga människor arbetade alltså för att gruppen/samhället, som dom tillhörde, skulle kunna få det så bra som möjligt. I detta tänkande är det naturligtvis helt naturligt att prioritera barnen och se till så att allt hushållsarbete får ta den tid det tar. Alla i gruppen/samhället förstår att det är nödvändigt att alla gruppmedlemmar, från ung till gammal, skall kunna leva ett bra liv. Att tillverka bostäder och verktyg är inte viktigare än att ta hand om barn och hushåll, för att ett samhälle skall fungera bra. Detta insåg dom tidiga människorna mycket väl.
Kan vi säga att allt detta måste vara drivfjädern till: varför arbetar man och vad är arbete? Detta måste alltså vara drivfjädern för dom tidiga människorna. Arbetet skapar en drägligare tillvaro för alla i gruppen/samhället.
Sedan den här tiden så har ju det mesta förändrats. Eller hur? Dom tidiga människorna levde i harmoni med sin natur och sina närmaste. När sedan den patriarkala strukturen började ta form så måste det ha inneburit att maktens män tvingade sina underlydande till arbete/slaveri. Från att ha varit ett arbete för gruppens/samhällets bästa så övergick arbetet till att, mer och mer, bli en tvingande sysselsättning för att göda överklassen. Alltså att en viss del av arbetsinsatsen skulle tillfalla maktens män. Vilket ju inte är någon nyhet för oss. Dessa fakta känner ju alla till. Eller?
 
DET ÄR SKILLNAD PÅ ARBETE OCH ARBETE
 
Det vi i dagligt tal menar med arbete det är ju att arbeta åt någon annan som vi blir avlönade av. Eller hur? För tusentals år sedan så försörjde sig människorna på det som naturen gav. Att arbeta åt någon annan, för att överleva, fanns det ingen logik i. Ett sådant tänkande existerade inte. Samlar/jägarfolk klarar ju inom gruppen av att överleva och ”hemligheten” för dessa människor att kunna leva vidare beror på att alla gruppmedlemmar/samhället är beroende av varann för att lyckas. Hos dessa människor finns det liksom ingen logik i att man måste arbeta åt någon utomstående, för att klara livet. Behöver gruppen/samhället någonting speciellt för att göra livet drägligare då ser också gruppmedlemmarna till att arbeta för denna sak.
Av dessa historiska fakta så lär vi oss att dagens arbete, lönearbetet, har påtvingats oss utifrån en maktstruktur.
Historien visar oss hur människorna förtrycks och tvingas att arbeta åt maktens män. Maktens män lever alltså ett överklassliv där dom stiftar lagar och regler som påtvingar dom vanliga enkla människorna att arbeta för dom. Istället för att arbeta för samhällets bästa så tvingades människorna att, mer och mer, arbeta för att maktens män, i första hand, skulle tillfredsställas.
 
Vi ser att det är skillnad på arbete och arbete. Det är skillnad att arbeta för samhällets bästa och att arbeta åt någon som tjänar på ditt arbete. Här ser vi en klar strukturell skillnad. Låt mig få återkomma lite längre fram i denna fråga.
 
Idag är det ju en förutsättning att konsumera, det andra producerar, för att överleva. Dagens miljarder människor har ingen möjlighet att själva ge sig ut på jakt efter mat eller att samla in föda. Eller att själva bygga sig en bostad och skaffa sig allt nödtorft, som livet kräver. Nej förutsättningen för att överleva idag ligger i att konsumera dom livsnödvändiga produkterna och tjänsterna. Man kan alltså säga att arbetet har blivit ytterst specialiserat. Och det är väl inte så mycket att säga om det, eller hur? Men däremot så finns det mycket att säga om dom ägarförhållanden som råder idag.
Som sagt, dom livsnödvändiga produkterna måste vi alla konsumera för att kunna överleva. Och dessa livsnödvändiga produkter ägs av ett fåtal kapitalstarka människor, maktens män. Inte nog med att maktens män äger produkterna som vi alla måste konsumera, dom äger också företagen som vi människor skall producera dessa produkter i. Därför kan man med rätta påstå att dessa, maktens män, har våra liv i sina händer.
 
Som vi nyss beskrev så levde dom tidiga människorna ett helt annat liv. Människan donade och fixade med sin tillvaro och levde vidare som en, kan vi anta, fri människa i den grupp som hon tillhörde. Genom sina arbetsinsatser så bidrar hon till att gruppen/samhället kan leva ett drägligare liv.
Men, som sagt, nutidsmänniskans liv har fjärmat sig från det ursprungliga livet, på alla punkter. Man kan säga att våra liv har utvecklats från det logiska till det ologiska. Och den avgörande skillnaden består i att strukturen har utvecklats till en maktstruktur, den patriarkala strukturen.
 
STRUKTURELLA ORSAKER
 
Aldrig tidigare i historien svälter så många människor som idag. Var finns logiken i denna sanning? Ånyo ställer jag frågan: varför lever vissa människor i överflöd medan ännu fler lever i fattigdom? Var finns logiken? Hur skall vi finna en förklaring på detta ologiska förhållande? Är det logiskt att vissa människor äger produktionen av varor och tjänster i samhället?
Det verkar som om samhället på ett medvetet sätt har agerat för att en del människor skall ha möjligheter till ett materiellt rikare liv än andra. Samhället agerar för att denna orättvisa skall bestå och fortsätta. Kan allt detta ha med strukturen att göra?
Vi vet ju nu att den patriarkala strukturen har funnits under mycket lång tid. Därför vet vi också att maktförhållanden mellan människor har existerat lika länge. Och det är just dessa maktförhållanden som präglar strukturen, så även naturligtvis strukturen beträffande arbetet.
Maktens män har sett till att skaffa sig rikedomar på bekostnad av den vanliga enkla människan. Människorna har tvingats att slava åt maktens män för att, på så vis, skapa deras rikedomar. Det ingick, så att säga, i strukturen att slava åt maktens män. Det blev en naturlig del av livet. Dom allra mäktigaste männen var ju bokstavligt talat gudar och åt gudar skulle man slava/arbeta utan ifrågasättande.
Så var livet. Att kunna tänka sig livet på ett annat sätt tedde sig otänkbart. När vi jämför detta tänkande med dagens tänkande, när det gäller förhållandena på arbetsmarknaden, så slås man av likheten i tänkandet. Jag menar att idag ser vi det som fullständigt normalt att vissa äger allting medan dom flesta är beroende av att lönearbeta åt ägarna. Ser ni likheten i tänkandet?
Det är strukturen som formar vårt tänkande. Eller som jag brukar säga: strukturen kan i princip se ut hur som helst, vi betraktar den som normal ändå.
 
LÖNEARBETETS URSPRUNG
 
Har alltså arbetet, lönearbetet, sitt ursprung i att maktens män tvingade vanligt folk till slaveri/arbete? Kan det vara så att vi arbetar, i första hand, för att ägarna till produktionen tjänar pengar på vårt arbete? Det kanske inte är på det viset, som många av oss tror, att vi i första hand arbetar för att vi skall få möjligheten till att leva ett drägligt liv. Man skulle i så fall kunna tro att företagsägarna av ren välvilja gav oss ett arbete.
Att skaffa sig ett arbete idag har ju utvecklats till att bli en ren konkurrens bland lönearbetarna. Idag gäller det att slå sig fram för att få ett jobb. Arbetare ställs mot arbetare och i många fall får den arbetare jobbet som ägaren behöver investera minst i. Detta faktum säger oss att kapitalägarna inte ger oss några arbeten utan ägarna väljer en arbetare utav helt andra skäl.
 
ARBETSKÖPARE – ARBETSSÄLJARE
 
Det heter ju, märk väl, arbetsgivare. Företaget ger oss ett arbete, det är vad ordet arbetsgivare står för. Men här ligger en hund begraven. Vi har ju konstaterat att kapitalägarnas primära intresse av att investera kapital består i att kapitalet skall öka i värde. Att investera kapital i arbetare innebär följaktligen att ägarna förväntar sig att arbetarna skall producera ett mervärde så att inkomsten av arbetet överstiger utgiften av att ha arbetaren anställd. Man kan därför säga att ägarna köper arbetare för att dessa skall åstadkomma mervärden genom produktionen. Den rätta benämningen blir därför arbetsköpare och inte arbetsgivare. Håller ni med mig? Det är ju, som vi vet, allmänt vedertaget idag att säga arbetsgivare men denna benämning är alltså helt felaktig.
På samma sätt är benämningen arbetstagare också helt felaktig. Den korrekta benämningen skall naturligtvis vara arbetssäljare. Arbetarna säljer sin arbetskraft för ett visst pris till arbetsköparna. Den klassiska förmedlingen mellan säljare och köpare ser vi mellan prostituerade och sexköpare. Här förstår vi tydligt vad orden säljare och köpare står för. Och precis på samma sätt fungerar förhållandet mellan arbetssäljare och arbetsköpare. Principen i dessa bägge förhållanden är lika eftersom säljarna försöker få till ett så högt pris som möjligt medan däremot köparna strävar efter ett så lågt pris som möjligt.
Varför har vi då kvar denna felaktiga benämning mellan arbetsmarknadens parter? Jo vi har kvar benämningen av den enkla orsaken att vi lever i en maktstruktur. Våra samhällen är inordnade efter denna maktstruktur. I samhällets ögon är det därför helt i sin ordning att strukturen ser ut som den gör idag. Det ligger inte i samhällets intresse att ifrågasätta strukturen. Därför ifrågasätts naturligtvis inte ägandets roll i produktionen och därför blir den självklara benämningen, i samhällets ögon, arbetsgivare respektive arbetstagare.
 
ARBETAR EN HEMMAFRU?
 
Tidigare så ställde vi frågan om det räknas som arbete att sköta om sitt eget hushåll och sina egna barn. En hemmafru arbetar hon? Javisst en hemmafru arbetar bra mycket mer än många så kallade arbetare.
Vad är det då som skiljer en hemmafrus arbete från andras så kallade arbeten? Jo hemmafrun tjänar inga pengar på sitt arbete. Hon arbetar inte åt någon, hon arbetar hemma för att familjen skall få det så bra som möjligt. Och hon fostrar sina barn till att bli ”bra” arbetare i framtiden. Hon tillför samhället nya arbetare och detta gör hon utan betalning. Ja i en del samhällen utgår en minimal ersättning för detta oerhört betydelsefulla arbete. Varför värderas detta arbete så lågt? Jo i vår nuvarande struktur så förväntas det att kapitalinvesteringar skall förräntas relativt snabbt så därför finns inget intresse av att investera kapital i reproduktionen av nya arbetare. Det är först när dom unga har vuxit sig starka som kapitalet intresserar sig för att investera kapital i dessa blivande arbetare. Samhällets syn på reproduktionen av nya arbetare följer självfallet kapitalets syn på frågan. Man kan säga att både samhället och kapitalägarna åker snålskjuts på dom hemarbetande kvinnornas livsviktiga göromål. Deras gratisarbeten kan i princip jämföras med slavsamhällenas syn på slaven.
Som i allting annat så finns det en strukturell förklaring även på det här problemet. Och det har naturligtvis med ägandet av kapitalet att göra. Eftersom kapitalägandet är i händerna på privata personer så är det dessa kapitalägare som köper arbete av dom människor som säljer sin arbetskraft. Därför ger inte hemmafruns arbete något snabbt synbart värde till kapitalet. Vi har ju lärt oss att det enbart är pengarnas värdeökning som betyder något i våra nuvarande samhällsstrukturer.
Skulle däremot samhället stå som ägare av kapitalet då kan kvinnan som arbetar hemma tjäna sina pengar. Hon tillför ju samhället stora värden genom det arbete hon utför. Men för att nå dit så krävs det  bland annat att vi hittar tillbaka till den människosyn som den tidiga människan hade.
Man kan också säga att det är strukturen som definierar arbetet. I en rättvis struktur så värdesätter naturligtvis samhället allt arbete som har med barnens uppväxt att göra. Barnen är ju skaparna av framtidens samhällen därför så är det högsta prioritering på allt arbete som rör våra barn. Men detta scenario blir möjligt först i en rättvis struktur.
I våra nuvarande strukturer så betraktas arbetet på ett annat sätt. Arbetet skall ge en värdeökning åt det investerade kapitalet, annars definieras det inte som ett arbete. Huvudsaken är att det produceras varor eller tjänster som skapar en värdeökning, vad som produceras är av mindre betydelse. Att det produceras krigsmateriel; nikotinprodukter; droger; skräpmat; våld och förnedring, för att ta några exempel, har ingen som helst betydelse. All den här smörjan klassas som arbete i våra orättvisa strukturer.
 
VÅRT STRUKTURELLA TÄNKANDE
 
Är följande frågor onödiga att ställa? Kan man av detta dra slutsatsen att om vi levde i en rättvis och jämlik struktur så skulle det innebära att människorna i samhället skulle få möjligheten till bättre liv? Vore det inte logiskt om vi människor arbetade med utgångspunkten att samhället, som vi lever i, utvecklas i första hand?
Självklart borde arbetets inriktning fungera så, kan man tycka. Men så tycker uppenbarligen inte våra maktmänniskor i samhället. Dom menar att marknaden sköter sådana här frågor, på egen hand. Samhället skall alltså inte lägga sig i dom ekonomiska uppgörelserna/affärerna utan dessa uppgörelser skall skötas av människorna i marknaden.
Konsekvensen av denna strukturella syn blir ju naturligtvis att det är dom kapitalstarkaste som dikterar villkoren på marknaden. Alltså att arbetet, i första hand, skall skapa en värdeökning av det investerade kapitalet. Så fungerar det i våra samhällen och detta anser framför allt våra maktmänniskor är fullständigt normalt. Kanske även du och jag anser detta som fullständigt normalt? Man kan säga om det förmodade svaret: strukturen som vi lever i formar vårt tänkande, vilket jag upprepar med jämna mellanrum i mina inlägg.
 
KAPITALET – ARBETET
 
Det ligger ju i sakens natur att maktens män bestämmer villkoren på marknaden, så som strukturen ser ut idag. Således vet vi att kapitalägarna söker tvinga arbetarna att arbeta så mycket som möjligt, till så låg inkomst som möjligt. Dom klaraste exemplen härpå ser vi idag i så kallade låglöneländer, världen över. Här drar sig inte arbetsköparna för att tvinga barn till hårda arbetsuppgifter. Här är livet i sig inte värt någonting utan värdet, i arbetsköparnas ögon, ligger i vilka förtjänster som arbetet genererar. På grund av denna sanning så flyttar kapitalägarna sina företag dit arbetskraften är billigast. Och, som sagt, dom drar sig inte för att behandla sina anställda som om dom vore andra klassens medborgare. Den vanliga människans liv och leverne bekymrar sig inte maktens män om. Så är det och så har det alltid varit.
Är det inte bättre att fler människor arbetar i stället för att arbetslösheten breder ut sig? Rent samhällsekonomiskt så är det väl bättre att alla arbetar, om än bara några timmar, än att några arbetar mycket medan andra inte får något arbete alls?
När man ställer sådana frågor då utgår man ifrån vad som skulle vara bäst för människorna i samhället, eller hur? Detta är det naturliga och normala sättet att se på saken. Men nu är det ju inte detta naturliga sätt, att se på saken, som gäller för oss. Utan det är marknadens makthavare som fastställer spelreglerna på arbetsmarknaden och dessa regler talar om för oss att det är kapitalets värdeökning som kommer i första hand, inte samhällets bästa.
Hur många gånger skall denna faktiska sanning upprepas? Jag kommer att fortsätta upprepa den otaliga gånger framöver i mina inlägg av den enkla orsaken att vi måste göras medvetna om den orättvisa strukturen som vi lever i.
På frågan varför människor i vissa samhällen har längre arbetstid än människor i andra samhällen, så blir ju det självklara svaret att det är maktförhållandet mellan kapitalet och arbetet som avgör hur lång arbetstiden är för människorna. Där kapitalet har den oinskränkta makten där arbetar människorna till lägre löner och till längre arbetstider. Detta tänkande är inbyggt i själva strukturen.
Där arbetarna har lyckats att organisera sig i motstånd mot kapitalets hämningslösa utsugning, där lyckas man också få till förmånligare avtal och därmed ett drägligare liv.
 
När vi studerar kapitalägare gentemot arbetare så slås man ju av att dessa två parter har så helt motstridiga intressen. Är det logiskt att det är på det viset? Maktens män ser det som den naturligaste sak i världen att ägandet är förbehållet dom som har kapitalet medan arbetarna slåss för att kunna leva ett drägligt liv. Är det logiskt med så motstridiga intressen inom ett samhälle? Borde inte logiken säga oss att alla människor skall samarbeta för att finna en gemensam väg för allas bästa, att nå fram till? Eller vad säger ni?
Vi är ju alla människor i samhället, ligger det då inte i allas intresse att vi finner gemensamma lösningar för marknaden? Eller måste det vara så att människorna i marknaden skall ha motstridiga intressen?
Nej naturligtvis kan det inte få fortsätta på det viset att marknaden värderar människorna olika. Det borde ju vem som helst kunna förstå att meningen med att arbeta är att man tillför sitt samhälle en positiv utveckling och inte som nu att arbetet i första hand går ut på att göda kapitalägarna. Men denna enkla förnuftiga tankegång har tyvärr inte fått något fotfäste i våra samhällen.
 
En sak till: tänker vi på det här angående förhållandet mellan så kallade låglöneländer och våra egna samhällen? Är vi medvetna om att arbetarna ofta behandlas som andra klassens medborgare i så kallade låglönesamhällen? Dom har absolut ingenting att säga till om och om dom skulle opponera sig väntar, i många fall, ett helvete. Deras usla förhållanden gynnar oss konsumenter i den så kallade rika världen. Vi handlar deras varor till helt andra priser än om produktionen skull ha ägt rum här hemma. Kapitalet väljer mer och mer att investera i dessa låglönesamhällen därför att förtjänsten blir så mycket större. Vilket ju inte är någon nyhet för oss, eller hur? Att arbetarnas usla villkor är en avgörande förutsättning för kapitalet att etablera sig, behöver väl knappast diskuteras. Man kan säga att arbetarna där har tredubbla förtryck på sina axlar. Dels så har dom kapitalet som utövar en oinskränkt makt över dom, sedan så är den samhälleliga strukturen utformad på ett diktatoriskt sätt och slutligen så kräver indirekt konsumenterna i våra samhällen att priserna hålls nere. Arbetarna sitter därmed fast som i en rävsax, omöjliga att ta sig ut därifrån. Förtrycket mot dessa människor visar alltså inga som helst gränser. Där är människan inte värd mer än råttan som kilar i rännstenen. Tack vare dessa förhållanden så kan vi handla många av våra konsumtionsvaror till mycket låga priser och dom som får betala för denna konsumtionshysteri det är dom fattiga människorna i låglönesamhällena. Man kan också säga att dom arbetar ihjäl sig för våran skull.
 
Har vi fått svar på frågorna som vi ställde i början? Varför är det svårare att få jobb nuförtiden än förr? Jo svaret är då att kapitalägarna har effektiviserat och rationaliserat så att det helt enkelt inte behövs lika många arbetare i produktionen som förr. Numera flyttar man dessutom sina företag där produktionen blir billigast.
Kapitalet har självfallet räknat på allt det här och kommer då fram till att det är mest ekonomiskt lönsamt att så få arbetare som möjligt producerar så mycket som möjligt. Sedan får övriga samhället ta hand om alla människor som inte får något arbete. Dom mäktiga kapitalägarna är inte dumma i huvudet, om nu någon trodde det. Observera att allt sker, som det så fint heter, på marknadsmässiga grunder. Vilket i klartext betyder att det är dom kapitalstarka i samhället som bestämmer villkoren för hur arbetsmarknaden skall skötas. Mesta möjliga värdeökning till minsta möjliga kostnad. Så ser dagens verklighet ut. Men detta visste vi ju redan. Eller?
 

————————————————————————————————–

KLIMATFRÅGAN
 
 
 
PROBLEM – ELLER INTE?
 
 
Det finns olika åsikter när det gäller klimatfrågan. Till och med så kallade experter på klimatproblematiken är inte överrens. Men den övervägande delen av klimatexperterna hävdar att den nu pågående temperaturhöjningen av jorden har att göra med människans miljöfarliga utsläpp. Dock finns det experter som hävdar att temperaturhöjningen har naturliga orsaker, jorden har ju genom årmiljonerna inte haft någon konstant temperatur utan istället så har den präglats av mer eller mindre kraftiga temperatursvängningar. Vissa hävdar att vi nu är inne i en sådan här naturlig temperatursvängning och den kan då naturligtvis inte människan överhuvud taget påverka. Men så har vi då majoriteten av klimatexpertisen som menar att människan, genom sina miljöfarliga utsläpp, skulle vara huvudansvarig till den nu pågående klimatkatastrofen. Dessa hävdar, med rätta, att jorden och dess atmosfär aldrig tidigare i historien blivit utsatt för liknande avfall och utsläpp som nu sker.
Alltså skulle boven i dramat vara människan själv och därmed kan vi då naturligtvis själva återställa den naturliga balansen. Om vi nu utgår ifrån att det är människan själv som bär huvudansvaret till att vi alla har hamnat i det här akuta läget, vilket jag också tror, då måste det finnas åtgärder för att minimera dom miljöfarliga utsläppen.
Vad måste då göras? Det är om denna fråga som inlägget handlar om.
 
VAD MÅSTE GÖRAS?
 
Miljöfarliga utsläpp har nu utvecklats till att bli ett akut problem för mänskligheten. Experter på miljöfrågor utmålar en mycket dyster framtid för vår planet om ingenting görs för att ta itu med dom ökande miljöfarliga utsläppen. Vi känner till att det förhåller sig på det här viset. Såväl politiker, kapitalägare och allmänheten är numera väl medvetna om att det ser mycket dystert ut. Vi alla ställer frågan vad som måste göras för att begränsa miljökatastrofen som ju redan har påbörjats. Eller vi kanske inte alla ställer den här frågan? Men klart är att frågan måste ställas. Ställs den inte nu så kommer den att ställas när katastrofen slår till med full kraft mot dom ekonomiska centra som finns runtom i världen och då är det förmodligen redan för sent.
Vad måste då göras? Jo som alla bör vara medvetna om så krävs det att utsläppen minskar så mycket att temperaturhöjningen begränsas till någon eller maximalt ett par graders höjning. Vi vet, som sagt, att det ligger till på detta vis. Men den stora frågan är hur nu detta skall kunna genomföras?
Som det har sett ut fram till idag så är det ledande politiker världen över som har tagit på sig rollen som problemlösare, i den här frågan. Kan det vara så att politikerna tror sig kunna lösa klimatfrågan? Naturligtvis så måste ju någon ta initiativet i en sådan här akut fråga för mänskligheten och då ligger det närmast till hands att ”våra” politiker blir dom som först söker komma fram till en gemensam lösning. Detta kan jag hålla med om är det naturliga agerandet i det strukturella förhållande som vi nu lever i. Men kommer då politikernas ansträngningar att kunna lösa frågan?
Till att börja med så kan vi konstatera att världens ledande politiker inte är enade om hur frågan skall lösas. Och detta är väl ingen som helst överraskning, eller hur? Kan man överhuvud taget förvänta sig att världens ledande politiker kan enas kring en sådan här fråga? Det omedelbara svaret blir ju då ett nej. Eftersom förutsättningarna för världens stater är så helt olika, som natt och dag, så blir det orimligt att kunna enas. Och om nu, mot förmodan, politikerna skulle kunna enas innebär det att klimatfrågan är löst? Nej det säger ju sig självt att ingenting är klart bara för att politikerna, mot förmodan, ställer sig bakom ett eventuellt gemensamt avtal.
 
VILKA ÄR VÅRA SAMHÄLLENS MILJÖBOVAR?
 
Men klimatfrågan är, som vi vet, så utomodentligt viktig så den kräver en grundlig analys, så att vi lär oss förstå hur den skall lösas. Precis som i alla andra viktiga frågor så krävs det att vi till att börja med granskar frågan ur ett historiskt perspektiv. Man måste förstå det historiska förloppet i allt som rör mänskliga förhållanden i strukturen för att kunna sätta sig in i varför dagens verklighet fungerar som den gör.
Vilka var det och vilka är det som står för dom miljöfarliga utsläppen i våra samhällen? Jo vi ser på en gång att dom stora miljöbovarna finns i dom företag som sysslar med produkter som avger miljöfarligt avfall. Historiskt sett så har företagen aldrig överhuvud taget brytt sig om att försöka rena det miljöfarliga avfallet. Man har dumpat avfallet rakt ut i närmaste vattendrag eller så har man helt enkelt grävt ner det i marken. För att inte tala om allt avfall som genom förbränning far rakt ut i luften och därigenom lagrar sig i atmosfären.
Möjligtvis så var man förr omedveten om dom skadliga effekter som detta hanterande av avfallet kunde leda till. Men det huvudsakliga skälet till att man ”gjorde sig av” med avfallet på det snabbaste och enklaste sättet var naturligtvis ekonomiska motiv.
Det innebär utgifter att rena avfallet och det har vi lärt oss att sådant prioriteras inte alls. Och varför prioriteras det inte? Det prioriteras inte, som jag nyss nämnde, av den enkla anledningen att det blir en utgift för företagen. Det företag minst av allt är intresserade av det är att dra på sig kostnader och varför skall man dra på sig reningsanläggningar när man kan dumpa avfallet i närmaste vattendrag? Så har man resonerat kring avfallet och så resonerar man fortfarande om avfallet.
Även om samhället sätter upp regler och bestämmelser om hur avfallshanteringen skall skötas så tar sig företagen förbi dessa bestämmelser genom olika metoder. Och varför kan dom göra det? Svaret är enkelt: det är ägarna av kapitalet som har den verkliga makten i våra samhällen. Så är det idag och så var det igår. Här finns ingen skillnad.
Inte brydde sig gårdagens kapitalägare om att människor förgiftades av livsfarliga utsläpp, från deras företag. Inte bryr sig dagens kapitalägare om att miljöförstöringen leder till att miljoner människor inte kan leva ett drägligt liv.
 
KAN KLIMATFRÅGAN LÖSAS EFTERSOM DET ÄR EN STRUKTURELL FRÅGA?
 
Klimatfrågan är helt enkelt en strukturell fråga. Frågan handlar i grunden om vem som har makten i våra samhällen. Så länge som fåtalet har makten över flertalet så länge fortsätter den strukturella orättvisan att existera. Och så länge fortsätter dom miljöfarliga utsläppen. Är denna enkla ekvation svår att förstå? Ja tydligen så är denna enkla ekvation svår att förstå för ”våra” politiker. Politikerna förstår nämligen inte att klimatfrågan är ett strukturellt problem. Dom utgår ifrån att den struktur som vi nu lever i är den naturliga och normala strukturen för oss alla. Att vi lever i strukturellt orättvisa samhällen ser dom inte och allra minst kan dom koppla samman denna strukturella orättvisa med klimatfrågan. Politikerna lurar sig själva att tro att om man stiftar lagar och förordningar mot farliga utsläpp så skall utsläppen därmed minska. Är det så svårt att förstå att den politiska makten är underställd den ekonomiska makten i våra samhällen?
 
Eftersom vår värld är uppdelad på en mängd stater så har grundläggande strukturella fel etablerats sedan lång tid tillbaks (se mitt tidigare inlägg om stater). När sådana allvarliga fel i uppbyggnaden av våra samhällen har gjorts så komplicerar det processen ytterligare. Vissa staters politiker kan ha en mer förstående inställning till att det krävs omgående förändringar av miljöpolitiken medan andra staters politiker är helt oförstående till vissa förändringar. Dessutom är en mängd staters politiker själva involverade i det ekonomiska spelet på marknaden medan kanske andra står vid sidan om marknadsspelet. Och som vi dessutom känner till så är en mängd stater mer eller mindre diktatoriskt uppbyggda vad beträffar det politiska maktspelet.
När också det ekonomiska maktspelet försigår utan någon som helst demokratisk process, i all världens stater, då bör vi kunna förstå att det är en omöjlighet för politiker att kunna enas om vad som måste göras. Och jag upprepar, även om dom skulle enas så är den politiska makten underställd den ekonomiska makten och därmed kan inte genomgripande framsteg göras.
 
Nu är det ju faktiskt så att klimatfrågan är akut. Det innebär att det finns ingen tid över för att genomföra strukturella förändringar av våra samhällen. Klimatfrågan måste få en lösning nu, annars är det för sent. Därmed så måste klimatfrågan lösas i alla samhällen, från dom mest öppna politiska strukturer till dom totalt slutna diktatoriska strukturerna. Alla samhällen måste lösa den här frågan. Går det?
Svaret är nej, det går inte. Alltså kommer vi obönhörligen att dras ned i en allt djupare klimatkatastrof. Det är först när dom ekonomiska maktcentra kommer att hotas som en möjlig förändring kan komma till stånd, vilket troligtvis är för sent.
Således är en strukturell förändring av våra samhällen ogenomförbar så länge som den ekonomiska makten i våra samhällen inte upplever sig hotad. Och att den ekonomiska makten skulle känna sig hotad av majoriteten av människorna i samhället, inom en överskådlig framtid, ser jag som praktiskt taget utesluten. Jag hoppas naturligtvis att mitt antagande är felaktigt. Men däremot så är det ju fullt möjligt att klimatkatastrofen tvingar våra samhälleliga strukturer att genomgå nödvändiga förändringar. På samma sätt kan framtida ekonomiska katastrofer för våra samhällen tvinga fram strukturella förändringar.
 
Men så klart kan vi inte sitta med armarna i kors och bara invänta den totala katastrofen. Sunda förnuftet säger ju oss att vi måste agera nu och ju fler som agerar ju bättre är det naturligtvis. I detta agerande ingår självfallet att visa på att klimatfrågan, i grund och botten, är ett strukturellt problem. Den patriarkala strukturen har genom årtusenden bäddat för att frågan idag har blivit ett akut problem för människans överlevnad. Hade våra samhällen fått utvecklas på ett rättvist och humant sätt genom historiens lopp så hade naturligtvis inte klimatfrågan blivit någon fråga.
Denna viktiga slutsats är grundläggande i förståelsen av vårt akuta problem. Men just denna viktiga slutsats funderar överhuvud taget inte våra maktmänniskor över. Och som jag upprepar i mina inlägg så påstår jag också, som ni vet, att vi vanliga människor inte heller tar till oss denna faktiska slutsats.
I alla grundläggande strukturella frågor, vad det än handlar om, så har vi mycket svårt att inse att frågorna har med strukturen att göra. Vi betraktar nämligen den rådande strukturen som naturlig och normgivande. Eller hur?
 
Förr kunde naturen ta hand om människans avfall och utsläpp. Vattnet, jorden och luften klarade enkelt av att bryta ned avfallet beroende på att avfallet kom från naturens eget ”skafferi”. Men i takt med industrialiseringen och teknikens utveckling har vi skapat produkter som i praktiken är icke nedbrytbara, vilket för med sig att naturen inte klarar av avfallet. Utsläppen lagrar sig och blir på så vis miljöfarliga. Till slut blir problemen så stora att hela jordens klimatbalans sätts ur spel och det är i denna fas vi nu befinner oss i.
Inte nog med att vi smutsar ner planeten som aldrig förr, vi skövlar vår natur i en omfattning som heller aldrig tidigare har gjorts.
Jordens regnskogar krymper snabbt i omfång och får lämna plats åt allehanda odlingar, som framför allt skall gynna den så kallade rika världen. Med andra ord så kan vi också säga att det är kapitalet som ser stora möjligheter till värdestegringar när regnskogen skövlas. Att skogen är en mycket viktig faktor när det gäller klimatbalansen är ingenting som intresserar kapitalet.
Samma sak gäller vattnet, jag tänker närmast på sötvattnet. När vattnet sinar för en stor del av mänskligheten så ägnar sig företag i dryckesindustrin åt att pumpa upp vatten så att grundvattennivåerna sänks. Att dessa metoder slår undan möjligheterna för många att kunna vara självförsörjande av rent vatten bekymmrar naturligtvis inte heller kapitalet. Kapitalet är enbart intresserade av att förvandla det rena färskvattnet till drycker som kan säljas på flaska. Lika lite bekymmrar sig kapitalet över när det dumpar miljöfarliga utsläpp i vattendrag som bofasta människor är beroende av för att kunna överleva.
Nej och åter nej, kapitalet har aldrig haft och har inte heller det minsta intresse av att agera utifrån ett sunt miljötänkande. Kapitalet agerar enbart utifrån sin egen värdestegring och just detta tänkande är inbyggt i själva det strukturella förhållande som vi alla lever i. Och det borde vi väl ha lärt oss nu, eller?
 
När jag säger att klimatfrågan, i grunden, är ett strukturellt problem då menar jag att problemet först och främst har med ägandet att göra (se mitt tidigare inlägg om ägande). Problemet är alltså att privata människor äger allt sådant som alla vi människor är beroende av för att kunna leva vidare. Privata människor äger, som vi vet, naturen som vi lever i. Privata människor äger företagen som vi arbetar i och dom tar sig därmed friheten att dumpa avfallet från produktionen utan minsta hänsyn till miljön. Privata människor äger marken som vi bor på och privata människor äger maten som vi konsumerar.
Jag menar att det är ägandet som är det grundläggande strukturella problemet och därmed den främsta orsaken till att klimatfrågan inte kan lösas inom dom nu rådande strukturella ramarna. Man slås ju av det faktum att när världens ledande politiker träffas för att diskutera klimatfrågan så berörs överhuvud taget aldrig ägandet och dess roll i problematiken. Det är som om politikerna vore totalt omedvetna om ägandets roll i strukturen. Och skulle dom, mot förmodan, vara medvetna om ägandets roll så väljer dom av eget intresse att hålla tyst.
Som jag tidigare nämnt så är politikernas uppgift att administrera våra samhällen, inte att förändra dom. Därmed så ägnar sig inte dagens politiker åt att kritisera ägandets roll i strukturen.
Våra samhällens verkliga maktmänniskor, alltså dom stora kapitalägarna, kan därför fortsätta med att skita ner vår planet utan att i grunden ifrågasättas.
Dagens politiker har på ett snyggt sätt iklätt sig rollen som kapitalets springpojkar, med betoning på pojkar.

———————————————————————————————-

FÖRETAGANDE
 
 
 
 VARFÖR STARTAS FÖRETAG?
 
 
Startas företag utifrån ett behov från kunder eller startas företag utifrån möjligheten att tjäna pengar? Eller startas företag utifrån ambitionen av att genomföra en idé? Eller det kanske är en kombination av dessa frågeställningar som ligger till grund för att starta företag?
Naturligtvis så måste ett företagande startas och drivas med en kundkrets, annars kan inte företaget överleva. Om ingen vill ha företagets produkter så kan inga affärer uppstå. Denna enkla ekvation är lätt att förstå. Därför kan man, som det ser ut, direkt besvara frågan med att det är nödvändigt att det finns kunder för att kunna tjäna pengar. Man kan också säga att det är nödvändigt att det finns kunder för att kunna genomföra en företagsidé. Är alltså frågorna redan besvarade? Man kan tycka det men jag vill fördjupa mig i frågorna och se om svaren är så självklara som man på en gång kan tro.
 
DET KAPITALISTISKA TÄNKANDET
 
Den, som vi säger, fria företagsamheten är på både gott och ont. Det ligger i strukturens natur, alltså i kapitalägarnas eget intresse, att göra så stora vinster som möjligt. Kapitalägarna vill att det investerade kapitalet skall förränta sig så mycket som möjligt. Det är i dessa tankebanor vi människor har lärt oss tänka. Kapitalägarna har därför förutsättningar att göra sig rika medan däremot majoriteten av det arbetande folket har fullt upp med att klara sin egen försörjning. Så är det och detta är ingen nyhet. Vi har alla, mer eller mindre, accepterat att det förhåller sig på det viset.
Som motvikt till de stora kapitalägarnas utsugning av folken har arbetarklassen organiserat sig i arbetarorganisationer, partier o.s.v. Detta var och är absolut nödvändigt. Denna kamp är lika aktuell idag som igår. Arbetarna måste ständigt hävda sina rättigheter annars roffar kapitalet åt sig ännu mer. Denna sanning är lika aktuell nu som då. Man skall absolut inte förledas tro att kapitalet och dess företrädare är mer givmilda nuförtiden än i kapitalismens barndom.
Vad är det jag vill ha sagt egentligen? Jo vi kan kalla dagens tänkesätt för det kapitalistiska tänkesättet. Vad menas med det? Jag menar då att vårt tänkesätt, när det gäller ekonomin, präglas av uppfattningen att var och en bör eftersträva en så stark ekonomi som möjligt. I och för sig verkar väl detta ganska förnuftigt, men det är ju på det viset att tänkesättet gör att det skapas både vinnare och förlorare. Vinnarna blir dom redan starka kapitalägarna medan förlorarna blir dom ekonomiskt svaga i våra samhällen. Möjligheten att leva ett ”bättre” liv ökar ju om ens egen ekonomi är starkare. Så är det, så fungerar vi idag och så fungerade vi igår. Således är detta tänkesätt ingen nyhet.
Rikedom ger makt, det är heller ingen nyhet. Den ekonomiskt starke behärskar den ekonomiskt svage. Så har det varit sedan lång tid tillbaka och så fungerar det än idag. Då inställer sig en naturlig fråga. Skall det vara på det viset? Skall den som är ekonomiskt stark behärska livet på den som är ekonomiskt svag? Svaret är nej. Skall överhuvud taget dom kapitalstarka kunna leva sina liv i överflöd medan miljoner och åter miljoner människor tvingas att leva sina liv på sophögar? Nej naturligtvis så är det någonting som har gått fel. Det förnuftiga tänkandet talar ju om för oss att detta förhållande är fullständigt ologiskt. Eller gör det inte det?
Men när nu svaret är nej innebär det då att den fria företagsamheten skall ersättas med någonting annat? Jag återkommer med den här frågan lite längre fram.
 
Det handlar alltså inte om huruvida vi skall ha ett så kallat konservativt samhälle, ett så kallat liberalt samhälle eller ett så kallat socialistiskt samhälle. Historien har givit oss svar på den punkten. Maktens män i endera det eller det samhället vältrar sig i överflöd oberoende av vilket av dessa samhällen som råder. Tänkesättet har nämligen inte förändrats. I grund och botten är det nämligen det patriarkala tänkandet som råder oberoende av vad vi sätter för etikett på samhället. Tänkandet att roffa åt sig så mycket som möjligt för egen vinnings skull går inte att ändra på bara för att färgen skiftar mellan blått och rött. Här finns ingen skillnad. Strukturen i det ena eller andra samhället skiljer sig därmed inte åt i själva grunden.
Vad lär vi oss av detta? Jo vi lär oss att den politiska makten, sådan den  ser ut idag i våra samhällen, inte har ambitionen att förändra våra strukturer i grunden. Tänkandet förändras inte om vi benämner oss för röda, gröna eller blå. Därmed fortsätter det grundläggande problemet att fortgå som om ingenting hänt. För vi har väl lärt oss att den politiska makten är underställd den ekonomiska makten, eller?
 
FÖRETAGANDE, ÄGANDE OCH KAPITALET
 
Människans fantastiskt kreativa hjärna kan skapa, som vi säger, allt mellan himmel och jord. Så kommer det alltid att vara. Och det är naturligtvis en tillgång för alla samhällen när kreativa idéer får göra sig gällande utan inskränkningar och förmynderi. Det fria tänkandet är ju en förutsättning för att samhället skall kunna utvecklas. Därför skall det fria tänkandet hela tiden uppmuntras. Därav följer också att den fria företagsamheten, helt naturligt, också skall gälla. Den stimulerar, som sagt, det kreativa tänkandet allra bäst.
Samtidigt menar jag att den fria företagsamheten inte har med ägandet att göra. Kapitalägande på privata människor strider mot all rättvisa och logik, som jag har redogjort för i tidigare inlägg. Den fria företagsamheten kommer att utvecklas på ett långt mer gynnsamt sätt om kapitalägandet finns hos samtliga människor i samhället. Alltså inte som idag där ägandet är förbehållet ett fåtal som därigenom sätter spelreglerna för oss alla. Detta kapitalistiska tänkande skapar enbart orättvisor i samhället, som vi ju ser dagligen i våra samhällen. Därför kommer det fria och kreativa tänkandet och dess företagsamhet att grundas utifrån helt andra värderingar än vad som är fallet idag.
 
När vi nu är inne på diskuterandet om kapitalet och den fria företagsamheten så måste vi nämna lite om dagens situation i våra samhällen. Kännetecknande är ju det ständiga effektiviserandet i samhället. Företagen skall göras så effektiva som möjligt med ett minimum av personal. Samma sak inom skola, vård och omsorg. Alltså hela den nuvarande samhällsstrukturen inbegriper ett effektivitetstänkande av sällan skådat slag. Effektivitet och kostnadsbesparingar är nyckelorden. Såväl privat som offentlig sektor hävdar att ekonomin inte klarar några större ”utsvävningar”. Det saknas alltså kapital, blir därför den vanliga förklaringen. Här är det någonting som inte stämmer. Visst finns det kapital i samhället. I marknaden, som ju domineras av ett förhållandevis fåtal ägare, finns enorma kapitalmängder. Problemet är inte att det finns för lite kapital i samhället. Nej det är fördelningen av detta enorma kapital som skapar problem. Fördelningen vidmakthåller och skapar hela tiden nya orättvisor i samhället. Dom kapitalstarka roffar åt sig vad dom kan och folkmajoriteten får dela på smulorna. Vilket ju inte är någon nyhet, eller hur? Så är det och så har det varit under mycket lång tid. Den gemensamma kapitalkakan fördelas på ett orättvist sätt. Det cyniska spelet med det enorma kapitalet är ett arv som sitter djupt rotat i tänkandet.
 
Vad är det som får människor att investera kapital i företag? Jo människor med kapital investerar i företag därför att dom förväntar sig att investeringen skall få kapitalet att förränta sig. Ju bättre företaget går eller, med andra ord, ju mer pengar som företaget tjänar ju mer kapital investeras i företaget. Investerarna flockas kring företaget i tron på att deras kapital skall öka än mer i värde. Vi känner igen den här beskrivningen när vi iaktar spekulationerna på aktiemarknaden. Här ser vi klart att det är tron på kapitalets värdeökning som styr kapitalägarnas investeringsvilja.
Visst är det så att företaget växer och blir större beroende på att företaget får fler och fler kunder, vilket då leder till att investeringsviljan hela tiden ökas. Men det behöver inte vara på det viset. Ett företag kan locka till sig investerare enbart utifrån en affärsidé. Är affärsidén ”bra” så kan stora mängder kapital investeras i företaget utan att det egentligen finns några kunder. Kapitalägarna lever på förhoppningen att företagets produkter skall generera pengar inom en snar framtid. Vad företaget egentligen sysslar med har mindre betydelse för investerarna, utan det som är av betydelse det är om företaget kan tjäna pengar. Man kan också säga så här: företaget kan syssla med vad som helst bara det finns pengar att tjäna. Att det verkligen fungerar så här det ser vi ju när vi iaktar marknaden.
 
HUR SKALL FÖRETAGARE ”BELÖNAS”?
 
Företagande är naturligtvis någonting helt naturligt och nödvändigt i våra samhällen. Att människor gör affärer med varann är en självklarhet. Våra samhällen kan inte fungera utan företagande. Men måste företagande baseras på ägande? Kan inte affärer göras utan inblandning av ett ägande? Måste en affärsidé ägas för att kunna genomföras?
En företagsidé som skall kunna överleva måste naturligtvis kunna ge mer inkomster än utgifter annars går det inte att fortsätta driva företagandet. Men måste ”belöningen” för företagaren mätas i pengar? Med andra ord: ju mer pengar som företaget genererar ju mer pengar tjänar företagaren, måste detta vara själva måttstocken på hur företagaren skall ”belönas”?
Ja i den struktur som vi lever i idag så fungerar det på detta sätt. Ambitionen för oss alla det är att tjäna pengar så att vi har möjligheten till att kunna leva ett drägligt liv.
När vi nu lever i en struktur där kapitalet i samhället kontrolleras av ett förhållandevis fåtal människor så för ju detta med sig att ett fåtal kan vältra sig i rikedom medan flertalet har fullt upp med att tjäna ihop till ett någorlunda drägligt liv. Fokuseringen på att tjäna så mycket pengar som det bara går blir kännetecknet för oss alla i den strukturella tillvaro som vi nu lever i. Pengarna hamnar i focus för såväl företagaren som lönearbetaren. Att tjäna pengar blir själva moroten för oss. Detta tänkande leder, som vi ser, till att det uppstår en slags kamp mellan oss människor att kunna komma över en så stor bit som möjligt av kapitalkakan. Och som jag tidigare har redogjort för så orsakar denna jakt på kapital att det uppstår vinnare respektive förlorare på marknaden. Vinnarna tar det mesta av kapitalkakan medan förlorarna, i många fall, blir helt utan någon ”kaka”.
Skall vi fortsätta att ha det på detta vis? Ja om vi vill att det nuvarande strukturella förhållandet skall fortsätta framöver då skall ett förhållandevis fåtal människor belönas mer än alla andra. Men eftersom detta strukturella förhållande hela tiden skapar motsättningar så är det inte hållbart i längden. Eller hur? Någonting har gått fel, men vad är det då som har gått fel?
 
Skulle det kunna vara på det viset att den ekonomiska belöningen för ett företagande borde i första hand tillfalla människorna i samhället och inte som nu att i första hand tillfalla företagaren själv plus eventuella investerare/finansiärer? Kan det vara detta senare förhållande som är orsaken till felet? I så fall så krävs det ett helt annat strukturellt tänkande för att genomföra en sådan förändring av strukturen. Tänkandet att i första hand berika sig själv måste ersättas med ett tänkande att i första hand berika alla i samhället. Är en sådan helomvändning i tänkandet möjlig? Istället för att ett fåtal kapitalägare investerar i företaget så borde det naturliga vara att alla i samhället investerar i företaget. Samhället stöttar företagandet på alla nivåer och på alla upptänkliga sätt eftersom slutprodukten kommer hela samhället till del. Skulle ett sådant tänkande och agerande kunna bli verklighet?
 
Några ord om det negativa med att vara företagare idag: Att vara företagare, i synnerhet då småföretagare, innebär idag att människorna bakom företagsidéerna mer eller mindre tvingas arbeta ihjäl sig många gånger för att få företaget att, så att säga, gå runt. Det kan vara stora svårigheter för företaget att finna det kapital som krävs för att få igång den verksamhet som är nödvändig. Ett företagande kräver engagemang och kunnande inom flera områden så att företaget kan utvecklas på ett positivt sätt. När inte dessa bitar faller på plats idag så står, allt som oftast, företagaren där helt ensam och tvingas därigenom ofta att avsluta sitt projekt. Småföretagaren hamnar då till och med i ett sämre läge än sina lönearbetare. Konkurser tvingar småföretagaren bort från en trygg tillvaro och in i en osäker och kanske skuldsatt framtid. Att det kan se ut så här för en mängd företagare är ingen nyhet. Hur kan det bli på detta vis?
Som strukturen ser ut idag så innebär företagandet inte bara möjligheter att tjäna pengar, ja kanske stora pengar, utan vilket jag menar är vanligare också stora risker för en själv. Såväl ekonomiska risker som risker för den egna hälsan samt att ens sociala liv kan slås i spillror. När företagandet stöter på svårigheter som kan vara allt annat än lätta att lösa då kan det gå snabbt utför för företagaren.
Eventuella långivare och investerare har bara ett för ögonen och det har vi lärt oss är, kapitalets värdestegring. När så inte sker så upphör långivare och investerare att ”pumpa” in mer kapital i företaget. I bästa fall så griper den offentliga delen av samhället in för att hjälpligt stötta upp företagaren.
Det är så här det ser ut i vår samhällsstruktur. Det som räknas det är kapitalets värdestegring allt annat får en undanskymd plats. Men är det så här som vi vill att kreativa företagsidéer skall tas emot i våra samhällen? Borde inte idéer som uppenbarligen kommer att gynna samhället tas emot med öppna armar och få en chans att utvecklas oberoende av privata investerare? Samhället investerar i företagandet till skillnad från ett fåtal kapitaljagande finansiärer, borde inte detta vara det normala och naturliga förhållandet?
 
Jag ställde några frågor tidigare i inlägget: måste en affärsidé ägas för att kunna genomföras och måste ”belöningen” mätas i pengar? Som vi vet så är ju strukturen uppbyggd på det viset att det är fritt fram för var och en att starta och driva företag. Med detta följer risktagandet, som vi nyss visade, men även möjligheten att tjäna dom stora pengarna. Man kan säga att ansvaret ligger hos en själv om man vågar gå in i ett eget företagande. Går det bra då blir ”belöningen” kanske stora pengar, går det dåligt så kan det sluta med personlig konkurs. Eget företagande blir därmed ett vågspel som handlar om att vinna eller försvinna.
Är det bra eller dåligt att det fungerar på det här viset? Man kan också formulera sig som så att några, jag vill säga ett fåtal, tjänar stora pengar medan dom allra flesta får arbeta mycket hårt för att få sitt företagande att gå runt. Skall det fungera så?
Vore inte den bästa belöningen för en företagare att helt enkelt kunna tillföra människorna i samhället någonting positivt samtidigt som företagaren får allt det stöd av samhället som krävs för att kunna genomföra sin idé? I en strukturell rättvisa så är det ohållbart att vissa människor skall ha det materiellt bättre än majoriteten av människorna i samhället. Ett sådant tänkande, alltså att man för egen del skall komma över en så stor kapitalbit som möjligt, är helt förlegat i en rättvis samhällsstruktur. Därmed så faller idén att man måste äga för att kunna göra affärer. Eller så kan man formulera sig så här: istället för att ett fåtal äger så kan människorna i samhället äga. Från att ett fåtal äger i stort sett allt så fördelas detta ägande på samtliga människor i samhället. Borde inte ett sådant tänkande klassas som logiskt?
 
KREATIVA IDÉER UTVECKLAR VÅRA SAMHÄLLEN
 
Samhällen skall utvecklas hela tiden och detta blir möjligt av människornas tänkande, eller som vi säger av människornas kreativitet. Och för att dom bästa förutsättningarna skall råda för det kreativa tänkandet så måste samhället vara uppbyggt efter principen att alla i samhället skall ha samma möjligheter till ett kreativt skapande. Är samhället uppbyggt efter en logisk och strukturell rättvisa så utvecklas självfallet samhället på ett optimalt sätt. Men är samhället strukturellt orättvist så begränsas möjligheterna för ett stort antal människor att kunna genomföra sina idéer, vilket naturligtvis hämmar den totala samhälleliga utvecklingen.
Har vi då samma möjligheter i våra samhällen, att kunna genomföra våra idéer? Eller är det så att det finns för mycket begränsningar för att kunna förverkliga ens egna idéer och därmed ett företagande? Vilka är i så fall dessa begränsningar?
Kanske förvånande så är det just kapitalet som står för den största begränsningen och det beror just på att kapitalet är så koncentrerat till ett fåtal människor. Man kan säga att ägandet av kapital, eller rättare sagt ägandet av allt det som vi människor är i behov av för att kunna leva, ligger i händerna på ett förhållandevis fåtal kapitalstarka människor.
 
Att genomföra en idé till en produkt kan kräva mycket stora kapitalinvesteringar och om detta kapital inte kan fås fram så blir det, i många fall, omöjligt att genomföra idén. Strukturen som vi nu lever i fungerar ju på det viset att kapitalet är privatägt vilket innebär, som jag hela tiden återkommer till, att kapitalägarna i första hand prioriterar det egna kapitalets förräntning före allting annat. Att investera kapital i nya och kanske djärva projekt får därmed inte högsta prioritet i ett samhälle där jakten på kapital/pengar är i focus. Skulle däremot majoriteten av människorna i samhället ha förfogande över det samlade kapitalet så skulle vi naturligtvis se till hela samhällets bästa hur kapitalinvesteringarna skulle göras. Kreativa idéer som har möjligheter att utveckla samhället skulle här få den högsta prioritet.
Jag påstår alltså att det privata ägandet av kapitalet är den främsta bromsklossen till att nya kreativa idéer kan utvecklas och förverkligas och som sagt det ligger dessutom inbyggt i själva strukturen att kapitalägarna inte vill dela med sig av det samlade kapitalet.
När nya företagsidéer förverkligas så innebär det ju att kapitalkakan minskar för dom redan etablerade kapitalägarna. Dom känner sig, med andra ord, hotade av nya ”uppstickare” på marknaden. Ett sätt att lösa detta problem är, som vi vet, att köpa upp dessa ”uppstickarföretag”. På detta vis fortsätter man att behålla greppet över ”sin” del av kapitalet på marknaden.
 
JAG STÄLLER FRÅGAN IGEN: MÅSTE FÖRETAGANDE BASERAS PÅ PRIVAT ÄGANDE?
 
Har vi besvarat frågan: måste företagande baseras på privat ägande? Nja, kanske inte helt.
Som det fungerar idag så betraktar vi alla det som en självklarhet att företag ägs av någon eller några personer, allting annat ser vi som onaturligt. Att företagare försöker berika sig på sitt företagande betraktar vi också som en självklarhet. Våra regler och bestämmelser är ju utformade på det viset att det privata ägandet skall uppmuntras. Vi kan också säga att vår strukturella utformning premierar det privata ägandet.
”Dom skall väl ha lite tillbaka efter allt sitt slit”, kan vi ju tycka. Att mängder av småföretagare, mer eller mindre, jobbar ihjäl sig för att få sitt företagande att gå runt, det känner vi mycket väl till. Man kan nog påstå att vi även här anser det som fullt normalt att det fungerar på det här viset. Likaså uppfattar vi det som naturligt att en mängd företagare ofta blir tvungna att släppa taget om sina ”livsverk”. I spåren av dessa krascher så hamnar mängder av människor, inklusive företagarna, utanför arbetsmarknaden vilket ofta för med sig personliga tragedier för dom inblandade. Man kan säga att människorna har blivit tvungna att lämna den privata marknadssfären och om dom har tur så ”fångar” den samhälleliga sfären upp dom med diverse ekonomiska bidrag.
Utifrån denna bistra verklighet som drabbar en mängd människor i våra samhällen, så säger oss det sunda förnuftet att marknaden inte fungerar som den skall när den här verkligheten tränger sig på och blir allt vanligare för oss alla. Den privatekonomiska delen av den totala kapitalkakan i samhället, som ju för övrigt är den klart dominerande delen, har egentligen en enda prioritering och det är att i alla lägen eftersträva kapitalets värdeökning. Alla former av ekonomiska utgifter försöker kapitalet att minimera och i denna verklighet ingår därför att avhålla sig från investeringar i företag som inte snabbt nog kan uppvisa vinster; vilket för med sig att människor ställs utan arbete; att försöka komma förbi skatteutgifter genom en mängd skattetekniska åtgärder; att förmå samhället till olika former av subventioner; att flytta företag till mer ”företagsvänliga” samhällen.
När allt detta händer framför ögonen på oss dagligen då måste man ställa frågan om det är en självklarhet att företagande måste baseras på privat ägande? Vore det inte mer normalt och naturligt om människorna som lever i samhället tillsammans tog del i företagandet? Det är ju vi alla i samhället som skall leva av företagandet. Naturligtvis så grundläggs ett företag av någon eller några få människor och denna process är avgörande för om företaget kommer att blomstra. Men eftersom allt företagande skall agera på marknaden, som vi ju alla tillhör, så blir den naturliga och framför allt rättvisa gången att det är människorna i samhället som avgör hur kapitalet skall flöda för företagen. Denna elementära del av företagande skall inte vara förbehållen ett fåtal kapitalägare, som ju då leder till att vi alla utestängs från all insyn i hur företagets kapital används. Så som det ser ut idag så är demokratin helt satt ur spel när det gäller frågor som rör företagens agerande i våra samhällen. Vi har ju lärt oss att det privata kapitalet har endast ett för ögonen och det är kapitalets värdestegring, som ju då tillfaller ägarna i företagen. Kapitalet måste i rättvisans namn tillfalla människorna i samhället. Vad skall vi annars ha företagen till? Om ett företag inte utvecklar samhället då finns heller inget behov av företaget. Om företaget töms på sitt kapital eller om det år efter år går med förlust så att samhället måste skjuta till kapital för att få det att gå runt, då måste man likaså ställa frågan: behövs det här företaget?
Just dessa avgörande frågor kan bara människorna i samhället ge svar på och det är människorna i samhället som skall ta dom här besluten, inte ett fåtal kapitalägare.
Att ett företag startar och drivs av så kallade entreprenörer är, som sagt, helt riktigt men detta skall inte vara liktydigt med att äga.
 
MÄNNISKOFÖRNEDRANDE FÖRETAGSAMHET
 
Jag vill belysa lite av hur dagens så kallade fria företagsamhet kan ställa till med när den får agera utifrån sin värsta sida.
Tidigare skrev jag att företagsamheten kommer att utgå ifrån ett annat tänkande, än vad som är fallet idag. Vad menar jag med det? Jo jag menar helt enkelt att dagens företagande utgår ifrån tänkandet som råder idag. Ganska självklart, eller hur?
Eftersom dagens tänkande är patriarkalt, med all den orättvisa som här följer, så innebär det att dagens företagande utgår ifrån patriarkala och därmed orättvisa värderingar. Allt går hand i hand. Dagens företagande tjänar pengar på att människor i många fall far illa.
Vi kan ta några exempel: företag producerar tobak och cigaretter för att människor skall röka dessa produkter. Ju fler som konsumerar dessa sjukdomsframkallande produkter, ju mer pengar tjänar dessa företag. Det är ju en enkel ekvation. Och ju fler som röker ju fler drabbas av sjukdomar. Dessa belastar samhället med oerhörda ekonomiska belopp i form av sjukvård.
Alltså tobaksföretagen tjänar enorma summor på att mängder av människor har blivit beroende av tobak. Samtidigt belastas statens utgifter med oerhörda belopp för att vårda alla dessa människor, som drabbas av sjukdomar. För att inte tala om det personliga lidande som dessa nikotinmissbrukare utsätts för.
Låt oss säga att tobaksföretagen skulle börja producera speciella pinnar som folk fick gå omkring och suga på. Som dessutom var ofarliga för hälsan. Tobaksföretagen skulle då tjäna sina pengar som tidigare och också samhället skulle spara enorma summor på att slippa behandla en massa människor för lungsjukdomar. Vilken total samhällsekonomisk vinning skulle inte detta bli. Men förmodligen så skulle inte detta fungera i praktiken. Tobaksmissbruket är ju beroendeframkallande, här ligger förklaringen till varför tobaksföretagen tjänar pengar. Och i grund och botten så är det själva vårt tänkande som är orsaken till att vi köper dessa produkter precis som vi konsumerar en mängd annan smörja som produceras.
 
Tobaksindustrin, vilken ju är en del av företagsamheten, bygger självfallet sin verksamhet på att vi människor tänker och agerar så som vi gör. Alltså ett ologiskt och inhumant tänkande som har sitt ursprung långt tillbaka i tiden.
På grund av vårt ologiska tänkande så drivs företagande, i många fall, på inhumana grunder. Vi kan också benämna detta för patriarkala grunder. Vi har nämnt tobaksindustrin. Vi kan nämna krigsindustrin. Vilken gigantisk företagsamhet som är uppbyggd kring alla slag av krigsmaterialtillverkning. Samma sak här: denna industri blomstrar tack vare det ologiska tänkandet. Krigsindustrin tjänar enorma summor på förstörelsevapen. Dessa vapen skall sedan inhandlas av alla samhällen, eller som vi säger stater. Staternas utgifter blir här astronomiska. Sedan används dessa vapen till att förgöra andra människors samhällen. Vilken abnorm kapitalförstöring och vilket enormt mänskligt lidande detta tänkande och agerande för med sig. Men så länge vi krigar och våldför oss på varann så länge frodas krigsindustrin.
Den direkt människoförnedrande knarkindustrin omsätter enorma summor. Må vara att den är officiellt förbjuden mestadels över världen, men det innebär inga större hinder. Kapitalet ”tvättas vitt” i slutändan och hamnar som allt kapital i klorna på maktens män.
I det här sammanhanget har vi ännu inte nämnt den extremt kvinnoförnedrande porrindustrin. Men det är väl på sin plats att orda lite grann om den nu. Vi kan väl utan vidare utse all företagsamhet som utgår ifrån kvinnoförnedring till den allra mest ologiska av alla företagsamheter. Den har tusenåriga traditioner och bygger ju på det faktum att det patriarkala tänkandet nedvärderar kvinnan till en lägre stående varelse. Konsekvenserna  av detta tänkande ser vi i en blomstrande porrindustri och prostitution, i alla dess former. Porrindustrin och prostitutionen leder till att den ologiska kvinnosynen förstärks och underblåses i all slags företagsamhet. Vi ser det tydligt i filmindustrin; dator och TV-spelindustrin; musikbranschen och så vidare.
Det ologiska tänkandet leder som vi ser till företagsamhet som inte skyr några som helst medel när det gäller att tjäna pengar. Man producerar människoförnedring på löpande band och vi matas dagligen med denna dynga. Och vi konsumerar denna dynga därför att vårt tänkande har formats på detta vis. Det är detta jag menar med att vi har ett ologiskt tänkande.
 
VÅRT STRUKTURELLA FÖRHÅLLANDE SKAPAR VINNARE OCH FÖRLORARE
 
I vårt nuvarande företagsklimat skapas, som jag allt som oftast upprepar, både vinnare och förlorare. Vinnarna är dom redan ekonomiskt starka, det vill säga maktens män. Dom fortsätter att styra och ställa efter behag. Förlorarna blir, som vanligt, dom redan ekonomiskt svaga i samhällena och då framför allt kvinnorna. Dom får betala priset med en än mer utstuderad förnedring. Men inte nog med detta. Vi alla påbjuds en fortsatt ologisk människosyn som gör att vårt tänkande fortsättningsvis fungerar ologiskt. Vi befinner oss i det berömda ekorrhjulet där den människoförnedrande företagsamheten kan fortsätta blomstra. Och den kommer att fortsätta blomstra så länge som vårt tänkande befinner sig i detta fastlåsta läge. Det hjälper således inte att det stiftas nya lagar och regler mot den människoförnedrande industrin. Den kommer att fortsätta sin verksamhet om än inte lika offentlig som tidigare. Visst är lagar och förordningar en nödvändighet, som det nu ser ut. Men lagen i sig förändrar inte vårt tänkande.
 
Moral och etik är två helt främmande begrepp i den här delen av affärsvärlden. Ja man kan nog fråga sig om det överhuvud taget finns någon moral och etik i övriga affärsvärlden. Erbjuds det möjligheter att tjäna pengar så finns inga hinder i vägen. Affärsmännen, som det så riktigt heter, ( jag syftar på ordet ”männen” i affärsmännen ) har nu för tiden inte bättre moral och etik än affärsmännen från förr i tiden. Om nu någon trodde det. Vilket ju har sin naturliga förklaring i att den patriarkala strukturen ser likadan ut nu som då.
Nej att miljoner och åter miljoner människor långsamt bryts ner till kropp och själ det har ingen som helst betydelse i marknadens ögon.
Här får vi, som sagt, bekräftat vad vi tidigare har kommit fram till. Nämligen att den patriarkala strukturen saknar all form av moral och etik. Går det att tjäna pengar på bekostnad av andra människors olycka, så utgör detta inget hinder. Detta är också kännetecknande för den patriarkala strukturen.
 
Tänkandet fungerar enligt den patriarkala principen om mesta möjliga lönsamhet till minsta möjliga moraliska aspekter att ta hänsyn till. Det här ekonomiska tänkandet är identiskt med det patriarkala makttänkandet för övrigt. Finns det pengar att tjäna så upphör alla moraliska betänkligheter.
Slaveri; människosmuggling; prostitution; barnarbete; knarkhandel; porrindustri; krigsindustri; tobaksindustri; miljöförgiftning; skadliga livsmedel är några exempel på vad det patriarkala ekonomiska tänkandet kan åstadkomma. Här handlar det om människoförnedring ut i fingertopparna. Men vad bryr sig samhällsstrukturen om det? Det tillhör ju strukturen. Det tillhör vårt tänkande. Vi har tagit det till oss och vi ser det som någonting naturligt. För att spetsa till det hela så kan vi säga så här: vi själva har således inte ett bättre moraliskt tänkande här än vad man har i dom värsta diktatoriska stater, runt om i världen. Tänkandet är detsamma var vi än befinner oss.
 
Som avslutning på det här inlägget så kan man besvara en av dom första frågeställningarna som jag ställde: så länge det finns kunder så kan företag existera eller, så kan vi säga så här, så länge som vårt tänkande är som det är så kan företag erbjuda oss vad vi önskar, till exempel cigaretter.
 

—————————————————————————————-

RELIGIONEN
 
 
 
VAD ÄR NORMALT?
 
 
Vad är logiskt? Vad är ologiskt? Vad är normalt? Vad är onormalt? Vad är humant? Vad är inhumant? Kan man säga att det som är humant det är också normalt? Men nu är det ju så att det som betraktas som normalt för dig kan betraktas som onormalt för någon annan. Hur avgör man då vad som är normalt? Ja det kan man fråga sig.
 
Med dom här orden vill jag starta mitt inlägg om religionen. Vi har ju tidigare visat att religioner är ologiska och därmed också orättvisa. Människor är inte betjänta av sådan dårskap. Men i och med att vi lägger fram detta påstående så gör vi oss till ovänner hos alla så kallade troende världen över. Dom betraktar naturligtvis mitt påstående som helt felaktigt. Vem har då rätt? Är religioner en naturlig eller onaturlig företeelse? För att besvara denna fråga så måste man göra en historisk analys. Man bör, om möjligt, också få sina idéer vetenskapligt bevisade. Vilket alltså innebär att dom religiösa ledarna bör ha bevis för att det religiösa tänkandet är det ”rätta” tänkandet. Eller hur? Det religiösa tänkandet skall bevisa sin logik för alla oss som är tvivlare.
 
Kännetecknande för allt religiöst tänkande det är ju tron på någon form av gud som står över människorna. Människorna ber till guden att han skall föra lycka med sig. Man kan därför säga att det är guden, som så att säga har det sista ordet över människornas liv. Ungefär så tror jag att vi kort kan känneteckna den religiösa idén. Håller ni med mig eller har jag missat något väsentligt i det som kännetecknar religioner? Här påstår jag att just denna grundläggande religiösa idé saknar allt vetenskapligt bevisande. Vetenskapen har haft mycket lång tid på sig att bevisa denna grundläggande religiösa idé men det har inte lyckats. Då säger dom religiösa anhängarna att vetenskapen har heller inte bevisat motsatsen. Alltså att det inte finns några bevis för att det inte existerar gudar. Nej det är ju sant.
Men både troende och icke-troende bör vara överrens om att gudar är skapade ur det mänskliga tänkandet. Djuren ägnar sig inte åt ritualer som har som syfte att påverka någon utomstående att ge dom ett ”bättre” liv. Okey dom troende hävdar till sitt försvar i denna fråga att djuren är underställda människan. Att människan därigenom kan ta sig, kan vi säga, friheter gentemot djuren. I detta tänkande, menar jag, har dom religiösa idéerna om att offra djur till gudarna sin grogrund. Djuren sägs alltså vara mindre värda än människan därför så betraktar en mängd religioner det som fullt normalt att djur kan offras, för att blidka gudarna.
Nåväl gudar är ett slags andeväsen, som dom troende hävdar. Det går alltså inte att ta på guden. Guden kommer ur tänkandet. Det blir en fråga om tro eller inte tro. Hänger ni med? Några belägg för att detta gudstänkande skulle vara ett naturligt och riktigt tänkande finns inte, det handlar enbart om att tro eller inte tro. Rena gissningstävlan, eller hur?
 
RELIGIONEN GÅR HAND I HAND MED MAKTEN
 
Det har ju visat sig att idéer som rör filosofiska och religiösa frågor vilar på en mycket skör tråd. När vi ser tillbaka i ett historiskt perspektiv så har vi nu lärt oss att filosofiskt och religiöst tänkande har sin grund i maktens tänkande. Just denna slutsats bör kunna bevisas. Det tänkande som rådde för mycket länge sedan det var det tänkande som makteliten utövade. Således gick det filosofiska och religiösa tänkandet hand i hand med dåtidens makthavare. Det tror jag ingen betvivlar. Och vad för slags tänkande rådde då, för mycket länge sedan? Jo det har vi i tidigare inlägg redogjort för. Naturligtvis så var det ett patriarkalt tänkande som genomsyrade samhällsstrukturen. Jag påstår till och med att tänkandet var ännu mer patriarkalt då än vad det är nu. Tänkandet var med andra ord ännu mer ologiskt då. Här kan det ju knappast råda någon tvekan, eller vad tror ni?
Resonemanget innebär således att det religiösa tänkandet var djupare förankrat bland människorna förr än vad det är nu. Man behöver ju bara gå tillbaka några generationer för att få detta antagande bekräftat. Även här bör dagens religiösa människor instämma i påståendet.
För bara ett antal generationer sedan, i vårt samhälle, så var det grundläggande i skolbarnens utbildning att man lärde sig utvalda citat ur Bibeln och Psalmboken. Och vi vet ju att om man backar ytterligare några generationer så blir ju Bibelkunskapen det absolut viktigaste i skolan. Därmed så kan vi nog med säkerhet fastslå att det religiösa tänkandet hade större inflytande på människorna förr än vad det har nu. Det religiösa tänkandet var fastare inmejslat i strukturen än vad fallet är idag. I alla fall om vi håller oss till vårt samhälle. Som vi vet så håller ju det religiösa tänkandet ett fast grepp om miljarder människor än idag, runt om i världen. Men hos oss i vårt samhälle har det inte samma grepp över människorna, som tidigare.
 
ÄR DET RELIGIÖSA TÄNKANDET LOGISKT ELLER OLOGISKT?
 
Nåväl, hur kommer vi då fram till om detta tänkande, alltså det religiösa, är logiskt eller ologiskt? Jo det behöver väl ändå inte vara så svårt att komma fram till rätt slutsats när vi i synnerhet har med oss det historiska perspektivet. Det är ju som sagt klarlagt att det patriarkala tänkandet är ologiskt och inhumant. Hälften av jordens befolkning drabbas ju direkt av detta tänkande. Eller hur? För övrigt så går det ju även att bevisa denna slutsats. Om vi skulle undersöka alla världens samhällen och sedan göra en redogörelse, vad skulle vi då få för svar? Undersökningen avser den patriarkala strukturen. Svaret vet vi ju redan, inte sant? I alla världens samhällen så har kvinnan mindre inflytande på samhällsutvecklingen än mannen. Vilket, som sagt, är bevisat.
Vad har då detta med det religiösa tänkandet att göra, undrar kanske någon? Vad har detta med det logiska eller ologiska i det religiösa tänkandet? Studera dom religiösa skrifterna världen över så får vi svaren. Dom religiösa skrifterna förkunnar mannens överhöghet över kvinnan. Denna tankegång genomsyrar all världens religioner. Enligt det religiösa tänkesättet är alltså kvinnan underlägsen mannen. Är detta ett logiskt tänkande? Nej detta är inte bara ologiskt det är självklart högst orättvist och förtryckande. Men det är så som ursprunget har formats för det religiösa tänkandet. Därmed så är det ganska enkelt att slå fast att det religiösa tänkandet är ologiskt och av detta följer att religioner är en ologisk företeelse för människan. Det går inte att vetenskapligt bevisa att religioner är normalt och logiskt för människan. Men det går att bevisa att det religiösa tänkandet missgynnar hälften av jordens befolkning.
 
RELIGIONEN ÄR PATRIARKATETS IDEOLOGISKA ÖVERBYGGNAD
 
Här slås vi ju direkt av sambandet mellan patriarkatet och det religiösa tänkandet, eller hur? Utan vidare kan vi påstå att det är ingen slump att det råder ett samband här, nej vi kan anta att det är patriarkatet som ligger till grund för det religiösa tänkandet. Vi kommer till detta lite senare i inlägget. Som sagt, det religiösa tänkandet är liksom det traditionella filosofiska tänkandet en del av den patriarkala strukturen och därför är detta tänkande ologiskt.
 
Vilken sida skall man då ställa sig på? Skall man ställa sig på den religiösa sidan eller skall man ställa sig på den icke-religiösa sidan? Man kan också spetsa till frågan och säga så här: skall man ställa sig på förtryckarens sida eller skall man ställa sig på de förtrycktas sida? Utgår vi ifrån den sista frågeställningen så blir ju naturligtvis svaret enkelt. Alla hävdar ju självklart att dom kommer att ställa sig på de förtrycktas sida. Även dom religiösa anhängarna kommer att svara så. Men det är många tyranner och despoter som har sagt och säger sig stå på de förtrycktas sida. Många maktmänniskor hävdar att dom arbetar för folket och för de svagas bästa. Med facit i hand så vet vi svaren på deras maktgalenhet. Att dom bekänner sig för att vara troende ändrar inte på deras agerande. Dom utför sitt agerande i guds namn, som dom säger. Och med det menas, att om man utför sitt agerande i guds namn då har man satt legitimitet på sitt handlande. Handlandet blir riktigt eftersom man agerar i guds namn. Ja ni hör ju själva hur det låter men enligt många av världens maktmänniskor så är detta fullt allvar.
 
Vi ser att det är enkelt och självklart att bekänna sig till att vara anhängare till de, som man säger, svaga i samhället. Detta är ingen konst. Men om det fungerar i praktiken är en helt annan sak, det vet vi. Och nu är det ju bara så att våra samhällen är patriarkala och därmed så är motsättningen mellan människor och kön redan, så att säga, inprogrammerad i strukturen.
När vi iaktar de starkt religiösa samhällena på vår jord så slås man av dessa samhällen är än mer utstuderade i sitt människoförakt. Hur förklaras det? Kan det vara så att starkt religiösa samhällen visar på att samhället som helhet är mer patriarkalt än samhällen där det religiösa inflytandet är mindre? Skulle det vara så då betyder det att det religiösa inflytandet på ett samhälle avgör om samhället är, mer eller mindre, ett förtryckar samhälle.
Vi vet att religionen förkunnar kvinnans underlägsenhet gentemot mannen då ter det sig som naturligt att starka religiösa samhällen utövar ett hårdare förtryck mot kvinnan än mindre starkt religiösa samhällen. Just detta antagande stämmer ju för övrigt, helt och hållet, då vi iaktar våra samhällen runt om på jorden. Av detta så kommer vi fram till att religionen inte bara är en ideologi om gud som övermänniska utan religionen är också en ideologi om kvinnans underordnade ställning gentemot mannen. Religionen är alltså orättvis och inhuman, därmed så har den naturligtvis ingen plats i framtiden. Man kan säga att religionen är patriarkatets ideologiska överbyggnad, någon annan funktion har den inte.
 
DJUREN ÄR LOGISKA – MÄNNISKAN ÄR OLOGISK
RELIGIONENS URSPRUNG
 
Har ni tänkt på följande? Djuren är logiska varelser medan människan däremot, i mångt och mycket, är en ologisk varelse. Har ni funderat över detta någon gång? Djuren är logiska varelser. Vad menar jag med det? Jo jag menar så här: tänk när det inträffar en jordbävning; ett vulkanutbrott eller ett oväder som ödelägger en stor del av naturen. Hur beter sig djuren då? Jo djuren försöker sätta sig i säkerhet. Dom flyr faran, dom blir skrämda av naturens krafter och flyr undan utan att reflektera mer över det. Djuren kan inte fundera över varför naturens förödande krafter slår så hårt. Dom sätter sig i säkerhet och ”grubblar” inte mer över saken. Detta kallar jag att reagera logiskt på naturkrafterna. Samma sak när ett bytesdjur känner fara från ett rovdjur. Bytesdjuret flyr för att sätta sig i säkerhet. Det ”funderar” inte mer över den saken. Livet är sådant, livet för djuren är logiskt.
Till skillnad från det speciella djuret – människan. Åter igen ger historien oss svaren på huruvida människan har agerat logiskt eller ologiskt under sina hundra tusentals år som varelse. Man inser ganska omgående det ologiska i människans beteenden genom historiens förlopp. Det är det ologiska tänkandet som har präglat människan och hennes samhällen sedan mycket, mycket lång tid tillbaka.
Den avgörande skillnaden från djuren är ju att människan funderar över varför naturkrafterna slår så hårt och skoningslöst ibland. Människan har sedan urminnes tider spekulerat över naturkrafterna. Och därav drog hon för mycket länge sedan slutsatsen att naturens ”obarmhärtiga” krafter måste bero på någonting, övernaturligt. Vilket skulle visa sig vara en av människans allra största ologiska slutsatser. Människan började inrätta sitt liv utifrån  denna ologiska slutsats.
Här måste dock påpekas att det mycket väl redan kunde ha strukturerats ut ett patriarkalt samhälle innan människan antog sina ologiska slutsatser om naturkrafterna. Skulle det vara på det viset så innebär det att ledargestalter eller människor med större inflytande borde ha utformat de ologiska slutsatserna. Majoriteten följde, så att säga, snällt efter utan att vara alltför kritiskt inställda.
Detta är mina spekulationer om hur tänkandet kring naturkrafterna kunde ha tagit sin början och det kan vara troligt att det kan ha gått till på det viset. Eller vad tror ni? Majoriteten av människorna kan ha påbjudits ologiska uppfattningar angående naturens krafter. Bara det faktum att samhällena var patriarkala är ju en grundläggande ologisk samhällsform. Från denna struktur kan det sedan ha spridits ologiska uppfattningar om naturen.
Människan antog att de ”övernaturliga krafterna styrdes av ett högre väsen”. Med andra ord, när det utbröt ett vulkanutbrott; jordbävningar; orkanvindar och översvämningskatastrofer så berodde detta på en högre makt. Här tog det religiösa grubblandet sin början. Detta ologiska tänkande kom därför att styra och ställa över människans liv. Vi känner till fortsättningen på det religiösa grubblandet och vad det har ställt till med och fortfarande ställer till med. Vi ser hur det patriarkala samhället bildades för kanske hundra tusen år sedan. En fullständigt ologisk samhällsstruktur formas med stor hjälp av tron på övernaturliga krafter som gör skillnad på människa och människa. Och som dessutom gör skillnad i statusen mellan kvinna och man. Ologiska slutsatser som blir förödande för mänskligheten. Vi har ju svaren i vår hand, det är ju bara att studera det historiska förloppet så inser vi att det är det ologiska tänkandet som har genomsyrat människans samhällen. Svaren pekar ju entydigt på att den religiösa problematiken bär stor skuld till att inhumana samhällen etablerar sig överallt där människan slår sig ned.
 
Ungefär så här kan det ha gått till i religionens ”barndom”. Det religiösa tänkandet ”uppfanns” som ett medel till att tolka och försöka påverka naturens krafter. Denna tro växte sig allt starkare och starkare och den kommer mer och mer att omforma mänsklighetens liv och leverna totalt. Från att ha varit människor som levt och fungerat som sina närmaste släktingar,
aporna, så börjar man eftersom leva utifrån en föreställningsvärld. Från att ha varit ett med naturen så börjar man leva ”över” naturen. Det religiösa tänkandet skapar en speciell föreställning om hur naturen fungerar. I praktiken så fungerar det ju som en ren spekulation om hur naturkrafterna fungerar. Denna spekulation eller, vi kan också benämna det, tolkning är vad vi nu, i modern tid, kallar religion.
Religioner är alltså ingenting annat än en tolkningsform av naturen. Hos djuren finns inga religioner. Det är den mänskliga hjärnan som har skapat detta påfund. Religioner skapades av den mänskliga hjärnan, för att tolka naturen. Därmed kan vi säga att religioner fungerar som en ren gissningstävlan. Denna tävlan har utmynnat i rena våldsorgier mellan olika trosuppfattningar. Går det inte att övertyga människor om en viss tro så kan man ta till rent våld för att tvinga på människor en viss trosuppfattning. Just så ser ju vår historia ut. Med religioners intåg i det mänskliga tänkandet så startades en våldspiral, utan dess like.
Men det är först nu, i mänsklighetens historia, som vi kan avfärda religioner som en gigantisk
manipulering av det förnuftiga tänkandet.
Dom tidiga människorna nöjde sig inte med att konstatera naturkatastrofer och låta det stanna vid ett konstaterande, utan dom började av någon anledning att söka efter förklaringar till varför naturkrafterna kom att drabba naturen och dom själva hårt under livets gång. Steget till att tro på övernaturliga krafter är naturligtvis inte långt.
 
RELIGIONEN UTVECKLAS TILL EN MASSPSYKOS
 
Som sagt, det religiösa tänkandet fick fotfäste hos människan för många tusentals år sedan, ja kanske för över hundra tusen år sedan. Det växte sig starkare och starkare för att så småningom anta groteska proportioner i människans liv och leverne. Det finns ingenting av den mänskliga hjärnans ideologier eller trosföreställningar som har påverkat mänskligheten på ett sådant sätt som religioner. Denna trosföreställning har medfört att mänskligheten har fått lida och får lida oerhört under religionens ok. Än idag lever ju vi människor, som bekant, under vanföreställningar som kan hänföras till religionen. Den stora majoriteten av mänskligheten ifrågasätter ju inte Gud, Budda, Allah, eller vad han kallas. Observera han –  inte hon. Dessa vanföreställningar har ärvts genom årtusenden och på så vis kommit att betraktas så som självklara, universella.
På samma sätt som jorden en gång ansågs vara universums centrum, på samma sätt anses Gud, eller vad ”han” nu kallas, vara mänsklighetens ledare. Men på samma sätt som motsatsen bevisades om jordens centrala roll i universum, på samma sätt kommer det att bevisa religioners falskhet och bluff.
Religioner, av alla de slag, bör nu vara inne på sista versen och inom ett antal generationer bör människan vara befriad från detta vansinne. Historiska fakta bevisar ju vad religioner har ställt till med och vad religioner fortfarande ställer till med. Det religiösa oket har varit och är förödande för en stor del av mänskligheten.
Makt och religion har alltid gått hand i hand. Våld och terror har på så sätt ”frälsts” av religionen. Religionen har blivit ett redskap för maktens män att utöva förtryck av allehanda slag.
 
Vi börjar nu förstå att allt inte står rätt till med dessa vansinniga tankegångar. Det har ju bland annat lett till och leder till att härskare behandlas som gudar. Härskaren är guden personifierad. Vanliga människor däremot var och är oftast inte vatten värda. Eftersom denna masspsykos, religionen, hela tiden förkunnar att människorna skall vörda och se upp till guden, härskaren, så slår ju detta synsätt tillbaka på människorna själva. Tänk er själva vad en sådan masspsykos får för följdverkningar. Det är inte att undra på att jorden ser ut som den gör.
Religioner, världen över, förkunnar det ena könets makt över det andra. Tänk till och fundera över följande slutsats: halva jordens befolkning är mindre värda än den andra halvan. Tänk er att denna masspsykos har fått härja fritt i tusentals år. Vi ser själva resultatet av denna förnedrande människosyn.
Religionen är den största masspsykosen, i historien, som har drabbat människorna på jorden. Effekterna har blivit förödande, framför allt för det kvinnliga könet.
 
Kommer ni ihåg vilka frågor jag ställde alldeles i början på inlägget? Vad är logiskt? Vad är ologiskt? När det gäller religionen så behöver vi ju inte fundera över svaret.
 

————————————————————————————————————–

HISTORIEN
 
 
 
VARFÖR?
 
 
För att förändra någonting, förändra ett samhälle, så måste man söka förstå hur det kan ha bildats. Vi måste förstå historien bakom samhället.
Varför har det blivit så här? Vilka är dom stora motsättningarna i våra samhällen? Kan vi förstå varför dom har kommit till då borde vi kunna lösa uppgiften att förändra samhället. Eller kanske inte våra samhällen behöver förändras? Dom kanske fungerar bra som dom är?
 
Vilka är då dom stora motsättningarna i våra samhällen? Motsättningen mellan fattig och rik; motsättningen mellan etniska och religiösa folkgrupper; skillnaden mellan kvinna och man är inte bara en skillnad i många samhällen råder en djup motsättning mellan könen där den rätta benämningen är förtryck; motsättningen mellan människan och naturen/djuren är en annan stor fråga. Dessa motsättningar leder till konflikter, allvarliga konflikter. Krig, våld och förtryck blir resultatet av dessa motsättningar. Miljöförstöringen blir bara värre och värre. Människorna själva dukar under i psykisk och fysisk ohälsa.
 
Vad är då orsaken till att dessa motsättningar har uppstått? Går det att finna en förklaring till att det är som det är? Varför lever vissa människor i överflöd medan andra lever som råttor? Var finns förklaringen till varför det har blivit så?
Varför krigas det? Så har man gjort i tusentals år. Hur förklaras detta faktum?
Varför finns religioner? Som dessutom har bekämpat varann och fortsätter med det. Var finns logiken i detta?
Varför är villkoren mellan könen så olika? Globalt sett, över i stort sett alla samhällen, så dominerar det ena könet över det andra. Var finns förklaringen till detta ologiska faktum?
Barn kuvas, i många samhällen, som om dom vore lägre stående varelser. Hur förklaras detta abnorma synsätt?
 
Hur har alla dessa grundläggande motsatsförhållanden uppstått? Motsatsförhållanden som leder till oerhört grymma och bestialiska konflikter. Dessa frågor kräver sina svar, eller hur?
Går det av ovanstående frågor och tidigare ställda frågor att finna en gemensam nämnare, som hjälper oss att förstå problematiken? Finns det någonting gemensamt mellan krig; etniska och religiösa konflikter; fattiga och rika; mannens dominerande ställning över kvinnan; barns kuvade tillvaro; miljöförstöringen?
Det bästa hjälpmedel vi kan få vid undersökningar av sådana här frågor, den hjälpen får vi som alltid då vi studerar historien. Historien ger oss de fakta vi behöver. Vad säger oss då historien?
Jo vid studiet av historien så ser vi att ojämlikheterna är större och tydligare än i dagens samhällen. Samhällena var mer hierarkiskt uppbyggda vilket gjorde att människorna delades in i klasser. Den härskande klassen styr och ställer över de lägre klasserna. Hur kan en sådan orättvisa uppstå?
Historien visar oss också att dessa hierarkiska samhällen leder till ständiga krig och konflikter, mellan samhällen och inom samhällen. Vi undrade över den gemensamma nämnaren. Kan vi skönja någon sådan?
 
PATRIARKATETS HISTORIA
 
När vi fördjupar oss i studiet av samhällena från förr, så slås man av den totalt dominerande ställning som det manliga könet innebär. Samhällena styrs av män. Det verkar som om kvinnan existerar som en andra klassens medborgare. Verkar detta logiskt? Och fungerar inte samhällena, runt om på jorden, så än idag? Varför var det så och varför är det så? Hur kan det ha blivit på det viset?
Hälften av jordens människor är ju kvinnor. Borde det då inte vara så att dom tillsammans med männen beslutade över sina samhällen? Vore inte detta det normala sättet att driva samhällsutvecklingen framåt? Men så har det inte fungerat och så fungerar det inte. Verkar det inte besynnerligt att hälften av jordens befolkning har levt och lever som andra klassens medborgare, på grund av sin könstillhörighet? Var finns förklaringen till detta?
 
Börjar vi se den gemensamma nämnaren, som vi efterlyste? Krig igångsätts av män. Män ur makteliten beslutar om krig och män utför själva krigandet. Det är bara det att krig drabbar inte enbart män. Krig drabbar hela befolkningen. Män, kvinnor och barn. Historien visar oss ju oräkneliga exempel på krig och konflikter. Det är enbart männen som utövar detta ”hantverk”. Hantverket går ut på att med våld förgöra andra människor. Det kan vara konflikter mellan maktområden; det kan vara etniska eller religiösa konflikter; det kan vara konflikter mellan fattiga och rika. Det är männen i de härskande klasserna som tar de avgörande besluten.
 
Mänskligheten är uppdelad på kvinnor och män. Det naturliga och självklara vore att kvinna och man lever i harmoni, i ett jämlikt förhållande. Men är det så?
Genom årtusenden har männen haft den dominerande rollen, i våra samhällen. Att just vara man har automatiskt inneburit en dominerande ställning, gentemot kvinnan. Kvinnan har då haft och har en underordnad ställning. Vad kommer detta sig? Var finns logiken i detta förhållande? Männen har genom årtusenden, tillbaka i tiden, byggt upp en maktapparat som gör dem maktfullkomliga gentemot kvinnan. Kvinnan har därigenom blivit en tjänare åt mannen. Det är männens normer som gäller. Makten tillhör männen. Hur har det blivit så? Hur startade denna process? Hur bryter man denna onda rundgång?
 
Betrakta mannens och kvinnans villkor i framför allt den så kallade tredje världen. Här ser vi tydligast statusskillnaden mellan könen. Men även hos oss, i den så kallade västvärlden, ser vi ju tydliga statusskillnader. Förstår vi varför det fortfarande är på det viset? Nu upprepar jag mig: man förstår det enklast genom att studera det historiska förloppet. Just studiet av historien kommer att bli vårt bästa hjälpmedel vid förståelsen av människan och hennes samhälle.
Historien visar på ett än tydligare sätt könens ojämlika förhållanden. Det är inte så många generationer sedan som kvinnan var omyndigförklarad i vårt västerländska samhälle. Att hon i princip är omyndigförklarad i en stor del utav resten av världen står väl utom allt tvivel. Därför är det förståeligt att vi bär med oss detta arv in i dagens samhälle.
 
FÖRSTÅR VI DEN STRUKTURELLA ORÄTTVISAN?
 
Det absurda med det ojämlika könsförhållandet det är att vi blir som förblindade och betraktar det som normalt. Eftersom människan har levt med detta förhållande i tusentals år så är det lätt att betrakta förhållandet som fullt normalt. Det finns, så att säga, ingen anledning till att fundera överhuvud taget. Mannen lever på sitt sätt och kvinnan lever på sitt sätt. Det betraktar vi som lika självklart som att solen går upp om morgonen och ner om kvällen. Vi blir på så vis omedvetna om det ojämlika könsförhållandet.
Att männen förklarar krig och sedan går ut och våldför sig betraktas inte som någonting onormalt. Att det är männen som fattar de stora och avgörande besluten, i våra samhällen, betraktar vi som fullt naturligt. Beslut som allt som oftast leder till förintelse och misär för mängder av människor. Vi har blivit så förblindade genom årtusendenas lopp att vi betraktar det ologiska som någonting helt normalt.
Att det är männen som har makten över liv och död ifrågasätts inte. Så har det ju alltid varit och så är det idag. I våra medvetanden är det en självklarhet för oss att det just förhåller sig på det viset.
 
Mannens dominerande ställning genom årtusenden för med sig just detta betraktelsesätt. Vi lyfter knappast på ögonbrynen över detta faktum. Vi ser det som det naturligaste i världen. Men just detta faktum har varit förödande för halva mänskligheten. Männen har tagit och tar de stora besluten, i våra samhällen. Det har ju alltid varit så, resonerar vi. Vi anser att det är fullt normalt. Både kvinnor och män ser detta som någonting självklart.
Men är det då självklart? Kan det betraktas som humant och därmed till gagn för mänskligheten när halva mänskligheten är underordnad den andra halvan? Kan männen själva fatta dom rätta besluten, för bägge könen? Historien bör åter igen ge oss svaren på våra frågor. Genom arkeologin och historisk forskning har vi fått mängder av information om hur samhällena fungerade förr.
 
Maktkoncentrationen tilltar. Ett hierarkiskt system formas och det är maktens män som formar denna hierarki. Människorna rangordnas i klasser. Klara skiljelinjer mellan könen och mellan människorna råder. Alltså, för mycket länge sedan fastställdes strukturen för de samhällen som vi idag lever i. Den samhällssyn som rådde då har vi ärvt, i stort sett, rakt av.
Riken, eller rättare sagt, maktområden började bildas och den hierarkiska samhällsordningen gjorde att härskaren betraktades som en gud. Makt och religion, maktens ideologiska överbyggnad, gick därmed hand i hand. Härskaren, tillika den religiöse ledaren, blev därmed guden personifierad. Därmed blev makten en slags institution. All makt utgick från härskaren. Ett klassystem skapades, ett slags trappstegssystem.
Den stora massan av människor var maktlösa. Deras uppgift i livet var att tjäna maktens människor, i praktiken alltså maktens män. Sett utifrån de härskandes perspektiv så var naturligtvis den stora massan av människor helt utan rättigheter. Deras värde var inte större än djurens och de behandlades naturligtvis därefter.
Härskarna byggde upp maktapparater dels mot andra riken, eller rättare sagt maktområden, dels mot dom egna folken. Allt för att kunna behålla makten och därmed kunna leva ett liv i överflöd. Man startade krig mot andra riken, för att om möjligt skaffa sig ännu mera makt och rikedom.
 
Att våra samhällen verkligen fungerade så här förr det understryker alla historiska dokumentationer som vi tar fram. Långt tillbaks i tiden grundlades det här synsättet, att människor har olika värde. Att könen har olika värde. Detta synsätt genomsyrade våra samhällen och lever, som vi vet, kvar ända in i vår tid. Vi lever, på sätt och vis, i denna föreställningsvärd som fastställdes för mycket länge sedan.
Här, om något, gick det alltså snett för mänskligheten. Ett ojämlikt förhållande mellan könen grundlades.
 
HISTORIEBESKRIVNINGEN IFRÅGASÄTTER INTE
 
När vi studerar mänsklighetens historia så ser vi på den som någonting naturligt och självklart. Den våldsamma historien som mänskligheten har gått igenom och går igenom tar vi till oss utan att egentligen reflektera. Vi läser om krig och elände. Högstående kulturer blomstrar, för att sedan gå under. Detta är historien som vi får lära oss. Historiebeskrivningen levereras till oss som någonting naturligt och självklart. Att historien har varit och är förödande för en stor del av mänskligheten, ifrågasätts aldrig. Att vi, så att säga, ärver det strukturella tänkande och agerande som grundlades för mycket länge sedan det är en faktisk process som vi görs omedvetna om. Jag vågar nog påstå att vi idag betraktar det som hände förr som ett avslutat kapitel medans det i stället i själva verket är så att vi är intimt sammankopplade med vår historia. Historien blir beskriven, den ifrågasätts aldrig. Därmed så framställs historien som att den skulle ha utvecklats på ett normalt sätt. Det som har varit har, så att säga, inte kunnat ske på något annat sätt. Krig, våld och terror samt förtryck av vad slag det än må vara betraktas på så vis som ett naturligt och normalt inslag i mänsklighetens historia. Det betraktas som lika naturligt som vi idag betraktar det som naturligt att ett förhållandevis fåtal människor äger kapitalet som flödar i samhället medan majoriteten av samhällenas invånare har fullt upp med att försöka få ihop till ett drägligt liv. Att komma på tanken att förtryck och ägande skulle vara ett onaturligt och därmed snedvridet inslag i mänsklighetens historia, synes oerhört avlägset. Därför bibringas vi en felaktig bild av historien.
 
SKALL VI LEVA SÅ HÄR?
 
Mänsklighetens historia följer inte en normal och sund utveckling, utan den följer tvärtemot en onormal och därmed osund utveckling, en förödande utveckling. Det är av avgörande betydelse att vi görs medvetna om detta faktum. Vi ärver en historia som vilar på en onormal och osund utveckling. Det som hände igår det påverkar vårt tänkande och agerande idag.
Skall framtiden kunna förändras så måste vi få kunskap om historiens förödande utveckling.
Vi har fått lära oss att högtstående kulturer byggdes med hjälp av slavar. Men skall vi betrakta detta som normalt? Är det så mänskligheten skall leva?
Det var med våldets hjälp som riken blev till stormakter. Våld och terror var och är den härskande maktens redskap. Men skall vi anse detta vara normalt? Skall livet fungera så?
Förr offrades barn till ”gudarna” för att livet skulle bli lättare att leva. Nu utnyttjas många barn i praktiken som slavar för att kunna användas på allehanda sätt. Är detta normalt? Är det så vi skall ha det?
Historien visar oss att allting kan ägas, att allt kapital som skapas i samhället ägs av ett fåtal kapitalstarka individer. Så fungerade det förr och så fungerar det idag. Verkar detta vettigt?
 
Det hierarkiska patriarkatet är så uppbyggt att ett fåtal med makt gynnas. Det är denna härskande elit som bedriver krig, våld och terror mot folken. Det är denna härskande elit som har skaffat sig den ekonomiska makten i våra samhällen och eftersom det är den ekonomiska makten som är den verkliga makten, den makten som formar den politiska makten så blir det som inbyggt i själva strukturen att ett orättvist strukturellt förhållande kommer att gälla. Så har det varit i tusentals år. Men är detta liktydigt med att det är så som mänskligheten skall fortleva? Historiebeskrivningen ifrågasätter inte detta förhållande mellan maktens män och den övriga befolkningen. Av den här anledningen så måste man ställa frågan: är det så här människan skall leva?

——————————————————————————————————-

FAMILJEN
 
 
ÄR DET RÄTT ATT IFRÅGASÄTTA KÄRNFAMILJEN?
 
 
Familjen. Det vi i dagligt tal menar med familj det är ju mamma och pappa plus barn. Just denna lilla sammanhållande grupp eller, om man så vill, samhälleliga institution som kallas för kärnfamiljen är mycket intressant att studera. Det är ju på detta vis som de flesta av oss har växt upp och nu lever i. Och det är på detta vis som samhället förväntar sig att vi skall leva. Samhället är, så att säga, organiserat och uppbyggt efter denna förutsättning.
Denna institution, kärnfamiljen, är själva grundbulten i det samhälle vi idag lever i. Det har naturligtvis fungerat så i många generationer tillbaka i tiden.
Men dom stora frågorna är: kärnfamiljen sådan den ser ut idag är det den naturliga och logiska vardagliga umgängesformen för människan? Är det den mest ideala umgängesformen för oss människor? Skall det sociala samspelet mellan oss utgå från den förhållandevis lilla kärnfamiljen? Skall den lilla kärnfamiljen vara själva navet för människan i sitt umgänge med andra människor i samhället? Kort och gott, mår vi bäst av att växa upp och leva våra liv i kärnfamiljen?
 
Vi har ju gjort klart för oss att den patriarkala strukturen är ett högst onaturligt och därmed inhumant sätt att leva under. Patriarkatet har av denna orsak skapat inhumana samhällen. Är vi överens här?
Eftersom nu kärnfamiljen, sådan den ser ut idag, har mångåriga traditioner i det patriarkala samhället så blir man naturligtvis misstänksam mot dess strukturella uppbyggnad. Man blir misstänksam mot att kärnfamiljen skulle vara ”smittad” som allting annat  som har blivit uppbyggt under patriarkatet. Varför skulle kärnfamiljen vara ett undantag? Kan man kanske ana att kärnfamiljen också är ett resultat av det misslyckade patriarkatet? Den här frågeställningen anser jag är högst befogad, vad anser ni?
Skulle därmed familjen, i dess nuvarande form, vara till nackdel för oss? Jag menar att dessa frågor måste vi naturligtvis ta med. Dom infinner sig på ett självklart sätt då vi granskar patriarkatets följdverkningar. Eller kan det vara så att kärnfamiljen ligger utanför ramarna för den patriarkala strukturen? Alltså att kärnfamiljens strukturella sammansättning skulle vara, så att säga, universell och därmed det naturliga och logiska umgänget mellan vuxna och barn?
 
Nåväl, jag ställer frågan igen. Kan det vara på det viset att dagens familjeuppbyggnad är ett osunt sätt att leva för oss människor? Jag är medveten om att frågeställningen kan vara oerhört provocerande för en del. Frågan kullkastar ju själva formen för våra liv att leva, kan tyckas. ”Vad vore mitt liv om jag inte hade familjen?” Familjen är ju själva kärnan i meningen med livet, skulle många av oss anse.
 
Hur kan man då komma på att ifrågasätta familjen? Med detta så menar jag att man ifrågasätter familjestrukturen sådan den ser ut idag. Att vi människor är flockdjur och därmed mår bäst av att ingå i en grupp av människor ifrågasätter jag inte. Men jag menar att om man ifrågasätter patriarkatet så måste vi också ifrågasätta kärnfamiljen.
Dagens familjestruktur har uppstått under patriarkatet och som allting annat som uppstått under patriarkatet, så måste det ifrågasättas. Annars är vi fel ute. Eller vad anser ni?
Vi måste granska den nuvarande familjen och dess historia innan vi drar några slutsatser om dess vara eller inte vara. Hur långt tillbaka i tiden skall vi gå? Vi kan säga så här: vi går tillräckligt långt tillbaka i tiden, till den tiden då religioner världen över har ett starkt och grundmurat grepp om människorna. Vilket vi ju naturligtvis vet förekommer även idag runt om i våra samhällen.
Det hierarkiska patriarkatet är den struktur som gäller i samhället och allra lägst status i denna struktur har kvinnan i den lägsta klassen i detta klassystem. Och vi känner igen att denna beskrivning gäller, som sagt, även i denna dag.
 
 
HISTORISK TILLBAKABLICK OCH DET RELIGIÖSA FÖRTRYCKET, SAMT ÄKTENSKAPETS
URSPRUNGLIGA MENING
 
Det dåvarande samhällets beslutsfattare, maktens män, har genom lagar och förordningar sett till att folket, det vill säga majoriteten av befolkningen förtrycktes på ett effektivt sätt. Dessa förtryckarmekanismer har utformats så effektivt att folken inte uppfattar sig själva som förtryckta. Folket hålls i sådant förtryck av samhällets mekanismer att man inte ser sig förtryckt. Den effektivaste mekanismen i detta förtryck utgör alla slag av religioner. Religioner sprider uppfattningen att människan är underställd ett högre väsen. Man är mindre värd, helt enkelt. Vidare sprider patriarkatets verktyg, religionen, att kvinnan är underställd mannen. Mannen skall i klartext alltså bestämma över kvinnan. Detta lagstadgas naturligtvis. Dessutom är det nedtecknat i de auktoritära religiösa skrifter som alla människor skall rätta sig efter. Det var således ingenting att diskutera om, eller att ens reflektera över.
Dessa extrema religiösa tankegångar ser vi dagligen exempel på runt om i våra samhällen, även idag.
 
Det har varit så, det är så och det skall alltid förbli så. Denna uppfattning genomsyrade samhället och genomsyrar fortfarande samhällen, i alla dess mekanismer. Ett av patriarkatets viktigaste verktyg som skall förbereda familjebildningen det är äktenskapet, som det så fint heter. Ett slags förbund som inte får brytas. Att bryta äktenskapet blir då samma sak som att bryta ned kyrkan, religionen. Denna separation kan därför omöjligen tolereras. Att ens tänka tanken åt det hållet blir därför orimligt.
På detta vis blir därför äktenskapet en institution där mannen, genom laga kraft, får bestämmanderätten över kvinnan. Kvinnan blir mannen underdånig som det så högtidligt förkunnas i dom så kallade ”heliga skrifterna”. Kvinnan blir alltså på så vis mannens tjänarinna, med allt vad det innebär. Hon blir omyndigförklarad, helt utan rättigheter. Detta var och är äktenskapets ursprungliga mening. Vilket som vi vet är dagens sanning, runt om i världen.
 
Efter denna ”högtidsstund” är alltså grunden lagd för en familjebildning. Mannen och som det heter hans hustru kan nu skaffa barn för att fullborda ”familjelyckan”. Familjen, denna grundläggande institution i det patriarkala samhället, är nu fullbordad.
Man kan ju nu fundera över om äktenskapet och den därpå följande familjebildningen ingicks frivilligt av kvinnan och mannen. Var det av ömsesidig kärlek och lycka som hon och han ingick i detta ”förbund”, som kyrkan uttrycker det?
Eller kan det vara så, som jag menar, att äktenskapet och familjebildningen är en slags institution vars syfte var och också är att med ”lagliga” medel befästa mannens makt över kvinnan? Vad anser du att det ursprungliga syftet var?
 
Vi skall komma ihåg att alla lagar har skrivits av maktens män. Därför är det heller inte svårt att förstå i vilka syften lagar har kommit till. När dessutom patriarkatet har de religiösa maktmedlen att ta till, då blir förtrycket totalt.
Kan det alltså vara så att äktenskapet och den därpå följande familjebildningen var och är ett verktyg för patriarkatet att i ”ordnade former” kontrollera kvinnan? Tänk er själva äktenskapet och familjebildning, från förr i tiden, då den religiösa makten var oinskränkt. Ja i stora delar av världen är den ju fortfarande oinskränkt.
Ett av patriarkatets främsta maktmedel, religionen, utövar oinskränkt makt över människorna.
Det som religionen förkunnar kan omöjligen ifrågasättas. Religionen har på så vis blivit ett maktmedel som står över allt. Att överhuvud taget opponera sig mot religionen låter sig inte göras. 
När religioner förkunnar att kvinnan är underställd mannen så kan detta naturligtvis inte ifrågasättas. Äktenskap ingås mellan mannen och kvinnan, detta är en religiös ceremoni med mycket hög status. Det betyder att när kvinnan ingår äktenskap med mannen så skriver hon under sin egen omyndighetsförklaring. Så fungerade det förr i tiden hos oss och så fungerar det än idag i en stor del av världen.
Hon avsäger sig sin egen identitet i och med att hon förlorar sitt eget efternamn. Hon bestämmer inte längre över sitt eget liv. Hon har efter den religiösa ceremonin förvandlats till mannens tjänarinna. Mannen har tilldelats den totala makten över kvinnan. Sådan blir hennes status resten av livet.
Den eventuella frihet hon hade innan hon ingick äktenskap är nu definitivt förlorad. Och att vara kvinna utanför äktenskapet det var lika med att stå utanför samhället. Även här blev kvinnan en förlorare. I det extrema patriarkatet är samhället till för männens skull, inte för kvinnan.
Är mannen inte nöjd med sin hustru så gör han sig av med henne och tar helt enkelt en ny. Eller varför inte ta sig en andra hustru, tredje och fjärde. Så fungerar det ju än idag. Ju fler hustrur mannen kan skaffa sig, ju rikare är han. Mannens hustru eller hustrur blir på så vis som vilken handelsvara som helst. Dom tas, förbrukas och slängs bort för att sedan ersättas av en ny. Detta mönster har upprepats sedan lång tid tillbaks.
Flickor gifts bort till män, dom aldrig har träffat. Kvinnan förpassas till en simpel handelsvara inför äktenskapen. Vi ser dessa fakta tydligt runt om i världen.
 
Äktenskapet var och är en formell religiös ceremoni där mannen tillerkänns den lagliga rätten att bestämma över ”sin” kvinna. Sedan mycket lång tid tillbaka så har alltså patriarkatet genom olika slag av religiösa ceremonier tillerkänt mannen att bestämma över kvinnan. Detta har aldrig kunnat ifrågasättas eftersom religioner står över människorna.
Religioner är ett verk av gudar, menar dom troende.
Ja ni ser ju själva vad den mänskliga hjärnan kan åstadkomma. Den ena dårskapen överträffar den andra. Det är ju inte att undra på att världen ser ut som den gör.
 
Jag upprepar: det ursprungliga syftet med äktenskapet var att förklara kvinnan, i evighet, underställd mannen. Därmed har vi då kommit in på den grundläggande motsättningen eller det grundläggande maktförhållandet i alla samhällen. Det maktförhållande som utgör grunden för alla slag av motsättningar och orättvisor i våra samhällen. Nämligen maktförhållandet mellan mannen och kvinnan.
 
Jag ställde tidigare några frågor. Familjen sådan den ser ut idag är det den naturliga umgängesformen för oss? Är det den mest ideala umgängesformen för oss människor? Vi kan i varje fall konstatera att när vi gått igenom den historiska upprinnelsen till äktenskapet och den därpå följande familjebildningen så ser vi att den är byggd på grundläggande fel och brister, som så mycket annat under patriarkatets ok.
Detta betyder att lyckliga och harmoniska familjeförhållanden inte kan fungera när det ena könet sitter i ett maktförhållande gentemot det andra könet. Sett ur den aspekten så kan man inte bygga familjer utifrån det religiösa synsättet. Alltså äktenskap och familjebildning enligt det religiösa synsättet är enbart till skada för familjen och den som drabbas mest är, som vi ser och har sett, kvinnan. Här har historien gett oss klara besked.
 
 
KÄRNFAMILJEN UPPLÖSES – VARFÖR?   BARNEN ÄR FÖRLORARE
 
Vad som sker nu, framför allt i västvärlden, det är att folk skiljer sig i en helt annan omfattning än förr. Upplösningen av den så kallade kärnfamiljen blir allt vanligare. Och detta händer när religionens makt i samhället hela tiden urholkas. Hur skall vi tolka detta?
Det religiösa greppet över människorna minskar stadigt. Folk gifter sig med varandra, nuförtiden, utan att på något sätt förknippa äktenskapet med det religiösa synsättet. Att låva varandra evig tro, enligt kyrkans normer, gäller inte längre. Denna frigörelse från det religiösa oket för också med sig ett växande antal separationer. Men vad är egentligen orsaken till det stora antalet separationer? Är det familjekonstellationen i sig som är orsaken eller är det kvinnan och mannen i familjeförhållandet som får ta på sig ”skulden” till familjens sönderfall? Vad är det som är fel när så många familjer splittras? Är det fel på människorna eller är det fel på familjestrukturen, som den ser ut idag?
 
Kan historien hjälpa oss att komma närmare svaret? Javisst historien är kanske det bästa hjälpmedlet när vi studerar strukturella frågor.
Nåväl, dom tidiga människorna levde i grupper tillsammans. Inte bara dom biologiska föräldrarna till barnen utan även andra vuxna individer och naturligtvis andra barn, levde tillsammans i en slags storfamilj eller stam. Vad man nu vill kalla det. Detta var samhället för dessa människor. Denna grupp människor, eller stam, höll hårt ihop i kampen för att överleva. Man förstår vilken förmån det måste få vara för barnen att kunna växa upp i en sådan tillvaro. Här existerar ingen ensamhet. Det finns många vuxna individer runt omkring barnen. Alla hjälps åt. Behöver barnen hjälp så finns det vuxna i omedelbar närhet. Övergrepp och våld mot barn, som ju är vanligt i vår tid, måste vara sällsyntheter bland dom tidiga människorna. Det här sättet att fungera tillsammans bör vara det ideala, det mest harmoniska för alla parter i familjegruppen/stammen.
 
Vi är flockdjur i grunden. Det kan vi inte ändra på. Vi mår alltså bäst tillsammans med andra människor. Därför är motsatsförhållandet enkelt: vi mår dåligt av ensamheten. Och det är framförallt barnen som tar stor skada av detta. Barnen behöver ett antal vuxna individer runt omkring sig under dygnets alla timmar. Det bara är så, det är ett arv som vi har från dom tidiga människorna och från våra närmaste släktingar aporna. Detta kan ingen ändra på. Börjar vi att ändra på dessa givna regler så far barnen illa, det står helt klart. Med denna sanning i ryggen så kan vi därför påstå att barnen hade, på sätt och vis, en bättre uppväxt ”förr”. När vi ser vilka uppväxtförhållanden som oerhört många barn har idag då bör det inte vara så svårt att komma fram till att samhället som barnen växer upp i fungerar på ett inhumant och därmed destruktivt sätt.
 
Ensamheten är ett problem som tillhör den ”moderna” människan. Vi bor ju på en plats och jobbar, allt som oftast, på en annan plats. Det gör att barnen kommer ifrån sina föräldrar på ett sätt som aldrig tidigare hänt i historien. Det sociala nätverket tunnas ut alltmer. När dessutom den lilla kärnfamiljen slås sönder, genom separationer, så försvinner de sista ”halmstråen” för barnen att hålla sig fast vid. Isoleringen för dom vuxna och barnen blir total och detta är ett extremt onormalt förhållande, att leva i. Det mår vi, som sagt, inte bra av och det visar ju sig också i samhället. Kriminalitet och våld breder ut sig på ett sätt som inte existerade förr och de som alltid drabbas värst är ju kvinnor och barn.
Ändå  är vi medvetna om att dessa problem till stor del beror på att barnen inte har fått en harmonisk uppväxt. Det är ju ofta de ensamma, otrygga barnen som blir ”problemen” för samhället. Det är bara det att ”problemen” tilltar och blir så omfattande. Det är som om samhället har fått en svulst. En ny svulst som inte känns igen från förr. Hur skall vi komma till rätta med denna nya ”sjuka”? Hur skall vi bygga upp familjen eller gruppen i framtidens samhälle? Dessa frågor måste lösas.
 
Det nuvarande samhället tror sig ha löst ”barnpassningsfrågan” genom daghem, fritidshem och naturligtvis skola. Dessa institutioner har trätt i kraft när nu dom vuxna försvinner bort från hemmen, för att arbeta. Barnen måste ju på något vis tas om hand.
Det patriarkala samhällsbygget har ju skapat det samhälle vi nu lever i. Eftersom vi har konstaterat att samhället är byggt på grundläggande fel så är det givet att även denna fråga måste ifrågasättas. Alltså frågan om hur våra barn skall ha det.
 
Vi ställde ju några frågor om kärnfamiljens vara eller inte vara. Är den nuvarande familjebildningen ett sunt sätt för människor att bygga sina liv ifrån? Vad är det som är fel när så många familjer splittras? Är det fel på människorna eller är det fel på familjebildningen, som den ser ut idag? Hur skall då framtidens familj se ut? Det kan vi inte ge ett svar på idag. Detta problem måste lösas av framtidens generationer. Och framtidens generationer kommer också att lösa detta problem. Men, som sagt, genom att studera historien och ta lärdom därav så kan vi konstatera att människan är ett flockdjur. Hon trivs bäst tillsammans med andra, då mår hon bra. Ensamheten mår hon dåligt av därför att hon inte är skapt att leva på det viset.
 
Av bland annat denna anledning så måste vi starkt ifrågasätta dagens familjebildning. Den så kallade kärnfamiljen med mamma, pappa och barn. För när den spricker, vilket ju för övrigt blir allt vanligare, så hamnar familjemedlemmarna ofta i krisartade psykiska trauman. Och som vanligt blir barnen dom stora förlorarna.
Ser vi lite logiskt på det hela så kan det knappast vara förnuftigt att vi människor ”låser in oss” i det vi brukar kalla för kärnfamiljen. Det stämmer inte med människans ursprung som flockdjur.
Betraktar vi dessutom kärnfamiljen utifrån ett litet annat perspektiv så kan vi konstatera allvarliga svagheter med denna familjebildning. Jag tänker då på hur utsatta kärnfamiljens medlemmar blir ”innanför husets väggar”. Barnen är hänvisade till sina föräldrar, hur tokiga dom än är. Drog och spritmissbruk hos bägge eller den ena av föräldrarna får ju förödande konsekvenser för barnen. Våld och misshandel innanför hemmets väggar bryter ner dom inblandade fullständigt. Den farligaste platsen för många kvinnor och barn är just innanför hemmets väggar. Det är inte människovärdigt att behöva leva under sådana förhållanden. Det är inte så vi människor skall leva.
 
 
KÄRNFAMILJEN HAR INTE NÅGON FRAMTID
 
Jag vill härmed sticka ut hakan och påstå att den nuvarande familjekonstellationen inte kommer att överleva i framtiden. Den är onormal, det är ett onormalt sätt för människan att leva på det viset. Och boven i detta drama är som så många gånger förr, den patriarkala strukturen.
Patriarkatet har genom sitt främsta verktyg, religionen, skapat den osunda familjebildningen som först nu, i dagens samhälle, börjar brytas ner. Naturligtvis är inte samhällsstrukturen redo att ta sig an dom nya problem som uppstår till följd av kärnfamiljens upplösning. Strukturen är ju uppbyggd på att kärnfamiljen är det bästa för människan. När det nu visar sig att denna grundpelare i strukturen börjar rämna så får det till följd att de inblandade människorna, i många fall, far mycket illa.
Åter igen kan vi alltså se vad patriarkatet ställer till med. Det som från början byggs upp utifrån grundläggande fel kan omöjligen bli bra i framtiden.
 
Ska samhället över huvud taget kunna förändras i positiv riktning så måste all energi inriktas på att barnen i samhället ges en så bra start som möjligt. Barnen lever alltför utsatta så som familjekonstellationen ser ut idag.
 
Vi vuxna säger så här: ”mitt barn får den bästa starten i livet hemma hos mig, det som jag ger mitt barn det mår mitt barn bäst av”. Ungefär så kan vi formulera oss. Eller hur?
Men tänk efter nu. Vi har ju konstaterat att vi själva är en produkt av äldre generationers samhällen och det tänkande som där hör till. Och vi har kommit fram till att våra samhällen har vuxit fram utifrån grundläggande fel och brister. Det gör att vi själva bär med oss av dessa grundläggande fel och brister. Vi har tagit till oss detta i vårt sätt att tänka och att överhuvud taget vara. Måhända är vi inte medvetna om detta faktum, men så är det. Därmed för vi vidare vårt historiska arv på våra barn, utan att vi är medvetna om det. Vårt historiska arv innehåller, som sagt, grundläggande fel och dessa förs nu över på våra barn. Detta är en av de främsta anledningarna till att samhällsstrukturen får mycket svårt att förändras.
 
Men hur skall då familjer leva och bo i framtiden? Att kunna ge ett enkelt svar på denna fräga går inte. Framtidens generationer kommer att kunna lösa denna fråga i och med att dom har sitt historiska facit i sin hand. När framtidens generationer blir fullt medvetna om historiens grundläggande fel så kommer denna fråga att kunna lösas. Helt klart är att kärnfamiljen kommer att omge sig med fler vuxna och barn som delar vardagens glädje och bekymmer. Framför allt barnen måste få tillgång till fler vuxna individer under dygnets alla timmar.
 
Jag nämnde att det är i huvudsak inom familjens väggar som barnmisshandel och kvinnomisshandel förekommer. Detta problem är inte ett litet problem nej det är ett mycket stort problem, ja faktiskt ett gigantiskt problem. Varför har det blivit så och varför är det så?
Med dom kunskaper vi nu har över patriarkatet och dess historia så skall vi komma fram till att det är inte så förvånande att läget är som det är. Patriarkatet bygger ju hela sin struktur på att mannen är det dominerande könet. Vilket mer än väl bekräftas när vi studerar olika slag av samhällen runt om på vår jord. Tar vi sedan med det historiska perspektivet så blir vi än mer övertygade om maktförhållandet mellan könen.
Utifrån detta snedfördelade maktförhållande så har patriarkatet skapat samhällsstrukturen och där ingår självklart den så kallade kärnfamiljen. Den har vi nyss studerat och vi har ju också nämnt att kärnfamiljen har tillkommit utifrån grundläggande fel.
Mannens självklara roll i kärnfamiljen var och är att vara överhuvud. Detta är det patriarkala synsättet och naturligtvis det synsätt som gäller. Detta förhållande regleras också med lagar och förordningar. Dessutom så har patriarkatet genom sitt främsta verktyg religionen sett till så att detta förhållande inte kan ifrågasättas. Så ser det ut i de flesta samhällen runt om i världen. Dessa förhållanden formar självklart vårt tänkande och hela vårt sätt att överhuvud
taget agera.
Mannen är således den som har makten i familjen. Därav följer att mannen också utövar makten. Patriarkatet har lärt oss att maktens språk är våld. Den som sätter sig upp mot makten skall bekämpas med våld. Så har det fungerat i våra samhällen i många tusentals år. Det patriarkala våldet har präglat vårt tänkande, i synnerhet mannens tänkande.
Konflikter löser mannen allt som oftast med våld. När därför den lilla utsatta kärnfamiljen hamnar i problem så finns orsaken till problemen, allt som oftast, hos mannen. När våldet väl har startat så fortsätter det dag efter dag, år efter år. Det övergår i misshandel och mannen skonar ingen i den utsatta kärnfamiljen.
Här ser vi tydligt det negativa med den lilla kärnfamiljen. Barnens välbefinnande hänger på en ytterst skör tråd. Dom är utlämnade åt ett par, eller i många fall en vuxens godtycke. Sunda förnuftet säger ju att denna strukturella familjebildning måste vara helt ologisk. Nej det naturliga och logiska för barnen det är naturligtvis att det finns en grupp vuxna i barnens omedelbara närhet. En grupp vuxna som lever och bor tillsammans med barnen under dygnets alla timmar.
Vi får inte glömma att människan är ett flockdjur. Hon fungerar bäst tillsammans med andra människor, det är så hon skall leva.
Barnen blir dom stora vinnarna i denna gruppkonstellation av människor. Men alla tjänar naturligtvis på denna förändring av familjebildningen. Man kan säga att dagens familjebildning med nödvändighet kommer att förändras till dom tidiga människornas familjestruktur. Därigenom kommer våld och misshandel att minimeras på grund av att vi delar livets vardagligheter med en större grupp människor.
 
Vad lär vi oss av detta? Jo vi lär oss att det är inte mannen i sig som det är ”fel” på. Det är inte den våldsamme familjefadern som egentligen är problemet. Han är ju en produkt av det patriarkala våldsamhället. Nej problemet sitter i den struktur som patriarkatet har skapat. Således blir inte samhället mindre våldsbenäget av att dessa våldsamma män skulle omhändertas eller spärras in någonstans. Åter igen, problemet sitter inte i de våldsamma männen som misshandlar och utövar våld mot sina barn och barnens mammor. Även om vi skulle straffa alla sådana våldsverkare så skulle ständigt nya komma till, vilket vi ju bevittnar varje dag. Man sopar alltså problemet under mattan, man löser inte problemet. För att lösa problemet så krävs det att vi görs medvetna om uppkomsten till problemet. Alltså att det är den patriarkala samhällsstrukturen som bär skulden. Här ingår, som vi nu har lärt oss, den lilla kärnfamiljen. Det är denna lilla centrala byggsten i samhällsstrukturen som måste genomgå en förändring. Allting måste naturligtvis förändras i våra strukturer men av särskild vikt är förändringen av familjestrukturen.
 

———————————————————————————————————

ÄGANDET
 
 
 
 KAPITALÄGARE
 
I våra patriarkala samhällsstrukturer så intar ägandet en nyckelroll. Att äga är för många, på sätt och vis, själva målsättningen med livet. Ägandet fungerar som en slags drivfjäder. Men det är inte alla som äger, det är i själva verket ett fåtal människor som är ”riktiga” ägare. Vad menar jag då med ”riktiga” ägare? Jo jag menar människor som äger kapital och då menar jag människor som är stora kapitalägare. Är man ägare av kapital då ligger det i ens eget intresse att försöka få sitt kapital att växa, eller i alla fall att få behålla sitt kapital och inte låta det falla i värde.
Att vara kapitalägare innebär att man får ekonomiska möjligheter till ett, materiellt sett, drägligt liv. Man får möjligheter som människor utan kapital inte kommer i närheten av.
När nu våra strukturer är inrättade på det här viset så innebär det att människorna i våra samhällen strävar efter att komma över kapital. Denna ”kapitalkaka”, som finns i våra samhällen, är det fritt fram för människorna att lägga beslag på. Det utmynnar i en slags kamp. Några få lyckas, på olika sätt, komma över stora ”kakbitar”. Andra kommer över mindre ”bitar” medan dom flesta inte kommer över några bitar alls. Ägandet blir på så vis ojämnt fördelat bland människorna i samhället.
Eftersom det nu ser ut så här i våra samhällen så innebär det att ett fåtal människor äger sådant som den vanliga människan är beroende av för att överleva. Ett fåtal kapitalägare dikterar härigenom villkoren för en majoritet av samhällenas invånare. Denna ojämna fördelning av ägandet skapar naturligtvis orättvisa förhållanden mellan människor. En minoritet kan leva sina liv i materiellt överflöd medan majoriteten har fullt upp med att arbeta ihop till ett någorlunda drägligt liv. Många har dessutom svårigheter att skaffa sig mat för dagen. Så ser det ut i våra samhällen. Vi känner ju alla till att våra samhällen fungerar så här. Detta är inga nyheter.
 
Men skall våra samhällen fungera så här? Är den här ägarstrukturen den optimala för människorna i våra samhällen? Uppenbarligen så anser våra samhällsföreträdare att våra samhällen skall fungera så som dom nu gör.
Att fundera över ägandets roll i strukturen sysslar inte våra politiker med. Ägandets nuvarande förhållande i strukturen är för våra samhällsföreträdare en fullständigt naturlig del i våra samhällsliv. Och jag vill nog påstå att synen på det privata ägandets roll i strukturen delas för övrigt av både fattig och rik. Alltså en majoritet av människorna i samhället anser att det nuvarande ägarförhållandet har en naturlig plats i våra strukturer.
Innebär ett sådant synsätt att detta är det logiska och naturliga sättet att se på saken? Nej jag menar att bara för att strukturen är som den är och att synen på denna struktur är allmänt accepterad så innebär det inte automatiskt att strukturen är gynnsam för människorna i samhället. Däremot är det nödvändigt för strukturens fortlevnad att människorna i samhället, mer eller mindre, accepterar strukturen. Vad jag vill säga är alltså att vi människor accepterar ägarförhållandet i strukturen, men därmed inte sagt att ägarförhållandet är gynnsamt för samhället.
 
 
MED ÄGANDE FÖLJER MAKT
 
Det nuvarande ägarförhållandet har ju existerat i våra samhällen under mycket lång tid. Det har funnits så länge att vi, som sagt, betraktar det som naturligt hemmahörande i strukturen.
Med ägande följer, som vi vet, också makt. För ser man historiskt på ägandet (vilket man ju för övrigt alltid skall göra då man studerar ett strukturellt förhållande) så ser man med all tydlighet att med ägande följer makt.
Vår patriarkala struktur visar i det historiska perspektivet med vilken våldsamhet som ägandet kan ta sig uttryck. Allting går att äga. Här finns inga restriktioner i praktiken. Att äga människor, djur, natur gör ingen skillnad. Allt kan köpas för pengar.
En kapitalägare kan köpa sig en slav. Livet i sig blir ingenting värt utan det som betyder något, i ägarens ögon, det är arbetsinsatsen som den köpta människan kan tillföra.
Maktmänniskorna kunde skaffa sig slavar genom att helt enkelt vifta med sitt kapital. I den här strukturen är det kapitalet som prioriteras, allting annat kommer i andra hand så även människorna. Och som vi vet så fungerar det på precis samma sätt idag, alltså att maktmänniskor lägger beslag på fattiga och utsatta individer. Denna förnedrande människosyn är lika utbredd idag som igår.
Här ser vi att ägandet inte har några gränser. Precis allt kan ägas, inklusive människor. Vilket, som sagt, historien bevisar för oss. Med dessa fakta för ögonen så skulle man ju kunna tro att ägandet borde betraktas med avsky av människorna i dagens samhällen. Men så är det inte. Nej kapitalägare ser vi istället upp till. Vi betraktar, allt som oftast, dessa kapitalägare som lyckosamma människor här i livet. Vi ger dom många gånger statusen som om dom vore övermänniskor, gudar. Dom har lyckats med det som vi alla drömmer om, nämligen att bli rika. Det är liksom det som livet går ut på, anser vi.
 
 
VARFÖR ACCEPTERAR VI ÄGANDET?
 
Vad är det som gör att vi betraktar ägandet och livet på det här sättet? Jo i grund och botten så beror det på att vi betraktar strukturen som vi lever i som naturlig och normal. Strukturen må vara hur ojämlik och orättvis som helst, men vi är ändå vana med att livet skall levas just så, därför ser vi ingenting ologiskt med strukturen i och med att vi är mitt uppe i den.
När vi går till våra arbetsplatser så funderar vi inte över att företaget som vi arbetar åt ägs av människor. Dessa människor har investerat kapital i företaget och dom gör detta för att det investerade kapitalet skall förränta sig, vilket är det primära skälet för deras investeringar. Allt annat kommer i andra hand, inklusive människorna som arbetar åt företaget. Och eftersom nu våra samhällsstrukturer ser ut på det här viset så finns det liksom ingen anledning för oss att ifrågasätta det här förhållandet. Alltså förhållandet mellan kapitalägande människor och icke-kapitalägande människor. Vi som går till företaget ser det som den naturligaste sak i världen att vi arbetar åt företaget – att vi arbetar åt ett antal människor som äger företaget. Eller hur? Det bara fungerar så i våra samhällen, alltså ingenting att reflektera över.
På samma sätt ser det ut när vi konsumerar varor och tjänster. Här är det naturligtvis också människor som är ägare av dom varor och tjänster som vi konsumerar. Dessa människor har gjort samma investeringar i butiker som säljer dom varor som tidigare producerades. På precis samma sätt som tidigare så är det kapitalinvesteringen som skall förränta sig, som har den högsta prioriteringen. Naturligtvis så är detta tänkande och agerande helt logiskt i den struktur som vi nu lever i. Det privata kapitalet kan omöjligen investeras i marknaden för att sedan ge ägaren en förlust. Att det ändå uppkommer förluster för många kapitalägare det känner vi till. När detta sker så konkureras också dom förlustdrabbade företagen ut. Kvar blir dom vinstdrivande företagen och det är hit som kapitalet söker sig.
Marknaden blir på det här viset en ”spelplan” för ett förhållandevis fåtal kapitalstarka människor. Dessa fåtal kapitalstarka människor, maktens män, hamnar som vi ser i ett maktförhållande till majoriteten av samhällenas invånare. Maktens män sätter upp dom ”spelregler” som alla vi andra måste följa i samhället. Vi har inget val, vi kan omöjligen ställa oss utanför strukturens regler. Just detta faktum innebär helt enkelt att vi betraktar strukturen som naturlig och normgivande. Exakt så fungerar vi människor idag i våra samhällen. Vi får mycket svårt att se ”vårt eget” samhälles fel och brister. Jag menar att det är så vi tänker och agerar när det gäller ägandet. Ägandet ser vi som någonting normalt och naturligt beroende på att vi lever våra liv mitt uppe i denna strukturella form. Vi har svårt att se på ägandet, som för övrigt vilken annan strukturell ”grundpelare” som helst, på annat sätt än så som vi gör. Den strukturella ”grundpelaren” må vara hur inhuman som helst.
 
 
ÄGANDETS URSPRUNG
 
Varför har då ägandet uppstått? Vore det inte naturligare att vi levde i samhällen där ägandet inte existerade? Ja man kan ju tycka att det naturliga vore ett icke-ägande för oss. Eller kanske mer naturligt att alla i samhället fick vara kapitalägare, att investeringar och avkastningar fördelades på ett rättvist sätt i samhället. Vore inte detta den naturliga och rättvisa strukturella fördelningen i våra samhällen?
Ser man riktigt långt tillbaka i tiden, då mänskligheten var helt ung, så skulle jag vilja påstå att ägandet inte existerade på det sätt som vi menar med ägande. Människan var ett med naturen som alla andra arter. Naturligtvis så fanns väl ett slags revirtänkande på precis samma sätt som hos våra närmaste släktingar, aporna. Och det är väl mycket möjligt att dagens ägande fick ”hjälp” att utvecklas från ett slags revirtänkande. Men detta är ju naturligtvis bara spkulationer. Jag vet inte om kapitalägandets ursprung någonsin går att finna den direkta orsaken till.
Istället så vill jag nog hävda att ursprunget till ägandet har att göra med etablerandet av vår patriarkala samhällsstruktur. Vår struktur, runt om i världen, har ju varit patriarkal sedan flera tusentals år tillbaka i tiden. Och den har varit och är inhuman, ojämlik och därmed orättvis. Detta bevisar det historiska förloppet för oss. Eftersom nu ägandet hänger intimt samman med makten och makten är karakteristisk för den patriarkala strukturen så ser vi det självklara sambandet mellan ägandet och patriarkatet. Eller hur?
Ägandet har alltså förmodligen uppstått i samband med etableringen av vår struktur. Vi kan också säga att patriarkatet är orsaken till det orättvisa kapitalägandet. Här får vi därav ytterligare ett starkt skäl till att förstå det ologiska/orättvisa i kapitalägandets fördelning bland oss människor. Man skulle omvänt kunna säga att ägandet inte kan existera i en human och rättvis struktur.
 
 
KAN VÅRA SAMHÄLLEN FUNGERA UTAN ÄGANDE?
 
Kan då våra samhällen fungera om inte ägandet existerar? Fungerar marknaden om inte ett fåtal stora kapitalägare får bestämma villkoren för majoriteten av samhällenas invånare? Eller kort och gott: kommer våra samhällen att fungera om strukturen förändras?
Jag menar vi har ju så fullständigt accepterat ägarförhållandet i våra samhällen att vi därigenom svårligen kan ta till oss att leva utan detta ägarförhållande. Som jag tidigare beskrivit så kan vi inte tänka oss att leva våra liv på ett annorlundare sätt än så som dom levs just nu. Ett samhälle utan det nuvarande kapitalägandet innebär naturligtvis en grundläggande strukturell förändring av samhället. Hur skulle dom stora kapitalägarna och överhuvud taget samhällets maktmänniskor agera om frågan om ägandets vara eller icke-vara på allvar ifrågasattes?
Som vi så väl vet så är ju marknaden, spelplanen för kapitalet, i allra högsta grad internationell. Här har statsgränserna spelat ut sin roll. Kapitalet flödar, mer eller mindre fritt, genom våra samhällen oberoende av var vi lever. Kapitalet flödar mer genom dom samhällen där det ges större avkastning och mindre genom dom samhällen där avkastningen är lägre. Detta betyder att samhällen som av någon anledning inte kan garantera kapitalets värdestegring får mycket svårt att locka till sig kapitalägare som är villiga att investera sitt kapital. Följden blir då att samhällen som seriöst diskuterar ägande eller icke-ägande gör det i praktiken omöjligt för kapitalägare att investera.
Vad leder då detta till? Jo samhällen som kommer fram till slutsatsen att kapitalfördelningen, så som den nu fungerar, innebär en stor orättvisa för människorna leder till att kapitalet inte kommer att investeras i dessa samhällen. Samhällena utarmas på kapital vilket för med sig att levnadsvillkoren för människorna kommer att kraftigt försämras. Man kan därför säga att våra samhällen sitter i klorna på ägarna till kapitalet. Flyr kapitalägarna ett visst samhälle till förmån för ett annat samhälle så innebär detta helt krasst att levnadsvillkoren i det förra samhället försämras medan dom förbättras i det andra samhället.
Förstår ni, vi alla sitter fast i dom beslut som kapitalet fattar? Vi är helt i händerna på dom stora kapitalägarna, dom har våra liv helt i sina händer. Inser vi detta?
Är det därför som våra samhällsföreträdare aldrig vågar diskutera ägandets vara eller icke-vara?
Min fråga var: kan våra samhällen överhuvudtaget fungera om ägandets nuvarande roll försvinner? Svaret måste då bli att enstaka samhällen som väljer att förändra ägandeförhållandet i strukturen inte kommer att kunna fungera på ett tillfredsställande sätt för människorna i samhället. Dessa enstaka samhällen kommer att utarmas på kapital beroende på att ägarna till kapitalet kommer att investera i samhällen där dom förväntar sig att kapitalet ger dom mångdubbelt tillbaka.
Därav kan vi dra slutsatsen att om icke-ägandet skall kunna bli verklighet så måste i princip alla världens samhällen vara eniga om denna grundläggande strukturella förändring. Om ett eller ett fåtal samhällen försöker ge sig på denna förändring så är det dömt att misslyckas. Vilket också historien har bevisat för oss, vilket vi minns. Eller hur? Nej eftersom kapitalet flödar globalt genom alla samhällen så krävs det en global strukturell förändring för att icke-ägandet skall kunna genomföras.
Som sagt, våra samhällsföreträdare diskuterar överhuvud taget aldrig kapitalägandets förhållande i strukturen och varför gör dom inte det? Kan det bero på att denna ytterst känsliga fråga ställer hela vår nuvarande strukturs vara eller inte vara, på sin spets? Skulle ”våra” politiker på allvar börja diskutera det privata kapitalägandet så skulle kapitalet omgående slå tillbaka och därmed skulle samhället riskera att dräneras på kapital. Detta scenario vågar inte ”våra” politiker riskera därför så inser dom att det är bättre att gå dom stora kapitalägarna till mötes än att välja konfrontation. I det korta perspektivet så tjänar ju samhället på denna politik. ”Våra” politiker inser därför att dom i praktiken är ”springpojkar” åt samhällets verkliga makthavare, dom stora kapitalägarna.
 
 
DET LOGISKA TÄNKANDET
 
Man kan också ta sig an frågan utifrån ett förnuftigt/logiskt synsätt. Låt oss säga att vi har en grupp människor som får valet att antingen dela på ett visst kapital eller antingen så får ett fåtal slumpmässigt kapitalet. Hur kommer gruppen att välja? Jo logiken säger oss att gruppen väljer att dela lika på kapitalet. Det är ju högst oförnuftigt att låta slumpen välja ett fåtal kapitalägare och därmed låta majoriteten av gruppen stå utan kapital. Man riskerar ju själv att tillhöra den stora gruppen som blir utan kapital vid ett slumpmässigt val.
Om vi tänker tanken att gruppen representerar ett samhälle så innebär ju detta slumpmässiga val att majoriteten av samhällets invånare kommer att hamna i beroendeställning till dom få kapitalägarna. Det är ju kapitalägarna som väljer hur dom vill investera sitt kapital. Låt oss anta att kapitalägarna inte ser till samhällets bästa, i första hand, utan dom ser istället till sitt eget bästa. Exakt så som det alltså fungerar i våra samhällen. Vad blir resultatet då? Jo i kraft av maktförhållandet som har uppstått så skaffar sig dessa kapitalägare egna förmåner på bekostnad av övriga invånare i samhället. Och detta resultat är väl inte vad gruppen/samhället önskar sig av kapitalägarnas investeringar. Rent logiskt och förnuftsmässigt så kan vi därför dra slutsatsen att kapitalet gör mest nytta för samhället om majoriteten av människorna i samhället får avgöra hur kapitalet skall investeras. Inte att detta beslut avgörs av ett fåtal, dessutom kapitalstarka, människor. Risken blir då stor att en betydande del av kapitalet hamnar i kapitalägarnas egna fickor istället för att komma samhället till del. Alltså precis så som det ser ut i dagens samhällen.
 
 
BROTTSLIG VERKSAMHET
 
Som ni märker så ser ju dagens verklighet ut på det vis som är beskrivet ovan. Med den avgörande skillnaden att det är inte samhället som beslutar eller har beslutat vilka som skall ha makten över kapitalet. Makten över kapitalet har på olika sätt kommit i händerna på ett antal människor. Och ser vi tillbaka på det historiska förloppet, som vi som sagt alltid skall göra, så ser vi omgående att kapitalägandet har i många fall kommit till genom tvivelaktiga affärer och rent maktmissbruk. Man kan säga att kapitalägandet kom till, allt som oftast, genom rent brottslig verksamhet. Men eftersom det är kapitalet som är den verkliga maktfaktorn i våra samhällen så skrevs naturligtvis lagar och regler på ett sådant sätt att ägarna av detta kapital alltid gick fria.
Vad är det egentligen för skillnad på en inbrottstjuv, som kommer över lite pengar, och en kapitalägare som skor sig på arbetares bekostnad. Jo strukturen som vi lever i är utformad på det sättet att det är helt i sin ordning att den som är ägare av kapital också i slutändan avgör hur kapitalet skall användas. Att inbrottstjuven rånar pengar skall bestraffas men att kapitalägaren manipulerar med kapitalet, genom sinnrika metoder, är helt i sin ordning. Inser vi att detta beror på det strukturella förhållandet som vi alla lever i?
Kapitalkakan i samhället är det ju fritt fram för människorna att lägga beslag på och som historien visar så är det alltid dom redan kapitalstarka som fortsättningsvis roffar åt sig. Och, som sagt, det är dessa stora ägare av kapital som bestämmer reglerna för hur kapitalet skall strömma genom våra samhällen.
Borde inte ett sådant agerande betraktas som brottsligt? Jo naturligtvis så borde ett sådant agerande betraktas som brottsligt och det skulle också anses som brottsligt om vi levde i ett rättvist och logiskt samhälle. Men nu gör vi ju inte det, vi lever ju i samhällen där strukturen är utformad av dom människor som har varit och är dom stora ägarna av kapitalet i våra samhällen. Därmed så är det inte brottsligt att kapitalägare skor sig på vanliga människor.
 
 
ÄGANDE AV MÄNNISKOR
 
Angående ägandet av människor som jag nämnde tidigare. Jag ställer frågan: Vad är det för skillnad på att vara slav och på att vara lönearbetare? I grund och botten, menar jag, är det ingen skillnad alls. Låt oss försöka bena ut frågan.
Slaven hämtas med våld eller köps av kapitalägaren, som vilken annan vara som helst. Jag vill först inflika att slavhandeln är lika aktuell idag som någonsin tidigare. Nåväl, i kapitalägarens ögon är nämligen slaven ingen människa utan slaven är en arbetsmaskin som skall tillföra mervärden, alltså skapa mer inkomster än utgifter genom sitt arbete. Kapitalägaren äger följaktligen slaven under dygnets alla timmar och kan därför använda slaven till i princip allting. För att slaven skall kunna producera dessa mervärden, under kanske ett antal år, så krävs det naturligtvis att kapitalägaren sörjer för att slaven får mat och husrum. Ägaren vill ju att inkomsterna för slaven förräntar sig så mycket som möjligt och under så lång tid som möjligt, därför ligger det i ägarens eget intresse att omsorgen om slaven sköts på ett bra sätt. Väljer ägaren att missköta slaven så håller naturligtvis inte slaven. Slaven får svårigheter att vara lönsam för sin herre.
Lönearbetaren då? Jo hon köps hon också. Hon köps för att arbeta ett visst antal timmar per dygn. Hon får en lön av sin arbetsköpare för det antal timmar som hon arbetar. När hon har arbetat färdigt för dagen så är hon ”fri” att fara hem. Hennes lön skall då räcka till allt det som hon måste ha för att kunna leva vidare. Nästa dag så infinner hon sig igen på sitt arbete och gör sitt arbetspass. Kapitalägaren har investerat i lönearbetaren för att denne skall skapa inkomster som vida överstiger de utgifter som investeringen innebär. Detta är huvudanledningen till att ägaren väljer att anställa arbetare.
Vi ser av detta vilka likheter som präglar slaven och arbetaren. Båda är underställda kapitalägarens makt över produktionsmedlen. Behövs det ingen slav så köper inte ägaren någon. Behövs det ingen lönearbetare så köper inte heller här ägaren någon lönearbetare.
Ägaren sörjer för att slaven får mat och husrum medan han överlåter till lönearbetaren att själv sörja för mat och husrum.
Man kan då fråga sig om det är någon avgörande skillnad mellan slaven och lönearbetaren? Skillnaden mellan slaven och lönearbetaren är väl den att lönearbetaren, till viss del, kan bestämma över sin tid när hon inte är på sitt arbete. Men annars så är det kapitalägaren som bestämmer villkoren på marknaden. Här har inte förhållandet förändrats sedan slavepokens tid.
Arbetare eller slav, kalla det vad ni vill, deras funktion på marknaden är identiska. Bägge köps för att skapa inkomster till sin ägare.
 
 
PRODUCERANDE OCH KONSUMERANDE
 
Jag vill nämna några ytterligare ord angående konsumtionen på marknaden. Ägandet begränsar sig inte till produktionsmedlen, som vi vet, på marknaden. Utan ägandet innefattar alla led i affärerna på marknaden, så även konsumtionen. Det betyder ju, kort och gott, att pengarna som lönearbetaren tjänar måste konsumeras tillbaka till marknaden. Lönearbetaren och hennes familj måste ju skaffa dom nödvändiga varorna för att livet skall kunna levas vidare. Därav följer ju att pengarna kommer tillbaka till kapitalägarna. Pengarna cirkulerar runt på marknaden och eftersom marknadens villkor ( alla avgörande beslut ligger i händerna hos ett fåtal stora kapitalägare så leder detta förhållande till oerhörda orättvisor i samhället ) är till nackdel för den stora majoriteten av människorna i samhället så blir den naturliga följden att våra samhällen präglas av motsättningar.
Det privata ägandet på marknaden skapar oundvikliga konflikter mellan ägare och icke-ägare, vilket ju dessutom historien bevisar för oss.
 
Producerande och konsumerande, att göra affärer, är naturligtvis helt naturligt och nödvändigt i våra samhällen. Men det onaturliga/ologiska består i att denna marknad ligger i händerna på ett fåtal människor som därigenom sätter reglerna för alla samhällets invånare.
Om vi således resonerar sunt och förnuftigt angående privata människors ägande eller icke-ägande av kapitalet i våra samhällsstrukturer så kommer vi logiskt sett fram till att alla samhällets människor gynnas bäst om kapitalet får ägas av alla människorna och inte enbart av ett fåtal. Drivfjädern blir inte kapitalets värdestegring utan drivfjädern blir att med hjälp av kapitalet skapa utveckling av samhället.
Människorna i samhället kommer gemensamt fram till vad som skall produceras och hur det skall genomgöras. Dessa synnerligen avgörande beslut för våra samhällen kommer då inte att ligga i händerna på ett fåtal kapitalstarka människor, vars främsta intresse består i att få det investerade kapitalet att öka i värde. Nej kapitalets investering görs, för att på alla punkter, förbättra livet för samhällets alla invånare. Denna grundläggande och som man kan tycka självklara strukturella ordning existerar inte, som vi ju alla vet, i våra dagars samhällen. Istället råder, som vi likaledes är fullt medvetna om, ett ägande på ett fåtal människor som för med sig makt att bestämma villkoren för samhällets invånare.
Och varför existerar då inte denna självklara strukturella ordning i våra dagars samhällen? Huvudskälet är, som jag gång på gång upprepar, att våra samhällen har byggts och byggs enligt patriarkala normer vilket bland annat leder till att ägarstrukturen som har rått och råder i dagens samhällen förblir oförändrad.
 
Som vi ju vet så innebär det privata kapitalägandet att den högsta prioriteringen består i att kapitalet skall förränta sig, inte att samhället i första hand skall utvecklas på ett gynnsamt sätt för dess invånare. Om vi inser detta faktum då bör vi också komma fram till slutsatsen att kapitalet gör allt som står till buds för att få oss att konsumera all smörja som produceras. Det är fel att tro att det är kunden som bestämmer vad som skall produceras. Okey kunden kan i många fall få ägarna i producentledet att förändra produkten men när väl varan/tjänsten har kommit ut på marknaden så är det säljbudskapet som gäller och då finns inga restriktioner för hur kapitalet agerar. Nej verkligheten är den att kapitalet leder kunden till att konsumera allt som har producerats och detta åstadkomms genom sinnrika och utstuderade metoder. Prioriteringen är att det konsumeras,inte vad som konsumeras. Spendera pengarna är budskapet från kapitalet.
 
En annan sak: det finns inga pengar till det eller det, säger vi. Det saknas kapital att investera i, låt oss säga, ett större sjukhus eller i en speciell skola. Det offentliga samhället saknar det nödvändiga kapital som krävs för att det eller det projektet skall kunna genomföras. I sådana lägen så ställer vi vårt hopp till det privata kapitalet, att kapitalägarna skall förmås att investera i projekt som knappast ger några pengar tillbaks. Men det är ju bara det att kapitalet är inte intresserade av projekt som saknar möjligheten för pengarna att förränta sig. Är det offentliga projekt som förhoppningsvis skall genomföras då kräver också kapitalet att ägarstrukturen skall förändras från det offentliga till det privata, om inte detta sker så väljer kapitalet att inte investera det nödvändiga kapitalet. Förstår vi vad detta agerande leder till? Naturligtvis så leder det till att den offentliga delen i samhället hela tiden krymper samman och ersätts av den privata delen, vilket då betyder att ”nödvändiga” samhällsprojekt i många fall saknar investeringsmöjligheter. Här ser vi ytterligare en för samhället ologisk och därmed negativ utveckling. Och det är ju mitt i denna strukturella verklighet som vi lever i idag, eller hur?
Men ändå så förstår vi inte det olyckliga med dom strukturella ägarförhållanden som råder och som på grund av detta orsakar den fruktansvärda orättvisan i våra samhällen. Man behöver inte tillhöra någon speciell politisk gruppering för att inse att våra samhällen fungerar orättvist. Däremot verkar det vara omöjligt för politiker och så kallade samhällsexperter att komma fram till åsikten att våra orättvisa samhällen i grunden har orsakats av den patriarkala strukturen och det därpå följande ägarförhållandet. Eller det kanske inte är så konstigt att vi är omedvetna om denna grundläggande orsak?

——————————————————————————————-

STATER/LÄNDER
 
 
 
VARFÖR  HAR  VI  STATER?
 
 
 
Håller ni med om att stater är ett påfund av den patriarkala strukturen? Nej jag är tveksam till att ni delar den uppfattningen. Och jag är helt säker på att maktens människor i våra samhällen absolut inte delar den här uppfattningen. Maktens män, både vad gäller den ekonomiska makten och den politiska makten, anser att stater är en självklarhet som överhuvud taget inte ens behöver diskuteras. Att människorna på jorden skall delas upp i skilda stater anses därmed vara lika självklart som att solen går upp i öster och ned i väster. Det kanske vi själva också anser, eller vad tror ni? Men jag menar att stater är en produkt av den orättvisa samhällsstrukturen som vi lever i. Följaktligen så skulle stater inte ha något berättigande i en rättvis struktur.
 
Men varför har vi då stater? Vore det inte enklare om vi människor kunde färdas fritt och leva med varann utan dessa statsgränser? För många människor är det förenat med livsfara att korsa statsgränser, verkar detta förnuftigt? Eftersom vi nu lever i stater så kan man ju fråga sig om våra samhällen inte skulle kunna fungera om statsgränserna togs bort?
Klart är att det har stor betydelse i vilken stat man lever. Här där du och jag lever så har vi det väsentligt mycket bättre än om vi skulle leva våra liv i exempelvis en afrikansk stat. Vad är orsaken till att det fungerar på ett sådant sätt? Vore det inte naturligt och normalt att människan, var hon än befinner sig, borde ha samma förutsättningar att kunna leva ett drägligt liv? Naturligtvis så blir svaret på den här frågan ett ja, men nu ser det ju inte ut så här runt om bland världens stater. Tydligen så finns det en mening med att världens folk är uppdelade på stater. Det skall tydligen fungera på det viset att vissa stater är rikare än andra stater. Kan detta vara meningen med statsgränser?
Eftersom det är skillnad på människa och människa i våra samhällen så skall det tydligen vara skillnad på stat och stat. Nåväl vi måste undersöka dom här frågorna. Även här hjälper oss historien att reda ut begreppen.
 
Hur bildades då stater? Var det så att människorna inom ett speciellt landområde kom fram till att man borde avgränsa sig från människorna inom ett annat landområde? Ansåg människorna i ett speciellt landområde att deras grannar inte skulle få tillträde till det speciella landområdet?
Den historiska analysen ger ju svaret att stater har bildats utifrån ambitionen att skaffa sig makten över speciella landområden. Och vilka är det då som har och har haft ambitionen att skaffa sig makten över dessa områden? Jo naturligtvis så är det männen som befinner sig högst upp i maktpyramiden som har ambitionen att skaffa sig makten över samhällena inom speciella landområden.
Men detta är väl ingen nyhet för oss, eller hur? Så långt borde vi kunna vår historia. Människans historia är ju en enda lång historia om krig och elände och i detta elände spelar uppdelningen av människor i stater en avgörande roll. Vår patriarkala struktur är uppbyggd på det viset att makttänkandet är en självklar del av strukturen och i detta makttänkande ligger också att maktens män bestämmer villkoren för hur våra samhällen skall kontrolleras. Genom det historiska förloppet så har alltså maktens män delat upp våra samhällen genom gränsdragningar. I stället för statsgränser så vore egentligen den rätta formuleringen maktgränser. Dessutom tillkom dessa maktgränser, allt som oftast, genom våld. Maktens män skaffar sig våldsapparater vars syfte är att utvidga maktgränserna. Att föra krig blir en exklusiv sysselsättning för maktgalna män och i denna sysselsättning ingår det att roffa åt sig allt av värde. Den vanliga enkla människan har i detta tänkande naturligtvis inget värde alls. Hennes uppgift i samhället blir att tjäna makten, antingen som ”kanonmat” ute på slagfälten eller slava på hemmaplan under omänskliga förhållanden.
 
Naturligtvis så skapar detta orättvisa tänkande ett behov av våldsapparater inom varje maktgräns. Varje stat skaffar sig en våldsapparat dels för att försvara sin egen maktgräns och dels för att om möjligt utvidga sin egen maktgräns och kanske viktigast av allt, maktens män använder våldsapparaten mot den egna befolkningen när dom känner sig hotade. Så ser det historiska förloppet ut då stater började att bildas i världen. Stater finns alltså till därför att maktens män hade ambitioner att skaffa sig kontrollen över samhällen inom speciella landområden. Med andra ord kan man därför säga att stater har tillkommit på ett högst onaturligt och ologiskt sätt. Statsbildningar var ett sätt för maktens män att sko sig på majoriteten av människorna innanför statsgränserna. Därav bildades stater och fördelarna med dessa statsbildningar tillfaller, som vi ser, maktens män.
 
 
FÖRSTÅR VI DET INHUMANA MED STATER?
OMEDVETET SÅ LÄR VI OSS ATT ACCEPTERA DOM STRUKTURELLA ORÄTTVISORNA
 
Men förstår vi detta allvarliga fel i byggandet av våra strukturer? Kan vi ta till oss att mängder av människor far illa på grund av den konstlade gränsdragningen som statsgränser utgör?
Jag påstår att majoriteten av människorna i ”sin” stat anser att allt är normalt och riktigt med stater. Vi anser idag att stater är en självklarhet. Det är lika självklart som att hösten följer på sommaren. Hur kan vårt tänkande formas på detta vis? Hur kan vi acceptera denna inhumana uppdelning av människor?
Jo jag menar att som allting annat i våra ologiska strukturer så har vi blivit som förblindade av vår samhällsstruktur på grund av att vi lever våra liv mitt i själva strukturen. Vi ser inte dess fel och brister just för att vi lever mitt i den. Vi har, så att säga, omedvetet blivit manipulerade av strukturen så att vi betraktar den som fullt normal och riktig. Vi lär oss att se på vår egen struktur som att den skulle vara normgivande. Förstår ni mitt resonemang? Strukturen ser ut som den gör och det finns ingen anledning att ifrågasätta den. Statsgränserna är en del av vår struktur och därför så finns liksom ingen anledning att ställa sig frågande inför detta faktum. Dessutom så har dessa statsgränser funnits sedan generationer efter generationer tillbaka i tiden. Enbart detta faktum för ju med sig att vi får mycket svårt att betvivla det inhumana med staters uppbyggnad.
När dessutom dagens maktmänniskor talar vitt och brett om vår stats förträfflighet och om hur vi alla skall hjälpas åt för att utveckla vår stat så kan vi därav svårligen inse det strukturellt inhumana med statsbildningen. Förstår ni mig? Hjälp mig att hitta en förståelig formulering.
Jag försöker: redan som mycket små får vi lära oss att vi lever i en stat. Vi tar till oss detta faktum som om det vore en logisk sanning. Från skolan och genom hela livet matas vi med det självklara budskapet att vi lever i en stat och att det skall fungera just så. Ja alla världens människor lever i stater och den allmänna uppfattningen är att det skall vara så. Detta lär vi oss att betrakta som den självklaraste sak i världen. Uppfattningen om staten blir så naturlig för oss att vi omöjligen kan ifrågasätta den. På samma sätt som starkt religiösa människor omöjligen kan ifrågasätta gud på samma sätt kan vi människor omöjligen ifrågasätta staten. Förstår ni hur jag menar?
När maktens män i våra samhällen förespråkar att vi måste ha ett starkt försvar så att vi kan avskräcka fienden från att anfalla oss då har vi lärt oss att acceptera deras ideér. Vi gör det för att vi har lärt oss från tidig ålder att ”vår” stat skall försvaras från utomstående fiender.
När maktens män talar om för oss att vi lever i ett av världens mest humana stater då tar vi emot sådana uttalanden som att vi skall vara tacksamma för att vi har det som vi har det – vi skall vara rädda om vår stat.
Men vad säger människorna som lever i den där staten där inga som helst rättigheter finns, bara skyldigheter?
Sådana olikheter mellan stater säger oss att själva konstruktionen av stater lider av allvarliga strukturella fel. Stater kan ju vara grannar med varann och ändå så finns en avgrund som skiljer människorna åt på varsin sida om statsgränsen. På precis samma sätt som en avgrund kan skilja människorna åt inom ett och samma samhälle, på exakt samma sätt kan statsgränser utgöra en skiljelinje mellan liv och död.
 
Jag ställer frågan igen: förstår vi varför det finns stater? Jag hävdar att vi inte förstår varför det finns stater.
Låt oss betrakta frågan om staters militära försvar. Varför skulle människan i vår grannstat vara fientligt inställd mot oss? Nej den vanliga människan i vår grannstat är inte fientligt inställd mot oss och hon har ingen som helst anledning att vara fientligt inställd mot oss. Men varför hävdar då maktens män att det är så viktigt att vi måste ha ett starkt försvar? Vem skall vi försvara oss mot när vi kan konstatera att den vanliga människan i vår grannstat inte vill oss något ont? Jo det är maktens män i vår grannstat som kan ha ett eventuellt intresse av att angripa oss. Och varför har då maktens män möjligtvis ett intresse av att angripa oss? Jo därför att strukturen är utformad på det sättet att maktens män åtrår ännu mera makt.
Se på det historiska förloppet. Maktens män formligen frossar i vem som kan vinna på slagfälten, krigen och våldet blir till en exklusiv hobby för makten. Det historiska förloppet bevisar detta faktum. Historien visar oss att det är maktens män som tar till våld för att utöva sin makt. Det är inte den vanliga enkla människan som får för sig att nu måste vi angripa vår grannstat.
 
Men förstår vi detta allvarliga strukturella fel i byggandet av våra samhällen? Inser vi att staters tillkomst och existerande vilar på fullständigt inhumana och orättvisa grunder? Nej vi inser inte detta. Och eftersom vi inte inser det så är det heller ingen som ifrågasätter existerandet av stater.
 
 
STRUKTUREN FORMAR VÅRT TÄNKANDE DÄRFÖR KAN VI INTE TÄNKA LOGISKT
 
Precis som i allt annat tänkande när det gäller strukturen så har strukturen format oss att tänka så som strukturen fungerar. Hur skall jag förklara?
Jag ger mig på ett exempel: kvinnan som är född och uppvuxen i sitt speciella samhälle har lärt sig att när hon skall lämna sitt hem så måste hon klä sig på ett sådant sätt att hon döljer hela sin kropp, inklusive huvudet. Hon har lärt sig att det är absolut nödvändigt att dölja sin egen kropp i detta speciella samhälle som hon lever. Och hon har lärt sig detta från barnsben vilket för med sig att hon överhuvud taget inte funderar över om detta sätt att klä sig är onaturligt/inhumant. Alla andra kvinnor klär ju sig på detta sätt så varför skulle då hon klä sig på ett annat sätt? Nej strukturen har lärt henne att hon inte skall synas och detta betraktar hon som fullt normalt.
Vad har då detta tänkande att göra med staters existens eller inte? Jo på samma sätt betraktar vi det som fullt normalt att vi lever i en speciell stat som är åtskild med gränser från andra stater. Vi delar i princip samma tänkande som kvinnan när hon betraktar det som fullt naturligt när hon klär sig för att dölja sin kropp. Vi är på samma sätt uppväxta med tänkandet att det är en självklarhet att människorna på jorden är åtskilda genom statsgränser. Vi ifrågasätter aldrig det inhumana med dessa gränsdragningar eftersom vi aldrig uppfattar det som inhumant.
 
Stater har idag dessutom många funktioner för att gynna respektive missgynna människorna beroende på från vilken stat dom kommer.
Historien har visat oss att mäktiga stater behandlar ”fattiga” stater som om dom inte vore vatten värda. Dom mäktiga sprider skräck i sin ständiga jakt på rikedom och denna ständiga jakt på rikedom fortgår på precis samma sätt idag som igår.
Företag i den så kallade rika världen flyttar sitt producerande till så kallade låglöneländer, naturligtvis för att vinsten skall bli så hög som möjligt. Visserligen så skapas det arbeten i dessa låglöneländer men det sker ofta till priset av omänskliga arbetsförhållanden och en ökande miljöförstöring.
Man kan säga att mäktiga stater fungerar ungefär som mäktiga företag. Mäktiga företag strävar hela tiden efter att vinsten skall hållas så hög som möjligt. På samma sätt strävar mäktiga stater att finna lösningar som gynnar det egna kapitalet inom sin stat. Detta tänkande för självfallet med sig att klyftan mellan fattig stat och rik stat består. Eller med andra ord så finns inget intresse av att förändra det strukturella förhållande som råder idag mellan stater.
Jag ställde en fråga i början av inlägget: kan inte våra samhällen fungera om statsgränserna togs bort? Svaret på frågan måste bli att våra samhällen kan inte fungera på det sätt som dom nu fungerar beroende på att hela vår samhällsstruktur, inklusive statsgränser, är uppbyggd på det viset att den ekonomiska makten som ligger i händerna hos ett fåtal stora kapitalägare sitter på den verkliga makten i våra samhällen. Kapitalet är inte ute efter en förändring, kapitalet är enbart ute efter största möjliga vinst och det ligger då i kapitalets intressen att världen skall se ut som den gör idag.
 
Förstår vi nu att krig och konflikter inom stater och mellan stater är ett resultat av att den strukturella uppbyggnaden är inhuman? Nej, jag säger det åter igen, vi förstår inte att krig och konflikter beror på att den strukturella uppbyggnaden av våra samhällen är inhuman. Och vi förstår det inte beroende på att vi har lärt oss att betrakta strukturen som vi lever i som naturlig och normal. Vi anser således att det är naturligt och normalt att vi människor lever åtskilda från varann genom gränsdragningar.
Här ser vi att vårt tänkande i stort sett kan ta vilka banor som helst beroende av hur strukturen ser ut där vi lever våra liv. Vårt tänkande när det gäller åtskillnaden av människor i speciella stater stärks ytterligare av språkskillnader; kulturella skillnader; sociala skillnader; religiösa skillnader; etniska skillnader med mera. Dessa skillnader mellan oss för med sig att vi betraktar statsgränser med en ännu större självklarhet.
Man kan säga att detta synsätt föder fram åsikter som att vi skall bo här och ni skall bo där. Åsikter som kan benämnas nationalistiska och som leder fram till ett rasistiskt synsätt i förlängningen. Men åter igen: det är strukturen som vi lever i som hela tiden matar oss med detta tänkande.
 
 STATSGRÄNSER ÄR LIKA MED MAKTGRÄNSER
 
Att människor bygger samhällen är naturligt och riktigt men att det sätts upp gränser – maktgränser- mellan samhällen är fullständigt felaktigt. Och detta strukturella fel, som vi också kan benämna orättvisa, beror på att maktens män långt tillbaka i tiden formade våra samhällen utifrån ett tänkande och agerande som utgick ifrån att våra samhällen byggdes för att i första hand tillfredsställa maktens män. Denna patriarkala struktur lever vidare in i vår egen tid och det är samma regler som gäller idag som igår.

————————————————————————————————————–

DET FELAKTIGA TÄNKANDET
 
 
 STRUKTUREN FORMAR DIG
 
Du och jag, vi är dom vi är, tänker och agerar utifrån ett på förhand fastställt mönster. Vi pratar med varann och vi pratar om varann enligt omedvetet inövade regler som vi har tagit till oss från det att vi var mycket små. Vi har lärt oss det sociala spelet på ett mästerligt sätt. Vi tänker och agerar helt i linje med hur strukturen som vi lever i fungerar. Är strukturen uppbyggd på det viset att ett fåtal människor gynnas på bekostnad av den stora majoriteten av människor i samhället då förstår vi i tidig ålder att samhället gör skillnad på människa och människa. När strukturen är utformad på ett sådant sätt att det är fritt fram för alla i samhället att söka komma över en så stor bit av kapitalkakan som det bara går då för detta med sig ett fåtal vinnare och ett stort antal förlorare. Strukturen skapar en motsättning mellan människorna i samhället. Vi inser i unga år att livet i mångt och mycket går ut på att tjäna så mycket  pengar som möjligt. Skall vi ha chansen till ett någorlunda drägligt liv då måste vi se till att också tjäna pengar. Dom som blir utan pengar får klara sig bäst dom kan. Dom blir förlorarna i våra samhällen.
Vi lär oss dessa spelregler i tidig ålder. Vi lär oss att det är så här samhället fungerar. Strukturen lär oss att det är skillnad på människa och människa.
 
Prata skit om din granne; prata skit om din arbetskollega; prata skit om allt och alla. Varför är du sån? Vad är det som har gjort dig till en sådan skitstövel?
Jo du är den du är beroende på att du lever ditt liv i en samhällsstruktur som är inhuman och orättvis. Du är en av oss alla som tänker och agerar exakt så som strukturen har lärt dig att tänka och agera.
Du vräker ur dig hat och glåpord mot invandrare och människor som inte ser ut som dig själv. Hur har du kunnat bli en sådan ynkrygg? Jo du har blivit uppfostrad i en anda som förkunnar hat och nedvärderingar av vissa människor.
Du använder nedsättande ord mot kvinnor och betraktar det motsatta könet som en mindre vetande varelse. Hur har du kunnat bli en sådan självgod jävel? Jo du har fått lära dig att våra samhällen är mansdominerande och att dom därmed skall fungera på ett sådant sätt som dom nu gör. Du kan varken tänka eller se klart därför har du blivit den du är, alltså ett ynkligt redskap åt den ojämlika strukturen.
Du ger dig på andra människor med våld. Du sprider skräck och våldför dig mot din fru och dina barn. Vem har gjort dig till den du är? Det var ju inte så länge sedan som du själv var ett litet oskyldigt barn. Hur har denna förvandling gått till? Från att ha varit ett litet oskyldigt barn så har du misshandlats och förnedrats och lärt dig att så här fungerar livet. Du blir sådan som dom vuxna gör med dig. Du blir sådan som du själv, med egna ögon, ser hur det fungerar. Om samhället behandlar dig som en skitstövel då lär du dig dom regler som gäller för att slå sig fram i livet. Du lär dig att trampa på andra för att kunna gynna dig själv. Så ser ju samhället ut och varför skall du agera på ett annorlundare sätt än alla andra? Nej att slå sig fram med alla medel det är vad som gäller och detta är du fullständigt medveten om.
 
Måttstocken på människorna i vårt samhälle bedöms med pengar. Det är av underordnad betydelse om människorna i samhället är solidariska och medmänskliga nej sådana egenskaper finns det ingen belöning på. Marknaden kräver att du skall leverera värden sådana värden som får det investerade kapitalet att förränta sig. Det är endast detta som räknas och lyckas du så belönas du av marknaden med pengar. Det är endast denna måttstock som gäller allt annat är av underordnad betydelse.
 
 DU OCH JAG TÄNKER FEL
 
 
Jag påstår att ditt och mitt tänkande plus naturligtvis det agerande som följer är felaktigt. Så som du och jag lever våra liv så skall inte livet levas.
Vad vill jag komma fram till med dessa påståenden? Jo jag vill komma fram till att vårt tänkande och agerande leder fram till ett inhumant leverna för både dig och mig.
Och hur bevisar man ett sådant påstående? Man bevisar ett sådant påstående genom att iakta och analysera det samhälle som du och jag lever i. Dessutom så får vi ovärdelig hjälp att bevisa påståendet då vi analyserar vårt samhälles historiska bakgrund och då vi iaktar helt andra samhällen.
 
Eftersom du och jag lever våra liv i ett inhumant och orättvist samhälle så innebär det följaktligen att vi människor, inklusive dig och mig, tänker och agerar felaktigt – vilket naturligtvis beror på någonting. Annars skulle ju inte vårt samhälle fungera på det sätt som det gör. Skulle vårt samhälle fungera på ett jämlikt och rättvist sätt då skulle självklart vi människor, inklusive dig och mig, tänka och agera helt humant. Eller hur?
 
Jag skall försöka att konkretisera mig. Till att börja med så kan vi konstatera att det är skillnad på människa och människa när det gäller vilket ansvar som skall läggas på var och en avseende vårt inhumana och orättvisa samhälle. Det är skillnad på maktmänniskor och vanliga människor. Jag kommer i det följande att benämna maktmänniskor för maktens män. Därför att maktmänniskor nästan uteslutande består av män och dessutom har strukturen som vi lever i formats av män sedan oerhört lång tid tillbaka i tiden.
Jag påstår alltså att maktens män är huvudansvariga till att våra samhällen lider av allvarliga fel och brister.
 
TÄNKANDET HOS MAKTENS MÄN
 
Hur tänker maktens män egentligen? Hur tänker våra samhällens stora kapitalägare; våra samhällsföreträdare. Hur tänker och agerar dom?
Kan historien hjälpa oss med svaren på denna fråga? Ja naturligtvis kan den det. Den hjälper oss att förstå hur maktens män tänker när vi börjar med att studera dessa män i ett historiskt perspektiv. Historien visar oss att maktens män ser till sina egna behov, i första hand. Maktens män har genom sin ställning ett avgörande inflytande över hur vi och våra samhällen skall leva vidare. Maktens män har, så att säga, våra liv i sina händer. Ett maktförhållande har uppstått mellan den vanliga människan och maktens män. Det historiska förloppet bevisar ju verkligen detta faktum. Vi kan också säga att det historiska förloppet visar att det är skillnad på människa och människa.
Historien visar oss att maktens män utgår från själva makten i sitt tänkande. Deras tänkande är i grunden ett makttänkande som i första hand baseras på den ekonomiska makten i samhället. Med makten så följer naturligtvis ett välstånd som står över den vanliga människans. Makttänkandet innebär också att man måste skapa sig ett skydd för sig själv och sina kolleger på toppen så att inte den vanliga människan får möjligheter att rubba den orättvisa balans som har skapats mellan maktens män och den vanliga människan. Den balansen finns reglerad i lagar och förordningar sedan lång tid tillbaks. Man kan säga att strukturen som vi lever i är godkänd, på papper. Det är alltså helt i sin ordning att vissa människor kan leva sina liv i ekonomiskt överflöd medan andra inte har mat för dagen. Denna orättvisa betraktas därför som helt okey i våra samhällen.
I den historiska tillbakablicken ser vi detta förhållande som tydligast när vi betraktar exempelvis våra envåldshärskare och den maktpyramid som var kännetecknande för vår samhällsstruktur. Dessa maktens män kunde naturligtvis göra precis som dom önskade. Dom betraktades dessutom som gudar och som sådana stod dom högst upp i hierarkin och till sin hjälp omgärdade dom sig med en mängd redskap.
Förutom lagar och förordningar, som vi har nämnt, så skulle den vanliga människan förtryckas med hjälp av all den orättvisa och ojämlikhet som finns inbyggd i strukturen. Det låg naturligtvis i maktens intresse att det ojämlika maktförhållandet inte fick rubbas. Därför ligger det i maktens intresse att trycka ned alla som är underställda makten. Alla som är underställda makten blir ett redskap för makten.
Vi kan ju då, som sagt, konstatera att makten tillhör själva strukturen. Den blir självklar i vår syn på det samhälle som vi lever i. Den patriarkala strukturen innefattar maktförhållandet, detta blir en självklarhet. Vårt tänkande formas därefter så att vi betraktar förhållandet som naturligt och normgivande.
 
Den patriarkala strukturen är uppbyggd efter principen att makten existerar. Man kan därav också dra slutsatsen att utan makt så existerar ingen patriarkal struktur. Kan vi ta till oss denna tanke?
I ett historiskt perspektiv så ser vi att maktens män behandlas som gudar. Maktens män dyrkas eller tvingas att dyrkas. Exemplen därpå är ju oändliga.
 
Den hierarkiska pyramidtrappan är mycket exakt utformad så att nedanför guden/envåldshärskaren finns ämbetsmän i alla möjliga rangordningar; godsägare; krigsherrar; präster; adelsmän; borgare o.s.v. Utanför trappan finns sedan den stora massan av människor och dom är, som vi känner till, inte vatten värda. Ända in i vår egen tid gäller samma förhållande som då, med smärre justeringar i pyramiden som inte alls förändrar den samhälleliga strukturen. Strukturen är så att säga oförändrad.
Och maktens män är naturligtvis inte intresserade av någon förändring. Varför skulle dom vara det? För övrigt så är dom heller inte medvetna om den grundläggande problematiken kring den patriarkala strukturen. Alltså dom kan inte tänka sig att strukturen kan fungera på ett annat sätt än så som den nu fungerar.
”Så här har världen alltid sett ut”, resonerar dom. Vilket dom, i och för sig, har helt rätt i.
 
Tillbaka till frågan vi ställde. Hur tänker dessa maktens män? Eftersom vi har facit i hand beträffande det historiska förloppet så står det ju utom allt tvivel att dessa maktens män tänker och agerar fullständigt inhumant. Man kan säga att dom tänker så som strukturen har ”lärt” dom att tänka. Då inställer sig en naturlig fråga: kunde och kan maktens män egentligen ha handlat på ett annorlunda sätt?
Strukturen är ju uppbyggd på ett sådant sätt att krig, våld och alla möjliga former av orättvisa blir oundvikligt i strukturen. Det är strukturen i sig som framkallar krig, våld och orättvisa. Det är inte maktens män i sig som är orsaken till allt elände. Maktens män följer, så att säga, dom redan på förhand bestämda mönstren som finns inbyggda i strukturen.
Skulle det vara på det viset att bara man bytte ut maktens män mot andra män så skulle allt vara frid och fröjd, men så fungerar ju inte verkligheten. Historien bevisar ju för oss att när maktens män störtas eller ersätts av nya maktens män så går det inte speciellt lång tid innan eländet fortsätter på samma sätt som tidigare. Här ger ju oss historien otaliga exempel.
Vi kan alltså dra slutsatsen att orsaken till exempelvis det eller det kriget ligger inte hos den maktmänniskan eller den maktmänniskan. Orsaken till eländet ligger i strukturen – den patriarkala strukturen. Det finns redan inbyggt i det strukturella mönstret att allvarliga konflikter, på sätt och vis, inte går att förhindra. Det blir på så vis en formsak vem som utlöser själva konflikten, den skulle ändå ha utlösts förr eller senare.
 
Den patriarkala strukturen föder fram nya maktgalningar hela tiden. Det ingår, så att säga, i spelets regler. Därför kan vi också säga att den orättvisa strukturen självklart leder fram till ett orättvist/felaktigt tänkande för maktens män. Hur skall maktens män kunna tänka och agera rättvist när strukturen fungerar på ett orättvist sätt? Nej denna ekvation går naturligtvis inte ihop. Maktens män tänker och agerar felaktigt eftersom strukturen fungerar felaktigt. Svårare än så är det inte.
Med denna slutsats för ögonen så förstår vi varför maktens män styr och ställer i våra samhällen på ett destruktivt sätt.
 
I detta tänkande råder girighet efter ännu mer rikedom och som en följd därav mera makt. Titta på dagens maktmänniskor i marknaden och samhällsledningen. Här finns ingenting som hindrar dom från att se till att deras inkomster når astronomiska belopp. Deras kapitalägande bara ökar i värde. Girigheten får dom att hamna högre och högre upp på den trappstege som strukturen har ställt upp. Dom fjärmar sig från den vanliga människan också genom själva tänkandet. Det patriarkala strukturtänkandet är så som det ser ut idag och det är så som det har sett ut sedan oerhört lång tid tillbaks.
 
DET STRUKTURELLA TÄNKANDET
 
Tänkandet är, som sagt, inbyggt i strukturen. Och eftersom det nu förhåller sig på detta vis så innebär det ju att alla människor som lever i samhället drabbas. Alla människor oavsett klasstillhörighet; rik eller fattig; kvinna eller man drabbas av det strukturtänkande som råder i det speciella samhälle som man lever i. Vinnarna är framför allt rika män och förlorarna är framför allt fattiga kvinnor. Så ser det ut och detta är ju ingen nyhet för oss. Eller hur?
 
Men detta strukturella tänkande skulle vara omöjligt i samhället om inte massan av människor i samhället, mer eller mindre, anammar detta tänkande. Alltså det är omöjligt för maktens män att tänka och agera så som de gör om inte den stora massan av människor i samhället har tagit till sig detta strukturella tänkande. Man kan säga att massan godkänner tänkandet. Vi kan också säga så här: förutsättningen för att den patriarkala strukturen skall kunna leva vidare det är att du och jag tänker och agerar på precis det sätt som vi gör idag.
Förstår ni mig? Det är ditt och mitt tänkande som, så att säga, stöder det strukturella tänkandet som råder i vårt samhälle. Vi ”sitter fast” i det rådande tänkandet eller så kan man säga att vi kan inte ta oss förbi dom ramar som det strukturella tänkandet har satt upp. Vi tänker och agerar så som strukturen har ”lärt” oss att tänka och agera.
Vi jagar därför pengar på samma sätt som kapitalägare gör. Ser vi den minsta lilla möjlighet att tjäna en slant, då tar vi den chansen. Strukturen är ju uppbyggd att vi skall tänka och agera just så.
Det rådande tänkandet och agerandet begränsar sig inte till jakten på pengar.
Vi konsumerar filmer som fullständigt frossar i våld och förnedring. Vi läser böcker som förhärligar könsdiskrimineringen. På nätet så sköljs vi över av ytterligare människoförnedring. All den här smörjan konsumerar vi i rasande tempo. Våld och dårskap blir alltmer utstuderat och vi blir yngre och yngre som konsumerar den här skiten.
Är ni med på mitt resonemang? Vi producerar en massa smörja därför att vi lever våra liv i orättvisa/felaktiga strukturer. Allt hänger ihop.
Vi röker; vi snusar; vi drogar oss; vi äter en massa skit; vi krigar; vi utövar våld; vi konsumerar våld och förnedring; vi konsumerar prylar och allehanda smörja som vi skulle må bättre av att vara utan. Vi lär oss att meningen med livet är att tjäna så mycket pengar som det någonsin går för att sedan konsumera allting i en rasande fart. Det är inte konstigt att vi är som vi är. Nämligen individer som tänker och agerar ologiskt. Och jag menar att vi är som vi är beroende på att strukturen som vi lever i påbjuder oss att leva våra liv så här. Det finns nämligen dom som tjänar stora pengar på att vi tänker och agerar så som vi gör.
 
Precis som maktens män utnyttjar tänkandet för egen vinning så kommer du och jag att tänka och agera, för egen vinning. Skulle vi själva, alltså du och jag, komma i samma maktpositioner så skulle de flesta av oss inte agera på ett annorlunda sätt. Hamnar vi själva i en position där vi har möjligheten att tjäna mycket pengar så är vi själva inte ”bättre” människor. Det är just detta som är det skrämmande. Vi är alla, även du och jag, ”infekterade” av den rådande strukturen. Det spelar ingen roll om vi är fattiga eller rika. Får vi möjligheten att berika oss på andras bekostnad, då tar vi den möjligheten. Detta tänkande och agerande kommer att pågå så länge som strukturen inte förändras. Och som vi har sett och ser så skapar detta tänkande ett fåtal vinnare och en mängd förlorare. Vilket ju historien och dagens samhälle bevisar för oss.
 
Av detta så lär vi oss att det hjälper inte att avsätta eller byta ut några av dom alltför giriga maktmänniskorna, som jag tidigare har redogjort för, beroende på att det hela tiden fylls på med nya maktgalningar som nu ser sin chans att klättra högre upp på maktstegen. Jag upprepar: det är strukturen som föder fram dessa maktens män, det finns liksom inbyggt i det strukturella tänkandet.
Tänkandet är således inte mänskligare eller humanare nu än det var förr. Maktens män tänker och agerar likadant nu som dom gjorde för ett antal generationer sedan, ja dom tänker likadant nu som dom gjorde på medeltiden. Samma förakt för människoliv som rådde då, samma förakt råder även idag. Det är bara att blicka ut över samhällena, runt om i världen, så ser vi att samma tänkande råder idag som igår. Vi skall således inte förledas att tro att maktens män har en mer ödmjuk och human inställning idag än igår. Visserligen har maktens män instiftat lagar och byggt överstatliga organ och ingått militärpakter för att stävja det nakna våldet mellan stater, men i grunden så är ingenting förändrat. Vad beträffar arbetsmarknaden så har arbetarna i en del samhällen organiserat sig och därigenom tvingat arbetsköparna att ingå avtal som bara för ett antal generationer sedan skulle vara en omöjlighet och som fortfarande är en omöjlighet i en mängd samhällen. I dessa samhällen står fortfarande arbetarna i princip helt rättslösa. Det pågår alltså på arbetsmarknaden en ständig kamp mellan köpare och säljare överallt i våra samhällen. På en del håll har arbetarna lyckats flytta fram sina positioner medan dom på andra håll är tillbakapressade och det är denna kamp mellan arbete och kapital som är kännetecknande för våra samhällen.
Människorna världen över är lika uppdelade i klasser som någonsin tidigare. Och det är maktens män som dikterar villkoren på samma sätt idag som igår. Måhända lindar man in sina beslut i , som synes, humanare fraser än förr. Men fortfarande är det samma tänkande som styr besluten. Och det är det ekonomiska vinsttänkandet som gäller, såväl i stort som i smått. Från den största och dominerande ekonomiska enheten till den allra minsta rörelsen, gäller detta tänkande. Från mångmiljardären till den fattigaste tiggare delas detta tänkande. Och, som sagt, detta strukturella tänkande för med sig att det är dom relativt få mångmiljardärerna som sätter spelreglerna för hur livet skall levas bland majoriteten av samhällets invånare.
Strukturen skapar alltså ett fåtal vinnare och en mängd förlorare. Vi alla, även du och jag, delar detta ologiska tänkande vilket för med sig att strukturen behåller sin inneboende orättvisa.
 
DET GROTESKA TÄNKANDET KÄNNER INGA GRÄNSER
 
Vårt strukturellt felaktiga tänkande gäller, som sagt, även oss själva. Det bygger alltså inte enbart på ekonomiskt orättvisa förhållanden utan tänkandet har sitt ursprung i den samhällsstruktur som vi nu lever i, den patriarkala samhällsstrukturen. Jag åskådliggör med exempel: i många samhällen styrs familjen enligt strikta patriarkala normer och dessa patriarkala normer får på inget sätt ifrågasättas. När således unga kvinnor försöker frigöra sig från det förtryck som dom lever under i den patriarkala familjen så reagerar familjens överhuvuden omedelbart på kvinnans frihetslängtan. Den patriarkala uppbyggnaden av familjepyramiden hotas om kvinnan inte underställer sig strukturen. Därför måste den ”upproriska” kvinnan tystas. Det betraktas som en självklarhet i dessa samhällen att kvinnan skall straffas och att hon får plikta med sitt liv ingår, så att säga, i det strukturella mönster som är rådande. Kvinnan är ju mindre värd än mannen och som sådan skall hon inte sätta sig upp mot de spelregler som gäller i den patriarkala strukturen. Hon är ju enbart en vara och skall behandlas därefter.
 
Man kan fråga sig hur männen tänker i dessa familjekonstellationer? Jo strukturen skall hållas intakt, kosta vad det kosta vill. Heder och anseende tillsammans med ekonomiska motiv är avgörande för den pyramidliknande familjekonstellationens framtid. Garanten för att denna struktur inte rubbas vilar på männen i pyramiden. Naturligtvis tänker männen i just dessa banor. Dom ansvarar ju för att pyramiden hålls intakt. Och gör den inte det så måste ”svulsten” avlägsnas. Det bara är så, det finns ingenting mer att fundera över. Så felaktigt fungerar alltså tänkandet för dessa män. Eller med andra ord så kan man säga att dessa män tänker och agerar exakt så som strukturen ser ut.
 
Strukturen må vara hur inhuman som helst, detta har ingen som helst betydelse. I och med att våra samhällen gynnar ett fåtal på bekostnad av flertalet så kan vilka grymheter som helst praktiseras av maktens män.
Vi kan ta andra exempel. Affärsmännen som förfogade över 1800-talets slavskepp som förde människor från Afrika till Amerika betraktade dessa människor som en handelsvara.
Affärsmän som idag förfogar över bordeller betraktar ”sina” kvinnor som en handelsvara.
Företagsägaren betraktar i princip sina anställda som en handelsvara. En handelsvara som skapar ett mervärde genom sitt arbete.
Det grundläggande tänkandet och synsättet skiljer sig inte från slavägarens eller hallickens tänkande.
En handelsvara gör man sig av med när den inte är lönsam längre. När slaven bryter ett ben så dumpar man slaven snabbt och smidigt. När den prostituerade kvinnan inte drar in nog med pengar så finns det ingen anledning att hålla henne vid liv. När företaget inte är lönsamt längre så finns inget intresse från företagsägarna att betala ut löner till sina anställda.
En bordellägare eller en ”finare” företagsägare tänker inte olika. Deras tänkande är i grund och botten likartat. Den ”finare” företagsägaren har troligen en högre social status offentligt sett än bordellägaren. Men deras tänkande skiljer sig inte. Tänkandet går ut på att tjäna pengar, helst mycket pengar. Verksamheten som leder fram till dessa pengar har inte så stor betydelse. Så länge det finns pengar att hämta, så länge är verksamheten lönsam. Det får vara hur ologiskt, avskyvärt och inhumant som helst. Här finns inga gränser. Går det att tjäna pengar på att människor röker ihjäl sig; super ihjäl sig; stressar ihjäl sig; dödar varann; våldtar varann; torterar varann; äter ihjäl sig; spelar sig utfattiga o.s.v. har ingen betydelse.
Och det är ju precis så som dagens verklighet ser ut i våra samhällen. Det patriarkala tänkandet fungerar ju på det här viset.
 
Jag avslutar inlägget med några frågor. Hur tänker människorna i dom samhällen som utför könsstympning av flickor?
Hur tänker människorna i dom samhällen som förbjuder kvinnan att visa sitt ansikte offentligt?
Hur tänker människorna i våra samhällen där ett fåtal män äger allting och på så vis hamnar i ett maktförhållande gentemot majoriteten av samhällenas invånare?
Förstår vi att det är samhällsstrukturen som vi lever i som gör oss till dom vi är?

——————————————————————————————–

STRUKTURENS ORÄTTVISA

KÄNNETECKNANDE FÖR VÅRA ORÄTTVISA STRUKTURER Vad menas med strukturer, närmare bestämt samhällsstrukturer? Jo det är allt som finns i samhället. Samhället är utformat på ett speciellt sätt och i detta samhälle tänker och agerar vi människor utifrån denna speciella strukturella utformning. Den strukturella utformningen på ett samhälle kan skifta, mer eller mindre, från ett samhälle till ett annat samhälle.
 I en mängd samhällen är det religiösa inslaget i strukturen påtagligt medan det i andra samhällen knappast finns några religiösa inslag alls.
 Ojämlikheten mellan könen betraktas som en självklarhet i många samhällen medan jämlikheten har nått längre i andra samhällen.
 Gemensamt för i stort sett alla samhällen är att det finns en ekonomisk orättvisa mellan människorna inom samhället.

Vi tänker och agerar precis så som strukturen har lärt oss att tänka och agera. Vårt tänkande och agerande skiljer sig därför åt, mer eller mindre, från vilket samhälle vi lever i.
Jag påstår därför att eftersom det faktiskt är på detta vis så bevisar det att våra samhällen inte fungerar på ett logiskt/rättvist sätt. Med andra ord så menar jag att den strukturella olikheten mellan samhällen är ett bevis för att vi lever i inhumana strukturer, var vi än befinner oss på vår jord. Med ”strukturella olikheter mellan samhällen” så avser jag olika grader av orättvisa/ojämlikhet, mellan samhällen.

Förstår ni mig? Nåväl, vi går vidare. Vi är ju alla människor av kött och blod, som man säger. Vi är alltså lika. Därav följer ju också att vi alla har samma grundbehov, att vi alla har samma grundläggande känslor. Att vi lever i samhällen som är åtskilda från varann på grund av exempelvis geografiska avstånd har alltså ingen betydelse för våra behov och känslor. Logiskt sett så skall vi kunna leva var som helst på vår jord utan att olika grader av orättvisa/ojämlikhet skall finnas. Därav följer att det inte borde finnas grundläggande strukturella skillnader mellan samhällen, typ sådana som jag nämnde ovan. Men uppenbarligen så finns ju dessa strukturella skillnader.

Att vi människor lever i orättvisa samhällsstrukturer är ingen nyhet. Så har det varit sedan oerhört lång tid tillbaks. Förutom att vi lever i orättvisa strukturer så kan vi också säga att vi lever i ojämlika strukturer. Därför menar jag också att vi kan benämna våra strukturer som ologiska. Men som sagt detta är ingen nyhet för oss, var och en inser utan djupare analys att det förhåller sig så. Eller kan det finnas någon som tvivlar på antagandet att våra samhällen fungerar orättvist? Just inför detta ställningstagande så borde vi därför alla, mer eller mindre, vara helt överens. Eller vad tror ni?
Dom intressanta frågeställningarna uppstår när vi försöker formulera frågor kring varför det ser ut som det gör i vårt samhälle och i alla andra samhällen på vår jord.  När vi ställer frågan varför vi lever i orättvisa samhällsstrukturer, då finns det plötsligt en mängd förklaringar att ta till. Då kan många av oss komma fram till slutsatsen att det är helt okey med sociala och ekonomiska skillnader mellan oss människor. Många kommer alltså fram till åsikten att just den här skillnaden, som vi benämner orättvis, är någonting som vi måste leva med.
”Det är upp till var och en av oss att forma ens eget liv som man önskar”, kan det låta från många av oss. I denna tankegång blir det, så att säga, naturligt att anse det som helt i sin ordning att vissa av oss bokstavligen badar i pengar medan andra inte har mat för dagen.
Denna samhälleliga orättvisa görs på så vis till någonting, skall vi kalla det, normalt och riktigt.


VAD KAN DET BERO PÅ?

Och med facit i hand kan vi konstatera att det är ju så som våra samhällen fungerar. Vissa lever sina liv i materiellt överflöd medan andra bara äger kläderna som dom har på sig och dessa skillnader finns inom ett och samma samhälle. Verkar det rimligt att strukturen som vi lever i skall fungera på detta sätt?  Nej jag hävdar att detta förhållande är orimligt och sannolikt så håller dom flesta med mig i denna fråga. Eftersom jag kommer fram till slutsatsen att vi människor lever våra liv i en orättvis samhällsstruktur så menar jag också naturligtvis att strukturen måste förändras.
Vad är det då i själva strukturen som måste förändras för att den skall fungera på ett rättvist sätt? Eller man kan formulera frågan så här: var skall vi söka grundorsaken till att vi lever i orättvisa/inhumana strukturer?
 Kan vi anta att den ojämna fördelningen av pengarna i samhället är en av dom stora anledningarna till våra orättvisa strukturförhållanden? Ja den är kanske rent av den största anledningen, vad tror ni?
 Eller kan det vara så att det är det ojämlika förhållandet mellan könen som skulle kunna vara huvudorsaken till det strukturella eländet?
 Många vill nog hävda att diktatoriska och extremt religiösa strukturer skulle vara huvudanledningen till det orättvisa samhället.
 Sedan finns det med all säkerhet dom som hävdar att vi nu har nått fram till den slutgiltiga strukturen, att det nu endast återstår justeringar inom dom nu existerande strukturella ramarna.
Jag skulle tro att den absoluta majoriteten av våra samhällens makthavare intar den sista ståndpunkten. Eller vad tror ni? Och ser man det rent förnuftsmässigt så kan dom ju inte heller anta en annan ståndpunkt. Dom har ju tillsats, om vi håller oss till politiker, för att förvalta vårt samhälle inte för att förändra det. Visserligen så förändrar politiker, beroende på partitillhörighet, en del i den offentliga ekonomiska ”soppan” men dessa åtgärder är inte till för att få till en strukturell förändring utan dessa åtgärder syftar till att gynna, som alla politiker säger oavsett partitillhörighet, samhället i stort.

MAKTEN

När vi nu börjar använda ordet makt i samhället, vad menas då? Jag skulle tro att dom flesta av oss instämmer i att människor med makt det är dom som har det största inflytande på själva samhället, inflytande på strukturen i samhället. Är vi överens där? Nåväl kan vi redan nu komma fram till vilka människor i våra samhällen som har det största inflytandet?
Kan det vara ”våra” politiker som vi nämnde ovan eller kan det finnas andra maktmänniskor i våra samhällen? Javisst finns det andra maktmänniskor än ”våra” politiker.
 I våra samhällen så finns det ju människor som har den ekonomiska makten. Människor som är ägare av kapital och som därigenom kommer i en maktposition gentemot människor som inte äger kapital. Man kan också säga att människor utan kapital hamnar i ett beroendeförhållande till dom som är ägare av kapital. Vi kan likaså säga att ett maktförhållande råder.
Men vilka har då makten i samhället, är det ”våra” politiker eller är det dom människor som sitter på stora kapitaltillgångar? Jo men tänk efter, den verkliga makten i samhället innehas av dom människor som sitter på stora kapitaltillgångar. Därför kan vi också säga att dom som sitter på den ekonomiska makten i samhället, på sitt sätt, även har makten över politiken. Den politiska makten är alltså underordnad den ekonomiska makten. ”Våra” politikers uppgift blir därför att förvalta den rådande ekonomiska strukturen, inte att förändra den.

Vi konstaterar härmed att i våra samhällsstrukturer så betraktar vi det som normalt och riktigt att vissa människor äger kapital medan andra inte äger någonting. Vissa människor äger till och med sådant som du och jag är beroende av för att överhuvud taget kunna leva vidare. Dom kan äga företaget som du och jag arbetar i och dom kan äga butikerna som du och jag handlar i. Ja dom äger marken som du och jag går på. I princip äger dom allting i våra samhällen, för allting går att köpa för pengar. Så är det. Detta betyder att dom människor som har kommit över mest pengar också är dom som bestämmer hur kapitalflödet skall strömma i samhället.

GRUNDORSAKEN

Innan vi går vidare så måste jag ställa frågan: verkar det rättvist och logiskt att det fungerar så här i våra samhällen? Kan det vara så att just detta förhållande kan vara en av dom grundläggande orsakerna till att vi lever i orättvisa strukturer?
Ja jag menar att det privata ägandet av kapital är en av grundorsakerna till att våra samhällen fungerar orättvist. Dom stora kapitalägarna sätter ”spelreglerna” på marknaden emedan dom har den ekonomiska makten i samhället. Eftersom vi alla tillhör marknaden så hamnar vi därmed i en beroendeställning till hur dom ”stora” agerar. Naturligtvis så är detta marknadsförhållande högst odemokratiskt, eller har ni någon annan åsikt?

Jag nämnde tidigare att en möjlig grundorsak till att våra samhällen fungerar på ett orättvist sätt kan bero på att vi också lever i ojämlika strukturer. I en mängd samhällen behandlas kvinnan som en andra klassens medborgare och det är ju givet att ett sådant samhälleligt förhållande till halva befolkningen grundlägger en strukturell orättvisa som är uppbyggt på ett rent förtryck. Det är för övrigt inte så länge sedan som detta förtryck också var gängse regel i vår egen struktur. Att denna orättvisa visar sig i praktiken hos oss, även idag, är ingen nyhet för oss. Det säger ju sig självt att samhällen som innehåller ojämlikhet inte är humana samhällen.

ÄR VI MEDVETNA OM DETTA?

Men är vi medvetna om att vi lever i en orättvis struktur? Är vi medvetna om att ett fåtal kapitalstarka människor, mer eller mindre, bestämmer marknadsreglerna för dig och mig? Nej, jag tvivlar starkt på att du och jag är medvetna om att vi har hamnat i ett beroendeförhållande till ett fåtal kapitalstarka människor.

Utifrån dessa synnerligen allvarliga fel i byggandet av våra samhällsstrukturer så genererar dessa fel andra strukturella fel och brister i våra samhällen. Jag påstår därför att vi lever i samhällen som innehåller en mängd allvarliga strukturella fel. Man kan säga att vi lever våra liv i inhumana samhälleliga förhållanden. Eller mera rakt på sak: vi lever helt enkelt våra liv på ett felaktigt sätt, vilket ju har sin grund i det orättvisa ekonomiska förhållandet och ojämlikheterna i våra strukturella uppbyggnader.

Kan det vara så att det är den patriarkala strukturen som är orsaken till att marknaden ser ut som den gör? Eller är det den orättvisa ekonomiska marknaden som är orsaken till våran patriarkala struktur?
Jag menar att den patriarkala strukturen är orsaken till att marknaden ser ut som den gör. Nåväl, kapitalet i marknaden ägs av ett förhållandevis fåtal människor vilket ju får till följd att dessa stora kapitalägare bestämmer villkoren för oss alla i samhället. Man kan säga att ett fåtal maktmänniskor har våra liv i sina händer. Verkar detta förhållande naturligt och riktigt? Nej naturligtvis inte men så ser verkligheten ut runt om i våra samhällen. Och detta påstår jag är ett allvarligt strukturellt fel som har sin grund i våra patriarkala samhällen. Låter detta påstående rimligt?
Våra maktstrukturer för med sig att maktmänniskorna, maktens män, kan köpa människor som  skall utföra arbetsuppgifter vars syfte är att förränta det kapital som har investerats. Samhället benämner denna process som att arbetsgivaren ger arbetstagaren en lön för sitt arbete. Snyggt formulerat, eller hur? Denna falska formulering har vi matats med under flera generationer vilket har lett till att vi har tagit denna falska formulering till oss som om den vore strukturellt rättvis.

Åter igen till den mycket viktiga frågeställningen. Är vi medvetna om att vi lever våra liv i inhumana orättvisa strukturer? Svaret måste bli ett nej. Vi är omedvetna om att vi lever i orättvisa/ologiska strukturer. Skulle vi vara medvetna om våra strukturers synnerligen allvarliga fel då skulle vi naturligtvis förändra våra strukturer i grunden. Eller hur?
Apropå vår omedvetenhet om att vi lever i felaktiga strukturer: jag läste nyligen en ledare i en dagstidning där skribenten bad om vägledning ur den nu allvarliga ekonomiska krisen.
 ”Är det möjligt att ta sig ur krisen?” Tillfälligt men inte i långa loppet. Nej ekonomiska kriser kommer att framkallas med jämna mellanrum, så även om den nuvarande ekonomiska krisen släpper sitt grepp om några år så kommer framtida kriser att utlösas på liknande sätt som den här. Att det förhåller sig på detta vis beror naturligtvis på att våra samhällens ekonomiska strukturer ser ut som dom gör. Nämligen att ett förhållandevis fåtal kapitalägare bestämmer kapitalflödet på marknaden. Detta strukturella fel medför att dom stora kapitalägarna bestämmer villkoren för oss alla i samhället. När skall vi bli medvetna om denna inhumana strukturella ordning?

Allt hänger ihop i strukturen. Med detta menar jag att alla strukturella former i samhället är intimt sammanbundna med varann och att dessa former utgår från den grundläggande strukturella karaktären för våra samhällen, nämligen den patriarkala samhällsstrukturen. Denna grundläggande strukturella orättvisa skapar den ekonomiska orättvisan i våra samhällen; den skapar orättvisa mellan etniska befolkningsgrupper; den skapar rasistiska konflikter; den skapar krig och våld inom och mellan våra samhällen; den skapar kapitalägande åt ett fåtal samt förnedring och utarmning av flertalet.

VI SER INTE VÅRA SAMHÄLLENS VERKLIGA MAKTHAVARE

Vad lär vi oss av dessa samband? Jo vi kan dra slutsatsen att när våra barn och ungdomar far illa i samhället så beror det på att strukturen är inhuman; när arbetslösheten breder ut sig så beror detta i grunden på strukturen; när missbruk och våld tilltar så säger det oss att våra samhällen är sjuka i grunden; när kapitalflödet i marknaden dirigeras av ett fåtal människor då är inte våra samhällsstrukturer byggda för att gynna majoriteten.
Men inser vi sambanden mellan allt destruktivt och den struktur som vi lever i? Nej jag hävdar, åter igen, med bestämdhet att vi inte inser detta samband. Så kallade experter förstår inte heller detta samband utan dom menar att problemen för människorna i samhället beror, mer eller mindre, på människorna själva.
Vi tar ungdomsarbetslösheten som exempel: den så kallade expertisen manar ungdomar att aktivt gå runt bland företag och så att säga ”sälja” sig själva. Att vara positiva och påhittiga för att fånga företagens intresse. Arbetsmarknadens budskap uppfattas av ungdomen som om deras möjligheter till arbete helt och hållet vilar på deras egna axlar.
 Den så kallade expertisen förstår inte att själva grundorsaken till den omfattande ungdomsarbetslösheten finns att söka i själva det strukturella förhållandet på arbetsmarknaden. Dom ser inte sambandet mellan arbetslöshet och den inhumana struktur som har skapat dom stora problem som uppstår. Därför så kan dom heller inte förklara för ungdomen varför det verkligen ser ut som det gör på arbetsmarknaden, nämligen att kapitalägarnas primära intresse är att kapitalet skall förränta sig inte att människorna i samhället skall få en drägligare tillvaro. Denna faktiska sanning ser inte eller blundar våra arbetsmarknadsexperter för.
Vi kan ta missbruk och våld som ett annat exempel: varför plågas många människor i våra samhällen av missbruk och våld? Ungdomar dras in i detta elände runt om i våra samhällen beroende på att strukturen dom lever i helt enkelt är inhuman. Men inte heller detta faktum inser den så kallade expertisen på området. Man ser inte det destruktiva tryck som barn och ungdomar utsätts för i våra samhällen. Visst ser man att barn och ungdomar far illa på många sätt, men man kan inte sätta detta i samband med den grundläggande orsaken till dessa problem. Att orsaken är ett strukturellt problem som har uppkommit ur den patriarkala samhällsstrukturen kan man inte ta till sig.
Varför mår framför allt unga kvinnor sämre, tror ni? Är det någon som sätter detta i samband med den struktur som vi lever i? I en mängd samhällen runt om på jorden behandlas kvinnor som underställda männen. Dom anses alltså inte som fullvärdiga samhällsmedborgare i sina egna samhällen. Deras uppgift i samhället är att göra så som mannen bestämmer. Att detta förtryck skapar ett oerhört lidande för halva befolkningen inser inte det strikta patriarkatet. Det samhälleliga tänkandet betraktar i stället sitt eget samhälle som naturligt och normgivande. Mår människor dåligt och då särskilt kvinnorna så beror detta på dom själva. Att överhuvud taget komma på tanken att strukturen i det egna samhället skulle vara orsaken till allt elände är en omöjlig tanke. Det är en omöjlig tanke att maktmänniskorna i sitt samhälle skulle föra fram åsikter som att det beror på strukturen att kvinnorna i samhället lider.

Samma tänkande råder i vårt eget västerländska samhälle. Maktmänniskorna i våra samhällen kan inte inse att ekonomiska orättvisor bottnar i det fullständigt inhumana att vissa människor har den ekonomiska makten att bestämma hur kapitalflödet skall se ut i samhället. Som jag nämnde tidigare så är det primära intresset för kapitalet att få det egna investerade kapitalet att förränta sig. Detta är det absolut primära intresset. Att dom arbetande människorna i samhället skall få möjligheten till att leva ett drägligt liv ligger inte i kapitalets intresse.
 Så fungerar våran struktur och så ser det samhälleliga tänkandet ut. Tänkandet bland maktens män kan omöjligen föra fram tankegångar som att det är den strukturella orättvisan som är orsaken till att somliga människor lever i ett överflöd av pengar medan andra människor inte har mat för dagen.  Maktens män i vårt samhälle inbillar sig själva och vi andra att vårt samhälle är det bästa av samhällen att leva i. Dom ser inte den strukturella orättvisan i sitt eget samhälle, däremot så är dom snabba att fördöma strukturella olikheter i andra samhällen. Slutsatsen blir ju att maktens män i vårt samhälle som i alla andra samhällen är totalt blinda för dom grundläggande orsakerna till den inhumana strukturen.

Att vi inte själva ser våra egna strukturella orättvisor det bevisas av när vi iaktar ”våra” politiker. Politiker lägger all energi på att kritisera varann för än det ena och än det andra i samhälleliga frågor. I stället för att kritisera varann när problemen tornar upp sig i samhället så borde man kunna analysera sig fram till att dom grundläggande orsakerna till samhällsproblemen finns att söka i den strukturella uppbyggnaden. Men man når inte fram till detta tänkande. Man ger i stället kollegan med den andra partitillhörigheten skulden för uppkomsten av problemen. Politikernas agerande betraktas därför av samhället som om dom vore de huvudansvariga till allt elände i samhället. Det samhälleliga tänkandet når som sagt inte till botten med grundorsakerna till problemen i samhället och på detta vis så hamnar dom verkliga makthavarna, människorna med den ekonomiska makten, utanför diskussionen om uppkomsten av samhälleliga problem.
Kan det vara därför som politiker föraktet är så utbrett? Javisst är det så. Vi, alltså samhället, får mycket svårt att tänka oss att vår egen samhällsstruktur är uppbyggd på ett orättvist/inhumant sätt. Med andra ord så kan man säga att du och jag plus alla andra i samhället ser på vårt eget samhälle som om det inte skulle kunna fungera på ett annat sätt. Vi är som förblindade i vår egen struktur. Därför så ser vi inte dom grundläggande orsakerna till den samhälleliga orättvisan.
När våra politiker gör stora affärer av småsaker i den samhälleliga grytan då uppfattar vi detta antingen positivt eller negativt, så reagerar naturligtvis också politikerna gentemot varann. Det uppstår häftiga diskussioner om än den ena skattehöjningen och än den andra skattelättnaden. Både politikerna och vi själva ser på dessa eventuella förändringar i den offentliga ekonomiska politiken som om dessa frågor var dom absolut viktigaste för vårt samhälle. Därför så ger vi politikerna skulden för allt elände som uppstår i samhället. I själva verket är det ju så att våra politiker agerar som springpojkar åt våra samhällens verkliga makthavare. Men eftersom våra samhällens verkliga makthavare tillhör den, kan vi säga, strukturella grunden så kan dom därav agera ostört och fortsätta roffa åt sig kapital från marknaden som dom har makten över.

ALLA LEVER I ETT SAMHÄLLE

Du och jag lever i samma samhälle, kan vi säga. Människorna där borta på andra sidan jorden lever i sitt samhälle, kan vi också säga. Då kan vi väl också säga att alla vi människor, oberoende av var vi bor, så lever vi i ett samhälle. Allt har ju blivit så globaliserat, som vi säger. Därför menar jag är det väl inte helt fel att påstå att människorna världen över lever tillsammans i ett samhälle.
Vad vill jag säga med det här? Jo jag vill ytterligare poängtera att allting hänger ihop. Här där du och jag lever våra liv fungerar dom strukturella förhållandena relativt hyggligt om vi jämför oss med hur många människor har det i andra delar av världen. Just att det förhåller sig så talar om för oss att det globala samhället lider av allvarliga strukturella fel och brister. Eller så kan man också säga att det faktum att många människor lever sina liv i djupaste elände bevisar att vi alla lever i en orättvis struktur. Förstår ni mig? Allt hänger nämligen samman. Det går inte att separera ditt och mitt liv från andras liv beroende på att vi alla lever i ”samma” samhälle. Det som händer och sker här hos oss det påverkar människorna runt om på vår jord, för att återknyta det faktum att vi alla lever i ett globaliserat samhälle.
Fungerar det felaktigt där eller här så innebär det följaktligen att helheten, det globala samhället, fungerar på samma sätt. Allt hänger ihop och detta faktum innebär således att så länge som helheten inte fungerar på ett humant sätt så kan heller inte ”delarna” fungera på ett humant sätt.
Om vi förstår det här sambandet mellan samhället i stort, helheten, och detaljerna som vi hela tiden lever med då skulle problemen kunna lösas på ett naturligt och humant sätt. Men som jag tidigare har upprepat gång efter gång, vi förstår inte dom grundläggande orsakerna till våra samhällens problem.
 Låt mig ta några exempel: våldet i våra samhällen (delen) kan inte lösas eftersom själva strukturen (helheten) är uppbyggd på ett inhumant sätt. Myndigheter och politiker kommer hela tiden med nya förslag och åtgärder för att bekämpa våldet. Men det hjälper ju inte, varför då? Jo därför att man inte ser grundorsaken till problemen.
Ett annat exempel: dom ekonomiska villkoren för en mängd människor är odrägliga (delen) och kommer att förbli odrägliga eftersom vi lever i en ekonomisk maktstruktur (helheten) som är inriktad på att ett fåtal kapitalstarka bestämmer hur kapitalet skall flöda i samhället. Det finns alltså ingen möjlighet att dirigera om kapitalflödet till samhällets bästa så länge som strukturen ser ut som den gör. Att kräva av våra maktmänniskor att dom skall förstå detta samband är väl för mycket begärt?
Ytterligare ett exempel: barn och kvinnor kommer fortsättningsvis att vara dom ständiga förlorarna i alla sammanhang (delen) eftersom vi lever i en patriarkal samhällsstruktur (helheten). Det krävs med andra ord att strukturen förändras för att alla människor skall bli jämlika. Men inser vi det?

Jag upprepar: så kallade experter inom sina speciella områden ”predikar” lösningar för hur samhälleliga problem (delen) skall lösas men det är bara det att problemen går inte att lösa eftersom strukturen (helheten) förblir olöst.

——————————————————————————————————————-

Skall det fungera så här? Jag syftar på förhållandet under avtalsrörelser. På ena sidan sitter arbetsgivarna/köparna och på den andra sidan sitter arbetstagarna/säljarna. Är denna ordning på arbetsmarknaden naturlig och logisk? Eftersom nu detta förhållande gäller idag och har gällt under en mycket lång tidsperiod så hävdar jag att arbetsmarknadens parter anser att detta förhållande är naturligt och rätt. Det strukturella förhållandet sätter så djupa spår i vårt tänkande att vi får mycket svårt att kunna förstå felaktigheterna med strukturen som vi själva lever i.
Säljarna eller som vi säger arbetstagarna betraktar således det som fullständigt naturligt att arbetsmarknaden ser ut som den gör. Tänkandet har blivit cementerat, kan vi säga.
Men jag hävdar att den nuvarande och dåvarande ordningen på arbetsmarknaden strider mot all logik och sunt förnuft. Hur kan man komma fram till en så diametralt motsatt åsikt mot hur arbetsmarknadens parter ser på saken? Jo jag menar att uppdelningen av människor i köpare och säljare är både orättvis och ologisk.
Den prostituerade säljer sin egen kropp för att få betalt av sin köpare. Lönearbetarna säljer sin arbetskraft för att köparna skall få ut så mycket som möjligt av sitt investerade kapital. Det är ju så det fungerar i våra samhällen och det känner vi alla till. Eller hur?
 
När dessa parter möts i förhandlingar ( om det nu ens finns förhandlingar, i många samhällen bestämmer köparen/arbetsgivaren priset utan någon som helst förhandling ) så uppstår helt naturligt en konfrontation. Säljaren vill sälja sig så dyrt som möjligt och köparen vill köpa säljaren så billigt som möjligt. Just denna faktiska verklighet visar att marknaden fungerar orättvist och därmed inhumant. Det bevisas med all tydlighet när vi studerar hur marknden fungerar i så kallade utvecklingsländer. Där har säljaren en mycket svag ställning på marknaden (arbetstagarnas/säljarnas organisationer har ett litet eller obefintligt inflytande på marknaden) vilket betyder att hon tvingas sälja sig billigt samt arbeta hårt och länge för att kunna få ihop till sitt levebröd. Här ser vi tydligt att det är köparens marknad.
Därför så säger jag det igen: det är ett högst orättvist förhållande att arbetsmarknaden är uppdelad på arbetsköpare respektive arbetssäljare. Så kan inget jämlikt och rättvist samhälle fungera. Därav följer ju att vi heller inte lever våra liv i jämlika och rättvisa samhällen.
Men eftersom marknaden nu ser ut som den gör så agerar också arbetsmarknadens parter därefter. Strukturen skapar dessa förhållanden.
 
Ser vi denna orättvisa? Förstår vi att detta onaturliga förhållande har sin grund i den grundläggande orättvisan mellan arbetsköpare och arbetssäljare? Nej jag hävdar att vi inte ser detta förhållande som onaturligt. Vi är så vana vid att det skall fungera så här, alltså att ett fåtal äger produktionsmedlen medans majoriteten arbetar åt dom som äger. Men om vi bara höjer blicken en aning då skall vi kunna se att ett sådant förhållande mellan människorna i samhället enbart är till nackdel för samhället. Vi har ju tidigare kommit fram till att ägarnas primära intresse ligger i att få sitt investerade kapital att växa och denna faktiska sanning leder automatiskt fram till att dom strävar efter att köpa sin arbetskraft så billigt som möjligt. Det ligger så att säga i sakens natur, eller rättare sagt i strukturens uppbyggnad, att det förhåller sig på detta vis.
Arbetsköparna kan alltså vara världens trevligaste och ödmjukaste människor, det har inte att göra med deras personlighet att dom tänker och agerar på det sätt som dom gör. Det är lika självklart för dom som för arbetssäljarna att marknaden ser ut som den gör. Strukturen den är som den är och i våra ögon så betraktar vi den som naturlig och normal. Vi ser med andra ord inte denna orättvisa.
 
Ett samhälle som skall bygga på rättvisa förhållanden mellan människorna på marknaden kan inte fungera på det sätt som det gör idag.

————————————————————————————————————

Kapitalismens nackdelar är beskrivet utförligt överallt. Men orsaken till denna orättvisa lyser med sin frånvaro, varför? Kan det vara därför att författarna kommer till slutsatsen att läsaren själv borde förstå var orsaken finns eller kan det vara så att författarna inte själva vet orsaken till denna orättvisa? Författarna beskriver utförligt kapitalets segertåg från industrialismens början fram till våra dagars kapitalförstöring som försätter ytterligare miljoner människor i fattigdom. Så här fungerar kapitalismen och detta har vi fått lära oss. Konjunktursvackorna blir allt djupare och i varje svacka dras allt fler människor ned i misären. Hela detta scenario har beskrivits utförligt av en mängd författare men jag ser ingen som pekar ut själva orsaken till all den här orättvisan. Denna brist i att finna orsaken tolkar jag därför som att författarna inte själva är medvetna om orättvisans ursprung. Hur skall man annars tolka författarnas oförmåga att försöka peka ut orsaken?
Att orsaken beror på vår orättvisa struktur som ju här visar sig i ägandeförhållandet mellan människorna i samhället är för mig helt klart. Just detta tjatar jag gång efter gång.

———————————————————————————————–
 

Har vi fått svar på varför våra samhällen är så orättvisa? Har vi fått svar på varför miljoner och åter miljoner människor lever som råttor medan ett fåtal kan vältra sig i överflöd? Finns det någon förklaring? Är det så här livet skall levas? Är det så här våra samhällen skall fungera?
Skall man överhuvud taget fundera över dessa frågeställningar? Hur skall livet levas om det inte skall levas som det gör nu? Hur skall våra samhällen se ut om dom inte ser ut som dom gör nu? Är dessa frågor berättigade? Eller är dom inte berättigade? Hur avgör vi detta?
Vi avgör detta genom att iakta den värld vi lever i. Till vår hjälp har vi också vår historia. Vad kommer vi då fram till? Jo, utan någon djupare analys av våra samhällen och vår historia så kan vi konstatera att våra frågeställningar är högst berättigade. Varför ställer vi då dessa frågeställningar? Vi ställer dom på grund av de svåra konflikter som råder inom många samhällen och mellan många samhällen.
Vi konstaterar att livet är så här. Men skall det levas så? Konflikter och orättvisor inom och mellan samhällen är ju ett faktum. Men är detta att betrakta som normalt? Skall det vara så? Det är därför vi ställer dessa frågeställningar. Därför kommer vi fram till att det måste vara berättigat att ställa dessa frågor.
Skall vi beteckna det som normalt när konflikter leder fram till krig och människoslakt? Eller kan vi utgå ifrån att det är onormalt? Är det att beteckna som normalt att dom sociala vilkoren inom ett samhälle kan variera från den yttersta fattigdom till det högsta välbefinnande? Skall samhällsbygget fungera så? Eller skall vi göra antagandet att samhället lider av allvarliga fel och brister?
Jag menar att våra samhällen lider av allvarliga fel och brister. Vi skall tydligen inte leva så som vi gör. Detta menar jag är en avgörande iaktagelse som vi drar vid studiet av våra samhällen.
 
Varför ställer ingen frågan? Varför är det ingen som drar slutsatsen att våra samhällen fungerar ologiskt?
Vi kan ju vår historia långt tillbaka i tiden och vi har ju sett hur det strukturella mönstret upprepas gång på gång. Allting går igen. Krig, förnedring och våld avlöses i en jämn ström sedan tusentals år tillbaka i tiden. Med dessa fakta för ögonen så skulle man kunna anta att vi borde dra slutsatsen att denna oerhört deprimerande rundgång är till nackdel för oss. Alltså är det ologiskt att leva i en sådan struktur.
Vårt tänkande har alltså inte förändrats genom historiens gång. Det är förvånande att ingen ser det ologiska i vår struktur. Jag varken hör eller läser att någon för fram åsikten att vi tänker och därmed agerar på ett helt felaktigt sätt. Därav drar jag slutsatsen att ingen verkar vara medveten om att våra samhällen fungerar ologiskt.
Jag har aldrig hört någon säga: ”det är väl underligt att det finns länder; det är väl knepigt att det bara är män som krigar; vad konstigt det är att det nästan uteslutande är män som styr och ställer på marknaden; det är väl märkligt att daghemspersonalen inte har lika mycket betalt som fondförvaltarna; konstigt att det finns arbetstagare och arbetsgivare; besynnerligt att det finns fattiga människor och att det finns rika; om samhället inte skall se ut som det gör nu hur skall det annars se ut.”
 
Våra samhällen styrs av maktens män. Ingen tycker att det är märkvärdigt med det. Nej ingen höjer på ögonbrynen över att maktfördelningen ser ut som den gör. Hur skulle det annars se ut? Vår värld är ju patriarkal. Förstår vi det ologiska med denna struktur? Ser vi inte att vi tänker och agerar ologiskt? Det är ju därför det ser ut som det gör. Allting är ju upp och nedvända världen. Ja precis allting. Kan vi tänka oss det? Nej jag har aldrig hört någon som kan tänka sig det. Alla beslut som tas i samhället inklusive marknaden tas utifrån ologiska beslutsunderlag. Kan vi tänka oss det?
Eftersom våra samhällsstrukturer är ologiska i grunden så innebär det att beslut som tas utgår ifrån ologiska beslutsunderlag. Förstår vi det resonemanget?
 
Män beslutar att kvinnor skall bära slöja; män beslutar att kvinnor inte får köra bil; män beslutar att kvinnor inte får ha rösträtt; män beslutar att kvinnor inte får göra abort; män beslutar att kvinnor inte får bestämma över sin egen kropp.
Män beslutar att vi skall rangordnas efter etnisk tillhörighet; män beslutar att vi skall föra krig; män beslutar att det är den ekonomiska makten som skall styra våra samhällen; män beslutar att allting bygger på ägande; män beslutar att det skall vara gränser mellan våra samhällen; män har beslutat att vi skall leva i en patriarkal struktur.
Det är män, maktens män, som har tagit och tar alla dessa grundläggande beslut. Allt är sålunda ologiskt/orättvist ända från beslutsunderlag till beslut.
Män har beslutat att det finns en högre makt; män har beslutat att vi skall gifta oss; män har beslutat att vi skall arbeta åt en arbetsgivare (läs: arbetsköpare); män har beslutat att vi skall tjäna olika mycket pengar; män har beslutat att det är skillnad på människa och människa.
Män har tagit beslut som innebär att livet i sig inte är värt någonting. Utan det som är värt något, det är pengar.
 
Förstår vi nu att vi lever i en värld som är ologisk? En värld som är så inhuman att själva livet inte är någonting värt. Är denna tankegång helt främmande?
Våld, orättvisa och ojämlikhet av alla de slag är lika utbrett idag som igår. Pengar är drivfjädern i vårt tänkande nu som då. Vårt tänkande har alltså inte förändrats genom historiens gång. Är det ingen som förstår att orsaken till den mänskliga tragedin finns att söka i vårt ologiska sätt att tänka? Jag upprepar: varför är det ingen som drar slutsatsen att vi därigenom tänker och agerar ologiskt?
 
Kan det vara så att vi inte är medvetna om att vi tänker och lever ologiskt? Vi kan inte ta till oss detta faktum i och med att vi lever i själva strukturen. Vi tänker och agerar så som strukturen fungerar därför så är det nära nog omöjligt för oss att kunna se strukturens ologik.
Några exempel: Inte såg dom egyptiska pyramid byggarna det ologiska i sitt arbete; inte såg inka indianerna det ologiska i att offra sina barn till ”gudarna”; inte såg nazisterna det ologiska i att utplåna judarna; inte ser man det som ologiskt i många afrikanska samhällen att man könsstympar småflickor; inte ser man det som ologiskt i de flesta samhällen att mannen värderas högre än kvinnan; inte ser vi det som ologiskt att vissa människor i våra samhällen lever i lyx och överflöd samtidigt som en mängd människor inte har mat för dagen; inte ser vi det som ologiskt att vi lever våra liv i samhällen som genom gränser är åtskilda från andra samhällen; inte ser vi det som ologiskt att ett fåtal människor äger i stort sett allt som alla vi andra är beroende av för att kunna överleva; inte ser vi det som ologiskt att vår samhällsstruktur ser ut som den gör.
Kan detta vara förklaringen till att ingen drar den riktiga slutsatsen om våra samhällen? 
 
 
Jag ämnar nu redogöra för ett antal strukturella grundpelare i våra samhällen. Likheten mellan dessa grundpelare är att vi i allmänhet betraktar dessa som självklarheter i våra samhällen.
 
1. Ägandet
 
Jag börjar med frågan om ägandet. Jag misstänker att frågan om ägande respektive icke-ägande kan ha en avgörande betydelse för hur våra samhällen fungerar. Kan våra samhällen fungera om ägandet inte existerar? Jag menar ägandet har ju funnits under en så oerhört lång tidsperiod så därför drar, vill jag påstå, en stor majoritet av oss människor slutsatsen att ägandet är en fullständigt normal och naturlig del av våra samhällsstrukturer. Av denna orsak anser säkert många av oss att frågeställningen är helt befängd.
Men får jag göra en liknelse angående en frågas berättigande eller inte.
 
Föreställ er att vi levde i våra samhällen för ett antal generationer sedan. Av någon anledning uppstår frågan om huruvida kvinnan skall jämställas med mannen? Vilken befängd fråga skulle säkert en majoritet av männen säga. Hur kan man överhuvud taget komma på att ifrågasätta mannens överhöghet över kvinnan, skulle säkert dåtidens tänkande formulera sig.
Vad anser vi idag om denna frågeställning? Jo vi anser naturligtvis att frågeställningen var berättigad.
Ett annat exempel: Ytterligare ett antal generationer tillbaka i tiden innehöll samhällena en mängd slavar som fick utföra dom hårdaste och smutsigaste göromålen. Ingen skulle någonsin ha kommit på frågan om slavarna borde behandlas som ”fria” medborgare i dessa dåtidens samhällen. En sådan frågeställning skulle likaså ha betraktats som fullständigt galen.
Men vad anser vi idag? Jo vi anser ju att frågeställningen är helt berättigad. Och vi kommer idag fram till att våra samhällen inte kan byggas med hjälp av slavar. Att många av våra samhällen idag ändå innehåller slavar och synen på att kvinnan är underlägsen mannen understryker bara den ologiska strukturen.
 
Jag vill med dessa få exempel jämföra med den ovan ställda frågeställningen om ägandet. Idag ser vi på ägandet som naturligt och självklart. Men är ägande naturligt och självklart? Vad innebär frågeställningen om ägandets vara eller icke-vara? Jo den innebär naturligtvis att hela vår nuvarande samhällsstruktur ifrågasätts. Ägandet har ju en central roll i våra strukturer.
 
Vilka är då fördelarna respektive nackdelarna med ägandet? Ja finns det några fördelar? Naturligtvis så tillfaller fördelarna dom människor som äger, alltså kapitalägarna. Våra samhällsstrukturer är ju uppbyggda på det viset att allting kan ägas. Därmed så uppstår ett ägarförhållande mellan människorna i samhället. Ett fåtal kapitalstarka människor bestämmer vilkoren för majoriteten av människorna i samhället. Eftersom det nu förhåller sig på det viset så är det inte svårt att se vilka som gynnas respektive missgynnas av ett sådant ägarförhållande. Att skaffa sig ett ägande innebär likaså att det uppstår ett maktförhållande gentemot dom som inte kan ta del av ägandet. Själva syftet med ett kapitalägande är ju att kapitalet skall ge avkastning. Kapitalägarna investerar kapital i företag med avsikten att dessa företag skall ge så hög avkastning som möjligt. Kapitalet skall alltså generera ytterligare kapital. Detta blir själva drivfjädern i kapitalägandet. Kapitalägandet skapar på så sätt ett motsatsförhållande på marknaden. Kapitalägarens intresse ligger i att det investerade kapitalet skall förränta sig så mycket som möjligt medan arbetarnas intressen ligger i att deras lön skall bli så hög som möjligt. Det är ju så det ser ut i våra samhällen. Och så har det sett ut under mycket lång tid tillbaka, vilket ju historien bevisar för oss.
 
Men även om det har sett ut så och ser ut än idag innebär det att ägandet skall fortsätta på det här viset? Bevisligen så skapar ju detta ägarförhållande motsättningar i våra samhällen. Jag menar därför att frågeställningen om ägandets vara eller icke-vara är högst berättigad. Frågan är lika berättigad som frågeställningen om dom ovan framtagna exemplen. Min åsikt i frågan blir också att ägandet, så som det ser ut idag och som det har sett ut sedan lång tid tillbaks, är ologiskt/orättvist. Så skall inte denna grundpelare i våra samhällsstrukturer se ut. Dagens ägande gagnar inte majoriteten av människorna i samhället. Dagens ägande gagnar en liten minoritet i våra samhällen. Detta förhållande leder fram till ständiga konflikter som mer eller mindre bryter ner våra samhällen. Genom att studera vår historia så ser vi hur ägarförhållandet är till mer skada än nytta för våra samhällen.
 
Inser vi idag att ägarförhållandet är ologiskt/orättvist? Jag påstår att vi i allmänhet inte inser det ologiska med dagens ägande. Samhällenas ekonomiskt starka människor och samhällenas politiskt ledande människor betraktar naturligtvis detta förhållande som fullständigt normalt och riktigt. Och, som sagt, jag vågar nog påstå att majoriteten av samhällenas invånare inte heller ser det som någonting onaturligt att kapitalägande på ett fåtal människor existerar inom våra samhällen.
 
Jag ställde frågan: kan våra samhällen fungera om ägandet inte existerar? Javisst kan dom det. Man skulle kunna säga så här: om ingen äger kapital är lika med att alla äger. Alla får ta del av dom enorma kapitalströmmar som flödar genom samhället. Det skall alltså inte vara förbehållet ett fåtal kapitalstarka individer att bestämma reglerna för hur kapitalet skall flöda genom våra samhällen. Detta måste vara det logiska och naturliga sättet att se på ägandet.
 
 
 
2. Stater
 
Uppdelningen av jorden i stater/länder. Har ni tänkt på det? Eller betraktar vi denna fråga på samma sätt som frågan om ägandet? Jag vill nog påstå att vi betraktar uppdelningen av jorden i stater som någonting självklart. Det bara är så. Vi betraktar det lika självklart som att vi måste äta, för att överleva. Det är ju så vi betraktar det. Men är det så enkelt? I praktiken är det ju stor skillnad på var man lever någonstans.
Det är ju åtskilliga gånger större möjligheter att leva ett drägligt liv i Sverige än var det är i Somalia. Den nyfödda babyn har ju helt andra möjligheter till ett drägligt liv i Sverige än om hon skulle vara född i Somalia. Bara för att ta ett exempel.
 
Verkar detta förhållande förnuftigt/logiskt? Nej naturligtvis inte. Det naturliga vore väl att den nyfödda människan borde ha lika förutsättningar till ett drägligt liv oberoende av om hon råkar vara född i Somalia eller Sverige. Detta borde vara det normala och självklara. Men så är det alltså inte.
Varför är då jorden uppdelad i stater? Hur har det blivit så? Är det till gagn för mänskligheten eller är det till nackdel? Intressanta frågor som onekligen kräver sina svar.
 
Hur uppstod då stater? Kom människorna inom ett särskilt landområde på att dom skulle bilda en gräns gentemot människorna inom ett annat landområde? Verkar detta rimligt? Nej det verkar ju helt orimligt.
Stater fanns för tusentals år sedan. Stater uppstod som en följd av att maktens män ville garantera sig sin makt och helst också utvidga den. Man säkrade sin makt med gigantiska våldsapparater och ett speciellt tänkande. Det religiösa tänkandet som förkunnade att statens härskare var guden personifierad.
Stater uppstod alltså inte som en följd av att vanliga människor ville bygga upp en mur gentemot sina grannar. Nej stater uppstod ur den härskande maktens begär om ett liv med makt, med allt vad det innebär. Som synes är alltså det historiska ursprunget till dagens stater fullständigt oförnuftigt och inhumant/ologiskt.
Vad leder då denna uppdelning av människor i särskilda stater till? Jo där har vi fått hur många exempel som helst på vilka fruktansvärda tragedier som har drabbat och drabbar människor som lever på varsin sida om statsgränserna.
 
Maktens män använder människorna som brickor i sitt spel efter ännu större makt. Den vanliga människan saknar värde. Det är på detta vis stater har bildats. Och som vi har sett, under historiens gång, så har denna uppdelning av människor enbart fått katastrofala följder. Stater är därmed ingen förnuftig eller human  uppdelning av människor. Tvärtom så innebär stater en oförnuftig uppdelning av människor som enbart är destruktiv. Statsgränser är istället maktgränser. Dessa maktgränser är tusentals år gamla. Innanför varje maktgräns härskar sedan maktens män. Man kan därför också säga att jordens stater är ett resultat av uppdelningen i markområden mellan maktens män.
 
Eftersom nu denna maktuppdelning är tusentals år gammal så innebär det att vi idag inte funderar över detta allvarliga fel i samhällenas uppbyggnad. Vi har tagit till oss detta förödande historiska fel så att vi ser det som fullt naturligt. Vi har så att säga blivit förblindade under den historiska gången. Det som en gång startade på ett oförnuftigt sätt har vi under historiens gång lärt oss betrakta som förnuftigt. Vi betraktar stater idag som någonting förnuftigt och logiskt. Detta tänkande underbyggs också av kulturella och språkliga skillnader mellan folken.
Men faktum kvarstår. Länders uppkomst bygger på grundläggande fel och brister sett ur det historiska perspektivet. Därmed är uppdelningen av folk i stater destruktiv. 
Det mest destruktiva exemplet är ju när stater går ut i krig mot varann. När maktens män förklarar krig mot maktens män i det andra landet, eller rättare sagt, det andra maktområdet. Så har det varit, som vi vet, i tusentals år. Och dessa handlingar får ju, som vi naturligtvis är medvetna om, katastrofala följdverkningar.
Som sagt, ett lands gränser isolerar människorna från varann. En gräns befrämjar inte naturliga mänskliga kontakter. En gräns är ett konstlat hinder för mänskliga kontakter. Människor kan bo bara meter från varann men dom kan leva helt isolerade, från varann, på grund av en konstlad gräns.
Denna inhumana uppdelning av människor leder enbart till destruktiva följder. Det leder till främlingskap gentemot varann. Man betraktar sin granne som annorlunda, som avvikande. Man ser inte sin granne som en vän, utan som en fiende. Människorna inom sina respektive statsgränser har genom generation efter generation omedvetet indoktrinerats att betrakta sina grannar, på andra sidan gränsen, på ett destruktivt sätt. Detta destruktiva tänkande förstärks sedan av om människorna är uppdelade på olika religiösa, kulturella och språkliga skiljelinjer. Detta bevisas när vi iaktar den värld som vi nu lever i.
 
Men detta tänkesätt bygger alltså på grundläggande fel, som vi har sett. Detta tänkande är, som vi också har sett, destruktivt. Det gagnar inte människorna utan det får negativa följdverkningar. Uppdelningen av människor i länder blir därför en grogrund för orättvisa med konflikter som en naturlig följd.
Maktens män har därigenom skapat ett mycket komplicerat problem för mänskligheten, att lösa upp. Men problemet går naturligtvis att lösa när vi blir medvetna om hur problemet har uppstått.
Dagens länder är alltså resultatet av äldre tiders maktuppgörelser mellan det hierarkiska patriarkatet. Det har ingenting att göra med det sunda förnuftet.
 
Hur ser då våra dagars samhällsföreträdare på den här frågan, om uppdelningen av jorden i stater. På samma sätt som dom betraktar frågan om ägandet så ser dom det som helt naturligt och normalt att jorden är uppdelad i stater. Att överhuvud taget reflektera över frågeställningen verkar vara helt befängt. Att ifrågasätta ägandet och att ifrågasätta uppdelningen i stater är man, som jag ser det, helt omedveten om. Och jag vill även här påstå att vi människor i våra samhällen är omedvetna om den strukturella ologik som stater innebär.
 
 
3. Religioner
 
En mängd människor i våra samhällen betraktar ”sin” religion som någonting självklart och naturligt. Man ser det som lika självklart som att ägande och stater existerar i strukturen. Det är så självklart att det omöjligen kan ifrågasättas, av dom religiösa.
Om vi nu ändå ifrågasätter religioner på samma sätt som vi ovan ifrågasätter ägandet och stater hur skall vi lämpligast gå tillväga?
Vi gör ett försök. Kännetecknande för allt religiöst tänkande det är ju tron på någon form av gud, som står över människorna. Människorna ber till guden att han skall föra lycka med sig. Det är guden som bestämmer över människornas liv. Just denna grundläggande religiösa idé saknar allt vetenskapligt bevisande. Det har aldrig gått att bevisa denna grundläggande religiösa idé. Då säger dom religiösa anhängarna att vetenskapen har heller inte bevisat motsatsen. Alltså att det inte finns några bevis för att det inte existerar gudar. Nej det är ju sant. Men gudar skapas ur det mänskliga tänkandet. Gudar är ett slags andeväsen, som dom troende säger. Det går alltså inte att ta på guden. Guden kommer ur tänkandet. Det blir en fråga om tro eller inte tro. Hänger ni med? 
 
Det har ju visat sig att idéer som rör religiösa frågor vilar på en mycket skör tråd. Ser vi tillbaka i ett historiskt perspektiv, vilket man ju alltid skall göra, så har vi nu lärt oss att religiöst tänkande har sin grogrund i makthavarnas tänkande. Just denna slutsats bör kunna bevisas. Det tänkande som rådde långt tillbaka i tiden det var det tänkande som makteliten utövade. Och detta tänkande gäller ju, mer eller mindre, än idag. Således gick det religiösa tänkandet hand i hand med dåtidens makthavare. Det tror jag ingen betvivlar. Och vad för slags tänkande rådde då?
 
Naturligtvis så var det ett patriarkalt tänkande som genomsyrade samhällsstrukturen. Det religiösa tänkandet har ju i grund och botten en patriarkal värdering av våra samhällen. Jag vill nog påstå att tänkandet var ännu mer patriarkalt då än vad det är nu. Tänkandet var alltså ännu mer ologiskt då. Resonemanget innebär således att det religiösa tänkandet var djupare förankrat bland människorna förr än vad det är nu. Man behöver ju bara gå tillbaka ett antal generationer för att få detta antagande bekräftat. Därmed så kan vi nog med säkerhet fastslå att det religiösa tänkandet hade större inflytande på människorna förr än vad det har nu. Det religiösa tänkandet var fastare inmejslat i strukturen än vad fallet är idag.
 
Nåväl, hur kommer vi då fram till om detta tänkande är logiskt eller ologiskt? Jo det behöver inte vara så svårt att komma fram till rätt slutsats när vi har med oss det historiska perspektivet. Hälften av jordens befolkning drabbas ju direkt av det religiösa/patriarkala tänkandet. Eller hur? För övrigt så går det ju även att bevisa denna slutsats.
Om vi skulle gå igenom alla världens samhällen och sedan göra en redogörelse vad skulle vi då få för svar? Svaret vet vi ju redan, inte sant? I alla världens samhällen så har kvinnorna mindre inflytande än männen. Vilket också är bevisat. Vad har då detta med det religiösa tänkandet att göra, undrar kanske någon?
Studera dom religiösa skrifterna världen över så får vi svaren. Dom religiösa skrifterna förkunnar mannens överhöghet över kvinnan. Denna tankegång genomsyrar all världens religioner. Kvinnan är underlägsen mannen. Är detta ett logiskt tänkande? Nej detta är utomordentligt ologiskt, onaturligt och inhumant. Men det är så det religiösa tänkandet har sitt ursprung. Och det är så det religiösa tänkandet fungerar än idag, världen över. Därmed är det religiösa tänkandet ologiskt. Vi kan då slå fast att religioner är en ologisk företeelse.
Det går inte att bevisa att religioner är normalt och logiskt för människan. Men det går att bevisa att det religiösa tänkandet missgynnar hälften av jordens befolkning. Det religiösa tänkandet är en del av den patriarkala strukturen. Därför är detta tänkande ologiskt.
 
Ytterligare några ord om vad religioner är för någonting. Religioner har sitt ursprung som ett medel till att tolka och påverka naturen. Tänkandet skapar en speciell föreställning om hur naturen fungerar. Det fungerar som en gissning eller tolkning av naturen. Denna gissning eller tolkning är vad vi nu, i modern tid, benämner religion.
Religioner är alltså ingenting annat än en tolkningsform av naturen. Hos djuren finns inga religioner. Det är den mänskliga hjärnan som har skapat detta påfund. Religioner skapades av den mänskliga hjärnan, för att tolka naturen.
Det finns ingenting av den mänskliga hjärnans ideologier eller trosföreställningar som har påverkat mänskligheten på ett sådant sätt som religioner. Denna trosföreställning har medfört att mänskligheten har fått lida och får lida oerhört under religionens ok. Än idag lever ju vi människor, som bekant, under vanföreställningar som kan hänföras till religionen.
 
Precis som i dom ovan ställda frågorna kring ägandet och stater så påstår jag att majoriteten av mänskligheten inte ifrågasätter det onaturliga med religioner. Dessa vanföreställningar har ”ärvts” genom årtusenden och på så vis kommit att betraktats så som självklara, universella. Naturligtvis så inser heller inte samhällenas ledande individer, maktens män, religioners ologik.
Makt och religion har, i stort sett, alltid gått hand i hand. Våld och terror har på så sätt ”frälsts” av religionen. Religionen har blivit ett redskap för maktens män att utöva förtryck av allehanda slag.
 
 
4. Demokrati
 
Vad innebär ordet demokrati för dig? Detta populära och söndertjatade ord, som alla politiker vill ta i sin mun, vad står det för? Ja vi vill ju alla att det skall stå för allt det som ordet verkligen innebär. Eller hur? Vi vill att det skall stå för folkviljan och mänsklig rättvisa. Men fungerar det så? Vad menar politikerna när dom talar sig varma för demokratins seger? Jo dom talar om den politiska demokratin. Men den politiska demokratin är enbart en liten del av den möjliga totala demokratin i ett samhälle. Den stora biten i våra samhällen är den ekonomiska delen, marknaden. Och den biten har aldrig, genom historiens lopp, blivit demokratiserad.
 
Den ekonomiska makten är lika med den verkliga makten. Denna makt fungerar lika oinskränkt idag som den alltid har gjort. När därför våra politiker talar om demokrati så avses den politiska demokratin. Dom menar att alla skall ha möjligheten att påverka den politiska makten. Att överhuvud taget ifrågasätta den ekonomiska makten sysslar inte våra politiker med.
Vad menas då med att inneha den politiska makten? Jo med det menas att politiska partier tävlar om vilket parti som utger sig för att vara bäst på att förvalta den samhällsstruktur som vi lever i. Att förändra denna struktur är det inte tal om. Således är det inte ens påtänkt att införa demokrati inom den avgörande maktsfären i samhället – nämligen den ekonomiska sfären.
 
Dom jag benämner maktens män är således inte dom som sitter på den politiska makten. Nej maktens män sitter, som dom alltid har gjort, på den ekonomiska makten. Man kan därför säga att dom demokratiskt valda politikerna är utsedda att vara hantlangare åt dom verkliga makthavarna.
Ordet demokrati är därför ett ord som i praktiken inte innebär någonting. Den verkliga makten i våra samhällen innefattas inte av ordet demokrati. Dagens politiska partier kan därför inte åstadkomma verkliga förändringar i våra samhällen. Därför kan man också säga att den politiska demokratin är ett medel för maktens män att ostört få fortsätta med sin verksamhet att skapa sig ekonomisk makt över folket.
Man behöver inte vara kommunist för att komma fram till denna slutsats. Nej det räcker med sunt förnuft och logiskt tänkande för att inse det orättvisa med att ett fåtal marknadsaktörer skor sig på majoritetens bekostnad. Det krävs ingen större kunskap för att inse detta faktum. Vilket ju innebär att allt det ologiska som genomsyrar våra samhällen kommer att fortsätta och på många områden tillta i styrka.   
 
Hur skall vi se på politiska partier? Partier uppstår som regel av att orättvisor spirar i samhället. Det innebär att partier och för den del politiska organisationer frodas i våra ologiska samhällen. Därför kan vi också säga att tillkomsten av partier visar att strukturen är ologisk/orättvis. Vänder vi på det hela så innebär det faktiskt att om vi skulle leva i ett logiskt/rättvist samhälle så skulle det inte finnas behov av politiska partier. Kan vi ta till oss detta faktum?
Nåväl, vi inser den ologiska strukturen när vi blickar tillbaka ett antal generationer just innan partier började bildas i våra samhällen. Envåldshärskare styrde och ställde utifrån ambitionen att få så stor makt som möjligt. Vi kallar det diktatur. Vilket ju existerar än idag. Försök att bilda partier slogs allt som oftast ner med våld. Efter många om och men lyckades dock den så kallade demokratin, i ett flertal samhällen, att tvinga bort diktaturen.
Denna snabba historiska tillbakablick bevisar ju påståendet att vi lever i en ologisk värld. Partier bildas med ambitionen att minska denna orättvisa i samhället. Naturligtvis helt naturligt och riktigt. Men partier lyckas inte med ambitionen att bryta ner den patriarkala strukturen. Vilket man heller inte har för avsikt att göra. Beroende på att man är omedveten om strukturens ologik. Man kan därför säga att partierna själva blev en del av den patriarkala strukturen. Kvinnan betraktades ju som en andra klassens medborgare även av dom nybildade partierna. För att ta ett exempel.
 
I och med att det förhåller sig på det viset så innebär det naturligtvis att partier, av alla de slag, inte är medvetna om grundorsaken till samhällenas strukturella orättvisor. Partiernas omedvetenhet om den strukturella ojämlikheten märks naturligtvis tydligt även idag. Man diskuterar fastighetsskatten; u-landsbistånd; vägtrafikskatt; barnbidrag; betygen; försvarsanslag; arbetsgivaravgifter. Man diskuterar hur människornas skattepengar skall fördelas. Naturligtvis är alla dessa frågor av mycket stor vikt för samhällenas invånare. Men observera att själva strukturen i våra samhällen förändras inte av dessa eventuella åtgärder.
Dom rika är fortfarande rika. Dom fattiga är fortfarande fattiga. Kvinnan är fortfarande underställd mannen. Människorna arbetar i ett hårt och ofta omänskligt tempo. Kapitalägarna skördar frukterna av dom enorma vinster som uppstår till följd av marknadens orättvisa spel. Maktens män fortsätter att ställa villkoren på marknaden och förlorarna är som alltid folken.
Partier och politiska organisationer är inte medvetna om dessa spelregler (ägandets vara eller icke-vara) eftersom dom inte påtalar att vi lever i en ologisk struktur. I stället blir man en del av strukturen. Eftersom man inte klarar att medvetandegöra människorna om grundorsaken till orättvisan så blir man, mer eller mindre, en förvaltare av strukturen.
 
Maktens män kan ostört få fortsätta med sin exploatering av människor och natur. Såväl partier, organisationer som enskilda människor kan bara se på när maktens män roffar åt sig. Alla är eniga om att samhällenas grundbult, marknaden, skall skötas av kapitalet. I praktiken innebär ju det att ett fåtal kapitalstarka människor bestämmer villkoren för samhällenas invånare. Eftersom nu marknaden ligger i händerna på ett fåtal makthavare så kan omöjligen strukturen förändras. Politiker, partier och organisationer fungerar därmed som hjälpredor åt dessa maktens män. Någon annan funktion har dom inte. Därför rullar strukturen på oavsett vilka politiska partier som sitter i regeringsställning. Vilket ju också bevisas av det historiska förloppet.
 
Även den här grundpelaren, demokratin, vågar jag påstå att vi människor i så kallade demokratiska samhällen tror att det är så här som verklig demokrati skall se ut. Vi ser inte det onaturliga i att ett fåtal kapitalägare sätter reglerna för alla oss andra i samhället.
 
 
5. Tänkandet
 
Hur förhåller vi oss till vårt eget tänkande? Kan det vara så att vi betraktar vårt eget tänkande som naturligt och riktigt? Ja jag vill nog mena att det förhåller sig på det viset. Oberoende av i vilka samhällen vi lever så ser vi på vårt eget tänkande som logiskt och riktigt. Men om vi nu även här går in och granskar själva roten till byggandet av samhällsstrukturer får vi samma svar som ovan? Vi gör ett försök även här.
 
Hur tänker maktens män egentligen? Hur tänker våra toppar i marknaden; våra regeringsföreträdare; våra beslutsfattare inom kommunala och statliga organ; människor som befinner sig i maktpositioner? Hur tänker och agerar dom? Ja hur tänker vi själva? Kan åter igen historien hjälpa oss med svaren på frågorna? Ja naturligtvis kan den det. Den hjälper oss att förstå hur maktens män tänker när vi börjar med att studera dessa män i ett historiskt perspektiv.
Historien visar oss att maktens män ser till sina egna behov, i första hand. För övrigt så som vi själva skulle agerat. Skillnaden är den att maktens män, genom sin ställning, har avgörande inflytande över hur vi och våra samhällen skall leva vidare. Maktens män har, så att säga, våra liv i sina händer. Ett maktförhållande har uppstått mellan den vanliga människan och maktens män. Historien visar oss att maktens män utgår från själva makten i sitt tänkande. Deras tänkande är i grunden ett makttänkande. Med makten så följer naturligtvis ett välstånd som står över den vanliga människans. Makten möjliggör ett bekymmerslöst liv med avseende på de ekonomiska villkoren.
Makttänkandet innebär också att man måste skapa ett skydd för sig själv så att ingen utomstående får möjligheten att rubba den balans som har skapats mellan maktmänniskan och den vanliga människan. Den balansen finns reglerad i lagar och förordningar sedan lång tid tillbaks. I den historiska tillbakablicken ser vi detta förhållande som tydligast när vi betraktar exempelvis våra envåldshärskare. Dessa maktens män kunde göra precis som dom önskade. Dom såg sig själva som gudar och dom betraktades som gudar av dom vanliga människorna.
Ett självklart tänkande i den då rådande strukturen. Vi konstaterar likaså att makten tillhör själva strukturen. Det allmäna tänkandet ser detta som någonting naturligt och självklart. Den patriarkala strukturen innefattar maktförhållandet. I den patriarkala strukturen blir därför detta en självklarhet. Den blir på så vis en av de grundläggande elementen i strukturen. Man kan därav också dra slutsatsen att utan makt så existerar ingen patriarkal struktur. Den patriarkala strukturen är uppbyggd efter principen att makten existerar.
I ett historiskt perspektiv så ser vi att maktens män behandlas som gudar. Maktens män dyrkas eller tvingas att dyrkas. Dom styr och ställer efter behag. Den hierarkiska trappan är mycket exakt utformad så att nedanför guden/envåldshärskaren finns ämbetsmän i alla möjliga rangordningar, godsägare, krigsherrar, präster, adelsmän o.s.v. Utanför trappan finns sedan den stora massan av människor och dom är ju, som vi vet, inte vatten värda. Ända in i vår egen tid gäller samma förhållande som då. Strukturen är så att säga oförändrad.
 
Tillbaka till frågan. Hur tänker dessa maktens män? Eftersom vi har facit i hand beträffande det historiska förloppet så står det ju utom allt tvivel att dessa maktens män tänker och handlar fullständigt ologiskt/orättvist. Eller man kan också säga att dom tänker och agerar logiskt utifrån dom förutsättningar som råder. Kan och kunde maktens män egentligen ha tänkt och agerat på ett annorlunda sätt? Strukturen är ju uppbyggd på ett sådant sätt att krig, våld, terror och förtryck blir naturliga inslag i strukturen. Man kan också säga att dessa inslag blir oundvikliga i strukturen. Det är strukturen i sig som framkallar dessa inslag. Det är inte maktens män som plötsligt gör strukturen ologisk. Den ologiska strukturen finns redan där. Därför kan vi också säga att den ologiska strukturen självklart leder fram till ett ologiskt tänkande för maktens män. Hur skall maktens män kunna tänka och agera logiskt när strukturen fungerar på ett ologiskt sätt? Nej det är en ekvation som naturligtvis inte går ihop. Maktens män tänker och agerar ologiskt eftersom strukturen är ologisk. Svårare än så är det inte. Med denna slutsats för ögonen så förstår vi varför maktens män styr och ställer våra samhällen på ett destruktivt sätt.
I detta tänkande råder bland annat girighet efter ännu mer makt och rikedom. Titta på dagens kapitalägare och höga chefer. Här finns ingenting som hindrar dom från att se till att deras löner når astronomiska belopp. Deras ägande och förmögenhet bara ökar i värde.
 
Tänkandet är, som sagt, inbyggt i strukturen. Och eftersom det nu förhåller sig på detta vis så innebär det ju att alla människor som lever i strukturen drabbas. Alla människor oavsett klasstillhörighet; rik eller fattig; kvinna eller man drabbas av det strukturtänkande som råder i det speciella samhälle som man lever i. När nu våra samhälleliga strukturer ser ut som de gör så innebär det att det är maktens män som styr och ställer över våra liv. Men observera, detta skulle vara omöjligt om människorna i strukturen inte själva anammar detta tänkande.
Hur skall jag förtydliga mig? Vi försöker igen. Maktens män tänker så och dom utnyttjar naturligtvis detta tänkande som ju, som sagt, finns inbyggt i strukturen. Dom utnyttjar tänkandet för egen vinning. Men skulle vi själva, alltså du och jag, komma i samma maktpositioner så skulle de flesta av oss inte agera på ett annorlunda sätt. Hamnar vi själva i ett läge där vi har möjligheten att kunna tjäna mycket pengar så är vi själva inte bättre ”kålsupare”. Får vi själva tillgång till maktverktygen så kommer vi att använda dom. Det är just detta som är det skrämmande. Vi är alla ”infekterade” av den rådande strukturen. Det spelar ingen roll om vi är fattiga eller rika. Här ser man hur förödande strukturen är för den vanliga människan. Den skapar vinnare och förlorare. Ett fåtal vinnare och en mängd förlorare.
 
Tänkandet är således inte mänskligare eller humanare nu än det var förr. Maktens män tänker och agerar likadant nu som dom gjorde förr. Samma förakt för människoliv som rådde då, samma förakt råder även idag. Det är bara att blicka ut över samhällena runt om i världen så ser vi att samma tänkande råder idag som igår. Vi skall således inte förledas att tro att maktens män har en mer ödmjuk och human inställning idag än igår. Människorna världen över är lika uppdelade i klasser som någonsin tidigare. Och det är maktens män som dikterar villkoren på samma sätt idag som igår. Måhända lindar man in sina beslut i, som synes, humanare fraser än förr. Men fortfarande är det samma tänkande som styr besluten. Och, som sagt, det är det ekonomiska vinsttänkandet som gäller såväl i stort som i smått. Från den största och dominerande ekonomiska enheten till den allra minsta rörelsen gäller detta tänkande.
 
Avslutningsvis vill jag påstå att vi, i stort sett, alla anser att detta tänkande är det logiska.

——————————————————————————

Varför får arbetslösa det värre i vissa samhällen än i andra? Jo det beror naturligtvis på att i en del samhällen så avsätts det pengar som skall gå till arbetslösa. Var kommer då dessa pengar ifrån? Pengarna kommer från skattemedel och olika slag av försäkringar. Det betyder att i dom samhällen där dom arbetslösa får ett minimalt stöd eller inget stöd alls där hjälper samhället inte alls till för att dessa människor skall kunna leva på existensminimum. Här avsätts alltså ingenting av skattepengarna till dom som inte tar sig in på arbetsmarknaden. Man kan säga att människorna i dessa samhällen lämnas vind för våg. Dom får klara sig bäst dom kan. Och klarar dom sig inte så går dom naturligtvis under av fattigdom. Så ser ju verkligheten ut för många av oss och så ser den ut för många som lever i så kallade välmående samhällen. Man kan också säga att pengar finns i våra samhällen men makthavarna väljer olika vägar hur dessa pengar skall användas.
I dom samhällen där den vanliga enkla människan inte har någonting att säga till om där behandlas hon av maktens män som en andra klassens människa.

————————————————————————————–
 

Vi är medvetna om att vi lever i en ond värld. Att den verkligen är ond det är vi helt överens om, du och jag. Eller hur? I stället för ond så väljer jag ordet inhuman eller orättvis, men betydelsen är den samma. Och varför har både du och jag åsikten att vi lever i en värld, eller jag vill hellre benämna det samhällen, som vi anser vara inhumana? Det måste bero på någonting att vi båda delar den här åsikten och vad är det? Detta någonting beror naturligtvis på att vi delar våra samhällen med andra människor. Skulle världen existera utan oss människors medverkan, vilket den ju för övrigt i huvudsak har gjort, då skulle världen ha fungerat på ett logiskt naturligt sätt. Men denna logik bröts i och med människans inträde på planeten. Vår förmåga att påverka vår omgivning på ett medvetet sätt vände upp och ned på all tidigare logik.
 Människan skapade sig samhällen som var helt nödvändiga för hennes fortlevnad. Den tidiga människan var helt beroende av sina medmänniskor i den grupp/flock som hon tillhörde för att kunna överleva. Gruppen av människor, samhället, var tvungna att samarbeta för att ha en chans att kunna leva vidare.
Man kan kalla dessa samhällen för logiska/rättvisa samhällen. Samhället behövde sina individer för att på bästa sätt leva vidare. Det fanns säkerligen inget utrymme för att människorna i samhället behandlade varann på ett orättvist sätt. Skulle så ske kunde omöjligen samhället leva vidare. Det skulle gå under av sina egna interna motsättningar. Vilket ju också har skett på en del håll genom historiens lopp. 

Många år har gått sedan dessa ursamhällen växte fram. Numera lever vi människor i samhällen som är uppbyggda på ett helt annat sätt än dom ursprungliga och den största förändringen, menar jag, ligger i det strukturella förhållandet mellan människorna i samhället. Delar du den här åsikten med mig?
Jag menar att våra onda samhällen har vuxit fram på grund av det strukturella förhållandet mellan människorna i våra samhällen. Jo men tänk efter, här borde vi bägge två vara överens. Varför skall en del människor ha det materiellt så mycket bättre än andra människor? Eller anser du att detta är helt på sin plats? Du kanske är en av dessa priviligierade som tjänar åtskilligt mycket mer än alla oss andra och kanske till och med att du har åsikten att det är inte mer än rätt? Men om du nu är en av dessa priviligierade människor varför har du den här åsikten? Har du funderat någon gång över att den här orättvisan kan skapa en motsättning mellan dig och vanliga människor? Kan du förstå att ett sådant förhållande är inhumant? Vad kan då vara orsaken till att det har blivit så här? Ja vad tror du? Du kanske menar att dom människor som har det materiellt mycket bättre än dom flesta förtjänar att ha det så. Du anser kanske att dessa priviligierade människor har viktigare och betydelsefullare arbetsuppgifter än dom flesta, därför skall dom också ha bättre betalt. Men vilka arbetsuppgifter är mer betydelsefulla än dom arbeten som var och varannan har?

Att inse att saker och ting i samhället inte fungerar som de ska, är en sak. Men att försöka förstå orsaken till varför saker och ting inte fungerar, det är en helt annan sak. Vi tar några exempel:
Säkerligen anser både du och jag att någonting inte är som det ska när stora företag, banker eller till exempel biltillverkare, står på randen till konkurs. Vad är det som gör att gigantiskt stora företag med många tusen anställda hamnar i sådana här lägen? Vad är orsaken? Kan det vara så att det produceras för mycket bilar och att bankerna lånar ut för mycket pengar på ett ”frikostigt” sätt? Om det produceras för mycket så innebär det att biltillverkarna inte får sälja. Det uppstår förluster i stället för inkomster. Samma sak när det gäller bankerna. Kan inte dom utlånade pengarna betalas tillbaka så uppstår kreditförluster. Detta är vad som händer och här är vi ense både du och jag. Men måste då detta hända? Måste till och med gigantiskt stora företag gå i konkurs som får till följd att många tusentals människor förlorar sina arbeten, vilket i många fall leder till ekonomisk utslagning av dessa människor. Att så sker det är ingen nyhet. Men åter igen, måste det hända? Ja jag menar att det händer och måste hända på grund av att vi lever i det strukturella förhållande som råder. Håller du med mig?
Vi lever alltså i ett strukturellt förhållande där människorna i samhället hamnar i ett motsatsförhållande. Marknaden, det ekonomiska navet som samhället cirkulerar runt, bygger ju på att kapitalstarka människor äger företag. Dessa fåtal stora kapitalägare har som främsta prioritering att deras investeringar i marknaden skall löna sig, alltså att deras kapital skall förränta sig. Ja alla privata investerare har denna prioritering.
När så företag inte är lönsamma längre då finns inget intresse i att investera kapital i företagen. Kapitalägarna försöker få ut så mycket som möjligt av det kapital som dom en gång har investerat. Företagen dräneras på allt, däribland dom anställda. Kapitalägarna styr med andra ord marknaden utifrån prioriteringen att deras eget kapital skall förränta sig. Och det är just här som motsatsförhållandet uppstår i våra samhällen.
I stället för att kapitalflödet i samhället hamnar, där det logiskt sett bör hamna, hos majoriteten av människorna så hamnar kapitalet i stället hos en minoritet. Man kan säga att ett fåtal stora kapitalägare bestämmer levnadsvillkoren för majoriteten av människorna i samhället. Så ser motsatsförhållandet ut och så ser det strukturella förhållandet ut i våra samhällen. Har vi samma åsikt här?
Detta menar jag är den grundläggande orsaken till att det uppstår ekonomiska kriser i våra samhällen. Att grundorsaken finns att söka i det strukturella förhållandet mellan människorna i samhället.

Vi fortsätter med ytterligare ett exempel:
Både du och jag är säkert överrens om att våra samhällen, runt om i världen, styrs av män. Vi vet båda två att det förhåller sig så, men är detta liktydigt med att det skall förhålla sig så? Anser vi att det är naturligt och logiskt att våra samhällen sköts på det viset? Jag tror att både du och jag kommer fram till att det är både ojämlikt och orättvist att ett förhållandevis fåtal kapitalstarka män förfogar över den ekonomiska makten samt att i stort sett bara män tar dom avgörande politiska besluten i våra samhällen. Håller du med mig?
Men vad är då själva orsaken till att våra samhällen sköts på detta sätt? Jag menar att den grundläggande orsaken till att det är så här det är, precis som ovan, ett strukturellt problem. Vi lever våra liv i samhällen som har byggts upp på ett strukturellt felaktigt sätt. Vi lever i patriarkala samhällsstrukturer och dessa strukturer har formats från generation till generation sedan mycket lång tid tillbaks. Att det otvivelaktigt är så det ser vi helt klart när vi iaktar våra samhällen. Betraktar vi dessutom våra samhällen utifrån det historiska perspektivet så blir det än mer övertygande att det är en patriarkal värld som vi lever i. Alltså en värld som är uppbygd på ett orättvist och ojämlikt sätt. Detta är med andra ord själva grundorsaken till att vi lever våra liv i strukturellt ologiska samhällen. Är vi båda två överens här?

———————————————————————————————

Kan någon förklara för mig varför vissa människor i samhället skall ha det materiellt bättre än andra? Antagligen så anser vi att det är helt i sin ordning att vissa människor i vårt samhälle skall ha det ekonomiskt bättre än andra. Så har det ju fungerat under en mycket lång tidsperiod och så fungerar det ju idag. Man kan därav anta att vi anser det som helt naturligt att sådana här skillnader skall finnas mellan oss. Det skall med andra ord, helt enkelt, vara skillnad mellan människa och människa. Kan detta vara en godtagbar förklaring på frågan?
Eller skall vi göra antagandet att någonting är felaktigt med den samhälleliga strukturen när det ser ut som det gör? Kan det vara på det viset att vår samhällsstruktur innehåller, mer eller mindre, allvarliga fel som gör att vissa människor har det ekonomiskt bättre än andra?
 
Om vi ställer den första frågan till någon av dom mycket välbärgade människorna i samhället, vad kan vi förvänta oss för svar? Ja han ( vi utgår ifrån att det snarare är en han än en hon ) kanske svarar att han har genomgått en flerårig utbildning som han har tagit stora lån till. Han kanske svarar att han har investerat mycket riskkapital i marknaden och att han därför förväntar sig att detta kapital skall ge honom riklig ränta i slutändan. Kanske han svarar att det är inte mer än rätt att människor med ”viktiga” positioner i samhället och i marknaden skall ha bättre betalt än människor med ”mindre” ansvar. Svaret kan ju också bli att entreprenörer tillför samhället så mycket, som till exempel arbetstillfällen så det är helt i sin ordning att dessa människor belönas mer än andra.

——————————————————————————————————-

Kan det vara på det viset att dagens maktmänniskor anser att vår nuvarande samhällsstruktur är lika med framtidens samhällsstruktur? Ja, jag menar att dagens maktmänniskor anser att vår nuvarande struktur är lika med den struktur som skall råda i framtiden. Är det logiskt att tänka på det viset? Javisst är det så, det är lika logiskt som gårdagens maktmänniskor när dom ansåg att den dåvarande strukturen var den som skulle råda även i framtiden. Femtonhundratalets maktmänniskor, med deras oinskränkta makt, ansåg naturligtvis att strukturen dom levde i var den enda rätta.
Men vad vi nu kan se det är att den oinskränkta makten som dessa maktens män härskade över har idag förbytts till ett mer demokratiskt system, vad beträffar den politiska makten. Däremot har den ekonomiska makten inte förändrats i strukturen, den är strukturellt densamma som på femtonhundratalet. Alltså att ett fåtal kapitalstarka män bestämmer över hur kapitalet skall flöda i samhället. Detta strukturellt orättvisa förhållande såg självklart inte gårdagens maktmänniskor och det ser heller inte dagens maktmänniskor. Så därför kan vi säga att den verkliga makten i samhället, den ekonomiska makten, har samma struktur idag som för mycket länge sedan. Men i och med att makten över kapitalet är uppbyggt på ett orättvist sätt så kommer förr eller senare denna den väsentligaste del av samhällsstrukturen att genomgå en total förändring i framtiden. Denna förändring är oundviklig, lika oundviklig som att den politiska makten har genomgått en demokratisering.
Men kan vi ta till oss att den struktur som vi idag lever i kommer att förändras på ett grundläggande sätt i framtiden? Nej jag tror inte att vi kan ta till oss ett sådant tänkande. Möjligen så kan människorna som lever i diktatoriska samhällen skönja att dom lever sina liv i samhällen som saknar politiska fri och rättigheter när man jämför sitt samhälle med samhällen där det råder politisk demokrati.

Den politiska demokratin är ju, som jag i tidigare artiklar har redogjort för, enbart en del av den samhälleliga strukturen. Den absolut avgörande delen av strukturen är naturligtvis det ekonomiska flödet i samhället. Detta nav som samhället roterar runt ligger i händerna på ett fåtal kapitalstarka män och så har det fungerat sedan mycket lång tid tillbaks. Just att våra samhällens ekonomiska uppbyggnad ser ut som de gör sedan mycket lång tid tillbaks för med sig att vi betraktar denna strukturella del som normal. Vi ser det alltså som normalt och riktigt att kapitalflödet i våra samhällen, mer eller mindre, kontrolleras av ett förhållandevis fåtal människor.
Med lite distans till det hela så säger ju sunda förnuftet att en sådan strukturell ordning inte är den bästa lösningen för alla människorna i samhället. Eller vad säger ni? Jag menar att denna den mycket betydelsefulla delen av strukturen nödvändigtvis kommer att förändras helt enkelt därför att den fungerar på ett orättvist sätt för människorna i våra samhällen.

————————————————————————————

Angående strukturens utveckling så förhåller det sig på det viset att den ekonomiska demokratiseringen i våra samhällen måste ske på ett globalt sätt. Om enbart en del av människans många samhällen väljer att övergå till en mer demokratisering av den ekonomiska strukturen så kommer detta troligen att leda till bakslag för dessa samhällen. Hur förklarar man dessa troliga bakslag? Jo eftersom kapitalet flödar fritt mellan våra samhällen världen över så kommer självfallet dom stora kapitalägarna att föra över sitt kapital till dom marknader där kapitalet förräntar sig på bästa möjliga sätt. Kapitalflödet är ju i dagens struktur inriktat på att i första hand gynna kapitalägarna och inte människorna i samhället. Därför kommer också flödet att fortsätta på detta vis så länge som kapitalet i samhället kontrolleras/ägs av ett fåtal med ekonomisk makt. 
SvaraSvara allaVidarebefordra

---